om ny sjölag
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 3 mars 1994.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Reidunn Laurén
I propositionen föreslås en ny sjölag som skall ersätta den nuvarande
sjölagen från år 1891.
Förslaget innebär främst en anpassning av bestämmelserna som rör
godsbefordran till dagens sjöfartsförhållanden.
Ett nytt kapitel om styckegodstransport till sjöss införs. Regelverket
anpassas till den systematik och terminologi som används i 1978 års
FN-konvention om sjötransport av gods (de s.k. Hamburgreglema)
och konventionens ansvarsregler tas in i den omfattning så kan ske
med hänsyn till Sveriges nuvarande konventionsförpliktelser. Detta
innebär att ansvaret vid godsskada skärps i vissa avseenden. Ex-
empelvis görs nuvarande bestämmelser om ansvarsperioden tvingande
för hela den tid som en transportör har godset i sin vård. Reglerna
kompletteras också med särskilda processuella bestämmelser i mål
som rör avtal om styckegodstransport.
På det traditionella befraktningsområdet föreslås att reglerna
moderniseras. En betydande utveckling har exempelvis ägt rum på
tidsbefraktningsområdet. Sjötransportföretagen arbetar i dag i stor
omfattning med inhyrt tonnage som s.k. operatörer. Reglerna an-
passas till sådana nya förhållanden. Förslaget innehåller också
kompletterande bestämmelser för de nya kontraktstypema konsekutiva
resor (avtal om flera på varandra följande resor) och kvantumkontrakt
(volymkontrakt).
I övrigt föreslås några mindre ändringar. Sjölagens sjövärdighetsbe-
grepp anpassas till sjövärdighetsbegreppet i de danska och norska
sjölagarna. Vad gäller passagerarbefordran höjs de belopp som
begränsar en bortfraktares ersättningsansvar vid skada på person eller
1 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 195
resgods så att de kommer i nivå med de belopp som fastställts i 1990 Prop. 1993/94:195
års tilläggsprotokoll till Aténkonventionen.
Förslaget innefattar också en omfattande redaktionell översyn och
systematisering av sjölagstiftningen med kapitelindelning och
paragrafering enligt modem svensk lagstiftningsteknik. Reglerna i
lagen (1993:103) om kvarstad på fartyg i internationella rättsför-
hållanden har därvid förts över till ett särskilt kapitel i den nya
sjölagen.
Den nya lagstiftningen har tillkommit i samarbete med Danmark,
Finland och Norge. Den föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer.
Härigenom föreskrivs följande.
Prop. 1993/94:195
1 § Ett fartyg anses som svenskt och är berättigat att föra svensk
flagg, om det till mer än hälften ägs av svensk medborgare eller
svensk juridisk person. Regeringen eller, efter regeringens bemyn-
digande, Sjöfartsverket får medge att även annat fartyg, vars drift
står under avgörande svenskt inflytande eller vars ägare har fast
hemvist i Sverige, skall anses som svenskt och vara berättigat att
föra svensk flagg.
Regeringen får meddela föreskrifter om nationalitetshandlingar för
svenska fartyg och får därvid bestämma vad som skall iakttas med
sådana handlingar samt förbjuda att registreringspliktigt fartyg hålls
1 drift utan gällande nationalitetshandling.
2 § Fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och
en största bredd av minst fyra meter, betecknas skepp. Annat fartyg
kallas båt.
Över svenska skepp förs ett skeppsregister. Över vissa båtar förs
ett båtregister enligt bestämmelserna i lagen (1979:377) om registre-
ring av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. Över skepp under bygg-
nad i Sverige förs ett skeppsbyggnadsregister.
Skeppsregistret, båtregistret och skeppsbyggnadsregistret förs av
den myndighet som regeringen bestämmer (registermyndigheten).
Registermyndigheten förestås av en lagfaren inskrivningsdomare.
Efter regeringens förordnande får registren föras med användning av
automatisk databehandling.
3 § Till fartyg med dess skrov och styrinrättning hör fast inredning
och annan till stadigvarande bruk för fartyget ägnad utrustning samt
sådana reservdelar som varaktigt förvaras ombord, allt i den mån Prop. 1993/94:195
fartyget är försett därmed i fartygsägarens intresse.
Utrustning för radiosamband eller navigering räknas dock inte som
tillbehör, om den tillhör någon annan än fartygsägaren eller om
någon annan än fartygsägaren har rätt till utrustningen på grund av
äganderättsförbehåll eller villkor som är att jämställa med sådant
förbehåll.
4 § Bestämmelserna i 3 § skall också tillämpas i fråga om fartyg
under byggnad. Därvid anses ett registrerat skeppsbygge vara försett
även med material, maskineri och annan utrustning som finns på
tillverkarens område och som genom märkning eller på annat sätt
otvetydigt framstår som avsedd att införlivas med skeppet.
5 § Rätt till tillbehör till fartyg eller till fartyg under byggnad får
inte göras gällande särskilt. Detta gäller även i förhållande till
fartygets eller byggets ägare.
Överlåtelse av utrustning som utgör tillbehör till fartyg eller till
fartyg under byggnad gäller inte i något fall mot tredje man förrän
utrustningen har skilts från fartyget eller bygget så att detta inte
längre kan anses vara försett med utrustningen.
6 § Ett skepp som förs in i skeppsregistret skall ha ett namn. Nam-
net bestäms av ägaren. Det skall tydligt skilja sig från andra skepps-
namn i registret och får inte göra intrång i ett särpräglat namnskick,
som används av en annan skeppsägare.
Registermyndigheten får förelägga ägaren att inom en viss tid be-
stämma ett namn som uppfyller kraven i första stycket. I före-
läggandet får vite sättas ut.
Namnet får ändras endast om skeppet eller större andel i skeppet
än hälften övergår till en ny ägare eller om det finns särskilda skäl
för det.
7 § Ett svenskt fartyg skall ha en hemort i Sverige. Ägaren bestäm-
mer hemorten.
Om en hemort inte har anmälts till registermyndigheten, anses
fartygets hemort vara den ort i Sverige där ägaren har sitt hemvist,
eller Stockholm, om han saknar hemvist här eller fartyget ägs av
flera.
8 § Ett fartyg som förs in i skepps- eller båtregistret skall ha en
igenkänningssignal. För skepp utgörs denna av signalbokstäver samt
för båtar av signalbokstäver och siffror. Beteckningen för ett fartygs
identifiering skall såvitt möjligt stämma överens med igenkännings- Prop. 1993/94:195
signalen.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om identifiering och får
därvid bestämma om märkning av registrerade fartyg, deras båtar
och redskap samt förbjuda att registrerat fartyg hålls i drift utan
föreskriven märkning.
9 § Ett fartyg skall, när det hålls i drift, vara sjövärdigt, vari också
innefattas att det är försett med nödvändiga anordningar till förebyg-
gande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, till-
räckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att
säkerheten för fartyg, liv eller gods inte äventyras.
Om säkerheten på fartyg finns särskilda bestämmelser.
10 § Ett fartyg som skadats skall anses vara icke iståndsättligt inte
bara när det är omöjligt att sätta fartyget i stånd eller, om en sådan
åtgärd måste vidtas på annan ort, fartyget inte kan föras dit, utan
även när fartyget inte är värt att sättas i stånd.
På begäran av ägaren skall ett fartyg som inte kan sättas i stånd
säljas såsom efter utmätning för fordran med bästa rätt.
Bestämmelser om besiktning för att fastställa om ett fartyg skall
anses kunna sättas i stånd finns i 18 kap.
1 § Ett svenskt skepp skall vara infört i skeppsregistret. Regeringen
kan dock bestämma att skepp, som ägs av staten och som är avsett
uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift, inte skall vara
infört i registret.
Ett skepp som är under byggnad i Sverige får föras in i skepps-
byggnadsregistret. Registrering får ske även innan bygget har påbör-
jats, förutsatt att det kan identifieras genom byggnadsnummer,
ritning eller på annat betryggande sätt.
Ett skepp skall registreras under sin igenkänningssignal. Ett
skeppsbygge skall registreras under signalbokstäver. Dessa skall till-
delas det fullbordade skeppet som igenkänningssignal om skeppet
förs in i skeppsregistret. En tilldelad registerbeteckning får inte
ändras.
2 § Den som med äganderätt har förvärvat ett skepp som är registre-
ringspliktigt i hans hand men inte infört i skeppsregistret skall inom
en månad från förvärvet anmäla skeppet för registrering. Om för-
värvet har skett under villkor som innefattar äganderättsförbehåll
eller är att jämställa med ett sådant förbehåll, skall anmälan göras
inom en månad från det att villkoret upphörde att gälla.
Ägaren av ett skepp som är svenskt och under byggnad skall
anmäla skeppet för registrering i skeppsregistret inom sex månader
från det att skeppet blivit sjösatt. Registermyndigheten kan medge
uppskov om det finns särskilda skäl.
Ett skeppsbygge anmäls för registrering av ägaren.
3 § Förvärv av skepp eller skeppsbygge skrivs in på grundval av re-
gistrering enligt 1 §. Inskrivning och därmed sammanhängande in-
föring i skeppsbyggnadsregistret skall föras över till skeppsregistret
om bygget förs över dit som skepp.
Bestämmelserna i första stycket samt i 4 § och 8 - 28 §§ om skepp
eller skeppsbyggen skall också tillämpas på andelar i sådan egen-
dom.
4 § Den som med äganderätt har förvärvat ett skepp eller ett
registrerat skeppsbygge skall inom den tid som anges i 2 § första
stycket söka inskrivning av sin rätt. Ett skeppsbygge kan dock i
stället anmälas för avregistrering enligt 6 §. Den som gör
registreringsanmälan enligt 2 § anses också söka inskrivning av sin
rätt.
Ett dödsbo är inte skyldigt att söka inskrivning av sin rätt till ett
skepp eller ett registrerat skeppsbygge, som har tillhört den avlidne,
i annat fall än när boet överlåter egendomen. Sådan inskrivning
skall sökas inom en månad från överlåtelsen eller, om
bouppteckningen då inte har registrerats , från registreringen av
denna. En make som har tillskiftats ett skepp eller ett registrerat
skeppsbygge vid bodelning är skyldig att söka inskrivning av sin rätt
endast om egendomen tidigare tillhörde den andra maken.
Den som har förvärvat ett skepp eller skeppsbygge under villkor
som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa med ett
sådant förbehåll har rätt till inskrivning av sin villkorliga äganderätt.
Om förvärvaren förlorar sin rätt till egendomen på grund av att
villkoret görs gällande, skall inskrivningen avföras ur registret på
ansökan av överlåtaren eller förvärvaren.
Övergår i fall som avses i tredje stycket förvärvarens eller över-
låtarens rätt till någon annan, skall vad som sägs där och vad som i
övrigt föreskrivs i detta kapitel om inskrivning av förvärv och ver-
kan därav tillämpas.
5 § Genom inskrivning i skeppsregistret kan ett skeppsnamn som
tydligt skiljer sig från andra skeppsnamn i registret på ansökan
förbehållas den som har behov av det. Om flera söker inskrivning
Prop. 1993/94:195
av förbehåll ofn skeppsnamn på samma inskrivningsdag och namnen Prop. 1993/94:195
inte tydligt skiljer sig från varandra, skall registermyndigheten
besluta om företräde efter vad som är skäligt.
Inskrivning av förbehåll om skeppsnamn skall avföras ur registret
när ett skepp har registrerats med det namnet. Detta gäller också om
den som har beviljats inskrivningen eller hans rättsinnehavare begär
det eller om namnet inte inom fem år har tagits i bruk för ett regi-
strerat skepp.
6 § Ett registrerat skepp skall avregistreras om det
1. förolyckats, huggits upp eller annars förstörts,
2. försvunnit eller övergetts till sjöss och sedan inte hörts av under
tre månader,
3. upphört att vara svenskt, eller
4. på grund av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att
vara skepp eller, utan att ändring inträtt, inte anses utgöra skepp.
Ett registrerat skeppsbygge skall avregistreras om det som skepp
förs över till skeppsregistret eller ägaren anmäler bygget för avregi-
strering. Dessutom har första stycket 4 motsvarande tillämpning i
fråga om skeppsbyggen.
I fall som avses i första stycket eller andra stycket andra meningen
skall ägaren inom en månad anmäla egendomen för avregistrering
hos registermyndigheten. Om ett skepp till följd av överlåtelse har
upphört att vara svenskt, svarar den tidigare ägaren jämte förvär-
varen för att anmälan görs.
7 § Om ett skepp som skall avregistreras enligt 6 § första stycket 3
ägs av flera och skeppet kan bevaras som svenskt genom att deläga-
re utövar sin rätt enligt 5 kap. 13 eller 16 § mot meddelägare, får
det inte avföras ur skeppsregistret så länge sådan rätt kan utövas.
Bevaras skeppet som svenskt, skall det inte avföras ur registret. I
stället skall det förvärv skrivas in som föranlett anmälan för avregi-
strering.
Gäller inteckning i ett skepp eller skeppsbygge som skall avregi-
streras, får egendomen inte avföras ur registret förrän borgenär, för
vars fordran pantbrev på grund av inteckningen utgör säkerhet, ger
in pantbrevet och skriftligen samtycker till åtgärden.
Ett skeppsbygge får dock avregistreras för att föras över till
skeppsregistret utan samtycke enligt andra stycket. För avregistre-
ring av ett skepp enligt 6 § första stycket 4 eller av ett skeppsbygge
enligt 6 § andra stycket andra meningen fordras inte heller samtycke
av en inteckningsborgenär som inte har sökt betalning ur egendomen
inom en månad från det att registermyndigheten underrättat honom
om avregistreringsgrunden.
Prop. 1993/94:195
8 § Trots att registrering eller inskrivning har skett får prövas om
den registrerade egendomen är av det slag som förutsätts för åt-
gärden.
Fråga om ett förvärv, som ligger till grund för inskrivning eller
avregistrering, är ogiltigt eller inte kan göras gällande eller om
inskrivningen eller avregistreringen av annat skäl kränker någons
rätt, får prövas trots att åtgärden vidtagits.
9 § Om ett skepp eller skeppsbygge har överlåtits och inskrivning
har sökts för förvärvet, får egendomen efter utgången av den in-
skrivningsdag då ansökningen gjordes inte tas i anspråk för en
annan fordran mot överlåtaren än sådan som är förenad med panträtt
eller retentionsrätt i egendomen.
10 § Om ett skepp eller skeppsbygge har förvärvats genom över-
låtelse från någon som inte var rätt ägare, skall förvärvet ändå gälla,
om överlåtarens åtkomst var inskriven när egendomen överläts och
förvärvaren sökt inskrivning och därvid varken insett eller bort inse
att överlåtaren inte var rätt ägare. Detsamma gäller förvärv genom
överlåtelse från någon som var rätt ägare men som på grund av
förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom
överlåtelsen.
Godtrosförvärv inträder dock inte, om det på samma inskrivnings-
dag som inskrivning söks för förvärvet tas upp ett ärende om in-
skrivning eller annan införing i registret av omständighet, varav
bristen i överlåtarens förfoganderätt beror, eller om anteckning i
registret, att talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av
egendomen eller om bättre rätt till egendomen.
Om förvärv genom exekutiv försäljning finns särskilda bestäm-
melser.
11 § Talan om bättre rätt till ett skepp eller skeppsbygge kan med
laga verkan riktas mot den som senast beviljats eller sökt inskriv-
ning för sitt förvärv, även om denne före talans väckande överlåtit
egendomen till någon annan. Den till vilken överlåtelsen skett har i
rättegången samma ställning som om överlåtelsen skett under rätte-
gången.
Första stycket skall också tillämpas när någon vill söka betalning
ur skepp eller skeppsbygge för fordran som är förenad med panträtt
eller retentionsrätt i egendomen. Om en tvist som rör äganderätten
är antecknad i registret, kan talan om betalning i stället riktas mot
den som innehar skeppet eller bygget med äganderättsanspråk.
12 § Den rättsverkan som en sökt eller beviljad inskrivning medför
enligt 9 och 10 §§ består även efter avregistrering.
Den rättsverkan som en ansökan om inskrivning medför enligt 9 Prop. 1993/94:195
och 10 §§ förfaller om ansökningen avslås.
Bestämmelserna i 9 - 11 §§ och i denna paragraf om rättsverkan
av en inskrivningsansökan skall också tillämpas i fråga om anmälan
för avregistrering med anledning av förvärv.
13 § Införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall, efter
utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen togs upp,
anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge
beror av god tro om en omständighet som införingen avser. Detta
gäller dock inte i fall som avses i 3 kap. 10 §.
14 § Om äganderätt till ett fartyg, som är registrerat i en främmande
stat, eller till ett fartyg under byggnad i en främmande stat har
skrivits in i register i den främmande staten i enlighet med dess lag,
skall äganderätten gälla i Sverige med den verkan som inskrivningen
medför enligt lagen i den främmande staten.
15 § Registerärenden är ärenden om
1. registrering eller avregistrering av skepp eller skeppsbygge,
2. inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge,
3. inteckning i skepp eller skeppsbygge,
4. inskrivning av förbehåll om skeppsnamn, och
5. annan införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret som görs
på grund av föreskrift i en lag eller annan författning.
Registerärenden tas upp på inskrivningsdag. Sådan hålls till klock-
an tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, som inte
är helgdag. Som helgdag anses även midsommarafton, julafton och
nyårsafton. En anmälan eller ansökan som kommer in efter klockan
tolv anses gjord följande inskrivningsdag.
För behandlingen av ett registerärende gäller bestämmelserna om
tvistemål om inte annat följer av denna lag. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare före-
skrifter om registrerings- och inskrivningsförfarandet och får därvid
föreskriva skyldighet för ägare av skepp samt tillverkare och ägare
av registrerat skeppsbygge att till registermyndigheten anmäla
förhållanden som myndigheten behöver känna till för en ändamåls-
enlig registerföring.
16 § Hos registermyndigheten skall det föras dagbok över register-
ärendena. Handlingarna i sådana ärenden skall föras samman i
akter.
Om sökanden eller någon annan har lämnat en uppgift eller avgett
en förklaring av betydelse för ärendets prövning eller om en särskild
utredning har verkställts i ärendet, skall anteckning om detta göras i
dagboken eller i akten. I dagboken eller i akten skall även tas upp
kallelser, förelägganden och andra beslut som inte skall föras in i
registret.
Vite som registermyndigheten förelägger med stöd av denna lag
döms ut av myndigheten.
17 § Ett beslut, som innebär att en anmälan eller en ansökan i ett
registerärende bifalls, avslås eller förklaras förfallen eller att ärendet
skjuts upp, skall föras in i registret. Innebär beslutet att anmälan
eller ansökan inte bifalls, skall skälen för beslutet antecknas i dag-
boken eller i akten.
Ett beslut som skall föras in i registret meddelas genom en sådan
införing och skall anses ha det innehåll som framgår av registret.
18 § Om ett beslut i ett registerärende har gått emot sökanden eller
någon annan som har hörts i ärendet, skall denne genast underrättas
om beslutet. En underrättelse om att ett förvärv har skrivits in skall
alltid lämnas till den som dessförinnan senast var inskriven som
ägare.
I underrättelsen skall anges de skäl för beslutet som har antecknats
i dagboken eller i akten och vad den som vill överklaga beslutet
skall göra.
19 § Beslut i registerärenden får överklagas hos hovrätten. Skrivel-
sen med överklagandet skall ges in till registermyndigheten.
Ett slutligt beslut skall överklagas inom fyra veckor från den
inskrivningsdag då beslutet fattades.
Ett överklagande av ett beslut som finns infört i registret skall
antecknas där. När ett slutligt beslut med anledning av ett överkla-
gande har vunnit laga kraft, skall beslutets innehåll antecknas.
Om ett registerärende enligt beslut av högre rätt skall tas upp till
ny handläggning av registermyndigheten, skall det ske utan dröjsmål
efter det att beslutet kommit till myndigheten.
20 § En anmälan eller en ansökan i registerärenden skall göras
skriftligen om inte fångeshandling eller annan tjänlig handling visas
upp.
Fullgörs inte inom föreskriven tid skyldighet att anmäla skepp för
registrering eller att anmäla skepp eller skeppsbygge för avregist-
rering eller att söka inskrivning av förvärv av sådan egendom, skall
registermyndigheten förelägga den som underlåtit detta att fullgöra
sin skyldighet. I föreläggandet får vite sättas ut. Om det beträffande
registrerat skepp eller skeppsbygge finns anledning till avregistre-
ring enligt 6 §, får registermyndigheten självmant vidta åtgärder för
avregistrering.
Om bifall till ansökan om inskrivning av förvärv är beroende av
att föregående ägare gör en registreringsanmälan eller en inskriv-
Prop. 1993/94:195
10
ningsansökan, får förvärvaren göra en sådan anmälan eller ansökan Prop. 1993/94:195
på den föregående ägarens vägnar. Denne är skyldig att
tillhandahålla de behövliga handlingar som han har. Vad som nu
sagts om inskrivningsansökan skall också tillämpas i fråga om
anmälan för avregistrering med anledning av ett förvärv.
21 § Om en anmälan eller en ansökan i ett registerärende inte ome-
delbart bör avslås enligt denna lag, får ärendet skjutas upp till en
viss senare inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen.
Om ärendet skjuts upp, får sökanden föreläggas att ge in den ut-
redning som krävs eller att infinna sig personligen eller genom om-
bud hos registermyndigheten. Även någon annan än sökanden får
höras och kan föreläggas sådan inställelse. I föreläggandet får vite
sättas ut. Följer sökanden inte föreläggandet, kan hans anmälan eller
ansökan förklaras förfallen. En upplysning om detta skall tas in i
föreläggandet.
Ett registerärende får vidare skjutas upp till en senare inskriv-
ningsdag, om ärendet med hänsyn till dess art eller omfattning inte
lämpligen kan tas upp till omedelbar prövning. Ett ärende som har
skjutits upp på sådan grund skall tas upp till prövning senast andra
inskrivningsdagen efter den inskrivningsdag då anmälan eller an-
sökan gjordes.
22 § Om det kan antas att ett förvärv som åberopas i ett register-
ärende är ogiltigt eller på annan grund inte kan göras gällande eller
att en åtgärd som en anmälan eller ansökan avser på annat sätt
skulle kränka någons rätt, skall den vars rätt berörs ges tillfälle att
yttra sig. Detta gäller också om ovisshet råder i fråga om förvärvs-
villkor.
Om ett förvärv som åberopas i ett registerärende grundas på testa-
mente, dom eller förrättning som ännu inte vunnit laga kraft, eller
om det pågår rättegång om hävning eller återgång av förvärv av den
egendom som ärendet angår eller om bättre rätt till denna, skall
ärendet skjutas upp till dess saken slutligt avgjorts.
Är i annat fall sökandens rätt tvistig, kan han föreläggas att inom
en viss tid väcka talan vid domstol. Om han inte gör det, kan hans
anmälan eller ansökan förklaras förfallen. En upplysning om detta
skall tas in i föreläggandet.
23 § En anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för registrering
eller ansökan om inskrivning av förvärv av sådan egendom skall
avslås om
1. bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits,
2. egendomen inte kan registreras enligt 1 §,
3. sökanden inte styrker sitt förvärv,
4. fångesmannens rätt inte är inskriven i registret fastän den hade Prop. 1993/94:195
kunnat skrivas in där och sökandens förvärv inte grundas på exe-
kutiv försäljning,
5. den åberopade överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren
på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att
förfoga över egendomen och överlåtarens åtkomst inte var inskriven
när överlåtelsen ägde rum eller, om så var fallet, villkoret är infört
i registret eller förs in i det samma inskrivningsdag som ansökan
görs,
6. egendomen av överlåtaren tidigare har överlåtits till någon
annan och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när sökandens
förvärv ägde rum eller, om så var fallet, inskrivning söks samma
inskrivningsdag för det tidigare förvärvet,
7. egendomen har blivit föremål för kvarstad eller betalnings-
säkring till säkerhet för ett anspråk mot överlåtaren och ett ärende
som rör anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den in-
skrivningsdag då anmälan eller ansökan görs eller överlåtaren har
försatts i konkurs före utgången av den inskrivningsdagen,
8. egendomen har sålts exekutivt till någon annan än sökanden,
9. förvärvet har skett genom en sådan gåva mellan makar som inte
har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken, eller
10. det är uppenbart att förvärvet av något annat skäl är ogiltigt
eller inte kan göras gällande.
Första stycket 5-7 utgör inte hinder mot inskrivning av förvärv,
om inskrivning av villkorlig äganderätt redan har beviljats på grund
av samma förvärv.
24 § En ansökan enligt 4 § att inskrivning av villkorlig äganderätt
skall avföras ur registret skall avslås om bestämmelsen i 20 § första
stycket inte har iakttagits eller om det inte visas att förvärvaren för-
lorat sin rätt.
En anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för avregistrering skall
avslås om bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits eller
om grund för åtgärden inte finns enligt 6 §. Vid avregistrering med
anledning av förvärv skall bestämmelserna i 23 § första stycket 4 -
10 och andra stycket tillämpas.
En ansökan om att skeppsnamn skall skrivas in i eller avföras ur
skeppsregistret skall avslås, om bestämmelsen i 20 § första stycket
inte har iakttagits eller om det inte finns någon förutsättning för
åtgärden enligt 5 §.
25 § Om ett utländskt skepp har blivit svenskt, får det föras in i
skeppsregistret endast om det visas att skeppet inte är infört i mot-
svarande register i sitt tidigare hemland eller att det kommer att
avföras ur ett sådant register med verkan från den dag då det regi-
streras här i landet.
Är skeppet nybyggt utomlands skall det dessutom visas att rätt till
12
skeppet inte är inskriven i skeppsbyggnadsregister i vederbörande Prop. 1993/94:195
främmande stat eller att sådan rätt kommer att avföras med verkan
från den dag då skeppet registreras här i landet. Detta gäller också i
fråga om införing i det svenska skeppsbyggnadsregistret av skepp
under byggnad som har förvärvats från utlandet.
Om ett skepp eller skeppsbygge skall avregistreras för att regist-
reras utomlands, skall på sökandens begäran beslutas att egendomen
skall avföras ur registret den dag då den förs in i det utländska
registret. Avregistreringen får verkan från dagen för den nya regi-
streringen.
26 § Om det är nödvändigt för samordningen med en utländsk
registermyndighets beslut, far registrering eller avregistrering ske
trots att det utländska beslutet meddelas eller bevisning om detta
lämnas först efter inskrivningsdagens utgång, förutsatt att detta görs
samma kalenderdag.
27 § Om registermyndigheten vid inskrivning av ett förvärv av ett
skepp eller skeppsbygge eller rätt till sådan egendom finner att
förvärvet beror av villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller
som är att jämställa med ett sådant förbehåll, skall även villkoret
skrivas in.
Om registermyndigheten vid inskrivningen eller därefter finner att
förvärvet är förenat med annat villkor som inskränker förvärvarens
rätt att överlåta egendomen eller att söka inteckning eller upplåta
panträtt i den eller att förvärvarens behörighet i ett sådant avseende
är inskränkt genom någon annans rätt att nyttja egendomen på grund
av testamente, skall detta antecknas i registret.
28 § I skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall antecknas när
1. talan har väckts om hävning eller återgång av förvärv av ett
registrerat skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt till sådan
egendom eller om en annan fråga som angår inskrivning,
2. mål som avses i 1 har avgjorts genom dom eller slutligt beslut
som vunnit laga kraft,
3. ägare av ett registrerat skepp eller skeppsbygge har försatts i
konkurs,
4. ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till
sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring
eller utmätning, eller när en konkursförvaltare har begärt att ett
registrerat skepp eller skeppsbygge skall säljas exekutivt, eller när
ägaren enligt 1 kap. 10 § andra stycket har begärt att ett registrerat
skepp skall säljas exekutivt eller egendomen har sålts exekutivt,
5. beslut som avses i 3 eller 4 om konkurs, kvarstad, betalnings-
säkring eller utmätning har upphävts eller återgått eller när fråga om
exekutiv försäljning av ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller
inskriven rätt till sådan egendom har förfallit av annan anledning,
13
6. ett skepp eller skeppsbygge enligt 6 § skall avregistreras men Prop. 1993/94:195
det finns hinder mot avregistreringen enligt 7 §, eller
7. beslut har meddelats enligt 25 § att ett skepp eller skeppsbygge
skall avföras ur registret den dag då registrering äger rum utom-
lands.
Är det i en annan författning föreskrivet att ett visst förhållande
skall antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall detta
gälla.
En anteckning i skeppsbyggnadsregistret skall föras över till
skeppsregistret, om bygget förs över dit som skepp. En register-
anteckning skall avföras, om den uppenbarligen inte längre är av
betydelse.
29 § Om registermyndigheten finner att en införing i skepps- eller
skeppsbyggnadsregistret innehåller en uppenbar oriktighet till följd
av myndighetens eller någon annans skrivfel eller liknande förbi-
seende, skall införingen rättas. Detta gäller också i fråga om en
uppenbar oriktighet i registret till följd av tekniskt fel. Kan rättelse
bli till förfång för ägare eller för innehavare av pantbrev på grund
av inteckning, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv
bestämmas efter vad som är skäligt. Tillfälle att yttra sig skall läm-
nas de parter som berörs, om de är kända, samt den myndighet som
avses i 22 kap. 6 §.
Beslut om rättelse skall meddelas genom införing i registret. Skä-
len för beslutet skall antecknas i dagboken eller i akten. I stället för
bevis eller handling som har utfärdats i enlighet med den tidigare
införingen, skall en ny sådan handling utfärdas. Den tidigare hand-
lingen skall återkrävas, göras obrukbar och behållas av register-
myndigheten. Den som har handlingen är skyldig att ge in den för
detta ändamål. I ett föreläggande att fullgöra en sådan skyldighet får
vite sättas ut.
Ett beslut om rättelse får överklagas även av den myndighet som
avses i 22 kap. 6 §.
1 § Ägaren av ett registrerat skepp eller skeppsbygge som vill upp-
låta panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet för en fordran, har
rätt att i den ordning som anges i detta kapitel hos register-
myndigheten få inskrivning i egendomen av ett visst belopp (inteck-
ning) i svenskt eller utländskt mynt eller i särskilda dragningsrätter
14
(SDR). Vad som förstås med SDR anges i 22 kap. 3 §. Myndig- Prop. 1993/94:195
hetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev.
Inteckning kan inte beviljas i en andel av ett skepp eller skepps-
bygge och inte heller i flera skepp eller byggen gemensamt.
2 § Panträtt upplåts genom att skeppets eller skeppsbyggets ägare,
efter att ha sökt inskrivning för sitt förvärv, överlämnar pantbrevet
som pant för fordringen.
Bestämmelser om ägarens rätt när ett pantbrev inte alls eller endast
delvis har utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 11 §.
3 § Panträtt som har upplåtits i ett skepp eller skeppsbygge omfattar
även ersättning som på grund av försäkring eller av annan anledning
utgår för skada på egendomen.
4 § När en myndighet vid utsökning eller i något annat fall fördelar
medel mellan rättsägare i ett skepp eller skeppsbygge har en borge-
när rätt att för en fordran som är förenad med panträtt i egendomen,
med den företrädesrätt inteckningen medför enligt denna eller annan
lag, få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån
detta inte räcker får borgenären betalning ur medlen genom ett
tillägg. Detta får inte överstiga femton procent av pantbrevets
belopp jämte räntan på detta belopp från den dag då egendomen
utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel som av något annat
skäl skall fördelas sattes ned. Räntan beräknas för år enligt en
räntefot som motsvarar det av Riksbanken fastställda, vid varje tid
gällande diskontot ökat med fyra procentenheter. Förändringar i
diskontot som inträffar efter upprättandet av en sakägarförteckning
skall inte beaktas.
Om flera pantbrev har överlämnats som pant för en fordran och
inteckningarna har samma företrädesrätt eller gäller omedelbart efter
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets
belopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pant-
brevet har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är
pantförskrivet till borgenären i andra hand.
5 § En borgenär har rätt att få betalning enligt 4 § även om ford-
ringen har preskriberats eller inte blivit anmäld efter kallelse på
okända borgenärer.
6 § Om ett skepp eller skeppsbygge försämras till följd av vanvård
eller sjöolycka eller av någon annan jämförlig orsak så att panträt-
tens värde väsentligt minskas, får borgenären söka betalning ur
egendomen fastän fordringen inte är förfallen till betalning. Detta
15
gäller också om skeppet eller bygget skall avregistreras enligt 2 kap. Prop. 1993/94:195
6 § utom när bygget skall föras över till skeppsregistret som skepp.
7 § Frångår ett skepp eller skeppsbygge innehavaren efter klander,
är en upplåtelse av panträtt som skett efter det att egendomen kom
ur rätte ägarens hand utan verkan, om inte annat följer av 9 §. Detta
gäller också om förvärv av ett skepp eller skeppsbygge återgår som
ogiltigt.
8 § Upplåts panträtt i ett skepp eller skeppsbygge i strid med en mot
upplåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans
rätt att förfoga över egendomen är upplåtelsen utan verkan, om inte
annat följer av 9 §.
9 § Om panträtt har upplåtits i ett skepp eller skeppsbygge av någon
som inte var rätt ägare, skall upplåtelsen ändå gälla, om upplåtarens
åtkomst var eller därefter på ansökan före upplåtelsen, blev in-
skriven och borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter
överlåtits till någon annan, denne vid sitt förvärv varken insett eller
bort inse att upplåtaren inte var rätt ägare. Detta gäller också i fråga
om panträttsförvärv genom upplåtelse från någon som var rätt ägare
men på grund av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egen-
domen genom upplåtelsen.
10 § Om panträtt har upplåtits till säkerhet för en fordran som ännu
inte har uppkommit och om upplåtaren vid överlämnandet av pant-
brevet var behörig att upplåta panträtten eller om förhållandena då
var sådana som anges i 9 §, gäller panträtten till säkerhet för ford-
ringen även om upplåtaren när fordringen uppkommer inte längre är
ägare med rätt att förfoga över egendomen genom panträttsupplå-
telse. Detta gäller dock inte, om borgenären före fordringens upp-
komst har fått kännedom om att upplåtaren inte hade rätt att upplåta
panträtt.
Vad som sägs i första stycket gäller även när ett pantbrev utgör
säkerhet för en fordran och fordringen därefter byts ut mot en annan
fordran utan några andra ändringar än sådana som normalt före-
kommer vid fordringsutbyten av det slag som det är fråga om.
11 § Om ett pantbrev inte har överlämnats som pant för en fordran,
är skeppets eller skeppsbyggets ägare berättigad att vid sådan fördel-
ning som avses i 4 § med den företrädesrätt inteckningen medför
enligt denna eller annan lag få tilldelning ur medlen med pantbrevets
belopp. Har ett pantbrev överlämnats som pant för en fordran men
16
understiger fordringen pantbrevets belopp, är skeppets eller byggets Prop. 1993/94:195
ägare berättigad att ur medlen fä skillnaden.
12 § En inteckning ger företräde i förhållande till en annan inteck-
ning efter den tidsföljd i vilken inteckningarna söks. Inteckningar
som söks på samma inskrivningsdag ger lika rätt.
13 § Om möjlighet att bestämma företrädet mellan flera inteckningar
som söks på samma inskrivningsdag på annat sätt än som angetts i
12 § samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finns
bestämmelser i 27 och 30 §§.
14 § Det företräde som en inteckning har i ett skeppsbygge består
vid överföring till skeppsregistret.
15 § Om förmånsrätt som följer med en inteckning finns bestäm-
melser i förmånsrättslagen (1970:979).
16 § Om ett skepp skall avregistreras som förolyckat, upphugget
eller annars förstört eller som försvunnet eller övergivet till sjöss,
förfaller en inteckning i skeppet när tio år har förflutit från den dag
anteckning gjordes enligt 2 kap. 28 § första stycket 6. En inteckning
kan dock förnyas att gälla i ytterligare tio år om det medan
inteckningen ännu gäller begärs av borgenären eller skeppsägaren
och kan även därefter förnyas i samma ordning för tio år åt gången.
17 § Om ett skepp eller skeppsbygge säljs exekutivt i Sverige är en
inteckning i detta, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskil-
lingen har betalats, utan verkan till det belopp som inte tillåtits in-
nestå i egendomen med anledning av att inteckningsborgenärens
fordran räknats av på köpeskillingen.
Exekutiv försäljning i främmande stat av ett intecknat skepp eller
skeppsbygge skall erkännas med den verkan som anges i första
stycket, om egendomen fanns inom den statens jurisdiktionsområde
och försäljningen verkställts i enlighet med den statens lag och i
överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella
konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek.
18 § Om en inteckning blir helt eller delvis utan verkan är pant-
brevet utan verkan i motsvarande mån.
Dödning av förkommet pantbrev medför inte att inteckningen blir
utan verkan.
17
2 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 195
Prop. 1993/94:195
19 § En panträtt eller en annan sådan rättighet som har upplåtits i
ett utländskt fartyg gäller även i Sverige under förutsättning att
1. rättigheten upplåtits och skrivits in i enlighet med lagen i den
stat där fartyget är registrerat,
2. registret och de handlingar som skall förvaras i anslutning till
detta enligt lagen i registreringsstaten är offentliga och såväl utdrag
av registret som avskrift av handlingarna kan fås från registret, och
3. registret eller i anslutning till detta förvarade handlingar inne-
håller uppgift om rättighetshavarens namn och adress eller om att
rättigheten upplåtits till förmån för ett pantbrevs eller en motsvaran-
de handlings innehavare samt uppgift om det belopp rättigheten
avser och om datum och övriga omständigheter som enligt lagen i
registreringsstaten bestämmer rättighetens företräde i förhållande till
andra rättigheter.
20 § En panträtt eller en annan sådan rättighet som har upplåtits i
ett fartyg under byggnad i främmande stat gäller även i Sverige
under förutsättning att inskrivning skett i den främmande staten i
enlighet med dess lag.
21 § En rättighet i fartyg eller fartygsbygge som enligt 19 eller 20 §
gäller i Sverige medför här det företräde i förhållande till en annan
inskriven rättighet och, om det är förenligt med 51 och 52 §§, i
övrigt den verkan i förhållande till tredje man som rättigheten har
enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat eller bygget utförs.
22 § I inteckningsärenden anses som ägare av skeppet eller
skeppsbygget den för vars förvärv inskrivning senast är sökt.
23 § En ansökan om inteckning skall göras skriftligen av ägaren av
skeppet eller skeppsbygget. Den skall innehålla uppgift om det
skepp eller det bygge som avses och det belopp på vilket inteckning-
en skall lyda.
En begäran om inteckningsfömyelse skall göras skriftligen av
skeppsägaren eller pantbrevets innehavare. Pantbrevet skall ges in
om det inte är skeppsägaren som begär förnyelsen.
24 § En ansökan om inteckning skall avslås om
1. bestämmelserna i 23 § första stycket inte har iakttagits,
2. ansökan strider mot 1 §,
3. ansökan strider mot sådan på grund av förvärvsvillkor mot
sökanden gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egen-
domen, som har förts in i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret
18
eller förs in i det samma inskrivningsdag som inteckningen söks, Prop. 1993/94:195
och ansökan inte medgetts av den till vars förmån inskränkningen
gäller,
4. skeppet eller skeppsbygget skall avregistreras,
5. sökanden eller, om skeppet eller bygget ägs av flera, någon av
sökandena är i konkurs eller försätts i konkurs samma inskrivnings-
dag som inteckningen söks och det inte visas att skeppet, bygget
eller andelen inte hör till konkursboet,
6. skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till
sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring
eller utmätning och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har
tagits upp senast på den inskrivningsdag då inteckningen söks, om
inte i fråga om kvarstad ansökan har medgetts av kronofogdemyn-
digheten, eller
7. skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till
sådan egendom har frångått sökanden genom exekutiv försäljning.
Om ett ärende som rör inskrivning av sökandens förvärv har skju-
tits upp, skall behandlingen av inteckningsansökan skjutas upp på
motsvarande sätt.
25 § Om det inte finns något hinder enligt 24 §, skall inteckning
beviljas och pantbrev utfärdas på grund av inteckningen.
Bestämmelser om utfärdande av ett nytt pantbrev i stället för ett
pantbrev som dödats finns i lagen (1927:85) om dödande av för-
kommen handling.
26 § En begäran om inteckningsfömyelse skall avslås om 23 § andra
stycket inte har iakttagits.
27 § En inteckning som skulle medföra lika företrädesrätt som en
annan inteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den
andra inteckningen, om sökanden begär det. En inteckning som sätts
efter en annan skall gälla efter en inteckning med lika rätt som eller
med bättre rätt än denna även om detta inte anges i beslutet.
28 § Ett pantbrev får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets
ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare bytas ut mot
två eller flera nya pantbrev (utbyte). På begäran skall därvid pant-
brevens inbördes företrädesrätt bestämmas. Härvid skall 27 § andra
meningen tillämpas.
29 § Inteckningar som gäller i samma myntslag och har inbördes
lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra får på ansökan av
skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pant-
brevens innehavare föras samman till en inteckning (sammanföring).
Denna inteckning skall gälla med den förmånsrätt som tillkommer
19
den av de i sammanföringen ingående inteckningarna som har säm- Prop. 1993/94:195
sta rätt.
En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för
ett lägre belopp än det som de sammanförda inteckningarna sam-
manlagt uppgår till, om sökanden begär det och pantbrevens inneha-
vare medger det.
30 § En inteckning får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets
ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare sättas ned
efter en annan inteckning (nedsättning). En inteckning som sätts ned
efter en annan gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre
rätt än denna även om detta inte anges i beslutet.
31 § På ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter
medgivande av pantbrevets innehavare får en inteckning dödas
(dödning).
Bestämmelser om dödning av inteckning när pantbrevet har för-
kommit finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen hand-
ling.
32 § När en innehavare av pantbrev lämnar medgivande till åtgärd
som avses i 28 - 31 §§ skall pantbrevet ges in.
33 § På ansökan av ett pantbrevs innehavare skall innehavet anteck-
nas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Är någon annan anteck-
nad som innehavare skall registermyndigheten, sedan det nya inne-
havet har antecknats, avföra den tidigare anteckningen och under-
rätta den vars innehav var antecknat. Om det kan antas att sökanden
inte har pantbrevet, skall föreläggande meddelas honom att visa upp
detta.
Anmäler den vars innehav antecknats att innehavet har upphört,
skall anteckningen avföras.
Om en ansökan enligt första stycket inte har gjorts när ett pantbrev
skall utfärdas eller det inte finns en ny sådan ansökan när anteck-
ning om innehav avförs, skall skeppets eller skeppsbyggets ägare
antecknas som innehavare.
34 § Om en inteckning har förfallit enligt 16 §, skall det antecknas
i skeppsregistret.
I registret skall anteckning göras om inverkan på inteckning av
exekutiv försäljning.
35 § Om ett skeppsbygge avförs ur skeppsbyggnadsregistret och i
stället förs in i skeppsregistret som skepp, skall en inteckning som
gäller i bygget och en införing som rör inteckningen föras över till
skeppsregistret.
20
Prop. 1993/94:195
36 § Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för en sådan fordran mot
redaren som kan hänföras till fartyget och som avser
1. lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller någon annan
ombordanställd på grund av dennes anställning på fartyget,
2. hamn-, kanal- och annan vattenvägsavgift samt lotsavgift,
3. ersättning med anledning av personskada som uppkommit i
omedelbart samband med fartygets drift,
4. ersättning med anledning av sakskada som uppkommit i omedel-
bart samband med fartygets drift, förutsatt att fordringen inte kan
grundas på avtal, och
5. bärgarlön, ersättning för avlägsnande av vrak och bidrag till ge-
mensamt haveri.
Första stycket 3 och 4 gäller inte i fråga om en fordran på ersätt-
ning för atomskada.
Sjöpanträtt gäller även om fordringen riktar sig mot sådan farty-
gets ägare som inte är redare, eller mot den som i egenskap av
befraktare eller i annan egenskap har hand om fartygets drift i reda-
rens ställe.
37 § Om förmånsrätt som följer med sjöpanträtt finns bestämmelser
i förmånsrättslagen (1970:979).
De fordringar som har tagits upp i 36 § första stycket har inbördes
företräde till betalning efter nummerordningen där. En fordran som
avses i 5 har dock företräde framför en fordran som avses i 1 - 4
och som har uppkommit tidigare.
Fordringar under samma punkt har inbördes lika rätt om inte annat
följer av andra stycket. En fordran som avses i 5 går dock före en
annan sådan fordran som har uppkommit tidigare.
38 § Utom i fall som avses i 41 § häftar sjöpanträtt vid fartyget med
oförändrad förmånsrätt även om fartyget övergår till en ny ägare
eller dess registrering ändras.
39 § Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon
annan får hålla kvar egendomen till säkerhet för sin fordran på
köpeskillingen eller annan ersättning.
I fråga om rätt att i vissa fall sälja egendomen, att ta ut fordringen
ur köpeskillingen och att bortskaffa egendomen finns bestämmelser
i lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte
har hämtats. Dessa bestämmelser skall tillämpas även på övriga fall
som avses i första stycket.
Om förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar egendomen
finns bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979).
21
40 § Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år har förflutit från det att Prop. 1993/94:195
fordringen uppkom, om inte före utgången av denna tid kvarstad
eller utmätning, som sedermera åtföljs av exekutiv försäljning av
fartyget, blivit säkerställd. Preskriptionstiden får inte förlängas eller
avbrytas men skall inte löpa medan det finns laga hinder mot att
fartyget beläggs med kvarstad eller utmäts för borgenärens fordran.
Vad i första stycket sägs om verkan av en säkerställd utmätning
gäller också när ett fartyg skall säljas exekutivt under konkurs eller
enligt 1 kap. 10 § andra stycket, om försäljning har begärts och
fartyget har tagits ur drift.
För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i ett fartyg får
domstol besluta om kvarstad på fartyget enligt 15 kap. 1 § rätte-
gångsbalken även om det inte finns risk för att motparten undandrar
sig att betala skulden.
41 § Om ett fartyg säljs exekutivt i Sverige, upphör sjöpanträtt och
retentionsrätt i fartyget sedan försäljningen har vunnit laga kraft och
köpeskillingen har betalats.
Borgenärerna har rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning
som gäller för utmätt egendom. En fordran som är förenad med
sjöpanträtt får därvid bevakas till fullt belopp trots bestämmelserna
i 9 kap. om ansvarsbegränsning men ger inte utdelning över det
belopp som högst skall betalas enligt dessa bestämmelser.
En exekutiv försäljning av fartyg i en främmande stat skall erkän-
nas med den verkan som anges i första stycket, om fartyget fanns
inom den statens jurisdiktionsområde samt försäljningen har verk-
ställts i enlighet med den statens lag och i överensstämmelse med
bestämmelserna i 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt
och fartygshypotek.
42 § Bestämmelserna om sjöpanträtt i fartyg skall också tillämpas på
fartyg under byggnad sedan bygget sjösatts.
43 § Sjöpanträtt i inlastat gods gäller till säkerhet för
1. fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri eller
annan kostnad som skall fördelas enligt samma grund (13 kap. 15 §
tredje stycket, 14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §),
2. fordran på grund av att en transportör, bortfraktare eller befäl-
havare med stöd av behörighet enligt denna lag har slutit avtal eller
vidtagit någon annan åtgärd för lastens behov samt en lastägares
fordran på ersättning för gods som sålts för någon annan lastägares
räkning, och
3. en transportörs eller bortfraktares fordran på grund av frakt-
avtalet om den kan göras gällande mot den som kräver att godset
skall lämnas ut.
22
44 § Om förmånsrätt som följer med sjöpanträtt finns bestämmelser Prop. 1993/94:195
i förmånsrättslagen (1970:979).
De fordringar som har tagits upp i 43 § har inbördes företräde till
betalning efter nummerordningen där. Fordringar under samma
punkt har inbördes lika rätt. En fordran som avses i 1 eller 2 går
dock före en fordran under samma punkt som härrör av en annan
händelse och som har uppkommit tidigare.
45 § Utlämnas gods som utgör säkerhet för en fordran eller säljs
gods för fartygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtten i godset.
Om gods säljs exekutivt upphör sjöpanträtten i godset sedan
försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen har betalats.
Den som utan borgenärens tillstånd har lämnat ut gods som enligt
vad han insett eller bort inse utgjorde säkerhet för en fordran, sva-
rar för vad som till följd av detta inte kan ersättas ur godset. Sådan
ansvarighet har även mottagaren, för en fordran för vilken han
annars inte skulle svara personligen, om han hade kännedom om
fordringen när godset lämnades ut.
46 § Sjöpanträtt i inlastat gods upphör när ett år har förflutit från
det att fordringen uppkom, om inte före utgången av denna tid
antingen talan väckts i laga ordning eller kvarstad eller utmätning,
som sedermera åtföljs av exekutiv försäljning av godset, blivit sä-
kerställd. Preskriptionstiden skall inte löpa medan det finns laga
hinder mot att godset beläggs med kvarstad eller utmäts för borge-
närens fordran.
Om en fordran har kommit under behandling av dispaschör, anses
att talan om fordringen har blivit väckt.
Vad i första stycket sägs om verkan av en säkerställd utmätning
gäller också när gods skall säljas exekutivt under konkurs, om för-
säljning har begärts och godset har tagits om hand, förseglats eller
märkts av kronofogdemyndigheten.
47 § Om en borgenär har sjöpanträtt i flera panter, utgör varje pant
säkerhet för fordringens hela belopp.
Får borgenären betalt ur en pant för större del av sin fordran än
som belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan
panternas värden vid tiden för panträttens uppkomst, inträder pant-
ägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter.
I pantägarens ställe och med företräde framför honom inträder den
borgenär, för vars fordran panten utgjorde säkerhet särskilt, i den
mån panten på grund av den andre borgenärens krav inte räcker till
betalning av hans fordran.
23
48 § Sjöpanträtt består även om fordringen överlåts eller tas i an- Prop. 1993/94:195
språk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till
någon annan.
49 § Sjöpanträtt omfattar inte ersättning som på grund av försäkring
eller av någon annan anledning utgår för skada på fartyg eller last.
Rätt till betalning som är förenad med retentionsrätt enligt 39 § får
göras gällande i ersättning som på grund av försäkring eller av
någon annan anledning utgår för skada på det fartyg eller det far-
tygsbygge som är föremål för retentionsrätten.
50 § Talan om betalning ur fartyg eller last för en fordran som är
förenad med sjöpanträtt får väckas mot pantägaren eller befäl-
havaren. Vad gäller last får sådan talan dock inte väckas mot befäl-
havaren av fartygets ägare eller redare eller den som i egenskap av
befraktare eller i annan egenskap har hand om fartygets drift i reda-
rens ställe.
51 § När en sådan sjöpanträtt eller retentionsrätt i fartyg som avses
i detta kapitel åberopas inför svensk myndighet skall svensk lag
tillämpas.
Om en annan sjöpanträtt, retentionsrätt eller liknande rättighet i
fartyg åberopas, skall den prövas enligt lagen i den stat där fartyget
är registrerat. Rättigheten skall dock stå tillbaka för sjöpanträtt eller
retentionsrätt enligt detta kapitel eller hypotek som överensstämmer
med 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygs-
hypotek. Rättigheten får i övrigt inte medföra bättre rätt än den
rättighet enligt detta kapitel som den närmast motsvarar.
52 § Bestämmelserna i 51 § skall också tillämpas på fartyg under
byggnad sedan bygget sjösatts. För tiden innan dess gäller lagen i
den stat där fartyget byggs.
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller kvarstad på fartyg för
anspråk som i Sverige eller ett annat land är eller kan bli föremål
för rättegång i tvistemål eller för talan om enskilt anspråk i brott-
mål. Bestämmelserna gäller dock inte kvarstad för fordringar som
avser skatter eller avgifter till stat eller kommun.
Bestämmelserna gäller för fartyg som är införda i det svenska
skeppsregistret eller ett motsvarande utländskt fartygsregister. Be-
stämmelserna gäller dock inte för svenska skepp, om sökanden har
hemvist eller sitt huvudsakliga driftställe i Sverige.
I lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande stats-
fartyg m.m. finns bestämmelser om att kvarstad inte får läggas på
24
vissa fartyg. Kvarstad får inte heller läggas på fartyg som ägs eller Prop. 1993/94:195
uteslutande används av svenska staten.
2 § Vad som i allmänhet gäller om kvarstad på fartyg gäller också
för kvarstad enligt detta kapitel, om något annat inte föreskrivs i
kapitlet.
3 § Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast för en sjöfordran.
Med sjöfordran avses i detta kapitel ett anspråk som grundar sig
på någon av följande omständigheter:
1. skada som har orsakats av ett fartyg genom sammanstötning
eller på något annat sätt,
2. dödsfall eller personskada som har orsakats av ett fartyg eller
som har inträffat i samband med driften av ett fartyg,
3. bärgning,
4. skeppslegoavtal,
5. avtal som rör befordran av gods med ett fartyg på grundval av
certeparti, konossement eller liknande,
6. förlust av eller skada på gods inklusive resgods under befordran
med fartyg,
7. gemensamt haveri,
8. bodmeri,
9. bogsering,
10. lotsning,
11. leverans av varor eller materiel för ett fartygs drift eller under-
håll,
12. byggande, reparation eller utrustande av ett fartyg eller kost-
nader för dockning,
13. lön eller annan gottgörelse till befälhavaren eller annan om-
bordanställd på grund av dennes anställning på fartyget,
14. befälhavares utlägg samt utlägg som gjorts av avsändare, be-
fraktare eller avlastare eller agenter för fartygets eller dess ägares
räkning,
15. tvist om äganderätten till ett fartyg,
16. tvist mellan delägare till ett fartyg om äganderätten eller besitt-
ningen till fartyget eller driften av eller intäkterna från detta,
17. panträtt på grund av inteckning eller annan på avtal grundad
panträtt i fartyg.
4 § Kvarstad far läggas på det fartyg som sjöfordran hänför sig till.
Om en sjöfordran grundar sig på någon omständighet som avses i
3 § andra stycket 1 - 14, far kvarstad i stället läggas på ett annat
fartyg som tillhör den som vid tiden för sjöfordrans uppkomst var
ägare av det fartyg som sjöfordran hänför sig till.
Om någon annan än fartygets ägare är ansvarig för en sjöfordran
enligt andra stycket, får kvarstad i stället läggas antingen på det
25
fartyg som sjöfordran hänför sig till eller på ett annat fartyg som Prop. 1993/94:195
tillhör gäldenären.
5 § Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast om fartyget i
Sverige kan utmätas för sjöfordran. Avser sjöfordran någon annan
förpliktelse än betalningsskyldighet, skall vad som nu sagts om
utmätning i stället gälla annan verkställighet än verkställighet av
kvarstad på fartyget.
6 § Kvarstad på ett fartyg får beviljas endast en gång för en och
samma sjöfordran.
Om borgen eller någon annan säkerhet för en sjöfordran har ställts
till befrielse från kvarstad, far kvarstad inte beviljas för samma sjö-
fordran. Kvarstad får dock beviljas, om borgenären visar att den
ställda säkerheten har upphört att gälla eller att det annars finns
särskilda skäl för kvarstad.
7 § Ett fartyg som är belagt med kvarstad skall hindras att avgå.
Om kvarstad har beviljats för en sjöfordran som grundar sig på
sådana omständigheter som avses i 3 § andra stycket 15 eller 16, får
domstolen dock
1. tillåta den som har fartyget i sin besittning att mot borgen eller
annan säkerhet nyttja fartyget, eller
2. bestämma om fartygets användning på andra villkor.
8 § Om kvarstad på egendom som en ombordanställd fört ombord
på ett fartyg finns bestämmelser i 22 kap. 1 §.
1 § Ett partrederi föreligger om flera har kommit överens om att
under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med ett eget fartyg.
Anmälan om ett partrederiavtal får göras hos registermyndigheten,
som skall anteckna anmälningen i det register där fartyget är infört
eller, om det inte är registrerat, genast kungöra den. Närmare före-
skrifter om anmälnings- och kungörelseförfarandet meddelas av
regeringen.
För de förpliktelser som uppkommer för partrederiet efter det att
rederiavtalet har anmälts till registermyndigheten svarar varje redare
endast i förhållande till sin andel i fartyget om han inte har åtagit
sig större ansvarighet. För tidigare uppkomna rederiförpliktelser
svarar redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar för vatten-
föroreningsavgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra stycket nämnda
26
lag. I fråga om betalningsansvar enligt lagen (1986:371) om flytt- Prop. 1993/94:195
ning av fartyg i allmän hamn gäller 5 § andra stycket andra me-
ningen den lagen.
I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter gäller
bestämmelserna i 2 - 18 §§ i den mån något annat inte har avtalats.
2 § För ett partrederi får en huvudredare väljas. Till huvudredare
får utses en här i landet bosatt svensk, dansk, finsk eller norsk med-
borgare eller en svensk juridisk person.
3 § Huvudredaren är behörig att på samtliga redares vägnar företa
de rättshandlingar som rederirörelsen vanligen medför, att väcka och
utföra talan i sak som rör rederiet samt att i övrigt företräda redarna
inför domstolar och andra myndigheter i sådan sak. Huvudredaren
får inte utan medredamas samtycke överlåta fartyget eller upplåta
panträtt i det eller bortfrakta det för en längre tid än ett år.
Om en huvudredare inte är vald, kan vilken som helst av redarna
sökas att svara även för de övriga i sak som rör rederiet.
4 § Huvudredaren skall på lämpligt sätt hålla redarna underrättade
om rederiets verksamhet. Han skall rådgöra med dem i alla viktiga
angelägenheter.
5 § Beslut i partrederiets angelägenheter fattas vid allmänt samman-
träde, till vilket var och en av redarna har kallats minst en vecka i
förväg genom rekommenderat brev eller telegram eller telexmed-
delande under sin senast kända adress. Kallelsen skall innehålla
upplysning om vad som skall behandlas på sammanträdet.
Allmänt sammanträde krävs inte för ett beslut som samtliga redare
biträder eller som är så brådskande att det inte kan anstå till dess ett
sådant sammanträde kan hållas.
6 § På en redares begäran skall protokoll föras över vad som före-
kommer av vikt vid ett allmänt sammanträde. En redare, som har
uteblivit från ett allmänt sammanträde eller av någon annan anled-
ning inte har deltagit i ett beslut, skall underrättas om vad som
beslutats.
7 § Vid omröstning räknas varje redares röstetal efter hans andel i
fartyget. Om något annat inte följer av tredje stycket, gäller som
beslut den mening som har fått det högsta röstetalet. Vid lika röste-
tal gäller den mening som huvudredaren biträder. Val av huvud-
redare skall dock avgöras genom lottning, om flera fått lika röstetal.
Ett beslut vid allmänt sammanträde är bindande för en redare som
har uteblivit från sammanträdet.
Ett beslut, som har fattats i en annan ordning än vid ett allmänt
sammanträde eller som innebär att rederiet skall upplösas, gäller
27
endast om det biträds av redare som tillsammans äger mer än hälf- Prop. 1993/94:195
ten i fartyget. Ett beslut, som strider mot rederiavtalet eller på något
annat sätt mot rederiets ändamål och som inte avser rederiets upp-
lösning, gäller endast om samtliga redare är eniga.
8 § Huvudredaren kan när som helst skiljas från sitt uppdrag genom
ett beslut enligt 5 och 7 §§. En huvudredare som själv äger minst
hälften i fartyget kan på en medredares talan av domstol skiljas från
uppdraget, om det finns giltig anledning.
9 § Huvudredaren svarar för att rederiets bokföring fullgörs enligt
lag och annan författning. Han skall inför redarna redovisa sin
förvaltning av rederiets angelägenheter. Redovisningen skall avse
kalenderår och avges inom två månader efter årets utgång.
Redovisningen skall avges skriftligen till varje redare. För gransk-
ning av redovisningen har redare rätt att ta del av rederiets räken-
skapshandlingar.
Om en redare vill klandra redovisningen, skall han väcka talan vid
domstol inom sex månader från det att han fått del av den. En reda-
re som försummar detta har förlorat sin rätt till klander, om inte hu-
vudredaren har förfarit svikligt.
10 § Varje redare skall bidra till utgifterna för rederiets verksamhet
i förhållande till sin andel i fartyget. Om en redare trots uppmaning
inte betalar sitt bidrag till beslutad utgift och huvudredaren eller en
annan redare lägger ut beloppet, skall den betalningsskyldige reda-
ren betala ränta på det förskotterade beloppet enligt 6 § räntelagen
(1975:635).
11 § Vinst och förlust av rederiets verksamhet fördelas mellan
redarna i förhållande till deras andelar. Ett överskott som inte be-
hövs för rederiets utgifter skall delas ut.
Den som enligt 10 § förskotterat bidrag för en annan har rätt att i
avräkning på sin fordran lyfta utdelning som belöper på den andres
andel.
12 § Om en andel i fartyget övergår till någon annan, skall förvär-
varen eller hans fångesman genast underrätta huvudredaren och
övriga redare om detta.
Om en redare har blivit medborgare i en främmande stat, skall han
genast underrätta huvudredaren och övriga redare om detta.
13 § En redare har rätt att lösa till sig en andel i fartyget som på
något annat sätt än genom förvärv vid en exekutiv försäljning eller
offentlig auktion har övergått till någon annan än en medredare.
Lösningsrätten gäller dock inte mot en medredares make, avkomling
eller avkomlings make. En redare som vill utöva sin lösningsrätt
28
skall meddela förvärvaren detta inom en månad från det att han
underrättades om förvärvet. Försummas detta är lösningsrätten för-
fallen.
Om flera redare gör sin lösningsrätt gällande, skall den utövas i
förhållande till deras andelar.
Lösensumman skall motsvara andelens fulla värde.
14 § En redare, vars andel i fartyget har övergått till någon annan,
blir inte fri från ansvarighet mot de övriga redarna för de förpliktel-
ser som han hade vid övergången. Inte heller blir han fri från an-
svarighet mot dem för därefter uppkommande rederiförpliktelser
förrän huvudredaren eller samtliga redare har underrättats om över-
gången.
Förvärvaren av andelen inträder i förhållande till de övriga redar-
na genast i en redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på
samma sätt som sin fångesman bunden av de beslut som har träffats
och de åtgärder som vidtagits före övergången. De övriga redarna
får från hans utdelning räkna av en sådan fordran på bidrag till
rederiets verksamhet som gäller mot fångesmannen.
Den nye redaren svarar i förhållande till tredje man endast för de
rederiförpliktelser som uppkommer efter andelsövergången. Innan
inskrivning har sökts för förvärvet eller anmälan har gjorts om detta
svarar även hans fångesman för sådana rederiförpliktelser i för-
hållande till tredje man som varken kände till eller borde ha känt till
andelsövergången. Bestämmelserna i 1 § första stycket andra och
tredje meningarna har motsvarande tillämpning.
15 § Om inte annat följer av 16 §, skall rederiet upplösas sex måna-
der efter det att en redare begärt det hos medredama.
På begäran av en redare skall rederiet omedelbart upplösas om
1. fartyget utan redarens åtgärd eller samtycke har upphört att vara
svenskt och lösningsrätt inte kan utövas enligt 13 §,
2. huvudredaren har skilts från sitt uppdrag av domstol,
3. en medredare inte kan fullgöra sina förpliktelser som redare,
eller
4. rederiet förvaltas på ett sådant sätt att redarens rätt kränks.
16 § En redare har rätt att lösa ut en medredare som enligt 15 §
första stycket har begärt att rederiet skall upplösas eller till vilken
en upplösningsgrund enligt 15 § andra stycket hänför sig. Den som
vill utöva sin utlösningsrätt skall meddela medredaren detta inom en
månad från det att han fått del av dennes begäran om upplösning
enligt 15 § första stycket eller han fått kännedom om att en upplös-
ningsgrund enligt samma paragraf andra stycket hade inträtt. För-
summas detta är utlösningsrätten förfallen.
Bestämmelserna i 13 § andra och tredje styckena skall också till-
lämpas.
Prop. 1993/94:195
29
17 § Vid upplösning av ett partrederi skall fartyget säljas. Prop. 1993/94:195
Om redarna inte enas om försäljningsorten, bestäms den av en god
man som utses enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Enas
de inte om sättet för försäljningen, skall denna ske på offentlig auk-
tion. Därvid skall lagen om samäganderätt tillämpas, om försäljning-
en skall ske i Sverige.
När lagen om samäganderätt tillämpas skall tingsrätten i fartygets
hemort vara laga domstol.
18 § Den som har en större andel i fartyget än hälften har rätt att
träda in som fartygets befälhavare, om han är behörig till det.
Ar den som har större andel i fartyget än hälften befälhavare, skall
rätten på en annan delägares talan skilja honom från befattningen,
om det finns giltig anledning.
1 § Befälhavaren skall innan en resa påbörjas se till att fartyget är
sjö värdigt enligt 1 kap. 9 §.
Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålls i sjö-
värdigt skick efter vad som nu sagts.
Om fel eller brist i sjövärdigheten inte kan avhjälpas genast, skall
befälhavaren omedelbart underrätta redaren eller den som i redarens
ställe har befattning med fartyget.
2 § Befälhavaren skall se till att fartyget framförs och handhas på
ett sätt som är förenligt med gott sjömanskap.
Han skall känna till de påbud och föreskrifter om sjöfarten som
gäller för de farvatten som fartyget skall trafikera och på de orter
som det skall anlöpa.
3 § Om ett fartyg prejas av en behörig svensk civil eller militär
myndighet, är befälhavaren skyldig att lyda prejningen. Om det efter
prejning eller annars begärs av en behörig myndighet, är
befälhavaren också skyldig att låta fartyget visiteras. Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare
föreskrifter om prejning och visitering.
4 § Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker förs på
fartyget. Bestämmelser om dagböcker finns i 18 kap.
Befälhavaren är skyldig att på fartyget medföra andra skeppshand-
lingar och ett exemplar av denna lag enligt föreskrifter som med-
delas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Sjöfarts-
verket.
5 § Befälhavaren skall se till att lastning och lossning sker och att
resan utförs med tillbörlig skyndsamhet.
30
Innan befälhavaren påbörjar bärgning av ett fartyg eller av gods, Prop. 1993/94:195
skall han noga överväga om detta är förenligt med hans skyldigheter
mot dem vilkas intressen han skall bevaka.
6 § Om fartyget råkar i sjönöd, är befälhavaren skyldig att göra allt
som står i hans makt för att rädda de ombordvarande och bevara
fartyget och lasten. Han skall, om det är möjligt, se till att dagböck-
er och andra skeppshandlingar förs i säkerhet samt vidta åtgärder
för bärgning av fartyg och gods. Så länge som det finns rimlig
utsikt att fartyget kan räddas får befälhavaren inte överge det utan
att hans liv är i allvarlig fara.
Anträffar befälhavaren någon i sjönöd är han skyldig att lämna all
hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, om
det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombord-
varande. Om befälhavaren i annat fall får kännedom om att någon är
i sjönöd eller om han får kännedom om någon fara som hotar sjötra-
fiken, är han under de förutsättningar som nyss angetts skyldig att
vidta åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran i enlig-
het med de föreskrifter som regeringen meddelat för sådana fall.
7 § Om befälhavaren är frånvarande eller har förfall, meddelar den
främste av de närvarande styrmännen de avgöranden som inte tål
uppskov.
Lämnar befälhavaren fartyget skall han underrätta den främste av
de närvarande styrmännen eller, om någon styrman inte är närvaran-
de, någon annan av besättningen och ge de föreskrifter som behövs.
När fartyget inte ligger förtöjt i hamn eller på en säker ankarplats
får befälhavaren inte lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Om
fara hotar, får han inte vara borta från fartyget.
Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller
någon annan tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller
överger han tjänsten, träder den främste av styrmännen i hans ställe
till dess en ny befälhavare har utsetts. I dessa fall skall redaren ge-
nast underrättas.
8 § Befälhavaren är behörig att på redarens vägnar
1. företa rättshandlingar som avser bevarandet av fartyget eller
utförandet av resan,
2. träffa avtal om att på resan ta med gods och, på ett fartyg som
är avsett för det, passagerare, samt
3. väcka talan i mål som rör fartyget och utföra denna talan.
Medel för sådana ändamål som avses i första stycket får befäl-
havaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller
sälja gods som tillhör redaren eller, i nödfall, gods som ingår i
lasten. Om rättshandlingen inte var nödvändig är den ändå bindande
om tredje man var i god tro.
31
Befälhavaren skall underrätta redaren om åtgärder av vikt som han Prop. 1993/94:195
ansett nödvändiga för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet,
om resans förlopp, om de rättshandlingar som företagits under resan
och om allt annat som kan vara till nytta för redaren att känna till.
Innan en åtgärd av vikt vidtas bör befälhavaren inhämta föreskrifter
av redaren eller det ombud som denne har anvisat. Om medel be-
hövs för fartyget och redarens föreskrifter inte kan avvaktas, skall
befälhavaren skaffa medlen på det sätt som är billigast för redaren.
9 § Befälhavaren skall under resan noggrant vårda lasten och i
övrigt bevaka lastägarens intressen.
Befälhavaren är behörig att, i enlighet med vad som gäller för en
transportör eller bortfraktare, företa rättshandlingar på lastägarens
vägnar samt väcka talan i mål som rör lasten och utföra denna talan.
10 § Befälhavaren svarar inte för de förbindelser som han har ingått
på redarens eller lastägarens vägnar.
11 § Befälhavaren skall ersätta den skada som han genom fel eller
försummelse i tjänsten orsakar redaren, lastägaren eller någon annan
vars intressen han skall bevaka.
Skadestånd som befälhavaren enligt första stycket eller i övrigt
skall betala kan sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till
beskaffenheten av det fel eller den försummelse som ligger honom
till last, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. I fråga om
skadeståndsansvaret för en befälhavare som är arbetstagare gäller
dock 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
12 § När redaren begär det skall befälhavaren avge redovisning. Om
redaren vill klandra redovisningen, skall han väcka talan inom sex
månader efter det att redovisningen mottogs. Klandras inte redovis-
ningen inom denna tid, har redaren förlorat sin talan, om inte befäl-
havaren har förfarit svikligt.
I redovisningen skall befälhavaren tillgodoräkna redaren all
särskild ersättning som han har fått av avsändare, befraktare,
lastägare, leverantörer eller andra med vilka han har haft att göra i
egenskap av befälhavare.
13 § Om fartyget beläggs med kvarstad eller utmäts av en utländsk
myndighet, skall befälhavaren genast underrätta närmaste svenska
utlandsmyndighet i den främmande staten och, i fråga om skepp,
registermyndigheten. Den utländska myndighetens bevis om åtgär-
den skall, om det är möjligt, snarast sändas till registermyndigheten.
Första stycket tillämpas också när kvarstaden eller utmätningen
hävs.
32
14 § Befälhavaren på ett svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller Prop. 1993/94:195
statsfartyg skall genast rapportera till den myndighet regeringen
föreskriver
1. när någon i samband med fartygets drift har eller kan antas ha
avlidit eller har fått svår kroppsskada,
2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antas ha
avlidit eller har fått svår kroppsskada,
3. när någon i annat fall än som avses i 1 och 2 har eller kan antas
ha drunknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts i sjön,
4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord,
5. när fartyget har sammanstött med ett annat fartyg eller stött på
grund,
6. när fartyget har övergetts i sjön,
7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydelse har
eller kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten eller på egen-
dom utanför fartyget, eller
8. när förskjutning av någon betydelse har inträffat i lasten.
Regeringen får föreskriva att rapportering av händelser som är av
betydelse för sjösäkerheten skall ske också i andra fall än som anges
i första stycket.
Befälhavaren skall rapportera till Sjöfartsverket när, i anledning av
en händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med
fartygets drift, sjöförklaring skall hållas enligt 18 kap. 7 §.
Bestämmelser om befälhavarens skyldigheter vid sjöförklaring
finns i 18 kap.
15 § Bestämmelser om befälhavarens skyldigheter vid sammanstöt-
ning mellan fartyg finns i 8 kap. 4 §.
16 § Bestämmelser om befälhavarens skyldighet att ta med sjöman
ombord på fartyget finns i 22 kap. 2 §.
1 § Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, en medlem av
besättningen eller en lots orsakar genom fel eller försummelse i
tjänsten. Redaren är också ansvarig, om skada vållas av någon an-
nan, när denne på redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete
i fartygets tjänst.
Skadestånd enligt första stycket som redaren har betalat har han
rätt att kräva tillbaka av den som vållat skadan.
Bestämmelser om inskränkning av en redares ansvarighet finns i
9 och 13-15 kap.
33
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
1 § Om två fartyg sammanstöter så att skada uppstår på det ena
fartyget eller på personer eller gods som finns ombord och sam-
manstötningen är orsakad genom vållande på endera sidan, skall den
sidan ersätta skada och förlust som uppkommer därav.
Har sammanstötningen orsakats genom vållande på båda sidor,
skall dessa utge ersättning enligt förhållandet mellan de på ömse
sidor gjorda felen. Om omständigheterna inte ger stöd för någon
viss fördelning skall vardera sidan ersätta hälften av skadan.
Vardera sidan svarar endast för sin del av ersättningen. För skada
på person svarar dock båda sidor solidariskt.
Om den ena sidan har betalat mer än sin del, får den sidan kräva
den andra på det överskjutande beloppet. Mot ett sådant krav kan
göras gällande samma rätt till befrielse från eller begränsning av
ansvarighet som hade kunnat åberopas mot den skadelidande enligt
denna lag eller en motsvarande främmande lag eller enligt förbehåll
som är förenligt med den tillämpliga lagen. Ett förbehåll får dock
inte åberopas till befrielse från eller begränsning av ansvarighet
utöver vad som följer av bestämmelserna i 13 - 15 kap. eller
motsvarande bestämmelser i den främmande lagen.
Vid bedömandet av frågan om vållande till en sammanstötning
skall särskilt beaktas om tiden medgav övervägande eller inte.
2 § Om en sammanstötning har inträffat genom en olyckshändelse
eller om det inte kan utredas att den orsakats av vållande på endera
sidan, svarar vardera sidan för sin skada.
3 § Bestämmelserna i denna lag om sammanstötning mellan fartyg
skall tillämpas även när till följd av ett fartygs manövrering eller på
liknande sätt skada orsakas på ett annat fartyg eller på personer eller
gods som finns ombord på det, utan att fartygen sammanstöter.
4 § Om ett fartyg har sammanstött med ett annat fartyg är det befäl-
havarens skyldighet att lämna det andra fartyget och de ombordva-
rande där all behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den
uppkomna faran, om det kan ske utan allvarlig fara för det egna
fartyget och de ombordvarande. Han skall också för det andra
fartygets befälhavare uppge namnet på det egna fartyget och dess
hemort samt den ort eller den hamn varifrån det kommer och den
dit det skall gå.
1 § Redaren har rätt att enligt bestämmelserna i detta kapitel be-
gränsa sin ansvarighet. Samma rätt har en sådan ägare av ett fartyg
34
som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets Prop. 1993/94:195
drift, fartygets befraktare, godsets avsändare samt var och en som
utför tjänster i omedelbart samband med bärgning. Med bärgning
avses även åtgärder enligt 2 § första stycket 4, 5 och 6.
Om ansvar görs gällande mot någon för vilken redaren eller någon
annan person som avses i första stycket svarar, har även denne rätt
att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Den som på grund av ansvarighetsförsäkring svarar för en fordran
som är föremål för begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet
1 samma utsträckning som försäkringshavaren.
2 § Om inte annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, före-
ligger rätt till ansvarsbegränsning, oavsett grunden för ansvarig-
heten, beträffande fordringar med anledning av
1. person- eller sakskada, om skadan har uppkommit ombord på
fartyget eller i omedelbart samband med fartygets drift eller med
bärgning,
2. skada på grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods,
passagerare eller deras resgods,
3. annan skada, om den har orsakats av intrång i en rättighet som
inte grundar sig på avtal och den har uppkommit i omedelbart sam-
band med fartygets drift eller med bärgning,
4. åtgärder för att lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett
fartyg, inbegripet allt som finns eller har funnits ombord, som har
sjunkit, strandat, övergetts eller blivit vrak,
5. åtgärder för att avlägsna, förstöra eller oskadliggöra fartygets
last, och
6. åtgärder för att avvärja eller begränsa skada för vilken ansvars-
begränsning gäller, och skada som har orsakats av sådana åtgärder.
Har den som får begränsa sitt ansvar en motfordran mot borge-
nären och grundar sig fordringen och motfordringen på en och
samma händelse, skall begränsningen avse endast den del av ford-
ringen som överstiger motfordringen.
3 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte beträffande
1. en fordran på bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri eller på
avtal grundad ersättning för åtgärder som avses i 2 § första stycket
4, 5 eller 6,
2. en fordran med anledning av oljeskada som omfattas av 1 § och
2 § första stycket lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada
till sjöss,
3. en fordran som är underkastad en internationell konvention eller
en nationell lag som reglerar eller förbjuder begränsning av ansva-
righet för atomskada,
4. en fordran med anledning av atomskada orsakad av atomfartyg,
5. en fordran med anledning av skada som har drabbat en lots
eller den som är anställd hos någon som avses i 1 § första stycket
35
och vars skyldigheter står i samband med fartygets drift eller med Prop. 1993/94:195
bärgningen, och
6. en fordran på ränta eller ersättning för rättegångskostnader.
4 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas
själv ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
5 § Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, skall ansvarsbelop-
pen bestämmas på följande sätt.
1. För fordringar med anledning av personskada som har tillfogats
fartygets egna passagerare är ansvarsgränsen 46 666 särskilda
dragningsrätter (SDR) multiplicerat med det antal passagerare som
fartyget enligt sitt certifikat har tillstånd att befordra, dock högst
25 miljoner SDR.
2. För andra fordringar med anledning av personskada är ansvars-
gränsen 333 000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500.
Är dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 501 till 3 000 med 500 SDR,
för varje dräktighetstal från 3 001 till 30 000 med 333 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 250 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 167 SDR.
3. För andra slag av fordringar samt fordringar som avses i 2, i
den mån de inte tillgodoses med de belopp som anges där, är
ansvarsgränsen 167 000 SDR, om fartygets dräktighet inte över-
stiger 500. Är dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 501 till 30 000 med 167 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 125 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 83 SDR.
4. Ansvarsgränserna i 1 - 3 gäller summan av alla fordringar som
på grund av en och samma händelse har uppkommit mot redaren,
ägare av fartyg som inte är redare, den som i redarens ställe har
hand om fartygets drift, fartygets befraktare, godsets avsändare samt
mot någon för vilken dessa svarar.
5. Ansvarsgränserna för bärgare som inte utför bärgning från
fartyg eller som uteslutande arbetar från det fartyg som bärgningen
avser, skall motsvara de ansvarsgränser som gäller för fartyg med
en dräktighet av 1 500. Ansvarsgränserna gäller summan av alla
fordringar som på grund av en och samma händelse har uppkommit
mot en sådan bärgare och mot någon för vilken denne svarar.
6. Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad
enligt bestämmelserna om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års
internationella skeppsmätningskonvention. Vad som avses med SDR
anges i 22 kap. 3 §.
36
6 § Varje ansvarsbelopp skall fördelas mellan borgenärerna i för- Prop. 1993/94:195
hållande till storleken av de styrkta fordringar av det slag som
ansvarsgränsen avser.
Om det belopp som avses i 5 § 2 inte räcker till för betalning av
de fordringar som anges där, skall återstoden av dessa fordringar
betalas ur det belopp som nämns i 5 § 3 med samma rätt som övriga
där angivna fordringar.
Har redaren eller någon annan, innan ansvarsbeloppet fördelats,
helt eller delvis betalat en fordran, inträder han i borgenärens rätt
intill det belopp som han har betalat.
Visar redaren eller någon annan att han senare kan bli skyldig att
helt eller delvis betala en fordran som han, om den hade betalats
före ansvarsbeloppets fördelning, skulle ha kunnat kräva åter ur
ansvarsbeloppet enligt tredje stycket, skall medel tills vidare avsättas
för att han senare skall kunna göra sin rätt gällande.
7 § Om det med anledning av en fordran av det slag som är föremål
för ansvarsbegränsning här i landet har väckts talan eller framställts
begäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder, kan en begräns-
ningsfond upprättas. Fonden skall upprättas hos den domstol där
talan har väckts eller hos sjörättsdomstolen för den ort där kvarstad
eller andra rättsliga åtgärder har begärts.
En begränsningsfond anses upprättad med verkan för alla personer
som kan åberopa samma ansvarsgräns. Den är avsedd för betalning
endast av fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.
Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, får här i
landet talan om en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbe-
gränsning väckas endast i begränsningsmål. Detta gäller också talan
om frågan huruvida den som har upprättat begränsningsfonden har
rätt till ansvarsbegränsning och om frågan om fördelning av fonden.
Behörig att väcka talan i ett begränsningsmål är den som har upp-
rättat fonden, dennes försäkringsgivare och den som gör gällande en
fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning.
Närmare bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål
finns i 12 kap.
8 § Den som har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond
som har upprättats i Sverige eller i en annan konventionsstat, kan
inte med anledning av denna fordran erhålla säkerhetsåtgärd eller
utmätning avseende fartyg eller någon annan egendom, som tillhör
någon som fonden har verkan för enligt 7 § andra stycket och som
har rätt till ansvarsbegränsning.
Sedan en begränsningsfond har upprättats här i landet eller i Dan-
mark, Finland eller Norge, kan säkerhetsåtgärd eller utmätning
avseende fartyg eller någon annan egendom som tillhör någon som
fonden har verkan för enligt 7 § andra stycket och som har rätt till
ansvarsbegränsning inte ske med anledning av en fordran som kan
37
göras gällande mot fonden. Har säkerhetsåtgärd eller utmätning Prop. 1993/94:195
redan skett, skall åtgärden hävas. Säkerhet som har ställts för att
avvärja säkerhetsåtgärd eller utmätning eller för att få en sådan
åtgärd hävd skall friges.
Har fonden upprättats i en annan konventionsstat än som avses i
andra stycket, kan rätten eller kronofogdemyndigheten avslå en
begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning, häva en säkerhetsåtgärd
eller utmätning som redan har skett eller frige en säkerhet som har
ställts. En begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning skall alltid
avslås och, om fonden har upprättats innan en sådan åtgärd vidtagits
eller säkerhet ställts, åtgärden hävas och säkerheten friges, när
fonden upprättats i
a) den hamn där den händelse har inträffat på vilken fordringen
grundas eller, om händelsen inte har ägt rum i hamn, den första
hamn som fartyget har anlöpt efter händelsen, eller
b) landstigningshamnen, om fordringen avser personskada som har
drabbat en person ombord på fartyget, eller
c) lossningshamnen, om fordringen avser skada på fartygets last.
Första och tredje styckena kan även tillämpas om det visas att en
fond som har upprättats i en stat som inte är konventionsstat är
jämställbar med en sådan begränsningsfond som avses i 7 §.
Denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa krav
mot begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som för-
valtar fonden och han har möjlighet att av fondens medel få ut vad
som belöper på hans fordran och föra över det till ett annat land.
9 § Ansvarsbegränsning kan åberopas även om en begränsningsfond
inte upprättas.
Har talan väckts om en fordran som är föremål för ansvarsbe-
gränsning, skall rätten, om någon begränsningsfond inte har upprät-
tats, vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel endast
beakta den fordran som målet gäller. Vill svaranden att även en
annan fordran, för vilken samma ansvarsbelopp gäller, skall beaktas
vid ansvarsbegränsningen, skall förbehåll om detta tas in i domen.
En dom som inte innehåller förbehåll enligt andra stycket får verk-
ställas trots bestämmelserna i 8 §. Innehåller domen ett sådant för-
behåll kan den ändå verkställas, såvida inte en begränsningsfond
upprättas och kronofogdemyndigheten med tillämpning av 8 § finner
att ansökningen om verkställighet skall avslås.
Om en begränsningsfond inte har upprättats, kan parterna hän-
skjuta frågan om ansvarsbeloppets storlek och fördelning till utred-
ning och avgörande genom dispasch. Bestämmelser om talan mot
dispasch finns i 21 kap.
10 § Ansvarsgränserna för örlogsfartyg och andra fartyg, som vid
tiden för händelsen ägs eller brukas av en stat och används uteslu-
tande för statsändamål och inte för affärsdrift, får inte i något fall 3§
understiga de gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet av Prop. 1993/94:195
5 000. Om en fordran avser ersättning för skada som har orsakats
av ett sådant fartygs särskilda egenskaper eller användning, förelig-
ger dock inte någon rätt till ansvarsbegränsning. Bestämmelserna i
detta stycke gäller inte fartyg som huvudsakligen används för isbryt-
ning eller bärgning.
Ansvarsgränserna för ett fartyg som är byggt eller anpassat för
borrning efter havsbottnens naturtillgångar skall vara 12 miljoner
SDR för fordringar som avses i 5 § 2 och 20 miljoner SDR för
fordringar som avses i 5 § 3, om fordringarna gäller skada som har
orsakats medan fartyget används i borrnings verksamhet. För fordran
på ersättning för oljeskada gäller särskilda bestämmelser.
Flyttbara plattformar som är avsedda för utforskning eller utvin-
ning av havsbottnens naturtillgångar anses som fartyg vid tillämp-
ningen av bestämmelserna i detta kapitel. Ansvarsgränserna för
sådana plattformar skall dock alltid motsvara de belopp som anges i
andra stycket.
11 § När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk domstol,
skall 1 - 10 §§ tillämpas. Om det finns en fordran som avses i 3 § 5
och är lagen i någon annan konventionsstat tillämplig på tjänste-
avtalet, skall dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är
begränsad avgöras enligt den lagen.
Bestämmelserna i 1 - 10 §§ hindrar inte tillämpningen av i övrigt
gällande regler om jämkning av en skadevållares ansvar.
Med konventionsstat förstås i detta kapitel en stat som är bunden
av 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadestånds-
ansvar.
1 § Om oljeskada finns särskilda bestämmelser i lagen (1973:1198)
om ansvarighet för oljeskada till sjöss.
1 § Om atomskada finns särskilda bestämmelser i atomansvarighets-
lagen (1968:45).
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller begränsningsfond som
upprättas enligt 9 kap. 7 § (globalfond).
Bestämmelserna i 3 - 15 §§ tillämpas också i vissa delar i fråga
om begränsningsfond som upprättas enligt 6 § lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss.
39
2 § En globalfond skall motsvara Prop. 1993/94:195
1. summan av de belopp som enligt 9 kap. 5 § utgör ansvarsgräns
för de fordringar beträffande vilka ansvarsbegränsning görs gällande
och som har uppkommit på grund av en och samma händelse, och
2. ränta på belopp som avses i 1, beräknad enligt 6 § räntelagen
(1975:635), för tiden från dagen för händelsen till dagen för fondens
upprättande.
3 § Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall
betala fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet
för detta.
I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra
för omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress
på dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.
I ärenden om begränsningsfond gäller lagen (1946:807) om hand-
läggning av domstolsärenden, om inte annat sägs i detta kapitel.
4 § Rätten skall fastställa fondens storlek och avgöra om erbjuden
säkerhet kan godtas.
Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall rätten även besluta
att sökanden till rätten skall betala in eller ställa tillfredsställande
säkerhet för ett tilläggsbelopp avsett att täcka ersättning till förvalta-
re i fonden, rättegångskostnader och andra kostnader med anledning
av fondens upprättande och fördelning samt ansvaret för ränta för
tiden efter fondens upprättande.
Framgår det av beslutet att tillräcklig inbetalning har gjorts eller
att tillfredsställande säkerhet har ställts, anses fonden upprättad den
dag då beslutet har meddelats. I annat fall anses fonden upprättad
den dag då inbetalning har skett eller säkerheten har ställts.
Beslut som avses i första och andra styckena gäller till dess annat
förordnas eller frågan om fondens fördelning avgörs. Innefattar ett
sådant beslut att ett högre belopp skall betalas eller ytterligare säker-
het ställas, skall rätten förelägga den som har upprättat fonden att
inom en viss tid betala in felande belopp eller ställa ytterligare
säkerhet. Om föreläggandet inte följs, förordnar rätten att fonden
inte längre skall ha sådan verkan som avses i 9 kap. 8 § och 8 § i
detta kapitel. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.
Beslut som avses i första och andra styckena och förordnande
enligt fjärde stycket överklagas särskilt.
5 § När en begränsningsfond har upprättats, skall rätten genast låta
kungöra detta. I kungörelsen skall samtliga borgenärer uppmanas att
skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom en viss tid (an-
mälningsfrist), som inte får understiga två månader. En upplysning
om bestämmelserna i 9 kap. 7 § tredje stycket och i 8 och 15 §§ i
detta kapitel skall tas in i kungörelsen.
40
Kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och i en Prop. 1993/94:195
ortstidning. Om det finns skäl till det skall kungörelse ske även i
annan stat.
Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer skall
underrättas om kungörelsen genom särskilt meddelande.
6 § Om det är lämpligt med hänsyn till sakens beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt, skall rätten när en begränsningsfond har
upprättats förordna förvaltare i fonden. Förvaltaren skall, förutom
vad som anges i 11 § andra stycket, ha till uppgift att biträda vid
handläggningen av fondärendet eller begränsningsmålet och vid
förhandlingar mellan parterna. En förvaltare skall vara lagfaren och
ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver.
Ersättning till förvaltaren fastställs av rätten.
7 § En borgenär som anmäler en fordran skall lämna rätten uppgift
om fordringens storlek och grunden för denna. Har dom meddelats
angående fordringen eller pågår särskild rättegång om denna, skall
uppgift lämnas om detta.
8 § För en fordran, som inte har anmälts till rätten innan handlägg-
ningen av frågan om fondens fördelning avslutas vid tingsrätten, kan
ersättning endast betalas ut enligt 14 § andra stycket.
9 § Fonden kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har gått ut
och såväl den som har upprättat fonden som de borgenärer vilka har
gjort gällande fordringar mot fonden samtycker till det.
10 § Med begränsningsmål avses ett mål i vilket frågor om ansvar
och dess begränsning och om anmälda fordringar avgörs samt fon-
den fördelas. Ett begränsningsmål inleds genom att talan väcks
genom stämning vid den domstol där fonden är upprättad. Sedan
målet har inletts kan talan väckas utan stämning.
Om inte annat sägs i detta kapitel, gäller i begränsningsmål rätte-
gångsbalkens regler om tvistemål vari förlikning om saken är till-
låten.
11 § I begränsningsmål skall rätten, sedan den anmälningsfrist som
anges i 5 § har gått ut, hålla fondsammanträde. Till sammanträdet
skall rätten kalla förvaltaren, den som har upprättat fonden, den som
har inlett begränsningsmålet och borgenärerna. Även annan person,
vars rätt är berörd, skall kallas. Vid fondsammanträdet skall behand-
las frågor om ansvar och dess begränsning, om ansvarsbeloppets
storlek och om anmälda fordringar.
Före fondsammanträdet skall förvaltaren granska anmälda ford-
ringar samt, om det kan ske, upprätta förslag till fondens fördel-
ning. Förslaget skall översändas till dem som har kallats till sam-
41
manträdet. Har någon förvaltare inte förordnats skall rätten vidta Prop. 1993/94:195
dessa åtgärder.
Om någon invändning mot förslaget, med de ändringar som kan
ha gjorts vid fondsammanträdet, inte kvarstår när detta avslutas,
skall förslaget läggas till grund för fondens fördelning.
Kvarstår någon invändning när fondsammanträdet avslutas, skall
rätten bestämma en viss tid, inom vilken den som har framställt
invändningen skall ange om han vidhåller den och begär rättens
prövning av tvisten. Har en sådan begäran inte framställts i rätt tid,
anses invändningen förfallen. Om den vidhålls skall rätten så snart
som möjligt pröva tvisten.
Parter i en sådan tvist som anges i fjärde stycket är den som har
framställt en invändning och den mot vilken invändningen riktas.
12 § Ett fondsammanträde är att jämställa med muntlig förberedelse,
om inte annat sägs i detta kapitel.
Tredskodom får inte meddelas vid utevaro från ett fondsammanträ-
de. Uteblir någon som har kallats till ett sådant sammanträde, får
målet handläggas och avgöras trots utevaron. Detta skall anges i
kallelsen till sammanträdet.
13 § Efter utgången av anmälningsfristen kan rätten förordna att en
viss del av de fordringar som har visats föreligga skall betalas
omedelbart.
Tingsrättens beslut i frågor som avses i första stycket överklagas
särskilt. Hovrättens beslut i sådana frågor får inte överklagas.
14 § När samtliga tvister är avgjorda skall rätten besluta om fördel-
ning av fonden. Om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till
utredningen, får målet avgöras utan sådan förhandling.
Rätten kan avsätta ett visst belopp till att täcka fordringar som inte
har anmälts innan handläggningen av frågan om fondens fördelning
har avslutats vid tingsrätten. Detta belopp fördelas när samtliga
anmälda fordringar har behandlats och det kan antas att ytterligare
fordringar inte kommer att anmälas.
Fördelning av fonden skall ske även om den som har upprättat
fonden inte har rätt till ansvarsbegränsning. I ett sådant fall kan
rätten på yrkande meddela dom avseende den del av en fordran som
inte får utdelning ur fonden.
15 § Ett lagakraftvunnet avgörande i begränsningsmålet i frågor om
ansvar, rätten till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek,
anmälda fordringar och fondens fördelning gäller mot alla som kan
göra gällande fordringar mot fonden, oavsett om de har anmält sina
fordringar eller inte.
42
1 § I detta kapitel avses med
transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport
av styckegods till sjöss,
undertransportör: den som till följd av ett uppdrag av transpor-
tören utför transporten eller en del av den,
avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport
av styckegods till sjöss,
avlastare: den som avlämnar godset för transport,
transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som
utfärdas till bevis om transportavtalet,
konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konos-
sement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års till-
läggsprotokoll (Haag-Visbyreglema), och
konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen.
2 § Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjö-
transport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge. Beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i
Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten
utförs.
I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan
två stater när
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge,
3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den
faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge,
4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller
5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som
grundas på konventionen skall gälla.
Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller
faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller
Norge får dock avtalas att avtalet om sjötransport skall vara
underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.
Prop. 1993/94:195
43
Prop. 1993/94:195
3 § Bestämmelserna i detta kapitel är inte tillämpliga på certepartier
för hel- eller delbefraktning av fartyg. Om ett konossement har
utfärdats enligt ett certeparti, skall emellertid bestämmelserna till-
lämpas på konossementet när detta bestämmer förhållandet mellan
transportören och innehavaren av konossementet.
Om ett avtal gäller transport med fartyg av gods fördelat på flera
resor under en angiven tidsrymd, skall bestämmelserna i detta kapi-
tel tillämpas på varje resa. Utförs resan enligt ett certeparti gäller
dock första stycket.
4 § En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument
är ogiltig i den mån den avviker från bestämmelserna i detta kapitel
eller från bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde
stycket. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller doku-
mentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till för-
säkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är
ogiltig.
Första stycket gäller dock inte 5, 8 - 11 §§ och 14-23 §§ och
utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transport-
avtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt
ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel.
Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna
grundad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehål-
la uppgift om detta samt om att villkor som avviker från
konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens,
avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga.
Ar det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller till-
stånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka trans-
porten skall utföras, skäligt att genom avtal inskränka transportörens
ansvarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall
ett sådant avtal gälla.
5 § Avlastaren skall avlämna godset på den plats och inom den tid
som transportören har angett. Det skall avlämnas på ett sådant sätt
och i ett sådant skick att det bekvämt och säkert kan tas ombord,
stuvas, transporteras och lossas.
6 § Transportören skall i skälig omfattning undersöka om godset är
förpackat på ett sådant sätt att det inte skadas eller kan orsaka skada
44
på person eller egendom. Om godset avlämnas i container eller lik- Prop. 1993/94:195
nande transportanordning, är transportören dock inte skyldig att
undersöka den invändigt utom när det finns anledning att misstänka
att transportanordningen är bristfälligt packad.
Transportören skall underrätta avsändaren om de brister som han
har upptäckt. Han är inte skyldig att transportera godset, om han
inte genom skäliga åtgärder kan göra det lämpat för transport.
7 § Utöver vad som följer av särskilda föreskrifter gäller att farligt
gods skall vara märkt som farligt på lämpligt sätt. Avsändaren skall
i god tid underrätta transportören och den undertransportör till
vilken godset avlämnas om godsets farliga beskaffenhet och ange de
säkerhetsåtgärder som kan vara nödvändiga.
Om avsändaren i annat fall känner till att godset är av sådan be-
skaffenhet att transporten kan medföra fara eller väsentlig olägenhet
för person, fartyg eller last, skall han även upplysa om detta.
8 § Om godset fordrar särskild vård skall avsändaren i god tid upp-
lysa om detta och ange de åtgärder som kan vara nödvändiga. God-
set skall vid behov märkas på lämpligt sätt.
9 § Avlastaren har rätt att få kvitto på mottagandet av godset allt-
eftersom det avlämnas.
Bestämmelser om utfärdande av konossement och andra transport-
dokument finns i 42 - 59 §§.
10 § Om inte annat är avtalat, skall den frakt betalas som är gängse
när godset avlämnas för transport. Frakten skall betalas när godset
tas emot.
För gods som inte finns i behåll vid transportens slut, skall frakt
betalas endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen be-
skaffenhet, bristfällig förpackning eller fel eller försummelse på
avsändarens sida eller om transportören har sålt godset för ägarens
räkning eller lossat, oskadliggjort eller förstört det enligt 41 §.
Erlagd frakt skall betalas tillbaka om transportören enligt andra
stycket inte har rätt till frakt.
45
11 § Frånträder avsändaren transportavtalet innan transporten börjat,
har transportören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.
Om godset inte avlämnas i rätt tid får transportören häva trans-
portavtalet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Om trans-
portören vill häva avtalet, skall han meddela detta inom skälig tid
efter det att avsändaren har gjort en förfrågan därom, dock senast
när godset tas emot för transport. Gör han inte det går
hävningsrätten förlorad. Hävs avtalet har transportören rätt till
ersättning för fraktförlust och annan skada.
Om avsändaren eller mottagaren begär att transporten skall avbrytas
och godset lämnas ut på annan plats än bestämmelseorten, har trans-
portören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Trans-
porten får dock inte avbrytas om avbrottet skulle medföra väsentlig
skada eller olägenhet för transportören eller någon annan avsändare.
Bestämmelserna i 14 kap. 32 § andra - fjärde styckena skall ha
motsvarande tillämpning.
12 § Transportören skall utföra transporten med tillbörlig omsorg
och skyndsamhet, vårda godset och även i övrigt ta till vara last-
ägarens intressen från mottagandet till utlämnandet av godset.
Transportören skall se till att det fartyg som används för trans-
porten är sjövärdigt, vari också innefattas att det är behörigen be-
mannat och utrustat och att lastrum, kyl- och frysrum samt övriga
utrymmen i fartyget, i vilka godset lastas, är i gott skick för att
godset skall kunna tas emot, transporteras och bevaras.
Om gods har gått förlorat, skadats eller försenats, skall transpor-
tören snarast lämna underrättelse om detta till den som avsändaren
har angett. Kan sådan underrättelse inte lämnas, skall lastägaren
eller, om denne inte är känd, avsändaren underrättas. Detsamma
gäller om transporten inte kan fullföljas på avsett sätt.
13 § Gods får transporteras på däck endast om detta är tillåtet enligt
transportavtalet, följer av handelsbruk eller sedvänja i den fart det
gäller eller krävs enligt lag eller annan författning.
Om godset enligt avtalet skall eller får transporteras på däck, skall
detta anges i transportdokumentet. Har så inte skett skall transpor-
tören visa att transport på däck har avtalats. Transportören får inte
åberopa ett sådant avtal mot tredje man som har förvärvat
konossement i god tro.
Särskilda bestämmelser om ansvar för däckslast finns i 34 §.
Prop. 1993/94:195
46
Prop. 1993/94:195
14 § Avsändaren får häva transportavtalet på grund av dröjsmål
eller annat avtalsbrott på transportörens sida om avtalsbrottet är
väsentligt. Sedan godset har avlämnats får avsändaren inte häva
avtalet om utlämnande av godset skulle medföra väsentlig skada
eller olägenhet för någon annan avsändare.
Om avsändaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom
skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtals-
brottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
15 § Går det fartyg som transporterar eller som skall transportera
godset förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i
stånd, bortfaller på grund därav inte transportörens skyldighet att
fullfölja transporten.
Om det uppkommer ett hinder som medför att fartyget inte kan
anlöpa lossningshamnen och lossa godset eller om detta inte kan
ske utan oskäligt uppehåll, får transportören i stället välja en annan
lämplig lossningshamn.
I fråga om frånträdande av transportavtalet på grund av krigsfara
tillämpas bestämmelserna i 14 kap. 38 och 40 §§.
Har en del av transporten utförts när avtalet hävs eller faller bort
eller när godset av någon annan anledning lossas i en annan hamn
än den avtalade lossningshamnen, har transportören rätt till av-
ståndsfrakt enligt bestämmelserna i 14 kap. 21 §.
16 § Blir det nödvändigt att vidta särskilda åtgärder för att bevara
eller transportera godset eller i övrigt ta till vara lastägarens intres-
sen, skall transportören inhämta anvisning från lastägaren.
Om tiden eller omständigheterna i övrigt inte medger att anvisning
inhämtas eller kommer anvisning inte fram i tid, får transportören
på lastägarens vägnar vidta nödvändiga åtgärder och företräda denne
i frågor som rör godset. Även om åtgärden inte var nödvändig är
lastägaren bunden om tredje man var i god tro.
Underrättelse om de åtgärder som har vidtagits skall lämnas enligt
bestämmelserna i 12 § tredje stycket.
17 § Lastägaren svarar för de åtgärder som transportören har
vidtagit och de utgifter denne har haft för godsets behov. Om
transportören har handlat utan anvisning svarar lastägaren dock inte
med högre belopp än värdet vid transportens början av det gods som
47
åtgärderna eller utgifterna avsåg.
18 § Mottagaren skall på bestämmelseorten ta emot godset på den
plats och inom den tid som transportören har angett. Godset skall
lämnas ut på ett sådant sätt att det kan tas emot bekvämt och säkert.
Den som är behörig att ta emot godset har rätt att besiktiga det före
mottagandet.
19 § Lämnas godset ut mot konossement blir mottagaren genom att
ta emot godset skyldig att betala frakt och andra fordringar som
transportören har enligt konossementet.
Om godset har lämnats ut på något annat sätt än mot konossement,
är mottagaren skyldig att betala frakt och andra fordringar enligt
transportavtalet endast om han har underrättats om fordringarna vid
utlämnandet eller han ändå insåg eller borde ha insett att trans-
portören inte hade fått betalt.
20 § Har transportören fordringar enligt 19 § eller andra fordringar
för vilka säkerhet finns genom sjöpanträtt i godset enligt 3 kap. 43 §,
är han inte skyldig att lämna ut godset förrän mottagaren antingen har
betalt fordringarna eller ställt säkerhet för dem.
21 § Avhämtas inte godset inom den tid transportören har angett eller
annars inom skälig tid, får det läggas upp i säkert förvar för mot-
tagarens räkning.
Underrättelse om att godset har lagts upp skall lämnas enligt be-
stämmelserna i 12 § tredje stycket. I underrättelsen skall anges en
skälig frist efter vars slut försäljning av godset eller annat förfogande
över detta kan ske enligt 22 §.
22 § Sedan fristen enligt 21 § andra stycket har löpt ut, har trans-
portören rätt att sälja upplagt gods i den omfattning det är nödvändigt
för att täcka kostnaderna vid försäljningen och fordringar som nämns
i 20 §.
Prop. 1993/94:195
48
Transportören skall förfara med omsorg vid försäljningen. Prop. 1993/94:195
Om godset inte kan säljas eller om det är uppenbart att kostnaderna
vid en försäljning inte skulle täckas av försäljningssumman, får
transportören förfoga över godset på något annat försvarligt sätt.
23 § Lämnas godset ut till mottagaren utan betalning av en sådan
fordran mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt, kvarstår
avsändarens ansvar, om inte utlämnandet medför skada för av-
sändaren och transportören måste ha insett detta.
Transportören är inte skyldig att sälja upplagt gods för att få betalt
för en sådan fordran mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt.
Om försäljning ändå sker utan att fordringarna täcks, är avsändaren
ansvarig för bristen.
24 § Transportören är ansvarig för godset medan det är i hans vård
i lastningshamnen, under transporten och i lossningshamnen.
Transportören anses ha godset i sin vård enligt första stycket från
den tidpunkt då han tar emot godset från avlastaren eller från myn-
dighet eller någon annan till vilken godset måste överlämnas enligt
lag eller bestämmelser som gäller i lastningshamnen.
Transportören anses inte längre ha godset i sin vård enligt första
stycket
1. när han har lämnat ut godset till mottagaren,
2. om mottagaren inte tar emot godset från transportören, när detta
har lagts upp för mottagarens räkning i enlighet med avtalet eller
enligt lag eller vad som är brukligt i lossningshamnen, eller
3. när han har överlämnat godset till en myndighet eller någon
annan till vilken godset måste överlämnas enligt lag eller bestämmel-
ser som gäller i lossningshamnen.
25 § Transportören är ansvarig för skada till följd av att godset går
förlorat eller skadas medan det är i hans vård ombord eller i land, om
han inte visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller
någon som han svarar för har orsakat eller medverkat till skadan.
Transportören är inte ansvarig för skada som beror på åtgärder för
att rädda personer eller på skäliga åtgärder för att bärga fartyg eller
annan egendom till sjöss.
Om fel eller försummelse på transportörens sida tillsammans med 49
någon annan orsak har föranlett skada, är transportören endast
4 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 195
ansvarig i den mån skadan kan hänföras till felet eller försummelsen. Prop. 1993/94:195
Transportören skall visa i vilken utsträckning skadan inte är att
hänföra till fel eller försummelse på hans sida.
26 § Transportören är inte ansvarig om han visar att skadan beror på
1. fel eller försummelse som befälhavaren, medlem av besättningen,
lots eller någon annan som har utfört arbete i fartygets tjänst har gjort
sig skyldig till vid navigeringen eller handhavandet av fartyget, eller
2. brand som inte har orsakats genom fel eller försummelse av
honom själv.
Transportören är dock ansvarig för skada som beror på att han eller
någon som han svarar för har brustit i tillbörlig omsorg när det gällt
att göra fartyget sjö värdigt före resans början. Transportören skall till
befrielse från ansvar visa att sådan omsorg har iakttagits.
27 § Transportören är inte ansvarig för förlust av eller skada på
levande djur som beror på de särskilda risker som är förenade med
sådana transporter.
Om transportören visar att han har följt de särskilda anvisningar
som har lämnats beträffande djuren och att förlusten eller skadan kan
vara att hänföra till sådana risker som angetts i första stycket, är han
inte ansvarig för förlusten eller skadan, såvida det inte visas att
förlusten eller skadan helt eller delvis har orsakats av fel eller
försummelse av honom själv eller någon som han svarar för.
28 § Transportören är ansvarig enligt 25 - 27 §§ för skada till följd
av dröjsmål med utlämnandet av godset.
Dröjsmål med utlämnandet av godset föreligger när godset inte har
lämnats ut i den lossningshamn som följer av transportavtalet inom
avtalad tid eller, om någon frist inte har avtalats, inom den trans-
porttid som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt att begära
av en omsorgsfull transportör.
Om godset inte har lämnats ut inom 60 dagar räknat från den dag
då det enligt andra stycket skulle ha lämnats ut, får ersättning krävas
såsom för förlust av godset enligt 25 §.
29 § Skadestånd på grund av att godset har gått förlorat eller skadats
beräknas med utgångspunkt i värdet av gods av samma slag på den 5(
plats och vid den tid godset enligt avtal lämnades ut eller skulle ha
lämnats ut.
Värdet av godset bestäms efter börspriset eller, om ett sådant pris
saknas, efter marknadspriset. Finns det varken börs- eller marknads-
pris, bestäms värdet efter det gängse värdet på gods av samma slag
och kvalitet.
30 § Transportörens ansvar är begränsat till 667 särskilda dragnings-
rätter (SDR) för varje kolli eller annan enhet av godset eller, om
ansvaret därigenom blir högre, till 2 SDR för varje kilo av det
berörda godsets bruttovikt. Vad som förstås med SDR anges i 22
kap. 3 §.
31 § Har en container, lastpall eller liknande transportanordning
använts för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av 30 §
varje kolli eller annan enhet som enligt transportdokumentet har
förpackats i transportanordningen anses som ett kolli eller en enhet.
I övrigt skall godset i transportanordningen anses som en enhet. Har
själva transportanordningen gått förlorad eller skadats, skall denna
anses som en särskild enhet, om den inte ägs eller på annat sätt har
hållits till handa av transportören.
32 § Bestämmelserna om frihet från och begränsning av transpor-
törens ansvar gäller även om talan mot honom inte grundas på
transportavtalet.
Bestämmelserna om frihet från och begränsning av transportörens
ansvar skall tillämpas, om talan förs mot någon som transportören
svarar för och denne visar att han har handlat i tjänsten eller för
uppdragets fullgörande.
Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och de
personer som han svarar för lär inte överstiga ansvarsgränserna enligt
30 §.
33 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas
själv ha orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
Prop. 1993/94:195
51
Prop. 1993/94:195
34 § Transporteras gods på däck i strid med 13 § är transportören,
oavsett bestämmelserna i 25 - 28 §§, ansvarig för skada som ute-
slutande är en följd av transporten på däck. I fråga om ansvarets
omfattning gäller 30 och 33 §§.
Om gods har transporterats på däck i strid med ett uttryckligt avtal
om transport under däck, föreligger inte rätt till ansvarsbegränsning
enligt detta kapitel.
35 § Utförs transporten helt eller delvis av en undertransportör,
förblir transportören ansvarig enligt bestämmelserna i detta kapitel
som om han själv hade utfört hela transporten.
Om det uttryckligen har avtalats att en bestämd del av transporten
skall utföras av en namngiven undertransportör, får transportören
förbehålla sig frihet från ansvar för skada som orsakas av en händelse
vilken inträffar medan godset är i undertransportörens vård. Trans-
portören skall visa att skadan har orsakats av en sådan händelse.
Förbehåll enligt andra stycket är dock utan verkan om talan inte kan
väckas mot undertransportören vid en domstol som anges i 60 §.
36 § Undertransportören är ansvarig enligt samma regler som
transportören för den del av transporten som han utför. Bestäm-
melserna i 32 och 33 §§ har motsvarande tillämpning.
Om transportören har åtagit sig ansvar utöver vad som följer av
detta kapitel eller avstått från rättigheter enligt detta kapitel, är under-
transportören bunden endast om han har lämnat skriftligt samtycke.
37 § Ar både transportören och undertransportören ansvariga svarar
de solidariskt.
Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och
undertransportören och de personer som de svarar för, far inte
överstiga ansvarsgränserna enligt 30 §, om inte annat följer av 33 §.
Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte hinder för avtal om
regress mellan transportören och undertransportören.
38 § Har godset lämnats ut till mottagaren utan att denne skriftligen
underrättat transportören om förlust eller skada som han har eller
52
borde ha iakttagit, och om förlustens eller skadans allmänna art, Prop. 1993/94:195
anses godset utlämnat sådant det har beskrivits i transportdokumentet,
om annat inte visas. Om förlusten eller skadan inte kunde iakttas vid
utlämnandet, gäller detsamma om sådan underrättelse inte har lämnats
senast tre dagar därefter.
Skriftlig underrättelse behöver inte lämnas om förlust eller skada
som har konstaterats vid gemensam besiktning av godset.
Transportören är inte ansvarig för skada till följd av dröjsmål med
utlämnandet av godset om inte skriftlig underrättelse om skadan har
lämnats till transportören inom 60 dagar efter det att godset överläm-
nades till mottagaren.
Underrättelse får lämnas till den undertransportör som har lämnat
ut godset eller till transportören.
39 § Bestämmelserna i 24 - 38 §§ om transportörens ansvar för
förlust av eller skada på godset gäller även i fråga om mottagarens
rätt att vägra betala bidrag vid gemensamt haveri och transportörens
skyldighet att utge ersättning för ett sådant bidrag eller för bärgarlön
som mottagaren har betalt.
40 § Avsändaren är inte ansvarig för skada, inbegripet skada på far-
tyget, som har uppkommit för transportören eller undertransportören
utan att skadan har orsakats av fel eller försummelse av honom själv
eller någon som han svarar för. Den för vilken avsändaren svarar är
inte heller ansvarig för skada som har uppkommit utan fel eller
försummelse av honom själv eller någon som han svarar för.
41 § Har avsändaren överlämnat farligt gods till transportören eller
till en undertransportör utan att enligt 7 § upplysa om godsets farliga
beskaffenhet och om nödvändiga säkerhetsåtgärder och har den som
tar emot godset inte heller annars kännedom om dess farliga beskaf-
fenhet, är avsändaren ansvarig mot transportören och varje under-
transportör för kostnader och annan skada som uppkommer med
anledning av transporten av sådant gods. Transportören eller under-
transportören får i sådant fall efter omständigheterna lossa, oskad-
liggöra eller förstöra godset utan skyldighet att betala ersättning.
Den som från annan än avsändaren har tagit emot godset med
kännedom om dess farliga beskaffenhet får inte åberopa bestäm- 53
melserna i första stycket.
Gods som visar sig utgöra fara för person eller egendom får trans- Prop. 1993/94:195
portören efter omständigheterna lossa, oskadliggöra eller förstöra utan
skyldighet att betala ersättning.
42 § Med konossement (bill oflading) förstås ett dokument som
1. utgör bevis om ett avtal om sjötransport och om att transportören
har tagit emot eller lastat godset och
2. betecknas med ordet konossement eller innehåller ett åtagande av
transportören att lämna ut godset endast mot att dokumentet återställs.
Konossement får ställas till viss man, till viss man eller order eller
till innehavaren. Ett konossement som är ställt till viss man anses som
ett orderkonossement, om det inte har gjorts förbehåll mot överlåtelse
genom uttrycket "icke till order" eller liknande.
Konossementet bestämmer villkoren för godsets transport och
utlämnande, när det gäller förhållandet mellan transportören och en
annan innehavare av konossementet än avsändaren. Bestämmelser i
transportavtalet som inte har tagits in i konossementet får inte göras
gällande mot en sådan innehavare, om inte konossementet innehåller
en hänvisning till dem.
43 § Med genomgångskonossement förstås ett konossement i vilket
det anges att transporten av godset skall utföras av mer än en trans-
portör.
Den som utfärdar ett genomgångskonossement skall se till att det i
ett särskilt konossement som utfärdas för en del av transporten anges
att godset transporteras enligt genomgångskonossement.
44 § När transportören har tagit emot godset skall han på avlastarens
begäran utfärda mottagningskonossement.
Sedan godset har lastats skall ombordkonossement utfärdas, om
avlastaren begär det. Om mottagningskonossement har utfärdats skall
det återlämnas när ombordkonossementet utfärdas. Ett mottagnings-
konossement utgör ett ombordkonossement sedan det på dokumentet
har antecknats namnet på det eller de fartyg som godset har lastats i
samt tiden för lastningen.
Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset,
om det kan ske utan väsentlig olägenhet.
54
Prop. 1993/94:195
45 § Ett konossement som har undertecknats av befälhavaren på det
fartyg som transporterar godset skall anses vara undertecknat på
transportörens vägnar.
46 § Ett konossement skall innehålla uppgift om
1. godsets art, inbegripet dess farliga egenskaper, nödvändiga mär-
ken för att identifiera godset, kolli- eller stycketal samt godsets vikt
eller mängd uttryckt på annat sätt, allt enligt avlastarens uppgifter,
2. godsets och förpackningens synliga tillstånd,
3. transportörens namn och orten där han har sitt huvudkontor,
4. avlastarens namn,
5. mottagaren, när denne har angetts av avlastaren,
6. den i transportavtalet angivna lastningshamnen och den dag då
transportören tog emot godset i denna hamn,
7. den i transportavtalet angivna lossningshamnen och en eventuell
överenskommelse om tiden för godsets utlämnande i denna hamn,
8. antalet exemplar, om konossementet har utställts i mer än ett
exemplar,
9. orten där konossementet har utställts,
10. fraktens storlek, om den skall betalas av mottagaren, eller upp-
gift om att frakt skall betalas av honom samt övriga villkor för
godsets transport och utlämnande,
11. i vad mån transporten är underkastad konventionen (4 § tredje
stycket),
12. att godset i förekommande fall skall eller får transporteras på
däck, och
13. den högre ansvarsgräns som parterna kan ha avtalat.
Ett ombordkonossement skall dessutom innehålla uppgift om far-
tygets namn och nationalitet, platsen för lastningen samt dagen då
lastningen avslutades.
Konossementet skall undertecknas av transportören eller någon som
handlar på hans vägnar. Underskriften far framställas på mekanisk
eller elektronisk väg.
47 § Ett dokument som uppfyller kraven enligt 42 § första stycket
utgör konossement även om uppgift som anges i 46 § saknas.
48 § Transportören skall i skälig omfattning undersöka att de
uppgifter om godset som tas in i konossementet enligt 46 § första
55
stycket punkt 1 är riktiga. Om han har skälig anledning att betvivla
uppgifternas riktighet eller inte har haft rimlig möjlighet att under-
söka riktigheten, skall han i konossementet göra förbehåll som ger
uttryck för detta.
49 § Konossementet gäller som bevis om att godset har tagits emot
eller, om ombordkonossement har utfärdats, lastats såsom det har
beskrivits i konossementet, om annat inte visas eller förbehåll har
gjorts enligt 48 §. Saknas uppgift om godsets och förpackningens
synliga tillstånd i konossementet, skall i detta anses antecknat att
godset var i gott synligt tillstånd, om inte annat visas.
Ett konossement som inte utvisar att frakt skall betalas av
mottagaren (46 § första stycket punkt 10) utgör, om annat inte visas,
bevis om att frakt inte skall betalas av honom. Motsvarande gäller,
om det belopp som skall betalas som ersättning för överliggetid inte
har angetts i konossementet.
Om tredje man i god tro har löst in konossementet i förlitan på att
uppgifterna i det är riktiga, är motbevisning enligt första och andra
styckena inte tillåten. Om transportören insåg eller borde ha insett att
en uppgift om godset var oriktig, får han inte åberopa förbehåll som
avses i 48 § om förbehållet inte innehåller en uttrycklig anmärkning
om uppgiftens oriktighet.
50 § Lider tredje man skada genom att lösa in konossement i förlitan
på att uppgifterna i det är riktiga, är transportören ansvarig om han
insåg eller borde ha insett att konossementet var vilseledande för
tredje man. Rätt till ansvarsbegränsning enligt detta kapitel föreligger
därvid inte.
Om godset inte motsvarar uppgifterna i konossementet, är
transportören på mottagarens begäran skyldig att uppge om avlastaren
har åtagit sig att hålla transportören skadeslös för oriktig eller
ofullständig uppgift (indemnitetsförklaring) och att låta mottagaren få
del av en sådan förklaring.
51 § Avlastaren ansvarar mot transportören för riktigheten av de
uppgifter om godset som på hans begäran har tagits in i konosse-
mentet.
Om avlastaren har åtagit sig att ersätta transportören för skada som
uppkommer till följd av att konossement utfärdas med felaktiga
uppgifter eller utan förbehåll, är han ändå inte ansvarig om detta har
gjorts i syfte att vilseleda förvärvare av konossementet. I ett sådant
Prop. 1993/94:195
56
fall svarar avlastaren inte heller enligt första stycket.
Prop. 1993/94:195
52 § Den som företer ett konossement och genom dess innehåll eller,
vid orderkonossement, genom en sammanhängande och till honom
fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in
blanco framträder som rätt innehavare av konossementet, är behörig
som mottagare av godset.
Om konossementet har utfärdats i flera exemplar är det för utläm-
nande på bestämmelseorten tillräckligt att mottagaren visar sin
behörighet genom att förete ett konossementsexemplar. Lämnas
godset ut på en annan plats, måste dessutom övriga exemplar åter-
lämnas eller säkerhet ställas för anspråk som innehavare av ute-
löpande exemplar kan göra gällande mot transportören.
53 § Anmäler sig flera mottagare, och företer de skilda exemplar av
konossementet, skall transportören lägga upp godset under säker vård
för rätt mottagares räkning. Underrättelse om åtgärden skall snarast
lämnas till dem som har anmält sig.
54 § Mottagaren har rätt att få ut godset endast om han deponerar
konossementet och lämnar kvitto allteftersom godset lämnas ut.
Sedan allt gods har lämnats ut, skall konossementet med påtecknad
kvittering återställas till transportören.
55 § Har ansökan gjorts om dödande av ett förkommet konossement
får sökanden, sedan offentlig stämning har utfärdats, fordra att godset
lämnas ut, om säkerhet ställs för ersättning som transportören kan
tvingas att betala på grund av det förkomna konossementet.
56 § Överlåter en konossementsinnehavare konossementsexemplar till
flera personer, har den som först tar emot ett exemplar i god tro rätt
till godset. Om godset har lämnats ut på bestämmelseorten till inne-
havaren av ett annat exemplar, är denne inte skyldig att lämna ifrån
sig vad han redan i god tro har fått ut.
Den som i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonosse-
ment är inte skyldig att lämna ut konossementet till den för vilken det
57
har förkommit.
Prop. 1993/94:195
57 § Den rätt en säljare har att hindra att det sålda godset utges eller
att kräva det tillbaka gäller även om konossement beträffande godset
har överlämnats till köparen.
Rätt enligt första stycket får inte göras gällande mot tredje man som
i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonossement.
58 § Med sjöfraktsedel (sea waybill) förstås ett dokument som
1. utgör bevis om ett avtal om sjötransport och om att transportören
har tagit emot godset och
2. innehåller ett åtagande av transportören att lämna ut godset till
den mottagare som anges i dokumentet.
Avsändaren får, även sedan sjöfraktsedel har utfärdats, bestämma
att godset skall lämnas ut till någon annan än den mottagare som
anges i dokumentet, om han inte i förhållande till transportören har
avstått från denna rätt eller mottagaren inte redan har gjort sin rätt
gällande. Konossement får begäras enligt 44 §, om avsändaren inte
har avstått från sin rätt enligt andra stycket att utse en annan
mottagare.
59 § En sjöfraktsedel skall innehålla uppgift om det gods som har ta-
gits emot för transport, avsändaren, mottagaren och transportören,
transportvillkoren samt frakt och andra kostnader som skall betalas
av mottagaren. Bestämmelserna i 46 § tredje stycket och 48 § har
motsvarande tillämpning.
Om inte annat visas utgör sjöfraktsedeln bevis om transportavtalet
och om att godset har tagits emot så som det har beskrivits i doku-
mentet.
60 § Ett avtal som har ingåtts innan tvist har uppkommit och som in-
skränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods
enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den mån det
begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstol
58
för den ort
1. där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor
saknas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,
2. där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har drift-
ställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling
avtalet har ingåtts, eller
3. där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska
lossningshamnen ligger.
Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket kan talan alltid
väckas vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet.
Efter det att tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur en tvist
skall behandlas.
Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti som innehåller
bestämmelser om behörig domstol eller skiljedomsförfarande utan att
konossementet uttryckligen anger att dessa bestämmelser är bindande
för innehavaren av konossementet, får transportören inte åberopa
bestämmelserna mot en innehavare av konossementet som har för-
värvat det i god tro.
Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen
eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige,
Danmark, Finland eller Norge eller om annat följer av lagen
(1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokon-
ventionen.
61 § Oavsett vad som föreskrivs i 60 § första stycket får parterna
genom skriftligt avtal överenskomma att tvister skall hänskjutas till
avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid
att skiljeförfarandet efter kärandens val skall äga rum i en av de
stater, där ort som anges i 60 § första stycket är belägen samt att
skiljenämnden skall tillämpa bestämmelserna i detta kapitel.
Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena har motsvarande
tillämpning.
Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen
eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige,
Danmark, Finland eller Norge.
1 § Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av
fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva
Prop. 1993/94:195
59
resor när annat inte har angetts.
I detta kapitel avses med
bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar
ett fartyg till annan, befraktaren,
avlastare: den som avlämnar godset för lastning,
resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för resa,
konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra
enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg,
tidsbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid,
delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller
än en full last när certeparti används.
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om be-
fraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart
1 Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där
befordringen utförs.
Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller
bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas.
2 § Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat
följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av
handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för
parterna.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge får bestämmelserna i 27 § inte
åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller
mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första
stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in
bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtals-
friheten i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i
det land där befordringen utförs.
Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra
styckena får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement
inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
Att bestämmelserna i detta kapitel inte heller får åsidosättas genom
avtal i vissa andra fall följer av 5 §.
3 § Gäller befraktningsavtalet ett bestämt fartyg, får bortfraktaren inte
fullgöra avtalet med ett annat fartyg. Om avtalet ger bortfraktaren rätt
att efter eget val sätta in ett annat fartyg än det avtalade eller att i
övrigt använda andra fartyg, får bortfraktaren endast sätta in fartyg
som är lika ändamålsenliga som det avtalade fartyget. Rätten kan
utövas flera gånger.
1993/94:195
60
Om avtalet gäller ett helt fartyg eller en full last, får bortfraktaren Prop. 1993/94:195
inte ta med gods för någon annan än befraktaren. Detta gäller även
om fartyget skall gå i ballast för att påbörja en ny resa.
4 § Överlåter befraktaren sina rättigheter enligt befraktningsavtalet till
någon annan eller vidarebortfraktar han fartyget, förblir han ändå
ansvarig för att avtalet fullgörs.
Bortfraktaren får inte överlåta befraktningsavtalet utan samtycke
från befraktaren. Har befraktaren samtyckt upphör bortfraktarens
ansvar enligt avtalet.
5 § Utfärdar bortfraktaren konossement för gods som befordras med
fartyget, bestämmer konossementet villkoren för befordringen och
utlämnandet av godset när det gäller förhållandet mellan bortfraktaren
och tredje man som innehar konossementet. Bestämmelser i befrakt-
ningsavtalet som inte har tagits in i konossementet kan inte göras
gällande mot tredje man, om inte konossementet hänvisar till dem.
Bestämmelserna om konossement i 13 kap. 45 - 57 §§ gäller även
konossement som avses i första stycket. När det följer av 13 kap. 3 §
att bestämmelserna i kapitlet om transport av styckegods skall tilläm-
pas på konossementet, bestäms bortfraktarens ansvar och rättigheter
i förhållande till tredje man med motsvarande tillämpning av reglerna
i 13 kap. 4 och 24 - 40 §§.
6 § Om inte annat är avtalat, skall den frakt betalas som var gängse
när avtalet ingicks.
Om annat eller mer gods än vad som följer av avtalet har inlastats,
skall för detta gods betalas gängse frakt vid lastningen, dock inte
lägre än den avtalade frakten.
7 § Resebortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt, vari också
innefattas att det är behörigen bemannat och utrustat och att lastrum,
kyl-och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka gods lastas,
är i gott skick för att godset skall kunna tas emot, befordras och
bevaras.
61
8 § Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja lastnings-
eller lossningshamn, skall fartyget gå till den hamn som han anvisar,
om den är tillgänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och utan
hinder gå in eller ut med lasten. Val av lossningshamn skall göras
senast vid lastningens slut.
Har resebefraktaren beordrat fartyget till en osäker hamn, är han
ansvarig för skada som därigenom orsakas fartyget om han inte visar
att fel eller försummelse inte föreligger hos honom själv eller någon
som han svarar för.
Vid konsekutiva resor skall rätten att välja vilka resor som fartyget
skall utföra utövas på ett sådant sätt att de sammanlagda längderna av
lastresorna respektive ballastresoma enligt avtalet blir väsentligen
desamma. I annat fall är resebefraktaren skyldig att betala ersättning
för fraktförlust.
Resebefraktaren får inte ändra valet av hamn eller resa.
9 § Har bestämd lastningsplats inte avtalats, skall fartyget förläggas
till den lastningsplats som resebefraktaren anvisar, såvida denna är
tillgänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och utan hinder gå
ut med lasten.
Om lastningsplats inte har anvisats i tid, skall fartyget förläggas till
sedvanlig lastningsplats. Kan det inte ske, skall resebortfraktaren
välja en plats där lastningen skäligen kan äga rum.
Vare sig bestämd lastningsplats har avtalats eller inte, har rese-
befraktaren rätt att få fartyget förhalat från en lastningsplats till en
annan, om han svarar för kostnaderna för detta.
10 § Resebortfraktaren är skyldig att låta fartyget ligga kvar för
lastning en viss lastningstid, som omfattar liggetid och överliggetid.
Vid befraktning på linjefartsvillkor (liner terms) ingår ingen över-
liggetid i lastningstiden.
11 § Liggetid är den tid som skäligen kan påräknas för lastningen när
befraktningsavtalet ingås. Vid beräkningen av liggetiden skall hänsyn
tas till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningarna
ombord och i hamnen samt andra liknande omständigheter.
Prop. 1993/94:195
62
Liggetiden beräknas vid klausulerna Prop. 1993/94:195
1) fac (fast as can), med utgångspunkt från att lastningen skall
utföras så snabbt som fartyget kan ta emot last med oskadade last-
ningsanordningar,
2) faccop (fast as can custom of the port), med utgångspunkt från
att lastningen skall utföras så snabbt som vanligt lastningssätt i
hamnen tillåter,
3) liner terms (linjefartsvillkor) med utgångspunkt från att lastningen
skall utföras så snabbt som vid vanlig lastning i hamnen av fartyg
som går i linjefart, med tillägg för den tid som går förlorad vid
trafikanhopning.
Om en gemensam tid har bestämts för lastning och lossning löper
liggetiden inte ut förrän den gemensamma tiden har gått till ända.
Liggetiden beräknas i arbetsdagar och arbetstimmar. Som arbetsdag
räknas varje vardag då arbete utförs det antal timmar som är vanligt
i hamnen på vardagar. Som arbetstimme räknas varje timme som kan
användas till lastning på vardagar. För de dagar då det arbetas
mindre än på arbetsdagar räknas det antal timmar som vanligen
används till lastning.
12 § Liggetiden börjar inte löpa förrän fartyget ligger på lastnings-
platsen och är klart att börja ta in last och resebortfraktaren har gjort
anmälan om detta.
Anmälan får göras i förväg men inte förrän fartyget har kommit
fram till lastningshamnen. Visar det sig senare att fartyget inte var
klart att börja ta in last, skall den tid som går förlorad för att göra
fartyget klart inte räknas in i liggetiden.
Anmälan skall göras hos avlastaren eller, om denne inte kan anträf-
fas, hos resebefraktaren. Kan varken avlastaren eller resebefraktaren
anträffas, anses anmälan ha gjorts när den avsänts på ett ändamåls-
enligt sätt.
Tiden räknas antingen från det klockslag då arbetet i hamnen van-
ligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut. I det förra
fallet skall anmälan vara gjord senast en timme före kontorstidens slut
föregående dag och i det senare fallet senast klockan tio samma dag.
13 § Kan fartyget inte förläggas till lastningsplatsen på grund av
hinder på resebefraktarens sida, får det ändå anmälas klart att börja
ta in last med verkan att liggetiden börjar löpa. Detsamma gäller vid
trafikanhopning och dessutom vid annat hinder som resebortfraktaren
inte skäligen kunnat räkna med när avtalet ingicks.
I liggetiden inräknas inte den tid som går förlorad på grund av
hinder på resebortfraktarens sida. Detsamma gäller den tid som går
63
förlorad till följd av att fartyget har förlagts till annan än sedvanlig Prop. 1993/94:195
lastningsplats av en anledning som resebortfraktaren skäligen kunnat
räkna med när avtalet ingicks. Däremot inräknas uppehåll på grund
av fartygets förhalning.
14 § Överliggetid är den tid som fartyget efter liggetidens utgång
måste ligga kvar för att bli lastat, om inte överliggetidens längd är
fastställd genom avtal.
Överliggetiden beräknas för löpande dagar och timmar från ligge-
tidens utgång. Bestämmelserna i 13 § andra stycket har motsvarande
tillämpning.
15 § Resebortfraktaren har rätt till särskild ersättning för över-
liggetid. Ersättningen bestäms med hänsyn till frakten och till den
ökning eller minskning av resebortfraktarens utgifter som följer av att
fartyget ligger stilla.
Ersättningen skall betalas vid anfordran.
Om ersättningen inte betalas eller säkerhet inte ställs för den, har
resebortfraktaren rätt att göra anteckning om fordringen på konosse-
mentet. Gör han inte det får han i stället förelägga resebefraktaren en
bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och
betalas fordringen inte inom tilläggstiden, får resebortfraktaren häva
befraktningsavtalet och kräva ersättning för förlust som beror på att
resan inte kommer till stånd.
16 § Följer inte något annat av vad som är brukligt i hamnen, skall
resebefraktaren avlämna godset vid fartygets sida och resebort-
fraktaren ta det ombord. Vid klausulerna
1) fio (free in and out), skall resebefraktaren sörja för lastningen,
2) liner terms (linjefartsvillkor), skall resebortfraktaren sörja för
lastningen.
Resebortfraktaren skall sörja för underlag och annat som behövs för
stuvningen samt utföra den.
I fråga om däckslast skall 13 kap. 13 § tillämpas.
Om fartyget av en anledning som resebortfraktaren skäligen kunnat
räkna med när avtalet ingicks har förlagts till annan än sedvanlig last-
ningsplats, är resebortfraktaren ansvarig för de ökade utgifter som
detta medför.
64
Prop. 1993/94:195
17 § Godset skall avlämnas och lastas med tillbörlig skyndsamhet.
Det skall avlämnas på ett sådant sätt och i sådant skick att det
bekvämt och säkert kan tas ombord, stuvas, befordras och lossas.
Bestämmelserna i 13 kap. 6 - 9 §§ har motsvarande tillämpning.
18 § När godset har lastats skall resebortfraktaren eller befälhavaren
eller den som resebortfraktaren annars har bemyndigat, på avlastarens
begäran utfärda ombordkonossement, förutsatt att nödvändiga hand-
lingar och uppgifter finns.
Avlastaren har rätt att fä särskilda konossement för delar av godset,
om det kan ske utan väsentlig olägenhet.
Utfärdas enligt befraktningsavtalet konossement med andra villkor
än dem som avtalet föreskriver och medför detta ökat ansvar för
resebortfraktaren, skall resebefraktaren hålla honom skadeslös.
19 § Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet och i övrigt på
ett försvarligt sätt. Bestämmelserna i 13 kap. 12 § första och tredje
styckena samt 16 och 17 §§ har motsvarande tillämpning.
20 § Deviation får endast företas för att rädda personer eller för att
bärga fartyg eller annan egendom till sjöss eller av någon annan
skälig anledning.
Om det uppkommer hinder som medför att fartyget inte kan anlöpa
lossningshamnen och lossa lasten eller detta inte kan ske utan oskäligt
uppehåll, får resebortfraktaren i stället välja en annan lämplig
lossningshamn.
21 § Har en del av resan utförts när befraktningsavtalet hävs eller
faller bort eller när godset av någon annan anledning lossas i en
annan hamn än den avtalade lossningshamnen, har resebortfraktaren
rätt till avståndsfrakt. Bestämmelserna i 24 § skall också tillämpas.
Avståndsfrakt är den avtalade frakten med avdrag för ett belopp
som beräknas efter förhållandet mellan den återstående och den
65
5 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 195
avtalade resans längd. Hänsyn skall även tas till varaktigheten av och
de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får inte
överstiga godsets värde.
Tvist om avståndsfrakt kan hänskjutas till utredning och avgörande
genom dispasch. Därvid skall i tillämpliga delar gälla föreskrifterna
om dispasch vid gemensamt haveri.
22 § Har farligt gods lastats utan att resebortfraktaren kände till dess
farliga beskaffenhet, får han efter omständigheterna lossa, oskadlig-
göra eller förstöra godset utan skyldighet att betala ersättning. Det-
samma gäller även om resebortfraktaren kände till godsets farliga
beskaffenhet och det senare uppstår en fara för person eller egendom
som gör det oförsvarligt att behålla godset ombord.
23 § I fråga om lossningsplats, lossningstid och lossning av godset
har 9 - 17 §§ motsvarande tillämpning. Därvid skall det som är be-
stämt om resebefraktaren i stället gälla mottagaren av godset.
Den som visar sin behörighet som mottagare har rätt att besiktiga
godset innan han tar emot det.
Finns det flera mottagare av gods som befordras enligt samma
befraktningsavtal, får de endast gemensamt anvisa lossningsplats eller
fordra att fartyget förhalas.
Okade kostnader till följd av att godset är skadat eller måste bort-
skaffas på grund av en skada skall betalas av resebefraktaren, om
skadan har orsakats av godsets egen beskaffenhet eller av fel eller
försummelse av resebefraktaren eller någon som han svarar för. Vid
klausulen fio (free in and out) skall resebefraktaren betala kost-
naderna, om inte resebortfraktaren är ansvarig för skadan enligt 27 §.
24 § För gods som inte finns i behåll vid resans slut, skall frakt
betalas endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen
beskaffenhet, bristfällig förpackning eller fel eller försummelse av
resebefraktaren eller någon som han svarar för eller om resebort-
fraktaren har sålt godset för ägarens räkning eller har lossat,
oskadliggjort eller förstört det enligt 22 §.
Erlagd frakt skall betalas tillbaka om resebortfraktaren enligt första
stycket inte har rätt till frakt.
Prop. 1993/94:195
66
25 § Genom att ta emot godset blir mottagaren skyldig att betala frakt
och andra fordringar i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. 19 §.
Resebortfraktaren kan under alla omständigheter kräva betalning av
resebefraktaren i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. 23 §.
Resebortfraktaren har rätt att hålla inne godset i enlighet med
bestämmelserna i 13 kap 20 §.
26 § Underlåter mottagaren att uppfylla villkoren för utlämnandet av
godset eller fördröjer han lossningen så att denna inte hinner slutföras
inom avtalad tid eller i övrigt inom skälig tid, har resebortfraktaren
rätt att lossa godset och lägga upp det i säkert förvar för mottagarens
räkning. Mottagaren skall underrättas om uppläggningen.
Om mottagaren vägrar att ta emot godset eller inte är känd eller inte
kan anträffas, skall resebortfraktaren så snart som möjligt underrätta
resebefraktaren. Anmäler mottagaren sig inte så tidigt att lossningen
kan slutföras i rätt tid, skall resebortfraktaren lossa och lägga upp
godset i säkert förvar. Mottagaren och resebefraktaren skall
underrättas om uppläggningen.
I underrättelsen enligt första eller andra stycket skall anges en skälig
tidsfrist efter vars slut resebortfraktaren har rätt att sälja eller förfoga
över upplagt gods. Vid försäljning av eller annat förfogande över
godset har bestämmelserna i 13 kap. 22 § motsvarande tillämpning.
27 § Resebortfraktaren är ansvarig i enlighet med bestämmelserna i
13 kap. 24 - 35 och 37 - 39 §§ för skada till följd av att gods går
förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård.
Bestämmelserna i 13 kap. 36 § har också motsvarande tillämpning.
En mottagare som inte är resebefraktaren har också rätt till ersätt-
ning enligt första stycket. Om mottagaren innehar konossement som
har utfärdats av resebortfraktaren får han även åberopa reglerna i 5 §.
28 § Skall fartyget vara klart att börja ta in last senast viss tidpunkt
(kancelleringstid), får resebefraktaren häva befraktningsavtalet, om
fartyget inte är klart att börja ta in last eller lastningsanmälan inte har
lämnats före fristens utgång.
Prop. 1993/94:195
67
Anmäler resebortfraktaren att fartyget kommer efter det att fristen Prop. 1993/94:195
har löpt ut och uppger han när fartyget kommer att vara klart att
börja ta in last, får resebefraktaren häva avtalet om det sker inom
skälig tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten ny kancel-
leringstid.
29 § Resebefraktaren får häva befraktningsavtalet på grund av
dröjsmål eller annat avtalsbrott på resebortfraktarens sida, om
avtalsbrottet är väsentligt.
Sedan lastning har skett får resebefraktaren inte häva avtalet om
lossning av godset skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet för
annan befraktare. Vid konsekutiva resor får resebefraktaren inte häva
i fråga om en enstaka resa, om inte utförandet av denna är oväsenligt
för resebortfraktaren i förhållande till de återstående resorna.
Om resebefraktaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom
skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtals-
brottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
30 § Avser befraktningsavtalet ett bestämt fartyg och går det förlorat
eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, är resebort-
fraktaren inte skyldig att utföra resan. I sådant fall har han inte heller
rätt att utföra resan med ett annat fartyg, även om han enligt en
allmän bestämmelse i avtalet har rätt att sätta in ett annat fartyg än
det avtalade.
31 § Uppkommer till följd av dröjsmål eller annat avtalsbrott på
resebortfraktarens sida skada som inte omfattas av 27 §, har 13 kap.
25 och 26 §§ motsvarande tillämpning.
32 § Frånträder resebefraktaren befraktningsavtalet innan lastningen
har börjat eller har han, efter att ha gett uttryck åt detta, vid
lastningens slut inte lämnat allt det gods som avtalet gäller, har
resebortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.
Vid konsekutiva resor kan frånträdande av en enstaka resa ske endast
68
om utförandet av denna är oväsentligt för resebortfraktaren i Prop. 1993/94:195
förhållande till de återstående resorna.
Vid bestämmande av ersättningen skall hänsyn tas till om resebort-
fraktaren utan skälig anledning har underlåtit att ta med annat gods.
Rätt till ersättning föreligger inte om möjligheten att avlämna, be-
fordra eller föra in godset i bestämmelseorten måste anses utesluten
till följd av omständigheter som resebefraktaren inte borde ha räknat
med när avtalet ingicks, såsom utförsel- eller införselförbud eller
någon annan åtgärd av myndighet, förstörelse av allt gods av det slag
som avtalet avser eller en därmed jämförlig händelse. Detsamma
gäller om avtalet avser bestämt gods som förstörts genom en
olyckshändelse.
Om resebefraktaren vill åberopa en omständighet som avses i tredje
stycket skall han inom skälig tid meddela motparten detta. Gör han
inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha undvikits
om meddelande hade lämnats inom sådan tid.
33 § Får resebefraktaren frånträda befraktningsavtalet utan att skade-
ståndsansvar föreligger enligt 32 § tredje stycket, får även resebort-
fraktaren frånträda avtalet om han meddelar detta inom skälig tid.
Om resebefraktaren inte avlämnar allt det gods som avtalet gäller,
får resebortfraktaren förelägga resebefraktaren en bestämd tilläggstid
inom vilken resebefraktaren skall betala ersättning eller ställa säker-
het. Ar tiden inte oskäligt kort och har ersättningen inte betalats eller
säkerhet inte ställts inom tilläggstiden, får resebortfraktaren häva
avtalet. Han har även rätt till ersättning enligt 32 §.
34 § Sedan lastning har skett har resebefraktaren inte rätt att få
godset lossat eller resan avbruten, om detta skulle medföra väsentlig
skada eller olägenhet för resebortfraktaren eller någon annan be-
fraktare. Bestämmelserna i 32 och 33 §§ har motsvarande
tillämpning.
35 § Har överliggetiden bestämts genom avtal och har resebefraktaren
vid lastningstidens utgång inte avlämnat godset eller endast en del av
det, har 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. Detsamma gäller när
befraktningsavtalet innehåller klausulen liner terms (linjefartsvillkor)
och liggetiden har löpt ut.
Om överliggetidens längd inte har avtalats och lastningen blir så
försenad att väsentlig skada eller olägenhet uppkommer för resebort-
fraktaren även om ersättning för överliggetid betalas, får han häva
avtalet eller, när gods redan har avlämnats, förklara lastningen Prop. 1993/94:195
avslutad. I ett sådant fall har bestämmelserna i 32 och 33 §§
motsvarande tillämpning.
36 § Fördröjs fartyget efter lastningen eller under resan och beror
detta på ett förhållande på resebefraktarens sida, har resebortfraktaren
rätt till ersättning, om inte resebefraktaren visar att varken han själv
eller någon som han svarar för har gjort sig skyldig till fel eller för-
summelse. Detsamma gäller om fartyget uppehålls under lossningen
därför att det inte är möjligt för resebortfraktaren att lägga upp godset
enligt 26 §.
Blir vid konsekutiva resor frakt, ersättning för överliggetid eller
andra fordringar enligt befraktningsavtalet inte betalade i rätt tid, får
resebortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för betalningen. Är
tiden inte oskäligt kort och betalas fordringen inte inom tilläggstiden,
får resebortfraktaren ställa in fullgörelsen av avtalet eller häva det.
Resebortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att
fullgörelsen ställs in eller, om avtalet hävs, att de återstående resorna
faller bort.
37 § Har godset orsakat skada för resebortfraktaren eller skada på
fartyget, är resebefraktaren skyldig att betala ersättning, om han själv
eller någon som han svarar för har gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Detsamma gäller om godset vid delbefraktning orsakat
skada på annat gods ombord på fartyget.
38 § Visar det sig, sedan befraktningsavtalet har ingåtts, att resan
skulle vara förenad med fara för fartyget, personer ombord eller
lasten till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller
annat väpnat våld, eller att en sådan fara har ökat väsentligt, får såväl
resebortfraktaren som resebefraktaren frånträda avtalet utan skyldig-
het att betala ersättning även om resan har påbörjats. Den som vill
frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela motparten detta. Gör
han inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha
undvikits om meddelande hade lämnats inom sådan tid.
Om faran kan avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller
lossas, får avtalet frånträdas endast för denna del. Resebortfraktaren
har dock rätt att frånträda avtalet i dess helhet, om det kan ske utan
väsentlig skada eller olägenhet för någon annan befraktare, om det
70
inte, efter uppmaning, betalas ersättning eller ställs säkerhet för frakt-
förlust och annan skada.
39 § Vid konsekutiva resor får frånträdande enligt 38 § begränsas till
en enstaka resa endast om utförandet av denna är oväsentligt i förhål-
lande till de återstående resorna.
Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja vilka resor
fartyget skall utföra, får frånträdande enligt 38 § ske endast om faran
är av väsentlig betydelse för fullgörelsen av avtalet.
40 § Blir fartyget, sedan lastningen har börjat, på grund av fara som
avses i 38 § uppehållet i lastningshamnen eller i en annan hamn under
resan, skall kostnaderna för uppehållet anses som kostnader för
gemensamt haveri och fördelas på fartyg, frakt och last enligt be-
stämmelserna om gemensamt haveri. Om befraktningsavtalet frånträds
gäller detta dock inte beträffande kostnader som hänför sig till tiden
efter frånträdandet.
41 § Har fartyget befraktats för så många resor som det kan utföra
inom en angiven tidsrymd och har resebefraktaren före avtals-
periodens slut fått anmälan om att fartyget är klart att börja ta in last,
skall resan utföras även om detta sker helt eller delvis efter det att
avtalsperioden har löpt ut.
Om det är uppenbart att fartyget inte kan nå lastningshamnen och
vara klart att börja ta in last före avtalsperiodens slut, är resebort-
fraktaren inte skyldig att sända fartyget till lastningshamnen.
Anmäler resebortfraktaren att fartyget kan komma för sent till last-
ningshamnen och begär han anvisningar, får resebefraktaren bestäm-
ma antingen att resan skall utföras enligt befraktningsavtalet eller att
avtalet skall upphöra. Avtalet upphör om resebefraktaren inte inom
skälig tid efter det att han fått anmälan begär att resan skall utföras.
42 § Bestämmelserna om kvantumkontrakt gäller befordran med
fartyg av en bestämd mängd gods fördelad på flera resor under en
angiven tidsrymd.
Prop. 1993/94:195
71
Bestämmelserna tillämpas dock inte, om det är avtalat att resorna Prop. 1993/94:195
skall utföras efter varandra med ett bestämt fartyg.
43 § Ger avtalet utrymme för val av den totala mängden gods som
skall befordras, har befraktaren rätt att bestämma mängden.
Gäller valet mängden som skall befordras på en särskild resa, är det
bortfraktaren som har rätt att bestämma mängden.
44 § Befraktaren skall utarbeta skeppningsplaner för lämpliga tids-
perioder i förhållande till den tidsrymd som avtalet avser och i god
tid underrätta bortfraktaren om planerna.
Befraktaren skall se till att den mängd gods som avtalet omfattar
blir fördelad på lämpligt sätt över avtalsperioden. Därvid skall han
beakta storleken av de fartyg som skall användas.
45 § Befraktaren skall anmäla skeppning i skälig tid. I anmälan skall
anges när godset senast kommer att vara klart för lastning.
46 § När anmälan om skeppning har lämnats, skall bortfraktaren
tillhandahålla ett fartyg som är lämpat att utföra resan i rätt tid. Bort-
fraktaren skall inom skälig tid anmäla vilket fartyg som skall utföra
resan, fartygets lastförmåga och förväntade ankomst till lastnings-
hamnen.
Bortfraktaren är inte skyldig att tillhandahålla fartyg för gods som
inte är klart för lastning före avtalsperiodens utgång, om inte över-
skridandet beror på förhållanden utanför befraktarens kontroll och
inte är väsentligt.
47 § När bortfraktaren har lämnat anmälan som avses i 46 § gäller
bestämmelserna om styckegodstransport eller resebefraktning för den
befordran som skall utföras.
Om bortfraktarens skyldighet att utföra en särskild resa bortfaller
på grund av ett förhållande som bortfraktaren ansvarar för, har
befraktaren rätt att begära att godset eller en motsvarande mängd nytt
gods blir befordrat.
Ger bortfallet av resan anledning att räkna med att senare resor inte
72
kommer att bli utförda utan väsentligt dröjsmål, får befraktaren häva Prop. 1993/94:195
avtalet i fråga om den återstående delen.
48 § Lämnar befraktaren inte i tid anmälan om en skeppning, får
bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för anmälan. Är tiden
inte oskäligt kort och har en skeppning inte anmälts inom tilläggs-
tiden, får bortfraktaren antingen anmäla ett fartyg enligt 46 § i
överensstämmelse med gällande skeppningsplan eller häva avtalet i
fråga om den resan.
Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer
väsentligt dröjsmål med anmälan av senare skeppningar, får bort-
fraktaren häva avtalet i fråga om den återstående delen.
Bortfraktaren har rätt till ersättning, om inte dröjsmålet beror på ett
sådant förhållande som avses i 32 § tredje stycket.
Om befraktaren inte i tid underrättar bortfraktaren om skeppnings-
planer, kan bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid. Är tiden
inte oskäligt kort och överskrids den, får bortfraktaren häva avtalet
i fråga om den återstående delen. Tredje stycket har motsvarande
tillämpning.
49 § Lämnar bortfraktaren inte i tid anmälan om fartyg, får befrak-
taren förelägga en bestämd tilläggstid. Är tiden inte oskäligt kort och
har anmälan inte lämnats inom tilläggstiden får befraktaren häva
avtalet i fråga om den resa som tilläggstiden gäller.
Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer
väsentligt dröjsmål med anmälan om fartyg även i fråga om senare
skeppningar, får befraktaren häva avtalet i fråga om den återstående
delen.
Befraktaren har rätt till ersättning, om inte dröjsmålet beror på ett
sådant hinder utanför bortfraktarens kontroll som denne inte skäligen
kunde ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder denne inte
heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
50 § Betalas inte frakt, ersättning för överliggetid eller andra
fordringar enligt avtalet i rätt tid, får bortfraktaren förelägga en
bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och
betalas fordringen inte inom tilläggstiden, får bortfraktaren ställa in
fullgörelsen av avtalet eller, om dröjsmålet utgör ett väsentligt
avtalsbrott, häva avtalet.
Bortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att han
ställer in fullgörelsen av avtalet eller, om avtalet hävs, på att de
73
återstående resorna bortfaller.
Vid slutet av varje resa enligt avtalet har bortfraktaren rätt att hålla
inne lasten till säkerhet för fordringar enligt avtalet. När konossement
har utfärdats gäller vad nu sagts i förhållande till tredje man bara om
fordringen har antecknats i konossementet.
51 § Inträder det under avtalsperioden krig, krigsliknande för-
hållanden eller en väsentlig ökning av krigsfaran och är detta av
väsentlig betydelse för fullgörelsen av avtalet, får såväl bortfraktaren
som befraktaren frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.
Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela mot-
parten detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada
som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats inom sådan tid.
52 § Tidsbortfraktaren skall ställa fartyget till tidsbefraktarens
förfogande på den plats och vid den tidpunkt som har avtalats.
Vid avlämnandet skall tidsbortfraktaren se till att fartygets skick,
föreskrivna handlingar, bemanning, proviantering och övrig utrust-
ning uppfyller de krav som ställs i vanlig fraktfart i det fartområde
som befraktningsavtalet anger.
Fartyget skall dessutom ha tillräckligt med bränsle för att kunna nå
närmaste användbara bunkringshamn. Tidsbefraktaren skall överta
bränslet och betala för det efter priset i denna hamn.
53 § Vid avlämnandet får såväl tidsbortfraktaren som tidsbefraktaren
begära sedvanlig besiktning av fartyget, dess utrustning och kvar-
varande bränsle.
Kostnaderna, inbegripet kostnader för tidsförlust som har föranletts
av besiktningen, skall bäras av parterna med hälften var.
Besiktningsutlåtandet utgör bevis om fartygets och utrustningens
skick samt om omfattningen av kvarvarande bränsle, om annat inte
visas.
54 § Har parterna avtalat att fartyget skall avlämnas till sjöss, skall
Prop. 1993/94:195
74
tidsbortfraktaren underrätta tidsbefraktaren om avlämnandet och upp- Prop. 1993/94:195
ge fartygets position samt tidpunkten för avlämnandet.
Besiktning enligt 53 § företas i den första hamn som fartyget an-
löper efter avlämnandet. Om det vid besiktningen konstateras att fel
i fartyget föreligger, skall frakt inte betalas för den tid som går för-
lorad för att avhjälpa felet. Om tidsbefraktaren häver befraktnings-
avtalet enligt 56 §, bortfaller tidsbortfraktarens rätt till frakt från av-
lämnandet.
55 § Skall fartyget enligt befraktningsavtalet vara klart att börja ta in
last senast viss tidpunkt (kancelleringstid), får tidsbefraktaren häva
avtalet om fartyget inte är klart att börja ta in last eller
lastningsanmälan inte har lämnats före fristens utgång. Om fartyget
i annat fall skall avlämnas senast viss tidpunkt, får tidsbefraktaren
häva avtalet om tiden överskrids.
Anmäler tidsbortfraktaren att fartyget kommer för sent och uppger
han när fartyget kommer att vara klart att börja ta in last eller att
avlämnas, får tidsbefraktaren häva avtalet om det sker inom skälig
tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten ny kancelleringstid.
Om fartyget i ett annat fall avlämnas för sent, får tidsbefraktaren
häva avtalet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.
56 § Föreligger det vid avlämnandet fel i fartyget eller i fartygets
utrustning, har tidsbefraktaren rätt till avdrag på frakten eller, om
avtalsbrottet är väsentligt, rätt att häva befraktningsavtalet. Detta
gäller inte om tidsbortfraktaren avhjälper felet utan en sådan
försening som enligt 55 § ger tidsbefraktaren rätt att häva avtalet.
57 § Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för förlust till följd av
dröjsmål eller fel vid avlämnandet. Om tidsbortfraktaren visar att
dröjsmålet eller felet inte beror på fel eller försummelse av honom
själv eller någon som han svarar för, föreligger inte rätt till sådan
ersättning. Tidsbefraktaren har också rätt till ersättning för skada till
följd av att fartyget vid avtalsslutet saknade en egenskap eller
utrustning som kan anses tillförsäkrad.
75
58 § Tidsbortfraktaren skall under befraktningsperioden utföra de
resor som tidsbefraktaren begär i överensstämmelse med befrakt-
ningsavtalet. Han skall därvid svara för att de krav som uppställs i 52
§ andra stycket fortlöpande är uppfyllda.
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att utföra en resa vid vilken far-
tyget, personer ombord eller lasten kan utsättas för fara till följd av
krig eller krigsliknande tillstånd, is eller annan fara eller väsentlig
olägenhet, som han inte skäligen kunde ha räknat med när avtalet
ingicks.
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att ta med gods av lättantändlig,
brandfarlig eller frätande beskaffenhet eller annat farligt gods, om det
inte avlämnas i sådant skick att det kan befordras och utlämnas i
överensstämmelse med de krav och rekommendationer som ställs av
myndigheterna i det land där fartyget är registrerat, i det land där
redaren har sitt huvudkontor och i de hamnar som ingår i resan.
Tidsbortfraktaren är inte heller skyldig att ta med levande djur.
59 § Tidsbortfraktaren skall hålla tidsbefraktaren underrättad om alla
förhållanden som rör fartyget och resorna och som är av betydelse
för tidsbefraktaren. Tidsbefraktaren skall underrätta tidsbortfraktaren
om planerade resor.
60 § Tidsbefraktaren skall sörja för att det finns bränsle och vatten
till fartygets maskiner. Han svarar för att levererat bränsle är i
överensstämmelse med avtalade specifikationer.
61 § Tidsbefraktaren skall sörja för mottagande, lastning, stuvning,
trimning, säkring, lossning och utlämnande av lasten. Stuvningen
skall utföras så att fartyget är betryggande stabiliserat och lasten
säkrad. Tidsbefraktaren skall följa anvisningar från tidsbortfraktaren
om lastens fördelning i den omfattning som hänsynen till fartygets
säkerhet och stabilitet kräver.
Tidsbefraktaren får kräva sådan medverkan av befälhavaren och
besättningen som är sedvanlig i den fart det gäller. Ersättning för
övertidsarbete och annan särskild utgift till följd av sådan medverkan
skall betalas av tidsbefraktaren.
Om tidsbortfraktaren är skyldig att ersätta skada till följd av last-
ning, stuvning, trimning, säkring, lossning eller utlämnande av
lasten, skall tidsbefraktaren hålla honom skadeslös, om inte skadan
beror på medverkan av befälhavaren eller besättningen eller på något
annat förhållande som tidsbortfraktaren svarar för.
Prop. 1993/94:195
76
Prop. 1993/94:195
62 § Tidsbortfraktaren skall på begäran utfärda konossement för
inlastat gods för den resa han skall utföra, med de villkor som är
sedvanliga i den fart det gäller. Om han därigenom ådrar sig ansvar
i förhållande till innehavaren av konossementet utöver vad som följer
av befraktningsavtalet, skall tidsbefraktaren hålla honom skadeslös.
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att på begäran av tidsbefraktaren
lämna ut godset till en mottagare som inte visar sin behörighet eller
i övrigt i strid mot konossementet, om han därigenom handlar i strid
mot tro och heder. Tidsbortfraktaren får i andra fall alltid kräva
säkerhet för den ersättning han kan bli skyldig att betala på grund av
ett utlämnande.
63 § Tidsbortfraktaren är ansvarig i förhållande till tidsbefraktaren i
enlighet med bestämmelserna i 13 kap. 24 - 35 och 37 - 39 §§ för
skada till följd av att gods går förlorat, skadas eller försenas medan
det är i hans vård. Bestämmelserna i 13 kap. 36 § har också
motsvarande tillämpning.
En mottagare som inte är tidsbefraktaren har också rätt till ersätt-
ning enligt första stycket. Om mottagaren innehar konossement som
har utfärdats av tidsbortfraktaren får han även åberopa reglerna i 5 §.
64 § Hålls fartyget inte i sjövärdigt eller annars avtalsenligt skick
eller utförs resorna för sent eller föreligger annat avtalsbrott på
tidsbortfraktarens sida, får tidsbefraktaren häva befraktningsavtalet,
om det med avtalet avsedda ändamålet annars väsentligen skulle
förfelas. Om tidsbefraktaren vill häva avtalet skall han meddela detta
inom skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om
avtalsbrottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för skada som har uppkommit
på grund av att fartyget går förlorat eller efter skada förklaras inte
kunna sättas i stånd eller inte hålls i sjövärdigt eller annars avtals-
enligt skick, om skadan beror på fel eller försummelse av tidsbort-
fraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma gäller för skada
som har uppkommit genom fel eller försummelse vid sådan med-
verkan av befälhavaren eller besättningen som avses i 61 § andra
stycket, vid utförande av tidsbefraktarens anvisning eller vid annat
avtalsbrott än som avses i föregående mening.
65 § Tidsbortfraktaren har rätt till ersättning för skada på fartyget
som beror på fel eller försummelse av tidsbefraktaren eller någon
som denne svarar för.
77
Har tidsbefraktaren beordrat fartyget till en osäker hamn, är han Prop. 1993/94:195
ersättningsskyldig för skada på fartyget som beror därpå om han inte
visar att fel eller försummelse inte föreligger.
66 § Fraktens bidrag till gemensamt haveri skall betalas av tidsbe-
fraktaren. Detsamma gäller bidrag till gemensamt haveri som skall
lämnas för bränsle och utrustning som tidsbefraktaren har ombord.
Om i gemensamt haveri ersättning betalas för utgift och förlust som
tidsbefraktaren har haft, tillfaller ersättningen honom.
Tidsbortfraktaren kan utan tidsbefraktarens samtycke rädda
personer. Han får även bärga fartyg eller annan egendom när detta
inte är oskäligt för tidsbefraktaren. Av tidsbortfraktarens andel av
återstoden av bärgarlönen enligt 16 kap. 6 § andra stycket (nettobär-
garlönen) tillfaller en tredjedel tidsbefraktaren.
67 § Tidsbefraktaren skall bära de utgifter för resornas utförande som
inte enligt bestämmelserna i detta kapitel skall bäras av tidsbort-
fraktaren.
68 § Tidsbefraktaren skall återlämna fartyget till tidsbortfraktaren på
den plats och vid den tidpunkt som har avtalats.
Vid återlämnandet har bestämmelserna i 52 § tredje stycket, 53 §
samt 54 § första stycket och andra stycket första meningen
motsvarande tillämpning. Detta gäller även då befraktningsavtalet har
hävts eller annars upphört före befraktningsperiodens slut.
69 § Tidsbortfraktaren är skyldig att låta fartyget anträda en ny resa
trots att den avtalade tiden för återlämnandet därigenom överskrids.
Detta gäller inte när överskridandet går utöver vad som kan anses
skäligt eller om en tidsperiod för återlämnandet har avtalats.
För överskridande som är tillåtet enligt första stycket skall
tidsbefraktaren betala den avtalade tidsfrakten. För annat
överskridande skall han betala gängse tidsfrakt, dock minst den
avtalade tidsfrakten, samt ersättning för skada som dröjsmålet medför
för tidsbortfraktaren.
78
Prop. 1993/94:195
70 § Tidsfrakt skall betalas i förskott för 30 dagar i sänder.
Framställer tidsbefraktaren krav på avräkning med ett belopp som
är tvistigt, är han ändå skyldig att betala tidsfrakten, om tidsbort-
fraktaren ställer säkerhet för kravet. Tidsbefraktaren kan dock inte
kräva säkerhet för ett större belopp än den tidsfrakt han betalar.
71 § Betalas tidsfrakten inte i rätt tid, skall tidsbefraktaren betala
dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635).
Har tidsfrakten inte betalats i rätt tid, skall tidsbortfraktaren
meddela tidsbefraktaren detta. När meddelande har avsänts får
tidsbortfraktaren ställa in fullgörelsen av befraktningsavtalet,
inbegripet vägra att lasta gods eller att utfärda konossement. Om
betalning inte har tagits emot inom 72 timmar efter det att
meddelandet har avsänts, får tidsbortfraktaren häva avtalet.
Om tidsbortfraktaren har ställt in fullgörelsen av avtalet eller hävt
det, har han rätt till ersättning, om inte tidsbefraktaren visar att
dröjsmålet med betalningen beror på lag, avbrott i den allmänna
samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller något annat liknande
hinder som han inte skäligen kunde ha räknat med när avtalet ingicks
och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller
övervunnit.
Om tidsbefraktaren inte betalar förfallen tidsfrakt, får tidsbort-
fraktaren begära att tidsbefraktaren till honom överlåter fordran på
frakt som tidsbefraktaren har på grund av vidarebortfraktning av
fartyget.
72 § Tidsfrakt skall inte betalas för den tid som går förlorad för
tidsbefraktaren på grund av bärgning, underhåll av fartyget och
avhjälpande av skada som tidsbefraktaren inte är ansvarig för eller i
övrigt på grund av förhållanden på tidsbortfraktarens sida.
Tidsbefraktarens skyldighet att svara för utgifter för fartygets drift
är begränsad på motsvarande sätt.
73 § Går fartyget förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna
79
sättas i stånd, bortfaller befraktningsavtalet även om tidsbortfraktaren
enligt en allmän bestämmelse i avtalet har rätt att sätta in ett annat
fartyg än det avtalade. Detsamma gäller vid rekvisition av fartyget
eller liknande ingripanden som är av väsentlig betydelse för full-
görelsen av avtalet.
Om fartyget har gått förlorat utan att upplysning kan fås om tiden
för händelsen, skall tidsfrakt betalas för 24 timmar efter det att
fartyget sist hördes av.
74 § Befinner sig fartyget i en hamn eller ett annat område där krig
utbryter, krigsliknande förhållanden inträder eller faran för sådana
förhållanden väsentligen ökar, får tidsbortfraktaren omedelbart föra
fartyget ut från området och i säkerhet.
Tidsbefraktaren skall utöver tidsfrakten ersätta tidsbortfraktaren för
de merkostnader för krigsförsäkring av fartyget och för krigsrisk-
tillägg till besättningen som följer av de resor som tidsbefraktaren
kräver att fartyget skall utföra.
Inträder under avtalsperioden krig, krigsliknande förhållanden eller
en väsentlig ökning av krigsfaran och är detta av väsentlig betydelse
för fullgörelsen av befraktningsavtalet, får såväl tidsbortfraktaren som
tidsbefraktaren frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.
Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela mot-
parten detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada
som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats inom sådan tid.
1 § I detta kapitel avses med
bortfraktare: den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot ersätt-
ning, åtar sig att med fartyg befordra passagerare eller passagerare
och resgods,
passagerare: den som befordras eller skall befordras med fartyg
enligt ett avtal om passagerarbefordran samt den som med bort-
fraktarens samtycke följer med fordon eller levande djur som
befordras enligt ett avtal om godsbefordran,
resgods: varje föremål, inbegripet fordon, som befordras för
passagerarens räkning, under förutsättning att befordringen inte sker
enligt certeparti, konossement eller något annat dokument som brukar
användas vid godsbefordran, och
handresgods: resgods som passageraren bär med sig eller har i sin
hytt eller på annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet vad han
har i eller på sitt fordon.
Prop. 1993/94:195
80
2 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen Prop. 1993/94:195
är underkastad ett gällande internationellt fördrag om befordran med
annat transportmedel.
3 § Om någon som varken är passagerare eller anställd hos bortfrakt-
aren eller utför arbete i fartygets tjänst följer med ett fartyg och
därvid åsamkas skada av det slag som avses i 17 eller 18 §, skall be-
stämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av an-
svarighet för bortfraktare tillämpas till förmån för var och en på
redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan.
4 § Bortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt, vari också in-
nefattas att det är behörigen bemannat, provianterat och utrustat, samt
att passageraren och resgodset befordras skyndsamt och tryggt till
bestämmelseorten. Bortfraktaren skall även i övrigt tillgodose
passagerarens bästa.
Resgods får inte befordras på däck.
Deviation får göras endast för att rädda personer eller bärga fartyg
eller gods eller av någon annan skälig anledning.
5 § Gäller befordringsavtalet ett bestämt fartyg, får bortfraktaren inte
utföra befordringen med något annat fartyg.
6 § Avser befordringsavtalet en bestämd person, får denne inte
överlåta sin rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har
påbörjats får överlåtelse inte äga rum, även om avtalet inte avser en
bestämd person.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte när lagen (1992:1672)
om paketresor är tillämplig på avtalet.
7 § Passageraren är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning och
säkerhet under resan.
Bestämmelserna i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om
undersökning med anledning av brott ombord och tvångsmedel mot
besättningsmedlem skall även tillämpas i fråga om passagerare.
8 § Passagerare får föra med sig resgods i skälig omfattning.
Känner passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller
väsentlig olägenhet för person eller egendom, skall han före resans
början upplysa bortfraktaren om detta. Detsamma gäller om res-
godset, handresgods undantaget, kräver särskild vård. Ar resgods av
sådan beskaffenhet som nu har sagts, skall detta om möjligt utmärkas
på godset innan resan börjar.
9 § Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att föra med sig
81
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
resgods som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person Prop. 1993/94:195
eller egendom.
Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren kände till
dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra i land,
oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan.
Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med
bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig medföra
sådan fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom att det
inte är försvarligt att behålla det ombord.
10 § Har resgods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på
fartyget är passageraren ersättningsskyldig, om skadan beror på att
han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.
11 § Bortfraktaren är inte skyldig att lämna ut annat resgods än hand-
resgods förrän passageraren har betalt för resan och för kost eller
annan tjänst under resan. Uteblir betalningen får bortfraktaren lägga
upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på något
annat betryggande sätt sälja så mycket av det att hans krav jämte för-
varings- och försäljningskostnaderna täcks.
12 § Om befordringsavtalet avser ett bestämt fartyg och detta före
resans början går förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna
sättas i stånd, upphör bortfraktarens skyldighet att utföra befordring-
en.
Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja väsentligt
fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.
13 § Om fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan
fordras att passageraren avvaktar att resan fortsätts, eller om fartyget
går förlorat eller förklaras efter skada inte kunna sättas i stånd, skall
bortfraktaren se till att passageraren och dennes resgods befordras till
bestämmelseorten på något annat lämpligt sätt och bära kostnaden för
detta. Underlåter bortfraktaren detta har passageraren rätt att häva
avtalet.
Måste passageraren uppehålla sig i land på grund av haveri eller
någon annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på
lämpligt sätt sörja för hans uppehälle och bära kostnaden för detta.
14 § Påbörjar passageraren inte resan eller avbryter han den, skall det
avtalade biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat
eller det finns annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja
eller fullfölja resan och bortfraktaren har underrättats om detta inom
rimlig tid, behöver dock biljettpriset inte betalas.
Är passageraren enligt första stycket skyldig att betala det avtalade
biljettpriset, skall detta dock sättas ned med ett skäligt belopp, om
82
bortfraktaren har medfört en annan passagerare i hans ställe eller på
något annat sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin
skada.
15 § Visar det sig, sedan ett befordringsavtal har träffats, att resan
skulle vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd
av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat
våld eller att en sådan fara har ökat väsentligt, har vardera parten rätt
att frånträda avtalet. En sådan rätt föreligger även om resan har
börjat. Frånträds avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och
skada.
16 § Avbryter passageraren resan på grund av ett förhållande som
avses i 14 § första stycket andra meningen eller hävs avtalet enligt
13 § eller, sedan resan har börjat, enligt 15 §, skall biljettpriset sättas
ned. Därvid skall förhållandet mellan den avtalade och den åter-
stående resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas.
Har bortfraktaren tagit emot betalning utöver vad som tillkommer
honom enligt första stycket, skall han betala tillbaka överskottet.
17 § Bortfraktaren är ansvarig för personskada som drabbar passa-
geraren på grund av en händelse under resan, om skadan har vållats
genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som han
svarar för. Detsamma gäller skada på grund av att passagerare för-
senas, även om förseningen inte beror på en händelse under resan.
18 § Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att resgods går
förlorat eller skadas på grund av en händelse under resan, om skadan
har vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon som
han svarar för. Detsamma gäller skada till följd av att resgodset
försenas, även om förseningen inte beror på en händelse under resan.
Med försening jämställs dröjsmål med utlämning av resgodset på
bestämmelseorten.
Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper,
konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om han har tagit emot
egendomen för säker förvaring.
19 § Om vållande på passagerarens sida har medverkat till skada som
avses i 17 eller 18 §, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
20 § För att gå fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa att skada
som avses i 17 eller 18 § inte har orsakats genom fel eller försum-
melse av honom eller någon som han svarar för. I fråga om person-
skada och förlust av eller skada på handresgods gäller dock det som
nu har sagts endast om skadan har inträffat vid eller i samband med
Prop. 1993/94:195
83
förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand eller Prop. 1993/94:195
om den har uppkommit till följd av fel i fartyget.
21 § Bortfraktarens ansvarighet skall vid personskada inte överstiga
175 000 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När
ersättningen skall betalas ut som livränta får det kapitaliserade värdet
inte överstiga denna gräns. Vid försening av passagerare skall
ansvarigheten inte överstiga 4 150 SDR för varje passagerare.
Vid skada på eller förlust eller försening av resgods skall ansvarig-
heten inte överstiga
1. 1 800 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods,
2. 6 750 SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som
bortfraktaren har tagit emot för säker förvaring,
3. 10 000 SDR för varje fordon, och
4. 2 700 SDR för varje passagerare i fråga om annat resgods.
Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte ränta och
rättegångskostnader.
Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.
Bortfraktaren kan genom uttrycklig överenskommelse åta sig an-
svarighet till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf.
22 § Bortfraktaren har rätt att från skadans belopp göra avdrag med
högst följande belopp, som utgör passagerarens självrisk, nämligen
1. 150 SDR för varje fordon som skadas,
2. 20 SDR för annan resgodsskada, och
3. 20 SDR för skada på grund av försening av passagerare eller
resgods.
Avräkning enligt första stycket skall ske innan frågan om begräns-
ning av ansvaret enligt 21 § prövas.
23 § Bortfraktaren har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 21 och
22 §§ om begränsning av ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om
det visas att han själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle upp-
komma.
24 § Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bort-
fraktarens ansvarighet gäller även om talan mot honom inte grundas
på befordringsavtalet.
25 § Om befordringen helt eller delvis utförs av någon annan än
bortfraktaren, är bortfraktaren dock ansvarig som om han själv hade
utfört hela befordringen. Bestämmelserna i detta kapitel gäller därvid
i tillämpliga delar.
Utför den andre befordringen med fartyg, är han ansvarig för sin
del av befordringen enligt samma regler som gäller för bortfraktaren.
Har bortfraktaren åtagit sig ansvar utöver vad som föreskrivs i detta
84
kapital, är den som utför befordringen inte bunden av detta, om han Prop. 1993/94:195
inte skriftligen har samtyckt till det.
I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och en person som avses
1 andra stycket, svarar de solidariskt.
26 § Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för enligt 25 §
eller 7 kap. 1 §, är denne berättigad till samma befrielse från och
begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp
som bortfraktaren och de personer som han svarar för skall betala får
inte sammanlagt överstiga de gränser för ansvarigheten som före-
skrivs i 21 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte till förmån för den som
visas ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
27 § Krav på ersättning för personskada eller försening av passa-
gerare får framställas endast av passageraren eller dennes rättsinneha-
vare eller, vid dödsfall, den som har rätt till skadestånd enligt 5 kap.
2 § skadeståndslagen (1972:207).
28 § Bestämmelser om laga domstol för tvister som rör ansvarighet
på grund av avtal om befordran av passagerare och resgods samt om
möjlighet att hänskjuta sådana tvister till skiljemän finns i 21 kap.
4 §■
Bestämmelser om preskription finns i 19 kap. 1 §.
29 § Bestämmelserna i 7 § får inte åsidosättas genom avtal.
Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 10 -
27 §§, 19 kap. 1 § första stycket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och
andra styckena är ogiltiga
1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller
till eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är
tillämplig på befordringen;
2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen
enligt allmänna svenska lagvalsregler.
Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något
annat är avtalat eller följer av sedvänja.
30 § Trots bestämmelserna i 29 § får bortfraktaren förbehålla sig
frihet från ansvarighet i fråga om passagerare för tiden innan denne
går ombord och efter det att han har gått i land. Ett sådant förbehåll
är dock inte tillåtet när det gäller sjötransporter mellan fartyg och
land som omfattas av biljettpriset eller som utförs med transportmedel
som bortfraktaren ställer till förfogande.
I fråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren
85
medfört fordon kan bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarig- Prop. 1993/94:195
het för tiden innan handresgodset förs ombord och efter det att det
har förts i land. Förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sådan
transport till eller från fartyget som avses i första stycket och inte
heller för den tid då handresgodset har tagits om hand av bort-
fraktaren medan passageraren vistas i en terminalbyggnad, på en kaj
eller en annan hamnanläggning.
Om det är avtalat att en bestämd del av befordringen skall utföras
av någon annan än bortfraktaren får, om den andre är namngiven,
bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad
av en händelse under den del av befordringen som utförs av den
andre. Detsamma gäller, om passageraren enligt befordringsavtalet
har rätt att helt eller delvis anlita någon annan än bortfraktaren för
befordringen.
1 § Den som bärgar ett fartyg, vilket förolyckats eller är i fara, eller
ombordvarande gods eller något som har hört till sådant fartyg eller
gods, samt var och en som medverkar vid bärgningen, har rätt till
bärgarlön. Andel i bärgarlön tillkommer även den, vilken under den
fara som föranlett bärgningen räddat någon från fartyget eller
medverkat vid räddningen.
Om någon har medverkat vid ett bärgningsföretag trots uttryckligt
och befogat förbud av fartygets befälhavare, har han inte rätt till
bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så krävs, betalas även om ett fartyg som
bärgats av ett annat fartyg, har samma ägare som det andra fartyget.
Om någon enligt avtal är skyldig att verkställa bogsering eller
lotsning eller att utföra liknande arbete för ett fartygs räkning och
fartyget råkar i fara, har han rätt till bärgarlön för hjälp som han
lämnar fartyget endast om hjälpen inte kan anses ingå i fullgörandet
av avtalet.
Om gods eller något som har hört till gods har bärgats, svarar äg-
aren med det bärgade men inte personligen.
2 § När bärgarlönens belopp bestäms skall följande omständigheter
beaktas
1. i första hand:
a) i vad mån bärgningsföretaget lyckats,
b) den kunnighet och skicklighet med vilken bärgningsarbetet utförts
samt den tid och möda som använts,
c) den fara för vilken det bärgade fartyget, dess passagerare,
besättning eller gods varit utsatta,
86
d) den fara för vilken bärgama eller deras redskap har utsatts,
e) den fara som bärgarna utsatt sig för att bli ersättningsskyldiga
mot en lastägare eller någon annan eller att på annat sätt lida förlust,
f) den skada som bärgama har lidit till liv, hälsa eller gods, den
utgift eller förlust som bärgama har haft för bärgningen samt värdet
av de redskap som använts vid bärgningen, och
g) den omständigheten att det fartyg som använts vid bärgningen
varit särskilt utrustat för bärgningsarbete.
2. i andra hand:
det bärgades värde.
Om någon som deltagit i bärgning genom fel eller försummelse har
orsakat den fara i vilken fartyget råkat eller om en sådan person vid
bärgningen har gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till
undandöljande av bärgat gods eller till någon annan sviklig handling,
kan bärgarlönen förklaras förverkad eller sättas ned.
3 § Bärgarlönen får inte sättas högre än till värdet av det bärgade. Vid
bestämmandet av detta värde skall frakt och passageraravgifter
inräknas samt avdrag göras för tull och övriga avgifter, som bör utgå
av det bärgade, och för kostnader för förvaring, värdering och
försäljning.
Med bärgarlön avses även ersättning för att föra det bärgade i
säkerhet och för att fartyg eller andra redskap används för detta
ändamål.
4 § Om ett avtal rörande bärgning är ingånget medan faran ännu
varade och under inflytande därav och om villkoren i avtalet inte är
skäliga, kan avtalet förklaras helt eller delvis ogiltigt.
Detsamma gäller i fråga om andra avtal om bärgning, om den
bärgarlön som krävts står i uppenbart missförhållande till värdet av
den tjänst som bärgaren lämnat.
Bestämmelsen i 2 § sista stycket skall också tillämpas om ett avtal
om bärgning har träffats.
Om bärgarlön har betalats medan faran ännu varade, skall den som
vill återkräva något av vad han har betalat väcka talan inom sex
månader efter det att betalningen skedde. Gör han inte det har han
förlorat sin rätt till återkrav.
5 § Om bärgare tvistar inbördes om bärgarlönens fördelning, bestäms
denna med ledning av de omständigheter som anges i 2 §.
6 § Om ett fartyg har bärgat något under en resa skall av bärgarlönen
först betalas
1. ersättning för skada som bärgningen orsakat på fartyget, lasten
eller någon annan egendom ombord,
2. ersättning för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt
befälhavaren och besättningen som uppkommit på grund av bärg-
1993/94:195
87
ningen,
3. särskild ersättning till sjöman vilken vid bärgningen gjort en
synnerligen värdefull insats eller utsatt sig för synnerlig fara.
Av återstoden skall redaren få tre femtedelar. Resten skall med en
tredjedel tillfalla befälhavaren och med två tredjedelar den egentliga
besättningen, att fördelas i förhållande till var och ens avlöning.
Befälhavarens andel skall dock alltid vara minst det dubbla av den
högst avlönade besättningsmannens andel. En lots på fartyget har rätt
att ta del i bärgarlönen som om han var medlem av besättningen och,
om han inte är anställd hos redaren, uppbar lön som främste styrman.
Om det finns särskilda skäl, exempelvis med hänsyn till ändamålet
med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning
åt dem som arbetar i fartygets tjänst, får bärgarlönen fördelas på
annat sätt än enligt första och andra styckena.
Ett avtal om att en mindre andel av den bärgarlön som kan förtjänas
med ett fartyg än som sägs i första och andra styckena skall tillfalla
befälhavaren eller besättningen är endast giltigt, om fartyget driver
bärgningsverksamhet och är särskilt utrustat för detta eller om avtalet
har ingåtts i samband med påmönstringen och avser ett visst bärg-
ningsföretag.
7 § Om bärgning har utförts av ett svenskt statsfartyg som används
uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift, kan staten utan
ansvarighet mot de ombordvarande avstå från bärgarlön.
8 § Ett anspråk på särskild ersättning enligt 6 § första stycket 3 skall
anmälas hos redaren eller befälhavaren inom tre månader efter det att
bärgningsföretaget har slutförts.
9 § Innan bärgarlönen har betalats eller säkerhet har ställts för den,
får ett bärgat fartyg inte utan bärgamas samtycke lämna det ställe dit
det har förts efter bärgningen eller bärgat gods tas i besittning av
ägaren.
1 § Om innebörden av gemensamt haveri och fördelningen på fartyg,
frakt och last gäller York-Antwerpenreglema 1974 i den mån något
annat inte är avtalat.
Regeringen tillkännager reglernas lydelse i engelsk text och svensk
översättning.
2 § Utredning och fördelning av gemensamt haveri görs, om något
annat inte har avtalats, genom dispasch (generaldispasch) på den ort
som redaren bestämmer eller, om han inte bestämmer orten, på den
ort där dispasch vanligen görs för redarens hemort.
Dispasch görs här i landet av en dispaschör. Dispaschören förordnas
Prop. 1993/94:195
88
av regeringen. Han skall vara lagfaren. Prop.
Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gäller i fråga
om dispaschören.
3 § Bestämmelser om besiktning för utredning och värdering av skada
eller kostnad som har drabbat ett fartyg eller gods meddelas i 18 kap.
4 § Begäran om dispasch skall utan dröjsmål göras av redaren eller
den som i redarens ställe har befattning med fartyget eller av någon
annan som har del i haveriet.
Var och en som haveriet rör skall genast till dispaschören lämna
alla de handlingar som denne anser nödvändiga för utredningen och
fördelningen samt i övrigt lämna honom upplysningar.
5 § Skall haveribidrag betalas av last eller annat gods, svarar ägaren
med godset men inte personligen.
Bestämmelser om redarens rätt att hålla inne gods för haveribidrag
finns i 13 kap. 20 § och 14 kap. 25 §. Om godset lämnas ut utan att
ägaren åtar sig personlig ansvarighet för haveribidraget och, om det
framställs krav på det, utan att han ställer säkerhet för det, svarar
redaren för haveribidraget i förhållande till övriga som har del i
haveriet.
6 § Har en skada eller kostnad drabbat fartyg eller last till följd av
olyckshändelse och skall den varken hänföras till gemensamt haveri
eller enligt 13 kap. 15 § tredje stycket eller 14 kap. 40 § fördelas
efter samma grunder, faller den som enskilt haveri på den egendom
som har drabbats av skadan eller orsakat kostnaden.
Om kostnader som skall hänföras till enskilt haveri avser fartyget
och lasten eller fartyget och viss del av lasten eller avser delar av
lasten tillhörande olika ägare, skall kostnaderna fördelas på den
egendom för vars nytta de blivit gjorda enligt de grunder som gäller
för gemensamt haveri. Kostnader för bärgning av last fördelas på
dennas värde och den frakt som avser godset.
Utredning och fördelning av haveri som avses i andra stycket görs
genom dispasch på begäran av någon som har del i haveriet. Bestäm-
melserna i detta kapitel om generaldispasch gäller i tillämpliga delar.
7 § När dispasch begärs skall dispaschören så snart det kan ske på ett
ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser nödvändigt upp-
mana dem som har del i haveriet att skriftligen framställa sina
yrkanden och anföra de skäl och ge in de handlingar som de vill
åberopa. Kungörelse om uppmaningen skall införas i Post- och
Inrikes Tidningar, om det inte är uppenbart att någon okänd haveri-
delägare inte finns. Om en handling är ofullständig, skall dispaschör-
en snarast begära upplysningar av den som gett in handlingen.
Sedan fullständiga handlingar kommit in skall dispaschören upprätta
1993/94:195
89
dispaschen så snart det kan ske. I dispaschen skall anges vad den Prop. 1993/94:195
skall göra som vill överklaga den. Av dispaschen skall ett exemplar
lämnas till den som har begärt denna och till andra delägare i haveriet
som är i behov av den. Övriga delägare skall genast på ett ändamåls-
enligt sätt och i behövlig omfattning underrättas om att dispaschen är
utgiven.
8 § Om en skada eller kostnad som har tagits upp till fördelning
genom en dispasch senare blivit ersatt av den som är ersättnings-
skyldig, skall dispaschen rättas genom tilläggsberäkning. Dispaschen
får inte fördröjas enbart på grund av att det kan finnas möjlighet att
få ersättning för en skada eller kostnad.
9 § Om tvist uppstår angående en försäkringsgivares ersättnings-
skyldighet på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken hänskjutas
till utredning och avgörande genom dispasch (partikulärdispasch).
Har något annat inte avtalats, görs utredningen på den ort där
försäkringen har tagits eller där sådan dispasch vanligen görs för den
orten. Bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch gäller i
tillämpliga delar.
1 § På ett handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skall,
när fartyget hålls i drift, föras skeppsdagbok och, om fartyget är
maskindrivet eller försett med hjälpmaskin, maskindagbok. Detta
gäller också i fråga om fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst
80.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Sjöfartsverket
får medge undantag från skyldigheten att föra dagbok.
Särskilda bestämmelser gäller om annan dagbok på vissa fartyg.
2 § Dagbok upprättas enligt formulär som fastställs av Sjöfartsverket.
Med beaktande av fartygens art och användning kan olika formulär
fastställas.
Anteckningarna i dagboken skall göras i tidsföljd, i hamn för varje
dygn och till sjöss för varje vakt. Vad som förekommer under en
vakt får antecknas i en kladd. En sådan anteckning skall föras in i
dagboken så snart det kan ske.
Dagbok och kladd till dagbok skall föras med ordning och tydlighet.
Anteckningar får inte utplånas, strykas över eller på något annat sätt
göras oläsliga. Om en felskrivning sker skall rättelse göras genom en
särskild anteckning. 90
3 § Ett fartygs dagböcker förs under befälhavarens tillsyn. Prop.
Om skeppsdagboken inte förs av befälhavaren skall den föras av
den främste av styrmännen. I skeppsdagboken skall noggranna upp-
gifter föras in om vad som inträffar under resan om kännedom om
detta kan vara till nytta för redare, lastägare, försäkringsgivare eller
någon annan vars rätt kan vara beroende av resans utgång.
Maskindagboken förs av maskinchefen eller, om denne så be-
stämmer, av den främste av det övriga maskinbefälet. I maskindag-
boken skall uppges förrådet vid fartygets avgång från hamn av de
förnödenheter som behövs för maskineriets drift, förbrukningen av
dessa för varje dygn samt allt annat av vikt som rör maskineriets
gång och skötsel. När tid anges skall samma ortstid användas som i
skeppsdagboken.
4 § Ytterligare föreskrifter om dagböcker meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
5 § En dagbok förd på ett svenskt fartyg eller på ett danskt, finskt
eller norskt fartyg som befinner sig i svensk hamn skall hållas
tillgänglig för var och en som vill ta del av innehållet, om hans rätt
är beroende av detta. I fråga om anteckningar som har samband med
en sammanstötning med ett annat fartyg, till vars dagbok motsvaran-
de tillgång inte finns, gäller detta dock inte förrän sjöförklaring eller
undersökning enligt 20 § hålls offentligt eller talan väckts på grund
av sammanstötningen.
En dagbok skall förvaras av redaren i minst tre år efter dess avslut-
ning. Om talan väcks inom den tiden i anledning av en händelse om
vilken en anteckning gjorts i dagboken, skall boken förvaras till dess
målet har avgjorts genom lagakraftvunnen dom.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även i fråga om
kladd till dagbok samt på teknisk väg gjorda uppteckningar om ett
fartygs navigering och gången av dess maskineri.
6 § Sjöförklaring skall hållas för ett svenskt handelsfartyg eller
fiskefartyg
1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets
drift har eller kan antas ha avlidit eller fått svår kroppsskada,
2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombord-
anställd eller någon annan som följer med fartyget har eller kan antas
ha avlidit eller fått svår kroppsskada,
3. när någon som avlidit ombord har begravts i sjön,
4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord,
5. när fartyget har sammanstött med ett annat fartyg eller stött på
grund,
6. när fartyget har försvunnit eller övergetts i sjön,
1993/94:195
91
7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydelse har Prop. 1993/94:195
eller kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller, medan
fartyget var på väg, på egendom utanför fartyget, eller
8. när brand, explosion eller förskjutning av någon betydelse har
inträffat i lasten.
Bestämmelser om vissa undantag från första stycket finns i 13 §
tredje stycket och 17 §.
7 § Sjöförklaring skall vidare hållas för ett svenskt fartyg, när i
anledning av en händelse som har eller kan antas ha inträffat i
samband med fartygets drift Sjöfartsverket förordnar om detta eller
befälhavaren eller redaren finner det påkallat. Detsamma gäller när
en lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i
13 § tredje stycket eller 17 § andra stycket begär det för att få
upplysning om orsaken till en skada av någon betydelse på godset,
vilken har eller kan antas ha uppkommit i samband med fartygets
drift.
Om Sjöfartsverket förordnar att sjöförklaring skall hållas, skall
befälhavaren eller redaren underrättas om detta. En lastägares eller
lastförsäkringsgivares begäran om sjöförklaring skall göras hos någon
av dessa.
8 § Genom sjöförklaringen skall händelsen och dess orsaker om
möjligt klarläggas. Alla förhållanden som kan antas ha medverkat till
händelsen eller vara av betydelse från sjösäkerhetssynpunkt skall
utredas.
Utredningen sker genom förhör med fartygets befälhavare och de
medlemmar av besättningen och andra personer som antas kunna
lämna någon upplysning i saken. Handlingar eller föremål som antas
kunna tjäna till upplysning skall granskas. I den mån det kan antas
främja utredningen skall syn hållas på fartyget eller den plats där
händelsen inträffat.
9 § Om det inte finns något hinder skall sjöförklaring hållas i den
hamn där händelsen har inträffat eller, om händelsen inträffat till
sjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren därefter
anländer. Sjöförklaringen får dock anstå till dess fartyget anlöper en
annan hamn, om en avsevärd besparing i kostnaderna för fartyget
eller någon annan väsentlig fördel därigenom kan uppnås utan att
syftet med sjöförklaringen åsidosätts. Befälhavaren eller redaren skall
genast skriftligen underrätta Sjöfartsverket om anståndet och
anledningen till det.
Medan fartyget befinner sig i en hamn som anges i första stycket
kan sjöförklaringen hållas även på en annan ort, om särskilda skäl
föranleder det.
Sjöförklaring med anledning av att ett fartyg har försvunnit eller
med anledning av att befälhavaren och var och en som kunnat träda
i hans ställe har omkommit, skall hållas på den ort som Sjöfartsverket
bestämmer.
Prop. 1993/94:195
10 § Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt
21 kap. 1 § utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol
som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaringen skall hållas
enligt 9 §. Regeringen kan dock för en viss hamn förordna att en
annan av sjörättsdomstolama skall vara behörig, om det är ändamåls-
enligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga förhållanden.
Om annat inte följer av denna lag, gäller för sjöförklaring inför
domstol lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren
domare som ordförande och två personer med kunskap om och
erfarenhet av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha grundlig
erfarenhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg
och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöför-
klaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som Sjöfarts-
verket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteck-
ningen skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i
ett visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten
tillkalla en sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten
även om han inte är upptagen i förteckningen. De särskilda ledamö-
terna skall vara svenska medborgare. Den som är underårig eller i
konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § för-
äldrabalken får inte vara ledamot. De särskilda ledamöterna har rätt
till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas
av regeringen.
I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt
fartyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag.
1 övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet
som enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörig-
het. Om det lämpligen kan ske skall vid sjöförklaringen delta två av
myndigheten tillkallade, i sjöfart kunniga personer, helst svenska,
danska, finska eller norska medborgare, mot vilka inte förekommer
jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med särskild
sakkunskap ändamålsenligt i ett visst fall, får myndigheten tillkalla
även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet
inte finns, hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk
utlandsmyndighet.
I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestäm-
melserna om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlands-
myndigheten får dock inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.
11 § När sjöförklaring skall äga rum skall fartygets befälhavare
snarast möjligt göra anmälan om detta hos den domstol som skall
hålla sjöförklaringen. Om anmälan inte görs av befälhavaren svarar
redaren för att anmälan görs. Detta gäller också när redaren tagit
emot en underrättelse eller en begäran enligt 7 § andra stycket.
Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift på hela besättningen
93
och på de personer, bland besättningen eller i övrigt, som antas Prop. 1993/94:195
kunna lämna upplysning i saken och, om det kan ske, på sakägarna
och deras ombud. Den skall vara åtföljd av ett exemplar av rapporten
enligt 6 kap. 14 §.
Om anmälningen görs efter ett förordnande eller en begäran enligt
7 § skall den även innehålla uppgift om detta.
12 § När anmälan har gjorts skall rätten sätta ut sammanträde för
sjöförklaring att äga rum så snart det kan ske. Om det är ändamåls-
enligt skall sammanträdet hållas ombord på fartyget.
Till sammanträdet kallar rätten på lämpligt sätt fartygets befälhavare
och de övriga personer som skall höras. En medlem av besättningen
kan kallas genom befälhavaren.
Befälhavaren skall föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets
dagböcker och kladdar till dem, om de finns i behåll. Befälhavaren
eller någon annan kan föreläggas att vid sammanträdet visa även
andra handlingar eller föremål som antas kunna tjäna till upplysning
i saken. Föreläggandet får meddelas vid vite.
Om det kan ske skall sakägarna genom särskilda meddelanden
underrättas om tid och plats för sammanträdet samt var och när
anmälningen om sjöförklaring med tillhörande handlingar finns
tillgänglig. Sjöfartsverket skall alltid underrättas om tid och plats för
sammanträdet.
De särskilda ledamöterna skall ta del av anmälningshandlingarna.
Om det finns tid för det skall de för ordföranden före sammanträdet
skriftligen ange de frågor som bör utredas från nautisk, teknisk eller
någon annan synpunkt.
13 § Om sjöförklaringen gäller en sammanstötning med ett annat
fartyg, får rätten bevilja anstånd med sjöförklaringen om den därige-
nom kan hållas samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande
utredning för det andra fartyget. Ett sådant anstånd får inte beviljas
för längre tid än som är oundgängligen nödvändigt.
Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får sjöför-
klaring hållas inom stängda dörrar, om det vid förklaringen kommer
att lämnas uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 8 kap. 16 §
sekretesslagen (1980:100). Vid sjöförklaring inom stängda dörrar får
en annan enskild sakägare än redaren inte närvara utan redarens
samtycke.
Har sammanstötning skett med ett utländskt fartyg, för vilket varken
sjöförklaring eller motsvarande utredning skall hållas, behöver sjöför-
klaring inte äga rum om Sjöfartsverket inte bestämmer något annat.
Hålls sjöförklaring skall bestämmelserna i andra stycket om hand-
läggning inom stängda dörrar ha motsvarande tillämpning.
14 § Vid sjöförklaringens början skall fartygets dagböcker och
kladdar till dem jämföras med varandra och med det exemplar av 94
rapporten enligt 6 kap. 14 § som fogats till anmälningen. Av dem
som skall höras får endast den som har tagit befattning med dagboks- Prop. 1993/94:195
föringen närvara vid genomgången, om inte särskilda skäl föranleder
något annat.
Annat skriftligt utredningsmaterial läggs fram och syn företas när
det är lämpligt.
15 § Befälhavaren och övriga personer som har kallats skall höras var
för sig. Ingen av dem får närvara vid förhör med någon annan utan
att det finns särskilda skäl för det.
Förhöret hålls av rätten. Med rättens tillstånd kan förhöret hållas av
företrädare för Sjöfartsverket eller av en sakägare. Var och en som
har hörts skall bekräfta sin berättelse med ed, om inte laga hinder
möter eller rätten i övrigt med hänsyn till omständigheterna finner att
ed inte bör avläggas. Rätten skall före förhöret upplysa den som skall
höras om hans skyldighet att avlägga ed och om edens vikt.
Ed som avses i andra stycket har denna lydelse: "Jag N. N. be-
kräftar och försäkrar på heder och samvete att jag har sagt hela
sanningen och intet förtigit, tillagt eller förändrat. "
Andra än befälhavaren eller medlemmar av besättningen har rätt att
för sin inställelse vid rätten fa ersättning av allmänna medel i enlighet
med bestämmelserna om ersättning till vittne. Ersättningen skall
stanna på staten. I fråga om ersättning för inställelse till förhör inför
en utlandsmyndighet meddelas bestämmelser av regeringen.
16 § Om en utredning som har skett genom sjöförklaring är ofullstän-
dig i något avseende, kan Sjöfartsverket förordna att den skall
fullständigas vid en ny sjöförklaring och bestämma på vilken ort den
nya sjöförklaringen skall hållas. I ett sådant fall har bestämmelserna
i 7 § andra stycket och 11 § motsvarande tillämpning.
17 § Om en tillfredsställande utredning av en händelse som avses i
6 § är eller kan väntas bli tillgänglig i någon annan ordning, får
Sjöfartsverket medge att sjöförklaring enligt det lagrummet underlåts
eller att den skjuts upp i avvaktan på en sådan utredning.
Regeringen får föreskriva att sjöförklaring enligt 6 § inte behöver
hållas, om sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en
sådan undersökning som avses i 20 §.
Regeringen får föreskriva inskränkningar i Sjöfartsverkets rätt enligt
7 § första stycket, 13 § tredje stycket, 16 § och 18 § andra stycket att
förordna om sjöförklaring i fall då sjöolyckan eller händelsen är eller
skall bli föremål för en sådan undersökning som avses i 20 §.
18 § För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall
rätten hålla sjöförklaring när befälhavaren eller redaren eller behörig
myndighet i fartygets hemland finner det påkallat. För annat utländskt
fartyg hålls i ett sådant fall sjöförklaring om det finns skäl.
Om en utredning av en händelse som inträffat i samband med ett ut- 95
ländskt fartygs drift är nödvändig från sjösäkerhetssynpunkt och
fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium, får Sjöfartsverket Prop. 1993/94:195
förordna att sjöförklaring skall äga rum.
Finner en myndighet som anges i första stycket att sjöförklaring är
påkallad eller förordnar Sjöfartsverket om sjöförklaring, skall befäl-
havaren eller redaren underrättas om detta. Anmälan om sjöförklaring
görs därefter av befälhavaren eller redaren enligt 11 §.
19 § Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Tullverket och polismyndighet
skall lämna en tingsrätt som håller sjöförklaring den medverkan tings-
rätten begär för utredningen. För polismyndigheternas utredningar
gäller bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångs-
balken.
20 § Om undersökning från säkerhetssynpunkt av sjöolyckor och
andra händelser som berör sjöfarten finns bestämmelser i lagen
(1990:712) om undersökning av olyckor.
21 § Sjöfartsverket skall varje år upprätta en förteckning över per-
soner som är lämpliga att utföra uppdrag att besiktiga fartyg eller
last. Förteckningen skall hållas tillgänglig hos de tingsrätter som
Sjöfartsverket anger.
22 § Uppstår fråga huruvida ett fartyg efter inträffad skada skall
anses kunna sättas i stånd eller inte, skall yttrande om detta avges av
minst tre besiktningsmän.
Besiktningsmännen förordnas på ansökan av fartygets ägare, redare
eller befälhavare. Inom landet förordnar rätten på den ort där besikt-
ningen skall äga rum besiktningsmän bland de personer som är
upptagna på förteckningen enligt 21 §. Utomlands förordnas besikt-
ningsmän av den myndighet som är behörig enligt lag eller sedvänja
på besiktningsorten eller av en svensk utlandsmyndighet eller, där en
sådan inte finns, av en dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.
Vid besiktning inom landet skall besiktningsmännen avkräva befäl-
havaren fartygets nationalitetshandling. Om fartyget förklaras vara
icke iståndsättligt, skall de till Sjöfartsverket genast sända in
nationalitetshandlingen, en avskrift av yttrandet och bevis om att de
är behörigen förordnade. När en besiktning äger rum utomlands skall
utlandsmyndigheten, om det kan ske, iaktta vad som nu sagts.
Sjöfartsverket skall utan dröjsmål ge registermyndigheten del av
besiktningsmännens yttrande, om det rör ett svenskt fartyg.
23 § Om skada har drabbat ett fartyg eller gods i gemensamt haveri,
får var och en som haveriet rör låta en eller flera besiktningsmän
96
utreda och värdera skadan. Detta gäller också i fråga om en skada i Prop. 1993/94:195
enskilt haveri när utredning om skadan fordras för bestämmande av
bidragsvärdet för fartyg eller gods.
Besiktningsmän utses av den som haveriet rör eller förordnas på
hans ansökan av den myndighet som anges i 22 §.
24 § Om ägaren till ett fartyg eller redaren eller någon som i reda-
rens ställe har befattning med fartyget eller befälhavaren vill anordna
en annan besiktning av fartyg eller gods än som avses i 22 eller 23 §
och han inte själv utser besiktningsmän, skall den myndighet som
anges i 22 § på hans ansökan förordna en eller flera besiktningsmän.
Detta gäller också, om en lastägare eller lastförsäkringsgivare vill låta
besiktiga lasten i andra fall än som avses i 23 §.
25 § En besiktningsman får inte vägras tillträde till fartyget och lasten
för att utföra besiktningen utom när sådant tillträde skulle föranleda
oskälig kostnad för fartyget eller någon annan väsentlig olägenhet.
1 § Följande fordringar upphör, vare sig ansvarigheten för dem är
begränsad eller obegränsad, om talan inte väcks i laga ordning i fråga
om
1. fordran på bärgarlön: inom två år från det bärgningsföretaget
slutfördes,
2. fordran på andel i bärgarlön enligt 16 kap. 6 § andra stycket:
inom ett år från det vederbörande av redaren fått underrättelse om
bärgarlönens och andelens storlek,
3. fordran på ersättning för sammanstötning: inom två år från den
dag skadan inträffade,
4. fordran på belopp som någon betalat utöver vad som belöper på
honom enligt 8 kap. 1 §: inom ett år från det beloppet betalades,
5. fordran på ersättning på grund av att gods har skadats, gått
förlorat eller försenats vid befordran eller på grund av att det i
konossement har lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter: inom
ett år från det godset lämnades ut eller skulle ha lämnats ut,
6. fordran på ersättning för personskada eller försening vid
passagerarbefordran: inom två år från ilandstigningen eller, om
passageraren avlidit under befordringen, från den dag ilandstigning
skulle ha ägt rum, eller, om passageraren avlidit efter ilandstig-
ningen, inom två år från dödsfallet men inte senare än tre år från
ilandstigningen,
7. fordran på ersättning på grund av att resgods har skadats, gått
förlorat eller försenats vid befordran: inom två år från det godset 97
7 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 195
fördes i land eller, om det har gått förlorat, skulle ha förts i land, Prop. 1993/94:195
8. fordran på bidrag till gemensamt haveri eller en annan kostnad
som skall fördelas enligt samma grund (13 kap. 15 § tredje stycket,
14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §): inom ett år från den dag dispaschen
vann laga kraft.
Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för
ersättning eller för någon annan fordran med begränsning av
redareansvaret eller endast med inlastat gods upphör fordringen, om
talan inte väcks i laga ordning, i fråga om en fordran på ersättning
inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om någon
annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till be-
talning. Om borgenären har rätt att för fordringen hålla sig även till
redare, lastägare eller någon annan utan att begränsning av ansvarig-
heten äger rum, gäller en sådan rätt under samma tid som för en
fordran i allmänhet.
Har en fordran som avses i första eller andra stycket kommit under
behandling av dispaschör, anses talan om fordringen väckt.
Den som infriat en fordran som avses i första stycket 5 får väcka
återkrav mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. En
sådan talan får dock inte väckas senare än ett år från den dag
huvudanspråket infriades eller talan väcktes om det.
Ett avtal om förlängning av preskriptionstid som avses i denna para-
graf är giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst
och har inte verkan för längre tid än tre år åt gången, räknat från
dagen för avtalet. Preskriptionstiden får dock inte i något fall genom
avtal förlängas med sammanlagt mer än tio år eller, i fall som avses
i första stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det ilandstigning
eller ilandföring har ägt rum eller skulle ha ägt rum. 113 kap. 4 §
första stycket och 14 kap. 2 § andra stycket finns föreskrifter om
ogiltighet av avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i första
stycket 5 och fjärde stycket. I 15 kap. 29 § andra stycket finns före-
skrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som inskränker en passagerares
rättigheter enligt första stycket 6 och 7.
Frågor om preskription av en fordran som avses i denna paragraf
bedöms här i landet enligt svensk lag även om utländsk lag i övrigt
är tillämplig på rättsförhållandet.
1 § Om en befälhavare försummar att enligt 6 kap. 1 § första och
andra styckena se till att fartyget är sjövärdigt, döms han till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en redare som försummar att avhjälpa fel
eller brist i sjövärdigheten enligt 1 kap. 9 §, om han ägt eller bort
äga kännedom om felet eller bristen.
Om en redare underlåter att, trots att det är möjligt för honom,
hindra fartyget att gå till sjöss när en förestående resa på grund av fel
98
eller brist i sjövärdigheten kan bli förenad med allvarlig fara för de Prop. 1993/94:195
ombordvarande, döms han till böter eller fängelse i högst två år.
2 § Den som brister i gott sjömanskap till förekommande av sjö-
olycka döms, om inte oaktsamheten är ringa, för vårdslöshet i
sjötrafik till böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst två år.
3 § Den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller annars
med fartyg färdas så att han i onödan stör omgivningen döms till
penningböter.
4 § Den som framför ett fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör en upp-
gift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så
påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att det
kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som
därvid åligger honom, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i
högst sex månader.
5 § Är ett brott som avses i 4 § att anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas om
1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel,
2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt
krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständig-
heter, eller
3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten
till sjöss.
6 § Avviker en befälhavare från tjänsten och överger fartyget, döms
han till böter eller fängelse i högst ett år.
Om en befälhavare försummar sina skyldigheter enligt 6 kap. 6 §
första stycket eller i övrigt som god sjöman när fartyget är i fara,
döms han till böter eller fängelse i högst två år.
7 § Försummar befälhavaren sina skyldigheter enligt 6 kap. 6 § andra
stycket när någon annan är i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken
eller enligt 8 kap. 4 § när fartyget sammanstött med ett annat fartyg,
döms han till böter eller fängelse i högst två år.
8 § Om någon som med eller utan skuld har haft del i uppkomsten av
en sjöolycka, genom att lämna olycksplatsen utan tvingande skäl eller
på annat sätt, undandrar sig att vidta de åtgärder som skäligen kan
krävas av honom eller om han undandrar sig att uppge namn och
hemvist eller lämna upplysningar om händelsen, döms han, om gär-
ningen inte är belagd med straff i 7 §, till böter eller fängelse i högst
ett år.
99
En befälhavare på ett fartyg som är infört i ett fartygsregister får i Prop. 1993/94:195
stället för sitt namn och hemvist uppge fartygets namn och hemort.
9 § Försummar befälhavaren vad han enligt 6 kap. 3 §, eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av den paragrafen, är skyldig att
göra vid prejning eller visitering, döms han till böter eller fängelse
i högst sex månader.
10 § En befälhavare döms till böter,
1. om han försummar att enligt 6 kap. 1 § tredje stycket underrätta
redaren om fel eller brist i sjövärdigheten,
2. om han försummar att enligt 6 kap. 4 § andra stycket på fartyget
medföra skeppshandlingar eller ett exemplar av denna lag,
3. om han försummar att avge rapport enligt 6 kap. 14 § eller upp-
såtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift
i en sådan rapport,
4. om han vägrar att i fall som avses i 18 kap. 22 § överlämna
fartygets nationalitetshandling till besiktningsmännen, eller
5. om han utan laga hinder vägrar att i ett sådant fall som avses i
22 kap. 2 § på fartyget ta med en befälhavare eller en sjöman, hans
aska eller efterlämnade effekter.
Till samma straff döms en befälhavare eller en redare om han för-
summar att enligt 18 kap. 11 § göra anmälan om sjöförklaring eller
om han uppsåtligen eller av oaktsamhet föranleder att en sjöförklaring
skjuts upp, utan att förutsättningar finns enligt 18 kap. 9 §.
11 § Försummar någon sin skyldighet enligt denna lag i fråga om
förande av dagbok eller kladd till dagbok eller lämnar han uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken
eller kladden, döms han till böter.
Till samma straff döms
1. en befälhavare eller en redare om han obehörigen vägrar någon
att ta del av en dagbok, en kladd till dagbok eller en på teknisk väg
gjord uppteckning rörande fartygets navigering och gången av dess
maskineri, samt
2. en redare om han försummar sin skyldighet att förvara en sådan
handling.
12 § Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 1, 2, 4, 5,
6, 7, 8 eller 9 § och därigenom visat sig olämplig att utöva en sådan
befattning på fartyg, för vilken särskilda behörighetsvillkor gäller,
skall domstolen besluta att han för viss tid eller för alltid skall fråntas
rätten att utöva befattningen. Beslutet får även avse andra befattningar
än den i vilken gärningen begåtts.
Om ett sådant beslut meddelas, skall domstolen samma dag under-
rätta Sjöfartsverket. I fråga om radiooperatör skall även Post- och
telestyrelsen underrättas.
Vidtas åtgärder för att väcka åtal, får Sjöfartsverket i uppenbara fall
100
meddela beslut enligt första stycket för tiden intill dess lagakraft- Prop. 1993/94:195
ägande dom finns eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annat.
Om det inte längre finns fog för beslutet, skall detta omedelbart
hävas. Rätten att överklaga Sjöfartsverkets beslut till regeringen är
inte inskränkt till viss tid.
13 § Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel jämställs med
befälhavare den som har trätt i befälhavarens ställe och med redare
den som i redarens ställe har haft befattning med fartyget.
14 § Om flera har medverkat till en gärning som avses i 1, 2, 4, 5,
6, 7, 8 eller 9 §, gäller 23 kap. brottsbalken.
Straff döms inte ut enligt denna lag om gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken.
1 § Första domstol i tvistemål rörande ett förhållande som avses i
denna lag är den tingsrätt som regeringen utser (sjörättsdomstol).
Detta gäller också brottmål i fråga om en gärning som avses i denna
lag, även om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.
Rör mål som anges i första stycket uteslutande en båt som inte hålls
1 drift yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte, får målet tas upp
även av en tingsrätt som är behörig enligt 10 eller 19 kap. rättegångs-
balken.
2 § I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål
som avses i 1 § första stycket skall bestämmelserna om laga domstol
i tvistemål i allmänhet tillämpas.
Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget
finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos en myndighet till
befrielse från kvarstad eller en annan säkerhetsåtgärd, får talan
väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har
ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett får
väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har
upphört att gälla.
Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat
sökas enligt första eller andra stycket, väcks talan vid den sjörätts-
domstol som är närmast den orten.
Om flera är redare i ett fartyg skall fartygets hemort anses som
rederiets hemvist.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av
lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Lugano-
konventionen. Andra stycket gäller dock om fartyget är belagt med
kvarstad.
3 § Talan om ansvarighet på grund av avtal om transport av stycke-
101
gods får väckas endast vid sjörättsdomstolen för den ort
1. där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor
saknas, där han har sin vanliga vistelseort,
2. där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har drift-
ställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling
avtalet har ingåtts,
3. där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska
lossningshamnen ligger, eller
4. som för detta ändamål har angetts i transportavtalet.
Trots bestämmelserna i första stycket får talan även väckas vid
domstol som anges i 2 § andra stycket.
Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat
sökas enligt första eller andra stycket, väcks talan vid den sjörätts-
domstol som är närmast den orten.
Bestämmelserna i 2 § fjärde och femte styckena har motsvarande
tillämpning.
4 § Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passa-
gerare eller resgods får väckas endast vid
1. sjörättsdomstol för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller
har sin huvudsakliga rörelse,
2. sjörättsdomstol för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelse-
orten,
3. domstol i den stat där käranden har sitt hemvist eller annars är
varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftställe för sin rörelse
i den staten och är underkastad dess domsrätt, eller
4. domstol i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att
svaranden har driftställe för sin rörelse i den staten och är under-
kastad dess domsrätt.
Trots bestämmelserna i första stycket får talan även väckas vid
domstol som anges i 2 § andra stycket.
Efter det att tvist har uppstått får parterna avtala att talan skall
väckas vid en annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat
sökas enligt första stycket 1 eller 2 eller andra eller tredje stycket,
väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Bestämmelserna i 2 § fjärde och femte styckena har motsvarande
tillämpning.
5 § I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp brottmål
som avses i 1 § första stycket skall bestämmelserna om laga domstol
i brottmål i allmänhet tillämpas. Om sjörättsdomstol inte finns på den
ort där den misstänkte skall svara enligt dessa bestämmelser, väcks
åtal vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.
6 § Talan mot dispasch förs genom klander hos tingsrätten för den ort
där dispaschen är utgiven.
Prop. 1993/94:195
102
Om dispaschen inte klandras, skall den gälla.
Prop. 1993/94:195
7 § En tingsrätt är i dispaschmål domför med tre eller högst fyra
lagfarna domare tillsammans med tre särskilda ledamöter utsedda
enligt 8 §. Rätten är dock domför med en lagfaren domare när målet
bereds samt vid prövning om klander skall avvisas och vid hand-
läggning enligt 8 § .
8 § För en domsaga vars tingsrätt får ta upp dispaschmål skall
Sjöfartsverket varje år upprätta en förteckning, i vilken tas upp minst
tolv personer som är kunniga i handel och sjöfart och som är
lämpliga att tjänstgöra som särskilda ledamöter i dispaschmål. Bland
dem som tagits upp i förteckningen utser rätten för varje mål tre för
tjänstgöring som särskilda ledamöter. Om på grund av förfall eller
något annat hinder föreskrivet antal ledamöter inte kan utses från
förteckningen, utser rätten någon annan lämplig person att vara
särskild ledamot.
En särskild ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är
underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11
kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. Den särskilda leda-
moten har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser
som meddelas av regeringen.
9 § Om någon vill klandra en dispasch skall han inom fyra veckor
från dispaschens dag ge in en klanderinlaga till tingsrätten. Med de
avvikelser som följer av tredje stycket i denna paragraf har be-
stämmelserna i 52 kap. 2, 3, 5, 6, 8, 9 och 10 - 12 §§ rättegångs-
balken motsvarande tillämpning i mål om klander av dispasch.
Upptas klander av en dispasch har en motpart rätt att utan avgift få
del av klanderinlagan. Vill han bemöta klandret skall han senast fyra
veckor efter fullföljdstidens utgång ge in en skriftlig förklaring till
tingsrätten. Tingsrätten bör sända meddelanden till alla kända
sakägare om rätten att få del av klandret och att avge förklaring.
Rätten får hålla förhör eller förhandling även för annat ändamål än
som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken. Rättens avgörande av
saken sker genom utslag.
10 § Tingsrättens utslag eller beslut i dispaschmål överklagas genom
besvär.
11 § Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap.
rättegångsbalken skall tillämpas i fråga om dispasch. Vad som sägs
i 58 kap. 10 a och 13 §§ och 59 kap. 4 a § rättegångsbalken om
fullföljd av talan gäller även klander av dispasch.
103
1 § Sedan ett fartyg utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå får en
ombordanställd inte för en skuld hindras att avresa och inte heller
något av vad han fört ombord för tjänsten tas i mät eller beläggas
med kvarstad.
2 § På ett svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning
som regeringen föreskriver, tas med sjöman, vilken har rätt till fri
resa enligt 29, 31 eller 32 § sjömanslagen (1973:282) eller vars resa
till hemorten en svensk utlandmyndighet på någon annan grund är
skyldig att besörja, till bestämmelseorten eller någon annan hamn
som fartyget skall anlöpa under resan. Utan betalning skall tas med
urna innehållande askan efter en avliden svensk befälhavare eller
sjöman och, om det kan ske utan olägenhet, hans efterlämnade
egendom. Fartygets befälhavare är ansvarig för att dessa skyldigheter
fullgörs.
Regeringen får förordna att bestämmelserna i första stycket om en
avliden befälhavares eller sjömans aska eller efterlämnade egendom
skall gälla även i fråga om en avliden befälhavare eller sjöman från
ett annat land.
3 § Med särskilda dragningsrätter avses de av Internationella
valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).
Omräkning av SDR till svenska kronor skall ske efter kursen den
dag då betalning sker eller, om säkerhet ställs för betalningen, då
säkerheten ställs. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den
beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen
tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.
4 § Kommer till följd av 2 kap. 10 § eller 3 kap. 9 § ett förvärv eller
en panträttsupplåtelse som avses där att gälla mot den rätte ägaren
eller mot någon till vars förmån rådighetsinskränkning gäller enligt
de paragraferna, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust
på grund av förvärvet eller upplåtelsen.
Om någon lider förlust till följd av ett tekniskt fel i skepps-eller
skeppsbyggnadsregistret vid användning av automatisk databehandling
eller i en anordning som hos registermyndigheten eller någon annan
statlig myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning
av staten.
Prop. 1993/94:195
104
Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig Prop. 1993/94:195
anledning underlåta att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller har
han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall
ersättningen efter vad som är skäligt sättas ned eller helt falla bort.
5 § Kommer till följd av beslut i ett ärende om rättelse förlust att
drabba en rättsägare som avses i 2 kap. 29 §, har han rätt till
ersättning av staten. Ersättning betalas dock inte om den skadelidande
med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort
inse att fel förekommit.
6 § Staten företräds i ett ärende om ersättning enligt 4 eller 5 § av
den myndighet som regeringen bestämmer.
7 § Vill den som är part i ett mål om beståndet av en rätt till skepp
eller skeppsbygge kräva ersättning enligt 4 §, om han förlorar målet,
skall han antingen till gemensam handläggning med målet väcka talan
mot staten om sitt ersättningskrav eller skriftligen underrätta den
myndighet som avses i 6 § om rättegången.
Om förberedelsen i målet har avslutats utan att någon ersättnings-
talan väckts eller underrättelse lämnats enligt första stycket, skall
domstolen förelägga parten att vidta en av åtgärderna inom en viss
tid. Iakttas inte tiden är ersättningskravet förfallet. En upplysning om
detta skall tas in i föreläggandet.
8 § Har den som enligt 4 eller 5 § är berättigad till ersättning av
staten haft rätt att kräva beloppet av någon annan som skadestånd,
träder staten in i rätten mot denne.
Ersättning enligt 4 eller 5 § på grund av en domstols dom betalas
ut sedan domen har vunnit laga kraft.
9 § Väcks talan om hävning eller återgång av ett förvärv av ett regi-
strerat skepp eller skeppsbygge, en andel i eller villkorlig äganderätt
till sådan egendom eller om bättre rätt till egendomen eller annars i
en fråga som angår inskrivning i skepps- eller skeppsbyggnadsregi-
stret, skall rätten genast underrätta registermyndigheten. Under-
rättelsen skall, utöver uppgift om parterna, innehålla sådana uppgifter
om egendomen att den kan identifieras i registret.
När dom eller slutligt beslut i målet har vunnit laga kraft, skall
rätten genast sända domen eller beslutet till registermyndigheten.
10 § Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Tullverket och polismyndig-
heterna skall biträda registermyndigheten med att vaka över att be-
stämmelser i lag eller annan författning om registrering och identifie-
ring av skepp och inskrivning av rätt till skepp och andel i sådan
105
egendom efterlevs. De har för detta ändamål rätt till tillträde till ett Prop. 1993/94:195
skepp. De skall underrätta registermyndigheten om försummelser att
efterleva bestämmelserna.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom
lagen upphävs, med de begränsningar som anges i 2, sjölagen
(1891:35 s. 1) och lagen (1993:103) om kvarstad på fartyg i inter-
nationella rättsförhållanden.
2. Övergångsbestämmelserna till de lagar som anges i 1 eller till
vidtagna ändringar däri skall fortfarande gälla i tillämpliga delar.
3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till föreskrifter
som har ersatts genom bestämmelser i denna lag, skall i stället de nya
bestämmelserna tillämpas.
4. I fråga om avtal om godsbefordran ingångna före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser. Om ett konossement har utfärdats efter
ikraftträdandet enligt ett sådant avtal skall dock de nya bestämmelser-
na alltid tillämpas såvitt avser förhållandet till tredje man som innehar
konossomentet.
5. I fråga om avtal om passagerarbefordran ingångna före ikraftträ-
dandet gäller de äldre bestämmelserna i fall då den händelse som
ansvarigheten grundas på har inträffat före ikraftträdandet.
106
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 12 § utsökningsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 kap.
12 §
Fordran upptas med det belopp
till vilket den beräknas uppgå
den dag då fördelningssamman-
träde skall äga rum. Beträffande
fordran med sjöpanträtt skall
iakttagas vad som föreskrivs i
249 § andra stycket andra me-
ningen sjölagen (1891:35 s. 1).
Panträtt på grund av inteckning
får ej åtnjutas för mer än pant-
brevets belopp jämte tillägg
enligt 264 § sjölagen. Under-
stiger fordringen pantbrevets be-
lopp, upptas återstoden som
ägarhypotek.
Fordran upptas med det belopp
till vilket den beräknas uppgå
den dag då fördelningssamman-
träde skall äga rum. Beträffande
fordran med sjöpanträtt skall
iakttagas vad som föreskrivs i
3 kap. 41 § andra stycket andra
meningen sjölagen (1994:000).
Panträtt på grund av inteckning
får ej åtnjutas för mer än pant-
brevets belopp jämte tillägg
enligt 3 kap. 4 § sjölagen. Un-
derstiger fordringen pantbrevets
belopp, upptas återstoden som
ägarhypotek.
Om i skeppet gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon
fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld,
upptas pantbrevets belopp och ett till tio procent av detta belopp
beräknat tillägg.
Ägarhypotek upptas utan till- Ägarhypotek upptas utan till-
lägg enligt 264 § sjölagen. lägg enligt 3 kap. 4 § sjölagen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
107
3. Förslag till Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 37 § lagen (1914:45) om kommission skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
37 §'
Är gods, som inköpts för kom-
mittentens räkning, försänt till
honom, och försättes han i kon-
kurs, eller får han till stånd
offentlig ackordsförhandling utan
konkurs, eller finnes han eljest
vara på sådant obestånd, att det
måste antagas, att fordran, var-
för kommissionären skulle haft
panträtt i godset, om det funnits
hos honom, icke kommer att
rätteligen gäldas, skall vad i 39
och 41 §§ lagen om köp och
byte av lös egendom samt 166 §
sjölagen är stadgat om säljares
rätt att hindra godsets utgivande
eller i visst fall kräva det åter
från köparens borgenärer äga
motsvarande tillämpning. Har
kommissionären gjort bruk av
den rätt, äge han göra sin pant-
rätt i godset gällande såsom här
ovan i 33 och 34 §§ sägs.
Är gods, som inköpts för kom-
mittentens räkning, försänt till
honom, och försättes han i kon-
kurs, eller får han till stånd
offentlig ackordsförhandling utan
konkurs, eller finnes han eljest
vara på sådant obestånd, att det
måste antagas, att fordran, var-
för kommissionären skulle haft
panträtt i godset, om det funnits
hos honom, icke kommer att
rätteligen gäldas, skall vad i 39
och 41 §§ lagen om köp och
byte av lös egendom samt 13
kap. 57 § och 14 kap. 5 § andra
stycket sjölagen (1994:000) är
stadgat om säljares rätt att hindra
godsets utgivande eller i visst
fall kräva det åter från köparens
borgenärer äga motsvarande
tillämpning. Har kommissionären
gjort bruk av den rätt, äge han
göra sin panträtt i godset gällan-
de såsom här ovan i 33 och
34 §§ sägs.
Lag samma vare, där försäljningskommissionär sänt gods, som han
haft till försäljning, tillbaka till kommittenten, och denne försättes i
konkurs eller får till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller eljest finnes vara på sådant obestånd, som i första stycket sägs.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
‘Senaste lydelse 1921:237
108
4. Förslag till Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 61 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
61 §
För den ersättningsskyldighet,
som kan komma att åligga för-
säkringshavaren gent emot tredje
man, vare försäkringsgivaren
ansvarig i det fall, att fartyg eller
frakt häftar för ersättning för
skada, som uppkommit genom
fartygs sammanstötning eller
genom händelse, som enligt
223 a § sjölagen skall anses lika
med sådan sammanstötning.
skall anses lika med sådan sam-
manstötning.
Föreligger underförsäkring skall vad i 40 § stadgas äga tillämpning
å ersättning som här avses.
För den ersättningsskyldighet,
som kan komma att åligga för-
säkringshavaren gent emot tredje
man, vare försäkringsgivaren
ansvarig i det fall, att fartyg eller
frakt häftar för ersättning för
skada, som uppkommit genom
fartygs sammanstötning eller
genom händelse, som enligt 8
kap. 3 § sjölagen (1994:000)
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
109
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1936:83) angående vissa ut-
fästelser om gåva skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Är genom skuldebrev eller
annorledes gåva utfäst i pen-
ningar eller lösören, gälle den ej
såsom fullbordad, med mindre
det som utfäst är kommit i gåvo-
tagarens besittning. I fråga om
skepp eller skeppsbygge gäller i
stället att gåva ej är att anse
såsom fullbordad, med mindre
inskrivning för förvärvet sökts
enligt vad som stadgas därom i
sjölagen (1891:35 s. 1). Har
genom ett skuldebrev eller på
annat sätt en gåva utfästs i en
rättighet som registreras enligt
aktiekontolagen (1989:827) eller
lagen (1991:195) om penning-
marknadskonton, fullbordas
gåvan genom att rättigheten
registreras för gåvotagaren enligt
bestämmelserna i de lagarna
eller, om rättigheten förvaltas
enligt 8 kap. aktiekontolagen
eller 3 kap. 1 § andra stycket
lagen om penningmarknadskon-
ton, genom att förvaltaren under-
rättas om utfästelsen.
2 §'
Är genom skuldebrev eller
annorledes gåva utfäst i pen-
ningar eller lösören, gälle den ej
såsom fullbordad, med mindre
det som utfäst är kommit i gåvo-
tagarens besittning. I fråga om
skepp eller skeppsbygge gäller i
stället att gåva ej är att anse
såsom fullbordad, med mindre
inskrivning för förvärvet sökts
enligt vad som stadgas därom i
sjölagen (1994:000). Har genom
ett skuldebrev eller på annat sätt
en gåva utfästs i en rättighet som
registreras enligt aktiekontolagen
(1989:827) eller lagen
(1991:195) om penningmark-
nadskonton, fullbordas gåvan ge-
nom att rättigheten registreras
för gåvotagaren enligt bestäm-
melserna i de lagarna eller, om
rättigheten förvaltas enligt 8 kap.
aktiekontolagen eller 3 kap. 1 §
andra stycket lagen om penning-
marknadskonton, genom att
förvaltaren underrättas om ut-
fästelsen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
110
'Senaste lydelse 1991:200
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1940:176) med vissa be-
stämmelser om fraktfart med svenska fartyg skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §'
I fråga om registreringspliktiga svenska fartyg får regeringen, i den
mån det prövas erforderligt, förordna, att resa med sådant fartyg må
företagas allenast med tillstånd av regeringen eller den regeringen
därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som må hava
uppställts för tillståndet. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning
å fartyg, för vilket gällande passagerarfartygscertifikat är utfärdat och
vars bruttodräktighet understiger 350.
För fortskaffande av proviant eller andra förnödenheter för fartyget,
förnödenheter, tillhöriga passagerare eller å fartyget anställda
personer, eller gods som bärgats
uppställas.
Utan hinder av förordnande,
varom i första stycket sägs, skola
i sjölagen givna föreskrifter, som
avse befogenhet för befälhavaren
att sälja av redarens gods eller
för befälhavaren eller bortfrak-
taren att sälja av lasten eller
vilka röra lossning av gods an-
norstädes än i bestämmelseorten,
äga tillämpning, ändå att därige-
nom gods skiljes från fartyget å
annan ort än som vid lämnande
av tillstånd till resan bestämts;
dock må i fall, som avses i 133 §
sjölagen, lossning av gods icke
utan medgivande av regeringen
eller den regeringen därtill
bemyndigat äga rum annorstädes
än i lastningshamnen.
ombord å fartyget må villkor icke
Trots förordnande enligtförsta
stycket, skall i sjölagen
(1994:000) givna föreskrifter,
som avser befogenhet för en be-
fälhavare att sälja av redarens
gods eller för en befälhavare,
transportör eller bortfraktare att
sälja av lasten eller som rör
lossning av gods på annan plats
än på bestämmelseorten, tilläm-
pas även om därigenom gods
skiljs från fartyget på annan ort
än som vid lämnande av tillstånd
till resan bestämts; dock får i
fall, som avses i 13 kap. 77 §
tredje stycket och 14 kap. 34 §
sjölagen, lossning av gods inte
ske på annan plats än i last-
ningshamnen utan medgivande
av regeringen eller av den som
'Senaste lydelse 1982:261
111
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:195
regeringen därtill bemyndigat.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
112
Prop.
1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 2 § luftfartslagen (1957:297) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
2 §'
Den som bärgar ett luftfartyg
som har förolyckats eller be-
finner sig i nöd och alla som
medverkar vid bärgningen har
rätt till bärgarlön. Detsamma
gäller vid bärgning av gods om-
bord på ett sådant fartyg eller av
något som hör till fartyget eller
godset. I fråga om bärgarlönen
tillämpas bestämmelserna i 225-
227 §§ sjölagen (1891:35 s. 1).
Den som i en sådan nödsituation
räddar människor från fartyget
eller medverkar vid deras rädd-
ning har också rätt till en del av
bärgarlönen. De särskilda kost-
nader som någon i övrigt har
haft för bevarandet av ett luft-
fartyg eller av gods skall också
ersättas, om kostnaderna har
varit nödvändiga.
Om gods eller något som hör
svarar ägaren inte personligen ut
Den som bärgar ett luftfartyg
som har förolyckats eller be-
finner sig i nöd och alla som
medverkar vid bärgningen har
rätt till bärgarlön. Detsamma
gäller vid bärgning av gods om-
bord på ett sådant fartyg eller av
något som hör till fartyget eller
godset. I fråga om bärgarlönen
tillämpas bestämmelserna i
16 kap. 2-4 §§ sjölagen
(1994:000). Den som i en sådan
nödsituation räddar människor
från fartyget eller medverkar vid
deras räddning har också rätt till
en del av bärgarlönen. De
särskilda kostnader som någon i
övrigt har haft för bevarandet av
ett luftfartyg eller av gods skall
också ersättas, om kostnaderna
har varit nödvändiga.
gods har bärgats eller bevarats,
endast med det som har bärgats
eller bevarats.
Den som deltar i en bärgning trots ett uttryckligt och befogat förbud
av fartygets befälhavare, ägare eller innehavare har inte rätt till
bärgarlön. Detsamma gäller i fråga om ersättning för kostnader för
bevarande av fartyg och gods.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
113
'Senaste lydelse 1986:166
8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §'
Alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel, vilka
påträffas hos den som brutit mot
4 § eller 4 a § lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott,
30 § järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157), 13 kap. 1 § luft-
fartslagen (1957:297) eller 325 §
eller 325 a § sjölagen (1891:35
s. 1) skall förklaras förverkade,
om det inte finns särskilda skäl
mot det.
Alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel, vilka
påträffas hos den som brutit mot
4 § eller 4 a § lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott,
30 § järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157), 13 kap. 1 § luft-
fartslagen (1957:297) eller
20 kap. 4 § eller 5 § sjölagen
(1994:000) skall förklaras för-
verkade, om det inte finns sär-
skilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel på-
träffas hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan
antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.
Medför någon i strid mot gällande bestämmelser spritdrycker, vin
eller starköl vid en offentlig tillställning, skall dessa också förklaras
förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
'Senaste lydelse 1991:667
114
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 11 § sjöarbetstidslagen (1970:105) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
H §
Utöver skeppstjänst under den ordinarie arbetstid som är medgiven
enligt 4-9 §§ eller den längre ordinarie arbetstid som är överenskom-
men i kollektivavtal, vilket tillkommit i den ordning som anges i 2 §
tredje stycket, får skeppstjänst på övertid åläggas sjöman under högst
13 timmar i veckan och, om så medges i sådant kollektivavtal, ytter-
ligare högst 5 timmar i veckan.
Övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet.
Från den i första stycket före-
skrivna begränsningen undanta-
ges skeppstjänst på övertid som
är nödvändig för
a) att avvärja hotande fara för
fartyg, liv eller gods,
b) att lämna hjälp enligt 62 §
andra stycket, 222 eller 223 §
sjölagen (1891:35 s. 1),
c) att deltaga i sådan övning
med säkerhetsanordningar som
skall företagas enligt lag eller
annan författning,
d) nödvändig vakttjänst i hamn,
e) åtgärd som påkallas av myn-
dighet i hamn,
f) åtgärd som föranledes av att
besättningen blivit minskad
under resan,
g) annan åtgärd som ej kan tåla
uppskov och som ej kunnat pla-
neras att utföras på annan tid.
Från den i första stycket före-
skrivna begränsningen undanta-
ges skeppstjänst på övertid som
är nödvändig för
a) att avvärja hotande fara för
fartyg, liv eller gods,
b) att lämna hjälp enligt 6 kap.
6 § andra stycket och 8 kap. 3
eller 4 § sjölagen (1994:000)
c) att deltaga i sådan övning
med säkerhetsanordningar som
skall företagas enligt lag eller
annan författning,
d) nödvändig vakttjänst i hamn,
e) åtgärd som påkallas av myn-
dighet i hamn,
f) åtgärd som föranledes av att
besättningen blivit minskad
under resan,
g) annan åtgärd som ej kan tåla
uppskov och som ej kunnat pla-
neras att utföras på annan tid.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
115
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 9 § förmånsrättslagen (1970:979) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §'
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och
efter den i 4-7 §§ angivna numreringen.
Förmånsrätt enligt 4 § 3 har
dock företräde framför förmåns-
rätt enligt 4 § 2 på grund av
annan retentionsrätt än som
avses i 247 § sjölagen (1891:35
s. 1).
Förmånsrätt enligt 4 § 3 har
dock företräde framför förmåns-
rätt enligt 4 § 2 på grund av
annan retentionsrätt än som
avses i 3 kap. 39 § sjölagen
(1994:000).
Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmåns-
rätt på grund av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som
beslutet om utmätning meddelades eller senare, och framför förmåns-
rätt på grund av annan inteckning, vilken har sökts samma inskriv-
ningsdag som ett ärende angående anteckning om utmätningen har
tagits upp eller senare.
Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma
egendom, om ej annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap.
13 § utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en gång ger
lika rätt. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med
samma slag av förmånsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser.
Vad i denna paragraf föreskrives om förmånsrätt på grund av ut-
mätning tillämpas även i fråga om förmånsrätt på grund av betal-
ningssäkring.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
'Senaste lydelse 1981:806
116
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 1, 18 och 52 §§ sjömanslagen (1973:282)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller arbetstagare, som är anställd för fartygsarbete på
svenskt fartyg och som under den tid han tjänstgör ombord har
befattning på fartyget.
I fråga om arbetstagare, som utför fartygsarbete på svenskt fartyg
men ej har befattning ombord, äger 24, 26, 27, 36 §§, 37 § första
och andra styckena, 41 §, 42 § första och andra styckena, 44, 45 §§,
47 § första stycket, 48, 51,53-55, 59, 60, 65, 67-70 §§, 72 § andra
stycket och 74-76 §§ motsvarande tillämpning.
I andra stycket angivna bestäm-
melser gäller även den som med-
tages ombord på svenskt fartyg
enligt 346 § sjölagen
(1891 nr 35 s. 1).
I andra stycket angivna bestäm-
melser gäller även den som tas
med ombord på svenskt fartyg
enligt 22 kap. 2 § sjölagen
(1994:000).
18 §
Befälhavaren får skilja sjöman från hans befattning på fartyget, om
sjömannen
1. är oduglig för befattningen,
2. ej infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller
annan måste antagas i hans ställe,
3. gör sig skyldig till svårare tjänsteförseelse, såsom upprepad
vägran att åtlyda förmans order, våld mot överordnad eller misshan-
del av andra ombordvarande,
4. i tjänsten vid upprepade tillfällen uppträder påverkad av alkohol-
haltiga drycker eller annat berusningsmedel,
5. gör sig skyldig till stöld eller annat svårare brott, döljer obehörig
person ombord under omständigheter, som kan utsätta fartyget för
äventyr, eller ombord döljer gods, som är tullpliktigt eller förbjudet
till utförsel på avgångsorten eller införsel på bestämmelseorten, eller
6. drar tvist om anställningsför- 6. drar tvist om anställningsför-
hållandet inför utländsk myndig- hållandet inför utländsk myndig-
het. het i strid med bestämmelserna i
14 §.
Om undersökning av fartygsnämnd i de fall där sådan skall finnas
gäller 22 eller 23 §.
117
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:195
52 §
Om befälhavares ansvarighet Om befälhavares ansvarighet
för skada finns bestämmelser i för skada finns bestämmelser i
sjölagen (1891 nr 35 s. 1). sjölagen (1994:000).
1 fråga om annan sjömans ansvarighet för skada, som han vållar i
tjänsten, gäller bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207) om
arbetstagares skadeståndsansvar.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
118
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 6, 18 och 22 §§ lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §'
Rätt till ansvarsbegränsning
enligt 5 § första stycket före-
ligger endast om ägaren, dennes
försäkringsgivare eller annan på
ägarens vägnar enligt denna lag
eller motsvarande bestämmelser
Rätt till ansvarsbegränsning
enligt 5 § första stycket före-
ligger endast om ägaren, dennes
försäkringsgivare eller annan på
ägarens vägnar enligt denna lag
eller motsvarande bestämmelser
i en annan konventionsstats lag
upprättar en begränsningsfond
uppgående till det ansvarighets-
belopp som gäller för ägaren och
det tilläggsbelopp som fastställs
enligt 12 kap. 4 § andra stycket
sjölagen (1994:000).
Ansvarighetsbeloppetomräknas
till svenskt mynt med tillämpning
av bestämmelserna z 22 kap. 3 §
andra stycket sjölagen.
I fråga om förfarandet när
begränsningsfond enligt denna
lag upprättas och om förlust i
vissa fall av möjligheten att
erhålla ersättning för fordran
som kan åberopas mot fonden
skall bestämmelserna i 12 kap.
3-15 §§ sjölagen ha motsvarande
i en annan konventionsstats lag
upprättar en begränsningsfond
uppgående till det ansvarighets-
belopp som gäller för ägaren och
det tilläggsbelopp som fastställs
enligt 353 § andra stycket sjöla-
gen (1891:35 s. 1).
Ansvarighetsbeloppetomräknas
till svenskt mynt med tillämpning
av bestämmelserna i 369 § andra
stycket sjölagen.
Begränsningsfond skall här i landet upprättas hos den domstol där
talan om ersättning har väckts enligt 18 §.
I fråga om förfarandet när
begränsningsfond enligt denna
lag upprättas och om förlust i
vissa fall av möjligheten att
erhålla ersättning för fordran
som kan åberopas mot fonden
skall bestämmelserna i 352-
364 §§ sjölagen ha motsvarande
'Senaste lydelse 1983:700
119
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:195
tillämpning. Betalning eller sä-
kerhet som avses i 353 § andra
stycket får dock krävas också i
fråga om ränta för tiden till dess
fonden upprättas. Vad som sägs
i 353 § fjärde stycket om verkan
som avses i 241 § sjölagen skall
i stället gälla verkan som avses i
9 § förevarande lag. Följs inte
föreläggande enligt 353 § fjärde
stycket, skall i förordnande som
där sägs tillkännages att rätt till
ansvarsbegränsning inte längre
föreligger.
tillämpning. Betalning eller sä-
kerhet som avses r 12 kap. 4 §
andra stycket får dock krävas
också i fråga om ränta för tiden
till dess fonden upprättas. Vad
som sägs i 12 kap. 4 § fjärde
stycket om verkan som avses i
9 kap. 8 § sjölagen skall i stället
gälla verkan som avses i 9 §
förevarande lag. Följs inte före-
läggande enligt 12 kap. 4 §
fjärde stycket, skall i förordnan-
de som där sägs tillkännages att
rätt till ansvarsbegränsning inte
längre föreligger.
18 §2
Talan om ersättning för oljeskada, som enligt 17 § får tas upp i
Sverige, väcks vid den sjörättsdomstol som är närmast den ort där
skadan uppkom.
Har talan om ersättning för skada som uppkommit på grund av
samma olycka väckts vid flera domstolar, skall regeringen förordna
en av dessa domstolar att handlägga samtliga mål.
Har en begränsningsfond upp-
rättats här i landet enligt 6 §,
prövar den domstol, vid vilken
fonden har upprättats, frågor om
ansvarighetsbeloppets fördelning
mellan de ersättningsberättigade.
Denna prövning skall göras i
begränsningsmål som avses i
15 kap. sjölagen (1891:35 s. 1).
Har en begränsningsfond upp-
rättats här i landet enligt 6 §,
prövar den domstol, vid vilken
fonden har upprättats, frågor om
ansvarighetsbeloppets fördelning
mellan de ersättningsberättigade.
Denna prövning skall göras i
begränsningsmål som avses i
12 kap. sjölagen (1994:000).
22 §3
Denna lag gäller inte i fråga om oljeskada orsakad av örlogsfartyg
eller annat fartyg som vid tiden för olyckan ägs eller brukas av en
stat och används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift.
Har ett sådant fartyg orsakat oljeskada genom förorening i Sverige
eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att förhindra eller
begränsa sådan skada i Sverige, skall dock bestämmelserna il §, 2 §
2 Senaste lydelse 1983:700.
3 Senaste lydelse 1983:700.
120
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:195
tredje stycket, 3-5, 10 och 18 §§
Har ett fartyg som vid tiden för
olyckan inte befordrade olja som
bulklast orsakat oljeskada genom
förorening i Sverige eller har
förebyggande åtgärder vidtagits
för att förhindra eller begränsa
sådan skada i Sverige, tillämpas
bestämmelserna i 1 §, 2 § tredje
och femte styckena, 3, 10 och
18 §§. I fråga om ägarens rätt att
begränsa sin ansvarighet gäller i
sådant fall bestämmelserna i
10 kap. sjölagen (1891:35 s. 1).
tillämpas.
Har ett fartyg som vid tiden för
olyckan inte befordrade olja som
bulklast orsakat oljeskada genom
förorening i Sverige eller har
förebyggande åtgärder vidtagits
för att förhindra eller begränsa
sådan skada i Sverige, tillämpas
bestämmelserna i 1 §, 2 § tredje
och femte styckena, 3, 10 och
18 §§. I fråga om ägarens rätt att
begränsa sin ansvarighet gäller i
sådant fall bestämmelserna i
9 kap. sjölagen (1994:000).
Denna lag träder i kraft den dag
regeringen bestämmer.
121
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1979:377) om registre-
ring av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §‘
Registrering enligt denna lag
sker i det båtregister som avses i
2 § andra stycket sjölagen
(1891:35 s. 1).
Registrering enligt denna lag
sker i det båtregister som avses i
1 kap. 2 § andra stycket sjölagen
(1994:000).
Båtregisterärenden är ärenden om
1. registrering eller avregistrering av båt,
2. anteckning av båtförvärv,
3. annan införing i båtregistret, som sker på grund av föreskrift i
lag eller annan författning.
Registrering i båtregistret sker
under igenkänningssignal som
avses i 8 § sjölagen (1891:35
s. 1).
Registrering i båtregistret sker
under igenkänningssignal som
avses i 1 kap. 8 § sjölagen
(1994:000).
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
'Senaste lydelse 1987:774
122
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § lagen (1980:424) om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
8 §'
Mål om ansvar för brott som
avses i denna lag eller om ersätt-
ning för åtgärder som verkställts
enligt 7 kap. 9 § handläggs av
tingsrätt som är behörig domstol
enligt rättegångsbalken eller
enligt 336-338 §§ sjölagen
(1891:35 s. 1).
Mål om ansvar för brott som
avses i denna lag eller om ersätt-
ning för åtgärder som verkställts
enligt 7 kap. 9 § handläggs av
tingsrätt som är behörig domstol
enligt rättegångsbalken eller
enligt 21 kap. 1, 2 och 5 §§
sjölagen (1994:000).
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
'Senaste lydelse 1985:217
123
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1981:6) om konkurs som
omfattar egendom i annat nordiskt land skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Fråga huruvida särskild förmånsrätt äger rum i egendom som vid
tiden för konkursbeslutet fanns i ett annat nordiskt land samt fråga
om företrädet mellan flera särskilda förmånsrätter i sådan egendom
avgörs enligt det landets lag. Särskild förmånsrätt har företräde
framför allmän förmånsrätt när det gäller angiven egendom.
Beträffande förmånsrätt i fartyg
och fartyg under byggnad gäller
utan hinder av första stycket
259, 260 och 280 §§ sjölagen
(1891:35 s. 1). Detsamma gäller
beträffande annan verkan i för-
Beträffande förmånsrätt i fartyg
och fartyg under byggnad gäller
utan hinder av första stycket
3 kap. 21, 51 och 52 §§ sjölagen
(1994:000). Detsamma gäller
beträffande annan verkan i för-
hållande till tredje man. hållande till tredje man.
Fråga huruvida förmånsrätt äger rum för skatt eller avgift som
pålagts i ett annat nordiskt land bedöms enligt det landets lag. Allmän
förmånsrätt som sålunda skall gälla omfattar inte annan egendom än
den som vid tiden för konkursbeslutet fanns i det andra landet. Ur
denna egendom får inte med den allmänna förmånsrätten tas ut mer
än vad som återstår sedan från värdet av egendomen har frånräknats
en andel av summan av fordringarna mot konkursboet och konkurs-
fordringar med annan allmän förmånsrätt än den som följer med skatt
eller avgift. Den andel som skall frånräknas bestäms så, att den
motsvarar förhållandet mellan egendomen i det andra landet och all
den egendom som ingår i konkursboet. Skall finsk lag tillämpas enligt
första meningen i detta stycke, gäller, utan hinder av första stycket
andra meningen, vad som i finsk lag föreskrivs om företrädet mellan
allmän förmånsrätt för skatt och särskild förmånsrätt för annan
fordran.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
124
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 30 § mönstnngslagen (1983:929) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
I mål om ansvar för brott enligt
denna lag skall 336 och 338 §§
sjölagen (1891: 35 s. 1) tilläm-
pas.
Föreslagen lydelse
30 §
I mål om ansvar för brott enligt
denna lag skall 21 kap. 1 och
5 §§ sjölagen (1994:000) till-
lämpas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
125
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1983:1015) med anledning av
Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppföran-
dekod för linjekonferenser skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Mål enligt 7 § prövas av den
tingsrätt som är behörig enligt
336-337 sjölagen (1891:35
s. 1). Finns inte behörig sjö-
rättsdomstol, får talan väckas vid
Stockholms tingsrätt.
10 §
Mål enligt 7 § prövas av den
tingsrätt som är behörig enligt
21 kap. 1 och 2 §§ sjölagen
(1994:000). Finns inte behörig
sjörättsdomstol, får talan väckas
vid Stockholms tingsrätt.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
126
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Inskrivningsmyndigheten är beskattningsmyndighet.
Med inskrivningsmyndighet
avses i denna lag också den z 2 §
sjölagen (1891:35 s. 1) angivna
regi stermy ndi gheten.
Med inskrivningsmyndighet
avses i denna lag också den i
1 kap. 2 § sjölagen (1994:000)
angivna registermyndigheten.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
127
Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1986:371) om flyttning av
fartyg i allmän hamn skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §'
I fråga om fartyg som är in-
förda i skepps- eller båtregistret
enligt 2 § andra stycket sjölagen
(1891:35 s. 1) eller i motsva-
rande utländskt register skall vid
tillämpningen av denna lag den
som är antecknad i registret
anses som ägare. Har ett förvärv
av skepp skrivits in i skepps-
registret med stöd av 14 § tredje
stycket första meningen sjölagen,
anses förvärvaren som ägare.
Vad som sägs om ett fartygs
ägare gäller i övrigt innehavaren
i fråga om fartyg som innehas på
grund av förvärv med förbehåll
om återtaganderätt.
I fråga om fartyg som är in-
förda i skepps- eller båtregistret
enligt 1 kap. 2 § andra stycket
sjölagen (1994:000) eller i mot-
svarande utländskt register skall
vid tillämpningen av denna lag
den som är antecknad i registret
anses som ägare. Har ett förvärv
av skepp skrivits in i skepps-
registret med stöd av 2 kap. 4 §
tredje stycket första meningen
sjölagen, anses förvärvaren som
ägare. Vad som sägs om ett
fartygs ägare gäller i övrigt
innehavaren i fråga om fartyg
som innehas på grund av förvärv
med förbehåll om återtagande-
rätt.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
'Senaste lydelse 1992:1656
128
20. Förslag till Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 5 och 7 §§ samt 13 kap. 5 §
fartygssäkerhetslagen (1988:49) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ingen får dömas till ansvar
enligt denna lag, om gärningen
är belagd med strängare straff i
brottsbalken eller sjölagen
(1891:35 s. 1).
Mål om ansvar och förver-
kande enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen hand-
läggs av domstol som är behörig
enligt bestämmelserna i 336 och
338 §§ sjölagen (1891:35 s.l).
Bestämmelser om befälhava-
rens skyldighet att anmäla vissa
händelser ombord till sjöfarts-
verket finns i sjölagen (1891:35
s. 1).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva skyldighet för redare och befälhavare att anmäla
1. inträffade olycksfall eller olyckstillbud eller sjukdomsfall utöver
vad som anges i sjölagen,
2. uppkomna skador eller vidtagna åtgärder som har betydelse för
ett fartygs sjövärdighet.
12 kap.
5 §
Ingen får dömas till ansvar
enligt denna lag, om gärningen
är belagd med strängare straff i
brottsbalken eller sjölagen
(1994:000).
7 §
Mål om ansvar och förver-
kande enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen hand-
läggs av domstol som är behörig
enligt bestämmelserna i 21 kap.
1 och 5 §§ sjölagen (1994:000).
13 kap.
5 §
Bestämmelser om befälhava-
rens skyldighet att anmäla vissa
händelser ombord till sjöfarts-
verket finns i sjölagen
(1994:000).
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
129
9 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
21. Förslag till Prop. 1993/94:195
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1992:1672) om paketresor
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Skador som omfattas av be-
stämmelserna i sjölagen
(1891:35 s. 1), luftfartslagen
(1957:297), jämvägstrafiklagen
(1985:192) eller lagen
(1985:193) om internationell
järnvägstrafik ersätts enligt de
lagarna i stället för enligt denna
lag. Arrangören är dock alltid
skyldig att ersätta resenären för
vad denne har rätt att fordra en-
ligt de nämnda lagarna.
Föreslagen lydelse
18 §
Skador som omfattas av be-
stämmelserna i sjölagen
(1994:000), luftfartslagen
(1957:297), järnvägstrafiklagen
(1985:192) eller lagen
(1985:193) om internationell
järnvägstrafik ersätts enligt de
lagarna i stället för enligt denna
lag. Arrangören är dock alltid
skyldig att ersätta resenären för
vad denne har rätt att fordra en-
ligt de nämnda lagarna.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
130
Prop. 1993/94:195
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 1994.
Närvarande statsråd: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Laurén
Bestämmelser om befordran av gods till sjöss finns i 5 kap.
sjölagen. Dessa bestämmelser bygger i viktiga delar på 1924 års
internationella konvention rörande konossement i dess ändrade
lydelse genom 1968 års tilläggsprotokoll (de s.k. Haag-Visby-
reglema).
Genom tilläggsdirektiv den 27 november 1980 fick den då sittande
sjölagsutredningen i uppdrag att göra en allmän översyn av reglerna
för godsbefordran med hänsyn till sjöfartens utveckling. Därvid
skulle linjefartens ställning i systemet särskilt övervägas. Vidare
skulle utredningen överväga om 1978 års FN-konvention om
sjötransport av gods (de s.k. Hamburgreglema) kunde införlivas
med den svenska sjölagstiftningen. Utredningen skulle i så fall lägga
fram nödvändiga lagregler för ett tillträde till konventionen.
Sjölagsutredningen har i slutbetänkandet (SOU 1990:13) Översyn
av sjölagen 2 behandlat de frågor som angavs i direktiven.
Utredningen har samarbetat med motsvarande kommittéer i
Danmark, Finland och Norge. Samarbetet har resulterat i lagförslag
som är i huvudsak likalydande. Det svenska betänkandet har
remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
betänkandet som bilaga 1, dels utredningens lagförslag som
bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 3.
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (Justitiedepartementet dnr 90-1162).
Under lagstiftningsärendets beredning i Justitiedepartementet har
överläggningar hållits med företrädare för ansvariga departement i
Danmark, Finland och Norge.
131
Prop. 1993/94:195
Regeringen beslutade den 11 november 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet
remitterade förslagen bör bifogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 7.
Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Yttrandet fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 8.
Lagrådet har i allt väsentligt godtagit lagförslagen. I sitt yttrande
har Lagrådet dock föreslagit vissa ändringar i och justeringar av
lagtexten. Förslagen till omformuleringar gäller till en stor del
tekniska lösningar eller är av redaktionellt slag. I några avseenden
har emellertid ändringsförslagen även materiell betydelse.
Förslaget till en ny sjölag bygger, i likhet med tidigare stora
reformer på det sjörättsliga området, på ett kommittéförslag som har
tillkommit i nordiskt samarbete. Efter sedvanlig remissbehandling av
kommittéförslaget har överläggningar ägt rum mellan företrädare för
ansvariga departement i de nordiska länderna. I Danmark har en
proposition redan lagts fram och i Finland och Norge kommer
propositioner att läggas fram under våren 1994.
Enligt min mening är det av stor betydelse för det omfattande
samarbetet mellan de nordiska länderna på sjöfartsområdet att de
sjörättsliga reglerna i Norden är så enhetliga som möjligt. Jag har
också med tillfredsställelse kunnat konstatera att det på alla punkter
av betydelse har varit möjligt att finna gemensamma lösningar. Det
remitterade förslaget om en ny sjölag överensstämmer därför i allt
väsentligt med övriga nordiska förslag.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört om värdet av likhet mellan
de nordiska ländernas lagstiftning på ifrågavarande område måste
det enligt min mening finnas starka skäl om man i Sverige skall
välja lösningar som i sak skiljer sig från de regler som kommer att
gälla i de andra nordiska länderna. Jag anser det också vara viktigt
att den redaktionella utformningen av de enskilda bestämmelserna i
sjölagarna blir i huvudsak densamma.
I de flesta fall har jag funnit att jag kan godta de förslag till
ändringar i lagtexten som Lagrådet har föreslagit. Även i övrigt har
jag i allt väsentligt kunnat beakta vad lagrådet har anfört. Endast på
några punkter anser jag mig inte kunna följa förslagen. Det rör
synpunkter på bestämmelserna i 13 kap. 12 §, 14 kap. 7, 30, 37,
39, 51, 52, 62, 71, 73 och 74 §§ samt 15 kap. 4 §. Jag återkommer
till detta i specialmotiveringen till respektive paragraf.
Som en mera allmän synpunkt har Lagrådet satt i fråga om det är
motiverat med rubriker före varje enskild paragraf. Lagrådet har
därvid anfört att det finns en risk för att den goda vägledning som
rubriksättningen utlovar inte alltid infrias. Jag kan hålla med
Lagrådet om att sådana rubriker inte alltid ger en heltäckande bild
av vad den förestående paragrafen handlar om. Läsaren ges dock
ändå en allmän bild som kan vara till stor hjälp vid sökandet efter
en viss regel i lagen. Rubriksättningen är också, och inte minst, till
132
stor hjälp vid jämförelser mellan den svenska lagen och andra Prop. 1993/94:195
nordiska sjölagar. Jag är därför inte beredd att gå ifrån vad man
tidigare i detta avseende enats om i det nordiska samarbetet.
I övrigt har jag gjort vissa redaktionella ändringar.
133
Den svenska sjölagen härrör från år 1891. Lagen tillkom efter
samarbete mellan lagstiflningskommittéer i Sverige, Danmark och
Norge och utgör ett av de äldsta exemplen på nordiskt lagstiftnings-
samarbete. Också det arbete med att revidera sjölagen som därefter
har förekommit har i allmänhet bedrivits gemensamt för Sverige,
Danmark och Norge samt, från 1920-talet, även för Finland.
Sjölagens bestämmelser är i princip tillämpliga på all sjöfart men
bestämmelserna är till stor del utformade med tanke främst på
handelssjöfarten. De från praktisk synpunkt kanske viktigaste reglerna
i lagen är de om befordran av gods, vilka finns i lagens 5 kap.
Ursprungligen byggde det sjörättsliga transportansvaret på ett strikt
ansvar med undantag för force majeure. Med tiden kom emellertid
ansvaret att förlora det mesta av sitt innehåll genom att bestäm-
melserna var dispositiva. Friskrivningar tillämpades i stor utsträck-
ning. Det rättstekniska hjälpmedlet för att stoppa denna utveckling
blev att införa tvingande rättsregler. Den privata internationella
föreningen av sjörättsjurister Comité Maritime International (CMI)
inledde ett arbete på att åstadkomma en internationell konvention i
ämnet och en sådan antogs av CMI i Haag år 1922. Den antogs också
vid en av den belgiska regeringen två år senare sammankallad
diplomatkonferens. Denna konvention, 1924 års internationella
konvention rörande konossement, kallas allmänt för Haagreglema.
Konventionens främsta syfte var att stärka konossementets värde
som omsättningspapper genom att trygga konossementförvärvarens
rätt att få ut det i konossementet angivna godset eller en rimlig
ersättning för godset. En grundtanke var att redarna skulle ha ett
presumtionsansvar för fartygets sjövärdighet liksom för den kom-
mersiella hanteringen av godset. Däremot betraktades sjöresan
alltjämt som ett gemensamt äventyr för fartyg och last och det blev
lastägarens sak att genom varuförsäkring täcka de risker som var
förenade med navigeringen och handhavandet av själva fartyget.
Haagreglema blev allmänt accepterade av världens stora sjö-
fartsnationer. Reglerna infördes i svensk lagstiftning genom den
omfattande lagreform som brukar kallas för 1936 års sjölagsändring-
ar. Då tillkom såväl ett nytt 5 kap. i sjölagen som den särskilda lagen
(1936:277) om konossement, den s.k. konossementlagen. Därigenom
skapades för svensk del en ganska svårhanterlig "dubbelspårighet"
genom att viss fart föll under konossementlagen, i princip sådan
konossementsfart som avsåg export från Sverige samt import från stat
som var ansluten till 1924 års konvention, medan annan fart föll
under sjölagen.
Trots den internationella framgången för Haagreglema medförde
dessa inte åsyftad enhetlighet. Framför allt kom ansvarsbeloppen att
Prop. 1993/94:195
134
bli olika mellan olika länder. Framväxten av nya lasthanterings- Prop. 1993/94:195
metoder och systemtransporter medförde också svårigheter att
tillämpa regler som utgick från en annan verklighet.
CMI tog därför intitiativ till att utarbeta ett tilläggsprotokoll till
Haagreglema varigenom dessa svårigheter skulle övervinnas med ett
minimum av ändringar och tillägg till den ursprungliga texten. Ett
förslag antogs vid CMI:s konferens i Stockholm år 1963 samt
därefter vid en diplomatkonferens i Bryssel år 1968. Tilläggsreglema
fick namnet Visbyreglema.
Visbyreglema införlivades i svensk rätt genom ändringar i sjölagen
år 1973. De sammantagna konventionsreglema (Haag-Visbyreglema,
se bilaga 4 till detta protokoll) arbetades in i 5 kap. sjölagen
samtidigt som dåvarande regler om passagerarbefordran bröts ut till
ett särskilt kapitel.
Den genom Haagreglema etablerade balansen mellan berörda intres-
sen vilade på den kompromiss som utarbetats av näringen själv, sär-
skilt sådan den företräddes i de stora industriländerna. De mycket
måttliga justeringar som gjordes genom Visbyreglema bibehöll denna
balans. Bland utvecklingsländerna rådde därför den uppfattningen att
Visbyreglema innebar en alldeles otillräcklig reform som i själva
verket konserverade ett äldre rättstillstånd. I varje fall önskade
utvecklingsländerna sätta hela ansvarssystemet under debatt och själva
vara företrädda från början i hela lagstiftningsprocessen.
Efter arbete i olika organ inom Förenta Nationerna (FN) antog FN
vid en konferens i Hamburg år 1978 en konvention om sjötransport
av gods, allmänt kallad Hamburgreglema (se bilaga 5 till detta
protokoll). Ansvarsprincipen enligt denna konvention bygger, liksom
Haagreglema, på ett presumtionsansvar men till skillnad från
Haagreglema omfattar ansvaret även sjöfartsmiljöns säregna faror vid
navigeringen eller handhavandet av fartyget (s.k. nautiskt fel). Sver-
ige har inte antagit Hamburgreglema. Konventionen har dock trätt i
kraft den 1 november 1992. Frågan om en svensk anslutning till
Hamburgreglema behandlas i avsnitt 2.1.5.
Ar 1985 upphävdes konossementslagen. Härigenom försvann den
ovan berörda "dubbelspårigheten" ur den svenska sjölagstiftningen.
Bestämmelserna i 5 kap. sjölagen är uppdelade på fem huvudavdel-
ningar. Den första avdelningen (71-75 §§) är av inledande natur och
innehåller bestämmelser som är gemensamma för alla typer av avtal
om befordran av gods med fartyg. Därefter följer tre avsnitt som
behandlar i tur och ordning resebefraktning (76-136 §§), tidsbefrakt-
ning (137-150 §§) och konossement (151-167 §§). Kapitlet avslutas
med tre paragrafer (168-170 §§) som reglerar frågan i vilken ut-
sträckning kapitlets bestämmelser är tvingande och frågan om
tillämplig lag. 135
Avsnittet om resebefraktning innehåller huvudsakligen regler om
hel- och delbefraktning av fartyg men i vissa bestämmelser har in-
tagits särskilda regler för styckegods. Blandningen av regler för olika Prop. 1993/94:195
befordringsslag har sin bakgrund i en tidigare strävan inom både
lagstiftning och doktrin efter att sammanhålla fraktavtalet som en
enhetlig avtalstyp. Befraktning av helt fartyg eller del av fartyg fick
stå i fokus och bestämma utformningen av reglerna. Men samtidigt
blev det allt vanligare att en transportkund skickade ett kolli eller
flera kollin med fartyg från en hamn till en annan, s.k. styckegodsbe-
fraktning. Vid 1936 års sjölagsändringar, då linjefarten med stycke-
gods redan tagit ansenliga proportioner, bibehölls dock den traditio-
nella attityden att inte uppmärksamma linjefarten särskilt - med
undantag for några mycket speciella stadganden om lastningstid,
lossningstid och uppläggning av gods (79, 88, 106 och 115 §§ sjö-
lagen). Styckegodsbefraktning ansågs således alltjämt vara ett särskilt
slag av resebefraktning och följde därför resebefraktningsreglerna,
med undantag för några få särbestämmelser.
Likaså behöll man vid 1973 års sjölagsreform det traditionella
synsättet att linjefarten var en speciell form av resebefraktning.
Inarbetningen av Haag-Visbyreglema i sjölagen innebar därför
exempelvis att reglerna för bortfraktarens lastskadeansvar innehålls-
mässigt blev desamma för såväl resebefraktning som styckegodsbe-
fraktning, dock att reglerna gjordes tvingande i konventionsbunden
fart. Om man bortser från inrikes och intemordisk fart, betyder detta
i princip att transportansvaret är tvingande vid styckegodsbefraktning
under konossement. I certepartifart, dvs hel- eller delbefraktning av
ett fartyg, föreligger avtalsfrihet.
Kapitlets bestämmelser om tidsbefraktning infördes genom 1936 års
sjölagsändringar och är i stort sett oförändrade alltsedan dess. De
valda lösningarna hämtades från dåtidens standardformulär. Reglerna
är få och så allmänt hållna att de kommit att i det närmaste sakna
betydelse vid sidan av de mer utförliga och detaljerade reglerna enligt
formulärrätten.
Utvecklingen i nordisk och internationell sjöfart under senare delen
av 1900-talet innebär betydande förändringar i den sjöfartsstruktur
som legat till grund för utformningen av sjölagens 5 kap. om gods-
befordran och för de internationella konventionsregler som är in-
korporerade i vissa delar av kapitlets bestämmelser. Allt större och
snabbare fartyg med ny kommunikations- och navigationsteknik har
kommit till användning och skillnaden mellan linjefart och trampfart,
dvs. mellan styckegodstransport och befraktning av fartyg, har på
grund av världshandelns inriktning mot alltmer bearbetade industri-
varor blivit väsentligt mer markant än tidigare.
På linjefartens område har framförallt nya lasthanteringsmetoder
tagits i bruk. "Containerrevolutionen", dvs. den kraftiga ökningen av
godsbehållare (containrar) till underlättande av lasthanteringen och
godsets eventuella landtransport i anslutning till sjötransporten, har
förändrat de kommersiella mönstren och systemtransporterna har bli-
vit dominerande med hjälp av logistisk planering. De dyrbara Prop. 1993/94:195
hamntidema för fartyg har därvid pressats ned till ett minimum.
Vidare har den administrativa planeringen och dokumenthanteringen
kunnat strömlinjeformas genom användning av datorer och nätverk
för elektroniska förbindelser.
Regelbundenhet, snabbhet och annan förbättring av transport-
tjänsternas kvalitet är nya viktiga element i hanteringen. Gods-
terminaler både i inland och i hamnar har byggts upp som knut-
punkter för multimodala transporter, dvs. transporter som fullgörs
med olika transportmedel. Denna integration av sjö- och landtrans-
portsystemen har också lett till att nya moderna transportdokument
utarbetats. Som en följd av detta har den praktiska betydelsen av den
internationella regleringen av det tvingande bortfraktaransvaret,
knutet till bruket av konossement, minskat betydligt och behovet av
negotiabla dokument av detta slag kan antas minska ytterligare i
framtiden. Dessa förhållanden har också blivit uppmärksammade vid
utarbetandet av nya internationella regler på området. Här åsyftas i
första hand Hamburgreglerna.
När det gäller befraktning av fartyg har det också skett åtskilliga
förändringar, särskilt i avtalspraxis. Vanlig resebefraktning är minst
berörd av utvecklingen men flera regler i sjölagen, exempelvis regler-
na om lastnings- och lossningstid, får i det närmaste anses som obso-
leta. Vidare har en ny med resebefraktningen närstående kontrakts-
form tillkommit, nämligen s.k. konsekutiva resor (avtal om flera på
varandra följande resor med ett bestämt fartyg). Denna kontraktsform
har utvecklats ur den fria farten, där ett fartyg uppsöker last där den
finns och befraktas separat resa för resa. Genom att sluta avtal om
konsekutiva resor i fråga om bulklaster till och från angivna hamnar
har en redare emellertid möjlighet att söka sig till en mera regel-
bunden och därmed stabil sysselsättning över en längre period. Några
regler för att lösa denna kontraktsforms speciella problem finns dock
inte i sjölagen. I stället har man alltsedan kontraktsformens uppkomst
efter andra världskriget vanligtvis på ett ganska primitivt sätt skrivit
ut ett flertal separata resebefraktningsformulär med tidsangivelser
omedelbart efter varandra och häftat ihop dem till ett "sammanhäng-
ande" kontrakt. Man har således från början byggt avtalet på
resebefraktningsformulärens bestämmelser varvid frågor om ex-
empelvis en hävningsrätt på grund av avtalsbrott skall omfatta endast
en enskild resa eller samtliga återstående resor enligt kontraktet
förblivit olösta.
En annan modem kontraktsform som inte regleras i nu gällande
sjölag är s.k. kvantumkontrakt (skeppningskontrakt, volymkontrakt).
Dessa avtal inriktar sig på transport av en viss mängd gods under en
längre tidsrymd, exempelvis ett företags årsproduktion av pappers-
massa eller bilar. Kontraktstypen förekommer inom både trampfart
och linjefart. Utmärkande för kvantumkontrakten är deras karaktär av
ramavtal för vad som så småningom kommer att utkristalliseras bit
för bit till en rad individuella transporter. Det förekommer ex-
empelvis att separata resecertepartier utfärdas för varje individuell
resa under ett kvantumkontrakt, men ofta "avropar" man bara de
individuella fartygen för varje särskild resa. Till skillnad från vad
som är fallet vid konsekutiva resor anger kvantumkontraktet inte med
vilka fartyg skeppningen skall företas och transporterna kan även i
övrigt vara ospecificerade. Genom kvantumkontraktet får bort-
fraktaren därför en vidsträckt frihet med avseende på val av lämpligt
tonnage, vilket ger honom en jämnare sysselsättning utan att hans
flotta binds upp alltför hårt. Samtidigt säkrar befraktaren sina
transportbehov för en lång men överskådlig tid framåt till ett fast pris
och han befrias från olika problem rörande genomförandet av
transporterna.
Trots att kvantumkontraktet sålunda i princip är inriktat på själva
lasten och dess förflyttning, företer denna kontraktstyp övervägande
drag av befraktning av fartyg, närmast resebefraktning (någon gång
av transportavtal i tidtabellsliknande fart). Detta medför att lösningar
många gånger kan hämtas ur sjölagens dispositiva regler om rese-
befraktning vid tolkningen av ett kvantumkontrakts olika bestäm-
melser. Så länge en fråga angår utförandet av en redan konkretiserad
resa erbjuder detta inga särskilda svårigheter. Men rör frågan
kvantumkontraktet i dess helhet, lämnar sjölagens nuvarande regler
om resebefraktning mindre eller ingen ledning.
På tidsbefraktningsområdet har en betydande utveckling ägt rum
under senare år. Såväl i Sverige som i andra nordiska länder arbetar
sjötransportföretagen i dag i mycket stor omfattning med inhyrt
tonnage som s.k. operatörer. Detta innebär således att båda parterna
i ett tidsbefraktningsavtal är rederier. När 1936 års sjölagsändringar
först införde dispositiva lagregler om tidsbefraktning var situationen
däremot den helt motsatta, nämligen att nordiska redare huvudsak-
ligen arbetade med egna fartyg och bara vid sysselsättningstoppar
befraktade extra tonnage. Beaktar man tidsbefraktningens volym i
dag och den utveckling som således skett genom sjötransportöremas
exponering som huvudsakligen tidsbefraktare på världsmarknaden, ter
sig sjölagens nuvarande regler för denna befraktningsform som helt
föråldrade och därtill i sin utformning alltför få och "uttunnade" för
praktisk tillämpning.
Mot bakgrund av den nu beskrivna utvecklingen kan det knappast
råda någon tvekan om att behov föreligger av nya moderna regler för
godsbefordran. Det är nu också en lämplig tidpunkt att genomföra
mera långtgående och grundläggande ändringar. 1973 års sjölagsänd-
ringar var nämligen medvetet begränsade i avvaktan på resultatet av
det internationella konventionsarbete som nu lett fram till 1978 års
FN-konvention om sjötransport av gods. I prop. 1973:137 s. 43 f.
uttalades att de begränsade ändringarna, föranledda av Sveriges
anslutning till 1968 års tilläggsprotokoll, skulle ses som tillfälliga
förbättringar under en övergångsperiod och att man kunde anta att
framtida konventionstexter skulle komma att bättre överensstämma
med den nordiska lagstilen. Man betonade också att ett tillträde till
tilläggsprotokollet inte fick uppfattas som om Sverige gett efter i sin
strävan efter moderna, rättspolitiskt och rättstekniskt ändamålsenliga
Prop. 1993/94:195
138
regler i ämnet. Prop.
Enligt min mening finns det således goda skäl för att nu göra en
omfattande revision av godsbefordringsreglema. Remissinstanserna
har också nästan genomgående ställt sig bakom ett sådant synsätt. En
viktig fråga är därvid om Sverige skall ansluta sig till Hamburgreg-
lema.
Som framgått av föregående avsnitt lämnade 1968 års tilläggsproto-
koll till Haagreglema medvetet väsentliga problem olösta trots ut-
vecklingen på sjöfartsområdet med bl.a. nya lasthanteringsmetoder.
Till följd härav har tilläggsprotokollet blivit ratificerat av förhållande-
vis få stater. Särskilt u-ländema, som inte själva bedriver sjöfart i
någon större omfattning, har intagit en avvaktande hållning alltsedan
slutet av 1960-talet, då en genomgripande revision av Haagreglema
började diskuteras i regi av FN-organet UNCTAD (United Nations
Conference on Trade and Development).
U-ländema har framför allt krävt en bättre balans mellan redar- och
lastägarintressena. Enligt deras mening innebär Haagreglema nack-
delar för länder som saknar egna handelsflottor av betydelse och som
därför huvudsakligen är hänvisade till att anlita andra länders fartyg
för sin handel med utlandet. Kritik har särskilt riktats mot att redarna
inte är skyldiga att ersätta skador som beror på fel eller försummelse
vid ett fartygs navigering eller handhavande (s.k. nautiskt fel) eller
som orsakas av brand, såvida egenfel (fel som beror av redaren själv)
inte föreligger. Men även i andra hänseenden har kritik framförts.
Som exempel har angetts att redarens ansvar inte gäller hela den tid
godset är i hans vård utan endast från och med lastning till och med
lossning.
Haagreglema omfattar inte heller däckslast och transport av levande
djur. Vid sådana transporter har redaren därför enligt exempelvis
gällande svensk rätt möjlighet att friskriva sig helt från ansvar
oberoende av skadeorsak.
Ett annat problem rör de jurisdiktionsklausuler som vanligen före-
kommer i standardkonossementen och som anger att talan bara får fö-
ras vid en viss domstol. Från lastägarnas sida har framhållits att
klausulerna ofta innebär att tvister skall avgöras i en främmande stat,
med stora kostnader som följd, eller att en oförmånlig förlikning
måste godtas.
Ett flertal industriländer med dominerande lastägarintressen har
instämt i u-ländemas kritik av Haagreglema. Vissa länder, däribland
de nordiska, har också framhållit behovet av en grundläggande
översyn av de sjötransporträttsliga reglerna för att bringa dem i
överensstämmelse med utvecklingen, framför allt på andra transport-
områden. En del av de traditionella sjöfartsländema har däremot
menat att en översyn borde göras med varsamhet eftersom det kan ta
lång tid innan en ny konvention fått en så vidsträckt anslutning och
1993/94:195
139
stadga som Haagreglema har i dag. Prop. 1993/94:195
Trots de delade meningar som funnits om hur långt en revision
borde drivas har det dock från praktiskt taget alla håll vitsordats att
Haagreglema företer åtskilliga brister såväl rättspolitiskt som
rättstekniskt. Man har också enats om att nya regler så långt möjligt
borde bringa det sjörättsliga ansvaret på linje med de konventions-
regler som gäller vid transport av gods med flyg, bil och järnväg.
1978 års konvention om sjötransport av gods (Hamburgreglema)
behandlar väsentligen samma ämnen som Haag-Visbyreglema men
betydelsefulla skillnader finns i både redaktionellt och sakligt
hänseende. Rättstekniskt ligger Hamburgreglema nära nyare inter-
nationella konventioner på transporträttens område, framför allt
konventionen om vägtransport av gods (CMR). Innehållsmässigt har
de nya reglerna fått ett mer vidsträckt tillämpningsområde och trans-
portörens ansvar har utvidgats. Men konventionen innehåller också
bestämmelser som saknar motsvarighet i Haag-Visbyreglema. I flera
avseenden överensstämmer reglerna med dem som infördes i 5 kap.
sjölagen redan i samband med att Haag-Visbyreglema införlivades
med svensk rätt.
Vad avser reglernas tillämpningsområde gäller dessa som huvud-
regel all sjötransport och inte som Haag-Visbyreglema endast
transporter där konossement blivit utfärdade. Undantag görs dock för
ren certepartifart och för sådana ramavtal som exempelvis rör fram-
tida transporter av ett företags hela årsproduktion, s.k. kvantum-
kontrakt. I det sistnämnda fallet kommer dock reglerna att tillämpas
på varje individualiserad transport, såvida denna inte skall regleras
i enlighet med ett mellan partema upprättat certeparti.
Även det geografiska tillämpningsområdet har utökats. Haag-Vis-
byreglema gäller bl.a. då en transport sker från en hamn i fördrags-
slutande stat. Enligt Hamburgreglema skall dessa tillämpas även då
lossningshamnen ligger i en konventionsstat.
Ansvarsperioden har utökats i jämförelse med Haag-Visbyreglemas
"tackle-to-tackle"-princip, enligt vilken ansvaret bara omfattar tiden
mellan lastningen och lossningen. Ansvaret enligt Hamburgreglema
gäller hela den tid som transportören har godset i sin vård och be-
stämmelsen härom kan inte avtalas bort.
De väsentligaste skillnaderna mellan Haag-Visbyreglema och Ham-
burgreglema avser dock ansvarssystemet och dess uppbyggnad.
Enligt Hamburgreglema skall som huvudregel gälla ett allmänt
presumtionsansvar för lastskador och dröjsmål med godsets utläm-
nande. Möjligheten att åberopa ansvarsfrihet på grund av s.k. nautiskt
fel har därför utgått och en ansvarsbedömning skall göras endast
utifrån den allmänna presumtionsregeln. Även den speciella ansvars-
frihetsgrunden brand har modifierats till lastägarintressenas förmån
men bevisbördan har kompromissvis lagts på den skadelidande. För
att i någon mån mildra de bevissvårigheter som kan uppstå för
lastägaren har dock bevisregeln kompletterats med en bestämmelse 140
om rätt för såväl honom som transportören att begära besiktningsför-
rättning i enlighet med gällande sjöfartspraxis till utrönande av
skadeorsaken. Prop. 1993/94:195
Genom införandet av det allmänna presumtionsansvaret för trans-
portören har regelsystemet också kunnat förenklas avsevärt. Haag-
Visbyreglemas karaktäristiska och detaljerade bestämmelser om
bristande sjövärdighet har kunnat utgå. Likaså har den långa listan på
olika ansvarsfrihetsgrunder, ofta kallad "katalogen", blivit funktio-
nellt överflödig.
Det allmänna presumtionsansvaret gäller som huvudregel även
däckslast och transport av levande djur och annat gods av ovanlig
beskaffenhet eller ovanligt tillstånd, vilket inte är fallet enligt Haag-
Visbyreglerna. Bakgrunden härtill är att dagens konossement ofta
innehåller alltför vittgående ansvarsfriskrivningar vid sådana trans-
porter. Det pålagda ansvaret blir dock inte alltför betungande för
transportören. Även om ett presumtionsansvar gäller för honom måste
man ändå vid en ansvarsbedömning ta rimlig hänsyn till de särskilda
risker som exempelvis däckslast och djur utsätts för under en sjö-
transport. Vad gäller transport av djur finns också en särregel om
ansvarsfrihet för skador till följd av de speciella risker som sådana
transporter kan innebära.
Reglerna om ansvarsbegränsning bygger på Haag-Visbyreglemas
alternativa ersättningssystem där den skadelidande får välja det mest
fördelaktiga beräkningssättet. Begränsningsbeloppet är 835 särskilda
dragningsrätter (SDR) - varje SDR motsvarar ungefär 11 kronor - per
kolli eller 2,5 SDR för varje kilo av det skadade eller förlorade
godset om ansvaret därigenom blir högre. I jämförelse med Haag-
Visbyreglema innebär detta en förhöjning med 25 procent. Denna
uppjustering kompenserar endast delvis den kraftiga penningvärde-
försämring som ägt rum sedan tillkomsten av Haag-Visbyreglema
men de moderata begränsningsbeloppen skall ses i sammanhang med
det ökade transportansvar som det allmänna presumtionsansvaret
medför.
Hamburgreglema innehåller också - till skillnad mot Haag-Vis-
byreglema - en särskild begränsningsregel vid dröjsmål. Ansvaret
skall inte överstiga 2,5 gånger frakten för det fördröjda godset; dock
skall aldrig högre ersättning betalas än den totala frakten enligt trans-
portavtalet. Denna bestämmelse är kompletterad med en regel om
lastägarens rätt till ersättning såsom för totalförlust om dröjsmålet
varar längre än 60 dagar (s.k. konvertering av dröjsmålsskada till
totalförlust).
Enligt Hamburgreglema inträder ett obegränsat ansvar för trans-
portören i vissa fall. Han kan inte begränsa sitt ansvar vid s.k. grova
egenfel, något som överensstämmer med 1976 års konvention om
begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar; den s.k. globalbe-
gränsningskonventionen. Likaså är ansvaret obegränsat i fall då gods
transporteras på däck i strid mot en uttrycklig överenskommelse om
annat stuvningssätt samt då transportören insett eller borde ha insett
att innehållet i ett konossement var vilseledande för tredje man.
Frågan om transportörens möjligheter att utan påföljd avvika från
avtalad eller sedvanlig resväg, s.k. deviation eller transport-
omläggning, regleras inte i Hamburgreglema. Om en vidtagen devia- Prop. 1993/94:195
tion är ansvarsgrundande eller inte skall uteslutande bedömas utifrån
reglerna om transportörens allmänna presumtionsansvar. Detta leder
till att konventionens bestämmelser om ansvarsbegränsning också
gäller deviationsansvaret såvida inte den vidtagna åtgärden är att anse
som ett grovt fel av transportören själv.
Haag-Visbyreglema innehåller inga bestämmelser rörande det fallet
att transporten utförs av annan än den transportör som ingått trans-
portavtalet. På grund av olika praxis internationellt har regler om
detta tagits in i Hamburgreglema. Transportören ansvarar enligt
huvudregeln för hela transporten även om den helt eller delvis utförs
av en undertransportör. Om det emellertid blivit uttryckligen avtalat
att en bestämd del av transporten skall utföras av en namngiven
undertransportör, har transportören rätt att friskriva sig från ansvar
för den tid då godset är i den andres vård. För undertransportören
gäller att han har samma tvingande ansvar som transportören för
skador och förluster som uppstått på hans transportavsnitt.
En jämförelse mellan Hamburgreglema och motsvarande regler i de
nordiska sjölagarna utmynnar dock inte i så stora skillnader som ovan
har redovisats. Detta beror på att de första utkasten till den nya
konventionen blev utarbetade ungefär vid tiden för 1973 års sjölags-
ändringar. Ett flertal av de lösningar som då infördes i de nordiska
sjölagarna blev också införda i Hamburgreglema, exempelvis de ovan
nämnda reglerna om transporter med flera transportörer. Även i
övrigt har utformningen av Hamburgreglema påverkats av den nor-
diska sjölagstiftningen, t.ex. vad gäller bestämmelserna om konosse-
ment.
En närmare beskrivning av konventionens särskilda artiklar finns i
utredningens betänkande under avsnitt 4.3.
Av redogörelsen i föregående avsnitt framgår att 1978 års konven-
tionsarbete i första hand syftat till att skapa en annan balans mellan
redar- och lastägarintressena i jämförelse med vad som för närvaran-
de gäller enligt Haag-Visbyreglema. Men konventionsarbetet har
också syftat till att förbättra det sjörättsliga ansvarssystemet i
rättstekniskt avseende och bringa det i linje med de konventions-
regleringar som gäller på andra transportområden. Av särskild vikt
har därvid varit att anpassa reglerna till modem styckegodshantering.
Sjölagsutredningen har haft som en central uppgift att överväga en
svensk anslutning till konventionen. Utredningen har därvid gjort den
bedömningen att ett tillträde bör ske vid lämplig tidpunkt. Hamburg-
reglema överensstämmer enligt utredningen väl med utvecklingen på
sjötransporternas område både rättspolitiskt och rättstekniskt. Enligt
utredningen finns det visserligen några från nordisk synpunkt mindre
lyckade kompromisser, exempelvis ansvarsreglema vid brand, men 142
utredningen understryker att flertalet av konventionens lösningar är
förenliga med nordisk rättsuppfattning. Utredningen framhåller också
att den nordiska sjölagstiftningen i flera avseenden utgjort en direkt Prop. 1993/94:195
förebild vid reglernas utformning.
Som en konsekvens av den ansvarsförskjutning som Hamburgregler-
na innebär har särskilt från försäkringsgivarhåll gjorts gällande att
fördyrande effekter kommer att uppstå på försäkringsområdet, vilka
effekter indirekt kan antas påverka kostnaderna för de enskilda
konsumenterna. En del av de risker som varuförsäkringen, dvs. den
försäkring som lastägaren tecknar för godset, hittills svarat för
kommer nämligen att i fortsättningen belasta redarens ansvarsför-
säkring (den s.k. P&I-försäkringen). Det har till följd av detta gjorts
gällande att premierna för ansvarsförsäkringen kommer att öka men
att en motsvarande minskning av premierna för varuförsäkringen inte
kan förutses, bl.a. beroende på en förväntad ökning av regress- och
skadehanteringskostnadema hos varuförsäkringsgivarna.
Även utredningen har gjort den bedömningen att en övergång till ett
nytt system med nödvändighet medför ökade kostnader. Man pekar
på att nya regler kräver en ändrad administration och ny handlägg-
ningsmetodik hos såväl ansvars- som varuförsäkringsgivama och att
man också måste räkna med en ökning av dagens regressvolym, med
därtill hörande processkostnader, till dess en ny rättspraxis vuxit fram
kring det nya regelsystemet. Utredningen betonar dock att man på
varuägarhåll anser att de i initialskedet ökade försäkringskostnaderna
är av underordnad betydelse jämfört med den förbättrade ersättnings-
situation för varuägama som en nyordning skulle innebära. Det är
därför enligt utredningen önskvärt att Sverige ansluter sig till
Hamburgreglema även om vissa ekonomiska effekter av negativ art
skulle visa sig.
Angående de tidsmässiga förutsättningarna för ett tillträde har ut-
redningen framhållit att en anslutning av kostnads- och konkur-
renshänsyn bör ske först sedan konventionen fått en förhållandevis
vidsträckt anslutning bland Sveriges viktigaste handelspartners,
nämligen de nordiska länderna, EU-ländema och USA. Från norskt
håll har emellertid framhållits att Hamburgreglema har ett begränsat
geografiskt tillämpningsområde som för nordiskt vidkommande i
första hand berör fart till och från Norden. Eftersom fartområdet är
avgörande för konventionens tillämpning och inte ett fartygs nationa-
litet skulle därför någon större snedvridning av konkurrensen till
förmån för utomnordiska redare inte uppstå. På grund av de
skillnader som föreligger i bedömningen av konventionens ekono-
miska konsekvenser har emellertid även den norska kommittén
förordat att tillträde sker vid en senare tidpunkt. Avgörande för detta
ställningstagande har varit den stora betydelsen av likhet mellan de
nordiska ländernas sjölagstiftning och de nordiska kommittéerna har
förutsatt att ratifikationsfrågan blir föremål för fortsatta överlägg-
ningar på ett nordiskt plan när den internationella utvecklingen ger
anledning till detta.
Det helt övervägande antalet remissinstanser har uttalat sig positivt j
om det nya regelsystemet och biträtt utredningens förslag att Ham-
burgreglema bör tillträdas om dessa får en bred anslutning bland
Sveriges viktigaste handelspartners. Endast några enstaka instanser Prop. 1993/94:195
har redovisat en rent negativ inställning. Sveriges ångfartygs assurans
förening (the Swedish Club), exempelvis, har med hänsyn till de
många och djupgående förändringar i handelsmönster, lasthantering
m.m. som man förutser framöver förordat en helt förnyad och
förutsättningslös prövning av Hamburgreglema om ett tillträde skulle
bli aktuellt i framtiden.
För egen del vill jag anföra följande i ratifikationsfrågan. De
ursprungliga Haagreglema från år 1924 har över hela världen erkänts
vara av stort värde genom att de ledde till att enhetliga regler kom att
gälla för praktiskt taget all internationell konossementsfart. Reglerna
har emellertid sina rötter i äldre anglosaxisk rätt och ger numera i ett
flertal avseenden uttryck för en ålderdomlig syn på problemen kring
godsbefordran till sjöss. De uppvisar inte minst stora rättstekniska
brister i jämförelse med exempelvis nordisk lagstil. Den revision av
reglerna som gjordes genom 1968 års tilläggsprotokoll var såsom tidi-
gare nämnts begränsad och de sammantagna Haag-Visbyreglema har
därför kommit att tillträdas av förhållandevis få stater. Internationellt
sett kan man därför knappast längre tala om någon enhetlighet.
Lagstiftningen i vissa betydelsefulla sjöfartsnationer bygger fort-
farande på Haagreglema medan sjölagarna i andra länder svarar mot
Haag-Visbyreglema. En tredje grupp av länder har helt egna
nationella regler.
I likhet med utredningen anser jag att den nya konventionen inne-
håller en modernare och mer fullständig reglering av godstransporter-
na till sjöss i jämförelse med Haag-Visby systemet. Även om konven-
tionen, såsom andra internationella konventioner, bygger på kompro-
misser närmar den sig såväl innehållsmässigt som systematiskt andra
internationella konventioner på transportområdet, vilket är av stor
betydelse med avseende på utvecklingen och harmoniseringen av
dagens systemtransporter eller de s.k. multimodala transporterna. Och
vad gäller de påtalade kostnadsökningarna vill jag framhålla att även
om ansvarsgrundlaget vid godsskada utvidgas är de beloppsmässiga
ansvarsgränserna reellt sett lägre än de gränser som blev fastställda
genom Visbyreglema och den särskilda ansvarsgränsen för dröjsmål
med utlämnandet av godset väsentligt lägre i jämförelse med
exempelvis nu gällande nordisk rätt. I ett mer långsiktigt perspektiv
behöver därför inte heller med hänsyn till P&I-försäkringens
uppläggning ("non-profit" basis) de befarade kostnadsökningarna på
försäkringsområdet nödvändigtvis uppstå till nackdel för de enskilda
konsumenterna (jfr Selvig, The Hamburg Rules, Marius nr. 31 s. 5-
6).
Med hänsyn till det nu anförda och då det knappast finns något
annat alternativ med sådan internationell genomslagskraft att rätts-
utvecklingen på det sjörättsliga transportområdet därigenom kan föras
vidare kommer jag vid en samlad bedömning till uppfattningen att
Sverige bör ansluta sig till konventionen. Jag har vid detta ställnings-
tagande särskilt beaktat att man även i de övriga nordiska länderna
gjort en samlad värdering av Hamburgreglema och därvid gjort den
motsvarande bedömningen att konventionen bör tillträdas. Prop. 1993/94:195
När det gäller tidpunkten för ett svenskt tillträde till konventionen
anser jag liksom utredningen och flertalet remissinstanser att tillträde
inte bör ske genast utan vid en lämplig framtida tidpunkt. Hamburg-
reglema har hittills tillträtts av stater med vilka Sverige endast har ett
begränsat handelsutbyte, nämligen Barbados, Botswana, Burkina
Faso, Chile, Egypten, Guinea, Kenya, Lesotho, Libanon, Malawi,
Marocko, Nigeria, Rumänien, Senegal, Sierra Leone, Tanzania,
Tunisien, Uganda, Ungem och Zambia. Den svenska sjöfarten bör
därför inte, så länge redarverksamheten inom i vart fall det övriga
europeiska handelsområdet inte berörs, belastas med de "friktions-
kostnader" som utredningen kunnat förutse som nödvändiga vid en
övergång till ett nytt ansvarssystem. Sverige bör således avvakta med
ett tillträde till dess konventionen fått en förhållandevis vidsträckt
anslutning från våra viktigaste handelspartners. Därvid bör uppmärk-
sammas att längre fram en direkt samordning bör kunna ske inte bara
med de andra nordiska länderna utan även med EU-ländema. I bl.a.
Frankrike och Tyskland har såvitt jag erfarit förslag till ny lagstift-
ning utarbetats och det finns tecken som tyder på att man kommer att
göra överväganden i ratifikationsfrågan i flera europeiska stater.
Det svenska ställningstagandet som jag nu har förordat innebär att
Sverige behåller Haag-Visbysystemet tills vidare. Det kan nämligen
av politiska skäl vara olämpligt med hänsyn till nuvarande konven-
tionsparter att upphöra att erkänna dessa regler. Någon annan
ståndpunkt har inte heller intagits i något annat nordiskt land. Fråga
uppkommer då om, med hänsyn till Hamburgreglemas ändamålsen-
lighet och rättstekniska kvalitet, Sverige redan nu bör anpassa sin
lagstiftning till konventionen så långt möjligt utan att Haag-Visby-
reglemas ansvarförhållanden rubbas.
De nordiska sjölagskommittéerna har gjort den bedömningen att det
mesta av Hamburgreglema kan införas i nordisk rätt utan att Haag-
Visbyreglema behöver sägas upp. Det är bara på några viktiga
punkter som kommittéerna har ansett att de två konventionerna står
i strid med varandra. De punkter där ett direkt motsatsförhållande
skulle föreligga är 1) ansvaret för nautiskt fel och brand, 2) de
beloppsmässiga ansvarsgränserna, 3) preskriptionstidens längd samt
4) det geografiska tillämpningsområdet.
Flera remissinstanser, däribland Svenska sjörättsföreningen och
Sveriges advokatsamfund, har emellertid ifrågasatt om inte ytterligare
ett antal bestämmelser kommer i konflikt med Haag-Visbysystemet
eller i vart fall med dess motiv och syften. De regler man pekat på
rör främst omfattningen av transportörens ansvar (ansvarsperiodens
längd, dröjsmålsansvaret m.m.), förbudet mot vissa jurisdiktions- och
skiljedomsklausuler samt överenskommelser om gemensamt haveri.
I samband härmed har man också framhållit att ett direkt införlivande
i svensk rätt av en konvention genom en särskild lag vore att föredra
framför metoden att transformera konventionen till svensk lag s
eftersom man då undviker tveksamheter av nu berört slag.
För egen del hyser jag ingen tvekan om att den av utredningen
10 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
föreslagna lagstiftningen är väl förenlig med Haag-Visbyreglema. De
ursprungliga Haagreglema är till stor del en avskrift av Canadas
Water Carriage Act av år 1910, vilken lag i sin tur i grundläggande
delar är hämtad från den amerikanska Harter Act av år 1893, och
konventionens främsta syfte var att stärka konossementets värde som
omsättningspapper genom att trygga konossementsförvärvarens rätt
att få ut det i konossementet angivna godset eller en rimlig ersättning
därför. Begränsningen av de tvingande ansvarsreglemas tillämpnings-
område är utformad på så sätt att dessa samtidigt begränsar själva
konventionens tillämplighet. Eftersom Haag-Visbyreglema endast
gäller för konossementsfart står det följaktligen en konventionsstat
fritt att fastställa vilka regler som skall gälla för annan fart.
Förhållandet är detsamma för befordran av däckslast och levande
djur som faller utanför Haag-Visbyreglemas ram samt även av annat
gods vad avser tidsperioderna före lastning och efter lossning (se
närmare NJA II 1936 s. 583 angående begränsningarna av konven-
tionens tillämpningsområde). En stor del av de föreslagna bestäm-
melserna gäller dessutom områden som överhuvud inte berörs av
Haag-Visbyreglema och som därför står öppna för nationell lagstift-
ning. Detta gäller exempelvis genomgångstransporter, konossementet
som negotiabelt dokument, jurisdiktion och skiljeförfarande m.m.
Och när det gäller regler om transportörens tvingande ansvar vid
dröjsmål med godsets utlämnande och vid skada orsakad av en under-
transportör infördes uttryckliga bestämmelser därom i sjölagen redan
vid 1973 års sjölagsändringar efter förordande av Sveriges advokat-
samfund och dåvarande Sjörättsföreningen i Göteborg. Problematiken
kring dessa bestämmelser och deras förhållande till Haag-Visbyregler-
na blev därvid väl belyst (se prop. 1973:137 s. 58 och 65) och jag
finner inte skäl att i detta sammanhang göra någon annan bedömning
än den som gjordes då. Rätten att träffa överenskommelser om upp-
görandet av gemensamt haveri finns emellertid inskriven i såväl
Haag-Visbyreglema som i Hamburgreglema varför den nuvarande
ordningen med en uttrycklig lagregel om detta inte bör rubbas.
Vad sedan gäller frågan om lämplig metod för ett införlivande av
internationella sjörättsliga regler med svensk rätt vill jag erinra om
att den i Norden traditionella tekniken i regel varit att transformera
reglerna till lag i nordisk stil. Ett avsteg från denna princip i
förevarande fall skulle innebära att den i det föregående redovisade
lösningen att som utredningen föreslagit anpassa sjölagen till Ham-
burgreglema så långt som möjligt utan att Haag-Visbyreglema be-
höver sägas upp inte skulle kunna genomföras. Det skulle i sin tur få
till följd att den svenska sjölagen fick en helt annan struktur och
terminologi än de andra nordiska ländernas sjölagar.
En sådan ordning kan jag inte förorda. Tvärtom vill jag för min
del, i likhet med majoriteten av remissinstanserna, ansluta mig till det
synsätt som utredningen har gett uttryck för.
Min uppfattning är således att svensk rätt bör anpassas så långt
möjligt till Hamburgreglemas innehåll utan att ansvarsförhållandena
enligt Haag-Visbyreglema blir rubbade. Vid ett tillträde till Ham-
Prop. 1993/94:195
146
burgsystemet kommer därvid endast begränsade ändringar att behöva Prop. 1993/94:195
göras (se utredningens alternativa lagförslag om detta i bilaga 2). I
princip rör det sig om grunderna och gränserna för ansvaret samt det
geografiska tillämpningsområdet.
Mitt förslag: Den nuvarande sjölagen ersätts med en ny sjölag där
närliggande ämnesområden förs samman till särskilda block. I
detta nya system delas det nuvarande 5 kap. om godsbefordran
upp på två centrala kapitel som innehåller regler om stycke-
godstransport respektive befraktning av fartyg. Lagen paragraferas
enligt modem svensk lagstiftningsteknik.
Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt
förslag utom så till vida att sjölagens löpande paragrafering förslås
bibehållen i ett visst reviderat skick (se betänkandet s. 79).
Remissinstanserna: Med något undantag tillstyrker remissinstan-
serna utredningsförslaget om en ny struktur av sjölagen eller lämnar
förslaget utan invändning. Flera instanser anser dock att det nuvaran-
de systemet med en löpande paragrafering bör överges.
Skälen för mitt förslag: Sjölagen har i stort sett samma systematik
som vid dess tillkomst under 1890-talet. Genom en rad partiella
reformer har dock det ursprungliga innehållet nästan fullständigt
ändrats. Nya avsnitt har placerats in där luckor uppstått på grund av
upphävda bestämmelser. Därvid har i flera fall "hål" uppkommit i
paragraferingen genom att bestämmelser blivit upphävda utan att
ersättas av andra regler. Andra oformligheter beror på att man inte
haft plats att fördela den nya lagtexten på ett naturligt antal para-
grafer. De partiella reformerna har därför medfört att sjölagen med
tiden blivit alltmer svåröverskådlig.
Som jag kommer att utveckla närmare under avsnitt 3.2.1. finns det
skäl att uppdela reglerna om styckegodstransport och befraktning av
fartyg på två skilda regelverk. Detta kräver dock med nödvändighet
att reglerna redovisas i olika kapitel. Sjölagens nuvarande 5 kap. om
godsbefordran innehåller cirka 100 paragrafer medan det föreliggande
lagförslaget omfattar betydligt fler. Med hänsyn till det fortsatta
behov av en löpande modernisering av sjölagens transport- och
befraktningsregler som måste antas finnas kan därför de föreslagna
reglerna inte infogas i kapitlet på ett ändamålsenligt sätt. Jag delar
därför utredningens uppfattning att sjölagen bör omarbetas även i
formellt hänseende och att en ny kapitelindelning bör genomföras. De
formella ändringarna bör lämpligen genomföras i samband med nu
147
pågående revideringar av den nordiska sjölagstiftningen. Prop. 1993/94:195
Den idéskiss rörande sjölagens diposition som utredningen lagt fram
har diskuterats vid nordiska departementsöverläggningar. Dä-vid har
utgångspunkten varit att de nordiska sjölagarna görs så lika som
möjligt till struktur och innehåll genom att fristående bestämmelser
som inte har någon motsvarighet i övriga nordiska lagar samlas i
respektive lags avslutande kapitel. Mot bakgrund härav har en
gemensam huvudstruktur av sjölagarna kunnat utarbetas med följande
disposition och rubriker.
|
Del I 1 kap. 2 kap. 3 kap. 4 kap. |
Fartyg Om fartyg Om skeppsregistrering och inskrivning Om skeppshypotek och sjöpanträtt Om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden |
|
Del II 5 kap. 6 kap. |
Rederi Om partrederi Om befälhavare |
|
Del III 7 kap. 8 kap. 9 kap. 10 kap. 11 kap. 12 kap. |
Ansvar Allmänna bestämmelser om ansvar Om skada genom fartygs sammanstötning Om ansvarsbegränsning Om ansvar för oljeskada Om ansvar för atomskada Om begränsningsfond och begränsningsmål |
|
Del IV 13 kap. 14 kap. 15 kap. |
Avtal om befordran Om styckegodstransport Om befraktning av fartyg Om befordran av passagerare och resgods |
|
Del V 16 kap. 17 kap. 18 kap. |
Sjöolyckor Om bärgning Om haveri Om dagböcker, sjöförklaring, annan undersökning av |
|
Del VI 19 kap. 20 kap. 21 kap. 22 kap. |
Avslutande bestämmelser Om preskription av vissa fordringar Straffbestäm mel ser Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål |
148
En särskild fråga i sammanhanget gäller paragraferingen. Denna har
alltsedan lagens tillkomst varit löpande. Med hänsyn till att man i
Danmark anser sig bunden till en lagstiftningstradition med löpande
numrering har utredningen föreslagit en fortsatt sådan numrering även
för svenskt vidkommande. För att uppnå den önskade likformigheten Prop. 1993/94:195
av sjölagarna skulle därvid vissa "strukturella" hål göras i paragraf-
följden.
Flera remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, har uttalat att det
framstår som i det närmaste uteslutet att behålla den nuvarande
ordningen vid en genomgripande omredigering av sjölagen. I stället
förordas att varje kapitel får börja med ny numrering i överens-
stämmelse med den lagstiftningsteknik som tillämpas på andra rätts-
områden, exempelvis skadeståndsrätten och bolagsrätten.
I anledning av den i Sverige framförda kritiken har även denna
fråga diskuterats vid de nordiska departementsöverläggningama.
Också från finsk sida har man under överläggningarna varit intresse-
rad av en sådan uppläggning som vissa svenska remissinstanser
förordat. Danmark har därvid framlagt förslag om ett "modifierat"
löpande numreringssystem, innebärande att ett antal paragrafer utan
innehåll avsätts inom varje kapitel för framtida reformbehov. En
sådan teknik har dock inte ansetts vara godtagbar enligt finsk och
svensk lagstiftningstradition.
I det läget bör Sverige enligt min uppfattning välja ett
paragraferingssystem med största möjliga flexibilitet så att framtida
kompletteringar av sjölagen lätt kan infogas i sitt sammanhang. I
Finland avser man enligt vad jag erfarit att välja samma lösning. Från
norskt håll har man uppgett att man inte tagit slutlig ställning i frågan
om paragrafindelningen.
Det nordiska sjölagssamarbetet har resulterat i en betydande grad
av harmonisering av sjölagarna. Inte bara de sakliga lösningarna utan
också lagstrukturen med en gemensam nordisk kapitelindelning och
i de flesta avseenden helt överensstämmande lagparagrafer i kapitlen
leder till en hög grad av enhetlighet i nordisk sjörätt. Att
paragrafnumreringen blir olika i de nordiska länderna är i detta
sammanhang av helt underordnad betydelse. De lagförslag som nu
läggs fram i respektive länder är således enligt min mening väl
ägnade att ytterligare stärka likheten mellan de nordiska ländernas
lagstiftning på det sjörättsliga området.
Under arbetet med att omdisponera sjölagens olika kapitel har även
mindre justeringar gjorts i lagtexten i syfte att något modernisera
språket. Detta redovisas i specialmotiveringen.
En närmare sammanställning av gällande bestämmelser i sjölagen
med de bestämmelser som nu föreslås finns intagen i bilaga 6.
149
Prop. 1993/94:195
Mitt förslag: Bestämmelserna om styckegodstransport till sjöss
anpassas till linjefartens speciella förhållanden och till nya
kommersiella mönster på transportområdet. Hamburgkonvention-
ens systematik och terminologi tas som förebild och dess ansvars-
regler transformeras och arbetas in i ett nytt självständigt regel-
verk i den omfattning så kan ske med hänsyn till Sveriges
nuvarande konventionsförpliktelser.
Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt
förslag (se betänkandet s. 89).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker lagstiftning
i enlighet med utredningens förslag. Ett par instanser finner dock
förslaget mindre välbetänkt och avstyrker lagstiftning med hänsyn till
den osäkerhet som råder om huruvida en svensk ratifikation kommer
att ske inom överskådlig tid.
Skälen för mitt förslag: Reglerna för befordran av styckegods
sammanfaller i stora delar med nuvarande regler för resebefraktning.
Endast några få regler är specifika för styckegodshanteringen. Utred-
ningen har emellertid med hänsyn till linjefartens kraftiga utveckling
under senare år funnit skäl att nu bryta ut styckegodsreglerna till ett
självständigt regelverk med sådan systematik och terminologi att be-
fordringsformen inte längre sammanblandas med andra befordrings-
former såsom exempelvis delbefraktning av fartyg.
Utredningen har granskat och kunnat konstatera att Hamburgregler-
nas olika lösningar med några få undantag är väl förenliga med
nordisk rättsuppfattning. Det märks enligt utredningen exempelvis på
beskrivningen av ansvarsperiodens omfattning i artikel 4 i konven-
tionen. Vad som där uttrycks anser utredningen i hög grad avspegla
skandinaviska erfarenheter från containertrafikens och system-
transporternas pionjärår. Sådana skrivningar kan därför övertas i
svensk rätt även om Hamburgreglemas ansvarssystem i övrigt inte
införs. Ett annat exempel som utredningen pekar på gäller artiklarna
10 och 11 i Hamburgreglema rörande omlastnings- och genomgångs-
transporter, vilka fått en motsvarande nordisk reglering redan vid
1973 års lagändringar. Utredningen har därför - med beaktande av de
målsättningar och intryck med vilka Hamburgreglema är skrivna -
funnit det naturligt att omarbeta de svenska styckegodsreglerna
grundligt och bygga upp dem med Hamburgreglemas systematik som
förebild.
Flertalet remissinstanser har ställt sig positiva till utredningens
förslag till en omarbetning av reglerna om godsbefordran så långt
1968 års tilläggsprotokoll tillåter. Bland domstolarna finner Svea
150
hovrätt mot bakgrund av att 1973 års sjölagsändringar inte fullföljdes Prop. 1993/94:195
till en mer genomgripande reform i moderniserande riktning särskilda
skäl föreligga för en anpassning till dagens förhållanden. Hovrätten
framhåller därutöver att det bl.a. med hänsyn till den framtida ut-
vecklingen av de s.k. multimodala transporterna finns fullgoda skäl
att redan nu anpassa de nordiska sjölagarna till Hamburgreglema.
Sveriges redareförening har anfört att lagförslaget i allt väsentligt
är i överensstämmelse med dagens sjöfartsförhållanden. Redareföre-
ningen uttalar vidare i anslutning härtill att förslaget får ses som en
acceptabel kompromiss mellan de intressen som förespråkar ett till-
träde till Hamburgreglema och de som inte gör det även om enligt
föreningen både sakliga och principiella invändningar kan göras mot
att konventionen fått en så pass mönsterbildande funktion. Även
Sveriges ångfartygs assurans förening (the Swedish Club), som i
övrigt redovisat en negativ inställning till en ratifikation av Hamburg-
konventionen, anser att utredningsförslagets uppläggning med ett
första lagstiftningssteg bör tillfredsställa såväl redar- som varuägar-
sidans önskemål och behov och ställer sig därför i princip positiv till
förslaget.
Endast ett par remissinstanser uttalar sig direkt negativt om
förslaget. Bl.a. Institutet för sjörätt och annan transporträtt vid
Stockholms universitet anser att ett antagande av Hamburgkonven-
tionen endast skulle störa funktionerna på en väl fungerande försäk-
ringsmarknad och att Sverige därför inte bör göra något för att
uppmuntra en framtida anslutning.
Som jag tidigare uttalat anser jag för egen del att Hamburgreglema
i hög grad är ändamålsenliga. Såsom utredningen visat kan Hamburg -
konventionens principer och lösningar knappast anses som något brott
mot nuvarande ordning utan fastmer som en naturlig vidareutveckling
av de sjörättsliga befordringsreglema. Genom att inarbeta Hamburg-
konventionens systematik och terminologi i svensk rätt redan nu tas
också ett ytterligare steg framåt i riktning mot en harmonisering av
reglerna för olika transportslag och möjligheterna att åstadkomma
enhetliga lösningar på systemtransporternas område underlättas
därigenom väsentligt. Men framförallt blir de sjötransporträttsliga
reglerna betydligt mer lättillgängliga och förståeliga än tidigare
eftersom terminologin bättre svarar mot gängse benämningar på
linjefartsområdet.
Jag förordar således att Hamburgreglema tas som förebild med
avseende på systematik och terminologi på godsbefordringsområdet
och att ett nytt kapitel om styckegodstransport införs i sjölagen.
151
Mitt förslag: I förhållande till nu gällande bestämmelser i 169 och
170 §§ sjölagen skall reglerna om styckegodstransport gälla alla
typer av avtal om godstransport till sjöss oberoende av om
konossement utfärdas eller inte. Vidare skall de svenska reglerna
tillämpas oberoende av transportens geografiska anknytning (lex
fori). Undantag skall i förstnämnda avseende göras endast för ren
certepartifart och för ramavtal av typen kvantumkontrakt. I
geografiskt hänseende skall undantag göras för inrikes transporter
i annat nordiskt land och för sådana sjötransporter där parterna
kommit överens att avtalet skall vara underkastat lagen i en annan
stat ansluten till Haag-Visbyreglema och det transporterande
fartyget inte anlöper någon nordisk hamn.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-
tänkandet s. 121-125).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar förslaget men
bl.a. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om utredningsförslaget i
berörda avseenden är förenligt med Haag-Visbyreglema och Sveriges
bundenhet till dessa regler.
Skälen för mitt förslag: Vid Haagreglemas tillkomst var det regel
att utfärda konossement för all styckegodstransport. Reglernas
tillämpningsområde är därför begränsat till att gälla bara när
konossement eller liknande åtkomsthandling används. På senare tid
har emellertid bruket av konossement minskat, främst som en följd
av att godset med nutidens snabba fartyg ofta anländer till
destinationsorten före dokumentet. Eftersom godset, om konossement
har utfärdats, bara får lämnas ut mot att detta företes, har man i
stället övergått till att utfärda icke-negotiabla transportdokument "sea
waybills". I viss utsträckning förekommer det också att för trans-
porten nödvändiga uppgifter behandlas med ADB. Men även andra
faktorer än de avkortade transporttiderna har medverkat till denna
utveckling.
Tidigare skedde transporterna vanligen som ett led i ett köp och
parterna hade då behov av ett konossement för betalnings- och
kreditändamål. Numera kan betalning och kredit ordnas på annat sätt.
Dessutom förekommer i ökad utsträckning att avsändare och motta-
gare är samma företag eller bolag inom samma koncern. Inte heller
i dessa fall behövs ett transportdokument som har funktionen att vara
bärare av rätten till godset. Mot bakgrund av den utveckling som
således skett i nu nämnda avseenden bör styckegodsreglemas tillämp-
lighet utvidgas och reglerna tillämpas på all transport till sjöss oavsett
vilken typ av transportdokument som kommer till användning. Som
tidigare framhållits under avsnitt 2.1.5 kan Haag-Visbyreglema inte
anses utgöra hinder för detta. Däremot anser jag, liksom utredningen,
att en begränsning av tillämpligheten bör göras gentemot olika slag
av befraktning där ett fartyg disponeras genom certeparti eller
Prop. 1993/94:195
152
gentemot vissa på marknaden förekommande ramavtal,exempelvis Prop. 1993/94:195
s.k. kvantumkontrakt. Till dessa kontraktsformer återkommer jag i
följande avsnitt.
Vid 1973 års sjölagsändringar, som huvudsakligen gällde inför-
livandet av Haag-Visbyreglema i svensk rätt, diskuterades om
domstolarna i de nordiska länderna alltid skulle tillämpa reglerna
såsom de återgetts i det egna landets sjölag (lex foriprincipen) eller
om de, på grundval av vissa i lagen preciserade internationellt
privaträttsliga regler, ibland skulle använda de tvingande reglerna
såsom de kommit till uttryck i annan konventionsstats lagstiftning.
Man valde den senare lösningen som en gemensam nordisk lösning.
Av 169 § sjölagen följer därför att lagen i den stat där avgångsorten
är skall tillämpas i nordisk och intemordisk fart. I annan fart
tillämpas lagen i den konventionsstat där ett konossement blivit ut-
färdat eller där lastningen ägt rum, eller, om transporten skett från
icke-konventionsstat till Norden lagen i den stat där bestämmelseorten
är. Av 170 § sjölagen följer vidare att en hänvisning i ett konosse-
ment till annan stats konventionslagstiftning äger full giltighet.
Numera tillämpar emellertid domstolarna i flertalet länder lex fori
när det gäller konventionsbunden lagstiftning. I förevarande samman-
hang torde olägenheterna med detta inte vara särskilt stora eftersom
reservationer mot konventionsbestämmelsema inte är tillåtna. Be-
stämmelserna i de olika konventionsstatema får därför antas vara i
allt väsentligt överensstämmande. Uppenbara nackdelar med nu-
varande ordning är emellertid, vilket framhölls redan vid 1973 års
ändringar, att domstolar och parter åläggs att undersöka var och hur
reglerna förekommer i annan konventionsstats lag och vilken tolkning
av reglerna som skett i rättspraxis, något som medför besvär och
ökade kostnader. Och trots en sådan undersökning kvarstår alltid
risken för att domstolarna tillämpar den främmande rätten felaktigt på
grund av otillräcklig information om dess innehåll och hur den skall
tolkas.
Övervägande skäl talar därför för att Sverige, i likhet med övriga
nordiska länder, följer den internationella utvecklingen och nu väljer
en lex forilösning på styckegodstransporternas område. Några folk-
rättsliga förpliktelser som hindrar detta torde inte finnas. För svenskt
vidkommande har denna princip dessutom redan antagits på andra
transporträttsliga områden såsom på luft- och vägtransportområdena.
Undantag bör dock göras för inrikes transporter i annat nordiskt land
med hänsyn till att man i bl.a. Norge överväger att införa ett mer
enhetligt ansvarssystem för olika slag av inhemska transporter.
Vidare kan avtalsparterna undantagsvis disponera över vilken kon-
ventionsstats lag som skall tillämpas i de fall transporten inte berör
Norden, exempelvis vid linjefart mellan två icke-nordiska kon-
ventionsstater. Denna möjlighet till lagval är en rest av 170 § första
stycket sjölagen och har föreslagits av de nordiska sjölagskommit-
téema efter önskemål från Danmarks sida. Med hänsyn till önsk-
värdheten av en så enhetlig nordisk lösning som möjligt även på
denna punkt bör förslaget om möjlighet till lagval godtas.
Styckegodsreglema är inte tillämpliga på ett transportavtal som är Prop. 1993/94:195
underkastat en internationell konvention om annan transport än sjö-
transport. Ett uttryckligt förtydligande om detta i lagtexten såsom för
närvarande är fallet i 72 § sjölagen kan inte anses vara nödvändigt.
Inte heller anser jag att det är nödvändigt att i lagtexten ta in regler
om lagvalet vid fri fart, dvs. vid transporter som faller utanför Haag-
Visbyreglemas tillämpningsområde. I fråga om sådana transporter får
lagvalet liksom tidigare avgöras i enlighet med transportavtalets
bestämmelser eller annars enligt allmänna internationellt privat-
rättsliga regler.
Mitt förslag: Transportörens skadeståndsansvar skall vara
tvingande för hela den tid under vilken godset är i hans vård i
lastningshamnen, under transporten och i lossningshamnen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-
tänkandet s. 145-146).
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan invändning. Vissa instanser ifrågasätter
emellertid om utredningsförslaget är i överensstämmelse med
Sveriges anslutning till Haag-Visbyreglema.
Skälen för mitt förslag: Redan nu gäller att transportören bär
ansvaret för godset medan det är i hans vård ombord eller i land.
Enligt 168 § andra stycket sjölagen kan transportören dock förbehålla
sig frihet från ansvar för tiden före lastningens början och efter
lossningens slut. Det tvingande ansvaret omfattar således bara tiden
mellan lastningen och lossningen (den s.k. tackle-to-tackleprincipen).
Även om friskrivning har skett har dock i rättspraxis gränsen för det
tvingande ansvaret inte dragits alltför snävt. Det finns nordiska domar
(se exempelvis rättsfallet Selma Tordén NJA 1951 s. 130) som slår
fast att ansvaret varar till dess godset blivit upplagt på ett försvarligt
sätt efter lossningen och det kan antas att något liknande gäller be-
träffande ansvaret vid lastningen. Problem finns således när det gäller
att i det enskilda fallet fastställa transportörens ansvar.
Vid modem styckegodshantering sker mottagandet och avlämnandet
av godset alltmer i terminal eller motsvarande, belägen i anslutning
till det transporterande fartyget. Det är härvid naturligt, särskilt vad
avser kombinerade transporter, att i samma mån låta godsansvaret
omfatta även terminalperioden. På så sätt åstadkommer man att
luckor i ansvarskedjan täpps till med ett enklare och effektivare
försäkringssystem som följd. Avtalsparterna har också alltmer
anpassat sig till detta (se exempelvis konossementsformuläret Combi-
conbill kl 10[ 1 ]). Rättsutvecklingen i kombination med nya trans-
portsystem talar således starkt för att man nu överger tackle-to-
tackleprincipen vid styckegodstransport och anpassar transportörens
154
ansvar att gälla under hela den tid under vilken han har godset i sin Prop. 1993/94:195
vård. Därmed uppnår man också större enhetlighet med andra
transportformer.
I anledning av den tveksamhet som föreligger hos flera remiss-
instanser huruvida en ordning som den nu beskrivna är förenlig med
Haag-Visbyreglema har utredningsförslagets konventionsenlighet
diskuterats vid nordiska departementsöverläggningar. Även från de
övriga nordiska ländernas sida har man därvid uttalat som sin
bestämda uppfattning att Haag-Visbyreglema, förutom att de endast
avser transporter under konossement, tidsmässigt endast reglerar
transportörens ansvar från och med lastning till och med lossning av
godset och att annan tid varunder godset är i transportörens vård
således står öppen för konventionsstatemas nationella reglering. Mot
denna bakgrund har man under departementsöverläggningama inte
varit beredd att gå ifrån den ordning som de nordiska sjölagskommit-
téema föreslagit.
För egen del har jag ingen annan uppfattning än den som kommit
till uttryck under de nordiska departementsöverläggningama. Med
hänsyn till den förändring som alltmer skett i avtalspraxis kunde en
lösning i och för sig vara att även fortsättningsvis överlämna ansvars-
problematiken i nu berört avseende åt rättstillämpningen i avvaktan
på en svensk anslutning till Hamburgreglema. Mot bakgrund av de
övriga nordiska ländernas inställning förordar jag emellertid att
utredningens förslag godtas och läggs till grund för lagstiftningen.
Mitt förslag: Reglerna om transportörens möjlighet till
ansvarsfriskrivning för godsskada vid anlitande av
undertransportör görs restriktivare i förhållande till nu gällande
bestämmelser i 168 § tredje stycket sjölagen. Förbehåll godtas
således inte alls, om undertransportören utför hela transporten.
Vid s.k. genomgångstransport skall krävas för att friskrivning
skall godtas dels att genomgångstransporten är uttryckligen avtalad
och att undertransportören namngetts i transportavtalet, dels att
transportkunden inte försätts i en försämrad processuell ställning
vid inträffad godsskada.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-
tänkandet s. 155-156).
Remissinstanserna: Förslaget godtas av flertalet remissinstanser.
Institutet för sjörätt och annan transporträtt vid Stockholms universitet
anser däremot att sakliga skäl inte föreligger för att utesluta möjlig-
heten till friskrivning i fall då hela transporten utförs av en under-
transportör. Sveriges redareförening anför att man vid tidpunkten för
transportavtalets ingående ännu inte bestämt vilket rederi som skall
anlitas för deltransporten. Kravet på ett namngivande av undertrans- Prop. 1993/94:195
portören redan i avtalet innebär därför enligt föreningen praktiska
problem, vilka kan verka konkurrenshämmande.
Skälen för mitt förslag: Trots att Haag-Visbyreglema inte har
några uttryckliga bestämmelser för transporter som helt eller delvis
utförs av en undertransportör infördes genom 1973 års sjölagsänd-
ringar regler om detta på nationell grund. Den avtalsslutande trans-
portören ålades av rättspolitiska hänsyn ett kvardröjande ansvar om
det inte uttryckligen avtalats eller blivit klart förutsatt mellan parterna
att transporten helt eller delvis skulle utföras av en annan transportör.
Motsvarande bestämmelser infördes i de övriga nordiska sjölagarna.
Frågan om reglernas närmare utformning ansågs dock inte vara helt
okontroversiell. En framtida konventionsreglering skulle kunna
föranleda en ändrad lagstiftning.
Frågan om transportörens ansvar i nu berört avseende har under
utredningsarbetet åter varit föremål för nordiska överläggningar. Man
har därvid varit eniga om att en transportör som åtar sig en transport
och uppbär frakt för denna också skall vara ansvarig gentemot trans-
portkunden. Sedan får det bli hans sak att regressvis utkräva det
eventuella skadestånd som han nödgats utge på grund av de skador
som undertransportören vållat. Endast undantagsvis bör friskrivning
få förekomma om detta kan underlätta förfarandet vid s.k. genom-
gångstransporter, dvs. två eller flera transporter med samma slag av
transportmedel. Om huvudtransporten skall utföras av transportören
men en lokal eftertransport av en undertransportör har transport-
kunden ofta intresse av att transportören utfärdar ett genomgångs-
konossement av utlämningstyp, dvs. ett konossement som täcker hela
transportsträckan. I avsaknad av en bestämmelse om möjlighet till
ansvarsbefrielse i dessa fall kan annars det inträffa att transportören
inte anser sig kunna tillmötesgå avsändarens önskemål utan inskränk-
er sig till att utfärda ett konossement för enbart transporten fram till
omlastningshamnen.
I artiklarna 10 och 11 i Hamburgreglema har införts ansvarsregler
konstruerade under starkt intryck av den nordiska lagstiftningen.
Som jag ser det framstår dessa regler som en lämplig avvägning av
de intressen som här gör sig gällande. Utredningens förslag att
utforma de nationella bestämmelserna om ansvarsfrihet i full över-
ensstämmelse med konventionsreglema bör därför godtas. Syftet
härmed är givetvis en önskan att effektivt förhindra ett kringgående
av det tvingande transportansvaret. De praktiska olägenheter som
påtalats från remisshåll kan inte heller anses vara alltför stora med
det internationella samarbete och de snabba telekommunikationssys-
tem som finns idag.
156
Mitt förslag: Sjölagens regler om konossement anpassas så långt
möjligt till internationella förhållanden. Vidare införs uttryckliga
regler om s.k. befälhavarkonossement och indemnitetsförklaringar
(back letters).
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-
tänkandet s. 161-166).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar utrednings-
förslaget utan erinran. Några instanser, däribland Svenska sjörätts-
föreningen, är dock kritiska vad avser nya regler rörande back
letters. Man menar att reglerna fått en närmast "straffrättslig"
karaktär som berikar en avtalspart på den andres bekostnad. Sveriges
advokatsamfund ifrågasätter förslagets förenlighet med Haag-
Visbyreglema när det gäller befälhavarkonossement och back letters.
Skälen för mitt förslag: Som närmare berörts under avsnitt 3.2.2.
skall tillämpligheten av styckegodsreglema inte vara beroende av att
konossement eller liknande handling utfärdas. Detta motiveras främst
med konossementets minskade betydelse vid sidan av andra transport-
dokument, exempelvis sjöfraktsedlar, och dokumentlösa transporter
där traditionella pappersrutiner ersätts med elektroniska rutiner
(datorer och överföring på nätverk). Emellertid finns det fortfarande
behov av konossementet som ett internationellt pappersdokument.
Detta bildar nämligen samtidigt utgångspunkten för en översättning
till elektroniska funktioner. Syftet bör därför vara att stödja en inter-
nationell strävan efter att göra konossementsdokumenten så standardi-
serade och enhetliga som möjligt. Ett ytterligare steg i denna riktning
har bl.a. tagits genom att det i artiklarna 14-17 i Hamburgreglema
upptagits bestämmelser om konossementets innehåll och dess rätts-
verkningar.
Nämnda regler synes vara ändamålsenliga. Den strävan efter enhet-
lighet som således finns bör Sverige därför biträda. Hamburgreglema
är emellertid inte fullständiga i dessa avseenden varför de måste
kompletteras med olika regler grundade på nationell rätt.
En särskild fråga är om ett konossement som utfärdas av befäl-
havaren på det fartyg som transporterar godset skall anses utfärdat på
transportörens vägnar. En sådan ordning syftar främst till att komma
tillrätta med de oklarheter som ofta följer med bruket av s.k. identity-
of-carrierklausuler (definitioner av lastansvarig motpart i transportför-
hållandet) och innebär en ändring i förhållande till den traditionella
uppfattningen att befälhavaren endast företräder fartygets ägare.
Denna uppfattning avspeglas inte längre i den kommersiella verklig-
heten, särskilt inte på styckegodstransporternas område. I modem
linjefart föreligger inte längre den identifikation mellan den avtalande
transportören och ägaren till det fartyg som transporterar godset på
samma sätt som var vanligt tidigare. Bruket i konossement av
identity-of-carrierklausuler utpekande endast fartygsägaren som
Prop. 1993/94:195
157
ansvarig för godset kan därför leda till orimliga resultat, i synnerhet Prop. 1993/94:195
om fartyget är inchartrat från ett annat land än det där transportören
driver verksamhet. Jag förordar därför, i enlighet med utredningens
förslag, att det införs en uttrycklig regel om att ett konossement som
utfärdats av befälhavaren på det fartyg som transporterar godset skall
anses utfärdat på transportörens vägnar. Med en sådan regel sker en
uttrycklig anpassning av sjölagen till den rättsutveckling som ägt rum
(jfr det s.k. Lulu-målet NJA 1960 s. 742 samt SOU 1972:10 s. 54
f.).
Utredningen har också föreslagit nya bestämmelser om indemnitets-
förklaringar, dvs. en avlastares garantiförbindelser mot transportören
rörande ansvaret för utfärdandet av konossement med oriktiga
uppgifter. Förslaget innebär att sådana överenskommelser även
fortsättningsvis får civilrättslig giltighet mellan avtalsparterna.
Undantag från denna huvudregel skall dock enligt utredningen göras
för de flagranta fall där en transportör handlar i ett direkt syfte att
vilseleda tredje man och denne sedan vidtar åtgärder i förlitan på
konossementets riktighet. I ett sådant fall kan transportören inte
framställa krav mot avlastaren på grund av indemnitetsförklaringen.
Under remissbehandlingen har kritik framställts mot bestämmelsens
innehåll. Det har sagts att en transportör kan känna sig pressad av
kommersiella skäl att uppfylla en avlastares önskemål om ett "rent"
konossement. Jag kan ha viss förståelse för kritiken. Emellertid måste
framhållas att fråga är om ett brottsligt förfarande från transportörens
sida med ett obegränsat skadeståndsansvar mot tredje man och att det
i de flesta rättssystem är en allmän rättsgrundsats att handlingar av
sådant slag inte kan åberopas som grund för ersättningsskyldighet. Ett
sådant synsätt föreligger även i nordisk rätt. Jag anser därför att
övervägande skäl - framförallt bevis- och omsättningshänsyn - talar
för en uttrycklig regel enligt utredningens förslag. Motsvarande
förslag kommer också att läggas fram i Danmark, Finland och Norge.
Angående de föreslagna reglernas förenlighet med Haag-Visby-
reglema vill jag hänvisa till vad jag anfört i fråga om konventionens
tillämpningsområde under avsnitt 2.1.5.
Mitt förslag: Vid styckegodstransport som berör de nordiska
länderna skall förhandsavtal om hur tvister skall prövas vara
ogiltiga, om de begränsar en kärandes möjligheter att få tvisten
prövad på en ort med naturlig anknytning till transportavtalet.
Från denna princip skall undantag göras endast om något annat
följer av den lagstiftning som grundas på den s.k. Luganokonven-
tionen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-
tänkandet s. 167-169).
158
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna ställer sig Prop. 1993/94:195
bakom förslaget. Bl.a. Svea hovrätt välkomnar utredningsförslaget
som en ambition att stävja möjligheten att kringgå det tvingande
transportansvaret. Sveriges speditörsförbund är däremot kritiskt till
förslaget och menar att detta skulle allvarligt försvåra handläggningen
av lastreklamationer, vilka bäst sker på den ort där transportören har
sin verksamhet. Svenska sjörättsföreningen m.fl. anför att en mer in-
gående analys av Luganokonventionens konsekvenser borde göras
innan vissa förbud mot jurisdiktions- och skiljedomsklausuler införs
i den svenska sjölagen på nationell grund.
Skälen för mitt förslag: Haag-Visbyreglema upptar inga direkta
regler om jurisdiktion eller om skiljeförfarande. Linjekonossementen
innehåller därför vanligen klausuler om att talan i anledning av
godsskada eller liknande endast får väckas vid domstol i den stat där
transportören har sitt huvudsakliga driftställe. Om transportören
opererar från ett land som inte har någon närmare anknytning till
transporten, kan detta medföra kostnader och tidsspillan för den
skadelidande som inte står i rimlig proportion till processföremålet;
den skadelidande avstår då från att föra talan i saken. I enskilda fall
kan det till och med vara svårt att utreda var transportören har sin
huvudsakliga verksamhet.
Klausuler av sådant slag har i vissa länder, t.ex. USA och Austra-
lien, ansetts ogiltiga just på den grunden att de gynnar transportören
på ett obehörigt sätt. Denna uppfattning avspeglas även i vissa trans-
porträttsliga konventioner (t.ex. Warszawakonventionen, CMR och
Aténkonventionen) där käranden erbjuds ett antal jurisdiktioner med
rimlig anknytning till transporten. I Hamburgreglema har denna
problematik lösts så att sådana klausuler är ogiltiga i den mån de
hindrar en kärande att väcka talan vid vissa angivna domstolar eller
att få tvisten handlagd genom skiljeförfarande i viss stat. I övrigt får
klausulerna giltig verkan.
Vid de nordiska sjölagskommittéemas överläggningar har man enats
om att föreslå begränsningar i avtalsfriheten i enlighet med Ham-
burgreglemas modell och syftet är givetvis en strävan efter att
förhindra att det tvingande transportansvaret görs illusoriskt i det
enskilda fallet. För egen del anser jag att den föreslagna ordningen
framstår som ändamålsenlig. Jag förordar därför att Sverige, i likhet
med de övriga nordiska länderna, inför regler i överensstämmelse
härmed.
Undantag från reglerna bör såsom utredningen föreslagit göras i fart
som inte berör något nordiskt land så länge stöd saknas i några
allmänt antagna internationella regler.
De förslagna reglerna avses få en generell tillämpning vid stycke-
godstransport med det undantag som beskrivits ovan. Ytterligare
undantag kan dock bli aktuellt om transporten även rör andra stater
inom Europaområdet. Bestämmelserna kan nämligen inte tillämpas
om annat följer av den lagstiftning som grundas på Luganokonven-
tionen. Enligt denna konvention är exempelvis ett prorogationsavtal
på sjöfartens område i princip giltigt om detta utpekar en viss
domstol inom konventionsområdet och en av avtalsparterna har Prop. 1993/94:195
hemvist i en konventionsstat.
Mitt förslag: Sjölagens bestämmelser om laga domstol i sjö-
rättsmål kompletteras med exklusiva forumregler för styckegods-
transport. Redaktionellt tas såväl dessa regler som reglerna för
passagerarbefordran in i självständiga paragrafer.
Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt
förslag (se betänkandet s. 12 och 221).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i
frågan.
Skälen för mitt förslag: I föregående avsnitt har jag föreslagit att
vissa förhandsavtal om hur tvister skall prövas skall vara ogiltiga om
de begränsar en kärandes möjligheter att få tvisten prövad på ort med
en viss naturlig anknytning till transportavtalet. Reglerna om svensk
domstols behörighet måste anpassas till detta.
I likhet med utredningen anser jag att de särregler som krävs för
ändamålet av systematiska skäl bör tas in i en särskild paragraf. Även
forumreglema för passagerarbefordran bör därvid - såsom utred-
ningen föreslagit - brytas ut ur sjölagens allmänna bestämmelser om
laga domstol och utformas som självständiga särbestämmelser.
Vissa ändringar har gjorts i utredningsförslaget till följd av Sveriges
anslutning till Lugano- och arrestkonventionema (se närmare angå-
ende dessa konventioner prop. 1991/92:128 s. 162 och prop.
1992/93:5 s. 28). Exempelvis behålls tills vidare sjölagens speciella
förmögenhetsforum i sin nuvarande form ("där fartyget finns") även
för styckegodstransporter. Därmed uppnås att denna behörighetsregel
tills vidare blir densamma oavsett den sjörättsliga tvistens karaktär.
En översyn av bestämmelsens utformning bör dock ske vid en svensk
anslutning till Hamburgreglema.
Mitt förslag: Reglerna om befraktning av fartyg moderniseras och
kompletteras med regler för nya befraktningsformer.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-
tänkandet s. 11 och 89).
Remissinstanserna: Med några undantag tillstyrker remissinstans-
erna utredningens förslag eller lämnar det utan invändning.
160
Skälen för mitt förslag: Såsom närmare redovisats under avsnitt Prop. 1993/94:195
2.1.3 föreligger ett klart behov av nya regler även på befraktnings-
området. De flesta bestämmelserna fick nämligen sin nuvarande
lydelse under senare delen av 1930-talet och betydande förändringar
har ägt rum i sjöfartsförhållandena sedan dess. Förändringarna har
varit särskilt påfallande i avtalspraxis rörande gängse befraktnings-
former men även nya mönster har vuxit fram. Avtalsformer som kon-
sekutiva resor och kvantumkontrakt har tillkommit och andra former,
exempelvis de s.k. projekttransporterna, tenderar att utvecklas
alltmer. Dessa nya förhållanden har utredningen haft för ögonen vid
översynen av nu gällande regler.
Som skäl för den modernisering och komplettering av lagstiftningen
som utredningen föreslagit har angetts i första hand de dispositiva
rättsreglernas ökade betydelse i samhället i takt med att avtalsfriheten
som princip blivit alltmer kringskuren och övervakad. Man syftar
härvid bl.a. på senare års regleringar i avtalslagen och i de s.k.
avtalsvillkorslagama med möjlighet till prövning av oskäliga avtals-
villkor där dispositiva rättsregler på olika områden får bilda utgångs-
punkt som rättspolitiskt godtagbara normallösningar. Men man har
också i likhet med de övriga nordiska kommittéerna framhållit den
ökade betydelsen av de dispositiva rättsreglerna som bakgrundsrätt på
nyutvecklade områden. Enligt utredningen kan på exempelvis tidsbe-
fraktningsområdet genomtänkta och rekommenderade normallösning-
ar, som tillsammans bildar ett balanserat helhetsmönster, visa sig
värdefulla för inrikes och intemordisk fart där man ofta brukar
kontrakt av betydligt enklare beskaffenhet än i oceanfart. Vidare kan
existensen av ett nordiskt mönster enligt utredningen även antas få
betydelse som tolkningsdatum. Befraktningsavtalen utvecklas efter-
hand. Här kan analogier från de dispositiva regelverken göras med
de gränser och justeringar som olikheterna motiverar. Genom en
utbyggd bakgrundsrätt ger man också avtalsparterna en ökad
möjlighet att vid tvist få denna avgjord i något nordiskt land. De
flesta certepartiema anger i dag London eller New York som orten
för ett skiljeförfarande, något som med tiden kommit att bli alltmera
kostsamt och tidsödande för parterna.
Flertalet remissinstanser har ställt sig positiva till utredningens
förslag men kritiska synpunkter saknas inte. Från ett par håll har det
ifrågasatts om de föreslagna reglerna kommer att motsvara något
kommersiellt behov. Sjöassuradöremas förening påpekar exempelvis
att standardavtal och en väl etablerad rättspraxis redan existerar på
befraktningsområdet och att dispositiva lagregler snabbt kan bli för-
åldrade. Från vissa håll görs också gällande att några rättspolitiska
skäl för ett ingrepp i avtalsfriheten inte föreligger på ifrågavarande
område, varför en utbyggd bakgrundsrätt av "halvtvingande" karaktär
inte kan accepteras.
För egen del vill jag instämma i vad utredningen anfört om värdet
av en modem och utbyggd bakgrundsrätt på befraktningsområdet. 161
Lagstiftningen, som innehållsmässigt synes väl avvägd och förankrad
i certepartipraxis och standardformulär, upptar grundläggande regler
11 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 195
om förhållandet mellan bortfraktare och befraktare samt ger därutöver Prop. 1993/94:195
ändamålsenliga anvisningar om hur praktiskt viktiga problem under
ett certepartis olika skeden bör lösas. Såsom utredningen framhållit
kan därför anpassningen till moderna förhållanden antas minska be-
hovet av särskilda avtalsvillkor i framförallt nordisk fart, vilket är
ägnat att underlätta handeln mellan berörda länder. Och i de fall en
särskild avtalsreglering behövs kan en modem nordisk bakgrundsrätt
ändå ha ett pedagogiskt värde vid utarbetandet av såväl standard-
certepartier som mer individuella befraktningsavtal. Det är därför
tillfredsställande att i dessa avseenden det på alla punkter av någon
betydelse har varit möjligt att finna gemensamma nordiska lösningar,
vilka bör bevaras i största möjliga utsträckning.
Jag delar även utredningens uppfattning om de dispositiva reglernas
ökade betydelse i de fall de utgör lagstiftarens genomtänkta och väl
balanserade normallösningar. Befraktningsreglerna bör i princip
bygga på avtalsfrihet mellan partema men detta betyder inte att
fullständig frihet råder. Förutom enstaka tvingande regler, bl.a. till
skydd för tredje man, ger bestämmelserna om oskäliga avtalsvillkor
i 36 § avtalslagen möjlighet att i enskilda fall bortse från eller
modifiera avtalsvillkor som på ett eller annat sätt missgynnar den ena
parten. Likaså syftar de s.k. avtalsvillkorslagama till att tillgodose
behovet av att mera generellt kunna ingripa mot standardformulär
med oskäligt innehåll. Befraktningsreglerna kommer härvid att utgöra
en viktig jämförelsepunkt vid bedömningen utan att de av denna
anledning får en annan valör än andra dispositiva regler på civil-
rättens område (jfr med avseende på köprätten prop. 1988/89:76
s. 23). Även på avtalstolkningens område får reglerna givetvis en allt
viktigare funktion i den mån de ger uttryck för ett rättspolitiskt
ställningstagande från lagstiftarens sida.
Jag förordar därför i likhet med utredningen att reglerna om be-
fraktning av fartyg kompletteras med regler för nya befraktningsfor-
mer och att de allmänt moderniseras.
Mitt förslag: Reglerna om resebefraktning begränsas termino-
logiskt och systematiskt till sitt egentliga område. Föråldrade
bestämmelser mönstras ut men det tvingande ansvaret vid last-
skada m.m. behålls i inrikes och intemordisk fart. Vidare komp-
letteras bestämmelserna med särregler för s.k. konsekutiva resor.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-
tänkandet s. 11, 89 och 170).
Remissinstanserna: Med några undantag lämnar de remissinstanser
som yttrat sig rörande det sakliga innehållet i utredningens förslag
detta utan invändning.
162
Skälen för mitt förslag: Nuvarande regler för resebefraktning Prop. 1993/94:195
omfattar idag i princip all godsbefordran till sjöss. Genom utveck-
lingen av nya avtalstyper och den lagstiftning som föreslås för dessa
nya former måste reglerna för resebefraktning renodlas och begränsas
i sin tillämplighet. Principerna för regleringen är dock välkända
genom traditionen och endast i några fall har enligt utredningen helt
nya lösningar befunnits nödvändiga. Exempelvis skiljer sig sjölagens
bestämmelser om lastnings- och lossningstid väsentligt från interna-
tionell uppfattning och i synnerhet från engelsk rätt. Detta har lett till
att reglerna, som också varit besvärliga att tillämpa i praktiken, helt
kommit ur bruk. En anpassning till den mönsterbildande engelska
rätten bör därför ske i enlighet med utredningsförslaget.
Vad avser utredningens förslag om bibehållandet av vissa tvingande
ansvarsregler vid inrikes och intemordisk resebefraktning har
Sveriges redareförening ifrågasatt behovet av detta. Föreningen har
vidare förordat att befraktarens ansvar för farligt gods utformas på
samma sätt som vid styckegodstransport i syfte att hos befraktama
inskärpa betydelsen av att upplysningsplikten fullgörs på rätt sätt.
Med anledning av detta vill jag erinra om att båda dessa frågor blev
behandlade vid 1973 års sjölagsändringar. Med hänsyn till vad som
nu har anförts finns inte skäl för andra bedömningar än de som
gjordes då (se prop. 1973:137 s. 79 och 117). Vad därutöver gäller
den förstnämnda frågan har även under detta sjölagsarbete önskemål
framställts från framförallt norsk sida om att behålla de tvingande
ansvarsreglema. Man har därvid pekat på bl.a. den stora export och
import med fartyg som sker till och från övriga nordiska länder och
framhållit vikten av en fortsatt likhet mellan de nordiska ländernas
lagstiftning på området. Jag kan ansluta mig till detta synsätt och
förordar att utredningens förslag följs även i dessa hänseenden.
Utredningen har vidare föreslagit att nya särregler för s.k. konseku-
tiva resor tas upp bland resebefraktningsreglema. Denna moderna
variant av resebefraktning avser flera resor efter varandra med ett
bestämt fartyg. Resorna utförs vanligtvis under en längre tidsperiod,
vilket kan föranleda juridiska problem om en störning sker med
avseende på en enstaka resa. Även om reglerna om resebefraktning
historiskt sett ligger i botten och bildar mönster krävs därför enligt
utredningen speciella lösningar för en förtida kontraktsavveckling.
Remissinstanserna har inte närmare berört förslaget om komplette-
rande regler för konsekutiva resor, vare sig innehållsmässigt eller i
systematiskt avseende. För egen del anser jag att reglerna är ända-
målsenliga och att utredningen visat att de kan infogas bland rese-
befraktningsreglema på ett naturligt sätt där resornas inbördes
sammanhang så kräver. I övrigt skall de givna bestämmelserna om
resebefraktning tillämpas på kontraktsformen, såvida inte annat
avtalats mellan kontraktspartema.
Jag tillstyrker därför utredningens förslag i nu berörda delar såsom
en välbehövlig anpassning till dagens befraktningsmarknad.
163
Prop. 1993/94:195
Mitt förslag: Ett samlat dispositivt regelverk om s.k. kvantum-
kontrakt förs in i kapitlet om befraktning av fartyg.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-
tänkandet s. 11 och 196).
Remissinstanserna: De få remissinstanser som yttrat sig särskilt i
denna del tillstyrker med vissa påpekanden utredningens förslag.
Skälen för mitt förslag: En kortare redogörelse för den moderna
kontraktsformen kvantumkontrakt och dess rättsliga karaktär har
lämnats under avsnitt 2.1.3. Det rör sig om avtal om en viss mängd
gods under en längre tidsrymd, exempelvis ett företags årsproduktion
av bilar. Avtalstypen, som fått en ökad användning under senare år,
företer övervägande drag av befraktningsavtal omfattande en längre
tidsperiod men skiljer sig från den speciella resebefraktningsformen
konsekutiva resor genom att resorna inte är på varandra följande och
fartygen inte individuellt angivna. De befraktande fartygen är endast
generiskt beskrivna, möjligen utpekas en viss grupp av fartyg. Kon-
traktsbestämmelsema tar inte heller sikte på de individuella resorna
under kontraktet - här tillämpas i första hand gängse styckegods- eller
resebefraktningsregler - utan på den kontrakterade godsmängden i
dess helhet.
Med hänsyn till kvantumkontraktets grundläggande karaktär av
resebefraktning kan enligt utredningen sjölagens dispositiva regler i
ämnet i många fall tjäna som bakgrundsrätt till det individuella
kontraktets bestämmelser. Men när det rör frågor med avseende på
kvantumkontraktet i dess helhet saknas ledning. Utredningen har där-
för i likhet med övriga nordiska kommittéer föreslagit att ett antal
dispositiva rättsregler om kvantumkontrakt samlas i ett särskilt avsnitt
i anslutning till reglerna om resebefraktning.
Jag delar utredningens uppfattning om värdet av en utfyllande bak-
grundsrätt även på detta område. Reglerna synes ändamålsenliga och
överensstämmer med huvuddragen i den avtalspraxis som utvecklats
under senare år. Genom att reglerna hålls samman i ett särskilt regel-
verk infogat i befraktningskapitlet på sätt utredningen föreslagit
framträder också kvantumkontraktets olika konkretiseringsmekanis-
mer på ett tydligt och pedagogiskt värdefullt sätt.
Jag förordar därför att ett samlat dispositivt regelverk rörande
kvantumkontrakt införs i kapitlet om befraktning av fartyg.
Mitt förslag: Reglerna om tidsbefraktning anpassas till rådande
internationell certepartipraxis och till den allt vanligare företeelsen
att sjötransportföretagen arbetar med inhyrt tonnage som s.k.
operatörer.
164
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be- Prop. 1993/94:195
tänkandet s. 200).
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig
särskilt i denna fråga. Svea hovrätt anser att tidsbefraktningsreglerna
i utredningsförslaget har genomgått en grundlig omarbetning och
komplettering som väl motsvarar befraktningsformens ökade
betydelse inte minst på den svenska befraktningsmarknaden. Sveriges
advokatsamfund har däremot anfört att förslaget i viss utsträckning
endast är en sammanställning av de vanligaste klausulerna i mark-
nadens standardformulär och har därför ifrågasatt behovet av en ny
reglering på det sätt som utredningen föreslagit.
Skälen för mitt förslag: Såsom redovisats under avsnitten 2.1.2
och 2.1.3 är nuvarande bestämmelser om tidsbefraktning i stort sett
oförändrade alltsedan 1936 års sjölagsändringar. Mot bakgrund av de
strukturförändringar som skett inom sjöfarten under senare år ter de
sig helt föråldrade. Utredningen pekar exempelvis på att en stor del
av den norska handelsflottan numera opererar under tidsbefraktnings-
kontrakt och att utvecklingen är densamma även vad avser svenska
förhållanden. Framförallt pekar man på att sjötransportföretagen idag
ofta hyr in behövligt tonnage och exponerar sig utåt som operatörer.
I certepartiförhållandet är tidsbefraktaren således inte längre lastägare
i samma utsträckning som tidigare.
I likhet med Svea hovrätt finner jag att utredningens förslag är väl
anpassat till dagens förhållanden. Bestämmelserna, som i allt väsent-
ligt överensstämmer med motsvarande förslag i de övriga nordiska
länderna, är i flera avseenden kompletterade med regler som ofta
saknas i standardkontrakten eller som endast framgår indirekt av olika
friskrivningsklausuler på ett svårtillgängligt sätt. Jag kan därför inte
dela Sveriges advokatsamfunds uppfattning att det inte skulle finnas
något behov av den föreslagna regleringen.
Av stort värde är att reglerna har uppdelats efter en tidsaxel med en
funktions- och ansvarsfördelning mellan parterna för varje tidsskede
av ett tidsbefraktningsavtal. Värdefullt och klargörande är också att
ansvarsregler har inarbetats för de situationer då tidsbefraktaren
uppträder som operatör gentemot andra lastägare. Jag förordar därför
att utredningens förslag läggs till grund för en ny lagstiftning på
tidsbefraktningens område.
Tidsbefraktningsreglerna är som tidigare principiellt dispositiva
oavsett fartområde. Undantag görs endast med avseende på ansvars-
reglema i de fall en annan lastmottagare än tidsbefraktaren innehar
konossement. Betydelsen av ett dispositivt regelverk som bakgrunds-
rätt har jag behandlat närmare under avsnitt 3.3.1.
165
Mitt förslag: Sjövärdighetsbegreppet utvidgas i förhållande till
sjölagens nuvarande terminologi. Beroende på sammanhanget kan
det på ett relativt sätt även omfatta fartygets inre säkerhet samt
rese- och lastvärdigheten.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-
tänkandet s. 135-136).
Remissinstanserna: De remissinstanser som berört frågan godtar
utredningens förslag.
Skälen för mitt förslag: Uttrycket sjövärdighet används för när-
varande i svensk sjörättslig terminologi för att beteckna ett fartygs
sjöduglighet i teknisk eller inskränkt mening. En ledning för
bestämmandet av det sjövärdighetskrav som generellt gäller för fartyg
finns i 2 kap. 1 och 5 §§ fartygssäkerhetslagen (1988:49). Däremot
innefattas inte särskilda moment i fartygets skick såsom exempelvis
bemanning och proviantering, den s.k. resevärdigheten, eller lastrum-
mens lämplighet att föra last, den s.k. lastvärdigheten. Som över-
ordnat begrepp används i stället termen fartygets "behöriga skick".
I dansk och norsk terminologi omfattar däremot sjövärdighets-
begreppet också rese- och lastvärdigheten.
I syfte att göra de nordiska sjölagarna innehållsmässigt så lika som
möjligt anser jag i likhet med utredningen att det svenska sjövärdig-
hetsbegreppet bör anpassas till den danska och norska metodiken.
Detta innebär att sjövärdighetsbegreppet inte längre blir något absolut
eller enhetligt begrepp. Sjövärdigheten blir i sjölagens mening relativ
och bestämningen av begreppet måste fortsättningsvis göras utifrån
det sammanhang eller den avtalstyp det är fråga om. Den ändrade
terminologin innebär dock ingen materiell förändring med avseende
på redarens skyldigheter.
Den nya terminologin innebär att konsekvensändringar måste göras
i olika delar i sjölagen där regler rörande sjövärdighet förekommer.
Sjövärdighetsbegreppet på säkerhetslagstiftningens område berörs
dock inte.
Mitt förslag: Beloppen som begränsar bortfraktarens ersättnings-
ansvar för passagerare och resgods höjs så att de kommer i nivå
med de begränsningsbelopp som fastställts i 1990 års tilläggs-
protokoll till Aténkonventionen.
Prop. 1993/94:195
166
Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om befordran av passagera- Prop. 1993/94:195
re och resgods finns i 6 kap. i 1891 års sjölag. Bestämmelserna fick
sin nuvarande lydelse år 1985. De är inte konventionsbundna men
överensstämmer i mycket stora delar med 1974 års Aténkonvention
om befordran av passagerare och resgods till sjöss. Ett väsentligt
undantag gäller de belopp som begränsar bortfraktarens ersättnings-
ansvar. Dessa belopp är i sjölagen betydligt högre än de belopp som
konventionen föreskriver.
När de nuvarande bestämmelserna om passagerarbefordran antogs
övervägdes frågan om Sverige skulle tillträda Aténkonventionen.
Främst på grund av konventionens låga begränsningsbelopp valde
emellertid Sverige, i likhet med Danmark, Finland och Norge, att stå
utanför konventionen (prop. 1982/83:159 s. 84). Det betonades dock
att detta ställningstagande inte fick innebära att Sverige för all framtid
skulle avstå från att tillträda konventionen. Denna har hittills tillträtts
av 13 stater och trädde i kraft år 1987.
Vid en diplomatkonferens i London den 29 mars 1990 antogs ett
tilläggsprotokoll till Aténkonventionen. Genom protokollet höjdes be-
gränsningsbeloppen till en nivå som väsentligt överstiger de belopp
som gäller enligt nuvarande svenska regler. Tilläggsprotokollet har
ännu inte trätt i kraft. Hittills har endast Egypten tillträtt protokollet;
för ett ikraftträdande krävs att 10 stater ansluter sig.
Som en följd av tilläggsprotokollet inleddes ett nordiskt samarbete
i syfte att utreda kvarstående skillnader mellan bestämmelserna i
Aténkonventionen i dess reviderade form och reglerna i de nordiska
sjölagarna inför ett eventuellt tillträde till den reviderade konventio-
nen. Som underlag för svenska ställningstaganden remissbehandlades
Justitiedepartementets rapport från diplomatkonferensen. Flera
instanser, däribland Sveriges redareförening, Svenska försäkrings-
bolags riksförbund och Sveriges ångfartygs assurans förening (the
Swedish Club), ställde sig positiva till protokollet medan Sjöfartsver-
ket och Konsumentombudsmannen ansåg att även tilläggsprotokollets
begränsningsbelopp blivit för låga. (Remissyttrandena finns till-
gängliga i lagstiftningsärendet Justitiedepartementet dnr 90-385).
Den 7 april 1990 inträffade brand ombord på passagerarfartyget
Scandinavian Star i trafik mellan Norge och Danmark. Olyckan, som
krävde 158 människoliv, väckte vissa principiella frågor om ansvaret
vid passagerarbefordran. Det norska justitiedepartementet har därför
påbörjat en utredning rörande möjligheterna att införa en obligatorisk
olycksförsäkring alternativt ett strikt ansvar i kombination med en
obligatorisk ansvarsförsäkring.
Frågan om de nordiska länderna skall tillträda Aténkonventionen i
dess reviderade form har efter olyckan med Scandinavian Star disku-
terats ytterligare vid skilda möten med företrädare för de respektive
departementen. Vid ett sådant möte i augusti år 1992 enades man om
att i avvaktan på resultatet av de utredningar och överväganden som
har berörts ovan undersöka möjligheten att som ett första steg höja 167
begränsningsbeloppen i de nordiska sjölagarna så att de kommer i
nivå med dem som föreskrivs i tilläggsprotokollet.
Enighet har numera uppnåtts om höjningar som innebär att begräns-
ningsbeloppet vid personskada höjs från 100.000 särskilda dragnings-
rätter (SDR) till 175.000 SDR för varje passagerare (en SDR
motsvarar ungefär 11 kronor), att begränsningsbeloppet vid försening
av passagerare höjs från 2.000 SDR till 4.150 SDR för varje passa-
gerare samt att begränsningsbeloppet vid skada på eller förlust eller
försening av resgods höjs från 1.300 SDR till 1.800 SDR för varje
passagerare i fråga om handresgods, från 5.000 SDR till 6.750 SDR
för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som bortfraktaren har
tagit emot för säker förvaring, från 8.000 SDR till 10.000 SDR för
varje fordon och från 2.000 SDR till 2.700 SDR för varje passagera-
re i fråga om annat resgods.
I Norge har ändringsförslagen antagits den 11 juni 1993 (nr 102).
Enligt vad jag inhämtat avser man att även i Danmark och Finland
införa motsvarande begränsningsbelopp.
Flertalet svenska remissinstanser har inte haft något att invända mot
att motsvarande ändringar även görs i de svenska reglerna som ett
första lagstiftningssteg. Mot bakgrund av det anförda förordar jag
därför att begränsningsbeloppen i den nya sjölagen i berörda av-
seenden bestäms till de angivna beloppen i avvaktan på ett slutligt
ställningstagande i frågan om ett svenskt tillträde till Aténkonvention-
en.
Som jag tidigare har berört kommer det att föreslås nya sjölagar med
i stort sett samma struktur i Danmark, Finland, Norge och Sverige.
På sätt som är vanligt när det gäller ny sjörättslig lagstiftning bör
lagarna träda i kraft samtidigt. I Danmark har en proposition lagts
fram under december 1993 och i Finland och Norge avser man att
lägga fram propositioner under våren 1994. Den nya lagstiftningen
skulle därför kunna träda i kraft vid halvårsskiftet 1994 eller kort tid
därefter. Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör det överlämnas åt
regeringen att närmare bestämma dagen för ikraftträdandet.
Den nya sjölagen ersätter dels 1891 års sjölag, dels lagen
(1993:103) om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden,
varför dessa lagar skall upphävas i samband med ikraftträdandet. Ett
flertal övergångsbestämmelser till tidigare ändringar i sjölagen
kommer emellertid fortfarande att ha betydelse efter det att den nya
lagstiftningen trätt i kraft. Det kan inte heller uteslutas att detta även
gäller övergångsbestämmelsen i kvarstadslagen. Undantag för tidigare
givna övergångsregler måste därför göras i tillämpliga delar.
Det föreslås beträffande ett flertal lagar att hänvisningar till olika
bestämmelser i sjölagen skall bytas ut mot hänvisningar till motsva-
rande bestämmelser i den nya sjölagen. Emellertid kan det finnas
andra lagar som innehåller en hänvisning till den gamla lagen. Likaså
finns förordningar eller andra författningar som under en över-
gångstid kommer att innehålla sådana hänvisningar. I dessa fall gäller
att de nya bestämmelserna skall tillämpas om de ersatt äldre be-
Prop. 1993/94:195
168
stämmelser. Prop. 1993/94:195
I kapitlen om godsbefordran finns flera bestämmelser som innebär
en viss skärpning av godsansvaret i förhållande till tidigare lag. Med
hänsyn härtill samt till att avtal rörande godsbefordran ofta avser
längre tidsperioder bör äldre bestämmelser gälla för avtal som har
ingåtts före ikraftträdandet. Om ett konossement utfärdas enligt ett
sådant avtal men efter ikraftträdandet skall dock de nya bestämmel-
serna alltid tillämpas på förhållandet till tredje man som innehar
konossementet.
I fråga om avtal om passagerarbefordran bör de äldre bestämmelser-
na gälla endast i fall då den händelse som ansvarigheten grundas på
har inträffat före ikraftträdandet även om avtalet har ingåtts dessför-
innan.
Bestämmelserna i kapitlen 4 och 21 om kvarstad respektive om laga
domstol i sjörättsmål m.m. bör enligt allmänna principer tillämpas i
mål som inleds efter ikraftträdandet. Någon uttrycklig föreskrift om
detta behövs inte.
Den nya sjölagen kommer inte att medföra några större kostnads-
ökningar för den svenska sjöfarten. Visserligen kan de höjda begräns-
ningsbeloppen vid passagerarbefordran innebära något ökade utgifter
för försäkringar om det visar sig att ersättningsutbetalningama skulle
öka men kostnaderna bedöms ändå som marginella. Samma be-
dömning gör man i de övriga nordiska länderna.
Likaså på godsbefordringsområdet bör kostnadsökningarna bli
marginella genom att nuvarande ansvarssystem i stort sett behålls tills
vidare. Här begränsas ökningen främst till vissa initialkostnader
avseende översyn av standardavtal och information inom näringen om
de nya reglerna. Att sjölagens bestämmelser om godsbefordran
anpassas till moderna förhållanden bör annars vara till avsevärd nytta
för svensk sjöfart.
Införandet av en ny sjölag medför ett visst informationsbehov också
från det allmännas sida, vilket dock kan tillgodoses inom ramen för
befintliga anslag. I övrigt finns inte anledning att räkna med att den
nya lagstiftningen kommer att medföra andra kostnader för det all-
männa som bör beaktas i detta sammanhang.
I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom Justitiedepartemen-
tet upprättats förslag till
L sjölag,
2. lag om ändring i utsökningsbalken (1981:774),
169
3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission,
4. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
5. lag om ändring i lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om
gåva,
6. lag om ändring i lagen (1940:176) med vissa bestämmelser om
fraktfart med svenska fartyg,
7. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),
8. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol-
haltiga drycker m.m.,
9. lag om ändring i sjöarbetstidslagen (1970:105),
10. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
11. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
12. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada
till sjöss,
13. lag om ändring i lagen (1979:377) om registrering av båtar för
yrkesmässig sjöfart m.m.,
14. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vatten-
förorening från fartyg,
15. lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar
egendom i annat nordiskt land,
16. lag om ändring i mönstringslagen (1983:929),
17. lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges
tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod
för linjekonferenser,
18. lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskriv-
ningsmyndigheter,
19. lag om ändring i lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän
hamn,
20. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49),
21. lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor.
Förslag 6, 7, 9, 11, 14, 16, 17, 19 och 20 har upprättats i
samråd med chefen för Kommunikationsdepartementet och förslag 18
har upprättats i samråd med statsrådet Lundgren.
Prop. 1993/94:195
170
Ett fartyg anses som svenskt och är berättigat att föra svensk flagg,
om det till mer än hälften ägs av svensk medborgare eller svensk
juridisk person. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Sjöfartsverket får medge att även annat fartyg, vars drift står under
avgörande svenskt inflytande eller vars ägare har fast hemvist i
Sverige, skall anses som svenskt och vara berättigat att föra svensk
flagg.
Regeringen får meddela föreskrifter om nationalitetshandlingar för
svenska fartyg och får därvid bestämma vad som skall iakttas med så-
dana handlingar samt förbjuda att registreringspliktigt fartyg hålls i
drift utan gällande nationalitetshandling.
Fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en
största bredd av minst fyra meter, betecknas skepp. Annat fartyg
kallas båt.
Över svenska skepp förs ett skeppsregister. Över vissa båtar förs ett
båtregister enligt bestämmelserna i lagen (1979:377) om registrering
av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. Över skepp under byggnad i
Sverige förs ett skeppsbyggnadsregister.
Skeppsregistret, båtregistret och skeppsbyggnadsregistret förs av
den myndighet som regeringen bestämmer (registermyndigheten).
Registermyndigheten förestås av en lagfaren inskrivningsdomare.
Efter regeringens förordnande får registren föras med användning av
automatisk databehandling.
3 §
Till fartyg med dess skrov och styrinrättning hör fast inredning och
annan till stadigvarande bruk för fartyget ägnad utrustning samt
sådana reservdelar som varaktigt förvaras ombord, allt i den mån
fartyget är försett därmed i fartygsägarens intresse.
Utrustning för radiosamband eller navigering räknas dock inte som
tillbehör, om den tillhör någon annan än fartygsägaren eller om
någon annan än fartygsägaren har rätt till utrustningen på grund av
äganderättsförbehåll eller villkor som är att jämställa med sådant
förbehåll.
Prop. 1993/94:195
171
4 §
Bestämmelserna i 3 § skall också tillämpas i fråga om fartyg under
byggnad. Därvid anses ett registrerat skeppsbygge vara försett även
med material, maskineri och annan utrustning som finns på tillverka-
rens område och som genom märkning eller på annat sätt otvetydigt
framstår som avsedd att införlivas med skeppet.
5 §
Rätt till tillbehör till fartyg eller till fartyg under byggnad far inte
göras gällande särskilt. Detta gäller även i förhållande till fartygets
eller byggets ägare.
Överlåtelse av utrustning som utgör tillbehör till fartyg eller till
fartyg under byggnad gäller inte i något fall mot tredje man förrän
utrustningen har skilts från fartyget eller bygget så att detta inte
längre kan anses vara försett med utrustningen.
6 §
Ett skepp som förs in i skeppsregistret skall ha ett namn. Namnet
bestäms av ägaren. Det skall tydligt skilja sig från andra skeppsnamn
i registret och får inte göra intrång i ett särpräglat namnskick, som
används av en annan skeppsägare.
Registermyndigheten får förelägga ägaren att inom en viss tid be-
stämma ett namn som uppfyller kraven i första stycket. I före-
läggandet får vite sättas ut.
Namnet får ändras endast om skeppet eller större andel i skeppet än
hälften övergår till en ny ägare eller om det finns särskilda skäl för
det.
7 §
Ett svenskt fartyg skall ha en hemort i Sverige. Agaren bestämmer
hemorten.
Om en hemort inte har anmälts till registermyndigheten, anses
fartygets hemort vara den ort i Sverige där ägaren har sitt hemvist,
eller Stockholm, om han saknar hemvist här eller fartyget ägs av
flera.
8 §
Ett fartyg som förs in i skepps- eller båtregistret skall ha en igen-
känningssignal. För skepp utgörs denna av signalbokstäver samt för
båtar av signalbokstäver och siffror. Beteckningen för ett fartygs
identifiering skall såvitt möjligt stämma överens med igenkännings-
signalen.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om identifiering och får
därvid bestämma om märkning av registrerade fartyg, deras båtar och
redskap samt förbjuda att registrerat fartyg hålls i drift utan före-
skriven märkning.
De första åtta paragraferna i 1 kap. överensstämmer i sak med 1-
8 §§ i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har gjorts.
Prop. 1993/94:195
172
Prop. 1993/94:195
9 §
Ett fartyg skall, när det hålls i drift, vara sjövärdigt, vari också
innefattas att det är försett med nödvändiga anordningar till förebyg-
gande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt,
tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att
säkerheten för fartyg, liv eller gods inte äventyras.
Om säkerheten på fartyg finns särskilda bestämmelser.
(jfr [9] § i utredningens förslag)
Den nya lydelsen av paragrafen innebär som närmare utvecklats i
den allmänna motiveringen under avsnitt 3.4.1 ingen saklig ändring
utan är endast en anpassning till ett nytt relativt sjövärdighetsbegrepp
inom sjölagen. Sjövärdighetsbegreppet på säkerhetslagstiftningens
område berörs inte.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
10 §
Ett fartyg som skadats skall anses vara icke iståndsättligt inte bara
när det är omöjligt att sätta fartyget i stånd eller, om en sådan åtgärd
måste vidtas på annan ort, fartyget inte kan föras dit, utan även när
fartyget inte är värt att sättas i stånd.
På begäran av ägaren skall ett fartyg som inte kan sättas i stånd
säljas såsom efter utmätning för fordran med bästa rätt.
Bestämmelser om besiktning för att fastställa om ett fartyg skall
anses kunna sättas i stånd finns i 18 kap.
Paragrafen överensstämmer i sak med 10 § i 1891 års sjölag.
Endast språkliga ändringar har gjorts.
1-29 §§
1 §
Ett svenskt skepp skall vara infört i skeppsregistret. Regeringen kan
dock bestämma att skepp, som ägs av staten och som är avsett uteslu-
tande för statsändamål och inte för affärsdrift, inte skall vara infört
i registret.
Ett skepp som är under byggnad i Sverige får föras in i skepps-
byggnadsregistret. Registrering får ske även innan bygget har
påbörjats, förutsatt att det kan identifieras genom byggnadsnummer,
ritning eller på annat betryggande sätt.
Ett skepp skall registreras under sin igenkänningssignal. Ett skepps-
bygge skall registreras under signalbokstäver. Dessa skall tilldelas det
fullbordade skeppet som igenkänningssignal om skeppet förs in i
skeppsregistret. En tilldelad registerbeteckning får inte ändras.
173
2 §
Den som med äganderätt har förvärvat ett skepp som är registre-
ringspliktigt i hans hand men inte infört i skeppsregistret skall inom
en månad från förvärvet anmäla skeppet för registrering. Om för-
värvet har skett under villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller
är att jämställa med ett sådant förbehåll, skall anmälan göras inom en
månad från det att villkoret upphörde att gälla.
Agaren av ett skepp som är svenskt och under byggnad skall anmäla
skeppet för registrering i skeppsregistret inom sex månader från det
att skeppet blivit sjösatt. Registermyndigheten kan medge uppskov
om det finns särskilda skäl.
Ett skeppsbygge anmäls för registrering av ägaren.
Prop. 1993/94:195
3 §
Förvärv av skepp eller skeppsbygge skrivs in på grundval av re-
gistrering enligt 1 §. Inskrivning och därmed sammanhängande in-
föring i skeppsbyggnadsregistret skall föras över till skeppsregistret
om bygget förs över dit som skepp.
Bestämmelserna i första stycket samt i 4 § och 8-28 §§ om skepp
eller skeppsbyggen skall också tillämpas på andelar i sådan egendom.
4 §
Den som med äganderätt har förvärvat ett skepp eller ett registrerat
skeppsbygge skall inom den tid som anges i 2 § första stycket söka
inskrivning av sin rätt. Ett skeppsbygge kan dock i stället anmälas för
avregistrering enligt 6 §. Den som gör registreringsanmälan enligt
2 § anses också söka inskrivning av sin rätt.
Ett dödsbo är inte skyldigt att söka inskrivning av sin rätt till ett
skepp eller ett registrerat skeppsbygge, som har tillhört den avlidne,
i annat fall än när boet överlåter egendomen. Sådan inskrivning skall
sökas inom en månad från överlåtelsen eller, om bouppteckningen då
inte har registrerats, från registreringen av denna. En make som har
tillskiftats ett skepp eller ett registrerat skeppsbygge vid bodelning är
skyldig att söka inskrivning av sin rätt endast om egendomen tidigare
tillhörde den andra maken.
Den som har förvärvat ett skepp eller skeppsbygge under villkor
som innefattar äganderättsförbehåll eller är att jämställa med ett
sådant förbehåll har rätt till inskrivning av sin villkorliga äganderätt.
Om förvärvaren förlorar sin rätt till egendomen på grund av att
villkoret görs gällande, skall inskrivningen avföras ur registret på
ansökan av överlåtaren eller förvärvaren.
Övergår i fall som avses i tredje stycket förvärvarens eller över-
låtarens rätt till någon annan, skall vad som sägs där och vad som i
övrigt föreskrivs i detta kapitel om inskrivning av förvärv och verkan
därav tillämpas.
5 §
Genom inskrivning i skeppsregistret kan ett skeppsnamn som tydligt
skiljer sig från andra skeppsnamn i registret på ansökan förbehållas
den som har behov av det. Om flera söker inskrivning av förbehåll
om skeppsnamn på samma inskrivningsdag och namnen inte tydligt
skiljer sig från varandra, skall registermyndigheten besluta om
företräde efter vad som är skäligt.
174
Inskrivning av förbehåll om skeppsnamn skall avföras ur registret Prop. 1993/94:195
när ett skepp har registrerats med det namnet. Detta gäller också om
den som har beviljats inskrivningen eller hans rättsinnehavare begär
det eller om namnet inte inom fem år har tagits i bruk för ett regi-
strerat skepp.
6 §
Ett registrerat skepp skall avregistreras om det
1. förolyckats, huggits upp eller annars förstörts,
2. försvunnit eller övergetts till sjöss och sedan inte hörts av under
tre månader,
3. upphört att vara svenskt, eller
4. på grund av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att
vara skepp eller, utan att ändring inträtt, inte anses utgöra skepp.
Ett registrerat skeppsbygge skall avregistreras om det som skepp
förs över till skeppsregistret eller ägaren anmäler bygget för avregi-
strering. Dessutom har första stycket 4 motsvarande tillämpning i
fråga om skeppsbyggen.
I fall som avses i första stycket eller andra stycket andra meningen
skall ägaren inom en månad anmäla egendomen för avregistrering
hos registermyndigheten. Om ett skepp till följd av överlåtelse har
upphört att vara svenskt, svarar den tidigare ägaren jämte förvärvaren
för att anmälan görs.
7 §
Om ett skepp som skall avregistreras enligt 6 § första stycket 3 ägs
av flera och skeppet kan bevaras som svenskt genom att delägare
utövar sin rätt enligt 5 kap. 13 eller 16 § mot meddelägare, får det
inte avföras ur skeppsregistret så länge sådan rätt kan utövas. Bevaras
skeppet som svenskt, skall det inte avföras ur registret. I stället skall
det förvärv skrivas in som föranlett anmälan för avregistrering.
Gäller inteckning i ett skepp eller skeppsbygge som skall avregi-
streras, får egendomen inte avföras ur registret förrän borgenär, för
vars fordran pantbrev på grund av inteckningen utgör säkerhet, ger
in pantbrevet och skriftligen samtycker till åtgärden.
Ett skeppsbygge får dock avregistreras för att föras över till skepps-
registret utan samtycke enligt andra stycket. För avregistrering av ett
skepp enligt 6 § första stycket 4 eller av ett skeppsbygge enligt 6 §
andra stycket andra meningen fordras inte heller samtycke av en
inteckningsborgenär som inte har sökt betalning ur egendomen inom
en månad från det att registermyndigheten underrättat honom om
avregistreringsgrunden.
8 §
Trots att registrering eller inskrivning har skett får prövas om den
registrerade egendomen är av det slag som förutsätts för åtgärden.
Fråga om ett förvärv, som ligger till grund för inskrivning eller
avregistrering, är ogiltigt eller inte kan göras gällande eller om
inskrivningen eller avregistreringen av annat skäl kränker någons rätt,
får prövas trots att åtgärden vidtagits.
9 §
Om ett skepp eller skeppsbygge har överlåtits och inskrivning har
sökts för förvärvet, får egendomen efter utgången av den inskriv-
ningsdag då ansökningen gjordes inte tas i anspråk för en annan
fordran mot överlåtaren än sådan som är förenad med panträtt eller
retentionsrätt i egendomen.
10 §
Om ett skepp eller skeppsbygge har förvärvats genom överlåtelse
från någon som inte var rätt ägare, skall förvärvet ändå gälla, om
överlåtarens åtkomst var inskriven när egendomen överläts och för-
värvaren sökt inskrivning och därvid varken insett eller bort inse att
överlåtaren inte var rätt ägare. Detsamma gäller förvärv genom
överlåtelse från någon som var rätt ägare men som på grund av för-
värvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom
överlåtelsen.
Godtrosförvärv inträder dock inte, om det på samma inskrivnings-
dag som inskrivning söks för förvärvet tas upp ett ärende om inskriv-
ning eller annan införing i registret av omständighet, varav bristen i
överlåtarens förfoganderätt beror, eller om anteckning i registret, att
talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av egendomen eller
om bättre rätt till egendomen.
Om förvärv genom exekutiv försäljning finns särskilda bestäm-
melser.
11 §
Talan om bättre rätt till ett skepp eller skeppsbygge kan med laga
verkan riktas mot den som senast beviljats eller sökt inskrivning för
sitt förvärv, även om denne före talans väckande överlåtit egendomen
till någon annan. Den till vilken överlåtelsen skett har i rättegången
samma ställning som om överlåtelsen skett under rättegången.
Första stycket skall också tillämpas när någon vill söka betalning ur
skepp eller skeppsbygge för fordran som är förenad med panträtt eller
retentionsrätt i egendomen. Om en tvist som rör äganderätten är
antecknad i registret, kan talan om betalning i stället riktas mot den
som innehar skeppet eller bygget med äganderättsanspråk.
12 §
Den rättsverkan som en sökt eller beviljad inskrivning medför enligt
9 och 10 §§ består även efter avregistrering.
Den rättsverkan som en ansökan om inskrivning medför enligt 9
och 10 §§ förfaller om ansökningen avslås.
Bestämmelserna i 9 - 11 §§ och i denna paragraf om rättsverkan av
en inskrivningsansökan skall också tillämpas i fråga om anmälan för
avregistrering med anledning av förvärv.
13 §
Införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall, efter
utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen togs upp,
anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror
av god tro om en omständighet som införingen avser. Detta gäller
dock inte i fall som avses i 3 kap. 10 §.
Prop. 1993/94:195
176
14 §
Om äganderätt till ett fartyg, som är registrerat i en främmande stat,
eller till ett fartyg under byggnad i en främmande stat har skrivits in Prop. 1993/94:195
i register i den främmande staten i enlighet med dess lag, skall
äganderätten gälla i Sverige med den verkan som inskrivningen
medför enligt lagen i den främmande staten.
15 §
Registerärenden är ärenden om
1. registrering eller avregistrering av skepp eller skeppsbygge,
2. inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge,
3. inteckning i skepp eller skeppsbygge,
4. inskrivning av förbehåll om skeppsnamn, och
5. annan införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret som görs
på grund av en föreskrift i en lag eller annan författning.
Registerärenden tas upp på inskrivningsdag. Sådan hålls till klockan
tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, som inte är
helgdag. Som helgdag anses även midsommarafton, julafton och
nyårsafton. En anmälan eller ansökan som kommer in efter klockan
tolv anses gjord följande inskrivningsdag.
För behandlingen av ett registerärende gäller bestämmelserna om
tvistemål om inte annat följer av denna lag. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare före-
skrifter om registrerings- och inskrivningsförfarandet och får därvid
föreskriva skyldighet för ägare av skepp samt tillverkare och ägare
av registrerat skeppsbygge att till registermyndigheten anmäla
förhållanden som myndigheten behöver känna till för en ändamålsen-
lig registerföring.
16 §
Hos registermyndigheten skall det föras dagbok över register-
ärendena. Handlingarna i sådana ärenden skall föras samman i akter.
Om sökanden eller någon annan har lämnat en uppgift eller avgett
en förklaring av betydelse för ärendets prövning eller om en särskild
utredning har verkställts i ärendet, skall anteckning om detta göras i
dagboken eller i akten. I dagboken eller i akten skall även tas upp
kallelser, förelägganden och andra beslut som inte skall föras in i
registret.
Vite som registermyndigheten förelägger med stöd av denna lag
döms ut av myndigheten.
17 §
Ett beslut, som innebär att en anmälan eller en ansökan i ett
registerärende bifalls, avslås eller förklaras förfallen eller att ärendet
skjuts upp, skall föras in i registret. Innebär beslutet att anmälan eller
ansökan inte bifalls, skall skälen för beslutet antecknas i dagboken
eller i akten.
Ett beslut som skall föras in i registret meddelas genom en sådan
införing och skall anses ha det innehåll som framgår av registret.
177
12 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
18 §
Om ett beslut i ett registerärende har gått emot sökanden eller
någon annan som har hörts i ärendet, skall denne genast underrättas
om beslutet. En underrättelse om att ett förvärv har skrivits in skall
alltid lämnas till den som dessförinnan senast var inskriven som
ägare.
I underrättelsen skall anges de skäl för beslutet som har antecknats
i dagboken eller i akten och vad den som vill överklaga beslutet skall
göra.
19 §
Beslut i registerärenden får överklagas hos hovrätten. Skrivelsen
med överklagandet skall ges in till registermyndigheten.
Ett slutligt beslut skall överklagas inom fyra veckor från den
inskivningsdag då beslutet fattades.
Ett överklagande av ett beslut som finns infört i registret skall
antecknas där. När ett slutligt beslut med anledning av ett över-
klagande har vunnit laga kraft, skall beslutets innehåll antecknas.
Om ett registerärende enligt beslut av högre rätt skall tas upp till ny
handläggning av registermyndigheten, skall det ske utan dröjsmål
efter det att beslutet kommit till myndigheten.
20 §
En anmälan eller en ansökan i registerärenden skall göras skriftligen
om inte fångeshandling eller annan tjänlig handling visas upp.
Fullgörs inte inom föreskriven tid skyldighet att anmäla skepp för
registrering eller att anmäla skepp eller skeppsbygge för avregist-
rering eller att söka inskrivning av förvärv av sådan egendom, skall
registermyndigheten förelägga den som underlåtit detta att fullgöra sin
skyldighet. I föreläggandet får vite sättas ut. Om det beträffande
registrerat skepp eller skeppsbygge finns anledning till avregistrering
enligt 6 §, får registermyndigheten självmant vidta åtgärder för
avregistrering.
Om bifall till ansökan om inskrivning av förvärv är beroende av att
föregående ägare gör en registreringsanmälan eller en inskrivningsan-
sökan, får förvärvaren göra en sådan anmälan eller ansökan på den
föregående ägarens vägnar. Denne är skyldig att tillhandahålla de
behövliga handlingar som han har. Vad som nu sagts om inskriv-
ningsansökan skall också tillämpas i fråga om anmälan för av-
registrering med anledning av ett förvärv.
21 §
Om en anmälan eller en ansökan i ett registerärende inte omedelbart
bör avslås enligt denna lag, får ärendet skjutas upp till en viss senare
inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen.
Om ärendet skjuts upp, får sökanden föreläggas att ge in den ut-
redning som krävs eller att infinna sig personligen eller genom
ombud hos registermyndigheten. Även någon annan än sökanden får
höras och kan föreläggas sådan inställelse. I föreläggandet får vite
sättas ut. Följer sökanden inte föreläggandet, kan hans anmälan eller
ansökan förklaras förfallen. En upplysning om detta skall tas in i
föreläggandet.
Ett registerärende får vidare skjutas upp till en senare inskriv-
ningsdag, om ärendet med hänsyn till dess art eller omfattning inte
lämpligen kan tas upp till omedelbar prövning. Ett ärende som har
skjutits upp på sådan grund skall tas upp till prövning senast andra
inskrivningsdagen efter den inskrivningsdag då anmälan eller ansökan
gjordes.
Prop. 1993/94:195
178
22 §
Om det kan antas att ett förvärv som åberopas i ett registerärende
är ogiltigt eller på annan grund inte kan göras gällande eller att en
åtgärd som en anmälan eller ansökan avser på annat sätt skulle kränka
någons rätt, skall den vars rätt berörs ges tillfälle att yttra sig. Detta
gäller också om ovisshet råder i fråga om förvärvsvillkor.
Om ett förvärv som åberopas i ett registerärende grundas på testa-
mente, dom eller förrättning som ännu inte vunnit laga kraft, eller om
det pågår rättegång om hävning eller återgång av förvärv av den
egendom som ärendet angår eller om bättre rätt till denna, skall
ärendet skjutas upp till dess saken slutligt avgjorts.
Är i annat fall sökandens rätt tvistig, kan han föreläggas att inom
en viss tid väcka talan vid domstol. Om han inte gör det, kan hans
anmälan eller ansökan förklaras förfallen. En upplysning om detta
skall tas in i föreläggandet.
23 §
En anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för registrering eller
ansökan om inskrivning av förvärv av sådan egendom skall avslås om
1. bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits,
2. egendomen inte kan registreras enligt 1 §,
3. sökanden inte styrker sitt förvärv,
4. fångesmannens rätt inte är inskriven i registret fastän den hade
kunnat skrivas in där och sökandens förvärv inte grundas på exekutiv
försäljning,
5. den åberopade överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren på
grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga
över egendomen och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när över-
låtelsen ägde rum eller, om så var fallet, villkoret är infört i registret
eller förs in i det samma inskrivningsdag som ansökan görs,
6. egendomen av överlåtaren tidigare har överlåtits till någon annan
och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när sökandens förvärv
ägde rum eller, om så var fallet, inskrivning söks samma inskriv-
ningsdag för det tidigare förvärvet,
7. egendomen har blivit föremål för kvarstad eller betalningssäkring
till säkerhet för ett anspråk mot överlåtaren och ett ärende som rör
anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag
då anmälan eller ansökan görs eller överlåtaren har försatts i konkurs
före utgången av den inskrivningsdagen,
8. egendomen har sålts exekutivt till någon annan än sökanden,
9. förvärvet har skett genom en sådan gåva mellan makar som inte
har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken, eller
10. det är uppenbart att förvärvet av något annat skäl är ogiltigt
eller inte kan göras gällande.
Första stycket 5-7 utgör inte hinder mot inskrivning av förvärv,
om inskrivning av villkorlig äganderätt redan har beviljats på grund
av samma förvärv.
24 §
En ansökan enligt 4 § att inskrivning av villkorlig äganderätt skall
avföras ur registret skall avslås om bestämmelsen i 20 § första stycket
inte har iakttagits eller om det inte visas att förvärvaren förlorat sin
rätt.
En anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för avregistrering skall
avslås om bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits eller
om grund för åtgärden inte finns enligt 6 §. Vid avregistrering med
anledning av förvärv skall bestämmelserna i 23 § första stycket 4 -
10 och andra stycket tillämpas.
Prop. 1993/94:195
179
En ansökan om att skeppsnamn skall skrivas in i eller avföras ur Prop. 1993/94:195
skeppsregistret skall avslås, om bestämmelsen i 20 § första stycket
inte har iakttagits eller om det inte finns någon förutsättning för
åtgärden enligt 5 §.
25 §
Om ett utländskt skepp har blivit svenskt, får det föras in i skepps-
registret endast om det visas att skeppet inte är infört i motsvarande
register i sitt tidigare hemland eller att det kommer att avföras ur ett
sådant register med verkan från den dag då det registreras här i
landet.
Är skeppet nybyggt utomlands skall det dessutom visas att rätt till
skeppet inte är inskriven i skeppsbyggnadsregister i vederbörande
främmande stat eller att sådan rätt kommer att avföras med verkan
från den dag då skeppet registreras här i landet. Detta gäller också i
fråga om införing i det svenska skeppsbyggnadsregistret av skepp
under byggnad som har förvärvats från utlandet.
Om ett skepp eller skeppsbygge skall avregistreras för att registreras
utomlands, skall på sökandens begäran beslutas att egendomen skall
avföras ur registret den dag då den förs in i det utländska registret.
Avregistreringen får verkan från dagen för den nya registreringen.
26 §
Om det är nödvändigt för samordningen med en utländsk register-
myndighets beslut, får registrering eller avregistrering ske trots att
det utländska beslutet meddelas eller bevisning om detta lämnas först
efter inskrivningsdagens utgång, förutsatt att detta görs samma
kalenderdag.
27 §
Om registermyndigheten vid inskrivning av ett förvärv av ett skepp
eller skeppsbygge eller rätt till sådan egendom finner att förvärvet
beror av villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller som är att
jämställa med ett sådant förbehåll, skall även villkoret skrivas in.
Om registermyndigheten vid inskrivningen eller därefter finner att
förvärvet är förenat med annat villkor som inskränker förvärvarens
rätt att överlåta egendomen eller att söka inteckning eller upplåta
panträtt i den eller att förvärvarens behörighet i ett sådant avseende
är inskränkt genom någon annans rätt att nyttja egendomen på grund
av testamente, skall detta antecknas i registret.
28 §
I skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall antecknas när
1. talan har väckts om hävning eller återgång av förvärv av ett
registrerat skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt till sådan
egendom eller om en annan fråga som angår inskrivning,
2. mål som avses i 1 har avgjorts genom dom eller slutligt beslut
som vunnit laga kraft,
3. ägare av ett registrerat skepp eller skeppsbygge har försatts i
konkurs,
4. ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till
sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller
utmätning, eller när en konkursförvaltare har begärt att ett registrerat 180
skepp eller skeppsbygge skall säljas exekutivt, eller när ägaren enligt
1 kap. 10 § andra stycket har begärt att ett registrerat skepp skall
säljas exekutivt eller egendomen har sålts exekutivt,
5. beslut som avses i 3 eller 4 om konkurs, kvarstad, betalnings- Prop. 1993/94:195
säkring eller utmätning har upphävts eller återgått eller när fråga om
exekutiv försäljning av ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller
inskriven rätt till sådan egendom har förfallit av annan anledning,
6. ett skepp eller skeppsbygge enligt 6 § skall avregistreras men det
finns hinder mot avregistreringen enligt 7 §, eller
7. beslut har meddelats enligt 25 § att ett skepp eller skeppsbygge
skall avföras ur registret den dag då registrering äger rum utomlands.
Är det i en annan författning föreskrivet att ett visst förhållande
skall antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall detta
gälla.
En anteckning i skeppsbyggnadsregistret skall föras över till
skeppsregistret, om bygget förs över dit som skepp. En register-
anteckning skall avföras, om den uppenbarligen inte längre är av
betydelse.
29 §
Om registermyndigheten finner att en införing i skepps- eller
skeppsbyggnadsregistret innehåller en uppenbar oriktighet till följd av
myndighetens eller någon annans skrivfel eller liknande förbiseende,
skall införingen rättas. Detta gäller också i fråga om en uppenbar
oriktighet i registret till följd av tekniskt fel. Kan rättelse bli till
förfång för ägare eller för innehavare av pantbrev på grund av in-
teckning, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv be-
stämmas efter vad som är skäligt. Tillfälle att yttra sig skall lämnas
de parter som berörs, om de är kända, samt den myndighet som
avses i 22 kap. 6 §.
Beslut om rättelse skall meddelas genom införing i registret. Skälen
för beslutet skall antecknas i dagboken eller i akten. I stället för bevis
eller handling som har utfärdats i enlighet med den tidigare inför-
ingen, skall en ny sådan handling utfärdas. Den tidigare handlingen
skall återkrävas, göras obrukbar och behållas av registermyndigheten.
Den som har handlingen är skyldig att ge in den för detta ändamål.
I ett föreläggande att fullgöra en sådan skyldighet får vite sättas ut.
Ett beslut om rättelse får överklagas även av den myndighet som
avses i 22 kap. 6 §.
Paragraferna i 2 kap. överensstämmer med 11 - 39 §§ i 1891 års
sjölag, dock att den anmälningsskyldighet som regeringen får
föreskriva enligt 15 § tredje stycket preciserats till att avse normalt
berörda personer, dvs. ägare och tillverkare av skepp. I övrigt har
endast språkliga ändringar gjorts.
1-35 §§
SKEPPSHYPOTEK
1 §
Ägaren av ett registrerat skepp eller skeppsbygge som vill upplåta
panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet för en fordran, har rätt att
181
1 den ordning som anges i detta kapitel hos registermyndigheten få Prop. 1993/94:195
inskrivning i egendomen av ett visst belopp (inteckning) i svenskt
eller utländskt mynt eller i särskilda dragningsrätter (SDR). Vad som
förstås med SDR anges i 22 kap. 3 §. Myndighetens bevis om
inskrivningen kallas pantbrev.
Inteckning kan inte beviljas i en andel av ett skepp eller skepps-
bygge och inte heller i flera skepp eller byggen gemensamt.
2 §
Panträtt upplåts genom att skeppets eller skeppsbyggets ägare, efter
att ha sökt inskrivning för sitt förvärv, överlämnar pantbrevet som
pant för fordringen.
Bestämmelser om ägarens rätt när ett pantbrev inte alls eller endast
delvis har utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 11 §.
3 §
Panträtt som har upplåtits i ett skepp eller skeppsbygge omfattar
även ersättning som på grund av försäkring eller av annan anledning
utgår för skada på egendomen.
4 §
När en myndighet vid utsökning eller i något annat fall fördelar
medel mellan rättsägare i ett skepp eller skeppsbygge har en borgenär
rätt att för en fordran som är förenad med panträtt i egendomen, med
den företrädesrätt inteckningen medför enligt denna eller annan lag,
få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta inte
räcker får borgenären betalning ur medlen genom ett tillägg. Detta
får inte överstiga femton procent av pantbrevets belopp jämte räntan
på detta belopp från den dag då egendomen utmättes, konkursansökan
gjordes eller de medel som av något annat skäl skall fördelas sattes
ned. Räntan beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av
Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra
procentenheter. Förändringar i diskontot som inträffar efter upprät-
tandet av en sakägarförteckning skall inte beaktas.
Om flera pantbrev har överlämnats som pant för en fordran och
inteckningarna har samma företrädesrätt eller gäller omedelbart efter
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp
avse pantbrevens sammanlagda belopp.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pant-
brevet har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är
pantförskrivet till borgenären i andra hand.
5 §
En borgenär har rätt att få betalning enligt 4 § även om fordringen
har preskriberats eller inte blivit anmäld efter kallelse på okända
borgenärer.
6 §
Om ett skepp eller skeppsbygge försämras till följd av vanvård eller
sjöolycka eller av någon annan jämförlig orsak så att panträttens
värde väsentligt minskas, får borgenären söka betalning ur egen-
domen fastän fordringen inte är förfallen till betalning. Detta gäller
182
också om skeppet eller bygget skall avregistreras enligt 2 kap. 6 § Prop. 1993/94:195
utom när bygget skall föras över till skeppsregistret som skepp.
7 §
Frångår ett skepp eller skeppsbygge innehavaren efter klander, är
en upplåtelse av panträtt som skett efter det att egendomen kom ur
rätte ägarens hand utan verkan, om inte annat följer av 9 §. Detta
gäller också om förvärv av ett skepp eller skeppsbygge återgår som
ogiltigt.
Upplåts panträtt i ett skepp eller skeppsbygge i strid med en mot
upplåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans
rätt att förfoga över egendomen är upplåtelsen utan verkan, om inte
annat följer av 9 §.
9 §
Om panträtt har upplåtits i ett skepp eller skeppsbygge av någon
som inte var rätt ägare, skall upplåtelsen ändå gälla, om upplåtarens
åtkomst var eller därefter på ansökan före upplåtelsen, blev inskriven
och borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlå-
tits till någon annan, denne vid sitt förvärv varken insett eller bort
inse att upplåtaren inte var rätt ägare. Detta gäller också i fråga om
panträttsförvärv genom upplåtelse från någon som var rätt ägare men
på grund av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen
genom upplåtelsen.
10 §
Om panträtt har upplåtits till säkerhet för en fordran som ännu inte
har uppkommit och om upplåtaren vid överlämnandet av pantbrevet
var behörig att upplåta panträtten eller om förhållandena då var
sådana som anges i 9 §, gäller panträtten till säkerhet för fordringen
även om upplåtaren när fordringen uppkommer inte längre är ägare
med rätt att förfoga över egendomen genom panträttsupplåtelse. Detta
gäller dock inte, om borgenären före fordringens uppkomst har fått
kännedom om att upplåtaren inte hade rätt att upplåta panträtt.
Vad som sägs i första stycket gäller även när ett pantbrev utgör
säkerhet för en fordran och fordringen därefter byts ut mot en annan
fordran utan några andra ändringar än sådana som normalt före-
kommer vid fordringsutbyten av det slag som det är fråga om.
11 §
Om ett pantbrev inte har överlämnats som pant för en fordran, är
skeppets eller skeppsbyggets ägare berättigad att vid sådan fördelning
som avses i 4 § med den företrädesrätt inteckningen medför enligt
denna eller annan lag få tilldelning ur medlen med pantbrevets
belopp. Har ett pantbrev överlämnats som pant för en fordran men
understiger fordringen pantbrevets belopp, är skeppets eller byggets
ägare berättigad att ur medlen få skillnaden.
183
12 §
En inteckning ger företräde i förhållande till en annan inteckning
efter den tidsföljd i vilken inteckningarna söks. Inteckningar som söks
på samma inskrivningsdag ger lika rätt.
13 §
Om möjlighet att bestämma företrädet mellan flera inteckningar som
söks på samma inskrivningsdag på annat sätt än som angetts i 12 §
samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finns
bestämmelser i 27 och 30 §§.
14 §
Det företräde som en inteckning har i ett skeppsbygge består vid
överföring till skeppsregistret.
15 §
Om förmånsrätt som följer med en inteckning finns bestämmelser
i förmånsrättslagen (1970:979).
16 §
Om ett skepp skall avregistreras som förolyckat, upphugget eller
annars förstört eller som försvunnet eller övergivet till sjöss, förfaller
en inteckning i skeppet när tio år har förflutit från den dag anteckning
gjordes enligt 2 kap. 28 § första stycket 6. En inteckning kan dock
förnyas att gälla i ytterligare tio år om det medan inteckningen ännu
gäller begärs av borgenären eller skeppsägaren och kan även därefter
förnyas i samma ordning för tio år åt gången.
17 §
Om ett skepp eller skeppsbygge säljs exekutivt i Sverige är en in-
teckning i detta, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen
har betalats, utan verkan till det belopp som inte tillåtits innestå i
egendomen med anledning av att inteckningsborgenärens fordran
räknats av på köpeskillingen.
Exekutiv försäljning i främmande stat av ett intecknat skepp eller
skeppsbygge skall erkännas med den verkan som anges i första
stycket, om egendomen fanns inom den statens jurisdiktionsområde
och försäljningen verkställts i enlighet med den statens lag och i
överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella
konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek.
18 §
Om en inteckning blir helt eller delvis utan verkan är pantbrevet
utan verkan i motsvarande mån.
Dödning av förkommet pantbrev medför inte att inteckningen blir
utan verkan.
Prop. 1993/94:195
184
Prop. 1993/94:195
19 §
En panträtt eller en annan sådan rättighet som har upplåtits i ett ut-
ländskt fartyg gäller även i Sverige under förutsättning att
1. rättigheten upplåtits och skrivits in i enlighet med lagen i den stat
där fartyget är registrerat,
2. registret och de handlingar som skall förvaras i anslutning till
detta enligt lagen i registreringsstaten är offentliga och såväl utdrag
av registret som avskrift av handlingarna kan fås från registret, och
3. registret eller i anslutning till detta förvarade handlingar inne-
håller uppgift om rättighetshavarens namn och adress eller om att
rättigheten upplåtits till förmån för ett pantbrevs eller en motsvarande
handlings innehavare samt uppgift om det belopp rättigheten avser
och om datum och övriga omständigheter som enligt lagen i regist-
reringsstaten bestämmer rättighetens företräde i förhållande till andra
rättigheter.
20 §
En panträtt eller en annan sådan rättighet som har upplåtits i ett
fartyg under byggnad i främmande stat gäller även i Sverige under
förutsättning att inskrivning skett i den främmande staten i enlighet
med dess lag.
21 §
En rättighet i fartyg eller fartygsbygge som enligt 19 eller 20 §
gäller i Sverige medför här det företräde i förhållande till en annan
inskriven rättighet och, om det är förenligt med 51 och 52 §§, i
övrigt den verkan i förhållande till tredje man som rättigheten har
enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat eller bygget utförs.
22 §
I inteckningsärenden anses som ägare av skeppet eller skeppsbygget
den för vars förvärv inskrivning senast är sökt.
23 §
En ansökan om inteckning skall göras skriftligen av ägaren av
skeppet eller skeppsbygget. Den skall innehålla uppgift om det skepp
eller det bygge som avses och det belopp på vilket inteckningen skall
lyda.
En begäran om inteckningsfömyelse skall göras skriftligen av
skeppsägaren eller pantbrevets innehavare. Pantbrevet skall ges in om
det inte är skeppsägaren som begär förnyelsen.
24 §
En ansökan om inteckning skall avslås om
1. bestämmelserna i 23 § första stycket inte har iakttagits,
2. ansökan strider mot 1 §,
3. ansökan strider mot sådan på grund av förvärvsvillkor mot
sökanden gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egen-
domen, som har förts in i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret eller
185
rörs in i det samma inskrivningsdag som inteckningen söks, och Prop. 1993/94:195
ansökan inte medgetts av den till vars förmån inskränkningen gäller,
4. skeppet eller skeppsbygget skall avregistreras,
5. sökanden eller, om skeppet eller bygget ägs av flera, någon av
sökandena är i konkurs eller försätts i konkurs samma inskrivnings-
dag som inteckningen söks och det inte visas att skeppet, bygget eller
andelen inte hör till konkursboet,
6. skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till
sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller
utmätning och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har tagits
upp senast på den inskrivningsdag då inteckningen söks, om inte i
fråga om kvarstad ansökan har medgetts av kronofogdemyndigheten,
eller
7. skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till
sådan egendom har frångått sökanden genom exekutiv försäljning.
Om ett ärende som rör inskrivning av sökandens förvärv har skjutits
upp, skall behandlingen av inteckningsansökan skjutas upp på
motsvarande sätt.
25 §
Om det inte finns något hinder enligt 24 §, skall inteckning beviljas
och pantbrev utfärdas på grund av inteckningen.
Bestämmelser om utfärdande av ett nytt pantbrev i stället för ett
pantbrev som dödats finns i lagen (1927:85) om dödande av för-
kommen handling.
26 §
En begäran om inteckningsfömyelse skall avslås om 23 § andra
stycket inte har iakttagits.
27 §
En inteckning som skulle medföra lika företrädesrätt som en annan
inteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra
inteckningen, om sökanden begär det. En inteckning som sätts efter
en annan skall gälla efter en inteckning med lika rätt som eller med
bättre rätt än denna även om detta inte anges i beslutet.
28 §
Ett pantbrev får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare
och efter medgivande av pantbrevets innehavare bytas ut mot två eller
flera nya pantbrev (utbyte). På begäran skall därvid pantbrevens
inbördes företrädesrätt bestämmas. Härvid skall 27 § andra meningen
tillämpas.
29 §
Inteckningar som gäller i samma myntslag och har inbördes lika rätt
eller gäller omedelbart efter varandra får på ansökan av skeppets eller
skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevens innehavare
föras samman till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning
skall gälla med den förmånsrätt som tillkommer den av de i samman-
föringen ingående inteckningarna som har sämsta rätt.
En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett
lägre belopp än det som de sammanförda inteckningarna sammanlagt
uppgår till, om sökanden begär det och pantbrevens innehavare
medger det.
30 §
En inteckning får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare
och efter medgivande av pantbrevets innehavare sättas ned efter en
annan inteckning (nedsättning). En inteckning som sätts ned efter en
annan gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än
denna även om detta inte anges i beslutet.
31 §
På ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter med-
givande av pantbrevets innehavare får en inteckning dödas (dödning).
Bestämmelser om dödning av inteckning när pantbrevet har för-
kommit finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling.
32 §
När en innehavare av pantbrev lämnar medgivande till åtgärd som
avses i 28 - 31 §§ skall pantbrevet ges in.
33 §
På ansökan av ett pantbrevs innehavare skall innehavet antecknas i
skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Ar någon annan antecknad
som innehavare skall registermyndigheten, sedan det nya innehavet
har antecknats, avföra den tidigare anteckningen och underrätta den
vars innehav var antecknat. Om det kan antas att sökanden inte har
pantbrevet, skall föreläggande meddelas honom att visa upp detta.
Anmäler den vars innehav antecknats att innehavet har upphört,
skall anteckningen avföras.
Om en ansökan enligt första stycket inte har gjorts när ett pantbrev
skall utfärdas eller det inte finns en ny sådan ansökan när an-
teckning om innehav avförs, skall skeppets eller skeppsbyggets ägare
antecknas som innehavare.
34 §
Om en inteckning har förfallit enligt 16 §, skall det antecknas i
skeppsregistret.
I registret skall anteckning göras om inverkan på inteckning av
exekutiv försäljning.
35 §
Om ett skeppsbygge avförs ur skeppsbyggnadsregistret och i stället
förs in i skeppsregistret som skepp, skall en inteckning som gäller i
bygget och en införing som rör inteckningen föras över till skepps-
registret.
De första 35 paragraferna i 3 kap. överensstämmer i sak med 261-
293 §§ (inklusive 269a och 287a §§) i 1891 års sjölag. Endast
språkliga ändringar har gjorts.
Prop. 1993/94:195
187
36-52 §§
SJÖPANTRÄTT
36 §
Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för en sådan fordran mot
redaren som kan hänföras till fartyget och som avser
1. lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller någon annan
ombordanställd på grund av dennes anställning på fartyget,
2. hamn-, kanal- och annan vattenvägsavgift samt lotsavgift,
3. ersättning med anledning av personskada som uppkommit i
omedelbart samband med fartygets drift,
4. ersättning med anledning av sakskada som uppkommit i omedel-
bart samband med fartygets drift, förutsatt att fordringen inte kan
grundas på avtal, och
5. bärgarlön, ersättning för avlägsnande av vrak och bidrag till ge-
mensamt haveri.
Första stycket 3 och 4 gäller inte i fråga om en fordran på ersätt-
ning för atomskada.
Sjöpanträtt gäller även om fordringen riktar sig mot sådan fartygets
ägare som inte är redare, eller mot den som i egenskap av befraktare
eller i annan egenskap har hand om fartygets drift i redarens ställe.
37 §
Om förmånsrätt som följer med sjöpanträtt finns bestämmelser i
förmånsrättslagen (1970:979).
De fordringar som har tagits upp i 36 § första stycket har inbördes
företräde till betalning efter nummerordningen där. En fordran som
avses i 5 har dock företräde framför en fordran som avses i 1 - 4 och
som har uppkommit tidigare.
Fordringar under samma punkt har inbördes lika rätt om inte annat
följer av andra stycket. En fordran som avses i 5 går dock före en
annan sådan fordran som har uppkommit tidigare.
38 §
Utom i fall som avses i 41 § häftar sjöpanträtt vid fartyget med
oförändrad förmånsrätt även om fartyget övergår till en ny ägare eller
dess registrering ändras.
39 §
Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon
annan får hålla kvar egendomen till säkerhet för sin fordran på köpe-
skillingen eller annan ersättning.
I fråga om rätt att i vissa fall sälja egendomen, att ta ut fordringen
ur köpeskillingen och att bortskaffa egendomen finns bestämmelser
i lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har
hämtats. Dessa bestämmelser skall tillämpas även på övriga fall som
avses i första stycket.
Om förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar egendomen
finns bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979).
40 §
Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år har förflutit från det att ford-
Prop. 1993/94:195
188
ringen uppkom, om inte före utgången av denna tid kvarstad eller Prop. 1993/94:195
utmätning, som sedermera åtföljs av exekutiv försäljning av fartyget,
blivit säkerställd. Preskriptionstiden får inte förlängas eller avbrytas
men skall inte löpa medan det finns laga hinder mot att fartyget
beläggs med kvarstad eller utmäts för borgenärens fordran.
Vad i första stycket sägs om verkan av en säkerställd utmätning
gäller också när ett fartyg skall säljas exekutivt under konkurs eller
enligt 1 kap. 10 § andra stycket, om försäljning har begärts och
fartyget har tagits ur drift.
För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i ett fartyg får
domstol besluta om kvarstad på fartyget enligt 15 kap. 1 § rättegångs-
balken även om det inte finns risk för att motparten undandrar sig att
betala skulden.
41 §
Om ett fartyg säljs exekutivt i Sverige, upphör sjöpanträtt och reten-
tionsrätt i fartyget sedan försäljningen har vunnit laga kraft och köpe-
skillingen har betalats.
Borgenärerna har rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning
som gäller för utmätt egendom. En fordran som är förenad med sjö-
panträtt får därvid bevakas till fullt belopp trots bestämmelserna i
9 kap. om ansvarsbegränsning men ger inte utdelning över det belopp
som högst skall betalas enligt dessa bestämmelser.
En exekutiv försäljning av fartyg i främmande stat skall erkännas
med den verkan som anges i första stycket, om fartyget fanns inom
den statens jurisdiktionsområde samt försäljningen har verkställts i
enlighet med den statens lag och i överensstämmelse med bestäm-
melserna i 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och
fartygshypotek.
42 §
Bestämmelserna om sjöpanträtt i fartyg skall också tillämpas på
fartyg under byggnad sedan bygget sjösatts.
43 §
Sjöpanträtt i inlastat gods gäller till säkerhet för
1. fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri eller
annan kostnad som skall fördelas enligt samma grund (13 kap. 15 §
tredje stycket, 14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §),
2. fordran på grund av att en transportör, bortfraktare eller befäl-
havare med stöd av behörighet enligt denna lag har slutit avtal eller
vidtagit någon annan åtgärd för lastens behov samt en lastägares
fordran på ersättning för gods som sålts för någon annan lastägares
räkning, och
3. en transportörs eller bortfraktares fordran på grund av frakt-
avtalet om den kan göras gällande mot den som kräver att godset
skall lämnas ut.
44 §
Om förmånsrätt som följer med sjöpanträtt finns bestämmelser i
förmånsrättslagen (1970:979).
De fordringar som har tagits upp i 43 § har inbördes företräde till
betalning efter nummerordningen där. Fordringar under samma punkt
189
har inbördes lika rätt. En fordran som avses i 1 eller 2 går dock före Prop. 1993/94:195
en fordran under samma punkt som härrör av en annan händelse och
som har uppkommit tidigare.
45 §
Utlämnas gods som utgör säkerhet för en fordran eller säljs gods för
fartygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtten i godset.
Om gods säljs exekutivt upphör sjöpanträtten i godset sedan försälj-
ningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen har betalats.
Den som utan borgenärens tillstånd har lämnat ut gods som enligt
vad han insett eller bort inse utgjorde säkerhet för en fordran, svarar
för vad som till följd av detta inte kan ersättas ur godset. Sådan
ansvarighet har även mottagaren, för en fordran för vilken han annars
inte skulle svara personligen, om han hade kännedom om fordringen
när godset lämnades ut.
46 §
Sjöpanträtt i inlastat gods upphör när ett år har förflutit från det att
fordringen uppkom, om inte före utgången av denna tid antingen
talan väckts i laga ordning eller kvarstad eller utmätning, som seder-
mera åtföljs av exekutiv försäljning av godset, blivit säkerställd.
Preskriptionstiden skall inte löpa medan det finns laga hinder mot att
godset beläggs med kvarstad eller utmäts för borgenärens fordran.
Om en fordran har kommit under behandling av dispaschör, anses
att talan om fordringen har blivit väckt.
Vad i första stycket sägs om verkan av en säkerställd utmätning
gäller också när gods skall säljas exekutivt under konkurs, om för-
säljning har begärts och godset har tagits om hand, förseglats eller
märkts av kronofogdemyndigheten.
47 §
Om en borgenär har sjöpanträtt i flera panter, utgör varje pant
säkerhet för fordringens hela belopp.
Får borgenären betalt ur en pant för större del av sin fordran än
som belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan
panternas värden vid tiden för panträttens uppkomst, inträder pant-
ägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter.
I pantägarens ställe och med företräde framför honom inträder den
borgenär, för vars fordran panten utgjorde säkerhet särskilt, i den
mån panten på grund av den andre borgenärens krav inte räcker till
betalning av hans fordran.
48 §
Sjöpanträtt består även om fordringen överlåts eller tas i anspråk
genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till någon
annan.
49 §
Sjöpanträtt omfattar inte ersättning som på grund av försäkring eller
av någon annan anledning utgår för skada på fartyg eller last.
Rätt till betalning som är förenad med retentionsrätt enligt 39 § får
göras gällande i ersättning som på grund av försäkring eller av någon
190
annan anledning utgår för skada på det fartyg eller det fartygsbygge Prop. 1993/94:195
som är föremål för retentionsrätten.
50 §
Talan om betalning ur fartyg eller last för en fordran som är för-
enad med sjöpanträtt får väckas mot pantägaren eller befälhavaren.
Vad gäller last får sådan talan dock inte väckas mot befälhavaren av
fartygets ägare eller redare eller den som i egenskap av befraktare
eller i annan egenskap har hand om fartygets drift i redarens ställe.
51 §
När en sådan sjöpanträtt eller retentionsrätt i fartyg som avses i
detta kapitel åberopas inför svensk myndighet skall svensk lag
tillämpas.
Om en annan sjöpanträtt, retentionsrätt eller liknande rättighet i
fartyg åberopas, skall den prövas enligt lagen i den stat där fartyget
är registrerat. Rättigheten skall dock stå tillbaka för sjöpanträtt eller
retentionsrätt enligt detta kapitel eller hypotek som överensstämmer
med 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygs-
hypotek. Rättigheten far i övrigt inte medföra bättre rätt än den
rättighet enligt detta kapitel som den närmast motsvarar.
52 §
Bestämmelserna i 51 § skall också tillämpas på fartyg under
byggnad sedan bygget sjösatts. För tiden innan dess gäller lagen i den
stat där fartyget byggs.
3 kap. 36 - 52 §§ överensstämmer i sak med 244 - 260 §§ i 1891
års sjölag. I 41 § andra stycket har lagtexten dock anpassats till
nionde kapitlets nya rubrik och i 43 § 2 och 3 har genom införandet
av begreppet "transportör" en anpassning skett till den nya terminolo-
gin på styckegodstransporternas område. I övrigt har endast språkliga
ändringar gjorts.
1-7 §§
1 §
Bestämmelserna i detta kapitel gäller kvarstad på fartyg för anspråk
som i Sverige eller ett annat land är eller kan bli föremål för
rättegång i tvistemål eller för talan om enskilt anspråk i brottmål.
Bestämmelserna gäller dock inte kvarstad för fordringar som avser
skatter eller avgifter till stat eller kommun.
Bestämmelserna gäller för fartyg som är införda i det svenska
skeppsregistret eller ett motsvarande utländskt fartygsregister. Be-
stämmelserna gäller dock inte för svenska skepp, om sökanden har
hemvist eller sitt huvudsakliga driftställe i Sverige.
I lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande stats-
fartyg m.m. finns bestämmelser om att kvarstad inte får läggas på
vissa fartyg. Kvarstad får inte heller läggas på fartyg som ägs eller
uteslutande används av svenska staten.
191
2 §
Vad som i allmänhet gäller om kvarstad på fartyg gäller också för
kvarstad enligt detta kapitel, om något annat inte föreskrivs i kapitlet.
3 §
Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast för en sjöfordran.
Med sjöfordran avses i detta kapitel ett anspråk som grundar sig på
någon av följande omständigheter:
1. skada som har orsakats av ett fartyg genom sammanstötning eller
på något annat sätt,
2. dödsfall eller personskada som har orsakats av ett fartyg eller
som har inträffat i samband med driften av ett fartyg,
3. bärgning,
4. skeppslegoavtal,
5. avtal som rör befordran av gods med ett fartyg på grundval av
certeparti, konossement eller liknande,
6. förlust av eller skada på gods inklusive resgods under befordran
med fartyg,
7. gemensamt haveri,
8. bodmeri,
9. bogsering,
10. lotsning,
11. leverans av varor eller materiel för ett fartygs drift eller
underhåll,
12. byggande, reparation eller utrustande av ett fartyg eller
kostnader för dockning,
13. lön eller annan gottgörelse till befälhavaren eller annan ombord-
anställd på grund av dennes anställning på fartyget,
14. befälhavares utlägg samt utlägg som gjorts av avsändare,
befraktare eller avlastare eller agenter för fartygets eller dess ägares
räkning,
15. tvist om äganderätten till ett fartyg,
16. tvist mellan delägare till ett fartyg om äganderätten eller besitt-
ningen till fartyget eller driften av eller intäkterna från detta,
17. panträtt på grund av inteckning eller annan på avtal grundad
panträtt i fartyg.
4 §
Kvarstad får läggas på det fartyg som sjöfordran hänför sig till.
Om en sjöfordran grundar sig på någon omständighet som avses i
3 § andra stycket 1-14, får kvarstad i stället läggas på ett annat
fartyg som tillhör den som vid tiden för sjöfordrans uppkomst var
ägare av det fartyg som sjöfordran hänför sig till.
Om någon annan än fartygets ägare är ansvarig för en sjöfordran
enligt andra stycket, får kvarstad i stället läggas antingen på det
fartyg som sjöfordran hänför sig till eller på ett annat fartyg som
tillhör gäldenären.
5 §
Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast om fartyget i Sverige
kan utmätas för sjöfordran. Avser sjöfordran någon annan förpliktelse
än betalningsskyldighet, skall vad som nu sagts om utmätning i stället
gälla annan verkställighet än verkställighet av kvarstad på fartyget.
6 §
Kvarstad på ett fartyg får beviljas endast en gång för en och samma
Prop. 1993/94:195
192
sjöfordran. Prop.
Om borgen eller någon annan säkerhet för en sjöfordran har ställts
till befrielse från kvarstad, får kvarstad inte beviljas för samma sjö-
fordran. Kvarstad får dock beviljas, om borgenären visar att den
ställda säkerheten har upphört att gälla eller att det annars finns
särskilda skäl för kvarstad.
7 §
Ett fartyg som är belagt med kvarstad skall hindras att avgå.
Om kvarstad har beviljats för en sjöfordran som grundar sig på
sådana omständigheter som avses i 3 § andra stycket 15 eller 16, får
domstolen dock
1. tillåta den som har fartyget i sin besittning att mot borgen eller
annan säkerhet nyttja fartyget, eller
2. bestämma om fartygets användning på andra villkor.
I detta kapitel överenstämmer 1 - 7 §§ i sak med 1 - 7 §§ lagen
(1993:103) om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden.
I 3 § andra stycket 14 om gjorda utlägg har genom införandet av
orden "avsändare eller befraktare" en anpassning skett till den nya
terminologin på styckegodstransporternas område.
8 §
Om kvarstad på egendom som en ombordanställd fört ombord på ett
fartyg finns bestämmelser i 22 kap. 1 §.
Kvarstadsreglema i detta kapitel är särregler i förhållande till de
allmänna reglerna om kvarstad i 15 kap. rättegångsbalken. I denna
paragraf, som är ny, lämnas en upplysning om att ytterligare
särregler om kvarstad på egendom som en ombordanställd fört
ombord på ett fartyg finns i 22 kap. 1 §.
1 - 18 §§
1 §
Ett partrederi föreligger om flera har kommit överens om att under
delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med ett eget fartyg. An-
mälan om ett partrederiavtal får göras hos registermyndigheten, som
skall anteckna anmälningen i det register där fartyget är infört eller,
om det inte är registrerat, genast kungöra den. Närmare föreskrifter
om anmälnings- och kungörelseförfarandet meddelas av regeringen.
För de förpliktelser som uppkommer för partrederiet efter det att
rederiavtalet har anmälts till registermyndigheten svarar varje redare
endast i förhållande till sin andel i fartyget om han inte har åtagit sig
större ansvarighet. För tidigare uppkomna rederiförpliktelser svarar
redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar för vattenförorenings-
avgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförore-
ning från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra stycket nämnda lag. I fråga
om betalningsansvar enligt lagen (1986:371) om flyttning av fartyg
i allmän hamn gäller 5 § andra stycket andra meningen den lagen.
I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter gäller
13 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
1993/94:195
193
bestämmelserna i 2 - 18 §§ i den mån något annat inte har avtalats. Prop. 1993/94:195
2 §
För ett partrederi tär en huvudredare väljas. Till huvudredare får
utses en här i landet bosatt svensk, dansk, finsk eller norsk med-
borgare eller en svensk juridisk person.
3 §
Huvudredaren är behörig att på samtliga redares vägnar företa de
rättshandlingar som rederirörelsen vanligen medför, att väcka och
utföra talan i sak som rör rederiet samt att i övrigt företräda redarna
inför domstolar och andra myndigheter i sådan sak. Huvudredaren får
inte utan medredarnas samtycke överlåta fartyget eller upplåta
panträtt i det eller bortfrakta det för en längre tid än ett år.
Om en huvudredare inte är vald, kan vilken som helst av redarna
sökas att svara även för de övriga i sak som rör rederiet.
4 §
Huvudredaren skall på lämpligt sätt hålla redarna underrättade om
rederiets verksamhet. Han skall rådgöra med dem i alla viktiga
angelägenheter.
5 §
Beslut i partrederiets angelägenheter fattas vid allmänt samman-
träde, till vilket var och en av redarna har kallats minst en vecka i
förväg genom rekommenderat brev eller telegram eller telexmeddel-
ande under sin senast kända adress. Kallelsen skall innehålla upplys-
ning om vad som skall behandlas på sammanträdet.
Allmänt sammanträde krävs inte för ett beslut som samtliga redare
biträder eller som är så brådskande att det inte kan anstå till dess ett
sådant sammanträde kan hållas.
6 §
På en redares begäran skall protokoll föras över vad som före-
kommer av vikt vid ett allmänt sammanträde. En redare, som har
uteblivit från ett allmänt sammanträde eller av någon annan anledning
inte har deltagit i ett beslut, skall underrättas om vad som beslutats.
7 §
Vid omröstning räknas varje redares röstetal efter hans andel i
fartyget. Om något annat inte följer av tredje stycket, gäller som
beslut den mening som har fått det högsta röstetalet. Vid lika röstetal
gäller den mening som huvudredaren biträder. Val av huvudredare
skall dock avgöras genom lottning, om flera fått lika röstetal.
Ett beslut vid allmänt sammanträde är bindande för en redare som
har uteblivit från sammanträdet.
Ett beslut, som har fattats i en annan ordning än vid ett allmänt
sammanträde eller som innebär att rederiet skall upplösas, gäller
endast om det biträds av redare som tillsammans äger mer än hälften
i fartyget. Ett beslut, som strider mot rederiavtalet eller på något
annat sätt mot rederiets ändamål och som inte avser rederiets
upplösning, gäller endast om samtliga redare är eniga.
194
8 § Prop.
Huvudredaren kan när som helst skiljas från sitt uppdrag genom ett
beslut enligt 5 och 7 §§. En huvudredare som själv äger minst hälften
i fartyget kan på en medredares talan av domstol skiljas från upp-
draget, om det finns giltig anledning.
9 §
Huvudredaren svarar för att rederiets bokföring fullgörs enligt lag
och annan författning. Han skall inför redarna redovisa sin för-
valtning av rederiets angelägenheter. Redovisningen skall avse
kalenderår och avges inom två månader efter årets utgång.
Redovisningen skall avges skriftligen till varje redare. För gransk-
ning av redovisningen har redare rätt att ta del av rederiets räken-
skapshandlingar.
Om en redare vill klandra redovisningen, skall han väcka talan vid
domstol inom sex månader från det att han fått del av den. En redare
som försummar detta har förlorat sin rätt till klander, om inte
huvudredaren har förfarit svikligt.
10 §
Varje redare skall bidra till utgifterna för rederiets verksamhet i
förhållande till sin andel i fartyget. Om en redare trots uppmaning
inte betalar sitt bidrag till beslutad utgift och huvudredaren eller en
annan redare lägger ut beloppet, skall den betalningskyldige redaren
betala ränta på det förskotterade beloppet enligt 6 § räntelagen
(1975:635).
11 §
Vinst och förlust av rederiets verksamhet fördelas mellan redarna
i förhållande till deras andelar. Ett överskott som inte behövs för
rederiets utgifter skall delas ut.
Den som enligt 10 § förskotterat bidrag för en annan har rätt att i
avräkning på sin fordran lyfta utdelning som belöper på den andres
andel.
12 §
Om en andel i fartyget övergår till någon annan, skall förvärvaren
eller hans fångesman genast underrätta huvudredaren och övriga
redare om detta.
Om en redare har blivit medborgare i en främmande stat, skall han
genast underrätta huvudredaren och övriga redare om detta.
13 §
En redare har rätt att lösa till sig en andel i fartyget som på något
annat sätt än genom förvärv vid en exekutiv försäljning eller offentlig
auktion har övergått till någon annan än en medredare. Lösnings-
rätten gäller dock inte mot en medredares make, avkomling eller
avkomlings make. En redare som vill utöva sin lösningsrätt skall
meddela förvärvaren detta inom en månad från det att han under-
rättades om förvärvet. Försummas detta är lösningsrätten förfallen.
Om flera redare gör sin lösningsrätt gällande, skall den utövas i
förhållande till deras andelar.
Lösensumman skall motsvara andelens fulla värde.
1993/94:195
195
14 §
En redare, vars andel i fartyget har övergått till någon annan, blir
inte fri från ansvarighet mot de övriga redarna för de förpliktelser
som han hade vid övergången. Inte heller blir han fri från ansvarighet
mot dem för därefter uppkommande rederiförpliktelser förrän huvud-
redaren eller samtliga redare har underrättats om övergången.
Förvärvaren av andelen inträder i förhållande till de övriga redarna
genast i en redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på samma
sätt som sin fångesman bunden av de beslut som har träffats och de
åtgärder som vidtagits före övergången. De övriga redarna får från
hans utdelning räkna av en sådan fordran på bidrag till rederiets
verksamhet som gäller mot fångesmannen.
Den nye redaren svarar i förhållande till tredje man endast för de
rederiförpliktelser som uppkommer efter andelsövergången. Innan in-
skrivning har sökts för förvärvet eller anmälan har gjorts om detta
svarar även hans fångesman för sådana rederiförpliktelser i för-
hållande till tredje man som varken kände till eller borde ha känt till
andelsövergången. Bestämmelserna i 1 § första stycket andra och
tredje meningarna har motsvarande tillämpning.
15 §
Om inte annat följer av 16 §, skall rederiet upplösas sex månader
efter det att en redare begärt det hos medredama.
På begäran av en redare skall rederiet omedelbart upplösas om
1. fartyget utan redarens åtgärd eller samtycke har upphört att vara
svenskt och lösningsrätt inte kan utövas enligt 13 §,
2. huvudredaren har skilts från sitt uppdrag av domstol,
3. en medredare inte kan fullgöra sina förpliktelser som redare,
eller
4. rederiet förvaltas på ett sådant sätt att redarens rätt kränks.
16 §
En redare har rätt att lösa ut en medredare som enligt 15 § första
stycket har begärt att rederiet skall upplösas eller till vilken en
upplösningsgrund enligt 15 § andra stycket hänför sig. Den som vill
utöva sin utlösningsrätt skall meddela medredaren detta inom en
månad från det att han fått del av dennes begäran om upplösning
enligt 15 § första stycket eller han fått kännedom om att en upplös-
ningsgrund enligt samma paragraf andra stycket hade inträtt. För-
summas detta är utlösningsrätten förfallen.
Bestämmelserna i 13 § andra och tredje styckena skall också tilläm-
pas.
17 §
Vid upplösning av ett partrederi skall fartyget säljas.
Om redarna inte enas om försäljningsorten, bestäms den av en god
man som utses enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Enas
de inte om sättet för försäljningen, skall denna ske på offentlig
auktion. Därvid skall lagen om samäganderätt tillämpas, om för-
säljningen skall ske i Sverige.
När lagen om samäganderätt tillämpas skall tingsrätten i fartygets
hemort vara laga domstol.
18 §
Den som har en större andel i fartyget än hälften har rätt att träda
in som fartygets befälhavare, om han är behörig till det.
Prop. 1993/94:195
196
Är den som har större andel i fartyget än hälften befälhavare, skall Prop. 1993/94:195
rätten på en annan delägares talan skilja honom från befattningen, om
det finns giltig anledning.
Paragraferna i detta kapitel överensstämmer i sak med 40 - 57 §§
1 1891 års sjölag. I 13 och 18 §§ har dock i förhållande till motsva-
rande reglering i 1891 års sjölag den ändringen gjorts att föreskriften
om avgörande genom skiljedom utgått. Tvister som här avses får
alltså prövas av domstol. Detta överensstämmer - där motsvarighet
finns - med vad som gäller i Danmark, Finland och Norge. Inget
hindrar naturligtvis parterna från att i det enskilda fallet överenskom-
ma att tvist skall avgöras genom skiljeförfarande. I övrigt har endast
språkliga ändringar gjorts.
Bestämmelserna i 14 § tredje stycket har avfattats enligt Lagrådets
förslag.
1 §
Befälhavaren skall innan en resa påbörjas se till att fartyget är
sjövärdigt enligt 1 kap. 9 §.
Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålls i sjövär-
digt skick efter vad som nu sagts.
Om fel eller brist i sjövärdigheten inte kan avhjälpas genast, skall
befälhavaren omedelbart underrätta redaren eller den som i redarens
ställe har befattning med fartyget.
(jfr [58] § i utredningens förslag)
De ändringar som har gjorts i förhållande till den nuvarande
bestämmelsen i 1891 års sjölag är av redaktionell och språklig art och
hänger samman med införandet av ett nytt sjövärdighetsbegrepp (se
närmare den allmänna motiveringen under avsnitt 3.4.1).
2-14 §§
2 §
Befälhavaren skall se till att fartyget framförs och handhas på
ett sätt som är förenligt med gott sjömanskap.
Han skall känna till de påbud och föreskrifter om sjöfarten som
gäller för de farvatten som fartyget skall trafikera och på de orter
som det skall anlöpa.
3 §
Om ett fartyg prejas av en behörig svensk civil eller militär myndig-
het, är befälhavaren skyldig att lyda prejningen. Om det efter
prejning eller annars begärs av en behörig myndighet, är befäl-
havaren också skyldig att låta fartyget visiteras. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter
om prejning och visitering.
197
4 §
Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker förs på
fartyget. Bestämmelser om dagböcker finns i 18 kap.
Befälhavaren är skyldig att på fartyget medföra andra skeppshand-
lingar och ett exemplar av denna lag enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Sjöfartsverket.
5 §
Befälhavaren skall se till att lastning och lossning sker och att resan
utförs med tillbörlig skyndsamhet.
Innan befälhavaren påbörjar bärgning av ett fartyg eller av gods,
skall han noga överväga om detta är förenligt med hans skyldigheter
mot dem vilkas intressen han skall bevaka.
6 §
Om fartyget råkar i sjönöd, är befälhavaren skyldig att göra allt
som står i hans makt för att rädda de ombordvarande och bevara
fartyget och lasten. Han skall, om det är möjligt, se till att dagböcker
och andra skeppshandlingar förs i säkerhet samt vidta åtgärder för
bärgning av fartyg och gods. Så länge som det finns rimlig utsikt att
fartyget kan räddas får befälhavaren inte överge det utan att hans liv
är i allvarlig fara.
Anträffar befälhavaren någon i sjönöd är han skyldig att lämna all
hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, om det
kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombord-
varande. Om befälhavaren i annat fall får kännedom om att någon är
i sjönöd eller om han får kännedom om någon fara som hotar sjötra-
fiken, är han under de förutsättningar som nyss angetts skyldig att
vidta åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran i
enlighet med de föreskrifter som regeringen meddelat för sådana fall.
7 §
Om befälhavaren är frånvarande eller har förfall, meddelar den
främste av de närvarande styrmännen de avgöranden som inte tål
uppskov.
Lämnar befälhavaren fartyget skall han underrätta den främste av
de närvarande styrmännen eller, om någon styrman inte är närvaran-
de, någon annan av besättningen och ge de föreskrifter som behövs.
När fartyget inte ligger förtöjt i hamn eller på en säker ankarplats får
befälhavaren inte lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Om fara
hotar, får han inte vara borta från fartyget.
Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller någon
annan tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller överger han
tjänsten, träder den främste av styrmännen i hans ställe till dess en ny
befälhavare har utsetts. 1 dessa fall skall redaren genast underrättas.
8 §
Befälhavaren är behörig att på redarens vägnar
1. företa rättshandlingar som avser bevarandet av fartyget eller
utförandet av resan,
2. träffa avtal om att på resan ta med gods och, på ett fartyg som
är avsett för det, passagerare, samt
3. väcka talan i mål som rör fartyget och utföra denna talan.
Medel för sådana ändamål som avses i första stycket får befäl-
havaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller
sälja gods som tillhör redaren eller, i nödfall, gods som ingår i
Prop. 1993/94:195
198
lasten. Om rättshandlingen inte var nödvändig är den ändå bindande Prop. 1993/94:195
om tredje man var i god tro.
Befälhavaren skall underrätta redaren om åtgärder av vikt som han
ansett nödvändiga för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet, om
resans förlopp, om de rättshandlingar som företagits under resan och
om allt annat som kan vara till nytta för redaren att känna till. Innan
en åtgärd av vikt vidtas bör befälhavaren inhämta föreskrifter av
redaren eller det ombud som denne har anvisat. Om medel behövs för
fartyget och redarens föreskrifter inte kan avvaktas, skall befäl-
havaren skaffa medlen på det sätt som är billigast för redaren.
9 §
Befälhavaren skall under resan noggrant vårda lasten och i övrigt
bevaka lastägarens intressen.
Befälhavaren är behörig att, i enlighet med vad som gäller för en
transportör eller bortfraktare, företa rättshandlingar på lastägarens
vägnar samt väcka talan i mål som rör lasten och utföra denna talan.
10 §
Befälhavaren svarar inte för de förbindelser som han har ingått på
redarens eller lastägarens vägnar.
11 §
Befälhavaren skall ersätta den skada som han genom fel eller för-
summelse i tjänsten orsakar redaren, lastägaren eller någon annan
vars intressen han skall bevaka.
Skadestånd som befälhavaren enligt första stycket eller i övrigt skall
betala kan sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till beskaf-
fenheten av det fel eller den försummelse som ligger honom till last,
skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. I fråga om skades-
tåndsansvaret för en befälhavare som är arbetstagare gäller dock
4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
12 §
När redaren begär det skall befälhavaren avge redovisning. Om
redaren vill klandra redovisningen, skall han väcka talan inom sex
månader efter det att redovisningen mottogs. Klandras inte redovis-
ningen inom denna tid, har redaren förlorat sin talan, om inte
befälhavaren har förfarit svikligt.
1 redovisningen skall befälhavaren tillgodoräkna redaren all särskild
ersättning som han har fått av avsändare, befraktare, lastägare,
leverantörer eller andra med vilka han har haft att göra i egenskap av
befälhavare.
13 §
Om fartyget beläggs med kvarstad eller utmäts av en utländsk
myndighet, skall befälhavaren genast underrätta närmaste svenska ut-
landsmyndighet i den främmande staten och, i fråga om skepp, regis-
termyndigheten. Den utländska myndighetens bevis om åtgärden
skall, om det är möjligt, snarast sändas till registermyndigheten.
Första stycket tillämpas också när kvarstaden eller utmätningen
hävs.
199
14 §
Befälhavaren på ett svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller stats-
fartyg skall genast rapportera till den myndighet regeringen före- Prop. 1993/94:195
skriver
1. när någon i samband med fartygets drift har eller kan antas ha
avlidit eller har fått svår kroppsskada,
2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antas ha
avlidit eller har fått svår kroppsskada,
3. när någon i annat fall än som avses i 1 och 2 har eller kan antas
ha drunknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts i sjön,
4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord,
5. när fartyget har sammanstött med ett annat fartyg eller stött på
grund,
6. när fartyget har övergetts i sjön,
7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydelse har
eller kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten eller på
egendom utanför fartyget, eller
8. när förskjutning av någon betydelse har inträffat i lasten.
Regeringen får föreskriva att rapportering av händelser som är av
betydelse för sjösäkerheten skall ske också i andra fall än som anges
i första stycket.
Befälhavaren skall rapportera till Sjöfartsverket, när i anledning av
en händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med
fartygets drift, sjöförklaring skall hållas enligt 18 kap. 7 §.
Bestämmelser om befälhavarens skyldigheter vid sjöförklaring finns
i 18 kap.
6 kap. 2 - 14 §§ överensstämmer i sak med 59 - 70 §§ (inklusive
59a §) i 1891 års sjölag. I 9 § andra stycket och 12 § andra stycket
har genom tillägg av orden "transportör" respektive "avsändare" en
anpassning skett till den nya terminologin på styckegodstransporternas
område. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.
Bestämmelsen i 3 § har avfattats med beaktande av vad Lagrådet
har anfört om ett förtydligande av bestämmelsens tillämpningsom-
råde.
15 §
Bestämmelser om befälhavarens skyldigheter vid sammanstötning
mellan fartyg finns i 8 kap. 4 §.
I denna paragraf, som är ny, lämnas en upplysning om befäl-
havarens skyldigheter enligt 8 kap. 4 § vid sammanstötning mellan
fartyg.
16 §
Bestämmelser om befälhavarens skyldighet att ta med sjöman
ombord på fartyget finns i 22 kap. 2 §.
I 22 kap. 2 § finns bestämmelser om bl.a. sjömäns rätt att följa med
på svenskt fartyg till bestämmelseorten eller annan hamn som fartyget
skall anlöpa under resan. I denna paragraf, som är ny, lämnas en
upplysning om befälhavarens skyldigheter enligt dessa bestämmelser.
200
1 §
Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, en medlem av
besättningen eller en lots orsakar genom fel eller försummelse i tjäns-
ten. Redaren är också ansvarig, om skada vållas av någon annan, när
denne på redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets
tjänst.
Skadestånd enligt första stycket som redaren har betalat har han rätt
att kräva tillbaka av den som vållat skadan.
Bestämmelser om inskränkning av en redares ansvarighet finns i
9 och 13 - 15 kap.
Paragrafen överensstämmer i sak med 233 § i 1891 års sjölag.
Endast språkliga ändringar har gjorts.
1 - 4 §§
1 §
Om två fartyg sammanstöter så att skada uppstår på det ena fartyget
eller på personer eller gods som finns ombord och sammanstötningen
är orsakad genom vållande på endera sidan, skall den sidan ersätta
skada och förlust som uppkommer därav.
Har sammanstötningen orsakats genom vållande på båda sidor, skall
dessa utge ersättning enligt förhållandet mellan de på ömse sidor
gjorda felen. Om omständigheterna inte ger stöd för någon viss
fördelning skall vardera sidan ersätta hälften av skadan.
Vardera sidan svarar endast för sin del av ersättningen. För skada
på person svarar dock båda sidor solidariskt.
Om den ena sidan har betalat mer än sin del, får den sidan kräva
den andra på det överskjutande beloppet. Mot ett sådant krav kan
göras gällande samma rätt till befrielse från eller begränsning av
ansvarighet som hade kunnat åberopas mot den skadelidande enligt
denna lag eller en motsvarande främmande lag eller enligt förbehåll
som är förenligt med den tillämpliga lagen. Ett förbehåll får dock inte
åberopas till befrielse från eller begränsning av ansvarighet utöver
vad som följer av bestämmelserna i 13 - 15 kap. eller motsvarande
bestämmelser i den främmande lagen.
Vid bedömandet av frågan om vållande till en sammanstötning skall
särskilt beaktas om tiden medgav övervägande eller inte.
2 §
Om en sammanstötning har inträffat genom en olyckshändelse eller
om det inte kan utredas att den orsakats av vållande på endera sidan,
svarar vardera sidan för sin skada.
3 §
Bestämmelserna i denna lag om sammanstötning mellan fartyg skall
tillämpas även när till följd av ett fartygs manövrering eller på
liknande sätt skada orsakas på ett annat fartyg eller på personer eller
gods som finns ombord på det, utan att fartygen sammanstöter.
Prop. 1993/94:195
201
4 §
Om ett fartyg har sammanstött med ett annat fartyg är det befäl-
havarens skyldighet att lämna det andra fartyget och de ombordvaran-
de där all behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den uppkomna
faran, om det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget och de
ombordvarande. Han skall också för det andra fartygets befälhavare
uppge namnet på det egna fartyget och dess hemort samt den ort eller
den hamn varifrån det kommer och den dit det skall gå.
Paragraferna i detta kapitel överenstämmer i sak med 220 - 223 §§
i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har gjorts.
Bestämmelserna i 1 § första och femte styckena har avfattats enligt
Lagrådets förslag.
1-H §§
1 §
Redaren har rätt att enligt bestämmelserna i detta kapitel begränsa
sin ansvarighet. Samma rätt har en sådan ägare av ett fartyg som inte
är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift,
fartygets befraktare, godsets avsändare samt var och en som utför
tjänster i omedelbart samband med bärgning. Med bärgning avses
även åtgärder enligt 2 § första stycket 4, 5 och 6.
Om ansvar görs gällande mot någon för vilken redaren eller någon
annan person som avses i första stycket svarar, har även denne rätt
att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Den som på grund av ansvarighetsförsäkring svarar för en fordran
som är föremål för begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet
1 samma utsträckning som försäkringshavaren.
2 §
Om inte annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, föreligger
rätt till ansvarsbegränsning, oavsett grunden för ansvarigheten, be-
träffande fordringar med anledning av
1. person- eller sakskada, om skadan har uppkommit ombord på
fartyget eller i omedelbart samband med fartygets drift eller med
bärgning,
2. skada på grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods,
passagerare eller deras resgods,
3. annan skada, om den har orsakats av intrång i en rättighet som
inte grundar sig på avtal och den har uppkommit i omedelbart
samband med fartygets drift eller med bärgning,
4. åtgärder för att lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett
fartyg, inbegripet allt som finns eller har funnits ombord, som har
sjunkit, strandat, övergetts eller blivit vrak,
5. åtgärder för att avlägsna, förstöra eller oskadliggöra fartygets
last, och
6. åtgärder för att avvärja eller begränsa skada för vilken ansvars-
begränsning gäller, och skada som har orsakats av sådana åtgärder.
Har den som får begränsa sitt ansvar en motfordran mot borgenären
och grundar sig fordringen och motfordringen på en och samma hän-
delse, skall begränsningen avse endast den del av fordringen som
överstiger motfordringen.
Prop. 1993/94:195
202
3 §
Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte beträffande
1. en fordran på bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri eller på
avtal grundad ersättning för åtgärder som avses i 2 § första stycket
4, 5 eller 6,
2. en fordran med anledning av oljeskada som omfattas av 1 § och
2 § första stycket lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till
sjöss,
3. en fordran som är underkastad en internationell konvention eller
en nationell lag som reglerar eller förbjuder begränsning av ansvarig-
het för atomskada,
4. en fordran med anledning av atomskada orsakad av atomfartyg,
5. en fordran med anledning av skada som har drabbat en lots eller
den som är anställd hos någon som avses i 1 § första stycket och vars
skyldigheter står i samband med fartygets drift eller med bärgningen,
och
6. en fordran på ränta eller ersättning för rättegångskostnader.
4 §
Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas
själv ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
5 §
Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, skall ansvarsbeloppen
bestämmas på följande sätt.
1. För fordringar med anledning av personskada som har tillfogats
fartygets egna passagerare är ansvarsgränsen 46 666 särskilda drag-
ningsrätter (SDR) multiplicerat med det antal passagerare som far-
tyget enligt sitt certifikat har tillstånd att befordra, dock högst
25 miljoner SDR.
2. För andra fordringar med anledning av personskada är ansvars-
gränsen 333 000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500.
Ar dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 501 till 3 000 med 500 SDR,
för varje dräktighetstal från 3 001 till 30 000 med 333 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 250 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 167 SDR.
3. För andra slag av fordringar samt fordringar som avses i 2, i den
mån de inte tillgodoses med de belopp som anges där, är ansvars-
gränsen 167 000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500.
Ar dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 501 till 30 000 med 167 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 125 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 83 SDR.
4. Ansvarsgränserna i 1 - 3 gäller summan av alla fordringar som
på grund av en och samma händelse har uppkommit mot redaren,
ägare av fartyg som inte är redare, den som i redarens ställe har hand
om fartygets drift, fartygets befraktare, godsets avsändare samt mot
någon för vilken dessa svarar.
5. Ansvarsgränserna för bärgare som inte utför bärgning från fartyg
eller som uteslutande arbetar från det fartyg som bärgningen avser,
skall motsvara de ansvarsgränser som gäller för fartyg med en
dräktighet av 1 500. Ansvarsgränserna gäller summan av alla ford-
ringar som på grund av en och samma händelse har uppkommit mot
en sådan bärgare och mot någon för vilken denne svarar.
6. Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad enligt
Prop. 1993/94:195
203
bestämmelserna om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års inter- Prop. 1993/94:195
nationella skeppsmätningskonvention. Vad som avses med SDR anges
i 22 kap. 3 §.
6 §
Varje ansvarsbelopp skall fördelas mellan borgenärerna i förhållan-
de till storleken av de styrkta fordringar av det slag som ansvars-
gränsen avser.
Om det belopp som avses i 5 § 2 inte räcker till för betalning av de
fordringar som anges där, skall återstoden av dessa fordringar betalas
ur det belopp som nämns i 5 § 3 med samma rätt som övriga där
angivna fordringar.
Har redaren eller någon annan, innan ansvarsbeloppet fördelats, helt
eller delvis betalat en fordran, inträder han i borgenärens rätt intill
det belopp som han har betalat.
Visar redaren eller någon annan att han senare kan bli skyldig att
helt eller delvis betala en fordran som han, om den hade betalats före
ansvarsbeloppets fördelning, skulle ha kunnat kräva åter ur ansvars-
beloppet enligt tredje stycket, skall medel tills vidare avsättas för att
han senare skall kunna göra sin rätt gällande.
7 §
Om det med anledning av en fordran av det slag som är föremål för
ansvarsbegränsning här i landet har väckts talan eller framställts
begäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder, kan en begräns-
ningsfond upprättas. Fonden skall upprättas hos den domstol där talan
har väckts eller hos sjörättsdomstolen för den ort där kvarstad eller
andra rättsliga åtgärder har begärts.
En begränsningsfond anses upprättad med verkan för alla personer
som kan åberopa samma ansvarsgräns. Den är avsedd för betalning
endast av fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.
Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, får här i landet
talan om en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbe-
gränsning väckas endast i begränsningsmål. Detta gäller också talan
om frågan huruvida den som har upprättat begränsningsfonden har
rätt till ansvarsbegränsning och om frågan om fördelning av fonden.
Behörig att väcka talan i ett begränsningsmål är den som har
upprättat fonden, dennes försäkringsgivare och den som gör gällande
en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning.
Närmare bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål
finns i 12 kap.
8 §
Den som har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond
som har upprättats i Sverige eller i en annan konventionsstat, kan inte
med anledning av denna fordran erhålla säkerhetsåtgärd eller utmät-
ning avseende fartyg eller någon annan egendom, som tillhör någon
som fonden har verkan för enligt 7 § andra stycket och som har rätt
till ansvarsbegränsning.
Sedan en begränsningsfond har upprättats här i landet eller i Dan-
mark, Finland eller Norge, kan säkerhetsåtgärd eller utmätning av-
seende fartyg eller någon annan egendom som tillhör någon som
fonden har verkan för enligt 7 § andra stycket och som har rätt till
ansvarsbegränsning inte ske med anledning av en fordran som kan
göras gällande mot fonden. Har säkerhetsåtgärd eller utmätning redan
skett, skall åtgärden hävas. Säkerhet som har ställts för att avvärja
säkerhetsåtgärd eller utmätning eller för att få en sådan åtgärd hävd
204
skall friges. Prop. 1993/94:195
Har fonden upprättats i en annan konventionsstat än som avses i
andra stycket, kan rätten eller kronofogdemyndigheten avslå en be-
gäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning, häva en säkerhetsåtgärd
eller utmätning som redan har skett eller frige en säkerhet som har
ställts. En begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning skall alltid
avslås och, om fonden har upprättats innan en sådan åtgärd vidtagits
eller säkerhet ställts, åtgärden hävas och säkerheten friges, när
fonden upprättats i
a) den hamn där den händelse har inträffat på vilken fordringen
grundas eller, om händelsen inte har ägt rum i hamn, den första
hamn som fartyget har anlöpt efter händelsen, eller
b) landstigningshamnen, om fordringen avser personskada som har
drabbat en person ombord på fartyget, eller
c) lossningshamnen, om fordringen avser skada på fartygets last.
Första och tredje styckena kan även tillämpas om det visas att en
fond som har upprättats i en stat som inte är konventionsstat är
jämställbar med en sådan begränsningsfond som avses i 7 §.
Denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa krav
mot begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som för-
valtar fonden och han har möjlighet att av fondens medel få ut vad
som belöper på hans fordran och föra över det till ett annat land.
9 §
Ansvarsbegränsning kan åberopas även om en begränsningsfond inte
upprättas.
Har talan väckts om en fordran som är föremål för ansvarsbegräns-
ning, skall rätten, om någon begränsningsfond inte har upprättats, vid
tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel endast beakta den
fordran som målet gäller. Vill svaranden att även en annan fordran,
för vilken samma ansvarsbelopp gäller, skall beaktas vid ansvars-
begränsningen, skall förbehåll om detta tas in i domen.
En dom som inte innehåller förbehåll enligt andra stycket får verk-
ställas trots bestämmelserna i 8 §. Innehåller domen ett sådant
förbehåll kan den ändå verkställas, såvida inte en begränsningsfond
upprättas och kronofogdemyndigheten med tillämpning av 8 § finner
att ansökningen om verkställighet skall avslås.
Om en begränsningsfond inte har upprättats, kan parterna hänskjuta
frågan om ansvarsbeloppets storlek och fördelning till utredning och
avgörande genom dispasch. Bestämmelser om talan mot dispasch
finns i 21 kap.
10 §
Ansvarsgränserna för örlogsfartyg och andra fartyg, som vid tiden
för händelsen ägs eller brukas av en stat och används uteslutande för
statsändamål och inte för affärsdrift, får inte i något fall understiga
de gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet av 5 000. Om
en fordran avser ersättning för skada som har orsakats av ett sådant
fartygs särskilda egenskaper eller användning, föreligger dock inte
någon rätt till ansvarsbegränsning. Bestämmelserna i detta stycke
gäller inte fartyg som huvudsakligen används för isbrytning eller
bärgning.
Ansvarsgränserna för ett fartyg som är byggt eller anpassat för
borrning efter havsbottnens naturtillgångar skall vara 12 miljon- 205
er SDR för fordringar som avses i 5 § 2 och 20 miljoner SDR för
fordringar som avses i 5 § 3, om fordringarna gäller skada som har
orsakats medan fartyget används i borrnings verksamhet. För fordran
på ersättning för oljeskada gäller särskilda bestämmelser.
Flyttbara plattformar som är avsedda för utforskning eller utvinning
av havsbottnens naturtillgångar anses som fartyg vid tillämpningen av
bestämmelserna i detta kapitel. Ansvarsgränserna för sådana platt-
formar skall dock alltid motsvara de belopp som anges i andra
stycket.
11 §
När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk domstol,
skall 1-10 §§ tillämpas. Om det finns en fordran som avses i 3 § 5
och är lagen i någon annan konventionsstat tillämplig på tjänste-
avtalet, skall dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är
begränsad avgöras enligt den lagen.
Bestämmelserna i 1 - 10 §§ hindrar inte tillämpningen av i övrigt
gällande regler om jämkning av en skadevållares ansvar.
Med konventionsstat förstås i detta kapitel en stat som är bunden av
1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsan-
svar.
Paragraferna i detta kapitel överenstämmer i sak med 234-243 a §§
i 1891 års sjölag. I 1 § och 5 § 4. har lagtexten genom tillägg av
orden "godsets avsändare" anpassats till den nya terminologin på
styckegodstransporternas område (jfr det äldre begreppet "styckegods-
befraktare" i prop. 1982/83:159 s. 98-99). I övrigt har endast vissa
språkliga ändringar gjorts.
1 §
Om oljeskada finns särskilda bestämmelser i lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss.
Hänvisningen i paragrafen avser lagen (1973:1198) om ansvarighet
för oljeskada till sjöss. Konstruktionen med en uttrycklig hänvisning
i detta kapitel föranleds av de nordiska sjölagarnas gemensamma
struktur. Reglerna om oljeskada är inarbetade i motsvarande kapitel
i de danska och norska sjölagarna.
1 §
Om atomskada finns särskilda bestämmelser i atomansvarighetslagen
(1968:45).
Hänvisningen i paragrafen avser tills vidare endast atomansvarig-
hetslagen (1968:45). Ytterligare hänvisningar till lagstiftning om
annat farligt gods än sådant som omfattas av olje-och atomansvarig-
hetslagama kan aktualiseras och bör då lämpligen infogas i detta
kapitel.
Prop. 1993/94:195
206
1-15 §§
1 §
Bestämmelserna i detta kapitel gäller begränsningsfond som
upprättas enligt 9 kap. 7 § (globalfond).
Bestämmelserna i 3 - 15 §§ tillämpas också i vissa delar i fråga om
begränsningsfond som upprättas enligt 6 § lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss.
2 §
En globalfond skall motsvara
1. summan av de belopp som enligt 9 kap. 5 § utgör ansvarsgräns
för de fordringar beträffande vilka ansvarsbegränsning görs gällande
och som har uppkommit på grund av en och samma händelse, och
2. ränta på belopp som avses i 1, beräknad enligt 6 § räntelagen
(1975:635), för tiden från dagen för händelsen till dagen för fondens
upprättande.
3 §
Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall be-
tala fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för
detta.
I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på
dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.
I ärenden om begränsningsfond gäller lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden, om inte annat sägs i detta kapitel.
4 §
Rätten skall fastställa fondens storlek och avgöra om erbjuden
säkerhet kan godtas.
Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall rätten även besluta
att sökanden till rätten skall betala in eller ställa tillfredsställande
säkerhet för ett tilläggsbelopp avsett att täcka ersättning till förvaltare
i fonden, rättegångskostnader och andra kostnader med anledning av
fondens upprättande och fördelning samt ansvaret för ränta för tiden
efter fondens upprättande.
Framgår det av beslutet att tillräcklig inbetalning har gjorts eller att
tillfredsställande säkerhet har ställts, anses fonden upprättad den dag
då beslutet har meddelats. I annat fall anses fonden upprättad den dag
då inbetalning har skett eller säkerheten har ställts.
Beslut som avses i första och andra styckena gäller till dess annat
förordnas eller frågan om fondens fördelning avgörs. Innefattar ett
sådant beslut att ett högre belopp skall betalas eller ytterligare
säkerhet ställas, skall rätten förelägga den som har upprättat fonden
att inom en viss tid betala in felande belopp eller ställa ytterligare
säkerhet. Om föreläggandet inte följs, förordnar rätten att fonden inte
längre skall ha sådan verkan som avses i 9 kap. 8 § och 8 § i detta
kapitel. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.
Beslut som avses i första och andra styckena och förordnande enligt
fjärde stycket överklagas särskilt.
Prop. 1993/94:195
207
5 §
När en begränsningsfond har upprättats, skall rätten genast låta
kungöra detta. I kungörelsen skall samtliga borgenärer uppmanas att
skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom en viss tid
(anmälningsfrist), som inte får understiga två månader. En upplysning
om bestämmelserna i 9 kap. 7 § tredje stycket och i 8 och 15 §§ i
detta kapitel skall tas in i kungörelsen.
Kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och i en
ortstidning. Om det finns skäl till det skall kungörelse ske även i
annan stat.
Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer skall
underrättas om kungörelsen genom särskilt meddelande.
6 §
Om det är lämpligt med hänsyn till sakens beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt, skall rätten när en begränsningsfond har
upprättats förordna förvaltare i fonden. Förvaltaren skall, förutom
vad som anges i 11 § andra stycket, ha till uppgift att biträda vid
handläggningen av fondärendet eller begränsningsmålet och vid för-
handlingar mellan parterna. En förvaltare skall vara lagfaren och ha
den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver.
Ersättning till förvaltaren fastställs av rätten.
7 §
En borgenär som anmäler en fordran skall lämna rätten uppgift om
fordringens storlek och grunden för denna. Har dom meddelats an-
gående fordringen eller pågår särskild rättegång om denna, skall
uppgift lämnas om detta.
8 §
För en fordran, som inte har anmälts till rätten innan handlägg-
ningen av frågan om fondens fördelning avslutas vid tingsrätten, kan
ersättning endast betalas ut enligt 14 § andra stycket.
9 §
Fonden kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har gått ut och
såväl den som har upprättat fonden som de borgenärer vilka har gjort
gällande fordringar mot fonden samtycker till det.
10 §
Med begränsningsmål avses ett mål i vilket frågor om ansvar och
dess begränsning och om anmälda fordringar avgörs samt fonden för-
delas. Ett begränsningsmål inleds genom att talan väcks genom stäm-
ning vid den domstol där fonden är upprättad. Sedan målet har inletts
kan talan väckas utan stämning.
Om inte annat sägs i detta kapitel, gäller i begränsningsmål
rättegångsbalkens regler om tvistemål vari förlikning om saken är
tillåten.
11 §
I begränsningsmål skall rätten, sedan den anmälningsfrist som anges
i 5 § har gått ut, hålla fondsammanträde. Till sammanträdet skall
rätten kalla förvaltaren, den som har upprättat fonden, den som har
inlett begränsningsmålet och borgenärerna. Även annan person, vars
rätt är berörd, skall kallas. Vid fondsammanträdet skall behandlas
Prop. 1993/94:195
208
frågor om ansvar och dess begränsning, om ansvarsbeloppets storlek
och om anmälda fordringar.
Före fondsammanträdet skall förvaltaren granska anmälda fordring-
ar samt, om det kan ske, upprätta förslag till fondens fördelning.
Förslaget skall översändas till dem som har kallats till sammanträdet.
Har någon förvaltare inte förordnats skall rätten vidta dessa åtgärder.
Om någon invändning mot förslaget, med de ändringar som kan ha
gjorts vid fondsammanträdet, inte kvarstår när detta avslutas, skall
förslaget läggas till grund för fondens fördelning.
Kvarstår någon invändning när fondsammanträdet avslutas, skall
rätten bestämma en viss tid, inom vilken den som har framställt
invändningen skall ange om han vidhåller den och begär rättens
prövning av tvisten. Har en sådan begäran inte framställts i rätt tid,
anses invändningen förfallen. Om den vidhålls skall rätten så snart
som möjligt pröva tvisten.
Parter i en sådan tvist som anges i fjärde stycket är den som har
framställt en invändning och den mot vilken invändningen riktas.
12 §
Ett fondsammanträde är att jämställa med muntlig förberedelse, om
inte annat sägs i detta kapitel.
Tredskodom får inte meddelas vid utevaro från ett fondsammanträ-
de. Uteblir någon som har kallats till ett sådant sammanträde, får
målet handläggas och avgöras trots utevaron. Detta skall anges i
kallelsen till sammanträdet.
13 §
Efter utgången av anmälningsfristen kan rätten förordna att en viss
del av de fordringar som har visats föreligga skall betalas omedelbart.
Tingsrättens beslut i frågor som avses i första stycket överklagas
särskilt. Hovrättens beslut i sådana frågor får inte överklagas.
14 §
När samtliga tvister är avgjorda skall rätten besluta om fördelning
av fonden. Om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utred-
ningen, får målet avgöras utan sådan förhandling.
Rätten kan avsätta ett visst belopp till att täcka fordringar som inte
har anmälts innan handläggningen av frågan om fondens fördelning
har avslutats vid tingsrätten. Detta belopp fördelas när samtliga
anmälda fordringar har behandlats och det kan antas att ytterligare
fordringar inte kommer att anmälas.
Fördelning av fonden skall ske även om den som har upprättat
fonden inte har rätt till ansvarsbegränsning. I ett sådant fall kan rätten
på yrkande meddela dom avseende den del av en fordran som inte får
utdelning ur fonden.
15 §
Ett lagakraftvunnet avgörande i begränsningsmålet i frågor om
ansvar, rätten till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek,
anmälda fordringar och fondens fördelning gäller mot alla som kan
göra gällande fordringar mot fonden, oavsett om de har anmält sina
fordringar eller inte.
Paragraferna i detta kapitel överenstämmer i sak med 350-364 §§
i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har gjorts.
Prop. 1993/94:195
209
14 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 195
Definitioner
1 §
1 detta kapitel avses med
transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport av
styckegods till sjöss,
undertransportör: den som till följd av ett uppdrag av transportören
utför transporten eller en del av den,
avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport av
styckegods till sjöss,
avlastare: den som avlämnar godset för transport,
transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som
utfärdas till bevis om transportavtalet,
konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konosse-
ment med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggs-
protokoll (Haag-Visbyreglema), och
konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen.
(jfr 251 § i utredningens förslag)
Genom paragrafen införs i lagtexten några grundläggande begrepp
på styckegodstransporternas område. Den systematiska uppställningen
av begreppen har i stort hämtats från artikel 1 i Hamburgreglema.
Motsvarande definitioner beträffande befraktningsavtal finns i 14 kap.
1 §•
Bland bestämmelserna i paragrafen finns ingen definition av
begreppet transportavtal. En sådan definition finns dock intagen i
artikel 1:6 i Hamburgreglema. Härmed avses ett avtal varigenom en
transportör mot betalning av frakt åtar sig att transportera gods till
sjöss från en hamn till en annan. Om ett transportavtal förutom
sjötransport avser även transport med ett annat transportmedel,
omfattas endast sjödelen. Avtalet kan dokumenteras med konosse-
ment, fraktsedel eller annat transportdokument eller slutas utan att
något dokument utfärdas. Undantag görs endast för avtal om
befraktning av fartyg som sker genom certeparti och för ramavtal av
typen kvantumkontrakt (se vidare den allmänna motiveringen under
avsnitt 3.2.2).
Den som åtar sig transport av styckegods betecknas transportör
medan begreppet bortfraktare enbart används vid rese- och tids-
befraktning (se 14 kap. 1 §). Termen avsändare betecknar transpor-
törens motpart i avtalsförhållandet.
Vid 1973 års sjölagsändringar infördes bestämmelser som reglerar
ansvaret när en annan transportör än den som ingått transportavtalet
helt eller delvis utför transporten. Någon definition av en sådan
utförande transportör togs dock inte in i lagen. På grund av det under
senare tid ökade bruket av olika transportörer i olika transportled har
det emellertid ansetts lämpligt att för sistnämnda transportör införa
det särskiljande begreppet undertransportör. I definitionen anges som
Prop. 1993/94:195
210
en förutsättning att annan utför transporten "till följd av ett uppdrag
av transportören". Med detta avses att klargöra att inte bara den
transportör som fått det direkta uppdraget av den avtalsslutande
transportören är att anse som undertransportör utan även den som i
en kedja av transportörer utför del av transporten på uppdrag av en
tidigare undertransportör.
Begreppet avlastare förekommer också i 1891 års sjölag. Uttrycket
har sin bakgrund i att transportörens motpart i det enskilda transport-
avtalet själv kan utföra avlastarfunktionen, dvs. det faktiska avläm-
nandet av godset på kaj eller i terminal, men lika gärna låta detta ske
genom en fristående avlastares försorg. Avlastare är den som
avlämnar godset för transport. Han står utanför transportavtalet; de
särskilda rättigheter och skyldigheter som föreligger mellan honom
och transportören kan kallas avlastningsförhållandet.
Bestämmelserna om styckegodstransport är, såsom nämnts ovan,
inte begränsade till avtal genom konossement. Reglerna är tillämpliga
även på avtal som kommit till uttryck i andra dokument, t.ex.
sjöfraktsedel, och till och med då något dokument över huvud inte
utfärdats. I definitionen av begreppet transportdokument anges därför
endast att dokumentets syfte är att vara bevis om ett transportavtal.
Endast certepartier av olika slag faller utanför begreppsbestämningen
eftersom de är bevis om ett befraktningsavtal (se 14 kap. 1 §). En
annan sak är, att det bakom konossementet kan ligga ett befraktnings-
avtal, som är manifesterat i ett certeparti (jfr 3 §). En närmare
definition av begreppen konossement och sjöfraktsedel finns i 42 och
58 §§.
Slutligen anger paragrafen att med konventionen avses 1924 års
konossementskonvention med tilläggsprotokoll 1968 och 1979 (Haag-
Visbyreglema) samt med konventionsstat en stat som är bunden av
konventionen. En stat behöver dock inte ha tillträtt 1979 års till-
läggsprotokoll för att anses som en konventionsstat eftersom detta
protokoll endast avser ändring av beräkningsenhet från Poincaréfrancs
till SDR (särskilda dragningsrätter).
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Tillämpningsområde
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötrans-
port i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge. Beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i
Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten
utförs.
I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan
två stater när
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge,
3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den
faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge,
Prop. 1993/94:195
211
4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller Prop. 1993/94:195
5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som
grundas på konventionen skall gälla.
Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller
faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller
Norge får dock avtalas att avtalet om sjötransport skall vara under-
kastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.
(jfr 252 § i utredningens förslag)
Denna paragraf anger styckegodsreglemas geografiska tillämpnings-
område.
Första stycket
Enligt första meningen gäller bestämmelserna om styckegodstrans-
port vid inrikes fart i Sverige samt vid internordisk fart. Gentemot
regleringen i 169 § första stycket i 1891 års sjölag, där det anges att
lagen i den stat där avgångsorten är skall tillämpas, föreligger således
den skillnaden att svensk rätt kommer till användning vid svenska
domstolar även när transporten äger rum från ett annat nordiskt land
eller mellan nordiska länder. I andra meningen görs undantag från
principen om tillämpning av domstolslandets lag vid inrikes trans-
porter i Danmark, Finland och Norge.
Andra stycket
Andra stycket är uppdelat i punkter. I samtliga angivna fall skall
svensk lag tillämpas.
Punkt 1 anger som förutsättning att den avtalade lastningshamnen
ligger i en konventionsstat. Detta innebär att all fart från en konven-
tionsstat är underkastad svensk lag även om bestämmelseorten ligger
i en icke-konventionsstat.
Punkterna 2 och 3 anger all avtalad fart till Norden som lex fori-
grundande. Styckegodsreglema skall således tillämpas antingen när
den lossningshamn som avtalats ligger i Sverige, Danmark, Finland
eller Norge eller när den faktiska lossningshamnen ligger i en nordisk
stat och denna avtalsvis har angetts som en av flera alternativa
lossningshamnar.
Punkt 4 gäller fart där transportdokumentet har utfärdats i en
konventionsstat.
Punkt 5 anger de fall då transportdokumentet innehåller en
paramountklausul, dvs. en bestämmelse som anger att transporten är
underkastad konventionen såsom den definierats i 1 § eller en på
denna grundad lag i en konventionsstat. Även i dessa fall skall de
svenska styckegodsreglerna tillämpas. I förhållande till vad som
gäller enligt 169 § andra stycket första meningen och 170 § i 1891
års sjölag föreligger således den skillnaden att som huvudregel annan
konventionsstats lag inte tillämpas respektive att paramountklausuler
som hänvisar till annat lands konventionslagstiftning inte godtas.
212
Tredje stycket
Genom tredje stycket får avtalsparterna möjlighet att hänvisa till
annan konventionsstats lag vid cross trade, dvs. fart där fartygen inte Prop. 1993/94:195
anlöper någon nordisk hamn. Detta kan vara lämpligt om exempelvis
linjefart bedrivs mellan två icke-nordiska Haag-Visbystater och
lagstiftningen där skiljer sig från de nordiska reglerna på vissa
punkter. Lagvalet behöver dock inte ha anknytning till lastnings- eller
lossningshamnen eller annars till stat som anges i andra stycket. Den
enda förutsättningen är att hänvisningen sker till lag i någon kon-
ventionsstat.
Bestämmelsen skall ses i sammanhang med reglerna i 60 och 61 §§
om en motsvarande möjlighet att avtala om jurisdiktion och skiljeför-
farande.
Certeparti fart
3 §
Bestämmelserna i detta kapitel är inte tillämpliga på certepartier för
hel- eller delbefraktning av fartyg. Om ett konossement har utfärdats
enligt ett certeparti, skall emellertid bestämmelserna tilllämpas på
konossementet när detta bestämmer förhållandet mellan transportören
och innehavaren av konossementet.
Om ett avtal gäller transport med fartyg av gods fördelat på flera
resor under en angiven tidsrymd, skall bestämmelserna i detta kapitel
tillämpas på varje resa. Utförs resan enligt ett certeparti gäller dock
första stycket.
(jfr 253 § i utredningens förslag)
I denna paragraf regleras styckegodsreglemas tillämplighet i
förhållande till bl.a. certepartifart.
Första stycket
Som nämnts vid 1 § skall styckegodsreglema som huvudregel inte
gälla certepartier. Har konossement utfärdats enligt ett certeparti blir
dock enligt första stycket i denna paragraf bestämmelserna tillämpliga
på konossementet om detta bestämmer rättsförhållandet mellan den
som utfärdat konossementet och konossementsinnehavaren. Denna
regel, som reflekterar principerna i artiklarna 1 b) och 5 i Haag-
Visbyreglema och som motsvarar bestämmelsen i 169 § andra stycket
i 1891 års sjölag, innebär att styckegodsreglema blir tillämpliga vid
skada på godset inte i förhållandet mellan trampredaren och dennes
befraktare utan först när konossementet är utfärdat till annan än
befraktaren eller har överlåtits på ny innehavare (tredje man). Men
reglerna kan även åberopas av en befraktare i den mån de hänför sig
till konossementets övriga funktioner, exempelvis att vara bevis om
godsets tillstånd vid avlämnandet eller att reglera utlämningsför-
farandet.
Andra stycket
Andra stycket innehåller vissa särbestämmelser för kvantumkon-
trakt, dvs. avtal som gäller befordran med fartyg av gods fördelat på
flera resor under en angiven tidsrymd. Motsvarande bestämmelser
213
finns i artikel 2:4 i Hamburgreglema. Vid sådana kontrakt skall Prop. 1993/94:195
styckegodsreglema tillämpas på varje resa. Härav följer motsatsvis
att reglerna inte är tillämpliga på själva ramavtalet. Om den enskilda
resan är underkastad ett certeparti gäller dock reglerna i första
stycket. Bestämmelsernas tillämplighet inträder i och med att en resa
konkretiseras genom nomineringen av ett fartyg (se 14 kap. 47 §).
Avtalsbestämmelser
4 §
En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är
ogiltig i den mån den avviker från bestämmelserna i detta kapitel
eller från bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde
stycket. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller doku-
mentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till
försäkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är
ogiltig.
Första stycket gäller dock inte 5, 8-11 §§ och 14-23 §§ och utgör
inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet
om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och
sina förpliktelser enligt detta kapitel.
Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna
grundad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehålla
uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens
eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottaga-
rens nackdel är ogiltiga.
Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd
eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten
skall utföras, skäligt att genom avtal inskränka transportörens an-
svarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall ett
sådant avtal gälla.
(jfr 254 § i utredningens förslag)
I denna paragraf anges omfattningen av den tvingande regleringen.
Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 168 § i 1891 års sjölag samt
artikel 3:8 i Haag-Visbyreglema och artikel 23 i Hamburgreglema.
Första stycket
I första stycket slås fast att styckegodsreglema är tvingande. Detta
gäller även de särskilda preskriptionsreglerna i 19 kap. 1 § första
stycket 5 och fjärde stycket vid styckegodstransport. Varje avtals-
klausul som strider mot dessa bestämmelser, och inte bara sådana
som strider mot ansvarsreglema, är således ogiltig. För att någon
oklarhet om vad som i övrigt gäller när avtalet innehåller en ogiltig
klausul inte skall föreligga har angetts att övriga bestämmelser i
avtalet förblir giltiga.
Ett avtalsvillkor varigenom förmån på grund av försäkring tillfaller
transportören, en s.k. benefit of insurance-klausul, eller liknande
överenskommelser skall liksom enligt 1891 års sjölag (168 § första 214
stycket andra meningen) likställas med ansvarsfriskrivning. I sista
punkten av stycket har därför uttryckligen angetts att klausuler av
detta slag är ogiltiga.
Andra stycket
Andra stycket innehåller en uppräkning av bestämmelser som på
grund av sin karaktär undantas från den tvingande regleringen samt
en uttrycklig föreskrift om att överenskommelse kan träffas om
uppgörandet av gemensamt haveri. Den sistnämnda bestämmelsen
motsvarar vad som föreskrivs i 168 § andra stycket i 1891 års sjölag
och någon ändring i sak åsyftas inte. I andra meningen slås också fast
att transportören kan ta på sig ett längre gående ansvar än vad som
följer av styckegodsreglema. Varken Haag-Visbyreglema eller
Hamburgreglema hindrar en sådan reglering, något som emellertid
kan förekomma i andra konventionssammanhang.
Tredje stycket
När ett transportavtal är underkastat konventionen eller motsvarande
bestämmelser i nationell lag är det enligt tredje stycket transportörens
skyldighet att upplysa om detta i det använda transportdokumentet
samt att även ange att villkor som strider mot den tvingande
regleringen är ogiltiga. Någon sanktionsbestämmelse mot att
transportören försummar sin upplysningsplikt eller åberopar ogiltiga
villkor har inte ansetts vara nödvändig.
Fjärde stycket
Denna bestämmelse öppnar en möjlighet att i likhet med bestämmel-
sen i 168 § fjärde stycket i 1891 års sjölag låta en transport av
ovanligt gods eller en transport under särskilda förhållanden falla
utanför den tvingande regleringen. I förhållande till 1891 års sjölag
har dock de särskilda dokumentskraven som förhindrar omsättning
slopats, eftersom bestämmelsen i praktiken inte berör gods avsett för
vidareförsäljning och något mer utbrett missbruk av bestämmelsen
inte kan befaras. Och skulle konossement utfärdas får detta normalt
anses innebära att transporten inte är av sådan karaktär att den faller
utanför det tvingande ansvarssystemet.
Avlämnande av godset
5 §
Avlastaren skall avlämna godset på den plats och inom den tid som
transportören har angett. Det skall avlämnas på ett sådant sätt och i
ett sådant skick att det bekvämt och säkert kan tas ombord, stuvas,
transporteras och lossas.
(jfr 255 § i utredningens förslag)
Såväl Haag-Visbyreglema som Hamburgreglema saknar bestämmel-
ser om avlämnande av godset. Denna paragrafs första mening tar
sikte på den problematik som behandlas i 89 § första stycket första
meningen i 1891 års sjölag. Där sägs att godset skall avlämnas vid
Prop. 1993/94:195
215
fartygets sida. I äldre tid, då avlastare och mottagare själva passade Prop. 1993/94:195
sitt gods vid fartygets sida, motsvarade en sådan regel den praktiska
verkligheten. Den moderna styckegodshanteringen sker emellertid på
annat sätt. I dag har linjen ofta en egen terminal i vilken godset tas
emot för transport. Vidare finns självständiga landorganisationer som
fullgör ombordtagningsfunktionema. Godset avlämnas vanligtvis till
ett terminalföretag som förvarar detta till dess att det kan föras
ombord.
Men även om detta är regel vid linjetrafik som anlöper större
hamnar förekommer dock fortfarande styckegodstransporter, särskilt
i den mindre farten, där godset inte avlämnas vid en terminal.
Svårigheten att finna ett uttryck som anger platsen för godsets
avlämnande och som samtidigt täcker alla skiftande förhållanden
kvarstår därför. På grund av detta har regeln utformats så att, om
avtalsparterna inte kommit överens om annat, godset skall avlämnas
på den plats som transportören har angett. Detta innebär att det alltid
är transportörens skyldighet att närmare ange platsen för avlämnan-
det.
Godset skall också avlämnas inom den tid som transportören har
angett. Godset bör nämligen fmnas tillgängligt för transportören på
sådan tid att han kan rangera trailers, placera farligt gods på avsedd
plats osv.
Andra meningen motsvarar 90 § andra stycket i 1891 års sjölag och
någon ändring i sak åsyftas inte.
Med sättet för avlämnandet förstås dels den ordning i vilken godset
avlämnas, dels det sätt på vilket godset har anpassats till ombord-
tagandet. När godset avlämnas vid terminal har ordningen och sättet
normalt ingen betydelse. Vid vissa typer av styckegodstransporter kan
dock transportören ha anledning att vilja ha godset avlämnat på
särskilt sätt.
När det gäller godsets skick får beträffande emballage praxis vid
olika fart och godsslag största betydelse såvida parterna inte överens-
kommit om annat. Godset skall avlämnas så att det kan tas ombord
bekvämt och säkert. Med ordet bekvämt avses inte annat än vad som
i 1891 års sjölag uttrycks med ordet bekvämligen. Godset skall
således vara ändamålsenligt ordnat för hantering och transport. Om
exempelvis trävaror transporteras i ett system som är uppbyggt för
enhetslastat gods, skall avsändaren se till att varorna avlämnas i
bandade buntar, vilkas yttermått passar in i systemet.
Det är vidare avsändaren som skall svara för att godset kan hanteras
och transporteras på ett säkert sätt, dvs. godset skall vara förpackat
så att det vid normal hantering och transport inte kommer till skada.
Kravet på emballage varierar dock i skilda trader och för olika typer
av varor. Fabriksnya bilar, exempelvis, transporteras vanligen helt
oemballerade.
Ett speciellt problem föreligger när avsändaren själv packar en
container eller liknande transportanordning och därefter avlämnar 216
transportanordningen till transportören. I dessa fall räcker det inte
med att de enskilda godsenhetema är tillfredsställande packade. Även
den inre stuvningen måste vara sådan att godset inte skadas, t.ex.
genom att komma i rörelse inne i transportanordningen. Som framgår Prop. 1993/94:195
av 6 § har transportören i och för sig skyldighet att i skälig omfatt-
ning undersöka hur godset har förpackats. När godset vid avläm-
nandet är stuvat i container eller liknande behöver han dock besiktiga
denna invändigt endast när det finns särskild anledning att misstänka
att godset är bristfälligt förpackat, stuvat eller säkrat (se vidare vid
denna paragraf nedan).
Undersökning av packningen
6 §
Transportören skall i skälig omfattning undersöka om godset är
förpackat på ett sådant sätt att det inte skadas eller kan orsaka skada
på person eller egendom. Om godset avlämnas i container eller
liknande transportanordning, är transportören dock inte skyldig att
undersöka den invändigt utom när det finns anledning att misstänka
att transportanordningen är bristfälligt packad.
Transportören skall underrätta avsändaren om de brister som han
har upptäckt. Han är inte skyldig att transportera godset, om han inte
genom skäliga åtgärder kan göra det lämpat för transport.
(jfr 256 § i utredningens förslag)
Paragrafen saknar motsvarighet i såväl Haag-Visbyreglema som
Hamburgreglema och är även ny i förhållande till 1891 års sjölag.
Första stycket
Första stycket anger transportörens allmänna skyldighet att under-
söka om godset har förpackats på ett tillfredsställande sätt. Vad som
skall anses vara skälig omfattning måste avgöras från fall till fall.
Klart är att det yttre emballaget skall avsynas och kontrolleras. Detta
gäller såväl enskilda godsenheter som transportanordningar för en-
hetslastning, t.ex. containrar och trailers. Har transportören på grund
av tidigare erfarenheter eller annars anledning att misstänka brister
även om några sådana inte framgår av en ytlig besiktning, måste en
noggrannare undersökning göras. Kontrollen av förpackningen skall
inriktas inte endast på om godset kan komma till skada eller ej utan
även på risken att godset på grund av föreliggande brister kan
förorsaka skada på människor, annat gods eller egendom.
Regeln i andra meningen har införts till ledning vid bedömningen
av de problem som belysts bl.a. genom rättsfallet Tor Mercia NJA
1977 s. 49, där transportören ålades en mycket sträng undersöknings-
skyldighet vad gällde den inre stuvningen av en trailer. Det har
därvid inte ansetts lämpligt att ålägga transportören ett ansvar som
innebär skyldighet att öppna varje transportanordning av enhets-
karaktär för att kontrollera att stuvningen skett på vederbörligt sätt.
Genom bestämmelsen har därför undersökningsskyldigheten in-
skränkts till de fall då särskild anledning förekommer att misstänka
brister av något slag. Sådan misstanke kan uppkomma exempelvis då 217
enheten företer yttre skador men också på grund av kännedom om
brister vid tidigare transporter. Har avsändaren avlämnat en färdig-
lastad transportenhet, behöver transportören således normalt inte
öppna denna för invändig kontroll utan endast vidta en skälig yttre
kontroll. Om transportören har anledning att misstänka bristfälligheter
i fråga om förpackning, stuvning eller säkring, måste han dock
besiktiga transportanordningen även invändigt.
Andra stycket
Andra stycket reglerar transportörens skyldigheter när brister har
upptäckts. Avsändaren skall underrättas om bristerna och i första
hand ges tillfälle att undanröja dem. Kan detta inte ske, och är
bristerna inte av det slaget att transportören skäligen kan åtgärda
dem, föreligger inte någon skyldighet att transportera godset. Under-
rättelsen kan även lämnas till avlastaren såsom ombud för avsända-
ren.
Farligt gods
7 §
Utöver vad som följer av särskilda föreskrifter gäller att farligt gods
skall vara märkt som farligt på lämpligt sätt. Avsändaren skall i god
tid underrätta transportören och den undertransportör till vilken
godset avlämnas om godsets farliga beskaffenhet och ange de
säkerhetsåtgärder som kan vara nödvändiga.
Om avsändaren i annat fall känner till att godset är av sådan beskaf-
fenhet att transporten kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för
person, fartyg eller last, skall han även upplysa om detta.
(jfr 257 § i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar 92 § i 1891 års sjölag samt artikel 13:1 och
13:2 i Hamburgreglema. Den anger avsändarens skyldigheter vid
transport av farligt gods.
Första stycket
Första stycket innehåller föreskrifter om märkning och avsändarens
upplysningsplikt. Däremot finns inga föreskrifter om hur farligt gods
skall förpackas och hanteras. Sådana föreskrifter förekommer dock
i den offentligrättsliga lagstiftningen. Om avsändaren försummar sina
skyldigheter enligt paragrafen, blir han ansvarig enligt 41 § för den
skada som uppkommer.
Bestämmelser om farligt gods finns bl.a. i lagen (1982:821) om
transport av farligt gods med tillhörande förordning (1982:923).
Beträffande sjötransporter har Sjöfartsverket meddelat särskilda
föreskrifter. Angivna bestämmelser bygger på internationella
överenskommelser, bl.a. 1974 års konvention om säkerheten för
människoliv till sjöss, kallad SOLAS 1974, och den av IMO
(International Maritime Organization) utarbetade IMDG-koden
(International Maritime Dangerous Goods Code).
Denna bestämmelse innehåller inte någon definition av begreppet
farligt gods. Begreppet skall endast ses som en samlingsbenämning
Prop. 1993/94:195
218
på olika ämnen och anordningar som på ett eller annat sätt kan orsaka Prop. 1993/94:195
skador på människor, miljö eller egendom. För en närmare be-
stämning får ledning sökas i första hand bland de offentligrättsliga
reglerna. Lagen om transport av farligt gods innehåller exempelvis
en uppräkning av olika typer av varor som skall anses farliga och den
tillhörande förordningen en indelning i klasser. Sjöfartsverket har
vidare föreskrivit att SOLAS 1974 kapitel VII och IMDG-koden skall
äga tillämpning. Inte heller dessa regelverk definierar farligt gods.
Även här beskrivs olika slag av gods såsom farligt genom uppräkning
och indelning i klasser. Men även om godset inte omfattas av nämnda
säkerhetsföreskrifter bör observeras att detta inte utesluter att det
ändå kan anses som farligt enligt denna paragraf (jfr prop. 1974:33
s. 82-83).
Enligt 92 § i 1891 års sjölag är det avlastaren som skall iaktta
upplysningsskyldigheten medan befraktaren hålls ansvarig för skada
som orsakas av att farligt styckegods har lastats utan att bortfraktaren
kände till dess beskaffenhet. Denna bestämmelse lägger upplysnings-
skyldigheten på avsändaren. På så sätt blir den upplysningsskyldige
och den ansvarige samma person.
En absolut skyldighet föreligger att märka farligt gods. Om
särskilda märkningsföreskrifter (symboler m.m.) gäller för godset
skall dessa givetvis iakttas. Eftersom sättet att märka godset i andra
fall kan variera beroende på vilken typ av gods det är fråga om har
i övrigt inte närmare angetts hur märkningen skall ske, endast att
denna skall göras på lämpligt sätt.
Vad som skall anses vara underrättelse i god tid får bedömas med
hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Bl.a. måste hänsyn
tas till hur godsets beskaffenhet och de nödvändiga säkerhets-
åtgärderna kan påverka lastplanen. Många gånger kan det räcka att
transportören och undertransportören far besked om godsets beskaf-
fenhet och eventuella säkerhetsåtgärder vid avlämnandet. I andra fall
fordras att underrättelse lämnas vid en betydligt tidigare tidpunkt för
att nödvändiga åtgärder skall hinna vidtas. Att underrättelse lämnas
vid bokningen kan vara tillräckligt om godset sedan avlämnas till
transportören. Om avlämnandet sker till annan än den hos vilken
bokning har gjorts, måste dock underrättelse lämnas med samma
tidsmarginal även till den senare.
Andra stycket
Andra stycket innehåller en föreskrift om upplysningsskyldighet
även i andra fall då godset är av sådan art att transporten kan
medföra risker eller väsentliga olägenheter. Bestämmelsen, som
motsvarar 92 § andra stycket i 1891 års sjölag, avser situationer då
godset inte är farligt i sig självt. Som exempel kan nämnas krigs-
kontraband eller gods av annan känslig natur, som kan föranleda
betydande olägenheter för transportören (embargon e.d.). Det kan
också röra sig om produkter där farligheten aktiveras först i förening 219
med vissa andra omständigheter, exempelvis lastning invid ett visst
annat ämne, förhöjd temperatur som medför explosionsbenägenhet
och liknande.
Särskilda ansvarsbestämmelser för farligt gods finns i 41 §. Här kan Prop. 1993/94:195
också erinras om skyldigheten enligt 10 § att i vissa fall betala frakt
trots att godset inte finns i behåll vid transportens slut.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Gods som fordrar särskild vård
8 §
Om godset fordrar särskild vård skall avsändaren i god tid upplysa
om detta och ange de åtgärder som kan vara nödvändiga. Godset
skall vid behov märkas på lämpligt sätt.
(jfr 258 § i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar 93 § första stycket i 1891 års sjölag.
Föreskriften om skyldighet att lämna upplysning om när gods
fordrar särskild vård grundas på tanken att avsändaren är den som
bäst känner till godset och det särskilda krav på vården av detta som
kan föreligga. Vad som skall avses med särskild vård får avgöras från
fall till fall men det är givet att man av en yrkesmässig transportör
kan kräva en ganska omfattande varukännedom. Ibland kan transpor-
tören till och med ha en större kunskap än avsändaren om hur godset
skall transporteras.
Underrättelse om att gods fordrar särskild vård skall, på samma sätt
som vid farligt gods, lämnas till transportören och den undertrans-
portör till vilken avsändaren avlämnar godset. Även i fråga om
innebörden av uttrycket i god tid kan hänvisas till vad som sagts
under 7 §. Underrättelsen måste således lämnas så lång tid i förväg
att praktiska möjligheter föreligger att förbereda mottagandet.
Enligt sista meningen skall godset vid behov märkas. Regeln har
tillkommit för att så långt möjligt eliminera risken för samman-
blandning av gods med olika vårdbehov. I vissa fall är märkning
dock inte nödvändig, exempelvis när en kylredare tar emot kyl- och
fryslaster av normalt slag.
Kvitto på mottagandet av godset
9 §
Avlastaren har rätt att få kvitto på mottagandet av godset allt-
eftersom det avlämnas.
Bestämmelser om utfärdande av konossement och andra transport-
dokument finns i 42 - 59 §§.
(jfr 259 § i utredningens förslag)
Paragrafen reglerar avlastarens rätt att få kvitto på transportörens
mottagande av godset.
220
Första stycket
I 1891 års sjölag finns bestämmelser om utfärdande av bevis på
godsets mottagande i 94 §. Därmed avses i första hand s.k. styrmans-
kvitton eller liknande mottagningshandlingar som utfärdas av befäl-
havaren eller styrmannen. I modem linjefart är det dock vanligt att
en självständig terminaloperatör har bemyndigats att utfärda kvitton
på mottagen last, s.k. terminalkvitton. Avfattningen av texten i första
stycket har anpassats till detta. Att transportören kan bemyndiga
annan att i sitt ställe underteckna ett kvitto på mottaget gods följer av
vanliga fullmaktsregler. Bestämmelsen gäller mot såväl transportören
som en undertransportör.
Kvitto behöver endast utfärdas om den som avlämnar godset begär
det. Bestämmelsen får ses som en ordningsföreskrift när annat inte
har avtalats. Ett kvitto har således, till skillnad från exempelvis
konossementet, endast funktionen av bevis om att visst gods blivit
mottaget.
Andra stycket
Vid godsets avlämnande kan även konossement och andra transport-
dokument utfärdas. Andra stycket hänvisar till de lagrum som då blir
tillämpliga.
Frakt
10 §
Om inte annat är avtalat, skall den frakt betalas som är gängse när
godset avlämnas för transport. Frakten skall betalas när godset tas
emot.
För gods som inte finns i behåll vid transportens slut, skall frakt
betalas endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen beskaf-
fenhet, bristfällig förpackning eller fel eller försummelse på avsän-
darens sida eller om transportören har sålt godset för ägarens räkning
eller lossat, oskadliggjort eller förstört det enligt 41 §.
Erlagd frakt skall betalas tillbaka om transportören enligt andra
stycket inte har rätt till frakt.
(jfr 260 § i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar bestämmelserna i 124 och 125 §§ i 1891 års
sjölag. Motsvarande bestämmelser för befraktning finns i 14 kap. 6
och 24 §§.
Första stycket
Med bestämmelsen i första stycket första meningen åsyftas inte
någon principiell ändring i förhållande till 1891 års sjölag. Tid-
punkten för fraktens fastställande har dock justerats något med
hänsyn till att godset vanligtvis avlämnas i terminal. Bestämmelsen
har liten praktisk betydelse på linjefartens område där frakten normalt
följer prislistor och tariffer som transportören offentliggjort i förväg.
Den kan dock vara av värde som en in dubio-regel med tanke på den
mindre sjöfarten.
Prop. 1993/94:195
221
I andra meningen föreskrivs att frakten förfaller till betalning redan
vid mottagandet av godset. Detta är en anpassning till praxis där i
princip all styckegodsfrakt betalas i förskott.
I lagtexten berörs inte frågan om s.k. överlossat gods, eftersom
sådant gods mycket sällan förekommer vid styckegodstransporter.
Skulle en situation med överlossat gods ändå uppstå bör problemet
kunna lösas genom en analog tillämpning av bestämmelsen i 14 kap.
6 § andra stycket. Grundläggande för funktionen som transportör är
att denne skall lämna ut på bestämmelseorten allt vad han faktiskt
mottagit på avskeppningsorten - varken mer, mindre eller annat.
Andra stycket
Reglerna i andra stycket bygger liksom motsvarande bestämmelser
i 125 § 1891 års sjölag på huvudprincipen att frakt skall betalas
endast för gods som finns i behåll vid transportens slut. Från denna
regel har gjorts vissa undantag. Dessa överensstämmer principiellt
med motsvarande undantagsregler i 14 kap. 24 § första stycket.
Tredje stycket
Tredje stycket innehåller en uttrycklig bestämmelse om återbäring
av frakt. Har frakten erlagts skall den betalas tillbaka om frakt enligt
andra stycket inte skall utgå.
Frånträdande och avtalsbrott
H §
Frånträder avsändaren transportavtalet innan transporten börjat, har
transportören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.
Om godset inte avlämnas i rätt tid far transportören häva trans-
portavtalet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Om trans-
portören vill häva avtalet, skall han meddela detta inom skälig tid
efter det att avsändaren har gjort en förfrågan därom, dock senast när
godset tas emot för transport. Gör han inte det går hävningsrätten
förlorad. Hävs avtalet har transportören rätt till ersättning för
fraktförlust och annan skada.
Om avsändaren eller mottagaren begär att transporten skall avbrytas
och godset lämnas ut på annan plats än bestämmelseorten, har
transportören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.
Transporten får dock inte avbrytas om avbrottet skulle medföra
väsentlig skada eller olägenhet for transportören eller någon annan
avsändare.
Bestämmelserna i 14 kap. 32 § andra - fjärde styckena skall ha
motsvarande tillämpning.
(jfr 261 § i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar i huvudsak 131-134 §§ i 1891 års sjölag i de
delar dessa paragrafer reglerar förhållandet när transportavtalet inte
kan fullgöras på grund av omständigheter på avsändarens sida.
Första stycket
Genom huvudregeln i första stycket behåller avsändaren möjligheten
Prop. 1993/94:195
222
att frånträda transportavtalet innan transporten börjat mot att han Prop. 1993/94:195
utger full skadeersättning till transportören.
Andra stycket
I andra stycket regleras transportörens rätt att häva transportavtalet
och kräva ersättning för fraktförlust och annan skada. Som förutsätt-
ning gäller att godset inte avlämnas till transportören på avtalad tid.
Härutöver krävs att dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Vid
bedömningen av detta får hänsyn tas bl.a. till avtalets övriga karaktär
och till betydelsen av att transporten försenas. Bestämmelsen
förutsätter inte att avsändaren skall ha insett eller bort inse att
avtalsbrottet var väsentligt för att transportören skall ha rätt att häva
avtalet.
I det fall avsändaren gör en förfrågan om transportörens avsikt att
häva avtalet går hävningsrätten förlorad om meddelande inte lämnas
inom skälig tid, dock senast när godset tas emot för transport. Vad
som är skälig tid i detta sammanhang måste bedömas efter omständig-
heterna.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket kan avsändaren eller en mottagare som trätt i
hans ställe också begära att godset lossas och lämnas ut i en mellan-
hamn som ingår i resan. Avvikelse från linjen kommer således inte
i fråga. En självständig förutsättning är att godset kan lossas utan
skada eller olägenhet för transportören eller för andra transport-
kunder. Varje skada eller olägenhet avskär dock inte möjligheten till
ett avbrytande utan skadan eller olägenheten måste antas bli väsentlig.
Fjärde stycket
Fjärde stycket anger att 14 kap. 32 § andra-fjärde styckena skall ha
motsvarande tillämpning. Dessa regler behandlar bl.a. skyldigheten
att söka begränsa en skada om gods inte avlämnas samt frågan om
befrielse från ersättningsskyldighet vid förekomsten av vissa extra-
ordinära omständigheter. Vad gäller skyldigheten att begränsa en
skada genom att ta med annat gods skall här endast påpekas att kapa-
citetsförhållandena vid linjefart vanligtvis är sådana att transportören
kan ta med annat gods oberoende av om någon avsändare frånträder
avtalet eller inte. I så fall blir det inte fråga om att göra avdrag för
bortfall av annan frakt vid skadeberäkningen.
Transportörens plikt att ta till vara lastägarens intressen
12 §
Transportören skall utföra transporten med tillbörlig omsorg och
skyndsamhet, vårda godset och även i övrigt ta till vara lastägarens
intressen från mottagandet till utlämnandet av godset.
Transportören skall se till att det fartyg som används för transporten
223
är sjövärdigt, vari också innefattas att det är behörigen bemannat och Prop.
utrustat och att lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i
fartyget, i vilka godset lastas, är i gott skick för att godset skall
kunna tas emot, transporteras och bevaras.
Om gods har gått förlorat, skadats eller försenats, skall trans-
portören snarast lämna underrättelse om detta till den som avsändaren
har angett. Kan sådan underrättelse inte lämnas, skall lastägaren eller,
om denne inte är känd, avsändaren underrättas. Detsamma gäller om
transporten inte kan fullföljas på avsett sätt.
(jfr 262 § i utredningens förslag)
Första stycket
Första stycket i paragrafen motsvarar 98 § och 101 § första stycket
i 1891 års sjölag och någon ändring i sak åsyftas inte.
Till en början anges att transportören skall utföra transporten med
tillbörlig omsorg. Vårdplikten och skyldigheten att ta till vara lastäga-
rens intressen varar från det att transportören mottar godset till dess
att han lämnar ut det. Det har dock inte ansetts nödvändigt att -
såsom i 1891 års sjölag - precisera hans skyldigheter. Om ett utläm-
nande av godset inte kan ske, har transportören möjlighet att ensidigt
befria sig från vårdplikten genom att lägga upp godset i förvar enligt
21 §.
Omsorgsplikten innebär också en plikt att företräda lastägaren mot
tredje man och vidta nödvändiga åtgärder med avseende på godset.
Detta regleras närmare i 16 §.
Med tillbörlig skyndsamhet avses i första hand en generell skyldig-
het att inte överskrida en rimlig tid för transportavtalets fullgörande.
Vid transport av styckegods har transportören en betydande frihet
att välja hur godset skall transporteras till bestämmelseorten. Han har
således också rätt att inom ramen för bestämmelsen välja den trans-
portrutt som är mest ändamålsenlig. I detta avseende skiljer sig
nordisk praxis från exempelvis engelsk rätt som förhåller sig
restriktiv till en sådan valrätt.
Enligt 98 § andra stycket i 1891 års sjölag får deviation, dvs.
avvikelse från avtalad eller sedvanlig resväg, företas för att rädda
människoliv eller bärga fartyg eller gods eller av annan skälig
anledning. En motsvarande bestämmelse har inte tagits in i denna
paragraf men någon ändring i gällande rätt åsyftas inte. Rätten att
deviera framgår istället på ett indirekt sätt genom ansvarsreglema i
25 §.
Andra stycket
Andra stycket, som svarar mot 76 § i 1891 års sjölag, anger att
transportören har skyldighet att hålla fartyget sjövärdigt. Såsom
närmare behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 3.4.1
innebär regelns utformning att sjövärdighetsbegreppet är relativt och
att bestämningen av detta måste göras utifrån det sammanhang eller
den avtalstyp det är fråga om. Den ändrade begreppsbestämningen
innebär dock ingen materiell förändring med avseende på transpor-
törens plikter. Uttrycket "i vilka godset lastas" avses ge uttryck åt att
1993/94:195
224
vid styckegodstransport kravet på lastutrymmenas goda skick i första Prop. 1993/94:195
hand gäller de rum som faktiskt tas i anspråk.
Tredje stycket
Tredje stycket motsvarar 101 § andra stycket i 1891 års sjölag och
reglerar transportörens underrättelseplikt. Denna plikt infördes i
samband med att sjöförklaring rörande lastskada gjordes fakultativ.
I förhållande till 1891 års lag skall underrättelse lämnas även när
godset försenas. Berörda personer kan ha ett väl så starkt intresse av
att få vetskap om en försening som en skada på godset. Underrätt-
elsen skall i första hand lämnas till den som avsändaren har angett.
På så sätt tillgodoser man bruket att i transportavtalen ange en s.k.
notify address. Om en sådan adress inte angetts, blir det naturligt att
i stället underrätta lastägaren eller avsändaren i nu nämnd ordning.
Lagrådet har förordat att sjövärdighetsreglema i andra stycket av
paragrafen och i motsvarande bestämmelser för befraktning och
passagerarbefordran (14 kap. 7 och 52 §§ samt 15 kap. 4 §)
formuleras i närmare överensstämmelse med sjövärdighetsregeln i 6
kap. 1 §, som gäller befälhavarens skyldigheter.
Jag anser givetvis att likartade bestämmelser i sjölagen i möjligaste
mån bör ges samma utformning för att tveksamhet om bestämmelser-
nas innehåll inte skall uppstå. Regeln i förevarande paragraf bygger
emellertid på artikel 3:1 i Haag-Visbyreglema och avsikten är inte på
något sätt att ändra dess innehåll i förhållande till nu gällande rätt,
även om bestämmelsen fått en något annan ordalydelse av rent
terminologiska skäl. Sjövärdighetsregeln i 6 kap. 1 § har däremot en
annan bakgrund.
Enligt min mening är det med hänsyn till den terminologiska
nyordningen på ifrågavarande område särskilt viktigt att sjövärdig-
hetsbestämmelsema för gods- och passagerarbefordran blir lika-
lydande i de nordiska länderna. Lydelsen av bestämmelserna som
finns i det remitterade förslaget överensstämmer således med den
lydelse som motsvarande bestämmelser kommer att få i de andra
nordiska sjölagarna. Jag har därför inte följt Lagrådets förslag i dessa
avseenden.
Däckslast
13 §
Gods får transporteras på däck endast om detta är tillåtet enligt
transportavtalet, följer av handelsbruk eller sedvänja i den fart det
gäller eller krävs enligt lag eller annan författning.
Om godset enligt avtalet skall eller får transporteras på däck, skall
detta anges i transportdokumentet. Har så inte skett skall transpor-
tören visa att transport på däck har avtalats. Transportören får inte
åberopa ett sådant avtal mot tredje man som har förvärvat konosse-
ment i god tro.
Särskilda bestämmelser om ansvar för däckslast finns i 34 §.
225
15 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
(jfr 263 § i utredningens förslag)
Paragrafen reglerar transportörens möjligheter att transportera gods
på däck. Reglerna överensstämmer i huvudsak med vad som redan
gäller i nordisk rätt men har utformats med artikel 9:1 och 2 i Ham-
burgreglema som förebild. Haag-Visbyreglema omfattar inte
däckslastning överhuvud taget (artikel l:c).
Första stycket
Första stycket motsvarar 72 § första stycket och 91 § i 1891 års
sjölag. I förtydligande syfte har dock tillagts att däckslastning godtas
i den mån däckslastning krävs enligt lag eller annan författning. Det
kan exempelvis röra sig om särskilda föreskrifter för visst slag av
farligt gods.
Andra stycket
Däckslastning kan innebära större risk för att godset är skadat vid
framkomsten än om godset lastats i lastrum. I andra stycket anges
därför i överensstämmelse med Hamburgreglema att avtalad
möjlighet till däckslastning skall anges i det använda transport-
dokumentet. Detta gäller således oavsett om godset sedan lastas på
däck eller inte. Vid transport av exempelvis containrar kan det
nämligen med de snabba transportrutiner som finns ibland vara svårt
att fastställa vilka containrar som lastats på resp, under däck.
Om transportören underlåtit att göra anteckning i transportdokumen-
tet eller om han tillämpar dokumentlösa transportrutiner och
underlåtit att koda in motsvarande upplysning i databasen, måste han
på annat sätt visa att däckslastning blivit avtalad. Mot en tredje man
som har förvärvat ett konossement i vilket anteckning som nyss sagts
inte gjorts och som är i god tro får dock ett sådant avtal inte
åberopas. Detta beror på konossementets egenskap av exklusivt bevis,
något som kommit till uttryck i såväl Haag-Visbyreglema som Ham-
burgreglema. Motsvarande gäller enligt 161 § första stycket i 1891
års sjölag.
Tredje stycket
På grund av risken för skada på gods som transporteras på däck
krävs särskilda regler för transportörens ansvar. Sådana regler, vilka
ansluter sig till Hamburgreglemas bestämmelser, ges i 34 §.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Transportörens avtalsbrott
14 §
Avsändaren får häva transportavtalet på grund av dröjsmål eller
annat avtalsbrott på transportörens sida om avtalsbrottet är väsent-
ligt. Sedan godset har avlämnats får avsändaren inte häva avtalet om
utlämnande av godset skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet
för någon annan avsändare.
Om avsändaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom
Prop. 1993/94:195
226
skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtals- Prop. 1993/94:195
brottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
(jfr 264 § i utredningens förslag)
Denna paragraf, som gäller avsändarens rätt att häva transport-
avtalet vid transportörens dröjsmål eller annat avtalsbrott på hans
sida, motsvarar 126 och 127 §§ i 1891 års sjölag. Reglerna har dock
förenklats och anpassats till den moderna linjefarten liksom till
allmänna kontraktsrättsliga regler.
Första stycket
Första stycket anger att avsändaren kan häva transportavtalet vid
väsentligt avtalsbrott. Det kan förutom dröjsmål röra sig om andra
former av oriktig uppfyllelse, t.ex. avtalsstridig lastning på däck. Till
skillnad från vad som gäller enligt 126 § i 1891 års sjölag uppställs
inte något krav på insikt hos transportören om avtalsbrottets väsent-
lighet.
Den närmare räckvidden av hävningsrätten får bestämmas med ut-
gångspunkt i förhållandena i modem styckegodstransport varvid det
kan finnas anledning att ta i beaktande att situationen vid konventio-
nell linjefart kan skilja sig en hel del från systemtransporter baserade
på enhetslastning av godset. Rent allmänt torde det dock finnas skäl
att fästa större avseende vid tidsfaktorn än tidigare men kraven på
regelbundenhet och snabbhet kan knappast sättas lika för alla former
av styckegodstransport.
En självständig förutsättning för hävning sedan godset avlämnats till
transportören är att det kan återlämnas utan skada och olägenhet för
andra transportkunder. Varje skada eller olägenhet avskär dock inte
avsändaren från att häva. Skadan eller olägenheten måste antas bli
väsentlig. Inskränkningen i hävningsrätten kan också sakna betydelse
i de fall samtliga avsändare uppträder gemensamt gentemot transpor-
tören, exempelvis vid haveri eller annat uppehåll under resan.
Andra stycket
Av andra stycket framgår att avsändaren måste meddela transpor-
tören sin avsikt att häva inom skälig tid för att hävningsrätten inte
skall gå förlorad. Vad som är skälig tid i detta sammanhang måste
bedömas genom en sammanvägning av olika omständigheter. Härvid
är avsändarens behov av tid för att kunna överväga alternativa
transportmöjligheter att beakta. Han kan även tänkas vilja förfoga
över godset på något annat sätt, t.ex. sälja det på den ort där godset
finns. Men även transportörens intresse av att få hävningsmedde-
landet så snart som möjligt är av betydelse. Rent praktiskt kan
hävningsrätten också gå förlorad genom att transportören - om han
inte får besked - tar godset ombord och låter fartyget anträda eller
fortsätta resan.
Om transportavtalet hävs kan avsändaren efter omständigheterna
även ha rätt till skadeersättning, antingen enligt ansvarsreglema i
detta kapitel eller enligt allmänna avtalsrättsliga principer.
227
Transportavbrott och avståndsfrakt
15 §
Går det fartyg som transporterar eller som skall transportera godset
förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd,
bortfaller på grund därav inte transportörens skyldighet att fullfölja
transporten.
Om det uppkommer ett hinder som medför att fartyget inte kan an-
löpa lossningshamnen och lossa godset eller om detta inte kan ske
utan oskäligt uppehåll, far transportören i stället välja en annan
lämplig lossningshamn.
1 fråga om frånträdande av transportavtalet på grund av krigsfara
tillämpas bestämmelserna i 14 kap. 38 och 40 §§.
Har en del av transporten utförts när avtalet hävs eller faller bort
eller när godset av någon annan anledning lossas i en annan hamn än
den avtalade lossningshamnen, har transportören rätt till avståndsfrakt
enligt bestämmelserna i 14 kap. 21 §.
(jfr 265 § i utredningens förslag)
Paragrafen reglerar förhållandena när transportavtalet inte kan
fullföljas på grund av omständigheter på transportörens sida eller på
grund av vissa yttre omständigheter. Bestämmelserna utgör inte
någon uttömmande reglering utan fastlägger endast praktiskt viktiga
huvudprinciper.
Första stycket
Första stycket tar sikte på den situationen att det fartyg som
transporterar eller som skall transportera godset gått förlorat eller
kondemnerats, dvs. förklarats efter skada inte kunna sättas i stånd.
Enligt 128 § i 1891 sjölag, som dock i sin tillämplighet inskränker
sig till fraktavtal avseende ett bestämt fartyg, medför sådana
omständigheter att transportörens skyldighet att fullfölja trans-
portavtalet faller bort. En sådan regel passar emellertid inte så bra på
styckegodstransporternas område där transporterna i dag har en klart
godscentrerad generisk karaktär. Transportören har en betydande
frihet att välja hur godset skall transporteras. Utöver egna linjer finns
ofta andra transportörer som han kan utnyttja. Många transportörer
baserar t.ex. sin verksamhet på ramavtal med andra transportörer. I
första stycket i paragrafen anges därför - till skillnad mot vad som
gäller på rese- och tidsbefraktningsområdet - att transportavtalet inte
faller bort av den anledningen att det transporterande fartyget går
förlorat eller kondemneras. Detta innebär att transportören som regel
har både rätt och skyldighet att organisera vidaretransporten av
godset, något som är väl förenligt med innehållet i de i praxis så
vanliga transhipmentklausulerna.
Det förhållandet att fartyget går förlorat eller kondemneras medför
således inte att transportförpliktelsen faller bort enligt denna be-
stämmelse. Detta utesluter naturligtvis inte att det i samma situation
finns andra grunder för förpliktelsens bortfall, exempelvis sådan
krigsfara som avses i tredje stycket, eller att det kan inträffa eller
föreligga omständigheter som medför att skyldigheten att fullgöra
Prop. 1993/94:195
228
transportavtalet faller bort enligt allmänna rättsgrundsatser.
Andra stycket
Andra stycket behandlar den situationen att det uppkommer hinder
av olika slag som medför att det transporterande fartyget inte kan
anlöpa lossningshamnen och lossa godset där. I enlighet med avtals-
praxis på området anges att varje yttre omständighet som hindrar
fartyget att angöra lossningshamnen och lossa godset utan oskäligt
uppehåll - det kan röra sig om ishinder, strejk etc. - ger transportören
rätt att välja en annan lämplig lossningshamn. Vad som är oskäligt
uppehåll får därvid bedömas med beaktande av tidsfaktorns stora
betydelse vid linjefart och andra avsändares intresse av att deras gods
inte försenas. Det kan därför knappast krävas att transportören skall
behöva finna sig i en särskild lång väntetid.
Om förutsättningarna enligt bestämmelsen är uppfyllda, innebär det
att transportören inte gör sig skyldig till avtalsbrott genom att lossa
godset i en annan hamn än den avtalade. Enligt fjärde stycket i
paragrafen kan han dock bara kräva avståndsfrakt för transporten
fram till substituthamnen. Om godset lossas på en plats som ligger
förhållandevis långt från den avtalade lossningshamnen kan detta
nämligen innebära betydande merkostnader för lastägaren som nor-
malt själv har att ordna med vidaretransporten. Huruvida förfarandet
i övrigt kan få några konsekvenser för transportören regleras däremot
inte i denna bestämmelse utan får bedömas enligt andra regler med
utgångspunkt från transportavtalets innehåll. Exempelvis kan
transportören drabbas av ansvar för dröjsmål enligt de regler som
gäller för vidaretransporten om han påtagit sig att omlasta och vidare-
befordra godset och detta inte görs inom en avtalad eller skälig tid.
Tredje stycket
Vid hinder på grund av krigsfara behåller enligt tredje stycket
transportören och avsändaren sin särskilda hävningsrätt. Reglerna i
14 kap. 38 och 40 §§ skall därvid tillämpas.
Fjärde stycket
Bestämmelserna om avståndsfrakt i fjärde stycket fördelar risken för
frakten på transportören och avsändaren när godset inte lämnas ut på
bestämmelseorten och motsvarar spridda regler om avståndsfrakt i
129 §, 133 § andra stycket och 135 § tredje stycket i 1891 års sjölag.
Reglerna har - på samma sätt som vid resebefraktning (se 14 kap.
21 §) - samlats under en enda paragraf och har språkligt anpassats till
olika situationer. Vid beräkning av avståndsfrakten och tvist i
anledning av detta har bestämmelserna i 14 kap. 21 § andra och
tredje styckena och 24 § samma kapitel motsvarande tillämpning.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Transportörens behörighet att handla på lastägarens vägnar
16 §
Blir det nödvändigt att vidta särskilda åtgärder för att bevara eller
Prop. 1993/94:195
229
transportera godset eller i övrigt ta till vara lastägarens intressen, Prop. 1993/94:195
skall transportören inhämta anvisning från lastägaren.
Om tiden eller omständigheterna i övrigt inte medger att anvisning
inhämtas eller kommer anvisning inte fram i tid, får transportören på
lastägarens vägnar vidta nödvändiga åtgärder och företräda denne i
frågor som rör godset. Även om åtgärden inte var nödvändig är
lastägaren bunden om tredje man var i god tro.
Underrättelse om de åtgärder som har vidtagits skall lämnas enligt
bestämmelserna i 12 § tredje stycket.
(jfr 266 § i utredningens förslag)
Transportörens allmänna förpliktelser mot lastägaren framgår av
12 §. I 16 § ges närmare bestämmelser om transportörens behörighet
och befogenhet att företräda lastägaren i särskilda situationer.
Första och andra styckena
Första och andra styckena motsvarar vad som sägs i 102 och 103 §§
i 1891 års sjölag och någon ändring i sak åsyftas inte. Förutom
språkliga ändringar har lagtexten kortats. De åtgärder som avses kan
vara såväl faktiska som rättsliga.
Tredje stycket
I tredje stycket anges att underrättelse om vidtagna åtgärder skall
ske i enlighet med reglerna i 12 § tredje stycket. Detta innebär en
ändring i förhållande till 103 § andra stycket i 1891 års sjölag i syfte
att uppmuntra bruket att i transportavtalen ange en s.k. notify
address.
Lastägarens ansvar för transportörens åtgärder
17 §
Lastägaren svarar för de åtgärder som transportören har vidtagit och
de utgifter denne har haft för godsets behov. Om transportören har
handlat utan anvisning svarar lastägaren dock inte med högre belopp
än värdet vid transportens början av det gods som åtgärderna eller
utgifterna avsåg.
(jfr 267 § i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar 104 § i 1891 års sjölag och reglerar last-
ägarens ansvar för transportörens åtgärder och utgifter för godsets
behov.
Reglerna i 1891 års sjölag om transportörens speciella ställnings-
fullmakt för lastägaren medför att lastägaren - huvudmannen - endast
häftar med godset. Detta "sakansvar" anses vara en kvarleva från det
s.k. exekutionssystemet, som i fråga om redaransvarets begränsning
avskaffades redan år 1928. I 17 § föreskrivs att lastägaren, såsom
normalt gäller vid ställningsfullmakt, som huvudregel har ett
personligt och obegränsat ansvar gentemot såväl tredje man som 230
transportören. Undantag görs bara för det fall att transportören
handlar utan anvisningar från lastägaren. Det personliga ansvaret
består även i ett sådant fall men då åtgärderna med godset vidtas helt Prop. 1993/94:195
utanför lastägarens kontroll begränsas detta ansvar till godsets värde.
Transportörens utlämnande av godset
18 §
Mottagaren skall på bestämmelseorten ta emot godset på den plats
och inom den tid som transportören har angett. Godset skall lämnas
ut på ett sådant sätt att det kan tas emot bekvämt och säkert.
Den som är behörig att ta emot godset har rätt att besiktiga det före
mottagandet.
(jfr 268 § i utredningens förslag)
I denna paragraf och närmast följande paragrafer regleras godsmot-
tagarens förhållande till transportören.
Första stycket
Lagtexten innehåller inte någon definition av begreppet "mottagare"
men därmed avses den som i ett transportdokument eller på annat sätt
anges som mottagare eller annars visar sig behörig som mottagare av
godset, exempelvis genom innehav av ett original av ett innehavarko-
nossement. Vem denna person är kan vara beroende av villkoren i ett
bakomliggande köpeavtal.
Första stycket i paragrafen skall ses som en ren spegelvändning av
reglerna för avlämnande av godset i 5 §. På så sätt kan utlämnandet
till mottagaren anpassas till den moderna styckegodshanteringen i
terminal.
Andra stycket
I andra stycket regleras mottagarens transporträttsliga behörighet att
undersöka godset. Bestämmelsen är i sak identisk med 111 § i 1891
års sjölag och innebär en generell undersökningsrätt. Om mottagaren
skulle vägra att ta emot godset efter en sådan besiktning återstår för
transportören att lägga upp godset i enlighet med reglerna i 21 §.
Mottagarens skyldighet att betala frakt och andra fordringar
Lämnas godset ut mot konossement blir mottagaren genom att ta
emot godset skyldig att betala frakt och andra fordringar som
transportören har enligt konossementet.
Om godset har lämnats ut på något annat sätt än mot konossement,
är mottagaren skyldig att betala frakt och andra fordringar enligt
transportavtalet endast om han har underrättats om fordringarna vid
utlämnandet eller han ändå insåg eller borde ha insett att trans-
portören inte hade fått betalt.
231
(jfr 269 § i utredningens förslag)
Om ett transportavtal avviker från regeln i 10 § att frakt skall
betalas då godset lämnas till transportören kan fraktkravet föras på
konossement eller annan transporthandling. Även andra fordringar
som transportören har mot avsändaren, exempelvis ersättning för
överliggetid, kan antecknas på motsvarande sätt. I denna paragraf
regleras mottagarens skyldigheter om transportören sålunda inte fått
fullt betalt för sina krav. En motsvarande bestämmelse finns i 112 §
i 1891 års sjölag.
Första stycket
I första stycket regleras det fall att godset lämnas ut mot konosse-
ment. Vad mottagaren skall betala framgår av konossementet (jfr 46
och 49 §§).
Andra stycket
Också om annat transportdokument än konossement använts eller
transporten är dokumentlös blir mottagaren betalningsskyldig för
transportörens fordringar. För att förhindra okända efterkrav är enligt
andra stycket en förutsättning att mottagaren blivit underrättad om
kraven redan vid mottagandet av godset eller att han annars med
hänsyn till omständigheterna insåg eller borde ha insett att trans-
portörens fordringar inte blivit betalda. Godtas inte framställda krav
har mottagaren möjlighet att vägra att ta emot godset.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Rätt att hålla inne godset
20 §
Har transportören fordringar enligt 19 § eller andra fordringar för
vilka säkerhet finns genom sjöpanträtt i godset enligt 3 kap. 43 §, är
han inte skyldig att lämna ut godset förrän mottagaren antingen har
betalt fordringarna eller ställt säkerhet för dem.
(jfr 270 § i utredningens förslag)
Paragrafen som motsvarar 113 § i 1891 års sjölag, innehåller
bestämmelser om transportörens retentionsrätt.
Vad gäller frågan vilka fordringar som omfattas av retentionsrätten
åsyftas inga ändringar i sak. Transportören kan således utöva sin
retentionsrätt i den mån han har krav enligt 19 § eller godset som
sådant utgör säkerhet för en fordran enligt bestämmelserna om
sjöpanträtt i last. Som exempel på fordringar i sistnämnda avseende
kan nämnas - förutom sådana som uttryckligen anges i 3 kap. 43 § 1
och 2 - ersättning för överliggetid eller annat uppehåll i lossnings-
hamnen på grund av att godset inte avhämtats inom den tid som
transportören har angett.
Om fordringarna inte betalas är transportören ändå skyldig att lämna
ut godset om mottagaren ställer säkerhet för det fordrade beloppet.
Prop. 1993/94:195
232
Det preciseras inte i lagtexten hur säkerheten skall anordnas. Denna Prop. 1993/94:195
skall givetvis, även om det inte anges uttryckligen, vara fullt
godtagbar för transportören. Det fordrade beloppet kan nedsättas i
allmänt förvar - om ett sådant förfarande kan erbjudas - eller hos av
transportören godkänd bank eller mäklare. Det vanligaste sättet att
lösa problemet är att mottagaren låter utställa en bankgaranti eller
motsvarande.
Av allmänna regler torde följa att utmätning av inlastat gods inte
påverkar transportörens rätt att hålla inne godset.
Uppläggning av gods
21 §
Avhämtas inte godset inom den tid transportören har angett eller
annars inom skälig tid, får det läggas upp i säkert förvar för mot-
tagarens räkning.
Underrättelse om att godset har lagts upp skall lämnas enligt be-
stämmelserna i 12 § tredje stycket. I underrättelsen skall anges en
skälig frist efter vars slut försäljning av godset eller annat förfogande
över detta kan ske enligt 22 §.
(jfr 271 § i utredningens förslag)
Paragrafen, som motsvarar 115 § i 1891 års sjölag, reglerar trans-
portörens ensidiga avveckling av transportavtalet genom uppläggning
av godset. Bestämmelsen får sin tillämpning såväl när mottagaren
fördröjer eller annars inte medverkar till avlämnandet som när motta-
garen är okänd.
Första stycket
Enligt första stycket får transportören lägga upp godset om motta-
garen inte avhämtar detta på angiven tid, jfr 18 §. Om någon bestämd
tid inte angetts, kan godset läggas upp sedan en skälig tid förflutit.
Uppläggningen skall ske i "säkert förvar". Med detta åsyftas bl.a.
att transportören måste välja en förvaringsplats med tillbörlig omsorg.
Enligt sjörättslig tradition skall denna uppläggning ske hos någon
utomstående som lastägaren skäligen kan ta för god, exempelvis ett
fristående terminalbolag.
Andra stycket
I andra stycket anges att underrättelse om uppläggningen skall ske
till de personer som anges i 12 § tredje stycket. Om transportören har
för avsikt att sälja eller på annat sätt förfoga över det upplagda godset
enligt 22 §, skall en skälig tidsfrist därför anges i underrättelsen.
Transportörens förfogande över gods som inte har avhämtats
22 §
Sedan fristen enligt 21 § andra stycket har löpt ut, har tranportören
rätt att sälja upplagt gods i den omfattning det är nödvändigt för att
täcka kostnaderna vid försäljningen och fordringar som nämns i 20 §.
233
Transportören skall förfara med omsorg vid försäljningen. Prop. 1993/94:195
Om godset inte kan säljas eller om det är uppenbart att kostnaderna
vid en försäljning inte skulle täckas av försäljningssumman, fär
transportören förfoga över godset på något annat försvarligt sätt.
(jfr 272 § i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar 116 § i 1891 års sjölag. I sakligt avseende har
ändringar gjorts främst vad gäller sättet för godsets försäljning.
Första stycket
I första stycket regleras det normala fallet för försäljning. Transpor-
tören kan sälja så mycket av godset att hans fordringar jämte försälj-
ningskostnaderna blir betalda.
Andra stycket
I 116 § i 1891 års sjölag anges att försäljning av godset i första
hand skall ske genom offentlig auktion. Det har dock visat sig att en
auktion inte alltid ger det bästa priset. Många gånger kan en försälj-
ning under hand vara mer fördelaktig. Med hänsyn till detta anges i
andra stycket endast att transportören skall förfara med omsorg vid
försäljningen.
Tredje stycket
Det kan tänkas att godset, t.ex. på grund av förskämning, inte kan
säljas eller att det är uppenbart att försäljningssumman inte kommer
att täcka försäljningskostnaderna. För att transportören inte skall
behöva ådra sig ytterligare förluster anger tredje stycket att han i ett
sådant fall får förfoga över godset på annat försvarligt sätt. Det kan
i det enskilda fallet helt enkelt innebära en rätt för honom att
bortskaffa godset.
Avsändarens ansvar för fordringar
23 §
Lämnas godset ut till mottagaren utan betalning av en sådan fordran
mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt, kvarstår avsändarens
ansvar, om inte utlämnandet medför skada för avsändaren och
transportören måste ha insett detta.
Transportören är inte skyldig att sälja upplagt gods för att få betalt
för en sådan fordran mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt.
Om försäljning ändå sker utan att fordringarna täcks, är avsändaren
ansvarig för bristen.
(jfr 273 § i utredningens förslag)
Paragrafen, som ersätter 117 § i 1891 års sjölag, reglerar rättsför-
hållandet mellan transportören och avsändaren med avseende på
ansvaret för vissa obetalda fordringar i samband med transporten. 234
Första stycket
Enligt det bakomliggande rättsförhållandet mellan avsändaren och
mottagaren, exempelvis ett köpeavtal, gäller många gånger att vissa Prop. 1993/94:195
fordringar som kan uppkomma för transportören mot avsändaren skall
betalas efterskottsvis av mottagaren. Det kan röra sig om frakt, vilken
i förhållandet mellan avsändaren/säljaren och mottagaren/köparen
skall betalas av den senare om varan sålts fritt ombord (fob). I en
sådan situation ligger enligt första stycket betalningsansvaret kvar på
avsändaren även om godset lämnas ut till mottagaren utan att betal-
ning sker enligt reglerna i 19 §; transportörens rättigheter enligt
transportavtalet påverkas således inte av den interna fördelningen av
transportkostnaderna mellan avsändaren och mottagaren.
Någon gång kan förhållandena dock vara sådana att avsändaren bör
befrias från betalningsansvaret, nämligen om utlämnandet av godset
skulle medföra skada för avsändaren och transportören måste ha
insett detta. Ett fall kan vara att en fordran har förts på konosse-
mentet och transportören lämnar ut godset till en, som han vet, insol-
vent mottagare utan att kräva ersättning. I praktiken betyder detta att
transportören av hänsyn till avsändaren måste utöva sin retentionsrätt
enligt 20 §.
Andra stycket
Som angetts i första stycket ligger betalningsansvaret för fordringar
som kan uppkomma för transportören mot avsändaren som huvud-
regel kvar hos avsändaren, även om avtalet mellan avsändaren och
mottagaren går ut på att den senare skall betala fordringen. Men om
godset har hållits inne och lagts upp (jfr 21 §) kan en annan möjlighet
för transportören att fä betalt vara att sälja det upplagda godset.
Enligt andra stycket har han dock inte någon skyldighet att göra
detta. En försäljning kan nämligen på grund av de faktiska för-
hållandena på bestämmelseorten vara förenad med så stora olägen-
heter att transportören bör kunna välja att rikta sina krav direkt mot
avsändaren. Om försäljning ändå sker utan att fordringarna blir
täckta, leder den personliga betalningsskyldigheten till att avsändaren
får svara för bristen.
Ansvarsperioden
24 §
Transportören är ansvarig för godset medan det är i hans vård i
lastningshamnen, under transporten och i lossningshamnen.
Transportören anses ha godset i sin vård enligt första stycket från
den tidpunkt då han tar emot godset från avlastaren eller från myn-
dighet eller någon annan till vilken godset måste överlämnas enligt
lag eller bestämmelser som gäller i lastningshamnen.
Transportören anses inte längre ha godset i sin vård enligt första
stycket
1. när han har lämnat ut godset till mottagaren,
2. om mottagaren inte tar emot godset från transportören, när detta
har lagts upp för mottagarens räkning i enlighet med avtalet eller 235
enligt lag eller vad som är brukligt i lossningshamnen, eller
3. när han har överlämnat godset till en myndighet eller någon
annan till vilken godset måste överlämnas enligt lag eller bestämmel-
ser som gäller i lossningshamnen.
(jfr 274 § i utredningens förslag)
Paragrafen avser godsansvaret tidsmässigt för transportören och har
en motsvarighet i 118 § första stycket i 1891 års sjölag.
Första stycket
Första stycket anger att transportören ansvarar för godset så länge
han har det i sin vård. Ansvaret är tvingande och gäller medan godset
är i transportörens vård i lastningshamnen, under transporten och i
lossningshamnen.
Andra stycket
I andra stycket anges närmare den tidpunkt, från vilken transpor-
tören skall anses ha godset i sin vård. Detta skall anses vara fallet
från det att transportören har tagit emot godset från avsändaren. När
avsändaren lämnar godset till transportören blir tidpunkten för be-
sittningens övergång avgörande för när transportörens ansvar för
godset enligt sjölagen inträder. Detta gäller oberoende av om godset
överlämnas vid fartygets sida eller till en terminal i hamnen som
transportören driver. Bestämmelsen utgör inte hinder för att tillämpa
allmänna regler om förvaring på gods som transportören tar emot för
förvaring även om godset senare skall transporteras.
Om gods enligt lag eller andra föreskrifter som gäller i lastnings-
hamnen måste överlämnas till en myndighet eller någon privaträttslig
juridisk person innan transportören kan ta emot det för transport,
omfattar transportörens ansvar inte den tid, under vilken godset
befinner sig i en sådan förvarares vård. Transportörens ansvarsperiod
börjar först när lagerhållaren överlämnar godset i transportörens
besittning. Om godset däremot överlämnas till någon annan som t.ex.
har anvisats av transportören, torde det ligga närmast till hands att
anse att en sådan lagerhållare, t.ex. ett självständigt terminalbolag,
handlar på transportörens vägnar med den verkan att transportören
skall anses ha godset i sin vård.
Tredje stycket
Tredje stycket anger den tidpunkt då transportören inte längre skall
anses ha godset i sin vård. Detta skall enligt punkt 1 vara fallet efter
det att transportören har lämnat ut godset till mottagaren. Också i
detta fall är det fråga om att godset överlämnas i mottagarens fysiska
besittning eller till en företrädare för mottagaren.
Inte heller anses transportören ha godset i sin vård efter det att
godset har lagts upp för mottagarens räkning i enlighet med avtalet
(punkt 2). Ett sådant avtal kan ha träffats särskilt mellan transportören
och mottagaren eller avsändaren men kan också ha kommit till
uttryck i en bestämmelse i transportdokumentet. Godset kan även ha
lagts upp i enlighet med stadgad praxis som har utvecklats mellan
parterna och det får då anses följa av avtalet att godset skall läggas
upp på det sättet. Bestämmelsen utesluter inte att mottagaren skall ta
Prop. 1993/94:195
236
emot godset i fartyget och själv lossa det, t.ex. ombesörja iland- Prop. 1993/94:195
körningen av en släpvagn eller en container.
Godset kan också läggas upp för mottagarens räkning i enlighet med
lag som gäller i lossningshamnen. Med detta avses bl.a. bestämmelser
om rätt för transportören att lägga upp godset om mottagaren inte tar
emot det. Godset kan i så fall läggas upp för mottagarens räkning
med den verkan att transportörens ansvar upphör. Detta gäller också
administrativ lagstiftning om hur gods skall läggas upp. Godset kan
även läggas upp i enlighet med vad som är brukligt i lossnings-
hamnen. Ett sådant bruk kan vara generellt eller avse ett visst
godsslag.
1 punkt 3 anges slutligen att transportören inte längre har godset i
sin vård när han har överlämnat det till en myndighet eller någon
annan, till vilken godset enligt lag eller föreskrifter som gäller i
lossningshamnen måste överlämnas. Det kan t.ex. vara fråga om tull-
eller hamnmyndigheter eller lagerhållare som i lossningshamnen har
monopol på att ta emot gods.
Ansvar för sakskada
25 §
Transportören är ansvarig för skada till följd av att godset går
förlorat eller skadas medan det är i hans vård ombord eller i land, om
han inte visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller
någon som han svarar för har orsakat eller medverkat till skadan.
Transportören är inte ansvarig för skada som beror på åtgärder för
att rädda personer eller på skäliga åtgärder för att bärga fartyg eller
annan egendom till sjöss.
Om fel eller försummelse på transportörens sida tillsammans med
någon annan orsak har föranlett skada, är transportören endast
ansvarig i den mån skadan kan hänföras till felet eller försummelsen.
Transportören skall visa i vilken utsträckning skadan inte är att
hänföra till fel eller försummelse på hans sida.
(jfr 275 § i utredningens förslag)
Denna paragraf jämte 26 och 28 §§ motsvarar 118 § i 1891 års
sjölag. Lagtexten har dock genomgått en redaktionell omarbetning.
Bl.a. har reglerna grupperats efter sitt sammanhang i tre paragrafer
för att göra ansvarsproblematiken mer lättillgänglig. I 25 § regleras
således det grundläggande ansvaret för skada på godset medan
ansvaret vid nautiskt fel och brand regleras i 26 § och ansvaret för
skada till följd av dröjsmål med utlämnandet av godset i 28 §.
Första stycket
Genom bestämmelsen i första stycket behålls det generella presum-
tionsansvaret för skada på godset. Detta gäller även för skada vid
transport av levande djur och vid transport på däck i den mån annat
inte följer av 27 och 34 §§. Eftersom reglerna för nautiskt fel och 237
brand införts i 26 § har den s.k. katalogen i 1891 års sjölag över
olika ansvarsfrihetsgrunder i övrigt utmönstrats som onödig.
Andrastycket Prop. 1993/94:195
Vid sidan av den allmänna presumtionsregeln föreligger principiellt
inte något behov av en särskild regel om ansvarsfrihet vid skälig
deviation. I förtydligande syfte har endast med artikel 5:6 i Hamburg-
reglema som förebild i andra stycket tagits in en uttrycklig upplys-
ning om deviationsundantaget vid räddning av människoliv och vid
bärgning av fartyg eller annan egendom. Även andra fall av deviation
kan dock förekomma, exempelvis landsättning av besättningsmän i en
mellanhamn. Om en sådan deviation varit skälig och transportören
följaktligen blir fri från ansvar för en inträffad skada, får då avgöras
med utgångspunkt från den allmänna presumtionsregeln i första
stycket.
Undantaget i Hamburgregeln för fall av gemensamt haveri har inte
omnämnts i detta sammanhang. I händelse av gemensamt haveri
gäller reglerna om haveri i 17 kap.
Tredje stycket
Bestämmelsen i tredje stycket är ny och motsvarar artikel 5:7 i
Hamburgreglema. Med bestämmelsen avses att uttryckligen ange att
transportören endast ansvarar för egen culpa i den mån han kan
påvisa att även andra skadeorsaker inverkat. Konventionsbestäm-
melsen har kommit till efter önskemål från "common law-ländema"
med hänsyn till deras regler om medverkan och konkurrerande skade-
orsaker och har sin främsta betydelse som bevisbörderegel (jfr
Genévekonventionen om multimodala transporter artikel 17).
För svenskt vidkommande finns i 118 § sista stycket i 1891 års
sjölag en särskild jämkningsregel för det fall att vållande på be-
fraktarens sida medverkat till uppkommen skada. Eftersom 25 § i
tredje stycket även innefattar den skadelidandes medvållande finns
inte något behov av en sådan jämkningsregel.
Ansvar för skada på grund av oaktsam navigering och brand
26 §
Transportören är inte ansvarig om han visar att skadan beror på
1. fel eller försummelse som befälhavaren, medlem av besättningen,
lots eller någon annan som har utfört arbete i fartygets tjänst har gjort
sig skyldig till vid navigeringen eller handhavandet av fartyget, eller
2. brand som inte har orsakats genom fel eller försummelse av
honom själv.
Transportören är dock ansvarig för skada som beror på att han eller
någon som han svarar för har brustit i tillbörlig omsorg när det gällt
att göra fartyget sjövärdigt före resans början. Transportören skall till
befrielse från ansvar visa att sådan omsorg har iakttagits.
(jfr 276 § i utredningens förslag)
Denna paragraf skall ses mot bakgrund av huvudregeln om presum-
tionsansvar i 25 §. Bestämmelserna återger den s.k. Haagregelkom-
promissen. Någon ändring i sak åsyftas inte i förhållande till 1891 års
sjölagsregler. Såsom angetts vid 25 § har reglerna endast genomgått
238
en redaktionell omarbetning.
Första stycket
Till första stycket har överförts reglerna i 118 § andra stycket a)
och b) i 1891 års sjölag om nautiskt fel och brand.
Andra stycket
Till andra stycket har överförts undantagsregeln i tredje stycket i
nyssnämnda paragraf i 1891 års sjölag om s.k. ursprunglig sjö-
ovärdighet, innebärande att ansvarsfrihetsgrunderna nautiskt fel och
brand enligt första stycket bortfaller om fartyget inte var i sjövärdigt
skick vid resans anträdande. I lagtexten har dock uttrycket "fartygets
behöriga skick" bytts ut mot ordet "sjövärdigt". Anledningen är att
sjövärdighetsbegreppet ändrats i överensstämmelse med dansk och
norsk lagtext (se närmare den allmänna motiveringen under avsnitt
3.4.1).
Det skall understrykas att regeln om att transportörens ansvar för
ursprunglig sjöovärdighet tar över ansvarsundantagen alltjämt är
begränsad till fall av nautiskt fel eller brand. Om däremot kommer-
siellt fel föreligger, dvs. fel begånget vid handhavandet och vården
av godset före eller under resan, blir transportören ansvarig i enlighet
med huvudregeln i 25 §.
Ansvar för levande djur
27 §
Transportören är inte ansvarig för förlust av eller skada på levande
djur som beror på de särskilda risker som är förenade med sådana
transporter.
Om transportören visar att han har följt de särskilda anvisningar
som har lämnats beträffande djuren och att förlusten eller skadan kan
vara att hänföra till sådana risker som angetts i första stycket, är han
inte ansvarig för förlusten eller skadan, såvida det inte visas att
förlusten eller skadan helt eller delvis har orsakats av fel eller
försummelse av honom själv eller någon som han svarar för.
(jfr 277 § i utredningens förslag)
Paragrafen ersätter regeln i 168 § andra stycket i 1891 års sjölag
enligt vilken transportören kan friskriva sig helt från ansvar vid
transport av levande djur oberoende av skadeorsaken.
Första stycket
Som komplement till ansvarsreglema i 25 och 26 §§ har i första
stycket intagits en regel med artikel 5:5 i Hamburgreglema som
förebild. Transportören är inte ansvarig i den mån förlust eller skada
hänför sig till de särskilda risker som är förknippade med djurtrans-
porter. Han är således fri från ansvar om exempelvis kapplöp-
ningshästar som transporteras blir nervösa på grund av sin särskilda
läggning och därför kommer till skada.
Prop. 1993/94:195
239
Andra stycket
I andra stycket finns en regel som är avsedd att mildra det allmänna
presumtionsansvaret för transportören vid transport av levande djur.
Kan transportören visa att han har följt de instruktioner som lämnats
beträffande djuren och att skadan kan vara att hänföra till de särskilda
risker som föreligger vid sådana transporter, skall detta presumeras
vara fallet, såvida den skadelidande inte visar att skadan helt eller
delvis berodde på fel eller försummelse på transportörens sida.
Ansvar för dröjsmålsskada
28 §
Transportören är ansvarig enligt 25 - 27 §§ för skada till följd av
dröjsmål med utlämnandet av godset.
Dröjsmål med utlämnandet av godset föreligger när godset inte har
lämnats ut i den lossningshamn som följer av transportavtalet inom
avtalad tid eller, om någon frist inte har avtalats, inom den trans-
porttid som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt att begära
av en omsorgsfull transportör.
Om godset inte har lämnats ut inom 60 dagar räknat från den dag
då det enligt andra stycket skulle ha lämnats ut, får ersättning krävas
såsom för förlust av godset enligt 25 §.
(jfr 278 § i utredningens förslag)
Såsom berörts vid 25 § har dröjsmålsansvaret i 118 § första stycket
i 1891 års sjölag brutits ut för en självständig reglering.
Första stycket
Regeln i första stycket innebär en redaktionell omarbetning men
någon ändring i sak i förhållande till 1891 års sjölag åsyftas inte.
Transportören är således ansvarig för den skada som följer av dröjs-
mål med utlämnandet av godset. Om dröjsmålet även orsakat skada
på godset, skall ansvaret dock uteslutande bedömas med tillämpning
av reglerna i 25 §.
Andra stycket
I andra stycket har införts en definition av begreppet dröjsmål. Har
avtalsparterna bestämt en tid för transportens slut föreligger följakt-
ligen dröjsmål när denna tid överskrids. Om däremot någon tid inte
har avtalats, skall dröjsmål anses föreligga om godset inte lämnas ut
inom den transporttid som det är skäligt att begära av en omsorgsfull
transportör. Vad som är skäligt måste härvid bedömas i det enskilda
fallet med beaktande av samtliga faktiska omständigheter under
transporten. Med undantag för särskilt tidsgaranterade transporter (jfr
s.k. fixköp inom köprätten) bör ett obetydligt överskridande av
transportfristen normalt inte föranleda ansvar för transportören.
Tredje stycket
Tredje stycket innehåller en s.k. konverteringsregel. Om dröjsmålet
varat en längre tid kommer nämligen den som har rätt till godset ofta
i samma situation som om det hade gått förlorat. Därför föreskrivs -
Prop. 1993/94:195
240
oavsett om godset finns i behåll eller inte - att den skadelidande har Prop. 1993/94:195
rätt till ersättning som om godset gått förlorat enligt 25 §. En för-
utsättning är dock att dröjsmålet varat i 60 dagar. Denna tidsgräns
har hämtats från artikel 5:3 i Hamburgreglema, en regel som i sin tur
bygger på annan transporträttslig konventionslagstiftning.
Några regler om utlämnande av senare tillrättakommet gods ges
inte. Transporterat gods är nämligen regelmässigt av det slaget att
transportkunden antas sakna intresse av att kräva ett utlämnande
sedan ersättning lämnats. Så snart en skadelidande fått ersättning
såsom för totalförlust kan därför transportören normalt förfoga över
godset om det skulle komma till rätta.
Om godset är av speciellt eller unikt slag, kan den skadelidande
undantagsvis ha ett intresse av att få detta utlämnat mot återbetalning
av den erhållna ersättningen, med avdrag för skadeersättning för
dröjsmålet. Han bör då komma överens med transportören om ett
särskilt korrigeringsförfarande. Härvid kan exempelvis förfarandet
och avräkningsreglerna i 31 § lagen (1974:610) om inrikes vägtrans-
port vara till ledning.
Några särskilda skadevärderingsregler för dröjsmålsskador av det
slag som finns för förlust av eller skada på själva godset (jfr 29 §)
har inte tagits in i lagen. Vid dröjsmålsskada får beräkningen av
skadans värde därför ske enligt allmänna regler utom i det fall som
avses i tredje stycket.
Beräkning av skadestånd vid sakskada
29 §
Skadestånd på grund av att godset har gått förlorat eller skadats
beräknas med utgångspunkt i värdet av gods av samma slag på den
plats och vid den tid godset enligt avtal lämnades ut eller skulle ha
lämnats ut.
Värdet av godset bestäms efter börspriset eller, om ett sådant pris
saknas, efter marknadspriset. Finns det varken börs- eller marknads-
pris, bestäms värdet efter det gängse värdet på gods av samma slag
och kvalitet.
(jfr 279 § i utredningens förslag)
Paragrafen överensstämmer med 120 § första stycket i 1891 års
sjölag och någon ändring i sak åsyftas inte.
Första stycket
Bestämmelsen, som är en ren skadevärderingsregel vid skada på
godset, ger uttryck för principen om en normalersättning med
utgångspunkt i avsändarens intresse av att en transport blir utförd i
rätt tid. Vid beräkningen av ett sådant intresse är det därför godsets
handelsvärde på bestämmelseorten som är avgörande. Man bortser
alltså från den skadelidandes individuella intressen och koncentrerar
241
sig på ett normalintresse.
Annan skada uppkommen i samband med skada på godset ligger
utanför regelns tillämplighet och ersätts enligt allmänna skadestånds-
16 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
rättsliga grundsatser. Det kan röra sig om extra utgifter vid utläm-
nandet av godset, kostnader för utsortering av skadat gods eller
besiktningskostnader i den mån sådana inte är att hänföra till
processkostnader.
Andra stycket
Den närmare beräkningen av godsets värde skall ske med hänsyn
till börspris, marknadspris eller annars gängse pris.
Ansvarsgränser
30 §
Transportörens ansvar är begränsat till 667 särskilda dragningsrätter
(SDR) för varje kolli eller annan enhet av godset eller, om ansvaret
därigenom blir högre, till 2 SDR för varje kilo av det berörda godsets
bruttovikt. Vad som förstås med SDR anges i 22 kap. 3 §.
(jfr 280 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen om ansvarsbegränsning är en direkt motsvarighet till
120 § andra stycket i 1891 års sjölag. Begränsningsbeloppet har dock
justerats till närmaste heltal.
Lagtexten innehåller inte någon definition av termerna "kolli" och
"enhet" utan i likhet med vad som skedde vid 1973 års sjölagsänd-
ringar (se prop. 1973:137 s. 119) lämnas tolkningen av dessa begrepp
åt rättstillämpningen. Vissa riktlinjer för tolkningen framgår dock av
31 §.
Någon motsvarighet till regeln i 120 § fjärde stycket i 1891 års
sjölag om möjlighet att avtala särskilt om högre ansvarsbelopp har
inte tagits in. Sådana överenskommelser förekommer mycket sällan
i praktiken eftersom det normalt blir förmånligare för transport-
kunden att täcka det speciella skyddsbehovet genom varuförsäkring.
Om en överenskommelse om högre ansvarsgräns någon gång skulle
vara önskvärd, kan avtalsparterna ändå avtala om detta enligt den
allmänna regeln i 4 § andra stycket och också få beloppet påfört
transportdokumentet i enlighet med 46 § punkt 13.
Några särskilda begränsningsregler för dröjsmålsskada ges inte.
Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 1891 års sjölag.
Ansvarsgränsen för enhetslastat gods
31 §
Har en container, lastpall eller liknande transportanordning använts
för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av 30 § varje kolli
eller annan enhet som enligt transportdokumentet har förpackats i
transportanordningen anses som ett kolli eller en enhet. I övrigt skall
godset i transportanordningen anses som en enhet. Har själva trans-
portanordningen gått förlorad eller skadats, skall denna anses som en
särskild enhet, om den inte ägs eller på annat sätt har hållits till
handa av transportören.
Prop. 1993/94:195
242
(jfr 281 § i utredningens förslag)
Paragrafen upptar den s.k. samlastnings- eller containerklausulen,
som infördes i den svenska sjölagstiftningen i samband med antagan-
det av Haag-Visbyreglema. Bestämmelsen, som är en hjälpregel för
beräkning av antalet kollin eller andra skeppningsenheter vid
samlastat gods, överenstämmer helt med 120 § tredje stycket i 1891
års sjölag. Som ett förtydligande anges dock uttryckligen i lagtexten
att även en förlorad eller skadad transportanordning skall räknas som
en enhet i ersättningshänseende.
Bestämmelsen medger att en skadelidande kan kombinera kolli- och
kilobegränsningsmetoderna enligt 30 § i syfte att nå ett så högt
begränsningsbelopp som möjligt.
Ansvar som inte grundas på transportavtalet
32 §
Bestämmelserna om frihet från och begränsning av transportörens
ansvar gäller även om talan mot honom inte grundas på transport-
avtalet.
Bestämmelserna om frihet från och begränsning av transportörens
ansvar skall tillämpas om talan förs mot någon som transportören
svarar för och denne visar att han har handlat i tjänsten eller för
uppdragets fullgörande.
Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och de
personer som han svarar för får inte överstiga ansvarsgränserna enligt
30 §.
(jfr 282 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf överensstämmer i sak helt med
122 § första och andra styckena i 1891 års sjölag även om de genom-
gått vissa språkliga ändringar. Härvid har artikel 7 i Hamburg-
reglema varit förebild.
Första stycket
Bestämmelserna om ansvarsfrihet eller ansvarsbegränsning gäller
även om talan mot transportören inte grundas på transportavtalet. Det
är således inte möjligt att kringgå reglerna om ansvarsgränser m.m.
genom att åberopa exempelvis en utomobligatorisk skadeståndsgrund.
Andra stycket
För att ansvarsbegränsningsreglema inte heller skall kunna kringgås
genom att talan väcks mot transportörens medhjälpare i stället för mot
transportören själv, slås i andra stycket fast att medhjälparna är
berättigade att på motsvarande sätt begränsa sitt ansvar. En förutsätt-
ning är dock att handlandet har skett i tjänsten eller för att fullgöra
ett uppdrag (se prop. 1973:137 s. 70 f angående den diskussion som
förts internationellt om räckvidden av dessa s.k. Himalayaklausuler).
Att rätten till ansvarsbegränsning kan upphöra i vissa fall framgår
av 33 §.
Prop. 1993/94:195
243
I detta sammanhang skall också erinras om att preskriptionsreglerna Prop. 1993/94:195
i 19 kap. 1 § punkt 5 gäller oavsett om ett ersättningsanspråk grundas
på transportavtalet eller på annan grund (jfr prop. 1973:137 s. 121-
-122).
Tredje stycket
Bestämmelsen anger att det sammanlagda ansvaret för transportören
och hans medhjälpare aldrig kan överstiga ansvarsgränserna i 30 §.
Förlust av rätten till ansvarsbegränsning
33 §
Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas själv
ha orsakat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
(jfr 283 § i utredningens förslag)
Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser för s.k. grova egenfel
hos såväl transportören som hos anställda och övriga medhjälpare.
Reglerna motsvarar 120 § femte stycket och 122 § tredje stycket i
1891 sjölag.
Rätten till ansvarsbegränsning bortfaller för den som själv har
orsakat skada med uppsåt eller grov vårdslöshet och med insikt om
att skada av just detta slag sannolikt skulle inträffa. Begränsnings-
rätten går förlorad endast för den som har orsakat skada på detta sätt.
Om således transportörens anställda eller uppdragstagare, för vilka
han svarar, har orsakat skadan leder inte detta till att transportörens
begränsningsrätt bortfaller. Undantag görs enbart för det fallet att
transportören anlitar en undertransportör enligt bestämmelserna i 35
§ första stycket.
Om transportören är ett bolag kan det möta problem att fastställa
vilka personer i bolagets ledning som kan orsaka ett bortfall av
ansvarsbegränsningen. Det bör i allt fall röra sig om personer som
har en sådan självständig ställning och sådana befogenheter att
företräda transportören att en identifikation kan anses föreligga.
Endast den omständigheten att personen i fråga är befälhavare på ett
av transportörens fartyg torde således inte vara tillräckligt.
Ansvar för däckslast
34 §
Transporteras gods på däck i strid med 13 § är transportören, oav-
sett bestämmelserna i 25 - 28 §§, ansvarig för skada som uteslutande
är en följd av transporten på däck. I fråga om ansvarets omfattning
gäller 30 och 33 §§.
Om gods har transporterats på däck i strid med ett uttryckligt avtal 244
om transport under däck, föreligger inte rätt till ansvarsbegränsning
enligt detta kapitel.
(jfr 284 § i utredningens förslag)
Paragrafen ersätter bestämmelsen i 168 § andra stycket i 1891 års
sjölag enligt vilken transportören kan friskriva sig helt från ansvar för
gods som transporteras på däck oberoende av skadeorsaken. Ansvars-
frihet bör nämligen inte tillåtas om en förlust eller skada hänför sig
till annat än den särskilda risk som är förenad med däckslastning,
dvs. förlusten eller skadan beror på något sådant som felaktig
stuvning.
Första stycket
Om en förlust eller skada uppstår med avseende på gods som trans-
porteras på däck skall - såsom berörts under 25 § - transportörens
ansvar prövas utifrån de allmänna reglerna i 25-28 §§, dock att
culpabedömningen givetvis måste göras med utgångspunkt från det
överenskomna transportsättet. Om transportören däremot åsidosätter
bestämmelserna om däckslastning i 13 §, åläggs han ett betydligt
strängare ansvar genom denna bestämmelse. Med artikel 9:3 i Ham-
burgreglema som förebild åläggs transportören ett rent strikt ansvar
för förlust eller skada till följd av den otillåtna däckslastningen.
Andra stycket
Om ett uttryckligt avtal om lastning under däck finns och däckslast-
ning ändå sker, skall transportören, utöver det strikta ansvar som
följer enligt första stycket, presumeras ha gjort sig skyldig till en så
allvarlig försummelse att ansvarsbegränsningen enligt 30 § helt faller
bort. Regeln har artikel 9:4 i Hamburgreglema som förebild.
Transportörens ansvar för undertransportör
35 §
Utförs transporten helt eller delvis av en undertransportör, förblir
transportören ansvarig enligt bestämmelserna i detta kapitel som om
han själv hade utfört hela transporten.
Om det uttryckligen har avtalats att en bestämd del av transporten
skall utföras av en namngiven undertransportör, far transportören
förbehålla sig frihet från ansvar för skada som orsakas av en händelse
vilken inträffar medan godset är i undertransportörens vård. Trans-
portören skall visa att skadan har orsakats av en sådan händelse.
Förbehåll enligt andra stycket är dock utan verkan om talan inte kan
väckas mot undertransportören vid en domstol som anges i 60 §.
(jfr 285 § i utredningens förslag)
Första stycket
Första stycket motsvarar 123 § första stycket i 1891 års sjölag.
Någon ändring i sak åsyftas inte trots vissa språkliga förändringar. I
bestämmelsen anges uttryckligen att om transporten helt eller delvis
utförs av en undertransportör är reglerna om styckegodstransport
likväl tillämpliga som om transportören själv utfört transporten. Detta
Prop. 1993/94:195
245
innebär exempelvis att transportören blir obegränsat ansvarig enligt Prop. 1993/94:195
33 § om undertransportören har orsakat skadan uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet och med insikt om att sådan skada sannolikt
skulle uppkomma.
Andra stycket
Transportörens möjlighet till ansvarsfriskrivning blir genom andra
stycket, med Hamburgreglerna som förebild, restriktivare i förhål-
lande till reglerna i 168 § tredje stycket i 1891 års sjölag. Ett
förbehåll far göras endast om avtalsparterna träffat en uttrycklig
överenskommelse om genomgångstransport, dvs. en sjötransport som
delvis utförs av annan än transportören, och i samband därmed också
namngett den eller de undertransportörer som skall deltaga i transpor-
ten. I sistnämnda avseende är det dock tillräckligt att en bestämd och
klart identifierbar grupp av fartyg, t.ex. "ACL ships", eller linjen
anges. I detta stycke har slutligen intagits en uttrycklig bestämmelse
om bevisbördans placering i händelse av skada på godset.
Tredje stycket
Regeln i tredje stycket är ny. Den innebär att en ansvarsfriskrivning
är ogiltig om ett avtal om genomgångstransport försätter en skadeli-
dande i en sämre processuell ställning jämfört med att transportören
själv utför hela transporten.
Undertransportörens ansvar
36 §
Undertransportören är ansvarig enligt samma regler som transpor-
tören för den del av transporten som han utför. Bestämmelserna i 32
och 33 §§ har motsvarande tillämpning.
Om transportören har åtagit sig ansvar utöver vad som följer av
detta kapitel eller avstått från rättigheter enligt detta kapitel, är under-
transportören bunden endast om han har lämnat skriftligt samtycke.
(jfr 286 § i utredningens förslag)
Första stycket
Bestämmelsen i första stycket, som gäller undertransportörens
ansvar för sak- och dröjsmålsskador, motsvarar 123 § andra stycket
i 1891 års sjölag. Endast språkliga och redaktionella ändringar har
gjorts och någon ändring i sak åsyftas inte.
Undertransportören svarar för sin del av transporten efter samma
regler som transportören. Med "samma regler" avses i första hand
sjölagens tvingande ansvarsbestämmelser. Med reservation för vad
som anges i andra stycket far det i övrigt bli beroende på omständig-
heterna i det enskilda fallet huruvida också huvudtransportörens
konossementsklausuler kan få betydelse i förhållandet mellan
konossementsinnehavaren och undertransportören.
Att undertransportören i regel är solidariskt ansvarig med trans-
portören framgår av 37 §. Om undertransporten utförs med annat
transportmedel än fartyg är sjölagens regler inte tillämpliga utan då
gäller i stället ansvarsreglema för det andra transportmedlet. Sjölagen Prop. 1993/94:195
reglerar inte multimodala transporter (kombinerade transporter) annat
än såvitt avser sjötransportörens roll.
Andra stycket
I andra stycket anges, med artikel 10:3 i Hamburgreglerna som
förebild, att undertransportören inte kan bindas till åtaganden utöver
det tvingande transportansvaret utan skriftligt samtycke. Regeln skall
ses som ett skydd för undertransportören eftersom han inte nödvän-
digtvis måste känna till huvudavtalet mellan transportören och
avsändaren.
Gemensamt ansvar
37 §
Är både transportören och undertransportören ansvariga svarar de
solidariskt.
Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och under-
transportören och de personer som de svarar för, får inte överstiga
ansvarsgränserna enligt 30 §, om inte annat följer av 33 §.
Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte hinder för avtal om
regress mellan transportören och undertransportören.
(jfr 287 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf, som skall ses i samband med 35
och 36 §§, överensstämmer med 1891 års sjölag.
Första och andra styckena
I första och andra styckena har endast språkliga och redaktionella
ändringar gjorts för att tydligare ange transportörens och undertrans-
portörens gemensamma ansvar.
Tredje stycket
I förtydligande syfte har i tredje stycket, med artikel 10:6 i
Hamburgreglema som förebild, införts den regeln att det tvingande
transportansvaret mot en skadelidande tredje man inte hindrar interna
regressavtal mellan transportören och undertransportören.
Reklamation
38 §
Har godset lämnats ut till mottagaren utan att denne skriftligen
underrättat transportören om förlust eller skada som han har eller
borde ha iakttagit, och om förlustens eller skadans allmänna art,
anses godset utlämnat sådant det har beskrivits i transportdokumentet,
om annat inte visas. Om förlusten eller skadan inte kunde iakttas vid
utlämnandet, gäller detsamma om sådan underrättelse inte har lämnats
senast tre dagar därefter.
Skriftlig underrättelse behöver inte lämnas om förlust eller skada
247
som har konstaterats vid gemensam besiktning av godset. Prop. 1993/94:195
Transportören är inte ansvarig för skada till följd av dröjsmål med
utlämnandet av godset om inte skriftlig underrättelse om skadan har
lämnats till transportören inom 60 dagar efter det att godset överläm-
nades till mottagaren.
Underrättelse får lämnas till den undertransportör som har lämnat
ut godset eller till transportören.
(jfr 288 § i utredningens förslag)
Första stycket
Första stycket avser reklamation vid förlust av eller skada på godset
och motsvarar 121 § första stycket i 1891 års sjölag. En underlåten
reklamation innebär inte att ersättningskravet upphör utan endast att
godset fortsättningsvis presumeras ha varit i gott skick eller i det
skick som angetts i transportdokumentet.
Reklamation skall göras vid godsets utlämnande eller om förlusten
eller skadan inte kunde iakttas vid utlämnandet, senast tre dagar
därefter. Det bör härvid observeras att reklamationsfristen normalt
räknas från den tidpunkt då godset överförs i mottagarens besittning.
Han skall således ha praktisk möjlighet att undersöka godset.
Andra stycket
I andra stycket, som motsvarar 121 § andra stycket i 1891 års
sjölag, föreskrivs med artikel 19:3 i Hamburgreglema som förebild
en viss lättnad i reklamationsplikten beträffande förlust eller skada
som blivit konstaterad vid en gemensam besiktning. Om felet inte
iakttas vid besiktningen gäller huvudreglerna i första stycket.
Tredje stycket
Tredje stycket innehåller en ny särskild reklamationsregel av reell
art för dröjsmålsskador enligt 28 §. Regeln, som har artikel 19:5 i
Hamburgreglema som förebild, utesluter ersättningskrav som inte
framställs skriftligt till transportören inom 60 dagar från det godset
överlämnades till mottagaren. Den korta reklamationsfristen skall ses
mot bakgrund av att en dröjsmålsskada normalt inte är svår att
konstatera och att ett dröjsmål i de flesta fall endast leder till ett
beloppsmässigt mindre ersättningsanspråk.
Fjärde stycket
Även bestämmelsen i fjärde stycket är ny och syftar till att under-
lätta reklamationsskyldigheten då transporten utförts av en under-
transportör. Det kan nämligen vara svårt för mottagaren av godset att
redan vid reklamationstillfället avgöra om ett ersättningsanspråk skall
riktas mot transportören eller mot undertransportören.
Bidrag vid gemensamt haveri m.m.
248
39 §
Bestämmelserna i 24 - 38 §§ om transportörens ansvar för förlust
av eller skada på godset gäller även i fråga om mottagarens rätt att Prop. 1993/94:195
vägra betala bidrag vid gemensamt haveri och transportörens
skyldighet att utge ersättning för ett sådant bidrag eller för bärgarlön
som mottagaren har betalt.
(jfr 289 § i utredningens förslag)
Utöver förluster på grund av sakskador och dröjsmålsskador kan en
lastägare också drabbas av andra kostnader i samband med en trans-
port. Praktiskt viktiga fall gäller uppkomna kostnader på grund av
mottagarens skyldighet att betala bärgarlön eller bidrag vid gemen-
samt haveri.
Enligt denna paragraf, som är ny i förhållande till 1891 års sjölag,
skall ansvarsbestämmelserna i 24-38 §§ ha motsvarande tilllämpning
i fråga om mottagarens rätt att neka betalning eller kräva ersättning
för utgifter av denna typ. Detta innebär således att mottagaren har
rätt att vägra utge haveribidrag till transportören om ett ansvars-
grundande vållande föreligger på dennes sida. På samma ansvars-
grunder kan mottagaren också regressvis återkräva vad han tvingats
utge i bärgarlön eller i haveribidrag.
Allmän regel om skadeståndsansvaret
40 §
Avsändaren är inte ansvarig för skada, inbegripet skada på far-
tyget, som har uppkommit för transportören eller undertransportören
utan att skadan har orsakats av fel eller försummelse av honom själv
eller någon som han svarar för. Den för vilken avsändaren svarar är
inte heller ansvarig för skada som har uppkommit utan fel eller
försummelse av honom själv eller någon som han svarar för.
(jfr 290 § i utredningens förslag)
Paragrafen, som reglerar avsändarens och hans medhjälpares skade-
ståndsansvar i allmänhet mot transportören eller undertransportören
eller mot personer med rätt i det transporterande fartyget, motsvarar
97 § första stycket i 1891 års sjölag. Bestämmelserna har dock
utformats med Haag-Visbyreglema artikel 4:3 och Hamburgreglema
artikel 12 som förebild.
Reglerna anger att avsändaren och hans medhjälpare inte kan hållas
ansvariga såvitt gäller skada som har uppstått utan fel eller försum-
melse. Sammantaget med reglerna i 4 § innebär detta att transport-
avtalets bestämmelser normalt är ogiltiga i den mån de pålägger
avsändaren och medhjälparen ett strikt ansvar. Avsändaren kan dock
undantagsvis ådra sig ett rent strikt ansvar vid hantering av farligt
gods. Särskilda bestämmelser om detta finns intagna i 41 §.
Skadeståndsansvaret enligt dessa bestämmelser är inte belopps- 249
mässigt begränsat såvida inte reglerna om s.k. globalbegränsning har
tillämpning (se 9 kap. 1 §).
Farligt gods
Prop. 1993/94:195
41 §
Har avsändaren överlämnat farligt gods till transportören eller till
en undertransportör utan att enligt 7 § upplysa om godsets farliga
beskaffenhet och om nödvändiga säkerhetsåtgärder och har den som
tar emot godset inte heller annars kännedom om dess farliga beskaf-
fenhet, är avsändaren ansvarig mot transportören och varje under-
transportör för kostnader och annan skada som uppkommer med an-
ledning av transporten av sådant gods. Transportören eller under-
transportören får i sådant fall efter omständigheterna lossa, oskad-
liggöra eller förstöra godset utan skyldighet att betala ersättning.
Den som från annan än avsändaren har tagit emot godset med
kännedom om dess farliga beskaffenhet får inte åberopa bestämmel-
serna i första stycket.
Gods som visar sig utgöra fara för person eller egendom får trans-
portören efter omständigheterna lossa, oskadliggöra eller förstöra utan
skyldighet att betala ersättning.
(jfr 291 § i utredningens förslag)
Denna paragraf reglerar avsändarens särskilda ansvar för farligt
gods samt transportörens rättigheter att vidta åtgärder med avseende
på sådant gods. Med undantag för den regel som ges i tredje stycket
åsyftas inte några ändringar i sak i förhållande till 1891 års sjölag
även om bestämmelserna omarbetats i såväl redaktionellt som språk-
ligt hänseende för att anpassas till terminologin vid styckegods-
transport.
Första stycket
Första stycket tar sikte på det fall att den transportör eller under-
transportör som tar emot godset inte känner till dess farliga be-
skaffenhet och motsvaras av den speciella styckegodsregeln i 97 §
andra stycket i 1891 års sjölag och regeln i 119 § första stycket
samma lag. Avsändaren åläggs ett strikt ansvar för skada orsakad av
farligt gods. Med "farligt gods" avses då gods som omfattas av 7 §
första stycket. Ansvaret för skada orsakad av gods enligt 7 § andra
stycket skall däremot bedömas med tillämpning av den allmänna
ansvarsregeln i 40 §, varvid avsändarens kännedom om speciella
egenskaper hos godset givetvis kan påverka en sådan bedömning.
Det strängare ansvaret gäller mot varje transportör som får godset
om hand i transportkedjan. Om däremot avsändaren fullgjort sin
upplysningsskyldighet, kan en senare transportör inte göra gällande
något strikt ansvar gentemot denne. I sådant fall får eventuella
skadeståndsanspråk i första hand riktas mot den förste transportör
som inte har lämnat upplysningarna vidare. Detsamma gäller om den
förste transportören, fastän avsändaren inte har lämnat honom de
relevanta upplysningarna, ändå har kännedom om den fara godset
representerar och vilka försiktighetsåtgärder som skall vidtas men
underlåter att upplysa en senare transportör om förhållandena.
Om transportören inte kände till godsets farliga beskaffenhet vid
mottagandet, har han också rätt att vidta lämpliga åtgärder för att
250
undanskaffa godset. Om detta sker med omdöme är han fri från all Prop. 1993/94:195
skadeståndsskyldighet. Transportören kan således inte kasta godset
överbord om han likaväl kan föra det iland.
Andra stycket
Andra stycket har utformats med artikel 13:3 i Hamburgreglema
som förebild. Av bestämmelsen framgår att ingen transportör som
senare i en transportkedja tar emot gods med kännedom om dess
farliga beskaffenhet kan framställa skadeståndsanpråk på strikt
ansvarsgrund. I en sådan situation gäller huvudregeln i 40 § om
avsändarens culpaansvar. Han kan inte heller undanskaffa det farliga
godset annat än i sådana faresituationer som avses i tredje stycket.
Tredje stycket
Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar 119 § andra stycket i 1891
års sjölag men har fått en vidare tillämpning. Regeln är tillämplig på
varje situation där gods plötsligt visar sig utgöra en konkret fara för
person eller egendom. Det kan exempelvis röra sig om kemikalier
som är ofarliga i sig men som -transportören och avsändaren ovetande -
utvecklar en lättantändlig gas vid kontakt med visst annat ämne.
Även i den situationen kan den transportör som har hand om godset
eliminera faran utan skadeståndsskyldighet om han handlar med
omdöme.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Konossement
42 §
Med konossement (bill of lading) förstås ett dokument som
1. utgör bevis om ett avtal om sjötransport och om att transportören
har tagit emot eller lastat godset och
2. betecknas med ordet konossement eller innehåller ett åtagande av
transportören att lämna ut godset endast mot att dokumentet återställs.
Konossement far ställas till viss man, till viss man eller order eller
till innehavaren. Ett konossement som är ställt till viss man anses som
ett orderkonossement, om det inte har gjorts förbehåll mot överlåtelse
genom uttrycket "icke till order" eller liknande.
Konossementet bestämmer villkoren för godsets transport och
utlämnande, när det gäller förhållandet mellan transportören och en
annan innehavare av konossementet än avsändaren. Bestämmelser i
transportavtalet som inte har tagits in i konossementet får inte göras
gällande mot en sådan innehavare, om inte konossementet innehåller
en hänvisning till dem.
(jfr 292 § i utredningens förslag)
Denna paragraf jämte 43-57 §§ innehåller regler om konossement
och om rättsverkningarna av att ett konossement utfärdas. Reglerna
innebär - såsom närmare berörts i den allmänna motiveringen under
251
avsnitt 3.2.5 - en anpassning till Hamburgreglema. Några stöder sig Prop. 1993/94:195
direkt på motsvarande konventionsbestämmelse, varav följer vissa
ändringar i sak i förhållande till motsvarande regler i 1891 års sjölag.
I andra regler görs endast språkliga och redaktionella ändringar med
hänsyn till den nya styckegodsterminologin.
Första stycket
I första stycket ges en definition av konossement. Denna överens-
stämmer i huvudsak med vad som anges i 151 § första stycket i 1891
års sjölag men har utformats med motsvarande Hamburgregel som
förebild. I bestämmelsen anges uttryckligen att dokumentet skall
utgöra bevis om ett avtal om sjötransport, något som tidigare endast
varit underförstått. Det krävs vidare att dokumentet betecknas som
konossement eller innehåller ett åtagande av transportören att lämna
ut godset endast mot att dokumentet återställs. Att konossementet
skall vara undertecknat av transportören eller någon som handlar på
dennes vägnar framgår nu av 46 § tredje stycket.
Andra stycket
Andra stycket överensstämmer helt med 154 § i 1891 års sjölag och
någon ändring i sak åsyftas således inte. Av bestämmelsen framgår
att ett konossement normalt är av löpande karaktär. För att ett
konossement skall behandlas som ett rektakonossement, dvs. som
icke-löpande, krävs förbehåll för detta med uttryck som "icke till
order" eller annat liknande uttryck. I sammanhanget bör uppmärk-
sammas att vissa utländska rättsordningar intar en motsatt hållning
vad avser konossementets karaktär av löpande resp, icke-löpande
handling. Är exempelvis ett konossement under amerikansk rätt ställt
till viss person, s.k. straight bill of lading, motsvarar det närmast en
sjöfraktsedel. En exportör som avser att använda sig av ett löpande
konossement vid godstransporten bör därför se till att detta utställs till
viss person med tillägget "eller order" eller liknande, eller till
innehavaren.
Tredje stycket
Regeln i tredje stycket motsvarar 160 § första stycket i 1891 års
sjölag och dess syfte är främst att stärka konossementets omsätt-
ningsvärde. En förvärvares rättigheter och skyldigheter skall klart
framgå av konossementet. Kännedom om villkoren i ett bakomliggan-
de transportavtal saknar således betydelse, såvida inte en hänvisning
gjorts i konossementet (s.k. incorporation clauses). För att markera
att regeln blir tillämplig så snart konossementet blivit omsatt har
ordet "mottagaren" i gällande sjölagsregel ändrats till "annan
innehavare av konossementet än avsändaren".
Genomgångskonossement
43 §
Med genomgångskonossement förstås ett konossement i vilket det
anges att transporten av godset skall utföras av mer än en transportör.
Den som utfärdar ett genomgångskonossement skall se till att det i
ett särskilt konossement som utfärdas för en del av transporten anges
att godset transporteras enligt genomgångskonossement.
(jfr 293 § i utredningens förslag)
Paragrafens regler om s.k. genomgångskonossement har överförts
från 167 § i 1891 års sjölag.
Första stycket
I första stycket ingår en definition av genomgångskonossement.
Uttrycket "transportör" i bestämmelsen skall förstås i enlighet med
definitionen av transportör il §. Av denna definition framgår att med
transportör i detta kapitel endast avses sjötransportör. För att ett
dokument skall vara ett genomgångskonossement i kapitlets mening
måste detta således utvisa att transporten skall utföras av flera
sjötransportörer än en. En transport som skall utföras av endast en
sjötransportör blir således inte en genomgångstransport när i trans-
porten ytterligare deltar endast t.ex. en vägtransportör. Transporten
kan dock utföras av enbart undertransportörer.
Andra stycket
I andra stycket föreskrivs att den som utfärdar ett genomgångs-
konossement är skyldig se till att förhållandet antecknas i eventuella
lokala konossement. Syftet med detta är främst att förhindra kompli-
kationer på grund av konkurrens mellan olika konossement för
samma gods men även att upplysning skall ges om samtliga villkor
under vilka godset transporteras.
Avlastarens rätt att få konossement
44 §
När transportören har tagit emot godset skall han på avlastarens be-
gäran utfärda mottagningskonossement.
Sedan godset har lastats skall ombordkonossement utfärdas, om
avlastaren begär det. Om mottagningskonossement har utfärdats skall
det återlämnas när ombordkonossementet utfärdas. Ett mottagnings-
konossement utgör ett ombordkonossement sedan det på dokumentet
har antecknats namnet på det eller de fartyg som godset har lastats i
samt tiden för lastningen.
Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset,
om det kan ske utan väsentlig olägenhet.
(jfr 294 § i utredningens förslag)
Reglerna, som anger transportörens skyldigheter mot avlastaren vid
utfärdande av konossement, har överförts från 95 § i 1891 års sjölag.
Första och andra styckena
Första och andra styckena, som också har sin motsvarighet i
artiklarna 14:1 och 15:2 i Hamburgreglema, innebär ingen ändring
Prop. 1993/94:195
253
i sak i förhållande till 1891 års sjölag.
Tredje stycket
Bestämmelsen, som inte har någon motsvarighet i Hamburgregler-
na, anger avlastarens rätt att kräva särskilda konossement för delar
av godset.
Befälhavarkonossement
45 §
Ett konossement som har undertecknats av befälhavaren på det
fartyg som transporterar godset skall anses vara undertecknat på
transportörens vägnar.
(jfr 295 § i utredningens förslag)
Denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1891 års sjölag, grundar
sig på artikel 14:2 i Hamburgreglema och slår fast att ett konosse-
ment som har utfärdats av befälhavaren på det fartyg som transpor-
terar godset skall anses vara undertecknat på transportörens vägnar.
Konossementets innehåll
46 §
Ett konossement skall innehålla uppgift om
1. godsets art, inbegripet dess farliga egenskaper, nödvändiga mär-
ken för att identifiera godset, kolli- eller stycketal samt godsets vikt
eller mängd uttryckt på annat sätt, allt enligt avlastarens uppgifter,
2. godsets och förpackningens synliga tillstånd,
3. transportörens namn och orten där han har sitt huvudkontor,
4. avlastarens namn,
5. mottagaren, när denne har angetts av avlastaren,
6. den i transportavtalet angivna lastningshamnen och den dag då
transportören tog emot godset i denna hamn,
7. den i transportavtalet angivna lossningshamnen och en eventuell
överenskommelse om tiden för godsets utlämnande i denna hamn,
8. antalet exemplar, om konossementet har utställts i mer än ett
exemplar,
9. orten där konossementet har utställts,
10. fraktens storlek, om den skall betalas av mottagaren, eller upp-
gift om att frakt skall betalas av honom samt övriga villkor för
godsets transport och utlämnande,
11. i vad mån transporten är underkastad konventionen (4 § tredje
stycket),
12. att godset i förekommande fall skall eller får transporteras på
däck, och
13. den högre ansvarsgräns som parterna kan ha avtalat.
Ett ombordkonossement skall dessutom innehålla uppgift om far-
tygets namn och nationalitet, platsen för lastningen samt dagen då
lastningen avslutades.
Konossementet skall undertecknas av transportören eller någon som
handlar på hans vägnar. Underskriften får framställas på mekanisk
eller elektronisk väg.
Prop. 1993/94:195
254
(jfr 296 § i utredningens förslag)
Första stycket
Bestämmelsen innehåller en "lista" på vilka uppgifter ett konosse-
ment skall innehålla och motsvarar de uppgiftskrav som finns intagna
i 151-152 och 155 §§ i 1891 års sjölag. Dessa krav har kompletterats
med ytterligare föreskrifter hämtade från artiklarna 14 och 15 i
Hamburgreglema, såsom krav på angivande i konossementet av far-
ligt gods eller att gods skall eller far lastas på däck. Likaså skall
anges transportörens namn och orten där han har sitt huvudkontor
och den konventionsreglering som är tillämplig på transporten. Någon
regel om sanktioner mot utelämnande av uppgifter - utöver vad som
indirekt kan drabba transportören på grund av uppgiftsansvaret enligt
49 och 50 §§ - ges dock inte. Det finns givetvis inget hinder mot att
det i konossementet förs in ytterligare uppgifter, exempelvis närmare
uppgifter om avsändaren.
Andra stycket
Bestämmelsen innehåller speciella regler för ombordkonossement.
Utöver de uppgiftskrav som anges i första stycket skall ombordkonos-
sementet innehålla upplysningar om fartygets namn och nationalitet,
platsen för lastningen samt dagen då lastningen avslutades.
Tredje stycket
Kravet på undertecknande förklaras uttryckligen kunna tillfreds-
ställas genom mekaniska och elektroniska förfaranden. I 1891 års
sjölag har denna svårighet undgåtts genom användning av begreppet
"utfärda" i stället för "underteckna". Skälet till ändringen är lydelsen
av Hamburgreglema. Någon saklig ändring avses inte.
Avsaknad av uppgifter i konossementet
47 §
Ett dokument som uppfyller kraven enligt 42 § första stycket utgör
konossement även om uppgift som anges i 46 § saknas.
(jfr 297 § i utredningens förslag)
I denna bestämmelse, som hämtats från artikel 15:3 i Hamburg-
reglema, anges uttryckligen att utelämnade dokumentsuppgifter enligt
46 § inte påverkar dokumentets egenskap av konossement under
förutsättning att detta i övrigt uppfyller villkoren i den definition som
intagits i 42 § första stycket.
Transportörens undersökningsplikt
48 §
Transportören skall i skälig omfattning undersöka att de uppgifter
om godset som tas in i konossementet enligt 46 § första stycket punkt
Prop. 1993/94:195
255
1 är riktiga. Om han har skälig anledning att betvivla uppgifternas Prop. 1993/94:195
riktighet eller inte har haft rimlig möjlighet att undersöka riktigheten,
skall han i konossementet göra förbehåll som ger uttryck för detta.
(jfr 298 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen överensstämmer med reglerna i 152 § andra stycket
och 161 § andra stycket i 1891 års sjölag. Lagtexten har endast
anpassats till reglerna i 46 § med artikel 16:1 i Hamburgreglema som
förebild.
Konossementets bevisverkan
49 §
Konossementet gäller som bevis om att godset har tagits emot eller,
om ombordkonossement har utfärdats, lastats såsom det har beskrivits
i konossementet, om annat inte visas eller förbehåll har gjorts enligt
48 §. Saknas uppgift om godsets och förpackningens synliga tillstånd
i konossementet, skall i detta anses antecknat att godset var i gott
synligt tillstånd, om inte annat visas.
Ett konossement som inte utvisar att frakt skall betalas av mottaga-
ren (46 § första stycket punkt 10) utgör, om annat inte visas, bevis
om att frakt inte skall betalas av honom. Motsvarande gäller, om det
belopp som skall betalas som ersättning för överliggetid inte har
angetts i konossementet.
Om tredje man i god tro har löst in konossementet i förlitan på att
uppgifterna i det är riktiga, är motbevisning enligt första och andra
styckena inte tillåten. Om transportören insåg eller borde ha insett att
en uppgift om godset var oriktig, får han inte åberopa förbehåll som
avses i 48 § om förbehållet inte innehåller en uttrycklig anmärkning
om uppgiftens oriktighet.
(jfr 299 § i utredningens förslag)
Denna paragraf överensstämmer med 1891 års sjölag. Endast
språkliga och redaktionella ändringar har gjorts.
Första stycket
Första stycket, som motsvarar 161 § första och tredje styckena i
1891 års sjölag, fastslår grundsatsen att godset skall anses ha tagits
emot eller lastats av transportören såsom det har beskrivits i
konossementet, om inte annat visas eller förbehåll gjorts enligt 48 §.
Det betyder att transportören har bevisbördan för att godset inte tagits
emot såsom det har beskrivits i konossementet och likaså bevisbördan
för att godset får lastas på däck fastän det inte framgår av konosse-
mentet.
Andra stycket
I andra stycket regleras konossementets bevisverkan med avseende
på mottagarens skyldighet att betala frakt och ersättning för över-
liggetid. Reglerna motsvarar den praxis som utbildats kring 112 och
160 §§ i 1891 års sjölag.
256
Tredje stycket Prop. 1993/94:195
Av bestämmelserna i första och andra styckena framgår att konosse-
mentet förlorar sin bevisverkan om det kan visas att annat överens-
kommits mellan transportören och avsändaren. Enligt tredje stycket
gäller detta dock inte mot en godtroende förvärvare av konossemen-
tet. Inte heller kan transportören enligt detta stycke undandra sig sin
undersökningsplikt enligt 48 § genom att bruka förbehåll av mer
generell art ("said to be" etc). Dessa regler har sin motsvarighet i
161 § första och andra styckena i 1891 års sjölag och syftar till att
stärka konossementets omsättningsvärde.
Ansvar för vilseledande uppgifter
50 §
Lider tredje man skada genom att lösa in konossement i förlitan på
att uppgifterna i det är riktiga, är transportören ansvarig om han
insåg eller borde ha insett att konossementet var vilseledande för
tredje man. Rätt till ansvarsbegränsning enligt detta kapitel föreligger
därvid inte.
Om godset inte motsvarar uppgifterna i konossementet, är trans-
portören på mottagarens begäran skyldig att uppge om avlastaren har
åtagit sig att hålla transportören skadeslös för oriktig eller ofullstän-
dig uppgift (indemnitetsförklaring) och att låta mottagaren få del av
en sådan förklaring.
(jfr 300 § i utredningens förslag)
Första stycket
Bestämmelsen innehåller regler om transportörens "rena" eller
"äkta" uppgiftsansvar och har sin motsvarighet i 162 § i 1891 års
sjölag. Någon ändring i sak åsyftas inte. Detta innebär att upp-
giftsans varet, som grundas på vårdslöshet, också framdeles komp-
letterar eller i vissa fall även överlappar ansvaret enligt 49 §. Som ett
förtydligande har lagts till i lagtexten att transportören inte kan
begränsa det ansvar som utkrävs enligt denna bestämmelse.
Andra stycket
Bestämmelsen innehåller regler om avgivna indemnitetsfÖrklaringar
(s.k. back letters) och motsvarar 163 § i 1891 års sjölag. Bestämmel-
sen lägger en skyldighet på transportören att på mottagarens begäran
upplysa om indemnitetsfÖrklaringar. Denna skyldighet syftar till att
skydda mottagaren och hans försäkringsgivare och kan vara be-
tydelsefull vid en bedömning av om transportören har fullgjort sin
undersöknings-och upplysningsplikt enligt bestämmelserna i 48 §. Att
back letters inte kan åberopas mot en tredje man (jfr artikel 17:2 i
Hamburgreglema) torde följa av allmänna regler. Vad gäller
giltigheten av ett back letter i förhållandet mellan transportören och
avlastaren regleras detta i 51 §. 257
17 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 195
Avlastarens garantiansvar
51 §
Avlastaren ansvarar mot transportören för riktigheten av de
uppgifter om godset som på hans begäran har tagits in i konosse-
mentet.
Om avlastaren har åtagit sig att ersätta transportören för skada som
uppkommer till följd av att konossement utfärdas med felaktiga upp-
gifter eller utan förbehåll, är han ändå inte ansvarig om detta har
gjorts i syfte att vilseleda förvärvare av konossementet. I ett sådant
fall svarar avlastaren inte heller enligt första stycket.
(jfr 301 § i utredningens förslag)
Första stycket
I första stycket fastställs det strikta ansvar som avlastaren har för
lämnade uppgifter om godset. Regeln överensstämmer helt med 153 §
i 1891 års sjölag och har också en motsvarighet i artikel 17:1 i
Hamburgreglema.
Andra stycket
Bestämmelserna i andra stycket är nya och har utformats med
artikel 17:3 i Hamburgreglema som förebild. Bestämmelsen in-
nehåller ett undantag från den underförstådda huvudregeln att en
indemnitetsförklaring (back letters) i princip gäller mellan trans-
portören och avlastaren. Undantaget tar sikte på den speciella
situationen att transportören utfärdar ett "rent" konossement mot
indemnitetsförklaring från avsändaren och därvid handlar i syfte att
vilseleda tredje man. Det kan exempelvis röra sig om ett osant
intygande av transportören avseende vissa uppgifter som lämnats för
att tas in i konossementet eller för uppgifter om godsets synliga
tillstånd. I en sådan situation kan transportören inte framställa krav
mot avlastaren på grund av indemnitetsförklaringen och inte heller
enligt reglerna i första stycket.
52-55 §§
Rätt att få ut godset
52 §
Den som företer ett konossement och genom dess innehåll eller, vid
orderkonossement, genom en sammanhängande och till honom fort-
gående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in blanco
framträder som rätt innehavare av konossementet, är behörig som
mottagare av godset.
Om konossementet har utfärdats i flera exemplar är det för utläm-
nande på bestämmelseorten tillräckligt att mottagaren visar sin
behörighet genom att förete ett konossementsexemplar. Lämnas
godset ut på en annan plats, måste dessutom övriga exemplar åter-
lämnas eller säkerhet ställas för anspråk som innehavare av ute-
löpande exemplar kan göra gällande mot transportören.
Prop. 1993/94:195
258
Flera konossementsinnehavare
53 §
Anmäler sig flera mottagare, och företer de skilda exemplar av
konossementet, skall transportören lägga upp godset under säker vård
för rätt mottagares räkning. Underrättelse om åtgärden skall snarast
lämnas till dem som har anmält sig.
Utlämnande mot konossement
54 §
Mottagaren har rätt att få ut godset endast om han deponerar konos-
sementet och lämnar kvitto allteftersom godset lämnas ut.
Sedan allt gods har lämnats ut, skall konossementet med påtecknad
kvittering återställas till transportören.
Utlämnande när konossementet har förkommit
55 §
Har ansökan gjorts om dödande av ett förkommet konossement får
sökanden, sedan offentlig stämning har utfärdats, fordra att godset
lämnas ut, om säkerhet ställs för ersättning som transportören kan
tvingas att betala på grund av det förkomna konossementet.
(jfr 302 - 305 §§ i utredningens förslag)
Bestämmelserna i dessa paragrafer, vilka gäller rätten att få godset
utlämnat till sig, grundar sig inte på någon konventionsreglering utan
på regler som utbildats genom internationella handelsbruk. Reglerna
överensstämmer helt med motsvarande regler i 156-159 §§ i 1891 års
sjölag och endast språkliga ändringar har företagits.
56 och 57 §§
Förvärv av konossement i god tro
56 §
Överlåter en konossementsinnehavare konossementsexemplar till
flera personer, har den som först tar emot ett exemplar i god tro rätt
till godset. Om godset har lämnats ut på bestämmelseorten till inne-
havaren av ett annat exemplar, är denne inte skyldig att lämna ifrån
sig vad han redan i god tro har fatt ut.
Den som i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonosse-
ment är inte skyldig att lämna ut konossementet till den för vilken det
har förkommit.
Stoppningsrätt m.m.
57 §
Den rätt en säljare har att hindra att det sålda godset utges eller att
kräva det tillbaka gäller även om konossement beträffande godset har
överlämnats till köparen.
Rätt enligt första stycket får inte göras gällande mot tredje man som
i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonossement.
Prop. 1993/94:195
259
(jfr 306 och 307 §§ i utredningens förslag)
Bestämmelserna i dessa paragrafer, som reglerar vissa rättsför-
hållanden vid förvärv av konossement i god tro, har utvecklats på
nationell grund. I förhållande till bestämmelserna i 164-166 §§ i 1891
års sjölag har endast språkliga och redaktionella ändringar företagits.
Vad gäller stoppningsrätt i allmänhet vid bruk av transportdokument
och om rätt att i vissa fall återkräva utlämnat gods finns bestämmelser
därom i 61 och 63 §§ köplagen (1990:931).
Sjöfraktsedel
58 §
Med sjöfraktsedel (sea waybill) förstås ett dokument som
1. utgör bevis om ett avtal om sjötransport och om att transportören
har tagit emot godset och
2. innehåller ett åtagande av transportören att lämna ut godset till
den mottagare som anges i dokumentet.
Avsändaren får, även sedan sjöfraktsedel har utfärdats, bestämma
att godset skall lämnas ut till någon annan än den mottagare som
anges i dokumentet, om han inte i förhållande till transportören har
avstått från denna rätt eller mottagaren inte redan har gjort sin rätt
gällande. Konossement får begäras enligt 44 §, om avsändaren inte
har avstått från sin rätt enligt andra stycket att utse en annan mottaga-
re.
(jfr 308 § i utredningens förslag)
I modem linjefart har icke-negotiabla transportdokument kommit till
användning i allt större omfattning. Ett sådant dokument är den s.k.
sjöfraktsedeln (sea waybill). Bestämmelser om detta ges i denna och
i följande paragraf (59 §).
Första stycket
Första stycket innehåller en definition av begreppet sjöfraktsedel.
Denna har utformats med utgångspunkt från de två grundläggande
funktionerna hos ett transportdokument sådana de angetts i artikel 18
i Hamburgreglema, nämligen att vara bevis om att ett transportavtal
träffats och om att godset blivit mottaget. Därjämte måste dokumentet
innehålla ett åtagande av transportören att lämna ut godset till den
som anges som mottagare. Detta innebär bl.a. att godset kan lämnas
ut till mottagaren utan att - till skillnad från vad som gäller vid bruk
av konossement - ett originaldokument behöver presenteras och åter-
ställas. Utlämningsförfarandet är således helt oberoende av själva
transportdokumentet.
Andra stycket
I andra stycket sägs att avsändaren kan förfoga över godset under
transporten, exempelvis genom att begära att transporten avbryts eller
genom att ange en ny mottagare. En förutsättning är dock att av-
sändaren inte avstått från denna rättighet gentemot transportören eller
Prop. 1993/94:195
260
att den angivne mottagaren sedan godset kommit fram till bestäm- Prop. 1993/94:195
melseorten hunnit framställa sitt anspråk på godsets utlämnande.
Tredje stycket
Av tredje stycket framgår att konossement kan begäras enligt 44 §
så länge avsändaren har kvar sin förfoganderätt enligt andra stycket.
Senare kan transportkunden inte växla dokumenttyp; en annan stånd-
punkt skulle störa funktionerna.
Sjöfraktsedelns innehåll och bevisverkan
59 §
En sjöfraktsedel skall innehålla uppgift om det gods som har tagits
emot för transport, avsändaren, mottagaren och transportören, trans-
portvillkoren samt frakt och andra kostnader som skall betalas av
mottagaren. Bestämmelserna i 46 § tredje stycket och 48 § har
motsvarande tillämpning.
Om inte annat visas utgör sjöfraktsedeln bevis om transportavtalet
och om att godset har tagits emot så som det har beskrivits i doku-
mentet.
(jfr 309 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf avser huvudsakligen sjöfraktsedeln
som bevismedel.
Första stycket
Med hänsyn till sjöfraktsedelns icke-negotiabla karaktär har bestäm-
melserna i första stycket om dokumentets innehåll gjorts enkla. Prin-
ciperna för transportörens plikt att undersöka riktigheten av lämnade
godsuppgifter gäller dock även för sjöfraktsedlar för att på så sätt
uppgifterna skall bli så tillförlitliga som möjligt. I likhet med
konossementet utgör nämligen sjöfraktsedeln också bevis om trans-
portvillkoren och om att godset tagits emot i det skick som angetts i
dokumentet.
Andra stycket
Eftersom fraktsedeln inte är negotiabel har transportören enligt
andra stycket - till skillnad från vad som i vissa fall gäller vid
konossement - alltid möjlighet att motbevisa dokumentets innehåll.
Tvister
Jurisdiktions- och skiljedomsklausuler
60 §
Ett avtal som har ingåtts innan tvist har uppkommit och som in-
skränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods
enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den mån det
begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstol
261
för den ort
1. där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor
saknas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,
2. där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har drift-
ställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling
avtalet har ingåtts, eller
3. där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska
lossningshamnen ligger.
Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket kan talan alltid
väckas vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet.
Efter det att tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur en tvist
skall behandlas.
Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti som innehåller
bestämmelser om behörig domstol eller skiljedomsförfarande utan att
konossementet uttryckligen anger att dessa bestämmelser är bindande
för innehavaren av konossementet, får transportören inte åberopa
bestämmelserna mot en innehavare av konossementet som har för-
värvat det i god tro.
Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen
eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige,
Danmark, Finland eller Norge eller om annat följer av lagen
(1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokon-
ventionen.
(jfr 310 § i utredningens förslag)
I denna paragraf regleras verkan av s.k. jurisdiktions- eller proroga-
tionsklausuler vid styckegodstransport. Syftet med bestämmelserna är
främst att förhindra ett kringgående av den tvingande ansvarsregle-
ringen i detta kapitel. Detta sker genom att en kärande vid tvist
tillförsäkras möjlighet att väcka talan vid domstolen för en ort med
rimlig anknytning till den transport som det är fråga om.
Första stycket
I första stycket anges att ett s.k. förhandsavtal om jurisdiktion är
ogiltigt i den mån det inskränker kärandens möjlighet att väcka talan
vid någon av de domstolar som där anges. Kärande kan därvid vara
såväl transportören som transportkunden. De domstolar som anges i
punkterna 1-3 har en naturlig anknytning till transporten. Exempelvis
kan bevisning om en skada bäst finnas att tillgå i den faktiska
lossningshamnen.
Bestämmelsens begränsning till vissa angivna domstolar innebär att
något hinder inte föreligger att genom prorogation utesluta andra
domstolar. Detta betyder exempelvis att ett avtal som hindrar
käranden att föra talan vid den domstol där det transporterande
fartyget belagts med kvarstad i princip får giltig verkan. Detta
överensstämmer med den praxis som utvecklats i anslutning till 1891
års sjölag.
Andra stycket
Enligt andra stycket har en kärande alltid möjlighet att väcka talan
vid domstolen för den ort som angetts i en prorogationsklausul i
transportavtalet. Innebörden av detta är att käranden kan välja att
Prop. 1993/94:195
262
avstå från det skydd som följer av första stycket. Detta framgår redan Prop. 1993/94:195
av första stycket som endast gäller förbud mot vissa begränsningar i
kärandens valrätt. Bestämmelsen i andra stycket får därför närmast
betydelse vid avgörandet av transportörens ansvar för undertrans-
portör enligt 35 §. Vidare anges som ett förtydligande att sedan tvist
uppkommit kan parterna fritt avtala hur en tvist skall behandlas, dvs.
var den skall handläggas eller att den skall avgöras genom skiljedom.
Tredje stycket
Regeln i tredje stycket skall ses som ett skydd för en konossements-
innehavare som förvärvat konossementet i god tro. Om en jurisdik-
tions- eller skiljedomsklausul finns intagen i ett bakomliggande
certeparti blir konossementsinnehavaren bunden av denna endast om
konossementet särskilt och uttryckligen anger detta. Det är således
inte tillräckligt att konossementet innehåller en allmän hänvisning till
certepartiets villkor.
Fjärde stycket
Fjärde stycket anger att bestämmelserna i första stycket inte gäller
vid cross trade, dvs. fart som inte berör något nordiskt land. Regeln
skall ses i sammanhang med möjligheten till lagval enligt 2 § tredje
stycket och har utformats på motsvarande sätt. Första stycket gäller
inte heller om annat följer av den lagstiftning som grundas på
konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område (den s.k. Lugano-
konventionen).
Skiljedom
61 §
Oavsett vad som föreskrivs i 60 § första stycket får parterna genom
skriftligt avtal överenskomma att tvister skall hänskjutas till av-
görande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att
skiljeförfarandet efter kärandens val skall äga rum i en av de stater,
där ort som anges i 60 § första stycket är belägen samt att skilje-
nämnden skall tillämpa bestämmelserna i detta kapitel.
Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena har motsvarande
tillämpning.
Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen
eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige,
Danmark, Finland eller Norge.
(jfr 311 § i utredningens förslag)
I denna paragraf anges att tvister i anledning av styckegodstransport
i vissa fall även kan avgöras genom skiljedom. För att förhindra ett
kringgående av de restriktiva reglerna om jurisdiktionsklausuler i
60 § har dock käranden tillerkänts en motsvarande valrätt vad gäller
skiljeavtal som har ingåtts på förhand.
263
Första stycket
I första stycket anges att skiljeavtalet skall vara skriftligt. I övrigt
har bestämmelserna utformats i enlighet med artikel 22:5 i Ham-
burgreglerna. Således föreskrivs - till skillnad från vad som kan gälla
på andra transportområden - att angivna villkor om orten för
skiljeförfarandet respektive tillämplig lag alltid gäller som en del av
skiljeavtalet.
Andra stycket
Andra stycket hänvisar till 60 § andra och tredje styckena. Detta
innebär att skiljeförfarandet efter kärandens val även får äga rum på
den ort som angetts i skiljedomsklausulen eller i skiljeavtalet samt att,
sedan tvist uppstått, parterna fritt kan avtala om var och hur ett
skiljeförfarande skall ske. Hänvisningen innebär också att en konosse-
mentsinnehavare som förvärvat konossementet i god tro är skyddad
mot överraskande skiljedomsklausuler i ett bakomliggande certeparti.
Tredje stycket
I tredje stycket har intagits en bestämmelse som motsvarar 60 §
fjärde stycket. Regeln innebär att bestämmelserna i första stycket
endast gäller vid fart som berör ett nordiskt land.
5.1.14 14 kap. Om befraktning av fartyg
INLEDANDE BESTÄMMELSER
Tillämpningsområde och definitioner
1 §
Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av
fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva
resor när annat inte har angetts.
I detta kapitel avses med
bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar
ett fartyg till annan, befraktaren,
avlastare: den som avlämnar godset för lastning,
resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas per resa,
konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra
enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg,
tidsbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid,
delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller
än en full last när certeparti används.
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om be-
fraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart
i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där be-
fordringen utförs.
Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller
bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas.
Prop. 1993/94:195
264
(jfr 312 § i utredningens förslag)
I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 71 § i 1891 års sjölag, Prop. 1993/94:195
anges befraktningskapitlets tillämpningsområde och vissa grund-
läggande begrepp på befraktningsområdet.
Första stycket
Första stycket anger att reglerna om befraktning skall tillämpas på
såväl hel- som delbefraktning. Vidare läggs fast för undvikande av
tveksamhet att reglerna för resebefraktning skall gälla även konsekuti-
va resor om befraktningsavtalet (certepartiet) inte anger annat.
Andra stycket
En närmare precisering av de två befraktningsformerna hel- och
delbefraktning görs i andra stycket genom en definition av begreppet
delbefraktning. Även en definition av begreppet konsekutiva resor har
införts.
I andra stycket har - utöver vad som nämnts ovan - samlats
definitioner av ytterligare några viktiga begrepp inom befraktnings-
området. Med bortfraktare och befraktare avses detsamma som i 71 §
i 1891 års sjölag, dock att textens formulering gjorts fartygscentre-
rad. Begreppen resebefraktning och tidsbefraktning överensstämmer
likaså med regleringen i 1891 års sjölag.
En ny definition i lagtexten avser begreppet avlastare. Med
avlastare avses detsamma som vid styckegodstransport (jfr 13 kap.
1 §)•
Det är av vikt att befordringsformerna delbefraktning och stycke-
godstransport inte förväxlas. Om det föreligger delbefraktning eller
styckegodstransport får i första hand avgöras genom det avtals-
dokument som parterna använder eller avser att använda. Avtalet om
delbefraktning skall engagera ett visst fartyg medan vid styckegods-
transport avtalet har en godscentrerad karaktär.
Till skillnad mot vad som gäller enligt 71 § andra stycket i 1891 års
sjölag kan delbefraktning komma i fråga även på tidsbefraktnings-
området ("space charter"). Tidscertepartiema avser dock normalt ett
helt fartyg.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket gäller befraktningskapitlets bestämmelser vid
inrikes fart i Sverige samt vid intemordisk fart. Jämfört med regle-
ringen i 169 § första stycket i 1891 års sjölag, där det anges att lagen
i den stat där avgångsorten är skall tillämpas, föreligger således den
skillnaden att svensk rätt kommer till användning vid svenska dom-
stolar även när resan sker till Sverige från ett annat nordiskt land
eller mellan nordiska länder. Någon praktisk skillnad bör detta
knappast innebära eftersom befraktningsreglerna avses bli i det
närmaste identiska i de nordiska länderna. I sista punkten görs dock
undantag från principen om tillämpning av domstolslandets lag vid
inrikes resor i Danmark, Finland och Norge. Regeln tar sikte på den
situationen, att man i de nordiska länderna eller i något av dem skulle
vilja införa ett enhetligt ansvarssystem avseende olika slag av inrikes
befordran av gods (se även vid 2 § i 13 kap. vad avser styckegods-
265
transport).
Prop. 1993/94:195
Fjärde stycket
Några lagvalsregler för utomnordisk certepartifart ges inte. I fjärde
stycket anges endast att befraktningskapitlets bestämmelser skall
tillämpas i de fall svensk rätt kommer till användning. Lagvalet får
avgöras enligt certepartiets bestämmelser eller annars enligt allmänna
internationellt privaträttsliga regler.
Avtalsfrihet
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat följer
av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av
handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för
parterna.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge får bestämmelserna i 27 § inte
åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller
mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första
stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in
bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtals-
friheten i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i
det land där befordringen utförs.
Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra
styckena får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement
inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
Att bestämmelserna i detta kapitel inte heller får åsidosättas genom
avtal i vissa andra fall följer av 5 §.
(jfr 313 § i utredningens förslag)
Denna paragraf, som reglerar befraktningsreglemas dispositiva om-
fattning, motsvarar i huvudsak 72 § första stycket och 168 § första
stycket i 1891 års sjölag.
Första stycket
I första stycket har gjorts vissa förtydliganden i förhållande till 1891
års sjölag utan att några ändringar i sak åsyftas. Härvid har reglerna
formulerats med 3 § köplagen som förebild. Således anges uttryckli-
gen i lagtexten att även praxis som har utbildats mellan parterna kan
åsidosätta befraktningsreglerna. Vad gäller handelsbruk och annan
sedvänja kan endast bruk och sedvänja som måste anses vara
bindande för parterna sätta de dispositiva reglerna åt sidan. Vid en
prövning av giltigheten, som då måste ske i det enskilda fallet, bör
en rad omständigheter beaktas. Som exempel kan anges en sedvänjas
fasthet och utbredning, parternas kännedom om den, sedvänjans
uppkomst och dess lämplighet (jfr prop. 1988/89:76 s. 65).
Andra stycket
Enligt andra stycket får ansvaret för godsskada inte inskränkas vid
avtal om inrikes eller intemordisk resebefraktning. Detsamma gäller
266
de särskilda preskriptionsreglerna i 19 kap. 1 §. Begränsningen av
avtalsfriheten till enbart resebefraktning innebär att motsvarande
tidsbefraktningsregler blir i princip dispositiva oberoende av fart-
område. Likaså förblir utrikes resebefraktning fri, dvs. parterna får
såsom tidigare avtala andra villkor även om enligt certepartiet eller
genom lag valsregler svensk rätt skall tillämpas.
Bestämmelserna i detta stycke utgör inget hinder för parterna att
träffa överenskommelser om uppgörandet av gemensamt haveri. Be-
stämmelsen om detta överensstämmer med motsvarande bestämmelse
i 13 kap. 4 §.
Regeln i fjärde meningen i samma stycke skall ses som ett komple-
ment till lagvalsregeln i 1 § tredje stycket andra meningen. Om ex-
empelvis dansk lag skall tillämpas av en svensk domstol enligt
nämnda lagvalsregel, skall även omfattningen av det tvingande
ansvaret avgöras med utgångspunkt från danska regler.
Tredje stycket
I tredje stycket anges att reglerna om utfärdande av ombordkonosse-
ment (trampkonossement) vid resebefraktning inte får åsidosättas
genom avtal till nackdel för avlastaren i viss fart. Det geografiska
tillämpningsområdet är detsamma som gäller för linjekonossement.
Motsvarande bestämmelser på tidsbefraktningens område är däremot
dispositiva.
Fjärde stycket
Av fjärde stycket framgår som en upplysning att även reglerna i 5 §
om trampkonossement är tvingande när konossementet bestämmer
rättsförhållandet mellan bortfraktaren och tredje man. Bestäm-
melserna i 5 § gäller vid såväl rese- som tidsbefraktning.
Befraktning av ett bestämt fartyg m.m.
3 §
Gäller befraktningsavtalet ett bestämt fartyg, får bortfraktaren inte
fullgöra avtalet med ett annat fartyg. Om avtalet ger bortfraktaren rätt
att efter eget val sätta in ett annat fartyg än det avtalade eller att i
övrigt använda andra fartyg, får bortfraktaren endast sätta in fartyg
som är lika ändamålsenliga som det avtalade fartyget. Rätten kan
utövas flera gånger.
Om avtalet gäller ett helt fartyg eller en full last, får bortfraktaren
inte ta med gods för någon annan än befraktaren. Detta gäller även
om fartyget skall gå i ballast för att påbörja en ny resa.
(jfr 314 § i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar 73 och 74 §§ i 1891 års sjölag. Några änd-
ringar i sak åsyftas inte. Vissa tillägg har dock gjorts i utfyllande
syfte.
Första stycket
Vid tidsbefraktning, som i mycket liknar ett hyresavtal, är certe-
Prop. 1993/94:195
267
partiet normalt knutet till ett bestämt fartyg. På resebefraktnings- Prop. 1993/94:195
området, där resan och lasten ställs i förgrunden på ett annat sätt, kan
bortfraktaren emellertid ofta förbehålla sig rätten att sätta in ett
alternativt fartyg. I certepartiet förekommer då tillägg av typen "or
substitute". I vissa fall, exempelvis vid konsekutiva resor, kan
bortfraktaren ha full frihet i valet av fartyg genom klausuler som
"name or substitute in owners’s option".
I första stycket anges att bortfraktaren vid en substitution endast får
sätta in fartyg som är lika ändamålsenliga som det avtalade fartyget.
Vid bedömningen av detta kan olika egenskaper hos fartyget vara be-
tydelsefulla. Det kan röra sig om lastförmåga, lastnings- och
lossningskapacitet, manöveregenskaper eller ägar- och nationalitets-
förhållanden. Även fartygets ålder kan ha betydelse ur försäkrings-
synpunkt.
Vidare anges i samma stycke att en rätt att ersätta ett fartyg med ett
annat kan utövas flera gånger. En inskränkning i denna rätt måste
därför ske genom bestämmelser i certepartiet.
Frågan huruvida rätt att sätta in ett annat fartyg föreligger även
efter en förlisning eller kondemnation kan vara svårbedömbar.
Avtalsparterna har många gånger varit oense om detta, bl.a. på grund
av konjunkturläget, och en tolkning av substitutionsklausulen i fråga
har fått ske i det enskilda fallet. En särskild regel härom vid förlust
och kondemnation av fartyget har därför tagits in i 30 § och 73 §.
Andra stycket
Bestämmelsen i andra stycket överensstämmer helt med 74 § i 1891
års sjölag och gäller såväl rese- som tidsbefraktning. I förtydligande
syfte har lagts till att förbudet även gäller en föregående ballastresa
eftersom befraktaren inte skall behöva stå risken för tidsspillan eller
andra olägenheter. En förutsättning är dock att ballastresan omfattas
av certepartiet.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Överlåtelse av befraktningsavtal
4 §
Överlåter befraktaren sina rättigheter enligt befraktningsavtalet till
någon annan eller vidarebortfraktar han fartyget, förblir han ändå
ansvarig för att avtalet fullgörs.
Bortfraktaren får inte överlåta befraktningsavtalet utan samtycke
från befraktaren. Har befraktaren samtyckt upphör bortfraktarens
ansvar enligt avtalet.
(jfr 315 § i utredningens förslag)
Första stycket
Reglerna i första stycket överensstämmer i sak helt med 75 § i 1891
års sjölag. Befraktaren kan således överlåta sina rättigheter enligt
befraktningsavtalet utan samtycke från bortfraktaren men förblir i
268
gengäld ansvarig för att avtalet ändå fullgörs i dess förpliktande Prop. 1993/94:195
delar. Det kan exempelvis röra sig om skyldigheten att leverera last
eller att betala frakt. Han kan även vidarebortfrakta fartyget med
samma ansvar. Med vidarebortfraktning avses därvid vad som i
tidigare sjörättslig lagstiftning benämnts "underbortfraktning" ("frem-
bortfraktning" på norska).
Andra stycket
I motsats till befraktarens möjligheter kan bortfraktaren inte överlåta
befraktningsavtalet på annan utan befraktarens godkännande. Det är
nämligen oftast av stor betydelse för befraktaren vem som utför be-
fordringen. Det kan exempelvis vara så att befordringen skall utföras
med ett bestämt fartyg med speciella egenskaper. Även ägar- och
nationalitetsförhållandena kan vara betydelsefulla i visst fartområde.
I andra stycket har därför införts ett uttryckligt krav på befraktarens
samtycke för att överlåtelse av befordringsförpliktelsema skall få ske.
Lämnas samtycke är å andra sidan bortfraktaren fri från ansvar för
att befraktningsavtalet därefter blir fullgjort, om inte avtalsparterna
i det särskilda certepartiet gjort förbehåll för ett fortsatt ansvar för
den ursprunglige bortfraktaren.
T rampkonossement
5 §
Utfärdar bortfraktaren konossement för gods som befordras med
fartyget, bestämmer konossementet villkoren för befordringen och
utlämnandet av godset när det gäller förhållandet mellan bortfraktaren
och tredje man som innehar konossementet. Bestämmelser i befrakt-
ningsavtalet som inte har tagits in i konossementet kan inte göras
gällande mot tredje man, om inte konossementet hänvisar till dem.
Bestämmelserna om konossement i 13 kap. 45 - 57 §§ gäller även
konossement som avses i första stycket. När det följer av 13 kap. 3 §
att bestämmelserna i kapitlet om transport av styckegods skall tilläm-
pas på konossementet, bestäms bortfraktarens ansvar och rättigheter
i förhållande till tredje man med motsvarande tillämpning av reglerna
i 13 kap. 4 och 24 - 40 §§.
(jfr 316 § i utredningens förslag)
Såväl enligt 1891 års sjölag som enligt denna lag är bestämmelserna
om konossement desamma för konossement i linjefart och konosse-
ment med bakomliggande certeparti eller annat befraktningsavtal (s.k.
trampkonossement) så snart det blivit omsatt. Tekniskt åstadkommes
detta genom att det i denna paragraf görs hänvisningar till bestämmel-
serna om konossement vid styckegodstransport (linjekonossement).
Första stycket
Första stycket, vars främsta syfte är att stärka trampkonossementens
omsättningsvärde, anger som huvudregel att konossementsvillkoren
gäller i förhållandet mellan bortfraktaren och tredje man som innehar
konossementet. Bestämmelsen utgör en parallell till bestämmelsen i
269
13 kap. 42 § tredje stycket som rör styckegodstransport. Endast den Prop. 1993/94:195
ändringen har företagits i förhållande till 160 § i 1891 års sjölag att
begreppet "mottagare" ersatts med det mer omfattande begreppet
"tredje man". På så sätt markeras att regeln blir tillämplig så snart ett
konossement blivit omsatt.
När konossementet bestämmer förhållandet till tredje man kan be-
stämmelser i befraktningsavtalet göras gällande endast om konosse-
mentet innehåller en hänvisning till befraktningsavtalet. För att en
sådan hänvisning skall godtas måste det vara möjligt att identifiera det
befraktningsavtal som hänvisningen skall avse. Om det t.ex. finns
flera certepartier med olika bestämmelser och det inte går att
fastställa vilket certeparti hänvisningen avser, kan den inte beaktas.
Andra stycket
I andra stycket regleras dels trampkonossementets innehåll och
rättsverkningar och dels ansvaret för lastskada mot tredje man som
innehar konossementet.
Första meningen anger att reglerna för linjekonossement i stycke-
godskapitlets 45-57 §§ även gäller trampkonossement som innehas av
tredje man, dvs. en annan än befraktaren. Vidare anges i andra
meningen att ansvarsreglema i 24-40 §§ i samma kapitel skall till-
lämpas. Hänvisningen till 13 kap. 4 § innebär att ansvarsreglema blir
tvingande inom det tillämpningsområde som avses i styckegodska-
pitlets 2 §. Men därutöver kan - utan uttrycklig hänvisning - vissa
bestämmelser som getts i tredje mans intresse ha en tvingande
karaktär.
I de fall där något trampkonossement inte bestämmer bortfraktarens
ansvar mot tredje man gäller ansvarsreglema i 27 och 63 §§.
RESEBEFRAKTNING
Frakt
6 §
Om inte annat är avtalet, skall den frakt betalas som var gängse när
avtalet ingicks.
Om annat eller mer gods än vad som följer av avtalet har inlastats,
skall för detta gods betalas gängse frakt vid lastningen, dock inte
lägre än den avtalade frakten.
(jfr 317 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen ersätter 124 § i 1891 års sjölag. En motsvarande
bestämmelse för styckegodstransport finns i 13 kap. 10 §.
Första stycket
På linjefartens område är det normala att frakten följer prislistor och
tariffer som offentliggjorts i förväg. Transportkunden kan därför inte
drabbas av några större överraskningar. Vid resebefraktning (särskilt
270
vid konsekutiva resor) kan emellertid en längre tid förflyta mellan
certepartiets ingående och resans utförande. För att förhindra att
avtalspart skall drabbas av oförutsedda svängningar på fraktmark-
naden har därför i första stycket föreskrivits att frakten om den inte
avtalats skall bestämmas till gängse frakt när befraktningsavtalet
ingicks.
Till skillnad från vad som gäller vid styckegodstransport innehåller
befraktningsreglerna (jfr 13 kap. 10 §) inte någon uttrycklig be-
stämmelse om förfallotiden för frakten. In dubio torde då gälla -
såsom tidigare - att betalning skall ske efterskottsvis när godset
lämnas ut.
Andra stycket
Genom andra stycket har gällande regler om s.k. överlossat gods
utökats till att omfatta även annan last än vad som avtalats. Det kan
exempelvis röra sig om farligt gods för vilket gäller en helt annan
fraktsats. För att ge full kompensation åt resebortfraktaren anges
därför att gängse frakt vid inlastningstillfället skall betalas, dock att
regeln inte får leda till en lägre frakt än den som i övrigt blivit
avtalad.
Sjövärdighet
7 §
Resebortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt, vari också
innefattas att det är behörigen bemannat och utrustat och att lastrum,
kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka gods lastas,
är i gott skick för att godset skall kunna tas emot, befordras och
bevaras.
(jfr 318 § i utredningens förslag)
Denna bestämmelse är med undantag för vissa ordval identisk med
den regel om sjövärdighet som finns intagen i 13 kap. 12 § andra
stycket.
Lagrådet har, på motsvarande sätt som beträffande bestämmelsen
i 13 kap. 12 §, förordat att även förevarande bestämmelse utformas
i närmare överensstämmelse med sjövärdighetsregeln i 6 kap. 1 §.
Som jag närmare har utvecklat i specialmotiveringen till förstnämnda
paragraf har jag inte varit beredd att godta Lagrådets förslag i nu
aktuellt avseende.
Resebefraktarens val av lastnings- och lossningshamn
8 §
Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja lastnings- eller
lossningshamn, skall fartyget gå till den hamn som han anvisar, om
den är tillgänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och utan
hinder gå in eller ut med lasten. Val av lossningshamn oV-"
Prop. 1993/94:195
271
senast vid lastningens slut.
Har resebefraktaren beordrat fartyget till en osäker hamn, är han
ansvarig för skada som därigenom orsakas fartyget om han inte visar
att fel eller försummelse inte föreligger hos honom själv eller någon
som han svarar för.
Vid konsekutiva resor skall rätten att välja vilka resor som fartyget
skall utföra utövas på ett sådant sätt att de sammanlagda längderna av
lastresorna respektive ballastresorna enligt avtalet blir väsentligen
desamma. I annat fall är resebefraktaren skyldig att betala ersättning
för fraktförlust.
Resebefraktaren får inte ändra valet av hamn eller resa.
(jfr 319 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1891
års sjölag, speglar några grundläggande principer som utvecklats
inom kontraktsrätten i de fall resebefraktaren i befraktningsavtalet har
fått en optionsrätt med avseende på vilka hamnar som skall angöras
eller vilka resor som skall utföras under avtalstiden. Sådana options-
klausuler förekommer numera i stor utsträckning i certepartiema.
Men samtidigt görs från resebortfraktarens sida förbehåll och be-
gränsningar av olika slag, exempelvis i form av s.k. närklausuler,
ballastmilklausuler osv. De principer som anges i lagtexten avses ge
stadga åt tolkningen av den flora av olika klausuler som således
förekommer.
Första stycket
Första stycket anger att resebefraktaren vid optionsrättens utövande
kan välja hamn endast under förutsättning att denna är lämplig med
avseende på tillgänglighet och säkerhet. Utan särskild överenskom-
melse kan resebortfraktaren därför neka att angöra vissa hamnar. När
det gäller val av lossningshamn begränsas optionsrätten även tids-
mässigt. Valet måste göras innan lastningens slut för att dröjsmål och
extra kostnader inte skall uppstå för resebortfraktaren.
Andra stycket
Bestämmelserna om osäker hamn i andra stycket skall ses som ett
komplement till första stycket. Då resebefraktaren tillagts en rätt att
välja lastnings- eller lossningshamn bör han också ha ett strängare
ansvar i linje med de principer som fastlagts på tidsbefraktningens
område. Det kan härvid hänvisas till vad som i detta avseende anförts
vid 65 §.
Tredje stycket
1 tredje stycket ges en särskild bestämmelse för konsekutiva resor
när befraktaren har rätt att välja vilka resor som skall utföras. I
sådana fall är han skyldig att se till att det längdmässigt blir en
någorlunda balans mellan last- och ballastresoma. Utan en sådan
regel kan optionsrätten missbrukas eftersom bortfraktaren normalt
bara intjänar frakt under lastresorna. Bryter befraktaren mot regeln
blir han ansvarig för bortfraktarens fraktförlust under certepartiet.
1993/94:195
272
Fjärde stycket
Av fjärde stycket framgår att resebefraktaren endast kan göra ett val
av hamn eller resa enligt första och andra styckena. Även denna regel
föranleds av en önskan att skydda resebortfraktaren mot alltför stora
olägenheter och extra kostnader genom onödiga förberedelser.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Lastningsplats
9 §
Har bestämd lastningsplats inte avtalats, skall fartyget förläggas till
den lastningsplats som resebefraktaren anvisar, såvida denna är till-
gänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och utan hinder gå ut
med lasten.
Om lastningsplats inte har anvisats i tid, skall fartyget förläggas till
sedvanlig lastningsplats. Kan det inte ske, skall resebortfraktaren
välja en plats där lastningen skäligen kan äga rum.
Vare sig bestämd lastningsplats har avtalats eller inte, har rese-
befraktaren rätt att få fartyget förhalat från en lastningsplats till en
annan, om han svarar för kostnaderna för detta.
(jfr 320 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 77 och 78 §§ i 1891 års
sjölag. Endast språkliga och redaktionella ändringar har gjorts.
Lastningstid m.m.
Lastningstid
10 §
Resebortfraktaren är skyldig att låta fartyget ligga kvar för lastning
en viss lastningstid, som omfattar liggetid och överliggetid. Vid
befraktning på linjefartsvillkor (liner terms) ingår ingen överliggetid
i lastningstiden.
(jfr 321 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen i första meningen i denna paragraf överensstämmer
med 80 § första stycket i 1891 års sjölag. Någon ändring av begrep-
pen lastningstid, liggetid och överliggetid eller av den kostnads- och
tidsmässiga riskfördelningen avses inte, annat än att utformningen av
begreppet överliggetid har anpassats till framför allt engelsk certepar-
tipraxis (se vid 14 §).
Undantagsregeln i andra meningen är däremot ny. Den anger att
lastningstiden inte omfattar någon överliggetid i de fall befraktningen
sker på s.k. linjefartsvillkor (liner terms). En sådan certepartiklausul
används i vissa fall då avtalsparterna har utformat avtalet så att det
faller under reglerna om resebefraktning men de likväl önskar en
linjefartsliknande reglering på vissa punkter.
Prop. 1993/94:195
273
18 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
Liggetidens längd
Prop. 1993/94:195
11 §
Liggetid är den tid som skäligen kan påräknas för lastningen när
befraktningsavtalet ingås. Vid beräkningen av liggetiden skall hänsyn
tas till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningarna
ombord och i hamnen samt andra liknande omständigheter.
Liggetiden beräknas vid klausulerna
1) fac (fast as can), med utgångspunkt från att lastningen skall
utföras så snabbt som fartyget kan ta emot last med oskadade last-
ningsanordningar,
2) faccop (fast as can custom of the port), med utgångspunkt från
att lastningen skall utföras så snabbt som vanligt lastningssätt i
hamnen tillåter,
3) liner terms (linjefartsvillkor) med utgångspunkt från att lastningen
skall utföras så snabbt som vid vanlig lastning i hamnen av fartyg
som går i linjefart, med tillägg för den tid som går förlorad vid
trafikanhopning.
Om en gemensam tid har bestämts för lastning och lossning löper
liggetiden inte ut förrän den gemensamma tiden har gått till ända.
Liggetiden beräknas i arbetsdagar och arbetstimmar. Som arbetsdag
räknas varje vardag då arbete utförs det antal timmar som är vanligt
i hamnen på vardagar. Som arbetstimme räknas varje timme som kan
användas till lastning på vardagar. För de dagar då det arbetas
mindre än på arbetsdagar räknas det antal timmar som vanligen
används till lastning.
(jfr 322 § i utredningens förslag)
Denna paragraf motsvarar 81 och 87 §§ i 1891 års sjölag, dock med
viktiga ändringar och tillägg.
Första stycket
I 1891 års sjölag ges detaljerade regler om liggetidens längd be-
roende på ett fartygs utrustning och storlek. För fartyg av en viss
större dräktighet bestäms liggetiden dock efter en mer allmän skälig-
hetsbedömning. Enligt detta stycke skall en sådan allmän regel gälla
för alla fartyg när liggetiden inte bestämts i certepartiet. Ett fartygs
storlek och utrustning blir därvid två av flera omständigheter som
påverkar beräkningen av liggetiden.
Andra stycket
Det förekommer att liggetiden endast bestäms med utgångspunkt
från vissa certepartiklausuler. Förfarandet kommer exempelvis till
användning då förhållandena på lastnings- eller lossningsplatsen inte
är närmare kända. I syfte att nå en så enhetlig tolkning som möjligt
av tre klausuler (fac, faccop, liner terms), som ofta visat sig medföra
tvist mellan avtalsparterna, har i andra stycket tagits in en till
respektive klausul hörande standard. Dessa standarder fördelar den
tidsmässiga risken mellan bortfraktaren ch befraktaren vid avvikelser
från det normala lastnings- eller lossning förfarandet.
274
Tredje stycket
Tredje stycket avser den situationen att gemensam tid för lastning
och lossning blivit bestämd och anger att liggetiden inte löper ut
förrän all gemensam liggetid tagits i anspråk. Först därefter kan
således ersättning för överliggetid komma i fråga.
I 87 § första stycket i 1891 års sjölag föreskrivs att av den gemen-
samma tiden får inte mer tas i anspråk för lastningen än att en skälig
del av tiden återstår för lossningen. Någon sådan begränsning
innehåller inte 11 §. Detta betyder exempelvis att all liggetid kan
användas i lastningshamnen och åberopas mot mottagaren av godset
utan att särskild anteckning om detta skett i berört konossement. Om
överliggetid uppkommit redan i lastningshamnen kan dock ersättning
för denna krävas enbart om beloppet förts på konossementet. Detta
följer av 5 § andra stycket jämfört med 13 kap. 49 § andra stycket.
Fjärde stycket
Fjärde stycket överensstämmer med 81 § tredje stycket i 1891 års
sjölag och anger att liggetiden beräknas i arbetsdagar och arbets-
timmar. Vidare anges närmare i en kompletterande regel hur antalet
dagar och timmar skall beräknas.
Liggetidens början
12 §
Liggetiden börjar inte löpa förrän fartyget ligger på lastningsplatsen
och är klart att börja ta in last och resebortfraktaren har gjort an-
mälan om detta.
Anmälan far göras i förväg men inte förrän fartyget har kommit
fram till lastningshamnen. Visar det sig senare att fartyget inte var
klart att börja ta in last, skall den tid som går förlorad för att göra
fartyget klart inte räknas in i liggetiden.
Anmälan skall göras hos avlastaren eller, om denne inte kan anträf-
fas, hos resebefraktaren. Kan varken avlastaren eller resebefraktaren
anträffas, anses anmälan ha gjorts när den avsänts på ett ändamåls-
enligt sätt.
Tiden räknas antingen från det klockslag då arbetet i hamnen van-
ligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut. I det förra
fallet skall anmälan vara gjord senast en timme före kontorstidens slut
föregående dag och i det senare fallet senast klockan tio samma dag.
(jfr 323 § i utredningens förslag)
Första och andra styckena
Bestämmelserna i första och andra styckena motsvarar 82 § första
stycket i 1891 års sjölag. Reglerna anger liggetidens början och när
anmälan (lastningsnotis) får ske. Någon ändring i sak åsyftas inte.
Endast språkliga och redaktionella ändringar har företagits.
Tredje stycket
I tredje stycket föreskrivs hur en anmälan skall göras. Anmälan
skall i första hand ges - skriftligt eller muntligt - till avlastaren,
eftersom han berörs direkt i sina förberedelser av lastningen. Först
Prop. 1993/94:195
275
om avlastaren inte kan anträffas skall anmälan göras hos befraktaren. Prop. 1993/94:195
Om ingen av dem kan anträffas skall giltig anmälan ändå anses ha
skett när anmälan avsänts på ett ändamålsenligt sätt t.ex. per telex,
telefax, brev eller genom bud.
Fjärde stycket
Den exakta tiden på dygnet för liggetidens början och lastnings-
anmälan anges i fjärde stycket. Regeln överensstämmer i stort med
regleringen i 1891 års sjölag, dock att en bättre anpassning gjorts till
eventuella variationer i olika hamnars arbetstider.
Hinder
13 §
Kan fartyget inte förläggas till lastningsplatsen på grund av hinder
på resebefraktarens sida, får det ändå anmälas klart att börja ta in last
med verkan att liggetiden börjar löpa. Detsamma gäller vid trafik-
anhopning och dessutom vid annat hinder som resebortfraktaren inte
skäligen kunnat räkna med när avtalet ingicks.
I liggetiden inräknas inte den tid som går förlorad på grund av
hinder på resebortfraktarens sida. Detsamma gäller den tid som går
förlorad till följd av att fartyget har förlagts till annan än sedvanlig
lastningsplats av en anledning som resebortfraktaren skäligen kunnat
räkna med när avtalet ingicks. Däremot inräknas uppehåll på grund
av fartygets förhalning.
(jfr 324 § i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar 83 och 84 §§ i 1891 års sjölag men modifie-
rar reglerna om liggetidens början i fall av hinder.
Första stycket
Bestämmelsen i första stycket första meningen överensstämmer med
1891 års sjölag. Andra meningen avser till en början risken för
trafikanhopning. I motsats till vad som gäller enligt 1891 års lag kan
bortfraktaren anmäla fartyget lastningsklart vid trafikanhopning även
om han kunde ha förutsett sådan anhopning vid avtalstillfället. Bak-
grunden till detta är att befraktaren normalt är den som bäst känner
till risken för trafikanhopning i lastningshamnen. För andra hinder än
trafikanhopning är det däremot avgörande om bortfraktaren skäligen
kunde räkna med hindret när avtalet ingicks.
För bestämmelsens tillämpning är det utan betydelse huruvida en
viss lastningsplats avtalats eller inte. Därmed försvinner den tidigare
så viktiga skillnaden mellan "port charterparty" och "berth charter-
party".
Andra stycket
Andra stycket överensstämmer med reglerna i 1891 års sjölag.
Endast språkliga och redaktionella ändringar har vidtagits.
Överliggetid
Prop. 1993/94:195
14 §
Överliggetid är den tid som fartyget efter liggetidens utgång måste
ligga kvar för att bli lastat, om inte överliggetidens längd är fastställd
genom avtal.
Överliggetiden beräknas för löpande dagar och timmar från ligge-
tidens utgång. Bestämmelserna i 13 § andra stycket har motsvarande
tillämpning.
(jfr 325 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen, som gäller överliggetid, motsvarar 85 § i 1891 års
sjölag. Viktiga principiella ändringar har dock gjorts.
Första stycket
I första stycket anges att överliggetiden löper till dess lastningen
avslutats, inte såsom tidigare under ett visst antal dagar. Regeln, som
är en anpassning till internationell certepartipraxis, innebär att om
befraktaren fullgör sin skyldighet att betala ersättning för överliggetid
(se 15 §) och annat inte följer av avtalet måste bortfraktaren låta
fartyget ligga kvar så länge som krävs för lastningen. Enligt 35 § kan
dock bortfraktaren i vissa fall häva certepartiet eller förklara last-
ningen avslutad. Angående de närmare förutsättningarna för detta kan
hänvisas till vad som anförs under den paragrafen.
Andra stycket
Regeln i andra stycket om överliggetidens beräkning har anpassats
till de ändringar som gjorts i första stycket. Eftersom tiden inte
längre bestäms till ett visst antal dagar är det tillräckligt att ange att
beräkningen sker för löpande dagar och timmar, inte såsom tidigare
för arbetsdagar och arbetstimmar. Hänvisningen till 13 § andra
stycket om hur vissa hinder påverkar tidsberäkningen överensstämmer
helt med motsvarande hänvisning i 85 § i 1891 års sjölag.
Ersättning för överliggetid
15 §
Resebortfraktaren har rätt till särskild ersättning för överliggetid.
Ersättningen bestäms med hänsyn till frakten och till den ökning eller
minskning av resebortfraktarens utgifter som följer av att fartyget
ligger stilla.
Ersättningen skall betalas vid anfordran.
Om ersättningen inte betalas eller säkerhet inte ställs för den, har
resebortfraktaren rätt att göra anteckning om fordringen på konosse-
mentet. Gör han inte det får han i stället förelägga resebefraktaren en
bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och
betalas fordringen inte inom tilläggstiden, får resebortfraktaren häva
befraktningsavtalet och kräva ersättning för förlust som beror på att
resan inte kommer till stånd.
277
(jfr 326 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf reglerar den särskilda ersättningen Prop. 1993/94:195
för överliggetid.
Första stycket
Första stycket överensstämmer med 86 § första stycket i 1891 års
sjölag (se prop. 1981/82:87 s. 23).
Andra stycket
Regeln i andra stycket har anpassats till bortfraktarens fria disposi-
tion över ersättningskravet. Han kan kräva betalning dag för dag, vil-
ket dock sällan görs, eller bestämma sig för någon annan för honom
ändamålsenlig betalningstidpunkt. Härvid kan reglerna i 3 kap. 43 §
om sjöpanträtt i inlastat gods vara av betydelse.
Tredje stycket
Om ersättningen inte betalas eller säkerhet inte blir ställd för
beloppet har bortfraktaren enligt tredje stycket möjlighet att anteckna
fordringen på konossementet, om sådant brukas. Bortfraktaren kan
således i likhet med regleringen i 1891 års sjölag i stället rikta sitt
krav mot mottagaren av godset.
Den kompletterande bestämmelsen om hävning av befraktningsav-
talet är däremot ny och kan åberopas av bortfraktaren i det fall han
inte väljer eller har möjlighet att föra fordringen på ett konossement.
Konstruktionen med hävningsrätt efter en viss skälig tilläggstid är
samma lösning som valts i den nya köplagen vid exempelvis utebliven
betalning (se prop. 1988/89:76 s. 164). En ställd säkerhet under till-
läggstiden upphäver inte denna hävningsrätt. Någon direkt hävning
under åberopande av väsentligt avtalsbrott kan däremot inte ske.
Enligt allmänna rättsgrundsatser torde dock bortfraktaren kunna häva
avtalet direkt eller under tilläggstiden, om det framkommit eller
framkommer omständigheter som gör klart att betalning inte kommer
att ske.
Om hävning sker följer också ett skadeståndsansvar för befraktaren.
Ersättningen är inte begränsad till något visst slag av skada men i de
flesta fall torde - förutom för utlägg och kostnader föranledda av
själva dröjsmålet med betalningen - ersättning för fraktförlust främst
komma i fråga. Befrielse från ersättningsskyldighet torde enligt
allmänna rättsgrundsatser förekomma endast vid betalningshinder av
mer kvalificerat slag (jfr för köprättens del 57 § köplagen, 1990:
931).
Bortfraktarens rätt till dröjsmålsränta regleras i räntelagen.
Lastning
Lastning och stuvning
278
16 §
Följer inte något annat av vad som är brukligt i hamnen, skall rese-
befraktaren avlämna godset vid fartygets sida och resebortfraktaren
ta det ombord. Vid klausulerna
1) fio (free in and out), skall resebefraktaren sörja för lastningen,
2) liner terms (linjefartsvillkor), skall resebortfraktaren sörja för
lastningen.
Resebortfraktaren skall sörja för underlag och annat som behövs för
stuvningen samt utföra den.
I fråga om däckslast skall 13 kap. 13 § tillämpas.
Om fartyget av en anledning som resebortfraktaren skäligen kunnat
räkna med när avtalet ingicks har förlagts till annan än sedvanlig last-
ningsplats, är resebortfraktaren ansvarig för de ökade utgifter som
detta medför.
(jfr 327 § i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar 89 och 91 §§ i 1891 års sjölag och rör
huvudsakligen funktionsfördelningen mellan bortfraktare och befrak-
tare vid lastning. Bestämmelserna har i vissa delar omarbetats och
anpassats till modem lasthanteringsteknik.
Begreppet "lastning" anses omfatta tre olika moment, nämligen att
föra fram godset till fartyget, att ta det ombord och därefter att
placera godset ombord på avsedd plats. Med "stuvning" brukar
förstås den slutliga placeringen av godset innanför det område där det
skall vara samt säkringen av godset.
Första stycket
Enligt första stycket gäller som utgångspunkt vid resebefraktning
den gräns för funktionsfördelningen som hittills har använts, dvs. att
befraktaren skall lämna av godset till bortfraktaren vid fartygets sida.
I den nya regleringen - till skillnad från i 1891 års sjölag - gäller
detta även om fartyget förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats.
Om annat följer av vad som är brukligt i hamnen gäller dock det i
stället. Härför krävs inte att det skall vara fråga om en sådan
sedvänja som avses i 2 § första stycket.
Ursprungsfördelningen kan också förryckas på varierande sätt
genom förekomsten av olika lastningsklausuler i certepartiema. Med
hänsyn till vikten av en enhetlig tolkning av dessa klausuler har i
lagtexten tagits in tolkningsstandarder med avseende på två ofta
förekommande klausuler (fio, liner terms). Dessa standarder innebär
att befraktaren alternativt bortfraktaren skall utföra hela lastnings-
arbetet och även stå kostnaderna för detta. Om partema enbart avser
en annan kostnadsfördelning krävs därför en ytterligare precisering
i certepartiet (exempelvis genom användning av klausulen cost fio).
Andra stycket
Av andra stycket framgår att bortfraktaren skall sörja för stuvningen
av godset, anskaffning av stuvningsmateriel m.m., om annat inte
avtalats.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket gäller samma bestämmelser om däckslastning
som vid styckegodstransport.
Prop. 1993/94:195
279
Fjärde stycket Prop. 1993/94:195
Enligt fjärde stycket är bortfraktaren i vissa fall ansvarig för
befraktarens eventuella ökade utgifter som följd av att bortfraktaren
har förlagt fartyget till annan än sedvanlig lastningsplats (jfr 89 §
andra stycket 1891 års sjölag).
Avlämnande av godset
17 §
Godset skall avlämnas och lastas med tillbörlig skyndsamhet. Det
skall avlämnas på ett sådant sätt och i sådant skick att det bekvämt
och säkert kan tas ombord, stuvas, befordras och lossas.
Bestämmelserna i 13 kap. 6 - 9 §§ har motsvarande tillämpning.
(jfr 328 § i utredningens förslag)
Paragrafen innehåller närmare bestämmelser för godsets inlastning.
Första stycket
Första stycket överensstämmer med 90 § i 1891 års sjölag. Endast
ordvalet har ändrats och anpassats efter motsvarande bestämmelse i
13 kap. 5 §.
Andra stycket
I andra stycket anges att 13 kap. 6-9 §§ (regler om farligt gods
m.m.) skall tillämpas vid resebefraktning. Däremot är de särskilda
ansvarsreglema för farligt gods i 13 kap. 41 § inte tillämpliga på
befraktningsområdet.
Ombordkonossement
18 §
När godset har lastats skall resebortfraktaren eller befälhavaren eller
den som resebortfraktaren annars har bemyndigat, på avlastarens be-
gäran utfärda ombordkonossement, förutsatt att nödvändiga hand-
lingar och uppgifter finns.
Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset,
om det kan ske utan väsentlig olägenhet.
Utfärdas enligt befraktningsavtalet konossement med andra villkor
än dem som avtalet föreskriver och medför detta ökat ansvar för
resebortfraktaren, skall resebefraktaren hålla honom skadeslös.
(jfr 329 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 95 § i 1891 års sjölag.
Reglerna om mottagningskonossement, som i första hand rör stycke-
godstransport, har emellertid brutits ut och införts som särskilda
styckegodsregler i 13 kap. 44 §.
280
Första stycket
Med första stycket, som endast behandlar ombordkonossement,
avses ingen ändring i förhållande till 1891 års sjölag.
Andra stycket
Enligt andra stycket behålls avlastarens rätt att få särskilda konosse-
ment för delar av godset.
Tredje stycket
Bestämmelsen ger bortfraktaren rätt till regress mot befraktaren, om
konossement utfärdas med andra villkor än dem som följer av
befraktningsavtalet och detta medför ett ökat ansvar för bortfraktaren.
Det är emellertid bara det ökade ansvaret på grund av de särskilda
konossementsvillkoren som föranleder regressrätt men däremot inte
ett ökat ansvar på grund av att bortfraktaren blir underkastad någon
tvingande reglering genom att utfärda konossement. Regeln torde
överensstämma med gällande rätt (se rättsfallen Vestkyst ND 1961
s. 325 NHR och Jobst Oldendorff ND 1979 s. 364).
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Resan
Resebortfraktarens omsorgsplikt m.m.
19 §
Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet och i övrigt på ett
försvarligt sätt. Bestämmelserna i 13 kap. 12 § första och tredje
styckena samt 16 och 17 §§ har motsvarande tillämpning.
(jfr 330 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 98 § första stycket samt
101-104 §§ i 1891 års sjölag. Utöver språkliga och redaktionella
ändringar har vissa ändringar i sak vidtagits. Detta framgår av
13 kap. 12, 16 och 17 §§, vilka bestämmelser även skall tillämpas på
resebefraktningens område.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Deviation och substituthamn
20 §
Deviation får endast företas för att rädda personer eller för att bärga
fartyg eller annan egendom till sjöss eller av någon annan skälig an-
ledning.
Om det uppkommer hinder som medför att fartyget inte kan anlöpa
lossningshamnen och lossa lasten eller detta inte kan ske utan oskäligt
uppehåll, får resebortfraktaren i stället välja en annan lämplig
lossningshamn.
(jfr 331 § i utredningens förslag)
Första stycket
Bestämmelsen i första stycket om deviation överensstämmer med
Prop. 1993/94:195
281
98 § andra stycket i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har Prop. 1993/94:195
gjorts.
Andra stycket
Regeln i andra stycket om substituthamn är ny och speglar certe-
partipraxis. Den innebär att bortfraktaren vid hinder kan avbryta
resan och lossa lasten i lämplig hamn. Hindret, som kan utgöras
exempelvis av is eller av strejk vid kanal- eller hamnanläggning, skall
vara av en viss bestående karaktär och utanför bortfraktarens
kontroll. Bortfraktaren kan dock inte lossa lasten i annan än den
avtalade hamnen om denna kan nås via en annan rutt, och detta gäller
även om avvikelsen skulle innebära betydande extrakostnader för
honom så länge som resan framstår som någorlunda densamma.
Risken för det uppkomna hindret fördelas mellan bortfraktaren och
befraktaren genom reglerna om avståndsfrakt (se 21 §).
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Avståndsfrakt
21 §
Har en del av resan utförts när befraktningsavtalet hävs eller faller
bort eller när godset av någon annan anledning lossas i en annan
hamn än den avtalade lossningshamnen, har resebortfraktaren rätt till
avståndsfrakt. Bestämmelserna i 24 § skall också tillämpas.
Avståndsfrakt är den avtalade frakten med avdrag för ett belopp
som beräknas efter förhållandet mellan den återstående och den
avtalade resans längd. Hänsyn skall även tas till varaktigheten av och
de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får inte
överstiga godsets värde.
Tvist om avståndsfrakt kan hänskjutas till utredning och avgörande
genom dispasch. Därvid skall i tillämpliga delar gälla föreskrifterna
om dispasch vid gemensamt haveri.
(jfr 332 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar spridda regler om
avståndsfrakt i 129 §, 133 § andra stycket och 135 § tredje stycket i
1891 års sjölag.
Första stycket
Första stycket innehåller samma grundprinciper för avståndsfrakt
som 1891 års sjölag, dock att reglerna i 24 § om frakt för gods som
inte finns i behåll skall tillämpas även när resan avslutas i en
mellanhamn. Detta innebär exempelvis att bortfraktaren kan kräva
avståndsfrakt även för gods som gått förlorat på grund av sin egen
beskaffenhet.
Andra och tredje styckena
Andra och tredje styckena överensstämmer helt med 129 § andra
och tredje styckena i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har
282
gjorts i andra stycket. Prop. 1993/94:195
Bestämmelserna vilar på grundtanken att utfört befordringsarbete
ökat godsets värde i den utsträckning detta förts närmare bestämmel-
seorten och att bortfraktaren skall kompenseras för detta, och endast
för detta. Några regler om särskild kompensation vid en förlängd resa
finns därför inte.
Farligt gods
22 §
Har farligt gods lastats utan att resebortfraktaren kände till dess
farliga beskaffenhet, får han efter omständigheterna lossa, oskadlig-
göra eller förstöra godset utan skyldighet att betala ersättning. Det-
samma gäller även om resebortfraktaren kände till godsets farliga
beskaffenhet och det senare uppstår en fara för person eller egendom
som gör det oförsvarligt att behålla godset ombord.
(jfr 333 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen motsvarar reglerna i 13 kap. 41 § första stycket sista
meningen och tredje stycket. Det kan därför hänvisas till vad som
anförts om detta under denna paragraf.
Av hänvisningen i 17 § framgår att befraktaren är skyldig att märka
gods av farlig beskaffenhet samt upplysa bortfraktaren om dess
farlighet och om nödvändiga säkerhetsåtgärder. Däremot är be-
fraktaren inte underkastad sådant strikt ansvar för skada som vid
styckegodstransport. Om det farliga godset förorsakar skada skall
befraktarens ansvar bedömas utifrån reglerna i 37 §.
Lossning och utlämnande av godset
Lossningen
23 §
I fråga om lossningsplats, lossningstid och lossning av godset har
9 - 17 §§ motsvarande tillämpning. Därvid skall det som är bestämt
om resebefraktaren i stället gälla mottagaren av godset.
Den som visar sin behörighet som mottagare har rätt att besiktiga
godset innan han tar emot det.
Finns det flera mottagare av gods som befordras enligt samma
befraktningsavtal, får de endast gemensamt anvisa lossningsplats eller
fordra att fartyget förhalas.
Ökade kostnader till följd av att godset är skadat eller måste bort-
skaffas på grund av en skada skall betalas av resebefraktaren, om
skadan har orsakats av godsets egen beskaffenhet eller av fel eller
försummelse av resebefraktaren eller någon som han svarar för. Vid
klausulen fio (free in and out) skall resebefraktaren betala kost-
naderna, om inte resebortfraktaren är ansvarig för skadan enligt 27 §.
(jfr 334 § i utredningens förslag)
283
Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 105 - 108 §§ och 111 §
i 1891 års sjölag.
Förstastycket Prop. 1993/94:195
I första stycket, som avser lossningsplats, lossningstid och sättet för
lossning, anges genom hänvisningar att reglerna för lastning m.m.
har motsvarande tillämpning.
Andra stycket
Andra stycket överensstämmer med 111 § i 1891 års sjölag och
någon ändring i sak avses inte. Endast den som visar sin behörighet
som mottagare av godset kan således kräva besiktning före mottagan-
det. En köpare av godset enligt principen "betalning mot dokument"
kan däremot inte kräva en sådan besiktning så länge han inte också
framstår som mottagare i transporträttslig mening.
Tredje stycket
Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar 105 § andra stycket i 1891
års sjölag. Regeln har endast anpassats terminologiskt till att gälla vid
resebefraktning.
Fjärde stycket
Regeln i fjärde stycket är ny och anger kostnadsansvaret för för-
höjda lossningskostnader i samband med lastskada. Ansvaret följer
den grundläggande funktionsfördelningen mellan bortfraktare och
befraktare enligt 16 § med vissa undantag. Har skadan orsakats av
godsets egen beskaffenhet eller av fel eller försummelse på befrakta-
rens sida skall han betala de ökade kostnaderna. Om likaså befrakt-
ningsavtalet innehåller klausulen fio, fio stowed osv. skall befraktaren
betala de extra kostnaderna såvida inte bortfraktaren är ansvarig för
skadan enligt 27 §.
Frakt för gods som inte finns i behåll
24 §
För gods som inte finns i behåll vid resans slut, skall frakt utgå
endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen beskaffenhet,
bristfällig förpackning eller fel eller försummelse av resebefraktaren
eller någon som han svarar för eller om resebortfraktaren har sålt
godset för ägarens räkning eller har lossat, oskadliggjort eller förstört
det enligt 22 §.
Erlagd frakt skall betalas tillbaka om resebortfraktaren enligt första
stycket inte har rätt till frakt.
(jfr 335 § i utredningens förslag)
Denna paragraf som reglerar fraktrisken mellan bortfraktare och
befraktare när godset inte finns i behåll överensstämmer helt med
125 § i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har vidtagits. En
motsvarande bestämmelse för styckegodstransport finns i 13 kap.
10 § andra stycket.
284
Mottagarens och resebefraktarens ansvar för frakt m.m.
25 §
Genom att ta emot godset blir mottagaren skyldig att betala frakt
och andra fordringar i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. 19 §.
Resebortfraktaren kan under alla omständigheter kräva betalning av
resebefraktaren i enlighet med bestämmelserna i 13 kap. 23 §.
Resebortfraktaren har rätt att hålla inne godset i enlighet med
bestämmelserna i 13 kap 20 §.
(jfr 336 § i utredningens förslag)
Av denna paragraf, som reglerar mottagarens och befraktarens
ansvar för frakt m.m. samt bortfraktarens retentionsrätt i godset,
framgår att motsvarande bestämmelser vid styckegodstransport skall
äga tillämpning. Det kan därför hänvisas till vad som anförts vid
13 kap. 19, 20 och 23 §§.
Uppläggning av godset
26 §
Underlåter mottagaren att uppfylla villkoren för utlämnandet av
godset eller fördröjer han lossningen så att denna inte hinner slutföras
inom avtalad tid eller i övrigt inom skälig tid, har resebortfraktaren
rätt att lossa godset och lägga upp det i säkert förvar för mottagarens
räkning. Mottagaren skall underrättas om uppläggningen.
Om mottagaren vägrar att ta emot godset eller inte är känd eller inte
kan anträffas, skall resebortfraktaren så snart som möjligt underrätta
resebefraktaren. Anmäler mottagaren sig inte så tidigt att lossningen
kan slutföras i rätt tid, skall resebortfraktaren lossa och lägga upp
godset i säkert förvar. Mottagaren och resebefraktaren skall under-
rättas om uppläggningen.
I underrättelsen enligt första eller andra stycket skall anges en skälig
tidsfrist efter vars slut resebortfraktaren har rätt att sälja eller förfoga
över upplagt gods. Vid försäljning av eller annat förfogande över
godset har bestämmelserna i 13 kap. 22 § motsvarande tillämpning.
(jfr 337 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 114 § i 1891 års sjölag
och reglerar bortfraktarens rätt respektive plikt att ensidigt avveckla
befraktningsavtalet. Vissa ändringar har gjorts som en anpassning till
den nya definitionen av överliggetid i 14 § första stycket.
Första stycket
I första stycket, som anger rätten att lägga upp godset i förvar, har
kriteriet "före lossningstidens slut" i 1891 års sjölag ersatts med
"inom avtalad tid eller i övrigt inom skälig tid". Om lossningstiden
blivit avtalad mellan parterna innebär detta ingen ändring. Om så inte
har skett måste däremot fartyget ligga kvar för lossning under en
skälig tid. Vad som är skälig tid måste avgöras i det enskilda fallet.
Som utgångspunkt vid denna bedömning kan i de flesta fall tas den
normala lossningstiden för det fartyg och den last som det är fråga
Prop. 1993/94:195
285
om.
Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att bortfraktaren går
miste om skadeersättning på grund av dröjsmål om han inte utnyttjar
en möjlighet att lägga upp godset. Detta framgår indirekt av 36 §
första stycket.
Andra stycket
Andra stycket, som reglerar plikten att lägga upp godset i förvar vid
bl.a. mottagarens vägran att ta emot godset, överensstämmer i stort
med vad som gäller enligt 1891 års sjölag. Endast underrättelsernas
adressater har ändrats. Det får anses naturligt att de personer som i
första hand berörs av dröjsmålet blir underrättade, dvs. befraktaren
och mottagaren (om denne är känd).
Tredje stycket
Av tredje stycket framgår att bortfraktaren kan sälja eller på annat
sätt förfoga över upplagt gods enligt reglerna i 13 kap. 22 §.
Bestämmelsen i detta stycke om att en försäljning måste föregås av
en skälig tidsfrist har sin motsvarighet i 13 kap. 21 §.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Lastskada och dröjsmål med utlämnandet
27 §
Resebortfraktaren är ansvarig i enlighet med bestämmelserna i
13 kap. 24 - 35 och 37 - 39 §§ för skada till följd av att gods går
förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård. Bestämmel-
serna i 13 kap. 36 § har också motsvarande tillämpning.
En mottagare som inte är resebefraktaren har också rätt till ersätt-
ning enligt första stycket. Om mottagaren innehar konossement som
har utfärdats av resebortfraktaren får han även åberopa reglerna i 5 §.
(jfr 338 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar närmast 118 § och
123 § andra stycket i 1891 års sjölag och rör ansvaret för lastskada
och dröjsmålsskada. Reglerna, som fått en helt ny redaktionell upp-
byggnad, är desamma som gäller vid styckegodstransport.
Första stycket
I första stycket anges att bortfraktaren är ansvarig enligt reglerna
för styckegodstransport i 13 kap. 24-35 och 37-39 §§. Vidare anges
att bestämmelserna i 36 § samma kapitel också skall tillämpas. Sist-
nämnda regel tar sikte på den situationen att den kontraherande
bortfraktaren inte själv utför hela befordringen. Det kan exempelvis
röra sig om en successiv befordran. Bestämmelserna är tvingande i
svensk och intemordisk fart till förmån för avlastare, befraktare och
mottagare. Detta framgår av 2 § andra stycket.
Prop. 1993/94:195
286
Andra stycket Prop. 1993/94:195
I andra stycket anges uttryckligen att även en mottagare som inte är
befraktaren har rätt till skadeersättning enligt de förutsättningar som
anges i första stycket. Om mottagaren innehar ett trampkonossement
som har utfärdats av bortfraktaren kan han därutöver åberopa
ansvarsbestämmelserna i 5 §. Detta innebär framförallt att det
tvingande ansvarsområdet för bortfraktaren utökas väsentligt,
eftersom 5 § gör en vidarehänvisning till ansvarsreglema vid
styckegodstransport. Om däremot någon annan, exempelvis be-
fraktaren, utfärdat konossementet bestäms bortfraktarens ansvar
uteslutande av reglerna i första stycket.
Avtalsbrott och hinder på resebortfraktarens sida
Kancelleringstid
28 §
Skall fartyget vara klart att börja ta in last senast viss tidpunkt
(kancelleringstid), får resebefraktaren häva befraktningsavtalet, om
fartyget inte är klart att börja ta in last eller lastningsanmälan inte har
lämnats före fristens utgång.
Anmäler resebortfraktaren att fartyget kommer efter det att fristen
har löpt ut och uppger han när fartyget kommer att vara klart att
börja ta in last, får resebefraktaren häva avtalet om det sker inom
skälig tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten ny kancel-
leringstid.
(jfr 339 § i utredningens förslag)
Paragrafen, som reglerar befraktarens hävningsrätt vid bruk av s.k.
kancelleringstid, motsvarar 126 § andra och tredje styckena i 1891
års sjölag.
Första stycket
I första stycket har, förutom språkliga ändringar, endast gjorts den
modifieringen i förhållande till 1891 års sjölag att bortfraktaren för
att undgå hävning även måste göra lastningsanmälan inom den be-
stämda tiden.
Enligt 1 § i detta kapitel gäller bestämmelsen i första stycket även
konsekutiva resor. Om kancelleringstiden är knuten till den första
resan, innebär en hävning normalt att befraktningsavtalet i dess helhet
faller bort.
Andra stycket
Enligt andra stycket första meningen behåller bortfraktaren sin
interpellationsrätt såsom i 1891 års sjölag. Som ytterligare villkor för
denna rätt måste dock bortfraktaren även uppge hur stort dröjsmål
som uppkommit eller kan förutses. Därmed får befraktaren ett säkrare 287
underlag redan från början vilket kan påskynda hans ställnings-
tagande. Detta får givetvis i sin tur betydelse för frågan om en
hävningsförklaring avgetts inom skälig tid.
Bestämmelsen i andra meningen är ny. Om befraktaren väljer att Prop. 1993/94:195
fullfölja avtalet blir den nya tidpunkten som anges för lastning att
anse som ny kancelleringstid. Bortfraktaren kan därvid vara säker på
att avtalet fullföljs förutsatt att den nya tiden för lastning iakttas.
Detta överensstämmer med certepartipraxis.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Dröjsmål och annat avtalsbrott
29 §
Resebefraktaren får häva befraktningsavtalet på grund av dröjsmål
eller annat avtalsbrott på resebortfraktarens sida, om avtalsbrottet är
väsentligt.
Sedan lastning har skett får resebefraktaren inte häva avtalet om
lossning av godset skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet för
annan befraktare. Vid konsekutiva resor får resebefraktaren inte häva
i fråga om en enstaka resa, om inte utförandet av denna är oväsenligt
för resebortfraktaren i förhållande till de återstående resorna.
Om resebefraktaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom
skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtals-
brottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
(jfr 340 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf reglerar befraktarens hävningsrätt
i andra fall än som avses i 28 § och motsvarar närmast 126 § första
stycket och 127 § i 1891 års sjölag. Reglerna har kompletterats med
en uttrycklig särregel för konsekutiva resor.
Första stycket
I första stycket första meningen anges uttryckligen att befraktaren
kan häva befraktningsavtalet såväl vid dröjsmål som vid annat avtals-
brott. Det kan exempelvis gälla bristande lastvärdighet, särskilda krav
på fartygets nationalitet osv. Avtalsbrottet skall vara väsentligt. Något
krav på insikt hos bortfraktaren om avtalsbrottets väsentlighet
uppställs inte.
Andra stycket
Andra stycket uppställer speciella villkor för hävning vid delbefrakt-
ning och vid konsekutiva resor. Enligt första meningen far hävning
inte ske, om detta innebär väsentlig skada eller olägenhet för andra
befraktare. En motsvarande bestämmelse för styckegodstransport har
tagits in i 13 kap. 14 § första stycket.
Likaså begränsas genom andra meningen befraktarens rätt att vid
konsekutiva resor häva befraktningsavtalet partiellt med avseende på
en enstaka resa. Så får ske endast om utförandet av den enskilda
resan är oväsentligt för bortfraktaren i förhållande till de återstående
resorna. 2gg
Tredje stycket
Enligt tredje stycket krävs att befraktaren, om han vill häva befrakt-
ningsavtalet, meddelar bortfraktaren detta inom skälig tid efter det att Prop. 1993/94:195
han måste antas ha fått kännedom om avtalsbrottet. Befraktarens be-
hov av att häva torde normalt ha samband med alternativa transport-
möjligheter eller annan möjlig disposition över godset. Vid en be-
dömning av om befraktaren handlat inom skälig tid får därför kravet
inte ställas så högt att han inte får tid att klarlägga och överväga den
uppkomna situationen. Praktiskt sett kan dock hävningsrätten bli
betydelselös genom att bortfraktaren tar ombord godset och låter
fartyget avsegla.
Förlust av fartyget
30 §
Avser befraktningsavtalet ett bestämt fartyg och går det förlorat
eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, är resebort-
fraktaren inte skyldig att utföra resan. I sådant fall har han inte heller
rätt att utföra resan med ett annat fartyg, även om han enligt en
allmän bestämmelse i avtalet har rätt att sätta in ett annat fartyg än
det avtalade.
(jfr 341 § i utredningens förslag)
Denna paragraf, som i första meningen överensstämmer med 128 §
i 1891 års sjölag, gäller befraktningsavtalets upphörande vid fartygets
förlisning eller kondemnation. Endast språkliga ändringar har
vidtagits (jfr lösningen vid styckegodstransport i 13 kap. 15 §). I
andra meningen har dock gjorts det tillägget att bortfraktaren inte
heller har rätt att utföra resan med ett annat fartyg och detta gäller
även om befraktningsavtalet innehåller en s.k. substitutionsklausul av
gängse utformning. För rätten att substituera i denna extraordinära
situation räcker det inte med en allmän bestämmelse om substitution
utan det krävs en särskild bestämmelse härom i certepartiet.
Att en substitutionsklausul av gängse utformning inte innebär en
motsvarande skyldighet för bortfraktaren att sätta in ett annat fartyg
i stället för det förlorade eller kondemnerade är klarlagt i praxis. En
lagregel med denna innebörd har därför inte ansetts nödvändig.
Har i certepartiet angetts att resan skall utföras med ettdera av två
alternativa fartyg, består såväl plikten som rätten att utföra resan till
dess ett av fartygen blivit slutligt nominerat och ett eventuellt haveri
inträffar med fartyget. Om bortfraktaren redan utnyttjat en sub-
stitutionsklausul och satt in ett annat fartyg i stället för det avtalade
innan en förlust inträffar, medför förlusten av det nya fartyget likaså
i konsekvens med det ovan sagda att bortfraktarens skyldighet och
rätt att utföra resan faller bort.
Om befraktningsavtalet faller bort skall bortfraktarens ansvar inte
bedömas enligt denna paragraf. Ett eventuellt ansvar får i stället
prövas uteslutande med utgångspunkt från den särskilda ansvarsbe-
stämmelsen i 31 §.
289
Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen formuleras på ett sådant
sätt att tveksamhet inte uppstår om dess dispositiva karaktär. Jag gör
19 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
härvid samma bedömning.Med hänsyn till strävan efter så lika Prop. 1993/94:195
nordiska lagtexter som möjligt har jag emellertid valt en något annan
lösning än den Lagrådet föreslagit.
Resebortfraktarens skadeståndsansvar
31 §
Uppkommer till följd av dröjsmål eller annat avtalsbrott på resebort-
fraktarens sida skada som inte omfattas av 27 §, har 13 kap. 25 och
26 §§ motsvarande tillämpning.
(jfr 342 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen motsvarar 130 § i 1891 års sjölag och reglerar
bortfraktarens ansvar för skada till följd av dröjsmål eller annat
avtalsbrott som inte omfattas av 27 §. Med dröjsmål avses även den
situationen att ett fartyg förlist eller kondemnerats.
I bestämmelsen är hänvisningen inskränkt till 13 kap. 25 och 26 §§.
Detta innebär att avtalsparterna får avtala om andra ansvarsför-
hållanden.
Avtalsbrott och hinder på resebefraktarens sida
Frånträdande före lastningens slut
32 §
Frånträder resebefraktaren befraktningsavtalet innan lastningen har
börjat eller har han, efter att ha gett uttryck åt detta, vid lastningens
slut inte lämnat allt det gods som avtalet gäller, har resebortfraktaren
rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Vid konsekutiva
resor kan frånträdande av en enstaka resa ske endast om utförandet
av denna är oväsentligt för resebortfraktaren i förhållande till de
återstående resorna.
Vid bestämmande av ersättningen skall hänsyn tas till om resebort-
fraktaren utan skälig anledning har underlåtit att ta med annat gods.
Rätt till ersättning föreligger inte om möjligheten att avlämna, be-
fordra eller föra in godset i bestämmelseorten måste anses utesluten
till följd av omständigheter som resebefraktaren inte borde ha räknat
med när avtalet ingicks, såsom utförsel- eller införselförbud eller
någon annan åtgärd av myndighet, förstörelse av allt gods av det slag
som avtalet avser eller en därmed jämförlig händelse. Detsamma
gäller om avtalet avser bestämt gods som förstörts genom en
olyckshändelse.
Om resebefraktaren vill åberopa en omständighet som avses i tredje
stycket skall han inom skälig tid meddela motparten detta. Gör han
inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha undvikits
om meddelande hade lämnats inom sådan tid.
(jfr 343 § i utredningens förslag)
Denna paragraf, som reglerar befraktarens rätt att frånträda befrakt-
ningsavtalet helt eller delvis, har sin motsvarighet i 131 §, 132 §
första stycket och 134 § i 1891 års sjölag. En motsvarande bestäm-
melse för styckegodstransport har införts i 13 kap. 11 §. Några större
290
ändringar i sak åsyftas inte men reglerna har fått en väsentligt ny Prop. 1993/94:195
redaktionell och principiell uppbyggnad. Vidare har en uttrycklig
särregel för konsekutiva resor tillkommit.
Första stycket
Bestämmelsen reglerar befraktarens ansvar när denne frånträder
avtalet. Frånträdandet kan vara fullständigt, dvs. avse hela lasten,
eller partiellt, dvs. avse en del av lasten. Såsom partiellt frånträdande
räknas också att befraktaren vid lastningens slut inte lämnat allt det
gods som avtalet gäller. Gemensamt för de tre fallen är att be-
fraktaren på ett eller annat sätt har gett uttryck för att last eller full
last inte kommer att lämnas. Har befraktaren inte gett uttryck för
detta men kan det vid lastningstidens slut konstateras att last inte alls
eller endast delvis har levererats gäller vad som sägs i 35 §.
"Påföljden" för ett frånträdande är densamma som i 1891 års sjölag,
dvs. som huvudregel full skadeersättning till bortfraktaren. Vid ett
delvis frånträdande kan det - förutom ersättning för fraktförlust på
grund av att frakten enligt avtalet beräknas efter godsmängden -
framförallt bli fråga om ersättning för extra kostnader för barlast eller
omstuvning.
Andra meningen avser konsekutiva resor. Principerna för ett
partiellt frånträdande är desamma som för partiell hävning enligt
29 §.
Andra stycket
Andra stycket om bortfraktarens skyldighet att begränsa sin skada
överensstämmer med 134 § i 1891 års sjölag. Någon motsvarighet till
dess andra stycke om ersättning för överliggetid m.m. har dock inte
upptagits i denna paragraf. Ersättning för överliggetid regleras
särskilt i 15 §. Om ytterligare uppehåll skulle uppstå för bortfraktaren
i det fall överliggetiden bestämts genom avtal och detta föranleder
extra kostnader, får ersättning för detta krävas med stöd av skadere-
geln i 36 §.
Tredje stycket
Tredje stycket om befrielse från ersättningsskyldighet vid vissa
extraordinära omständigheter överensstämmer helt med 1891 års
sjölag. Endast språkliga ändringar har gjorts.
Fjärde stycket
Fjärde stycket om befraktarens reklamationsplikt överensstämmer
med 1891 års sjölag. I förtydligande syfte har endast tillagts att
befraktaren blir ansvarig för extra och onödiga kostnader om
reklamation inte görs i tid.
Paragrafens första stycke har avfattats med beaktande av Lagrådets
erinringar.
Hävningsrätt m.m.
33 §
Får resebefraktaren frånträda befraktningsavtalet utan att skade-
291
ståndsansvar föreligger enligt 32 § tredje stycket, får även resebort- Prop. 1993/94:195
fraktaren frånträda avtalet om han meddelar detta inom skälig tid.
Om resebefraktaren inte avlämnar allt det gods som avtalet gäller,
får resebortfraktaren förelägga resebefraktaren en bestämd tilläggstid
inom vilken resebefraktaren skall betala ersättning eller ställa säker-
het. Är tiden inte oskäligt kort och har ersättningen inte betalats eller
säkerhet inte ställts inom tilläggstiden, får resebortfraktaren häva
avtalet. Han har även rätt till ersättning enligt 32 §.
(jfr 344 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 131 § andra stycket
andra meningen och 132 § andra och tredje styckena i 1891 års sjölag
och gäller bortfraktarens rätt till frånträdande eller hävning av
befraktningsavtalet vid extraordinära förhållanden respektive då
mindre last avlämnas än som avtalats. Vissa ändringar har dock
företagits.
Första stycket
Regeln i första stycket skall ses som ett komplement till 32 §. Om
befraktaren inte frånträder avtalet av vissa spekulativa skäl, ges åt
bortfraktaren en motsvarande möjlighet att förhindra resans utföran-
de. Detta överensstämmer med 1891 års sjölag.
Om bortfraktaren väljer att frånträda avtalet, är han på samma vis
som befraktaren skyldig att tillkännage detta inom skälig tid. Till
skillnad mot vad som gäller enligt 131 § andra stycket i 1891 års
sjölag går dock rätten att frånträda förlorad om reklamationsskyldig-
heten inte fullgörs i tid.
Andra stycket
Även bestämmelsen i andra stycket rörande partiellt frånträdande
skall ses som ett komplement till 32 §. Bortfraktaren har rätt att häva
avtalet om han har förelagt befraktaren en bestämd tilläggstid som
inte är oskäligt kort och betalning inte sker eller säkerhet inte ställs
inom tilläggstiden. Hävning får ske även om det föreligger om-
ständigheter som avses i 32 § tredje stycket. I tredje meningen
preciseras för tydlighets skull att bortfraktaren också kan kräva
ersättning enligt 32 § när avtalet hävs, om inte befraktaren är fri från
ersättningsansvar för att det gods som fattas inte har avlämnats, dvs.
det föreligger omständighet som avses i 32 § tredje stycket.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Frånträdande efter lastning
34 §
Sedan lastning har skett har resebefraktaren inte rätt att få godset
lossat eller resan avbruten, om detta skulle medföra väsentlig skada
eller olägenhet för resebortfraktaren eller någon annan befraktare.
Bestämmelserna i 32 och 33 §§ har motsvarande tillämpning.
292
(jfr 345 § i utredningens förslag)
Denna bestämmelse, som avser vissa inskränkningar i rätten för
befraktaren att frånträda befraktningsavtalet efter det att lastning
skett, motsvarar 133 § i 1891 års sjölag. Vissa språkliga ändringar
har dock gjorts. Vidare innebär hänvisningarna till 32 och 33 §§ att
bortfraktarens rätt till skadeersättning och rätt att häva avtalet skall
regleras enligt dessa paragrafer.
Bortfraktarens rätt till avståndsfrakt regleras i 21 §.
Dröjsmål med lastning
35 §
Har överliggetiden bestäms genom avtal och har resebefraktaren vid
lastningstidens utgång inte avlämnat godset eller endast en del av det,
har 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. Detsamma gäller när
befraktningsavtalet innehåller klausulen liner terms (linjefartsvillkor)
och liggetiden har löpt ut.
Om överliggetidens längd inte har avtalats och lastningen blir så
försenad att väsentlig skada eller olägenhet uppkommer för resebort-
fraktaren även om ersättning för överliggetid betalas, får han häva
avtalet eller, när gods redan har avlämnats, förklara lastningen
avslutad. I ett sådant fall har bestämmelserna i 32 och 33 §§
motsvarande tillämpning.
(jfr 346 § i utredningens förslag)
De speciella tolkningsreglema i 131 § tredje stycket och 132 §
första stycket i 1891 års sjölag har utgått och ersatts med bestäm-
melserna i denna paragraf om dröjsmål med lastningen. Bestäm-
melserna tar således sikte på den situationen att godset inte avlämnas
eller att endast en del av det avlämnas utan att befraktaren har gett
uttryck för någon avsikt att frånträda befraktningsavtalet (jfr 32 §
rörande frånträdande). Trots de redaktionella och principiella
ändringarna blir dock genom hänvisningarna till 32 och 33 §§
rättsföljden densamma, dvs. som huvudregel full skadeersättning till
bortfraktaren, oavsett om situationen är att betrakta som ett från-
trädande eller som dröjsmål från befraktarens sida.
Första stycket
Första stycket första meningen reglerar de fall då lastningstiden är
bestämd genom befraktningsavtalet och överensstämmer med gällande
rätt. I andra meningen har endast förtydligats att reglerna i första
meningen också gäller vid bruk av avtalsklausulen liner terms, såsom
denna skall tolkas enligt 10 §, under förutsättning att liggetiden har
löpt ut.
Andra stycket
Särregeln i andra stycket är ny och skall ses som ett nödvändigt
komplement till definitionen av "överliggetid" i 14 § första stycket i
fall då regeln om frånträdande i 33 § första stycket inte är direkt
Prop. 1993/94:195
293
tillämplig. Denna definition innebär nämligen att - om överliggetiden
inte fastställts i befraktningsavtalet - bortfraktaren får nöja sig med
den särskilda ersättningen för överliggetid även om tidsutdräkten blir
betydande. Bortfraktaren bör även i ett sådant fall kunna ta sig ur
kontraktsförhållandet om förseningen samtidigt innebär väsentlig
skada eller olägenhet för honom. Det kan exempelvis röra sig om en
långvarig hamnstrejk eller en spekulativ fördröjning från befraktarens
sida som gör att fartyget inte kan komma ut på en stigande frakt-
marknad eller annars att bortfraktaren kommer i dröjsmål mot en ny
befraktare.
I det fall last har avlämnats endast till en del och bortfraktaren
förklarar lastningen avslutad följer av hänvisningen till 33 § att
bortfraktaren därefter kan häva befraktningsavtalet i sin helhet genom
att förelägga befraktaren en bestämd frist för betalning av ersättning
eller ställande av säkerhet. Inte heller i den situationen kan bort-
fraktaren således tvingas att utföra resan utan full kompensation.
Prop. 1993/94:195
Annat dröjsmål
36 §
Fördröjs fartyget efter lastningen eller under resan och beror detta
på ett förhållande på resebefraktarens sida, har resebortfraktaren rätt
till ersättning, om inte resebefraktaren visar att varken han själv eller
någon som han svarar för har gjort sig skyldig till fel eller för-
summelse. Detsamma gäller om fartyget uppehålls under lossningen
därför att det inte är möjligt för resebortfraktaren att lägga upp godset
enligt 26 §.
Blir vid konsekutiva resor frakt, ersättning för överliggetid eller
andra fordringar enligt befraktningsavtalet inte betalade i rätt tid, får
resebortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för betalningen. Är
tiden inte oskäligt kort och betalas fordringen inte inom tilläggstiden,
får resebortfraktaren ställa in fullgörelsen av avtalet eller häva det.
Resebortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att
fullgörelsen ställs in eller, om avtalet hävs, att de återstående resorna
faller bort.
(jfr 347 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf, som behandlar allt dröjsmål efter
lastningens avslutande, motsvarar 96, 99 och 109 §§ i 1891 års
sjölag. Förutom att reglerna redaktionellt samlats i en paragraf har
även vissa ändringar gjorts i syfte att såväl förbättra bortfraktarens
ställning som förenkla ersättningssystemet. Paragrafen innehåller
också en särregel för konsekutiva resor.
Första stycket
I första stycket första meningen, som gäller dröjsmål efter last-
ningen i lastningshamnen eller under resan, regleras befraktarens
skadeståndsansvar. Regeln innebär att det särskilda presumtionsansva- 294
ret enligt 96 § i 1891 års sjölag i princip behålls men att beviskravet
skärps. Medan det tidigare räckte med att det gjordes antagligt måste
befraktaren nu kunna visa att fel eller försummelse inte föreligger på Prop. 1993/94:195
hans sida. Den i 1891 års sjölag speciella regeln med ersättning och
ersättningsberäkning såsom för överliggetid har utgått. All ersätt-
ningsskyldighet för dröjsmål efter lastningen faller nu under presum-
tionsansvaret.
Befraktarens presumtionsansvar omfattar även hans anställda och
andra som han svarar för, t.ex. en självständig avlastare som
handlar för befraktarens räkning.
I andra meningen av samma stycke anges att befraktaren har samma
ansvar vid dröjsmål med lossningen. En förutsättning för ersättning
är dock att bortfraktaren inte har möjlighet att ensidigt avveckla
befraktningsavtalet genom att lägga upp godset enligt reglerna i 26 §.
Det bör uppmärksammas att reglerna i 109 § i 1891 års sjölag om
godsmottagarens ansvar för underlåtenhet att medverka vid lossningen
inte har någon motsvarighet i den nya lagen. Mottagarens skyldig-
heter i samband med lossningen, exempelvis skyldigheten att betala
ersättning för överliggetid, regleras nu av bestämmelserna i 23, 25
och 26 §§.
Bestämmelserna i detta stycke innefattar inte någon uttrycklig regel
om hävning av befraktningsavtalet. Eftersom lastning redan skett får
nämligen en sådan bestämmelse mycket liten betydelse. Om dröjs-
målet blir långvarigt eller resan hindras av exempelvis ett över-
raskande exportförbud, torde dock en hävning kunna komma i fråga
med stöd av allmänna kontraktsrättsliga regler.
Andra stycket
Bestämmelsen i andra stycket är en ny särregel för konsekutiva
resor och avser bortfraktarens möjlighet till hävning eller inhibition
av befraktningsavtalet med avseende på återstående resor vid
utebliven betalning av frakt eller ersättning för överliggetid eller för
andra fordringar enligt befraktningsavtalet. Ett certeparti kan ofta
gälla en längre tidsperiod eller ett större antal resor och bortfraktaren
skall därvid inte kunna tvingas till att anträda en ny resa utan att han
fått betalt för en tidigare. Behov av en lika sträng hävningsregel som
i 71 § rörande tidsbefraktning - där förskottsbetalning av tidsfrakten
oftast utgör den enda säkerheten - finns dock inte. Möjligheten till
hävning och skadestånd regleras därför efter samma principer som i
15 § vid utebliven ersättning för överliggetid.
Skada som godset har orsakat
37 §
Har godset orsakat skada för resebortfraktaren eller skada på far-
tyget, är resebefraktaren skyldig att betala ersättning, om han själv
eller någon som han svarar för har gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Detsamma gäller om godset vid delbefraktning orsakat
skada på annat gods ombord på fartyget.
295
(jfr 348 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen avser befraktarens ansvar då gods orsakat skada.
Första meningen överensstämmer med 97 § första stycket i 1891 års Prop. 1993/94:195
sjölag. Befraktaren åläggs ett allmänt culpaansvar och detta omfattar
även skada orsakad av farligt gods. I avtalssammanhang används
emellertid inte sällan en s.k. harmless goodsklausul. Denna innebär
att ett presumtionsansvar kan drabba befraktaren. Detta ansvar blir då
av samma typ som förekommer i 8 § andra stycket gällande be-
fraktarens val av en osäker hamn.
Regeln i andra meningen är ny och tar sikte på skador som orsakas
på annat gods ombord vid delbefraktning. Vid en skadesituation är
det ofta närliggande att både fartyg och last drabbas. Det bör
emellertid observeras att bestämmelsen bara avser befraktarens ansvar
mot bortfraktaren för skada på bortfraktarens eget gods eller då denne
vill återkräva vad han själv tvingats att utge till ägaren av det skadade
godset. Om lastägaren vill rikta ett direkt krav mot befraktaren på
grund av skadan, måste detta således ske på utomobligatorisk grund.
Vid bedömningen av om fel eller försummelse kan anses föreligga
vid skada på annat gods blir givetvis av största betydelse om
bortfraktaren haft rätt att ta med gods för annan befraktare enligt
bestämmelserna i 3 § andra stycket.
Denna bestämmelse, som handlar om det transporträttsliga ansvaret,
utesluter inte att andra regler om ansvar kan bli tillämpliga. I
exempelvis produktansvarslagen (1992:18) finns regler om strikt
ansvar för bl.a. vissa sakskador som en produkt har orsakat på grund
av en säkerhetsbrist. Ansvaret gäller bl.a. tillverkare och importörer.
Det kan naturligtvis inträffa att en befraktare också har tillverkat det
transporterade godset och att detta orsakar skada på annat gods under
sådana förhållanden att förutsättningarna för skadestånd enligt
produktansvarslagen är uppfyllda. Att befraktarens ansvar regleras
enligt denna bestämmelse i sjölagen utesluter därför inte att han också
kan ha ett ansvar enligt produktansvarslagen men då inte i egenskap
av befraktare utan i egenskap av t.ex. tillverkare av den skadegörande
produkten.
Lagrådet har föreslagit att ett tillägg görs i lagtexten vad gäller den
särskilda skadeståndsregeln i andra meningen. Förslaget synes
emellertid innebära en icke avsedd inskränkning i regelns tillämp-
ningsområde i jämförelse med de övriga nordiska lagtexterna. Detta
har jag inte kunnat godta. Däremot har jag gjort ett förtydligande i
lagtexten så att det klart framgår att regeln avser godsskada vid
delbefraktning.
Befraktningsavtalets bortfall
Krigsfara m.m.
38 §
Visar det sig, sedan befraktningsavtalet har ingåtts, att resan skulle
vara förenad med fara för fartyget, personer ombord eller lasten till
följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat
väpnat våld, eller att en sådan fara har ökat väsentligt, får såväl
296
resebortfraktaren som resebefraktaren frånträda avtalet utan skyldig-
het att betala ersättning även om resan har påbörjats. Den som vill
frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela motparten detta. Gör
han inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha
undvikits om meddelande hade lämnats inom sådan tid.
Om faran kan avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller
lossas, får avtalet frånträdas endast för denna del. Resebortfraktaren
har dock rätt att frånträda avtalet i dess helhet, om det kan ske utan
väsentlig skada eller olägenhet för någon annan befraktare, om det
inte, efter uppmaning, betalas ersättning eller ställs säkerhet för frakt-
förlust och annan skada.
(jfr 349 § i utredningens förslag)
Denna paragraf, som motsvarar 135 § i 1891 års sjölag, innehåller
de allmänna reglerna för ett ömsesidigt frånträdande av befraktnings-
avtalet vid krigsfara och därmed jämförliga situationer.
Första stycket
Första stycket överensstämmer med regleringen i 1891 års lag med
den ändringen att nu uttryckligen också nämns fara för personer som
befinner sig ombord på fartyget. Vidare har lagts till att den som vill
frånträda avtalet blir ansvarig för extra och onödiga kostnader om
meddelande om frånträdande inte lämnas inom skälig tid.
Andra stycket
Andra stycket överensstämmer med regleringen i 1891 års lag med
den ändringen att ett frånträdande av befraktningsavtalet i dess helhet
förutsätter att det kan ske utan "väsentlig skada eller olägenhet" i
stället för som tidigare, utan "skada".
Någon motsvarighet till hänvisningarna i 135 § tredje stycket i 1891
års sjölag ges inte. Ersättning för överliggetid och avståndsfrakt
regleras nämligen särskilt i 15 respektive 21 §§. Ersättning för
ytterligare uppehåll utöver överliggetiden regleras i 36 §.
Frånträdande vid konsekutiva resor
39 §
Vid konsekutiva resor får frånträdande enligt 38 § begränsas till en
enstaka resa endast om utförandet av denna är oväsentligt i förhål-
lande till de återstående resorna.
Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja vilka resor
fartyget skall utföra, får frånträdande enligt 38 § ske endast om faran
är av väsentlig betydelse för fullgörelsen av avtalet.
(jfr 350 § i utredningens förslag)
Denna paragraf, som är ett komplement till 38 §, innehåller
särregler för konsekutiva resor vid krig eller liknande förhållanden.
Första stycket
Första stycket anger att ett frånträdande enligt 38 § av en enstaka
resa endast får ske om utförandet av denna är oväsentligt i för-
Prop. 1993/94:195
297
hållande till de återstående resorna. Denna princip är densamma som
i 29 § andra stycket och 32 § första stycket och syftar till att
förhindra en alltför kraftig störning i avtalsförhållandet. Begräns-
ningen i hävningsmöjligheten gäller både bortfraktaren och be-
fraktaren.
Andra stycket
I andra stycket behandlas den vanliga situationen att befraktaren
enligt avtalet har rätt att välja vilka resor som skall utföras. I detta
fall föreligger inte förutsättningarna enligt 38 § om han lika gärna
kan välja en resa utanför ett eventuellt krigsområde. Ett frånträdande
kan däremot ske om valrätten är begränsad till ett visst geografiskt
område och krigsfara eller liknande föreligger för hela området.
Krigsfaran har härvid en väsentlig betydelse för utförandet av resan.
På samma sätt kan bortfraktaren frigöra sig från avtalet om valet av
resa innebär att lastnings- eller lossningshamnen ligger i fareområdet
eller att fartyget måste passera genom detta.
Lagrådet har föreslagit en viss omformulering av bestämmelsen i
andra stycket. Vid övervägande härav har jag emellertid funnit att
den föreslagna lydelsen skiljer sig alltför mycket från de övriga
nordiska texterna. Detta skulle kunna leda till osäkerhet i rättstill-
lämpningen. Jag har därför inte följt Lagrådets förslag.
Kostnader för uppehåll
40 §
Blir fartyget, sedan lastningen har börjat, på grund av fara som
avses i 38 § uppehållet i lastningshamnen eller i en annan hamn under
resan, skall kostnaderna för uppehållet anses som kostnader för
gemensamt haveri och fördelas på fartyg, frakt och last enligt be-
stämmelserna om gemensamt haveri. Om befraktningsavtalet frånträds
gäller detta dock inte beträffande kostnader som hänför sig till tiden
efter frånträdandet.
(jfr 351 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen, som gäller kostnadsfördelningen vid uppehåll på
grund av krigsfara eller liknande förhållanden, överensstämmer helt
med 136 § i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har vidtagits.
Avtalsperiodens upphörande vid konsekutiva resor
41 §
Har fartyget befraktats för så många resor som det kan utföra inom
en angiven tidsrymd och har resebefraktaren före avtalsperiodens slut
fått anmälan om att fartyget är klart att börja ta in last, skall resan
utföras även om detta sker helt eller delvis efter det att avtalsperioden
har löpt ut.
Om det är uppenbart att fartyget inte kan nå lastningshamnen och
Prop. 1993/94:195
298
Om det är uppenbart att fartyget inte kan nå lastningshamnen och Prop. 1993/94:195
vara klart att börja ta in last före avtalsperiodens slut, är resebort-
fraktaren inte skyldig att sända fartyget till lastningshamnen.
Anmäler resebortfraktaren att fartyget kan komma för sent till last-
ningshamnen och begär han anvisningar, får resebefraktaren bestäm-
ma antingen att resan skall utföras enligt befraktningsavtalet eller att
avtalet skall upphöra. Avtalet upphör om resebefraktaren inte inom
skälig tid efter det att han fått anmälan begär att resan skall utföras.
(jfr 352 § i utredningens förslag)
Denna paragraf innehåller särregler för konsekutiva resor i det fall
fartyget enligt certepartiet skall utföra så många resor som möjligt
inom en viss angiven tidsperiod. På samma vis som vid tidsbefrakt-
ning kan det då vara svårt att planera verksamheten så att sista resan
exakt sammanfaller med befraktningsperiodens utgång. De här aktu-
ella reglerna reglerar om en eventuell slutlig resa skall anses falla
inom certepartiet eller inte.
Första stycket
Av första stycket framgår att en resa skall omfattas av certepartiet
så snart lastningsanmälan gjorts före avtalsperiodens slut. För last-
ningsanmälan gäller därvid reglerna i 12 och 13 §§.
Andra stycket
I andra stycket anges uttryckligen att bortfraktaren inte är skyldig
att anträda en resa mot lastningshamnen, om det är uppenbart att
fartyget inte kan komma fram i tid.
Tredje stycket
Även i ett tveksamt fall kan bortfraktaren befria sig från sina
skyldigheter genom att utnyttja den interpellationsrätt som tilläggs
honom enligt tredje stycket.
KVANTUMKONTRAKT
Tillämpningsområde
42 §
Bestämmelserna om kvantumkontrakt gäller befordran med fartyg
av en bestämd mängd gods fördelad på flera resor under en angiven
tidsrymd.
Bestämmelserna tillämpas dock inte, om det är avtalat att resorna
skall utföras efter varandra med ett bestämt fartyg.
(jfr 353 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen anger tillämpningsområdet för de dispositiva rätts-
reglerna om kvantumkontrakt.
299
Första stycket
Tillämpningsområdet bestäms enligt första stycket med hjälp av två
huvudrekvisit. Det ena är att transportåtagandet skall avse förflyttning
av ett visst totalkvantum gods. Enligt det andra skall detta kvantum
fördelas på flera resor under en angiven tidsrymd. Mängden gods
behöver inte vara bestämd i vikt eller volym utan kan likaväl anges
som en befraktares årliga export till en viss marknad. Kontraktet kan
även innehålla vida optioner ifråga om mängden och även avse olika
slag av gods.
Tidsperioden för kontraktet kan anges på olika sätt. Det vanligaste
är att tidsrymden anges i år eller månader. Men tidsperioden kan
även fastställas till den tid det tar att befordra en närmare identifierad
last, tex ett malmlager, med en viss skeppningshastighet.
Andra stycket
Gränsen mot konsekutiva resor anges enligt andra stycket så att, om
resorna skall utföras efter varandra och med bestämt fartyg, det
aldrig blir fråga om tillämpning av kvantumreglema utan av resebe-
fraktningsreglema med deras särregler för konsekutiva resor. Den
grundläggande generiska karaktären hos ett kvantumkontrakt, dvs. det
ännu inte konkret utpekade fartyget, behålls således.
Resorna behöver inte följa "omedelbart" efter varandra. Både avtal
om konsekutiva resor och om kvantumkontrakt tillåter mellankom-
mande ballastresor och andra arrangemang i syfte att med ett
logistiskt transportsystem minska kostnaderna. Vad gäller nutidens
specialiserade "garagefartyg" för bilar, för att ta ett exempel, kan
sådana gå i tidtabellsenliga slingor och hämta upp olika kvantiteter
bilar från olika tillverkningsställen och lossa dem på olika marknader,
allt i ett invecklat mönster, utan att därför kvantumkontrakten till
grund för sådana operationer mister sin typiskt generiska karaktär.
Avgränsningen av kvantumkontrakten gentemot styckegodstrans-
porter bestäms genom reglerna i 13 kap. 3 § andra stycket. Det kan
därför hänvisas till vad som anförts vid denna paragraf.
Val av godsmängd
43 §
Ger avtalet utrymme för val av den totala mängden gods som skall
befordras, har befraktaren rätt att bestämma mängden.
Gäller valet mängden som skall befordras på en särskild resa, är det
bortfraktaren som har rätt att bestämma mängden.
(jfr 354 § i utredningens förslag)
Utvecklingen från ramavtalets principiella plan till det konkreta
fraktavtalet sker med hjälp av en fortgående individualisering, först
av lastpartiema, sedan av fartygen och deras resor. I just dessa
avseenden har man redan på ramavtalets plan behov av några
dispositiva regler. I denna paragraf regleras rätten att bestämma gods-
mängden i de fall avtalet ger utrymme för detta.
1993/94:195
300
Första stycket Prop.
Bestämmelsen hänför sig till individualiseringen av lastpartier. I
händelse av oklarhet är det befraktaren som har valrätten med
avseende på den totala mängden av gods som skall befordras under
kvantumkontraktet (brukar anges med vissa marginaler och optioner).
Andra stycket
Medan första stycket tar sikte på den situationen att kontraktet ger
ett spelrum beträffande den totala mängden gods, handlar andra
stycket om situationer då det finns ett spelrum med avseende på
vilken mängd gods som skall befordras på en särskild resa. I det förra
fallet har spelrummet typiskt sett getts i befraktarens intresse; det är
hans transportbehov som avtalet skall tillfredsställa. Gäller det
spelrum med avseende på en särskild resa - spelrum som måste bli
relativt små - är de däremot givna i bortfraktarens intresse (fartygets
lastförmåga etc.) och det är därför enligt andra stycket han som har
rätt att bestämma mängden.
Skeppningsplaner
44 §
Befraktaren skall utarbeta skeppningsplaner för lämpliga tids-
perioder i förhållande till den tidsrymd som avtalet avser och i god
tid underrätta bortfraktaren om planerna.
Befraktaren skall se till att den mängd gods som avtalet omfattar
blir fördelad på lämpligt sätt över avtalsperioden. Därvid skall han
beakta storleken av de fartyg som skall användas.
(jfr 355 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen reglerar befraktarens skyldighet att utarbeta skepp-
ningsplaner.
Första stycket
En viktig fördelningsfaktor är enligt första stycket kravet på att
befraktaren utarbetar skeppningsplaner för lämpliga tidsperioder i
förhållande till hela kvantumkontraktets löptid och på att befraktaren
i god tid underrättar bortfraktaren om planerna. Denne får därmed en
möjlighet att disponera hela sin flotta på lämpligaste sätt.
Andra stycket
Enligt andra stycket skall fördelningen ske över hela avtalsperioden
och under hänsynstagande till vilken fartygsstorlek som skall
användas.
45 och 46 §§
Anmälan om skeppning
1993/94:195
301
45 §
Befraktaren skall anmäla skeppning i skälig tid. I anmälan skall
anges när godset senast kommer att vara klart för lastning.
Nominering av fartyg
46 §
När anmälan om skeppning har lämnats, skall bortfraktaren till-
handahålla ett fartyg som är lämpat att utföra resan i rätt tid. Bort-
fraktaren skall inom skälig tid anmäla vilket fartyg som skall utföra
resan, fartygets lastförmåga och förväntade ankomst till lastnings-
hamnen.
Bortfraktaren är inte skyldig att tillhandahålla fartyg för gods som
inte är klart för lastning före avtalsperiodens utgång, om inte över-
skridandet beror på förhållanden utanför befraktarens kontroll och
inte är väsentligt.
(jfr 356 och 357 §§ i utredningens förslag)
45 och 46 §§ innehåller bestämmelser om anmälan av skeppning
och om nominering av fartyg. Reglerna är av principiell art för att
tjäna som utgångspunkt för en närmare reglering i det enskilda
avtalet.
Individualiseringen av en särskild resa sker i två steg. Först är det
befraktaren som skall anmäla skeppningen i skälig tid. Därefter är det
bortfraktarens sak att tillhandahålla (nominera) ett lämpligt fartyg och
inom skälig tid underrätta befraktaren om detta samt om fartygets
lastförmåga och förväntade ankomst till lastningshamnen. En
förutsättning för bortfraktarens skyldighet att nominera ett fartyg är
att godset är klart för lastning före avtalsperiodens utgång eller inom
en viss tid därefter. Skyldigheten att nominera bortfaller dock om
tidsöverskridandet beror på omständigheter inom befraktarens
kontroll eller annars är väsentligt.
Utförandet av resorna
47 §
När bortfraktaren har lämnat anmälan som avses i 46 § gäller be-
stämmelserna om styckegodstransport eller resebefraktning för den
befordran som skall utföras.
Om bortfraktarens skyldighet att utföra en särskild resa bortfaller
på grund av ett förhållande som bortfraktaren ansvarar för, har be-
fraktaren rätt att begära att godset eller en motsvarande mängd nytt
gods blir befordrat.
Ger bortfallet av resan anledning att räkna med att senare resor inte
kommer att bli utförda utan väsentligt dröjsmål, får befraktaren häva
avtalet i fråga om den återstående delen.
(jfr 358 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf gäller utförandet av resorna.
Första stycket
I och med att nominering av ett fartyg har skett har man lämnat
Prop. 1993/94:195
302
ramavtalets abstrakta nivå och kommit ned till de konkreta reglerna Prop. 1993/94:195
om styckegodstransport respektive resebefraktning. Vilket av dessa
regelverk som blir tillämpligt får avgöras med hänsyn till bestämmel-
sen i 13 kap. 3 §.
Andra stycket
Från utgångspunkten att reglerna om styckegodstransport eller
resebefraktning skall tillämpas på den särskilda resan utan hänsyn till
det överordnade kvantumkontraktet görs vissa undantag. I andra
stycket regleras den situationen att bortfraktarens skyldighet att utföra
en särskild resa faller bort efter det att fartyget nominerats. Om bort-
fraktaren är ansvarig för bortfallet, har befraktaren rätt att begära att
godset eller motsvarande mängd nytt gods befordras. Frågan om bort-
fraktarens skyldighet att utföra en särskild resa har fallit bort och om
bortfraktaren är ansvarig för bortfallet får därvid avgöras enligt de
regler som gäller för den särskilda resan enligt första stycket.
Tredje stycket
Enligt tredje stycket kan under vissa förutsättningar en hävning ske
av hela kontraktet i dess återstående delar, nämligen om bortfallet av
en resa ger anledning att räkna med att inte heller senare resor kom-
mer att bli utförda utan väsentligt dröjsmål. Denna hävningsregel är
av samma typ som den som finns intagen i 44 § andra stycket
köplagen (1990:931) rörande s.k. successiva leveranser.
Dröjsmål med anmälan om skeppning och skeppningsplaner
48 §
Lämnar befraktaren inte i tid anmälan om en skeppning, får bort-
fraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för anmälan. Är tiden inte
oskäligt kort och har en skeppning inte anmälts inom tilläggstiden, får
bortfraktaren antingen anmäla ett fartyg enligt 46 § i överens-
stämmelse med gällande skeppningsplan eller häva avtalet i fråga om
den resan.
Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer
väsentligt dröjsmål med anmälan av senare skeppningar, får bort-
fraktaren häva avtalet i fråga om den återstående delen.
Bortfraktaren har rätt till ersättning, om inte dröjsmålet beror på ett
sådant förhållande som avses i 32 § tredje stycket.
Om befraktaren inte i tid underrättar bortfraktaren om skeppnings-
planer, kan bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid. Är tiden
inte oskäligt kort och överskrids den, får bortfraktaren häva avtalet
i fråga om den återstående delen. Tredje stycket har motsvarande
tillämpning.
(jfr 359 § i utredningens förslag)
Paragrafen reglerar påföljderna av befraktarens dröjsmål med anmä-
lan om skeppning och med utarbetande av skeppningsplaner. På detta
stadium befinner man sig alltjämt på ramavtalets abstrakta plan.
303
Första stycket Prop. 1993/94:195
Enligt första stycket får bortfraktaren vid befraktarens dröjsmål med
anmälan om skeppning förelägga en bestämd tilläggstid för en sådan
anmälan. Om befraktaren därvid inte fullgör sin anmälningsskyldighet
inom denna tid, får bortfraktaren å sin sida anmäla ett fartyg enligt
46 §. En nominering medför då att bortfraktarens skyldighet att låta
fartyget gå till lastningshamnen, hans rätt att häva för den resan på
grund av dröjsmål med leverans av gods och hans krav på ersättning
för bortfallet skall bedömas efter reglerna för den särskilda resan
enligt 47 § första stycket.
Enligt detta stycke kan bortfraktaren efter omständigheterna även
välja att häva kontraktet beträffande den aktuella resan i stället för att
nominera ett fartyg. Det kan exempelvis stå helt klart för honom att
gods inte kommer att levereras enligt skeppningsplanen. Därmed för-
hindras onödiga kostnader.
Andra stycket
I andra stycket har det tagits in en hävningsregel av samma typ som
i 47 § tredje stycket. Om befraktarens dröjsmål med anmälan om
skeppning ger anledning att räkna med att det uppkommer väsentligt
dröjsmål även med anmälan om senare skeppningar, får bortfraktaren
häva kontraktet beträffande den återstående delen. Hävning för den
återstående delen förutsätter inte att befraktaren har överskridit
tilläggstiden enligt första stycket.
Tredje stycket
Tredje stycket reglerar bortfraktarens rätt till ersättning för den
förlust som dröjsmålet medför. Befraktarens ersättningsansvar är
objektivt med undantag för sådana situationer som avses i 32 § tredje
stycket.
Fjärde stycket
Paragrafens fjärde stycke behandlar dröjsmål med utarbetandet av
skeppningsplaner enligt 44 §. Om dröjsmålet kvarstår efter en före-
lagd tilläggstid, kan bortfraktaren häva kontraktet beträffande den
återstående delen. Därmed avses de eventuella resor som inte
omfattas av någon tidigare skeppningsplan.
Dröjsmål med nominering av fartyg
49 §
Lämnar bortfraktaren inte i tid anmälan om fartyg, får befraktaren
förelägga en bestämd tilläggstid. Är tiden inte oskäligt kort och har
anmälan inte lämnats inom tilläggstiden far befraktaren häva avtalet
i fråga om den resa som tilläggstiden gäller.
Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer
väsentligt dröjsmål med anmälan om fartyg även i fråga om senare 304
skeppningar, får befraktaren häva avtalet i fråga om den återstående
delen.
Befraktaren har rätt till ersättning, om inte dröjsmålet beror på ett
sådant hinder utanför bortfraktarens kontroll som denne inte skäligen
kunde ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder denne inte
heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
(jfr 360 § i utredningens förslag)
Efter det att befraktaren gjort anmälan om skeppning är bort-
fraktaren skyldig att tillhandahålla fartyg enligt 46 §. I denna
paragraf regleras de påföljder som bortfraktarens dröjsmål med
nomineringen medför.
Första stycket
Om bortfraktaren inte har anmält fartyg i tid far enligt första stycket
befraktaren förelägga en bestämd tilläggstid. Om tilläggstiden över-
skrids får befraktaren häva kontraktet ifråga om den resa tilläggstiden
gäller. Befraktarens möjlighet att häva avtalet för en särskild resa på
grund av förhållanden som inträder efter det att fartyget har nomine-
rats skall inte bedömas enligt dessa regler utan enligt reglerna för den
särskilda resan enligt 47 § första stycket.
Andra stycket
Andra stycket innehåller en hävningsregel av samma typ som i 47 §
tredje stycket. Befraktaren får häva kontraktet beträffande den återstå-
ende delen om dröjsmålet med anmälan av fartyg ger anledning att
räkna med att det uppkommer väsentligt dröjsmål med anmälan av
fartyg även ifråga om senare skeppningar.
Tredje stycket
Ersättningsregeln i tredje stycket speglar kvantumkontraktets
generiska karaktär och skiljer sig därför från motsvarande ersättnings-
regler för exempelvis rese- och tidsbefraktning i 31 respektive 57 §§.
Denna bestämmelse överensstämmer i stort med motsvarande be-
stämmelse i 27 § första stycket köplagen (1990:931). Av allmänna
principer om bevisbördans placering torde följa att det är bort-
fraktaren som har att visa att dröjsmålet beror på ett sådant hinder att
ersättningsskyldighet inte föreligger.
Dröjsmål med betalning av frakt
50 §
Betalas inte frakt, ersättning för överliggetid eller andra fordringar
enligt avtalet i rätt tid, får bortfraktaren förelägga en bestämd till-
läggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och betalas
fordringen inte inom tilläggstiden, får bortfraktaren ställa in fullgö-
relsen av avtalet eller, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott,
häva avtalet.
Bortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att han
ställer in fullgörelsen av avtalet eller, om avtalet hävs, på att de åter-
stående resorna bortfaller.
Vid slutet av varje resa enligt avtalet har bortfraktaren rätt att hålla
inne lasten till säkerhet för fordringar enligt avtalet. När konossement
20 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
Prop. 1993/94:195
305
har utfärdats gäller vad nu sagts i förhållande till tredje man bara om
fordringen har antecknats i konossementet.
(jfr 361 § i utredningens förslag)
Vid kvantumkontrakt är befraktarens betalningsskyldighet normalt
knuten till den särskilda resan och påföljden vid ett dröjsmål med
betalningen följer i första hand av reglerna för den resan enligt 47 §
första stycket. Av dessa bestämmelser följer emellertid att ett
dröjsmål med betalning kan påverka hela det återstående avtalet.
Första stycket
Enligt första stycket kan bortfraktaren i principiell överensstämmel-
se med vad som stadgas för konsekutiva resor i 36 § tredje stycket
förelägga befraktaren en bestämd tilläggstid om frakt, ersättning för
överliggetid eller andra fordringar enligt kontraktet inte betalas. Efter
utgången av denna tid har bortfraktaren rätt att inställa fullgörelsen
av avtalet. Detta innebär att de resor som vid inställelsen inte blivit
utförda bortfaller och att mängden gods enligt kontraktet skall redu-
ceras i motsvarande mån. Bortfraktaren kan också välja att häva kon-
traktet i dess återstående delar. En förutsättning för detta är dock att
dröjsmålet med betalningen utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Andra stycket
I andra stycket anges att bortfraktaren har rätt till ersättning för
förlust som beror på att fullgörelsen av kontraktet ställts in eller att
kontraktet hävts i återstående delar. Rätten till ersättning omfattar
också utlägg och kostnader föranledda av själva dröjsmålet med betal-
ningen. Befraktarens skyldighet att betala dröjsmålsränta regleras i
räntelagen (1975:635).
Tredje stycket
Bortfraktarens rätt att hålla inne godset för fordringar som hänför
sig till den särskilda resan följer i första hand av de regler som gäller
för denna (se 47 § första stycket). Tredje stycket av denna paragraf
utvidgar emellertid denna rätt till att avse också andra fordringar
enligt kvantumkontraktet, i praktiken fordringar som hänför sig till
tidigare resor. Det bör uppmärksammas att rätten att hålla inne godset
enligt denna bestämmelse endast kan göras gällande mot en tredje
man som innehar konossement under förutsättning att fordringen
antecknats i konossementet.
Krigsfara
51 §
Inträder det under avtalsperioden krig, krigsliknande förhållanden
eller en väsentlig ökning av krigsfaran och är detta av väsentlig
betydelse för fullgörelsen av avtalet, får såväl bortfraktaren som
befraktaren frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.
Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela mot-
parten detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada
som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats inom sådan tid.
Prop. 1993/94:195
306
(jfr 362 § i utredningens förslag)
Betydelsen av krig eller krigsliknande förhållanden efter det att ett
fartyg nominerats för en särskild resa skall bedömas efter reglerna för
den resan enligt 47 § första stycket. Denna bestämmelse reglerar
emellertid betydelsen av sådana omständigheter för kvantumkontraktet
i dess helhet. Vardera avtalsparten kan härvid frånträda kontraktet på
liknande villkor som gäller för konsekutiva resor enligt 38 § och 39
§ andra stycket och för tidsbefraktningsavtal enligt 74 §. Vid
bedömningen av om en situation är att hänföra under denna be-
stämmelse kan ledning hämtas från 38 § om resebefraktning.
Lagrådet har förordat att lagtexten kompletteras med en närmare
beskrivning av vilka händelser som kan utlösa en rätt att frånträda
avtalet. Vid övervägande härav har jag emellertid funnit att texten
skulle komma att skilja sig alltför mycket från de övriga nordiska
lagtexterna. Jag har därför inte följt förslaget.
Lagrådet har vidare, på motsvarande sätt som beträffande regeln i
14 kap. 39 §, förordat en viss omformulering av bestämmelsen. Av
skäl som jag närmare har utvecklat i specialmotiveringen till nämnda
paragraf har jag inte heller i detta avseende varit beredd att följa
Lagrådets förslag.
TIDSBEFRAKTNING
Fartygets avlämnande
Fartygets skick och utrustning
52 §
Tidsbortfraktaren skall ställa fartyget till tidsbefraktarens förfogande
på den plats och vid den tidpunkt som har avtalats.
Vid avlämnandet skall tidsbortfraktaren se till att fartygets skick,
föreskrivna handlingar, bemanning, proviantering och övrig utrust-
ning uppfyller de krav som ställs i vanlig fraktfart i det fartområde
som befraktningsavtalet anger.
Fartyget skall dessutom ha tillräckligt med bränsle för att kunna nå
närmaste användbara bunkringshamn. Tidsbefraktaren skall överta
bränslet och betala för det efter priset i denna hamn.
(jfr 363 § i utredningens förslag)
Första stycket
Reglerna om tidsbefraktning är tillämpliga på avtal enligt den
definition som finns upptagen il §. I 52 § uttrycks tidsbortfraktarens
huvudförpliktelse nämligen att ställa fartyget till tidsbefraktarens
förfogande på den plats och vid den tidpunkt som har avtalats. Den
kommersiella kontrollen över fartyget övergår därvid på tidsbe-
fraktaren medan tidsbortfraktaren behåller det nautiska handhavandet.
Prop. 1993/94:195
307
Med tidpunkt avses lokal tid om certepartiet inte hänvisar till Prop. 1993/94:195
Greenwich Mean Time eller annat följer av avtalet.
Andra stycket
Andra stycket motsvarar 138 § första punkten i 1891 års sjölag.
Någon ändring i sak åsyftas inte vad avser tidsbortfraktarens
skyldighet att hålla fartyget i sjövärdigt skick. Sjövärdighets-
förpliktelsen är fortfarande anpassad till den särskilda funktions-
fördelningen vid tidsbefraktning. Tidsbortfraktaren är normalt inte
skyldig att hålla specialutrustning för viss last eller trad, om inte
annat framgår av tidsbefraktningsavtalet (angående begreppet sjö-
värdighet, se den allmänna motiveringen under avsnitt 3.4.1).
Den relevanta tidpunkten för bedömningen av om tidsbortfraktaren
har uppfyllt sina förpliktelser är avlämnandet av fartyget. Sjövärdig-
hetsförpliktelsen kvarstår sedan under hela befraktningsperioden.
Detta framgår av 58 § första stycket andra meningen.
I bestämmelsen har uttryckligen angetts att tidsbortfraktaren även
är skyldig att hålla fartygets handlingar i ordning. Härmed avses i
första hand handlingar som föreskrivs i lag och förordningar men
också försäkringsbevis o.d. i den mån tidsbortfraktaren påtagit sig
försäkringsplikten.
Tredje stycket
I tredje stycket har det tagits in en bestämmelse av praktiskt slag
som saknar motsvarighet i sjölagen och som rör kvarvarande bränsle.
Regeln bygger på principen i 60 § att tidsbefraktaren svarar för
bränslet under hela befraktningsperioden och avser såväl det fallet att
fartyget avlämnas till sjöss som att avlämnandet sker i hamn.
Lagrådet har, på motsvarande sätt som beträffande bestämmelsen
i 13 kap. 12 §, förordat att sjövärdighetsregeln i andra stycket av
förevarande paragraf utformas i närmare överensstämmelse med den
bestämmelse om sjövärdighet som finns intagen i 6 kap. 1 §. Som jag
närmare har utvecklat i specialmotiveringen till förstnämnda paragraf
har jag inte varit beredd att godta Lagrådets förslag i nu aktuellt
avseende.
Besiktning
53 §
Vid avlämnandet får såväl tidsbortfraktaren som tidsbefraktaren
begära sedvanlig besiktning av fartyget, dess utrustning och kvar-
varande bränsle.
Kostnaderna, inbegripet kostnader för tidsförlust som har föranletts
av besiktningen, skall bäras av parterna med hälften var.
Besiktningsutlåtandet utgör bevis om fartygets och utrustningens
skick samt om omfattningen av kvarvarande bränsle, om annat inte
visas.
308
(jfr 364 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen om besiktning är ny men en motsvarande regel finns Prop. 1993/94:195
vanligen i nutida tidscertepartier. Regelns syfte är att förhindra en
senare tvist mellan avtalsparterna.
Första stycket
Genom första stycket får var och en av parterna i ett tidsbefrakt-
ningsavtal rätt att begära besiktning i samband med avlämnandet av
fartyget. Parterna kan i första hand själva utse en eller flera besikt-
ningsmän på sätt som är brukligt inom den fart det gäller men part
har också möjlighet att fa besiktningsmän förordnade enligt 18 kap.
24 §.
Andra stycket
Enligt andra stycket skall besiktningskostnadema bäras av parterna
med hälften var. Även kostnaderna för nettotidsförlusten på grund av
besiktningen skall fördelas på parterna oavsett om besiktningen äger
rum före eller efter avlämnandet av fartyget.
Tredje stycket
Av tredje stycket framgår att ett besiktningsutlåtande inte utgör
exklusivt bevis men att utlåtandet ändå skall väga tungt vid en be-
dömning av förhållandena då fartyget avlämnades.
Avlämnande av fartyget till sjöss
54 §
Har parterna avtalat att fartyget skall avlämnas till sjöss, skall tids-
bortfraktaren underrätta tidsbefraktaren om avlämnandet och uppge
fartygets position samt tidpunkten för avlämnandet.
Besiktning enligt 53 § företas i den första hamn som fartyget
anlöper efter avlämnandet. Om det vid besiktningen konstateras att fel
i fartyget föreligger, skall frakt inte betalas för den tid som går för-
lorad för att avhjälpa felet. Om tidsbefraktaren häver befraktnings-
avtalet enligt 56 §, bortfaller tidsbortfraktarens rätt till frakt från
avlämnandet.
(jfr 365 § i utredningens förslag)
Paragrafen är ny och reglerar det fallet att fartyget avlämnas till
sjöss.
Första stycket
Fartyget kan enligt avtalsparternas val avlämnas vid en viss tidpunkt
eller då det befinner sig på en viss position. Oavsett vilket sätt
parterna har valt skall enligt första stycket tidsbortfraktaren alltid
bekräfta avlämnandet med tids- och positionsangivelse.
Andra stycket
Av andra stycket framgår att den besiktning av fartyget som parter-
na har rätt att begära enligt 53 § skall förläggas till den första hamn
som fartyget anlöper efter avlämnandet. Med "första hamn" avses i
detta sammanhang en hamn där besiktning rent praktiskt kan
genomföras.
309
Eftersom en beaktansvärd tid kan förflyta mellan avlämnandet och Prop. 1993/94:195
besiktningen ges också särskilda regler med avseende på tidsfrakten.
Om fel i fartyget konstateras skall i enlighet med principerna om s.k.
off-hire (se närmare under 72 §) tidsfrakt inte betalas för den tid som
går åt för att avhjälpa felet. Är felet så allvarligt att tidsbefraktaren
väljer att häva befraktningsavtalet skall tidsfrakt överhuvud inte utgå.
Frakt som betalats i förskott vid avlämnandet skall i så fall betalas
tillbaka.
Bestämmelsen i andra stycket har avfattats med beaktande av vad
Lagrådet har anfört om ett förtydligande av bestämmelsens tillämp-
ningsområde.
Kancelleringstid och dröjsmål med avlämnandet av fartyget
55 §
Skall fartyget enligt befraktningsavtalet vara klart att börja ta in last
senast viss tidpunkt (kancelleringstid), får tidsbefraktaren häva avtalet
om fartyget inte är klart att börja ta in last eller lastningsanmälan inte
har lämnats före fristens utgång. Om fartyget i annat fall skall av-
lämnas senast viss tidpunkt, får tidsbefraktaren häva avtalet om tiden
överskrids.
Anmäler tidsbortfraktaren att fartyget kommer för sent och uppger
han när fartyget kommer att vara klart att börja ta in last eller att
avlämnas, får tidsbefraktaren häva avtalet om det sker inom skälig
tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten ny kancelleringstid.
Om fartyget i ett annat fall avlämnas för sent, får tidsbefraktaren
häva avtalet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.
(jfr 366 § i utredningens förslag)
Reglerna i denna paragraf, som motsvarar reglerna i 146 § i 1891
års sjölag, överensstämmer till sin avfattning mycket nära med 28 §
och 29 § första stycket rörande resebefraktning. Det kan därför hän-
visas till vad som anförts under dessa bestämmelser. Följande
ändringar i förhållande till 1891 års sjölag bör dock uppmärksammas.
Första och andra styckena
Första stycket reglerar det fallet att avtalsparterna bestämt att
fartyget skall avlämnas senast vid en exakt tidpunkt, något som
motsvarar vad som på köprättens område brukar benämnas fixköp.
Regelns utformning tar sikte både på fall då parterna kommit överens
om en bestämd tid inom vilken fartyget skall börja lasta och fall då
de avtalat att fartyget skall avlämnas senast en viss tidpunkt i någon
hamn eller till sjöss.
Av förarbetena till bestämmelsen i 146 § andra stycket i 1891 års
sjölag (jfr NJA II 1936 s. 490) framgår att denna är tillämplig på
dröjsmålssituationer under hela den tid som fartyget står till tidsbe-
fraktarens förfogande. Men med den nya lydelsen i denna paragraf
omfattas endast dröjsmål vid fartygets avlämnande. Rättsföljdema av
annat dröjsmål under avtalstiden regleras i stället genom 64 §.
Tredje stycket Prop. 1993/94:195
I tredje stycket jämfört med 146 § första stycket i 1891 års sjölag
har den viktiga ändringen gjorts att den särskilda hävningsrätten vid
tidsbortfraktarens s.k. egenfel utgått. Oavsett vem som orsakat dröjs-
målet kan tidsbefraktaren enligt bestämmelsen häva befraktnings-
avtalet om detta utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Fel i fartyget
56 §
Föreligger det vid avlämnandet fel i fartyget eller i fartygets utrust-
ning, har tidsbefraktaren rätt till avdrag på frakten eller, om avtals-
brottet är väsentligt, rätt att häva befraktningsavtalet. Detta gäller inte
om tidsbortfraktaren avhjälper felet utan en sådan försening som
enligt 55 § ger tidsbefraktaren rätt att häva avtalet.
(jfr 367 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen som rör fel i fartyget, är ny och saknar motsvarighet
både i 1891 års sjölag och i de vanligaste tidscertepartiema.
Vad som avses med "fel" måste bedömas med utgångspunkt från de
krav som ställs på fartyg och utrustning enligt bestämmelserna i 52 §
och från vad avtalsparterna kommit överens om i det enskilda fallet
eller vad som annars kan följa av avtal mellan dem. Således kan
bristande sjövärdighet vara att anse som fel. Likaså kan fel vara för
handen om fartyget eller utrustningen inte motsvarar den beskrivning
som gjorts i certepartiet. I första hand gäller detta fartygets prestanda
vad avser fart och lastkapacitet. Även fartygets ålder, nationalitet
m.m. kan ha stor betydelse för tidsbefraktaren beroende på det
fartområde som avtalet gäller.
Om ett fel inte blir avhjälpt kan tidsbefraktaren ändå hålla fast vid
certepartiet och få avdrag på frakten. Fraktavdraget är främst avsett
att kompensera tidsbefraktaren för mindre allvarliga fel i fartyg och
utrustning och därigenom begränsa behovet av hävning. Syftet är
således att återställa balansen mellan tidsbortfraktarens felaktiga
prestation och det vederlag för tidsbefraktningen som tidsbefraktaren
skall betala. Tidsbefraktaren kan dock välja att häva avtalet. En förut-
sättning för detta är att avtalsbrottet är väsentligt.
Enligt sista meningen har tidsbefraktaren inte rätt till fraktavdrag
eller rätt att häva avtalet om felet avhjälps utan sådan försening som
ger hävningsrätt enligt 55 §. Detta kan exempelvis innebära att
tidsbefraktaren i det särskilda fallet får nöja sig med fraktavdrag om
ett mer allvarligt fel åtgärdas i allt väsentligt senast en viss tidpunkt.
Skadeståndsansvar
57 §
Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för förlust till följd av dröjs-
mål eller fel vid avlämnandet. Om tidsbortfraktaren visar att dröjs-
311
målet eller felet inte beror på fel eller försummelse av honom själv Prop. 1993/94:195
eller någon som han svarar för, föreligger inte rätt till sådan ersätt-
ning. Tidsbefraktaren har också rätt till ersättning för skada till följd
av att fartyget vid avtalsslutet saknade en egenskap eller utrustning
som kan anses tillförsäkrad.
(jfr 368 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen motsvarar delvis 147 § i 1891 års sjölag. Den avser
emellertid även ansvar för fel i fartyget men har begränsats i sin
tillämplighet till tiden för avlämnandet av fartyget. Dröjsmål och
annat avtalsbrott under befraktningsperioden regleras genom 64 §.
I likhet med 31 § rörande resebefraktning uppställs som förutsätt-
ning för skadeersättning fel eller försummelse av tidsbortfraktaren
eller någon som han svarar för. Bevisbördan åvilar - liksom i 147 §
i 1891 års sjölag - tidsbortfraktaren men beviskravet har skärpts i
förhållande till den tidigare lydelsen. Tidsbortfraktaren skall således
visa frånvaro av fel eller försummelse för att undgå ansvar; tidigare
räckte det med att detta gjordes antagligt.
Regeln i sista meningen är ny och kan jämföras med 40 § tredje
stycket köplagen (1990:931). Här bör uppmärksammas att en
förutsättning för skadeersättning är att egenskapen eller utrustningen
saknades redan vid avtalsslutet. Om exempelvis ett fartygs prestanda
minskat efter avtalsslutet men före avlämnandet vad gäller garanterad
fart, får tidsbortfraktarens ansvar bedömas enligt huvudregeln i
paragrafens första och andra meningar.
Utförandet av resorna
Tidsbefraktarens förfoganderätt
58 §
Tidsbortfraktaren skall under befraktningsperioden utföra de resor
som tidsbefraktaren begär i överensstämmelse med befraktnings-
avtalet. Han skall därvid svara för att de krav som uppställs i 52 §
andra stycket fortlöpande är uppfyllda.
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att utföra en resa vid vilken far-
tyget, personer ombord eller lasten kan utsättas för fara till följd av
krig eller krigsliknande tillstånd, is eller annan fara eller väsentlig
olägenhet, som han inte skäligen kunde ha räknat med när avtalet
ingicks.
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att ta med gods av lättantändlig,
brandfarlig eller frätande beskaffenhet eller annat farligt gods, om
det inte avlämnas i sådant skick att det kan befordras och utlämnas
i överensstämmelse med de krav och rekommendationer som ställs av
myndigheterna i det land där fartyget är registrerat, i det land där
redaren har sitt huvudkontor och i de hamnar som ingår i resan.
Tidsbortfraktaren är inte heller skyldig att ta med levande djur.
(jfr 369 § i utredningens förslag) 312
Paragrafen motsvarar 137 §, 138 § första meningen och 142 § i
1891 års sjölag.
Tidscertepartiema innehåller praktiskt taget alltid någon form av Prop. 1993/94:195
begränsningar i tidsbefraktarens dispositionsrätt. Dessa begränsningar
är av skiftande karaktär. Det kan röra sig om geografiska inskränk-
ningar knutna till fartygets försäkringsförhållanden eller begräns-
ningar av rent kommersiella skäl. Det är också vanligt att certeparti-
ema förses med klausuler som hindrar tidsbefraktaren att ta med
olämplig last (t.ex. kol i lastrummen på en kylbåt som därefter inte
kan motta sina vanliga typer av last utan en mycket omfattande och
dyrbar rengöring) eller farligt gods eller med klausuler i syfte att
eliminera speciella risker såsom risk för jordbävningar, svårartade
oväder, infrysning i is osv. På grund av den mångskiftande karaktä-
ren hos förekommande begränsningsklausuler anges - såsom tidigare -
tidsbortfraktarens huvudförpliktelse generellt med vissa undantag av
hänsyn till vad som skäligen kan begäras av honom.
Första stycket
I första stycket upptas huvudförpliktelsema under den tid fartyget
står till tidsbefraktarens förfogande enligt certepartiet eller enligt de
regler i 69 § som avser s.k. overlap.
Andra stycket
Andra stycket anger undantag eller befrielse från huvudförplik-
telsen, om ombordvarande personal eller egendom skulle utsättas för
fara genom krig, svåra isförhållanden etc. I förhållande till 142 §
första meningen i 1891 års sjölag anges också uttryckligen väsentlig
olägenhet som befrielsegrund. Härmed åsyftas exempelvis situationer
där fartyget - utan att en direkt fara för fysisk skada föreligger - kan
komma att bli infryst eller bli belagt med embargo eller där politiska
förhållanden i ett område kan leda till framtida bojkott och svartlist-
ning av fartyget på annat håll.
Om tidsbortfraktaren skäligen kunnat räkna med krig etc. när
avtalet ingicks, kan han dock inte frånträda sina förpliktelser under
åberopande av dessa undantagsregler. I ett sådant fall får han stå
risken för ekonomiska förluster t.ex. på grund av att ombordanställda
begär avsked från sina anställningar eller att försäkringsgivare nekar
att täcka den särskilda risk som resan innebär.
Tredje stycket
1 tredje stycket första meningen regleras tidsbortfraktarens skyldig-
het att befordra farligt gods. Det moderna industrisamhället kräver
transporter av sådant gods i en helt annan omfattning än vad som var
fallet vid tillkomsten av 142 § i 1891 års sjölag. I takt med det ökade
transportbehovet har ett omfattande system av säkerhetsföreskrifter
vuxit fram, såväl nationellt som internationellt. I betraktande av detta
har i förhållande till 142 § i sistnämnda lag gjorts den ändringen, att
tidsbortfraktaren inte kan vägra att befordra gods av farlig beskaffen-
het, om det kan ske på ett betryggande sätt. För att tidsbortfraktaren
inte skall komma i konflikt med olika föreskrifter som han är bunden
av bör dock ytterligare krävas att befordringen kan ske i överens-
stämmelse med de krav och rekommendationer som ställs såväl i det
land där fartyget är registrerat och i det land där redaren har sitt Prop. 1993/94:195
huvudkontor som i de hamnar som ingår i resan. Men i övrigt måste
tidsbortfraktaren fortsättningsvis göra uttryckligt förbehåll i befrakt-
ningsavtalet för den händelse farligt gods eller viss typ av farligt gods
inte får transporteras med fartyget.
I styckets andra mening, vars innehåll är nytt, föreskrivs att
tidsbortfraktaren inte är skyldig att befordra levande djur. Denna
regel är föranledd av de säregna problem som är förenade med
djurtransporter och får anses avspegla gängse praxis inom tids-
befraktningsområdet. En befordran av levande djur kräver således
särskilt avtal.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
U nderrättel sepl ikt
59 §
Tidsbortfraktaren skall hålla tidsbefraktaren underrättad om alla
förhållanden som rör fartyget och resorna och som är av betydelse
för tidsbefraktaren. Tidsbefraktaren skall underrätta tidsbortfraktaren
om planerade resor.
(jfr 370 § i utredningens förslag)
Paragrafen är ny och föreskriver en ömsesidig upplysningsplikt för
tidsbortfraktaren och tidsbefraktaren. Det åligger sålunda tidsbort-
fraktaren att upplysa om inträffade eller förväntade förseningar, om
fartygets tillstånd m.m. Tidsbefraktaren skall å sin sida hålla tidsbort-
fraktaren underrättad exempelvis om fartygets operationsprogram för
att på så sätt underlätta dennes planering av reparationer, underhåll
m.m.
Bränsle
60 §
Tidsbefraktaren skall sörja för att det finns bränsle och vatten till
fartygets maskiner. Han svarar för att levererat bränsle är i överens-
stämmelse med avtalade specifikationer.
(jfr 371 § i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar delvis 138 § andra meningen i 1891 års sjö-
lag. Sistnämnda regel överensstämmer med certepartipraxis och
någon ändring i sak åsyftas inte i denna del.
Av första meningen framgår att det är tidsbefraktaren som skall
anskaffa och bekosta bränsle och vatten till fartygets maskiner. Med
maskiner avses också fartygets hjälpmaskiner. I enlighet med hän-
visningen i 58 § första stycket är det dock tidsbortfraktaren som skall
anskaffa och betala för smörjolja och förbrukningsartiklar till 314
maskinerna. I övrigt gäller att reseavhängiga kostnader skall fördelas
enligt presumtionsregeln i 67 § om inte något särskilt är föreskrivet.
Om parterna har avtalat vissa tekniska specifikationer, står enligt Prop. 1993/94:195
andra meningen tidsbefraktaren garantiansvar för att ombordtaget
bränsle också motsvarar de avtalade egenskaperna. Brister han
härutinnan blir han ersättningsskyldig för den skada som vållas.
Lastning och lossning
61 §
Tidsbefraktaren skall sörja för mottagande, lastning, stuvning,
trimning, säkring, lossning och utlämnande av lasten. Stuvningen
skall utföras så att fartyget är betryggande stabiliserat och lasten
säkrad. Tidsbefraktaren skall följa anvisningar från tidsbortfraktaren
om lastens fördelning i den omfattning som hänsynen till fartygets
säkerhet och stabilitet kräver.
Tidsbefraktaren får kräva sådan medverkan av befälhavaren och be-
sättningen som är sedvanlig i den fart det gäller. Ersättning för
övertidsarbete och annan särskild utgift till följd av sådan medverkan
skall betalas av tidsbefraktaren.
Om tidsbortfraktaren är skyldig att ersätta skada till följd av last-
ning, stuvning, trimning, säkring, lossning eller utlämnande av
lasten, skall tidsbefraktaren hålla honom skadeslös, om inte skadan
beror på medverkan av befälhavaren eller besättningen eller på något
annat förhållande som tidsbortfraktaren svarar för.
(jfr 372 § i utredningens förslag)
Paragrafen motsvarar 139 § i 1891 års sjölag.
Första och andra styckena
Första och andra styckena är uppbyggda i enlighet med den grund-
läggande funktionsfördelningen mellan tidsbortfraktaren och tids-
befraktaren och överensstämmer också med certepartipraxis. Någon
ändring i förhållande till vad som gäller enligt 1891 års sjölag åsyftas
därför inte. I första stycket uppräknas de olika moment som an-
kommer på tidsbefraktaren att utföra i lastnings- och lossningsskedet.
Tidsbefraktaren åläggs uttryckligen att följa tidsbortfraktarens an-
visningar med betydelse för fartygets säkerhet eftersom denne
behåller det nautiska ansvaret.
Tredje stycket
Även tidsbortfraktarens regressrätt enligt tredje stycket bygger på
den grundläggande funktionsfördelningen mellan parterna i befrakt-
ningsavtalet. Om tidsbefraktaren står ansvaret för den kommersiella
driften av fartyget, bör tidsbortfraktaren kunna återkräva vad han i
sin egenskap av redare ändå kan tvingas att utge i skadeersättning till
tredje man. Det kan nämligen inte uteslutas att redaren åläggs det
primära ansvaret för skada enligt någon stats nationella rätt oavsett
den interna funktionsfördelningen mellan avtalsparterna. I förhållande
till 139 § andra stycket i 1891 års sjölag utvidgas regressrätten i
enlighet med denna princip till att omfatta all skada som kan drabba 315
lastägare eller annan tredje man. Skadan skall dock ha uppkommit till
följd av lastning, stuvning, trimning, säkring, lossning eller utläm-
nande av lasten. En grundförutsättning för regress är såsom tidigare Prop. 1993/94:195
att skadan inte beror på sådan medverkan av befälhavaren eller be-
sättningen eller annat förhållande som tidsbortfraktaren är ansvarig
för, exempelvis bristande tillsyn och underhåll av fartygets kranar. I
sistnämnda avseende får ansvaret normalt fastställas med utgångs-
punkt i bestämmelserna i 63 § eller vad parterna bestämt om detta i
befraktningsavtalet.
Konossement
62 §
Tidsbortfraktaren skall på begäran utfärda konossement för inlastat
gods för den resa han skall utföra, med de villkor som är sedvanliga
i den fart det gäller. Om han därigenom ådrar sig ansvar i förhållande
till innehavaren av konossementet utöver vad som följer av be-
fraktningsavtalet, skall tidsbefraktaren hålla honom skadeslös.
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att på begäran av tidsbefraktaren
lämna ut godset till en mottagare som inte visar sin behörighet eller
i övrigt i strid mot konossementet, om han därigenom handlar i strid
mot tro och heder. Tidsbortfraktaren får i andra fall alltid kräva
säkerhet för den ersättning han kan bli skyldig att betala på grund av
ett utlämnande.
(jfr 373 § i utredningens förslag)
Första stycket
Första stycket motsvarar 141 § i 1891 års sjölag. Någon ändring i
sak åsyftas inte. Angående de närmare förutsättningarna för tillämp-
ligheten av regressregeln i andra meningen kan hänvisas till vad som
anförts vid 18 § tredje stycket rörande resebefraktning.
Andra stycket
Bestämmelsen i andra stycket, som är ny, reglerar det fallet att
tidsbefraktaren begär att godset skall lämnas ut till en i transporträtts-
lig mening obehörig mottagare eller i strid mot villkoren i konosse-
mentet. Hur långt tidsbortfraktarens eller befälhavarens skyldighet att
följa tidsbefraktarens instruktioner sträcker sig kan i allmänhet endast
avgöras i det konkreta fallet med utgångspunkt från vad som är
vanligt i den fart det gäller. Till skydd för tidsbortfraktarens intressen
föreskrivs dock genom detta stycke att han inte är skyldig att lämna
ut godset om utlämnandet skulle strida mot tro och heder. I andra
"innocenta" fall kan han kräva säkerhet för eventuella skadestånds-
krav på grund av tidsbefraktarens anvisningar om utlämnande av gods
i strid mot konossementsreglema.
Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen i andra stycket omformule-
ras på ett sådant sätt att bestämmelsen inte ger upphov till tolk-
ningssvårigheter och missförstånd. Jag delar självfallet denna upp-
fattning. Emellertid har jag funnit att Lagrådets förslag till lydelse är
alltför avvikande i förhållande till de övriga nordiska texterna. Jag
har därför valt en mindre ingripande justering. I övrigt har lagtexten
anpassats till terminologin i 13 kap. 52 §.
Lastskada och dröjsmål med utlämnandet
63 §
Tidsbortfraktaren är ansvarig i förhållande till tidsbefraktaren i
enlighet med bestämmelserna i 13 kap. 24 - 35 och 37 - 39 §§ för
skada till följd av att gods går förlorat, skadas eller försenas medan
det är i hans vård. Bestämmelserna i 13 kap. 36 § har också
motsvarande tillämpning.
En mottagare som inte är tidsbefraktaren har också rätt till ersätt-
ning enligt första stycket. Om mottagaren innehar konossement som
har utfärdats av tidsbortfraktaren får han även åberopa reglerna i 5 §.
(jfr 374 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf är nya på tidsbefraktningens om-
råde och reglerar tidsbortfraktarens ansvar för skada till följd av att
gods har gått förlorat, skadats eller försenats.
Första stycket
Första stycket reglerar ansvaret i de fall tidsbefraktaren tillika är
lastägare. Samma ansvarsprinciper gäller som vid resebefraktning.
Regeln överensstämmer därför principiellt med motsvarande regel i
27 §, dock att ansvarsperioden normalt bestäms med hänsyn till
bestämmelserna i 61 § första stycket. På motsvarande sätt som i 27
§ anges i denna bestämmelse att styckegodsreglemas ansvarssystem
skall tillämpas. Bestämmelsen kommer vanligtvis också att läggas till
grund vid tillämpningen av regressreglema i 61 § tredje stycket.
Andra stycket
I andra stycket upptas kompletterande ansvarsregler för de fall lastä-
garen inte är tidsbefraktaren. Bakgrunden till bestämmelserna är som
berörts i den allmänna motiveringen under avsnitt 3.3.4 att såväl
svenska som andra nordiska sjötransportföretag i en allt större om-
fattning arbetar med inhyrt tonnage som s.k. operatörer. Klara enhet-
liga regler, nationellt som internationellt, har saknats i denna
situation. Lastägaren har därför naturligen haft att i första hand hålla
sig till tidsbefraktaren som sin medkontrahent, såvida inte tidsbort-
fraktaren påtagit sig ett särskilt ansvar genom att utfärda konosse-
ment. I övrigt har tidsbortfraktaren i en sådan situation blivit ansvarig
endast om lastägaren i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga
principer visat att tidsbortfraktaren eller någon av hans anställda
orsakat skada på godset genom ett culpöst handlande.
I denna bestämmelse föreskrivs att lastägaren har rätt till ersättning
av tidsbortfraktaren i enlighet med bestämmelsen i första stycket, dvs.
enligt reglerna för styckegodstransport. Den slutliga fördelningen av
ansvaret mellan tidsbortfraktaren och tidsbefraktaren får sedan ske
enligt bestämmelserna i 61 § eller enligt vad parterna bestämt om
detta i befraktningsavtalet.
Reglerna är dispositiva. Tidsbortfraktarens ansvar kan dock bli
Prop. 1993/94:195
317
tvingande om han utfärdat konossement och annan lastägare än Prop. 1993/94:195
tidsbefraktaren innehar detta och kan åberopa sig på reglerna i 5 §.
Dröjsmål och annat avtalsbrott på tidsbortfraktarens sida
64 §
Hålls fartyget inte i sjövärdigt eller annars avtalsenligt skick eller
utförs resorna för sent eller föreligger annat avtalsbrott på tidsbort-
fraktarens sida, får tidsbefraktaren häva befraktningsavtalet, om det
med avtalet avsedda ändamålet annars väsentligen skulle förfelas. Om
tidsbefraktaren vill häva avtalet skall han meddela detta inom skälig
tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtalsbrottet.
Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för skada som har uppkommit
på grund av att fartyget går förlorat eller efter skada förklaras inte
kunna sättas i stånd eller inte hålls i sjövärdigt eller annars avtals-
enligt skick, om skadan beror på fel eller försummelse av tidsbort-
fraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma gäller för skada
som har uppkommit genom fel eller försummelse vid sådan med-
verkan av befälhavaren eller besättningen som avses i 61 § andra
stycket, vid utförande av tidsbefraktarens anvisning eller vid annat
avtalsbrott än som avses i föregående mening.
(jfr 375 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf, som avser dröjsmål och annat
avtalsbrott på tidsbortfraktarens sida, motsvarar 146 och 147 §§ i
1891 års sjölag men viktiga ändringar har gjorts. Tillämpligheten
inskränker sig till avtalsbrott under avtalstiden. Rättsföljdema av
dröjsmål m.m. vid fartygets avlämnande regleras särskilt i 55-57 §§.
Första stycket
I första stycket anges uttryckligen att tidsbefraktaren kan häva
befraktningsavtalet även vid annat avtalsbrott än rent dröjsmål. Det
kan exempelvis gälla bristande lastvärdighet. En förutsättning för
hävning är, liksom i 1891 års sjölag, att det med avtalet avsedda
ändamålet skulle väsentligen förfelas.
Andra stycket
Bestämmelsen, som handlar om tidsbefraktarens rätt till skadeersätt-
ning, ersätter 147 § i 1891 års sjölag. Medan sistnämnda bestämmel-
se endast tar upp de fall att fartyget gått förlorat eller förklarats inte
kunna sättas i stånd anger denna bestämmelse uttryckligen även
avtalsbrotten bristande sjövärdighet eller annan uppkommen brist i
avtalade funktioner hos fartyget under avtalstiden. Ansvaret bygger
på fel eller försummelse men någon presumtion för detta uppställs
inte till skillnad från vad som gäller enligt 57 §. Av allmänna regler
om bevisbördans placering torde därmed följa att det är tidsbe-
fraktaren som har bevisbördan för att fel eller försummelse före-
ligger.
I andra meningen av samma stycke anges också att tidsbortfraktaren
ansvarar gentemot tidsbefraktaren för befälhavarens och besättningens
fel eller försummelser då arbete med lastning och lossning m.m. ut-
318
förs åt tidsbefraktaren. Regeln följer således den lagstadgade eller Prop. 1993/94:195
avtalade funktionsfördelningen mellan parterna.
Även i övrigt är tidsbortfraktaren ansvarig för fel eller försummel-
ser vid utförande av tidsbefraktarens anvisningar eller vid andra typer
av avtalsbrott än som nämnts ovan.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
Skada på fartyget
65 §
Tidsbortfraktaren har rätt till ersättning för skada på fartyget som
beror på fel eller försummelse av tidsbefraktaren eller någon som
denne svarar för.
Har tidsbefraktaren beordrat fartyget till en osäker hamn, är han
ersättningsskyldig för skada på fartyget som beror därpå om han inte
visar att fel eller försummelse inte föreligger.
(jfr 376 § i utredningens förslag)
Första stycket
Första stycket överensstämmer med 149 § i 1891 års sjölag och
någon ändring i sak åsyftas inte.
Den principiella ansvarsfördelningen mellan tidscertepartiets parter
är enligt nordisk rätt att tidsbortfraktaren står risken för skador på
fartyget såvida han inte kan styrka ett culpöst förfarande hos tidsbe-
fraktaren eller hos hans anställda och övriga medhjälpare.
Andra stycket
I nordisk rätt anses tidsbefraktaren inte ha något strikt ansvar för
skada på fartyget ens om han beordrat det till en osäker hamn. För
detta krävs en uttrycklig garanti från hans sida. Ansvar kan dock ut-
krävas om han låter fartyget anlöpa en hamn med insikt om att denna
är eller kan vara osäker eller i övrigt handlar på ett oaktsamt sätt i en
uppkommen faresituation. Med hänsyn till de bevisproblem som där-
vid ofta uppstår för tidsbortfraktaren eftersom tidsbefraktaren har
förfoganderätten till fartyget upptas i andra stycket en särregel om
omkastad bevisbörda (presumtionsansvar) med avseende på vållandet.
Men det är tidsbortfraktaren som skall visa att skadan inträffat i en
osäker hamn och att orsakssamband finns mellan skadan och de
särskilda förhållandena på platsen (jfr rättsfallet Vale ND 1972s. 183
Svea HovR, HD fann ej skäl att meddela prövningstillstånd ND 1974
s. 288).
Gemensamt haveri och bärgning
66 §
Fraktens bidrag till gemensamt haveri skall betalas av tidsbe-
fraktaren. Detsamma gäller bidrag till gemensamt haveri som skall
lämnas för bränsle och utrustning som tidsbefraktaren har ombord.
Om i gemensamt haveri ersättning betalas för utgift och förlust som
tidsbefraktaren har haft, tillfaller ersättningen honom.
Tidsbortfraktaren kan utan tidsbefraktarens samtycke rädda Prop. 1993/94:195
personer. Han får även bärga fartyg eller annan egendom när detta
inte är oskäligt för tidsbefraktaren. Av tidsbortfraktarens andel av
återstoden av bärgarlönen enligt 16 kap. 6 § andra stycket (nettobär-
garlönen) tillfaller en tredjedel tidsbefraktaren.
(jfr 377 § i utredningens förslag)
Första stycket
Reglerna i första stycket motsvarar delvis 150 § första stycket i
1891 års sjölag och någon ändring i sak åsyftas inte. Reglerna är väl
förenliga med certepartipraxis och fastslår endast att tidsbefraktaren
ansvarar ensam för bidrag till gemensamt haveri i fråga om frakt,
bränsle och utrustning som han har ombord och att han därigenom
inte heller har någon rätt till regress mot tidsbortfraktaren för vad han
måste utge. Regelns syfte är således inte att reglera bidragsskyldig-
heten som sådan vilket i stället sker genom bestämmelserna i 17 kap.
om haveri. I tredje meningen, som är ny, anges i konsekvens med
första meningen att tidsbortfraktaren inte har någon rätt i ersättningar
som i gemensamt haveri utgått till tidsbefraktaren.
Andra stycket
1 andra stycket regleras tidsbortfraktarens rätt till deviation.
Reglerna bygger på hävdvunna principer inom sjörätten vilka också
kommit till uttryck i 20 § första stycket. Det kan här hänvisas till
dessa bestämmelser. Det bör påpekas att en tillåten deviation kan
medföra att fartyget blir off-hire enligt reglerna i 72 §.
I sista meningen regleras fördelningen av bärgarlön mellan
tidscertepartiets parter. Tidigare bestämmelser i 150 § andra stycket
i 1891 års sjölag om likafördelning byggde på principen att tidsfrakt
utgår under hela bärgningsaktionen och att tidsbefraktaren med denna
"insats" också skall ha del av bärgningsföretagets vinst. I och med
den ändrade regeln i 72 § att ett fartyg blir off-hire vid bärgning har
också dessa bestämmelser justerats. Med hänsyn till de risker och
olägenheter som ändå kan drabba tidsbefraktaren vid en bärgnings-
aktion, exempelvis dröjsmål med utlämnande av last, anges nu att en
tredjedel av tidsbortfraktarens andel i nettobärgarlönen skall tillfalla
tidsbefraktaren.
Utgifter för resorna
67 §
Tidsbefraktaren skall bära de utgifter för resornas utförande som
inte enligt bestämmelserna i detta kapitel skall bäras av tidsbort-
fraktaren.
(jfr 378 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen överensstämmer med 140 § i 1891 års sjölag och 320
innehåller en kostnadspresumtion som innebär att reseavhängiga kost-
nader som inte faller på tidsbortfraktaren enligt certepartiet eller
reglerna i detta kapitel skall anses falla på tidsbefraktaren.
Återlämnande av fartyget
Återlämnande och besiktning
68 §
Tidsbefraktaren skall återlämna fartyget till tidsbortfraktaren på den
plats och vid den tidpunkt som har avtalats.
Vid återlämnandet har bestämmelserna i 52 § tredje stycket, 53 §
samt 54 § första stycket och andra stycket första meningen motsva-
rande tillämpning. Detta gäller även då befraktningsavtalet har hävts
eller annars upphört före befraktningsperiodens slut.
(jfr 379 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i denna paragraf innebär en spegelvändning av
reglerna för fartygets avlämnande. När tidsbefraktaren återlämnat
fartyget på den plats och vid den tidpunkt som avtalats upphör den
funktionsfördelning som gällt under befraktningsperioden och den
kommersiella driften återgår på tidsbortfraktaren. Även skyldigheten
att betala tidsfrakt upphör. Detta gäller även om fartyget återlämnas
i skadat skick och förblir liggande under en längre tid. Tidsbort-
fraktarens rätt till ersättning för fraktförluster i samband med
reparation får därvid prövas enligt de skadeståndsrättsliga reglerna i
65 §.
Överskridande av befraktningsperioden
69 §
Tidsbortfraktaren är skyldig att låta fartyget anträda en ny resa trots
att den avtalade tiden för återlämnandet därigenom överskrids. Detta
gäller inte när överskridandet går utöver vad som kan anses skäligt
eller om en tidsperiod för återlämnandet har avtalats.
För överskridande som är tillåtet enligt första stycket skall tidsbe-
fraktaren betala den avtalade tidsfrakten. För annat överskridande
skall han betala gängse tidsfrakt, dock minst den avtalade tidsfrakten,
samt ersättning för skada som dröjsmålet medför för tidsbortfrakt-
aren.
(jfr 380 § i utredningens förslag)
Första stycket
I första stycket föreskrivs, i likhet med 143 § första stycket i 1891
års sjölag, en rätt för tidsbefraktaren att överskrida befraktnings-
perioden om överskridandet kan anses skäligt (s.k. overlap). Syftet
är att tidsbefraktaren inte skall blockeras i sina möjligheter att utnyttja
fartyget fullt ut. Det är ofta svårt att planera verksamheten så att sista
resan exakt sammanfaller med befraktningsperiodens utgång.
Eftersom i nordisk rätt tidsbefraktaren inte anses ha rätt att återlämna
fartyget före befraktningsperiodens utgång - med motsvarande
reducering av tidsfrakten - och således inte kan kalkylera det
förmånligaste alternativet görs härvidlag ingen ändring.
21 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195
Prop. 1993/94:195
321
Vid bedömningen av om överskridandet kan anses skäligt får göras Prop. 1993/94:195
en objektiv värdering av de konkreta omständigheterna. Härvid kan
vara av betydelse det avtalade fartområdet, tiden på året osv. Omstän-
digheter som att fartyget blivit off-hire en längre tid eller blivit
stillaliggande på grund av force majeure o.d. berättigar inte tidsbe-
fraktaren till ett motsvarande överskridande. I vissa certepartier finns
också intaget uttryckliga regler med detta innehåll. Avser parterna att
tid som gått förlorad skall räknas tidsbefraktaren tillgodo måste detta
således anges i certepartiet. Detta sker vanligtvis genom s.k. förläng-
ningsoptioner.
Undantag görs också för det fall att certepartiet anger en tidsperiod
(exempelvis maj månad) under vilken återlämnandet skall ske. Med
en sådan klausul får tidsbefraktaren anses vara tillräckligt tillgodosedd
ifråga om planeringen av de sista resorna.
Andra stycket
Andra stycket, som reglerar tidsbortfraktarens ersättning när be-
fraktningsperioden överskrids, motsvarar 143 § andra stycket i 1891
års sjölag. Certepartifrakt skall betalas under den tid tidsbefraktaren
har rätt till överskridande av befraktningsperioden. Vid ett otillåtet
överskridande, dvs. vid avtalsbrott på tidsbefraktarens sida, skall
tidsbortfraktaren dock kompenseras med gängse marknadsfrakt, om
denna är högre än certepartifrakten. Tidsbefraktaren blir också ersätt-
ningsskyldig mot tidsbortfraktaren för den skada som dröjsmålet
medför. Det kan exempelvis gälla förluster på grund av tidsbort-
fraktarens ansvar för eget dröjsmål med avlämnande av fartyget till
en ny tidsbefraktare.
Tidsfrakt
Betalning av tidsfrakt
70 §
Tidsfrakt skall betalas i förskott för 30 dagar i sänder.
Framställer tidsbefraktaren krav på avräkning med ett belopp som
är tvistigt, är han ändå skyldig att betala tidsfrakten, om tidsbort-
fraktaren ställer säkerhet för kravet. Tidsbefraktaren kan dock inte
kräva säkerhet för ett större belopp än den tidsfrakt han betalar.
(jfr 381 § i utredningens förslag)
Första stycket
I likhet med vad som gäller enligt 144 § första stycket i 1891 års
sjölag anges i första stycket att tidsfrakten skall betalas i förskott.
Detta är också praxis på grund av att tidsbortfraktaren oftast inte har
säkerhet i lasten på samma sätt som en resebortfraktare. Lasten tillhör
vanligtvis annan än tidsbefraktaren och tidsbortfraktaren har, då
konossement utfärdats, skyldighet att lämna ut godset till mottagaren.
Till skillnad mot nämnda regel i 1891 års sjölag föreskrivs dock i
denna bestämmelse att betalningsperioden skall vara 30 dagar. På så
sätt elimineras problemet med korta och långa månader. Vare sig
certepartiet anger tidsfrakten till ett visst belopp per dag eller per Prop. 1993/94:195
30 dagar blir förskottsbeloppet alltid detsamma, dock att betalnings-
datum i varje månad kommer att variera.
Andra stycket
Regeln i andra stycket är ny. Som nämnts i första stycket har
tidsbortfraktaren ofta ingen säkerhet för fraktfordringama. För att
ytterligare stärka tidsbortfraktarens ställning mot en insolvent eller
betalningsobenägen tidsbefraktare anges att tidsbefraktaren inte skall
äga rätt att kvitta tvistiga motfordringar mot tidsfrakten. En förut-
sättning är dock att tidsbortfraktaren ställer fullgod säkerhet för det
fraktbelopp som tidsbefraktaren vid varje tillfälle måste betala.
Dröjsmål med betalning av tidsfrakt
71 §
Betalas tidsfrakten inte i rätt tid, skall tidsbefraktaren betala dröjs-
målsränta enligt räntelagen (1975:635).
Har tidsfrakten inte betalats i rätt tid, skall tidsbortfraktaren
meddela tidsbefraktaren detta. När meddelande har avsänts får
tidsbortfraktaren ställa in fullgörelsen av befraktningsavtalet,
inbegripet vägra att lasta gods eller att utfärda konossement. Om
betalning inte har tagits emot inom 72 timmar efter det att med-
delandet har avsänts, får tidsbortfraktaren häva avtalet.
Om tidsbortfraktaren har ställt in fullgörelsen av avtalet eller hävt
det, har han rätt till ersättning, om inte tidsbefraktaren visar att
dröjsmålet med betalningen beror på lag, avbrott i den allmänna sam-
färdseln eller betalningsförmedlingen eller något annat liknande
hinder som han inte skäligen kunde ha räknat med när avtalet ingicks
och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller
övervunnit.
Om tidsbefraktaren inte betalar förfallen tidsfrakt, får tidsbort-
fraktaren begära att tidsbefraktaren till honom överlåter fordran på
frakt som tidsbefraktaren har på grund av vidarebortfraktning av
fartyget.
(jfr 382 § i utredningens förslag)
Bestämmelserna i paragrafen gäller dröjsmål med betalning av
tidsfrakt.
Första stycket
Bestämmelsen i första stycket, som är ny, anger uttryckligen att
dröjsmålsränta skall betalas enligt räntelagens bestämmelser.
Andra stycket
Andra stycket motsvarar 148 § i 1891 års sjölag. Enligt sistnämnda
bestämmelse får tidsbortfraktaren häva certepartiet så snart förskotts-
frakten inte betalas i rätt tid. Såsom nämnts vid 70 § beror detta
stränga krav på att förskottsbetalningen i realiteten är tidsbort-
fraktarens enda säkerhet. Syftet med bestämmelsen är således att
skydda tidsbortfraktaren mot insolventa eller betalningsobenägna
323
tidsbefraktare. Emellertid kan det inte uteslutas att regeln kan Prop. 1993/94:195
tillämpas på ett mer eller mindre otillbörligt sätt. Exempelvis kan
tidsbortfraktaren vid minsta betalningsdröjsmål häva för att bli av
med ett för honom tyngande certeparti eller för att själv kunna
disponera fartyget på en stigande fraktmarknad. För att skapa en
bättre balans mellan avtalsparterna utan att för den skull äventyra det
huvudsakliga syftet har därför en uppmjukning av regeln skett. Om
tidsbortfraktaren vill tala å dröjsmålet, måste han fortsättningsvis
meddela tidsbefraktaren att betalning uteblivit. Samtidigt kan han
inhibera samtliga sina förpliktelser mot tidsbefraktaren. Om betalning
inte sker inom 72 timmar, har han också rätt att häva certepartiet i
dess helhet. Hävningsrätten går dock förlorad om betalning sker
innan denna rätt blivit utnyttjad.
I vissa fall kan tidsbortfraktaren förutse att någon betalning inte
kommer att ske. I en sådan situation kan han ha rätt att häva certepar-
tiet direkt enligt allmänna regler om befarat avtalsbrott, s.k. an-
teciperad mora.
Det bör understrykas att reglerna om inhibition och hävning av ett
tidscerteparti endast gäller mot tidsbefraktaren som avtalspart. Om
tidsbortfraktaren har utfärdat konossement som innehas av tredje
man, kan detta i praktiken vara till hinder för ett agerande enligt
dessa regler.
Tredje stycket
I tredje stycket anges i överensstämmelse med 148 § i 1891 års sjö-
lag att tidsbortfraktaren - om han inhiberat sina förpliktelser enligt
certepartiet eller hävt det - också har rätt till skadestånd. I likhet med
vad som gäller vid utebliven betalning av överliggetid enligt 15 § är
tidsbefraktaren dock befriad från ersättningsskyldighet vid betalnings-
hinder av mer kvalificerat slag. Regeln har formulerats med beakt-
ande av motsvarande bestämmelse i 57 § köplagen (1990:931; se
prop. 1988/89 s. 170).
Fjärde stycket
Bestämmelsen i fjärde stycket skall i första hand ses som ett alterna-
tiv till hävningsmöjligheten enligt andra stycket och bygger på de i
certepartipraxis förekommande s.k. lien-klausulema (en särskild rätt
i last och underfrakter). Dessa klausuler har dock ett begränsat värde
eftersom tidsbortfraktaren oftast inte känner till vilka underfrakter
som utestår obetalda. Vidare kan det vara högst osäkert om en sådan
"panträtt" är giltig enligt nationell rätt. I denna regel anges därför att
tidsbortfraktaren kan kräva rätten till en obetald underfrakt genom
överlåtelse (assignment) av fraktkravet. Med vidarebortfraktning
avses därvid vad som i tidigare sjörättslig lagstiftning benämnts
"underbortfraktning" ("frembortfraktning" på norska).
Om tidsbefraktaren vägrar att medverka till en lösning med överlåt-
else av fraktkravet eller om den för frakten betalningsansvarige inte 324
kan nås för en underrättelse om överlåtelsen, återstår endast för tids-
bortfraktaren att fullfölja hävningen av certepartiet enligt reglerna i
andra stycket.
Lagrådet har anfört att behov saknas av en sådan regel som tagits Prop. 1993/94:195
in i fjärde stycket. Jag kan i och för sig ha förståelse för denna upp-
fattning. Med hänsyn till vad jag tidigare anfört om intresset av att
de nordiska lagtexterna blir så likalydande som möjligt har jag
emellertid inte funnit skäl att låta bestämmelsen utgå.
Bortfall av tidsfrakt
72 §
Tidsfrakt skall inte betalas för den tid som går förlorad för tidsbe-
fraktaren på grund av bärgning, underhåll av fartyget och avhjälpande
av skada som tidsbefraktaren inte är ansvarig för eller i övrigt på
grund av förhållanden på tidsbortfraktarens sida.
Tidsbefraktarens skyldighet att svara för utgifter för fartygets drift
är begränsad på motsvarande sätt.
(jfr 383 § i utredningens förslag)
Bestämmelsen i första stycket av paragrafen motsvarar 144 § andra
stycket i 1891 års sjölag och reglerar de situationer då tidsfrakt inte
skall betalas under befraktningsperioden.
Första stycket
Bestämmelserna i första stycket svarar i huvudsak mot vad som
gäller enligt 1891 års lag. Det har dock lagts till att tidsfrakt inte
heller skall betalas vid bärgning.
Andra stycket
Bestämmelsen i andra stycket är ny. En motsvarande regel disku-
terades vid 1936 års sjölagsändringar men ledde då inte till lagstift-
ning. För att undanröja förekommande oklarheter på grund av av-
saknaden av en enhetlig praxis föreskrivs i andra stycket helt allmänt
och i konsekvens med första stycket att tidsbefraktaren inte heller är
skyldig att svara för sin del av driftskostnaderna under en off-
hireperiod. Regeln skall ses som en riskfördelning mellan parterna i
likhet med vad som gäller enligt regeln om tidsfrakt i första stycket.
Upphörande
Förlust av fartyget
73 §
Går fartyget förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas
i stånd, bortfaller befraktningsavtalet även om tidsbortfraktaren enligt
en allmän bestämmelse i avtalet har rätt att sätta in ett annat fartyg än
det avtalade. Detsamma gäller vid rekvisition av fartyget eller
liknande ingripanden som är av väsentlig betydelse för fullgörelsen
av avtalet.
Om fartyget har gått förlorat utan att upplysning kan fås om tiden
för händelsen, skall tidsfrakt betalas för 24 timmar efter det att
fartyget sist hördes av.
325
(jfr 384 § i utredningens förslag)
Första stycket
Bestämmelserna i första stycket saknar motsvarighet i 1891 års
sjölag och anger rättsverkningarna av förlust eller liknande av ett
tidsbefraktat fartyg. Principerna är desamma som i motsvarande
regler för resebefraktning i 30 §, varför det kan hänvisas till vad som
anförts vid denna paragraf.
Andra stycket
Andra stycket motsvarar 145 § i 1891 års sjölag och avser den
situationen att den exakta tidpunkten för ett fartygs förlisning inte går
att fastställa. Regeln har endast anpassats till modern kommunika-
tionsteknik med möjlighet till dagligt telefon- och radiosamband med
fartyget.
Lagrådet har, på motsvarande sätt som beträffande bestämmelsen
i 14 kap. 30 §, föreslagit att förevarande bestämmelse formuleras på
ett sådant sätt att tveksamhet inte uppstår om dess dispositiva
karaktär. Som jag närmare utvecklat i specialmotiveringen till
nämnda paragraf har jag där valt en något annan lösning än den
Lagrådet föreslagit. Jag har gjort samma bedömning här.
Lagrådet har vidare föreslagit att bestämmelsen ges en utformning
motsvarande den som Lagrådet har föreslagit beträffande 14 kap. 39
§. På skäl som jag närmare har utvecklat vid nämnda paragraf har jag
inte varit beredd att följa förslaget i detta avseende.
Krig
74 §
Befinner sig fartyget i en hamn eller ett annat område där krig
utbryter, krigsliknande förhållanden inträder eller faran för sådana
förhållanden väsentligen ökar, far tidsbortfraktaren omedelbart föra
fartyget ut från området och i säkerhet.
Tidsbefraktaren skall utöver tidsfrakten ersätta tidsbortfraktaren för
de merkostnader för krigsförsäkring av fartyget och för krigs-
risktillägg till besättningen som följer av de resor som tidsbefraktaren
kräver att fartyget skall utföra.
Inträder under avtalsperioden krig, krigsliknande förhållanden eller
en väsentlig ökning av krigsfaran och är detta av väsentlig betydelse
för fullgörelsen av befraktningsavtalet, får såväl tidsbortfraktaren som
tidsbefraktaren frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.
Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela mot-
parten detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada
som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats inom sådan tid.
(jfr 385 § i utredningens förslag)
Paragrafen är ny och innehåller allmänna regler vid krig, krigsfara
eller krigsliknande förhållanden. Reglerna bygger på en skälig-
hetsavvägning mellan parternas intressen och kan inte anses strida
mot någon certepartipraxis. Vid bedömningen av om en situation är
Prop. 1993/94:195
326
att hänföra under denna bestämmelse kan ledning hämtas från 38 § Prop. 1993/94:195
om resebefraktning.
Första stycket
Första stycket skall ses i sammanhang med 58 § andra stycket.
Enligt denna bestämmelse har tidsbortfraktaren normalt rätt att vägra
att föra fartyget in i en krigszon. På motsvarande sätt får enligt 74
§ tidsbortfraktaren rätt att också föra fartyget ut från en krigszon eller
ett område där faran för krig väsentligen ökat utan att detta strider
mot certepartiet. Detta innebär bl.a. att tidsfrakten fortsätter att löpa
oförändrad.
Andra stycket
Normalt är det tidsbortfraktaren som skall sörja för och bekosta
fartygets försäkringar samt betala besättningens löner. Om merkost-
nader uppstår på grund av tidsbefraktarens krav och önskemål om att
fartyget skall operera i riskfyllda områden, skall dock dessa kostnader
bäras av honom. I andra stycket anges därför att tidsbortfraktaren
skall kompenseras för merkostnader avseende fartygets krigsförsäk-
ring och för utbetalda krigsrisktillägg till besättningen.
Tredje och fjärde styckena
Reglerna i tredje och fjärde styckena, som avser ömsesidigt från-
trädande av befraktningsavtalet vid krig, krigsfara eller krigsliknande
förhållanden, bygger på samma principer som de i 38 § och 39 §
andra stycket om konsekutiva resor. Det är således inte tillräckligt för
ett frånträdande att en krigs- eller krigsliknande situation uppstår utan
den uppkomna situationen skall även vara av väsentlig betydelse för
fullgörelsen av avtalet. Detta innebär exempelvis att lokala orolig-
heter inte påverkar ett långtidscerteparti utan begränsningar i fartom-
råde.
Lagrådet har, på motsvarande sätt som beträffande bestämmelserna
i 14 kap. 39 och 51 §§, föreslagit att tredje stycket av förevarande
paragraf omformuleras. Som jag närmare har utvecklat i specialmoti-
veringen till nämnda paragrafer har jag emellertid inte varit beredd
att följa Lagrådets förslag i nu aktuella avseenden.
5.1.15 15 kap. Om befordran av passagerare och resgods
1-27 §§
Inledande bestämmelser
1 §
I detta kapitel avses med
bortfraktare: den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot ersätt-
ning, åtar sig att med fartyg befordra passagerare eller passagerare
och resgods,
passagerare: den som befordras eller skall befordras med fartyg
327
enligt ett avtal om passagerarbefordran samt den som med bort- Prop. 1993/94:195
fraktarens samtycke följer med fordon eller levande djur som
befordras enligt ett avtal om godsbefordran,
resgods: vatje föremål, inbegripet fordon, som befordras för
passagerarens räkning, under förutsättning att befordringen inte sker
enligt certeparti, konossement eller något annat dokument som brukar
användas vid godsbefordran, och
handresgods: resgods som passageraren bär med sig eller har i sin
hytt eller på annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet vad han
har i eller på sitt fordon.
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen
är underkastad ett gällande internationellt fördrag om befordran med
annat transportmedel.
3 §
Om någon som varken är passagerare eller anställd hos bortfrakt-
aren eller utför arbete i fartygets tjänst följer med ett fartyg och
därvid åsamkas skada av det slag som avses i 17 eller 18 §, skall
bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av
ansvarighet för bortfraktare tillämpas till förmån för var och en på
redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan.
Om befordringen
4 §
Bortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt, vari också
innefattas att det är behörigen bemannat, provianterat och utrustat,
samt att passageraren och resgodset befordras skyndsamt och tryggt
till bestämmelseorten. Bortfraktaren skall även i övrigt tillgodose
passagerarens bästa.
Resgods får inte befordras på däck.
Deviation får göras endast för att rädda personer eller bärga fartyg
eller gods eller av någon annan skälig anledning.
5 §
Gäller befordringsavtalet ett bestämt fartyg, får bortfraktaren inte
utföra befordringen med något annat fartyg.
6 §
Avser befordringsavtalet en bestämd person, får denne inte överlåta
sin rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har påbörjats får
överlåtelse inte äga rum, även om avtalet inte avser en bestämd
person.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte när lagen (1992:1672)
om paketresor är tillämplig på avtalet.
7 §
Passageraren är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning och
säkerhet under resan.
Bestämmelserna i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om
undersökning med anledning av brott ombord och tvångsmedel mot
besättningsmedlem skall även tillämpas i fråga om passagerare.
8 § Prop. 1993/94:195
Passagerare får föra med sig resgods i skälig omfattning.
Känner passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller
väsentlig olägenhet för person eller egendom, skall han före resans
början upplysa bortfraktaren om detta. Detsamma gäller om res-
godset, handresgods undantaget, kräver särskild vård. Är resgods av
sådan beskaffenhet som nu har sagts, skall detta om möjligt utmärkas
på godset innan resan börjar.
9 §
Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att föra med sig
resgods som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person
eller egendom.
Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren kände till
dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra i land,
oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan.
Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med
bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig medföra
sådan fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom att det
inte är försvarligt att behålla det ombord.
10 §
Har resgods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på fartyget
är passageraren ersättningsskyldig, om skadan beror på att han eller
någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummel-
se.
H §
Bortfraktaren är inte skyldig att lämna ut annat resgods än hand-
resgods förrän passageraren har betalt för resan och för kost eller
annan tjänst under resan. Uteblir betalningen får bortfraktaren lägga
upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på något
annat betryggande sätt sälja så mycket av det att hans krav jämte för-
varings- och försäljningskostnaderna täcks.
12 §
Om befordringsavtalet avser ett bestämt fartyg och detta före resans
början går förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i
stånd, upphör bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen.
Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja väsentligt
fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.
13 §
Om fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan
fordras att passageraren avvaktar att resan fortsätts, eller om fartyget
går förlorat eller förklaras efter skada inte kunna sättas i stånd, skall
bortfraktaren se till att passageraren och dennes resgods befordras till
bestämmelseorten på något annat lämpligt sätt och bära kostnaden för
detta. Underlåter bortfraktaren detta har passageraren rätt att häva
avtalet.
Måste passageraren uppehålla sig i land på grund av haveri eller
någon annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på
lämpligt sätt sörja för hans uppehälle och bära kostnaden för detta.
14 §
Påbörjar passageraren inte resan eller avbryter han den, skall det
avtalade biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat
329
eller det finns annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja Prop. 1993/94:195
eller fullfölja resan och bortfraktaren har underrättats om detta inom
rimlig tid, behöver dock biljettpriset inte betalas.
Ar passageraren enligt första stycket skyldig att betala det avtalade
biljettpriset, skall detta dock sättas ned med ett skäligt belopp, om
bortfraktaren har medfört en annan passagerare i hans ställe eller på
något annat sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin
skada.
15 §
Visar det sig, sedan ett befordringsavtal har träffats, att resan skulle
vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd av
krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld
eller att en sådan fara har ökat väsentligt, har vardera parten rätt att
frånträda avtalet. En sådan rätt föreligger även om resan har börjat.
Frånträds avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.
16 §
Avbryter passageraren resan på grund av ett förhållande som avses
i 14 § första stycket andra meningen eller hävs avtalet enligt 13 §
eller, sedan resan har börjat, enligt 15 §, skall biljettpriset sättas ned.
Därvid skall förhållandet mellan den avtalade och den återstående
resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas.
Har bortfraktaren tagit emot betalning utöver vad som tillkommer
honom enligt första stycket, skall han betala tillbaka överskottet.
Om ansvarighet på bortfraktarens sida
17 §
Bortfraktaren är ansvarig för personskada som drabbar passageraren
på grund av en händelse under resan, om skadan har vållats genom
fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som han svarar för.
Detsamma gäller skada på grund av att passagerare försenas, även om
förseningen inte beror på en händelse under resan.
18 §
Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att resgods går
förlorat eller skadas på grund av en händelse under resan, om skadan
har vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon som
han svarar för. Detsamma gäller skada till följd av att resgodset
försenas, även om förseningen inte beror på en händelse under resan.
Med försening jämställs dröjsmål med utlämning av resgodset på
bestämmelseorten.
Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper,
konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om han har tagit emot
egendomen för säker förvaring.
19 §
Om vållande på passagerarens sida har medverkat till skada som
avses i 17 eller 18 §, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
20 §
För att gå fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa att skada
som avses i 17 eller 18 § inte har orsakats genom fel eller försum-
melse av honom eller någon som han svarar för. I fråga om person-
skada och förlust av eller skada på handresgods gäller dock det som
nu har sagts endast om skadan har inträffat vid eller i samband med
förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand eller Prop. 1993/94:195
om den har uppkommit till följd av fel i fartyget.
21 §
Bortfraktarens ansvarighet skall vid personskada inte överstiga
175 000 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När
ersättningen skall betalas ut som livränta får det kapitaliserade värdet
inte överstiga denna gräns. Vid försening av passagerare skall
ansvarigheten inte överstiga 4 150 SDR för varje passagerare.
Vid skada på eller förlust eller försening av resgods skall ansvarig-
heten inte överstiga
1. 1 800 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods,
2. 6 750 SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som
bortfraktaren har tagit emot för säker förvaring,
3. 10 000 SDR för varje fordon, och
4. 2 700 SDR för varje passagerare i fråga om annat resgods.
Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte ränta och
rättegångskostnader.
Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.
Bortfraktaren kan genom uttrycklig överenskommelse åta sig an-
svarighet till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf.
22 §
Bortfraktaren har rätt att från skadans belopp göra avdrag med
högst följande belopp, som utgör passagerarens självrisk, nämligen
1. 150 SDR för varje fordon som skadas,
2. 20 SDR för annan resgodsskada, och
3. 20 SDR för skada på grund av försening av passagerare eller
resgods.
Avräkning enligt första stycket skall ske innan frågan om begräns-
ning av ansvaret enligt 21 § prövas.
23 §
Bortfraktaren har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 21 och
22 §§ om begränsning av ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om
det visas att han själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle upp-
komma.
24 §
Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gäller även om talan mot honom inte grundas på
befordringsavtalet.
25 §
Om befordringen helt eller delvis utförs av någon annan än bort-
fraktaren, är bortfraktaren dock ansvarig som om han själv hade
utfört hela befordringen. Bestämmelserna i detta kapitel gäller därvid
i tillämpliga delar.
Utför den andre befordringen med fartyg, är han ansvarig för sin
del av befordringen enligt samma regler som gäller för bortfraktaren.
Har bortfraktaren åtagit sig ansvar utöver vad som föreskrivs i detta
kapital, är den som utför befordringen inte bunden av detta, om han
inte skriftligen har samtyckt till det.
I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och en person som avses
i andra stycket, svarar de solidariskt.
331
26 § Prop. 1993/94:195
Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för enligt 25 § eller
7 kap. 1 §, är denne berättigad till samma befrielse från och begräns-
ning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som
bortfraktaren och de personer som han svarar för skall betala får inte
sammanlagt överstiga de gränser för ansvarigheten som föreskrivs i
21 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte till förmån för den som
visas ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
27 §
Krav på ersättning för personskada eller försening av passagerare
får framställas endast av passageraren eller dennes rättsinnehavare
eller, vid dödsfall, den som har rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 §
skadeståndslagen (1972:207).
Paragraferna 1-27 överensstämmer i sak med 171 och 173—198 §§
i 1891 års sjölag med två undantag. I 4 § har lagtexten anpassats till
den nya terminologin rörande sjövärdighetsbegreppet (se närmare den
allmänna motiveringen under avsnitt 3.4.1). Vidare har begränsnings-
beloppen ändrats i 21 §. Se närmare om detta i den allmänna motive-
ringen under avsnitt 3.4.2. I övrigt har endast språkliga ändringar
gjorts.
Lagrådet har, på motsvarande sätt som beträffande bestämmelsen
i 13 kap. 12 §, förordat att sjövärdighetsregeln i 4 § utformas i
närmare överensstämmelse med den bestämmelse om sjövärdighet
som tagits in i 6 kap. 1 §. Som jag närmare har utvecklat i special-
motiveringen till förstnämnda paragraf har jag inte varit beredd att
godta Lagrådets förslag i nu aktuellt avseende.
Bestämmelserna i 15 § har avfattats enligt Lagrådets förslag.
28 och 29 §§
28 §
Bestämmelser om laga domstol för tvister som rör ansvarighet på
grund av avtal om befordran av passagerare och resgods samt om
möjlighet att hänskjuta sådana tvister till skiljemän finns i 21 kap.
4 §.
Bestämmelser om preskription finns i 19 kap. 1 §.
Om avtalsvillkors giltighet
29 §
Bestämmelserna i 7 § får inte åsidosättas genom avtal.
Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 10 -
27 §§, 19 kap. 1 § första stycket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och
andra styckena är ogiltiga
1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller
till eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är
tillämplig på befordringen;
2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen 332
enligt allmänna svenska lagvalsregler.
Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något
annat är avtalat eller följer av sedvänja.
(jfr [199] och [200] §§ i utredningens förslag)
Gjorda ändringar i dessa två paragrafer är endast följdändringar i
anledning av att reglerna om laga domstol vid befordran av passa-
gerare brutits ut från 21 kap. 2 § (337 § i 1891 års sjölag). Reglerna
återfinns nu i 4 § samma kapitel.
Bestämmelserna i 29 § har avfattats enligt Lagrådets förslag.
30 §
Trots bestämmelserna i 29 § får bortfraktaren förbehålla sig frihet
från ansvarighet i fråga om passagerare för tiden innan denne går om-
bord och efter det att han har gått i land. Ett sådant förbehåll är dock
inte tillåtet när det gäller sjötransporter mellan fartyg och land som
omfattas av biljettpriset eller som utförs med transportmedel som
bortfraktaren ställer till förfogande.
I fråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passa-
geraren medfört fordon kan bortfraktaren förbehålla sig frihet från
ansvarighet för tiden innan handresgodset förs ombord och efter det
att det har förts i land. Förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller
sådan transport till eller från fartyget som avses i första stycket och
inte heller för den tid då handresgodset har tagits om hand av bort-
fraktaren medan passageraren vistas i en terminalbyggnad, på en kaj
eller en annan hamnanläggning.
Om det är avtalat att en bestämd del av befordringen skall utföras
av någon annan än bortfraktaren får, om den andre är namngiven,
bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad
av en händelse under den del av befordringen som utförs av den
andre. Detsamma gäller, om passageraren enligt befordringsavtalet
har rätt att helt eller delvis anlita någon annan än bortfraktaren för
befordringen.
Paragrafen överensstämmer med 201 § i 1891 års sjölag.
5.1.16 16 kap. Om bärgning
1-9 §§
1 §
Den som bärgar ett fartyg, vilket förolyckats eller är i fara, eller
ombordvarande gods eller något som har hört till sådant fartyg eller
gods, samt var och en som medverkar vid bärgningen, har rätt till
bärgarlön. Andel i bärgarlön tillkommer även den, vilken under den
fara som föranlett bärgningen räddat någon från fartyget eller
medverkat vid räddningen.
Om någon har medverkat vid ett bärgningsföretag trots uttryckligt
och befogat förbud av fartygets befälhavare, har han inte rätt till
bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så krävs, betalas även om ett fartyg som
bärgats av ett annat fartyg, har samma ägare som det andra fartyget.
Om någon enligt avtal är skyldig att verkställa bogsering eller
lotsning eller att utföra liknande arbete för ett fartygs räkning och
fartyget råkar i fara, har han rätt till bärgarlön för hjälp som han
lämnar fartyget endast om hjälpen inte kan anses ingå i fullgörandet
Prop. 1993/94:195
333
av avtalet.
Om gods eller något som har hört till gods har bärgats, svarar
ägaren med det bärgade men inte personligen.
2 §
När bärgarlönens belopp bestäms skall följande omständigheter
beaktas
1. i första hand:
a) i vad mån bärgningsföretaget lyckats,
b) den kunnighet och skicklighet med vilken bärgningsarbetet utförts
samt den tid och möda som använts,
c) den fara för vilken det bärgade fartyget, dess passagerare,
besättning eller gods varit utsatta,
d) den fara för vilken bärgama eller deras redskap har utsatts,
e) den fara som bärgama utsatt sig för att bli ersättningsskyldiga
mot en lastägare eller någon annan eller att på annat sätt lida förlust,
f) den skada som bärgama har lidit till liv, hälsa eller gods, den
utgift eller förlust som bärgama har haft för bärgningen samt värdet
av de redskap som använts vid bärgningen, och
g) den omständigheten att det fartyg som använts vid bärgningen
varit särskilt utrustat för bärgningsarbete.
2. i andra hand:
det bärgades värde.
Om någon som deltagit i bärgning genom fel eller försummelse har
orsakat den fara i vilken fartyget råkat eller om en sådan person vid
bärgningen har gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till
undandöljande av bärgat gods eller till någon annan sviklig handling,
kan bärgarlönen förklaras förverkad eller sättas ned.
3 §
Bärgarlönen får inte sättas högre än till värdet av det bärgade. Vid
bestämmandet av detta värde skall frakt och passageraravgifter in-
räknas samt avdrag göras för tull och övriga avgifter, som bör utgå
av det bärgade, och för kostnader för förvaring, värdering och
försäljning.
Med bärgarlön avses även ersättning för att föra det bärgade i
säkerhet och för att fartyg eller andra redskap används för detta
ändamål.
Om ett avtal rörande bärgning är ingånget medan faran ännu vara-
de och under inflytande därav och om villkoren i avtalet inte är
skäliga, kan avtalet förklaras helt eller delvis ogiltigt.
Detsamma gäller i fråga om andra avtal om bärgning, om den
bärgarlön som krävts står i uppenbart missförhållande till värdet av
den tjänst som bärgaren lämnat.
Bestämmelsen i 2 § sista stycket skall också tillämpas om ett avtal
om bärgning har träffats.
Om bärgarlön har betalats medan faran ännu varade, skall den som
vill återkräva något av vad han har betalat väcka talan inom sex
månader efter det att betalningen skedde. Gör han inte det har han
förlorat sin rätt till återkrav.
5 §
Om bärgare tvistar inbördes om bärgarlönens fördelning, bestäms
denna med ledning av de omständigheter som anges i 2 §.
Prop. 1993/94:195
334
6 § Prop. 1993/94:195
Om ett fartyg har bärgat något under en resa skall av bärgarlönen
först betalas
1. ersättning för skada som bärgningen orsakat på fartyget, lasten
eller någon annan egendom ombord,
2. ersättning för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt
befälhavaren och besättningen som uppkommit på grund av bärg-
ningen,
3. särskild ersättning till sjöman vilken vid bärgningen gjort en
synnerligen värdefull insats eller utsatt sig för synnerlig fara.
Av återstoden skall redaren få tre femtedelar. Resten skall med en
tredjedel tillfalla befälhavaren och med två tredjedelar den egentliga
besättningen, att fördelas i förhållande till var och ens avlöning.
Befälhavarens andel skall dock alltid vara minst det dubbla av den
högst avlönade besättningsmannens andel. En lots på fartyget har rätt
att ta del i bärgarlönen som om han var medlem av besättningen och,
om han inte är anställd hos redaren, uppbar lön som främste styrman.
Om det finns särskilda skäl, exempelvis med hänsyn till ändamålet
med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning
åt dem som arbetar i fartygets tjänst, får bärgarlönen fördelas på
annat sätt än enligt första och andra styckena.
Ett avtal om att en mindre andel av den bärgarlön som kan förtjänas
med ett fartyg än som sägs i första och andra styckena skall tillfalla
befälhavaren eller besättningen är endast giltigt, om fartyget driver
bärgningsverksamhet och är särskilt utrustat för detta eller om avtalet
har ingåtts i samband med påmönstringen och avser ett visst bärg-
ningsföretag.
7 §
Om bärgning har utförts av ett svenskt statsfartyg som används
uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift, kan staten utan
ansvarighet mot de ombordvarande avstå från bärgarlön.
8 §
Ett anspråk på särskild ersättning enligt 6 § första stycket 3 skall
anmälas hos redaren eller befälhavaren inom tre månader efter det att
bärgningsföretaget har slutförts.
9 §
Innan bärgarlönen har betalats eller säkerhet har ställts för den, får
ett bärgat fartyg inte utan bärgamas samtycke lämna det ställe dit det
har förts efter bärgningen eller bärgat gods tas i besittning av ägaren.
Paragraferna 1-9 överensstämmer i sak med 224-232 §§ i 1891 års
sjölag med några undantag. Bestämmelsen i 230 § första stycket i
nämnda lag om att regeringen kan fastställa särskilda fördelnings-
regler har utgått. Bestämmelsens syfte att fördela bärgarlönen efter
de speciella tjänstgöringsförhållandena på statsfartyg, framför allt
örlogsfartyg, får fortsättningsvis tillgodoses genom särbestämmelsen
i 6 § tredje stycket, vilken är tillämplig även på sådana fartyg.
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke om att staten kan avstå från
bärgarlön behålls dock.
Inte heller har de processuella reglerna i 231 § andra stycket i 1891
års sjölag om en sjömans krav på särskild ersättning ur bärgarlönen
tagits upp i den nya lagen. Detta innebär att en tvist om sådan
ersättning skall handläggas enligt allmänna regler vad avser rätten att
överklaga en domstols avgörande. I övrigt har endast språkliga Prop. 1993/94:195
ändringar gjorts.
Bestämmelserna i 2, 3 och 7 §§ har avfattats enligt Lagrådets
förslag.
5.1.17 17 kap. Om haveri
1-9 §§
1 §
Om innebörden av gemensamt haveri och fördelningen på fartyg,
frakt och last gäller York-Antwerpenreglema 1974 i den mån något
annat inte är avtalat.
Regeringen tillkännager reglernas lydelse i engelsk text och svensk
översättning.
2 §
Utredning och fördelning av gemensamt haveri görs, om något
annat inte har avtalats, genom dispasch (generaldispasch) på den ort
som redaren bestämmer eller, om han inte bestämmer orten, på den
ort där dispasch vanligen görs för redarens hemort.
Dispasch görs här i landet av en dispaschör. Dispaschören förordnas
av regeringen. Han skall vara lagfaren.
Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gäller i fråga
om dispaschören.
3 §
Bestämmelser om besiktning för utredning och värdering av skada
eller kostnad som har drabbat ett fartyg eller gods meddelas i 18 kap.
4 §
Begäran om dispasch skall utan dröjsmål göras av redaren eller den
som i redarens ställe har befattning med fartyget eller av någon annan
som har del i haveriet.
Var och en som haveriet rör skall genast till dispaschören lämna
alla de handlingar som denne anser nödvändiga för utredningen och
fördelningen samt i övrigt lämna honom upplysningar.
5 §
Skall haveribidrag betalas av last eller annat gods, svarar ägaren
med godset men inte personligen.
Bestämmelser om redarens rätt att hålla inne gods för haveribidrag
finns i 13 kap. 20 § och 14 kap. 25 §. Om godset lämnas ut utan att
ägaren åtar sig personlig ansvarighet för haveribidraget och, om det
framställs krav på det, utan att han ställer säkerhet för det, svarar
redaren för haveribidraget i förhållande till övriga som har del i
haveriet.
6 §
Har en skada eller kostnad drabbat fartyg eller last till följd av
olyckshändelse och skall den varken hänföras till gemensamt haveri
eller enligt 13 kap. 15 § tredje stycket eller 14 kap. 40 § fördelas
efter samma grunder, faller den som enskilt haveri på den egendom
som har drabbats av skadan eller orsakat kostnaden.
Om kostnader som skall hänföras till enskilt haveri avser fartyget
och lasten eller fartyget och viss del av lasten eller avser delar
avlasten tillhörande olika ägare, skall kostnaderna fördelas på den
336
egendom för vars nytta de blivit gjorda enligt de grunder som gäller Prop.
för gemensamt haveri. Kostnader för bärgning av last fördelas på
dennas värde och den frakt som avser godset.
Utredning och fördelning av haveri som avses i andra stycket görs
genom dispasch på begäran av någon som har del i haveriet. Bestäm-
melserna i detta kapitel om generaldispasch gäller i tillämpliga delar.
7 §
När dispasch begärs skall dispaschören så snart det kan ske på ett
ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser nödvändigt upp-
mana dem som har del i haveriet att skriftligen framställa sina
yrkanden och anföra de skäl och ge in de handlingar som de vill
åberopa. Kungörelse om uppmaningen skall införas i Post- och
Inrikes Tidningar, om det inte är uppenbart att någon okänd haveri-
delägare inte finns. Om en handling är ofullständig, skall dispaschör-
en snarast begära upplysningar av den som gett in handlingen.
Sedan fullständiga handlingar kommit in skall dispaschören upprätta
dispaschen så snart det kan ske. I dispaschen skall anges vad den
skall göra som vill överklaga den. Av dispaschen skall ett exemplar
lämnas till den som har begärt denna och till andra delägare i haveriet
som är i behov av den. Övriga delägare skall genast på ett ändamåls-
enligt sätt och i behövlig omfattning underrättas om att dispaschen är
utgiven.
8 §
Om en skada eller kostnad som har tagits upp till fördelning genom
en dispasch senare blivit ersatt av den som är ersättningsskyldig, skall
dispaschen rättas genom tilläggsberäkning. Dispaschen får inte
fördröjas enbart på grund av att det kan finnas möjlighet att få
ersättning för en skada eller kostnad.
9 §
Om tvist uppstår angående en försäkringsgivares ersättningsskyldig-
het på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken hänskjutas till
utredning och avgörande genom dispasch (partikulärdispasch). Har
något annat inte avtalats, görs utredningen på den ort där försäk-
ringen har tagits eller där sådan dispasch vanligen görs för den orten.
Bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch gäller i tillämpliga
delar.
Paragraferna 1-9 överensstämmer i sak med 211-219 §§ i 1891 års
sjölag. Endast språkliga ändringar har gjorts.
5.1.18 18 kap. Om dagböcker, sjöförklaring, annan undersökning
av sjöolyckor och besiktning
1-25 §§
Dagböcker
1 §
På ett handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skall, när
fartyget hålls i drift, föras skeppsdagbok och, om fartyget är maskin-
drivet eller försett med hjälpmaskin, maskindagbok. Detta gäller
också i fråga om fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst 80.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Sjöfartsverket
får medge undantag från skyldigheten att föra dagbok.
22 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 195
1993/94:195
337
Särskilda bestämmelser gäller om annan dagbok pä vissa fartyg. Prop. 1993/94:195
2 §
Dagbok upprättas enligt formulär som fastställs av Sjöfartsverket.
Med beaktande av fartygens art och användning kan olika formulär
fastställas.
Anteckningarna i dagboken skall göras i tidsföljd, i hamn för varje
dygn och till sjöss för varje vakt. Vad som förekommer under en
vakt får antecknas i en kladd. En sådan anteckning skall föras in i
dagboken så snart det kan ske.
Dagbok och kladd till dagbok skall föras med ordning och tydlighet.
Anteckningar får inte utplånas, strykas över eller på något annat sätt
göras oläsliga. Om en felskrivning sker skall rättelse göras genom en
särskild anteckning.
3 §
Ett fartygs dagböcker förs under befälhavarens tillsyn.
Om skeppsdagboken inte förs av befälhavaren skall den föras av
den främste av styrmännen. I skeppsdagboken skall noggranna upp-
gifter föras in om vad som inträffar under resan om kännedom om
detta kan vara till nytta för redare, lastägare, försäkringsgivare eller
någon annan vars rätt kan vara beroende av resans utgång.
Maskindagboken förs av maskinchefen eller, om denne så be-
stämmer, av den främste av det övriga maskinbefälet. I maskindag-
boken skall uppges förrådet vid fartygets avgång från hamn av de
förnödenheter som behövs för maskineriets drift, förbrukningen av
dessa för varje dygn samt allt annat av vikt som rör maskineriets
gång och skötsel. När tid anges skall samma ortstid användas som i
skeppsdagboken.
4 §
Ytterligare föreskrifter om dagböcker meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.
5 §
En dagbok förd på ett svenskt fartyg eller på ett danskt, finskt eller
norskt fartyg som befinner sig i svensk hamn skall hållas tillgänglig
för var och en som vill ta del av innehållet, om hans rätt är beroende
av detta. I fråga om anteckningar som har samband med en samman-
stötning med ett annat fartyg, till vars dagbok motsvarande tillgång
inte finns, gäller detta dock inte förrän sjöförklaring eller under-
sökning enligt 20 § hålls offentligt eller talan väckts på grund av
sammanstötni ngen.
En dagbok skall förvaras av redaren i minst tre år efter dess avslut-
ning. Om talan väcks inom den tiden i anledning av en händelse om
vilken en anteckning gjorts i dagboken, skall boken förvaras till dess
målet har avgjorts genom lagakraftvunnen dom.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även i fråga om
kladd till dagbok samt på teknisk väg gjorda uppteckningar om ett
fartygs navigering och gången av dess maskineri.
Sjöförklaring
6 §
Sjöförklaring skall hållas för ett svenskt handelsfartyg eller fiskefar-
tyg
1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets
338
drift har eller kan antas ha avlidit eller fått svår kroppsskada, Prop.
2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombord-
anställd eller någon annan som följer med fartyget har eller kan antas
ha avlidit eller fått svår kroppsskada,
3. när någon som avlidit ombord har begravts i sjön,
4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord,
5. när fartyget har sammanstött med ett annat fartyg eller stött på
grund,
6. när fartyget har försvunnit eller övergetts i sjön,
7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydelse har
eller kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller, medan
fartyget var på väg, på egendom utanför fartyget, eller
8. när brand, explosion eller förskjutning av någon betydelse har
inträffat i lasten.
Bestämmelser om vissa undantag från första stycket finns i 13 §
tredje stycket och 17 §.
7 §
Sjöförklaring skall vidare hållas för ett svenskt fartyg, när i
anledning av en händelse som har eller kan antas ha inträffat i
samband med fartygets drift Sjöfartsverket förordnar om detta eller
befälhavaren eller redaren finner det påkallat. Detsamma gäller när
en lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i
13 § tredje stycket eller 17 § andra stycket begär det för att få
upplysning om orsaken till en skada av någon betydelse på godset,
vilken har eller kan antas ha uppkommit i samband med fartygets
drift.
Om Sjöfartsverket förordnar att sjöförklaring skall hållas, skall
befälhavaren eller redaren underrättas om detta. En lastägares eller
lastförsäkringsgivares begäran om sjöförklaring skall göras hos någon
av dessa.
8 §
Genom sjöförklaringen skall händelsen och dess orsaker om möjligt
klarläggas. Alla förhållanden som kan antas ha medverkat till
händelsen eller vara av betydelse från sjösäkerhetssynpunkt skall
utredas.
Utredningen sker genom förhör med fartygets befälhavare och de
medlemmar av besättningen och andra personer som antas kunna
lämna någon upplysning i saken. Handlingar eller föremål som antas
kunna tjäna till upplysning skall granskas. I den mån det kan antas
främja utredningen skall syn hållas på fartyget eller den plats där
händelsen inträffat.
9 §
Om det inte finns något hinder skall sjöförklaring hållas i den hamn
där händelsen har inträffat eller, om händelsen inträffat till sjöss, i
den första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren därefter
anländer. Sjöförklaringen får dock anstå till dess fartyget anlöper en
annan hamn, om en avsevärd besparing i kostnaderna för fartyget
eller någon annan väsentlig fördel därigenom kan uppnås utan att
syftet med sjöförklaringen åsidosätts. Befälhavaren eller redaren skall
genast skriftligen underrätta Sjöfartsverket om anståndet och
anledningen till det.
Medan fartyget befinner sig i en hamn som anges i första stycket
kan sjöförklaringen hållas även på en annan ort, om särskilda skäl
föranleder det.
Sjöförklaring med anledning av att ett fartyg har försvunnit eller
1993/94:195
339
med anledning av att befälhavaren och var och en som kunnat träda Prop. 1993/94:195
i hans ställe har omkommit, skall hållas på den ort som Sjöfartsverket
bestämmer.
10 §
Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt 21 kap.
I § utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är
närmast den hamn eller ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 9 §.
Regeringen kan dock för en viss hamn förordna att en annan av sjö-
rättsdomstolama skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med
hänsyn till trafikförbindelserna och övriga förhållanden.
Om annat inte följer av denna lag, gäller för sjöförklaring inför
domstol lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren
domare som ordförande och två personer med kunskap om och
erfarenhet av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha grundlig
erfarenhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg
och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförkla-
ring de särskilda ledamöterna från en förteckning som Sjöfartsverket
årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen
skall uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett visst
fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla
en sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om
han inte är upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna skall
vara svenska medborgare. Den som är underårig eller i konkurstill-
stånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får
inte vara ledamot. De särskilda ledamöterna har rätt till ersättning av
allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.
I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt
fartyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag.
I övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet
som enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörig-
het. Om det lämpligen kan ske skall vid sjöförklaringen delta två av
myndigheten tillkallade, i sjöfart kunniga personer, helst svenska,
danska, finska eller norska medborgare, mot vilka inte förekommer
jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med särskild
sakkunskap ändamålsenligt i ett visst fall, får myndigheten tillkalla
även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet
inte finns, hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk
utlandsmyndighet.
I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestäm-
melserna om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar. Utlands-
myndigheten får dock inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.
II §
När sjöförklaring skall äga rum skall fartygets befälhavare snarast
möjligt göra anmälan om detta hos den domstol som skall hålla sjö-
förklaringen. Om anmälan inte görs av befälhavaren svarar redaren
för att anmälan görs. Detta gäller också när redaren tagit emot en
underrättelse eller en begäran enligt 7 § andra stycket.
Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift på hela besättningen
och på de personer, bland besättningen eller i övrigt, som antas
kunna lämna upplysning i saken och, om det kan ske, på sakägarna
och deras ombud. Den skall vara åtföljd av ett exemplar av rapporten
enligt 6 kap. 14 §.
Om anmälningen görs efter ett förordnande eller en begäran enligt
7 § skall den även innehålla uppgift om detta.
340
12 § Prop. 1993/94:195
När anmälan har gjorts skall rätten sätta ut sammanträde för
sjöförklaring att äga rum så snart det kan ske. Om det är ändamåls-
enligt skall sammanträdet hållas ombord på fartyget.
Till sammanträdet kallar rätten på lämpligt sätt fartygets befälhavare
och de övriga personer som skall höras. En medlem av besättningen
kan kallas genom befälhavaren.
Befälhavaren skall föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets
dagböcker och kladdar till dem, om de finns i behåll. Befälhavaren
eller någon annan kan föreläggas att vid sammanträdet visa även
andra handlingar eller föremål som antas kunna tjäna till upplysning
i saken. Föreläggandet får meddelas vid vite.
Om det kan ske skall sakägarna genom särskilda meddelanden
underrättas om tid och plats för sammanträdet samt var och när
anmälningen om sjöförklaring med tillhörande handlingar finns
tillgänglig. Sjöfartsverket skall alltid underrättas om tid och plats för
sammanträdet.
De särskilda ledamöterna skall ta del av anmälningshandlingarna.
Om det finns tid för det skall de för ordföranden före sammanträdet
skriftligen ange de frågor som bör utredas från nautisk, teknisk eller
någon annan synpunkt.
13 §
Om sjöförklaringen gäller en sammanstötning med ett annat fartyg,
får rätten bevilja anstånd med sjöförklaringen om den därigenom kan
hållas samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utredning för det
andra fartyget. Ett sådant anstånd far inte beviljas för längre tid än
som är oundgängligen nödvändigt.
Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får sjöför-
klaring hållas inom stängda dörrar, om det vid förklaringen kommer
att lämnas uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 8 kap. 16 §
sekretesslagen (1980:100). Vid sjöförklaring inom stängda dörrar får
en annan enskild sakägare än redaren inte närvara utan redarens
samtycke.
Har sammanstötning skett med ett utländskt fartyg, för vilket varken
sjöförklaring eller motsvarande utredning skall hållas, behöver sjöför-
klaring inte äga rum om Sjöfartsverket inte bestämmer något annat.
Hålls sjöförklaring skall bestämmelserna i andra stycket om hand-
läggning inom stängda dörrar ha motsvarande tillämpning.
14 §
Vid sjöförklaringens början skall fartygets dagböcker och kladdar
till dem jämföras med varandra och med det exemplar av rapporten
enligt 6 kap. 14 § som fogats till anmälningen. Av dem som skall
höras får endast den som har tagit befattning med dagboksföringen
närvara vid genomgången, om inte särskilda skäl föranleder något
annat.
Annat skriftligt utredningsmaterial läggs fram och syn företas när
det är lämpligt.
15 §
Befälhavaren och övriga personer som har kallats skall höras var för
sig. Ingen av dem får närvara vid förhör med någon annan utan att
det finns särskilda skäl för det.
Förhöret hålls av rätten. Med rättens tillstånd kan förhöret hållas av
företrädare för Sjöfartsverket eller av en sakägare. Var och en som
har hörts skall bekräfta sin berättelse med ed, om inte laga hinder
möter eller rätten i övrigt med hänsyn till omständigheterna finner att
ed inte bör avläggas. Rätten skall före förhöret upplysa den som skall Prop. 1993/94:195
höras om hans skyldighet att avlägga ed och om edens vikt.
Ed som avses i andra stycket har denna lydelse: "Jag N. N. be-
kräftar och försäkrar på heder och samvete att jag har sagt hela
sanningen och intet förtigit, tillagt eller förändrat. "
Andra än befälhavaren eller medlemmar av besättningen har rätt att
för sin inställelse vid rätten få ersättning av allmänna medel i enlighet
med bestämmelserna om ersättning till vittne. Ersättningen skall
stanna på staten. I fråga om ersättning för inställelse till förhör inför
en utlandsmyndighet meddelas bestämmelser av regeringen.
16 §
Om en utredning som har skett genom sjöförklaring är ofullständig
i något avseende, kan Sjöfartsverket förordna att den skall fullständi-
gas vid en ny sjöförklaring och bestämma på vilken ort den nya sjö-
förklaringen skall hållas. I ett sådant fall har bestämmelserna i 7 §
andra stycket och 11 § motsvarande tillämpning.
17 §
Om en tillfredsställande utredning av en händelse som avses i 6 §
är eller kan väntas bli tillgänglig i någon annan ordning, får Sjöfarts-
verket medge att sjöförklaring enligt det lagrummet underlåts eller att
den skjuts upp i avvaktan på en sådan utredning.
Regeringen får föreskriva att sjöförklaring enligt 6 § inte behöver
hållas, om sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en
sådan undersökning som avses i 20 §.
Regeringen får föreskriva inskränkningar i Sjöfartsverkets rätt enligt
7 § första stycket, 13 § tredje stycket, 16 § och 18 § andra stycket att
förordna om sjöförklaring i fall då sjöolyckan eller händelsen är eller
skall bli föremål för en sådan undersökning som avses i 20 §.
18 §
För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall
rätten hålla sjöförklaring när befälhavaren eller redaren eller behörig
myndighet i fartygets hemland finner det påkallat. För annat utländskt
fartyg hålls i ett sådant fall sjöförklaring om det finns skäl.
Om en utredning av en händelse som inträffat i samband med ett ut-
ländskt fartygs drift är nödvändig från sjösäkerhetssynpunkt och
fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium, får Sjöfartsverket
förordna att sjöförklaring skall äga rum.
Finner en myndighet som anges i första stycket att sjöförklaring är
påkallad eller förordnar Sjöfartsverket om sjöförklaring, skall befäl-
havaren eller redaren underrättas om detta. Anmälan om sjöförklaring
görs därefter av befälhavaren eller redaren enligt 11 §.
19 §
Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Tullverket och polismyndighet
skall lämna en tingsrätt som håller sjöförklaring den medverkan tings-
rätten begär för utredningen. För polismyndigheternas utredningar
gäller bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångs-
balken.
Annan undersökning av sjöolyckor
20 §
Om undersökning från säkerhetssynpunkt av sjöolyckor och andra
händelser som berör sjöfarten finns bestämmelser i lagen (1990:712)
342
om undersökning av olyckor.
Besiktning
21 §
Sjöfartsverket skall varje år upprätta en förteckning över personer
som är lämpliga att utföra uppdrag att besiktiga fartyg eller last.
Förteckningen skall hållas tillgänglig hos de tingsrätter som Sjöfarts-
verket anger.
22 §
Uppstår fråga huruvida ett fartyg efter inträffad skada skall anses
kunna sättas i stånd eller inte, skall yttrande om detta avges av minst
tre besiktningsmän.
Besiktningsmännen förordnas på ansökan av fartygets ägare, redare
eller befälhavare. Inom landet förordnar rätten på den ort där besikt-
ningen skall äga rum besiktningsmän bland de personer som är
upptagna på förteckningen enligt 21 §. Utomlands förordnas be-
siktningsmän av den myndighet som är behörig enligt lag eller
sedvänja på besiktningsorten eller av en svensk utlandsmyndighet
eller, där en sådan inte finns, av en dansk, finsk eller norsk utlands-
myndighet.
Vid besiktning inom landet skall besiktningsmännen avkräva befäl-
havaren fartygets nationalitetshandling. Om fartyget förklaras vara
icke iståndsättligt, skall de till Sjöfartsverket genast sända in
nationalitetshandlingen, en avskrift av yttrandet och bevis om att de
är behörigen förordnade. När en besiktning äger rum utomlands skall
utlandsmyndigheten, om det kan ske, iaktta vad som nu sagts.
Sjöfartsverket skall utan dröjsmål ge registermyndigheten del av
besiktningsmännens yttrande, om det rör ett svenskt fartyg.
23 §
Om skada har drabbat ett fartyg eller gods i gemensamt haveri, får
var och en som haveriet rör låta en eller flera besiktningsmän utreda
och värdera skadan. Detta gäller också i fråga om en skada i enskilt
haveri när utredning om skadan fordras för bestämmande av bidrags-
värdet för fartyg eller gods.
Besiktningsmän utses av den som haveriet rör eller förordnas på
hans ansökan av den myndighet som anges i 22 §.
24 §
Om ägaren till ett fartyg eller redaren eller någon som i redarens
ställe har befattning med fartyget eller befälhavaren vill anordna en
annan besiktning av fartyg eller gods än som avses i 22 eller 23 §
och han inte själv utser besiktningsmän, skall den myndighet som
anges i 22 § på hans ansökan förordna en eller flera besiktningsmän.
Detta gäller också, om en lastägare eller lastförsäkringsgivare vill låta
besiktiga lasten i andra fall än som avses i 23 §.
25 §
En besiktningsman får inte vägras tillträde till fartyget och lasten för
att utföra besiktningen utom när sådant tillträde skulle föranleda
oskälig kostnad för fartyget eller någon annan väsentlig olägenhet.
Paragraferna 1-25 överensstämmer i sak med 296-313 och 315-
320 §§ (inklusive 315 a §) i 1891 års sjölag, dock att två mindre
ändringar av administrativ natur gjorts i 12 § fjärde stycket och i
Prop. 1993/94:195
343
21 §. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.
Bestämmelserna i 1, 10, 12 och 18 §§ har avfattats enligt Lagrådets
förslag.
5.1.19 19 kap. Om preskription av vissa fordringar
1 §
Följande fordringar upphör, vare sig ansvarigheten för dem är
begränsad eller obegränsad, om talan inte väcks i laga ordning i fråga
om
1. fordran på bärgarlön: inom två år från det bärgningsföretaget
slutfördes,
2. fordran på andel i bärgarlön enligt 16 kap. 6 § andra stycket:
inom ett år från det vederbörande av redaren fått underrättelse om
bärgarlönens och andelens storlek,
3. fordran på ersättning för sammanstötning: inom två år från den
dag skadan inträffade,
4. fordran på belopp som någon betalat utöver vad som belöper på
honom enligt 8 kap. 1 §: inom ett år från det beloppet betalades,
5. fordran på ersättning på grund av att gods har skadats, gått
förlorat eller försenats vid befordran eller på grund av att det i
konossement har lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter: inom
ett år från det godset lämnades ut eller skulle ha lämnats ut,
6. fordran på ersättning för personskada eller försening vid
passagerarbefordran: inom två år från ilandstigningen eller, om
passageraren avlidit under befordringen, från den dag ilandstigning
skulle ha ägt rum, eller, om passageraren avlidit efter ilandstig-
ningen, inom två år från dödsfallet men inte senare än tre år från
ilandstigningen,
7. fordran på ersättning på grund av att resgods har skadats, gått
förlorat eller försenats vid befordran: inom två år från det godset
fördes i land eller, om det har gått förlorat, skulle ha förts i land,
8. fordran på bidrag till gemensamt haveri eller en annan kostnad
som skall fördelas enligt samma grund (13 kap. 15 § tredje stycket,
14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §): inom ett år från den dag dispaschen
vann laga kraft.
Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för
ersättning eller för någon annan fordran med begränsning av
redareansvaret eller endast med inlastat gods upphör fordringen, om
talan inte väcks i laga ordning, i fråga om en fordran på ersättning
inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om någon
annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till betal-
ning. Om borgenären har rätt att för fordringen hålla sig även till
redare, lastägare eller någon annan utan att begränsning av ansvarig-
heten äger rum, gäller en sådan rätt under samma tid som för en
fordran i allmänhet.
Har en fordran som avses i första eller andra stycket kommit under
behandling av dispaschör, anses talan om fordringen väckt.
Den som infriat en fordran som avses i första stycket 5 får väcka
återkrav mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. En
sådan talan får dock inte väckas senare än ett år från den dag
huvudanspråket infriades eller talan väcktes om det.
Ett avtal om förlängning av preskriptionstid som avses i denna
paragraf är giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens
tillkomst och har inte verkan för längre tid än tre år åt gången, räknat
från dagen för avtalet. Preskriptionstiden får dock inte i något fall
genom avtal förlängas med sammanlagt mer än tio år eller, i fall som
Prop. 1993/94:195
344
avses i första stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det ilands-
tigning eller ilandföring har ägt rum eller skulle ha ägt rum. I
13 kap. 4 § första stycket och 14 kap. 2 § andra stycket finns
föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som avviker från be-
stämmelserna i första stycket 5 och fjärde stycket. I 15 kap. 29 §
andra stycket finns föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som
inskränker en passagerares rättigheter enligt första stycket 6 och 7.
Frågor om preskription av en fordran som avses i denna paragraf
bedöms här i landet enligt svensk lag även om utländsk lag i övrigt
är tillämplig på rättsförhållandet.
(jfr [368] § i utredningens förslag)
I denna paragraf har i förhållande till 368 § i 1891 års sjölag
ändring gjorts i första stycket 5. Ordet "last" har ersatts med ordet
"gods". Härigenom framgår tydligare att denna preskriptionsregel
även gäller ansvaret vid styckegodstransport.
Regeln är tvingande vid styckegodstransport och viss nordisk
certepartifart. Detta framgår av 13 kap. 4 § och 14 kap. 2 §. En
upplysning om detta har tagits in i femte stycket. I övrigt har endast
språkliga ändringar gjorts.
5.1.20 20 kap. Straffbestämmelser
1 §
Om en befälhavare försummar att enligt 6 kap. 1 § första och andra
styckena se till att fartyget är sjövärdigt, döms han till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en redare som försummar att avhjälpa fel
eller brist i sjövärdigheten enligt 1 kap. 9 §, om han ägt eller bort
äga kännedom om felet eller bristen.
Om en redare underlåter att, trots att det är möjligt för honom,
hindra fartyget att gå till sjöss när en förestående resa på grund av fel
eller brist i sjövärdigheten kan bli förenad med allvarlig fara för de
ombordvarande, döms han till böter eller fängelse i högst två år.
I denna paragraf, som motsvarar 323 § i 1891 års sjölag, har vidta-
gits endast redaktionella och språkliga ändringar i samband med vissa
ändringar i 1 kap. 9 § och 6 kap. 1 § rörande sjövärdighetsbegreppet.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
2-9 §§
2 §
Den som brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka
döms, om inte oaktsamheten är ringa, för vårdslöshet i sjötrafik till
böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst två år.
3 §
Den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller annars med
fartyg färdas så att han i onödan stör omgivningen döms till penning-
böter.
Prop. 1993/94:195
345
23 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 195
4 § Prop. 1993/94:195
Den som framför ett fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör en uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så påverkad
av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att det kan antas,
att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger
honom, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex
månader.
5§
Ar ett brott som avses i 4 § att anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas om
1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel,
2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt
krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständig-
heter, eller
3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten
till sjöss.
6 §
Avviker en befälhavare från tjänsten och överger fartyget, döms han
till böter eller fängelse i högst ett år.
Om en befälhavare försummar sina skyldigheter enligt 6 kap. 6 §
första stycket eller i övrigt som god sjöman när fartyget är i fara,
döms han till böter eller fängelse i högst två år.
7 §
Försummar befälhavaren sina skyldigheter enligt 6 kap. 6 § andra
stycket när någon annan är i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken
eller enligt 8 kap. 4 § när fartyget sammanstött med ett annat fartyg,
döms han till böter eller fängelse i högst två år.
8 §
Om någon som med eller utan skuld har haft del i uppkomsten av
en sjöolycka, genom att lämna olycksplatsen utan tvingande skäl eller
på annat sätt, undandrar sig att vidta de åtgärder som skäligen kan
krävas av honom eller om han undandrar sig att uppge namn och
hemvist eller lämna upplysningar om händelsen, döms han, om
gärningen inte är belagd med straff i 7 §, till böter eller fängelse i
högst ett år.
En befälhavare på ett fartyg som är infört i ett fartygsregister får i
stället för sitt namn och hemvist uppge fartygets namn och hemort.
9 §
Försummar befälhavaren vad han enligt 6 kap. 3 §, eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av den paragrafen, är skyldig att
göra vid prejning eller visitering, döms han till böter eller fängelse
i högst sex månader.
Paragraferna 2-9 överensstämmer i sak med 324 - 329 §§ (inklusive
324 a och 325 a §§) i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har
gjorts.
10 §
En befälhavare döms till böter,
1. om han försummar att enligt 6 kap. 1 § tredje stycket underrätta
redaren om fel eller brist i sjövärdigheten,
346
2. om han försummar att enligt 6 kap. 4 § andra stycket på fartyget Prop. 1993/94:195
medföra skeppshandlingar eller ett exemplar av denna lag,
3. om han försummar att avge rapport enligt 6 kap. 14 § eller upp-
såtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift
i en sådan rapport,
4. om han vägrar att i fall som avses i 18 kap. 22 § överlämna
fartygets nationalitetshandling till besiktningsmännen, eller
5. om han utan laga hinder vägrar att i ett sådant fall som avses i
22 kap. 2 § på fartyget ta med en befälhavare eller en sjöman, hans
aska eller efterlämnade effekter.
Till samma straff döms en befälhavare eller en redare om han för-
summar att enligt 18 kap. 11 § göra anmälan om sjöförklaring eller
om han uppsåtligen eller av oaktsamhet föranleder att en sjöförklaring
skjuts upp, utan att förutsättningar finns enligt 18 kap. 9 §.
I denna paragraf, som motsvarar 330 § i 1891 års sjölag, har vidta-
gits endast redaktionella och språkliga ändringar i samband med vissa
ändringar i 1 kap. 9 § och 6 kap. 1 § rörande sjövärdighetsbegreppet.
11-14 §§
11 §
Försummar någon sin skyldighet enligt denna lag i fråga om
förande av dagbok eller kladd till dagbok eller lämnar han uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken
eller kladden, döms han till böter.
Till samma straff döms
1. en befälhavare eller en redare om han obehörigen vägrar någon
att ta del av en dagbok, en kladd till dagbok eller en på teknisk väg
gjord uppteckning rörande fartygets navigering och gången av dess
maskineri, samt
2. en redare om han försummar sin skyldighet att förvara en sådan
handling.
12 §
Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 1, 2, 4, 5, 6,
7, 8 eller 9 § och därigenom visat sig olämplig att utöva en sådan
befattning på fartyg, för vilken särskilda behörighetsvillkor gäller,
skall domstolen besluta att han för viss tid eller för alltid skall fråntas
rätten att utöva befattningen. Beslutet får även avse andra befattningar
än den i vilken gärningen begåtts.
Om ett sådant beslut meddelas, skall domstolen samma dag under-
rätta Sjöfartsverket. I fråga om radiooperatör skall även Post- och
telestyrelsen underrättas.
Vidtas åtgärder för att väcka åtal, får Sjöfartsverket i uppenbara fall
meddela beslut enligt första stycket för tiden intill dess lagakraft-
ägande dom finns eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annat.
Om det inte längre finns fog för beslutet, skall detta omedelbart
hävas. Rätten att överklaga Sjöfartsverkets beslut till regeringen är
inte inskränkt till viss tid.
13 §
Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel jämställs med
befälhavare den som har trätt i befälhavarens ställe och med redare
den som i redarens ställe har haft befattning med fartyget. 347
14 §
Om flera har medverkat till en gärning som avses i 1, 2, 4, 5, 6, 7,
8 eller 9 §, gäller 23 kap. brottsbalken. Prop. 1993/94:195
Straff döms inte ut enligt denna lag om gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken.
Paragraferna 11-14 överensstämmer med 331 - 334 §§ i 1891 års
sjölag. Endast språkliga ändringar har gjorts.
5.1.21 21 kap. Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål
1 §
Första domstol i tvistemål rörande ett förhållande som avses i denna
lag är den tingsrätt som regeringen utser (sjörättsdomstol). Detta
gäller också brottmål i fråga om en gärning som avses i denna lag,
även om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.
Rör mål som anges i första stycket uteslutande en båt som inte hålls
1 drift yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte, får målet tas upp
även av en tingsrätt som är behörig enligt 10 eller 19 kap. rättegångs-
balken.
Paragrafen överensstämmer i sak med 336 § i 1891 års sjölag. Lag-
texten har dock ändrats med hänsyn till att reglerna om kvarstad på
fartyg i internationella rättsförhållanden har arbetats in i fjärde
kapitlet i den nya lagen. I övrigt har endast språkliga ändringar
gjorts.
2 §
I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som
avses i 1 § första stycket skall bestämmelserna om laga domstol i
tvistemål i allmänhet tillämpas.
Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget
finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos en myndighet till be-
frielse från kvarstad eller en annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas
även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts.
Talan angående en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid
sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla.
Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat
sökas enligt första eller andra stycket, väcks talan vid den sjörätts-
domstol som är närmast den orten.
Om flera är redare i ett fartyg skall fartygets hemort anses som
rederiets hemvist.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av
lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Lugano-
konventionen. Andra stycket gäller dock om fartyget är belagt med
kvarstad.
(jfr [337] § i utredningens förslag)
Denna paragraf innehåller de allmänna forumreglema för sjörätts-
mål. Särbestämmelser för tvister rörande styckegodstransport och
befordran av passagerare och resgods har redaktionellt införts i
självständiga paragrafer och återfinns nu i 3 respektive 4 §. Någon
ändring i övrigt har i förhållande till 337 § i 1891 års sjölag inte
gjorts.
348
3 § Prop. 1993/94:195
Talan om ansvarighet på grund av avtal om transport av styckegods
får väckas endast vid sjörättsdomstolen för den ort
1. där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor
saknas, där han har sin vanliga vistelseort,
2. där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har drift-
ställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling
avtalet har ingåtts,
3. där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska
lossningshamnen ligger, eller
4. som för detta ändamål har angetts i transportavtalet.
Trots bestämmelserna i första stycket får talan även väckas vid
domstol som anges i 2 § andra stycket.
Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat
sökas enligt första eller andra stycket, väcks talan vid den sjörätts-
domstol som är närmast den orten.
Bestämmelserna i 2 § fjärde och femte styckena har motsvarande
tillämpning.
(jfr [337 a] § i utredningens förslag)
Paragrafen innehåller särbestämmelser om behörig svensk domstol
i mål rörande transport av styckegods. Reglerna är exklusiva i för-
hållande till de allmänna forumreglema i 2 § och utgör ett komple-
ment till de begränsningar i giltigheten av olika jurisdiktionsklausuler
som anges i 13 kap. 60 §.
Första stycket
Enligt första stycket är i första hand sjörättsdomstol för ort med
naturlig anknytning till transporten behörig att uppta målet. Anknyt-
ningarna som anges i punkterna 1-3 är desamma som i 13 kap. 60 §.
Men behörigheten kan enligt punkten 4 även grundas på en proroga-
tionsklausul i transportavtalet.
Andra stycket
Hänvisningen i andra stycket innebär att - om annat inte avtalats -
talan även kan väckas vid sjörättsdomstolen för den ort "där fartyget
finns", d.v.s. vid förmögenhetsforum. I förhållande till Luganostater-
na är dock möjligheten att anlita detta forum inskränkt. Här gäller
som förutsättning att fartyget är belagt med kvarstad (se närmare 2
§ femte stycket samt hänvisningen i sista stycket i förevarande
paragraf).
Tredje och fjärde styckena
Bestämmelserna i dessa stycken har omarbetats redaktionellt men
innebär ingen ändring i sak i förhållande till 337 § i 1891 års sjölag.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
4 §
Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passa-
gerare eller resgods får väckas endast vid
1. sjörättsdomstol för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller
349
har sin huvudsakliga rörelse, Prop. 1993/94:195
2. sjörättsdomstol för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelse-
orten,
3. domstol i den stat där käranden har sitt hemvist eller annars är
varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftställe för sin rörelse
i den staten och är underkastad dess domsrätt, eller
4. domstol i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att
svaranden har driftställe för sin rörelse i den staten och är under-
kastad dess domsrätt.
Trots bestämmelserna i första stycket får talan även väckas vid
domstol som anges i 2 § andra stycket.
Efter det att tvist har uppstått får parterna avtala att talan skall
väckas vid en annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat
sökas enligt första stycket 1 eller 2 eller andra eller tredje stycket,
väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Bestämmelserna i 2 § fjärde och femte styckena har motsvarande
tillämpning.
(jfr [337 b] § i utredningens förslag)
Paragrafen innehåller särskilda forumbestämmelser för talan om
ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare och res-
gods. I 1891 års sjölag finns motsvarande regler i 337 §. 1 och med
att särregler införts i 3 § för tvister i anledning av styckegodstrans-
port har forumreglerna fått en ny systematik. Denna medför dock
ingen ändring i sak.
Paragrafen har avfattats enligt Lagrådets förslag.
5-11 §§
5 §
I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp brottmål som
avses i 1 § första stycket skall bestämmelserna om laga domstol i
brottmål i allmänhet tillämpas. Om sjörättsdomstol inte finns på den
ort där den misstänkte skall svara enligt dessa bestämmelser, väcks
åtal vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.
6 §
Talan mot dispasch förs genom klander hos tingsrätten för den ort
där dispaschen är utgiven.
Om dispaschen inte klandras, skall den gälla.
7 §
En tingsrätt är i dispaschmål domför med tre eller högst fyra
lagfarna domare tillsammans med tre särskilda ledamöter utsedda
enligt 8 §. Rätten är dock domför med en lagfaren domare när målet
bereds samt vid prövning om klander skall avvisas och vid hand-
läggning enligt 8 §.
350
g § Prop. 1993/94:195
För en domsaga vars tingsrätt får ta upp dispaschmål skall Sjöfarts-
verket varje år upprätta en förteckning, i vilken tas upp minst tolv
personer som är kunniga i handel och sjöfart och som är lämpliga att
tjänstgöra som särskilda ledamöter i dispaschmål. Bland dem som
tagits upp i förteckningen utser rätten för varje mål tre för tjänst-
göring som särskilda ledamöter. Om på grund av förfall eller något
annat hinder föreskrivet antal ledamöter inte kan utses från förteck-
ningen, utser rätten någon annan lämplig person att vara särskild
ledamot.
En särskild ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är
underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11
kap. 7 § föräldrabalken får inte vara ledamot. Den särskilda leda-
moten har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser
som meddelas av regeringen.
9 §
Om någon vill klandra en dispasch skall han inom fyra veckor från
dispaschens dag ge in en klanderinlaga till tingsrätten. Med de av-
vikelser som följer av tredje stycket i denna paragraf har bestämmel-
serna i 52 kap. 2, 3, 5, 6, 8, 9 och 10 - 12 §§ rättegångsbalken
motsvarande tillämpning i mål om klander av dispasch.
Upptas klander av en dispasch har en motpart rätt att utan avgift få
del av klanderinlagan. Vill han bemöta klandret skall han senast fyra
veckor efter fullföljdstidens utgång ge in en skriftlig förklaring till
tingsrätten. Tingsrätten bör sända meddelanden till alla kända
sakägare om rätten att få del av klandret och att avge förklaring.
Rätten får hålla förhör eller förhandling även för annat ändamål än
som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken. Rättens avgörande av
saken sker genom utslag.
10 §
Tingsrättens utslag eller beslut i dispaschmål överklagas genom
besvär.
11 §
Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. rätte-
gångsbalken skall tillämpas i fråga om dispasch. Vad som sägs i 58
kap. 10 a och 13 §§ och 59 kap. 4 a § rättegångsbalken om fullföljd
av talan gäller även klander av dispasch.
Paragraferna 5-11 överensstämmer i sak med 338-344 §§ i 1891 års
sjölag. Endast vissa redaktionella och språkliga ändringar har gjorts.
5.2.22 22 kap. Särskilda bestämmelser
1-10 §§
Vissa bestämmelser om sjömän m.m.
1 §
Sedan ett fartyg utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå får en
ombordanställd inte för en skuld hindras att avresa och inte heller
något av vad han fört ombord för tjänsten tas i mät eller beläggas
med kvarstad.
351
2 § Prop. 1993/94:195
På ett svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning som
regeringen föreskriver, tas med sjöman, vilken har rätt till fri resa
enligt 29, 31 eller 32 § sjömanslagen (1973:282) eller vars resa till
hemorten en svensk utlandsmyndighet på någon annan grund är
skyldig att besörja, till bestämmelseorten eller någon annan hamn
som fartyget skall anlöpa under resan. Utan betalning skall tas med
urna innehållande askan efter en avliden svensk befälhavare eller
sjöman och, om det kan ske utan olägenhet, hans efterlämnade
egendom. Fartygets befälhavare är ansvarig för att dessa skyldigheter
fullgörs.
Regeringen får förordna att bestämmelserna i första stycket om en
avliden befälhavares eller sjömans aska eller efterlämnade egendom
skall gälla även i fråga om en avliden befälhavare eller sjöman från
ett annat land.
Särskilda dragningsrätter
3 §
Med särskilda dragningsrätter avses de av Internationella valuta-
fonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).
Omräkning av SDR till svenska kronor skall ske efter kursen den
dag då betalning sker eller, om säkerhet ställs för betalningen, då
säkerheten ställs. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den
beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen
tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.
Statsansvar för vissa rättsförluster m.m.
4 §
Kommer till följd av 2 kap. 10 § eller 3 kap. 9 § ett förvärv eller
en panträttsupplåtelse som avses där att gälla mot den rätte ägaren
eller mot någon till vars förmån rådighetsinskränkning gäller enligt
de paragraferna, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust
på grund av förvärvet eller upplåtelsen.
Om någon lider förlust till följd av ett tekniskt fel i skepps- eller
skeppsbyggnadsregistret vid användning av automatisk databehandling
eller i en anordning som hos registermyndigheten eller någon annan
statlig myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning
av staten.
Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig
anledning underlåta att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller har
han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall
ersättningen efter vad som är skäligt sättas ned eller helt falla bort.
5 §
Kommer till följd av beslut i ett ärende om rättelse förlust att
drabba en rättsägare som avses i 2 kap. 29 §, har han rätt till
ersättning av staten. Ersättning betalas dock inte om den skadelidande
med hän-syn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort
inse att fel förekommit.
6 §
Staten företräds i ett ärende om ersättning enligt 4 eller 5 § av den
myndighet som regeringen bestämmer.
352
7 § Prop. 1993/94:195
Vill den som är part i ett mål om beståndet av en rätt till skepp eller
skeppsbygge kräva ersättning enligt 4 §, om han förlorar målet, skall
han antingen till gemensam handläggning med målet väcka talan mot
staten om sitt ersättningskrav eller skriftligen underrätta den myndig-
het som avses i 6 § om rättegången.
Om förberedelsen i målet har avslutats utan att någon ersättnings-
talan väckts eller underrättelse lämnats enligt första stycket, skall
domstolen förelägga parten att vidta en av åtgärderna inom en viss
tid. Iakttas inte tiden är ersättningskravet förfallet. En upplysning om
detta skall tas in i föreläggandet.
8 §
Har den som enligt 4 eller 5 § är berättigad till ersättning av staten
haft rätt att kräva beloppet av någon annan som skadestånd, träder
staten in i rätten mot denne.
Ersättning enligt 4 eller 5 § på grund av en domstols dom betalas
ut sedan domen har vunnit laga kraft.
Underrättelser till och biträde åt registermyndigheten
9 §
Väcks talan om hävning eller återgång av ett förvärv av ett regist-
rerat skepp eller skeppsbygge, en andel i eller villkorlig äganderätt
till sådan egendom eller om bättre rätt till egendomen eller annars i
en fråga som angår inskrivning i skepps- eller skeppsbyggnads-
registret, skall rätten genast underrätta registermyndigheten. Under-
rättelsen skall, utöver uppgift om parterna, innehålla sådana uppgifter
om egendomen att den kan identifieras i registret.
När dom eller slutligt beslut i målet har vunnit laga kraft, skall
rätten genast sända domen eller beslutet till registermyndigheten.
10 §
Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Tullverket och polismyndighet
skall biträda registermyndigheten med att vaka över att bestämmelser
1 lag eller annan författning om registrering och identifiering av skepp
och inskrivning av rätt till skepp och andel i sådan egendom
efterlevs. De har för detta ändamål rätt till tillträde till ett skepp. De
skall underrätta registermyndigheten om försummelser att efterleva
bestämmelserna.
Paragraferna 1-10 överensstämmer i sak med 366, 367 och 369-
376 §§ i 1891 års sjölag. Endast språkliga ändringar har gjorts.
2 §
I fråga om registreringspliktiga svenska fartyg får regeringen, i den
mån det prövas erforderligt, förordna, att resa med sådant fartyg må
företagas allenast med tillstånd av regeringen eller den regeringen
därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som må hava
uppställts för tillståndet. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning 353
å fartyg, för vilket gällande passagerarfartygscertifikat är utfärdat och
vars bruttodräktighet understiger 350.
För fortskaffande av proviant eller andra förnödenheter för fartyget,
förnödenheter, tillhöriga passagerare eller å fartyget anställda
personer, eller gods som bärgats ombord å fartyget må villkor icke
uppställas.
Trots förordnande enligt första stycket, skall i sjölagen (1994:000)
givna föreskrifter, som avser befogenhet för en befälhavare att sälja
av redarens gods eller för en befälhavare, transportör eller bortfrakta-
re att sälja av lasten eller som rör lossning av gods på annan plats än
på bestämmelseorten, tillämpas även om därigenom gods skiljs från
fartyget på annan ort än som vid lämnande av tillstånd till resan
bestämts; dock får i fall, som avses i 13 kap. 11 § tredje stycket och
14 kap. 34 § sjölagen, lossning av gods inte ske på annan plats än i
lastningshamnen utan medgivande av regeringen eller av den som
regeringen därtill bemyndigat.
I 2 § tredje stycket har genom införandet av begreppet "transportör"
en anpassning skett till den nya terminologin på styckegodstrans-
porternas område utan att någon ändring i sak åsyftas (se 13 kap. 1
§ i den nya sjölagen). Vidare har hänvisningen till 133 § sjölagen
ändrats till att avse 13 kap. 11 § tredje stycket och 14 kap. 34 § i den
nya sjölagen. I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.
Prop. 1993/94:195
1 §
Denna lag gäller arbetstagare, som är anställd för fartygsarbete på
svenskt fartyg och som under den tid han tjänstgör ombord har befatt-
ning på fartyget.
I fråga om arbetstagare, som utför fartygsarbete på svenskt fartyg
men ej har befattning ombord, äger 24, 26, 27, 36 §§, 37 § första
och andra styckena, 41 §, 42 § första och andra styckena, 44, 45 §§,
47 § första stycket, 48,51,53-55, 59, 60, 65, 67-70 §§, 72 § andra
stycket och 74-76 §§ motsvarande tillämpning.
I andra stycket angivna bestämmelser gäller även den som tas med
ombord på svenskt fartyg enligt 22 kap. 2 § sjölagen (1994:000).
18 §
Befälhavaren får skilja sjöman från hans befattning på fartyget, om
sjömannen
1. är oduglig för befattningen,
2. ej infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller
annan måste antagas i hans ställe,
3. gör sig skyldig till svårare tjänsteförseelse, såsom upprepad
vägran att åtlyda förmans order, våld mot överordnad eller misshan-
del av andra ombordvarande,
4. i tjänsten vid upprepade tillfällen uppträder påverkad av alkohol-
haltiga drycker eller annat berusningsmedel,
5. gör sig skyldig till stöld eller annat svårare brott, döljer obehörig
person ombord under omständigheter, som kan utsätta fartyget för
äventyr, eller ombord döljer gods, som är tullpliktigt eller förbjudet
till utförsel på avgångsorten eller införsel på bestämmelseorten, eller
6. drar tvist om anställningsförhållandet inför utländsk myndighet 354
i strid med bestämmelserna i 14 §.
Om undersökning av fartygsnämnd i de fall där sådan skall finnas
gäller 22 eller 23 §.
52 § Prop. 1993/94:195
Om befälhavares ansvarighet för skada finns bestämmelser i sjölag-
en (1994:000).
I fråga om annan sjömans ansvarighet för skada, som han vållar i
tjänsten, gäller bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207) om
arbetstagares skadeståndsansvar.
I sjömanslagen finns två hänvisningar till sjölagen. Hänvisningen i
1 § tredje stycket till 346 § sjölagen (1891 nr 35 s. 1) har ändrats till
att avse 22 kap. 2 § i den nya sjölagen och hänvisningen i 52 § första
stycket till sjölagen (1891 nr 35 s. 1) till att avse den nya lagen.
I 18 § 6. har lagts till orden "i strid med bestämmelserna i 14 §".
Detta tillägg är endast en följdändring till den ändring som gjordes
i 14 § i samband med Sveriges tillträde till Luganokonventionen (SFS
1992:797).
De ändringar av hänvisningarna som gjorts i berörda lagar innebär
inga ändringar i sak utan är endast en formell anpassning till den nya
sjölagens kapitelindelning och paragrafering.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regering-
en föreslår riksdagen att anta förslagen till
1- sjölag,
2. lag om ändring i utsökningsbalken (1981:774),
3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission,
4. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
5. lag om ändring i lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om
gåva,
6. lag om ändring i lagen (1940:176) med vissa bestämmelser om
fraktfart med svenska fartyg,
7. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),
8. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol-
haltiga drycker m.m.,
9. lag om ändring i sjöarbetstidslagen (1970:105),
355
10. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
11. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
Prop. 1993/94:195
12. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada
till sjöss,
13. lag om ändring i lagen (1979:377) om registrering av båtar för
yrkesmässig sjöfart m.m.,
14. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vatten-
förorening från fartyg,
15. lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egen-
dom i annat nordiskt land,
16. lag om ändring i mönstringslagen (1983:929),
17. lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges
tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod
för linjekonferenser,
18. lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskriv-
ningsmyndigheter,
19. lag om ändring i lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän
hamn,
20. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49),
21. lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som före-
draganden har lagt fram.
356
Prop. 1993/94:195
Propositionens huvudsakliga innehåll............ 01
Propositionens lagförslag................... 03
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
3 mars 1994 ..........................131
1 Inledning ..........................131
2 Allmän motivering.....................134
2.1 Allmänna utgångspunkter..............134
2.1.1 Bakgrund...................134
2.1.2 Sjölagens regler om godsbefordran .... 135
2.1.3 Behovet av en reform på gods-
befordringsområdet.............136
2.1.4 1978 års FN-konvention om sjötransport
av gods (Hamburgreglema)........139
2.1.5 Frågan om Sveriges anslutning till
Hamburgreglema ..............142
3 Allmänt om den föreslagna lagstiftningen .......147
3.1 Lagtekniska frågor..................147
3.2 Styckegodstransport.................150
3.2.1 Styckegodsreglemas anpassning till
dagens transportmarknad..........150
3.2.2 Styckegodsreglemas tillämpnings-
område ....................152
3.2.3 Transportörens skadeståndsansvar .... 154
3.2.4 Transportörens ansvar för godsskada
vid anlitande av undertransportör.....155
3.2.5 Konossementets innehåll och dess
rättsverkningar................157
3.2.6 Jurisdiktions- och skiljedomsklausuler . . 158
3.2.7 Laga domstol i mål rörande avtal om
styckegodstransport.............160
3.3 Befraktning av fartyg................160
3.3.1 Befraktningsreglemas anpassning till
dagens befraktningsmarknad........160
3.3.2 Resebefraktning och konsekutiva resor . 162
3.3.3 Kvantumkontrakt ..............164
3.3.4 Tidsbefraktning ...............164
3.4 Övrigt.........................166
3.4.1 Sjövärdighetsbegreppet...........166
3.4.2 Begränsningsbeloppen vid passagerar-
befordran ...................166
3.5 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ... 168
3.6 Kostnader och resursbehov.............169
4 Upprättade lagförslag ...................169
5 Specialmotivering .....................171
5.1 Förslaget till sjölag .................171
357
5.1.1 1 kap. Om fartyg..............171
5.1.2 2 kap. Om skeppsregistrering och
inskrivning..................173
5.1.3 3 kap. Om skeppshypotek och
sjöpanträtt ..................181
5.1.4 4 kap. Om kvarstad på fartyg i
internationella rättsförhållanden .....191
5.1.5 5 kap. Om partrederi ...........193
5.1.6 6 kap. Om befälhavare ..........197
5.1.7 7 kap. Allmänna bestämmelser om
ansvar ....................201
5.1.8 8 kap. Om skada genom fartygs samman-
stötning ...................201
5.1.9 9 kap. Om ansvarsbegränsning .....202
5.1.10 10 kap. Om ansvar för oljeskada .... 206
5.1.11 11 kap. Om ansvar för atomskada . . . 206
5.1.12 12 kap. Om begränsningsfond och
begränsningsmål ..............207
5.1.13 13 kap. Om styckegodstransport.....210
5.1.14 14 kap. Om befraktning av fartyg .... 264
5.1.15 15 kap. Om befordran av passagerare
och resgods.................327
5.1.16 16 kap. Om bärgning...........333
5.1.17 17 kap. Om haveri.............336
5.1.18 18 kap. Om dagböcker, sjöförklaring,
annan undersökning av sjöolyckor och
besiktning..................337
5.1.19 19 kap. Om preskription av vissa
fordringar..................344
5.1.20 20 kap. Straffbestämmelser........345
5.1.21 21 kap. Om laga domstol och rättegång
i sjörättsmål.................348
5.1.22 22 kap. Särskilda bestämmelser.....351
5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1940:176)
med vissa bestämmelser om fraktfart med
svenska fartyg ....................353
5.3 Förslaget till lag om ändring i sjömans-
lagen (1973:282)................... 354
5.4 Övriga förslag till lagändringar..........355
6 Hemställan .........................355
7 Beslut ............................356
Bilagor, se separat bilagedel
Prop. 1993/94:195
358
gotab 46176, Stockholm 1994
Huvuddelen av bestämmelserna i 5 kap. sjölagen om godsbefordran
fick sin nuvarande lydelse under senare delen av 1930-talet i samband
med en omfattande reform av reglerna i de nordiska länderna. Vid
samma tid tillkom även den s.k. konossementslagen i anledning av
Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande
konossement (Haagreglema).
Delar av 5 kap. har därefter fått ny lydelse genom 1973 års
sjölagsändringar. Dessa ändringar föranleddes av Sveriges tillträde till
1968 års tilläggsprotokoll (Visbyreglema) till konossementskonven-
tionen. De sammantagna konventionsreglema (Haag-Visbyreglema)
arbetades in i kapitlet samtidigt som dåvarande regler om passagerar-
befordran bröts ut till ett nytt särskilt kapitel.
Sistnämnda sjölagsändringar innebar ingen fullständig översyn av
reglerna för godsbefordran. Många bestämmelser har fortfarande den
lydelse som de fick under 1930-talet. Ett sjölagsförslag vid sidan av
1973 års reform, vilket förslag i huvudsak innebar en språklig
bearbetning av bestämmelserna, ledde inte till någon lagstiftning.
Man beslöt att avvakta en mera omfattande översyn av reglerna i
nordiskt samarbete.
En sådan översyn har nu skett. Under mellantiden har tillkommit
1978 års FN-konvention om sjötransport av gods (Hamburgreglema)
och en central uppgift under utredningsarbetet har därför också varit
frågan om ett svenskt tillträde till denna konvention och konven-
tionsreglernas inarbetning i den svenska sjölagen. Vidare har den
särskilda konossementslagen upphävts under år 1984 till undvikande
av en komplicerad "dubbelspårighet" i den svenska sjölagstiftningen.
Utredningsarbetet har skett i samarbete med Danmark, Finland
och Norge och resulterat i lagförslag som är i huvudsak likalydande.
Som nämr.ts ovan bygger ansvarsreglema i 5 kap. sjölagen på Haag-
Visbyreglema. Hamburgreglema har emellertid klara rättspolitiska
och rättstekniska fördelar i jämförelse med Haag-Visbyreglema. Ut-
redningen föreslår därför att Sverige vid lämplig tidpunkt tillträder
1978 års konvention och säger upp Haag-Visbyreglema. En övergång
till ett annat system bör emellertid inte ske för närvarande. Av bl.a.
kostnads- och konkurrenshänsyn bör tillträde ske först sedan Ham-
burgreglema vunnit en förhållandevis vidsträckt anslutning bland
Sveriges viktigaste handelspartners. Det rör sig, förutom de nordiska
länderna, om EG-ländema och USA.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 1
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
Utredningens ställningstagande innebär att sjölagsförslaget
innehåller två alternativ i de fall de bakomliggande konventions-
reglerna strider mot varandra. I övrigt har reglerna utformats med
Hamburgreglema som mönster, dvs. Haag-Visbyreglema har klätts
i Hamburgreglemas dräkt. Utredningen har också funnit det naturligt
att nu separera reglerna för styckegodsbefordran och reglerna för
befraktning och redovisa dem i var sitt kapitel. På grund härav
föreslås en ny terminologi på de båda områdena till undvikande av
sammanblandning av olika befordringsformer. Men med den löpande
paragraferingen som sjölagen av tradition har, leder uppdelningen i
två kapitel till vissa systematiska komplikationer. Utredningen anser
dock - i likhet med de övriga nordiska kommittéerna - att problemen
kan lösas genom en framtida omstrukturering där sammanhängande
ämnesområden bildar särskilda block. I detta system återfinns
reglerna om styckegodstransport och om befraktning i 13 kap.
respektive 14 kap.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 1
Lagförslaget innebär att reglerna om styckegodstransport får ett mer
vidsträckt tillämpningsområde än som gäller i dag. Reglerna skall
tillämpas på all sjötransport oavsett om konossement utfärdas eller
inte. Undantag görs endast för ren certepartifart och för sådana
ramavtal som brukar benämnas kvantumkontrakt. I förslagets
Hamburgaltemativ utökas tillämpningsområdet även i geografiskt
hänseende. Reglerna skall tillämpas inte bara då lossningshamnen
ligger i nordiskt land utan så snart den ligger i stat ansluten till
konventionen.
Transportörens skadeståndsansvar vid godsskada skärps genom
olika regler. Exempelvis görs nuvarande bestämmelser om an-
svarsperioden tvingande för hela den tid som transportören har godset
i sin vård, vilket är en anpassning till modern styckegodshantering i
terminal. I Hamburgaltemativet utgår därutöver de särskilda
ansvarsfrihetsgrundema nautiskt fel och brand. Vad gäller brand
införs i stället en ny bevisbörderegel rörande brandens uppkomst.
Även möjligheten till ansvarsfriskrivning vid transport av levande
djur och vid lastning på däck begränsas. Ansvarsfrihet tillåts inte om
en förlust eller skada hänför sig till annat än till de särskilda risker
som är förenade med sådana djur- och däckstransporter.
Nuvarande regler om ansvarsbegränsning behålls i huvudsak
oförändrade. I Hamburgaltemativet har dock begränsningsbeloppet
höjts med 25 procent. Vidare införs särskilda begränsningsregler för
dröjsmål med godsets utlämnande.
Den tvingande ansvarsregleringen har kompletterats med be-
stämmelser rörande giltigheten av olika jurisdiktions- och skiljedoms-
klausuler. En skadelidande skall alltid ha rätt att få ett ersättningan-
språk prövat på ort med rimlig anknytning till den transport varom
är fråga.
Reglerna om konossement har endast genomgått en språklig
bearbetning. Bestämmelserna har dock kompletterats med nya regler
avseende det icke-negotiabla transportdokument som benämns
sjöfraktsedel.
Reglerna om resebefraktning har setts över för att bättre passa in i
dagens förhållanden. Exemplevis har bestämmelserna om överliggetid
fått ett principiellt nytt innehåll såsom en internationell anpassning,
främst till dominerande engelsk praxis. Även helt nya regler har
tillkommit för att ge stadga åt tolkningen av den flora av olika
klausuler som förekommer inom kontraktsrätten. Här kan nämnas
olika restriktioner och särskilda ansvarsregler för resebefraktaren i
det fall han enligt befraktningsavtalet tillagts en optionsrätt med
avseende på vilka hamnar som skall angöras eller vilka resor som
skall utföras. Andra regler med samma syfte är de standarder som
anger den närmare innebörden av olika klausuler av betydelse för
beräkningen av liggetid (fac, faccop osv.).
Bland resebefraktningsreglema upptas också nya särregler för s.k
konsekutiva resor. Denna moderna kontraktsform avser flera resor
efter varandra under en vanligtvis längre tidsperiod, vilket kan
föranleda juridiska problem om en störning sker med avseende på en
enstaka resa. Även om resebefraktningsreglema ligger i botten och
bildar mönster krävs därför speciella lösningar för en förtida
kontraktsavveckling. Andra särregler av betydelse är - på samma sätt
som vid tidsbefraktning - tillämpliga regler i samband med den
kontraktsenliga avtalsperiodens upphörande.
Utredningen föreslår också regler för s.k. kvantumkontrakt i
anslutning till resebefraktningsreglema. Avtalstypen företer över-
vägande drag av befraktningsavtal omfattande en längre tidsperiod
men skiljer sig från konsekutiva resor främst genom att resorna inte
är på varandra följande och fartygen oftast inte individuellt angivna.
Reglerna tar inte sikte på de individuella resorna under kontraktet, på
vilka styckegods- eller resebefraktningsreglema har en direkt
tillämpning, utan endast på godsmängden i dess helhet.
Även reglerna om tidsbefraktning har moderniserats och anpassats
till dagens befraktningsmarknad. De enskilda bestämmelserna har
utformats med utgångspunkt från rådande certepartipraxis och skall
ses som en sammanvägning av regler hämtade från olika mönsterbil-
Prop. 1993/94:195
Bilaga 1
dande standardkontrakt. Men bestämmelserna har även kompletterats
med regler som ofta saknas i standardkontrakten eller som bara
framgår indirekt av olika friskrivningsklausuler. Därvid har särskilt
beaktats den allt vanligare företeelsen att tidsbefraktaren endast
uppträder som operatör av ifrågavarande fartyg.
I lagförslaget rörande styckegodstransport och befraktning förordas
ett nytt sjövärdighetsbegrepp. I konsekvens härmed görs motsvarande
ändringar i andra kapitel där begreppet förekommer. Därmed uppnås
ett enhetligt begrepp inom sjölagen samt nordisk rättslikhet.
Även sjölagens bestämmelser om laga domstol och om preskrip-
tion har genomgått vissa ändringar. Forumreglerna för styckegods-
transport och passagerarbefordran har brutits ut ur den allmänna
regeln och tagits in i särskilda paragrafer. Reglerna för styckegods-
transport har därvid gjorts exklusiva och anpassats till reglerna som
rör giltigheten av olika jurisdiktionsklausuler. Preskriptionsregeln för
lastskada m.m. har anpassats även till styckegodstransporter och för
sådana transporter gällande konventionsregler.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1891:35 s. I)1
dels att 5 kap. 71 - 170 §§ skall upphöra att gälla,
dels att [9]2, [58], [199], [200], [337] och [368] §§ skall ha följande
lydelse,
dels att i lagen skall införas ett nytt 13 kap. med ny kapitelrubrik,
251 - 311 §§, ett nytt 14 kap. med ny kapitelrubrik, 312 - 385 §§,
samt ytterligare två nya paragrafer, [337 a] och [337 b] §§, allt av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
[Första] kapitlet
Om fartyg
[9] §
Fartyg skall, när det hålles i
drift, vara sjövärdigt, försett
med behövliga anordningar till
förebyggande av ohälsa och
olycksfall, bemannat på betryg-
gande sätt, tillräckligt proviante-
rat och utrustat samt så lastat
eller barlastat att säkerheten för
fartyg, liv eller gods ej äventy-
ras.
Fartyg skall, när det hålls i drift,
vara sjövärdigt, vari
innefattas att det är försett med
behövliga anordningar till före-
byggande av ohälsa och olycks-
fall, bemannat på betryggande
sätt, tillräckligt provianterat och
utrustat samt så lastat eller bar-
lastat att säkerheten för fartyg,
liv eller gods ej äventyras.
Om säkerheten på fartyg finns särskilda bestämmelser.
'Lagen omtryckt 1985:176.
2Nuvarande kapitel och paragrafer har satts inom parentes på grund av
utredningens förslag om ny kapitelindelning, se närmare avsnitt 3.1. (i
betänkandet)
[Fjärde] kapitlet
Om fartygs befälhavare
[58] §
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
Befälhavaren skall, innan resa
anträdes, tillse att fartyget är
sjövärdigt, försett med erfor-
derliga anordningar till före-
byggande av ohälsa och olycks-
fall, bemannat på betryggande
sätt, tillräckligt provianterat och
utrustat samt så lastat eller
barlastat att säkerheten för
fartyg, liv eller gods ej äventy-
ras.
Under resan skall befälhavaren
vaka över att fartyget hålles i
behörigt skick efter vad som nu
sagts.
Kan fel eller brist i fartygets
behöriga skick ej avhjälpas
genast, skall befälhavaren
ofördröjligen underrätta redaren
eller den som i redarens ställe
har befattning med fartyget.
(Haag-Visbyreglema)
Befälhavaren skall, innan resa
anträds, tillse att fartyget är
sjövärdigt enligt [9]§.
Under resan skall befälhavaren
vaka över att fartyget hålls i
sjövärdigt skick efter vad som nu
sagts.
Kan fel eller brist i sjövärdig-
heten ej avhjälpas genast, skall
befälhavaren ofördröjligen
underrätta redaren eller den som
i redarens ställe har befattning
med fartyget.
(Hamburgreglema)
Trettonde kapitlet
Om styckegodstransport
INLEDANDE BESTÄMMELSER
251 § Definitioner
I detta kapitel avses med trans-
portör: den som ingår avtal med
I detta kapitel avses med trans-
portör: den som ingår avtal med
en avsändare om transport av
styckegods till sjöss;
undertransportör: den som i
enlighet med ett uppdrag av
transportören utför transporten
eller en del av den;
avsändare: den som ingår avtal
med en transportör om transport
av styckegods till sjöss;
avlastare: den som avlämnar
godset för transport;
transportdokument: ett konos-
sement eller ett annat dokument
som utfärdas till bevis om trans-
portavtalet;
konventionen: 1924 års in-
ternationella konvention rörande
konossement med de ändringar
som skett genom 1968 och 1979
års tilläggsprotokoll (Haag-Vis-
byreglema) ; och konventionsstat:
en stat som är bunden av
konventionen.
en avsändare om transport av
styckegods till sjöss;
undertransportör: den som i
enlighet med ett uppdrag av
transportören utför transporten
eller en del av den;
avsändare: den som ingår avtal
med en transportör om transport
av styckegods till sjöss;
avlastare: den som avlämnar
godset för transport;
transportdokument: ett konosse-
ment eller ett annat dokument
som utfärdas till bevis om
transportavtalet;
konventionen: 1978 års FN-
konvention om sjötransport av
gods (Hamburgreglema); och
konventionsstat: en stat som är
bunden av konventionen.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
252 § Tillämpningsområde
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om
sjötransport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om sjötransport i inrikes fart
i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten
utförs.
I annan fart gäller bestämmelserna avtal om sjötransport mellan två
stater om
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat;
2. den avtalade lossningshamnen
ligger i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge;
3. flera lossningshamnar anges i
avtalet och en av dessa är den
2. den avtalade lossningshamnen
ligger i en konventionsstat;
3. flera lossningshamnar anges
i avtalet och en av dessa är den
faktiska lossningshamnen samt
denna ligger i Sverige, Dan-
mark, Finland eller Norge;
faktiska lossningshamnen samt
denna ligger i en konventions-
stat;
4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat; eller om
5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som
grundas på konventionen skall gälla.
Oavsett vad som sägs i andra stycket får dock avtalas att avtalet om
sjötransport skall vara underkastat lagen i en annan bestämd
konventionsstat om varken den avtalade lastningshamnen eller
denavtalade eller faktiska lossningshamnen enligt andra stycket ligger
i Sverige, Danmark, Finland eller Norge.
253 § Certepartifart
Bestämmelserna i detta kapitel är inte tillämpliga på certepartier för
hel- eller delbefraktning av fartyg. Om ett konossement har utfärdats
enligt ett certeparti skall emellertid bestämmelserna tilllämpas på
konossementet när detta bestämmer förhållandet mellan transportören
och innehavaren av konossementet.
Om ett avtal gäller transport med fartyg av gods fördelat på flera
resor under en angiven tidsrymd skall bestämmelserna i detta kapitel
tillämpas på varje resa. Utförs resan enligt ett certeparti gäller dock
första stycket.
254 § Avtalsbestämmelser
En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är
ogiltig i den mån den avviker från bestämmelserna i detta kapitel
eller från bestämmelserna i [368] § första stycket 5 och fjärde
stycket. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller
dokumentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till
försäkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är
ogiltig.
Första stycket gäller dock inte 255, 258—261 §§ och 264—273 §§.
Transportören får utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta
kapitel.
Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna
grundad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehålla
uppgift om detta samt om att villkor som avviker från sådana
bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel
är ogiltiga.
Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd
eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten
skall utföras, skäligt att genom avtal inskränka transportörens
ansvarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall ett
sådant avtal gälla.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
AVLÄMNANDE OCH MOTTAGANDE AV GODSET
FÖR TRANSPORT
255 § Avlämnande av godset
Avlastaren skall avlämna godset på den plats och inom den tid som
transportören har angett. Det skall avlämnas på sådant sätt och i
sådant skick att det bekvämt och säkert kan tas ombord, stuvas,
transporteras och lossas.
256 § Undersökning av förpackningen
Transportören skall i skälig omfattning undersöka om godset är
förpackat på sådant sätt att det inte skadas eller kan orsaka skada på
person eller egendom. Om godset avlämnas i container eller liknande
transportanordning, är transportören dock inte skyldig att undersöka
den invändigt utom när det finns anledning att misstänka att
transportanordningen är bristfälligt packad.
Transportören skall underrätta avsändaren om de brister som han
har upptäckt. Han är inte skyldig att transportera godset om han inte
genom skäliga åtgärder kan göra det lämpat för transport.
257 § Farligt gods
Farligt gods skall vara märkt som farligt på lämpligt sätt.
Avsändaren skall i god tid underrätta transportören och den
undertransportör till vilken godset avlämnas om godsets farliga
beskaffenhet och ange de säkerhetsåtgärder som kan vara påkallade.
Om avsändaren i annat fall känner till att godset är av sådan
beskaffenhet att transporten kan medföra fara eller väsentlig olägenhet
för person, fartyg eller last, skall han även upplysa om detta.
258 § Gods som fordrar särskild vård
Om godset fordrar särskild vård skall avsändaren i god tid upplysa
om detta och ange de åtgärder som kan vara påkallade. Godset skall
vid behov märkas på lämpligt sätt.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
259 § Kvitto på mottagandet av godset
Avlastaren har rätt att få kvitto på mottagandet av godset
allteftersom det avlämnas.
Bestämmelser om utfärdande av konossement och andra trans-
portdokument finns i 292 -309 §§.
260 § Frakt
Följer frakten inte av avtalet skall den frakt betalas som är gängse
när godset avlämnas för transport. Frakten skall betalas när godset
mottas.
För gods som inte finns i behåll vid transportens slut, skall frakt
utgå endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen
beskaffenhet, bristfällig förpackning eller fel eller försummelse på
avsändarens sida eller om transportören har sålt godset för ägarens
räkning eller lossat, oskadliggjort eller förstört det enligt 291 §.
Förutbetald frakt skall betalas tillbaka om transportören enligt andra
stycket inte har rätt till frakt.
261 § Frånträdande och avtalsbrott
Frånträder avsändaren transportavtalet innan transporten börjat, har
transportören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.
Om godset inte avlämnas i rätt tid får transportören häva
transportavtalet om dröjsmålet utgör väsentligt avtalsbrott. Om
transportören vill häva avtalet, skall han meddela detta inom skälig
tid efter det avsändaren har frågat om det, dock senast när godset
mottas för transport. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
Hävs avtalet har transportören rätt till ersättning för fraktförlust och
annan skada.
Om avsändaren eller mottagaren begär att transporten skall avbrytas
och godset lämnas ut på annan plats än bestämmelseorten, har
transportören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.
Transporten får dock inte avbrytas om detta skulle medföra väsentlig
skada eller olägenhet för transportören eller någon annan avsändare.
Bestämmelserna i 343 § andra-fjärde styckena har motsvarande
tillämpning.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
10
TRANSPORTEN
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
262 § Transportörens plikt att tillvarata
lastägarens intressen
Transportören skall utföra transporten med tillbörlig omsorg och
skyndsamhet, vårda godset och även i övrigt tillvarata lastägarens
intressen från mottagandet till utlämnandet av godset.
Transportören skall se till att det fartyg som används för transporten
är sjövärdigt, vari innefattas att det är behörigen bemannat och
utrustat och att lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i
fartyget, i vilka godset lastas, är i gott skick för att godset skall
kunna mottas, transporteras och bevaras.
Om gods har gått förlorat, skadats eller försenats, skall trans-
portören snarast lämna underrättelse om detta till den som avsändaren
har angett. Kan sådan underrättelse inte lämnas, skall lastägaren eller,
om denne inte är känd, avsändaren underrättas. Detsamma gäller om
transporten inte kan fullföljas på avsett sätt.
263 § Däckslast
Gods far transporteras på däck endast om detta är tillåtet enligt
transportavtalet, följer av handelsbruk eller sedvänja i den fart det
gäller eller krävs enligt lag eller annan författning.
Om godset enligt avtalet skall eller får transporteras på däck, skall
detta anges i transportdokumentet. Har så inte skett har transportören
bevisbördan för att transport på däck har avtalats. Transportören får
inte åberopa ett sådant avtal mot tredje man som har förvärvat
konossement i god tro.
Särskilda bestämmelser om ansvar för däckslast finns i 284 §.
264 § Transportörens avtalsbrott
Avsändaren får häva transportavtalet på grund av dröjsmål eller
annat avtalsbrott på transportörens sida om avtalsbrottet är väsentligt.
Sedan godset har avlämnats får avsändaren inte häva avtalet om
utlämnande av godset skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet
för någon annan avsändare.
Om avsändaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom
skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om
avtalsbrottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
11
265 § Transportavbrott och avståndsfrakt
Går det fartyg som transporterar eller som skall transportera godset
förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd,
bortfaller på grund därav inte transportörens skyldighet att fullfölja
transporten.
Om det uppkommer ett hinder som medför att fartyget inte kan
anlöpa lossningshamnen och lossa godset eller detta inte kan ske inom
skälig tid, får transportören i stället välja en annan lämplig
lossningshamn.
I fråga om frånträdande av transportavtalet på grund av krigsfara
tillämpas bestämmelserna i 349 och 351 §§.
Har en del av transporten utförts när avtalet hävs eller faller bort
eller när godset av annan anledning lossas i en annan hamn än den
avtalade lossningshamnen, har transportören rätt till avståndsfrakt
enligt bestämmelserna i 332 §.
266 § Transportörens behörighet att handla på lastägarens vägnar
Blir det nödvändigt att vidta särskilda åtgärder för att bevara eller
transportera godset eller i övrigt tillvarata lastägarens intressen, skall
transportören inhämta anvisning från lastägaren.
Om tiden eller omständigheterna i övrigt inte medger att anvisning
inhämtas eller mottas anvisning inte i tid, får transportören på
lastägarens vägnar vidta nödvändiga åtgärder och företräda denne i
frågor som rör godset. Även om åtgärden inte var nödvändig är
lastägaren bunden om tredje man var i god tro.
Underrättelse om de åtgärder som har vidtagits skall lämnas enligt
bestämmelserna i 262 § tredje stycket.
267 § Lastägarens ansvar för transportörens åtgärder
Lastägaren svarar för de åtgärder som transportören har vidtagit
och de utgifter denne har haft för godsets behov. Om transportören
har handlat utan anvisning svarar lastägaren dock inte med högre
belopp än värdet vid transportens början av det gods som åtgärderna
eller utgifterna avsåg.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
12
UTLÄMNANDE AV GODSET
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
268 § Transportörens utlämnande av godset
Mottagaren skall på bestämmelseorten motta godset på den plats
och inom den tid som transportören har angett. Godset skall lämnas
ut på sådant sätt att det kan mottas bekvämt och säkert.
Den som är behörig att motta godset har rätt att besiktiga det före
mottagandet.
269 § Mottagarens skyldighet att betala frakt och andra fordringar
Lämnas godset ut mot konossement blir mottagaren genom att motta
godset skyldig att betala frakt och andra fordringar som transportören
har enligt konossementet.
Om godset har lämnats ut på annat sätt än mot konossement är
mottagaren endast skyldig att betala frakt och andra fordringar enligt
transportavtalet, om mottagaren har underrättats om fordringarna vid
utlämnandet eller han insåg eller borde ha insett att transportören inte
hade fått betalt.
270 § Rätt att hålla inne godset
Har transportören fordringar enligt 269 § eller andra fordringar för
vilka säkerhet föreligger genom sjöpanträtt i godset enligt [251] §, är
han inte skyldig att lämna ut godset förrän mottagaren antingen har
betalt fordringarna eller ställt säkerhet för dem.
271 § Uppläggning av gods
Avhämtas inte godset inom den tid transportören har angett eller
eljest inom skälig tid får det läggas upp i säkert förvar för
mottagarens räkning.
Underrättelse om att godset har lagts upp skall lämnas enligt
bestämmelserna i 262 § tredje stycket. I underrättelsen skall anges en
skälig frist efter vars slut försäljning av godset eller annat förfogande
över detta får ske enligt 272 §.
272 § Transportörens förfogande över gods som inte har avhämtats
Sedan fristen enligt 271 § andra stycket har löpt ut, har trans-
13
portören rätt att sälja upplagt gods i den omfattning det är nödvändigt Prop. 1993/94:195
för att täcka kostnaderna vid försäljningen och fordringar som nämns Bilaga 2
i 270 §.
Transportören skall förfara med omsorg vid försäljningen.
Om godset inte kan säljas eller om det är uppenbart att kostnaderna
vid en försäljning inte skulle täckas av försäljningssumman, får
transportören förfoga över godset på annat försvarligt sätt.
273 § Avsändarens ansvar för fordringar
Lämnas godset ut till mottagaren utan betalning av en sådan fordran
mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt, kvarstår avsändarens
ansvar, om inte utlämnandet medför skada för avsändaren och
transportören måste ha insett detta.
Transportören är inte skyldig att sälja upplagt gods för att få betalt
för en sådan fordran mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt.
Om försäljning ändå sker utan att fordringarna täcks, är avsändaren
ansvarig för bristen.
TRANSPORTÖRENS SKADESTÅNDSANSVAR
274 § Ansvarsperioden
Transportören är ansvarig för godset medan det är i hans vård i
lastningshamnen, under transporten och i lossningshamnen.
Transportören anses ha godset i sin vård enligt första stycket från
den tidpunkt då han mottar godset från avlastaren eller från
myndighet eller någon annan till vilken godset måste överlämnas
enligt lag eller bestämmelser som gäller i lastningshamnen.
Transportören anses inte längre ha godset i sin vård enligt första
stycket
1. när han har lämnat ut godset till mottagaren;
2. om mottagaren inte mottar godset från transportören, när detta har
lagts upp för mottagarens räkning i enlighet med avtalet eller enligt
lag eller vad som är brukligt i lossningshamnen; eller
3. när han har överlämnat godset till myndighet eller någon annan till
vilken godset måste överlämnas enligt lag eller bestämmelser som
gäller i lossningshamnen.
14
(Haag-Visbyreglema)
(Hambu rgreglema)
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
275 § Ansvar för sakskada
Transportören är ansvarig för
skada till följd av att godset går
förlorat eller skadas medan det
är i hans vård ombord eller i
land, om han inte visar att
varken fel eller försummelse av
honom själv eller någon som han
svarar för har orsakat eller
medverkat till skadan.
Transportören är ansvarig för
skada till följd av att godset går
förlorat eller skadas om den
händelse som orsakade förlusten
eller skadan inträffade medan
godset var i hans vård enligt 274
§. Han är dock inte ansvarig om
han visar att varken han själv
eller någon som han svarar för
har gjort sig skyldig till fel eller
försummelse utan har vidtagit
allt som skäligen kan begäras för
att undvika händelsen och dess
följder.
Transportören är inte ansvarig för skada som beror på åtgärder för
att rädda personer eller på skäliga åtgärder för att bärga fartyg eller
annan egendom till sjöss.
Om fel eller försummelse på transportörens sida tillsammans med
någon annan orsak har föranlett skada, är transportören endast
ansvarig i den mån skadan kan hänföras till felet eller försummelsen.
Det åligger transportören att visa i vilken utsträckning skadan inte är
att hänföra till fel eller försummelse på hans sida.
(Haag-Visbyreglema)
(Hamburgreglema)
276 § Ansvar för skada på
grund av oaktsam
navigering och brand
Transportören är inte ansvarig
om han visar att skadan beror på
1. fel eller försummelse som
befälhavaren, medlem av be-
sättningen, lots eller någon
annan som har utfört arbete i
fartygets tjänst har gjort sig
skyldig till vid navigeringen eller
276 § Ansvar för skada
på grund av brand
Har förlust av eller skada på
godset orsakats av brand, är
transportören ansvarig om det
visas att
1. branden har uppstått på grund
av fel eller försummelse av
transportören eller någon som
han svarar för; eller
15
handhavandet av fartyget; eller
2. brand som inte har orsakats
genom fel eller försummelse av
honom själv.
Transportören är dock ansvarig
för skada som beror på att han
eller någon som han svarar för
har brustit i tillbörlig omsorg att
göra fartyget sjövärdigt före
resans början. Det åligger
transportören att till befrielse
från ansvar visa att sådan
omsorg har iakttagits.
2. förlusten eller skadan har
uppkommit på grund av fel eller
försummelse genom att
transportören eller någon som
han svarar för inte har gjort allt
som skäligen kan krävas för att
släcka branden och avvärja eller
begränsa följderna av den.
Om det har inträffat brand
ombord skall, på begäran,
sedvanlig besiktning ske för att
klarlägga orsaken till branden
och omständigheterna kring den-
na.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
277 § Ansvar för levande djur
Transportören är inte ansvarig för förlust av eller skada på levande
djur som beror på de särskilda risker som är förenade med sådana
transporter.
Om transportören visar att han har följt de särskilda anvisningar
som har lämnats och att förlusten eller skadan kan vara att hänföra
till sådana risker, ansvarar han inte, såvida det inte visas att förlusten
eller skadan helt eller delvis har orsakats av fel eller försummelse av
honom själv eller någon som han svarar för.
278 § Ansvar för dröjsmålsskada
Transportören är ansvarig enligt 275 - 277 § för skada till följd av
dröjsmål med utlämnandet av godset.
Dröjsmål med utlämnandet av godset föreligger när godset inte har
lämnats ut i den lossningshamn som följer av transportavtalet inom
avtalad tid eller, om någon frist inte har avtalats, inom den
transporttid som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt att
begära av en omsorgsfull transportör.
Om godset inte har lämnats ut inom 60 dagar räknat från den dag
då det enligt andra stycket skulle ha lämnats ut, får ersättning krävas
såsom för förlust av godset enligt 275 §.
279 § Beräkning av skadestånd vid sakskada
Skadestånd på grund av att godset har gått förlorat eller skadats
16
beräknas med utgångspunkt i värdet av gods av samma slag på den Prop. 1993/94:195
plats och vid den tid godset enligt avtal lämnades ut eller skulle ha Bilaga 2
lämnats ut.
Värdet av godset bestäms efter börspriset eller, om sådant pris
saknas, efter marknadspriset. Finns varken börs- eller marknadspris
bestäms värdet efter det gängse värdet på gods av samma slag och
kvalitet.
(Haag-Visbyreglema) (Hamburgreglema)
280 § Ansvarsgränser
Transportörens ansvar är be-
gränsat till 667 särskilda drag-
ningsrätter (SDR) för varje kolli
eller annan enhet av godset eller,
om ansvaret därigenom blir
högre, till 2 SDR för varje kilo
av det berörda godsets
bruttovikt. Vad som förstås med
SDR anges i [369] §.
Transportörens ansvar när gods
har gått förlorat eller skadats är
begränsat till 835 särskilda
dragningsrätter (SDR) för varje
kolli eller annan skeppningsenhet
eller, om ansvaret därigenom
blir högre, till 2,5 SDR för varje
kilo av det förlorade eller skada-
de godsets bruttovikt. Vad som
förstås med SDR anges i [369]
§•
Transportörens ansvar för
dröjsmål med utlämnandet av
godset är begränsat till ett belopp
motsvarande två och en halv
gånger frakten för det fördröjda
godset. Ansvarsbeloppet får dock
inte överstiga den totala frakten
enligt transportavtalet.
Transportörens sammanlagda
ansvar enligt första och andra
styckena får inte överstiga den
ansvarsgräns som skulle ha gällt
enligt första stycket vid förlust
av allt det gods som ansvaret
gäller.
281 § Ansvarsgränsen för enhetslastat gods
Har en container, lastpall eller liknande transportanordning använts
17
2 Riksdagen 1993194. 1 samt. Nr 195 Bilagedel
för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av 280 § varje kolli
eller annan enhet som enligt transportdokumentet är förpackad i
transportanordningen, anses som ett kolli eller en enhet. I övrigt skall
godset i transportanordningen anses som en enhet. Om själva
transportanordningen har gått förlorad eller skadats, skall denna anses
som en särskild enhet om den inte ägs eller på annat sätt har
tillhandahållits av transportören.
282 § Ansvar som inte grundas på transportavtalet
Bestämmelserna om frihet från och begränsning av transportörens
ansvar gäller även om talan mot honom inte grundas på
transportavtalet.
Bestämmelserna om frihet från och begränsning av transportörens
ansvar har motsvarande tillämpning om talan förs mot någon som
transportören svarar för och denne visar att han har handlat i tjänsten
eller för uppdragets fullgörande.
Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och de
personer som han svarar för, får inte överstiga ansvarsgränserna
enligt 280 §.
283 § Förlust av rätten till ansvarsbegränsning
Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas själv
ha orsakat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt
att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
284 § Ansvar för däckslast
Transporteras gods på däck i strid med 263 § är transportören,
oavsett bestämmelserna i 275-278 §§, ansvarig för skada som
uteslutande är en följd av transporten på däck. I fråga om ansvarets
omfattning gäller 280 och 283 §§.
Om gods har transporterats på däck i strid med ett uttryckligt avtal
om transport under däck föreligger inte rätt till ansvarsbegränsning
enligt detta kapitel.
285 § Transportörens ansvar för undertransportör
Utförs transporten helt eller delvis av en undertransportör förblir
transportören ansvarig enligt bestämmelserna i detta kapitel som om
han själv hade utfört hela transporten.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
Om det uttryckligen har avtalats att en bestämd del av transporten
skall utföras av en namngiven undertransportör, får transportören
förbehålla sig frihet från ansvar för skada som orsakas av en händelse
vilken inträffar medan godset är i undertransportörens vård. Det
åligger transportören att visa att skadan har orsakats av en sådan
händelse.
Förbehåll enligt andra stycket är dock utan verkan om talan inte
kan väckas mot undertransportören vid en domstol som anges i 310
§•
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
286 § Undertransportörens ansvar
Undertransportören är ansvarig enligt samma regler som
transportören för den del av transporten som han utför. Be-
stämmelserna i 282 och 283 §§ har motsvarande tillämpning.
Om transportören har åtagit sig ansvar utöver vad som följer av
detta kapitel eller avstått från rättigheter enligt detta kapitel, är
undertransportören bunden endast om han har lämnat skriftligt
samtycke.
287 § Gemensamt ansvar
Är både transportören och undertransportören ansvariga svarar de
solidariskt.
Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och
undertransportören och de personer som de svarar för, får inte
överstiga ansvarsgränserna enligt 280 §, om inte annat följer av 283
§•
Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte hinder för avtal om
regress mellan transportören och undertransportören.
(Haag-Visbyreglerna) (Hamburgreglerna)
288 § Reklamation
Har godset lämnats ut till mot-
tagaren utan att denne skriftligen
underrättat transportören om
minskning eller skada som han
har eller borde ha iakttagit, och
om minskningens eller skadans
allmänna art, anses godset
utlämnat sådant det har
Har mottagaren inte senast första
vardagen efter den dag då godset
överlämnades till honom
skriftligen underrättat
transportören om förlust eller
skada och om förlustens eller
skadans allmänna beskaffenhet,
anses godset, om annat inte
19
beskrivits i transportdokumentet,
om annat inte visas. Om
minskningen eller skadan inte
kunde iakttas vid utlämnandet,
gäller detsamma om sådan
underrättelse inte har lämnats
senast tre dagar därefter.
visas, utlämnat sådant det har
beskrivits i transportdokumentet
eller, om sådant dokument inte
har utfärdats, i gott synligt till-
stånd. Om förlusten eller skadan
inte kunde iakttas vid
överlämnandet gäller detsamma
om skriftlig underrättelse inte
har lämnats inom 15 dagar där-
efter.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
Skriftlig underrättelse behöver inte lämnas om förlust eller skada
som har konstaterats vid gemensam besiktning av godset.
Transportören är inte ansvarig för skada till följd av dröjsmål med
utlämnandet av godset om inte skriftlig underrättelse har lämnats till
transportören inom 60 dagar efter det att godset överlämnades till
mottagaren.
Underrättelse får lämnas till den undertransportör som har lämnat
ut godset eller till transportören.
289 § Bidrag vid gemensamt haveri
Bestämmelserna i 274 - 288 §§ om transportörens ansvar för förlust
av eller skada på gods gäller även i fråga om mottagarens rätt att
vägra betala bidrag vid gemensamt haveri och transportörens
skyldighet att utge ersättning för sådant bidrag eller bärgarlön som
mottagaren har betalt.
AVSÄNDARENS SKADESTÅNDSANSVAR
290 § Allmän regel om skadeståndsansvaret
Avsändaren är inte ansvarig för skada som har uppkommit för
transportören eller undertransportören, inbegripet skada på fartyget,
om inte skadan har orsakats av fel eller försummelse av honom själv
eller någon som han svarar för. Den för vilken avsändaren svarar är
inte heller ansvarig om inte skadan har orsakats av fel eller
försummelse av honom själv eller någon som han svarar för.
291 § Farligt gods
Har avsändaren överlämnat farligt gods till transportören eller till
20
en undertransportör utan att enligt 257 § upplysa om godsets farliga
beskaffenhet och nödvändiga säkerhetsåtgärder och har den som
mottar godset inte heller eljest kännedom om dess farliga
beskaffenhet, är avsändaren ansvarig mot transportören och varje
undertransportör för kostnader och annan skada som uppkommer med
anledning av transporten av sådant gods. Transportören eller
undertransportören får i sådant fall efter omständigheterna lossa,
oskadliggöra eller förstöra godset utan skyldighet att betala
ersättning.
Den som har omhändertagit godset med kännedom om dess farliga
beskaffenhet får dock inte åberopa bestämmelserna i första stycket.
Gods som visar sig utgöra fara för person eller egendom, får
transportören efter omständigheterna lossa, oskadliggöra eller förstöra
utan skyldighet att betala ersättning.
KONOSSEMENT OCH ANDRA TRANSPORTDOKUMENT
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
292 § Konossement
Med konossement (bill oflading') förstås ett dokument som
1. utgör bevis om ett avtal om sjötransport och om att transportören
har mottagit eller lastat godset och
2. betecknas med ordet konossement eller innehåller ett åtagande av
transportören att lämna ut godset endast mot att dokumentet återställs.
Konossement får ställas till viss man, till viss man eller order eller
till innehavaren. Ett konossement som är ställt till viss man anses som
ett orderkonossement om det inte har gjorts förbehåll mot överlåtelse
genom uttrycket "icke till order" eller liknande.
Konossementet bestämmer villkoren för godsets transport och
utlämnande, såvitt angår förhållandet mellan transportören och en
annan innehavare av konossementet än avsändaren. Bestämmelser i
transportavtalet som inte har tagits in i konossementet får inte göras
gällande mot en sådan innehavare, såvida konossementet inte
innehåller en hänvisning till dessa.
293 § Genomgångskonossement
Med genomgångskonossement förstås ett konossement i vilket det
anges att transporten av godset skall utföras av mer än en transportör.
Den som utfärdar ett genomgångskonossement skall se till att det i
ett särskilt konossement som utfärdas för en del av transporten anges
att godset transporteras enligt genomgångskonossement.
294 § Avlastarens rätt att fä konossement
När transportören har mottagit godset skall han på avlastarens
begäran utfärda mottagningskonossement.
Sedan godset har lastats skall ombordkonossement utfärdas om
avlastaren begär det. Om mottagningskonossement har utfärdats skall
det återlämnas när ombordkonossementet utfärdas. Ett
mottagningskonossement utgör ett ombordkonossement sedan på
dokumentet har antecknats namnet på det eller de fartyg som godset
har lastats i samt tiden för lastningen.
Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset,
om det kan ske utan väsentlig olägenhet.
295 § Befälhavarkonossement
Ett konossement som har undertecknats av befälhavaren på det
fartyg som transporterar godset skall anses vara undertecknat på
transportörens vägnar.
296 § Konossementets innehåll
Ett konossement skall innehålla uppgift om
1. godsets art, inbegripet dess farliga egenskaper, nödvändiga märken
för att identifiera godset, kolli- eller stycketal samt godsets vikt eller
mängd uttryckt på annat sätt, allt enligt avlastarens uppgifter;
2. godsets och förpackningens synliga tillstånd;
3. transportörens namn och orten där han har sitt huvudkontor;
4. avlastarens namn;
5. mottagaren, när denna har angetts av avlastaren;
6. den i transportavtalet angivna lastningshamnen och den dag då
transportören mottog godset i denna hamn;
7. den i transportavtalet angivna lossningshamnen och en eventuell
överenskommelse om tiden för godsets utlämnande i denna hamn;
8. antalet exemplar, om konossementet har utställts i mer än ett
exemplar;
9. orten där konossementet har utställts;
10. fraktens storlek, om den skall betalas av mottagaren, eller uppgift
om att frakt skall betalas av honom samt övriga villkor för godsets
transport och utlämnande;
11. att transporten är underkastad konventionen enligt 254 § tredje
stycket;
12. att godset i förekommande fall skall eller får transporteras på
däck; och
13. den högre ansvarsgräns som parterna kan ha avtalat.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
22
Ett ombordkonossement skall dessutom innehålla uppgift om
fartygets namn och nationalitet, platsen för lastningen samt dagen då
lastningen avslutades.
Konossementet skall undertecknas av transportören eller någon som
handlar på hans vägnar. Underskriften får framställas på mekanisk
eller elektronisk väg.
297 § Avsaknad av uppgifter i konossementet
Ett dokument som uppfyller kraven enligt 292 § första stycket utgör
konossement även om någon uppgift som anges i 296 § saknas.
298 § Transportörens undersökningsplikt
Transportören skall i skälig omfattning undersöka att de uppgifter
om godset som tas in i konossementet enligt 296 § första stycket
punkt 1 är riktiga. Om han har skälig anledning att betvivla
uppgifternas riktighet eller inte har haft rimlig möjlighet att
undersöka riktigheten, skall han i konossementet göra förbehåll som
ger uttryck för detta.
299 § Konossementets bevisverkan
Konossementet gäller som bevis om att godset har mottagits eller,
om ombordkonossement har utställts, lastats såsom det har beskrivits
i konossementet, om annat inte visas eller förbehåll har gjorts enligt
298 §. Om uppgift om godsets och förpackningens synliga tillstånd
saknas i konossementet skall i detta anses antecknat att godset var i
gott synligt tillstånd, om inte annat visas.
Ett konossement som inte anger frakten eller på annat sätt utvisar
att frakt skall betalas av mottagaren enligt 296 § första stycket punkt
10 utgör, om annat inte visas, bevis om att frakt inte skall betalas av
honom. Motsvarande gäller om det belopp som skall betalas som
ersättning för överliggetid inte har angetts i konossementet.
Om tredje man i god tro har inlöst konossementet i förlitan på att
uppgifterna i det är riktiga, är motbevisning enligt första och andra
styckena inte tillåten. Om transportören insåg eller borde ha insett att
en uppgift om godset var oriktig får han inte åberopa förbehåll som
avses i 298 § om förbehållet inte innehåller en uttrycklig anmärkning
om uppgiftens oriktighet.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
23
300 § Ansvar för vilseledande uppgifter
Lider tredje man skada genom att inlösa konossement i förlitan på
att uppgifterna i det är riktiga, är transportören ansvarig om han
insåg eller borde ha insett att konossementet var vilseledande för
tredje man. Rätt till ansvarsbegränsning enligt detta kapitel föreligger
därvid inte.
Om godset inte motsvarar uppgifterna i konossementet får
mottagaren kräva att transportören uppger om avlastaren har åtagit
sig att hålla transportören skadeslös för oriktig eller ofullständig
uppgift (indemnitetsförklaring) och även låter mottagaren få del av en
sådan förklaring.
301 § Avlastarens garantiansvar
Avlastaren svarar gentemot transportören för riktigheten av de
uppgifter om godset som på hans begäran har tagits in i konosse-
mentet.
Om avlastaren har åtagit sig att ersätta transportören för skada som
uppkommer till följd av att konossement utfärdas med felaktiga
uppgifter eller utan förbehåll, är han likväl inte ansvarig om detta har
gjorts i syfte att vilseleda förvärvare av konossementet. I sådant fall
svarar avlastaren inte heller enligt första stycket.
302 § Rätt att få ut godset
Den som företer ett konossement och genom dess innehåll eller, vid
orderkonossement, genom en sammanhängande och till honom
fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in
blanco framträder som rätt innehavare av konossementet, är behörig
som mottagare av godset.
Om konossementet har utfärdats i flera exemplar är det för
utlämnande på bestämmelseorten tillräckligt att mottagaren visar sin
behörighet genom att förete ett konossementsexemplar. Lämnas
godset ut på en annan plats, måste dessutom övriga exemplar
återlämnas eller säkerhet ställas för anspråk som innehavare av
utelöpande exemplar kan göra gällande mot transportören.
303 § Flera konossementsinnehavare
Anmäler sig flera mottagare, och företer de skilda exemplar av
konossementet, skall transportören lägga upp godset under säker vård
för den rätta mottagarens räkning. Underrättelse om åtgärden skall
snarast lämnas till dem som har anmält sig.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
24
304 § Utlämnande mot konossement
Mottagaren har rätt att få ut godset endast om han deponerar
konossementet och lämnar kvitto allteftersom godset lämnas ut.
Sedan allt gods har lämnats ut, skall konossementet med påtecknad
kvittering återställas till transportören.
305 § Utlämnande när konossementet har förkommit
Har ansökan gjorts om dödande av ett förkommet konossement får
sökanden, sedan offentlig stämning har utfärdats, fordra att godset
lämnas ut, om säkerhet ställs för ersättning som transportören kan
tvingas att ge ut på grund av det förkomna konossementet.
306 § Förvärv av konossement i god tro
Överlåter en konossementsinnehavare konossementsexemplar till
flera personer, har den som först mottar ett exemplar i god tro rätt
till godset. Om godset har lämnats ut på bestämmelseorten till
innehavaren av ett annat exemplar, är han inte skyldig att lämna ifrån
sig vad han redan i god tro har fått ut.
Den som i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonos-
sement är inte skyldig att lämna ut konossementet till den för vilken
det har förkommit.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
307 § Stoppningsrätt
Den rätt en säljare har att, på grund av köparens obestånd eller
underlåtenhet att fullgöra vad som åligger honom i följd av köpet,
hindra att det sålda godset utges eller att kräva det tillbaka gäller
även om konossement beträffande godset har överlämnats till
köparen.
Rätt enligt första stycket får inte göras gällande mot tredje man som
i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonossement.
308 § Sjöfraktsedel
Med sjöfraktsedel (sea waybill) förstås ett dokument som
1. utgör bevis om ett avtal om sjötransport och om att transportören
har mottagit godset och
2. innehåller ett åtagande av transportören att lämna ut godset till den
mottagare som anges i dokumentet.
25
Avsändaren får även sedan sjöfraktsedel har utfärdats bestämma, att
godset skall lämnas ut till någon annan än den mottagare som anges
i dokumentet, om han inte i förhållande till transportören har avstått
från denna rätt eller mottagaren inte redan har gjort sin rätt gällande.
Konossement får begäras enligt 294 § om avsändaren inte har
avstått från sin rätt att utse annan mottagare.
309 § Sjöfraktsedelns innehåll och bevisverkan
En sjöfraktsedel skall innehålla uppgift om det gods som har
mottagits till transport, avsändaren, mottagaren och transportören,
transportvillkoren samt frakt och andra kostnader som skall betalas
av mottagaren. Bestämmelserna i 296 § tredje stycket och 298 § har
motsvarande tillämpning.
Om inte annat visas utgör sjöfraktsedeln bevis om transportavtalet
och om att godset har mottagits så som det har beskrivits i
dokumentet.
(Haag-Visbyreglema) (Hamburgreglema)
TVISTER
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
310 § Avtalsvillkor om behörig domstol
Ett avtal som har ingåtts innan tvist har uppkommit och som
inskränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods
enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den mån det
begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstol
för den ort
1. dar svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor saknas,
där svaranden har sin vanliga vistelseort;
2. där transportavtalet ingicks,
förutsatt att svaranden där har
driftsställe för sin rörelse, filial
eller företrädare, genom vars
förmedling avtalet har ingåtts;
eller
2. där transportavtalet ingicks,
förutsatt att svaranden där har
driftsställe för sin rörelse, filial
eller företrädare, genom vars
förmedling avtalet har ingåtts;
3. där lastnings- eller lossnings-
hamnen ligger.
3. där lastnings- eller lossnings-
hamnen ligger; eller
4. som avses i [337 a] § andra
stycket.
Utan hinder av vad som stadgas i första stycket kan talan alltid
väckas vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet.
26
Efter det att tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur en tvist
skall behandlas.
Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti som
innehåller bestämmelser om behörig domstol eller skiljedomsför-
farande utan att konossementet uttryckligen anger att dessa
bestämmelser är bindande för innehavaren av konossementet, får
transportören inte åberopa bestämmelserna mot en innehavare av
konossementet som har förvärvat det i god tro.
Första stycket gäller inte om
varken den avtalade lastnings-
hamnen eller den avtalade eller
faktiska lossningshamnen enligt
252 § tredje stycket ligger i
Sverige, Danmark, Finland eller
Norge.
(Haag-Visbyreglema)
(Hamburgreglema)
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
311 § Skiljedomsklausuler
Oavsett vad som stadgas i 310 § första stycket får partema genom
skriftligen bekräftat avtal överenskomma att tvister skall hänskjutas
till avgörande genom skiljedom om skiljeförfarandet efter kärandens
val skall försiggå i en av de stater, där den ort som avses i 310 §
första stycket 1—3 är belägen. Skiljedomstolen skall tillämpa
bestämmelserna i detta kapitel.
Bestämmelserna i 310 § andra och tredje styckena har motsvarande
tillämpning.
Första stycket gäller inte om
varken den avtalade lastnings-
hamnen eller den avtalade eller
faktiska lossningshamnen enligt
252 § tredje stycket ligger i
Sverige, Danmark, Finland eller
Norge.
Bestämmelserna i första stycket
gäller som en del av skiljeavta-
let.
27
Fjortonde kapitlet
Om befraktning av fartyg
Inledande bestämmelser
312 § Tillämpningsområde. Definitioner
Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av
fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva
resor när annat inte har angetts.
I detta kapitel avses med
bortfraktare: den som genom avtal bortfraktar ett fartyg till annan,
befraktaren;
avlastare: den som avlämnar godset för lastning;
resebefraktning: befraktning enligt vilken frakten skall beräknas för
resa;
konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra
enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg;
tidsbefraktning: befraktning enligt vilken frakten skall beräknas för
tid;
delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller
en full last när certeparti används.
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om
befraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i
inrikes fart i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där
befordringen utförs.
Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller
bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas.
313 § Avtalsfrihet
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat följer
av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av
handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för
parterna.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge, får bestämmelserna i 338 §
inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare
eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i [368] § första
stycket 5 och fjärde stycket. Om begränsningar i avtalsfriheten i
inrikes fart i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där
befordringen utförs.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
28
Vid befraktning i fart som avses i 252 § första och andra styckena
får bestämmelserna i 329 § om utfärdande av konossement inte
åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
Bestämmelserna i detta kapitel får inte heller åsidosättas genom
avtal om detta följer av 316 §.
314 § Befraktning av ett bestämt fartyg. Full last
Gäller befraktningsavtalet ett bestämt fartyg, får bortfraktaren inte
fullgöra avtalet med ett annat fartyg. Om avtalet ger bortfraktaren rätt
att sätta in ett annat fartyg än det avtalade eller att i övrigt använda
andra fartyg, får bortfraktaren endast sätta in fartyg som är lika
ändamålsenliga som det avtalade fartyget. Rätten kan utövas flera
gånger.
Om avtalet gäller ett helt fartyg eller en full last, får bortfraktaren
inte ta med gods för annan än befraktaren. Detta gäller även om
fartyget skall gå i ballast för att påbörja en ny resa.
315 § Överlåtelse av befraktningsavtal
Överlåter befraktaren sina rättigheter enligt befraktningsavtalet till
annan eller vidarebortfraktar han fartyget, förblir han ändå ansvarig
för att avtalet fullgörs.
Bortfraktaren får inte överlåta befraktningsavtalet utan samtycke
från befraktaren. Har befraktaren samtyckt upphör bortfraktarens
ansvar enligt avtalet.
316 § Trampkonossement
Utfärdar bortfraktaren konossement för gods som befordras med
fartyget bestämmer konossementet villkoren för befordringen och
utlämnandet av godset såvitt gäller förhållandet mellan bortfraktaren
och tredje man som innehar konossementet. Bestämmelser i
befraktningsavtalet som inte har tagits in i konossementet kan inte
göras gällande mot tredje man om inte konossementet hänvisar till
dem.
Bestämmelserna om konossement i 295—307 §§ gäller även
konossement som avses i första stycket. När det följer av 253 § att
bestämmelserna i kapitlet om transport av styckegods skall tillämpas
på konossementet bestäms bortfraktarens ansvar och rättigheter i
förhållande till tredje man enligt reglerna i 254 och 274-290 §§.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
29
Resebefraktning
317 § Frakt
Följer frakten inte av befraktningsavtalet skall den frakt för godset
betalas som var gängse när avtalet ingicks.
Om annat eller mer gods än vad som följer av avtalet har inlastats,
skall för godset betalas gängse frakt vid lastningen, dock inte lägre
än den avtalade frakten.
318 § Sjövärdighet
Resebortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt, vari
innefattas att det är behörigen bemannat och utrustat och att lastrum,
kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka gods lastas,
är i gott skick för att godset skall kunna mottas, befordras och
bevaras.
319 § Resebefraktarens val av lastnings-
och lossningshamn
Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja lastnings- eller
lossningshamn, skall fartyget gå till den hamn som han anvisar,
såvida den är tillgänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och
utan hinder gå in eller ut med lasten. Val av lossningshamn skall
göras senast vid lastningens slut.
Har resebefraktaren beordrat fartyget till en osäker hamn är han
ansvarig för skada som därigenom orsakas fartyget med mindre han
visar att fel eller försummelse inte föreligger hos honom själv eller
någon som han svarar för.
Vid konsekutiva resor skall rätten att välja vilka resor som fartyget
skall utföra utövas på sådant sätt att den sammanlagda längden av
last- och ballastresoma enligt avtalet blir väsentligen densamma. I
annat fall är resebefraktaren skyldig att betala ersättning för
fraktförlust.
Resebefraktaren får inte ändra valet av hamn eller resa.
320 § Lastningsplats
Har bestämd lastningsplats inte avtalats, skall fartyget förläggas till
den lastningsplats som resebefraktaren anvisar, såvida denna är
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
tillgänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och utan hinder gå
ut med lasten.
Om lastningsplats inte har anvisats i tid, skall fartyget förläggas till
sedvanlig lastningsplats. Kan det inte ske, skall resebortfraktaren
välja en plats där lastningen skäligen kan äga rum.
Vare sig bestämd lastningsplats har avtalats eller inte, har
resebefraktaren rätt att få fartyget förhalat från en lastningsplats till
en annan, om han svarar för kostnaderna för detta.
LASTNINGSTID
321 § Lastningstid
Resebortfraktaren är skyldig att låta fartyget ligga kvar för lastning
en viss lastningstid, som omfattar liggetid och överliggetid. Vid
befraktning på linjefartsvillkor (liner terms) ingår ingen överliggetid
i lastningstiden.
322 § Liggetidens längd
Liggetid är den tid som skäligen kan påräknas för lastningen när
befraktningsavtalet ingås. Vid beräkningen av liggetiden skall hänsyn
tas till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningarna
ombord och i hamnen samt andra liknande omständigheter.
Liggetiden beräknas vid klausulerna
\)fac (fast as can), med utgångspunkt från att lastningen skall utföras
så snabbt som fartyget kan ta emot last med oskadade
lastningsanordningar;
2) faccop (fast as can custom ofthe port), med utgångspunkt från att
lastningen skall utföras så snabbt som vanligt lastningssätt i hamnen
tillåter;
3) liner terms (linjefartsvillkor) med utgångspunkt från att lastningen
skall utföras så snabbt som vid vanlig lastning i hamnen av fartyg
som går i linjefart, med tillägg för den tid som går förlorad vid
trafikanhopning.
Om en gemensam tid har bestämts för lastning och lossning löper
liggetiden inte ut förrän den gemensamma tiden har gått till ända.
Liggetiden beräknas i arbetsdagar och arbetstimmar. Som arbetsdag
räknas varje vardag då arbetet utförs det antal timmar som är vanligt
i hamnen på vardagar. Som arbetstimme räknas varje timme som kan
användas till lastning på vardagar. För de dagar då det arbetas
mindre än på arbetsdagar räknas det antal timmar som vanligen
används till lastning.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
31
323 § Liggetidens början
Liggetiden börjar inte löpa förrän fartyget ligger på lastningsplatsen
och är klart att börja ta in last och resebortfraktaren har gjort
anmälan om detta.
Anmälan får göras i förväg men inte förrän fartyget har kommit
fram till lastningshamnen. Visar det sig senare att fartyget inte var
klart att börja ta in last, skall den tid som går förlorad för att göra
fartyget klart inte räknas in i liggetiden.
Anmälan skall göras hos avlastaren eller, om denne inte kan
anträffas, hos resebefraktaren. Kan varken avlastaren eller
resebefraktaren anträffas, anses anmälan ha gjorts när den avsänts på
ett ändamålsenligt sätt.
Tiden räknas antingen från det klockslag då arbetet i hamnen
vanligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut. I det
förra fallet skall anmälan vara gjord senast en timme före kontors-
tidens slut föregående dag och i det senare fallet senast klockan tio
samma dag.
324 § Hinder
Kan fartyget inte förläggas till lastningsplatsen på grund av hinder
på resebefraktarens sida, får det ändå anmälas klart att börja ta in last
med verkan att liggetiden börjar löpa. Detsamma gäller vid
trafikanhopning och dessutom vid annat hinder som resebortfraktaren
inte skäligen kunnat räkna med när avtalet ingicks.
I liggetiden inräknas inte den tid som går förlorad på grund av
hinder på resebortfraktarens sida. Detsamma gäller den tid som går
förlorad till följd av att fartyget har förlagts till annan än sedvanlig
lastningsplats av en anledning som resebortfraktaren skäligen bort
räkna med när avtalet ingicks. Däremot inräknas uppehåll på grund
av fartygets förhalning.
325 § Överliggetid
Överliggetid är den tid som fartyget efter liggetidens utgång måste
ligga kvar för att bli lastat, såvida inte överliggetidens längd är
fastställd genom avtal.
Överliggetiden beräknas för löpande dagar och timmar från
liggetidens utgång. Bestämmelserna i 324 § andra stycket har
motsvarande tillämpning.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
32
326 § Ersättning för överliggetid
Resebortfraktaren har rätt till särskild ersättning för överliggetid.
Ersättningen bestäms med hänsyn till frakten och till den ökning eller
minskning av resebortfraktarens utgifter som följer av att fartyget
ligger stilla.
Ersättningen förfaller vid anfordran.
Om ersättningen inte betalas eller säkerhet inte ställs för den, har
resebortfraktaren rätt att göra anteckning om fordringen på
konossementet. Gör han inte det får han i stället förelägga
resebefraktaren en bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte
oskäligt kort och betalas fordringen inte inom tilläggstiden, får
resebortfraktaren häva befraktningsavtalet och kräva ersättning för
förlust som beror på att resan inte kommer till stånd.
LASTNING
327 § Lastning och stuvning
Följer inte annat av vad som är brukligt i hamnen, skall
resebefraktaren avlämna godset vid fartygets sida och resebort-
fraktaren ta det ombord. Vid klausulerna
1) fio (free in and out), skall resebefraktaren sörja för lastningen;
2) liner terms (linjefartsvillkor), skall resebortfraktaren sörja för
lastningen.
Resebortfraktaren skall sörja för underlag och annat som behövs för
stuvningen samt utföra den.
I fråga om däckslast har 263 § motsvarande tillämpning.
Om fartyget, av anledning som resebortfraktaren skäligen bort
räkna med när avtalet ingicks, har förlagts till annan än sedvanlig
lastningsplats, är resebortfraktaren ansvarig för de ökade utgifter som
detta medför.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
328 § Avlämnande av godset
Godset skall avlämnas och lastas med tillbörlig skyndsamhet. Det
skall avlämnas på ett sådant sätt och i sådant skick att det bekvämt
och säkert kan tas ombord, stuvas, befordras och lossas.
Bestämmelserna i 256-259 §§ har motsvarande tillämpning.
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
329 § Ombordkonossement Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
När godset har lastats skall resebortfraktaren eller befälhavaren
eller den som resebortfraktaren eljest har bemyndigat, på avlastarens
begäran utfärda ombordkonossement, förutsatt att nödvändiga
handlingar och uppgifter föreligger.
Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset,
om det kan ske utan väsentlig olägenhet.
Om konossement utfärdas med andra villkor än dem som följer av
befraktningsavtalet och detta medför ett ökat ansvar för
resebortfraktaren, skall resebefraktaren hålla honom skadeslös.
RESAN
330 § Resebortfraktarens omsorgsplikt
Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet och i övrigt på ett
försvarligt sätt. Bestämmelserna i 262 och 266-267 §§ har
motsvarande tillämpning.
331 § Deviation. Substituthamn
Deviation får endast företas för att rädda personer eller för att bärga
fartyg eller annan egendom till sjöss eller av annan skälig anledning.
Om det uppkommer hinder som medför att fartyget inte kan anlöpa
lossningshamnen och lossa lasten, eller detta inte kan ske utan
oskäligt uppehåll, får resebortfraktaren i stället välja en annan lämplig
lossningshamn.
332 § Avståndsfrakt
Har en del av resan utförts när befraktningsavtalet hävs eller faller
bort eller när godset av annan anledning lossas i en annan hamn än
den avtalade lossningshamnen, har resebortfraktaren rätt till
avståndsfrakt. Bestämmelserna i 335 § har motsvarande tillämpning.
Avståndsfrakt är den avtalade frakten med avdrag för ett belopp,
som beräknas efter förhållandet mellan den återstående och den
avtalade resans längd. Hänsyn skall även tas till varaktigheten av och
de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får inte
överstiga godsets värde.
Tvist angående avståndsfrakt kan hänskjutas till utredning och
avgörande genom dispasch. Därvid skall i tillämpliga delar gälla
34
föreskrifterna om dispasch vid gemensamt haveri.
333 § Farligt gods
Har farligt gods lastats utan att resebortfraktaren kände till dess
farliga beskaffenhet, får han efter omständigheterna lossa,
oskadliggöra eller förstöra godset utan skyldighet att betala
ersättning. Detsamma gäller även om resebortfraktaren kände till
godsets farliga beskaffenhet och det senare uppstår en fara för person
eller egendom som gör det oförsvarligt att behålla godset ombord.
LOSSNING OCH UTLÄMNANDE AV GODSET
334 § Lossningen
I fråga om lossningsplats, lossningstid och lossning av godset har
320—328 §§ motsvarande tillämpning. Därvid skall det som är
bestämt om resebefraktaren i stället gälla mottagaren av godset.
Den som visar sin behörighet som mottagare har rätt att besiktiga
godset innan han tar emot det.
Finns det flera mottagare av gods som befordras enligt samma
befraktningsavtal, får de endast gemensamt anvisa lossningsplats eller
fordra att fartyget förhalas.
Ökade kostnader till följd av att godset är skadat eller måste
bortskaffas på grund av en skada, skall betalas av resebefraktaren om
skadan har orsakats av godsets egen beskaffenhet eller av fel eller
försummelse av resebefraktaren eller någon som han svarar för. Vid
klausulen fio (free in and out), skall resebefraktaren betala
kostnaderna om inte resebortfraktaren är ansvarig för skadan enligt
338 §.
335 § Frakt för gods som inte finns i behåll
För gods som inte finns i behåll vid resans slut, skall frakt utgå
endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen beskaffenhet,
bristfällig förpackning eller fel eller försummelse av resebefraktaren
eller någon som han svarar för eller om resebortfraktaren har sålt
godset för ägarens räkning eller har lossat, oskadliggjort eller förstört
det enligt 333 §.
Förutbetald frakt skall betalas tillbaka om resebortfraktaren enligt
första stycket inte har rätt till frakt.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
35
336 § Mottagarens och resebefraktarens ansvar för frakten.
Retentionsrätt
Genom att motta godset blir mottagaren skyldig att betala frakt och
andra fordringar enligt 269 §.
Resebortfraktaren kan under alla omständigheter kräva betalning av
resebefraktaren enligt 273 §.
Resebortfraktaren har rätt att hålla inne godset enligt 270 §.
337 § Uppläggning av godset
Underlåter mottagaren att uppfylla villkoren för utlämnandet av
godset eller fördröjer han lossningen så att denna inte hinner slutföras
inom avtalad tid eller i övrigt inom skälig tid, har resebortfraktaren
rätt att lossa godset och lägga upp det i säkert förvar för mottagarens
räkning. Mottagaren skall underrättas om uppläggningen.
Om mottagaren vägrar att motta godset eller inte är känd eller inte
kan anträffas, skall resebortfraktaren så snart som möjligt underrätta
resebefraktaren. Anmäler mottagaren sig inte så tidigt att lossningen
kan slutföras i rätt tid, skall resebortfraktaren lossa och lägga upp
godset. Mottagaren och resebefraktaren skall underrättas om
uppläggningen.
I underrättelsen enligt första och andra stycket skall anges en skälig
tidsfrist efter vars slut resebortfraktaren har rätt att sälja eller förfoga
över upplagt gods. Vid försäljning av eller annat förfogande över
godset har bestämmelserna i 272 § motsvarande tillämpning.
338 § Lastskada. Dröjsmål med utlämnandet
Resebortfraktaren är ansvarig enligt 274—285 och 287—289 §§ för
skada till följd av att gods går förlorat, skadas eller försenas medan
det är i hans vård. Bestämmelserna i 286 § har motsvarande
tillämpning.
En mottagare som inte är resebefraktaren har också rätt till
ersättning enligt första stycket. Om mottagaren innehar konossement,
som har utfärdats av resebortfraktaren, får han också åberopa
reglerna i 316 §.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
36
AVTALSBROTT OCH HINDER PÅ RESEBORTFRAKTARENS Prop. 1993/94:195
SIDA Bilaga 2
339 § Kancelleringstid
Skall fartyget vara klart att börja ta in last inom viss tid (kan-
celleringstid), får resebefraktaren häva befraktningsavtalet om
fartyget inte är klart att börja ta in last eller lastningsanmälan inte har
lämnats före fristens utgång.
Om resebortfraktaren anmäler att fartyget kommer efter det att tiden
har löpt ut och uppger han när fartyget kommer att vara klart att
börja ta in last, får resebefraktaren häva avtalet om det sker inom
skälig tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten ny
kancelleringstid.
340 § Dröjsmål och annat avtalsbrott
Resebefraktaren får häva befraktningsavtalet på grund av dröjsmål
eller annat avtalsbrott på resebortfraktarens sida om avtalsbrottet är
väsentligt.
Sedan lastning har skett får resebefraktaren inte häva avtalet såvitt
lossning av godset skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet för
annan befraktare. Vid konsekutiva resor får resebefraktaren inte häva
i fråga om en enstaka resa om inte utförandet av denna är oväsenligt
för resebortfraktaren i förhållande till de återstående resorna.
Om resebefraktaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom
skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om
avtalsbrottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
341 § Förlust av fartyget
Avser befraktningsavtalet ett bestämt fartyg och går det förlorat
eller efter skada förklaras inte kunna sättas i stånd, är resebort-
fraktaren inte skyldig att utföra resan. I sådant fall har han inte heller
rätt att utföra resan med ett annat fartyg, även om han enligt avtalet
har rätt att sätta in ett annat fartyg än det avtalade.
342 § Resebortfraktarens skadeståndsansvar
Uppkommer till följd av dröjsmål eller annat avtalsbrott på
resebortfraktarens sida skada som inte omfattas av 338 § har 275 och
276 §§ motsvarande tillämpning.
AVTALSBROTT OCH HINDER PÅ
RESEBEFRAKTARENS SIDA
343 § Frånträdande före lastning
Frånträder resebefraktaren befraktningsavtalet innan lastningen har
börjat eller har han vid lastningens slut inte lämnat allt det gods som
avtalet gäller, har resebortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust
och annan skada. Vid konsekutiva resor kan frånträdande av en
enstaka resa ske endast om utförandet av den är oväsentligt för
resebortfraktaren i förhållande till de återstående resorna.
Vid bestämmande av ersättningen skall hänsyn tas till om
resebortfraktaren utan skälig anledning har underlåtit att ta med annat
gods.
Rätt till ersättning föreligger inte om möjligheten att avlämna,
befordra eller föra in godset i bestämmelseorten måste anses utesluten
till följd av omständigheter som resebefraktaren inte borde ha räknat
med när avtalet ingicks, såsom utförsel- eller införselförbud eller
annan åtgärd av myndighet, förstörelse av allt gods av det slag som
avtalet avser eller därmed jämförlig händelse. Detsamma gäller om
avtalet avser bestämt gods som förstörts genom en olyckshändelse.
Om resebefraktaren vill åberopa en omständighet som avses i tredje
stycket, skall han inom skälig tid meddela motparten detta. Gör han
inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha undvikits
om meddelande hade lämnats i tid.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
344 § Hävningsrätt
Får resebefraktaren frånträda befraktningsavtalet utan att
skadeståndsansvar föreligger enligt 343 § tredje stycket, får
resebortfraktaren häva avtalet om han meddelar detta inom skälig tid.
Om resebefraktaren inte avlämnar allt det gods som avtalet gäller,
får resebortfraktaren förelägga resebefraktaren en bestämd tilläggstid
inom vilken resebefraktaren skall betala ersättning eller ställa
säkerhet. Är tiden inte oskäligt kort och har ersättningen inte betalats
eller säkerhet inte ställts inom tilläggstiden, får resebortfraktaren häva
avtalet. Han har även rätt till ersättning enligt 343 §, såvida inte
resebefraktaren är utan ansvar för att det gods som fattas inte har
avlämnats.
345 § Frånträdande efter lastning
Sedan lastning har skett har resebefraktaren inte rätt att få godset
38
lossat eller resan avbruten om detta skulle medföra väsentlig skada Prop. 1993/94:195
eller olägenhet för resebortfraktaren eller annan befraktare. Bilaga 2
Bestämmelserna i 343 och 344 §§ har motsvarande tillämpning.
346 § Dröjsmål med lastning
Har överliggetiden avtalats och har resebefraktaren vid lastnings-
tidens utgång inte avlämnat godset eller endast en del av det har 343
och 344 §§ motsvarande tillämpning. Detsamma gäller när
befraktningsavtalet innehåller klausulen liner terms (linjefartsvillkor)
och liggetiden har löpt ut.
Om överliggetidens längd inte har avtalats och lastningen blir så
försenad att väsentlig skada eller olägenhet uppkommer för
resebortfraktaren även om ersättning för överliggetid betalas, får han
häva avtalet eller, när gods redan har avlämnats, förklara lastningen
avslutad. I sådant fall har bestämmelserna i 343 och 344 §§
motsvarande tillämpning.
347 § Annat dröjsmål
Fördröjs fartyget efter lastningen eller under resan och beror detta
på ett förhållande på resebefraktarens sida, har resebortfraktaren rätt
till ersättning, såvida inte resebefraktaren visar att varken han själv
eller någon som han svarar för har gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Detsamma gäller om fartyget uppehålls under
lossningen därför att det inte är möjligt för resebortfraktaren att lägga
upp godset enligt 337§.
Blir vid konsekutiva resor frakt, ersättning för överliggetid eller
andra fordringar enligt befraktningsavtalet inte betalda i rätt tid, får
resebortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för betalningen. Är
tiden inte oskäligt kort och betalas fordringen inte inom tillläggstiden,
får resebortfraktaren inställa fullgörelsen av avtalet eller häva det.
Resebortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att
fullgörelsen inställs eller, om avtalet hävs, för att de återstående
resorna faller bort.
348 § Skada som godset har orsakat
Har godset orsakat skada för resebortfraktaren eller skada på
fartyget, är resebefraktaren skyldig att betala ersättning om han själv
eller någon som har svarar för har gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Detsamma gäller om godset orsakat skada på annat
gods ombord på fartyget.
39
BEFRAKTNINGSAVTALETS BORTFALL
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
349 § Krigsfara
Visar det sig, sedan befraktningsavtalet har ingåtts, att resan skulle
vara förenad med fara för fartyget, personer ombord eller lasten till
följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat
väpnat våld, eller att en sådan fara har ökat väsentligt, får såväl
resebortfraktaren som resebefraktaren frånträda avtalet utan
skyldighet att betala ersättning även om resan har påbörjats. Den som
vill frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela motparten detta.
Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha
undvikits om meddelande hade lämnats i tid.
Om faran kan avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller
lossas, får avtalet frånträdas endast för denna del. Resebortfraktaren
har dock rätt att frånträda avtalet i dess helhet, om det kan ske utan
väsentlig skada eller olägenhet för annan befraktare, såvida det inte,
efter uppmaning, betalas ersättning eller ställs säkerhet för
fraktförlust och annan skada.
350 § Konsekutiva resor
Vid konsekutiva resor får frånträdande enligt 349 § ske i fråga om
en enstaka resa endast om utförandet av denna är oväsentligt i
förhållande till de återstående resorna.
Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja vilka resor
fartyget skall utföra, får frånträdande enligt 349 § ske endast om
faran är av väsentlig betydelse för fullgörelsen av avtalet.
351 § Kostnader för uppehåll
Blir fartyget, sedan lastningen har börjat, på grund av fara som
avses i 349 § uppehållet i lastningshamnen eller i annan hamn under
resan, skall kostnaderna för uppehållet anses som kostnader för
gemensamt haveri och fördelas på fartyg, frakt och last enligt
bestämmelserna om gemensamt haveri. Om befraktningsavtalet
frånträds gäller detta dock inte beträffande kostnader som hänför sig
till tiden efter frånträdandet.
352 § Avtalsperiodens upphörande vid konsekutiva resor
Har fartyget befraktats för så många resor som det kan utföra inom
40
en angiven tidsrymd och har resebefraktaren före avtalsperiodens slut
fått anmälan om att fartyget är klart att börja ta in last, skall resan
utföras även om detta sker helt eller delvis efter det att avtalsperioden
har löpt ut.
Om det är uppenbart att fartyget inte kan nå lastningshamnen och
vara klart att börja ta in last före avtalsperiodens slut, är resebort-
fraktaren inte skyldig att sända fartyget till lastningshamnen.
Anmäler resebortfraktaren att fartyget kan komma för sent till
lastningshammen och begär han anvisningar, får resebefraktaren
bestämma antingen att resan skall utföras enligt befraktningsavtalet
eller att avtalet skall upphöra. Avtalet upphör om resebefraktaren inte
inom skälig tid efter det att han fått anmälan begär att resan skall
utföras.
Kvantumkontrakt
353 § Tillämpningsområde
Bestämmelserna om kvantumkontrakt gäller befordran med fartyg
av en bestämd mängd gods fördelad på flera resor under en angiven
tidsrymd.
Bestämmelserna tillämpas dock inte om det är avtalat att resorna
skall utföras efter varandra med ett bestämt fartyg.
354 § Val av godsmängd
Ger avtalet utrymme för val av den totala mängden gods som skall
befordras har befraktaren rätt att bestämma mängden.
Gäller valet mängden som skall befordras på en särskild resa, är det
bortfraktaren som har rätt att bestämma mängden.
355 § Skeppningsplaner
Befraktaren skall utarbeta skeppningsplaner för lämpliga
tidsperioder i förhållande till den tidsrymd som avtalet avser och i
god tid underrätta bortfraktaren om planerna.
Befraktaren skall se till att den mängd gods som avtalet omfattar
blir fördelad på lämpligt sätt över avtalsperioden. Därvid skall han
beakta storleken av de fartyg som skall användas.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
41
356 § Anmälan om skeppning
Befraktaren skall anmäla skeppning i skälig tid. I anmälan skall
anges när godset senast kommer att vara klart för lastning.
357 § Nominering av fartyg
När anmälan om skeppning har lämnats, skall bortfraktaren
tillhandahålla ett fartyg som är lämpat att utföra resan i rätt tid.
Bortfraktaren skall inom skälig tid anmäla vilket fartyg som skall
utföra resan, fartygets lastförmåga och förväntade ankomst till
lastningshamnen.
Bortfraktaren är inte skyldig att tillhandahålla fartyg för gods som
inte är klart för lastning före avtalsperiodens utgång, såvida inte
överskridandet beror på förhållanden utanför befraktarens kontroll
och inte är väsentligt.
358 § Utförandet av resorna
När bortfraktaren har lämnat anmälan som avses i 357 § gäller
bestämmelserna om resebefraktning eller styckegodstransport för den
befordran som skall utföras.
Om bortfraktarens skyldighet att utföra en särskild resa faller bort
på grund av ett förhållande som bortfraktaren ansvarar för, har
befraktaren rätt att begära att godset eller en motsvarande mängd nytt
gods blir befordrat.
Ger bortfallet av resan anledning att räkna med att senare resor inte
kommer att bli utförda utan väsentligt dröjsmål, får befraktaren häva
avtalet beträffande den återstående delen.
359 § Dröjsmål med anmälan om skeppning och skeppningsplaner
Lämnar befraktaren inte i tid anmälan om en skeppning, får
bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för anmälan. Är tiden
inte oskäligt kort och har en skeppning inte anmälts inom
tillläggstiden, får bortfraktaren antingen anmäla ett fartyg enligt 357
§ i överensstämmelse med gällande skeppningsplan eller häva avtalet
beträffande den ifrågavarande resan.
Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer
väsentligt dröjsmål med anmälan av senare skeppningar, får
bortfraktaren häva avtalet beträffande den återstående delen.
Bortfraktaren har rätt till ersättning om inte dröjsmålet beror på
sådant förhållande som avses i 343 § tredje stycket.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
42
Om befraktaren inte i tid underrättar bortfraktaren om skepp- Prop. 1993/94:195
ningsplaner kan bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid. Är Bilaga 2
tiden inte oskäligt kort och överskrids den får bortfraktaren häva
avtalet beträffande den återstående delen. Tredje stycket har
motsvarande tillämpning.
360 § Dröjsmål med nominering av fartyg
Lämnar bortfraktaren inte i tid anmälan om fartyg, lår befraktaren
förelägga en bestämd tilläggstid. Är tiden inte oskäligt kort och har
anmälan inte lämnats inom tilläggstiden får befraktaren häva avtalet
i fråga om den resa som tilläggstiden gäller.
Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer
väsentligt dröjsmål med anmälan om fartyg även i fråga om senare
skeppningar, får befraktaren häva avtalet beträffande den återstående
delen.
Befraktaren har rätt till ersättning om inte dröjsmålet beror på ett
sådant hinder utanför bortfraktarens kontroll som han inte skäligen
kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder
han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
361 § Dröjsmål med betalning av frakt
Betalas inte frakt, ersättning för överliggetid eller andra fordringar
enligt avtalet i rätt tid, får bortfraktaren förelägga en bestämd
tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och betalas
fordringen inte inom tilläggstiden, får bortfraktaren inställa
fullgörelsen av avtalet eller, om dröjsmålet utgör ett väsentligt
avtalsbrott, häva avtalet.
Bortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att han
inställer fullgörelsen av avtalet eller, om avtalet hävs, på att de
återstående resorna faller bort.
Vid slutet av varje resa enligt avtalet har bortfraktaren rätt att hålla
inne lasten till säkerhet för fordringar enligt avtalet. I förhållande till
tredje man gäller detta bara om fordringen har antecknats i
konossementet.
362 § Krigsfara
Inträder under avtalsperioden krig, krigsliknande förhållanden eller
väsentlig ökning av krigsfaran och detta är av väsentlig betydelse för
fullgörelsen av avtalet, får såväl bortfraktaren som befraktaren
frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.
43
Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela Prop. 1993/94:195
motparten detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada Bilaga 2
som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats i tid.
Tidsbefraktning
FARTYGETS AVLÄMNANDE
363 § Fartygets skick och utrustning
Tidsbortfraktaren skall ställa fartyget till tidsbefraktarens förfogande
på den plats och vid den tidpunkt som har avtalats.
Vid avlämnandet skall tidsbortfraktaren se till att fartygets skick,
föreskrivna handlingar, bemanning, proviantering och övrig
utrustning uppfyller de krav som ställs i vanlig fraktfart i det
fartområde som befraktningsavtalet anger.
Fartyget skall dessutom ha tillräckligt med bränsle för att kunna
uppnå närmaste användbara bunkringshamn. Tidsbefraktaren skall
överta bränslet och betala för det efter priset i denna hamn.
364 § Besiktning
Vid avlämnandet får såväl tidbortfraktaren som tidsbefraktaren
begära sedvanlig besiktning av fartyget, dess utrustning och
kvarvarande bränsle.
Kostnaderna, inbegripet kostnader för tidsförlust som har föranletts
av besiktningen, skall bäras av parterna med hälften var.
Besiktningsutlåtandet utgör bevis om fartygets och utrustningens
skick samt omfattningen av kvarvarande bränsle, om annat inte visas.
365 § Avlämnande av fartyget till sjöss
Har parterna avtalat att fartyget skall avlämnas till sjöss skall
tidsbortfraktaren underrätta tidsbefraktaren om avlämnandet och
uppge fartygets position samt tidpunkten för avlämnandet.
Besiktning som avses i 364 § skall företas i den första hamn som
fartyget anlöper efter avlämnandet. Om det konstateras att fel i
fartyget föreligger skall frakt inte betalas för den tid som går förlorad
för att avhjälpa felet. Om tidsbefraktaren häver befraktningsavtalet
enligt 367 §, bortfaller tidsbortfraktarens rätt till frakt från
avlämnandet.
44
366 § Kancelleringstid. Dröjsmål med avlämnandet av fartyget Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
Skall fartyget enligt befraktningsavtalet vara klart att börja ta in last
inom viss tid (kancelleringstid), får tidsbefraktaren häva avtalet om
fartyget inte är klart att börja ta in last eller lastningsanmälan inte har
lämnats före fristens utgång. Om fartyget i övrigt skall avlämnas
inom en bestämd tid, får tidsbefraktaren häva avtalet om tiden
överskrids.
Om tidsbortfraktaren anmäler att fartyget kommer efter det att tiden
har löpt ut och uppger han när fartyget kommer att vara klart att
börja ta in last eller att avlämnas, får tidsbefraktaren häva avtalet om
det sker inom skälig tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten
ny kancelleringstid.
Om fartyget i annat fall avlämnas för sent, får tidsbefraktaren häva
avtalet om dröjsmålet utgör väsentligt avtalsbrott.
367 § Fel i fartyget
Föreligger det vid avlämnandet fel i fartyget eller i fartygets
utrustning, har tidsbefraktaren rätt till avdrag på frakten eller, om
avtalsbrottet är väsentligt, rätt att häva befraktningsavtalet. Detta
gäller inte om tidsbortfraktaren avhjälper felet utan sådant dröjsmål
som enligt 366 § ger tidsbefraktaren rätt att häva avtalet.
368 § Skadeståndsansvar
Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för förlust till följd av
dröjsmål eller fel vid avlämnandet. Om tidsbortfraktaren visar att
dröjsmålet eller felet inte beror på fel eller försummelse av honom
själv eller någon som han svarar för föreligger inte rätt till sådan
ersättning. Tidsbefraktaren har också rätt till ersättning för skada till
följd av att fartyget vid avtalsslutet saknade egenskap eller utrustning
som kan anses tillförsäkrad.
UTFÖRANDET AV RESORNA
369 § Tidsbefraktarens förfoganderätt
Tidsbortfraktaren skall under befraktningsperioden utföra de resor
som tidsbefraktaren påkallar i överensstämmelse med
befraktningsavtalet. Bestämmelserna i 363 § andra stycket har
motsvarande tillämpning.
45
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att utföra en resa vid vilken Prop. 1993/94:195
fartyget, personer ombord eller lasten skulle utsättas för fara till följd Bilaga 2
av krig eller krigsliknande tillstånd, is eller annan fara eller väsentlig
olägenhet, som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när
avtalet ingicks.
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att ta med gods av lättantändlig,
brandfarlig eller frätande beskaffenhet eller annat farligt gods, såvida
det inte avlämnas i sådant skick att det kan befordras och utlämnas
i överensstämmelse med de krav och rekommendationer som ställs av
myndigheterna i det land där fartyget är registrerat, i det land där
redaren har sitt huvudkontor och i de hamnar som ingår i resan.
Tidsbortfraktaren är inte heller skyldig att ta med levande djur.
370 § Underrättelseplikt
Tidsbortfraktaren skall hålla tidsbefraktaren underrättad om alla
förhållanden rörande fartyget och resorna som är av betydelse för
tidsbefraktaren. Tidsbefraktaren skall underrätta tidsbortfraktaren om
planerade resor.
371 § Bränsle
Tidsbefraktaren skall ombesörja bränsle och vatten till fartygets
maskiner. Han svarar för att levererat bränsle är i överensstämmelse
med avtalade specifikationer.
372 § Lastning och lossning
Tidsbefraktaren skall ombesörja mottagande, lastning, stuvning,
trimning, säkring, lossning och utlämnande av lasten. Stuvningen
skall utföras så att fartyget är betryggande stabiliserat och lasten
säkrad. Tidsbefraktaren skall följa anvisningar från tidsbortfraktaren
om lastens fördelning i den omfattning som hänsynen till fartygets
säkerhet och stabilitet kräver.
Tidsbefraktaren får kräva sådan medverkan av befälhavaren och
besättningen som är sedvanlig i den fart det gäller. Ersättning för
övertidsarbete och annan särskild utgift till följd av sådan medverkan
skall betalas av tidsbefraktaren.
Om tidsbortfraktaren är skyldig att ersätta skada till följd av lastning,
stuvning, trimning, säkring, lossning eller utlämnande av lasten, skall
tidsbefraktaren hålla honom skadeslös om inte skadan beror på
medverkan av befälhavaren eller besättningen eller på något annat
förhållande som tidsbortfraktaren svarar för.
46
373 § Konossement
Tidsbortfraktaren skall på begäran utfärda konossement för inlastat
gods för den resa han skall utföra, med de villkor som är sedvanliga
i den fart det gäller. Om han därigenom ådrar sig ansvar i förhållande
till innehavaren av konossementet utöver vad som följer av
befraktningsavtalet, skall tidsbefraktaren hålla honom skadeslös.
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att på begäran av tidsbefraktaren
lämna ut godset till en obehörig mottagare eller i övrigt i strid mot
konossementet om han därigenom handlar i strid mot tro och heder.
Tidsbortfraktaren får alltid kräva säkerhet för den ersättning han kan
bli skyldig att betala på grund av ett sådant utlämnande.
374 § Lastskada. Dröjsmål med utlämnandet
Tidsbortfraktaren är ansvarig i förhållande till tidsbefraktaren enligt
274-289 §§ för skada till följd av att gods går förlorat, skadas eller
försenas medan det är i hans vård.
En mottagare som inte är tidsbefraktaren har också rätt till
ersättning enligt första stycket. Innehar mottagaren konossement som
har utfärdats av tidsbortfraktaren, får han också åberopa reglerna i
316 §.
375 § Dröjsmål och annat avtalsbrott på
tidsbortfraktarens sida
Hålls fartyget inte i sjövärdigt eller annars avtalsenligt skick eller
utförs resorna för sent eller föreligger annat avtalsbrott på
tidsbortfraktarens sida, får tidsbefraktaren häva befraktningsavtalet,
om det med avtalet avsedda ändamålet väsentligen skulle förfelas. Om
tidsbefraktaren vill häva avtalet skall han meddela detta inom skälig
tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtalsbrottet.
Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för skada som har uppkommit
på grund av att fartyget går förlorat eller efter skada förklaras inte
kunna sättas i stånd eller inte hålls i sjövärdigt eller annars
avtalsenligt skick, om skadan beror på fel eller försummelse av
tidsbortfraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma gäller för
skada som har uppkommit genom fel eller försummelse vid sådan
medverkan av befälhavaren eller besättningen som avses i 372 §
andra stycket, vid utförande av tidsbefraktarens anvisning eller vid
annat avtalsbrott.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
47
376 § Skada på fartyget
Tidsbortfraktaren har rätt till ersättning för skada på fartyget som
beror på fel eller försummelse av tidsbefraktaren eller någon som han
svarar för.
Om skadan beror på att tidsbefraktaren har beordrat fartyget till en
osäker hamn är han ersättningsskyldig med mindre han visar att fel
eller försummelse inte föreligger.
377 § Gemensamt haveri. Bärgning
Fraktens bidrag till gemensamt haveri skall betalas av tidsbe-
fraktaren. Detsamma gäller bidrag för bränsle och utrustning som
tidsbefraktaren har ombord. Om i gemensamt haveri ersättning
betalas för utgift och förlust som tidsbefraktaren har haft, tillfaller
ersättningen honom.
Tidsbortfraktaren får utan tidsbefraktarens samtycke söka rädda
personer. Han får även bärga fartyg eller annan egendom när detta
inte är oskäligt för tidsbefraktaren. Av tidsbortfraktarens andel av
återstoden av bärgarlönen enligt [229] § lmom. andra stycket
(nettobärgarlönen) tillfaller en tredjedel tidsbefraktaren.
378 § Utgifter för resoma
Tidsbefraktaren skall bära de utgifter för resornas utförande som
inte enligt bestämmelserna i detta kapitel skall bäras av tidsbort-
fraktaren.
ÅTERLÄMNANDE AV FARTYGET
379 § Återlämnande. Besiktning
Tidsbefraktaren skall återlämna fartyget till tidsbortfraktaren på den
plats och vid den tidpunkt som har avtalats.
Vid återlämnandet skall bestämmelserna i 363 § tredje stycket, 364
§ och 365 § första stycket och andra stycket första punkten ha
motsvarande tillämpning. Detta gäller även då befraktningsavtalet har
hävts eller eljest upphört före befraktningsperiodens slut.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
48
380 § Överskridande av befraktningsperioden
Tidsbortfraktaren är skyldig att låta fartyget anträda en ny resa trots
att den avtalade tiden för återlämnandet därigenom överskrids. Detta
gäller inte när överskridandet går utöver vad som kan anses skäligt
eller om en viss tidsperiod för återlämnandet avtalats.
För tillåtet överskridande enligt första stycket skall tidsbefraktaren
betala den avtalade tidsfrakten. För annat överskridande skall han
betala gängse tidsfrakt, dock minst den avtalade tidsfrakten, samt
ersättning för den skada som dröjsmålet medför för tidsbortfraktaren
efter återlämnandet.
TIDSFRAKT
381 § Betalning av tidsfrakt
Tidsfrakt skall betalas i förskott för 30 dagar i sänder.
Framställer tidsbefraktaren krav på avräkning med ett belopp som
är tvistigt, är han ändå skyldig att betala tidsfrakten, om
tidsbortfraktaren ställer säkerhet för kravet. Tidsbefraktaren kan dock
inte kräva säkerhet för ett större belopp än den tidsfrakt han betalar.
382 § Dröjsmål med betalning av tidsfrakt
Betalas tidsfrakten inte i rätt tid skall tidsbefraktaren betala
dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635) senast vid betalningen av
nästa tidsfrakt.
Betalas tidsfrakten inte i rätt tid skall tidsbortfraktaren meddela
tidsbefraktaren detta. När meddelande har avsänts får tidsbort-
fraktaren inställa fullgörelsen av befraktningsavtalet, inbegripet vägra
att lasta gods eller att utfärda konossement. Om betalning inte har
mottagits inom 72 timmar efter det att meddelandet har avsänts, får
tidsbortfraktaren häva avtalet.
Om tidsbortfraktaren har inställt fullgörelsen av avtalet eller hävt
det, har han rätt till ersättning såvida inte tidsbefraktaren visar att
dröjsmålet med betalningen beror på lag, avbrott i den allmänna
samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder
som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet
ingicks och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit
eller övervunnit.
Om tidsbefraktaren inte betalar förfallen tidsfrakt, får tidsbort-
fraktaren begära att tidsbefraktaren till honom överlåter fordran på
frakt som tidsbefraktaren har på grund av vidarebortfraktning av
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
fartyget.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
383 § Bortfall av tidsfrakt
Tidsfrakt skall inte betalas för den tid som går förlorad för
tidsbefraktaren på grund av bärgning, underhåll av fartyget och
avhjälpande av skada som tidsbefraktaren inte är ansvarig för eller i
övrigt på grund av förhållanden på tidsbortfraktarens sida.
Tidsbefraktarens skyldighet att svara för utgifter rörande fartygets
drift är begränsad på motsvarande sätt.
UPPHÖRANDE
384 § Förlust av fartyget
Går fartyget förlorat eller efter skada förklaras inte kunna sättas i
stånd faller befraktningsavtalet bort även om tidsbortfraktaren enligt
avtalet har rätt att sätta in ett annat fartyg än det avtalade. Detsamma
gäller vid rekvisition eller liknande ingripanden som är av väsentlig
betydelse för fullgörelsen av avtalet.
Om fartyget har gått förlorat utan att upplysning kan fås om tiden
för händelsen, skall tidsfrakt betalas för 24 timmar efter det att
fartyget sist hördes av.
385 § Krig
Befinner sig fartyget i en hamn eller ett annat område där krig
utbryter, krigsliknande förhållanden inträder eller faran för sådana
förhållanden väsentligen ökar, får tidsbortfraktaren omedelbart föra
fartyget ut från området och i säkerhet.
Tidsbefraktaren skall utöver tidsfrakten ersätta tidsbortfraktaren för
den ökning av premien för fartygets krigsförsäkring som följer av de
resor som tidsbefraktaren kräver att fartyget skall utföra. Detsamma
gäller krigsrisktillägg till besättningen.
Inträder under avtalsperioden krig, krigsliknande förhållanden eller
väsentlig ökning av krigsfaran och detta är av väsentlig betydelse för
fullgörelsen av befraktningsavtalet, får såväl tidsbort fraktaren som
tidsbefraktaren frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.
Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela
motparten detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada
som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats i tid.
50
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
[Sjätte] kapitlet
Om befordran av passagerare och resgods
[199] §
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
Bestämmelser om laga domstol
för tvister som rör ansvarighet
på grund av avtal om befordran
av passagerare och resgods samt
om möjlighet att hänskjuta
sådana tvister till skiljemän finns
i 337 §.
Bestämmelser om laga domstol
för tvister som rör ansvarighet
på grund av avtal om befordran
av passagerare och resgods samt
om möjlighet att hänskjuta
sådana tvister till skiljemän finns
i [337 b] §.
Bestämmelser om preskription finns i [368] §.
[200] §3
Bestämmelserna i 178 § får inte
Avtalsvillkor som inskränker
passagerarens rättigheter enligt
181 - 198 §§, 337 § andra styck-
et och 368 § första stycket 6 och
7 är ogiltiga
åsidosättas genom avtal.
Avtalsvillkor som inskränker
passagerarens rättigheter enligt
181 - 198 §§, [337b] § och [368]
§ första stycket 6 och 7 är
ogiltiga
1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller
till eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är
tillämplig på befordringen;
2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen
enligt allmänna svenska lagvalsregler.
Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något
annat är avtalat eller följer av sedvänja.
3 Senaste lydelse 1986:297
51
[Fjortonde] kapitlet
Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål
[337] §
I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som
avses 336 § skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i
allmänhet tillämpas. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för
den ort där fartyget finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos
myndighet till befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får
talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har
ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett får
väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har
fri getts.
Talan om ansvarighet på grund
av axtal om befordran av pas-
sagerare eller resgods får väckas
endast vid domstol 1. för den ort
där svaranden är varaktigt bosatt
eller har sin huvudsakliga
rörelse;
2. för den axtalsenliga avgångs-
eller bestämmelseorten;
3. i den stat där käranden har
sitt hemvist eller eljest är var-
aktigt bosatt, förutsatt att sva-
randen har driftsställe för sin
rörelse i den staten och är
underkastad dess domsrätt; eller
4. i den stat där befordrings-
avtalet träffades, förutsatt att
svaranden har driftsställe för sin
rörelse i den staten och är
underkastad dess domsrätt.
Efter det att tvist som avses i
andra stycket har uppstått får
parterna avtala om att talan
skall väckas vid annan domstol
eller att tvisten skall hänslqutas
till skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol i den
ort där svaranden har kunnat
sökas enligt första stycket, andra Finns inte sjörättsdomstol i den
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
stycket 1 eller 2 eller tredje
stycket, väcks talan vid den
sjörättsdomstol som är närmast
den orten.
Om flera är redare i ett fartyg,
rederiets hemvist.
ort där svaranden har kunnat
sökas enligt första stycket, väcks
talan vid den sjörättsdomstol som
är närmast den orten.
skall fartygets hemort anses som
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
(Haag-Visbyreglema)
(Hamburgreglema)
[337a] §
Talan om ansvarighet på grund av avtal om transport av styckegods
får endast väckas vid sjörättsdomstol för den ort
1. där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor saknas,
där han har sin vanliga vistelseort;
2. där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har
driftsställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars
förmedling avtalet har ingåtts;
3. där lastnings- eller lossningshamnen ligger; eller
4. som för detta ändamål har angetts i transportavtalet.
Talan får även väckas vid
sjörättsdomstolen för den ort,
där det fartyg, med vilket godset
transporterats har blivit föremål
för kvarstad eller annan
säkerhetsåtgärd. Har säkerhet
ställts hos myndighet till
befrielse från kvarstad eller
annan säkerhetsåtgärd, far talan
även väckas vid sjörättsdoms-
tolen för den ort, där säkerheten
har ställts. Talan angående ett
krav som säkerheten har avsett
far väckas vid sistnämnda
sjörättsdomstol, även om
säkerheten har frigetts.
Talan får även väckas vid
sjörättsdomstolen för den ort,
där det fartyg, med vilket godset
transporterats eller annat fartyg,
som tillhör samma ägare, har
blivit föremål för kvarstad eller
annan säkerhetsåtgärd. Talan
skall avvisas på begäran av
svaranden om han ställer
säkerhet för det belopp som
käranden genom dom kan
komma att tillerkännas. Käran-
den skall i så fall hänvisas att
väcka talan vid någon av de
domstolar som anges i första
stycket. Frågor angående säker-
heten skall avgöras av den
domstol vid vilken talan först har
väckts.
Vad som stadgas i första och
andra styckena utgör inte hinder
för interimistiska åtgärder.
53
Om talan väckts vid domstol som
är behörig enligt första stycket
eller vid domstol enligt andra
stycket i en stat som är bunden
av 1978 års FN-konvention om
sjötransport av gods eller saken
har avgjorts av en sådan
domstol, får ny talan mellan
samma parter i samma sak inte
väckas om domen kan verkställas
här i landet. Som ny talan anses
inte åtgärd som avser
verkställighet av en utomlands
given dom eller för att få talan
flyttad enligt andra stycket.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
[337b] §
Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av
passagerare eller resgods får väckas endast vid domstol
1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin
huvudsakliga rörelse;
2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;
3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt
bosatt, förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den
staten och är underkastad dess domsrätt; eller
4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden
har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess
domsrätt.
Efter det att tvist har uppstått får parterna avtala att talan skall
väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas
enligt första stycket 1 eller 2 eller andra stycket, väcks talan vid den
sjörättsdomstol som är närmast den orten.
54
Nuvarande lydelse (Haag-Visbyreglerna) (Hamburgreglema)
[Sextonde] kapitlet
Särskilda bestämmelser
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
[368] §
Nedanstående fordringar upphöra, vare sig ansvarigheten för dem är
begränsad eller obegränsad, om talan ej väckes i laga ordning i fråga
om
5. fordran på ersätt-
ning på grund av
att last skadats, gått
förlorad eller för-
senats vid befordran
eller på grund av att
i konossement
lämnats oriktiga eller
ofullständiga
uppgifter, inom ett
år från det godset
utlämnats eller
borde ha utlämnats;
5. fordran på ersätt-
ning på grund av att
gods skadats, gått
förlorat eller
försenats vid be-
fordran eller på
grund av att i konos-
sement lämnats o-
riktiga eller ofull-
ständiga uppgifter,
inom ett år från det
godset utlämnats
eller skulle ha utläm-
nats;
5. fordran på ersätt-
ning på grund av att
gods skadats, gått
förlorat eller för-
senats vid befordran
eller på grund av att
i konossement
lämnats oriktiga eller
ofullständiga upp-
gifter, inom två år
från det godset
utlämnats eller skulle
ha utlämnats;
55
2. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1929:145) om skiljemän att
4 §' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Ej må gentemot part, som har hemvist utom riket och ej skulle, i tvist
av den art varom fråga är, kunna sökas vid svensk domstol,
skiljemannaförfarande enligt denna lag inledas, med mindre avtalet
innebär, att förfarandet skall äga rum här i riket, eller skiljemännen
eller skiljedomsinstitution i enlighet med avtalet bestämt att
förfarandet skall äga rum här i riket, eller parten eljest därtill
samtycker.
Om skiljemannaförfarande vid
avtal om sjötransport finns
särskilda bestämmelser.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
1 Senaste lydelse 1971:1255.
56
3. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och
skiljedomar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1929:147) om utländska
skiljeavtal och skiljedomar att 4 § 1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Ej må på grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande äga
rum här i riket, utan så är att, i fall som avses i 1 § andra stycket,
skiljemännen eller skiljedomsinstitution i enlighet med avtalet bestämt
att förfarandet skall äga rum här i riket eller den part, mot vilken
avtalet göres gällande, efter dess tillkomst bosatt sig här. I sådant fall
länder i avseende å förfarandet lagen (1929:145) om skiljemän till
efterrättelse.
Om skiljemannaförfarande vid
avtal om sjötransport finns
särskilda bestämmelser.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 2
1 Senaste lydelse 1976:123.
57
Yttranden över slutbetänkandet har avgetts av Svea hovrätt, Hovrätten
for Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt,
Kommerskollegium, Sjöfartsverket, Konsumentverket, Försäkrings-
juridiska föreningen, Handelsprocedurrådet (Swepro), Institutet för
sjörätt och annan transporträtt vid Stockholms universitet,
Sjöassuradöremas förening, Svenska åkeriförbundet, Svenska
sjörättsföreningen, Svenska bankföreningen, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges redareförening, Sveriges ångfartygs
assurans förening (the Swedish Club) och Sveriges speditörförbund.
Sveriges stuvareförbund och Svenska hamnförbundet har avgett ett
gemensamt yttrande.
58
Article 1
In this Convention the following
words are employed with the
meanings set out below:
a) "Carrier" includes the
owner or the charterer who
enters into a contract of carriage
with a shipper;
b) "Contract of carriage"
applies only to contracts of
carriage covered by a bill of
lading or any similar document
of title, in so far as such
document relätes to the carriage
of goods by sea, including any
bill of lading or any similar
document as aforesaid issued
under or pursuant to a charter
party from the moment at which
such bill of lading or similar
document of title regulates the
relations between a carrier and a
holder of the same ;
c) "Goods" includes goods,
wares, merchandise, and artides
of every kind whatsoever expect
live animals and cargo which by
the contract of carriage is stated
as being carried on deck and is
so carried;
Artikel 1
I denna konvention används
följande uttryck i nedan noga
angiven innebörd:
a) "bortfraktare" omfattar
fartygsägare eller befraktare som
är part i ett fraktavtal med en
avlastare;
b) "fraktavtal" avser en-
dast fraktavtal varom upprättats
konossement eller liknande
åtkomsthandling angående
godsbefordran till sjöss, där-
under inbegripet konossement
eller liknande handling som ut-
färdats enligt certeparti, från det
åtkomsthandlingen reglerar rätts-
förhållandet mellan bortfraktaren
och handlingens innehavare;
c) "gods" omfattar gods,
föremål, handelsvaror och saker
av varje slag med undantag för
levande djur samt last som i
fraktavtalet anges såsom lastad
på däck och befordras på det
sättet;
Anm. Enligt den ursprungliga konventionen av
1924 (Haagreglema) har den franska texten
vitsord. Angående konventionstexten se
bl.a SOU 1936:17 s. 297 ff, NJA II 1936
s. 608 ff och SÖ 1938 nr 21. Enligt
Visbyreglema har fransk och engelsk text
lika vitsord. Texten enligt 1968 och 1979
års tilläggsprotokoll har i denna bilaga
utmärkts med kursiv stil.
59
d) "Ship" means any vessel
used for the carriage of goods by
sea;
e) "Carriage of goods"
covers the period from the time
when the goods are loaded on to
the time they are discharged
from the ship.
d) "fartyg" betyder varje fartyg Prop. 1993/94:195
som används för befordran av Bilaga 4
gods till sjöss;
e) "godsbefordran" omfattar
tiden från det godset lastats på
tills det lossats från fartyget.
Article 2
Subject to the provisions of
Article 6, under every contract
of carriage of goods by sea the
carrier, in relation to the
loading, handling, stowage,
carriage, custody, care and
discharged of such goods shall
be subject to the responsibilities
and liabilities, and entitled to the
rights and immunities hereinafter
set forth.
Artikel 2
Frånsett bestämmelserna i artikel
6 skall bortfraktaren i varje
avtal om godsbefordran till sjöss,
såvitt avser lastning, handha-
vande, stuvning, befordran,
förvaring, vård och lossning,
vara underkastad den ansvarighet
och de förpliktelser samt åtnjuta
de rättigheter och friheter som
anges nedan.
Artide 3
Artikel 3
1. The carrier shall be bound
and at the beginning of the
voyage to exercise due diligence
to:
a) Make the ship seaworthy;
b) Properly man, equip and
supply the ship;
c) Make the holds, re-
frigerating and cool chambers,
and all other parts of the ship in
which goods are carried fit and
safe for their reception, carriage
and preservation.
2. Subject to the provisions of
Article 4, the carrier shall
properly and carefully load,
handle, stow, carry, keep, care
for and discharge the goods
1. Bortfraktaren skall vara
skyldig att, före och vid resans
början, med tillbörlig omsorg
sörja för att:
a) fartyget sätts i
sjövärdigt skick;
b) fartyget behörigen be-
mannas, utrustas och
provianteras;
c) lastrum, kyl- och
frysrum samt alla övriga delar av
fartyget, där gods lastas, sätts i
gott och säkert skick för godsets
mottagande, befordran och
bevarande.
2. Frånsett bestämmelserna
i artikel 4, skall bortfraktaren på
lämpligt och omsorgsfullt sätt
lasta, handha, stuva, befordra,
förvara, vårda och lossa det gods
60
carried.
3. After receiving the goods
into his charge the carrier or the
master or agent of the carrier
shall, on demand of the shipper,
issue to the shipper a bill of
loading showing among other
things:
a) The leading marks necessary
for Identification of the goods as
the same are fumished in writing
by the shipper before the loading
of such goods starts, provided
such marks are stamped or
otherwise shown clearly upon
the goods if uncovered, or on
the cases or coverings in which
such goods are contained, in
such a manner as should
ordinarily remain legible until
the end of the voyage;
b) Either the number of
packages or pieces, or the
quantity, or weight as the case
may be, as fumished in writing
by the shipper;
c) The apparent order and con-
dition of the goods.
Provided that no carrier, master
or agent of the carrier shall be
bound to State or show in the bill
of lading any marks, number,
quantity, or weight which he has
reasonable ground for suspecting
not accurately to represent the
goods actually received or which
he has had no reasonable means
of checking.
4. Such a bill of lading shall
be prima facie evidence of the
receipt by the carrier of the
goods as therein described in
accordance with § 3 a), b) and
c).
som befordras. Prop. 1993/94:195
3. Efter att ha mottagit Bilaga 4
godset i sin vård skall
bortfraktaren eller hans be-
fälhavare eller agent på av-
lastarens begäran utfärda
konossement till denne bl.a.
innefattande:
a) de väsentliga märken
som fordras för identifiering av
godset sådana avlastaren
skriftligen upp givit dem före
lastningens början, förutsatt att
dessa märken stämplats eller
eljest tydligt anbragts på oför-
packat gods eller på lådor eller
förpackningar vari godset
förvaras och att detta skett på
sådant sätt att märkena normalt
bör förbli läsliga till resans slut;
b) antingen kolli- eller
stycketal eller mått eller vikt,
vilketdera som kommer i fråga
enligt avlastarens skriftliga
uppgift;
c) godsets synliga tillstånd
och skick.
Dock skall ingen bortfraktare,
befälhavare eller bortfraktares
agent vara skyldig att i
konossementet ange eller nämna
märken, antal, mått eller vikt
som han har skälig anledning
misstänka icke noga motsvarar
det gods som faktiskt mottagits
eller som han icke haft rimlig
möjlighet att undersöka.
4. Ett sådant konossement
skall utgöra bevis, om ej annat
styrks, att bortfraktaren mottagit
godset sådant det beskrivits däri
enligt mom. 3 a), b) och c).
However, proof to the contrary
shall not be admissible when the
bill of lading has been
Motbevisningen skall dock icke
vara tillåten, när konossementet
överlåtits till godtroende tredje
61
transferred to a third party
acting in good faith.
5. The shipper shall be deemed
to have guaranteed to the carrier
the accuracy at the time of ship-
ment of the marks, number,
quantity and weight, as fumished
by him, and the shipper shall
indemnify the carrier against all
loss, damage, and expenses
arising or resulting from
inaccuracies in such particulars.
The right of the carrier to such
indemnity shall in no way limit
his responsibility and liability
under the contract of carriage to
any person other than the
shipper.
6. Unless notice of loss or
damage and the general nature of
such loss or damage be given in
writing to the carrier or his
agent at the port of discharge
before or at the time of the
removal of the goods into the
custody of the person entitled to
delivery thereof under the
contract of carriage, or, if the
loss or damage be not apparent,
within threee days, such removal
shall be prima facie evidence of
the delivery by the carrier of the
goods as described in the bill of
lading.
man. Prop. 1993/94:195
Bilaga 4
5. Avlastaren skall anses
ha tillförsäkrat bortfraktaren
riktigheten, vid tiden för
lastningen, av märken, antal,
mått och vikt sådana de uppgivits
av honom och avlastaren skall
gottgöra bortfraktaren all förlust,
skada och kostnad som orsakas
eller härrör av onöjaktigheter i
dessa hänseenden. Bortfraktarens
rätt till sådan gottgörelse skall på
intet sätt inskränka hans
ansvarighet och förpliktelser
enligt fraktavtalet i förhållande
till varje annan person än
avlastaren.
6. Såframt icke skriftlig
underrättelse om förlust eller
skada och dess allmänna
beskaffenhet givits bortraktaren
eller hans agent i loss-
ningshamnen före eller vid tiden
för godsets lossning och
utlämnande till den persons
förfogande som enligt frakt-
avtalet är berättigad därtill, skall
sådan utlämning utgöra bevis,
om ej annat styrks, att godset av-
lämnats sådant det beskrivits i
konossementet. Är förlusten eller
skadan ej uppenbar, skall under-
rättelsen ges inom tre dagar från
avlämnandet.
The notice in writing need not be
given if the State of the goods
has, at the time of their receipt,
been the subject of joint survey
or inspection.
Subject to § 6 bis, the carrier
and the ship shall in any event
be discharged from all liability
whatsoever in respect of the
goods, unless suit is brought
within one year of their delivery
or of the date when they should
Skriftlig underrättelse fordras ej,
om godsets tillstånd gemensamt
fastställts vid tiden för
mottagandet.
Bortfraktaren och fartyget skall i
varje annat fall än som avses i
mom. 6 bis vara fria från allt
slags ansvarighet med avseende
på godset, om talan ej väcks
inom ett år från utlämnandet
eller den dag utlämnande skulle
have been delivered. This period
may, however, be extended ifthe
parties so agree after the cause
of action has arisen.
ha ägt rum. Denna frist kan dock Prop. 1993/94:195
förlängas genom överens- Bilaga 4
kommelse mellan parterna,
träffad efter den händelse som
gav anledning till talan.
In the case of any actual or
apprehended loss or damage the
carrier and the receiver shall
give all reasonable facilities to
each other for inspecting and
tallying the goods.
6 bis. An action for indemnity
against a third person may be
brought even after the expiration
of the year provided for in the
preceding paragraph if brought
within the time allowed by the
law of the Court seized of the
case. However, the time allowed
shall be not less than three
months, commencing from the
day when the person bringing
such action for indemnity has
settled the claim or has been
served with process in the action
against himself.
7. After the goods are loaded
the bill of lading to be issued by
the carrier, master or agent of
the carrier, to the shipper shall,
if the shipper som demands, be a
"shipped" bill of lading,
provided that if the shipper shall
have previously taken up any
document of title to such goods,
he shall surrender the same as
against the issue of the "shipped"
bill of lading, but at the option
of the carrier such document of
title may be noted at the port of
shipment by the carrier, master,
or agent with the name or names
of the ship or ships upon which
the goods have been shipped and
the date or dates of shipment,
and when so noted, if it shows
I fall av verklig eller förmodad
för lust eller skada skall
bortfraktaren och mottagaren
ömsesidigt ge var andra allt
rimligt bistånd för besiktning och
räkning av godset.
6 bis. Regresstalan får
föras även efter utgången av den
i föregående moment angivna
fristen, om det sker inom den tid
domstolslandets lag föreskriver.
Denna frist får dock ej
understiga tre månader räknat
från dagen då den person som
för regresstalan infriat anspråket
eller mottagit stämning angående
detta.
7. Sedan godset lastats, skall
det konossement bortfraktaren,
befälhavaren eller bortfraktarens
agent har att utfärda till
avlastaren, om avlastaren begär
det, vara ett s.k. ombord-
konossement, förutsatt att
avlastaren, om han fö rutmottagit
åtkomsthandling tillgodset, åter-
ställer den handlingen mot
utlämnande av ombord konosse-
mentet. Emellertid skall det stå
bortfraktaren, befälhavaren eller
agenten fritt att i stället i
lastningshamnen på den först
utfärdade handlingen anteckna
namnet eller namnen på det eller
de fartyg på vilka godset lastats
och datum eller data för-
lastningen; då handling en
the particulars mentioned in § 3
of Article 3, shall for the
purpose of this Article be
deemed to constitute a "shipped"
bill of lading.
försetts med sådan anteckning Prop. 1993/94:195
skall den, om den innehåller de Bilaga 4
uppgifter som anges i artikel 3
mom. 3, anses utgöra ett
ombordkonossement i den
mening som avses i denna
artikel.
8. Any clause, covenant, or
agreement in a contract of
carriage relieving the carrier or
the ship from liability for loss or
damage to, or in connection
with, goods arising from
negligence, fault, or failure in
the duties and obligations
provided in this Article or
lessening such liability otherwise
than as provided in this Conven-
tion, shall be null and void and
of no effect. A benefit of
insurance in favour of the carrier
or similar clause shall be deemed
to be a clause relieving the
carrier from liability.
8. Varje förbehåll, avtal eller
överenskommelse i ett fraktavtal,
som befriar bortfraktaren eller
fartyget från ansvarighet för
förlust av eller skada på gods
eller därmed sammanhängande
förlust eller skada, uppkommen
på grund av försummelse, fel
eller åsidosättande av de skyldig-
heter och förpliktelser som
föreskrivs i denna artikel, eller
som minskar denna ansvarighet
annorledes än denna konvention
föreskriver, skall vara utan kraft
och verkan. Förbehåll, vari-
genom till bortfraktaren överlåts
förmån av försäkring, skall
liksom varje liknande klausul
anses som förbehåll om frihet
från ansvarighet.
Article 4
1. Neither the carrier nor the
ship shall be liable for loss or
damage arising or resulting from
unseaworthiness unless caused
by want of due diligence on the
part of the carrier to make the
ship seaworthy, and to secure
that the ship is properly manned,
equipped, and supplied, and to
make the holds, refrigerating and
cool chambers and all other parts
of the ship in which goods are
carried, fit and safe for their
reception, carriage and pre-
servation in accordance with the
provisions of § 1 of Article 3.
Artikel 4
1. Varken bortfraktaren eller far-
tyget skall svara för förlust eller
skada som orsakas eller härrör
av bristande sjövärdighet, utom
när denna kan tillskrivas brist i
tillbörlig omsorg på bort-
fraktarens sida att sätta fartyget i
sjövärdigt skick eller att tillför-
säkra det behörig bemanning, ut-
rustning och proviantering eller
att sätta lastrum, kyl- och frys
rum samt alla övriga delar av
fartyget, där gods lastats, i gott
och säkert skick så att de är
lämpliga för godsets mottagande,
befordran och bevarande, allt i
Whenever loss or damage has
resulted from unseaworthiness
the burden of proving the
exercise of due diligence shall be
on the carrier or other person
claiming exemption under this
Article.
2. Neither the carrier nor the
ship shall be responsible for loss
or damage arising or resulting
from:
a) Act, neglect, or default of
the master, mariner, pilot, or the
servants of the carrier in the
navigation or in the management
of the ship;
b) Fire, unless caused by the
actual fault or privity of the
carrier;
c) Perils, dangers and
accidents of the sea or other
navigable waters;
d) Act of God;
e) Act of war;
f) Act of public enemies;
g) Arrest or restraint of
princes, rulers or people, or
seizure under legal process;
h) Quarantine restrictions;
i) Act or omission of the
shipper or owner of the goods,
his agent or representative;
j) Strikes or lockouts or stopp-
age or restraint of labour from
whatever cause, whether partial
or general;
k) Riots and civil commotions;
l) Saving or attempting to save
life or property at sea;
m) Wastage in bulk or weight
or any other loss or damage
överensstämmelse med bestäm- Prop. 1993/94:195
melserna i artikel 3 mom.l. Bilaga 4
Närhelst förlust eller skada här-
rör av bristande sjövärdighet,
skall bevisbördan för att till-
börlig omsorg iakttagits ligga på
bortfraktaren eller envar annan
som gör gällande befrielse varom
föreskrivs i denna artikel.
2. Varken bortfraktaren eller
fartyget skall svara för förlust
eller skada som orsakats eller
härrör av:
a) handling, försummelse eller
fel av befälhavaren, någon av
besättningen eller annan av bort-
fraktarens anställda eller lots vid
navigeringen eller handhavandet
av fartyget;
b) brand som ej orsakas av fel
eller försummelse av bort-
fraktaren;
c) faror, vådor eller olyckor i
öppen sjö eller andra farvatten;
d) högre hand;
e) krigshändelser;
f) samhällsfientliga gärningar;
g) beslag eller tvångsåtgärder
av furste, myndigheter eller folk
eller rättslig handräcknings-
åtgärd;
h) karantänrestriktion;
i) handling eller underlåtenhet
av avlastaren eller ägaren till
godset, hans agent eller
företrädare;
j) strejker eller lockouter eller
inställelse av eller hinder för
arbete av varje orsak vare sig
delvis eller helt;
k) upplopp eller sam-
hällsoroligheter;
l) räddning av eller försök att
rädda liv eller egendom till
sjöss;
m) minskning i omfång eller 65
vikt eller varje annan förlust
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
arising from inherent defect,
quality or vice of the goods;
n) Insufficiency of packing;
o) Insufficiency or inadequacy
of marks;
p) Latent defects not dis-
coverable by due diligence;
q) Any other cause arising
without the actual fault or privity
of the carrier, or without the
fault or neglect of the agents or
servants of the carrier, but the
burden of proof shall be on the
person claiming the benefit of
this exeption to show that neither
the actual fault or privity of the
carrier nor the fault or neglect of
the agents or servants of the
carrier contributed to the loss or
damage.
3. The shipper shall not be res-
ponsible for loss or damage
sustained by the carrier or the
ship arising or resulting from
any cause without the act, fault
or neglect of the shipper, his
agent or his servants.
4. Any deviation in saving or
attempting to save life or pro-
perty at sea, or any reasonable
deviation shall not be deemed to
be an infringement or breach of
this Convention or of the
contract of carriage, and the
carrier shall not be liable for any
loss or damage resulting
therefrom.
5. a) Unless the nature and
value of such goods have been
declared by the shipper before
shipment and inserted in the bill
of lading, neither the carrier nor
the ship shall in any event be or
become liable for any loss or
damage to or in connection with
eller skada som orsakas av dold
bristfällighet, särskild beskaffen-
het eller egenartat fel hos godset;
n) bristfällig förpackning;
o) bristfällig eller oriktig
märkning;
p) dold bristfällighet som
undgår tillbörlig uppmärksamhet;
q) varje annan orsak som ej
beror av handling eller fel av
bortfraktaren eller handling eller
fel av dennes agenter eller
företrädare men bevisbördan
skall ligga på den som åberopar
förmånen av detta undantag och
det skall tillkomma honom att
visa att varken handling eller fel
av bortfraktaren eller handling
eller fel av dennes agenter eller
företrädare medverkat till
förlusten eller skadan.
3. Avlastaren skall icke svara
för förlust eller skada som
uppstår för bortfraktaren eller
fartyget, orsakad eller här-
rörande av vilken orsak som
helst, utom när det föreligger
handling, fel eller försummelse
av avlastaren, hans agenter eller
anställda.
4. Ingen deviation för att
rädda eller söka rädda liv eller
egendom till sjöss, ej heller
skälig deviation skall anses som
brott mot denna konvention eller
mot fraktavtalet och bort-
fraktaren skall icke svara för
någon förlust eller skada som
härrör därav.
5. a) Om inte godset be-
skaffenhet och värde har upp-
givits av avlastaren före in-
lastningen och angivits i ko-
nossementet, skall varken bort-
fraktaren eller fartyget i något
fall svara för förlust av eller
skada på godset eller därmed
Prop. 1993/94:195
Bilaga 4
the goods in an amount
exceeding 666.67 units of
account per package or unit or 2
units of account per kilogramme
of gross weight of the goods lost
or damaged, wichever is the
higher.
b) The total amount re-
coverable shall be calculated by
reference to the value of such
goods at the place and time at
which the goods are discharged
from the ship in accordance with
the contract or should have been
so discharged.
The value of the goods shall be
fixed according to the commodity
exchange price, or, if there be
no such price, or, if there be no
commodity exchange price or
current market price, by
reference to the normal value of
goods of the same kind and
quality.
c) Where a container, pallet or
similar article of transport is
used to consolidate goods, the
number of packages or units
enumerated in the bill of lading
as packed in such article of
transport shall be deemed the
number of packages or units for
the purpose of this paragraph as
far as these packages or units
are concerned. Except as afore-
said, such article of transport
shall be considered the package
or unit.
d) The unit of account
mentioned in this Article is the
Special Drawing Right as defined
by the International Monetary
Fund. The amounts mentioned in
sub-paragraph (a) of this
paragraph shall be converted
into national currency on the
basis of the value of that
sammanhängande förlust eller Prop. 1993/94:195
skada till högre belopp än Bilaga 4
666,67 beräkningsenheter för
kolli eller enhet eller 2 beräk-
ningsenheter för kilo av det för-
lorade eller skadade godsets
bruttovikt, vilket dera som är
högst.
b) Det sammanlagda ersättn-
ingsbeloppet skall be räknas på
grundval av godsets värde på
den plats och vid den tid det
avtalsenligt lossats eller skulle
ha lossats från fartyget.
Godsets värde skall bestämmas
efter börspriset eller, om sådant
pris saknas, efter marknadspriset
eller, om varken börspris eller
marknadspris finns, efter det
gängse värdet av gods av samma
slag och beskaffenhet.
c) När container, pall eller
liknande transportanordning
används för att sammanföra
gods, skall antalet kollin eller
enheter som uppräknats (och
angivits) i konossementet såsom
omfattade av anordningen anses
utgöra antalet kollin eller
enheter i den mening som avses
i detta moment. Eljest skall
transportanordningen anses
utgöra kolli eller enhet.
d) Den beräkningsenhet som
anges i denna artikel är den
särskilda dragningsrätten såsom
denna definieras av Inter-
nationella valutafonden. De
belopp som anges under (a) i
detta moment skall omräknas till
det inhemska myntslaget på 67
grundval av detta myntslags
currency on a date to be
determined by the law of the
Court seized of the case.
The value of the national
currency , in terms of the Special
Drawing Right, of a State which
is a member of the International
Monetary Fund, shall be
calculated in accordance with
the method of valuation applied
by the International Monetary
Fund in effect at the date in
question for its operations and
transactions. The value of the
national currency , in terms of
the Special Drawing Right, of a
State which is not a member of
the International Monetary Fund,
shall be calculated in a manner
determined by that State.
Nevertheless, a State which is
not a member of the
International Monetary Fund
and whose law does not permit
the application of the provisions
of the preceding sentences may,
at the time of ratification of the
Protocol of 1979 or accession
thereto or at any time thereafter,
declare that the limits of liability
provided for in this Convention
to be applied in its territory shall
be fixed as follows:
(i) in respect of the amount of
666.67 units of account
mentioned in sub-paragraph (a)
of paragraph 5 of this Article.
10.000 monetary units;
(ii) in respect of the amount of
2 units of account mentioned in
sub-paragraph (a) of paragraph
5 of this Article, 30 monetary
units.
The monetary unit referred to
in the preceding sentence
corresponds to 65.5 milli-
grammes of gold of millesimal
värde den dag som bestäms av
den lag som tillämpas av
domstolen där målet är
anhängigt.
Värdet av en stats nationella
myntslag uttryckt i särskilda
dragningsrätter skall för en stat
som är medlem av
Internationella valutafonden
räknas ut enligt den
beräkningsmetod som
ifrågavarande dag tillämpas av
Internationella valutafonden för
dess verksamhet och
transaktioner. Värdet av en stats
nationella myntslag uttryckt i
särskilda dragningsrätter skall
för en stat som inte är medlem
av Internationella valutafonden
beräknas på det sätt som denna
stat bestämmer.
Enfördragsslutande stat som inte
är medlem av Internationella
valutafonden och vars lag inte
medger tillämpning av de
bestämmelser som anges i det
föregående får dock vid
ratifikation av eller anslutningen
till 1979 års protokoll eller när
som helst därefter förklara att de
ansvarsgränser som enligt denna
konvention skall gälla inom dess
område skall uppgå till följande:
(i) såvitt gäller det belopp
666,67 beräkningsenheter som
anges i moment 5 (a) i denna
artikel, 10 000 monetära
enheter;
(ii) såvitt gäller det belopp om
2 beräkningsenheter som anges i
moment 5 (a) i denna artikel, 30
monetära enheter.
Den monetära enhet som avses
i föregående stycke motsvarar
65,5 milligram guld av
niohundra tusendelars finhet.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 4
fineness 900’. The conversion of
the amounts specified in that
sentence into the national
currency shall be made ac-
cording to the law of the State
concerned.
The calculation and the
conversion mentioned in the
preceding sentences shall be
made in such a manner as to
express in the national currency
of the State as far as possible
the same real value for the
amounts in sub-paragraph (a) of
paragraph 5 of this Article as is
expressed there in units of
account.
States shall communicate to the
depositary the manner of
calculation or the result of the
conversion as the case may be,
when depositing an instrument of
ratification of the Protocol of
1979 or of accession thereto
and whenever there is a change
in either.
e) Neither the carrier nor the
ship shall be entitled to the
benefit of the limitation of
liability provided for in this
paragraph if it is proved that the
damage resulted from an act or
omission of the carrier done with
intent to cause damage, or
recklessly and with knowledge
that damage would probably
result.
f) The declaration mentioned in
subparagraph a) of this
paragraph, if embodied in the
bill of lading, shall be prima
facie evidence, but shall not be
binding or conclusive on the
carrier.
Omräkningen av de belopp som
anges i det stycke till nationellt
myntslag skall ske enligt
ifrågavarande stats lag.
Den beräkning och den
omräkning som nämns i
föregående stycken skall göras så
att de så långt möjligt i statens
myntslag ger uttryck för samma
realvärde som det som har
uttryckts i beräkningsenheter i
moment 5 (a) i denna artikel.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 4
När en stat deponerar ett
intrument rörande ratifikation av
eller anslutning till 1979 års
protokoll och varje gång en stat
gör en ändring antingen i be-
räkningsmetoden eller i värdet av
statens nationella valuta uttryckt
i beräkningsenheter eller
monetära enheter, skall staten
underrätta depositarien om den
metod för beräkning som staten
tillämpar resp, resultat av
omräkningen.
e) Varken bortfraktaren eller
fartyget skall åtnjuta begränsning
av ansvarighet enligt detta mo-
ment, om det visas att skadan or-
sakats genom handling eller
underlåtenhet av bortfraktaren
med uppsåt att skada eller av
vårdslöshet och med insikt att
skada sannolikt skulle bli följden.
f) Uppgift som avses i punkt a)
av detta moment och som intagits
i konossementet skall gälla som
bevis, om annat ej styrks, men
skall icke binda bortfraktaren
som äger göra den till föremål
för tvist.
g) By agreement between the
carrier, master or agent of the
carrier and the shipper other
maximum amounts than those
mentioned in subparagraph a) of
this paragraph may be fixed,
provided that no maximum
amount so fixed shall be less
than the appropriate maximum
mentioned in that subparagraph.
h) Neither the carrier nor the
ship shall be responsible in any
event for loss or damage to, or
in connection with, goods if the
nature or value thereof has been
knowingly misstated by the
shipper in the bill of lading.
6. Goods of an inflammable,
explosive or dangerous nature to
the shipment whereof the carrier,
master or agent of the carrier has
not consented with knowledge of
their nature and character, may
at any time before discharge be
landed at any place or destroyed
or rendered innocuous by the
carrier without compensation and
the shipper of such goods shall
be liable for all damages and
expenses directly or indirectly
arising out of or resulting from
such shipment. If any such goods
shipped with such knowledge
and consent shall become a
danger to the ship or cargo, they
may in like manner be landed at
any place, or destroyed or
rendered innocuous by the
carrier without liability on the
part of the carrier except to
general average, if any.
g) Genom överenskommelse
mellan bortfraktaren, befäl-
havaren eller bortfraktarens
agent och avlastaren kan
bestämmas andra maximibelopp
än som angivits i punkt a) av
detta moment, såframt detta
överenskomna maximum ej är
lägre än där angivna motsvaran-
de maximum.
h) Varken bortfraktaren eller
fartyget skall i något fall svara
för förlust av eller skada på
godset eller därmed samman-
hängande förlust eller skada, om
avlastaren i konossementet
lämnat honom veterligen oriktig
uppgift om godsets beskaffenhet
eller värde.
6. Gods av lättantändlig, explo-
siv eller farlig beskaffenhet, till
vars inlastning bortfraktaren,
befälhavaren eller bortraktarens
agent icke skulle ha samtyckt
med vetskap om dess beskaf-
fenhet och art, skall vid varje
tidpunkt före lossningen få föras
iland var som helst eller
förstöras eller oskadliggöras av
bortfraktaren utan ersätt-
ningsskyldighet för hans del
utom, i förekommande fall, vid
gemensamt haveri.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 4
Article 4 bis
Artikel 4 bis
70
1. The defences and limits of 1. Befrielse från eller be-
liablility provided for in this
Convention shall apply in any
action against the carrier in res-
pect of loss or damage to goods
covered by a contract of carriage
whether the action be founded in
contract or in tort.
2. If such an action i brought
against a servant or agent of the
carrier (such servant or agent
not being an independent
contractor), such servant or
agent shall be entitled to avail
himselfofthe defences and limits
of liability which the carrier is
entitled to invoke under this
Convention.
3. The aggregate of the
amounts recoverable from the
carrier, and such servants and
agents, shall in no case exceed
the limit provided for in this
Convention.
4. Nevertheless, a servant or
agent of the carrier shall not be
entitled to avail himself of the
provisions of this Article if it is
proved that the damage resulted
from an act or omission of the
servant or agent done with intent
to cause damage or recklessly
and with knowledge that
damage would probably result.
gränsning av ansvarighet varom Prop. 1993/94:195
föreskrivs i denna konvention Bilaga 4
skall äga tillämpning i fråga om
varje talan mot bortfraktaren
angående ersättning för förlust
av eller skada på gods som avses
med ett fraktavtal, vare sig talan
grundas på kontraktsför-
hållande eller ej.
2 Om talan väcks mot någon
anställd hos bortfraktaren eller
mot dennes agent ( anställd eller
agent som ej är självständig
medhjälpare) äger han göra
gällande samma befrielse från
eller begränsning av ansvarighet
som bortfraktaren är berättigad
att åberopa enligt denna kon-
vention.
3. Det sammanlagda beloppet
av de skadestånd som kan
erhållas av bortfraktaren, hans
anställda och agenter skall i intet
fall överstiga den gräns som
föreskrivs i denna konvention.
4. Det oaktat skall anställd
hos eller agent för bortfraktaren
ej äga åberopa bestämmelserna
i denna artikel, om det visas att
skadan orsakats genom handling
eller underlåtenhet av den
anställde eller agenten med
uppsåt att skada eller av
vårdslöshet och med insikt att
skada sannolikt skulle bli
följden.
Article 5 Artikel 5
A carrier shall be at liberty to
surrender in whole or in part all
or any of his rights and
immunities or to increase any of
his responsibilities and obliga-
tions under this Convention,
provided such surrender or
increase shall be embodied in the
Det skall stå en bortfraktare fritt
att helt eller delvis avstå från
sina rättigheter och friheter eller
utvidga sitt ansvar och sina
förpliktelser, sådana de förra och
de senare bestämts i denna
konvention, förutsatt att av-
ståendet eller utvidgningen införs
bill of lading issued to the
shipper.
The provisions of this Conven-
tion skall not be applicable to
charter parties, but if bilis of
lading are issued in the case of a
ship under charter party they
shall comply with the terms of
this Convention. Nothing in
these rules shall be held to
prevent the insertion in a bill of
lading of any lawful provision
regarding general average.
i konossementet.
Ingen bestämmelse i denna
konvention äger tillämpning på
certeparti; men om konossement
utlärdas då fartyg befraktas
enligt certeparti, är de under-
kastade villkoren i denna
konvention. Intet i dessa regler
skall anses hindra att i
konossement införs vilken laglig
regel som helst rörande gemen-
samt haveri.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 4
Article 6
Notwithstanding the provisions
of the preceding Artides, a
carrier, master or agent of the
carrier and a shipper shall in
regard to any particular goods be
at liberty to enter into any
agreement in any terms as to the
responsibility and liability of the
carrier for such goods, and as to
the rights and immunities of the
carrier in respect of such goods,
or his obligation as to
seaworthiness so far as this
stipulation is not contrary to
public policy, or the care of
diligence of his servants or
agents in regard to the loading,
handling, stowage, carriage,
custody, care and discharge of
the goods carried by sea, pro-
vided that in this case no bill of
lading has been or shall be
issued and that the terms agreed
shall be issued and that the terms
agreed shall be embodied in a
receipt which shall be a non-
negotiable document and shall be
marked as such.
Any agreement so entered into
Artikel 6
Utan hinder av bestämmelserna i
de föregående artiklarna skall det
stå en bortfraktare, befälhavare
eller bortfraktares agent fritt att
i fråga om bestämt gods av
vilket slag som helst träffa vilket
avtal som helst med vilka villkor
som helst såväl angående bort-
fraktarens ansvarighet och
förpliktelser med avseende på
godset som angående hans
rättigheter och friheter rörande
detta eller angående hans
skyldigheter med avseende på
fartygets sjövärdighet, i den mån
överenskommelsen icke strider
mot allmänna regler, eller
angående hans anställdas eller
agenters vård och omsorg
beträffande lastning, hand-
havande, stuving, befordran,
förvaring, vård och lossning av
det sjötransporterade godset, för-
utsatt att i sådant fall intet
konossement utfärdats eller
utfärdas och att de överens-
komna villkoren införts i ett
kvitto, som skall utgöra och vara
betecknat såsom icke löpande
handling.
Varje sålunda träffat avtal
shall have full legal effect.
Provided that this Article shall
not apply to ordinary commercial
shipments made in the ordinary
course of trade, but only to other
shipments where the character or
condition of the property to be
carried or the circumstances,
terms and conditions under
which the carriage is to be
performed are such as
reasonably to justify a special
agreement.
Article 7
Nothing herein contained shall
prevent a carrier or a shipper
from entering into any
agreement, stipulation, condi-
tion, reservation or exemption as
to the responsibility and liability
of the carrier or the ship for the
loss or damage to, or in
connection with, the custody and
care and handling of goods prior
to the loading on, and
subsequent to, the discharge
from the ship on which the
goods are carried by sea.
Article 8
The provisions of this Conven-
tion shall not affect the rights
and obligations of the carrier
under any statute for the time
being in force relating to the
limitation of the liability of
owners of sea-going vessels.
skall ha full laga verkan. Prop. 1993/94:195
Det är likväl förutsatt, att Bilaga 4
denna artikel icke skall vara
tillämplig på vanlig kommersiell
last som skeppas i samband med
vanlig kommersiell verksamhet
utan endast på annan last, när
beskaffenhet och tillstånd hos det
gods som skall be fordras samt
de omständigheter, betingelser
och villkor varunder be
fordringen skall genomföras är
ägnade att göra särskilt avtal
berättigat.
Artikel 7
Ingen bestämmelse i denna
konvention skall hindra att en
bortfraktare eller avlastare i ett
avtal inför betingelser, villkor,
förbehåll eller undantag an-
gående bortfraktarens eller
fartygets ansvarighet och för-
pliktelser med avseende på för-
lust eller skada som drabbar god-
set eller med avseende på dess
förvaring, vård och hand-
havande före lastningen på och
efter lossningen från det fartyg
varmed godset befordras till
sjöss.
Artikel 8
Bestämmelserna i denna konven-
tion inskränker icke vare sig
bortfraktarens rättigheter eller
hans skyldigheter sådana de
regleras i varje nu gällande lag
om begränsning av ansvarigheten
för ägare av fartyg som används
till fart i öppen sjö.
73
Article 9
This Convention shall not affect
the provisions of any Inter-
national convention or national
law governing liability for
nuclear damage.
Article 10
The provisions of this Conven-
tion shall apply to every bill of
lading relating to the carriage of
goods between ports in two
different States if:
a) the bill of lading is issued in
a contracting State, or
b) the carriage is from a port
in a contracting State, or
c) the contract contained in or
evidenced by the bill of lading
provides that the rules of this
Convention or legislation of any
State giving effect to them are to
govem the contract,whatever
may be the nationality of the
ship, the carrier, the shipper, the
consignee, or any other inte-
rested person.
Each contracting State shall
apply the provisions of this Con-
vention to the bilis of lading
mentioned above.
This article shall not prevent
a Contracting State from apply-
ing the rules of this Convention
to bilis of lading not included in
the preceding paragraphs.
Artikel 9
Denna konvention skall ej
inverka på bestämmelser i något
internationellt fördrag eller
nationell lag som reglerar ansvar
för nukleär skada.
Artikel 10
Bestämmelserna i denna konven-
tion äger tillämpning på varje
konossement som avser
befordran av gods mellan
hamnar i två skilda stater, om
a) konossementet utfärdats i
fördragsslutande stat, eller
b) befordringen sker från
hamn i fördragsslutande stat,
eller
c) det avtal som konossementet
innefattar eller utvisar före-
skriver att bestämmelserna i
denna konvention eller lagstift-
ning som gör dem tillämpliga
skall reglera avtalet,
oavsett vilken nationalitet
fartyget, bortfraktaren, av-
lastaren, mottagaren eller annan
intressent har.
Fördragsslutande stat skall
tillämpa bestämmelserna i denna
konvention på de konossement
som avses ovan.
Denna artikel skall icke hindra
fördragsslutande stat från att
tillämpa konventionens bestäm-
melser på konossement som ej
avses i föregående stycken.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 4
74
Preamble
THE STATE PARTIES TO
THIS CONVENTION,
HAVING RECOGNIZED the
desirability of determining by
agreement certain rules relating
to the carriage of the goods by
sea,
HAVE DECIDED to conclude a
Convention for this purpose and
have thereto agreed as follows:
PART 1. GENERAL PRO-
VISIONS
Article 1. Definitions
In this Convention:
1. "Carrier means any person
by whom or in whose name a
contract of carriage of goods by
sea has been concluded with a
shipper.
2. "Actual carrier" means any
person to whom the performance
of the carriage of the goods, or
of part of the carriage, has been
entrusted by the carrier, and
includes any other person to
whom such performance has
been entrusted.
3. "Shipper" means any person
by whom or in whose name or
on whose behalf a contract of
carriage of goods by sea has
Inledning
DE FÖRDRAGSSLUTANDE
STATERNA,
SOM FUNNIT det önskvärt att
genom avtal fastställa vissa
regler om sjötransport av gods,
HAR BESLUTAT att ingå en
konvention för detta ändamål och
har därför överenskommit följ-
ande:
DEL 1. ALLMÄNNA BE-
STÄMMELSER
Artikel 1. Definitioner
I denna konvention:
1. förstås med "trans-
portör" den som med en
avsändare har träffat ett avtal om
sjötransport av gods eller den i
vars namn ett sådant avtal har
träffats;
2. förstås med "under-
transportör" den till vilken
transportören har givit i uppdrag
att utföra transporten av godset
eller en del av den och omfattar
varje annan person till vilken
sådant utförande uppdragits;
3. förstås med "avsändare" och
"avlastare" den som har träffat
ett avtal om sjötransport av gods
med en transportör eller den i
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
75
been concluded with a carrier, or
any person by whom or in whose
name or on whose behalf the
goods are actually delivered to
the carrier in relation to the
contract of carriage by sea.
4. "Consignee" means the per-
son entitled to take delivery of
the goods.
5. "Goods" includes live ani-
mals; where the goods are
Consolidated in a container,
pallet or similar article of
transport or where they are
packed, "goods" includes such
article of transport or packaging
if supplied by the shipper.
6. "Contract of carriage by
sea" means any contract whereby
the carrier undertakes against
payment of freight to carry
goods by sea from one port to
another; however, a contract
which involves carriage by sea
and also carriage by some other
means is deemed to be a contract
of carriage by sea for the
purposes of this Convention only
in so far as it relätes to the
carriage by sea.
vars namn eller på vars vägnar Prop. 1993/94:195
ett sådant avtal har träffats Bilaga 5
(avsändare) eller den som
faktiskt avlämnar godset till
transportören enligt avtalet eller
den i vars namn eller på vars
vägnar ett sådant avlämnande
sker (avlastare);1
4. förstås med "mottagare"
den som har rätt att få godset
utlämnat till sig;
5. innefattar "gods"
levande djur; om godset har
sammanförts i en container eller
på en lastpall eller liknande
transportanordning eller om
godset har förpackats, skall
transportanordningen eller
förpackningen innefattas i be-
greppet "gods" om den tillhanda-
hålls av avsändaren eller avlast-
aren;
6. förstås med "avtal om
sjötransport" ett avtal varigenom
transportören mot betalning av
frakt åtar sig att transportera
gods till sjöss från en hamn till
en annan; ett avtal som innefattar
såväl sjötransport som transport
med annat transportmedel skall
emellertid anses som ett avtal om
sjötransport enligt denna
konvention endast så vitt avser
sjötransporten;
‘Den i den engelska orginaltexten använda
termen är "shipper” och definitionen av
denna term täcker bäde "avsändare” och
"avlastare".
76
7. "Bill of lading" means a do-
cument which evidences a
contract of carriage by sea and
the taking over or loading of the
goods by the carrier, and by
which the carrier undertakes to
deliver the goods against
surrender of the document. A
provision in the document that
the goods are to be delivered to
the order of a namned person, or
to order, or to bearer, constitutes
such an undertaking.
8. "Writing" includes, inter
alia, telegram and telex.
7. förstås med "konos- Prop. 1993/94:195
sement" ett dokument som utgör Bilaga 5
bevis om ett avtal om
sjötransport och om att
transportören mottagit eller in-
lastat godset och genom vilket
transportören åtar sig att lämna
ut godset mot att dokumentet
återlämnas. Ett villkor i
dokumentet att godset skall
utlämnas till viss man, till order
eller till innehavaren utgör ett
sådant åtagande;
8. innefattar ordet
"skriftligen" bl.a. telegram och
telex.
Article 2. Scope application
1. The provisions of this Con-
vention are applicable to all con-
tracts of carriage by sea between
two different States, if:
(a) the port of loading as pro-
vided for in the contract of carri-
age by sea is located in a
Contracting State, or
(b) the port of discharge as
provided for in the contract of
carriage by sea is located in a
Contracting State, or
(c) one of the optional port of
discharge provided for in the
contract of carriage by sea is the
actual port of discharge and such
port is located in a Contracting
State, or
(d) the bill of lading or other
document evidencing the contract
of carriage by sea is issued in a
Contracting State, or
(e) the bill of lading or other
document evidencing the contract
Artikel 2. Tillämpningsområde
1. Bestämmelserna i denna
konvention är tillämpliga på alla
avtal om sjötransport mellan två
skilda stater, om:
(a) den i avtalet angivna
lastningshamnen är belägen i en
konventionsstat, eller
(b) den i avtalet angivna
lossningshamnen är belägen i en
konventionsstat, eller
(c) en av de alternativa
lossningshamnarna som anges i
avtalet är den faktiska
lossningshamnen och denna är
belägen i en konventionsstat,
eller
(d) konossementet eller
annat dokument som utgör bevis
om avtalet har utfärdats i en
konventionsstat, eller
(e) konossementet eller
annat dokument som utgör bevis
77
of carriage by sea provides that
the provisions of this Convention
or the legislation of any State
giving effect to them are to
govern the contract.
2. The provisions of this Con-
vention are applicable without
regard to the nationality of the
ship, the carrier, the actual
carrier, the shipper, the
consignee or any other interested
person.
3. The provisions of this Con-
vention are not applicable to
charter-parties. However, where
a bill of lading is issued pursuant
to a charter-party, the provisions
of the Convention apply to such
a bill of lading if it govems the
relation between the carrier and
the holder of the bill of lading,
not being the charterer.
4. If a contract provides for
future carriage of goods in a
series of shipments during an
agreed period, the provisions of
this Convention apply to each
shipment. However, where a
shipment is made under a
charter-party, the provisions of
paragraph 3 of this article apply.
om avtalet föreskriver att Prop. 1993/94:195
bestämmelserna i konventionen Bilaga 5
eller på denna i någon stat
grundad lag skall gälla.
2. Bestämmelserna i denna
konvention är tillämpliga
oberoende av fartygets,
transportörens, undertransportör-
ens, avsändarens, mottagarens
eller annan berörd persons
nationalitet.
3. Bestämmelserna i denna
konvention är inte tillämpliga på
certepartier. Om ett konossement
har utfärdats enligt ett certeparti
skall emellertid konventionens
bestämmelser tilllämpas på
konossementet om detta
bestämmer rättsförhållandet
mellan transportören och annan
innehavare av konossementet än
avsändaren.
4. Om ett avtal gäller
framtida transport av gods
fördelad på flera resor under en
bestämd tid skall bestäm-
melserna i konventionen till -
lämpas på varje resa. Utförs
resan enligt ett certeparti gäller
dock bestämmelserna i tredje
punkten.
Article 3. Interpretation of the
Convention
In the interpretation and applica-
tion of the provisions of this
Convention regard shall be had
to its intemational character and
to the need to promote
uniformity.
Artikel 3. Konventionens tolkning
Vid tolkning och tillämpning av
bestämmelserna i denna
konvention skall dess interna-
tionella karaktär och nödvändig-
heten av att främja enhetlighet
beaktas.
78
PART II. LIABILITY OF THE
CARRIER
Article 4. Period ofresponsibility
1. The responsibility of the
carrier for the goods under this
Conventtion covers the period
during which the carrier is in
charge if the goods at the port of
loading, during the carriage and
at the port of discharge.
2. For the purpose of
paragraph 1 of this article, the
carrier is deemed to be in charge
of the goods
(a) from the time he has taken
o ver the goods from:
(i) the shipper, or a person ac-
ting on his behalf; or
(ii) an authority or other third
party to whom, pursuant to law
or regulations applicable at the
port of loading, the goods must
be handed o ver for shipment;
(b) until the time he has deli-
vered the goods:
(i) by handing over the goods
to the consignee; or
(ii) in cases where the
consignee does not receive the
goods from the carrier, by
placing them at the disposal of
the consignee in accordance with
the contract or with the law or
with the usage of the particular
trade, applicable at the port of
discharge; or
(iii) by handing over the goods
to an authority or other third
party to whom, pursuant to law
or regulations applicable at the
port of discharge, the goods
DEL II. TRANSPORTÖRENS
ANSVARIGHET
Artikle 4. Ansvarsperioden
1. Transportörens ansvar för
godset enligt denna konvention
omfattar den tid under vilken
godset är i hans vård i lastnings-
hamnen, under transporten och i
lossningshamnen.
2. Vid tillämpningen av
första punkten skall trans-
portören anses ha godset i sin
vård
(a) från den tidpunkt då
han har övertagit godset från:
(i) avlastaren eller någon
som handlar på dennes vägnar;
eller
(ii) myndighet eller någon
annan till vilken godset måste
överlämnas enligt lag eller
föreskrifter som gäller i
lastningshamnen;
(b) till dess han har
utlämnat godset;
(i) genom att överlämna
godset till mottagaren; eller
(ii) i de fall då mottagaren
inte tar emot godset från
transportören, genom att lägga
upp det för mottagarens räkning
i enlighet med avtalet eller enligt
lag eller vad som är brukligt i
lossningshamnen; eller
(iii) genom att överlämna
godset till myndighet eller någon
annan till vilken godset måste
överlämnas enligt lag eller
föreskrifter som gäller i
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
79
must be handed over.
3. In paragraphs 1 and 2 of
this article, reference to the
carrier or to the consignee
means, in addition to the carrier
or the consignee, the servants or
agents, respectively of the
carrier or the consignee.
lossningshamnen. Prop. 1993/94:195
3. I första och andra Bilaga 5
punkten förstås med "trans-
portören" och "mottagaren" även
transportörens respektive
mottagarens anställda eller
medhjälpare.
Article 5. Basis of Liability
1. The carrier is liable for loss
resulting from loss of or damage
to the goods, as well as from
delay in delivery, if the
occurrence which caused the
loss, damage or delay took place
while the goods were in his
charge as defined in article 4,
unless the carrier proves that he,
his servants or agents took all
measures that could reasonably
be required to avoid the
occurrence and its consequences.
2. Delay in delivery occurs
when the goods have not been
delivered at the port of discharge
provided for in the contract of
carriage by sea within the time
expressly agreed upon or, in the
absence of such agreement,
within the time which it would
be reasonable to require of a
diligent carrier, having regard to
the circumstances of the case.
3. The person entitled to make
a claim for the loss of goods
may treat the goods as lost if
they have not been delivered as
Artikel 5. Grunden för
ansvarighet
1. Transportören är an-
svarig för skada som har
uppkommit till följd av förlust av
eller skada på godset ävensom
genom dröjsmål med dess ut-
lämnande, om den händelse som
orsakade förlusten, skadan eller
dröjsmålet ägde rum medan
godset var i hans vård på sätt
som anges i artikel 4, såvida inte
transportören visar att han själv,
hans anställda eller medhjälpare
vidtagit alla de åtgärder som
rimligtvis kunde begäras för att
händelsen och dess följder skulle
undvikas.
2. Dröjsmål med godsets
utlämnande föreligger när godset
inte har utlämnats i den i avtalet
om sjötransport angivna loss-
ningshamnen inom den
uttryckligen överenskomna tiden
eller, om en sådan överens-
kommelse saknas, inom den tid
som det kan krävas av en
omsorgsfull transportör.
3. Den som har rätt att
framställa krav med anledning av
förlust av godset får anse godset
som förlorat om det inte har
80
required by article 4 within 60
consecutive days following the
expiry of the time for delivery
according to paragraph 2 of this
article.
4. (a) The carrier is liable
(i) for loss of or damage to the
goods or delay in delivery
caused by fire, if the claimant
proves that the fire arose from
fault or neglect on the part of the
carrier, his servants or agents;
(ii) for such loss, damage or
delay in delivery which is
proved by the claimant to have
resulted from the fault or neglect
of the carrier, his servants or
agents, in taking all measures
that could reasonably be required
to put out the fire and avoid or
mitigate its consequences.
(b) In case of fire on board the
ship affecting the goods, if the
claimant or the carrier so
desires, a survey in accordance
with shipping practices must be
held into the cause and
circumstances of the fire, and a
copy of the surveyor‘s report
shall be made available on
demand to the carrier and the
claimant.
5. With respect to live
animals, the carrier is not liable
for loss, damage or delay in
delivery resulting from any
special risks inherent in that kind
of carriage. If the carrier proves
utlämnats på sätt som anges i
artikel 4 inom 60 på varandra
följande dagar efter utgången av
den i andra punkten angivna
tiden för utlämnande.
4. (a) Transportören är
ansvarig
(i) för förlust av eller skada
på godset eller dröjsmål med
dess utlämnande som har
orsakats av brand, om käranden
visar att branden uppstått genom
fel eller försummelse av trans-
portören, hans anställda eller
medhjälpare;
(ii) för sådan förlust eller
skada eller sådant dröjsmål med
godsets utlämnande som
käranden visar har uppkommit
genom fel eller försummelse av
transportören, hans anställda
eller medhjälpare i samband med
att dessa vidtagit alla de åtgärder
som rimligtvis kunde begäras för
att släcka branden och undvika
eller mildra dess konsekvenser.
(b) Har brand ombord
berört godset skall, om den
skadelidande eller transportören
begär det, en besiktnings-
förrättning hållas i enlighet med
sjöfartspraxis beträffande
orsaken till och omständig-
heterna kring branden; på
begäran skall ett exemplar av be-
siktningsmannens rapport hållas
tillgänglig för transportören och
den skadelidande.
5. I fråga om levande djur
är transportören inte ansvarig för
förlust, skada eller dröjsmål med
deras utlämnande som har upp-
kommit på grund av de särskilda
risker som är förenade med så-
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
that he has complied with any
special intructions given to him
by the shipper respecting the
animals and that, in the cir-
cumstances of the case, the loss,
damage or delay in delivery
could be attributed to such risks,
it is presumed that the loss,
damage or delay on delivery was
so caused, unless there is proof
that all or a part of the loss,
damage or delay in delivery
resulted from fault or neglect on
the part of the carrier, his
servants or agents.
6. The carrier is not liable,
except in general average, where
loss, damage or delay in delivery
resulted from measures to save
life or from reasonable measures
to save property at sea.
7. Where fault or neglect on
the part of the carrier, his
servants or agents combines with
another cause to produce loss,
damage or delay in delivery the
carrier is liable only to the extent
that the loss, damage or delay in
delivery is attributable to such
fault or neglect, provided that
the carrier proves the amount of
the loss, damage or delay in
delivery not attributable thereto.
dana transporter. Om trans- Prop. 1993/94:195
portören visar att han har följt de Bilaga 5
särskilda instruktioner som
avsändaren har lämnat honom
beträffande djuren och att
förlusten, skadan eller dröjsmålet
med deras utlämnande, med
hänsyn till omständigheterna,
kan vara att hänföra till sådana
risker, skall det antas att
förlusten, skadan eller dröjsmålet
har orsakats på sådant sätt,
såvida det inte visas att
förlusten, skadan eller
dröjsmålet, helt eller delvis, or-
sakats av transportörens, hans
anställdas eller medhjälpares fel
eller försummelse.
6. Transportören är inte an-
svarig, utom vid gemensamt ha-
veri, om förlust, skada eller
dröjsmål med utlämnandet beror
på åtgärder för att rädda liv eller
på skäliga åtgärder för att rädda
egendom till sjöss.
7. Om fel eller försum-
melse på transportörens, hans
anställdas eller medhjälpares sida
jämte annan orsak har föranlett
förlust, skada eller dröjsmål med
utlämnandet, är transportören
endast ansvarig i den ut-
sträckning som förlusten, skadan
eller dröjsmålet kan hänföras till
sådant fel eller försummelse, för-
utsatt att transportören visar till
vilket belopp förlusten, skadan
eller dröjsmålet inte är att
hänföra därtill.
Article 6. Limits of liability
1. (a) The liability of the carrier
Artikel 6. Ansvarsgränser
1. (a) Transportörens ansvar för
82
for loss resulting from loss of or
damage to goods according to
the provisions of article 5 is
limited to an amount equivalent
to 835 units of account per
package or other shipping unit or
2.5 units of account per
kilogramme of gross weight of
the goods lost or damaged,
whichever is the higher.
(b) The liability of the carrier
for delay in delivery according
to the provisions of article 5 is
limitied to an amount equivalent
to two and a half times the
freight payable for the goods
delayed, but not exceeding the
total freight payable under the
contract of carriage of goods by
sea.
(c) In no case shall the
aggregate liability of the carrier,
under both subparagraphs (a) and
(b) of this paragraph, exceed the
limitation which would be
established under subparagraph
(a) of this paragraph for total
loss of the goods with respect to
which such liability was
incurred.
2. For the purpose of
calculating which amount is the
higher in accordance with
paragraph l(a) of this article, the
following rules apply:
(a) Where a container, pallet
or similar article of transport is
used to consolidate goods, the
package or other shipping units
enumerated in the bill of lading,
if issued, or otherwise in any
other document evidencing the
contract of carriage by sea, as
skada på grund av förlust av
eller för skada på gods enligt
bestämmelserna i artikel 5 är
begränsade till ett belopp
motsvarande 835 beräk-
ningsenheter för vaije kolli eller
annan skeppningsenhet eller 2,5
beräkningsenheter för varje kilo
av det förlorade eller skadade
godsets bruttovikt, vilketdera
som är högst.
(b) Transportörens ansvar
för dröjsmål med utlämnande
enligt bestämmelserna i artikel 5
är begränsat till ett belopp som
motsvarar två och en halv gånger
frakten för det fördröjda godset;
beloppet får dock inte överstiga
den totala frakten som skall
betalas enligt avtalet om
sjötransport.
(c) Transportörens sam-
manlagda ansvar enligt (a) och
(b) i denna punkt får inte i något
fall överstiga det begränsnings-
belopp som skulle ha gällt enligt
(a) vid förlust av allt det gods
beträffande vilket sådant ansvar
har uppkommit.
2. Vid beräkningen av
vilket belopp som är det högsta
enligt första punkten (a) skall
följande regler tillämpas:
(a) Har en container, last-
pall eller liknande transport-
anordning använts för att
sammanföra gods, skall varje
kolli eller annan skeppningsenhet
som angetts i konossementet, om
sådant har utfärdats, eller eljest i
annat dokument, som utgör bevis
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
83
packed in such article of
transport are deemed packages
or shipping units. Except as
aforesaid the goods in such
article of transport are deemed
one shipping unit.
(b) In cases where the article
of transport itself has been lost
or damaged, that article of
transport, if not owned or
otherwise supplied by the
carrier, is considered one
separate shipping unit.
3. Unit of account means the
unit of account mentioned in
article 26.
4. By agreement between the
carrier and the shipper, limits of
liability exceeding those
provided for in paragraph 1 may
be fixed.
om avtalet om sjötransport anses
utgöra ett kolli eller en
skeppningsenhet. I övrigt skall
godset i transportanordningen
anses som en skeppningsenhet.
(b) I fall själva transport-
anordningen har gått förlorad
eller skadats skall denna, om den
inte ägs eller eljest tillhandahålls
av transportören, anses som en
särskild skeppningsenhet.
3. Med beräkningsenhet
förstås den enhet som anges i
artikel 26.
4. Genom överenskom-
melse mellan transportören och
avsändaren kan bestämmas högre
ansvarsgränser än som föreskrivs
i första punkten.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
Article 7. Application to non-
contractual claims
1. The defences and limits of
liability provided for in this
Convention apply in any action
against the carrier in respect of
loss or damage to the goods
covered by the contract of
carriage by sea, as well as of
delay in delivery whether the
action is founded in contract, in
tort or otherwise.
2. If such action is brought
against a servant or agent of the
carrier, such servant or agent, if
he proves that he acted within
the scope of his employment, is
entitled to avail himself of the
Artikel 7. Tillämpning på icke-
kontraktuella fordringar
1. Den befrielse från och
begränsning av ansvarighet som
gäller enligt denna konvention
skall tillämpas vid varje talan
mot transportören med anledning
av förlust av eller skada på det
gods som omfattas av avtalet om
sjötransport liksom vid dröjsmål
med utlämnandet, vare sig talan
grundar sig på avtalet eller på
utomkontraktuellt förhållande
eller annan omständighet.
2. Om talan väcks mot
någon av transportörens anställda
eller medhjälpare har sådan
anställd eller medhjälpare, om
han visar att han har handlat i
tjänsten eller för uppdragets full-
84
defences and limits of liability
which the carrier is entitled to
invoke under this Convention.
3. Except as provided in article
8, the aggregate of the amounts
recoverable from the carrier and
from any persons referred to in
paragraph 2 of this article shall
not exceed the limits of liability
provided for in this Convention.
Article 8. Loss of right to limit
responsibility
1. The carrier is not entitled to
the benefit of the limitation of
liability provided for in article 6
if it is proved that the loss,
damage or delay in delivery
resulted from an act or omission
of the carrier done with the
intent to cause such loss, damage
or delay, or recklessly and with
knowledge that such loss, da-
mage or delay would probably
result.
2. Notwithstanding the
provisions of paragraph 2 of
article 7, a servant or agent of
the carrier is not entitled to the
benefit of the limitation of
liablility provided for in article 6
if it is proved that the loss,
damage or delay in delivery
resulted from an act or omission
of such servant or agent, done
with the intent to cause such
loss, damage or delay, or
recklessly and with knowledge
görande, rätt till samma befrielse
från och begränsning av an-
svarighet som transportören är
berättigad att åberopa enligt
denna konvention.
3. Med undantag för vad
som gäller enligt artikel 8 skall
det sammanlagda beloppet av de
skadestånd som kan erhållas av
transportören och av någon av de
personer som avses i andra
punkten av denna artikel inte
överstiga de ansvargränser som
föreskrivs i denna konvention.
Artikel 8. Förlust av rätten till
ansvarsbegränsning
1. Transportören har inte rätt att
åberopa den ansvarsbegränsning
som föreskrivs i artikel 6 om det
visas att han genom handling
eller underlåtenhet har orsakat
förlusten, skadan eller dröjsmålet
med utlämnandet med uppsåt
eller av grov vårdslöshet och
med insikt att sådan förlust eller
skada eller sådant dröjsmål
sannolikt skulle uppkomma.
2. Oavsett vad som
föreskrivs i artikel 7 andra
punkten har transportörens
anställda eller medhjälpare inte
rätt att åberopa ansvars-
begränsning enligt artikel 6 om
det visas att sådan anställd eller
medhjälpare genom handling
eller underlåtenhet har orsakat
förlusten, skadan eller dröjsmålet
med utlämnandet med uppsåt
eller av grov vårdslöshet och
med insikt att sådan förlust eller
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
85
that such loss, damage or delay
would probably result.
skada eller sådant dröjsmål san- Prop. 1993/94:195
nolikt skulle uppkomma. Bilaga 5
Article 9. Deck cargo
1. The carrier is entitled to carry
the goods on deck only if such
carriage is in accordance with an
aggreement with the shipper or
with the usage of the particular
trade or is required by statutory
rules or regulations.
2. If the carrier and the
shipper have agreed that the
goods shall or may be carried on
deck, the carrier must insert in
the bill of lading or other
document evidencing the contract
of carriage by sea a statement to
that effect. In the absence of
such a statement the carrier has
the burden of proving that an
agreement for carriage on deck
has been entered into; however,
the carrier is not entitled to in-
voke such an agreement against
a third party, including a
consignee, who has acquired the
bill of alding in good faith.
3. Where the goods have been
carried on deck contrary to the
provisions of paragraph 1 of this
article or where the carrier may
not under paragraph 2 of this
article invoke an agreement for
carriage on deck, the carrier,
notwithstanding the provisions of
paragraph 1 of article 5, is liable
for loss of or damage to the
goods, as well as for delay in
delivery, resulting solely from
the carriage on deck, and the
extent of his liablility is to be
Artikel 9. Däckslast
1. Transportören får transportera
godset på däck endast om det
sker enligt avtal med avsändaren
eller följer av handelsbruk eller
sedvänja i ifrågavarande fart
eller krävs enligt föreskrift i lag
eller annan författning.
2. Om transportören och
avsändaren har avtalat att godset
skall eller får transporteras på
däck, skall transportören ta in
uppgift om detta i konossementet
eller i annat dokument som utgör
bevis om avtalet om sjötransport.
Saknas en sådan uppgit har
transportören bevisbördan för att
avtal om transport på däck har
träffats; transportören får dock
inte åberopa ett sådant avtal mot
tredje man, mottagaren inbe-
gripen, som har förvärvat
konossementet i god tro.
3. Om godset har trans-
porterats på däck i strid med
bestämmelserna i första punkten
eller om transportören enligt
andra punkten inte får åberopa
ett avtal om transport på däck, är
transportören, oavsett be-
stämmelserna i artikel 5 första
punkten, ansvarig för sådan
förlust av eller skada på godset
eller sådant dröjsmål med
utlämnandet som uteslutande är
en följd av transporten på däck;
omfattningen av hans an-
86
determined in accordance with
the provisions of article 6 or
article 8 of this Convention, as
the case may be.
4. Carriage of goods on deck
contrary to express agreement
for carriage under deck is
deemed to be an act or omission
of the carrier within the meaning
of article 8.
svårighet skall, allt efter om- Prop. 1993/94:195
ständigheterna, bestämmas enligt Bilaga 5
bestämmelserna i artikel 6 eller
artikel 8 i denna konvention.
4. Godstransport på däck i
strid med uttrycklig över-
enskommelse om transport under
däck skall anses som sådan
handling eller underlåtenhet av
transportören som avses i artikel
8.
Article 10. Liablility of the
carrier and actual carrier
1. Where the performance of the
carriage or part thereof has been
entrusted to an actual carrier,
whether or not in pursuance of a
liberty under the contract of
carriage by sea to do so, the
carrier nevertheless remains
responsible for the entire
carriage according to the
provisions of this Convention.
The carrier is responsible, in
relation to the carriage
performed by the actual carrier,
for the acts and omissions of the
actual carrier and of his servants
and agents acting within the
scope of their employment.
2. All the provisions of this
Convention governing the
responsibility of the carrier also
apply to the responsibility of the
actual carrier for the carriage
performed by him. The
provisions of paragraphs 2 and 3
of article 7 and of paragraph 2
of article 8 apply if an action is
Artikel 10. Transportörens och
undertransportörens ansvar
1. Om utförandet av transporten
eller en del av denna har
anförtrotts åt en under-
transportör, vare sig detta har
skett i enlighet med en i avtalet
om sjötransport föreskriven rätt
eller inte, förblir transportören
ändå ansvarig för hela trans-
porten enligt be stämmelsema i
denna konvention. Såvitt gäller
den transport som utförs av
undertransportören svarar trans-
portören för handlande eller
underlåtenhet av undertrans-
portören och hans anställda och
medhjälpare när de handlar i
tjänsten eller för uppdragets
fullgörande.
2. Samtliga bestämmelser i
denna konvention om trans-
portörens ansvarighet är till-
lämpliga även på undertrans-
portörens ansvarighet för den
transport som han utför. Bestäm-
melserna i artikel 7 andra och
tredje punkten och artikel 8
andra punkten är tillämpliga om
87
brought against a servant or
agent of the actual carrier.
3. Any special agreement
under which the carrier assumes
obligations not imposed by this
Convention or waives rights
conferred by this Convention
affects the actual carrier only if
agreed to by him expressly and
in writing. Whether or not the
actual carrier has so agreed, the
carrier nevertheless remains
bound by the obligations or
waivers resulting from such
special agreement.
4. Where and to the extent that
both the carrier and the actual
carrier are liable, their liability
is joint and several.
5. The aggregate of the
amounts recoverable from the
carrier, the actual carrier and
their servants and agents shall
not exceed the limits of liability
provided for in this Convention.
6. Nothing in this article shall
prejudice any right of recourse
as between the carrier and the
actual carrier.
talan väcks mot någon av under- Prop. 1993/94:195
transportörens anställda eller Bilaga 5
medhjälpare.
3. Har transportören
genom särskild överenskommelse
åtagit sig förpliktelser, som inte
föreskrivs i denna konvention,
eller avstått från rättigheter, som
följer av denna konvention,
binder detta undertransportören
endast om han uttryckligen och
skriftligen har samtyckt till detta.
Vare sig undertransportören har
samtyckt eller inte, förblir trans-
portören ändå bunden av de
förpliktelser eller avståenden
som följer av en sådan särskild
överenskommelse.
4. Om och i den mån både
transportören och under-
transportören är ansvariga, skall
deras ansvarighet vara solidarisk.
5. Summan av de skade-
ståndsbelopp som transportören,
undertransportören och deras an-
ställda och medhjälpare kan
förpliktas utge får inte överstiga
de ansvarsgränser som föreskrivs
i denna konvention.
6. Bestämmelserna i denna
artikel skall inte utgöra hinder
för regress mellan transportören
och undertransportören.
Article 11. Through carriage
1. Notwithstanding the pro-
visions of paragraph 1 of article
10, where a contract of carriage
by sea provides explicitly that a
specified part of the carriage
covered by the said contract is to
be performed by a named person
Artikelll. Genomgångstransport
1. Utan hinder av bestäm-
melserna i artikel 10 första
punkten far ett avtal om
sjötransport, vilket uttryckligen
föreskriver att en bestämd del av
den avtalade transporten skall
utföras av annan namngiven
88
other than the carrier, the
contract may also provide that
the carrier is not liable for loss,
damage or delay in delivery
caused by an occurrence which
takes place while the goods are
in the charge of the actual
carrier during such part of the
carriage. Nevertheless, any
stipulation limiting or excluding
such liability is without effect if
no judicial proceedings can be
instituted against the actual
carrier in a court competent
under paragraph 1 or 2 of article
21. The burden of proving that
any loss, damage or delay in
delivery has been caused by such
an occurrence rests upon the
carrier.
2. The actual carrier is
responsible in accordance with
the provisions of paragraph 2 of
article 10 for loss, damage or
delay in delivery caused by an
occurrence which takes place
while the goods are in his
charge.
PART III. LIABILITY OF THE
SHIPPER
Article 12. General rule
The shipper is not liable for loss
sustained by the carrier or the
actual carrier, or for damage
sustained by the ship, unless
such loss or damage was caused
by the fault or neglect of the
shipper, his servants or agents.
Nor is any servant or agent of
the shipper liable for such loss
person än transportören, även
innehålla föreskrift om att
transportören inte skall vara
ansvarig för förlust, skada eller
dröjsmål med utlämnandet som
orsakats av en händelse vilken
inträffar medan godset är i
undertransportörens vård under
sådan del av transporten.Det
oaktat är varje bestämmelse som
begränsar eller utesluter sådan
ansvarighet utan verkan, om
talan inte kan väckas mot under-
transportören vid domstol som är
behörig enligt artikel 21 första
eller andra punkten. Trans-
portören har bevisbördan för att
förlust, skada eller dröjsmål med
utlämnandet har orsakats av en
sådan händelse.
2. Undertransportören är
ansvarig enligt bestämmelserna i
artikel 10 andra punkten för
förlust, skada eller dröjsmål med
utlämnandet som har orsakats av
en händelse som inträffar medan
godset är i hans vård.
DEL III. AVSÄNDARENS
ANSVAR
Artikel 12. Allmän regel
Avsändaren är inte ansvarig för
förlust som har uppstått för
transportören eller undertrans-
portören eller för skada på
fartyget, såvida inte förlusten
eller skadan har orsakats av fel
eller försummelse av avsändaren,
hans anställda eller medhjälpare.
Inte heller är någon av
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
89
or damage unless the loss or
damage was caused by fault or
neglect on his part.
avsändarens anställda eller Prop. 1993/94:195
medhjälpare ansvarig för sådan Bilaga 5
förlust eller skada såvida han
inte själv orsakat förlusten eller
skadan genom fel eller
försummelse.
Article 13. Special rules on
dangerous goods
1. The shipper must mark or
label in a suitable manner
dangerous goods as dangerous.
2. Where the shipper hands
over dangerous goods to the
carrier or an actual carrier, as
the case may be, the shipper
must inform him of the
dangerous character of the goods
and, if necessary, of the
precautions to be taken. If the
shipper fails to do so and such
carrier or actual carrier does not
otherwise have knowledge of
their dangerous character:
(a) the shipper is liable to the
carrier and any actual carrier for
the loss resulting from the
shipment of such goods, and
(b) the goods may at any time
be unloaded, destroyed or
rendered innocuous, as the
circumstances may require, with-
out payment of compensation.
Artikel 13. Särskilda regler för
farligt gods
1. Avsändaren skall på lämpligt
sätt märka farligt gods som
farligt.
2. När avsändaren över-
lämnar farligt gods till
transportören eller, allt efter om-
ständigheterna, till en
undertransportör, skall av-
sändaren underrätta honom om
godsets farliga beskaffenhet och,
om nödvändigt, de säkerhetsåt-
gärder som skall vidtas. Gör
avsändaren inte detta och har
den ifrågavarande transportören
eller undertransportören inte
heller på annat sätt kännedom
om godsets farliga beskaffenhet:
(a) är avsändaren ansvarig
gentemot transportören och varje
undertransportör för den förlust
som uppkommer med anledning
av inlast- ningen av sådant gods,
och
(b) får godset, allt efter vad
omständigheterna kräver, när
som helst lossas, förstöras eller
oskadliggöras utan ersätt-
ningsskyldighet.
3. The provisions of paragraph
2 of this article may not be
3. Bestämmelserna i andra
punkten får inte åberopas av den
90
invoked by any person if during
the carriage he has taken the
goods in his charge with
knowledge of their dangerous
character.
4. If, in cases where the
provisions of paragraph 2,
subparagraph (b), of this article
do not apply or may not be
invoked, dangerous goods
become an actual danger to life
or property, they may be
unloaded, destroyed or rendered
innocuous, as the circumstances
may require, without payment of
compensation except where there
is an obligation to contribute in
general average or where the
carrier is liable in accordance
with the provisions of article 5.
PART IV. TRANSPORT-
DOCUMENTS
Article 14. Issue of bill of lading
1. When the carrier or the actual
carrier takes the goods in his
charge, the carrier must, on
demand of the shipper, issue to
the shipper a bill of lading.
2. The bill of lading may be
signed by a person having
authority from the carrier. A bill
of lading signed by the master of
the ship carrying the goods is
deemed to have been signed on
behalf of the carrier.
3. The signature on the bill of
lading may be in handwriting,
printed in facsimile, perforated,
som under transporten har om-
händertagit godset med vetskap
om dess farliga beskaffenhet.
4. Om farligt gods, i fall
då bestämmelserna i andra
punkten (b) inte är tillämpliga
eller inte får åberopas, blir en
verklig fara för liv eller
egendom, får det lossas,
förstöras eller oskadliggöras, allt
efter vad omständigheterna
kräver, utan ersättnings-
skyldighet utom när skyldighet
föreligger att utge bidrag till
gemensamt haveri eller när
transportören är ansvarig enligt
bestämmelserna i artikel 5.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
DEL IV. TRANSPORTDOKU-
MENT
Artikel 14. Utfärdande av
konossement
1. När transportören eller under-
transportören mottar godset i sin
vård skall transportören på av-
lastarens begäran utfärda ett
konossement till denne.
2. Konossementet får
undertecknas av den som
bemyndigats därtill av trans-
portören. Ett konossement som
har undertecknats av befäl-
havaren på det fartyg som trans-
porterar godset skall anses vara
undertecknat på transportörens
vägnar.
3. Underskriften på konos-
sementet får vara handskriven,
tryckt i faksimil, stansad,
91
stamped, in symbols, or made by
any other mechanical or
electronic means, if not
inconsistent with the law of the
country where the bill of lading
is issued.
Article 15. Contents of bill of
lading
1. The bill of lading must
include, inter alia, the following
particulars:
(a) the general nature of the
goods, the leading marks
necessary for identification of
the goods, an express statement,
if applicable, as to the dangerous
character of the goods, the
number of packages or pieces,
and the weight of the goods or
their quantity otherwise express-
ed, all such particulars as
fumished by the shipper;
(b) the apparent condition of
the goods;
(c) the name and principal
place of business of the carrier;
(d) the name of the shipper;
(e) the consignee if named by
the shipper;
(f) the port of loading under
the contract of carriage by sea
and the date on which the goods
were taken over by the carrier at
the port of loading;
(g) the port of discharge under
the contract of carriage by sea;
(h) the number of originals of
the bill of lading, if more than
one;
(i) the place of issuance of the
bill of lading;
stämplad, i symboler eller fram- Prop. 1993/94:195
ställd på annan mekanisk eller Bilaga 5
elektronisk väg, om detta inte
strider mot lagen i det land där
konossementet utfärdas.
Artikel 15. Konossementets
innehåll
1. Konossementet skall innehålla
bl.a. följande uppgifter:
(a) godsets allmänna natur,
de väsentliga märken som
fordras för identifiering av
godset, i före kommande fall ett
uttryckligt angivande av godsets
farliga beskaffenhet, kolli- eller
stycketal samt godsets vikt eller
dess kvantitet uttryckt på annat
sätt, alla uppgifter sådana
avlastaren uppgivit dem;
(b) godsets synliga till-
stånd;
(c) transportörens namn
och orten där han har sitt
huvudkontor;
(d) avlastarens namn;
(e) mottagaren, om sådan
har angivits av avlastaren;
(f) den avtalade lastnings-
hamnen och den dag då godset
omhändertogs av transportören i
lastnings- hamnen;
(g) den avtalade loss-
ningshamnen;
(h) antalet original av
konossementet om mer än ett
konossement har utfärdats;
(i) orten där konossementet
har utfärdats;
92
(j) the signature of the carrier
or a person acting on his behalf;
(k) the freight to the extent
payable by the consignee or
other indication that freight is
payable by him;
(l) the statement referred to in
paragraph 3 of article 23;
(m) the statement, if
applicable, that the goods shall
or may be carried on deck;
(n) the date or the period of
delivery of the goods at the port
of discharge if expressly agreed
upon between the parties; and
(o) any increased limit or
limits of liability where agreed
in accordance with paragraph 4
of article 6.
2. After the goods have been
loaded on board, if the shipper
so demands, the carrier must
issue to the shipper a "shipped"
bill of lading which, in addition
to the particulars required under
paragraph 1 of this article, must
State that the goods are on board
a named ship or ships, and the
date or dates of loading. If the
carrier has previously issued to
the shipper a bill of lading or
other document of title with
respect to any of such goods, on
request of the carrier, the
shipper must surrender such
document in exchange for a
"shipped" bill of lading. The
carrier may amend any
previously issued document in
order to meet the shipper’s
demand for a "shipped" bill of
(j) namnteckning av
transportören eller person som
handlar på hans vägnar;
(k) frakten i den ut-
sträckning den skall betalas av
mottagaren eller uppgift om att
frakt skall betalas av honom;
(l) uppgift som avses i
artikel 23 tredje punkten;
(m) i förekommande fall,
uppgift om att godset skall eller
far transporteras på däck;
(n) den dag då eller den
tidsperiod inom vilken godset
skall utlämnas i lossnings-
hamnen, om uttrycklig överens-
kommelse härom föreligger
mellan parterna; och
(o) den högre ansvarsgräns
eller de högre ansvarsgränser
som har avtalats enligt artikel 6
fjärde punkten.
2. Sedan godset har lastats
ombord skall transportören, om
avlastaren begär det, till
avlastaren utfärda ett ombord-
konossement vilket, utöver de
uppgifter som krävs enligt första
punkten, skall ange att godset
finns ombord på ett eller flera
namngivna fartyg samt dagen
eller dagarna för lastningen. Om
transportören tidigare till av-
lastaren för något sådant gods ut-
färdat ett konossement eller
annnat dokument som repre-
senterar godset, skall avlastaren
på transportörens begäran åter-
ställa dokumentet i utbyte mot ett
ombord konossement. Trans-
portören får ändra ett tidigare
utfärdat dokument för att
tillmötesgå avlastarens begäran
om ett ombordkonossement, om
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
93
lading if, as amended, such
document includes all the
information required to be
contained in a "shipped" bill of
lading.
3. The absence in the bill of
lading of one or more particulars
referred to in this article does
not affect the legal character of
the document as a bill of lading
provided that it nevertheless
meets the requirements set out in
paragraph 7 of article 1.
Article 16. Bills of lading:
reservations and evidentiary
effect
1. If the bill of lading contains
particulars concerning the
general nature, leading marks,
number of packages or pieces,
weight or quantity of the goods
which the carrier or other person
issuing the bill of lading on his
behalf knows or has reasonable
grounds to suspect do not
accurately represent the goods
actually taken over or, where a
"shipped” bill of lading is
issued, loaded, or if he had no
reasonable means of checking
such particulars, the carrier or
such other person must insert in
the bill of lading a reservation
specifying these inaccuracies,
grounds of suspicion or the
absence of reasonable means of
checking.
2. If the carrier or other
person issuing the bill of lading
on his behalf fails to note on the
bill of lading the apparent
condition of the goods, he is
detta dokument i den ändrade
formen innefattar alla de upplys-
ningar som skall finnas i ett
ombordkonossement.
3. Avsaknaden i konos-
sementet av en eller flera av de
uppgifter som avses i denna
artikel påverkar inte dokumentets
rättsliga natur som konossement
förutsatt att det uppfyller de krav
som anges i artikel 1 sjunde
punkten.
Artikel 16. Konossement;
reservationer och bevisverkan
1. Om konossementet innehåller
uppgifter om godsets allmänna
natur, väsentliga märken, kolli-
eller stycketal, vikt eller
kvantitet, vilka transportören
eller annan som utfärdar
konossement på hans vägnar vet
eller har skälig anledning miss-
tänka inte på ett riktigt sätt mot-
svarar det gods som faktiskt har
mottagits eller, om ett ombord-
konossement har utfärdats,
lastats, eller har han inte haft
rimliga möjligheter att kontrol-
lera sådana uppgifter, skall trans-
portören eller den som handlar
på hans vägnar i konossementet
ta in ett förbehåll som ut-
tryckligen anger dessa
felaktigheter eller anledningar till
misstanke eller frånvaron av
rimliga kontrollmöjligheter.
2. Om transportören eller
annan som på hans vägnar
utfärdar konossement underlåter
att i konossementet anteckna
godsets synliga tillstånd skall han
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
94
deemed to have noted on the bill
of lading that the goods were in
apparent good condition.
3. Except for particulars in
respect of which and to the
extent to which a reservation
permitted under paragraph 1 of
this article has been entered:
(a) the bill of lading is prima
facie evidence of the taking over
or, where a "shipped" bill of
lading is issued, loading, by the
carrier of the goods as described
in the bill of lading; and
(b) proof to the contrary by the
carrier is not admissible if the
bill of lading has been
transferred to a third party,
including a consignee, who in
good faith has acted in reliance
on the description of the goods
therein.
4. A bill of lading which does
not, as provided in paragraph 1,
subparagraph (k) of article 15,
set forth the freight or otherwise
indicate that freight is payable by
the consignee or does not set
forth demurrage incurred at the
port of loading payable by the
consignee, is prima facie
evidence that no freight or such
demurrage is payable by him.
However, proof to the contrary
by the carrier is not admissible
when the bill of lading has been
transferred to a third party,
including a consignee, who in
good faith has acted in reliance
on the absence in the bill of
lading of any such indication.
anses ha antecknat i konos- Prop. 1993/94:195
sementet att godset var i gott Bilaga 5
synligt tillstånd.
3. Med undantag för
uppgifter, beträffande vilka ett
enligt första punkten tillåtet
förbehåll har gjorts och i den
utsträckning detta har skett:
(a) skall konossementet, om
annat ej styrks, utgöra bevis om
att godset har mottagits eller, om
ett ombordkonossement har ut-
färdats, lastats av transportören
såsom det har beskrivits i
konossementet; och
(b) är motbevisning inte
tillåten om konossementet har
överlåtits till tredje man,
mottagaren inbegripen, som i
god tro har handlat i förlitan på
beskrivningen av godset i
konossementet.
4. Ett konossement som
inte, enligt vad som föreskrivs i
artikel 15 första punkten (k),
anger frakten eller på annat sätt
utvisar att frakt skall betalas av
mottagaren eller som inte anger
ersättningen för överliggetid i
lastningshamnen vilken skall
betalas av mottagaren, utgör, om
ej annat styrks, bevis för att
ingen frakt eller sådan ersättning
för överliggetid skall betalas av
honom. Motbevisning från trans-
portörens sida är dock inte
tillåten när konossementet har
överlåtits till tredje man,
mottagaren inbegripen, som i
god tro har handlat i förlitan på
frånvaron av sådan uppgift i
konossementet.
95
Article 17. Guarantees by the
shipper
1. The shipper is deemed to have
guaranteed to the carrier the
accuracy of particulars relating
to the general nature of the
goods, their marks, number,
weight and quantity as fumished
by him for insertion in the bill of
lading. The shipper must
indemnify the carrier against the
loss resulting from inaccuracies
in such particulars. The shipper
remains liable even if the bill of
lading has been transferred by
him. The right of the carrier to
such indemnity in no way limits
his liability under the contract of
carriage by sea to any person
other than the shipper.
2. Any letter of guarantee or
agreement by which the shipper
undertakes to indemnify the
carrier against loss resulting
from the issuance of the bill of
lading by the carrier, or by
person acting on his behalf,
without entering a reservation
relating to particulars fumished
by the shipper for insertion in
the bill of lading, or to the
apparent condition of the goods,
is void and of no effect as
against any third party, including
a consignee, to whom the bill of
lading has been transferred.
3. Such letter of guarantee or
agreement is valid as against the
shipper unless the carrier or the
person acting on his behalf, by
omitting the reservation referred
to in paragraph 2 of this article,
Artikel 17. Avlastarens
garantiansvar
1. Avlastaren skall anses ha
tillförsäkrat transportören
riktigheten av de uppgifter om
godsets allmänna natur, dess
märken, antal, vikt och kvantitet
sådana de har uppgivits av
honom för att föras in i
konossementet. Avlastaren skall
gottgöra transportören för förlust
som uppkommer till följd av att
sådana uppgifter är felaktiga.
Avlastaren förblir ansvarig även
om han har överlåtit konos-
sementet. Transportörens rätt till
sådan gottgörelse inskränker på
intet sätt hans ansvarighet enligt
avtalet om sjötransport i för
hållande till annan person än av-
lastaren.
2. Varje garantiförbindelse
eller överenskommelse, genom
vilken avlastaren åtar sig att
gottgöra transportören för förlust
som uppkommer till följd av att
transportören eller någon som
handlar på hans vägnar utfärdar
konossement utan att förbehåll
görs för de uppgifter som
avlastaren lämnar för införande i
konossementet eller för godsets
synliga tillstånd, är ogiltig och
utan verkan mot varje tredje
man, mottagaren inbegripen, till
vilken konossementet har
överlåtits.
3. En sådan garanti-
förbindelse eller överens-
kommelse, är bindande för av-
lastaren, såvida inte
transportören eller den som
handlar på hans vägnar genom
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
96
intends to defraud a third party,
including a consignee, who acts
in reliance on the description of
the goods in the bill of lading. In
the latter case, if the reservation
omitted relätes to particulars
fumished by the shipper for
insertion in the bill of lading, the
carrier has no right of indemnity
from the shipper pursuant to
paragraph 1 of this article.
4. In the case of intended fraud
referred to in paragraph 3 of this
article the carrier is liable,
without the benefit of the
limitation of liablility provided
for in this Convention, for the
loss incurred by a third party,
including a consignee, because
he has acted in reliance on the
description of the goods in the
bill of lading.
Article 18. Documents other than
bilis of lading
Where a carrier issues a
document other than a bill of
lading to evidence the receipt of
the goods to be carried, such a
document is prima facie evidence
of the conclusion of the contract
of carriage by sea and the taking
over by the carrier of the goods
as therein described.
att utelämna sådant förbehåll Prop. 1993/94:195
som avses i andra punkten har Bilaga 5
för avsikt att vilseleda tredje
man, mottagaren inbegripen,
som handlar i förlitan på
beskrivningen av godset i
konossementet. I sistnämnda fall
har transportören, om det
utelämnade förbehållet avser
uppgifter som avlastaren har
lämnat för införande i
konossementet, inte rätt till
gottgörelse från avlastaren enligt
första punkten.
4. Föreligger sådan be-
drägeriavsikt som avses i tredje
punkten är transportören, utan
rätt till ansvarsbegränsning enligt
denna konvention, ansvarig för
den förlust som tredje man,
mottagaren inbegripen, har
åsamkats därför att han handlat i
förlitan på beskrivningen av god-
set i konossementet.
Artikel 18. Andra dokument än
konossement
Om transportören utfärdar ett
annat dokument än konossement,
vilket skall tjäna som bevis för
mottagandet av det gods som
skall transporteras, utgör detta
dokument, om annat ej styrks,
bevis om att ett avtal om
sjötransport har träffats och om
att godset har mottagits av trans-
portören sådant det har beskrivits
i dokumentet.
7 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
97
PART V. CLAIMS AND
ACTIONS
Article 19. Notice of loss,
damage or delay
1. Unless notice of loss or
damage, specifying the general
nature of such loss or damage, is
given in writing by the consignee
to the carrier not later than the
working day after the day when
the goods where handed over to
the consignee, such handing over
is prima facie evidence of the
delivery by the carrier of the
goods as described in the
document of transport or, if no
such document has been issued,
in good condition.
2. Where the loss or damage is
not apparent, the provisions of
paragraph 1 of this article apply
correspondingly if notice in
writing is not given within 15
consecutive days after the day
when the goods were handed
over to the consignee.
3. If the state of the goods at
the time they were handed over
to the consignee has been the
subject of a joint survey or
inspection by the parties, notice
in writing need not be given of
loss or damage ascertained
during such survey or inspection.
4. In the case of any actual or
apprehended loss or damage the
carrier and the consignee must
give all reasonable facilities to
each other for inspecting and
tallying the goods.
5. No compensation shall be
DEL V. REKLAMATION OCH
RÄTTEGÅNG
Artikel 19. Underrättelse om
förlust, skada eller dröjsmål
1. Om mottagaren inte senast
första vardagen efter den dag då
godset överlämnades till honom
skriftligen underrättar trans-
portören om förlust eller skada,
med angivande av förlustens
eller skadans allmänna be-
skaffenhet, utgör överlämnandet,
om annat ej styrks, bevis för att
transportören lämnat ut godset
sådant detta har beskrivits i
transportdokumentet eller, om
sådant dokument inte har
utfärdats, i gott tillstånd.
2. Om förlusten eller
skadan inte är uppenbar,
tillämpas bestämmelserna i första
punkten om skriftlig under-
rättelse inte lämnas inom 15 på
varandra följande dagar efter den
dag då godset överlämnades till
mottagaren.
3. Om godset tillstånd vid
tidpunkten för överlämnadet till
mottagaren varit föremål för en
gemensam granskning eller
besiktning av parterna, behöver
skriftlig underrättelse om förlust
eller skada som har konstaterats
vid granskningen eller besikt-
ningen inte lämnas.
4. När faktisk eller befarad
förlust eller skada föreligger
skall transportören och mot-
tagaren ge varandra allt rimligt
bistånd för besiktning och
kontrollräkning av godset.
5. Om skriftlig under-
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
98
payable for loss resulting from
delay in delivery unless a notice
has been given in writing to the
carrier within 60 consecutive
days after the day when the
goods were handed over to the
consignee.
6. If the goods have been
delivered by an actual carrier,
any notice given under this
article to him shall have the
same effect as if it had been
given to the carrier, and any
notice given to the carrier, and
any notice given to the carrier
shall have effect as if given to
such actual carrier.
7. Unless notice of loss or
damage, specifying the general
nature of the loss or damage, is
given in writing by the carrier or
actual carrier to the shipper not
later than 90 consecutive days
after the occurrence of such loss
or damage or after the delivery
of the goods in accordance with
paragraph 2 of article 4,
whichever is later, the failure to
give such notice is prima facie
evidence that the carrier or the
actual carrier has sustained no
loss or damage due to the fault
or neglect of the shipper, his
servants or agents.
8. For the purpose of this
article, notice given to a a
person acting on the carrier’s or
the actual carrier’s behalf,
including the master or the
officer in charge of the ship, or
rättelse inte har lämnats till Prop. 1993/94:195
transportören inom 60 på Bilaga 5
varandra följande dagar efter den
dag då godset överlämnades till
mottagaren behöver ersättning
för förlust till följd av dröjsmål
med godsets utlämnande inte
betalas.
6. Om godset har lämnats
ut av en undertransportör skall
en till honom lämnad under-
rättelse enligt denna artikel ha
samma verkan som om den hade
lämnats till transportören och en
underrättelse som har lämnats till
transportören skall ha samma
verkan som om den hade lämnats
till undertransportören.
7. Om transportören eller
undertransportören inte lämnar
avsändaren skriftlig underrättelse
om förlust eller skada, med
angivande av förlustens eller
skadans allmänna beskaffenhet
inom 90 på varandra följande
dagar efter det att förlusten eller
skadan uppkom eller, om det är
senare, efter utlämnandet av
godset i enlighet med artikel 4
andra punkten, skall, om annat
ej styrks, avsaknanden av en
sådan underrättelse utgöra bevis
om att transportören eller
undertransportören inte har lidit
någon förlust eller skada som
beror på fel och försummelse av
avsändaren, hans anställda eller
medhjälpare.
8. Vid tillämpningen av
denna artikel skall underrättelse
som har lämnats till någon som
handlar på transportörens eller
undertransportörens vägnar, be-
fälhavaren eller annat på fartyget
99
to a person acting on the
shipper’s behalf is deemed to
have been given to the carrier, to
the actual carrier or to the
shipper, respectively.
Article 20. Limitation of actions
1. Any action relating to carriage
of goods under this Convention
is time-barred if judicial or
arbitral proceedings have not
been instituted within a period of
two years.
2. The limitation period
commences on the day on which
the carrier has delivered the
goods or part thereof or, in cases
where no goods have been
delivered, on the last day on
which the goods should have
been delivered.
3. The day on which the
limitation period commences is
not included in the period.
4. The person against whom a
claim is made may at any time
during the running of the
limitation period extend that
period by a declaration in
writing to the claimant. This
period may be further extended
by another declaration or
deklarations.
5. An action for indemnity by
a person held liable may be
instituted even after the
expiration of the limitation
period provided for in the
preceding paragraphs if instituted
within the time allowed by the
law of the State where
proceedings are instituted.
ansvarigt befäl inbegripna, eller
till någon som handlar på av-
sändarens vägnar anses ha
lämnats till transportören respek-
tive till undertransportören eller
till avsändaren.
Artikel 20. Preskription
1. Talan som hänför sig till
godstransport enligt denna
konvention preskriberas om
domstols- eller skiljedoms-
förfarande inte har inletts inom
en tid av två år.
2. Preskriptionstiden börjar
den dag då transportören har
lämnat ut godset eller en del av
detta eller, i fall då godset inte
har lämnats ut, den sista dag då
detta borde ha skett.
3. Den dag då preskrip-
tionstiden börjar innefattas inte i
preskriptionstiden.
4. Den mot vilken krav har
framställts kan när som helst
under preskriptionstiden förlänga
denna genom en skriftlig för-
klaring till den skadelidande.
Denna tid kan förlängas
ytterligare en eller flera gånger
genom ytterligare förklaring eller
förklaringar.
5. Regresstalan av någon
som gjorts skadeståndsansvarig
får väckas även efter utgången
av den preskriptionstid som före-
skrivs i föregående punkter om
den väcks inom den tid som är
tillåten enligt lagen i den stat där
rättsliga åtgärder har vidtagits.
Den tillåtna tiden får dock inte
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
100
However, the time allowed shall
not be less than 90 days com-
mencing from the day when the
person instituting such action for
indemnity has settled the claim
or has been served with process
in the action against himself.
Article 21. Jurisdiction
1. In judicial proceedings
relating to carriage of goods
under this Convention the
plaintiff, at his option, may
institute an action in a court
which, according to the law of
the State where the court is
situated, is competent and within
jurisdiction of which is situated
one of the following places:
(a) the principal place of
business or, in the absence
thereof, the habitual residence of
the defendant; or
(b) the place where the
contract was made provided that
the defendant has there a place
of business, branch or agency
through which the contract was
made; or
(c) the port of loading or the
port of discharge; or
(d) any additional place
designated for that purpose in
the contract of carriage by sea.
2. (a) Notwithstanding the
preceding provisions of this
article, an action may be
instituted in the courts of any
port or place in a Contracting
State at which the carrying
vessel or any other vessel of the
understiga 90 dagar räknat från Prop. 1993/94:195
den dag då den som väckt Bilaga 5
regresstalan har infriat anspråket
eller har mottagit stämning
avseende detta.
Artikel 21. Jurisdiktion
1. I fråga om rättsliga åtgärder
som hänför sig till godstransport
enligt denna konvention får
talan, efter kärandens val,
väckas vid en domstol som,
enligt lagen i den stat där
domstolen är belägen, är behörig
och inom vars jurisdiktions-
område en av följande orter är
belägen;
(a) den ort där svaranden
har sitt huvudkontor eller, om
huvudkontor saknas, den ort där
svaranden är varaktigt bosatt;
eller
(b) den ort där avtalet
ingicks, förutsatt att svaranden
där har driftställe för sin rörelse,
filial eller företrädare genom
vars förmedling avtalet ingåtts;
eller
(c) den ort där lastnings-
eller lossningshamnen är
belägen; eller
(d) annan ort som för detta
ändamål har angetts i avtalet om
sjötransport.
2. (a) Oavsett vad som
föreskrivs i de föregående
bestämmelserna i denna artikel
får talan väckas vid domstol för
den hamn eller den ort i en
fördragsslutande stat där det
fartyg med vilket godset har
101
same ownership may have been
arrested in accordance with
applicable rules of the law of
that State and of intemational
law. However, in such a case, at
the petition of the defendant, the
claimant must remove the action,
at his choice, to one of the
jurisdictions referred to in
paragraph 1 of this article for the
determination of the claim, but
before such removal the
defendant must furnish security
sufficient to énsure payment of
any judgement that may sub-
sequently be awared to the
claimant in the action.
transporterats eller annat fartyg Prop. 1993/94:195
som tillhör samma ägare har Bilaga 5
blivit föremål för kvarstad eller
annan säkerhetsåtgärd i enlighet
med i den staten tillämplig lag
och i enlighet med internationell
rätt. I ett sådant fall måste dock
talan på svarandens begäran
flyttas över, efter kärandens val,
till en av de domstolar som
anges i första punkten för att
denna skall avgöra tvisten, men
innan en sådan överflyttning
måste svaranden ställa tillräcklig
säkerhet för ersättning som
senare genom dom kan komma
att tillerkännas käranden i målet.
(b) All questions relating to the
sufficiency or otherwise of the
security shall be determined by
the court of the port or place of
arrest.
3. No judicial proceedings
relating to carriage of goods
under this Convention may be
instituted in a place not specified
in paragraph 1 or 2 of this
article. The provisions of this
paragraph do not constitute an
obstacle to the jurisdiction of the
Contracting State for provisional
or protective measures.
4. (a) Where an action has been
instituted in a court competent
under paragraph 1 or 2 of this
article or where judgement has
been delivered by such a court,
no new action may be started
between the same parties on the
same grounds unless the
judgement of the court before
(b) Alla frågor om
säkerhetens tillräcklighet eller
som eljest rör säkerheten skall
avgöras av domstolen för den
hamn eller den ort där beslutet
om kvarstad eller annan
säkerhetsåtgärd har fattats.
3. Rättsliga åtgärder som
hänför sig till godstransport
enligt denna konvention får inte
inledas på en ort som inte anges
i första och andra punkten i
denna artikel. Bestämmelserna i
denna punkt utgör inte hinder för
en domstol i en fördragsslutande
stat att fatta provisoriska beslut
eller vidta säkerhetsåtgärder.
4. (a) Om talan har väckts
vid en domstol som är behörig
enligt första eller andra punkten
i denna artikel eller om dom har
avkunnats av en sådan domstol,
får ny talan på samma grunder
inte väckas mellan samma parter,
såvida inte domen som avkunnats
av den domstol vid vilken den
102
which the first action was
instituted is not enforceable in
the country in which the new
proceedings are instituted;
(b) for the purpose of this
article the institution of measures
with a view to obtaining
enforcement of a judgement is
not considered as the starting of
a new action;
(c) for the purpose of this
article, the removal of an action
to a different court within the
same country, or to a court in
another country, in accordance
with paragraph 2 (a) of this
article, is not be considered as
the starting of a new action.
5. Notwithstanding the
provisions of the preceding
paragraphs, an agreement made
by the parties, after a claim
under the contract of carriage by
sea has arisen, which designates
the place where the claimant
may institute an action, is
effective.
Article 22. Arbitration
1. Subject to the provisions of
this article, parties may provide
by agreement evidenced in
writing that any dispute that may
arise relating to carriage of
goods under this Convention
shall be referred to arbitration.
2. Where a charter-party
contains a provision that disputes
arising thereunder shall be
referred to arbitration and a bill
of lading issued pursuant to the
charter-party does not contain a
special annotation providing that
första talan väcktes, inte är
verkställbar i den stat där den
nya rättegången har inletts;
(b) vid tillämpningen av
denna artikel skall vidtagna
åtgärder för verkställighet av en
dom inte anses som väckande av
ny talan;
(c) vid tillämpningen av
denna artikel skall överflyttning
av talan enligt andra punkten (a)
till en särskild domstol i samma
stat eller till en domstol i en
annan stat inte anses som
väckande av ny talan.
5. Oavsett vad som
föreskrivs i de föregående
punkterna skall ett avtal mellan
parterna efter det att tvist
uppkommit i anledning av avtalet
om sjötransport, vilket avtal
anger den ort där käranden får
väcka talan, vara giltigt.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
Artikel 22. Skiljedom
1. I enlighet med bestäm-
melserna i denna artikel får
parterna skriftligen avtala att
uppkommen tvist som hänför sig
till godstransport enligt denna
konvention skall hänskjutas till
avgörande genom skiljedom.
2. Om ett certeparti
innehåller en bestämmelse om att
tvister som hänför sig till detta
skall hänskjutas till avgörande
genom skiljedom och ett
konossement som har utfärdats
enligt certepartiet inte innehåller
103
such provision shall be binding
upon the holder of the bill of
lading, the carrier may not
invoke such provision as against
a holder having acquired the bill
of lading in good faith.
3. The arbitration proceedings
shall, at the option of the
claimant, be instituted at one of
the following places:
(a) a place in a State within
whose territory is situated:
(i) the principal place of
business of the defendant or, in
the absence thereof, the habitual
residence of the defendant; or
(ii) the place where the
contract was made, provided that
the defendant has there a place
of business, branch or agency
through which the contract was
made; or
(iii) the port of loading or the
port of discharge; or
(b) any place designated for
that purpose in the arbitration
clause or agreement.
4. The arbitrator or abritration
tribunal shall apply the rules of
this Convention.
5. The provisions of
paragraphs 3 and 4 of this article
are deemed to be part of every
arbitration clause or agreement,
and any term of such clause or
agreement which is inconsistent
therewith is null and void.
6. Nothing in this article
affects the validity of an
en särskild anteckning om att en
sådan bestämmelse skall vara
bindande för innehavaren av
konossementet, får transportören
inte åberopa bestämmelsen mot
en innehavare som har förvärvat
konossementet i god tro.
3. Skiljedomsförfarandet
skall, efter kärandens val,
inledas på en av följande orter:
(a) en ort i en stat inom
vars territorium är belägen;
(i) den ort där svaranden
har sitt huvudkontor eller, om
sådan ort saknas, den ort där
svaranden är varaktigt bosatt;
eller
(ii) den ort där avtalet
ingicks, förutsatt att svaranden
där har driftställe för sin rörelse,
filial eller företrädare genom
vars förmedling avtalet har
ingåtts; eller
(iii) den ort där lastnings-
hamnen eller lossningshamnen är
belägen; eller
(b) annan ort som för detta
ändamål angetts i skiljdoms-
klausulen eller i skiljeavtalet.
4. Skiljemannen eller
skiljedomstolen skall tillämpa
bestämmelserna i denna
konvention.
5. Bestämmelserna i tredje
och fjärde punkten i denna
artikel skall anses utgöra del av
varje skiljedomsklausul eller
skiljeavtal och ett villkor i en
sådan klausul eller i ett sådant
avtal som strider mot dessa
bestämmelserna är ogiltigt.
6. Inget i denna artikel
påverkar giltigheten av ett
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
104
agreement relating to arbitration
made by the parties after the
claim under the contract of
carriage by sea has arisen.
PART VI. SUPPLEMENTARY
PROVISIONS
Article 23. Contractual
stipulations
1. Any stipulation in a contract
of carriage by sea, in a bill of
lading, or in any other document
evidencing the contract of
carriage by sea is null and void
to the extent that it derogates,
directly or indirectly from the
provisions of this Convention.
The nullity of such a stipulation
does not affect the validity of the
other provisions of the contract
or document of which it forms a
part. A clause assigning benefit
of insurance of the goods in
favour of the carrier, or any
similar clause, is null and void.
2. Notwithstanding the
provisions of paragraph 1 of this
article, a carrier may increase
his responsibilities and obliga-
tions under this Convention.
3. Where a bill of lading or
any other document evidencing
the contract of carriage by sea is
issued, it must contain a
statement that the carriage is
subject to the provisions of this
Convention which nullify any
stipulation derogating therefrom
to the detriment of the shipper or
the consignee.
4. Where the claimant in
skiljeavtal som parterna ingått
efter att tvist uppkommit i
anledning av avtalet om
sjötransport.
DEL VI. KOMPLETTERANDE
BESTÄMMELSER
Artikel 23. Avtalsvillkor
1. Ett villkor i ett avtal om
sjötransport, konossement eller
annat dokument som utgör bevis
om avtalet om sjötransport är
ogiltigt i den mån det, direkt
eller indirekt, avviker från
bestämmelserna i denna konven-
tion. Ogiltigheten av sådant
villkor påverkar inte giltigheten
av andra villkor i det avtal eller
det dokument i vilket villkoret
utgör del. En bestämmelse som
ger transportören rätt till för-
säkringsersättning för godset
eller annan liknande bestämmelse
är ogiltig.
2. Oavsett vad som
föreskrivs i första punkten i
denna artikel kan en transportör
utöka sitt ansvar och sina
förpliktelser enligt denna kon-
vention.
3. Utfärdas ett konossement
eller ett annat dokument som
utgör bevis om avtalet om
sjötransport skall det innehålla
en uppgift om att transporten är
underkastad bestämmelserna i
denna konvention och att villkor
som avviker därifrån till av-
sändarens, avlastarens eller
mottagarens nackdel är ogiltiga.
4. Om den skadelidande,
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
105
respect of the goods has incurred
loss as a result of a stipulation
which is null and void by virtue
of the present article, or as a
result of the omission of the
statement referred to in
paragraph 3 of this article, the
carrier must pay compensation to
the extent required in order to
give the claimant compensation
in accordance with the
provisions of this Convention for
any loss of or damage to the
goods as well as for delay in
delivery. The carrier must, in
addition, pay compensation for
costs incurred by the claimant
for the purpose of exercising his
right, provided that costs
incurred in the action where the
foregoing provision is invoked
are to be determined in
accordance with the law of the
State where proceedings are
instituted.
Article 24. General average
1. Nothing in this Convention
shall prevent the application of
provisions in the contract of
carriage by sea or national law
regarding the adjustment of
general average.
2. With the exception of article
20, the provisions of this
Convention relating to the
liability of the carrier for loss of
or damage to the goods also
determine whether the consignee
may refuse contribution in
general average and the liability
of the carrier to indemnify the
consignee in respect of any such
såvitt avser godset, har åsamkats
förlust till följd av ett villkor
som är ogiltigt enligt denna
artikel eller till följd av att en
uppgift som avses i tredje
punkten i denna artikel har ute-
lämnats, skall transportören utge
ersättning till den skadelidande i
den utsträckning som erfordras
för att ge honom ersättning
enligt bestämmelserna i denna
konvention för såväl förlust av
eller skada på godset som för
dröjsmål med utlämnandet.
Transportören skall härutöver
utge ersättning för kostnader som
dem skadelidande har ådragit sig
för att utöva sin rätt, dock under
förutsättning att kostnaderna i
det mål i vilket ovannämnda
villkor åberopats skall fastställas
enligt lagen i den stat där
rättsliga åtgärder har vidtagits.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
Artikel 24. Gemensamt haveri
1. Ingenting i denna konvention
skall hindra tillämpningen av
bestämmelser i avtalet om
sjötransport eller i nationell lag
vilka rör uppgörandet av
gemensamt haveri.
2. Med undantag för artikel
20 skall bestämmelema i denna
konvention om transportörens
ansvar för förlust av eller skada
på godset även avgöra om
mottagaren far vägra att utge
bidrag vid gemensamt haveri
ävensom reglera transportörens
skyldighet att ersätta mottagaren
för vad denne har utgett i sådant
106
contribution made or any salvage
paid.
Article 25. Other conventions
1. This Convention does not
modify the rights or duties of the
carrier, the actual carrier and
their servants and agents,
provided for in intemational
conventions or national law
relating to the limitation of
liability of owners of seagoing
ships.
2. The provisions of article 21
and 22 of this Convention do not
prevent the application of the
mandatory provisions of any
other multilateral convention
already in force at the date of
this Convention relating to
matters dealt with in the said
artides, provided that the dispute
arises exclusively between
parties having their principal
place of business in State
members of such other
convention. However, this
paragraph does not affect the
application of paragraph 4 of
article 22 of this convention.
3. No liability shall arise under
the provisions of this Convention
for damage caused by a nuclear
incident if the operator of a
nuclear installation is liable for
such damage:
(a) under either the Paris
Convention of 29 July 1960 on
Third Party Liability in the Field
of Nuclear Energy as amended
by the Additional Protocol of 28
January 1964 or the Vienna
bidrag eller i bärgarlön.
Artikel 25. Andra konventioner
1. Denna konvention inskränker
inte transportörens, undertrans-
portörens och deras anställdas
och medhjälpares rättigheter och
skyldigheter enligt internationella
konventioner eller nationell lag
om ansvarsbegränsning för ägare
av fartyg som används till fart i
öppen sjö.
2. Bestämmelserna i
artiklarna 21 och 22 i denna
konvention hindrar inte
tillämpningen av tvingande
bestämmelser i någon annan
multilateral konvention som
redan trätt i kraft när denna
konvention avslutas och som
avser frågor som behandlas i
nämnda artiklar, förutsatt att
tvisten uteslutande uppkommer
mellan parter som har sitt
huvudkontor i stater anslutna till
en sådan konvention. Denna
punkt påverkar dock inte
tillämpningen av artikel 22 fjärde
punkten i denna konvention.
3. Ansvar skall inte
uppkomma enligt bestäm-
melserna i denna konvention för
skada som har orsakats av en
atomolycka om atomanläggnings-
innehavaren är ansvarig för
skadan:
(a) enligt antingen Paris-
konventionen av den 29 juli
1960 om tredje mans ansvar på
atomenergiens område i dess
lydelse enligt det den 28 januari
1964 avslutade tilläggsprotokollet
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
107
Convention of 21 May 1963 on
Civil Liability for Nuclear
Damage; or
(b) by virtue of national law
goveming the liability for such
damage, provided that such law
is in all respects as favourable to
persons who may suffer damage
as either the Paris or Vienna
Conventions.
4. No liability shall arise under
the provisions of this Convention
for any loss of or damage to or
delay in delivery of luggage for
which the carrier is responsible
under any international
convention or national law
relating to the carriage of
passengers and their luggage by
sea.
5. Nothing contained in this
Convention prevents a
Contracting State from applying
any other international
convention which is already in
force at the date of this
Convention and which applies
mandatorily to contracts of
carriage of goods primarily by a
mode of transport other than
transport by sea. This provision
also applies to any subsequent
revision or amendent of such
international convention.
Article 26. Unit of account
1. The unit of account referred
to in article 6 of this Convention
is the Special Drawing Right as
defined by the International
Monetary Fund. The amounts
mentioned in article 6 are to be
eller Wienkonventionen av den
21 maj 1963 om ansvarighet för
atomskada, eller
(b) på grund av nationell
lag som reglerar ansvaret för
sådan skada, förutsatt att sådan
lag i alla hänseenden är lika
gynnsam för personer som lider
skada som antingen Paris- eller
Wienkonventionen.
4. Ansvar skall inte
uppkomma enligt bestäm-
melserna i denna konvention för
förlust av eller skada på eller
dröjsmål med utlämnandet av
resgods som transportören är an-
svarig för enligt någon
internationell konvention eller
nationell lag rörande befordran
till sjöss av passagerare och
deras resgods.
5. Inget i denna konvention
hindrar en fördragsslutande stat
från att tillämpa någon inter-
nationell konvention som redan
trätt i kraft när denna konvention
avslutas och som är tvingande i
fråga om avtal om godstransport
med huvudsakligen annat trans-
portsätt än sjötransport. Denna
bestämmelse är även tilllämplig
på senare ändring av eller tillägg
till en sådan internationell
konvention.
Artikel 26. Beräkningsenhet
1. Med beräkningsenhet avses i
artikel 6 i denna konvention
särskilda dragningsrätter såsom
de definieras av Internationella
valutafonden. De i artikel 6
angivna beloppen skall omräknas
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
108
converted into the national
currency of a State according to
the value of such currency at the
date of judgement or the date
agreed upon by the parties. The
values of a national currency, in
terms of the Special Drawing
Right of a Contracting State
which is a member of the
International Monetary Fund is
to be calculated in accordance
with the method of valuation
applied by the International
Monetary Fund in effect at the
date in question for its
operations and transactions. The
value of a national currency in
terms of the Special Drawing
Right of a Contracting State
which is not a member of the
International Monetary Fund is
to be calculated in a manner
determined by that State.
2. Nevertheless, those States
which are not menbers of the
International Monetary Fund and
whose law does not permit the
application of the provisions of
paragraph 1 of this article may,
at the time of signature, or at the
time of ratification, acceptance,
approval or accession or at any
time thereafter, declare that the
limits of liability provided for in
this Convention to be applied in
their territories shall be fixed as:
12,500 monetary units per
package or other shipping unit or
37.5 monetary units per
kilogramme of gross weight of
the goods.
3. The monetary unit referred
to in paragraph 2 of this article
corresponds to sixty-five and a
till en stats nationella mynt efter
kursen på dagen för dom eller
den dag som parterna kommit
överens om. Värdet av en
fördragsslutande stats nationella
mynt uttryckt i särskilda
dragningsrätter skall för stat,
som är medlem av Inter-
nationella valutafonden,
bestämmas enligt den be-
räkningsmetod, som valuta-
fonden sagda dag tillämpar för
sin verksamhet och sina transak-
tioner. Värdet av fördrags-
slutande stats nationella mynt
uttryckt i särskilda drag-
ningsrätter skall för stat, som
inte är medlem av Internationella
valutafonden, beräknas på sätt
som bestäms av den staten.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
2. Stater som inte är
medlemmar av Internationella
valutafonden och vilkas lagar
inte medger tillämpning av
bestämmelserna i första punkten
må dock, vid undertecknande
eller vid ratifikation, antagande,
godkännande eller anslutning,
eller närhelst därefter, förklara
att de ansvarsgränser som avses
i denna konvention skall vid
tillämpning inom deras territorier
bestämmas enligt följande: 12
500 monetära enheter för varje
kolli eller annan skeppningsenhet
eller 37,5 monetära enheter för
varje kilo av godsets bruttovikt.
3. Den monetära enhet som
avses i andra punkten motsvarar
sextiofem och ett halvt milligram
109
half milligrammes of gold of
millesimal fineness nine
hundred. The conversion of the
amounts referred to in paragraph
2 into the national currency is to
be made according to the law of
the State concemed.
4. The calculation mentioned
in the last sentence of paragaph
1 and the conversion mentioned
in paragaph 3 of this article is to
be made in such a manner as to
express in the national currency
of the Contracting State as far as
possible the same real value for
the amounts in article 6 as is
expressed there in units of
account. Contracting States must
communicate to the depositary
the manner of calculation
pursuant to paragraph 1 of this
article, or the result of the
conversion mentioned in
paragraph 3 of this article, as the
case may be, at the time of
signature or when depositing
their instruments of ratification,
acceptance, approval or
accession, or when availing
themselves of the option
provided for in paragraph 2 of
this article and whenever there is
a change in the manner of such
calculation or in the result of
such conversion.
PART VII. FINAL CLAUSES
Article 27. Depositary
The Secretary-General of the
United Nations is hereby
designated as the depositary of
guld av niohundra tusendelars
finhet. Omräkningen av detta
belopp till nationellt mynt skall
ske enligt lagen i staten i fråga.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
4. Den i första punkten
sista meningen nämnda
beräkningen och den i tredje
punkten nämnda omräkningen
skall göras så att de så långt
möjligt i den fördragsslutande
statens myntslag ger uttryck för
samma realvärde som det som
uttrycks i beräkningsenheter i
artikel 6. Fördragsslutande stater
skall underrätta depositarien om
den beräkningsmetod som staten
tillämpar enligt första punkten i
denna artikel eller resultatet av
omräkningen enligt tredje
punkten i denna artikel, antingen
vid undertecknandet eller när in-
strumenten om ratifikation,
antagande, godkännande eller
anslutning deponeras, eller när
de använder sig av den valrätt
som anges i andra punkten i
denna artikel samt varje gång
ändring görs i nämnda
beräkningsmetod eller med
avseende på resultatet av nämnda
omräkning.
DEL VII. SLUTBESTÄM-
MELSER
Artikel 27. Depositarie
Förenta Nationernas gene-
ralsekreterare utses härmed till
konventionens depositarie.
110
this Convention.
Article 28. Sig nature,
ratification, acceptance,
approval, accession
1. This Convention is open for
signature by all States until 30
April 1979 at the Headquarters
of the United Nations, New
York.
2. This Convention is subject
to ratification, acceptance or
approval by the signatory States.
3. After 30 April 1979, this
Convention will be open for
accession by all States which are
not signatory States.
4. Instruments of ratification,
acceptance, approval and
accession are to be deposited
with the Secretary-General of the
United Nations.
Article 29. Reservations
No reservations may be made to
this Convention.
Article 30. Entry into force
1. This Convention enters into
force on the first day of the
month following the expiration
of one year from the date of
deposit of the 20th instrument of
ratification, acceptance, approval
or accession.
2. For each State which
becomes a Contracting State to
this Convention after the date of
the deposit of the 20th
instrument of ratification,
acceptance, approval or
Artikel 28. Undertecknande,
ratifikation, antagande,
godkännande och anslutning
1. Denna konvention är öppen
för undertecknande av alla stater
vid Förenta Nationernas
högkvarter i New York till och
med den 30 april 1979.
2. Denna konvention kan
ratificeras, antagas eller
godkännas av signatärstatema.
3. Efter den 30 april 1979
är denna konvention öppen för
anslutning av alla stater som inte
är signatärstater.
4. Instrument om ratifika-
tion, antagande, god kännande
och anslutning skall deponeras
hos Förenta Nationernas general-
sekreterare.
Artikel 29. Reservationer
Inga reservationer får göras be-
träffande denna konvention.
Artikel 30. Ikraftträdande
1. Denna konvention träder i
kraft första dagen i den månad
som följer på utgången av ett år
efter den dag då det tjugonde
instrumentet om ratifikation,
antagande, godkännande eller an-
slutning har deponerats.
2. För stat som tillträder
denna konvention efter den dag
då det tjugonde instrumentet om
ratifikation, antagande, god-
kännande eller anslutning har
deponerats, träder denna
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
111
accession, this Convention enters
into force on the first day of the
month following the expiration
of one year after the deposit of
the appropriate instrument on
behalf of that State.
3. Each Contracting State shall
apply the provisions of this
Convention to contracts of
carriage by sea concluded on or
after the date of the entry into
force of this Convention in
respect to that State.
konvention i kraft första dagen Prop. 1993/94:195
i den månad som följer på Bilaga 5
utgången av ett år efter den dag
då denna stat deponerade ett
vederbörligt instrument.
3. Varje fördragsslutande
stat skall tillämpa bestäm-
melserna i denna konvention på
avtal om sjötransport som
träffats på eller efter den dag
som denna konvention trätt i
kraft beträffande den staten.
Article 31. Denunciation of other
conventions
1. Upon becoming a Contracting
State to this Convention, any
State party to the International
Convention for the Unification
of Certain Rules relating to Bills
of Lading signed at Brussels on
25 August 1924 (1924
Convention) must notify the
Government of Belgium as the
depositary of the 1924
Convention of its denunciation of
the said Convention with a
declaration that the denunciation
is to take effect as from the date
when this Convention enters inot
force in respect of that State.
2. Upon the entry into force of
this Convention under paragraph
1 of article 30, the depositary of
this Convention must notify the
Government of Belgium as the
depositary of the 1924
Convention of the date of such
entry into force, and of the
names of the Contracting States
in respect of which the
Artikel 31. Uppsägning av andra
konventioner
1. Vid tillträdandet av denna
konvention skall stat som har
tillträtt den i Bryssel den 25
augusti 1924 undertecknade
internationella konventionen om
fastställande av vissa gemen-
samma bestämmelser i fråga om
konossement (1924 års
konvention) underrätta den
belgiska regeringen, i dess
egenskap av depositarie för 1924
års konvention, om upp-
sägningen av konventionen med
en förklaring om att upp-
sägningen skall gälla från den
dag då denna konvention träder
i kraft beträffande den staten.
2. Vid ikraftträdandet av
denna konvention enligt artikel
30 första punkten skall konven-
tionens depositarie underrätta
den belgiska regeringen, i dess
egenskap av depositarie för 1924
års konvention, om dagen för
ikraftträdandet och om namnen
på de fördragsslutande stater
beträffande vilka konventionen
112
Convention has entered into
force.
3. The provisions of paragraph
1 and 2 of this article apply
correspondingly in respect of
States parties to the Protocol
signed on 23 February 1968 to
amend the International
Convention for the Unification
of Certain Rules relating to Bills
of Lading signed at Brussels on
25 August 1924.
4. Notwithstanding article 2 of
this Convention, for the purposes
of paragraph 1 of this article, a
Contracting State may, if it
deems it desirable, defer the
denunciation of the 1924
Convention and of the 1924
Convention as modified by the
1968 Protocol for a maximum
period of five years from the
entry into force of this
Convention. It will then notify
the Government of Belgium of
its intention. During this
transitory period, it must apply
to the Contracting States this
Convention to the exclusion of
any other one.
Article 32. Revision and
amendmen t
1. At the request of not less than
one-third of the Contracting
States to this Convention, the
depositary shall convence a
conference of the Contracting
States for revising or amending
it.
har trätt i kraft.
3. Bestämmelserna i första
och andra punkterna i denna
artikel gäller även beträffande
stater som har tillträtt det den 23
februari 1968 undertecknade
tilläggsprotokollet till den i
Bryssel den 25 augusti 1924
undertecknade internationella
konventionen om fastställande av
vissa gemensamma bestämmelser
i fråga om konossement.
4. Oavsett vad som
föreskrivs i artikel 2 i denna
konvention kan, för de ändamål
som avses i första punkten i
denna artikel, en fördrags-
slutande stat, om den så önskar,
uppskjuta uppsägningen av 1924
års konvention i dess
ursprungliga eller i dess genom
1968 års tilläggsprotokoll
ändrade lydelse i högst fem år
från denna konventions ikraft-
trädande. Staten i fråga skall då
underrätta den belgiska
regeringen om dess avsikt.
Under övergångsperioden skall
staten, med uteslutande av varje
annan konvention, tillämpa
denna konvention gentemot
övriga fördragsslutande stater.
Artikel 32. Revidering och
ändring
1. På begäran av minst en tredje-
del av de fördragsslutande
staterna skall depositarien sam-
mankalla en konferens bestående
av de fördragsslutande staterna
för att revidera eller ändra denna
konvention.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
113
8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
2. Any instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or
accession deposited after the
entry into force of an amendment
to this Convention, is deemed to
apply to the Convention as
amended.
Article 33. Revision of the
limitation amounts and unit of
account or monetary unit
1. Notwithstanding the pro-
visions of article 32, a con-
ference only for the purpose of
altering the amount specified in
article 6 and paragraph 2 of
article 26, or of substistuting
either or both of the units
defined in paragraphs 1 and 3 of
article 26 by other units is be to
covened by the depositary in
accordance with paragaph 2 of
this article. An aiteration of the
amounts shall be made only
because of a significant change
in their real value.
2. A revision conference is to
be convened by the depositary
when not less than one-fourth of
the Contracting States so
request.
3. Any decision by the
conference must be taken by a
two-thirds majority of the
participating States. The
amendment is communicated by
the depositary to all the
Contracting States for acceptance
and to all the States signatories
of the Convention for
information.
2. Instrument om ratifika- Prop. 1993/94:195
tion, antagande, godkännande Bilaga 5
eller anslutning som har
deponerats efter det att en
ändring av denna konvention har
trätt i kraft skall anses gälla
konventionen i dess ändrade
skick.
Artikel 33. Revidering av
begränsningsbelopp och be-
räkningsenhet eller monetär
enhet
1. Utan hinder av bestämmelser
i artikel 32 skall en konferens
med enda syfte att ändra de
belopp som anges i artikel 6 och
i artikel 26 andra punkten eller
att ersätta endera eller båda av
de enheter som anges i artikel 26
första och tredje punkterna med
andra enheter, sammakallas av
depositarien i enlighet med andra
punkten i denna artikel. Ändring
av beloppen skall göras endast
om det har skett en väsentlig
förändring i deras verkliga
värde.
2. Depositarien skall
sammankalla en revisions-
konferens då minst en fjärdedel
av de fördragsslutande staterna
begär det.
3. Ett beslut under
konferensen skall fattas av en
majoritet på två tredjedelar av de
deltagande staterna. Ändringen
skall genom depositarierns
försorg delges alla fördrags-
slutande stater för godkännande
och alla signatärstater för känne-
dom.
114
4. Any amendment adopted
enters into force on the first day
of the month following one year
after its acceptance by two-thirds
of the Contracting States.
Acceptance is to be effected by
the deposit of a formal intrument
to that effect, with the
depositary.
5. After entry into force of an
amendment a Contracting State
which has accepted the
amendment is entitled to apply
the Convention as amended in its
relations with Contracting States
which have not within six
months after the adoption of the
amendment notified the
depositary that they are not
bound by the amendment.
6. Any instrument of ratifica-
tion, acceptance, approval or
accession deposited after the
entry into force of an amendment
to this Convention, is deemed to
apply to the Convention as
amended.
Article 34. Denunciation
1. A Contracting State may
denounce this Convention at any
time by means of a notification
in writing addressed to the
depositary.
2. The denunciation takes
effect on the first day of the
month following the expiration
of one year after the notification
is received by the depositary.
Where a longer period is
specified in the notification, the
denunciation takes effect upon
the expiration of such longer
4. En antagen ändring
träder i kraft första dagen i den
månad som följer på utgången av
ett år efter godkännande av två
tredjedelar av de fördrags-
slutande staterna. Godkännande
sker genom deponering av ett i
behörig form upprättat instru-
ment hos depositarien.
5. Sedan en ändring har
trätt i kraft har en för-
dragsslutande stat som har
antagit ändringen rätt att tillämpa
den ändrade konventionen i
förhållande till fördragsslutande
stater som inte inom sex
månader efter antagandet av
ändringen har underrättat
depositarien om att de inte är
bundna av ändringen.
6. Ett intrument om
ratifikation, antagande, god-
kännande eller anslutning som
har deponerats efter det att en
ändring av denna konvention har
trätt i kraft skall anses gälla kon-
ventionen i dess ändrade skick.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
Artikel 34. Uppsägning
1. En fördragsslutande stat får
när som helst uppsäga denna
konvention genom en skriftlig
underrättelse ställd till de-
positarien.
2. Uppsägningen träder i
kraft första dagen i den månad
som följer på utgången av ett år
efter det att depositarien har
mottagit underrättelsen. Om en
senare tidpunkt anges i
underrättelsen träder upp-
sägningen i kraft vid denna
senare tidpunkt efter det att de-
115
period after the notification is
received by the depositary.
DONE at Hamburg, this thirty-
first day of March one thousand
nine hundred and seventy-eight,
in a single original, of which the
Arabic, Chinese, English,
French, Russian and Spanish
texts are equally authentic.
IN WITNESS WHEREOF the
undersigned plenipotentiaries,
being duly authorized by their
respective Governments, have
signed the present Convention.
COMMON UNDERST ANDING
ADOPTED BY THE UNITED
NATIONS CONFERENCE ON
THE CARRIAGE OF GOODS
BY SEA
It is the common understanding
that the liability of the carrier
under this Convention is based
on the principle of presumed
fault or neglect. This means that,
as a rule, the burden of proof
rests on the carrier but, with
respect to certain cases, the
provisions of the Convention
modify this rule.
positarien har mottagit under-
rättelsen.
UPPRÄTTAD i Hamburg
den 31 mars 1978 i ett enda
originalexemplar av vilket de
arabiska, kinesiska, engelska,
franska, ryska och spanska
texterna äger lika vitsord.
TILL BEKRÄFTELSE
HÄRAV har undertecknade
befullmäktigade, som är veder-
börligen bemyndigade av sina
respektive regeringar, under-
tecknat denna konvention.
UTTALANDE OM EN
GEMENSAM UPPFATTNING
ANTAGET VID FÖRENTA
NATIONERNAS KONFERENS
OM SJÖTRANSPORT AV
GODS
Prop. 1993/94:195
Bilaga 5
Det är en gemensam uppfattning
att transportörens ansvar enligt
denna konvention grundas på
principen om presumerat fel eller
presumerad försummelse. Detta
betyder att bevisbördan i regel
vilar på transportören men att
konventionens bestämmelser i
vissa fall innebär avsteg från
denna regel.
116
|
SjöL |
Förslaget till ny sjölag |
|
1 kap. | |
|
1 § |
1 kap. 1 § |
|
2 § |
2 § |
|
3 § |
3 § |
|
4 § |
4 § |
|
5 § |
5 § |
|
6 § |
6 § |
|
7 § |
7 § |
|
8 § |
8 § |
|
9 § |
9 § |
|
10 § |
10 § |
|
2 kap. | |
|
11 § |
2 kap. 1 § |
|
12 § |
2 § |
|
13 § |
3 § |
|
14 § |
4 § |
|
15 § |
5 § |
|
16 § |
6 § |
|
17 § |
7 § |
|
18 § |
8 § |
|
19 § |
9 § |
|
20 § |
10 § |
|
21 § |
H § |
|
22 § |
12 § |
|
23 § |
13 § |
|
24 § |
14 § |
|
25 § |
15 § |
|
26 § |
16 § |
|
27 § |
17 § |
|
28 § |
18 § |
|
29 § |
19 § |
|
30 § |
20 § |
|
31 § |
21 § |
|
32 § |
22 § |
|
33 § |
23 § |
|
34 § |
24 § |
|
35 § |
25 § |
|
36 § |
26 § |
|
37 § |
27 § |
117
|
SjöL |
Förslaget till ny sjölag Prop. 1993/94:195 Bilaga 6 |
|
38 § 39 § |
28 § 29 § |
|
3 kap. 40 § 41 § 42 § 43 § 44 § 45 § 46 § 47 § 48 § 49 § 50 § 51 § 52 § 53 § 54 § 55 § 56 § 57 § |
5 kap. 1 § 2§ 3 § 4 § 5 § 6 § 7 § 8 § 9 § 10 § H § 12 § 13 § 14 § 15 § 16 § 17 § 18 § |
|
4 kap. 58 § 59 § 59 a § 60 § 61 § 62 § 63 § 64 § 65 § 66 § 67 § 68 § 69 § 70 § |
6 kap. 1 § 2 § 3 § 4 § 5 § 6 § 7 § 8 § 9 § 10 § 11 § 12 § 13 § 14 § |
|
5 kap. 71 § 72 § första stycket |
13 kap. 1 § och 14 kap. 1 § 13 kap. 4 § första och andra |
|
72 § andra och tredje styckena 73 § |
14 kap. 3 § första stycket |
118
SjöL
Förslaget till ny sjölag
Prop. 1993/94:195
Bilaga 6
74 §
75 §
76 §
77 §
78 §
79 §
80 § första stycket
80 § andra stycket
81 § första stycket
81 § andra och tredje styckena
82 §
83 §
84 §
85 §
86 §
87 § första stycket
87 § andra stycket
88 §
89 § första stycket
89 § andra stycket
90 §
91 §
92 §
93 § första stycket
93 § andra stycket
94 §
95 §
96 § första meningen
96 § andra meningen
97 § första stycket
97 § andra stycket
98 § första stycket
98 § andra stycket
99 §
100 §
14 kap. 3 § andra stycket
14 kap. 4 § första stycket
13 kap. 12 § andra stycket
samt 14 kap. 7 §
14 kap. 9 § första och andra
styckena
14 kap. 9 § tredje stycket
14 kap. 10 §
14 kap. 15 § första stycket
14 kap. 11 §
14 kap. 12 §
14 kap. 13 § första stycket
14 kap. 13 § andra stycket
14 kap. 14 §
14 kap. 15 §
14 kap. 11 § tredje stycket
13 kap. 5 § första meningen
samt 14 kap. 16 § första stycket
13 kap. 5 § första meningen
samt 14 kap. 17 § första stycket
13 kap. 13 § första stycket
samt 14 kap. 16 § tredje stycket
13 kap. 7 § samt 14 kap. 17 §
andra stycket
13 kap. 8 § samt 14 kap. 17 §
andra stycket
13 kap. 9 § samt 14 kap. 17 §
andra stycket
13 kap. 44 § samt 14 kap. 18 §
14 kap. 36 § första stycket
13 kap. 40 § samt 14 kap. 37 §
13 kap. 41 § första stycket
13 kap. 12 § första stycket
samt 14 kap. 19 §
14 kap. 20 § första stycket
14 kap. 36 § första stycket
119
SjöL
Förslaget till ny sjölag
Prop. 1993/94:195
Bilaga 6
|
§ |
13 kap. 12 § första och tredje |
|
§ |
13 kap. 16 § samt 14 kap. 19 § |
|
§ |
13 kap. 16 § samt 14 kap. 19 § |
|
§ |
13 kap. 17 § samt 14 kap. 19 § |
|
§ |
14 kap. 23 § första och tredje |
|
§ |
14 kap. 23 § första stycket |
|
§ första stycket |
13 kap. 18 § första stycket |
|
§ andra stycket |
13 kap. 15 § andra stycket |
|
§ |
13 kap. 18 § första stycket |
|
§ § § |
14 kap. 36 § första stycket |
|
13 kap. 18 § andra stycket | |
|
§ |
13 kap. 19 § samt 14 kap. 25 § första stycket |
|
§ första och andra styckena |
13 kap. 20 § samt 14 kap. 25 § tredje stycket |
|
§ tredje stycket |
... |
|
§ |
14 kap. 26 § |
|
§ |
13 kap. 21 § |
|
§ |
13 kap. 22 § första stycket |
|
§ |
13 kap. 23 § samt 14 kap. 25 § andra stycket |
|
§ första stycket |
13 kap. 24 § första stycket, 27 § första stycket |
|
§ andra stycket a), b) och 1) |
13 kap. 25 § andra stycket och 26 § första stycket samt 14 kap. 27 § första stycket |
|
§ tredje stycket |
13 kap. 26 § andra stycket |
|
§ fjärde stycket |
13 kap. 25 § tredje stycket |
|
§ |
13 kap. 41 § samt 14 kap. 22 § |
|
§ första stycket |
13 kap. 29 § samt 14 kap. 27 § första stycket |
|
§ andra stycket |
13 kap. 30 § samt 14 kap. 27 § första stycket |
120
SjöL
Förslaget till ny sjölag
Prop. 1993/94:195
Bilaga 6
120 § tredje stycket
120 § fjärde stycket
120 § femte stycket
121 § första och andra styckena
121 § tredje stycket
122 § första och andra styckena
122 § tredje stycket
123 § första stycket
123 § andra stycket
124 §
125 §
126 § första stycket
126 § andra och tredje styckena
127 §
128 §
129 §
130 §
131 § första stycket
131 § andra stycket första meningen
131 § andra stycket andra meningen
131 § tredje stycket
132 § första stycket
132 § andra och tredje styckena
133 § första stycket
13 kap. 31 § samt 14 kap.
27 § första stycket
13 kap. 4 § andra stycket
13 kap. 33 § samt 14 kap.
27 § första stycket
13 kap. 38 § första och
andra styckena samt 14 kap.
27 § första stycket
13 kap. 32 § samt 14 kap.
27 § första stycket
13 kap. 33 § samt 14 kap.
27 § första stycket
13 kap. 35 § första stycket
samt 14 kap. 27 § första stycket
13 kap. 36 § första stycket
och 37 § andra stycket samt
14 kap. 27 § första stycket
13 kap. 10 § första stycket
samt 14 kap. 6 §
13 kap. 10 § andra och tredje
styckena samt 14 kap. 24 §
13 kap. 14 § första stycket
samt 14 kap. 29 § första stycket
14 kap. 28 §
13 kap. 14 § första stycket
samt 14 kap. 29 § andra stycket
13 kap. 15 § första stycket
samt 14 kap. 30 §
13 kap. 15 § fjärde stycket
samt 14 kap. 21 §
14 kap. 31 §
13 kap. 11 § första stycket
samt 14 kap. 32 § första stycket
13 kap. 11 § fjärde stycket
samt 14 kap. 32 § tredje stycket
14 kap. 33 § första stycket
14 kap. 35 §
13 kap. 11 § andra stycket
samt 14 kap. 32 § första stycket
och 35 §
14 kap. 33 § andra stycket
13 kap. 11 § tredje stycket
samt 14 kap. 34 §
121
SjöL
Förslaget till ny sjölag
Prop. 1993/94:195
Bilaga 6
|
133 § andra stycket |
13 kap. 15 § fjärde stycket |
|
134 § första stycket |
13 kap. 11 § fjärde stycket |
|
134 § andra stycket |
— |
|
135 § första och andra styckena |
13 kap. 15 § tredje stycket |
|
135 § tredje stycket |
13 kap. 15 § gärde stycket |
|
136 § |
13 kap. 15 § tredje stycket |
|
137 § |
14 kap. 58 § första stycket |
|
138 § första meningen |
14 kap. 52 § andra stycket |
|
138 § andra meningen |
14 kap. 60 § |
|
139 § |
14 kap. 61 § |
|
140 § |
14 kap. 67 § |
|
141 § |
14 kap. 62 § första stycket |
|
142 § |
14 kap. 58 § andra och |
|
143 § |
14 kap. 69 § |
|
144 § första stycket |
14 kap. 70 § första stycket |
|
144 § andra stycket |
14 kap. 72 § första stycket |
|
145 § |
14 kap. 73 § andra stycket |
|
146 § stycket |
14 kap. 55 § och 64 § första |
|
147 § |
14 kap. 57 § och 64 § andra |
|
148 § |
14 kap. 71 § andra stycket |
|
149 § |
14 kap. 65 § första stycket |
|
150 § första stycket och andra |
14 kap. 66 § |
|
150 § andra stycket första meningen |
... |
|
151 § |
13 kap. 42 § första stycket och |
|
152 § första stycket |
13 kap. 46 § första stycket |
|
152 § andra stycket |
13 kap. 48 § samt 14 kap. 5 § andra stycket |
|
153 § |
13 kap. 51 § första stycket |
|
154 § |
13 kap. 42 § andra stycket |
|
155 § |
13 kap. 46 § första stycket 8. |
samt 14 kap. 5 § andra stycket
122
SjöL
Förslaget till ny sjölag
Prop. 1993/94:195
Bilaga 6
|
§ |
13 kap. 52 § samt 14 kap. 5 § |
|
§ |
13 kap. 53 § samt 14 kap. 5 § |
|
§ |
13 kap. 54 § samt 14 kap. 5 § |
|
§ |
13 kap. 55 § samt 14 kap. 5 § |
|
§ första stycket |
13 kap. 42 § tredje stycket |
|
§ andra stycket första meningen |
13 kap. 49 § andra stycket |
|
§ andra stycket andra meningen § |
13 kap. 49 § första och tredje |
|
§ |
13 kap. 50 § första stycket |
|
§ |
13 kap. 50 § andra stycket |
|
§ |
13 kap. 56 § första stycket |
|
§ |
13 kap. 56 § andra stycket |
|
§ |
13 kap. 57 § samt 14 kap. 5 § andra stycket |
|
§ § första stycket |
13 kap. 43 § 13 kap. 3 § första stycket |
|
§ andra stycket första meningen |
13 kap. 24 § första stycket |
|
§ andra stycket andra meningen |
13 kap. 4 § andra stycket, 27 § |
|
§ tredje stycket |
13 kap. 35 § andra stycket |
|
§ fjärde stycket § första stycket |
13 kap. 4 § fjärde stycket 13 kap. 2 § första stycket |
|
§ andra och tredje styckena |
13 kap. 2 § andra stycket |
|
§ första stycket § andra stycket |
13 kap. 2 § tredje stycket 13 kap. 2 § andra stycket 5. 123 |
|
SjöL |
Förslaget till ny sjölag |
|
6 kap. | |
|
171 § |
15 kap. 1 § |
|
173 § |
2 § |
|
174 § |
3 § |
|
175 § |
4 § |
|
176 § |
5 § |
|
177 § |
6 § |
|
178 § |
7 § |
|
179 § |
8 § |
|
180 § |
9 § |
|
181 § |
10 § |
|
182 § |
H § |
|
183 § |
12 § |
|
184 § |
13 § |
|
185 § |
14 § |
|
186 § |
15 § |
|
187 § |
16 § |
|
188 § |
17 § |
|
189 § |
18 § |
|
190 § |
19 § |
|
191 § |
20 § |
|
192 § |
21 § |
|
193 § |
22 § |
|
194 § |
23 § |
|
195 § |
24 § |
|
196 § |
25 § |
|
197 § |
26 § |
|
198 § |
27 § |
|
199 § |
28 § |
|
200 § |
29 § |
|
201 § |
30 § |
|
7 kap. | |
|
211 § |
17 kap. 1 § |
|
212 § |
2 § |
|
213 § |
3 § |
|
214 § |
4 § |
|
215 § |
5 § |
|
216 § |
6 § |
|
217 § |
7 § |
|
218 § |
8 § |
|
219 § |
9 § |
Prop. 1993/94:195
Bilaga 6
124
|
SjöL |
Förslaget till ny sjölag |
|
8 kap. | |
|
220 § |
8 kap. 1 § |
|
221 § |
2 § |
|
222 § |
3 § |
|
223 § |
4 § |
|
9 kap. | |
|
224 § |
16 kap. 1 § |
|
225 § |
2 § |
|
226 § |
3 § |
|
227 § |
4 § |
|
228 § |
5 § |
|
229 § |
6 § |
|
230 § |
7 § |
|
231 § |
8 § |
|
232 § |
9 § |
|
10 kap. | |
|
233 § |
7 kap. 1 § |
|
234 § |
9 kap. 1 § |
|
235 § |
2 § |
|
236 § |
3 § |
|
237 § |
4 § |
|
238 § |
5 § |
|
239 § |
6 § |
|
240 § |
7 § |
|
241 § |
8 § |
|
242 § |
9 § |
|
243 § |
10 § |
|
243 a § |
11 § |
|
11 kap. | |
|
244 § |
3 kap. 36 § |
|
245 § |
37 § |
|
246 § |
38 § |
|
247 § |
39 § |
|
248 § |
40 § |
|
249 § |
41 § |
|
250 § |
42 § |
|
251 § |
43 § |
|
252 § |
44 § |
|
253 § |
45 § |
|
254 § |
46 § |
|
255 § |
47 § |
|
256 § |
48 § |
Prop. 1993/94:195
Bilaga 6
125
SjöL Förslaget till ny sjölag Prop. 1993/94.195
Bilaga 6
|
257 § |
49 § |
|
258 § |
50 § |
|
259 § |
51 § |
|
260 § |
52 § |
|
261 § |
3 kap. 1 § |
|
262 § |
2 § |
|
263 § |
3 § |
|
264 § |
4 § |
|
265 § |
5 § |
|
266 § |
6 § |
|
267 § |
7 § |
|
268 § |
8 § |
|
269 § |
9 § |
|
269 a § |
10 § |
|
270 § |
11 § |
|
271 § |
12 § |
|
272 § |
13 § |
|
273 § |
14 § |
|
274 § |
15 § |
|
275 § |
16 § |
|
276 § |
17 § |
|
277 § |
18 § |
|
278 § |
19 § |
|
279 § |
20 § |
|
280 § |
21 § |
|
281 § |
22 § |
|
282 § |
23 § |
|
283 § |
24 § |
|
284 § |
25 § |
|
285 § |
26 § |
|
286 § |
27 § |
|
287 § |
28 § |
|
287 a § |
29 § |
|
288 § |
30 § |
|
289 § |
31 § |
|
290 § |
32 § |
|
291 § |
33 § |
|
292 § |
34 § |
|
293 § |
35 § |
12 kap
296 §
297 §
298 §
18 kap. 1 §
2 §
3 §
126
SjöL
Förslaget till ny sjölag
Prop. 1993/94:195
Bilaga 6
|
299 § |
4 § |
|
300 § |
5 § |
|
301 § |
6 § |
|
302 § |
7 § |
|
303 § |
8 § |
|
304 § |
9 § |
|
305 § |
10 § |
|
306 § |
11 § |
|
307 § |
12 § |
|
308 § |
13 § |
|
309 § |
14 § |
|
310 § |
15 § |
|
311 § |
16 § |
|
312 § |
17 § |
|
313 § |
18 § |
|
315 § |
19 § |
|
315 a § |
20 § |
|
316 § |
21 § |
|
317 § |
22 § |
|
318 § |
23 § |
|
319 § |
24 § |
|
320 § |
25 § |
13 kap.
323 §
324 §
324 a §
325 §
325 a §
326 §
327 §
328 §
329 §
330 §
331 §
332 §
333 §
334 §
20 kap. 1 §
2 §
3 §
4 §
5 §
6 §
7 §
8 §
9 §
10 §
11 §
12 §
13 §
14 §
14 kap.
336 §
337 §
21 kap. 1 §
2 §
127
SjöL
Förslaget till ny sjölag
Prop. 1993/94:195
Bilaga 6
338 §
339 §
340 §
341 §
342 §
343 §
344 §
5 §
6 §
7 §
8 §
9 §
10 §
11 §
|
15 kap. 350 § 351 § 352 § 353 § 354 § 355 § 356 § 357 § 358 § 359 § 360 § 361 § 362 § 363 § 364 § |
12 kap. 1 § 2 § 3 § 4 § 5 § 6 § 7 § 8 § 9 § 10 § 11 § 12 § 13 § 14 § 15 § |
|
16 kap. 365 § 366 § 367 § 368 § 369 § 370 § 371 § 372 § 373 § 374 § 375 § 376 § |
10 kap. 1 § och 11 kap. 1 § 22 kap. 1 § 2 § 19 kap. 1 § 22 kap. 3 § 4 § 5 § 6 § 7 § 8 § 9 § 10 § |
128
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Ett fartyg anses som svenskt och är berättigat att föra svensk
flagg, om det till mer än hälften ägs av svensk medborgare eller
svensk juridisk person. Regeringen eller, efter regeringens bemyn-
digande, Sjöfartsverket får medge att även annat fartyg, vars drift
står under avgörande svenskt inflytande eller vars ägare har fast
hemvist i Sverige, skall anses som svenskt och vara berättigat att
föra svensk flagg.
Regeringen får meddela föreskrifter om nationalitetshandlingar för
svenska fartyg och får därvid bestämma vad som skall iakttas med
sådana handlingar samt förbjuda att registreringspliktigt fartyg hålls
1 drift utan gällande nationalitetshandling.
2 § Fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och
en största bredd av minst fyra meter, betecknas skepp. Annat fartyg
kallas båt.
Over svenska skepp förs ett skeppsregister. Över vissa båtar förs
ett båtregister enligt bestämmelserna i lagen (1979:377) om registre-
ring av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. Över skepp under bygg-
nad i Sverige förs ett skeppsbyggnadsregister.
Skeppsregistret, båtregistret och skeppsbyggnadsregistret förs av
den myndighet som regeringen bestämmer (registermyndigheten).
Registermyndigheten förestås av en lagfaren inskrivningsdomare.
Efter regeringens förordnande får registren föras med användning av
automatisk databehandling.
3 § Till fartyg med dess skrov och styrinrättning hör fast inredning
och annan till stadigvarande bruk för fartyget ägnad utrustning samt
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
129
9 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
sådana reservdelar som varaktigt förvaras ombord, allt i den mån
fartyget är försett därmed i fartygsägarens intresse.
Utrustning för radiosamband eller navigering räknas dock inte som
tillbehör, om den tillhör någon annan än fartygsägaren eller om
någon annan än fartygsägaren har rätt till utrustningen på grund av
äganderättsförbehåll eller villkor som är att jämställa med sådant
förbehåll.
4 § Bestämmelserna i 3 § skall också tillämpas i fråga om fartyg
under byggnad. Därvid anses ett registrerat skeppsbygge vara försett
även med material, maskineri och annan utrustning som finns på
tillverkarens område och som genom märkning eller på annat sätt
otvetydigt framstår som avsedd att införlivas med skeppet.
5 § Rätt till tillbehör till fartyg eller till fartyg under byggnad får
inte göras gällande särskilt. Detta gäller även i förhållande till
fartygets eller byggets ägare.
Överlåtelse av utrustning som utgör tillbehör till fartyg eller till
fartyg under byggnad gäller inte i något fall mot tredje man förrän
utrustningen har skilts från fartyget eller bygget så att detta inte
längre kan anses vara försett med utrustningen.
6 § Ett skepp som förs in i skeppsregistret skall ha ett namn. Nam-
net bestäms av ägaren. Det skall tydligt skilja sig från andra skepps-
namn i registret och får inte göra intrång i ett särpräglat namnskick,
som används av en annan skeppsägare.
Registermyndigheten får förelägga ägaren att inom en viss tid be-
stämma ett namn som uppfyller kraven i första stycket. I före-
läggandet får vite sättas ut.
Namnet får ändras endast om skeppet eller större andel i skeppet
än hälften övergår till en ny ägare eller om det finns särskilda skäl
för det.
7 § Ett svenskt fartyg skall ha en hemort i Sverige. Ägaren bestäm-
mer hemorten.
Om en hemort inte har anmälts till registermyndigheten, anses
fartygets hemort vara den ort i Sverige där ägaren har sitt hemvist,
eller Stockholm, om han saknar hemvist här eller fartyget ägs av
flera.
8 § Ett fartyg som förs in i skepps- eller båtregistret skall ha en
igenkänningssignal. För skepp utgörs denna av signalbokstäver samt
för båtar av signalbokstäver och siffror. Beteckningen för ett fartygs
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
130
identifiering skall om möjligt stämma överens med igenkännings-
signalen.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om identifiering och får
därvid bestämma om märkning av registrerade fartyg, deras båtar
och redskap samt förbjuda att registrerat fartyg hålls i drift utan
föreskriven märkning.
9 § Ett fartyg skall, när det används till sjöfart, vara sjövärdigt, vari
också innefattas att det är försett med nödvändiga anordningar till
förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande
sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat
att säkerheten för fartyg, liv eller gods inte äventyras.
Om säkerheten på fartyg finns särskilda bestämmelser.
10 § Ett fartyg som skadats skall anses vara icke iståndsättligt inte
bara när iståndsättningen är omöjlig eller, om denna måste äga rum
på annan ort, fartyget inte kan föras dit, utan även när fartyget inte
är värt att sättas i stånd.
På begäran av ägaren skall ett fartyg som inte kan sättas i stånd
säljas såsom efter utmätning för fordran med bästa rätt.
Bestämmelser om besiktning för att fastställa om ett fartyg kan
sättas i stånd finns i 18 kap.
1 § Ett svenskt skepp skall vara infört i skeppsregistret. Regeringen
kan dock bestämma att skepp, som ägs av staten och som är avsett
uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift, inte skall vara
infört i registret.
Ett skepp som är under byggnad i Sverige får föras in i skepps-
byggnadsregistret. Registrering får ske även innan bygget har påbör-
jats, förutsatt att det kan identifieras genom byggnadsnummer,
ritning eller på annat betryggande sätt.
Ett skepp skall registreras under sin igenkänningssignal. Ett
skeppsbygge skall registreras under signalbokstäver. Dessa skall till-
delas det fullbordade skeppet som igenkänningssignal om skeppet
förs in i skeppsregistret. En tilldelad registerbeteckning får inte
ändras.
2 § Den som med äganderätt har förvärvat ett skepp som är registre-
ringspliktigt i hans hand men inte infört i skeppsregistret skall inom
en månad från förvärvet anmäla skeppet för registrering. Om för-
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
131
värvet har skett under villkor som innefattar äganderättsförbehåll
eller är att jämställa med ett sådant förbehåll, skall anmälan göras
inom en månad från det att villkoret upphörde att gälla.
Ägaren av ett skepp som är svenskt och under byggnad skall
anmäla skeppet för registrering i skeppsregistret inom sex månader
från det att skeppet blivit sjösatt. Registermyndigheten kan medge
uppskov om det finns särskilda skäl.
Ett skeppsbygge anmäls för registrering av ägaren.
3 § Förvärv av skepp eller skeppsbygge skrivs in på grundval av re-
gistrering enligt 1 §. Inskrivning och därmed sammanhängande in-
föring i skeppsbyggnadsregistret skall föras över till skeppsregistret
om bygget förs över dit som skepp.
Bestämmelserna i första stycket samt i 4 § och 8-28 §§ om skepp
eller skeppsbyggen skall också tillämpas på andelar i sådan egen-
dom.
4 § Den som med äganderätt har förvärvat ett skepp eller registrerat
skeppsbygge skall inom den tid som anges i 2 § första stycket söka
inskrivning av sin rätt. Ett skeppsbygge kan dock i stället anmälas
för avregistrering enligt 6 §. Den som gör registreringsanmälan
enligt 2 § anses också söka inskrivning av sin rätt.
Ett dödsbo är inte skyldigt att söka inskrivning av sin rätt till ett
skepp eller registrerat skeppsbygge som har tillhört den avlidne i
annat fall än när boet överlåter egendomen. Sådan inskrivning skall
sökas inom en månad från överlåtelsen eller, om bouppteckningen
då inte har registrerats , från registreringen av denna. En make som
har tillskiftats ett skepp eller registrerat skeppsbygge vid bodelning
är skyldig att söka inskrivning av sin rätt endast om egendomen
tidigare tillhörde den andra maken.
Den som har förvärvat ett skepp eller skeppsbygge under villkor
som innefattar äganderättsförbehåll eller som är att jämställa med ett
sådant förbehåll har rätt till inskrivning av sin villkorliga äganderätt.
Om förvärvaren förlorar sin rätt till egendomen på grund av att för-
behållet eller villkoret görs gällande, skall inskrivningen avföras ur
registret på ansökan av överlåtaren eller förvärvaren.
Övergår i fall som avses i tredje stycket förvärvarens eller över-
låtarens rätt till någon annan, skall vad som sägs där och vad som i
övrigt föreskrivs i detta kapitel om inskrivning av förvärv och ver-
kan av detta tillämpas.
5 § Genom inskrivning i skeppsregistret kan ett skeppsnamn som
tydligt skiljer sig från andra skeppsnamn i registret på ansökan
förbehållas den som har behov av det. Om flera söker inskrivning
av förbehåll om skeppsnamn på samma inskrivningsdag och namnen
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
132
inte tydligt skiljer sig från varandra, skall registermyndigheten
besluta om företräde efter vad som är skäligt.
Inskrivning av förbehåll om skeppsnamn skall avföras ur registret
när ett skepp har registrerats med det namnet. Detta gäller också om
den som har beviljats inskrivningen eller hans rättsinnehavare begär
det eller om namnet inte inom fem år har tagits i bruk för ett regi-
strerat skepp.
6 § Ett registrerat skepp skall avregistreras om det
1. förolyckats, huggits upp eller förstörts av annan orsak,
2. försvunnit eller övergetts till sjöss och sedan inte hörts av under
tre månader,
3. upphört att vara svenskt, eller
4. på grund av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att
vara skepp eller, utan att ändring inträtt, inte anses utgöra skepp.
Ett registrerat skeppsbygge skall avregistreras om det som skepp
förs över till skeppsregistret eller ägaren anmäler bygget för avregi-
strering. Dessutom skall första stycket 4 tillämpas på skeppsbyggen.
I fall som avses i första stycket eller andra stycket andra meningen
skall ägaren inom en månad anmäla egendomen för avregistrering
hos registermyndigheten. Om ett skepp till följd av överlåtelse har
upphört att vara svenskt, svarar den tidigare ägaren jämte förvär-
varen för att anmälan görs.
7 § Om ett skepp som skall avregistreras enligt 6 § första stycket 3
ägs av flera och skeppet kan bevaras som svenskt genom att deläga-
re utövar sin rätt enligt 5 kap. 13 eller 16 § mot meddelägare, får
det inte avföras ur skeppsregistret så länge sådan rätt kan utövas.
Bevaras skeppet som svenskt, skall det inte avföras ur registret. I
stället skall det förvärv skrivas in som föranlett anmälan för avregi-
strering.
Gäller inteckning i ett skepp eller skeppsbygge som skall avregi-
streras, får egendomen inte avföras ur registret förrän borgenär, för
vars fordran pantbrev på grund av inteckningen utgör säkerhet, ger
in pantbrevet och skriftligen samtycker till åtgärden.
Ett skeppsbygge får dock avregistreras för att föras över till ske-
ppsregistret utan samtycke enligt andra stycket. För avregistrering
av ett skepp enligt 6 § första stycket 4 eller av ett skeppsbygge
enligt 6 § andra stycket andra meningen fordras inte heller samtycke
av en inteckningsborgenär som inte har sökt betalning ur egendomen
inom en månad från det att registermyndigheten underrättat honom
om avregistreringsgrunden.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
133
8 § Trots att registrering eller inskrivning har skett får prövas om
den registrerade egendomen är av det slag som förutsätts för åt-
gärden.
Fråga om ett förvärv, som ligger till grund för inskrivning eller
avregistrering, är ogiltigt eller inte kan göras gällande eller om åt-
gärden av annat skäl kränker någons rätt, får prövas trots inskriv-
ningen eller avregistreringen.
9 § Om ett skepp eller skeppsbygge har överlåtits och inskrivning
har sökts för förvärvet, får egendomen efter utgången av den in-
skrivningsdag då ansökningen gjordes inte tas i anspråk för en
annan fordran mot överlåtaren än sådan som är förenad med panträtt
eller retentionsrätt i egendomen.
10 § Om ett skepp eller skeppsbygge har förvärvats genom över-
låtelse från någon som inte var rätt ägare, skall förvärvet ändå gälla,
om överlåtarens åtkomst var inskriven när egendomen överläts och
förvärvaren sökt inskrivning och därvid varken insett eller bort inse
att överlåtaren inte var rätt ägare. Detta gäller också förvärv genom
överlåtelse från någon som var rätt ägare men som på grund av
förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom
överlåtelsen.
Godtrosförvärv inträder dock inte, om det på samma inskrivnings-
dag som inskrivning söks för förvärvet tas upp ett ärende om in-
skrivning eller annan införing i registret av omständighet varav
bristen i överlåtarens förfoganderätt beror eller om anteckning i
registret att talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av
egendomen eller om bättre rätt till egendomen.
Om förvärv genom exekutiv försäljning finns särskilda bestäm-
melser.
11 § Talan om bättre rätt till ett skepp eller skeppsbygge kan med
laga verkan riktas mot den som senast beviljats eller sökt inskriv-
ning för sitt förvärv, även om denne före talans väckande överlåtit
egendomen till någon annan. Den till vilken överlåtelsen skett har i
rättegången samma ställning som om överlåtelsen skett under rätte-
gången.
Första stycket skall också tillämpas när någon vill söka betalning
ur skepp eller skeppsbygge för fordran som är förenad med panträtt
eller retentionsrätt i egendomen. Om en tvist som rör äganderätten
är antecknad i registret, kan talan om betalning i stället riktas mot
den som innehar skeppet eller bygget med äganderättsanspråk.
12 § Den rättsverkan som en sökt eller beviljad inskrivning medför
enligt 9 och 10 §§ består även efter avregistrering.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
134
Den rättsverkan som en ansökan om inskrivning medför enligt 9 Prop. 1993/94:195
och 10 §§ förfaller om ansökningen avslås. Bilaga 7
Bestämmelserna i 9 - 11 §§ och i denna paragraf om rättsverkan
av en inskrivningsansökan skall också tillämpas i fråga om anmälan
för avregistrering med anledning av förvärv.
13 § Införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall, efter
utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen togs upp,
anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge
beror av god tro om en omständighet som införingen avser. Detta
gäller dock inte i fall som avses i 3 kap. 10 §.
14 § Om äganderätt till ett fartyg som är registrerat i en främmande
stat eller till fartyg under byggnad i främmande stat har skrivits in i
register i den staten i enlighet med dess lag, skall rätten gälla i
Sverige med den verkan som inskrivningen medför enligt lagen i
den främmande staten.
15 § Registerärenden är ärenden om
1. registrering eller avregistrering av skepp eller skeppsbygge,
2. inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge,
3. inteckning i skepp eller skeppsbygge,
4. inskrivning av förbehåll om skeppsnamn, och
5. annan införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret som görs
på grund av föreskrift i en lag eller annan författning.
Registerärenden tas upp på inskrivningsdag. Sådan hålls till klock-
an tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, som inte
är helgdag. Som helgdag anses även midsommarafton, julafton och
nyårsafton. En anmälan eller ansökan som kommer in efter klockan
tolv anses gjord följande inskrivningsdag.
För behandlingen av ett registerärende gäller bestämmelserna om
tvistemål om inte annat följer av denna lag. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare före-
skrifter om registrerings- och inskrivningsförfarandet och får därvid
föreskriva skyldighet för ägare av skepp samt tillverkare och ägare
av registrerat skeppsbygge att till registermyndigheten anmäla
förhållanden som myndigheten behöver känna till för en ändamåls-
enlig registerföring.
16 § Hos registermyndigheten skall det föras dagbok över register-
ärendena. Handlingarna i sådana ärenden skall föras samman i
akter.
Om sökanden eller någon annan har lämnat en uppgift eller avgett
en förklaring av betydelse för ärendets prövning eller om en särskild
utredning har verkställts i ärendet, skall anteckning om detta göras i
135
dagboken eller i akten. I dagboken eller i akten skall även tas upp Prop. 1993/94:195
kallelser, förelägganden och andra beslut som inte skall föras in i Bilaga 7
registret.
Vite som registermyndigheten förelägger med stöd av denna lag
döms ut av myndigheten.
17 § Ett beslut som innebär att en anmälan eller en ansökan i ett
registerärende bifalls, avslås eller förklaras förfallen eller att ärendet
skjuts upp, skall föras in i registret. Innebär beslutet att anmälan
eller ansökan inte bifalls, skall skälen för beslutet antecknas i dag-
boken eller i akten.
Ett beslut som skall föras in i registret meddelas genom en sådan
införing och skall anses ha det innehåll som framgår av registret.
18 § Om ett beslut i ett registerärende har gått emot sökanden eller
någon annan som har hörts i ärendet, skall denne genast underrättas
om beslutet. En underrättelse om att ett förvärv har skrivits in skall
alltid lämnas till den som innan dess senast var inskriven som ägare.
I underrättelsen skall anges de skäl för beslutet som har antecknats
i dagboken eller i akten och vad den som vill överklaga beslutet
skall göra.
19 § Beslut i registerärenden får överklagas hos hovrätten. Skrivel-
sen med överklagandet skall ges in till registermyndigheten.
Ett slutligt beslut skall överklagas inom fyra veckor från den
inskrivningsdag då beslutet fattades.
Ett överklagande av ett beslut som finns infört i registret skall
antecknas där. När ett slutligt beslut med anledning av ett överkla-
gande har vunnit laga kraft, skall beslutets innehåll antecknas.
Om ett registerärende enligt beslut av högre rätt skall tas upp till
ny handläggning av registermyndigheten, skall det ske utan dröjsmål
efter det att beslutet kommit till myndigheten.
20 § En anmälan eller en ansökan i registerärenden skall göras
skriftligen om inte fångeshandling eller annan tjänlig handling visas.
Fullgörs inte inom föreskriven tid skyldighet att anmäla skepp för
registrering eller att anmäla skepp eller skeppsbygge för avregist-
rering eller att söka inskrivning av förvärv av sådan egendom, skall
registermyndigheten förelägga den som har skyldigheten att fullgöra
denna. I föreläggandet får vite sättas ut. Om det beträffande regist-
rerat skepp eller skeppsbygge finns förutsättningar för avregistrering
enligt 6 §, får registermyndigheten självmant vidta åtgärder för
avregistrering.
Om bifall till ansökan om inskrivning av förvärv är beroende av
att föregående ägare gör en registreringsanmälan eller en inskriv-
ningsansökan, får förvärvaren fullgöra det på den föregående äga-
136
rens vägnar. Denne är skyldig att tillhandahålla de behövliga hand- Prop. 1993/94:195
lingar som han har. Vad som nu sagts om inskrivningsansökan skall Bilaga 7
också tillämpas i fråga om anmälan för avregistrering med anledning
av ett förvärv.
21 § Om en anmälan eller en ansökan i ett registerärende inte ome-
delbart bör avslås enligt denna lag, får ärendet skjutas upp till en
viss senare inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen.
Om ärendet skjuts upp, får sökanden föreläggas att ge in den ut-
redning som krävs eller att infinna sig personligen eller genom om-
bud hos registermyndigheten. Även någon annan än sökanden får
höras och kan föreläggas sådan inställelse. I föreläggandet far vite
sättas ut. Följer sökanden inte föreläggandet, kan hans anmälan eller
ansökan förklaras förfallen. En upplysning om detta skall tas in i
föreläggandet.
Ett registerärende får vidare skjutas upp till en senare inskriv-
ningsdag, om ärendet med hänsyn till dess art eller omfattning inte
lämpligen kan tas upp till omedelbar prövning. Ett ärende som har
skjutits upp på sådan grund skall tas upp till prövning senast andra
inskrivningsdagen efter den inskrivningsdag då anmälan eller an-
sökan gjordes.
22 § Om det kan antas att ett förvärv som åberopas i ett register-
ärende är ogiltigt eller på annan grund inte kan göras gällande eller
att en åtgärd som en anmälan eller ansökan avser på annat sätt
skulle kränka någons rätt, skall den vars rätt berörs ges tillfälle att
yttra sig. Detta gäller också om ovisshet råder i fråga om förvärvs-
villkor.
Om ett förvärv som åberopas i ett registerärende grundas på testa-
mente, dom eller förrättning som ännu inte vunnit laga kraft, eller
om det pågår rättegång om hävning eller återgång av förvärv av den
egendom som ärendet angår eller om bättre rätt till denna, skall
ärendet skjutas upp till dess saken slutligt avgjorts.
Är i annat fall sökandens rätt tvistig, kan han föreläggas att inom
en viss tid väcka talan vid domstol. Om han inte gör det, kan hans
anmälan eller ansökan förklaras förfallen. En upplysning om detta
skall tas in i föreläggandet.
23 § En anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för registrering
eller ansökan om inskrivning av förvärv av sådan egendom skall
avslås om
1. bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits,
2. egendomen inte kan registreras enligt 1 §,
3. sökanden inte styrker sitt förvärv,
4. fångesmannens rätt inte är inskriven i registret fastän den hade
kunnat skrivas in där och sökandens förvärv inte grundas på exe-
kutiv försäljning,
137
5. den åberopade överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren
på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att
förfoga över egendomen och överlåtarens åtkomst inte var inskriven
när överlåtelsen ägde rum eller, om så var fallet, villkoret är infört
i registret eller förs in i det samma inskrivningsdag som ansökan
görs,
6. egendomen av överlåtaren tidigare har överlåtits till någon
annan och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när sökandens
förvärv ägde rum eller, om så var fallet, inskrivning söks samma
inskrivningsdag för det tidigare förvärvet,
7. egendomen har blivit föremål för kvarstad eller betalnings-
säkring till säkerhet för ett anspråk mot överlåtaren och ett ärende
som rör anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den in-
skrivningsdag då anmälan eller ansökan görs eller överlåtaren har
försatts i konkurs före utgången av den inskrivningsdagen,
8. egendomen har sålts exekutivt till någon annan än sökanden,
9. förvärvet har skett genom en sådan gåva mellan makar som inte
har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken, eller
10. det är uppenbart att förvärvet av något annat skäl är ogiltigt
eller inte kan göras gällande.
Första stycket 5-7 utgör inte hinder mot inskrivning av förvärv,
om inskrivning av villkorlig äganderätt redan har beviljats på grund
av samma förvärv.
24 § En ansökan enligt 4 § att inskrivning av villkorlig äganderätt
skall avföras ur registret skall avslås om bestämmelsen i 20 § första
stycket inte har iakttagits eller om det inte visas att förvärvaren för-
lorat sin rätt.
En anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för avregistrering skall
avslås om bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits eller
avregistreringsgrund inte finns enligt 6 §. Vid avregistrering med
anledning av förvärv skall bestämmelserna i 23 § första stycket 4 -
10 och andra stycket tillämpas.
En ansökan om att skeppsnamn skall skrivas in i eller avföras ur
skeppsregistret skall avslås, om bestämmelsen i 20 § första stycket
inte har iakttagits eller om det inte finns någon förutsättning för
åtgärden enligt 5 §.
25 § Om ett utländskt skepp har blivit svenskt, får det föras in i
skeppsregistret endast om det visas att skeppet inte är infört i mot-
svarande register i sitt tidigare hemland eller att det kommer att
avföras ur ett sådant register med verkan från den dag då det regi-
streras här i landet.
Är skeppet nybyggt utomlands skall det dessutom visas att rätt till
skeppet inte är inskriven i skeppsbyggnadsregister i den främmande
staten eller att sådan rätt kommer att avföras med verkan från den
dag då skeppet registreras här i landet. Detta gäller också i fråga om
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
138
införing i det svenska skeppsbyggnadsregistret av skepp under bygg-
nad som har förvärvats från utlandet.
Om ett skepp eller skeppsbygge skall avregistreras för att regist-
reras utomlands, skall på sökandens begäran beslutas att egendomen
skall avföras ur registret den dag då den förs in i det utländska
registret. Avregistreringen får verkan från dagen för den nya regi-
streringen.
26 § Om det är nödvändigt för samordningen med en utländsk regi-
stermyndighets beslut, får registrering eller avregistrering ske trots
att det utländska beslutet meddelas eller bevisning om detta lämnas
först efter inskrivningsdagens utgång, förutsatt att detta görs samma
kalenderdag.
27 § Om registermyndigheten vid inskrivning av ett förvärv av ett
skepp eller skeppsbygge eller rätt till sådan egendom finner att
förvärvet beror av villkor som innefattar äganderättsförbehåll eller
som är att jämställa med ett sådant förbehåll, skall även villkoret
skrivas in.
Om registermyndigheten vid inskrivningen eller därefter finner att
förvärvet är förenat med annat villkor som inskränker förvärvarens
rätt att överlåta egendomen eller att söka inteckning eller upplåta
panträtt i den eller att hans behörighet i ett sådant avseende är in-
skränkt genom någon annans rätt att nyttja egendomen på grund av
testamente, skall detta antecknas i registret.
28 § I skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall antecknas när
1. talan har väckts om hävning eller återgång av förvärv av ett
registrerat skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt till sådan
egendom eller om en annan fråga som angår inskrivning,
2. mål som avses i 1 har avgjorts genom dom eller slutligt beslut
som vunnit laga kraft,
3. ägaren av ett registrerat skepp eller skeppsbygge har försatts i
konkurs,
4. ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till
sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring
eller utmätning eller en konkursförvaltare har begärt att ett registre-
rat skepp eller skeppsbygge skall säljas exekutivt eller ägaren enligt
1 kap. 10 § andra stycket har begärt att ett registrerat skepp skall
säljas exekutivt eller egendomen har sålts exekutivt,
5. beslut som avses i 3 eller 4 om konkurs, kvarstad, betalnings-
säkring eller utmätning har upphävts eller återgått eller fråga om
exekutiv försäljning av ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller
inskriven rätt till sådan egendom har förfallit av annan anledning,
6. ett skepp eller skeppsbygge skall avregistreras på grund av 6 §
men det finns hinder mot avregistreringen enligt 7 §, eller
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
139
7. beslut har meddelats enligt 25 § att ett skepp eller skeppsbygge Prop. 1993/94:195
skall avföras ur registret den dag då registrering äger rum utom- Bilaga 7
lands.
Är det i en annan författning föreskrivet att ett visst förhållande
skall antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall detta
gälla.
En anteckning i skeppsbyggnadsregistret skall föras över till
skeppsregistret, om bygget förs över dit som skepp. En register-
anteckning skall avföras, om den uppenbarligen inte längre är av
betydelse.
29 § Om registermyndigheten finner att en införing i skepps- eller
skeppsbyggnadsregistret innehåller en uppenbar oriktighet till följd
av myndighetens eller någon annans skrivfel eller liknande förbi-
seende, skall införingen rättas. Detta gäller också i fråga om en
uppenbar oriktighet i registret till följd av tekniskt fel. Kan rättelse
bli till förfång för ägare eller för innehavare av pantbrev på grund
av inteckning, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv
bestämmas efter vad som är skäligt. Tillfälle att yttra sig skall läm-
nas de parter som berörs, om de är kända, samt den myndighet som
avses i 22 kap. 6 §.
Beslut om rättelse skall meddelas genom införing i registret. Skä-
len för beslutet skall antecknas i dagboken eller i akten. I stället för
bevis eller handling som har utfärdats i enlighet med den tidigare
införingen, skall en ny sådan handling utfärdas. Den tidigare hand-
lingen skall återkrävas, göras obrukbar och behållas av register-
myndigheten. Den som har handlingen är skyldig att ge in den för
detta ändamål. I ett föreläggande att fullgöra en sådan skyldighet får
vite sättas ut.
Ett beslut om rättelse får överklagas även av den myndighet som
avses i 22 kap. 6 §.
1 § Ägaren av ett registrerat skepp eller skeppsbygge som vill upp-
låta panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet för en fordran, har
rätt att i den ordning som anges i detta kapitel hos register-
myndigheten få inskrivning i egendomen av ett visst belopp (inteck-
ning) i svenskt eller utländskt mynt eller i särskilda dragningsrätter
(SDR). Vad som förstås med SDR anges i 22 kap. 3 §. Myndig-
hetens bevis om inskrivningen kallas pantbrev.
140
Inteckning kan inte beviljas i en andel av ett skepp eller skepps-
bygge och inte heller i flera skepp eller byggen gemensamt.
2 § Panträtt upplåts genom att skeppets eller skeppsbyggets ägare,
efter att ha sökt inskrivning för sitt förvärv, överlämnar pantbrevet
som pant för fordringen.
Bestämmelser om ägarens rätt när ett pantbrev inte alls eller endast
delvis har utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finns i 11 §.
3 § Panträtt som har upplåtits i ett skepp eller skeppsbygge omfattar
även ersättning som på grund av försäkring eller av annan anledning
betalas ut för skada på egendomen.
4 § När en myndighet vid utsökning eller i något annat fall fördelar
medel mellan rättsägare i ett skepp eller skeppsbygge har en borge-
när rätt att för en fordran som är förenad med panträtt i egendomen,
med den företrädesrätt inteckningen medför enligt denna eller annan
lag, få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. Om detta inte
räcker får borgenären betalning ur medlen genom ett tillägg. Detta
får inte överstiga femton procent av pantbrevets belopp och räntan
på detta belopp från den dag då egendomen utmättes, konkursansök-
an gjordes eller de medel som av något annat skäl skall fördelas
sattes ned. Räntan beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar
det av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat
med fyra procentenheter. Förändringar i diskontot som inträffar
efter upprättandet av en sakägarförteckning skall inte beaktas.
Om flera pantbrev har överlämnats som pant för en fordran och
inteckningarna har samma företrädesrätt eller gäller omedelbart efter
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets
belopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pant-
brevet har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är
pantförskrivet till borgenären i andra hand.
5 § En borgenär har rätt att få betalning enligt 4 § även om ford-
ringen har preskriberats eller inte blivit anmäld efter kallelse på
okända borgenärer.
6 § Om ett skepp eller skeppsbygge försämras till följd av vanvård
eller sjöolycka eller av någon annan jämförlig orsak så att panträt-
tens värde väsentligt minskas, får borgenären söka betalning ur
egendomen fastän fordringen inte är förfallen till betalning. Detta
gäller också om skeppet eller bygget skall avregistreras enligt 2 kap.
6 § utom när bygget skall föras över till skeppsregistret som skepp.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
141
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
7 § Frångår ett skepp eller skeppsbygge innehavaren efter klander,
är en upplåtelse av panträtt som skett efter det att egendomen kom
ur rätte ägarens hand utan verkan, om inte annat följer av 9 §. Detta
gäller också om förvärv av ett skepp eller skeppsbygge återgår som
ogiltigt.
8 § Upplåts panträtt i ett skepp eller skeppsbygge i strid med en mot
upplåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans
rätt att förfoga över egendomen är upplåtelsen utan verkan, om inte
annat följer av 9 §.
9 § Om panträtt har upplåtits i ett skepp eller skeppsbygge av någon
som inte var rätt ägare, skall upplåtelsen ändå gälla om upplåtarens
åtkomst var eller därefter på ansökan före upplåtelsen blev inskriven
och borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlå-
tits till någon annan, denne vid sitt förvärv varken insett eller bort
inse att upplåtaren inte var rätt ägare. Detta gäller också i fråga om
panträttsförvärv genom upplåtelse från någon som var rätt ägare
men på grund av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egen-
domen genom upplåtelsen.
10 § Om panträtt har upplåtits till säkerhet för en fordran som ännu
inte har uppkommit och om upplåtaren vid överlämnandet av pant-
brevet var behörig att upplåta panträtten eller om förhållandena då
var sådana som anges i 9 §, gäller panträtten till säkerhet för ford-
ringen även om upplåtaren när fordringen uppkommer inte längre är
ägare med rätt att förfoga över egendomen genom panträttsupplå-
telse. Detta gäller dock inte, om borgenären före fordringens upp-
komst har fått kännedom om att upplåtaren inte hade rätt att upplåta
panträtt.
Vad som sägs i första stycket gäller även när ett pantbrev utgör
säkerhet för en fordran och fordringen därefter byts ut mot en annan
fordran utan några andra ändringar än sådana som normalt före-
kommer vid fordringsutbyten av det slag som det är fråga om.
11 § Om ett pantbrev inte har överlämnats som pant för en fordran,
är skeppets eller skeppsbyggets ägare berättigad att vid sådan fördel-
ning som avses i 4 § med den företrädesrätt inteckningen medför
enligt denna eller annan lag få tilldelning ur medlen med pantbrevets
belopp. Har ett pantbrev överlämnats som pant för en fordran men
understiger fordringen pantbrevets belopp, är skeppets eller byggets
ägare berättigad att ur medlen få skillnaden.
142
12 § En inteckning ger företräde i förhållande till en annan inteck-
ning efter den tidsföljd i vilken inteckningarna söks. Inteckningar
som söks på samma inskrivningsdag ger lika rätt.
13 § Om möjlighet att bestämma företrädet mellan flera inteckningar
som söks på samma inskrivningsdag på annat sätt än som angetts i
12 § samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finns
bestämmelser i 27 och 30 §§.
14 § Det företräde som en inteckning har i ett skeppsbygge består
vid överföring till skeppsregistret.
15 § Om förmånsrätt som följer med en inteckning finns bestäm-
melser i förmånsrättslagen (1970:979).
16 § Om ett skepp skall avregistreras som förolyckat, upphugget
eller förstört av en annan orsak eller som försvunnet eller övergivet
till sjöss, förfaller en inteckning i skeppet när tio år har förflutit från
den dag anteckning gjordes enligt 2 kap. 28 § första stycket 6. En
inteckning kan dock förnyas att gälla i ytterligare tio år om det
medan inteckningen ännu gäller begärs av borgenären eller skepps-
ägaren och kan även därefter förnyas i samma ordning för tio år åt
gången.
17 § Om ett skepp eller skeppsbygge säljs exekutivt i Sverige är en
inteckning i detta, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskil-
lingen har betalats, utan verkan till det belopp som inte tillåtits in-
nestå i egendomen med anledning av att inteckningsborgenärens
fordran räknats av på köpeskillingen.
Exekutiv försäljning i främmande stat av ett intecknat skepp eller
skeppsbygge skall erkännas med den verkan som anges i första
stycket, om egendomen fanns inom den statens jurisdiktionsområde
och försäljningen verkställts i enlighet med den statens lag och i
överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella
konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek.
18 § Om en inteckning blir helt eller delvis utan verkan är pant-
brevet utan verkan i motsvarande mån.
Dödning av förkommet pantbrev medför inte att inteckningen blir
utan verkan.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
143
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
19 § En panträtt eller en annan sådan rättighet som har upplåtits i
ett utländskt fartyg gäller även i Sverige under förutsättning att
1. rättigheten upplåtits och skrivits in i enlighet med lagen i den
stat där fartyget är registrerat,
2. registret och de handlingar som skall förvaras i anslutning till
detta enligt lagen i registreringsstaten är offentliga och såväl utdrag
av registret som avskrift av handlingarna kan fås från registret, och
3. registret eller i anslutning till detta förvarade handlingar inne-
håller uppgift om rättighetshavarens namn och adress eller om att
rättigheten upplåtits till förmån för ett pantbrevs eller en motsvaran-
de handlings innehavare samt uppgift om det belopp rättigheten
avser och om datum och övriga omständigheter som enligt lagen i
registreringsstaten bestämmer rättighetens företräde i förhållande till
andra rättigheter.
20 § En panträtt eller en annan sådan rättighet som har upplåtits i
ett fartyg under byggnad i främmande stat gäller även i Sverige
under förutsättning att inskrivning skett i den främmande staten i
enlighet med dess lag.
21 § En rättighet i fartyg eller fartygsbygge som enligt 19 eller 20 §
gäller i Sverige medför här det företräde i förhållande till en annan
inskriven rättighet och, om det är förenligt med 51 och 52 §§, i
övrigt den verkan i förhållande till tredje man som rättigheten har
enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat eller bygget utförs.
22 § I inteckningsärenden anses som ägare av skeppet eller bygget
den för vars förvärv inskrivning senast är sökt.
23 § En ansökan om inteckning skall göras skriftligen av ägaren av
skeppet eller skeppsbygget. Den skall innehålla uppgift om det
skepp eller det bygge som avses och det belopp på vilket inteckning-
en skall lyda.
En begäran om inteckningsfömyelse skall göras skriftligen av
skeppsägaren eller pantbrevets innehavare. Pantbrevet skall ges in
om det inte är skeppsägaren som begär förnyelsen.
24 § En ansökan om inteckning skall avslås om
1. bestämmelserna i 23 § första stycket inte har iakttagits,
2. ansökan strider mot 1 §,
3. ansökan strider mot sådan på grund av förvärvsvillkor mot
sökanden gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egen-
domen, som har förts in i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret
144
eller förs in i det samma inskrivningsdag som inteckningen söks, Prop. 1993/94:195
och ansökan inte medgetts av den till vars förmån inskränkningen Bilaga 7
gäller,
4. skeppet eller skeppsbygget skall avregistreras,
5. sökanden eller, om skeppet eller bygget ägs av flera, någon av
sökandena är i konkurs eller försätts i konkurs samma inskrivnings-
dag som inteckningen söks och det inte visas att skeppet, bygget
eller andelen inte hör till konkursboet,
6. skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till
sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring
eller utmätning och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har
tagits upp senast på den inskrivningsdag då inteckningen söks, om
inte i fråga om kvarstad ansökan har medgetts av kronofogdemyn-
digheten, eller
7. skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till
sådan egendom har frångått sökanden genom exekutiv försäljning.
Om ett ärende som rör inskrivning av sökandens förvärv har skju-
tits upp, skall behandlingen av inteckningsansökan skjutas upp på
motsvarande sätt.
25 § Om det inte finns något hinder enligt 24 §, skall inteckning
beviljas och pantbrev utfärdas på grund av inteckningen.
Bestämmelser om utfärdande av ett nytt pantbrev i stället för ett
pantbrev som dödats finns i lagen (1927:85) om dödande av för-
kommen handling.
26 § En begäran om inteckningsfömyelse skall avslås om 23 § andra
stycket inte har iakttagits.
27 § En inteckning som skulle medföra lika företrädesrätt som en
annan inteckning skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den
andra inteckningen, om sökanden begär det. En inteckning som sätts
efter en annan skall gälla efter en inteckning med lika rätt som eller
med bättre rätt än denna även om detta inte anges i beslutet.
28 § Ett pantbrev får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets
ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare bytas ut mot
två eller flera nya pantbrev (utbyte). På begäran skall därvid pant-
brevens inbördes företrädesrätt bestämmas. Härvid skall 27 § andra
meningen tillämpas.
29 § Inteckningar som gäller i samma myntslag och har inbördes
lika rätt eller gäller omedelbart efter varandra får på ansökan av
skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pant-
brevens innehavare föras samman till en inteckning (sammanföring).
Denna inteckning skall gälla med den förmånsrätt som tillkommer
145
10 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
den av de i sammanföringen ingående inteckningarna som har säm-
sta rätt.
En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för
ett lägre belopp än det som de sammanförda inteckningarna sam-
manlagt uppgår till, om sökanden begär det och pantbrevens inneha-
vare medger det.
30 § En inteckning får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets
ägare och efter medgivande av pantbrevets innehavare sättas ned
efter en annan inteckning (nedsättning). En inteckning som sätts ned
efter en annan gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre
rätt än denna även om detta inte anges i beslutet.
31 § På ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter
medgivande av pantbrevets innehavare får en inteckning dödas
(dödning).
Bestämmelser om dödning av inteckning när pantbrevet har för-
kommit finns i lagen (1927:85) om dödande av förkommen hand-
ling.
32 § När en innehavare av pantbrev lämnar medgivande till åtgärd
som avses i 28 - 31 §§ skall pantbrevet ges in.
33 § På ansökan av ett pantbrevs innehavare skall innehavet anteck-
nas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Är någon annan anteck-
nad som innehavare skall registermyndigheten, sedan det nya inne-
havet har antecknats, avföra den tidigare anteckningen och under-
rätta den vars innehav var antecknat. Om det kan antas att sökanden
inte har pantbrevet, skall föreläggande meddelas honom att visa upp
detta.
Anmäler den vars innehav antecknats att innehavet har upphört,
skall anteckningen avföras.
Om en ansökan enligt första stycket inte har gjorts när ett pantbrev
skall utfärdas eller det inte finns en ny sådan ansökan när anteck-
ning om innehav avförs, skall skeppets eller skeppsbyggets ägare
antecknas som innehavare.
34 § Om en inteckning har förfallit enligt 16 §, skall det antecknas
i skeppsregistret.
I registret skall anteckning göras om inverkan på inteckning av
exekutiv försäljning.
35 § Om ett skeppsbygge avförs ur skeppsbyggnadsregistret och i
stället förs in i skeppsregistret som skepp, skall en inteckning som
gäller i bygget och en införing som rör inteckningen föras över till
skeppsregistret.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
146
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
36 § Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för en sådan fordran mot
redaren som kan hänföras till fartyget och som avser
1. lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller någon annan
ombordanställd på grund av dennes anställning på fartyget,
2. hamn-, kanal- och annan vattenvägsavgift samt lotsavgift,
3. ersättning med anledning av personskada som uppkommit i
omedelbart samband med fartygets drift,
4. ersättning med anledning av sakskada som uppkommit i omedel-
bart samband med fartygets drift, förutsatt att fordringen inte kan
grundas på avtal, och
5. bärgarlön, ersättning för avlägsnande av vrak och bidrag till ge-
mensamt haveri.
Första stycket 3 och 4 gäller inte i fråga om en fordran på ersätt-
ning för atomskada.
Sjöpanträtt gäller även om fordringen riktar sig mot sådan farty-
gets ägare som inte är redare, eller mot den som i egenskap av
befraktare eller i annan egenskap har hand om fartygets drift i reda-
rens ställe.
37 § Om förmånsrätt som följer med sjöpanträtt finns bestämmelser
i förmånsrättslagen (1970:979).
De fordringar som har tagits upp i 36 § första stycket har inbördes
företräde till betalning efter nummerordningen där. En fordran som
avses i 5 har dock företräde framför en fordran som avses i 1 - 4
och som har uppkommit tidigare.
Fordringar i samma punkt har inbördes lika rätt om inte annat
följer av andra stycket. En fordran som avses i 5 går dock före en
annan sådan fordran som har uppkommit tidigare.
38 § Utom i fall som avses i 41 § häftar sjöpanträtt vid fartyget med
oförändrad förmånsrätt även om fartyget övergår till en ny ägare
eller registreringen ändras.
39 § Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon
annan får hålla kvar egendomen till säkerhet för sin fordran på
köpeskillingen eller annan ersättning.
I fråga om rätt att i vissa fall sälja egendomen, att ta ut fordringen
ur köpeskillingen och att bortskaffa egendomen finns bestämmelser
i lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte
har hämtats. Dessa bestämmelser skall tillämpas även på övriga fall
som avses i första stycket.
Om förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar egendomen
finns bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979).
147
40 § Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år har förflutit från det att
fordringen uppkom, om inte före utgången av denna tid kvarstad
eller utmätning, som sedermera åtföljs av exekutiv försäljning av
fartyget, blivit säkerställd. Preskriptionstiden får inte förlängas eller
avbrytas men skall inte löpa medan det finns laga hinder mot att
fartyget beläggs med kvarstad eller utmäts för borgenärens fordran.
Vad i första stycket sägs om verkan av en säkerställd utmätning
gäller också när ett fartyg skall säljas exekutivt under konkurs eller
enligt 1 kap. 10 § andra stycket, om försäljning har begärts och
fartyget har tagits ur drift.
För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i ett fartyg får
domstol besluta om kvarstad på fartyget enligt 15 kap. 1 § rätte-
gångsbalken även om det inte finns risk för att motparten undandrar
sig att betala skulden.
41 § Om ett fartyg säljs exekutivt i Sverige, upphör sjöpanträtt och
retentionsrätt i fartyget sedan försäljningen har vunnit laga kraft och
köpeskillingen har betalats.
Borgenärerna har rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning
som gäller för utmätt egendom. En fordran som är förenad med
sjöpanträtt får därvid bevakas till fullt belopp trots bestämmelserna
i 9 kap. om ansvarsbegränsning men ger inte utdelning över det
belopp som högst skall betalas enligt dessa bestämmelser.
En exekutiv försäljning av fartyg i en främmande stat skall erkän-
nas med den verkan som anges i första stycket, om fartyget fanns
inom den statens jurisdiktionsområde samt försäljningen har verk-
ställts i enlighet med den statens lag och i överensstämmelse med
bestämmelserna i 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt
och fartygshypotek.
42 § Bestämmelserna om sjöpanträtt i fartyg skall också tillämpas på
fartyg under byggnad sedan bygget sjösatts.
43 § Sjöpanträtt i inlastat gods gäller till säkerhet för
1. fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri eller
annan kostnad som skall fördelas enligt samma grund (13 kap. 15 §,
14 kap. 40 § och 17 kap. 6 §),
2. fordran på grund av att en transportör, bortfraktare eller befäl-
havare med stöd av behörighet enligt denna lag har slutit avtal eller
vidtagit någon annan åtgärd för lastens behov samt en lastägares
fordran på ersättning för gods som sålts för någon annan lastägares
räkning, och
3. en transportörs eller bortfraktares fordran på grund av frakt-
avtalet om den kan göras gällande mot den som kräver att godset
skall lämnas ut.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
148
44 § Om förmånsrätt som följer med sjöpanträtt finns bestämmelser Prop. 1993/94:195
i förmåns rättslagen (1970:979). Bilaga 7
De fordringar som har tagits upp i 43 § har inbördes företräde till
betalning efter nummerordningen där. Fordringar i samma punkt har
inbördes lika rätt. En fordran som avses i 1 eller 2 går dock före en
fordran i samma punkt som härrör av en annan händelse och som
har uppkommit tidigare.
45 § Utlämnas gods som utgör säkerhet för en fordran eller säljs
gods för fartygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtten i godset.
Om gods säljs exekutivt upphör sjöpanträtten i det sedan försälj-
ningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen har betalats.
Den som utan borgenärens tillstånd har lämnat ut gods som enligt
vad han insett eller bort inse utgjorde säkerhet för en fordran, sva-
rar för vad som till följd av detta inte kan ersättas ur godset. Sådan
ansvarighet har även mottagaren för en fordran, för vilken han
annars inte skulle svara personligen, om han hade kännedom om
fordringen när godset lämnades ut.
46 § Sjöpanträtt i inlastat gods upphör när ett år har förflutit från
det att fordringen uppkom, om inte före utgången av denna tid
antingen talan väckts i laga ordning eller kvarstad eller utmätning,
som sedermera åtföljs av exekutiv försäljning av godset, blivit sä-
kerställd. Preskriptionstiden skall inte löpa medan det finns laga
hinder mot att godset beläggs med kvarstad eller utmäts för borge-
närens fordran.
Om en fordran har kommit under behandling av dispaschör, anses
att talan om fordringen har blivit väckt.
Vad i första stycket sägs om verkan av en säkerställd utmätning
gäller också när gods skall säljas exekutivt under konkurs, om för-
säljning har begärts och godset har tagits om hand, förseglats eller
märkts av kronofogdemyndigheten.
47 § Om en borgenär har sjöpanträtt i flera panter, utgör varje pant
säkerhet för fordringens hela belopp.
Får borgenären betalt ur en pant för större del av sin fordran än
som belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan
panternas värden vid tiden för panträttens uppkomst, inträder pant-
ägaren för överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter.
I pantägarens ställe och med företräde framför honom inträder den
borgenär, för vars fordran panten utgjorde säkerhet särskilt, i den
mån panten på grund av den andre borgenärens krav inte räcker till
betalning av hans fordran.
149
48 § Sjöpanträtt består även om fordringen överlåts eller tas i an-
språk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till
någon annan.
49 § Sjöpanträtt omfattar inte ersättning som på grund av försäkring
eller av någon annan anledning betalas ut för skada på fartyg eller
last.
Rätt till betalning som följer med retentionsrätt enligt 39 § får
göras gällande i ersättning som på grund av försäkring eller av
någon annan anledning betalas ut för skada på det fartyg eller det
fartygsbygge som är föremål för retentionsrätten.
50 § Talan om betalning ur fartyg eller last för en fordran som är
förenad med sjöpanträtt får väckas mot pantägaren eller befäl-
havaren. Vad gäller last får sådan talan dock inte väckas mot befäl-
havaren av fartygets ägare eller redare eller den som i egenskap av
befraktare eller i annan egenskap har hand om fartygets drift i reda-
rens ställe.
51 § När en sådan sjöpanträtt eller retentionsrätt i fartyg som avses
i detta kapitel åberopas inför svensk myndighet skall svensk lag
tillämpas.
Om en annan sjöpanträtt, retentionsrätt eller liknande rättighet i
fartyg åberopas, skall den prövas enligt lagen i den stat där fartyget
är registrerat. Rättigheten skall dock stå tillbaka för sjöpanträtt eller
retentionsrätt enligt detta kapitel eller hypotek som överensstämmer
med 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygs-
hypotek. Rättigheten får i övrigt inte medföra bättre rätt än den
rättighet enligt detta kapitel som den närmast motsvarar.
52 § Bestämmelserna i 51 § skall också tillämpas på fartyg under
byggnad sedan bygget sjösatts. För tiden innan dess gäller lagen i
den stat där fartyget byggs.
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller kvarstad på fartyg för
anspråk som i Sverige eller ett annat land är eller kan bli föremål
för rättegång i tvistemål eller för talan om enskilt anspråk i brott-
mål. Bestämmelserna gäller dock inte kvarstad för fordringar som
avser skatter eller avgifter till stat eller kommun.
Bestämmelserna gäller för fartyg som är införda i det svenska
skeppsregistret eller ett motsvarande utländskt fartygsregister. Be-
stämmelserna gäller dock inte för svenska skepp, om sökanden har
hemvist eller sitt huvudsakliga driftställe i Sverige.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
150
I lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande stats-
fartyg m.m. finns bestämmelser om att kvarstad inte fär läggas på
vissa fartyg. Kvarstad får inte heller läggas på fartyg som ägs eller
uteslutande används av svenska staten.
2 § Vad som i allmänhet gäller om kvarstad på fartyg gäller också
för kvarstad enligt detta kapitel, om något annat inte föreskrivs i
kapitlet.
3 § Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast för en sjöfordran.
Med sjöfordran enligt detta kapitel avses ett anspråk som grundar
sig på någon av följande omständigheter:
1. skada som har orsakats av ett fartyg genom sammanstötning
eller på något annat sätt,
2. dödsfall eller personskada som har orsakats av ett fartyg eller
som har inträffat i samband med driften av ett fartyg,
3. bärgning,
4. skeppslegoavtal,
5. avtal som rör befordran av gods med ett fartyg på grundval av
certeparti, konossement eller liknande,
6. förlust av eller skada på gods inklusive resgods under befordran
med fartyg,
7. gemensamt haveri,
8. bodmeri,
9. bogsering,
10. lotsning,
11. leverans av varor eller materiel för ett fartygs drift eller under-
håll,
12. byggande, reparation eller utrustande av ett fartyg eller kost-
nader för dockning,
13. lön eller annan gottgörelse till befälhavaren eller annan om-
bordanställd på grund av dennes anställning på fartyget,
14. befälhavares utlägg samt utlägg som gjorts av avsändare, be-
fraktare eller avlastare eller agenter för fartygets eller dess ägares
räkning,
15. tvist om äganderätten till ett fartyg,
16. tvist mellan delägare till ett fartyg om äganderätten eller besitt-
ningen till fartyget eller driften av eller intäkterna från detta,
17. panträtt på grund av inteckning eller annan på avtal grundad
panträtt i fartyg.
4 § Kvarstad får läggas på det fartyg som sjöfordran hänför sig till.
Om en sjöfordran grundar sig på någon omständighet som avses i
3 § andra stycket 1-14, får kvarstad i stället läggas på ett annat
fartyg som tillhör den som vid tiden för sjöfordrans uppkomst var
ägare av det fartyg som sjöfordran hänför sig till.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
151
Om någon annan än fartygets ägare är ansvarig för en sjöfordran
enligt andra stycket, får kvarstad i stället läggas antingen på det
fartyg som sjöfordran hänför sig till eller på ett annat fartyg som
tillhör gäldenären.
5 § Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast om fartyget i
Sverige kan utmätas för sjöfordran. Avser sjöfordran någon annan
förpliktelse än betalningsskyldighet, skall vad som nu sagts om
utmätning i stället gälla annan verkställighet än verkställighet av
kvarstad på fartyget.
6 § Kvarstad på ett fartyg får beviljas endast en gång för en och
samma sjöfordran.
Om borgen eller någon annan säkerhet för en sjöfordran har ställts
till befrielse från kvarstad, får kvarstad inte beviljas för samma sjö-
fordran. Kvarstad får dock beviljas, om borgenären visar att den
ställda säkerheten har upphört att gälla eller att det annars finns
särskilda skäl för kvarstad.
7 § Ett fartyg som är belagt med kvarstad skall hindras att avgå.
Om kvarstad har beviljats för en sjöfordran som grundar sig på
sådana omständigheter som avses i 3 § andra stycket 15 eller 16, får
domstolen dock
1. tillåta den som har fartyget i sin besittning att mot borgen eller
annan säkerhet nyttja fartyget, eller
2. bestämma om fartygets användning på andra villkor.
8 § Om kvarstad på egendom som en ombordanställd fört ombord
på ett fartyg finns bestämmelser i 22 kap. 1 §.
1 § Ett partrederi föreligger om flera har kommit överens om att
under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med ett eget fartyg.
Anmälan om ett partrederiavtal får göras hos registermyndigheten,
som skall anteckna anmälningen i det register där fartyget är infört
eller, om det inte är registrerat, genast kungöra den. Närmare före-
skrifter om anmälnings- och kungörelseförfarandet meddelas av
regeringen.
För de förpliktelser som uppkommer för partrederiet efter det att
rederiavtalet har anmälts till registermyndigheten svarar varje redare
endast i förhållande till sin andel i fartyget om han inte har åtagit
sig större ansvarighet. För tidigare uppkomna rederiförpliktelser
svarar redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar för vatten-
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
152
föroreningsavgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra stycket nämnda
lag. I fråga om betalningsansvar enligt lagen (1986:371) om flytt-
ning av fartyg i allmän hamn gäller 5 § andra stycket andra me-
ningen den lagen.
I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter gäller
bestämmelserna i 2 - 18 §§ i den mån något annat inte har avtalats.
2 § För ett partrederi får en huvudredare väljas. Till huvudredare
får utses en här i landet bosatt svensk, dansk, finsk eller norsk med-
borgare eller en svensk juridisk person.
3 § Huvudredaren är behörig att på samtliga redares vägnar företa
de rättshandlingar som rederirörelsen vanligen medför, att väcka och
föra talan i saker som rör rederiet samt att i övrigt företräda redarna
inför domstolar och andra myndigheter i sådana saker. Huvudreda-
ren får inte utan medredamas samtycke överlåta fartyget eller upplå-
ta panträtt i det eller bortfrakta det för en längre tid än ett år.
Om en huvudredare inte är vald, kan vilken som helst av redarna
sökas att svara även för de övriga i saker som rör rederiet.
4 § Huvudredaren skall på lämpligt sätt hålla redarna underrättade
om rederiets verksamhet. Han skall rådgöra med dem i alla viktiga
angelägenheter.
5 § Beslut i partrederiets angelägenheter fattas vid allmänt samman-
träde, till vilket var och en av redarna har kallats minst en vecka i
förväg genom rekommenderat brev eller telegram eller telexmed-
delande under sin senast kända adress. Kallelsen skall innehålla
upplysning om vad som skall behandlas på sammanträdet.
Allmänt sammanträde krävs inte för ett beslut som samtliga redare
biträder eller som är så brådskande att det inte kan anstå till dess ett
sådant sammanträde kan hållas.
6 § På en redares begäran skall protokoll föras över vad som före-
kommer av vikt vid ett allmänt sammanträde. En redare som har
uteblivit från ett allmänt sammanträde eller av någon annan anled-
ning inte har deltagit i ett beslut, skall underrättas om vad som
beslutats.
7 § Vid omröstning räknas varje redares röstetal efter hans andel i
fartyget. Om något annat inte följer av tredje stycket, gäller som
beslut den mening som har fått det högsta röstetalet. Vid lika röste-
tal gäller den mening som huvudredaren biträder. Val av huvud-
redare skall dock avgöras genom lottning, om flera fått lika röstetal.
Ett beslut vid allmänt sammanträde är bindande för en redare som
har uteblivit från sammanträdet.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
153
Ett beslut som har fattats i en annan ordning än vid ett allmänt Prop. 1993/94:195
sammanträde eller som innebär att rederiet skall upplösas gäller Bilaga 7
endast om det biträds av redare som tillsammans äger mer än hälf-
ten i fartyget. Ett beslut som strider mot rederiavtalet eller på något
annat sätt mot rederiets ändamål och som inte avser rederiets upp-
lösning gäller endast om samtliga redare är eniga.
8 § Huvudredaren kan när som helst skiljas från sitt uppdrag genom
ett beslut enligt 5 och 7 §§. En huvudredare som själv äger minst
hälften i fartyget kan på en medredares talan av domstol skiljas från
uppdraget, om det finns giltig anledning.
9 § Huvudredaren svarar för att rederiets bokföring fullgörs enligt
lag och andra författningar. Han skall inför redarna redovisa sin
förvaltning av rederiets angelägenheter. Redovisningen skall avse
kalenderår och avges inom två månader efter årets utgång.
Redovisningen skall avges skriftligen till varje redare. För gransk-
ning av redovisningen har redare rätt att ta del av rederiets räken-
skapshandlingar.
Om en redare vill klandra redovisningen, skall han väcka talan vid
domstol inom sex månader från det att han fått del av den. En reda-
re som försummar detta har förlorat sin rätt till klander, om inte hu-
vudredaren har förfarit svikligt.
10 § Varje redare skall bidra till utgifterna för rederiets verksamhet
i förhållande till sin andel i fartyget. Om en redare trots uppmaning
inte betalar sitt bidrag till beslutad utgift och huvudredaren eller en
annan redare lägger ut beloppet, skall den betalningsskyldige reda-
ren betala ränta på det förskotterade beloppet enligt 6 § räntelagen
(1975:635).
11 § Vinst och förlust av rederiets verksamhet fördelas mellan
redarna i förhållande till deras andelar. Ett överskott som inte be-
hövs för rederiets utgifter skall delas ut.
Den som enligt 10 § förskotterat bidrag för en annan har rätt att i
avräkning på sin fordran lyfta utdelning som belöper på dennes
andel.
12 § Om en andel i fartyget övergår till någon annan, skall förvär-
varen eller hans fångesman genast underrätta huvudredaren och
övriga redare om detta.
Om en redare har blivit medborgare i en främmande stat, skall han
genast underrätta huvudredaren och övriga redare om detta.
13 § En redare har rätt att lösa till sig en andel i fartyget som på
något annat sätt än genom förvärv vid en exekutiv försäljning eller
offentlig auktion har övergått till någon annan än en medredare. 154
Lösningsrätten gäller dock inte mot en medredares make, avkomling
eller avkomlings make. En redare som vill utöva sin lösningsrätt
skall meddela förvärvaren detta inom en månad från det att han
underrättades om förvärvet. Försummas detta är lösningsrätten för-
fallen.
Om flera redare gör sin lösningsrätt gällande, skall den utövas i
förhållande till deras andelar.
Lösensumman skall motsvara den övergångna andelens fulla värde.
14 § En redare, vars andel i fartyget har övergått till någon annan,
blir inte fri från ansvarighet mot de övriga redarna för de förpliktel-
ser som han hade vid övergången. Inte heller blir han fri från an-
svarighet mot dem för därefter uppkommande rederiförpliktelser
förrän huvudredaren eller samtliga redare har underrättats om över-
gången.
Förvärvaren av andelen inträder i förhållande till de övriga redar-
na genast i en redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på
samma sätt som sin fångesman bunden av de beslut som har träffats
och de åtgärder som vidtagits före övergången. De övriga redarna
får från hans utdelning räkna av en sådan fordran på bidrag till
rederiets verksamhet som gäller mot fångesmannen.
Den nye redaren svarar i förhållande till tredje man endast för de
rederiförpliktelser som uppkommer efter andelsövergången. Innan
inskrivning har sökts för förvärvet eller anmälan har gjorts om detta
svarar även hans fångesman för sådana rederiförpliktelser i för-
hållande till tredje man som varken kände till eller borde ha känt till
andelsövergången.
15 § Om inte annat följer av 16 §, skall rederiet upplösas sex måna-
der efter det att en redare begärt det hos medredama.
På begäran av en redare skall rederiet omedelbart upplösas om
1. fartyget utan redarens åtgärd eller samtycke har upphört att vara
svenskt och lösningsrätt inte kan utövas enligt 13 §,
2. huvudredaren har skilts från sitt uppdrag av domstol,
3. en medredare inte kan fullgöra sina förpliktelser som redare,
eller
4. rederiet förvaltas på ett sådant sätt att redarens rätt kränks.
16 § En redare har rätt att lösa ut en medredare som enligt 15 §
första stycket har begärt att rederiet skall upplösas eller till vilken
en upplösningsgrund enligt 15 § andra stycket hänför sig. Den som
vill utöva sin utlösningsrätt skall meddela medredaren detta inom en
månad från det att han fått del av dennes begäran om upplösning
enligt 15 § första stycket eller han fått kännedom om att en upplös-
ningsgrund enligt samma paragraf andra stycket hade inträtt. För-
summas detta är utlösningsrätten förfallen.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
155
Bestämmelserna i 13 § andra och tredje styckena skall också till- Prop. 1993/94:195
lämpas. Bilaga 7
17 § Vid upplösning av ett partrederi skall fartyget säljas.
Om redarna inte enas om försäljningsorten, bestäms den av en god
man som utses enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Enas
de inte om sättet för försäljningen, skall denna ske på offentlig auk-
tion. Därvid skall lagen om samäganderätt tillämpas, om försäljning-
en skall ske i Sverige.
När lagen om samäganderätt tillämpas skall tingsrätten i fartygets
hemort vara laga domstol.
18 § Den som har en större andel i fartyget än hälften har rätt att
träda in som fartygets befälhavare, om han är behörig till det.
Är den som har större andel i fartyget än hälften befälhavare, skall
rätten på en annan delägares talan skilja honom från befattningen,
om det finns giltig anledning.
1 § Befälhavaren skall innan en resa påbörjas se till att fartyget är
sjövärdigt enligt 1 kap. 9 §.
Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålls i sjö-
värdigt skick efter vad som nu sagts.
Om fel eller brist i sjövärdigheten inte kan avhjälpas genast, skall
befälhavaren omedelbart underrätta redaren eller den som i redarens
ställe har befattning med fartyget.
2 § Befälhavaren skall se till att fartyget framförs och handhas på
ett sätt som är förenligt med gott sjömanskap.
Han skall känna till de påbud och föreskrifter om sjöfarten som
gäller för de farvatten som fartyget skall trafikera och på de orter
som det skall anlöpa.
3 § Om ett fartyg prejas av en behörig civil eller militär myndighet,
är befälhavaren skyldig att lyda prejningen. Om det efter prejning
eller annars begärs av en behörig myndighet, är befälhavaren också
skyldig att låta fartyget visiteras. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om prej-
ning och visitering.
4 § Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker förs på
fartyget. Bestämmelser om dagböcker finns i 18 kap.
Befälhavaren är skyldig att på fartyget medföra andra skeppshand-
lingar och ett exemplar av denna lag enligt föreskrifter som med-
156
delas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Sjöfarts-
verket.
5 § Befälhavaren skall se till att lastning och lossning sker och att
resan utförs med tillbörlig skyndsamhet.
Innan befälhavaren påbörjar bärgning av ett fartyg eller av gods,
skall han noga överväga om detta är förenligt med hans skyldigheter
mot dem vilkas intressen han skall bevaka.
6 § Om fartyget råkar i sjönöd, är befälhavaren skyldig att göra allt
som står i hans makt för att rädda de ombordvarande och bevara
fartyget och lasten. Han skall, om det är möjligt, se till att dagböck-
er och andra skeppshandlingar förs i säkerhet samt vidta åtgärder
för bärgning av fartyg och gods. Så länge som det finns rimlig
utsikt att fartyget kan räddas får befälhavaren inte överge det utan
att hans liv är i allvarlig fara.
Anträffar befälhavaren någon i sjönöd är han skyldig att lämna all
hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, om
det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombord-
varande. Om befälhavaren i annat fall får kännedom om att någon är
i sjönöd eller om han får kännedom om någon fara som hotar sjötra-
fiken, är han under de förutsättningar som nyss angetts skyldig att
vidta åtgärder för att rädda den nödställde eller avvärja faran i enlig-
het med de föreskrifter som regeringen meddelat för sådana fall.
7 § Om befälhavaren är frånvarande eller har förfall, beslutar den
främste av de närvarande styrmännen om saker som inte tål upp-
skov.
Lämnar befälhavaren fartyget skall han underrätta den främste av
de närvarande styrmännen eller, om någon styrman inte är närvaran-
de, någon annan av besättningen och ge de anvisningar som behövs.
När fartyget inte ligger förtöjt i hamn eller på en säker ankarplats
får befälhavaren inte lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Om
fara hotar, får han inte vara borta från fartyget.
Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller
någon annan tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller
överger han tjänsten, träder den främste av styrmännen i hans ställe
till dess en ny befälhavare har utsetts. I dessa fall skall redaren ge-
nast underrättas.
8 § Befälhavaren är behörig att på redarens vägnar
1. företa rättshandlingar som avser bevarandet av fartyget eller
utförandet av resan,
2. träffa avtal om att på resan ta med gods och, på ett fartyg som
är avsett för det, passagerare, samt
3. väcka talan i mål som rör fartyget och föra denna talan.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
157
Medel för sådana ändamål som avses i första stycket får befäl-
havaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller
sälja av redarens gods eller, i nödfall, av lasten. Om rättshandlingen
inte var nödvändig är den ändå bindande om tredje man var i god
tro.
Befälhavaren skall underrätta redaren om åtgärder av vikt som han
ansett nödvändiga för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet,
om resans förlopp, om de rättshandlingar som företagits under resan
och om allt annat som kan vara till nytta för redaren att känna till.
Innan en åtgärd av vikt vidtas bör befälhavaren begära anvisningar
av redaren eller det ombud som denne har anvisat. Om medel be-
hövs för fartyget och redarens anvisningar inte kan avvaktas, skall
befälhavaren skaffa medlen på det sätt som är billigast för redaren.
9 § Befälhavaren skall under resan noggrant vårda lasten och i
övrigt bevaka lastägarens intressen.
Befälhavaren är behörig att, i enlighet med vad som gäller för en
transportör eller bortfraktare, företa rättshandlingar på lastägarens
vägnar samt väcka talan i mål som rör lasten och föra denna talan.
10 § Befälhavaren svarar inte för de förbindelser som han har ingått
på redarens eller lastägarens vägnar.
11 § Befälhavaren skall ersätta den skada som han genom fel eller
försummelse i tjänsten orsakar redaren, lastägaren eller någon annan
vars intressen han skall bevaka.
Skadestånd som befälhavaren enligt första stycket eller i övrigt
skall betala kan sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till
beskaffenheten av det fel eller den försummelse som ligger honom
till last, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. I fråga om
skadeståndsansvaret för en befälhavare som är arbetstagare gäller
dock 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
12 § När redaren begär det skall befälhavaren avge redovisning. Om
redaren vill klandra redovisningen, skall han väcka talan inom sex
månader efter det att redovisningen mottogs. Klandras inte redovis-
ningen inom denna tid, har redaren förlorat sin talan, om inte befäl-
havaren har förfarit svikligt.
I redovisningen skall befälhavaren påföra redaren all särskild
ersättning som han har fått av avsändare, befraktare, lastägare, leve-
rantörer eller andra med vilka han har haft att göra i egenskap av
befälhavare.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
13 § Om fartyget beläggs med kvarstad eller utmäts av en utländsk
myndighet, skall befälhavaren genast underrätta närmaste svenska
utlandsmyndighet i den främmande staten och, i fråga om skepp,
158
registermyndigheten. Den utländska myndighetens bevis om åtgär-
den skall snarast sändas till registermyndigheten om det är möjligt.
Första stycket tillämpas också när kvarstaden eller utmätningen
hävs.
14 § Befälhavaren på ett svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller
statsfartyg skall genast rapportera till den myndighet regeringen
föreskriver
1. när någon i samband med fartygets drift har eller kan antas ha
avlidit eller har fått svår kroppsskada,
2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antas ha
avlidit eller har fått svår kroppsskada,
3. när någon i annat fall än som avses i 1 och 2 har eller kan antas
ha drunknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts i sjön,
4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord,
5. när fartyget har sammanstött med ett annat fartyg eller stött på
grund,
6. när fartyget har övergetts i sjön,
7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydelse har
eller kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten eller på egen-
dom utanför fartyget, eller
8. när förskjutning av någon betydelse har inträffat i lasten.
Regeringen får föreskriva att rapportering av händelser som är av
betydelse för sjösäkerheten skall ske också i andra fall än som anges
i första stycket.
Befälhavaren skall rapportera till Sjöfartsverket när i anledning av
en händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med
fartygets drift sjöförklaring skall hållas enligt 18 kap. 7 §.
Bestämmelser om befälhavarens skyldigheter vid sjöförklaring
finns i 18 kap.
15 § Bestämmelser om befälhavarens skyldigheter vid sammanstöt-
ning mellan fartyg finns i 8 kap. 4 §.
16 § Bestämmelser om befälhavarens skyldighet att ta med sjöman
ombord på fartyget finns i 22 kap. 2 §.
1 § Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, en medlem av
besättningen eller en lots orsakar genom fel eller försummelse i
tjänsten. Redaren är också ansvarig, om skada vållas av någon an-
nan, när denne på redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete
i fartygets tjänst.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
159
Skadestånd som redaren har betalat har han rätt att kräva tillbaka
av den som vållat skadan.
Bestämmelser om inskränkning av en redares ansvarighet finns i
9 och 13-15 kap.
1 § Om två fartyg sammanstöter så att skada uppstår på det ena
fartyget eller på personer eller gods som finns ombord och sam-
manstötningen är orsakad genom vållande på någon av sidorna, skall
den sidan ersätta skadan.
Har sammanstötningen orsakats genom vållande på båda sidorna,
skall dessa betala ersättning enligt förhållandet mellan de på ömse
sidor gjorda felen. Om omständigheterna inte ger stöd för någon
viss fördelning skall vardera sidan ersätta hälften av skadan.
Vardera sidan svarar endast för sin del av ersättningen. För skada
på person svarar dock båda sidor solidariskt.
Om den ena sidan har betalat mer än sin del, får den sidan kräva
den andra på det överskjutande beloppet. Mot ett sådant krav kan
göras gällande samma rätt till befrielse från eller begränsning av
ansvarighet som hade kunnat åberopas mot den skadelidande enligt
denna eller en motsvarande främmande lag eller enligt förbehåll som
är förenligt med den tillämpliga lagen. Ett förbehåll får dock inte
åberopas till befrielse från eller begränsning av ansvarighet utöver
vad som följer av bestämmelserna i 13 - 15 kap. eller motsvarande
bestämmelser i den främmande lagen.
Vid bedömandet av frågan om vållande till en sammanstötning
skall särskilt beaktas om tiden medgav överläggning eller inte.
2 § Om en sammanstötning har inträffat genom en olyckshändelse
eller om det inte kan utredas att den orsakats av vållande på någon
av sidorna, svarar vardera sidan för sin skada.
3 § Bestämmelserna i denna lag om sammanstötning mellan fartyg
skall tillämpas även när till följd av ett fartygs manövrering eller på
liknande sätt skada orsakas på ett annat fartyg eller på personer eller
gods som finns ombord , utan att fartygen sammanstöter.
4 § Om ett fartyg har sammanstött med ett annat fartyg är det befäl-
havarens skyldighet att lämna det andra fartyget och de ombordva-
rande där all behövlig och möjlig hjälp ur den uppkomna faran, om
det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget och de ombord-
varande. Han skall också för det andra fartygets befälhavare uppge
namnet på det egna fartyget och dess hemort samt den ort eller den
hamn varifrån det kommer och den dit det skall gå.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
160
1 § Redaren har rätt att enligt bestämmelserna i detta kapitel be-
gränsa sin ansvarighet. Samma rätt har en sådan ägare av ett fartyg
som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets
drift, fartygets befraktare, godsets avsändare samt var och en som
utför tjänster i omedelbart samband med bärgning. Med bärgning
avses även åtgärder enligt 2 § första stycket 4, 5 och 6.
Om ansvar görs gällande mot någon för vilken redaren eller någon
annan person som avses i första stycket svarar, har även denne rätt
att begränsa sin ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Den som på grund av ansvarighetsförsäkring svarar för en fordran
som är föremål för begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet
1 samma utsträckning som försäkringshavaren.
2 § Om inte annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, före-
ligger rätt till ansvarsbegränsning, oavsett grunden för ansvarig-
heten, beträffande fordringar med anledning av
1. person- eller sakskada, om skadan har uppkommit ombord på
fartyget eller i omedelbart samband med fartygets drift eller med
bärgning,
2. skada på grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods,
passagerare eller deras resgods,
3. annan skada, om den har orsakats av intrång i en rättighet som
inte grundar sig på avtal och den har uppkommit i omedelbart sam-
band med fartygets drift eller med bärgning,
4. åtgärder för att lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett
fartyg, inbegripet allt som finns eller har funnits ombord, som har
sjunkit, strandat, övergetts eller blivit vrak,
5. åtgärder för att avlägsna, förstöra eller oskadliggöra fartygets
last, och
6. åtgärder för att avvärja eller begränsa skada för vilken ansvars-
begränsning gäller, och skada som har orsakats av sådana åtgärder.
Har den som får begränsa sitt ansvar en motfordran mot borge-
nären och grundar sig fordringen och motfordringen på en och
samma händelse, skall begränsningen avse endast den del av ford-
ringen som överstiger motfordringen.
3 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte beträffande
1. en fordran på bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri eller på
avtal grundad ersättning för åtgärder som avses i 2 § första stycket
4, 5 eller 6,
2. en fordran med anledning av oljeskada som omfattas av 1 § och
2 § första stycket lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada
till sjöss,
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
161
11 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
3. en fordran som är underkastad en internationell konvention eller
en nationell lag som reglerar eller förbjuder begränsning av ansva-
righet för atomskada,
4. en fordran med anledning av atomskada orsakad av atomfartyg,
5. en fordran med anledning av skada som har drabbat en lots
eller den som är anställd hos någon som avses i 1 § första stycket
och vars skyldigheter står i samband med fartygets drift eller med
bärgningen, och
6. en fordran på ränta eller ersättning för rättegångskostnader.
4 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas
själv ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
5 § Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, skall ansvarsbelop-
pen bestämmas på följande sätt.
1. För fordringar med anledning av personskada som har tillfogats
fartygets egna passagerare är ansvarsgränsen 46 666 särskilda
dragningsrätter (SDR) multiplicerat med det antal passagerare som
fartyget enligt sitt certifikat har tillstånd att befordra, dock högst
25 miljoner SDR.
2. För andra fordringar med anledning av personskada är ansvars-
gränsen 333 000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500.
Är dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 501 till 3 000 med 500 SDR,
för varje dräktighetstal från 3 001 till 30 000 med 333 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 250 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 167 SDR.
3. För andra slag av fordringar samt fordringar som avses i 2, i
den mån de inte tillgodoses med de belopp som anges där, är
ansvarsgränsen 167 000 SDR, om fartygets dräktighet inte över-
stiger 500. Är dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 501 till 30 000 med 167 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 125 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 83 SDR.
4. Ansvarsgränserna i 1 - 3 gäller summan av alla fordringar som
på grund av en och samma händelse har uppkommit mot redaren,
ägare av fartyg som inte är redare, den som i redarens ställe har
hand om fartygets drift, fartygets befraktare, godsets avsändare samt
mot någon för vilken dessa svarar.
5. Ansvarsgränserna för bärgare som inte utför bärgning från
fartyg eller som uteslutande arbetar från det fartyg som bärgningen
avser, skall motsvara de ansvarsgränser som gäller för fartyg med
en dräktighet av 1 500. Ansvarsgränserna gäller summan av alla
fordringar som på grund av en och samma händelse har uppkommit
mot en sådan bärgare och mot någon för vilken denne svarar.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
162
6. Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad
enligt bestämmelserna om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års
internationella skeppsmätningskonvention. Vad som avses med SDR
anges i 22 kap. 3 §.
6 § Varje ansvarsbelopp skall fördelas mellan borgenärerna i för-
hållande till storleken av de styrkta fordringar av det slag som
ansvarsgränsen avser.
Om det belopp som avses i 5 § 2 inte räcker till för betalning av
de fordringar som anges där, skall återstoden av dessa fordringar
betalas ur det belopp som nämns i 5 § 3 med samma rätt som övriga
där angivna fordringar.
Har redaren eller någon annan, innan ansvarsbeloppet fördelats,
helt eller delvis betalat en fordran, inträder han i borgenärens rätt
intill det belopp som han har betalat.
Visar redaren eller någon annan att han senare kan bli skyldig att
helt eller delvis betala en fordran som han, om den hade betalats
före ansvarsbeloppets fördelning, skulle ha kunnat kräva åter ur
ansvarsbeloppet enligt tredje stycket, skall medel tills vidare avsättas
för att han senare skall kunna göra sin rätt gällande.
7 § Om det med anledning av en fordran av det slag som är föremål
för ansvarsbegränsning här i landet har väckts talan eller framställts
begäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder, kan en begräns-
ningsfond upprättas. Fonden skall upprättas hos den domstol där
talan har väckts eller hos sjörättsdomstolen för den ort där kvarstad
eller andra rättsliga åtgärder har begärts.
En begränsningsfond anses upprättad med verkan för alla personer
som kan åberopa samma ansvarsgräns. Den är avsedd för betalning
endast av fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.
Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, får här i
landet talan om en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbe-
gränsning väckas endast i begränsningsmål. Detta gäller också talan
om frågan huruvida den som har upprättat begränsningsfonden har
rätt till ansvarsbegränsning och om frågan om fördelning av fonden.
Behörig att väcka talan i ett begränsningsmål är den som har upp-
rättat fonden, dennes försäkringsgivare och den som gör gällande en
fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning.
Närmare bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål
finns i 12 kap.
8 § Den som har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond
som har upprättats i Sverige eller i en annan konventionsstat, kan
inte med anledning av denna fordran erhålla säkerhetsåtgärd eller
utmätning avseende fartyg eller någon annan egendom, som tillhör
någon som fonden har verkan för enligt 7 § andra stycket och som
har rätt till ansvarsbegränsning.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
163
Sedan en begränsningsfond har upprättats här i landet eller i Dan-
mark, Finland eller Norge, kan säkerhetsåtgärd eller utmätning
avseende fartyg eller någon annan egendom som tillhör någon som
fonden har verkan för enligt 7 § andra stycket och som har rätt till
ansvarsbegränsning inte ske med anledning av en fordran som kan
göras gällande mot fonden. Har säkerhetsåtgärd eller utmätning
redan skett, skall åtgärden hävas. Säkerhet som har ställts för att
avvärja säkerhetsåtgärd eller utmätning eller för att få en sådan
åtgärd hävd skall friges.
Har fonden upprättats i en annan konventionsstat än som avses i
andra stycket, kan rätten eller kronofogdemyndigheten avslå en
begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning, häva en säkerhetsåtgärd
eller utmätning som redan har skett eller frige en säkerhet som har
ställts. En begäran om säkerhetsåtgärd eller utmätning skall alltid
avslås och, om fonden har upprättats innan en sådan åtgärd vidtagits
eller säkerhet ställts, åtgärden hävas och säkerheten friges, när
fonden upprättats i
a) den hamn där den händelse har inträffat på vilken fordringen
grundas eller, om händelsen inte har ägt rum i hamn, den första
hamn som fartyget har anlöpt efter händelsen, eller
b) landstigningshamnen, om fordringen avser personskada som har
drabbat en person ombord på fartyget, eller
c) lossningshamnen, om fordringen avser skada på fartygets last.
Första och tredje styckena kan även tillämpas om det visas att en
fond som har upprättats i en stat som inte är konventionsstat är
jämställbar med en sådan begränsningsfond som avses i 7 §.
Denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa krav
mot begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som för-
valtar fonden och han har möjlighet att av fondens medel få ut vad
som belöper på hans fordran och föra över det till ett annat land.
9 § Ansvarsbegränsning kan åberopas även om en begränsningsfond
inte upprättas.
Har talan väckts om en fordran som är föremål för ansvarsbe-
gränsning, skall rätten, om någon begränsningsfond inte har upprät-
tats, vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel endast
beakta den fordran som målet gäller. Vill svaranden att även en
annan fordran, för vilken samma ansvarsbelopp gäller, skall beaktas
vid ansvarsbegränsningen, skall förbehåll om detta tas in i domen.
En dom som inte innehåller förbehåll enligt andra stycket får verk-
ställas trots bestämmelserna i 8 §. Innehåller domen ett sådant för-
behåll kan den ändå verkställas, såvida inte en begränsningsfond
upprättas och kronofogdemyndigheten med tillämpning av 8 § finner
att ansökningen om verkställighet skall avslås.
Om en begränsningsfond inte har upprättats, kan parterna hän-
skjuta frågan om ansvarsbeloppets storlek och fördelning till utred-
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
164
ning och avgörande genom dispasch. Bestämmelser om talan mot Prop. 1993/94:195
dispasch finns i 21 kap. Bilaga 7
10 § Ansvarsgränserna för örlogsfartyg och andra fartyg som vid
tiden för händelsen ägs eller brukas av en stat och används uteslu-
tande för statsändamål och inte för affärsdrift, får inte i något fall
understiga de gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet av
5 000. Om en fordran avser ersättning för skada som har orsakats
av ett sådant fartygs särskilda egenskaper eller användning, förelig-
ger dock inte någon rätt till ansvarsbegränsning. Bestämmelserna i
detta stycke gäller inte fartyg som huvudsakligen används för isbryt-
ning eller bärgning.
Ansvarsgränserna för ett fartyg som är byggt eller anpassat för
borrning efter havsbottnens naturtillgångar skall vara 12 miljoner
SDR för fordringar som avses i 5 § 2 och 20 miljoner SDR för
fordringar som avses i 5 § 3, om fordringarna gäller skada som har
orsakats medan fartyget används i borrnings verksamhet. För fordran
på ersättning för oljeskada gäller särskilda bestämmelser.
Flyttbara plattformar som är avsedda för utforskning eller utvin-
ning av havsbottnens naturtillgångar anses som fartyg vid tillämp-
ningen av bestämmelserna i detta kapitel. Ansvarsgränserna för
sådana plattformar skall dock alltid motsvara de belopp som anges i
andra stycket.
11 § När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk domstol,
skall 1 - 10 §§ tillämpas. Om det finns en fordran som avses i 3 § 5
och är lagen i någon annan konventionsstat tillämplig på tjänste-
avtalet, skall dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är
begränsad avgöras enligt den lagen.
Bestämmelserna i 1 - 10 §§ hindrar inte tillämpningen av i övrigt
gällande regler om jämkning av en skadevållares ansvar.
Med konventionsstat förstås i detta kapitel en stat som är bunden
av 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadestånds-
ansvar.
1 § Om oljeskada finns särskilda bestämmelser i lagen (1973:1198)
om ansvarighet för oljeskada till sjöss.
1 § Om atomskada finns särskilda bestämmelser i atomansvarighets-
lagen (1968:45).
165
Bilaga 7
1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller begränsningsfond som
upprättas enligt 9 kap. 7 § (globalfond).
Bestämmelserna i 3 - 15 §§ tillämpas också i vissa delar i fråga
om begränsningsfond som upprättas enligt 6 § lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss.
2 § En globalfond skall motsvara
1. summan av de belopp som enligt 9 kap. 5 § utgör ansvarsgräns
för de fordringar beträffande vilka ansvarsbegränsning görs gällande
och som har uppkommit på grund av en och samma händelse, och
2. ränta på belopp som avses i 1, beräknad enligt 6 § räntelagen
(1975:635), för tiden från dagen för händelsen till dagen för fondens
upprättande.
3 § Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall
betala fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet
för detta.
I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra
för omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress
på dem som kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.
I ärenden om begränsningsfond gäller lagen (1946:807) om hand-
läggning av domstolsärenden, om inte annat sägs i detta kapitel.
4 § Rätten skall fastställa fondens storlek och avgöra om erbjuden
säkerhet kan godtas.
Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall rätten även besluta
att sökanden till rätten skall betala in eller ställa tillfredsställande
säkerhet för ett tilläggsbelopp avsett att täcka ersättning till förvalta-
re i fonden, rättegångskostnader och andra kostnader med anledning
av fondens upprättande och fördelning samt ansvaret för ränta för
tiden efter fondens upprättande.
Framgår det av beslutet att tillräcklig inbetalning har gjorts eller
att tillfredsställande säkerhet har ställts, anses fonden upprättad den
dag då beslutet har meddelats. I annat fall anses fonden upprättad
den dag då inbetalning har skett eller säkerheten har ställts.
Beslut som avses i första och andra styckena gäller till dess annat
förordnas eller frågan om fondens fördelning avgörs. Innefattar ett
sådant beslut att ett högre belopp skall betalas eller ytterligare säker-
het ställas, skall rätten förelägga den som har upprättat fonden att
inom en viss tid betala in felande belopp eller ställa ytterligare
säkerhet. Om föreläggandet inte följs, förordnar rätten att fonden
inte längre skall ha sådan verkan som avses i 9 kap. 8 § och 8 § i
detta kapitel. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.
Beslut som avses i första och andra styckena och förordnande
enligt fjärde stycket överklagas särskilt. 166
5 § När en begränsningsfond har upprättats, skall rätten genast låta
kungöra detta. I kungörelsen skall samtliga borgenärer uppmanas att
skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom en viss tid (an-
mälningsfrist), som inte får understiga två månader. En upplysning
om bestämmelserna i 9 kap. 7 § tredje stycket och i 8 och 15 §§ i
detta kapitel skall tas in i kungörelsen.
Kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och i en
ortstidning. Om det finns skäl till det skall kungörelse ske även i
annan stat.
Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer skall
underrättas om kungörelsen genom särskilt meddelande.
6 § Om det är lämpligt med hänsyn till sakens beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt, skall rätten när en begränsningsfond har
upprättats förordna om förvaltare i fonden. Förvaltaren skall, för-
utom vad som anges i 11 § andra stycket, ha till uppgift att delta vid
handläggningen av fondärendet eller begränsningsmålet och vid
förhandlingar mellan parterna. En förvaltare skall vara lagfaren och
ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver.
Ersättning till förvaltaren fastställs av rätten.
7 § En borgenär som anmäler en fordran skall lämna rätten uppgift
om fordringens storlek och grunden för denna. Har dom meddelats
angående fordringen eller pågår särskild rättegång om denna, skall
uppgift lämnas om detta.
8 § För en fordran som inte har anmälts till rätten innan handlägg-
ningen av frågan om fondens fördelning avslutas vid tingsrätten, kan
ersättning endast betalas ut enligt 14 § andra stycket.
9 § Fonden kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har gått ut
och såväl den som har upprättat fonden som de borgenärer vilka har
gjort gällande fordringar mot fonden samtycker till det.
10 § Med begränsningsmål avses ett mål i vilket frågor om ansvar
och dess begränsning och om anmälda fordringar avgörs samt fon-
den fördelas. Ett begränsningsmål inleds genom att talan väcks
genom stämning vid den domstol där fonden är upprättad. Sedan
målet har inletts kan talan väckas utan stämning.
Om inte annat sägs i detta kapitel, gäller i begränsningsmål rätte-
gångsbalkens regler om tvistemål vari förlikning om saken är till-
låten.
11 § I begränsningsmål skall rätten, sedan den anmälningsfrist som
anges i 5 § har gått ut, hålla fondsammanträde. Till sammanträdet
skall rätten kalla förvaltaren, den som har upprättat fonden, den som
har inlett begränsningsmålet och borgenärerna. Även annan person,
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
167
vars rätt är berörd, skall kallas. Vid fondsammanträdet skall behand-
las frågor om ansvar och dess begränsning, om ansvarsbeloppets
storlek och om anmälda fordringar.
Före fondsammanträdet skall förvaltaren granska anmälda ford-
ringar samt, om det kan ske, upprätta förslag till fondens fördel-
ning. Förslaget skall översändas till dem som har kallats till sam-
manträdet. Har någon förvaltare inte förordnats skall rätten vidta
dessa åtgärder.
Om någon invändning mot förslaget med de ändringar som kan ha
gjorts vid fondsammanträdet inte kvarstår när detta avslutas, skall
förslaget läggas till grund för fondens fördelning.
Kvarstår någon invändning när fondsammanträdet avslutas, skall
rätten bestämma en viss tid inom vilken den som har framställt
invändningen skall ange om han vidhåller den och begär rättens
prövning av tvisten. Har en sådan begäran inte framställts i rätt tid,
anses invändningen förfallen. Om den vidhålls skall rätten så snart
som möjligt pröva tvisten.
Parter i en sådan tvist som anges i fjärde stycket är den som har
framställt en invändning och den mot vilken invändningen riktas.
12 § Ett fondsammanträde är att jämställa med muntlig förberedelse,
om inte annat sägs i detta kapitel.
Tredskodom får inte meddelas vid utevaro från ett fondsammanträ-
de. Uteblir någon som har kallats till ett sådant sammanträde, får
målet handläggas och avgöras trots utevaron. Detta skall anges i
kallelsen till sammanträdet.
13 § Efter utgången av anmälningsfristen kan rätten förordna att en
viss del av de fordringar som har visats föreligga skall betalas
omedelbart.
Tingsrättens beslut i frågor som avses i första stycket överklagas
särskilt. Hovrättens beslut i sådana frågor får inte överklagas.
14 § När samtliga tvister är avgjorda skall rätten besluta om fördel-
ning av fonden. Om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till
utredningen, får målet avgöras utan sådan förhandling.
Rätten kan avsätta ett visst belopp till att täcka fordringar som inte
har anmälts innan handläggningen av frågan om fondens fördelning
har avslutats vid tingsrätten. Detta belopp fördelas när samtliga
anmälda fordringar har behandlats och det kan antas att ytterligare
fordringar inte kommer att anmälas.
Fördelning av fonden skall ske även om den som har upprättat
fonden inte har rätt till ansvarsbegränsning. I ett sådant fall kan
rätten på yrkande meddela dom avseende den del av en fordran som
inte får utdelning ur fonden.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
168
15 § Ett lagakraftvunnet avgörande i begränsningsmålet i frågor om
ansvar, rätten till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek,
anmälda fordringar och fondens fördelning gäller mot alla som kan
göra gällande fordringar mot fonden, oavsett om de har anmält sina
fordringar eller inte.
1 § I detta kapitel avses med
transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport
av styckegods till sjöss,
undertransportör: den som i enlighet med ett uppdrag av transpor-
tören utför transporten eller en del av den,
avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport
av styckegods till sjöss,
avlastare: den som avlämnar godset för transport,
transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som
utfärdas till bevis om transportavtalet,
konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konos-
sement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års till-
läggsprotokoll (Haag-Visbyreglema), och
konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen.
2 § Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjö-
transport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge. Vid avtal om sjötransport i inrikes fart i
Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten
utförs.
I annan fart gäller bestämmelserna avtal om sjötransport mellan
två stater om
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge,
3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den
faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge,
4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
169
5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som
grundas på konventionen skall gälla.
Oavsett vad som sägs i andra stycket får dock avtalas att avtalet
om sjötransport skall vara underkastat lagen i en annan bestämd
konventionsstat, om varken den avtalade lastningshamnen eller den
avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge.
3 § Bestämmelserna i detta kapitel är inte tillämpliga på certepartier
för hel- eller delbefraktning av fartyg. Om ett konossement har
utfärdats enligt ett certeparti, skall emellertid bestämmelserna till-
lämpas på konossementet när detta bestämmer förhållandet mellan
transportören och innehavaren av konossementet.
Om ett avtal gäller transport med fartyg av gods fördelat på flera
resor under en angiven tidsrymd, skall bestämmelserna i detta kapi-
tel tillämpas på varje resa. Utförs resan enligt ett certeparti gäller
dock första stycket.
4 § En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument
är ogiltig i den mån den avviker från bestämmelserna i detta kapitel
eller från bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde
stycket. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller doku-
mentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till för-
säkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är
ogiltig.
Första stycket gäller dock inte 5, 8 - 11 §§ och 14 - 23 §§ och
utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transport-
avtalet om gemensamt haveri. Transportören får utöka sitt ansvar
och sina förpliktelser enligt detta kapitel.
Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna
grundad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehål-
la uppgift om detta samt om att villkor som avviker från sådana be-
stämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är
ogiltiga.
Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller till-
stånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka trans-
porten skall utföras, skäligt att genom avtal inskränka transportörens
ansvarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall
ett sådant avtal gälla.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
170
Bilaga 7
5 § Avlastaren skall avlämna godset på den plats och inom den tid
som transportören har angett. Det skall avlämnas på ett sådant sätt
och i ett sådant skick att det bekvämt och säkert kan tas ombord,
stuvas, transporteras och lossas.
6 § Transportören skall i skälig omfattning undersöka om godset är
förpackat på ett sådant sätt att det inte skadas eller kan orsaka skada
på person eller egendom. Om godset avlämnas i container eller lik-
nande transportanordning, är transportören dock inte skyldig att
undersöka den invändigt utom när det finns anledning att misstänka
att transportanordningen är bristfälligt packad.
Transportören skall underrätta avsändaren om de brister som han
har upptäckt. Han är inte skyldig att transportera godset, om han
inte genom skäliga åtgärder kan göra det lämpat för transport.
7 § Farligt gods skall vara märkt som farligt på lämpligt sätt. Av-
sändaren skall i god tid underrätta transportören och den under-
transportör till vilken godset avlämnas om godsets farliga beskaf-
fenhet och ange de säkerhetsåtgärder som kan vara nödvändiga.
Om avsändaren i annat fall känner till att godset är av sådan be-
skaffenhet att transporten kan medföra fara eller väsentlig olägenhet
för person, fartyg eller last, skall han även upplysa om detta.
8 § Om godset fordrar särskild vård skall avsändaren i god tid upp-
lysa om detta och ange de åtgärder som kan vara nödvändiga. God-
set skall vid behov märkas på lämpligt sätt.
9 § Avlastaren har rätt att fa kvitto på mottagandet av godset allt-
eftersom det avlämnas.
Bestämmelser om utfärdande av konossement och andra transport-
dokument finns i 42 - 59 §§.
171
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
10 § Följer frakten inte av avtalet skall den frakt betalas som är
gängse när godset avlämnas för transport. Frakten skall betalas när
godset tas emot.
För gods som inte finns i behåll vid transportens slut, skall frakt
betalas endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen be-
skaffenhet, bristfällig förpackning eller fel eller försummelse på
avsändarens sida eller om transportören har sålt godset för ägarens
räkning eller lossat, oskadliggjort eller förstört det enligt 41 §.
Förutbetald frakt skall betalas tillbaka om transportören enligt
andra stycket inte har rätt till frakt.
11 § Frånträder avsändaren transportavtalet innan transporten börjat,
har transportören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.
Om godset inte avlämnas i rätt tid får transportören häva trans-
portavtalet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Om trans-
portören vill häva avtalet, skall han meddela detta inom skälig tid
efter det att avsändaren har frågat om det, dock senast när godset
tas emot för transport. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
Hävs avtalet har transportören rätt till ersättning för fraktförlust och
annan skada.
Om avsändaren eller mottagaren begär att transporten skall avbrytas
och godset lämnas ut på annan plats än bestämmelseorten, har trans-
portören rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Trans-
porten får dock inte avbrytas om detta skulle medföra väsentlig
skada eller olägenhet för transportören eller någon annan avsändare.
Bestämmelserna i 14 kap. 32 § andra - fjärde styckena skall tilläm-
pas.
12 § Transportören skall utföra transporten med tillbörlig omsorg
och skyndsamhet, vårda godset och även i övrigt ta till vara last-
ägarens intressen från mottagandet till utlämnandet av godset.
Transportören skall se till att det fartyg som används för trans-
porten är sjövärdigt, vari också innefattas att det är behörigen be-
mannat och utrustat och att lastrum, kyl- och frysrum samt övriga
utrymmen i fartyget, i vilka godset lastas, är i gott skick för att
godset skall kunna tas emot, transporteras och bevaras.
Om gods har gått förlorat, skadats eller försenats, skall transpor-
tören snarast lämna underrättelse om detta till den som avsändaren
172
har angett. Kan sådan underrättelse inte lämnas, skall lastägaren
eller, om denne inte är känd, avsändaren underrättas. Detsamma
gäller om transporten inte kan fullföljas på avsett sätt.
13 § Gods får transporteras på däck endast om detta är tillåtet enligt
transportavtalet, följer av handelsbruk eller sedvänja i den fart det
gäller eller krävs enligt lag eller annan författning.
Om godset enligt avtalet skall eller får transporteras på däck, skall
detta anges i transportdokumentet. Har så inte skett har transpor-
tören bevisbördan för att transport på däck har avtalats. Transpor-
tören får inte åberopa ett sådant avtal mot tredje man som har för-
värvat konossement i god tro.
Särskilda bestämmelser om ansvar för däckslast finns i 34 §.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
14 § Avsändaren får häva transportavtalet på grund av dröjsmål
eller annat avtalsbrott på transportörens sida om avtalsbrottet är
väsentligt. Sedan godset har avlämnats får avsändaren inte häva
avtalet om utlämnande av godset skulle medföra väsentlig skada
eller olägenhet för någon annan avsändare.
Om avsändaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom
skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtals-
brottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
15 § Går det fartyg som transporterar eller som skall transportera
godset förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i
stånd, bortfaller på grund därav inte transportörens skyldighet att
fullfölja transporten.
Om det uppkommer ett hinder som medför att fartyget inte kan
anlöpa lossningshamnen och lossa godset eller om detta inte kan
ske inom skälig tid, får transportören i stället välja en annan lämplig
lossningshamn.
I fråga om frånträdande av transportavtalet på grund av krigsfara
tillämpas bestämmelserna i 14 kap. 38 och 40 §§.
Har en del av transporten utförts när avtalet hävs eller faller bort
eller när godset av någon annan anledning lossas i en annan hamn
än den avtalade lossningshamnen, har transportören rätt till av-
ståndsfrakt enligt bestämmelserna i 14 kap. 21 §.
173
16 § Blir det nödvändigt att vidta särskilda åtgärder för att bevara
eller transportera godset eller i övrigt ta till vara lastägarens intres-
sen, skall transportören inhämta anvisning från lastägaren.
Om tiden eller omständigheterna i övrigt inte medger att anvisning
inhämtas eller tas anvisning inte emot i tid, får transportören på last-
ägarens vägnar vidta nödvändiga åtgärder och företräda denne i
frågor som rör godset. Även om åtgärden inte var nödvändig är
lastägaren bunden om tredje man var i god tro.
Underrättelse om de åtgärder som har vidtagits skall lämnas enligt
bestämmelserna i 12 § tredje stycket.
17 § Lastägaren svarar för de åtgärder som transportören har vid-
tagit och de utgifter denne har haft för godsets behov. Om trans-
portören har handlat utan anvisning svarar lastägaren dock inte med
högre belopp än värdet vid transportens början av det gods som
åtgärderna eller utgifterna avsåg.
18 § Mottagaren skall på bestämmelseorten ta emot godset på den
plats och inom den tid som transportören har angett. Godset skall
lämnas ut på ett sådant sätt att det kan tas emot bekvämt och säkert.
Den som är behörig att ta emot godset har rätt att besiktiga det före
mottagandet.
19 § Lämnas godset ut mot konossement blir mottagaren genom att
ta emot godset skyldig att betala frakt och andra fordringar som
transportören har enligt konossementet.
Om godset har lämnats ut på något annat sätt än mot konossement
är mottagaren endast skyldig att betala frakt och andra fordringar
enligt transportavtalet, om mottagaren har underrättats om fordring-
arna vid utlämnandet eller han insåg eller borde ha insett att trans-
portören inte hade fått betalt.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
174
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
20 § Har transportören fordringar enligt 19 § eller andra fordringar
för vilka säkerhet finns genom sjöpanträtt i godset enligt 3 kap. 43 §,
är han inte skyldig att lämna ut godset förrän mottagaren antingen har
betalt fordringarna eller ställt säkerhet för dem.
21 § Avhämtas inte godset inom den tid transportören har angett eller
annars inom skälig tid, får det läggas upp i säkert förvar för mot-
tagarens räkning.
Underrättelse om att godset har lagts upp skall lämnas enligt be-
stämmelserna i 12 § tredje stycket. I underrättelsen skall anges en
skälig frist efter vars slut försäljning av godset eller annat förfogande
över detta får ske enligt 22 §.
22 § Sedan fristen enligt 21 § andra stycket har löpt ut, har trans-
portören rätt att sälja upplagt gods i den omfattning det är nödvändigt
för att täcka kostnaderna vid försäljningen och fordringar som nämns
i 20 §.
Transportören skall förfara med omsorg vid försäljningen.
Om godset inte kan säljas eller om det är uppenbart att kostnaderna
vid en försäljning inte skulle täckas av försäljningssumman, får
transportören förfoga över godset på något annat försvarligt sätt.
23 § Lämnas godset ut till mottagaren utan betalning av en sådan
fordran mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt, kvarstår
avsändarens ansvar, om inte utlämnandet medför skada för av-
sändaren och transportören måste ha insett detta.
Transportören är inte skyldig att sälja upplagt gods för att få betalt
för en sådan fordran mot avsändaren som mottagaren skulle ha betalt.
Om försäljning ändå sker utan att fordringarna täcks, är avsändaren
ansvarig för bristen.
24 § Transportören är ansvarig för godset medan det är i hans vård
i lastningshamnen, under transporten och i lossningshamnen.
Transportören anses ha godset i sin vård enligt första stycket från
175
den tidpunkt då han tar emot godset från avlastaren eller från myn-
dighet eller någon annan till vilken godset måste överlämnas enligt
lag eller bestämmelser som gäller i lastningshamnen.
Transportören anses inte längre ha godset i sin vård enligt första
stycket
1. när han har lämnat ut godset till mottagaren,
2. om mottagaren inte tar emot godset från transportören, när detta
har lagts upp för mottagarens räkning i enlighet med avtalet eller
enligt lag eller vad som är brukligt i lossningshamnen, eller
3. när han har överlämnat godset till en myndighet eller någon
annan till vilken godset måste överlämnas enligt lag eller bestämmel-
ser som gäller i lossningshamnen.
25 § Transportören är ansvarig för skada till följd av att godset går
förlorat eller skadas medan det är i hans vård ombord eller i land, om
han inte visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller
någon som han svarar för har orsakat eller medverkat till skadan.
Transportören är inte ansvarig för skada som beror på åtgärder för
att rädda personer eller på skäliga åtgärder för att bärga fartyg eller
annan egendom till sjöss.
Om fel eller försummelse på transportörens sida tillsammans med
någon annan orsak har föranlett skada, är transportören endast
ansvarig i den mån skadan kan hänföras till felet eller försummelsen.
Transportören skall visa i vilken utsträckning skadan inte är att
hänföra till fel eller försummelse på hans sida.
26 § Transportören är inte ansvarig om han visar att skadan beror på
1. fel eller försummelse som befälhavaren, medlem av besättningen,
lots eller någon annan som har utfört arbete i fartygets tjänst har gjort
sig skyldig till vid navigeringen eller handhavandet av fartyget, eller
2. brand som inte har orsakats genom fel eller försummelse av
honom själv.
Transportören är dock ansvarig för skada som beror på att han eller
någon som han svarar för har brustit i tillbörlig omsorg när det gällt
att göra fartyget sjövärdigt före resans början. Transportören skall till
befrielse från ansvar visa att sådan omsorg har iakttagits.
27 § Transportören är inte ansvarig för förlust av eller skada på
levande djur som beror på de särskilda risker som är förenade med
sådana transporter.
Om transportören visar att han har följt de särskilda anvisningar
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
176
som har lämnats beträffande djuren och att förlusten eller skadan kan Prop. 1993/94:195
vara att hänföra till sådana risker som angetts i första stycket, är han Bilaga 7
inte ansvarig för förlusten eller skadan, såvida det inte visas att
förlusten eller skadan helt eller delvis har orsakats av fel eller
försummelse av honom själv eller någon som han svarar för.
28 § Transportören är ansvarig enligt 25 - 27 §§ för skada till följd
av dröjsmål med utlämnandet av godset.
Dröjsmål med utlämnandet av godset föreligger när godset inte har
lämnats ut i den lossningshamn som följer av transportavtalet inom
avtalad tid eller, om någon frist inte har avtalats, inom den trans-
porttid som det med hänsyn till omständigheterna är skäligt att begära
av en omsorgsfull transportör.
Om godset inte har lämnats ut inom 60 dagar räknat från den dag
då det enligt andra stycket skulle ha lämnats ut, får ersättning krävas
såsom för förlust av godset enligt 25 §.
29 § Skadestånd på grund av att godset har gått förlorat eller skadats
beräknas med utgångspunkt i värdet av gods av samma slag på den
plats och vid den tid godset enligt avtal lämnades ut eller skulle ha
lämnats ut.
Värdet av godset bestäms efter börspriset eller, om ett sådant pris
saknas, efter marknadspriset. Finns det varken börs- eller marknads-
pris, bestäms värdet efter det gängse värdet på gods av samma slag
och kvalitet.
30 § Transportörens ansvar är begränsat till 667 särskilda dragnings-
rätter (SDR) för varje kolli eller annan enhet av godset eller, om
ansvaret därigenom blir högre, till 2 SDR för varje kilo av det
berörda godsets bruttovikt. Vad som förstås med SDR anges i 22
kap. 3 §.
31 § Har en container, lastpall eller liknande transportanordning
använts för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av 30 §
varje kolli eller annan enhet som enligt transportdokumentet är
förpackad i transportanordningen anses som ett kolli eller en enhet.
I övrigt skall godset i transportanordningen anses som en enhet. Har
själva transportanordningen gått förlorad eller skadats, skall denna 177
anses som en särskild enhet, om den inte ägs eller på annat sätt har
12 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
hållits till handa av transportören.
32 § Bestämmelserna om frihet från och begränsning av transpor-
törens ansvar gäller även om talan mot honom inte grundas på
transportavtalet.
Bestämmelserna om frihet från och begränsning av transportörens
ansvar skall tillämpas, om talan förs mot någon som transportören
svarar för och denne visar att han har handlat i tjänsten eller för
uppdragets fullgörande.
Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och de
personer som han svarar för får inte överstiga ansvarsgränserna enligt
30 §.
33 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas
själv ha orsakat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
34 § Transporteras gods på däck i strid med 13 § är transportören,
oavsett bestämmelserna i 25 - 28 §§, ansvarig för skada som ute-
slutande är en följd av transporten på däck. I fråga om ansvarets
omfattning gäller 30 och 33 §§.
Om gods har transporterats på däck i strid med ett uttryckligt avtal
om transport under däck, föreligger inte rätt till ansvarsbegränsning
enligt detta kapitel.
35 § Utförs transporten helt eller delvis av en undertransportör,
förblir transportören ansvarig enligt bestämmelserna i detta kapitel
som om han själv hade utfört hela transporten.
Om det uttryckligen har avtalats att en bestämd del av transporten
skall utföras av en namngiven undertransportör, får transportören
förbehålla sig frihet från ansvar för skada som orsakas av en händelse
vilken inträffar medan godset är i undertransportörens vård. Trans-
portören skall visa att skadan har orsakats av en sådan händelse.
Förbehåll enligt andra stycket är dock utan verkan om talan inte kan
väckas mot undertransportören vid en domstol som anges i 60 §.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
178
36 § Undertransportören är ansvarig enligt samma regler som
transportören för den del av transporten som han utför. Bestäm-
melserna i 32 och 33 §§ skall tillämpas.
Om transportören har åtagit sig ansvar utöver vad som följer av
detta kapitel eller avstått från rättigheter enligt detta kapitel, är under-
transportören bunden endast om han har lämnat skriftligt samtycke.
37 § Är både transportören och undertransportören ansvariga svarar
de solidariskt.
Det sammanlagda ansvaret som kan åläggas transportören och
undertransportören och de personer som de svarar för, får inte
överstiga ansvarsgränserna enligt 30 §, om inte annat följer av 33 §.
Bestämmelserna i detta kapitel utgör inte hinder för avtal om
regress mellan transportören och undertransportören.
38 § Har godset lämnats ut till mottagaren utan att denne skriftligen
underrättat transportören om förlust eller skada som han har eller
borde ha iakttagit, och om förlustens eller skadans allmänna art,
anses godset utlämnat sådant det har beskrivits i transportdokumentet,
om annat inte visas. Om förlusten eller skadan inte kunde iakttas vid
utlämnandet, gäller detsamma om sådan underrättelse inte har lämnats
senast tre dagar därefter.
Skriftlig underrättelse behöver inte lämnas om förlust eller skada
som har konstaterats vid gemensam besiktning av godset.
Transportören är inte ansvarig för skada till följd av dröjsmål med
utlämnandet av godset om inte skriftlig underrättelse har lämnats till
transportören inom 60 dagar efter det att godset överlämnades till
mottagaren.
Underrättelse får lämnas till den undertransportör som har lämnat
ut godset eller till transportören.
39 § Bestämmelserna i 24 - 38 §§ om transportörens ansvar för
förlust av eller skada på gods gäller även i fråga om mottagarens rätt
att vägra betala bidrag vid gemensamt haveri och transportörens
skyldighet att utge ersättning för ett sådant bidrag eller för bärgarlön
som mottagaren har betalt.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
179
40 § Avsändaren är inte ansvarig för skada, inbegripet skada på far-
tyget, som har uppkommit för transportören eller undertransportören
utan att skadan har orsakats av fel eller försummelse av honom själv
eller någon som han svarar för. Den för vilken avsändaren svarar är
inte heller ansvarig för skada som har uppkommit utan fel eller
försummelse av honom själv eller någon som han svarar för.
41 § Har avsändaren överlämnat farligt gods till transportören eller
till en undertransportör utan att enligt 7 § upplysa om godsets farliga
beskaffenhet och om nödvändiga säkerhetsåtgärder och har den som
tar emot godset inte heller annars kännedom om dess farliga beskaf-
fenhet, är avsändaren ansvarig mot transportören och varje under-
transportör för kostnader och annan skada som uppkommer med
anledning av transporten av sådant gods. Transportören eller under-
transportören får i sådant fall efter omständigheterna lossa, oskad-
liggöra eller förstöra godset utan skyldighet att betala ersättning.
Den som har tagit hand om godset med kännedom om dess farliga
beskaffenhet får dock inte åberopa bestämmelserna i första stycket.
Gods som visar sig utgöra fara för person eller egendom får trans-
portören efter omständigheterna lossa, oskadliggöra eller förstöra utan
skyldighet att betala ersättning.
42 § Med konossement (bill of lading) förstås ett dokument som
1. utgör bevis om ett avtal om sjötransport och om att transportören
har tagit emot eller lastat godset och
2. betecknas med ordet konossement eller innehåller ett åtagande av
transportören att lämna ut godset endast mot att dokumentet återställs.
Konossement får ställas till viss man, till viss man eller order eller
till innehavaren. Ett konossement som är ställt till viss man anses som
ett orderkonossement, om det inte har gjorts förbehåll mot överlåtelse
genom uttrycket "icke till order" eller liknande.
Konossementet bestämmer villkoren för godsets transport och
utlämnande, när det gäller förhållandet mellan transportören och en
annan innehavare av konossementet än avsändaren. Bestämmelser i
transportavtalet som inte har tagits in i konossementet får inte göras
gällande mot en sådan innehavare, om inte konossementet innehåller
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
180
en hänvisning till dessa.
43 § Med genomgångskonossement förstås ett konossement i vilket
det anges att transporten av godset skall utföras av mer än en trans-
portör.
Den som utfärdar ett genomgångskonossement skall se till att det i
ett särskilt konossement som utfärdas för en del av transporten anges
att godset transporteras enligt genomgångskonossement.
44 § När transportören har tagit emot godset skall han på avlastarens
begäran utfärda mottagningskonossement.
Sedan godset har lastats skall ombordkonossement utfärdas, om
avlastaren begär det. Om mottagningskonossement har utfärdats skall
det återlämnas när ombordkonossementet utfärdas. Ett mottagnings-
konossement utgör ett ombordkonossement sedan det på dokumentet
har antecknats namnet på det eller de fartyg som godset har lastats i
samt tiden för lastningen.
Avlastaren har rätt att fa särskilda konossement för delar av godset,
om det kan ske utan väsentlig olägenhet.
45 § Ett konossement som har undertecknats av befälhavaren på det
fartyg som transporterar godset skall anses vara undertecknat på
transportörens vägnar.
46 § Ett konossement skall innehålla uppgift om
1. godsets art, inbegripet dess farliga egenskaper, nödvändiga mär-
ken för att identifiera godset, kolli- eller stycketal samt godsets vikt
eller mängd uttryckt på annat sätt, allt enligt avlastarens uppgifter,
2. godsets och förpackningens synliga tillstånd,
3. transportörens namn och orten där han har sitt huvudkontor,
4. avlastarens namn,
5. mottagaren, när denne har angetts av avlastaren,
6. den i transportavtalet angivna lastningshamnen och den dag då
transportören tog emot godset i denna hamn,
7. den i transportavtalet angivna lossningshamnen och en eventuell
överenskommelse om tiden för godsets utlämnande i denna hamn,
8. antalet exemplar, om konossementet har utställts i mer än ett
exemplar,
9. orten där konossementet har utställts,
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
181
10. fraktens storlek, om den skall betalas av mottagaren, eller upp-
gift om att frakt skall betalas av honom samt övriga villkor för
godsets transport och utlämnande,
11. att transporten är underkastad konventionen enligt 4 § tredje
stycket,
12. att godset i förekommande fall skall eller får transporteras på
däck, och
13. den högre ansvarsgräns som parterna kan ha avtalat.
Ett ombordkonossement skall dessutom innehålla uppgift om far-
tygets namn och nationalitet, platsen för lastningen samt dagen då
lastningen avslutades.
Konossementet skall undertecknas av transportören eller någon som
handlar på hans vägnar. Underskriften får framställas på mekanisk
eller elektronisk väg.
47 § Ett dokument som uppfyller kraven enligt 42 § första stycket
utgör konossement även om någon uppgift som anges i 46 § saknas.
48 § Transportören skall i skälig omfattning undersöka att de
uppgifter om godset som tas in i konossementet enligt 46 § första
stycket punkt 1 är riktiga. Om han har skälig anledning att betvivla
uppgifternas riktighet eller inte har haft rimlig möjlighet att under-
söka riktigheten, skall han i konossementet göra förbehåll som ger
uttryck för detta.
49 § Konossementet gäller som bevis om att godset har tagits emot
eller, om ombordkonossement har utställts, lastats såsom det har
beskrivits i konossementet, om annat inte visas eller förbehåll har
gjorts enligt 48 §. Saknas uppgift om godsets och förpackningens
synliga tillstånd i konossementet, skall i detta anses antecknat att
godset var i gott synligt tillstånd, om inte annat visas.
Ett konossement som inte anger frakten eller på annat sätt utvisar
att frakt skall betalas av mottagaren enligt 46 § första stycket punkt
10 utgör, om annat inte visas, bevis om att frakt inte skall betalas av
honom. Motsvarande gäller, om det belopp som skall betalas som
ersättning för överliggetid inte har angetts i konossementet.
Om tredje man i god tro har löst in konossementet i förlitan på att
uppgifterna i det är riktiga, är motbevisning enligt första och andra
styckena inte tillåten. Om transportören insåg eller borde ha insett att
en uppgift om godset var oriktig, får han inte åberopa förbehåll som
avses i 48 § om förbehållet inte innehåller en uttrycklig anmärkning
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
182
om uppgiftens oriktighet.
50 § Lider tredje man skada genom att lösa in konossement i förlitan
på att uppgifterna i det är riktiga, är transportören ansvarig om han
insåg eller borde ha insett att konossementet var vilseledande för
tredje man. Rätt till ansvarsbegränsning enligt detta kapitel föreligger
därvid inte.
Om godset inte motsvarar uppgifterna i konossementet, får mot-
tagaren kräva att transportören uppger om avlastaren har åtagit sig att
hålla transportören skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift
(indemnitetsförklaring) och även låter mottagaren få del av en sådan
förklaring.
51 § Avlastaren ansvarar mot transportören för riktigheten av de
uppgifter om godset som på hans begäran har tagits in i konosse-
mentet.
Om avlastaren har åtagit sig att ersätta transportören för skada som
uppkommer till följd av att konossement utfärdas med felaktiga
uppgifter eller utan förbehåll, är han ändå inte ansvarig om detta har
gjorts i syfte att vilseleda förvärvare av konossementet. I ett sådant
fall svarar avlastaren inte heller enligt första stycket.
52 § Den som visar ett konossement och genom dess innehåll eller,
vid orderkonossement, genom en sammanhängande och till honom
fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in
blanco framträder som rätt innehavare av konossementet är behörig
som mottagare av godset.
Om konossementet har utfärdats i flera exemplar är det för utläm-
nande på bestämmelseorten tillräckligt att mottagaren visar sin
behörighet genom att visa ett konossementsexemplar. Lämnas godset
ut på en annan plats, måste dessutom övriga exemplar återlämnas
eller säkerhet ställas för anspråk som innehavare av utelöpande
exemplar kan göra gällande mot transportören.
53 § Anmäler sig flera mottagare, och visar de skilda exemplar av
konossementet, skall transportören lägga upp godset under säker vård
för den rätta mottagarens räkning. Underrättelse om åtgärden skall
snarast lämnas till dem som har anmält sig.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
183
54 § Mottagaren har rätt att få ut godset endast om han deponerar
konossementet och lämnar kvitto allteftersom godset lämnas ut.
Sedan allt gods har lämnats ut, skall konossementet med påtecknad
kvittering återställas till transportören.
55 § Har ansökan gjorts om dödande av ett förkommet konossement
får sökanden, sedan offentlig stämning har utfärdats, fordra att godset
lämnas ut, om säkerhet ställs för ersättning som transportören kan
tvingas att betala på grund av det förkomna konossementet.
56 § Överlåter en konossementsinnehavare konossementsexemplar till
flera personer, har den som först tar emot ett exemplar i god tro rätt
till godset. Om godset har lämnats ut på bestämmelseorten till inne-
havaren av ett annat exemplar, är han inte skyldig att lämna ifrån sig
vad han redan i god tro har fått ut.
Den som i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonosse-
ment är inte skyldig att lämna ut konossementet till den för vilken det
har förkommit.
57 § Den rätt en säljare har att hindra att det sålda godset utges eller
att kräva det tillbaka gäller även om konossement beträffande godset
har överlämnats till köparen.
Rätt enligt första stycket får inte göras gällande mot tredje man som
i god tro har förvärvat ett order- eller innehavarkonossement.
58 § Med sjöfraktsedel (sea waybill) förstås ett dokument som
1. utgör bevis om ett avtal om sjötransport och om att transportören
har tagit emot godset och
2. innehåller ett åtagande av transportören att lämna ut godset till
den mottagare som anges i dokumentet.
Avsändaren får även sedan sjöfraktsedel har utfärdats bestämma att
godset skall lämnas ut till någon annan än den mottagare som anges
i dokumentet, om han inte i förhållande till transportören har avstått
från denna rätt eller mottagaren inte redan har gjort sin rätt gällande.
Konossement får begäras enligt 44 §, om avsändaren inte har avstått
från sin rätt att utse en annan mottagare.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
184
59 § En sjöfraktsedel skall innehålla uppgift om det gods som har ta-
gits emot för transport, avsändaren, mottagaren och transportören,
transportvillkoren samt frakt och andra kostnader som skall betalas
av mottagaren. Bestämmelserna i 46 § tredje stycket och 48 § skall
tillämpas.
Om inte annat visas utgör sjöfraktsedeln bevis om transportavtalet
och om att godset har tagits emot så som det har beskrivits i doku-
mentet.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
60 § Ett avtal som har ingåtts innan tvist har uppkommit och som in-
skränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods
enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den mån det
begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstol
för den ort
1. där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor
saknas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,
2. där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har drift-
ställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling
avtalet har ingåtts, eller
3. där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska
lossningshamnen ligger.
Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket kan talan alltid
väckas vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet.
Efter det att tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur en tvist
skall behandlas.
Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti som innehåller
bestämmelser om behörig domstol eller skiljedomsförfarande utan att
konossementet uttryckligen anger att dessa bestämmelser är bindande
för innehavaren av konossementet, får transportören inte åberopa
bestämmelserna mot en innehavare av konossementet som har för-
värvat det i god tro.
Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen
eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige,
Danmark, Finland eller Norge eller om annat följer av lagen
(1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokon-
ventionen.
185
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
61 § Oavsett vad som föreskrivs i 60 § första stycket får parterna
genom skriftligt avtal överenskomma att tvister skall hänskjutas till
avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid
att skiljeförfarandet efter kärandens val skall äga rum i en av de
stater, där ort som anges i 60 § första stycket är belägen och att
skiljedomstolen skall tillämpa bestämmelserna i detta kapitel.
Bestämmelserna i 60 § andra stycket skall tillämpas. Vad som
därvid sägs om domstol skall i stället avse skiljedomstol. Bestämmel-
sen i 60 § tredje stycket skall också tillämpas.
Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen
eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige,
Danmark, Finland eller Norge.
1 § Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av
fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva
resor när annat inte har angetts.
I detta kapitel avses med
bortfraktare: den som genom avtal bortfraktar ett fartyg till annan,
befraktaren,
avlastare: den som avlämnar godset för lastning,
resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för resa,
konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra
enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg,
tidsbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid,
delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller
en full last när certeparti används.
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om be-
fraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart
1 Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där befordring-
en utförs.
Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller
bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas.
2 § Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat
följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av
186
handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för
parterna.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge får bestämmelserna i 27 § inte
åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller
mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första
stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in
bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtals-
friheten i inrikes fart i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det
land där befordringen utförs.
Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra
styckena får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement
inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
Bestämmelserna i detta kapitel får inte heller åsidosättas genom
avtal, om detta följer av 5 §.
3 § Gäller befraktningsavtalet ett bestämt fartyg, får bortfraktaren inte
fullgöra avtalet med ett annat fartyg. Om avtalet ger bortfraktaren rätt
att sätta in ett annat fartyg än det avtalade eller att i övrigt använda
andra fartyg, får bortfraktaren endast sätta in fartyg som är lika
ändamålsenliga som det avtalade fartyget. Rätten kan utövas flera
gånger.
Om avtalet gäller ett helt fartyg eller en full last, får bortfraktaren
inte ta med gods för någon annan än befraktaren. Detta gäller även
om fartyget skall gå i ballast för att påbörja en ny resa.
4 § Överlåter befraktaren sina rättigheter enligt befraktningsavtalet till
någon annan eller vidarebortfraktar han fartyget, förblir han ändå
ansvarig för att avtalet fullgörs.
Bortfraktaren får inte överlåta befraktningsavtalet utan samtycke
från befraktaren. Har befraktaren samtyckt upphör bortfraktarens
ansvar enligt avtalet.
5 § Utfärdar bortfraktaren konossement för gods som befordras med
fartyget, bestämmer konossementet villkoren för befordringen och
utlämnandet av godset när det gäller förhållandet mellan bortfraktaren
och tredje man som innehar konossementet. Bestämmelser i befrakt-
ningsavtalet som inte har tagits in i konossementet kan inte göras
gällande mot tredje man, om inte konossementet hänvisar till dem.
Bestämmelserna om konossement i 13 kap. 45 - 57 §§ gäller även
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
187
konossement som avses i första stycket. När det följer av 13 kap. 3 §
att bestämmelserna i kapitlet om transport av styckegods skall tilläm-
pas på konossementet, bestäms bortfraktarens ansvar och rättigheter
i förhållande till tredje man enligt reglerna i 13 kap. 4 och 24 -
40 §§.
6 § Följer frakten inte av befraktningsavtalet, skall den frakt betalas
som var gängse när avtalet ingicks.
Om annat eller mer gods än vad som följer av avtalet har inlastats,
skall för godset betalas gängse frakt vid lastningen, dock inte lägre
än den avtalade frakten.
7 § Resebortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt, vari också
innefattas att det är behörigen bemannat och utrustat och att lastrum,
kyl-och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka gods lastas,
är i gott skick för att godset skall kunna tas emot, befordras och
bevaras.
8 § Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja lastnings-
eller lossningshamn, skall fartyget gå till den hamn som han anvisar,
om den är tillgänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och utan
hinder gå in eller ut med lasten. Val av lossningshamn skall göras
senast vid lastningens slut.
Har resebefraktaren beordrat fartyget till en osäker hamn, är han
ansvarig för skada som därigenom orsakas fartyget om han inte visar
att fel eller försummelse inte föreligger hos honom själv eller någon
som han svarar för.
Vid konsekutiva resor skall rätten att välja vilka resor som fartyget
skall utföra utövas på ett sådant sätt att den sammanlagda längden av
last- och ballastresoma enligt avtalet blir väsentligen densamma. I
annat fall är resebefraktaren skyldig att betala ersättning för frakt-
förlust.
Resebefraktaren far inte ändra valet av hamn eller resa.
9 § Har bestämd lastningsplats inte avtalats, skall fartyget förläggas
till den lastningsplats som resebefraktaren anvisar, såvida denna är
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
188
tillgänglig och fartyget kan ligga flott och säkert och utan hinder gå
ut med lasten.
Om lastningsplats inte har anvisats i tid, skall fartyget förläggas till
sedvanlig lastningsplats. Kan det inte ske, skall resebortfraktaren
välja en plats där lastningen skäligen kan äga rum.
Vare sig bestämd lastningsplats har avtalats eller inte, har rese-
befraktaren rätt att få fartyget förhalat från en lastningsplats till en
annan, om han svarar för kostnaderna för detta.
10 § Resebortfraktaren är skyldig att låta fartyget ligga kvar för
lastning en viss lastningstid, som omfattar liggetid och överliggetid.
Vid befraktning på linjefartsvillkor {liner terms) ingår ingen över-
liggetid i lastningstiden.
11 § Liggetid är den tid som skäligen kan påräknas för lastningen när
befraktningsavtalet ingås. Vid beräkningen av liggetiden skall hänsyn
tas till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningarna
ombord och i hamnen samt andra liknande omständigheter.
Liggetiden beräknas vid klausulerna
1) fac (fast as can), med utgångspunkt från att lastningen skall
utföras så snabbt som fartyget kan ta emot last med oskadade last-
ningsanordningar,
2) faccop (fast as can custom of the port), med utgångspunkt från
att lastningen skall utföras så snabbt som vanligt lastningssätt i
hamnen tillåter,
3) liner terms (linjefartsvillkor) med utgångspunkt från att lastningen
skall utföras så snabbt som vid vanlig lastning i hamnen av fartyg
som går i linjefart, med tillägg för den tid som går förlorad vid
trafikanhopning.
Om en gemensam tid har bestämts för lastning och lossning löper
liggetiden inte ut förrän den gemensamma tiden har gått till ända.
Liggetiden beräknas i arbetsdagar och arbetstimmar. Som arbetsdag
räknas varje vardag då arbetet utförs det antal timmar som är vanligt
i hamnen på vardagar. Som arbetstimme räknas varje timme som kan
användas till lastning på vardagar. För de dagar då det arbetas
mindre än på arbetsdagar räknas det antal timmar som vanligen
används till lastning.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
189
12 § Liggetiden börjar inte löpa förrän fartyget ligger på lastnings-
platsen och är klart att börja ta in last och resebortfraktaren har gjort
anmälan om detta.
Anmälan får göras i förväg men inte förrän fartyget har kommit
fram till lastningshamnen. Visar det sig senare att fartyget inte var
klart att börja ta in last, skall den tid som går förlorad för att göra
fartyget klart inte räknas in i liggetiden.
Anmälan skall göras hos avlastaren eller, om denne inte kan anträf-
fas, hos resebefraktaren. Kan varken avlastaren eller resebefraktaren
anträffas, anses anmälan ha gjorts när den avsänts på ett ändamåls-
enligt sätt.
Tiden räknas antingen från det klockslag då arbetet i hamnen van-
ligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut. I det förra
fallet skall anmälan vara gjord senast en timme före kontorstidens slut
föregående dag och i det senare fallet senast klockan tio samma dag.
13 § Kan fartyget inte förläggas till lastningsplatsen på grund av
hinder på resebefraktarens sida, får det ändå anmälas klart att börja
ta in last med verkan att liggetiden börjar löpa. Detsamma gäller vid
trafikanhopning och dessutom vid annat hinder som resebortfraktaren
inte skäligen kunnat räkna med när avtalet ingicks.
I liggetiden inräknas inte den tid som går förlorad på grund av
hinder på resebortfraktarens sida. Detsamma gäller den tid som går
förlorad till följd av att fartyget har förlagts till annan än sedvanlig
lastningsplats av en anledning som resebortfraktaren skäligen bort
räkna med när avtalet ingicks. Däremot inräknas uppehåll på grund
av fartygets förhalning.
14 § Överliggetid är den tid som fartyget efter liggetidens utgång
måste ligga kvar för att bli lastat, om inte överliggetidens längd är
fastställd genom avtal.
Överliggetiden beräknas för löpande dagar och timmar från ligge-
tidens utgång. Bestämmelserna i 13 § andra stycket skall tillämpas.
15 § Resebortfraktaren har rätt till särskild ersättning för över-
liggetid. Ersättningen bestäms med hänsyn till frakten och till den
ökning eller minskning av resebortfraktarens utgifter som följer av att
fartyget ligger stilla.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
190
Ersättningen skall betalas vid anfordran. Prop. 1993/94:195
Om ersättningen inte betalas eller säkerhet inte ställs för den, har Bilaga 7
resebortfraktaren rätt att göra anteckning om fordringen på konosse-
mentet. Gör han inte det får han i stället förelägga resebefraktaren en
bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och
betalas fordringen inte inom tilläggstiden, tär resebortfraktaren häva
befraktningsavtalet och kräva ersättning för förlust som beror på att
resan inte kommer till stånd.
16 § Följer inte något annat av vad som är brukligt i hamnen, skall
resebefraktaren avlämna godset vid fartygets sida och resebort-
fraktaren ta det ombord. Vid klausulerna
1) fio
2) liner terms (linjefartsvillkor), skall resebortfraktaren sörja för
lastningen.
Resebortfraktaren skall sörja för underlag och annat som behövs för
stuvningen samt utföra den.
I fråga om däckslast skall 13 kap. 13 § tillämpas.
Om fartyget av en anledning som resebortfraktaren skäligen bort
räkna med när avtalet ingicks har förlagts till annan än sedvanlig last-
ningsplats, är resebortfraktaren ansvarig för de ökade utgifter som
detta medför.
17 § Godset skall avlämnas och lastas med tillbörlig skyndsamhet.
Det skall avlämnas på ett sådant sätt och i sådant skick att det
bekvämt och säkert kan tas ombord, stuvas, befordras och lossas.
Bestämmelserna i 13 kap. 6 - 9 §§ skall tillämpas.
18 § När godset har lastats skall resebortfraktaren eller befälhavaren
eller den som resebortfraktaren annars har bemyndigat på avlastarens
begäran utfärda ombordkonossement, förutsatt att nödvändiga hand-
lingar och uppgifter finns.
Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset,
om det kan ske utan väsentlig olägenhet.
Om konossement utfärdas med andra villkor än med dem som följer
av befraktningsavtalet och detta medför ett ökat ansvar för resebort-
fraktaren, skall resebefraktaren hålla honom skadeslös.
191
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
19 § Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet och i övrigt på
ett försvarligt sätt. Bestämmelserna i 13 kap. 12, 16 och 17 §§ skall
tillämpas.
20 § Deviation får endast företas för att rädda personer eller för att
bärga fartyg eller annan egendom till sjöss eller av någon annan
skälig anledning.
Om det uppkommer hinder som medför att fartyget inte kan anlöpa
lossningshamnen och lossa lasten eller detta inte kan ske inom skälig
tid, får resebortfraktaren i stället välja en annan lämplig lossnings-
hamn.
21 § Har en del av resan utförts när befraktningsavtalet hävs eller
faller bort eller när godset av någon annan anledning lossas i en
annan hamn än den avtalade lossningshamnen, har resebortfraktaren
rätt till avståndsfrakt. Bestämmelserna i 24 § skall tillämpas.
Avståndsfrakt är den avtalade frakten med avdrag för ett belopp
som beräknas efter förhållandet mellan den återstående och den
avtalade resans längd. Hänsyn skall även tas till varaktigheten av och
de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får inte
överstiga godsets värde.
Tvist om avståndsfrakt kan hänskjutas till utredning och avgörande
genom dispasch. Därvid skall gälla föreskrifterna om dispasch vid
gemensamt haveri.
22 § Har farligt gods lastats utan att resebortfraktaren kände till dess
farliga beskaffenhet, får han efter omständigheterna lossa, oskadlig-
göra eller förstöra godset utan skyldighet att betala ersättning. Det-
samma gäller även om resebortfraktaren kände till godsets farliga
beskaffenhet och det senare uppstår en fara för person eller egendom
som gör det oförsvarligt att behålla godset ombord.
192
23 § I fråga om lossningsplats, lossningstid och lossning av godset
skall 9 - 17 §§ tillämpas. Därvid skall det som är bestämt om resebe-
fraktaren i stället gälla mottagaren av godset.
Den som visar sin behörighet som mottagare har rätt att besiktiga
godset innan han tar emot det.
Finns det flera mottagare av gods som befordras enligt samma
befraktningsavtal, får de endast gemensamt anvisa lossningsplats eller
fordra att fartyget förhalas.
Ökade kostnader till följd av att godset är skadat eller måste bort-
skaffas på grund av en skada skall betalas av resebefraktaren, om
skadan har orsakats av godsets egen beskaffenhet eller av fel eller
försummelse av resebefraktaren eller någon som han svarar för. Vid
klausulen fio (free in and out) skall resebefraktaren betala kost-
naderna, om inte resebortfraktaren är ansvarig för skadan enligt 27 §.
24 § För gods som inte finns i behåll vid resans slut, skall frakt
betalas endast om godset har gått förlorat till följd av sin egen
beskaffenhet, bristfällig förpackning eller fel eller försummelse av
resebefraktaren eller någon som han svarar för eller om resebort-
fraktaren har sålt godset för ägarens räkning eller har lossat,
oskadliggjort eller förstört det enligt 22 §.
Förutbetald frakt skall betalas tillbaka om resebortfraktaren enligt
första stycket inte har rätt till frakt.
25 § Genom att ta emot godset blir mottagaren skyldig att betala frakt
och andra fordringar enligt 13 kap. 19 §.
Resebortfraktaren kan under alla omständigheter kräva betalning av
resebefraktaren enligt 13 kap. 23 §.
Resebortfraktaren har rätt att hålla inne godset enligt 13 kap 20 §.
26 § Underlåter mottagaren att uppfylla villkoren för utlämnandet av
godset eller fördröjer han lossningen så att denna inte hinner slutföras
inom avtalad tid eller i övrigt inom skälig tid, har resebortfraktaren
rätt att lossa godset och lägga upp det i säkert förvar för mottagarens
räkning. Mottagaren skall underrättas om uppläggningen.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
193
13 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
Om mottagaren vägrar att ta emot godset eller inte är känd eller inte
kan anträffas, skall resebortfraktaren så snart som möjligt underrätta
resebefraktaren. Anmäler mottagaren sig inte så tidigt att lossningen
kan slutföras i rätt tid, skall resebortfraktaren lossa och lägga upp
godset. Mottagaren och resebefraktaren skall underrättas om upp-
läggningen.
I underrättelsen enligt första och andra stycket skall anges en skälig
tidsfrist efter vars slut resebortfraktaren har rätt att sälja eller förfoga
över upplagt gods. Vid försäljning av eller annat förfogande över
godset skall bestämmelserna i 13 kap. 22 § tillämpas.
27 § Resebortfraktaren är ansvarig enligt 13 kap. 24 - 35 och 37 -
39 §§ för skada till följd av att gods går förlorat, skadas eller
försenas medan det är i hans vård. Bestämmelserna i 13 kap. 36 §
skall också tillämpas.
En mottagare som inte är resebefraktaren har också rätt till ersätt-
ning enligt första stycket. Om mottagaren innehar konossement som
har utfärdats av resebortfraktaren får han också åberopa reglerna i
5 §.
28 § Skall fartyget vara klart att börja ta in last inom viss tid (kancel-
leringstid), får resebefraktaren häva befraktningsavtalet, om fartyget
inte är klart att börja ta in last eller lastningsanmälan inte har lämnats
före fristens utgång.
Anmäler resebortfraktaren att fartyget kommer efter det att tiden
har löpt ut och uppger han när fartyget kommer att vara klart att
börja ta in last, får resebefraktaren häva avtalet om det sker inom
skälig tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten ny kancel-
leringstid.
29 § Resebefraktaren får häva befraktningsavtalet på grund av
dröjsmål eller annat avtalsbrott på resebortfraktarens sida, om
avtalsbrottet är väsentligt.
Sedan lastning har skett får resebefraktaren inte häva avtalet om
lossning av godset skulle medföra väsentlig skada eller olägenhet för
annan befraktare. Vid konsekutiva resor får resebefraktaren inte häva
i fråga om en enstaka resa, om inte utförandet av denna är oväsenligt
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
194
för resebortfraktaren i förhållande till de återstående resorna.
Om resebefraktaren vill häva avtalet, skall han meddela detta inom
skälig tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtals-
brottet. Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
30 § Avser befraktningsavtalet ett bestämt fartyg och går det förlorat
eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i stånd, är resebort-
fraktaren inte skyldig att utföra resan. I sådant fall har han inte heller
rätt att utföra resan med ett annat fartyg, även om han enligt avtalet
har rätt att sätta in ett annat fartyg än det avtalade.
31 § Uppkommer till följd av dröjsmål eller annat avtalsbrott på
resebortfraktarens sida skada som inte omfattas av 27 §, skall 13 kap.
25 och 26 §§ tillämpas.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
32 § Frånträder resebefraktaren befraktningsavtalet innan lastningen
har börjat eller har han vid lastningens slut inte lämnat allt det gods
som avtalet gäller, har resebortfraktaren rätt till ersättning för
fraktförlust och annan skada. Vid konsekutiva resor kan frånträdande
av en enstaka resa ske endast om utförandet av denna är oväsentligt
för resebortfraktaren i förhållande till de återstående resorna.
Vid bestämmande av ersättningen skall hänsyn tas till om resebort-
fraktaren utan skälig anledning har underlåtit att ta med annat gods.
Rätt till ersättning föreligger inte om möjligheten att avlämna, be-
fordra eller föra in godset i bestämmelseorten måste anses utesluten
till följd av omständigheter som resebefraktaren inte borde ha räknat
med när avtalet ingicks, såsom utförsel- eller införselförbud eller
någon annan åtgärd av myndighet, förstörelse av allt gods av det slag
som avtalet avser eller en därmed jämförlig händelse. Detsamma
gäller om avtalet avser bestämt gods som förstörts genom en
olyckshändelse.
Om resebefraktaren vill åberopa en omständighet som avses i tredje
stycket skall han inom skälig tid meddela motparten detta. Gör han
inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha undvikits
om meddelande hade lämnats i tid.
195
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
33 § Får resebefraktaren frånträda befraktningsavtalet utan att skade-
ståndsansvar föreligger enligt 32 § tredje stycket, får resebort-
fraktaren häva avtalet om han meddelar detta inom skälig tid.
Om resebefraktaren inte avlämnar allt det gods som avtalet gäller,
får resebortfraktaren förelägga resebefraktaren en bestämd tilläggstid
inom vilken resebefraktaren skall betala ersättning eller ställa säker-
het. Är tiden inte oskäligt kort och har ersättningen inte betalats eller
säkerhet inte ställts inom tilläggstiden, får resebortfraktaren häva
avtalet. Han har även rätt till ersättning enligt 32 §, om inte resebe-
fraktaren är utan ansvar för att det gods som fattas inte har avläm-
nats.
34 § Sedan lastning har skett har resebefraktaren inte rätt att få
godset lossat eller resan avbruten, om detta skulle medföra väsentlig
skada eller olägenhet för resebortfraktaren eller någon annan be-
fraktare. Bestämmelserna i 32 och 33 §§ skall tillämpas.
35 § Har överliggetiden bestämts genom avtal och har resebefraktaren
vid lastningstidens utgång inte avlämnat godset eller endast en del av
det, skall 32 och 33 §§ tillämpas. Detsamma gäller när befrakt-
ningsavtalet innehåller klausulen liner terms (linjefartsvillkor) och
liggetiden har löpt ut.
Om överliggetidens längd inte har avtalats och lastningen blir så
försenad att väsentlig skada eller olägenhet uppkommer för resebort-
fraktaren även om ersättning för överliggetid betalas, får han häva
avtalet eller, när gods redan har avlämnats, förklara lastningen
avslutad. I ett sådant fall skall bestämmelserna i 32 och 33 §§
tillämpas.
36 § Fördröjs fartyget efter lastningen eller under resan och beror
detta på ett förhållande på resebefraktarens sida, har resebortfraktaren
rätt till ersättning, om inte resebefraktaren visar att varken han själv
eller någon som han svarar för har gjort sig skyldig till fel eller för-
summelse. Detsamma gäller om fartyget uppehålls under lossningen
därför att det inte är möjligt för resebortfraktaren att lägga upp godset
enligt 26 §.
Blir vid konsekutiva resor frakt, ersättning för överliggetid eller
andra fordringar enligt befraktningsavtalet inte betalade i rätt tid, får
resebortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för betalningen. Är
196
tiden inte oskäligt kort och betalas fordringen inte inom tilläggstiden, Prop. 1993/94:195
får resebortfraktaren ställa in fullgörelsen av avtalet eller häva det. Bilaga 7
Resebortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att
fullgörelsen ställs in eller, om avtalet hävs, att de återstående resorna
faller bort.
37 § Har godset orsakat skada för resebortfraktaren eller skada på
fartyget, är resebefraktaren skyldig att betala ersättning, om han själv
eller någon som han svarar för har gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Detsamma gäller om godset orsakat skada på annat
gods ombord på fartyget.
38 § Visar det sig, sedan befraktningsavtalet har ingåtts, att resan
skulle vara förenad med fara för fartyget, personer ombord eller
lasten till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller
annat väpnat våld, eller att en sådan fara har ökat väsentligt, får såväl
resebortfraktaren som resebefraktaren frånträda avtalet utan skyldig-
het att betala ersättning även om resan har påbörjats. Den som vill
frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela motparten detta. Gör
han inte det är han skyldig att ersätta den skada som kunde ha
undvikits om meddelande hade lämnats i tid.
Om faran kan avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller
lossas, får avtalet frånträdas endast för denna del. Resebortfraktaren
har dock rätt att frånträda avtalet i dess helhet, om det kan ske utan
väsentlig skada eller olägenhet för någon annan befraktare, om det
inte, efter uppmaning, betalas ersättning eller ställs säkerhet för frakt-
förlust och annan skada.
39 § Vid konsekutiva resor får frånträdande enligt 38 § ske i fråga
om en enstaka resa endast om utförandet av denna är oväsentligt i
förhållande till de återstående resorna.
Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja vilka resor
fartyget skall utföra, får frånträdande enligt 38 § ske endast om faran
är av väsentlig betydelse för fullgörelsen av avtalet.
197
40 § Blir fartyget, sedan lastningen har börjat, på grund av fara som
avses i 38 § uppehållet i lastningshamnen eller i en annan hamn under
resan, skall kostnaderna för uppehållet anses som kostnader för
gemensamt haveri och fördelas på fartyg, frakt och last enligt be-
stämmelserna om gemensamt haveri. Om befraktningsavtalet frånträds
gäller detta dock inte beträffande kostnader som hänför sig till tiden
efter frånträdandet.
41 § Har fartyget befraktats för så många resor som det kan utföra
inom en angiven tidsrymd och har resebefraktaren före avtals-
periodens slut fått anmälan om att fartyget är klart att börja ta in last,
skall resan utföras även om detta sker helt eller delvis efter det att
avtalsperioden har löpt ut.
Om det är uppenbart att fartyget inte kan nå lastningshamnen och
vara klart att börja ta in last före avtalsperiodens slut, är resebort-
fraktaren inte skyldig att sända fartyget till lastningshamnen.
Anmäler resebortfraktaren att fartyget kan komma för sent till last-
ningshamnen och begär han anvisningar, får resebefraktaren bestäm-
ma antingen att resan skall utföras enligt befraktningsavtalet eller att
avtalet skall upphöra. Avtalet upphör om resebefraktaren inte inom
skälig tid efter det att han fått anmälan begär att resan skall utföras.
42 § Bestämmelserna om kvantumkontrakt gäller befordran med
fartyg av en bestämd mängd gods fördelad på flera resor under en
angiven tidsrymd.
Bestämmelserna tillämpas dock inte, om det är avtalat att resorna
skall utföras efter varandra med ett bestämt fartyg.
43 § Ger avtalet utrymme för val av den totala mängden gods som
skall befordras, har befraktaren rätt att bestämma mängden.
Gäller valet mängden som skall befordras på en särskild resa, är det
bortfraktaren som har rätt att bestämma mängden.
44 § Befraktaren skall utarbeta skeppningsplaner för lämpliga tids-
perioder i förhållande till den tidsrymd som avtalet avser och i god
tid underrätta bortfraktaren om planerna.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
198
Befraktaren skall se till att den mängd gods som avtalet omfattar
blir fördelad på lämpligt sätt över avtalsperioden. Därvid skall han
beakta storleken av de fartyg som skall användas.
45 § Befraktaren skall anmäla skeppning i skälig tid. I anmälan skall
anges när godset senast kommer att vara klart för lastning.
46 § När anmälan om skeppning har lämnats, skall bortfraktaren hålla
till handa ett fartyg som är lämpat att utföra resan i rätt tid. Bort-
fraktaren skall inom skälig tid anmäla vilket fartyg som skall utföra
resan, fartygets lastförmåga och förväntade ankomst till lastnings-
hamnen.
Bortfraktaren är inte skyldig att tillhandahålla fartyg för gods som
inte är klart för lastning före avtalsperiodens utgång, om inte över-
skridandet beror på förhållanden utanför befraktarens kontroll och
inte är väsentligt.
47 § När bortfraktaren har lämnat anmälan som avses i 46 § gäller
bestämmelserna om resebefraktning eller styckegodstransport för den
befordran som skall utföras.
Om bortfraktarens skyldighet att utföra en särskild resa faller bort
på grund av ett förhållande som bortfraktaren ansvarar för, har
befraktaren rätt att begära att godset eller en motsvarande mängd nytt
gods blir befordrat.
Ger bortfallet av resan anledning att räkna med att senare resor inte
kommer att bli utförda utan väsentligt dröjsmål, får befraktaren häva
avtalet i fråga om den återstående delen.
48 § Lämnar befraktaren inte i tid anmälan om en skeppning, får
bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid för anmälan. Är tiden
inte oskäligt kort och har en skeppning inte anmälts inom tilläggs-
tiden, får bortfraktaren antingen anmäla ett fartyg enligt 46 § i
överensstämmelse med gällande skeppningsplan eller häva avtalet i
fråga om den resan.
Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer
väsentligt dröjsmål med anmälan av senare skeppningar, får bort-
fraktaren häva avtalet i fråga om den återstående delen.
Bortfraktaren har rätt till ersättning, om inte dröjsmålet beror på ett
sådant förhållande som avses i 32 § tredje stycket.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
199
Om befraktaren inte i tid underrättar bortfraktaren om skeppnings-
planer, kan bortfraktaren förelägga en bestämd tilläggstid. Är tiden
inte oskäligt kort och överskrids den, får bortfraktaren häva avtalet
i fråga om den återstående delen. Tredje stycket skall tillämpas.
49 § Lämnar bortfraktaren inte i tid anmälan om fartyg, får befrak-
taren förelägga en bestämd tilläggstid. Är tiden inte oskäligt kort och
har anmälan inte lämnats inom tilläggstiden tår befraktaren häva
avtalet i fråga om den resa som tilläggstiden gäller.
Ger dröjsmålet anledning att räkna med att det uppkommer
väsentligt dröjsmål med anmälan om fartyg även i fråga om senare
skeppningar, får befraktaren häva avtalet i fråga om den återstående
delen.
Befraktaren har rätt till ersättning, om inte dröjsmålet beror på ett
sådant hinder utanför bortfraktarens kontroll som han inte skäligen
kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder
han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
50 § Betalas inte frakt, ersättning för överliggetid eller andra
fordringar enligt avtalet i rätt tid, får bortfraktaren förelägga en
bestämd tilläggstid för betalningen. Är tiden inte oskäligt kort och
betalas fordringen inte inom tilläggstiden, får bortfraktaren ställa in
fullgörelsen av avtalet eller, om dröjsmålet utgör ett väsentligt
avtalsbrott, häva avtalet.
Bortfraktaren har rätt till ersättning för förlust som beror på att han
ställer in fullgörelsen av avtalet eller, om avtalet hävs, på att de
återstående resorna faller bort.
Vid slutet av varje resa enligt avtalet har bortfraktaren rätt att hålla
inne lasten till säkerhet för fordringar enligt avtalet. I förhållande till
tredje man gäller detta bara om fordringen har antecknats i konosse-
mentet.
51 § Inträder det under avtalsperioden krig, krigsliknande för-
hållanden eller en väsentlig ökning av krigsfaran och är detta av
väsentlig betydelse för fullgörelsen av avtalet, får såväl bortfraktaren
som befraktaren frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.
Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela mot-
parten detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada
som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats i tid.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
200
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
52 § Tidsbortfraktaren skall ställa fartyget till tidsbefraktarens
förfogande på den plats och vid den tidpunkt som har avtalats.
Vid avlämnandet skall tidsbortfraktaren se till att fartygets skick,
föreskrivna handlingar, bemanning, proviantering och övrig utrust-
ning uppfyller de krav som ställs i vanlig fraktfart i det fartområde
som befraktningsavtalet anger.
Fartyget skall dessutom ha tillräckligt med bränsle för att kunna nå
närmaste användbara bunkringshamn. Tidsbefraktaren skall överta
bränslet och betala för det efter priset i denna hamn.
53 § Vid avlämnandet får såväl tidsbortfraktaren som tidsbefraktaren
begära sedvanlig besiktning av fartyget, dess utrustning och kvar-
varande bränsle.
Kostnaderna, inbegripet kostnader för tidsförlust som har föranletts
av besiktningen, skall bäras av parterna med hälften var.
Besiktningsutlåtandet utgör bevis om fartygets och utrustningens
skick samt om omfattningen av kvarvarande bränsle, om annat inte
visas.
54 § Har parterna avtalat att fartyget skall avlämnas till sjöss, skall
tidsbortfraktaren underrätta tidsbefraktaren om avlämnandet och
uppge fartygets position samt tidpunkten för avlämnandet.
Besiktning som avses i 53 § skall företas i den första hamn som
fartyget anlöper efter avlämnandet. Om det konstateras att fel i
fartyget föreligger, skall frakt inte betalas för den tid som går för-
lorad för att avhjälpa felet. Om tidsbefraktaren häver befraktnings-
avtalet enligt 56 §, bortfaller tidsbortfraktarens rätt till frakt från
avlämnandet.
55 § Skall fartyget enligt befraktningsavtalet vara klart att börja ta in
last inom viss tid (kancelleringstid), får tidsbefraktaren häva avtalet
om fartyget inte är klart att börja ta in last eller lastningsanmälan inte
har lämnats före fristens utgång. Om fartyget i övrigt skall avlämnas
inom en bestämd tid, får tidsbefraktaren häva avtalet om tiden
201
överskrids.
Anmäler tidsbortfraktaren att fartyget kommer efter det att tiden har
löpt ut och uppger han när fartyget kommer att vara klart att börja ta
in last eller att avlämnas, fär tidsbefraktaren häva avtalet om det sker
inom skälig tid. Hävs inte avtalet blir den angivna tidpunkten ny
kancelleringstid.
Om fartyget i ett annat fall avlämnas for sent, får tidsbefraktaren
häva avtalet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.
56 § Föreligger det vid avlämnandet fel i fartyget eller i fartygets
utrustning, har tidsbefraktaren rätt till avdrag på frakten eller, om
avtalsbrottet är väsentligt, rätt att häva befraktningsavtalet. Detta
gäller inte om tidsbortfraktaren avhjälper felet utan ett sådant
dröjsmål som enligt 55 § ger tidsbefraktaren rätt att häva avtalet.
57 § Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för förlust till följd av
dröjsmål eller fel vid avlämnandet. Om tidsbortfraktaren visar att
dröjsmålet eller felet inte beror på fel eller försummelse av honom
själv eller någon som han svarar för, föreligger inte rätt till sådan
ersättning. Tidsbefraktaren har också rätt till ersättning för skada till
följd av att fartyget vid avtalsslutet saknade en egenskap eller
utrustning som kan anses tillförsäkrad.
58 § Tidsbortfraktaren skall under befraktningsperioden utföra de
resor som tidsbefraktaren begär i överensstämmelse med befrakt-
ningsavtalet. Bestämmelserna i 52 § andra stycket skall tillämpas.
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att utföra en resa vid vilken far-
tyget, personer ombord eller lasten kan utsättas för fara till följd av
krig eller krigsliknande tillstånd, is eller annan fara eller väsentlig
olägenhet, som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när
avtalet ingicks.
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att ta med gods av lättantändlig,
brandfarlig eller frätande beskaffenhet eller annat farligt gods, om det
inte avlämnas i sådant skick att det kan befordras och utlämnas i
överensstämmelse med de krav och rekommendationer som ställs av
myndigheterna i det land där fartyget är registrerat, i det land där
redaren har sitt huvudkontor och i de hamnar som ingår i resan.
Tidsbortfraktaren är inte heller skyldig att ta med levande djur.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
202
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
59 § Tidsbortfraktaren skall hålla tidsbefraktaren underrättad om alla
förhållanden som rör fartyget och resorna och som är av betydelse
för tidsbefraktaren. Tidsbefraktaren skall underrätta tidsbortfraktaren
om planerade resor.
60 § Tidsbefraktaren skall ombesörja att det finns bränsle och vatten
till fartygets maskiner. Han svarar för att levererat bränsle är i
överensstämmelse med avtalade specifikationer.
61 § Tidsbefraktaren skall ombesörja mottagande, lastning, stuvning,
trimning, säkring, lossning och utlämnande av lasten. Stuvningen
skall utföras så att fartyget är betryggande stabiliserat och lasten
säkrad. Tidsbefraktaren skall följa anvisningar från tidsbortfraktaren
om lastens fördelning i den omfattning som hänsynen till fartygets
säkerhet och stabilitet kräver.
Tidsbefraktaren får kräva sådan medverkan av befälhavaren och
besättningen som är sedvanlig i den fart det gäller. Ersättning för
övertidsarbete och annan särskild utgift till följd av sådan medverkan
skall betalas av tidsbefraktaren.
Om tidsbortfraktaren är skyldig att ersätta skada till följd av last-
ning, stuvning, trimning, säkring, lossning eller utlämnande av
lasten, skall tidsbefraktaren hålla honom skadeslös, om inte skadan
beror på medverkan av befälhavaren eller besättningen eller på något
annat förhållande som tidsbortfraktaren svarar för.
62 § Tidsbortfraktaren skall på begäran utfärda konossement för
inlastat gods för den resa han skall utföra, med de villkor som är
sedvanliga i den fart det gäller. Om han därigenom ådrar sig ansvar
i förhållande till innehavaren av konossementet utöver vad som följer
av befraktningsavtalet, skall tidsbefraktaren hålla honom skadeslös.
Tidsbortfraktaren är inte skyldig att på begäran av tidsbefraktaren
lämna ut godset till en obehörig mottagare eller i övrigt i strid mot
konossementet, om han därigenom handlar i strid mot tro och heder.
Tidsbortfraktaren får alltid kräva säkerhet för den ersättning han kan
bli skyldig att betala på grund av ett sådant utlämnande.
203
63 § Tidsbortfraktaren är ansvarig i förhållande till tidsbefraktaren
enligt 13 kap. 24 - 35 och 37 - 39 §§ för skada till följd av att gods
går förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård. Bestäm-
melserna i 13 kap. 36 § skall också tillämpas.
En mottagare som inte är tidsbefraktaren har också rätt till ersätt-
ning enligt första stycket. Innehar mottagaren konossement som har
utfärdats av tidsbortfraktaren får han också åberopa reglerna i 5 §.
64 § Hålls fartyget inte i sjövärdigt eller annars avtalsenligt skick
eller utförs resorna för sent eller föreligger annat avtalsbrott på
tidsbortfraktarens sida, får tidsbefraktaren häva befraktningsavtalet,
om det med avtalet avsedda ändamålet väsentligen skulle förfelas. Om
tidsbefraktaren vill häva avtalet skall han meddela detta inom skälig
tid efter det att han måste antas ha fått kännedom om avtalsbrottet.
Gör han inte det går hävningsrätten förlorad.
Tidsbefraktaren har rätt till ersättning för skada som har uppkommit
på grund av att fartyget går förlorat eller efter skada förklaras inte
kunna sättas i stånd eller inte hålls i sjövärdigt eller annars avtals-
enligt skick, om skadan beror på fel eller försummelse av tidsbort-
fraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma gäller för skada
som har uppkommit genom fel eller försummelse vid sådan med-
verkan av befälhavaren eller besättningen som avses i 61 § andra
stycket, vid utförande av tidsbefraktarens anvisning eller vid annat
avtalsbrott.
65 § Tidsbortfraktaren har rätt till ersättning för skada på fartyget
som beror på fel eller försummelse av tidsbefraktaren eller någon
som han svarar för.
Om skadan beror på att tidsbefraktaren har beordrat fartyget till en
osäker hamn, är han ersättningsskyldig om han inte visar att fel eller
försummelse inte föreligger.
66 § Fraktens bidrag till gemensamt haveri skall betalas av tidsbe-
fraktaren. Detsamma gäller bidrag till gemensamt haveri som skall
lämnas för bränsle och utrustning som tidsbefraktaren har ombord.
Om i gemensamt haveri ersättning betalas för utgift och förlust som
tidsbefraktaren har haft, tillfaller ersättningen honom.
Tidsbortfraktaren får utan tidsbefraktarens samtycke söka rädda
personer. Han får även bärga fartyg eller annan egendom när detta
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
204
inte är oskäligt för tidsbefraktaren. Av tidsbortfraktarens andel av Prop. 1993/94:195
återstoden av bärgarlönen enligt 16 kap. 6 § andra stycket (nettobär- Bilaga 7
garlönen) tillfaller en tredjedel tidsbefraktaren.
67 § Tidsbefraktaren skall bära de utgifter för resornas utförande som
inte enligt bestämmelserna i detta kapitel skall bäras av tidsbort-
fraktaren.
68 § Tidsbefraktaren skall återlämna fartyget till tidsbortfraktaren på
den plats och vid den tidpunkt som har avtalats.
Vid återlämnandet skall bestämmelserna i 52 § tredje stycket, 53 §
samt 54 § första stycket och andra stycket första punkten tillämpas.
Detta gäller även då befraktningsavtalet har hävts eller annars upphört
före befraktningsperiodens slut.
69 § Tidsbortfraktaren är skyldig att låta fartyget anträda en ny resa
trots att den avtalade tiden för återlämnandet därigenom överskrids.
Detta gäller inte när överskridandet går utöver vad som kan anses
skäligt eller om en viss tidsperiod för återlämnandet avtalats.
För tillåtet överskridande enligt första stycket skall tidsbefraktaren
betala den avtalade tidsfrakten. För annat överskridande skall han
betala gängse tidsfrakt, dock minst den avtalade tidsfrakten, samt
ersättning för annan skada som dröjsmålet medför för tidsbortfrakt-
aren.
70 § Tidsfrakt skall betalas i förskott för 30 dagar i sänder.
Framställer tidsbefraktaren krav på avräkning med ett belopp som
är tvistigt, är han ändå skyldig att betala tidsfrakten, om tidsbort-
fraktaren ställer säkerhet för kravet. Tidsbefraktaren kan dock inte
kräva säkerhet för ett större belopp än den tidsfrakt han betalar.
205
71 § Betalas tidsfrakten inte i rätt tid, skall tidsbefraktaren betala
dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635).
Betalas tidsfrakten inte i rätt tid, skall tidsbortfraktaren meddela
tidsbefraktaren detta. När meddelande har avsänts får tidsbort-
fraktaren ställa in fullgörelsen av befraktningsavtalet, inbegripet vägra
att lasta gods eller att utfärda konossement. Om betalning inte har
tagits emot inom 72 timmar efter det att meddelandet har avsänts, får
tidsbortfraktaren häva avtalet.
Om tidsbortfraktaren har ställt in fullgörelsen av avtalet eller hävt
det, har han rätt till ersättning, om inte tidsbefraktaren visar att
dröjsmålet med betalningen beror på lag, avbrott i den allmänna
samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller något annat liknande
hinder som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när
avtalet ingicks och vars följder han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit.
Om tidsbefraktaren inte betalar förfallen tidsfrakt, får tidsbort-
fraktaren begära att tidsbefraktaren till honom överlåter fordran på
frakt som tidsbefraktaren har på grund av vidarebortfraktning av
fartyget.
72 § Tidsfrakt skall inte betalas för den tid som går förlorad för
tidsbefraktaren på grund av bärgning, underhåll av fartyget och
avhjälpande av skada som tidsbefraktaren inte är ansvarig för eller i
övrigt på grund av förhållanden på tidsbortfraktarens sida.
Tidsbefraktarens skyldighet att svara för utgifter för fartygets drift
är begränsad på motsvarande sätt.
73 § Går fartyget förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna
sättas i stånd, faller befraktningsavtalet bort även om tidsbortfraktaren
enligt avtalet har rätt att sätta in ett annat fartyg än det avtalade.
Detsamma gäller vid rekvisition av fartyget eller liknande ingripanden
som är av väsentlig betydelse för fullgörelsen av avtalet.
Om fartyget har gått förlorat utan att upplysning kan fås om tiden
för händelsen, skall tidsfrakt betalas för 24 timmar efter det att
fartyget sist hördes av.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
206
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
74 § Befinner sig fartyget i en hamn eller ett annat område där krig
utbryter, krigsliknande förhållanden inträder eller faran för sådana
förhållanden väsentligen ökar, får tidsbortfraktaren omedelbart föra
fartyget ut från området och i säkerhet.
Tidsbefraktaren skall utöver tidsfrakten ersätta tidsbortfraktaren för
den ökning av premien för fartygets krigsförsäkring som följer av de
resor som tidsbefraktaren kräver att fartyget skall utföra. Detsamma
gäller krigsrisktillägg till besättningen.
Inträder under avtalsperioden krig, krigsliknande förhållanden eller
väsentlig ökning av krigsfaran och är detta av väsentlig betydelse för
fullgörelsen av befraktningsavtalet, får såväl tidsbortfraktaren som
tidsbefraktaren frånträda avtalet utan skyldighet att betala ersättning.
Den som vill frånträda avtalet skall inom skälig tid meddela mot-
parten detta. Gör han inte det är han skyldig att ersätta den skada
som kunde ha undvikits om meddelande hade lämnats i tid.
1 § I detta kapitel avses med
bortfraktare: den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot ersätt-
ning, åtar sig att med fartyg befordra passagerare eller passagerare
och resgods,
passagerare: den som befordras eller skall befordras med fartyg
enligt ett avtal om passagerarbefordran samt den som med bort-
fraktarens samtycke följer med fordon eller levande djur som
befordras enligt ett avtal om godsbefordran,
resgods: varje föremål, inbegripet fordon, som befordras för
passagerarens räkning, under förutsättning att befordringen inte sker
enligt certeparti, konossement eller något annat dokument som brukar
användas vid godsbefordran, och
handresgods: resgods som passageraren bär med sig eller har i sin
hytt eller på annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet vad han
har i eller på sitt fordon.
2 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen
är underkastad ett gällande internationellt fördrag om befordran med
annat transportmedel.
3 § Om någon som varken är passagerare eller anställd hos bortfrakt-
aren eller utför arbete i fartygets tjänst följer med ett fartyg och
därvid åsamkas skada av det slag som avses i 17 eller 18 §, skall be-
stämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning av an-
207
svårighet för bortfraktare tillämpas till förmån för var och en på
redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan.
4 § Bortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt, vari också in-
nefattas att det är behörigen bemannat, provianterat och utrustat, samt
att passageraren och resgodset befordras skyndsamt och tryggt till
bestämmelseorten. Bortfraktaren skall även i övrigt tillgodose
passagerarens bästa.
Resgods får inte befordras på däck.
Deviation får göras endast för att rädda personer eller bärga fartyg
eller gods eller av någon annan skälig anledning.
5 § Gäller befordringsavtalet ett bestämt fartyg, får bortfraktaren inte
utföra befordringen med något annat fartyg.
6 § Avser befordringsavtalet en bestämd person, får denne inte
överlåta sin rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har
påbörjats får överlåtelse inte äga rum, även om avtalet inte avser en
bestämd person.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte när lagen (1992:1672)
om paketresor är tillämplig på avtalet.
7 § Passageraren är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning och
säkerhet under resan.
Bestämmelserna i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om
undersökning med anledning av brott ombord och tvångsmedel mot
besättningsmedlem skall även tillämpas i fråga om passagerare.
8 § Passagerare får föra med sig resgods i skälig omfattning.
Känner passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller
väsentlig olägenhet för person eller egendom, skall han före resans
början upplysa bortfraktaren om detta. Detsamma gäller om res-
godset, handresgods undantaget, kräver särskild vård. Är resgods av
sådan beskaffenhet som nu har sagts, skall detta om möjligt utmärkas
på godset innan resan börjar.
9 § Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att föra med sig
resgods som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person
eller egendom.
Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren kände till
dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra i land,
oskadliggöra eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan.
Detsamma gäller, om resgodset, efter att ha tagits ombord med
bortfraktarens kännedom om dess beskaffenhet, visar sig medföra
sådan fara eller väsentlig olägenhet för person eller egendom att det
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
208
inte är försvarligt att behålla det ombord.
10 § Har resgods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på
fartyget är passageraren ersättningsskyldig, om skadan beror på att
han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.
11 § Bortfraktaren är inte skyldig att lämna ut annat resgods än hand-
resgods förrän passageraren har betalt för resan och för kost eller
annan tjänst under resan. Uteblir betalningen får bortfraktaren lägga
upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på något
annat betryggande sätt sälja så mycket av det att hans krav jämte för-
varings- och försäljningskostnaderna täcks.
12 § Om befordringsavtalet avser ett bestämt fartyg och detta före
resans början går förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna
sättas i stånd, upphör bortfraktarens skyldighet att utföra befordring-
en.
Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja väsentligt
fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet.
13 § Om fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan
fordras att passageraren avvaktar att resan fortsätts eller fartyget går
förlorat eller förklaras efter skada inte kunna sättas i stånd, skall
bortfraktaren se till att passageraren och dennes resgods befordras till
bestämmelseorten på något annat lämpligt sätt och bära kostnaden för
detta. Underlåter bortfraktaren detta har passageraren rätt att häva
avtalet.
Måste passageraren uppehålla sig i land på grund av haveri eller
någon annan omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på
lämpligt sätt sörja för hans uppehälle och bära kostnaden för detta.
14 § Påbörjar passageraren inte resan eller avbryter han den, skall det
avtalade biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat
eller det finns annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja
eller fullfölja resan och bortfraktaren har underrättats om detta inom
rimlig tid, behöver dock biljettpriset inte betalas.
Är passageraren enligt första stycket skyldig att betala det avtalade
biljettpriset, skall detta dock sättas ned med ett skäligt belopp, om
bortfraktaren har medfört en annan passagerare i hans ställe eller på
något annat sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin
skada.
15 § Visar det sig, sedan ett befordringsavtal har träffats, att resan
skulle vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd
av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat
våld eller att sådan fara väsentligt har ökat, har vardera parten rätt att
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
209
14 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
häva avtalet. En sådan rätt föreligger även om resan har börjat. Hävs
avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.
16 § Avbryter passageraren resan på grund av ett förhållande som
avses i 14 § första stycket andra meningen eller hävs avtalet enligt
13 § eller, sedan resan har börjat, enligt 15 §, skall biljettpriset sättas
ned. Därvid skall förhållandet mellan den avtalade och den åter-
stående resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas.
Har bortfraktaren tagit emot betalning utöver vad som tillkommer
honom enligt första stycket, skall han betala tillbaka överskottet.
17 § Bortfraktaren är ansvarig för personskada som drabbar passa-
geraren på grund av en händelse under resan, om skadan har vållats
genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som han
svarar för. Detsamma gäller skada på grund av att en passagerare
försenas, även om förseningen inte beror på en händelse under resan.
18 § Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att resgods går
förlorat eller skadas på grund av en händelse under resan, om skadan
har vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon som
han svarar för. Detsamma gäller skada till följd av att resgodset
försenas, även om förseningen inte beror på en händelse under resan.
Med försening jämställs dröjsmål med utlämning av resgodset på
bestämmelseorten.
Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper,
konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om han har tagit emot
egendomen för säker förvaring.
19 § Om vållande på passagerarens sida har medverkat till skada som
avses i 17 eller 18 §, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
20 § För att gå fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa att skada
som avses i 17 eller 18 § inte har orsakats genom fel eller försum-
melse av honom eller någon som han svarar för. I fråga om person-
skada och förlust av eller skada på handresgods gäller dock det som
nu har sagts endast om skadan har inträffat vid eller i samband med
förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand eller
om den har uppkommit till följd av fel i fartyget.
21 § Bortfraktarens ansvarighet skall vid personskada inte överstiga
175 000 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När
ersättningen skall betalas ut som livränta får det kapitaliserade värdet
inte överstiga denna gräns. Vid försening av passagerare skall
ansvarigheten inte överstiga 4 150 SDR för varje passagerare.
Vid skada på eller förlust eller försening av resgods skall ansvarig-
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
210
heten inte överstiga
1. 1 800 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods,
2. 6 750 SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som
bortfraktaren har tagit emot för säker förvaring,
3. 10 000 SDR för varje fordon, och
4. 2 700 SDR för varje passagerare i fråga om annat resgods.
Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte ränta och
rättegångskostnader.
Vad som avses med SDR anges i 22 kap. 3 §.
Bortfraktaren kan genom uttrycklig överenskommelse åta sig an-
svarighet till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf.
22 § Bortfraktaren har rätt att från skadans belopp göra avdrag med
högst följande belopp, som utgör passagerarens självrisk, nämligen
1. 150 SDR för varje fordon som skadas,
2. 20 SDR för annan resgodsskada, och
3. 20 SDR för skada på grund av försening av passagerare eller
resgods.
Avräkning enligt första stycket skall ske innan frågan om begräns-
ning av ansvaret enligt 21 § prövas.
23 § Bortfraktaren har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 21 och
22 §§ om begränsning av ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om
det visas att han själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle upp-
komma.
24 § Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bort-
fraktarens ansvarighet gäller även om talan mot honom inte grundas
på befordringsavtalet.
25 § Om befordringen helt eller delvis utförs av någon annan än
bortfraktaren, är bortfraktaren dock ansvarig som om han själv hade
utfört hela befordringen. Bestämmelserna i detta kapitel skall
tillämpas.
Utför den andre befordringen med fartyg, är han ansvarig för sin
del av befordringen enligt samma regler som gäller för bortfraktaren.
Har bortfraktaren åtagit sig ansvar utöver vad som föreskrivs i detta
kapital, är den som utför befordringen inte bunden av detta, om han
inte skriftligen har samtyckt till det.
I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och en person som avses
i andra stycket, svarar de solidariskt.
26 § Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för enligt 25 §
eller 7 kap. 1 §, är denne berättigad till samma befrielse från och
begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp
som bortfraktaren och de personer som han svarar för skall betala får
Prop. 1993794:195
Bilaga 7
211
inte sammanlagt överstiga de gränser för ansvarigheten som före-
skrivs i 21 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte till förmån för den som
visas ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
27 § Krav på ersättning för personskada eller försening av passa-
gerare får framställas endast av passageraren eller dennes rättsinneha-
vare eller, vid dödsfall, den som har rätt till skadestånd enligt 5 kap.
2 § skadeståndslagen (1972:207).
28 § Bestämmelser om laga domstol för tvister som rör ansvarighet
på grund av avtal om befordran av passagerare och resgods samt om
möjlighet att hänskjuta sådana tvister till skiljemän finns i 21 kap.
4 §•
Bestämmelser om preskription finns i 19 kap. 1 §.
29 § Bestämmelserna i 7 § får inte åsidosättas genom avtal.
Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 10 -
27 §§, 19 kap. 1 § första stycket 6 och 7 och 21 kap. 4 § är ogiltiga
1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller
till eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är
tillämplig på befordringen;
2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen
enligt allmänna svenska lagvalsregler.
Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något
annat är avtalat eller följer av sedvänja.
30 § Trots bestämmelserna i 29 § får bortfraktaren förbehålla sig
frihet från ansvarighet i fråga om passagerare för tiden innan denne
går ombord och efter det att han har gått i land. Ett sådant förbehåll
är dock inte tillåtet när det gäller sjötransporter mellan fartyg och
land som omfattas av biljettpriset eller som utförs med transportmedel
som bortfraktaren ställer till förfogande.
I fråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren
medfört fordon kan bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarig-
het för tiden innan handresgodset förs ombord och efter det att det
har förts i land. Förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sådan
transport till eller från fartyget som avses i första stycket och inte
heller för den tid då handresgodset har tagits om hand av bort-
fraktaren medan passageraren vistas i en terminalbyggnad, på en kaj
eller en annan hamnanläggning.
Om det är avtalat att en bestämd del av befordringen skall utföras
av någon annan än bortfraktaren får, om den andre är namngiven,
bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
212
av en händelse under den del av befordringen som utförs av den Prop. 1993/94:195
andre. Detsamma gäller, om passageraren enligt befordringsavtalet Bilaga 7
har rätt att helt eller delvis anlita någon annan än bortfraktaren för
befordringen.
1 § Den som bärgar ett fartyg, vilket förolyckats eller är i fara, eller
ombordvarande gods eller något som har hört till sådant fartyg eller
gods, samt var och en som medverkar vid bärgningen, har rätt till
bärgarlön. Andel i bärgarlön tillkommer även den, vilken under den
fara som föranlett bärgningen räddat någon från fartyget eller
medverkat vid räddningen.
Om någon har medverkat vid ett bärgningsföretag trots uttryckligt
och befogat förbud av fartygets befälhavare, har han inte rätt till
bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så krävs, betalas även om ett fartyg som
bärgats av ett annat fartyg, har samma ägare som det andra fartyget.
Om någon enligt avtal är skyldig att verkställa bogsering eller
lotsning eller att utföra liknande arbete för ett fartygs räkning och
fartyget råkar i fara, har han rätt till bärgarlön för hjälp som han
lämnar fartyget endast om hjälpen inte kan anses ingå i fullgörandet
av avtalet.
Om gods eller något som har hört till gods har bärgats, svarar äg-
aren med det bärgade men inte personligen.
2 § När bärgarlönens belopp bestäms skall följande omständigheter
beaktas
1. i första hand:
a) i vad mån bärgningsföretaget lyckats,
b) den skicklighet med vilken bärgningsarbetet utförts samt den tid
och möda som använts,
c) den fara för vilken det bärgade fartyget, dess passagerare,
besättning eller gods varit utsatta,
d) den fara för vilken bärgama eller deras redskap har utsatts,
e) den fara som bärgama utsatt sig för att bli ersättningsskyldiga
mot en lastägare eller någon annan eller att på annat sätt lida förlust,
f) den skada som bärgama har lidit till liv, hälsa eller gods, den
utgift eller förlust som bärgama har haft för bärgningen samt värdet
av de redskap som använts vid bärgningen, och
g) den omständigheten att det fartyg som använts vid bärgningen
varit särskilt utrustat för bärgningsarbete.
2. i andra hand:
det bärgades värde.
213
Om någon som deltagit i bärgning genom fel eller försummelse har
orsakat den fara i vilken fartyget råkat eller om en sådan person vid
bärgningen har gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till
undanröjande av bärgat gods eller till någon annan sviklig handling,
kan bärgarlönen förklaras förverkad eller sättas ned.
3 § Bärgarlönen får inte sättas högre än till värdet av det bärgade. I
detta värde inkluderas frakt och passageraravgifter och görs avdrag
för tull och övriga avgifter som bör ersättas av det bärgade samt för
kostnader för förvaring, värdering och försäljning.
Med bärgarlön avses även ersättning för att föra det bärgade i
säkerhet och för att fartyg eller andra redskap används för detta
ändamål.
4 § Om ett avtal rörande bärgning är ingånget medan faran ännu
varade och under inflytande av detta och villkoren i avtalet inte är
skäliga, kan avtalet förklaras helt eller delvis ogiltigt.
Detsamma gäller i fråga om andra avtal om bärgning, om den
bärgarlön som krävts står i uppenbart missförhållande till värdet av
den tjänst som bärgaren lämnat.
Bestämmelsen i 2 § sista stycket skall också tillämpas om ett avtal
om bärgning har träffats.
Om bärgarlön har betalats medan faran ännu varade, skall den som
vill återkräva något av vad han har betalat väcka talan inom sex
månader efter det att betalningen skedde. Gör han inte det har han
förlorat sin rätt.
5 § Om bärgare tvistar inbördes om bärgarlönens fördelning, bestäms
den med ledning av de omständigheter som anges i 2 §.
6 § Om ett fartyg har bärgat något under en resa skall av bärgarlönen
först betalas
1. ersättning för skada som bärgningen orsakat på fartyget, lasten
eller någon annan egendom ombord,
2. ersättning för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt
befälhavaren och besättningen som uppkommit på grund av bärg-
ningen,
3. särskild ersättning till sjöman vilken vid bärgningen gjort en
synnerligen värdefull insats eller utsatt sig för synnerlig fara.
Av återstoden skall redaren få tre femtedelar. Resten skall med en
tredjedel tillfalla befälhavaren och med två tredjedelar den egentliga
besättningen, att fördelas i förhållande till deras avlöning. Befäl-
havarens andel skall dock alltid vara minst det dubbla av den högst
avlönade besättningsmannens andel. En lots på fartyget har rätt att ta
del i bärgarlönen som om han var medlem av besättningen och, om
han inte är anställd hos redaren, uppbar lön som främste styrman.
Om det finns särskilda skäl, exempelvis med hänsyn till ändamålet
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
214
med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning
åt dem som arbetar i fartygets tjänst, får bärgarlönen fördelas på
annat sätt än enligt första och andra styckena.
Ett avtal om att en mindre andel av den bärgarlön som kan förtjänas
med ett fartyg än som sägs i första och andra styckena skall tillfalla
befälhavaren eller besättningen är endast giltigt, om fartyget driver
bärgningsverksamhet och är särskilt utrustat för detta eller om avtalet
har ingåtts i samband med påmönstringen och avser ett visst bärg-
ningsföretag.
7 § Om bärgning har utförts av ett svenskt statsfartyg som används
uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift, skall bestäm-
melserna i 6 § tillämpas.
Staten kan utan ansvarighet mot de ombordvarande avstå från
bärgarlön.
8 § Ett anspråk på särskild ersättning enligt 6 § första stycket 3 skall
anmälas hos redaren eller befälhavaren inom tre månader efter det att
bärgningsföretaget har slutförts.
9 § Innan bärgarlönen har betalats eller säkerhet har ställts för den,
får ett bärgat fartyg inte utan bärgamas samtycke lämna det ställe dit
det har förts efter bärgningen eller bärgat gods tas i besittning av
ägaren.
1 § Om innebörden av gemensamt haveri och fördelningen på fartyg,
frakt och last gäller York-Antwerpenreglema 1974 i den mån något
annat inte är avtalat.
Regeringen tillkännager reglernas lydelse i engelsk text och svensk
översättning.
2 § Utredning och fördelning av gemensamt haveri görs, om något
annat inte har avtalats, genom dispasch (generaldispasch) på den ort
som redaren bestämmer eller, om han inte bestämmer orten, på den
ort där dispasch vanligen görs upp för redarens hemort.
Dispasch görs upp här i landet av en dispaschör. Dispaschören
förordnas av regeringen. Han skall vara lagfaren.
Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gäller i fråga
om dispaschören.
3 § Bestämmelser om besiktning för utredning och värdering av skada
eller kostnad som har drabbat ett fartyg eller gods meddelas i 18 kap.
4 § Begäran om dispasch skall utan dröjsmål göras av redaren eller
den som i redarens ställe har befattning med fartyget eller av någon
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
215
annan som har del i haveriet.
Var och en som haveriet rör skall genast till dispaschören lämna
alla de handlingar som denne anser nödvändiga för utredningen och
fördelningen samt i övrigt lämna honom upplysningar.
5 § Skall haveribidrag betalas av last eller annat gods, svarar ägaren
med godset men inte personligen.
Bestämmelser om redarens rätt att hålla inne gods för haveribidrag
finns i 13 kap. 20 § och 14 kap. 25 §. Om godset lämnas ut utan att
ägaren åtar sig personlig ansvarighet för haveribidraget och, om det
framställs krav på det, ställer säkerhet för det, svarar redaren för
haveribidraget i förhållande till övriga som har del i haveriet.
6 § Har en skada eller kostnad drabbat fartyget eller lasten till följd
av olyckshändelse och skall den varken hänföras till gemensamt
haveri eller enligt 13 kap. 15 § tredje stycket eller 14 kap. 40 §
fördelas efter samma grunder, faller den som enskilt haveri på den
egendom som har drabbats av skadan eller orsakat kostnaden.
Om kostnader som skall hänföras till enskilt haveri avser fartyget
och lasten eller fartyget och viss del av lasten eller avser delar av
lasten tillhörande olika ägare, skall kostnaderna fördelas på den
egendom för vars nytta de blivit gjorda enligt de grunder som gäller
för gemensamt haveri. Kostnader för bärgning av last fördelas på
dennas värde och den frakt som avser godset.
Utredning och fördelning av haveri som avses i andra stycket görs
genom dispasch på begäran av någon som har del i haveriet. Bestäm-
melserna i detta kapitel om generaldispasch gäller.
7 § När dispasch begärs skall dispaschören så snart det kan ske på ett
ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser nödvändigt upp-
mana dem som har del i haveriet att skriftligen framställa sina
yrkanden och anföra de skäl och ge in de handlingar som de vill
åberopa. Kungörelse om uppmaningen skall införas i Post- och
Inrikes Tidningar, om det inte är uppenbart att någon okänd haveri-
delägare inte finns. Om en handling är ofullständig, skall dispaschör-
en snarast begära upplysningar av den som gett in handlingen.
Sedan fullständiga handlingar kommit in skall dispaschören göra
upp dispaschen så snart det kan ske. I dispaschen skall anges vad den
skall göra som vill överklaga dispaschen . Av dispaschen skall ett ex-
emplar lämnas till den som har begärt denna och till andra delägare
i haveriet som är i behov av den. Övriga delägare skall genast på ett
ändamålsenligt sätt och i behövlig omfattning underrättas om att
dispaschen är utgiven.
8 § Om en skada eller kostnad som har tagits upp till fördelning
genom en dispasch senare blivit ersatt av den som är ersättnings-
skyldig, skall dispaschen rättas genom tilläggsberäkning. Dispaschen
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
216
får dock inte fördröjas enbart på grund av att det kan finnas möjlighet
att få ersättning för en skada eller kostnad.
9 § Om tvist uppstår angående en försäkringsgivares ersättnings-
skyldighet på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken hänskjutas
till utredning och avgörande genom dispasch (partikulärdispasch).
Har något annat inte avtalats, görs utredningen på den ort där
försäkringen har tagits eller där sådan dispasch vanligen görs upp för
den orten. Bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch gäller.
1 § På ett handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skall,
när fartyget används till sjöfart, föras skeppsdagbok och, om fartyget
är maskindrivet eller försett med hjälpmaskin, maskindagbok. Detta
gäller också i fråga om fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst
80.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Sjöfartsverket
får medge undantag från skyldigheten att föra dagbok.
Särskilda bestämmelser gäller om annan dagbok på vissa fartyg.
2 § Dagbok upprättas enligt formulär som fastställs av Sjöfartsverket.
Med beaktande av fartygens art och användning kan olika formulär
fastställas.
Anteckningarna i dagboken skall göras i tidsföljd, i hamn för varje
dygn och till sjöss för varje vakt. Vad som förekommer under en
vakt får antecknas i en kladd. En sådan anteckning skall föras in i
dagboken så snart det kan ske.
Dagbok och kladd till dagbok skall föras med ordning och tydlighet.
Anteckningar får inte utplånas, strykas över eller på något annat sätt
göras oläsliga. Om en felskrivning sker skall rättelse göras genom en
särskild anteckning.
3 § Ett fartygs dagböcker förs under befälhavarens tillsyn.
Om skeppsdagboken inte förs av befälhavaren skall den föras av
den främste av styrmännen. I skeppsdagboken skall noggranna upp-
gifter föras in om vad som inträffar under resan om kännedom om
detta kan vara till nytta för redare, lastägare, försäkringsgivare eller
någon annan vars rätt kan vara beroende av resans utgång.
Maskindagboken förs av maskinchefen eller, om denne så be-
stämmer, av den främste av det övriga maskinbefälet. I maskindag-
boken skall uppges förrådet vid fartygets avgång från hamn av de
förnödenheter som behövs för maskineriets drift, förbrukningen av
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
217
dessa för varje dygn samt allt annat av vikt som rör maskineriets
gång och skötsel. När tid anges skall samma ortstid användas som i
skeppsdagboken.
4 § Ytterligare föreskrifter om dagböcker meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
5 § En dagbok förd på ett svenskt fartyg eller på ett danskt, finskt
eller norskt fartyg som befinner sig i svensk hamn skall hållas
tillgänglig för var och en som vill ta del av innehållet, om hans rätt
är beroende av detta. I fråga om anteckningar som har samband med
en sammanstötning med ett annat fartyg, till vars dagbok motsvaran-
de tillgång inte finns, gäller detta dock inte förrän sjöförklaring eller
undersökning enligt 20 § hålls offentligt eller talan väckts på grund
av sammanstötningen.
En dagbok skall förvaras av redaren i minst tre år efter dess avslut-
ning. Om talan väcks inom den tiden i anledning av en händelse om
vilken en anteckning gjorts i dagboken, skall boken förvaras till dess
målet har avgjorts genom lagakraftvunnen dom.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även i fråga om
kladd till dagbok samt på teknisk väg gjorda uppteckningar om ett
fartygs navigering och gången av dess maskineri.
6 § Sjöförklaring skall hållas för ett svenskt handelsfartyg eller
fiskefartyg
1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets
drift har eller kan antas ha avlidit eller fått svår kroppsskada,
2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombord-
anställd eller någon annan som följer med fartyget har eller kan antas
ha avlidit eller fått svår kroppsskada,
3. när någon som avlidit ombord har begravts i sjön,
4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord,
5. när fartyget har sammanstött med ett annat fartyg eller stött på
grund,
6. när fartyget har försvunnit eller övergetts i sjön,
7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydelse har
eller kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller, medan
fartyget var på väg, på egendom utanför fartyget, eller
8. när brand, explosion eller förskjutning av någon betydelse har
inträffat i lasten.
Bestämmelser om vissa undantag från första stycket finns i 13 §
tredje stycket och 17 §.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
218
7 § Sjöförklaring skall vidare hållas för ett svenskt fartyg när i
anledning av en händelse som har eller kan antas ha inträffat i
samband med fartygets drift Sjöfartsverket förordnar om detta eller
befälhavaren eller redaren finner det nödvändigt. Detsamma gäller
när en lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses
i 13 § tredje stycket eller 17 § andra stycket begär det för att få
upplysning om orsaken till en skada av någon betydelse på godset,
vilken har eller kan antas ha uppkommit i samband med fartygets
drift.
Om Sjöfartsverket förordnar att sjöförklaring skall hållas, skall
befälhavaren eller redaren underrättas om detta. En lastägares eller
lastförsäkringsgivares begäran om sjöförklaring skall göras hos någon
av dessa.
8 § Genom sjöförklaringen skall händelsen och dess orsaker om
möjligt klarläggas. Alla förhållanden som kan antas ha medverkat till
händelsen eller vara av betydelse från sjösäkerhetssynpunkt skall
utredas.
Utredningen sker genom förhör med fartygets befälhavare och de
medlemmar av besättningen och andra personer som antas kunna
lämna någon upplysning i saken. Handlingar eller föremål som antas
kunna tjäna till upplysning skall granskas. I den mån det kan antas
främja utredningen skall syn hållas på fartyget eller den plats där
händelsen inträffat.
9 § Om det inte finns något hinder skall sjöförklaring hållas i den
hamn där händelsen har inträffat eller, om händelsen inträffat till
sjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren därefter
anländer. Sjöförklaringen får dock anstå till dess fartyget anlöper en
annan hamn, om en avsevärd besparing i kostnaderna för fartyget
eller någon annan väsentlig fördel därigenom kan uppnås utan att
syftet med sjöförklaringen åsidosätts. Befälhavaren eller redaren skall
genast skriftligen underrätta Sjöfartsverket om anståndet och
anledningen till det.
Medan fartyget befinner sig i en hamn som anges i första stycket
kan sjöförklaringen hållas även på en annan ort, om särskilda skäl
föranleder det.
Sjöförklaring med anledning av att ett fartyg har försvunnit eller
med anledning av att befälhavaren och var och en som kunnat träda
i hans ställe har omkommit, skall hållas på den ort som Sjöfartsverket
bestämmer.
10 § Sjöförklaring inom landet hålls av den tingsrätt som enligt
21 kap. 1 § utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol
som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaringen skall hållas
enligt 9 §. Regeringen kan dock för en viss hamn förordna att en
annan av sjörättsdomstolama skall vara behörig, om det är ändamåls-
enligt med hänsyn till trafikförbindelserna och övriga förhållanden.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
219
Om annat inte följer av denna lag, gäller för sjöförklaring inför
domstol lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren
domare som ordförande och två personer med kunskap om och
erfarenhet av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha grundlig
erfarenhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg
och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöför-
klaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som Sjöfarts-
verket upprättar varje år. Förteckningen skall uppta minst tjugo
personer. Om ett deltagande av en person med särskild sakkunskap
är ändamålsenligt i ett visst fall, får rätten tillkalla en sådan person
att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han inte är
upptagen i förteckningen. De särskilda ledamöterna skall vara
svenska medborgare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd
eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte
vara ledamot. De särskilda ledamöterna har rätt till ersättning av
allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.
1 Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt
fartyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag.
1 övrigt hålls sjöförklaring utomlands av svensk utlandsmyndighet
som enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörig-
het. Om det lämpligen kan ske skall vid sjöförklaringen delta två av
myndigheten tillkallade, i sjöfart kunniga personer, helst svenska,
danska, finska eller norska medborgare, mot vilka inte förekommer
jäv som gäller mot domare. Är ett deltagande av person med särskild
sakkunskap ändamålsenligt i ett visst fall, får myndigheten tillkalla
även en sådan person. På en ort där behörig svensk utlandsmyndighet
inte finns, hålls sjöförklaringen av behörig dansk, finsk eller norsk
utlandsmyndighet.
I fråga om sjöförklaring inför en utlandsmyndighet gäller bestäm-
melserna om sjöförklaring vid domstol. Utlandsmyndigheten får dock
inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.
11 § När sjöförklaring skall äga rum skall fartygets befälhavare
snarast möjligt göra anmälan om detta hos den domstol som skall
hålla sjöförklaringen. Om anmälan inte görs av befälhavaren svarar
redaren för att anmälan görs. Detta gäller också när redaren tagit
emot en underrättelse eller en begäran enligt 7 § andra stycket.
Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift på hela besättningen
och på de personer, bland besättningen eller i övrigt, som antas
kunna lämna upplysning i saken och, om det kan ske, på sakägarna
och deras ombud. Den skall vara åtföljd av ett exemplar av rapporten
enligt 6 kap. 14 §.
Om anmälningen görs efter ett förordnande eller en begäran enligt
7 § skall den även innehålla uppgift om detta.
12 § När anmälan har gjorts skall rätten sätta ut sammanträde för
sjöförklaring att äga rum så snart det kan ske. Om det är ändamåls-
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
220
enligt skall sammanträdet hållas ombord på fartyget.
Till sammanträdet kallar rätten på lämpligt sätt fartygets befälhavare
och de övriga personer som skall höras. En medlem av besättningen
kan kallas genom befälhavaren.
Befälhavaren skall föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets
dagböcker och kladdar till dem, om de finns i behåll. Befälhavaren
eller någon annan kan föreläggas att vid sammanträdet visa även
andra handlingar eller föremål som antas kunna tjäna till upplysning
i saken. Föreläggandet får meddelas vid vite.
Om det kan ske skall sakägarna genom särskilda meddelanden
underrättas om tid och plats för sammanträdet samt var och när
anmälningen om sjöförklaring med tillhörande handlingar finns
tillgänglig. Sjöfartsverket skall alltid underrättas om tid och plats för
sammanträdet. Om sjöförklaringen gäller en händelse som angår
säkerheten på fartyg, skall underrättelse även lämnas till det sjöfarts-
inspektionsdistrikt där händelsen har inträffat.
De särskilda ledamöterna skall ta del av anmälningshandlingarna.
Om det finns tid för det skall de för ordföranden före sammanträdet
skriftligen ange de frågor som bör utredas från nautisk, teknisk eller
någon annan synpunkt.
13 § Om sjöförklaringen gäller en sammanstötning med ett annat
fartyg, får rätten bevilja anstånd med denna om den därigenom kan
hållas samtidigt med sjöförklaringen eller motsvarande utredning för
det andra fartyget. Ett sådant anstånd får inte beviljas för längre tid
än som är oundgängligen nödvändigt.
Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får sjöför-
klaring hållas inom stängda dörrar, om det vid förklaringen kommer
att lämnas uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 8 kap. 16 §
sekretesslagen (1980:100). Vid sjöförklaring inom stängda dörrar får
en annan enskild sakägare än redaren inte närvara utan redarens
samtycke.
Har sammanstötning skett med ett utländskt fartyg, för vilket varken
sjöförklaring eller motsvarande utredning skall hållas, behöver sjöför-
klaring inte äga rum om Sjöfartsverket inte bestämmer något annat.
Hålls sjöförklaring skall bestämmelserna i andra stycket om hand-
läggning inom stängda dörrar tillämpas.
14 § Vid sjöförklaringens början skall fartygets dagböcker och
kladdar till dem jämföras med varandra och med det exemplar av
rapporten enligt 6 kap. 14 § som fogats till anmälningen. Av dem
som skall höras får endast den som har tagit befattning med dagboks-
föringen närvara vid genomgången, om inte särskilda skäl föranleder
något annat.
Annat skriftligt utredningsmaterial läggs fram och syn företas när
det är lämpligt.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
221
15 § Befälhavaren och övriga personer som har kallats skall höras var
för sig. Ingen av dem får närvara vid förhör med någon annan utan
att det finns särskilda skäl för det.
Förhöret hålls av rätten. Med rättens tillstånd kan förhöret hållas av
företrädare för Sjöfartsverket eller av en sakägare. Var och en som
har hörts skall bekräfta sin berättelse med ed, om inte laga hinder
möter eller rätten i övrigt med hänsyn till omständigheterna finner att
ed inte bör avläggas. Rätten skall före förhöret upplysa den som skall
höras om hans skyldighet att avlägga ed och om edens vikt.
Ed som avses i andra stycket har denna lydelse: "Jag N. N. be-
kräftar och försäkrar på heder och samvete att jag har sagt hela
sanningen och intet förtigit, tillagt eller förändrat. "
Andra än befälhavaren eller medlemmar av besättningen har rätt att
för sin inställelse vid rätten få ersättning av allmänna medel i enlighet
med bestämmelserna om ersättning till vittne. Ersättningen skall
stanna på staten. I fråga om ersättning för inställelse till förhör inför
en utlandsmyndighet meddelas bestämmelser av regeringen.
16 § Om en utredning som har skett genom sjöförklaring är ofullstän-
dig i något avseende, kan Sjöfartsverket förordna att den skall
fullständigas vid en ny sjöförklaring och bestämma på vilken ort den
nya sjöförklaringen skall hållas. I ett sådant fall skall bestämmelserna
i 7 § andra stycket och 11 § tillämpas.
17 § Om en tillfredsställande utredning av en händelse som avses i
6 § är eller kan väntas bli tillgänglig i någon annan ordning, får
Sjöfartsverket medge att sjöförklaring enligt det lagrummet underlåts
eller att den skjuts upp i avvaktan på en sådan utredning.
Regeringen får föreskriva att sjöförklaring enligt 6 § inte behöver
hållas, om sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en
sådan undersökning som avses i 20 §.
Regeringen får föreskriva inskränkningar i Sjöfartsverkets rätt enligt
7 § första stycket, 13 § tredje stycket, 16 § och 18 § andra stycket att
förordna om sjöförklaring i fall då sjöolyckan eller händelsen är eller
skall bli föremål för en sådan undersökning som avses i 20 §.
18 § För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall
rätten hålla sjöförklaring när befälhavaren eller redaren eller behörig
myndighet i fartygets hemland finner det nödvändigt. För annat
utländskt fartyg hålls i ett sådant fall sjöförklaring om det finns skäl.
Om en utredning av en händelse som inträffat i samband med ett ut-
ländskt fartygs drift är nödvändig från sjösäkerhetssynpunkt och
fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterritorium, får Sjöfartsverket
förordna att sjöförklaring skall äga rum.
Finner en myndighet som anges i första stycket att sjöförklaring är
nödvändig eller förordnar Sjöfartsverket att sjöförklaring skall äga
rum, skall befälhavaren eller redaren underrättas om detta. Sjöförkla-
ring hålls på anmälan enligt 11 § av någon av dem.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
222
19 § Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Tullverket och polismyndighet
skall lämna en tingsrätt som håller sjöförklaring den hjälp tingsrätten
begär för utredningen. För polismyndigheternas utredningar gäller be-
stämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken.
20 § Om undersökning från säkerhetssynpunkt av sjöolyckor och
andra händelser som berör sjöfarten finns bestämmelser i lagen
(1990:712) om undersökning av olyckor.
21 § Sjöfartsverket skall varje år upprätta en förteckning över per-
soner som är lämpliga att utföra uppdrag att besiktiga fartyg eller
last. Förteckningen skall hållas tillgänglig hos de tingsrätter som
Sjöfartsverket anger.
22 § Uppstår fråga om ett fartyg efter inträffad skada skall anses
kunna sättas i stånd eller inte, skall yttrande om detta avges av minst
tre besiktningsmän.
Besiktningsmännen förordnas på ansökan av fartygets ägare, redare
eller befälhavare. Inom landet förordnar rätten på den ort där besikt-
ningen skall äga rum besiktningsmän bland de personer som är
upptagna på förteckningen enligt 21 §. Utomlands förordnas besikt-
ningsmän av den myndighet som är behörig enligt lag eller sedvänja
på besiktningsorten eller av en svensk utlandsmyndighet eller, där en
sådan inte finns, av en dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.
Vid besiktning inom landet skall besiktningsmännen avkräva befäl-
havaren fartygets nationalitetshandling. Om fartyget förklaras vara
icke iståndsättligt, skall de till Sjöfartsverket genast sända in
nationalitetshandlingen, en avskrift av yttrandet och bevis om att de
är behörigen förordnade. När en besiktning äger rum utomlands skall
utlandsmyndigheten, om det kan ske, iaktta vad som nu sagts.
Sjöfartsverket skall utan dröjsmål ge registermyndigheten del av
besiktningsmännens yttrande, om det rör ett svenskt fartyg.
23 § Om skada har drabbat ett fartyg eller gods i gemensamt haveri,
får var och en som haveriet rör låta en eller flera besiktningsmän
utreda och värdera skadan. Detta gäller också i fråga om en skada i
enskilt haveri när utredning om skadan fordras för bestämmande av
bidragsvärdet för fartyg eller gods.
Besiktningsmän utses av den som haveriet rör eller förordnas på
hans ansökan av den myndighet som anges i 22 §.
24 § Om ägaren till ett fartyg eller redaren eller någon som i reda-
rens ställe har befattning med fartyget eller befälhavaren vill anordna
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
223
en annan besiktning av fartyg eller gods än som avses i 22 eller 23 §
och han inte själv utser besiktningsmän, skall den myndighet som
anges i 22 § på hans ansökan förordna en eller flera besiktningsmän.
Detta gäller också, om en lastägare eller lastförsäkringsgivare vill låta
besiktiga lasten i andra fall än som avses i 23 §.
25 § En besiktningsman får inte vägras tillträde till fartyget och lasten
för att utföra besiktningen utom när sådant tillträde skulle föranleda
oskälig kostnad för fartyget eller någon annan väsentlig olägenhet.
1 § Följande fordringar upphör, vare sig ansvarigheten för dem är
begränsad eller obegränsad, om talan inte väcks i laga ordning i fråga
om
1. fordran på bärgarlön: inom två år från det bärgningsföretaget
slutfördes,
2. fordran på andel i bärgarlön enligt 16 kap. 6 § andra stycket:
inom ett år från det vederbörande av redaren fått underrättelse om
bärgarlönens och andelens storlek,
3. fordran på ersättning för sammanstötning: inom två år från den
dag skadan inträffade,
4. fordran på belopp som någon betalat utöver vad som belöper på
honom enligt 8 kap. 1 §: inom ett år från det beloppet betalades,
5. fordran på ersättning på grund av att gods har skadats, gått
förlorat eller försenats vid befordran eller på grund av att det i
konossement har lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter: inom
ett år från det godset lämnades ut eller skulle ha lämnats ut,
6. fordran på ersättning för personskada eller försening vid
passagerarbefordran: inom två år från ilandstigningen eller, om
passageraren avlidit under befordringen, från den dag ilandstigning
skulle ha ägt rum, eller, om passageraren avlidit efter ilandstig-
ningen, inom två år från dödsfallet men inte senare än tre år från
ilandstigningen,
7. fordran på ersättning på grund av att resgods har skadats, gått
förlorat eller försenats vid befordran: inom två år från det godset
fördes i land eller, om det har gått förlorat, skulle ha förts i land,
8. fordran på bidrag till gemensamt haveri eller en annan kostnad
som skall fördelas enligt samma grund (13 kap. 15 §, 14 kap. 40 §
och 17 kap. 6 §): inom ett år från den dag dispaschen vann laga
kraft.
Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för
ersättning eller för någon annan fordran med begränsning av
redareansvaret eller endast med inlastat gods upphör fordringen, om
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
224
talan inte väcks i laga ordning, i fråga om en fordran på ersättning Prop. 1993/94:195
inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om någon Bilaga 7
annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till be-
talning. Om borgenären har rätt att för fordringen hålla sig även till
redare, lastägare eller någon annan utan att begränsning av ansvarig-
heten äger rum, gäller en sådan rätt under samma tid som för en
fordran i allmänhet.
Har en fordran som avses i första eller andra stycket kommit under
behandling av dispaschör, anses talan om fordringen väckt.
Den som infriat en fordran som avses i första stycket 5 får väcka
återkrav mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. En
sådan talan får dock inte väckas senare än ett år från den dag
huvudanspråket infriades eller talan väcktes om det.
Ett avtal om förlängning av preskriptionstid som avses i denna para-
graf är giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst
och har inte verkan för längre tid än tre år åt gången, räknat från
dagen för avtalet. Preskriptionstiden får dock inte i något fall genom
avtal förlängas med sammanlagt mer än tio år eller, i fall som avses
i första stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det ilandstigning
eller ilandföring har ägt rum eller skulle ha ägt rum. I 13 kap. 4 §
första stycket och 14 kap. 2 § andra stycket finns föreskrifter om
ogiltighet av avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i första
stycket 5 och fjärde stycket. 115 kap. 29 § andra stycket finns före-
skrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som inskränker en passagerares
rättigheter enligt första stycket 6 och 7.
Frågor om preskription av en fordran som avses i denna paragraf
bedöms här i landet enligt svensk lag även om utländsk lag i övrigt
är tillämplig på rättsförhållandet.
1 § Om en befälhavare försummar att enligt 6 kap. 1 § första och
andra styckena se till att fartyget är sjövärdigt, döms han till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms en redare som försummar att avhjälpa fel
eller brist i sjövärdigheten, om han ägt eller bort äga kännedom om
felet eller bristen.
Om en redare, trots att det är möjligt för honom, underlåter att
hindra fartyget att gå till sjöss när en förestående resa på grund av fel
eller brist i sjövärdigheten kan bli förenad med allvarlig fara för de
ombordvarande, döms han till böter eller fängelse i högst två år.
2 § Den som brister i gott sjömanskap till förekommande av sjö-
olycka döms, om inte oaktsamheten är ringa, för vårdslöshet i
sjötrafik till böter eller fängelse i högst sex månader.
Ar brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst två år.
15 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
3 § Den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller annars
med fartyg färdas så att han i onödan stör omgivningen döms till
penningböter.
4 § Den som framför ett fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör en upp-
gift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så
påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att det
kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som
därvid åligger honom, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i
högst sex månader.
5 § Är ett brott som avses i 4 § att anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas om
1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel,
2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt
krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständig-
heter, eller
3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten
till sjöss.
6 § Avviker en befälhavare från tjänsten och överger fartyget, döms
han till böter eller fängelse i högst ett år.
Om en befälhavare försummar sina skyldigheter enligt 6 kap. 6 §
första stycket eller i övrigt som god sjöman när fartyget är i fara,
döms han till böter eller fängelse i högst två år.
7 § Försummar befälhavaren sina skyldigheter enligt 6 kap. 6 § andra
stycket när någon annan är i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken
eller enligt 8 kap. 4 § när fartyget sammanstött med ett annat fartyg,
döms han till böter eller fängelse i högst två år.
8 § Om någon som med eller utan skuld har haft del i uppkomsten av
en sjöolycka, genom att lämna olycksplatsen utan tvingande skäl eller
på annat sätt, undandrar sig att vidta de åtgärder som skäligen kan
krävas av honom eller om han undandrar sig att uppge namn och
hemvist eller lämna upplysningar om händelsen, döms han, om gär-
ningen inte är belagd med straff i 7 §, till böter eller fängelse i högst
ett år.
En befälhavare på ett fartyg som är infört i ett fartygsregister får i
stället för sitt namn och hemvist uppge fartygets namn och hemort.
9 § Försummar befälhavaren vad han enligt 6 kap. 3 §, eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av den paragrafen, är skyldig att
göra vid prejning eller visitering, döms han till böter eller fängelse
i högst sex månader.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
226
10 § En befälhavare döms till böter,
1. om han försummar att enligt 6 kap. 1 § tredje stycket underrätta
redaren om fel eller brist i sjövärdigheten,
2. om han försummar att enligt 6 kap. 4 § andra stycket på fartyget
medföra skeppshandlingar eller ett exemplar av denna lag,
3. om han försummar att avge rapport enligt 6 kap. 14 § eller upp-
såtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift
i en sådan rapport,
4. om han vägrar att i fall som avses i 18 kap. 22 § överlämna
fartygets nationalitetshandling till besiktningsmännen, eller
5. om han utan laga hinder vägrar att i ett sådant fall som avses i
22 kap. 2 § på fartyget ta med en befälhavare eller en sjöman, hans
aska eller efterlämnade effekter.
Till samma straff döms en befälhavare eller en redare om han för-
summar att enligt 18 kap. 11 § göra anmälan om sjöförklaring eller
om han uppsåtligen eller av oaktsamhet föranleder att en sjöförklaring
skjuts upp, utan att förutsättningar finns enligt 18 kap. 9 §.
11 § Försummar någon sin skyldighet enligt denna lag i fråga om
förande av dagbok eller kladd till dagbok eller lämnar han uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken
eller kladden, döms han till böter.
Till samma straff döms
1. en befälhavare eller en redare om han obehörigen vägrar någon
att ta del av en dagbok, en kladd till dagbok eller en på teknisk väg
gjord uppteckning rörande fartygets navigering och gången av dess
maskineri, samt
2. en redare om han försummar sin skyldighet att förvara en sådan
handling.
12 § Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 1, 2, 4, 5,
6, 7, 8 eller 9 § och därigenom visat sig olämplig att utöva en sådan
befattning på fartyg, för vilken särskilda behörighetsvillkor gäller,
skall domstolen besluta att han för viss tid eller för alltid skall fråntas
rätten att utöva befattningen. Beslutet får även avse andra befattningar
än den i vilken gärningen begåtts.
Om ett sådant beslut meddelas, skall domstolen samma dag under-
rätta Sjöfartsverket. I fråga om radiooperatör skall även Telestyrelsen
underrättas.
Vidtas åtgärder för att väcka åtal, får Sjöfartsverket i uppenbara fall
meddela beslut enligt första stycket för tiden intill dess lagakraft-
ägande dom finns eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annat.
Om det inte längre finns fog för beslutet, skall detta omedelbart
hävas. Rätten att överklaga Sjöfartsverkets beslut till regeringen är
inte inskränkt till viss tid.
13 § Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel jämställs med
befälhavare den som har trätt i befälhavarens ställe och med redare
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
227
den som i redarens ställe har haft befattning med fartyget.
14 § Om flera har medverkat till en gärning som avses i 1, 2, 4, 5,
6, 7, 8 eller 9 §, gäller 23 kap. brottsbalken.
Straff döms inte ut enligt denna lag om gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken.
1 § Första domstol i tvistemål rörande ett förhållande som avses i
denna lag är den tingsrätt som regeringen utser (sjörättsdomstol).
Detta gäller också brottmål i fråga om en gärning som avses i denna
lag, även om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.
Rör mål som anges i första stycket uteslutande en båt som inte hålls
1 drift yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte, får målet tas upp
även av en tingsrätt som är behörig enligt 10 eller 19 kap. rättegångs-
balken.
2 § I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål
som avses i 1 § första stycket skall bestämmelserna om laga domstol
i tvistemål i allmänhet tillämpas.
Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget
finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos en myndighet till
befrielse från kvarstad eller en annan säkerhetsåtgärd, får talan
väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har
ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett får
väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har
upphört att gälla.
Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat
sökas enligt första eller andra stycket, väcks talan vid den sjörätts-
domstol som är närmast den orten.
Om flera är redare i ett fartyg skall fartygets hemort anses som
rederiets hemvist.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av
lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Lugano-
konventionen. Andra stycket gäller dock om fartyget är belagt med
kvarstad.
3 § Talan om ansvarighet på grund av avtal om transport av stycke-
gods får väckas endast vid sjörättsdomstolen för den ort
1. där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor
saknas, där han har sin vanliga vistelseort,
2. där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har drift-
ställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling
avtalet har ingåtts,
3. där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska
lossningshamnen ligger, eller
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
228
4. som för detta ändamål har angetts i transportavtalet.
Bestämmelserna i 2 § andra-femte styckena skall tillämpas.
Bestämmelserna i denna paragraf utgör inte hinder mot interi-
mistiska åtgärder.
4 § Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passa-
gerare eller resgods får väckas endast vid domstol
1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvud-
sakliga rörelse,
2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten,
3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller annars är varaktigt
bosatt, förutsatt att svaranden har driftställe för sin rörelse i den
staten och är underkastad dess domsrätt, eller
4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden
har driftställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess
domsrätt.
Bestämmelserna i 2 § andra - femte styckena skall tillämpas.
Efter det att tvist har uppstått får parterna avtala att talan skall
väckas vid en annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.
5 § I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp brottmål
som avses i 1 § första stycket skall bestämmelserna om laga domstol
i brottmål i allmänhet tillämpas. Om sjörättsdomstol inte finns på den
ort där den misstänkte skall svara enligt dessa bestämmelser, väcks
åtal vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.
6 § Talan mot dispasch förs genom klander hos tingsrätten för den ort
där dispaschen är utgiven.
Om dispaschen inte klandras, skall den gälla.
7 § En tingsrätt är i dispaschmål domför med tre eller högst fyra
lagfarna domare tillsammans med tre särskilda ledamöter utsedda
enligt 8 §. Rätten är dock domför med en lagfaren domare när målet
bereds samt vid prövning om klander skall avvisas och vid hand-
läggning enligt 8 § .
8 § För en domsaga vars tingsrätt får ta upp dispaschmål skall
Sjöfartsverket varje år upprätta en förteckning, i vilken tas upp minst
tolv personer som är kunniga i handel och sjöfart och som är
lämpliga att tjänstgöra som särskilda ledamöter i dispaschmål. Bland
dem som tagits upp i förteckningen utser rätten för varje mål tre för
tjänstgöring som särskilda ledamöter. Om på grund av förfall eller
något annat hinder föreskrivet antal ledamöter inte kan utses från
förteckningen, utser rätten någon annan lämplig person att vara
särskild ledamot.
En särskild ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är
underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
229
kap. 7 § föräldrabalken tär inte vara ledamot. Den särskilda leda-
moten har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser
som meddelas av regeringen.
9 § Om någon vill klandra en dispasch skall han inom fyra veckor
från dispaschens dag ge in en klanderinlaga till tingsrätten. Med de
avvikelser som följer av tredje stycket i denna paragraf skall
bestämmelserna i 52 kap. 2, 3, 5, 6, 8, 9 och 10 - 12 §§ rättegångs-
balken tillämpas i mål om klander av dispasch.
Upptas klander av en dispasch har en motpart rätt att utan avgift få
del av klanderinlagan. Vill han bemöta klandret skall han senast fyra
veckor efter fullföljdstidens utgång ge in en skriftlig förklaring till
tingsrätten. Tingsrätten bör sända meddelanden till alla kända
sakägare om rätten att få del av klandret och att avge förklaring.
Rätten får hålla förhör eller förhandling även för annat ändamål än
som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken. Rättens avgörande av
saken sker genom utslag.
10 § Tingsrättens utslag eller beslut i dispaschmål överklagas genom
besvär.
11 § Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap.
rättegångsbalken skall tillämpas i fråga om dispasch. Vad som sägs
i 58 kap. 10 a och 13 §§ och 59 kap. 4a § rättegångsbalken om
fullföljd av talan gäller även klander av dispasch.
1 § Sedan ett fartyg utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå får en
ombordanställd inte för en skuld hindras att avresa och inte heller
något av vad han fört ombord för tjänsten tas i mät eller beläggas
med kvarstad.
2 § På ett svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning
som regeringen föreskriver, tas med sjöman, vilken har rätt till fri
resa enligt 29, 31 eller 32 § sjömanslagen (1973:282) eller vars resa
till hemorten en svensk utlandmyndighet på någon annan grund är
skyldig att besörja, till bestämmelseorten eller någon annan hamn
som fartyget skall anlöpa under resan. Utan betalning skall tas med
urna innehållande askan efter en avliden svensk befälhavare eller
sjöman och, om det kan ske utan olägenhet, hans efterlämnade
egendom. Fartygets befälhavare är ansvarig för att dessa skyldigheter
fullgörs.
Regeringen får förordna att bestämmelserna i första stycket om en
avliden befälhavares eller sjömans aska eller efterlämnade egendom
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
230
skall gälla även i fråga om en avliden befälhavare eller sjöman från
ett annat land.
3 § Med särskilda dragningsrätter avses de av Internationella
valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).
Omräkning av SDR till svenska kronor skall ske efter kursen den
dag då betalning sker eller, om säkerhet ställs för betalningen, då
säkerheten ställs. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den
beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen
tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.
4 § Kommer till följd av 2 kap. 10 § eller 3 kap. 9 § ett förvärv eller
en panträttsupplåtelse som avses där att gälla mot den rätte ägaren
eller mot någon till vars förmån rådighetsinskränkning gäller enligt
de paragraferna, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust
på grund av förvärvet eller upplåtelsen.
Om någon lider förlust till följd av ett tekniskt fel i skepps-eller
skeppsbyggnadsregistret vid användning av automatisk databehandling
eller i en anordning som hos registermyndigheten eller någon annan
statlig myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning
av staten.
Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig
anledning underlåta att vidta åtgärder för att bevara sin rätt eller har
han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande, skall
ersättningen efter vad som är skäligt sättas ned eller helt falla bort.
5 § Kommer till följd av beslut i ett ärende om rättelse förlust att
drabba en rättsägare som avses i 2 kap. 29 §, har han rätt till
ersättning av staten. Ersättning betalas dock inte om den skadelidande
med hänsyn till felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort
inse att fel förekommit.
6 § Staten företräds i ett ärende om ersättning enligt 4 eller 5 § av
den myndighet som regeringen bestämmer.
7 § Vill den som är part i ett mål om beståndet av en rätt till skepp
eller skeppsbygge kräva ersättning enligt 4 §, om han förlorar målet,
skall han antingen till gemensam handläggning med målet väcka talan
mot staten om sitt ersättningskrav eller skriftligen underrätta den
myndighet som avses i 6 § om rättegången.
Om förberedelsen i målet har avslutats utan att någon ersättnings-
talan väckts eller underrättelse lämnats enligt första stycket, skall
domstolen förelägga parten att vidta en av åtgärderna inom en viss
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
231
tid. Iakttas inte tiden är ersättningskravet förfallet. En upplysning om
detta skall tas in i föreläggandet.
8 § Har den som enligt 4 eller 5 § är berättigad till ersättning av
staten haft rätt att kräva beloppet av någon annan som skadestånd,
träder staten in i rätten mot denne.
Ersättning enligt 4 eller 5 § på grund av en domstols dom betalas
ut sedan domen har vunnit laga kraft.
9 § Väcks talan om hävning eller återgång av ett förvärv av ett regist-
rerat skepp eller skeppsbygge, en andel i eller villkorlig äganderätt
till sådan egendom eller om bättre rätt till egendomen eller annars i
en fråga som angår inskrivning i skepps- eller skeppsbyggnadsregi-
stret, skall rätten genast underrätta registermyndigheten. Under-
rättelsen skall, utöver uppgift om parterna, innehålla sådana uppgifter
om egendomen att den kan identifieras i registret.
När dom eller slutligt beslut i målet har vunnit laga kraft, skall
rätten genast sända domen eller beslutet till registermyndigheten.
10 § Sjöfartsverket, Kustbevakningen, Tullverket och polismyndig-
heterna skall hjälpa registermyndigheten med att vaka över att be-
stämmelser i lag eller annan författning om registrering och identifie-
ring av skepp och inskrivning av rätt till skepp och andel i sådan
egendom efterlevs. De har för detta ändamål rätt till tillträde till ett
skepp. De skall underrätta registermyndigheten om försummelser att
efterleva bestämmelserna.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom
lagen upphävs, med de begränsningar som anges i 2, sjölagen
(1891:35 s. 1) och lagen (1993:103) om kvarstad på fartyg i inter-
nationella rättsförhållanden.
2. Övergångsbestämmelserna till de lagar som anges i 1 eller till
vidtagna ändringar däri skall fortfarande gälla i tillämpliga delar.
3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till föreskrifter
som har ersatts genom bestämmelser i denna lag, skall i stället de nya
bestämmelserna tillämpas.
4. I fråga om avtal om godsbefordran ingångna före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser. Om ett konossement har utfärdats efter
ikraftträdandet enligt ett sådant avtal skall dock de nya bestämmelser-
na alltid tillämpas såvitt avser förhållandet till tredje man.
5. I fråga om avtal om passagerarbefordran ingångna före ikraftträ-
dandet gäller de nya bestämmelserna i fall då den händelse som
ansvarigheten grundas på har inträffat efter ikraftträdandet.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
232
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 12 § utsökningsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
12 §
Fordran upptas med det belopp
till vilket den beräknas uppgå
den dag då fördelningssamman-
träde skall äga rum. Beträffande
fordran med sjöpanträtt skall
iakttagas vad som föreskrivs i
249 § andra stycket andra me-
ningen sjölagen (1891:35 s. 1).
Panträtt på grund av inteckning
får ej åtnjutas för mer än pant-
brevets belopp jämte tillägg
enligt 264 § sjölagen. Under-
stiger fordringen pantbrevets be-
lopp, upptas återstoden som
ägarhypotek.
Om i skeppet gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon
fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld,
upptas pantbrevets belopp och ett till tio procent av detta belopp
beräknat tillägg.
Ägarhypotek upptas utan till- Ägarhypotek upptas utan till-
lägg enligt 264 § sjölagen. lägg enligt 3 kap. 4 § sjölagen.
Fordran upptas med det belopp
till vilket den beräknas uppgå
den dag då fördelningssamman-
träde skall äga rum. Beträffande
fordran med sjöpanträtt skall
iakttagas vad som föreskrivs i
3 kap. 41 § andra stycket andra
meningen sjölagen (1994:000).
Panträtt på grund av inteckning
får ej åtnjutas för mer än pant-
brevets belopp jämte tillägg
enligt 3 kap. 4 § sjölagen. Un-
derstiger fordringen pantbrevets
belopp, upptas återstoden som
ägarhypotek.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
233
Härigenom föreskrivs att 37 § lagen (1914:45) om kommission skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Ar gods, som inköpts för kom-
mittentens räkning, försänt till
honom, och försättes han i kon-
kurs, eller får han till stånd
offentlig ackordsförhandling utan
konkurs, eller finnes han eljest
vara på sådant obestånd, att det
måste antagas, att fordran, var-
för kommissionären skulle haft
panträtt i godset, om det funnits
hos honom, icke kommer att
rätteligen gäldas, skall vad i 39
och 41 §§ lagen om köp och
byte av lös egendom samt 166 §
sjölagen är stadgat om säljares
rätt att hindra godsets utgivande
eller i visst fall kräva det åter
från köparens borgenärer äga
motsvarande tillämpning. Har
kommissionären gjort bruk av
den rätt, äge han göra sin pant-
rätt i godset gällande såsom här
ovan i 33 och 34 §§ sägs.
Är gods, som inköpts för kom-
mittentens räkning, försänt till
honom, och försättes han i kon-
kurs, eller får han till stånd
offentlig ackordsförhandling utan
konkurs, eller finnes han eljest
vara på sådant obestånd, att det
måste antagas, att fordran, var-
för kommissionären skulle haft
panträtt i godset, om det funnits
hos honom, icke kommer att
rätteligen gäldas, skall vad i 39
och 41 §§ lagen om köp och
byte av lös egendom samt 13
kap. 57 § sjölagen (1994:000) är
stadgat om säljares rätt att hindra
godsets utgivande eller i visst
fall kräva det åter från köparens
borgenärer äga motsvarande
tillämpning. Harkommissionären
gjort bruk av den rätt, äge han
göra sin panträtt i godset gällan-
de såsom här ovan i 33 och
34 §§ sägs.
Lag samma vare, där försäljningskommissionär sänt gods, som han
haft till försäljning, tillbaka till kommittenten, och denne försättes i
konkurs eller får till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs
eller eljest finnes vara på sådant obestånd, som i första stycket sägs.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
234
'Senaste lydelse 1921:237
Härigenom föreskrivs att 61 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
61 §
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
För den ersättningsskyldighet,
som kan komma att åligga för-
säkringshavaren gent emot tredje
man, vare försäkringsgivaren
ansvarig i det fall, att fartyg eller
frakt häftar för ersättning för
skada, som uppkommit genom
fartygs sammanstötning eller
genom händelse, som enligt
223 a § sjölagen skall anses lika
med sådan sammanstötning.
Föreligger underförsäkring skal
å ersättning som här avses.
För den ersättningsskyldighet,
som kan komma att åligga för-
säkringshavaren gent emot tredje
man, vare försäkringsgivaren
ansvarig i det fall, att fartyg eller
frakt häftar för ersättning för
skada, som uppkommit genom
fartygs sammanstötning eller
genom händelse, som enligt 8
kap. 3 § sjölagen (1994:000)
skall anses lika med sådan sam-
manstötning.
vad i 40 § stadgas äga tillämpning
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
235
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1936:83) angående vissa ut-
fästelser om gåva skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Är genom skuldebrev eller
annorledes gåva utfäst i pen-
ningar eller lösören, gälle den ej
såsom fullbordad, med mindre
det som utfäst är kommit i gåvo-
tagarens besittning. I fråga om
skepp eller skeppsbygge gäller i
stället att gåva ej är att anse
såsom fullbordad, med mindre
inskrivning för förvärvet sökts
enligt vad som stadgas därom i
sjölagen (1891:35 s. 1). Har
genom ett skuldebrev eller på
annat sätt en gåva utfästs i en
rättighet som registreras enligt
aktiekontolagen (1989:827) eller
lagen (1991:195) om penning-
marknadskonton, fullbordas
gåvan genom att rättigheten
registreras för gåvotagaren enligt
bestämmelserna i de lagarna
eller, om rättigheten förvaltas
enligt 8 kap. aktiekontolagen
eller 3 kap. 1 § andra stycket
lagen om penningmarknadskon-
ton, genom att förvaltaren under-
rättas om utfästelsen.
2 §'
Är genom skuldebrev eller
annorledes gåva utfäst i pen-
ningar eller lösören, gälle den ej
såsom fullbordad, med mindre
det som utfäst är kommit i gåvo-
tagarens besittning. I fråga om
skepp eller skeppsbygge gäller i
stället att gåva ej är att anse
såsom fullbordad, med mindre
inskrivning för förvärvet sökts
enligt vad som stadgas därom z
sjölagen (1994:000). Har genom
ett skuldebrev eller på annat sätt
en gåva utfästs i en rättighet som
registreras enligt aktiekontolagen
(1989:827) eller lagen
(1991:195) om penningmark-
nadskonton, fullbordas gåvan ge-
nom att rättigheten registreras
för gåvotagaren enligt bestäm-
melserna i de lagarna eller, om
rättigheten förvaltas enligt 8 kap.
aktiekontolagen eller 3 kap. 1 §
andra stycket lagen om penning-
marknadskonton, genom att
förvaltaren underrättas om ut-
fästelsen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
236
'Senaste lydelse 1991:200
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1940:176) med vissa be-
stämmelser om fraktfart med svenska fartyg skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §'
I fråga om registreringspliktiga svenska fartyg får regeringen, i den
mån det prövas erforderligt, förordna, att resa med sådant fartyg må
företagas allenast med tillstånd av regeringen eller den regeringen
därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som må hava
uppställts för tillståndet. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning
å fartyg, för vilket gällande passagerarfartygscertifikat är utfärdat och
vars bruttodräktighet understiger 350.
För fortskaffande av proviant eller andra förnödenheter för fartyget,
förnödenheter, tillhöriga passagerare eller å fartyget anställda
personer, eller gods som bärgats
uppställas.
Utan hinder av förordnande,
varom i första stycket sägs, skola
i sjölagen givna föreskrifter, som
avse befogenhet för befälhavaren
att sälja av redarens gods eller
för befälhavaren eller bortfrak-
taren att sälja av lasten eller
vilka röra lossning av gods an-
norstädes än i bestämmelseorten,
äga tillämpning, ändå att därige-
nom gods skiljes från fartyget å
annan ort än som vid lämnande
av tillstånd till resan bestämts;
dock må ifall, som avses i 133 §
sjölagen, lossning av gods icke
utan medgivande av regeringen
eller den regeringen därtill
bemyndigat äga rum annorstädes
än i lastningshamnen.
ombord å fartyget må villkor icke
Trots förordnande enligtförsta
stycket, skall i sjölagen
(1994:000) givna föreskrifter,
som avser befogenhet för en
befälhavare att sälja av redarens
gods eller för en befälhavare,
transportör eller bortfraktare att
sälja av lasten eller som rör
lossning av gods på annan plats
än på bestämmelseorten,
tillämpas även om därigenom
gods skiljs från fartyget på
annan ort än som vid lämnande
av tillstånd till resan bestämts;
dock får i fall, som avses i
13 kap. 11 § tredje stycket och
14 kap. 34 § sjölagen, lossning
av gods inte ske på annan plats
än i lastningshamnen utan
medgivande av regeringen eller
237
‘Senaste lydelse 1982:261
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1993/94:195 Bilaga 7 |
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
238
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 2 § luftfartslagen (1957:297) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
2 §'
Den som bärgar ett luftfartyg
som har förolyckats eller be-
finner sig i nöd och alla som
medverkar vid bärgningen har
rätt till bärgarlön. Detsamma
gäller vid bärgning av gods om-
bord på ett sådant fartyg eller av
något som hör till fartyget eller
godset. I fråga om bärgarlönen
tillämpas bestämmelserna i 225-
227 §§ sjölagen (1891:35 s. 1).
Den som i en sådan nödsituation
räddar människor från fartyget
eller medverkar vid deras rädd-
ning har också rätt till en del av
bärgarlönen. De särskilda kost-
nader som någon i övrigt har
haft för bevarandet av ett luft-
fartyg eller av gods skall också
ersättas, om kostnaderna har
varit nödvändiga.
Om gods eller något som hör ti
svarar ägaren inte personligen uta
eller bevarats.
Den som bärgar ett luftfartyg
som har förolyckats eller be-
finner sig i nöd och alla som
medverkar vid bärgningen har
rätt till bärgarlön. Detsamma
gäller vid bärgning av gods om-
bord på ett sådant fartyg eller av
något som hör till fartyget eller
godset. I fråga om bärgarlönen
tillämpas bestämmelserna i
16 kap. 2-4 §§ sjölagen
(1994:000). Den som i en sådan
nödsituation räddar människor
från fartyget eller medverkar vid
deras räddning har också rätt till
en del av bärgarlönen. De
särskilda kostnader som någon i
övrigt har haft för bevarandet av
ett luftfartyg eller av gods skall
också ersättas, om kostnaderna
har varit nödvändiga.
gods har bärgats eller bevarats,
endast med det som har bärgats
Den som deltar i en bärgning trots ett uttryckligt och befogat förbud
av fartygets befälhavare, ägare eller innehavare har inte rätt till
bärgarlön. Detsamma gäller i fråga om ersättning för kostnader för
bevarande av fartyg och gods.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
239
'Senaste lydelse 1986:166
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §'
Alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel, vilka
påträffas hos den som brutit mot
4 § eller 4 a § lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott,
30 § järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157), 13 kap. 1 § luft-
fartslagen (1957:297) eller 325 §
eller 325 a § sjölagen (1891:35
s. 1) skall förklaras förverkade,
om det inte finns särskilda skäl
mot det.
Alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel, vilka
påträffas hos den som brutit mot
4 § eller 4 a § lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott,
30 § järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157), 13 kap. 1 § luft-
fartslagen (1957:297) eller
20 kap. 4 § eller 5 § sjölagen
(1994:000) skall förklaras för-
verkade, om det inte finns sär-
skilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel på-
träffas hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan
antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.
Medför någon i strid mot gällande bestämmelser spritdrycker, vin
eller starköl vid en offentlig tillställning, skall dessa också förklaras
förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
240
'Senaste lydelse 1991:667
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 11 § sjöarbetstidslagen (1970:105) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §
Utöver skeppstjänst under den ordinarie arbetstid som är medgiven
enligt 4-9 §§ eller den längre ordinarie arbetstid som är överenskom-
men i kollektivavtal, vilket tillkommit i den ordning som anges i 2 §
tredje stycket, får skeppstjänst på övertid åläggas sjöman under högst
13 timmar i veckan och, om så medges i sådant kollektivavtal, ytter-
ligare högst 5 timmar i veckan.
Övertidsarbete bör ej förekomma regelbundet.
Från den i första stycket före-
skrivna begränsningen undanta-
ges skeppstjänst på övertid som
är nödvändig för
a) att avvärja hotande fara för
fartyg, liv eller gods,
b) att lämna hjälp enligt 62 §
andra stycket, 222 eller 223 §
sjölagen (1891:35 s. 1),
c) att deltaga i sådan övning
med säkerhetsanordningar som
skall företagas enligt lag eller
annan författning,
d) nödvändig vakttjänst i hamn,
e) åtgärd som påkallas av myn-
dighet i hamn,
f) åtgärd som föranledes av att
besättningen blivit minskad
under resan,
g) annan åtgärd som ej kan tåla
uppskov och som ej kunnat pla-
neras att utföras på annan tid.
Från den i första stycket före-
skrivna begränsningen undanta-
ges skeppstjänst på övertid som
är nödvändig för
a) att avvärja hotande fara för
fartyg, liv eller gods,
b) att lämna hjälp enligt 6 kap.
6 § andra stycket och 8 kap. 3
eller 4 § sjölagen (1994:000)
c) att deltaga i sådan övning
med säkerhetsanordningar som
skall företagas enligt lag eller
annan författning,
d) nödvändig vakttjänst i hamn,
e) åtgärd som påkallas av myn-
dighet i hamn,
f) åtgärd som föranledes av att
besättningen blivit minskad
under resan,
g) annan åtgärd som ej kan tåla
uppskov och som ej kunnat pla-
neras att utföras på annan tid.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
241
16 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 9 § förmånsrättslagen (1970:979) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §*
Särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd och
efter den i 4-7 §§ angivna numreringen.
Förmånsrätt enligt 4 § 3 har
dock företräde framför förmåns-
Förmånsrätt enligt 4 § 3 har
dock företräde framför förmåns-
rätt enligt 4 § 2 på grund av
annan retentionsrätt än som
rätt enligt 4 § 2 på grund av
annan retentionsrätt än som
avses i 247 § sjölagen (1891:35
s. 1).
avses i 3 kap. 39 § sjölagen
(1994:000).
Förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt
på grund av företagsinteckning, vilken har sökts samma dag som be-
slutet om utmätning meddelades eller senare, och framför förmånsrätt
på grund av annan inteckning, vilken har sökts samma inskriv-
ningsdag som ett ärende angående anteckning om utmätningen har
tagits upp eller senare.
Utmätning ger företräde framför senare utmätning av samma
egendom, om ej annat följer av 4 kap. 30 § andra stycket eller 7 kap.
13 § utsökningsbalken. Utmätning för flera fordringar på en gång ger
lika rätt. Om det inbördes företrädet i övrigt mellan fordringar med
samma slag av förmånsrätt finns för vissa fall särskilda bestämmelser.
Vad i denna paragraf föreskrives om förmånsrätt på grund av ut-
mätning tillämpas även i fråga om förmånsrätt på grund av betal-
ningssäkring.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
242
'Senaste lydelse 1981:806
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 1, 18 och 52 §§ sjömanslagen (1973:282)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller arbetstagare, som är anställd för fartygsarbete på
svenskt fartyg och som under den tid han tjänstgör ombord har
befattning på fartyget.
I fråga om arbetstagare, som utför fartygsarbete på svenskt fartyg
men ej har befattning ombord, äger 24, 26, 27, 36 §§, 37 § första
och andra styckena, 41 §, 42 § första och andra styckena, 44, 45 §§,
47 § första stycket, 48, 51,53-55,
stycket och 74-76 §§ motsvarande
I andra stycket angivna bestäm-
melser gäller även den som med-
tages ombord på svenskt fartyg
enligt 346 § sjölagen
(1891 nr 35 s. 1).
59, 60, 65, 67-70 §§, 72 § andra
tillämpning.
I andra stycket angivna bestäm-
melser gäller även den som tas
med ombord på svenskt fartyg
enligt 22 kap. 2 § sjölagen
(1994:000).
18 §
Befälhavaren får skilja sjöman från hans befattning på fartyget, om
sjömannen
1. är oduglig för befattningen,
2. ej infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller
annan måste antagas i hans ställe,
3. gör sig skyldig till svårare tjänsteförseelse, såsom upprepad
vägran att åtlyda förmans order, våld mot överordnad eller misshan-
del av andra ombordvarande,
4. i tjänsten vid upprepade tillfällen uppträder påverkad av alkohol-
haltiga drycker eller annat berusningsmedel,
5. gör sig skyldig till stöld eller annat svårare brott, döljer obehörig
person ombord under omständigheter, som kan utsätta fartyget för
äventyr, eller ombord döljer gods, som är tullpliktigt eller förbjudet
till utförsel på avgångsorten eller införsel på bestämmelseorten, eller
6. drar tvist om anställningsför- 6. drar tvist om anställningsför-
hållandet inför utländsk myndig- hållandet inför utländsk myndig-
het. het i strid med bestämmelserna i
14 §.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Om undersökning av fartygsnämnd i de fall där sådan skall finnas
gäller 22 eller 23 §.
52 §
Om befälhavares ansvarighet Om befälhavares ansvarighet
för skada finns bestämmelser i för skada finns bestämmelser i
sjölagen (1891 nr 35 s. 1). sjölagen (1994:000).
I fråga om annan sjömans ansvarighet för skada, som han vållar i
tjänsten, gäller bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207) om
arbetstagares skadeståndsansvar.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
244
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 6, 18 och 22 §§ lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §'
Rätt till ansvarsbegränsning
enligt 5 § första stycket före-
ligger endast om ägaren, dennes
försäkringsgivare eller annan på
ägarens vägnar enligt denna lag
eller motsvarande bestämmelser
Rätt till ansvarsbegränsning
enligt 5 § första stycket före-
ligger endast om ägaren, dennes
försäkringsgivare eller annan på
ägarens vägnar enligt denna lag
eller motsvarande bestämmelser
i en annan konventionsstats lag
upprättar en begränsningsfond
uppgående till det ansvarighets-
belopp som gäller för ägaren och
det tilläggsbelopp som fastställs
enligt 12 kap. 4 § andra stycket
sjölagen (1994:000).
Ansvarighetsbeloppetomräknas
till svenskt mynt med tillämpning
av bestämmelserna i 22 kap. 3 §
andra stycket sjölagen.
i en annan konventionsstats lag
upprättar en begränsningsfond
uppgående till det ansvarighets-
belopp som gäller för ägaren och
det tilläggsbelopp som fastställs
enligt 353 § andra stycket sjöla-
gen (1891:35 s. 1).
Ansvarighetsbeloppetomräknas
till svenskt mynt med tillämpning
av bestämmelserna i 369 § andra
stycket sjölagen.
Begränsningsfond skall här i landet upprättas hos den domstol där
talan om ersättning har väckts enligt 18 §.
I fråga om förfarandet när
begränsningsfond enligt denna
lag upprättas och om förlust i
vissa fall av möjligheten att
erhålla ersättning för fordran
som kan åberopas mot fonden
skall bestämmelserna i 352-
364 §§ sjölagen ha motsvarande
tillämpning. Betalning eller
säkerhet som avses i 353 §
I fråga om förfarandet när
begränsningsfond enligt denna
lag upprättas och om förlust i
vissa fall av möjligheten att
erhålla ersättning för fordran
som kan åberopas mot fonden
skall bestämmelserna i 12 kap.
3-15 §§ sjölagen ha motsvarande
tillämpning. Betalning eller
säkerhet som avses i 12 kap. 4 §
245
'Senaste lydelse 1983:700
Nuvarande lydelse
andra stycket får dock krävas
också i fråga om ränta för tiden
till dess fonden upprättas. Vad
som sägs i 353 § fjärde stycket
om verkan som avses i 241 §
sjölagen skall i stället gälla
verkan som avses i 9 § föreva-
rande lag. Följs inte föreläggan-
de enligt 353 § fjärde stycket,
skall i förordnande som där sägs
tillkännages att rätt till ansvars-
begränsning inte längre före-
ligger.
Föreslagen lydelse
andra stycket får dock krävas
också i fråga om ränta för tiden
till dess fonden upprättas. Vad
som sägs i 12 kap. 4 § fjärde
stycket om verkan som avses i
9 kap. 8 § sjölagen skall i stället
gälla verkan som avses i 9 §
förevarande lag. Följs inte före-
läggande enligt 12 kap. 4 §
fjärde stycket, skall i förord-
nande som där sägs tillkännages
att rätt till ansvarsbegränsning
inte längre föreligger.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
18 §2
Talan om ersättning för oljeskada, som enligt 17 § får tas upp i
Sverige, väcks vid den sjörättsdomstol som är närmast den ort där
skadan uppkom.
Har talan om ersättning för skada som uppkommit på grund av
samma olycka väckts vid flera domstolar, skall regeringen förordna
en av dessa domstolar att handlägga samtliga mål.
Har en begränsningsfond upp-
rättats här i landet enligt 6 §,
prövar den domstol, vid vilken
fonden har upprättats, frågor om
ansvarighetsbeloppets fördelning
mellan de ersättningsberättigade.
Denna prövning skall göras i be-
gränsningsmål som avses i
15 kap. sjölagen (1891:35 s. 1).
Har en begränsningsfond upp-
rättats här i landet enligt 6 §,
prövar den domstol, vid vilken
fonden har upprättats, frågor om
ansvarighetsbeloppets fördelning
mellan de ersättningsberättigade.
Denna prövning skall göras i be-
gränsningsmål som avses i
12 kap. sjölagen (1994:000).
22 §3
Denna lag gäller inte i fråga om oljeskada orsakad av örlogsfartyg
eller annat fartyg som vid tiden för olyckan ägs eller brukas av en
stat och används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift.
Har ett sådant fartyg orsakat oljeskada genom förorening i Sverige
eller har förebyggande åtgärder vidtagits för att förhindra eller
2Senaste lydelse 1983:700
3Senaste lydelse 1983:700
246
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
begränsa sådan skada i Sverige, skall dock bestämmelserna i 1 §, 2 §
tredje stycket, 3-5, 10 och 18 §§ tillämpas.
Har ett fartyg som vid tiden för
olyckan inte befordrade olja som
bulklast orsakat oljeskada genom
förorening i Sverige eller har
förebyggande åtgärder vidtagits
för att förhindra eller begränsa
sådan skada i Sverige, tillämpas
bestämmelserna i 1 §, 2 § tredje
och femte styckena, 3, 10 och
18 §§. I fråga om ägarens rätt att
begränsa sin ansvarighet gäller i
sådant fall bestämmelserna i
10 kap. sjölagen (1891:35 s. 1).
Har ett fartyg som vid tiden för
olyckan inte befordrade olja som
bulklast orsakat oljeskada genom
förorening i Sverige eller har
förebyggande åtgärder vidtagits
för att förhindra eller begränsa
sådan skada i Sverige, tillämpas
bestämmelserna i 1 §, 2 § tredje
och femte styckena, 3, 10 och
18 §§. I fråga om ägarens rätt att
begränsa sin ansvarighet gäller i
sådant fall bestämmelserna i
9 kap. sjölagen (1994:000).
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
247
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1979:377) om registre-
ring av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §*
Registrering enligt denna lag
sker i det båtregister som avses i
2 § andra stycket sjölagen
(1891:35 s. 1).
Registrering enligt denna lag
sker i det båtregister som avses i
1 kap. 2 § andra stycket sjölagen
(1994:000).
Båtregisterärenden är ärenden om
1. registrering eller avregistrering av båt,
2. anteckning av båtförvärv,
3. annan införing i båtregistret, som sker på grund av föreskrift i
lag eller annan författning.
Registrering i båtregistret sker
under igenkänningssignal som
avses i 8 § sjölagen (1891:35
s. 1).
Registrering i båtregistret sker
under igenkänningssignal som
avses i 1 kap. 8 § sjölagen
(1994:000).
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
248
'Senaste lydelse 1987:774
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § lagen (1980:424) om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
8 §'
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Mål om ansvar for brott som
avses i denna lag eller om ersätt-
ning för åtgärder som verkställts
enligt 7 kap. 9 § handläggs av
tingsrätt som är behörig domstol
enligt rättegångsbalken eller
enligt 336-338 §§ sjölagen
(1891:35 s. 1).
Mål om ansvar för brott som
avses i denna lag eller om ersätt-
ning för åtgärder som verkställts
enligt 7 kap. 9 § handläggs av
tingsrätt som är behörig domstol
enligt rättegångsbalken eller
enligt 21 kap.l, 2 och 5 §§
sjölagen (1994:000).
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
249
'Senaste lydelse 1985:217
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1981:6) om konkurs som
omfattar egendom i annat nordiskt land skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Fråga huruvida särskild förmånsrätt äger rum i egendom som vid
tiden för konkursbeslutet fanns i ett annat nordiskt land samt fråga
om företrädet mellan flera särskilda förmånsrätter i sådan egendom
avgörs enligt det landets lag. Särskild förmånsrätt har företräde
framför allmän förmånsrätt när det gäller angiven egendom.
Beträffande förmånsrätt i fartyg
och fartyg under byggnad gäller
utan hinder av första stycket
259, 260 och 280 §§ sjölagen
(1891:35 s. 1). Detsamma gäller
beträffande annan verkan i för-
Beträffande förmånsrätt i fartyg
och fartyg under byggnad gäller
utan hinder av första stycket
3 kap. 21, 51 och 52 §§ sjölagen
(1994:000). Detsamma gäller
beträffande annan verkan i för-
hållande till tredje man. hållande till tredje man.
Fråga huruvida förmånsrätt äger rum för skatt eller avgift som
pålagts i ett annat nordiskt land bedöms enligt det landets lag. Allmän
förmånsrätt som sålunda skall gälla omfattar inte annan egendom än
den som vid tiden för konkursbeslutet fanns i det andra landet. Ur
denna egendom får inte med den allmänna förmånsrätten tas ut mer
än vad som återstår sedan från värdet av egendomen har frånräknats
en andel av summan av fordringarna mot konkursboet och konkurs-
fordringar med annan allmän förmånsrätt än den som följer med skatt
eller avgift. Den andel som skall frånräknas bestäms så, att den
motsvarar förhållandet mellan egendomen i det andra landet och all
den egendom som ingår i konkursboet. Skall finsk lag tillämpas enligt
första meningen i detta stycke, gäller, utan hinder av första stycket
andra meningen, vad som i finsk lag föreskrivs om företrädet mellan
allmän förmånsrätt för skatt och särskild förmånsrätt för annan
fordran.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
250
Härigenom föreskrivs att 30 § mönstringslagen (1983:929) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 §
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
I mål om ansvar för brott enligt
denna lag skall 336 och 338 §§
sjölagen (1891: 35 s. 1) tilläm-
pas.
I mål om ansvar för brott enligt
denna lag skall 21 kap. 1 och
5 §§ sjölagen (1994:000) till-
lämpas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
251
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1983:1015) med anledning av
Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppföran-
dekod för linjekonferenser skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
Mål enligt 7 § prövas av den
tingsrätt som är behörig enligt
336-337 sjölagen (1891:35
s. 1). Finns inte behörig sjö-
rättsdomstol, får talan väckas vid
Stockholms tingsrätt.
Mål enligt 7 § prövas av den
tingsrätt som är behörig enligt
21 kap. 1 och 2 §§ sjölagen
(1994:000). Finns inte behörig
sjörättsdomstol, får talan väckas
vid Stockholms tingsrätt.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
252
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Inskrivningsmyndigheten är beskattningsmyndighet.
Med inskrivningsmyndighet
avses i denna lag också den i 2 §
sjölagen (1891:35 s. 1) angivna
registermyndigheten.
Med inskrivningsmyndighet
avses i denna lag också den i
1 kap. 2 § sjölagen (1994:000)
angivna registermyndigheten.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
253
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1986:371) om flyttning av
fartyg i allmän hamn skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §'
I fråga om fartyg som är in-
förda i skepps- eller båtregistret
enligt 2 § andra stycket sjölagen
(1891:35 s. 1) eller i motsva-
rande utländskt register skall vid
tillämpningen av denna lag den
som är antecknad i registret
anses som ägare. Har ett förvärv
av skepp skrivits in i skepps-
registret med stöd av 14 § tredje
stycket första meningen sjölagen,
anses förvärvaren som ägare.
Vad som sägs om ett fartygs
ägare gäller i övrigt innehavaren
i fråga om fartyg som innehas på
grund av förvärv med förbehåll
om återtaganderätt.
I fråga om fartyg som är in-
förda i skepps- eller båtregistret
enligt 1 kap. 2 § andra stycket
sjölagen (1994:000) eller i mot-
svarande utländskt register skall
vid tillämpningen av denna lag
den som är antecknad i registret
anses som ägare. Har ett förvärv
av skepp skrivits in i skepps-
registret med stöd av 2 kap. 4 §
tredje stycket första meningen
sjölagen, anses förvärvaren som
ägare. Vad som sägs om ett
fartygs ägare gäller i övrigt
innehavaren i fråga om fartyg
som innehas på grund av förvärv
med förbehåll om återtagande-
rätt.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
254
'Senaste lydelse 1992:1656
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 5 och 7 §§ samt 13 kap. 5 §
fartygssäkerhetslagen (1988:49) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 kap.
5 §
Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Ingen får dömas till ansvar
enligt denna lag, om gärningen
är belagd med strängare straff i
brottsbalken eller sjölagen
(1891:35 s. 1).
Mål om ansvar och förver-
kande enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen hand-
läggs av domstol som är behörig
enligt bestämmelserna i 336 och
338 §§ sjölagen (1891:35 s.l).
Bestämmelser om befälhava-
rens skyldighet att anmäla vissa
händelser ombord till sjöfarts-
verket finns i sjölagen (1891:35
s. 1).
Ingen får dömas till ansvar
enligt denna lag, om gärningen
är belagd med strängare straff i
brottsbalken eller sjölagen
(1994:000).
7 §
Mål om ansvar och förver-
kande enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen hand-
läggs av domstol som är behörig
enligt bestämmelserna i 21 kap.
1 och 5 §§ sjölagen (1994:000).
13 kap.
5 §
Bestämmelser om befälhava-
rens skyldighet att anmäla vissa
händelser ombord till sjöfarts-
verket finns z sjölagen
(1994:000).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva skyldighet för redare och befälhavare att anmäla
1. inträffade olycksfall eller olyckstillbud eller sjukdomsfall utöver
vad som anges i sjölagen,
2. uppkomna skador eller vidtagna åtgärder som har betydelse för
ett fartygs sjövärdighet.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
255
21. Förslag till Prop. 1993/94:195
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1992:1672) om paketresor
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §
Skador som omfattas av be-
stämmelserna i sjölagen
(1891:35 s. 1), luftfartslagen
(1957:297), järnvägstrafiklagen
(1985:192) eller lagen
(1985:193) om internationell
järnvägstrafik ersätts enligt de
lagarna i stället för enligt denna
lag. Arrangören är dock alltid
skyldig att ersätta resenären för
vad denne har rätt att fordra en-
ligt de nämnda lagarna.
Skador som omfattas av be-
stämmelserna i sjölagen
(1994:000), luftfartslagen
(1957:297), jämvägstrafiklagen
(1985:192) eller lagen
(1985:193) om internationell
järnvägstrafik ersätts enligt de
lagarna i stället för enligt denna
lag. Arrangören är dock alltid
skyldig att ersätta resenären för
vad denne har rätt att fordra en-
ligt de nämnda lagarna.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
256
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-02-11
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å.
Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad.
Enligt en lagrådsremiss den 11 november 1993 (justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. sjölag,
2. lag om ändring i utsökningsbalken (1981:774),
3. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission,
4. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
5. lag om ändring i lagen (1936:83) angående vissa ut-
fästelser om gåva,
6. lag om ändring i lagen (1940:176) med vissa bestäm-
melser om fraktfart med svenska fartyg,
7. lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),
8. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.,
9. lag om ändring i sjöarbetstidslagen (1970:105),
10. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),
11. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
12. lag om ändring i lagen (1973:1198) om ansvarighet
för oljeskada till sjöss,
13. lag om ändring i lagen (1979:377) om registrering
av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.,
14. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg,
15. lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som om-
fattar egendom i annat nordiskt land,
16. lag om ändring i mönstringslagen (1983:929),
17. lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av
Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974
om en uppförandekod för linjekonferenser,
18. lag om ändring i lagen (1984:404) om stämpelskatt vid
inskrivningsmyndigheter,
19. lag om ändring i lagen (1986:371) om flyttning av
fartyg i allmän hamn,
20. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49),
21. lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsrådet Per
Kjellström.
257
17 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
Inledande synpunkter
Den föreslagna nya sjölagen innebär av åtskilliga skäl en angelägen
reform. Redan det förhållandet att det i grunden är fråga om en
lagstiftning som härrör från förra seklet talar med styrka för behovet
av en genomgripande översyn. Av väsentlig betydelse i
sammanhanget är vidare senare tiders omfattande förändringar av
sjöfartens förutsättningar och verksamhetsformer samt den därav
betingade utvecklingen i fråga om tillämpade avtalsbestämmelser och
därtill anknuten rättspraxis.
I de delar där det remitterade förslaget innebär några mer betydande
nyheter i förhållande till gällande rätt har det förberedande
utredningsarbetet, enligt tradition och av sakligt mycket goda skäl,
skett i nära samarbete med Danmark, Finland och Norge.
Med utgångspunkt i de strävanden som uppenbarligen präglat
nämnda samarbete, nämligen att åstadkomma en så likartad
lagstiftning som möjligt, kan till en början konstateras att resultatet,
med avseende på tillämpad lagstiftningsteknik, inte i alla delar blivit
det förväntade. Den i det remitterade förslaget, enligt hos oss fast
praxis, gjorda uppdelningen av lagtexten i skilda kapitel med inom
vart och ett av dessa löpande paragrafnummer - en uppdelning som
i varje fall inte avses bli genomförd i den danska lagtexten -innebär
således att det hittillsvarande direkta systematiska sambandet mellan
berörda nordiska lagar försvagats. Detta förhållande torde emellertid
inte medföra några mer beaktansvärda nackdelar från praktisk
synpunkt. Möjligheterna att vid en jämförelse snabbt kunna "hitta
rätt" bör ändå vara säkerställda genom bestämmelsernas gemensamma
inbördes ordning.
En mer allmän iakttagelse vid granskningen av det remitterade
förslaget är att det av skilda skäl framstår som påtagligt heterogent.
En orsak härtill är redan den blandning av civilrättsliga,
offentligrättsliga och straffrättsliga regleringar som förslaget
innehåller. Till detta kommer sedan mycket påtagliga inbördes
skillnader mellan såväl delar av lagen som enskilda bestämmelser. I
allmänhet har sådana olikheter sin grund i de skilda tider vid vilka nu
gällande bestämmelser tillkommit eller reviderats. Olikheterna
framträder såväl genom bestämmelsernas uppbyggnad som av ett
mycket varierat språkbruk. Med avseende på bestämmelsernas sakliga
innehåll förekommer således i vissa kapitel, enligt numera tillämpad
lagstiftningsteknik, mer allmänt avfattade bestämmelser samtidigt som
andra kapitel delvis består av ytterst noggranna och detaljerade före-
skrifter av den karaktär som numera återfinns i tillämp-
ningsföreskrifter eller i myndigheters anvisningar. Även det nordiska
samarbetet synes ha inverkat på så sätt att strävandena efter en
enhetlig lagtext ibland kan ha lett till formuleringar som kanske inte
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
258
annars valts. Beträffande språkdräkten är vidare uppenbart, att även
om förslaget formellt kommer att resultera i en helt ny lag, den i
detta hänseende blir en provkarta över det senaste seklets skiftande
lagstiftningsspråk.
Det nyss anförda skall inte uppfattas som några mer vägande
invändningar mot det remitterade förslaget. Lagrådet har således
förståelse för att det med hänsyn till utbildad praxis kan vara en
fördel att, i avvaktan på resultatet av ytterligare reformarbeten,
behålla stora delar av gällande lagstiftning så pass oförändrade som
möjligt. Att även rätt försiktiga språkliga justeringar av en lagtext
ibland kan föranleda tillämpningssvårigheter, eller i värsta fall
innebära en inte avsedd saklig ändring, finns för övrigt exempel på
i det remitterade förslaget. Som ett mer generellt exempel på sådana
ändringar kan redan här nämnas att det på åtskilliga ställen i förslaget
sägs att vissa andra angivna paragrafer "tillämpas" eller "gäller". Inte
sällan har då dessa paragrafer ett innehåll eller en terminologi som
gör att det för den rätta förståelsen av hänvisningen framstår som
ofrånkomligt att ange, att ifrågavarande bestämmelser "har
motsvarande tillämpning" eller "gäller i tillämpliga delar". I regel
innehåller också sjölagsutredningens förslag i sådana fall någon av
dessa alternativa formuleringar.
Lagrådet vill i detta sammanhang slutligen peka på ett annat
förhållande som medverkar till förslagets splittrade karaktär. Det
gäller bruket att i de "nyskrivna" kapitlena - men inte i de övriga -
förse varje enskild paragraf med en egen rubrik. Detta leder inte bara
till en bitvis mycket ymnig förekomst av rubriker. Under sin
granskning av förslaget har Lagrådet således konstaterat, att det inte
alltid är så lätt att på ett någorlunda kortfattat sätt ge en helt
rättvisande bild av varje paragrafs innehåll. Även om man ibland kan
lösa sådana problem genom ett "m.m." kvarstår risken för, att den
goda vägledning som den individuella rubriksättningen utlovar, inte
alltid infrias. Enligt Lagrådets mening bör därför frågan om behovet
av rubriker före varje enskild paragraf ytterligare övervägas under det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Förslaget till sjölag
1 kap.
9 §
Första stycket innehåller bl.a. ett grundläggande krav på att ett fartyg
skall vara sjövärdigt "när det används till sjöfart". Denna del av
stadgandet har sin motsvarighet i 9 § gällande sjölag. Där anges att
samma krav gäller "när det (fartyget) hålles i drift". Med tanke bl.a.
på fall då ett fartyg under någon mellankommande period används för
andra ändamål än reguljär sjöfart, t.ex. för tillfällig inkvartering eller
lagerhållning, synes sistnämnda beskrivning av kravets räckvidd vara
mer ändamålsenlig än den föreslagna. Lagrådet förordar därför att
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
259
orden "används till sjöfart" i första meningen ersätts med "hålls i
drift".
5 kap.
14 §
Denna paragraf är avsedd att i sak överensstämma med 53 § i
gällande sjölag. Motsvarighet saknas emellertid till bestämmelsen i
tredje stycket sista meningen i förebilden. En bestämmelse av den
innebörden behövs även i den nya sjölagen. Lagrådet föreslår därför
att förevarande paragrafs tredje stycke avslutas med följande mening:
"Bestämmelserna i 1 § första stycket andra och tredje meningarna har
motsvarande tillämpning".
6 kap.
3 §
Förevarande kapitel innehåller en rad bestämmelser om befälhavarens
skyldigheter; såväl mer allmänna som med avseende på olika
särskilda situationer eller sammanhang. Det ligger i sakens natur att
dessa bestämmelser i regel bör gälla oberoende av var fartyget
befinner sig.
I denna paragraf finns föreskrifter om befälhavarens skyldigheter
när hans fartyg prejas av en "behörig civil eller militär myndighet".
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
bemyndigas i sista meningen att meddela närmare föreskrifter om
"prejning och visitering".
Avfattningen av bestämmelsen - liksom möjligen även de praktiska
svårigheterna att i alla sammanhang kunna avgöra vad som utgör
behörig myndighet - tyder på att förevarande paragraf på så sätt
skiljer sig från de andra i kapitlet, att dess räckvidd avses vara
nationellt begränsad. Internationella åtaganden liksom rena
säkerhetsskäl kan emellertid också tänkas motivera en mer generell
tillämpning. Eftersom motiven här inte ger någon vägledning bör
frågan lämpligen uppmärksammas under det fortsatta lagstiftnings-
arbetet.
8 kap.
1 §
Denna paragraf är avsedd att i sak motsvara 220 § i gällande sjölag.
Enligt specialmotiveringen har endast språkliga ändringar gjorts.
1 första stycket föreskrivs för det fallet att två fartyg sammanstöter
så att viss skada uppstår och sammanstötningen är orsakad genom
vållande på någon av sidorna, att den sidan skall "ersätta skadan". I
1891 års lag anges att den sidan skall "ersätta skada och förlust som
uppkommer därav". För att förebygga missförstånd angående den
avsedda innebörden förordar Lagrådet att den äldre avfattningen
behålls såvitt gäller ersättningsskyldighetens omfattning.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
260
Enligt femte stycket skall vid bedömandet av frågan om vållande till Prop. 1993/94:195
en sammanstötning särskilt beaktas om tiden medgav "överläggning" Bilaga 8
eller inte. På den punkten överensstämmer förslaget med motsvarande
bestämmelse i 1891 års lag. Vid föredragningen inför Lagrådet har
upplysts att gällande bestämmelse torde innebära endast att det när
vållandet bedöms skall särskilt beaktas huruvida tid för övervägande
av lämpliga åtgärder förelegat i samband med sammanstötningen. Det
är avsett att även den föreslagna bestämmelsen skall ha denna
innebörd. Mot denna bakgrund föreslår Lagrådet att ordet
"överläggning" byts ut mot ordet "övervägande".
13 kap.
1 §
I paragrafen har tagits in definitioner på vissa grundläggande begrepp
på styckegodstransporternas område. Bl.a. definieras begreppet
"undertransportör". I den definitionen anges att "undertransportör
är den som i enlighet med ett uppdrag av transportören utför
transporten eller en del av den". Med definitionen avses enligt
specialmotiveringen att klargöra att inte bara den transportör, som
fått det direkta uppdraget av den avtalsslutande transportören, är att
anse som undertransportör utan även den som i en kedja av
transportörer utför en del av transporten på uppdrag av en tidigare
undertransportör. Enligt Lagrådets mening skulle denna avsikt
komma till ett klarare uttryck om orden "i enlighet med" byts ut mot
"till följd av". Lagrådet förordar därför att definitionen av
"undertransportör" ges följande lydelse:
"undertransportör"', den som till följd av ett uppdrag av
transportören utför transporten eller en del av den".
7 §
I första stycket första meningen finns en regel om märkning av farligt
gods. I lagtexten anges inte närmare hur märkningen skall ske utan
endast att farligt gods skall vara märkt som farligt på lämpligt sätt.
I special motiveringen berörs emellertid det fallet att särskilda
märkningsföreskrifter (symboler m.m.) gäller för godset. I det fallet
skall, framhålls det, dessa föreskrifter givetvis iakttas.
Enligt Lagrådets mening bör i klargörande syfte en erinran om att
det finns särskilda föreskrifter i ämnet tas in i lagtexten. Första
meningen kan därför lämpligen ges följande lydelse:
"Utöver vad som följer av särskilda föreskrifter gäller att farligt
gods skall vara märkt som farligt på lämpligt sätt."
12 §
I andra stycket ges vissa föreskrifter om transportörens skyldigheter
med avseende på det använda fartygets skick. Transportören åläggs
därvid att främst se till att fartyget är sjövärdigt. I bestämmelsen
anges vidare vad som utöver den rent bokstavliga betydelsen - med 261
18 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
utgångspunkt i övervägande säkerhetsmässiga hänsyn - "också" skall Prop. 1993/94:195
anses innefattas i begreppet "sjövärdigt", och därmed i transportörens Bilaga 8
ansvar, när fartyget används för styckegodstransport. Stycket har på
så sätt en nära anknytning till den allmänna bestämmelsen angående
sjövärdighet m.m. i 1 kap. 9 §. Förevarande stycke synes således ha
till uppgift endast att komplettera 1 kap. 9 § med de särskilda krav
angående fartygets utrustning m.m. som beror på
användningsområdet. Motsvarande särbestämmelser för rese-
befraktning, tidsbefraktning samt befordran av passagerare och
resgods har tagits in i 14 kap. 7 § och 52 § andra stycket respektive
15 kap. 4 §.
Vid en jämförelse mellan 1 kap. 9 § och nu nämnda lagbestäm-
melser kan bl.a. konstateras att det i beskrivningarna av vad som
"också" innefattas i sjövärdighetsbegreppet förekommer såväl dubbly-
rer som sinsemellan avvikande formuleringar. Som exempel på detta
kan hänvisas till att det i 1 kap. 9 § sägs att fartyget skall vara
"bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat".
I förevarande paragrafs andra stycke och i 14 kap. 7 § krävs åter "att
det är behörigen bemannat och utrustat" samt i 15 kap. 4 § "att det
är behörigen bemannat provianterat och utrustat". Nu nämnda
förhållanden kan ge anledning till onödig tveksamhet angående
sambandet mellan bestämmelserna och deras respektive innebörd.
Enligt Lagrådets mening bör därför förevarande bestämmelse,
liksom 14 kap. 7 § och 52 § andra stycket samt 15 kap. 4 §,
utformas på ett annat sätt. Efter mönster från 6 kap. 1 §, som gäller
befälhavarens ansvar i motsvarande hänseende, kan det nu aktuella
stycket lämpligen ges följande lydelse.
"Transportören skall se till att det fartyg som används för
transporten är sjövärdigt. I detta krav innefattas, utöver vad som
anges i 1 kap. 9 §, att lastrum, kyl- och frysrum samt övriga
utrymmen i fartyget, i vilka godset lastas, är i gott skick för att
godset skall kunna tas emot, transporteras och levereras".
13 §
Paragrafen reglerar transportörens möjligheter att transportera gods
på däck. Av andra stycket framgår att i transportdokumentet skall
antecknas om gods enligt transportavtalet skall eller får transporteras
på detta sätt. Om anteckning därom inte skett har enligt andra stycket
andra meningen transportören bevisbördan för att transport på däck
har avtalats.
I lagtext brukar som regel inte uttryckligen anges att någon "har
bevisbördan". 1 stället används vanligen formuleringen "skall visa".
Så har också gjorts i andra lagrum i lagförslaget, t.ex. i 35 § i detta
kapitel. Att det i förevarande fall har använts en avvikande
formulering synes ha sin grund i att bestämmelsen har utformats efter
förebild av artikel 9:2 i Hamburgreglema som anger att transportören
"has the burden of proving". Den omständigheten att en konventions-
262
bestämmelse i formellt hänseende utformats på ett visst sätt utgör
dock ingen anledning till att vid utformande av motsvarande
nationella bestämmelse frångå sedvanlig lagstiftningspraxis, särskilt
i ett fall då en avvikelse leder till att lagen får en oenhetlig
terminologi.
Lagrådet förordar att andra stycket andra meningen ges följande
lydelse:
"Har så inte skett skall tranportören visa att transport på däck har
avtalats."
15 §
Enligt bestämmelsen i andra stycket får transportören i vissa fall välja
en annan lämplig hamn än den som avtalats. Valmöjligheten finns när
det uppkommer ett hinder som medför att fartyget inte kan anlöpa
lossningshamnen och lossa godset och när detta inte kan ske "inom
skälig tid". En motsvarande bestämmelse angående resebefraktning
finns i 14 kap. 20 § andra stycket.
Lagrådet har i sak ingen erinran mot vad som föreslås. Enligt
Lagrådets mening finns emellertid skäl att byta ut orden "inom skälig
tid" mot "utan oskäligt uppehåll". Därigenom vinns den fördelen att
lagtexten kommer att överensstämma bättre med vad som föreslagits
i de danska och norska lagtexterna.
19 §
Enligt specialmotiveringen till andra stycket är det en förutsättning
för mottagarens betalningsskyldighet att denne blivit underrättad om
kraven redan vid mottagandet av godset eller att han annars med
hänsyn till omständigheterna insåg eller borde ha insett att
transportörens fordringar inte blivit betalda. Enligt Lagrådets mening
framgår den avsedda innebörden klarare av lagtexten om andra
stycket ges förslagsvis följande lydelse:
"Har godset lämnats ut på något annat sätt än mot konossement, är
mottagaren skyldig att betala frakt och andra fordringar enligt
transportavtalet endast om han har underrättats om fordringarna vid
utlämnandet eller han ändå insåg eller borde ha insett att
transportören inte hade fått betalt."
41 §
Paragrafen reglerar avsändarens särskilda ansvar för farligt gods och
transportörens rättigheter att vidta åtgärder med avseende på sådant
gods.
Av första stycket framgår bl.a. att avsändaren har ett strikt ansvar
för skada som orsakats av farligt gods som han överlämnat till
transportören eller till en undertransportör. Om avsändaren upplyst
om godsets farliga beskaffenhet och om nödvändiga säkerhetsåtgärder
kan ifrågavarande transportör eller undertransportör dock inte hävda
något anspråk på strikt ansvar. Detsamma gäller om transportören
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
263
eller undertransportören på annat sätt fått kännedom om godsets Prop. 1993/94:195
farliga beskaffenhet. I andra stycket anges att den som har tagit hand Bilaga 8
om godset med kännedom om dess farliga beskaffenhet inte får
åberopa bestämmelserna i första stycket.
I specialmotiveringen till andra stycket anges att stycket har
utformats med artikel 13:3 i Hamburgreglema som förebild. Av den
artikeln liksom även motsatsvis av första stycket framgår att andra
stycket tar sikte på en undertransportör som mottagit godset av
transportören eller av en annan undertransportör i en transportkedja.
Medan första stycket avser gods som överlämnats av avsändaren
omfattar andra stycket således gods som mottagits från annan än
avsändaren. Detta förhållande bör uttryckligen framgå av lagtexten.
Lagrådet föreslår att paragrafens andra stycke ges följande lydelse:
"Den som från annan än avsändaren har tagit emot godset med
kännedom om dess farliga beskaffenhet får inte åberopa
bestämmelserna i första stycket".
14 kap.
3 §
I första stycket andra meningen anges att bortfraktaren, i fall då
befraktningsavtalet ger honom rätt att sätta in "ett annat fartyg än det
avtalade" eller "i övrigt använda andra fartyg", endast får sätta in
fartyg som är lika ändamålsenliga som det avtalade fartyget.
Av motiven till denna föreskrift framgår, att den har sin grund i att
certepartier ibland innehåller tillägg av typen "or substitute" eller
klausuler som "name or substitute in owner’s option".
Enligt ordalydelsen torde nämnda föreskrift kunna anses tillämplig
även i fall då det alternativa fartyget är direkt utpekat i
befraktningsavtalet. Det kan enligt Lagrådets mening ifrågasättas om
befraktaren i ett sådant fall verkligen skall ha möjlighet att i efterhand
åberopa denna föreskrift. Vill man undvika en sådan ordning kan
lagtexten lämpligen kompletteras på så sätt att början på andra
meningen i första stycket ges följande lydelse: "Om avtalet ger
bortfraktaren rätt att efter eget val sätta in ...."
7 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om sjövärdighet.
Med hänvisning till vad Lagrådet anfört under 13 kap. 12 § föreslås
att paragrafen får följande lydelse.
"Resebortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt enligt 13
kap. 12 § andra stycket".
8 §
Enligt specialmotiveringen till tredje stycket, som rör konsekutiva
resor, innebär regleringen att befraktaren, när han har rätt att välja
vilka resor som skall utföras, är skyldig att se till att det längdmässigt
blir en någorlunda balans mellan last- och ballastresorna. För att
264
denna innebörd skall framgå klarare av lagtexten bör föreskriften i Prop. 1993/94:195
tredje stycket första meningen ges förslagsvis följande lydelse: Bilaga 8
"Vid konsekutiva resor skall rätten att välja vilka resor som fartyget
skall utföra utövas på ett sådant sätt att de sammanlagda längderna av
lastresorna respektive ballastresoma enligt avtalet blir väsentligen
desamma."
18 §
Bestämmelserna i paragrafen reglerar ombordkonossement och mot-
svarar i huvudsak 95 § i gällande sjölag.
Om ombordkonossement utfärdas med andra villkor än med dem
som följer av befraktningsavtalet och detta medför ett ökat ansvar för
resebortfraktaren skall enligt tredje stycket resebefraktaren hålla
honom skadeslös. Bestämmelsen täcker både det fallet att en av-
vikelse från fraktavtalet tillåts i avtalet och det fallet att
konossementet på grund av exempelvis en felskrivning av bort-
fraktaren kommit att innehålla ett avvikande villkor. Motsvarande
bestämmelse i 95 § gällande sjölag täcker bara det förstnämnda fallet.
Av specialmotiveringen framgår emellertid att någon ändring i sak
inte har varit avsedd. Den föreslagna bestämmelsen bör därför ändras
så att den överensstämmer med den nu gällande bestämmelsen.
Lagrådet förordar att paragrafens tredje stycke ges följande lydelse:
"Utfärdas enligt befraktningsavtalet konossement med andra villkor
än dem som avtalet föreskriver och medför detta ökat ansvar för
resebortfraktaren, skall resebefraktaren hålla honom skadeslös."
19 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om resebortfraktarens
omsorgsplikt med avseende på resan. I andra meningen anges att
bl.a. 13 kap. 12 § "skall tillämpas".
Andra stycket i sistnämnda paragraf innehåller emellertid en speciell
reglering av vad som skall anses innefattas i sjövärdighetsbegreppet
när det är fråga om ett fartyg som används för styckegodstransport.
Såvitt gäller resebefraktning finns en motsvarande reglering i 7 §
förevarande kapitel.
Vid sådant förhållande och i överensstämmelse med vad Lagrådet
mer allmänt förordat i inledningen till detta yttrande bör andra
meningen i denna paragraf lämpligen ges följande lydelse:
"Bestämmelserna i 13 kap. 12 § första och tredje styckena samt 16
och 17 §§ har motsvarande tillämpning".
20 §
I fråga om bestämmelsen i andra stycket hänvisas till vad Lagrådet
anfört i anslutning till 13 kap. 15 § andra stycket.
265
26 §
I paragrafen regleras bortfraktarens rätt (första stycket) respektive
plikt (andra stycket) att i vissa fall lossa och lägga upp godset.
Bestämmelserna om uppläggning av godset har formulerats något
olika. Enligt första stycket har resebortfraktaren rätt att "lossa godset
och lägga upp det i säkert förvar" medan det i andra stycket endast
anges att resebortfraktaren skall "lossa och lägga upp godset". Vid
föredragningen inför Lagrådet har upplysts att det inte varit avsett att
det skall föreligga någon skillnad i fråga om hur uppläggning skall
ske. För undvikande av missförstånd bör därför även i andra stycket
anges att godset skall läggas upp i säkert förvar. Lagrådet föreslår att
i andra stycket andra meningen efter orden "lägga upp godset" förs
in orden "i säkert förvar".
28 §
Under föredragningen inför Lagrådet har upplysts att ordet
kancelleringstid brukar användas i befraktningsavtal när man vill
lägga fast en viss sista tidpunkt då ett fartyg skall vara klart att ta in
last. Mot den bakgrunden föreslår Lagrådet att orden "inom viss tid"
i paragrafens första stycke byts ut mot "senast viss tidpunkt" och att
ordet "tiden" i andra stycket ersätts med "fristen".
30 §
På resebefraktningens område förekommer ofta att bortfraktaren
förbehåller sig rätten att sätta in ett alternativt fartyg. I certepartiet
anges detta vanligen genom villkor av typen "or substitute" eller
"name or substitute in owner’s option". Även om en sådan substitu-
tionsklausul tagits in avtalet har bortfraktaren enligt förevarande
paragraf dock inte rätt att utföra resan med ett ersättningsfartyg om
det i certepartiet bestämda fartyget förlist eller kondemnerats. Av
specialmotiveringen framgår att förbudet mot att i den angivna
situationen sätta in ett annat fartyg inte gäller om det i certepartiet
tagits in en klar och uttrycklig bestämmelse om rätt till substitution
vid förlisning eller kondemnation. Att förbudet inte gäller i det fallet
har sin grund i att paragrafens regler är dispositiva. För undvikande
av missförstånd bör i lagtexten emellertid markeras att substitutions-
förbudet avser sedvanliga substitutionsklausuler.
Lagrådet föreslår att paragrafens andra mening ges följande lydelse:
"I sådant fall har han inte heller rätt att utföra resan med ett annat
fartyg, om inte avtalet uttryckligen medger det.
32, 33 och 35 §§
Enligt rubriken till 32 § gäller denna paragraf "Frånträdande före
lastning".
I första styckets första mening regleras resebortfraktarens rätt till
ersättning i fall då resebefraktaren frånträder befraktningsavtalet
innan lastningen har börjat. Med detta fall jämställs att
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
266
resebefraktaren vid lastningens slut inte lämnat allt det gods som
avtalet gäller. Enligt specialmotiveringen kan frånträdandet i båda
fallen vara fullständigt eller avse endast en del av lasten. Ett
gemensamt kännetecken för att frånträdandet avser ettdera av alterna-
tiven anges vara att befraktaren "på ett eller annat sätt gett uttryck för
att last eller full last inte kommer att lämnas".
I 33 § andra stycket anges bl.a. att resebortfraktaren i fall då
resebefraktaren "inte avlämnar allt det gods som avtalet gäller" får
förelägga denne en bestämd tilläggstid inom vilken ersättning skall
betalas eller säkerhet ställas. - Enligt specialmotiveringen skall denna
bestämmelse om "partiellt frånträdande" ses som ett komplement till
32 §. - Den i 33 § andra stycket angivna följden av att resebe-
fraktaren inte efterkommer ett föreläggande är att resebortfraktaren
får häva avtalet.
Första stycket i 35 § anger att 32 och 33 §§ i vissa fall - som
hänger samman med befraktningsavtalets innehåll - har motsvarande
tillämpning när "resebefraktaren vid lastningstidens utgång inte
avlämnat godset eller endast en del av det". Enligt
specialmotiveringen tar denna bestämmelse sikte på den situationen
att godset inte avlämnas eller att endast en del av det avlämnas "utan
att befraktaren har gett uttryck för någon avsikt att frånträda
befraktningsavtalet (jfr 32 § rörande frånträdande)."
Inte minst sistnämnda motivuttalande ger enligt Lagrådet anledning
till en del frågor och tveksamheter angående det inbördes sambandet
mellan nu återgivna delar av förevarande paragrafer. De citerade
motivuttalandena ger således vid handen att man, när resebefraktaren
bara avlämnat en del av det avtalade godset, skall noga skilja mellan
de båda fallen att han därvid har gett uttryck för en avsikt att
frånträda avtalet (i återstående del) och, å andra sidan, att han inte
gjort så. Den första frågan som då inställer sig är vad som avses gälla
i sistnämnda fall? Hänvisningsregeln i 35 § första stycket är inte
generellt tillämplig. Tvekan kan också uppstå huruvida regeln i 33 §
andra stycket avses omfatta samtliga fall då inte all last har
avlämnats. Goda sakliga skäl kan anföras för detta. Med
utgångspunkt från förutsättningen att 32 § bara omfattar
"frånträdandefallen" innebär det emellertid att tillämpningsområdet
för sistnämnda två stadganden inte sammanfaller. Regeln i 33 § andra
stycket får med andra ord större räckvidd än den föregående
paragrafen; blir mer än ett "komplement " till denna. Lagrådet vill
i detta sammanhang slutligen anmärka, att den föreslagna lagtexten
inte ger något stöd för en sådan uppdelning av fallen, då endast en
del av godset avlämnats, som motiven förutsätter.
Enligt Lagrådets uppfattning bör nu nämnda frågor och problem bli
föremål för ytterligare övervägaden och belysning under det fortsatta
lagstiftningsarbetet.
Första stycket i 33 § anger att resebortfraktaren, i fall då
resebefraktaren får frånträda befraktningsavtalet utan att
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
267
skadeståndsansvar föreligger (enligt 32 § tredje stycket), får "häva Prop. 1993/94:195
avtalet " om han meddelar detta inom skälig tid. Bilaga 8
Det har vid föredragningen inför Lagrådet upplysts, att
beteckningarna "frånträder" eller "frånträda" som alternativ till
"häver" eller "häva" avsetts komma till användning i sammanhang
där det inte å någondera sidan är fråga om ett egentligt avtalsbrott.
I enlighet härmed bör avslutningen på första stycket ges följande
lydelse: "får även resebortfraktaren frånträda avtalet om han
meddelar detta inom skälig tid".
Sista meningen i det tidigare behandlade andra stycket i 33 § har
följande lydelse: "Han (resebortfraktaren) har även rätt till ersättning
enligt 32 §, om inte resebefraktaren är utan ansvar för att det gods
som fattas inte har avlämnats". Enligt specialmotiveringen syftar
sistnämnda undantag på sådana omständigheter som avses i 32 §
tredje stycket. Eftersom hänvisningen gäller just den paragrafen
framstår undantaget som helt onödigt och bör därför utgå ur
lagtexten.
37 §
I paragrafen regleras resebefraktarens skyldighet att utge ersättning
när godset orsakat skada. Första meningen rör skada för
resebortfraktaren eller skada på fartyget. Enligt andra meningen
gäller samma regel "om godset orsakat skada på annat gods ombord
på fartyget."
Första meningen motsvarar 97 § första stycket i gällande sjölag.
Bestämmelsen i andra meningen är ny och tar enligt special-
motiveringen sikte på annat gods ombord vid delbefraktning. Det bör
emellertid, sägs det, observeras att bestämmelsen endast avser
befraktarens ansvar för skada på bortfraktarens eget gods eller då
denne regressvis vill återkräva vad han själv tvingats utge till ägaren
av det skadade godset.
Den nu nämnda begränsningen i den nya bestämmelsens räckvidd
bör enligt Lagrådets mening komma till tydligt uttryck i lagtexten.
Lagrådet föreslår därför att första stycket andra meningen ges
följande lydelse:
"Detsamma gäller om godset orsakat skada på annat gods ombord
på fartyget och resebortfraktaren utgett ersättning härför."
39 §
Föregående paragraf innehåller bestämmelser om frånträdande av
befraktningsavtal vid krigsfara och därmed jämförliga situationer. I
förevarande paragraf har tagits in vissa särregler för konsekutiva
resor vid sådan fara. Enligt andra stycket får - om
befraktningsavtalet ger resebefraktaren rätt att välja vilka resor som
skall utföras - frånträdande enligt 38 § ske endast om faran är av
väsentlig betydelse för fullgörande av avtalet. Bestämmelsen ger,
såsom den formulerats, intryck av att endast avse möjligheten att
268
fullgöra avtalet. Så har emellertid inte varit avsikten. Enligt vad som Prop. 1993/94:195
upplysts vid lagrådsföredragningen skall bestämmelsen undantagsvis Bilaga 8
kunna täcka även fall av s.k. ekonomisk force majeure. Vad som
sålunda avsetts med bestämmelsen bör komma till ett klarare uttryck
i lagtexten, förslagsvis genom att orden "fullgörelsen av avtalet" byts
ut mot "förutsättningar att fullgöra avtalet". I paragrafen bör även
göras vissa redaktionella ändringar.
Lagrådet förordar att paragrafen ges följande lydelse:
"Vid konsekutiva resor får frånträdande enligt 38 § begränsas till
en enstaka resa endast om utförandet av denna är oväsentligt i
förhållande till de återstående resorna.
Ger befraktningsavtalet resebefraktaren rätt att välja vilka resor
fartyget skall utföra, får frånträdande enligt 38 § ske endast om faran
är av väsentlig betydelse för förutsättningarna att fullgöra avtalet".
51 §
Paragrafen, under rubriken Krigsfara, innehåller bestämmelser om
möjlighet för parterna att såvitt gäller kvantumkontrakt frånträda ett
avtal till följd av vissa yttre förhållanden. En motsvarande föreskrift
beträffande tidsbefraktning finns i 74 § tredje stycket. I båda dessa
bestämmelser anges att det skall vara fråga om "krig, krigsliknande
förhållanden eller väsentlig ökning av krigsfaran".
I fråga om resebefraktning finns en liknande bestämmelse i 38 §.
Även den föregås av rubriken "Krigsfara". Beskrivningen av vilka
yttre förhållanden som avses omfattar där "krig, blockad, uppror,
oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld, eller att en sådan fara
har ökat väsentligt".
Enligt Lagrådets mening kan ifrågavarande skillnader i
beskrivningen av vilka händelser som kan utlösa en rätt att frånträda
avtalet tänkas ge anledning till onödiga missförstånd. Särskilt av
motivuttalandena under 74 §, i vilka en direkt hänvisning görs till 38
§, torde nämligen den slutsatsen kunna dras att det inte finns någon
avsikt att åstadkomma en saklig skillnad angående berörda
paragrafers tillämpningsområden.
Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att det under det
fortsatta lagstiftningsarbetet övervägs om det inte i förevarande
paragraf, liksom i 74 § tredje stycket, bör göras en hänvisning till
beskrivningen i 38 §. Ett annat alternativ är att på sätt föreslås i 15
kap. 15 § i båda paragraferna använda samma beskrivning som i 38
§•
Beträffande formuleringen "fullgörelsen av avtalet" hänvisas till vad
Lagrådet anfört under 39 §.
52 §
Med hänvisning till vad som anförts under 13 kap. 12 § förordar
Lagrådet att andra stycket i förevarande paragraf, som gäller 269
19 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 195 Bilagedel
tidsbortfraktarens skyldigheter med avseende på ett avlämnat fartygs
skick och utrustning, ges följande lydelse.
"Vid avlämnandet skall tidsbortfraktaren se till att fartygets skick
och utrustning samt föreskrivna handlingar uppfyller de krav som
gäller i vanlig fraktfart i det fraktområde som befraktningsavtalet
avser".
54 §
Enligt rubriken före paragrafen gäller den "Avlämnande av fartyget
till sjöss".
I andra stycket första meningen anges att en enligt föregående
paragraf begärd besiktning (av fartyget, dess utrustning och
kvarvarande bränsle) skall företas i den första hamn som fartyget
anlöper efter avlämnandet. Andra meningen har följande lydelse:
"Om det konstateras att fel i fartyget föreligger, skall frakt inte
betalas för den tid som går förlorad för att avhjälpa felet".
Tvekan kan möjligen uppkomma huruvida sistnämnda bestämmelse
kan vara tillämplig även i fall då felet konstaterats föreligga i annan
ordning än genom en besiktning enligt 53 §. Vare sig lagtext eller
motiv ger här någon säker vägledning. Frågan bör klargöras under
det fortsatta lagstiftningsarbetet.
55 §
I denna paragraf regleras liksom i 28 § den situationen att ett fartyg
inte är klart att börja ta in last vid den tidpunkt som avtalats. Av
samma skäl som Lagrådet anfört i anslutning till 28 § bör orden
"inom viss tid" i första stycket första meningen och orden "inom en
bestämd tid" i första stycket andra meningen bytas ut mot "senast viss
tidpunkt". Vidare bör ordet "tiden" i andra stycket bytas ut mot
"fristen".
58 §
Enligt första stycket skall tidsbortfraktaren under befrakt-
ningsperioden utföra de resor som tidsbefraktaren begär i
överensstämmelse med befraktningsavtalet. Vidare sägs i samma
stycke andra meningen att bestämmelserna i 52 § andra stycket skall
tillämpas.
I 52 § andra stycket föreskrivs att tidsbortfraktaren vid avlämnande
av fartyget skall se till att fartygets skick m.m. uppfyller vissa
angivna krav. Med hänvisningen i förevarande paragraf till det
lagrummet avses att ålägga bortfraktaren en skyldighet att svara för
att de angivna kraven är uppfyllda under hela befraktningsperioden.
Denna avsikt bör komma till ett direkt uttryck i lagtexten.
Lagrådet föreslår att första stycket andra meningen i paragrafen ges
följande lydelse:
"Han skall därvid svara för att de krav som uppställs i 52 § andra
stycket fortlöpande är uppfyllda".
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
270
62 §
I andra stycket av paragrafen anges i första meningen att
tidsbortfraktaren inte är skyldig att på begäran av tidsbefraktaren
lämna ut godset till "en obehörig mottagare" eller i övrigt i strid mot
konossementet, "om han därigenom handlar i strid mot tro och
heder". Enligt påföljande mening får tidsbortfraktaren "alltid" kräva
säkerhet för den ersättning han kan bli skyldig betala på grund av "ett
sådant utlämnande".
Enligt Lagrådets mening kan det sålunda avfattade stycket ge
upphov till tolkningssvårigheter och missförstånd. Vad som avses
med "obehörig mottagare" är således en mottagare vars behörighet
framstår som osäker enbart därför att han inte kan styrka den genom
att uppvisa konossementet. Ordalagen i sista meningen ger därtill det
felaktiga budskapet, att tidsbortfraktaren även får kräva säkerhet i fall
då han handlar i strid mot tro och heder, t.ex. genom att lämna ut
godset till någon som han vet eller i varje fall starkt misstänker är
"obehörig". Att tidsbortfraktaren aldrig kan vara skyldig att handla
i strid mot tro och heder framstår som så självklart att det inte
behöver anges i lagtexten.
Med hänsyn till det anförda förordar Lagrådet att andra stycket ges
följande lydelse:
"Tidsbortfraktaren får kräva säkerhet för den ersättning han kan bli
skyldig att betala på grund av att han, på begäran av tidsbefraktaren,
lämnar ut godset till mottagare som inte styrkt sin behörighet eller i
övrigt i strid mot konossementet. Vad nu sagts gäller dock inte om
ett sådant utlämnande skulle innebära att tidsbortfraktaren handlar i
strid mot tro och heder".
64 §
Enligt första stycket första meningen får tidsbefraktaren häva
befraktningsavtalet vid vissa avtalsbrott på tidsbortfraktarens sida.
Hävningsrätten förutsätter enligt lagtexten att "det med avtalet
avsedda ändamålet väsentligen skulle förfelas". För att den åsyftade
innebörden av bestämmelsen skall framgå klarare förordar Lagrådet
den jämkningen i lagtexten att det anges som villkor för
hävningsrätten att "det med avtalet avsedda ändamålet annars skulle
väsentligen förfelas".
I andra stycket ges bestämmelser om rätt för tidsbefraktaren till
ersättning för skada i olika fall då skadan beror på fel eller
försummelse av tidsbortfraktaren eller någon som denne svarar för.
I första meningen behandlas bl.a. det fallet att fartyget går förlorat.
Enligt andra meningen gäller ersättningsrätten för "skada som har
uppkommit genom fel eller försummelse vid sådan medverkan av
befälhavaren eller besättningen som avses i 61 § andra stycket, vid
utförande av tidsbefraktarens anvisning eller vid annat avtalsbrott".
Enligt Lagrådets uppfattning bör bestämmelsen i andra meningen
förtydligas. Detta kan ske genom att den kompletteras på det sättet att
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
271
efter ordet "avtalsbrott" införs orden "än som avses i föregående
mening".
71 §
I paragrafen regleras dröjsmål vid betalning av tidsfrakt. Enligt fjärde
stycket får tidsbortfraktaren, om tidsbefraktaren inte betalar förfallen
tidsfrakt, begära att tidsbefraktaren till honom överlåter fordran på
frakt som tidsbefraktaren har på grund av vidarebortfraktning av
fartyget.
Enligt specialmotiveringen skall bestämmelsen i fjärde stycket ses
som ett alternativ till den hävningsmöjlighet som andra stycket ger.
Bestämmelsen bygger på de i tidscertepartier vanligt förekommande
s.k. "Lien or Subfreights"-klausulerna. Syftet med dessa klausuler är
att tidsbortfraktaren skall kunna skaffa sig en säkerhetsrätt i obetalda
resefrakter; som regel sådana som förfaller i lossningshamnen. En
Lien-klausul har emellertid begränsat värde för bortfraktaren eftersom
denne ofta inte känner till vilka underfrakter som utestår obetalda.
Vidare torde i många nationers nationella rätt krävas en medverkan
från tidsbefraktaren för att en säkerhet skall åstadkommas. I syfte att
underlätta för bortfraktaren att få till stånd en sådan medverkan har
i fjärde stycket införts den ovan angivna regeln att tidsbortfraktaren
får begära att tidsbefraktaren överlåter fraktkravet. Om tids-
befraktaren vägrar att medverka till en överlåtelse eller är han över-
huvudtaget inte anträffbar, ger dock regeln ingen lösning.
Den i fjärde stycket intagna bestämmelsen är ny. Någon sanktion
har inte knutits till bestämmelsen och den får närmast ses som en
bestämmelse enbart avsedd att ge information om viss åtgärd som
bortfraktaren kan vidta. Enligt Lagrådets mening finns inget behov
av att i sjölagen införa en sådan bestämmelse. Fjärde stycket bör
därför utgå ur paragrafen.
73 §
Enligt första stycket första meningen får bl.a. en förlust av fartyget
till följd, att befraktningsavtalet faller bort och detta "även om
tidsbortfraktaren enligt avtalet har rätt att sätta in ett annat fartyg än
det avtalade."
I specialmotiveringen sägs att principerna för dessa bestämmelser
är desamma som i motsvarande regler i 30 §, varför en hänvisning
görs till vad som anförts vid denna paragraf.
I överensstämmelse med vad Lagrådet tidigare yttrat i anslutning till
sistnämnda paragraf förordas här att första meningen i förevarande
paragraf ges följande lydelse:
"Går fartyget förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna
sättas i stånd, bortfaller befraktningsavtalet om det inte uttryckligen
medger att tidsbortfraktaren i sådant fall har rätt att sätta in ett annat
fartyg än det avtalade." Beträffande formuleringen "fullgörelsen av
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
272
avtalet" hänvisas till vad Lagrådet anfört under 39 §.
74 §
I paragrafen ges vissa regler som får aktualitet vid krig, krigsfara och
liknande förhållanden. Bestämmelsen i andra stycket, som föreskriver
ersättningsskyldighet för tidsbefraktaren i fråga om vissa
merkostnader, bör enligt Lagrådets mening jämkas redaktionellt i
förtydligande syfte. Lagrådet förordar följande avfattning av andra
stycket:
"Tidsbefraktaren skall utöver tidsfrakten ersätta tidsbortfraktaren för
de merkostnader för krigsförsäkring av fartyget och för
krigsrisktillägg till besättningen som följer av de resor som
tidsbefraktaren kräver att fartyget skall utföra".
Beträffande tredje stycket hänvisar Lagrådet, såvitt gäller
formuleringen "Krig, krigsliknande förhållanden eller väsentlig
ökning av krigsfaran" till vad Lagrådet anfört under 51 §. Vad angår
formuleringen "fullgörelsen av befraktningsavtalet" hänvisas till vad
Lagrådet anfört i anslutning till 39 §.
15 kap.
4 §
Med hänvisning till vad som anförts under 13 kap. 12 § förordar
Lagrådet att första stycket i förevarande paragraf ges följande lydelse:
"Bortfraktaren skall se till att fartyget är sjövärdigt enligt 1 kap. 9
§ samt att passagerare och resgods befordras skyndsamt och tryggt
till bestämmelseorten. Bortfraktaren skall även i övrigt tillgodose
passagerarnas bästa".
15 §
Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om möjlighet för parterna
att häva befordringsavtal till följd av krig, blockad m.m.
Med hänvisning till den terminologi som används i motsvarande
bestämmelser i kapitlet om befraktning av fartyg, nämligen i 14 kap.
38 och 51 §§, samt till vad Lagrådet i denna del anfört angående 14
kap. 33 § föreslår Lagrådet, att orden "häva” och "hävs" i
förevarande paragraf byts ut mot "frånträda" respektive "frånträds".
29 §
Paragrafen motsvarar 200 § i gällande sjölag. 1 denna paragrafs andra
stycke finns en hänvisning till 337 § andra och tredje styckena.
Denna hänvisning har i förevarande paragraf ändrats till "21 kap. 4
§". Det lagrummet omfattar emellertid mer än vad 337 § andra och
tredje styckena innehåller. En begränsning i hänvisningen bör därför
göras.
Lagrådet kommer i det följande att föreslå en ny lydelse av 21 kap.
4 §. Om förslaget följs bör med beaktande av det ovan anförda i
förevarande paragraf hänvisningen till "21 kap. 4 §" ändras till "21
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
273
kap. 4 § första och andra styckena".
16 kap.
2 §
I denna paragraf, som motsvarar 225 § i gällande sjölag, anges vilka
omständigheter som skall beaktas när bärgarlönens belopp bestäms.
Någon ändring i sak är inte avsedd.
För att bättre överensstämmelse med gällande ordning skall uppnås
föreslår Lagrådet att första stycket 1 b) kompletteras på det sättet att
texten där inleds med orden "den kunnighet och skicklighet med
vilken". I samma syfte förordar Lagrådet beträffande andra stycket
att ordet "undanröjande" byts ut mot "undandöljande".
3 §
Paragrafen motsvarar 226 § i gällande sjölag. Lydelsen av den
paragrafens första stycke är inte helt entydig. Av motiven framgår
emellertid att bestämmelsen skall tolkas så att bärgarlön inte får sättas
högre än till värdet av det bärgade, däri inberäknat frakt och
passageraravgifter, efter avdrag för tull och övriga avgifter, som bör
utgå av det bärgade, samt efter avdrag för kostnader för det bärgades
förvaring, värdering och försäljning. Vid överföringen till
förevarande paragraf har vissa språkliga ändringar gjorts. För att
bestämmelsen skall bli tydligare bör ytterligare några ändringar
vidtas. Lagrådet föreslår att paragrafens första stycke ges följande
lydelse:
"Bärgarlönen får inte sättas högre än till värdet av det bärgade. Vid
bestämmandet av detta värde skall frakt och passageraravgifter
inräknas samt avdrag göras för tull och övriga avgifter, som bör utgå
av det bärgade, och för kostnader för förvaring, värdering och
försäljning."
7 §
I första stycket anges att bestämmelserna i föregående paragraf skall
tillämpas om bärgning har utförts av "ett svenskt statsfartyg som
används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift". Enligt
andra stycket kan staten utan ansvarighet mot de ombordvarande
avstå från bärgarlön.
Det har vid föredragningen inför Lagrådet uppgivits att avsikten är,
att statsfartyg som används för affärsdrift skall helt jämställas med
andra fartyg och således också falla under regleringen i 6 §. Eftersom
föregående paragrafer i kapitlet gäller fartyg i allmänhet synes
avsikten med förevarande paragraf komma till bättre och tydligare
uttryck om dess föreslagna två stycken ersätts med ett enda stycke av
följande lydelse:
"Om bärgning har utförts av ett svenskt statsfartyg som används
uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift, kan staten utan
ansvarighet mot de ombordvarande avstå från bärgarlön".
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
274
18 kap.
1 §
Med hänvisning till att Lagrådet under 1 kap. 9 §, på där närmare
angivna skäl, förordat att orden "används till sjöfart" byts ut mot
"hålls i drift" föreslås att motsvarande utbyte sker i förevarande
paragrafs första mening.
10 §
Denna paragraf är avsedd att i sak överensstämma med 305 § i
gällande sjölag. I fråga om föreskriften i tredje stycket tredje
meningen har dock förslaget kommit att innehålla en saklig avvikelse
från gällande ordning. Lagrådet föreslår därför att den nämnda
föreskriften ges följande lydelse:
"Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från
en förteckning som Sjöfartsverket årligen upprättar för varje
sjöfartsinspektionsdistrikt."
Av redaktionella skäl föreslår Lagrådet vidare att bestämmelsen i
tredje stycket femte meningen ges följande lydelse:
"Om det är ändamålsenligt i ett visst fall att en person med särskild
sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en sådan person att inträda som
ytterligare ledamot i rätten även om han inte är upptagen i
förteckningen."
12 §
Paragrafen överensstämmer i sak med 307 § i gällande sjölag. I
fjärde stycket finns bestämmelser om vissa underrättelser i fråga om
sjöförklaring. Bl.a. skall Sjöfartsverket alltid underrättas om tid och
plats för sammanträdet. Om sjöförklaringen gäller en händelse som
angår säkerheten på fartyg skall enligt tredje meningen i stycket
underrättelse även lämnas till det sjöfartsinspektionsdistrikt där
händelsen har inträffat.
Sjöfartsinspektionsdistrikten utgör numera underavdelningar av
Sjöfartsverket. Det får därför anses tillräckligt att underrättelse om
sammanträde för sjöförklaring tillställs Sjöfartsverket. Lagrådet
förordar att tredje meningen i fjärde stycket utgår.
18 §
Första stycket innehåller en bestämmelse om sjöförklaring för danskt,
finskt eller norskt fartyg, Enligt lagtexten skall sjöförklaring för
sådant fartyg hållas när befälhavaren, redaren eller behörig
myndighet i hemlandet "finner det nödvändigt". Enligt gällande
bestämmelse (313 §) är det tillräckligt att någon av de nyss nämnda
"finner det påkallat" att sjöförklaring hålls. För att undvika en inte
avsedd betydelseförskjutning förordar Lagrådet att "finner det
nödvändigt" i första stycket första meningen byts ut mot "finner det
påkallat".
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
275
Av samma skäl och i allmänt förtydligande syfte föreslår Lagrådet
att tredje stycket i paragrafen ges följande lydelse:
"Finner en myndighet som anges i första stycket att sjöförklaring
är påkallad eller förordnar Sjöfartsverket om sjöförklaring, skall
befälhavaren eller redaren underrättas om detta. Anmälan om
sjöförklaring görs därefter av befälhavaren eller redaren enligt 11 §."
20 kap.
1 §
I andra stycket av paragrafen finns en straffbestämmelse för en redare
som försummar att avhjälpa fel eller brist i "sjövärdigheten" som han
vetat om eller bort känna till.
Enligt Lagrådets mening bör denna bestämmelse förtydligas på så
sätt att sjövärdighetsbegreppet blir klart preciserat genom tillägget
"enligt 1 kap. 9 §" efter ordet sjövärdigheten.
I förtydligande syfte förordar Lagrådet vidare att inledningen av
tredje stycket ges följande lydelse: "Om en redare underlåter att, trots
att det är möjligt för honom, hindra fartyget ...."
21 kap.
2-4 §§
Paragraferna motsvarar 337 § i gällande sjölag. I 2 § har tagits in de
allmänna forumreglema för sjörättsmål medan särregler för tvister i
fråga om styckegodstransporter samt befordran av passagerare och
resgods återfinns i 3 respektive 4 §.
I såväl 3 som 4 § anges i ett andra stycke att bestämmelserna i 2 §
andra-femte styckena skall tillämpas. De gjorda hänvisningarna är
dock inte helt korrekta och kan leda till missförstånd. Hänvisningen
till andra stycket i 2 § bör i både 3 och 4 § ersättas med ett nytt
stycke av innebörd att talan trots bestämmelserna i paragrafens första
stycke även får väckas vid domstol som anges i 2 § andra stycket.
Hänvisningarna till 2 § tredje stycket bör helt utgå och i såväl 3 som
4 § ersättas med ett nytt stycke som anger att om sjörättsdomstol inte
finns på den ort där svaranden har kunnat sökas, i 3 § enligt första
och andra styckena och i 4 § enligt första stycket 1 och 2 eller andra
och tredje styckena, får talan väckas vid den sjörättsdomstol som är
närmast den orten. Hänvisningarna i 3 och 4 §§ till 2 § fjärde och
femte styckena kan kvarstå men bör formuleras om så att det framgår
att styckena har motsvarande tillämpning.
I 3 § sista stycket i det remitterade förslaget har tagits in en regel
av innehåll att bestämmelserna i paragrafen inte utgör hinder mot
interimistiska åtgärder. Av specialmotiveringen framgår att regeln har
utformats med artikel 21:3 i Hamburgreglerna som förebild och att
avsikten är att uttryckligen ange att provisoriska säkerhetsåtgärder får
vidtas av domstol även om målet skall handläggas på annan ort enligt
bestämmelserna i första stycket. Det innebär exempelvis att, om ett
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
276
fartyg befinner sig i Göteborg, domstolen där kan vidta
säkerhetsåtgärder beträffande fartyget utan hinder av att tvisten enligt
första stycket skall slutligen handläggas i Oslo. Att en domstol på
angivet sätt kan vidta säkerhetsåtgärder är emellertid enligt vad som
fastslagits bl.a. i rättsfallet NJA 1983 s. 814 möjligt redan enligt
gällande rätt utan att det finns någon särskild lagbestämmelse härom.
Den nu föreslagna bestämmelsen är därför överflödig. Det sista
stycket i 3 § bör utgå.
I 4 § första stycket anges att talan får väckas endast vid domstol
som nämns i punkterna 1-4. Såvitt gäller punkterna 1 och 2 avses
med hänvisningen sjörättsdomstol. Detta bör uttryckligen anges i
lagtexten.
I 4 § bör också göras en viss redaktionell ändring.
Med beaktande av det anförda föreslår Lagrådet att 3 och 4 §§ ges
följande lydelse:
"3 §. Talan om ansvarighet på grund av avtal om transport av
styckegods får väckas endast vid sjörättsdomstolen för den ort
1. där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor saknas,
där han har sin vanliga vistelseort,
2. där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har ett
driftställe för sin rörelse, en filial eller en företrädare, genom vars
förmedling avtalet har ingåtts,
3. där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska
lossningshamnen ligger, eller
4. som för detta ändamål har angetts i transportavtalet.
Trots bestämmelserna i första stycket får talan även väckas vid
domstol som anges i 2 § andra stycket.
Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat
sökas enligt första eller andra stycket, väcks talan vid den
sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Bestämmelserna i 2 § fjärde och femte styckena har motsvarande
tillämpning."
"4 §. Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av
passagerare eller resgods får väckas endast vid
1. sjörättsdomstol för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller
har sin huvudsakliga rörelse,
2. sjörättsdomstol för den avtalsenliga avgångs- eller
bestämmelseorten,
3. domstol i den stat där käranden har sitt hemvist eller annars är
varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftställe för sin rörelse
i den staten och är underkastad dess domsrätt, eller
4. domstol i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att
svaranden har driftställe för sin rörelse i den staten och är
underkastad dess domsrätt.
Trots bestämmelserna i första stycket får talan även väckas vid
domstol som anges i 2 § andra stycket.
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
277
Efter det att tvist har uppstått får parterna avtala att talan skall Prop. 1993/94:195
väckas vid en annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till Bilaga 8
skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat
sökas enligt första stycket 1 eller 2 eller andra eller tredje stycket,
väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Bestämmelserna i 2 § fjärde och femte styckena har motsvarande
tillämpning."
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
Punkt 4. Enligt punktens första mening gäller äldre bestämmelser i
fråga om avtal om godsbefordran ingångna före ikraftträdandet. Om
ett konossement har utfärdats efter ikraftträdandet enligt ett sådant
avtal, skall dock enligt andra meningen de nya bestämmelserna alltid
tillämpas såvitt avser förhållandet till tredje man. I den allmänna
motiveringen anförs beträffande regeln i andra meningen att de nya
bestämmelserna alltid skall tillämpas på förhållandet till tredje man
"som innehar konossementet".
Den begränsning av regelns räckvidd som ligger i motivuttalandet
måste för att bli gällande komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet
förordar att detta sker genom att andra meningen avslutas med orden
"som innehar konossementet".
Punkt 5. I denna punkt föreskrivs i fråga om avtal om
passagerarbefordran ingångna före ikraftträdandet att de nya
bestämmelserna gäller i fall då den händelse som ansvarigheten
grundas på har inträffat efter ikraftträdandet.
Som den föreslagna regeln utformats är den enligt Lagrådets
mening överflödig. Att de nya bestämmelserna skall gälla i de
angivna fallen framgår redan av punkt 1 i ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna. Däremot behövs en regel som klargör att
äldre lag gäller i fall när såväl avtalet om passagerarbefordran som
den skadegörande händelsen inträffat före ikraffträdandet. Mot den
nu angivna bakgrunden föreslår Lagrådet att punkten 5 ges följande
lydelse:
"Ifråga om avtal om passagerarbefordran ingångna före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser i fall då den händelse som
ansvarigheten grundas på har inträffat före ikraftträdandet."
278
Förslaget till
Lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission
Prop. 1993/94:195
Bilaga 8
37 §
Ändringsförslaget innebär en anpassning till den nya sjölagens
indelning i kapitel och paragrafer. Hänvisningen i paragrafen till 166
§ i gällande sjölag ändras sålunda till att avse 13 kap. 57 § i den nya
sjölagen. 166 § ersätts emellertid i den nya sjölagen också av 14 kap.
5 § andra stycket. Förevarande paragraf bör därför ändras så att i
första stycket efter "13 kap. 57 §" och före "sjölagen (1994:000)"
förs in "och 14 kap. 5 § andra stycket".
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
279
Prop. 1993/94:195
Författningsrubrik
Bestämmelser som inför, ändrar,
upphäver eller upprepar ett
normgivningsbemyndigande
Sjölag
1 kap. 1 och 8 §§
2 kap. 15 §
5 kap. 1 §
6 kap. 3, 4, 6 och 14 §§
18 kap. 1,4, 10 och 17 §§
22 kap. 2 §
Lag om ändring i lagen 2 §
(1940:176) med vissa
bestämmelser om frakt-
fart med svenska fartyg
Lag om ändring i fartygs-
säkerhetslagen (1988:49)
13 kap. 5 §
280
Prop. 1993/94:195
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet ........001
Bilaga 2 Betänkandets lagförslag .............005
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som
yttrat sig över sjölagsutredningens
slutbetänkande ..................058
Bilaga 4 1924 års internationella konossementskonven-
tion i dess ändrade lydelse genom 1968 och
1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visby-
reglema) ......................059
Bilaga 5 1978 års FN-konvention om sjötransport
av gods (Hamburgreglema)...........075
Bilaga 6 Sammanställning över bestämmelserna i sjö-
lagen och de närmast motsvarande bestämmel-
serna i förslaget till ny sjölag..........117
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag ..........129
Bilaga 8 Lagrådets yttrande ................257
Rättsdatablad..........................280
281
gotab 46176, Stockholm 1994