Prop.
1993/94:186
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 mars 1994
Carl Bildt
Börje Hörnlund
(Arbetsmarknadsdepartementet)
I propositionen läggs fram vissa förslag som rör arbete som utförs på
arbetsställen över vilka den egna arbetsgivaren inte råder. Det föreslås
bl.a. att samordningsansvaret på gemensamma arbetsställen preciseras.
Vidare föreslås ett särskilt ansvar för den arbetsgivare som hyr in
arbetskraft i sin verksamhet och ett i lagen preciserat ansvar för den
som råder över ett arbetsställe i förhållande till dem som arbetar där
utan att vara anställda av honom. Skyddsombud, som företräder
arbetstagare som utför arbete på arbetsställe över vilket den egna
arbetsgivaren inte råder, föreslås få tillträdesrätt till ett sådant arbets-
ställe.
Åtagandena enligt EES-avtalet innebär att det finns ett behov av
förändringar av kontrollen av produktsäkerheten. Mot bakgrund av detta
föreslås att det införs en möjlighet att ålägga en leverantör att återkalla
redan levererade produkter eller att lämna varningsinformation. Liknan-
de regler finns redan på konsumentområdet i produktsäkerhetslagen
(1988:1604) och de nu föreslagna reglerna på arbetsmiljöområdet an-
knyter till denna lag.
I propositionen föreslås införande av sanktionsavgifter. Arbetsgivare
som bryter mot vissa föreskrifter beträffande bl.a. provning och kontroll
av tekniska anordningar skall kunna åläggas en sanktionsavgift.
Förslaget bygger på ett strikt ansvar för arbetsgivaren och avgiften skall
påföras den verksamhet där överträdelsen skedde.
I propositionen föreslås också att det görs vissa klarlägganden
beträffande de grundläggande bestämmelserna i 1-3 kap. arbets-
miljölagen.
1 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 186
I propositionen föreslås slutligen en komplettering av bemyndigan- Prop. 1993/94:186
debestämmelserna i 4 kap. arbetsmiljölagen. Ändringarna är föranledda
av vissa tillägg till EES-avtalet och avser införlivande av direktiv som
antagits efter den 31 juli 1991.
Prop. 1993/94:186
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 5
2 Lagtext ................................. 5
2.1 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen
(1977:1160).......................... 5
2.2 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)........................... 19
3 Ärendet och dess beredning .................... 21
4 Grundläggande bestämmelser.................... 22
5 Gemensamma arbetsställen..................... 26
5.1 Ansvaret för samordning och samverkan på
gemensamma arbetsställen ................. 26
5.2 Ansvaret för den som råder över ett arbetsställe .... 30
5.3 Ansvar för den som hyr in arbetskraft.......... 31
5.4 Ansvar för uppdragsgivare ................. 35
5.5 Ansvaret för lokal- eller markupplåtare m.fl.......36
5.6 Tillträdesrätt för skyddsombud............... 37
6 Produktsäkerhet............................ 40
7 Sanktioner ............................... 46
8 Överklagande ............................. 53
9 Arbetsställebegreppet......................... 54
10 Nya EG-regler på arbetsmiljöområdet .............. 57
10.1 Skyldighet att upprätta planer och andra dokument .. 57
10.2 Ensamföretagares skyldigheter............... 59
10.3 Direktivet om gravida kvinnor............... 61
11 Författningskommentarer ...................... 63
11.1 Arbetsmiljölagen (1977:1160)............... 63
11.2 Kommunalskattelagen (1928:370)............. 76
Bilaga 1 Sammanfattning av Arbetsmiljölagsutredningens
betänkande Översyn av arbetsmiljölagen
(SOU 1993:81)........................ 78
Bilaga 2 Arbetsmiljölagsutredningens författningsförslag..... 87
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna ........... 98
Bilaga 4 Sammanfattning av arbetsgruppens rapport Nya
EG-regler på arbetsmiljöområdet (Ds 1993:82) .... 99
Bilaga 5 Arbetsgruppens författningsförslag ........... 101
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna .......... 102
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag ............... 103 Prop. 1993/94:186
Bilaga 8 Lagrådets yttrande ..................... 118
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 17 mars 1994 .............................. 122
Rättsdatablad................................. 123
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),
2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370).
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)'
dels att nuvarande 7 kap. 8 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 3 kap. 1 § skall betecknas 3 kap. 1 a §, att nuva-
rande 3 kap. 12 och 13 §§ skall betecknas 3 kap. 13 respektive 14 §
samt att nuvarande 7 kap. 9-11 §§ skall betecknas 7 kap. 8-10 §§,
dels att nya 3 kap. 13 § och nya 7 kap. 9 och 10 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att 1 kap. 1 och 3 §§, 2 kap. 1 §, 3 kap. 2 a och 5-7 §§, 4 kap.
8 och 10 §§, 6 kap. 10, 13 och 15 §§, 7 kap. 7 och 13 §§, 8 kap. 1 och
2 §§ samt rubriken till 8 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nio nya paragrafer, 3 kap. 1 och
12 §§, 7 kap. 11 § samt 8 kap. 5-10 §§ samt närmast före 8 kap. 1 och
5 §§ nya rubriker av följande lydelse,
dels att det i lagen närmast före 8 kap. 4 § skall införas en ny rubrik
som skall lyda ”Förverkande”
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:186
1 kap. Lagens ändamål och tillämpningsområde
Lagens ändamål är
1. att säkerställa en arbets-
miljö som inte utsätter arbets-
tagare för ohälsa eller olycksfall
och som är tillfredsställande
med hänsyn till arbetets natur
Lagens ändamål är att före-
bygga ohälsa och olycksfall i
arbetet samt att även i övrigt
uppnå en god arbetsmiljö.
‘Lagen omtryckt 1991:677.
och den sociala och tekniska ut-
vecklingen i samhället, och
2. att främja att arbetsgivare
och arbetstagare samverkar för
att åstadkomma en god arbets-
miljö.
Prop. 1993/94:186
Vid tillämpning av 2 kap., 3
kap. 1-13 §§, 4 kap. 1-5
och 8-10 §§ samt 7-9 kap. skall
med arbetstagare likställas
1. den som genomgår utbild-
ning,
2. den som under vård i
anstalt utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som
fullgör i lag föreskriven tjänst-
göring eller som deltar i frivillig
utbildning för verksamhet inom
totalförsvaret.
Vid tillämpning av 2-4 och
7-9 kap. skall med arbetstagare
likställas
1. den som genomgår utbild-
ning,
2. den som under vård i
anstalt utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som
fullgör i lag föreskriven tjänst-
göring eller som deltar i frivillig
utbildning för verksamhet inom
totalförsvaret.
Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall lik-
ställas med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 §§. I
fråga om elever finns dessutom särskilda bestämmelser i 6 kap. 17 och
18 §§.
I fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs om
arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet ut-
förs.
2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet
1 §
Arbetsmiljön skall vara till-
fredsställande med hänsyn till
arbetets natur och den sociala
och tekniska utvecklingen i
samhället.
Arbetsförhållandena skall anpassas
ningar i fysiskt och psykiskt avseende.
till människors olika förutsätt-
Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin Prop. 1993/94:186
egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör
hans eget arbete.
Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att ar-
betstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan
medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och för-
läggning av arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall
undvikas eller begränsas.
Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social
kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgif-
ter.
Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjligheter
till personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande
och yrkesmässigt ansvar.
3 kap. Allmänna skyldigheter
Bestämmelserna i detta kapitel
skall tillämpas med beaktande
av kraven på arbetsmiljöns be-
skaffenhet enligt 2 kap.
2a §
Arbetsgivaren skall systema-
tiskt planera, leda och kontrolle-
ra verksamheten på ett sätt som
säkerställer att arbetsmiljön upp-
fyller kraven i denna lag och i
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen. Han skall
utreda arbetsskador, fortlöpande
undersöka riskerna i verksam-
heten och vidta de åtgärder som
föranleds därav. Åtgärder som
inte kan vidtas omedelbart skall
tidsplaneras.
Arbetsgivaren skall systema-
tiskt planera, leda och kontrolle-
ra verksamheten på ett sätt som
leder till att arbetsmiljön upp-
fyller kraven i denna lag och i
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen. Han skall
utreda arbetsskador, fortlöpande
undersöka riskerna i verksam-
heten och vidta de åtgärder som
föranleds av detta. Åtgärder
som inte kan vidtas omedelbart
skall tidsplaneras.
Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver dokumen-
tera arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid
upprättas.
Arbetsgivaren skall vidare se
till att det på arbetsställe i hans
Arbetsgivaren skall vidare se
till att det i hans verksamhet
verksamhet finns en på lämpligt
sätt organiserad arbetsanpass-
nings- och rehabiliteringsverk-
samhet för fullgörande av de
uppgifter som enligt denna lag
och enligt 22 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäk-
ring vilar på honom.
finns en på lämpligt sätt organi- Prop. 1993/94:186
serad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet för
fullgörande av de uppgifter som
enligt denna lag och enligt 22
kap. lagen (1962:381) om all-
män försäkring vilar på honom.
I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför skall denna lag och
med stöd därav meddelade föreskrifter iakttagas i tillämpliga delar.
Detsamma gäller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt
driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd, dock ej om verk-
samheten bedrives endast av medlemmar av samma familj.
Den som ensam eller gemen-
samt med familjemedlem driver
yrkesmässig verksamhet utan
anställd är skyldig att följa vad i
denna lag och med stöd därav
har föreskrivits i fråga om
teknisk anordning och ämne,
som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall, samt beträffande
gemensamt arbetsställe.
Den som ensam eller gemen-
samt med familjemedlem driver
yrkesmässig verksamhet utan
anställd är skyldig att följa vad i
denna lag och med stöd av den
har föreskrivits i fråga om
teknisk anordning och ämne,
som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall, samt beträffande
gemensamt arbetsställe.
Av 4 kap. 10 § framgår att
föreskrifter får meddelas om
skyldigheter även i andra av-
seenden.
När två eller flera samtidigt
driver verksamhet på samma
arbetsställe, skall de samråda
och gemensamt verka för att
åstadkomma tillfredsställande
skyddsförhållanden.
När två eller flera samtidigt
driver verksamhet på ett gemen-
samt arbetsställe, skall de sam-
råda och gemensamt verka för
att åstadkomma tillfredsställande
skyddsförhållanden.
Vir och en av dem skall också
se till att han inte genom sin
verksamhet eller sina anord-
ningar på det gemensamma
arbetsstället utsätter någon som
arbetar där för risk för ohälsa Prop. 1993/94:186
eller olycksfall.
7 §
Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig för
samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemen-
samt arbetsställe för verksamheten. Om fast driftsställe är gemensamt
arbetsställe för flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället
motsvarande ansvar. Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon
av dem som bedriver arbete på arbetsstället.
I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första stycket
kan de som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha
ansvar för samordningen.
Den som har ansvar enligt
denna paragraf skall se till att
samordning sker av skyddsåt-
gärder på arbetsstället. Övriga
arbetsgivare och de som arbetar
där skall följa de anvisningar
som han lämnar i detta syfte.
Den som har ansvar enligt
denna paragraf skall se till att
1. arbetet med att förebygga
risker för ohälsa och olycksfall
samordnas på det gemensamma
arbetsstället,
2. arbete tidsplaneras på det
sätt som behövs för att förebyg-
ga risker för ohälsa och olycks-
fall till följd av att olika verk-
samheter pågår på arbetsstället,
3. allmänna skyddsanordning-
ar inrättas och underhålls och
allmänna skyddsregler för ar-
betsstället utfärdas,
4. ansvaret för de speciella
skyddsanordningar som kan
behövas för ett visst eller vissa
arbeten klargörs, och
5. personalutrymmen och sani-
tära anordningar inrättas på ar-
betsstället i behövlig omfattning.
Övriga arbetsgivare och de
som arbetar på det gemensamma
arbetsstället skall följa de an-
visningar som den samordnings-
ansvarige lämnar.
12 §
Den som råder över ett arbets-
ställe skall se till att det på
arbetsstället finns sådana fasta
anordningar att den som arbetar
där utan att vara arbetstagare i
förhållande till honom inte
utsätts för risk för ohälsa eller
olycksfall. Han skall även se till
att andra anordningar som finns
på arbetsstället kan användas
utan sådan risk.
Den som anlitar inhyrd arbets-
kraft för att utföra arbete i sin
verksamhet skall vidta de skydds-
åtgärder som behövs i detta
arbete.
Prop. 1993/94:186
I 7 kap. 8 och 9 §§ föreskrivs
om skyddsansvar i vissa fall för
den som råder över ett arbets-
ställe eller upplåter en lokal, ett
markområde eller ett utrymme
under jord för arbete eller som
personalutrymme.
4 kap. Bemyndiganden
I 7 kap. 8 § föreskrivs om
skyddsansvar i vissa fall för den
som upplåter en lokal, ett mark-
område eller ett utrymme under
jord för arbete eller som perso-
nalutrymme.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetarskyddsstyrelsen
kan meddela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan eller lämna upp-
gifter till en tillsynsmyndighet eller att förvara handlingar som har be-
tydelse från skyddssynpunkt.
I samma ordning får meddelas
föreskrifter om skyldighet att
upprätta handlingar som har
betydelse från skyddssynpunkt.
10
10 §
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetarskyddsstyrel-
sen får meddela de ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffen-
het och om allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön som behövs
för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.
1 samma ordning får meddelas
föreskrifter om att den som
ensam eller gemensamt med
familjemedlem driver yrkesmäs-
sig verksamhet utan anställd
skall följa vad i denna lag och
med stöd av den har föreskrivits
om skyldigheter i andra avseen-
den än som framgår av 3 kap.
5 § andra stycket.
Prop. 1993/94:186
6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m.m.
10 §
Skyddsombud får icke hindras
att fullgöra sina uppgifter.
Skyddsombud får inte hindras
att fullgöra sina uppgifter.
Om ett skyddsombud företrä-
der en arbetstagare som utför
arbete på ett arbetsställe över
vilket dennes arbetsgivare inte
råder är den arbetsgivare som
råder över arbetsstället skyldig
att låta skyddsombudet få till-
träde dit i den omfattning som
ombudet behöver för att fullgöra
sitt uppdrag.
Skyddsombud får ej med anledning av sitt uppdrag ges försämrade
arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget upphör skall
arbetstagaren vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och anställningsvill-
kor, vilka överensstämmer med eller är likvärdiga med dem som skulle
ha rått om han ej hade haft uppdraget.
13 §
Mål om tillämpning av 10 och
11 §§ handlägges enligt lagen
(1974:371) om rättegången i
arbetstvister. I fråga om talan
Mål om tillämpning av 10 och
11 §§ handläggs enligt lagen
(1974:371) om rättegången i
arbetstvister. I fråga om talan
11
|
mot arbetstagare gäller dock vad |
mot arbetstagare eller, i fall som Prop. 1993/94:186 |
15 §
|
Vad som sägs i 5 § och |
Vad som sägs i 5 §, 70 § |
7 kap. Tillsyn
7 §
|
Yrkesinspektionen får gent- 5 kap. 3 § första stycket eller 6 § i detta kapitel meddela de |
Yrkesinspektionen får gent- 5 kap. 3 § första stycket eller 6 § i detta kapitel meddela de |
I beslut om föreläggande eller förbud kan Yrkesinspektionen sätta ut
vite.
Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett föreläg-
gande, får Yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Om ett föreläggande har meddelats beträffande någon åtgärd till vilken
det krävs bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen
(1987:10) men sådant lov inte beviljas, upphör föreläggandet att gälla
såvitt avser åtgärden.
12
Prop. 1993/94:186
Även Arbetarskyddsstyrelsen
äger besluta om åtgärd enligt
6-9 §§.
Även Arbetarskyddsstyrelsen
får besluta om åtgärd enligt
6-8 §§.
10 §
För att säkerställa förbud
enligt 7-9 §§ kan tillsynsmyn-
dighet meddela beslut om för-
segling eller annan avstängning
av anläggning, utrymme eller
anordning. Sådant beslut verk-
ställes genom myndighetens
försorg.
För att säkerställa förbud
enligt 7 eller 8 § kan tillsyns-
myndighet meddela beslut om
försegling eller annan avstäng-
ning av anläggning, utrymme
eller anordning. Sådant beslut
verkställs genom myndighetens
försorg.
11
Den som har skyddsansvar
enligt 3 kap. 8-10 §§ kan, om
det finns särskild risk från ar-
betsmiljösynpunkt, åläggas att
lämna varningsinformation eller
att återkalla en produkt. Därvid
skall bestämmelserna i 7, 8 och
10-12 §§ produktsäkerhetslagen
(1988:1604) tillämpas. Vid som
där sägs om Marknadsdomstolen
skall dock i stället avse Arbetar-
skyddsstyrelsen och vad som
sägs om näringsidkare i stället
avse den som har skyddsansvar
enligt 3 kap. 8-10 §§.
Åläggandet skall förenas med
vite om det inte av särskilda
skäl är obehövligt.
13 §
Den som har utsetts till
skyddssombud eller ledamot i
Den som har utsetts till
skyddssombud eller ledamot i
13
skyddskommitté eller den som
har deltagit i arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet
på arbetsställe enligt denna lag
får inte obehörigen röja eller
utnyttja vad han under uppdra-
get har erfarit om yrkeshemlig-
het, arbetsförfarande, affärsför-
hållande, enskilds personliga
förhållande eller förhållande av
betydelse för landets försvar.
skyddskommitté eller den som Prop. 1993/94:186
har deltagit i arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet
enligt denna lag får inte obehö-
rigen röja eller utnyttja vad han
under uppdraget har erfarit om
yrkeshemlighet, arbetsförfaran-
de, affärsförhållande, enskilds
personliga förhållande eller för-
hållande av betydelse för landets
försvar.
Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal arbets-
tagarorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 §§, får han utan hinder av
tystnadsplikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot i
organisationens styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en
central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen hör.
Rätten att lämna uppgift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren un-
derrättar mottagaren om tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnads-
plikten också för denne.
I fråga om arbetsställen i det
allmännas verksamhet tillämpas i
stället för vad som sägs i första
och andra styckena bestämmel-
serna i 14 kap. 7, 9 och 10 §§
sekretesslagen (1980:100).
I det allmännas verksamhet
tillämpas i stället bestämmelserna i
14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretess-
lagen (1980:100).
Till böter eller fängelse i
högst ett år dömes den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot föreläggande eller
förbud som har meddelats med
stöd av 7 kap. 1-10 §§. Detta
gäller dock ej om föreläggandet
eller förbudet har förenats med
vite.
Ansvar
§
Till böter eller fängelse i
högst ett år döms den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot föreläggande eller
förbud som har meddelats med
stöd av 7 kap. 7-9 §§. Detta
gäller dock inte om föreläggan-
det eller förbudet har förenats
med vite.
14
2 §2
Prop. 1993/94:186
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot före-
skrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av 4 kap.
1, 2 eller 4 § döms till böter
eller fängelse i högst ett år.
Till böter döms den som upp-
såtligen eller av oaktsamhet
1. anlitar en minderårig i strid
mot 5 kap. 2 § första stycket
eller mot föreskrifter som med-
delats med stöd av 5 kap. 2 §
tredje eller fjärde stycket,
2. bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 4
kap. 3 eller 5-8 §§ eller 5 kap.
3 § andra stycket, 4 eller 5 §,
3. lämnar oriktiga uppgifter
om förhållanden av vikt, när en
tillsynsmyndighet har begärt
upplysningar, handlingar eller
prov eller begärt undersökningar
enligt 7 kap. 3 eller 4 §,
4. utan giltigt skäl tar bort en
skyddsanordning eller sätter den
ur bruk.
Till böter döms den som upp-
såtligen eller av oaktsamhet
1. anlitar en minderårig i strid
mot 5 kap. 2 § första stycket
eller mot föreskrifter som med-
delats med stöd av 5 kap. 2 §
tredje eller fjärde stycket,
2. bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 4
kap. 1-8 §§ eller 5 kap. 3 §
andra stycket, 4 eller 5 §,
3. lämnar oriktiga uppgifter
om förhållanden av vikt, när en
tillsynsmyndighet har begärt
upplysningar, handlingar eller
prov eller begärt undersökningar
enligt 7 kap. 3 eller 4 §,
4. utan giltigt skäl tar bort en
skyddsanordning eller sätter den
ur bruk.
Till ansvar enligt denna be-
stämmelse skall inte dömas om
det för överträdelsen har ut-
färdats föreskrift om sanktions-
avgift enligt 5 §.
Sanktionsavgift
5§
Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, Arbe-
tarskyddsstyrelsen får föreskriva
att en särskild avgift skall beta-
las om överträdelse har skett av
2Ändringen innebär bl.a. att första stycket upphävs.
15
en föreskrift som har meddelats Prop. 1993/94:186
med stöd av ett bemyndigande i
något avseende som anges i 4
kap. 1-3 eller 8 § första stycket.
Avgiften skall betalas även om
överträdelsen inte skett uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet.
En sådan föreskrift skall ange
hur avgiften beräknas för olika
slag av överträdelser. Avgiftsbe-
loppet skall kunna fastställas
direkt med ledning av den an-
givna beräkningsgrunden. Avgif-
ten skall vara lägst 1 000 och
högst 100 000 kronor.
6§
Avgiften skall påföras den fysiska
eller juridiska person som drev den
verksamhet där överträdelsen
skedde.
Avgiften får jämkas eller efterges
om det skulle vara oskäligt att
påföra avgiften enligt angiven
beräkningsgrund.
Avgiften tillfaller staten.
7§
Frågor om påförande av avgift
prövas av länsrätten efter ansökan
av Yrkesinspektionen eller Arbe-
tarskyddsstyrelsen .
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
8§
Avgift får påföras bara om an-
sökan har delgetts den som an-
språket riktas mot inom fem år från
den tidpunkt då överträdelsen
skedde.
16
Ett beslut varigenom någon på- Prop. 1993/94:186
förs avgift skall genast sändas till
länsstyrelsen. Avgiften skall betalas
till länsstyrelsen inom två månader
från det att beslutet vann laga
kraft. En upplysning om detta skall
tas in i beslutet.
Om avgiften inte betalas inom den
tid som anges i andra stycket, skall
dröjsmålsavgift tas ut enligt 58 § 2-
5 mom. uppbördslagen (1953:272).
Den obetalda avgiften och dröjs-
målsavgiften skall lämnas för in-
drivning. Bestämmelser om indriv-
ning finns i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar
m.m. Vid indrivning får verkstäl-
lighet enligt utsökningsbalken ske.
9 §
Frågor om påförande av avgift
får prövas av Yrkesinspektionen
eller Arbetarskyddsstyrelsen genom
avgift sföreläggande.
Avgift sföreläggande innebär att
den som antas ha gjort sig skyldig
till en överträdelse föreläggs
avgiften till godkännande omedel-
bart eller inom viss tid.
Har föreläggandet godkänts,
gäller det som domstols lagakraft-
vunna avgörande varigenom avgift
påförts. Ett godkännande som sker
sedan den i föreläggandet utsatta
tiden har gått ut är dock utan
verkan.
10 §
En påförd avgift bortfaller om
verkställighet inte har skett inom
fem år från det att avgörandet
vann laga kraft.
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 186
Prop. 1993/94:186
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
De äldre bestämmelserna i 8 kap. 2 § gäller fortfarande i fråga om
överträdelser som har skett före den 1 oktober 1994, dock får ej dömas
till annan påföljd än böter.
Sanktionsavgift som avses i 8 kap. 5 § denna lag får påföras endast
för överträdelse som har skett efter lagens ikraftträdande.
18
Prop. 1993/94:186
Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §’
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars
värde (bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattnings-
året.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så
som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård som
anges i anvisningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för-
värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och
55 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 § och 49 § 4
mom. uppbördslagen (1953:272), 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter, 13 och 14 §§ lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 30 § tullagen
(1987:1065), 60 § fordonsskattelagen (1988:327) och 16 kap. 12 och
13 §§ mervärdesskattelagen (1994:000) samt kvarskatteavgift och dröjs-
målsavgift beräknad enligt uppbördslagen;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
3Lydelse enligt prop. 1993/94:99.
19
avgift enligt 8 kap. 5 § arbets- Prop. 1993/94:186
miljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § upp-
bördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på
grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om
avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vat-
tenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgas-
området;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmel-
ser om elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 13 och 14 §§ lagen (1992:1438) om dieseloljeskatt och
användning av vissa oljeprodukter;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:000) för vilken det
finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10
kap. nämnda lag.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
20
Genom beslut den 22 augusti 1991 bemyndigade regeringen chefen för
Arbetsmarknadsdeparatementet att tillkalla en särskild utredare med
uppdrag att göra en översyn av arbetsmiljölagen (1977:1160). Utred-
ningen, som antog namnet Arbetsmiljölagsutredningen, avlämnade i
mitten av september 1993 betänkandet Översyn av arbetsmiljölagen
(SOU 1993:81). Betänkandet innehåller förslag till ändringar av de
grundläggande bestämmelserna i 1-3 kap., förslag till vissa förtydligan-
den och ändringar beträffande bestämmelserna om gemensamma arbets-
ställen samt förslag att införa möjlighet för Arbetarskyddsstyrelsen att
ålägga en skyddsansvarig att återkalla en produkt eller att lämna var-
nings information. Betänkandet innehåller vidare förslag till införande av
sanktionsavgifter, förslag till en ändrad instansordning vid överklagande
av beslut i arbetsmiljöärenden samt vissa förslag som rör arbetsställe-
begreppet i arbetsmiljölagen.
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. De lagförslag
som läggs fram i betänkandet finns i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns att tillgå i Arbetsmark-
nadsdepartementet (dnr A93/2182/AL).
Under hösten 1993 bildades en arbetsgrupp inom Arbetsmarknadsde-
partementet med uppgift att göra en översyn av behovet av ändringar i
lagstiftningen med anledning av de rättsakter på arbetsmiljöområdet som
tillkommit efter EES-avtalets ”brytdatum” den 31 juli 1991.
Arbetsgruppen överlämnade i oktober 1993 rapporten Nya EG-regler
på arbetsmiljöområdet (Ds 1993:82). Rapporten innehåller förslag till
ändringar av arbetsmiljölagens bemyndiganderegler.
Arbetsgruppens sammanfattning av förslagen finns i bilaga 4. De
lagförslag som läggs fram i rapporten finns i bilaga 5.
Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na finns i bilaga 6. Remissyttrandena finns att tillgå i Arbetsmark-
nadsdepartementet (dnr A93/2653/AL).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 24 februari 1994 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över de lagförslag som finns i bilaga 7.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom har
vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådets synpunkter
behandlas i avsnitt 7 samt i författningskommentaren till arbetsmiljö-
lagen under respektive paragraf och under rubriken Övergångsbestäm-
melser.
Prop. 1993/94:186
21
Regeringens förslag: I arbetsmiljölagens tredje kapitel införs en
ny bestämmelse som klargör att de allmänna skyldigheter som
anges där skall tillämpas med beaktande av kraven på arbetsmil-
jöns beskaffenhet. Ändamålsbestämmelsen ändras så att lagens
syfte kommer till uttryck på ett tydligare sätt. I övrigt görs vissa
redaktionella ändringar.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens
förslag (se betänkandet s. 45-54).
Remissinstanserna: Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Arbetarskydds-
styrelsen samt Kammarrätten i Stockholm har ställt sig i huvudsak posi-
tiva till de föreslagna ändringarna.
Flera remissinstanser, däribland Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet har pekat på
att det av lagtexten bör framgå att kravet på en god arbetsmiljö skall
vägas mot andra viktiga intressen.
Landsorganisationen (LO) och Sveriges Akademikers Centralorganisa-
tion (SACO) har motsatt sig utredningens förslag om ett slopande av
den del av ändamålsparagrafen som anger att lagens ändamål är att
främja att arbetsgivare och arbetstagare samverkar för att åstadkomma
en god arbetsmiljö.
Bakgrunden till regeringens förslag: Arbetsmiljölagen innehåller de
grundläggande bestämmelserna för arbetsmiljöns utformning. Lagen är en
ramlag och dess regler fylls ut av bestämmelser i arbetsmiljöförordningen
och i föreskrifter som meddelas av Arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetsmiljölagen är uppbyggd på följande sätt. I de tre första kapitlen
finns bestämmelser om lagens ändamål och tillämpningsområde (kap. 1),
arbetsmiljöns beskaffenhet (kap. 2) och allmänna skyldigheter för arbets-
givaren m.fl. (kap. 3). Bestämmelserna i dessa kapitel kompletteras dels
med föreskrifter som regeringen eller Arbetarskyddsstyrelsen kan med-
dela med stöd av bemyndiganden enligt 4 kap., dels genom föreläggande
eller förbud som tillsynsmyndigheten kan meddela med stöd av 7 kap.
7-10 §§. Av detta följer att de grundläggande bestämmelserna i 1-3 kap.
främst skall bilda underlag för den kompletterande normgivning som kan
ske enligt 4 kap. liksom för den i 7 kap. angivna tillsynsverksamheten.
Vissa av de grundläggande bestämmelserna i 1-3 kap. fick sin utform-
ning genom ändringar i arbetsmiljölagen 1991. I sitt yttrande över för-
slaget framförde Lagrådet viss kritik (prop. 1990/91:140 s. 191). Lagrå-
dets kritik gick ut på att flera av dessa bestämmelser fått en alltför katego-
risk utformning. Lagrådet pekade på att det i 1 kap. 1 § sägs bl.a. att
lagens ändamål är att säkerställa en arbetsmiljö som inte utsätter arbets-
tagare för ohälsa eller olycksfall. Vidare pekade Lagrådet på att enligt 2
kap. 1 § skall teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll utformas så att
arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan
Prop. 1993/94:186
22
medföra ohälsa eller olycksfall. Lagrådet tog också upp 3 kap. 2 a § varav Prop. 1993/94:186
framgår att arbetsgivaren bl.a. skall systematiskt planera, leda och kon-
trollera verksamheten på ett sätt som säkerställer att arbetsmiljön upp-
fyller kraven i arbetsmiljölagen och i föreskrifter som kan ha meddelats
med stöd av lagen.
Lagrådet framhöll att flera viktiga samhällsfunktioner - exempelvis
transporter, sjukvård och räddningstjänst - inte kan fullgöras utan att
arbetstagare utsätts för någon form av risk för ohälsa eller olycksfall.
Vidare pekade Lagrådet på att av förarbetena till arbetsmiljölagen fram-
går att det är nödvändigt med en nyanserad bedömning när man ställer
kraven på arbetsmiljön. De insatser som krävs för att förbättra arbets-
miljön får inte vara orimliga i förhållande till de resultat som kan uppnås
(se prop. 1976/77:149 s. 253).
Enligt Lagrådet borde vissa av de grundläggande bestämmelserna ges
en något mindre kategorisk utformning. Av lagtexten borde kunna utläsas
att kravet på en god arbetsmiljö kan behöva vägas mot andra viktiga
intressen. Önskvärt vore att lagtexten åtminstone gav någon antydan om
vilken tyngd som skall tillmätas olika faktorer vid denna avvägning.
Frågorna borde, enligt Lagrådet, tas upp i samband med en kommande
översyn av arbetsmiljölagen.
Skälen för regeringens förslag:
Intresseavvägningen
Andra kapitlet i arbetsmiljölagen, som handlar om arbetsmiljöns beskaf-
fenhet, inleddes ursprungligen med en bestämmelse om att arbetsmiljön
skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala
och tekniska utvecklingen i samhället. I förarbetena till arbetsmiljölagen
(prop. 1976/77:149 s. 220) konstaterades att hänsyn måste tas till arbetets
natur när man ställer kraven på arbetsmiljön och att det finns för samhäl-
let viktiga verksamhetsfält där förutsättningarna i arbetsmiljöhänseende
skiljer sig radikalt från andra områden. Innebörden av bestämmelsen var
således att en intresseavvägning av den art Lagrådet pekat på skulle
kunna ske.
I samband med 1991 års ändringar överfördes ovan nämnda bestäm-
melse från andra kapitlet till en ny ändamålsparagraf som kom att inleda
det första kapitlet. Utredningen har, i syfte att tydliggöra den intresseav-
vägning som i vissa fall skall ske, föreslagit att denna bestämmelse flyttas
tillbaka till sin ursprungliga plats. Dessutom föreslår utredningen, i sam-
ma syfte, att sambandet mellan 2 och 3 kap. görs tydligare än som hittills
varit fallet.
I 3 kap. behandlas vem som har ansvaret för arbetsmiljön. Vidare ges
allmänna handlingsmönster för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Det
ansvar som preciseras i 3 kap. skall ses mot de krav som enligt 2 kap.
gäller arbetsmiljöns beskaffenhet. Någon hänvisning tillbaka till bestäm-
melserna i 2 kap. finns dock inte i 3 kap. Enligt utredningens mening 23
skulle det vara klargörande om det i 3 kap. förs in en bestämmelse som
slår fast att skyldigheterna för arbetsgivare och andra enligt detta kapitel Prop. 1993/94:186
skall tillämpas med beaktande av kraven på arbetsmiljöns beskaffenhet
enligt 2 kap. Hänvisningen kommer då också att omfatta den återflyttade
bestämmelsen som uttrycker att en intresseavvägning skall ske i vissa fall.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller har inte haft något att in-
vända mot förslaget i denna del. SAF, som anser att intresseavvägningen
bör komma till direkt uttryck i lagtexten, har dock anfört att uttrycket
”med hänsyn till arbetets natur” inte tillräckligt tydligt anger att en avväg-
ning skall göras mot andra viktiga intressen. Inte heller anger uttrycket att
kravet på en insats i arbetsmiljöhänseende skall stå i rimlig proportion till
vad som kan uppnås med insatsen.
Regeringen har dock inte bedömt det som en framkomlig väg att i
lagtext närmare ange alla de motstående intressen som skall kunna be-
aktas. En sådan bestämmelse skulle inte kunna ges annat än en mycket
generell utformning och skulle knappast bli till någon ledning för tillämp-
ningen. Svårigheten att i lagtext precisera andra legitima intressen än
arbetsmiljöns medför att det inte heller är möjligt att ange vilka principer
som bör gälla för intresseavvägningen. Det nu anförda talar för att det
nuvarande sättet att uttrycka intresseavvägningen bör användas.
När det gäller rimligheten av behövliga insatser förutsätter arbetsmiljö-
lagen att det sker en avvägning. En likartad syn finns i annan säkerhets-
lagstiftning utan att detta har gett upphov till en uttrycklig bestämmelse.
Enligt regeringens mening bör inte heller i arbetsmiljölagen införas någon
uttrycklig bestämmelse om rimlighetsavvägning.
Regeringen delar således utredningens bedömning i ovan nämnda delar
och förordar att ändringar sker i enlighet med utredningens förslag.
Ändamålsbestämmelsen
Genom 1991 års ändringar gavs första kapitlet i arbetsmiljölagen rubriken
”Lagens ändamål och tillämpningsområde”. Kapitlet kom genom änd-
ringen att inledas med en ändamålsparagraf. Enligt denna är lagens ända-
mål 1. att säkerställa en arbetsmiljö som inte utsätter arbetstagare för
ohälsa eller olycksfall och som är tillfredsställande med hänsyn till arbe-
tets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället, och 2. att
främja att arbetsgivare och arbetstagare samverkar för att åstadkomma en
god arbetsmiljö.
Arbetsmiljökommissionen angav i sitt betänkande Arbete och hälsa
(SOU 1990:49) att arbetsmiljölagen saknade en uttrycklig ändamålsbe-
stämmelse. Dess karaktär av ramlag, som i första hand syftar till att verka
handlingsdirigerande på arbetsmarknadens parter, innebar - menade
kommissionen - att detta ändamål behövde uttryckas klarare. Beträffande
punkt 2 framhölls i propositionen (prop. 1990/91:140 s. 132) att eftersom
en god arbetsmiljö förutsätter en ökad lokal aktivitet har bestämmelsen ett
pedagogiskt värde. Visserligen föreskrivs i 3 kap. 1 § arbetsmiljölagen att
arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god
arbetsmiljö. Den föreslagna lydelsen sades dock ha ett vidare innehåll.
24
Den betonade nämligen att lagen skall ses som parternas hjälpmedel för Prop. 1993/94:186
att åstadkomma en god arbetsmiljö.
Regeringen delar alltjämt Arbetsmiljökommissionens bedömning att
lagens ändamål bör komma till uttryck i en ändamålsparagraf. Emellertid
krävs vissa förändringar av denna. Som tidigare nämnts har regeringen
föreslagit att den andra delen av punkt 1, som rör att arbetsmiljön skall
vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och
tekniska utvecklingen i samhället, återflyttas till kapitel två som rör ar-
betsmiljöns beskaffenhet. Regeringen vill här hänvisa till den motivering
som givits ovan.
Beträffande ändamålsparagrafens punkt 2 bör följande framhållas. En
inriktning i arbetsmiljölagstiftningen är att söka få fram garantier för ett
samspel mellan parterna på arbetsmarknaden och den offentliga tillsynen
i syfte att åstadkomma goda insatser för arbetarskyddet (prop.
1976/77:149 s. 189). Arbetsmiljölagen bygger också på tanken att sam-
arbete mellan arbetsgivare och arbetstagare är en förutsättning för att man
skall kunna skapa goda arbetsförhållanden. Utredningen har emellertid
framhållit att samverkan inte är lagens egentliga ändamål utan ett medel
att få fram en god arbetsmiljö. Bland annat mot denna bakgrund har ut-
redningen föreslagit att punkt två av ändamålsparagrafen bör utgå.
Tjänstemännen Centralorganisation (TCO) har här pekat på att det är
av vikt att ändamålsparagrafen får kvarstå i oförändrat skick. TCO har
bl.a. framhållit att samverkan varit ett bärande element i 1991 års änd-
ringar i arbetsmiljölagen samt att ett slopande av denna punkt skulle
innebära en tillbakagång till ett mer statiskt tänkande. Även LO och SACO
har motsatt sig ett slopande av denna del av ändamålsparagrafen. De har
framhållit att det är av vikt att kravet på samverkan skall gälla allt vad ar-
betsmiljölagen kan innefatta. Detta förutsätter att bestämmelsen finns med
i ändamålsparagrafen.
Regeringen delar emellertid utredningens uppfattning att samverkan ej
kan sägas vara lagens egentliga ändamål utan ett medel att nå fram till en
god arbetsmiljö och föreslår därför ett slopande av denna bestämmelse.
Det är dessutom en fördel om ändamålsbestämmelsen är utformad på ett
enkelt och slagkraftigt sätt.
Med hänsyn till vad ovan sagts, och med beaktande av Lagrådets kritik
om bestämmelsens alltför kategoriska utformning, föreslår regeringen att
ändamålsparagrafen i 1 kap. 1 § arbetsmiljölagen utformas så att den
uttrycker hela syftet med lagen. Detta bör ske genom att lagens ändamål
anges vara att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i
övrigt uppnå en god arbetsmiljö.
Övrigt
I 3 kap. 2 a § ställs krav på arbetsgivaren att han för att uppfylla intentio-
nerna i lagstiftningen på ett genomtänkt sätt måste planera, styra och
kontrollera arbetsmiljön och arbetsmiljöarbetet. Bestämmelsen rör den så
kallade internkontrollen och kom till i samband med 1991 års ändringar.
I ett avseende avviker bestämmelsens lydelse från terminologin i övriga
25
delar av tredje kapitlet. Sålunda sägs det i bestämmelsens första stycke att Prop. 1993/94:186
arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksam-
heten på ett sätt som säkerställer att arbetsmiljön uppfyller kraven i ar-
betsmiljölagstiftningen. Enligt utredningen reser uttryckssättet bl.a. frå-
gan om det med ordet säkerställa avses något annat än med de mindre
garantiinriktade verb som används i övriga delar av 3 kap. Detta menar
utredningen inte torde vara fallet. Utredningen föreslår därför att stycket
ändras på det sättet att det där i stället anges att arbetsgivaren skall syte-
matiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder
till att arbetsmiljön uppfyller kraven i denna lag och föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen.
LO och TCO har avvisat förslaget om en ändring av lagtexten. TCO
har framhållit att det finns en risk för att den föreslagna ändringen uppfat-
tas som en signal till en attitydförändring.
Regeringen delar inte LO:s och TCO:s farhågor. Någon materiell änd-
ring är ej avsedd. I likhet med utredningen anser regeringen att den före-
slagna ändringen gör att terminologin bättre står i överensstämmelse med
terminologin i övriga delar av kapitlet. Regeringen föreslår därför att
ordet ”säkerställer” i 3 kap. 2 a § första stycket arbetsmiljölagen ersätts
med orden ”leder till”.
Regeringens förslag: Samordningsansvaret i 3 kap. 7 §
arbetsmiljölagen preciseras. Vidare förs det i 3 kap. 6 § in en ut-
trycklig bestämmelse om skyldigheten för dem som driver verk-
samhet på ett gemensamt arbetsställe att se till att de inte genom sin
verksamhet utsätter någon som arbetar där för risk för ohälsa eller
olycksfall.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag (se betänkandet s. 80 - 87).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller har
inte haft något att invända mot utredningens förslag. SAF anser dock att
den tveksamhet som finns om var skiljelinjen mellan samordningsansvaret
och arbetsgivaransvaret går måste undanröjas. Liknande synpunkter har
också lämnats av Byggentreprenörerna.
Bakgrunden till regeringens förslag: I arbetsmiljölagen finns flera
bestämmelser som tar sikte på arbete som utförs på arbetsställen där flera
företag samtidigt är verksamma. Det gäller 3 kap. 6 och 7 §§ om samord-
ningsansvaret m.m. på gemensamma arbetsställen och 3 kap. 12 § jäm-
förd med 7 kap. 8 § om ansvaret för den som råder över ett arbetsställe.
26
Även 3 kap. 12 § jämförd med 7 kap. 9 § om ett ansvar för den som Prop. 1993/94:186
upplåter lokal m.m. för arbete kan vara tillämplig i sådana fall.
Det karaktäristiska i dessa fall är att arbetsgivarna för de arbetstagare
för vilka arbetstället kan betraktas som ett ”främmande arbetsställe”
saknar eller har små möjligheter att påverka arbetsmiljöförhållandena på
arbetsstället. Dessutom kan de olika verksamheterna sinsemellan påverka
varandras arbetsmiljöförhållanden.
De ursprungliga bestämmelserna om gemensamma arbetsställen in-
fördes genom 1973 års ändringar i den dåvarande arbetarskyddslagen
(prop. 1973:130). När bestämmelserna överfördes till arbetsmiljölagen
utvidgades samordningsansvaret även till den som råder över ett fast
driftsställe (prop. 1976/77:149).
Arbetsmiljökommissionen pekade i sitt betänkande Arbete och hälsa
(SOU 1990:49) bl.a. på en utveckling som innebär att verksamheter delas
upp i fristående resultatenheter samt att entreprenörer utnyttjas i större
utsträckning för arbeten som tidigare utfördes i egen regi. Kommissionen
föreslog mot den bakgrunden att reglerna om samordningsansvar och
ansvar för den som råder över ett arbetsställe, upplåter lokaler m.m.
skulle ses över. Enligt kommissionen borde syftet med översynen vara att
motverka att arbetsmiljöansvaret i praktiken tunnas ut så att arbetsmil-
jöförhållandena och möjligheterna att påverka försämras för dem som
arbetar på ett gemensamt arbetsställe eller på ett arbetsställe som den egna
arbetsgivaren inte råder över. En strävan borde, enligt kommissionens
uppfattning, vara att jämställa en uppdragsgivares ansvar med arbets-
givaransvaret så att både uppdragsgivare och uppdragstagare kan vara
adressater för förelägganden och förbud.
Skälen för regeringens förslag:
Samordningsansvaret
Samordningsansvaret innebär enligt 3 kap. 7 § tredje stycket arbetsmiljö-
lagen att den som har detta ansvar (i de obligatoriska fallen byggherre
eller den som råder över ett fast driftsställe) skall se till att samordning
sker av skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgivare och de som
arbetar där skall följa de anvisningar som han lämnar i detta syfte. Den
närmare innebörden av ansvaret utvecklas inte i lagtexten utan istället i
förarbetena till bestämmelsen i fråga.
När bestämmelsen om samordningsansvar infördes i arbetar-
skyddslagen gjordes sålunda vissa uttalanden i förarbetena, vilka har legat
till grund för tillämpningen (se bl.a. prop. 1973:130 s. 105 - 106 och
174). Mot bakgrund av dessa uttalanden kan samordningsansvaret delas
upp i följande huvudsakliga delar.
Den samordningsansvarige skall
- bygga upp och svara för en lämplig organisation för att bedriva
skyddsarbete i samverkan,
- tidsmässigt planera de skilda verksamheterna så att hälso- och olycks-
risker inte uppstår på grund av att olika verksamheter stöter samman,
27
- se till att allmänna ordnings- och skyddsregler för arbetsstället utfär- Prop. 1993/94:186
das,
- själv låta ombesörja eller också se till att allmänna skyddsanordningar
utförs och underhålls,
- göra klart vem som skall stå för de speciella skyddsanordningar som
kan behövas för visst eller vissa arbeten,
- ha överinseende över att kontroll sker av att tekniska anordningar är
behörigen besiktigade och provade och
- se till att nödvändiga personalutrymmen och sanitära anordningar
inrättas.
När ett samordningsansvar infördes även för fästa driftsställen vid
tillkomsten av arbetsmiljölagen framhölls såvitt gäller det ansvaret
skyldigheterna
- att bygga upp och svara för en lämplig organisation för skyddsarbete
i samverkan,
- att tidsmässigt planera de skilda verksamheternas arbete och
- att göra klart vem som skall stå för olika slags skyddsanordningar på
arbetsstället.
Utredningen har med utgångspunkt i uttalandena i förarbetena före-
slagit att samordningsansvaret preciseras i lagtexten i följande fyra
punkter. Den samordningsansvarige skall se till
1. att samordning sker av arbetet med att förebygga risker för ohälsa
och olycksfall på det gemensamma arbetsstället,
2. att arbete tidsplaneras på sätt som behövs för att förebygga ohälso-
och olyckfallsrisker till följd av att olika verksamheter pågår på arbets-
stället,
3. att de åtgärder vidtas som behövs från skyddssynpunkt med hänsyn
till att flera bedriver verksamhet på arbetsstället,
4. att personalutrymmen och sanitära anordningar inrättas på arbets-
stället i behövlig omfattning.
Enligt regeringens mening har samordningsansvaret en viktig funk-
tion att fylla när det gäller att få till stånd ett skyddsarbete i samverkan
på ett gemensamt arbetsställe och för att undanröja sådana risker som
uppkommer på grund av att flera företag samtidigt bedriver verksamhet
på ett sådant arbetsställe. De oklarheter som finns om vilka skyldigheter
som ryms i detta ansvar gör att det inte är så effektivt som det kunde
vara. Oklarheterna bör därför, som utredningen föreslagit, undanröjas.
Därvid bör det så långt som möjligt skapas en klar gränsdragning mel-
lan vad varje arbetsgivare har för skyldigheter gentemot sina anställda
när de arbetar på ett gemensamt arbetsställe och de skyldigheter som
den samordningsansvarige har. Detta har också påpekats av några re-
missinstanser.
Genom en precisering av samordningsansvaret kommer klarheten
naturligen att öka. Det är samtidigt uppenbart att det inte går att på ett
rimligt sätt i detalj reglera ansvarsfördelningen i de olika situationer
som bestämmelsen riktar sig mot. Utgångspunkten här liksom i övrigt
när det gäller att fördela skyddsansvaret är att den som rättsligt och fak-
tiskt har de största möjligheterna att vidta åtgärder också skall ha an- 28
svaret för dem. En viktig uppgift i samordningen är just att tillsammans
med samtliga arbetsgivare och ensamföretagare, som skall bedriva verk- Prop. 1993/94:186
samhet på det gemensamma arbetsstället, klara ut vem som skall stå för
olika åtgärder.
SAF har anfört att det med utredningens förslag fortfarande kvarstår
tveksamhet om var skiljelinjen går mellan samordningsansvaret och ar-
betsgivaransvaret och att ett exempel på det är kravet att inrätta per-
sonalutrymmen och sanitära anordningar. Regeringen delar här utred-
ningens bedömning att den samordningsansvarige bör ha ett
bevakningsansvar för att sådana gemensamma behov tillgodoses. Detta
överensstämmer med vad föredraganden anförde när samordningsan-
svaret introducerades vid 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen. Det
är dessutom i regel endast den som råder över arbetsstället som kan
disponera över utrymmen m.m. på ett sådant sätt att detta kan ordnas på
ett tillfredsställande sätt.
Med anledning av vad Byggentreprenörerna har anfört om att sam-
ordningsansvaret endast skulle vara vad man kallar ett ”organisatoriskt
ansvar” vill regeringen framhålla att detta ansvar, som framgått av
redogörelsen ovan, består av olika delar. Utöver ansvaret att se till att
en organisation för skyddsarbete i samverkan byggs upp, att tidsmässigt
planera de olika arbetena och att klargöra vem som skall stå för vissa
anordningar m.m., har den samordningsansvarige också att svara för att
vissa åtgärder vidus, t.ex. att om det inte ordnas på annat sätt ”själv
ombesörja .... att allmänna skyddsanordningar utförs och underhålls”.
Det kan således konsuteras att de skyldigheter som samordningsan-
svaret består av är av olika karaktär. Vissa av dessa skyldigheter in-
nebär att organisera och planera samordningen och det gemensamma
arbetsmiljöarbetet. Andra skyldigheter innebär att bevaka att åtgärder
vidus och att i vissa fall direkt vidu åtgärder på det gemensamma
arbetsstället. Utredningen har valt att fördela ansvaret på fyra punkter
där de i de ursprungliga förarbetsutulandena angivna skyldigheterna
sammanförts på visst sätt. De två försu punkterna innehåller skyldig-
heterna att organisera och planera. Den tredje punkten kan sägas sam-
manfatta bevaknings- och åtgärdsskyldighetema.
Regeringen insUmmer i utredningens bedömning av behovet av ett
förtydligande av besUmmelsen om samordningsansvaret med utgångs-
punkt från utulandena i förarbetena. Även med den av utredningen före-
slagna utbyggnaden av lagtexten kommer det emellertid att finnas behov
av vissa förtydliganden, i synnerhet om innebörden i förslagets punkt 3.
Mot den bakgrunden har vi funnit att förtydligandet mer strikt bör följa
förarbetsutulandena och har utformat förslaget med hänsyn till detta.
De skyldigheter som den samordningsansvarige avsetts ha att se till att
allmänna skyddsanordningar inrättas och allmänna skyddsregler utfärdas
har förts in i lagtexten. Vidare anges skyldigheten att klargöra ansvaret
för de speciella skyddsanordningar som kan behövas för ett visst eller
vissa arbeten. Om det finns behov av ytterligare förtydliganden för den
praktiska tillämpningen bör Arbeurskyddsstyrelsen med stöd av befint-
liga bemyndiganden kunna utfärda de föreskrifter som behövs.
29
Ansvaret för dem som bedriver verksamhet på ett gemensamt arbetställe Prop. 1993/94:186
Enligt 3 kap. 6 § arbetsmiljölagen skall de som driver verksamhet på
det gemensamma arbetstället samråda och gemensamt verka för att
åstadkomma tillfredsställande skyddsförhållanden.
Enligt uttalanden i förarbetena när bestämmelsen infördes i arbetar-
skyddslagen avsågs att den skulle uttrycka en skyldighet för företagen
på ett gemensamt arbetsställe att se till att de inte genom sin verksamhet
eller anordningarna där utsätter någon som arbetar på arbetsstället för
risk för ohälsa eller olycksfall.
Som har redogjorts för ovan skall, enligt 3 kap. 7 § tredje stycket
arbetsmiljölagen, övriga arbetsgivare, dvs. andra arbetsgivare än den
samordningsansvarige, och de som arbetar på det gemensamma arbets-
stället följa de anvisningar som den samordningsansvarige lämnar.
Vid en strikt tillämpning av bestämmelserna i fråga skulle arbets-
givare på ett gemensamt arbetsställe inte ha någon skyldighet att vidta
skyddsåtgärder till förmån för andra än de egna arbetstagarna förrän
den samordningsansvarige har lämnat anvisningar om sådana åtgärder.
Detta kan inte överensstämma med avsikten med bestämmelserna vid
deras tillkomst och ger inte ett tillräckligt starkt lagstöd för nödvändiga
åtgärder.
Regeringen instämmer i utredningens överväganden och föreslår att
det i den aktuella paragrafen införs ett mer direkt ansvar för var och en
som bedriver verksamhet på det gemensamma arbetsstället att inte ut-
sätta någon som arbetar på arbetsstället för risker för ohälsa eller
olycksfall.
Regeringens förslag: Ett direkt skyddsansvar för den som råder
över ett arbetsställe förs in i 3 kap. 12 § arbetsmiljölagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet s. 87 - 89).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan invändning.
Bakgrunden till regeringens förslag: Bestämmelsen om ett skydds-
ansvar för den som råder över ett arbetsställe finns i 7 kap. 8 § arbets-
miljölagen. Bestämmelsen kan sägas ange ett indirekt skyddsansvar.
Den ger nämligen endast en möjlighet för tillsynsmyndighet att rikta
föreläggande eller förbud mot den som råder över ett arbetsställe, när
denne inte är arbetsgivare för någon som utsätts för en risk på arbets-
stället.
Bestämmelsen tillkom vid 1973 års ändringar i den dåvarande arbe-
tarskyddslagen. Avsikten var att den skulle ge möjlighet att ingripa i
första hand mot missförhållanden på fasta driftsställen vid lastkajer och
30
dylikt där t.ex. transporter från andra företag tas emot, dvs. framför allt Prop. 1993/94:186
med sikte på distributionsarbetamas arbetsförhållanden.
Arbetsmiljökommissionen har, som framgår av föregående avsnitt,
uppmärksammat ansvaret för den som råder över ett arbetsställe.
Skälen för regeringens förslag: Det är angeläget att den som fak-
tiskt kan påverka skyddsförhållandena för en arbetstagare som befinner
sig utanför arbetsgivarens rådighet, har ett tydligt ansvar för dessa
förhållanden. Ansvaret bör bl.a. vara tydligt avgränsat mot arbetsgi-
varens primära skyddsansvar. Det aktuella ansvaret för den som råder
över ett arbetsställe bör därför, som utredningen föreslagit, utformas så
att det kan tillämpas utan att den avsedda innebörden behöver förmedlas
genom ett föreläggande eller förbud av tillsynsmyndigheten.
När skyddsansvaret skall framgå direkt av bestämmelsen i lagen
måste ansvaret närmare avgränsas. Ansvarets omfattning måste begrän-
sas till vad den rådighetsansvarige kan råda över i de olika situationer i
vilka bestämmelsen blir tillämplig. Det kan vara fråga om det tidigare
nämnda typfallet med att lämna och hämta varor, men det kan också
vara fråga om ett entreprenadarbete av kortare eller längre varaktighet
eller verksamheter som bedrivs jämsides med varandra i gemensamma
utrymmen. Bestämmelsen skall därvid också tillämpas jämsides med
bestämmelsen om samordningsansvaret i 3 kap. 7 §.
De skyldigheter som alltid bör åvila den som råder över ett arbets-
ställe, där personer från flera företag/verksamheter vid ett eller flera,
längre eller kortare tillfällen utför arbete, är att svara för fasta anord-
ningar eller sådana anordningar som tillhandahålls på arbetsstället. För
arbetsmiljöförhållandena i övrigt svarar arbetsgivaren i den mån de inte
faller under samordningsansvaret enligt 3 kap. 7 § arbetsmiljölagen.
Den som råder över ett arbetsställe kan följaktligen i flera fall ha att
samtidigt fullgöra både samordningsansvaret och ansvaret enligt den nu
föreslagna bestämmelsen.
Regeringens förslag: Ett särskilt skyddsansvar förs in i 3 kap.
12 § arbetsmiljölagen för den som hyr in arbetskraft.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet s. 90 - 91).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något att
invända mot att det införs ett skyddsansvar för inhyrd arbetskraft.
Arbetarskyddsstyrelsen pekar emellertid på att med det synsätt som
ligger bakom förslaget blir det svårt att upprätthålla hittillsvarande
praxis, som i vissa fall lägger ett arbetsgivaransvar på den som utövar
arbetsledning över andra trots att dessa inte är anställda av det arbets-
ledande företaget.
31
LO anser att arbetsgivarbegreppet bör utvidgas till att omfatta upp- Prop. 1993/94:186
dragsgivare som hyr in arbetskraft, oavsett om det gäller uthyrd perso-
nal eller egenföretagare. TCO har lämnat liknande synpunkter.
SAF anser att den avsedda fördelningen av ansvaret mellan arbetsgi-
varen och den som hyr in arbetskraft inte framgår av den föreslagna
lagtexten.
Bakgrunden till regeringens förslag: Huvudansvaret för arbetsmil-
jön ligger enligt arbetsmiljölagen på arbetsgivaren. Lagens tillämpning
blir därför beroende av vem som är att betrakta som arbetstagare och
vem som är arbetsgivare.
Vid arbetsmiljölagens tillkomst gjordes vissa uttalanden om innebör-
den av arbetsgivarbegreppet vid tillämpning av arbetsmiljölagen, bl.a.
med anledning av vad utredningen uttalat om den situationen att ett
företag från ett annat hyr in en grävmaskin med anställd förare. I pro-
positionen (1976/77:149 s. 195 f.) uttalade föredraganden bl.a. att det
knappast var möjligt, och av hänsyn till begreppsbildningen i andra
rättsliga sammanhang i varje fall inte lämpligt, att nå det åsyftade resul-
tatet, skyddsbehovet i arbetsmiljölagen, genom att tänja begreppen ar-
betsgivare och arbetstagare. I stället hänvisades till bestämmelsen om ett
särskilt skyddsansvar för den som råder över ett arbetsställe. Det på-
pekades att den bestämmelsen gav tillsynsmyndigheten tillräckliga möj-
ligheter att ingripa när ”arbete bedrivs med hjälp av lånad personal och
hyrd utrustning”. Det inhyrande företaget ansågs även i förhållande till
den personalen kunna få ett ansvar ”för att arbetsplatsen och dess an-
ordningar är säkra liksom för beskaffenheten av utrustning som har
hyrts”.
Enligt 1935 års lag med vissa bestämmelser om arbetsförmedling var
uthyrning av arbetskraft en form av arbetsförmedling och omfattades
därför av lagens arbetsförmedlingsförbud. Detta synsätt vilade då på
föreställningen att den inhyrda arbetskraften var underställd inhyrarens
arbetsledning och även i övrigt arbetade under förhållanden som inte
avvek från vad som normalt utmärker ett anställningsförhållande.
Detta ändrades år 1991 genom lagen (1991:746) om privat arbetsför-
medling och uthyrning av arbetskraft. Denna ersattes den 1 juli 1993 av
lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbets-
kraft. De förändringar som är av betydelse i detta sammanhang gjordes
redan i den förstnämnda lagen.
I 1991 års lagstiftning om uthyrning av arbetskraft (prop.
1990/91:124, bet. 1990/91 :AU20, rskr. 1990/91:304) genomfördes
bl.a. den förändringen att uthyrning av arbetskraft skildes ut ur arbets-
förmedlingsbegreppet och legaliserades. Arbetsgivarbegreppet måste då
klaras ut. För att åstadkomma detta infördes i lagen en definition på
uthyrning av arbetskraft i vilken fastslogs att det är uthyraren och inte
inhyraren som är arbetsgivare för den uthyrda arbetskraften. Med uthyr-
ning av arbetskraft avses enligt lagen ett rättsförhållande mellan en be-
ställare och en arbetsgivare som innebär att arbetsgivaren mot ersättning
ställer arbetstagare till beställarens förfogande för att utföra arbete som
hör till dennes verksamhet. Att ställa arbetskraft till beställarens för- 32
fogande innebär att denne disponerar över arbetskraften i olika hän-
seenden inklusive den direkta arbetsledningen. Trots att arbetsledningen Prop. 1993/94:186
ligger hos beställaren och detta vanligtvis brukar vara ett tungt kriteri-
um på anställningsförhållande bygger lagen alltså på förutsättningen att
uthyraren är den som är arbetsgivaren.
Det är emellertid inte uteslutet att det även med den nya lagen kan
inträffa att exempelvis en domstol med hänsyn till omständigheterna i
det enskilda fallet finner att inhyraren är att betrakta som arbetsgivare.
Verksamheten torde då inte längre vara att betrakta som uthyrning utan
som arbetsförmedling. I propositionen (s. 26) nämns som exempel det
fallet att anställningsförhållandet är så uttunnat att det inte uppfyller de
krav som måste kunna ställas på en anställning eller att det är fråga om
en skenanställning. I Arbetsmarknadsutskottets betänkande (s. 20) tas
som ett annat exempel enmansföretagare ”med kontoret på fickan”.
Vidare gjorde utskottet följande uttalande:
”För att ett uthymingsföretag skall kunna betraktas som arbetsgivare
- någon avvikelse bör i detta hänseende inte göras från vad som
allmänt kännetecknar ett anställningsförhållande - måste enligt ut-
skottets mening krävas att företaget utövar den mer centrala arbets-
givarfunktionen, såsom ledning och fördelning av arbetet. Det är
således detta företag som beslutar t.ex. när och till vem arbetskraften
skall hyras ut. En annan sak är att arbetstagaren när han utför arbete
hos en beställare tillfälligt kan vara underkastad den senares arbets-
ledning. Därutöver bör företaget uppfylla de krav som i allmänhet
åvilar en arbetsgivare i förhållande till sina anställda med avseende
på bl.a. anställningsförhållanden och anställningsvillkor. Brister det i
detta hänseende är det inte fråga om uthyrning av arbetskraft enligt
lagens definition.”
Arbetarskyddsstyrelsen har till Arbetsmiljölagsutredningen redovisat
den praxis som har tillämpats när det gäller arbetsgivarbegreppet (be-
tänkandet s. 74 - 76). Styrelsen har därvid uppgivit att i bl.a. de fall då
en arbetsgivare hyr eller lånar ut en eller flera anställda så har stor be-
tydelse fästs vid vilket företag som i praktiken utövat arbetsledningen
och som därmed haft störst möjligheter att påverka arbetsmiljön. Detta
har ibland medfört att som arbetsgivare i arbetarskyddslagens och sena-
re arbetsmiljölagens mening har betraktats ett annat företag än det som
egentligen har anställt arbetstagarna. Vid tillämpningen av denna praxis
har styrelsen ansett att den som betraktats som arbetsgivare har det
odelade arbetsgivaransvaret för de aktuella arbetstagarnas arbetsmiljö.
Utredningen har redogjort för de EG-direktiv som anger skyldigheter
att vidta vissa åtgärder till förmån för arbetstagare på främmande ar-
betsställen. Dessa direktiv ingår i EES-avtalet, som trädde i kraft den 1
januari 1994, eller tillhör de EG-rättsakter som skall tillföras EES-
avtalet genom ett tilläggsbeslut. Det gäller bl.a. EG:s s.k. ramdirektiv,
89/391/EEG, som innehåller bestämmelser om skyldigheter för den
arbetsgivare som råder över ett arbetsställe mot utomstående företag och
deras anställda när det gäller information och instruktioner. Ett annat
EG-direktiv, om arbetsförhållandena för arbetstagare med tidsbegränsa-
de eller tillfälliga anställningsförhållanden, 91/383/EEG, reglerar för- 23
hållandena i vissa uthymingssituationer. Enligt detta direktiv skall in-
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 186
|
hyrarföretaget ges ett relativt långtgående ansvar för arbetsförhållandena Som tidigare angivits har Arbetsmiljökommissionen uppmärksammat Skälen för regeringens förslag: Som har framgått ovan avsågs be- |
Prop. 1993/94:186 |
|
Med 1991 års arbetsförmedlingslagstiftning har emellertid ett nytt Arbetsgivarens ansvar enligt arbetsmiljölagen för uthyrd arbetskraft Mot den här bakgrunden bör ett nytt skyddsansvar, i enlighet med Ansvaret för inhyrd arbetskraft bör mot bakgrund av vad som sagts |
34 |
arbetet. Det bör naturligtvis så långt som möjligt klaras ut mellan ut- Prop. 1993/94:186
hyrare och inhyrare vilka skyldigheter var och en har, t. ex. när det
gäller sådan arbetsutrustning som medförs av arbetstagaren.
Regeringens bedömning: Ett särskilt skyddsansvar för uppdrags-
givare bör inte föras in i arbetsmiljölagen.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning (se betänkandet s. 91 - 92).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något att
invända mot utredningens bedömning. LO har emellertid ansett att upp-
dragsgivare bör få ett skyddsansvar för entreprenörer med anställnings-
liknande förhållanden. LO anser vidare att arbetsgivarbegrepppet bör
utvidgas till att även innefatta uppdragsgivare som hyr in arbetskraft,
oavsett om det gäller uthyrd personal eller egenföretagare. TCO har
lämnat liknande synpunkter.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Många arbeten utförs på
entreprenad, dvs. någon har genom ett avtal uppdragit åt en entreprenör
att själv utföra ett visst arbete hos uppdragsgivaren.
Arbetsmiljökommissionen ansåg att vid en översyn av arbetsmiljö-
lagens regler om samordningsansvar och ansvar för den som råder över
ett arbetsställe, upplåter lokaler m.m. bör det eftersträvas att jämställa
en uppdragsgivares ansvar med arbetsgivaransvaret, så att både upp-
dragsgivare och uppdragstagare kan vara adressater för yrkesinspek-
tionens förelägganden och förbud.
Skälen för regeringens bedömning: Som har redovisats under före-
gående avsnitt gjordes vissa uttalanden om arbetsgivar- och arbetstagar-
begreppen i samband med arbetsmiljölagens tillkomst. Enligt uttalande-
na var det knappast möjligt, och av hänsyn till begreppsbildningen i
andra rättsliga sammanhang i varje fall inte lämpligt, att nå det åsyftade
resultatet, skyddsbehovet i arbetsmiljölagen, genom att tänja begreppen
arbetsgivare och arbetstagare utöver deras civilrättsliga innebörd.
Den hittillsvarande utvecklingen har gått mot en mer vidsträckt till-
lämpning av arbetstagarbegreppet (Jfr AD 1985 nr 57). För närvarande
gör 1992 års arbetsrättskommitté en översyn av arbetstagarbegreppet.
Med de förslag som regeringen lämnar om ansvar för den som råder
över ett arbetsställe och om samordningsansvaret kan ett tydligare an-
svar införas bl.a. vad gäller förhållanden för dem som utför arbete inom
ramen för en entreprenad. Här avses både entreprenadanställda och
entreprenörer som är ensamföretagare.
Regeringen anser inte att det är lämpligt att åstadkomma en ordning
där uppdragstagare förs in under arbetsgivaransvaret genom att arbets-
tagarbegreppet utsträcks utöver det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
Bedömningen av om någon skall betraktas som arbetstagare skall emel-
35
lertid göras på grundval av samtliga faktorer av betydelse för rättsför- Prop. 1993/94:186
hållandet.
Regeringen anser det vidare inte lämpligt att föreslå ett särskilt
skyddsansvar för uppdragsgivare i denna deras egenskap. Som anfördes
i föregående avsnitt finns det ofta en skillnad mellan den som är anlitad
som entreprenör och den som är inhyrd arbetskraft. En inhyrd arbets-
tagare är fysiskt sett inordnad i verksamheten på det främmande arbets-
stället och står där under direkt arbetsledning. Han arbetar där under
liknande förhållanden som en som är anställd i verksamheten. Det är
därför naturligt att i de fallen ha ett ansvar som liknar arbetsgivarens.
En entreprenör däremot utför i många fall ett arbete som inte utgör ett
led i denna verksamhet. Skälet till att en entreprenör anlitas är ofta att
uppdragsgivaren själv saknar kunskaper om hur arbetet skall utföras och
om vilken utrustning som behövs samt om nödvändiga skyddsåtgärder.
Det måste även som utredningen framhållit finnas möjlighet för privat-
personer att anlita specialistföretag m.m. utan att därigenom få ett ar-
betsmiljöansvar i förhållande till den som anlitas.
Regeringens bedömning: Ansvaret för den som upplåter en lokal,
ett markområde eller ett utrymme under jord för arbete eller som
personalutrymme bör inte ändras.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning (se betänkandet s. 93 - 94).
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft något att
invända mot bedömningen.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Enligt nuvarande 7 kap.
9 § (enligt förslaget 7 kap. 8 §) kan Yrkesinspektionen, om det finns
något missförhållande i skyddshänseende beträffande en lokal, ett mar-
kområde eller ett utrymme under jord som har upplåtits för arbete eller
som personalutrymme, meddela förbud mot upplåtelse till dess angiven
åtgärd har vidtagits med lokalen, markområdet eller utrymmet. Yrkesin-
spektionen kan också förelägga en sådan upplåtare att undersöka
skyddsförhållandena på platsen.
Ansvaret enligt 7 kap. 9 § utvidgades genom 1991 års ändringar i ar-
betsmiljölagen (prop. 1990/91:140 s. 105 - 106). Bestämmelsen kom
därvid att även omfatta upplåtelse av bergrum och andra utrymmen
under jord. Vidare infördes möjligheten för tillsynsmyndighet att före-
lägga upplåtare skyldighet att undersöka skyddsförhållandena på platsen.
Arbetsmiljökommissionen föreslog som tidigare redovisats att även
ansvaret för den som upplåter lokaler m.m. sågs över.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har övervägt om
det finns anledning att, på liknande sätt som föreslås beträffande an-
36
svaret för den som råder över ett arbetsställe, göra ansvaret för upplåta-
re oberoende av ett beslut av tillsynsmyndighet.
Som utredningen anger bygger regleringen i 7 kap. 9 § på att beslut
om positiva åtgärder i verksamheten riktas mot den som driver denna
samtidigt som ett förbud meddelas mot fortsatt upplåtelse. Beslutet om
förbud mot upplåtaren blir då ett komplement till kraven mot arbetsgi-
varen. På detta sätt behöver tillsynsmyndigheten inte utreda vilka åt-
gärder den ena eller andra svarar för, något som ofta innebär svåra
ställningstaganden i avtalsrättsliga frågor.
Utredningen har pekat på upplåtaransvarets omfattning och frågan om
det finns möjlighet att ingripa med stöd av 7 kap. 9 § när ett missförhål-
lande inte gäller själva lokalen etc. utan tillträdesvägen dit. Regeringen
instämmer i utredningens bedömning att som missförhållande i skydds-
hänseende även kan betraktas att en tillträdesväg till en lokal m.m. inte är
lämplig för de transporter som måste ske, och detta utan att det uttryckli-
gen behöver framgå av lagtexten.
Regeringen delar sammanfattningsvis utredningens bedömning att det
inte finns anledning att nu ytterligare förändra ansvaret för upplåtare.
Regeringens förslag: Skyddsombud som företräder arbetstagare
som utför arbete på ett arbetsställe över vilket den egna arbetsgi-
varen inte råder ges tillträdesrätt dit.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår en förtydligande regel
som fastslår att skyddsombud skall ha tillträde till de arbetsplatser som
ombudet behöver besöka för att fullgöra sitt uppdrag. Detta skall även
gälla i sådana fall då ombudet företräder en arbetstagare som utför
arbete på ett arbetsställe utan att vara anställd av den som råder på
arbetsstället. Tillträdesrätten till främmande arbetsställen skall inte gälla
för ledamot av skyddskommitté och en förutsättning för denna är att en
underrättelse skett till den arbetsgivare som råder på arbetsstället. Till-
trädesrätten skall vara skadeståndssanktionerad och beträffande talan
mot den arbetsgivare som råder över ett arbetsställe skall gälla vad som
är föreskrivet om rättegång i allmänhet (se betänkandet s. 94 - 98).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan invändning.
Statens Arbetsgivarverk och SAF har dock framhållit att tillträdes-
rätten bör göras beroende av att tillträdet inte medför betydande hinder
för arbetets behöriga gång. SAF har därutöver tillagt att det måste klar-
göras att tillträdesrätten inte är ovillkorlig såvitt avser hemliga eller på
annat sätt känsliga anläggningar.
LO, TCO och SACO har anfört att de saknar ett förtydligande av att
ett skyddsombud som finns på arbetsstället hos den arbetsgivare som
råder över arbetsstället även skall ha rätt att stoppa arbetet.
Prop. 1993/94:186
37
Bakgrunden till regeringens förslag: Huvudregeln är att på arbets- Prop. 1993/94:186
ställe där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsätts skall bland ar-
betstagarna utses ett eller flera skyddsombud. Vanligtvis utses dessa
skyddsombud av den lokala arbetstagarorganisation som är eller brukar
vara bunden av kollektivavtal med arbetsgivaren. Möjlighet finns också
att utse skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare på arbetsstället
(regionalt skyddsombud).
Skyddsombudet företräder arbetstagarna i skyddsfrågor och skall
verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. Skyddsombudets uppgif-
ter - i den mån de inte begränsas genom särskild skyddsområdesindel-
ning - spänner över hela arbetsstället med alla dess anordningar och
ämnen.
Enligt arbetsmiljölagen får arbetsgivaren inte hindra skyddsombudet
att fullgöra sina arbetsuppgifter. Med arbetsgivaren menas i detta sam-
manhang den som står i ett arbetsgivarförhållande till de arbetstagare
som skyddsombudet företräder. Detta innebär bl.a. att skyddsombudet
har en tillträdesrätt till de arbetsplatser som han har behov av att besöka
inom arbetsstället.
Det problem som utredningen pekat på ser med ett enkelt exempel ut
på följande sätt. Ett städföretag bedriver sin verksamhet på så sätt att de
anställda utför städning på olika industrier. Den lokala arbetstagarorga-
nisationen har bland de anställda utsett ett skyddsombud. För att kunna
sköta sitt uppdrag som skyddsombud är denne i behov av att besöka de
olika industriföretag där städningen sker. Enligt vad utredningen har
inhämtat har det då inträffat att skyddsombudet vägrats tillträde.
Anledningen synes vara att arbetsmiljölagen endast anger att den egna
arbetsgivaren inte får hindra skyddsombudet att fullgöra sina uppgifter,
exempelvis vägra honom tillträde. Däremot sägs inte något om vad som
skall gälla om en annan arbetsgivare hindrar skyddsombudet från att
fullgöra sitt uppdrag.
Utredningen har framhållit att samma problem uppstår när det gäller
inhyrd arbetskraft under arbetsledning av annan än den egna arbetsgiva-
ren. Liknande problem uppstår, enligt utredningen, också beträffande
gemensamma arbetsställen där den arbetsgivare, vars arbetstagare
skyddsombudet företräder, inte råder över arbetsstället.
Skälen till regeringens förslag:
Tillträdesrätt till det egna arbetsstället
Utredningen har föreslagit att det i lagtexten införs en regel om att
skyddsombud skall ha tillträde till de arbetsplatser inom ett arbetsställe
som ombudet behöver besöka för att fullgöra sitt uppdrag. Utredningen
har framhållit att visserligen får detta redan nu anses gälla beträffande
det egna arbetsstället men att en markering kan vara värdefull inte minst
med hänsyn till skyddsombudens behov av ledighet för att besöka olika
arbetsplatser inom ett arbetsställe.
38
Regeringen instämmer inte i utredningens förslag i denna del. I ar- Prop. 1993/94:186
betsmiljölagen anges att ett skyddsombud inte får hindras att fullgöra
sina uppgifter. 1 detta ligger att den egna arbetsgivaren inte får hindra
skyddsombudet från att besöka arbetsplatser inom det egna arbetsstäl-
let. Någon förtydligande regel i detta avseende, för att som utredningen
framhåller trygga skyddsombudens behov av ledighet, anser regeringen
därför inte vara nödvändig.
Tillträdesrätt till främmande arbetsställe
Utredningen har vidare föreslagit att i de fall ombudet företräder arbets-
tagare som utför arbete på ett arbetsställe över vilket den egna arbetsgi-
varen inte råder så skall skyddsombudet ha tillträdesrätt till detta arbets-
ställe.
Regeringen delar utredningens bedömning att det finns ett behov av
tillträdesrätt för skyddsombud i den nu nämnda situationen. Regeringen
vill emellertid betona att det bara bör röra sig om en ren tillträdesrätt
som kan utövas gentemot den arbetsgivare som råder över arbetsstället.
I övrigt skall skyddsombudet agera i denna sin egenskap i förhållande
till den arbetsgivare vars arbetstagare han företräder. Regeringen anser
att det i 6 kap. 10 § bör införas ett nytt andra stycke av innebörd att om
skyddsombudet företräder en arbetstagare som utför arbete på ett arbets-
ställe över vilket dennes arbetsgivare inte råder är den arbetsgivare som
råder över arbetsstället skyldig att låta skyddsombudet få tillträde dit i
den omfattning som ombudet behöver för att fullgöra sitt uppdrag.
Skadestånd m.m.
Vad som sägs i 11 § om att arbetsgivare som bryter mot 10 § skall
ersätta uppkommen skada träffar också den arbetsgivare som enligt det
föreslagna nya andra stycket råder över ett arbetsställe och förvägrar
skyddsombud tillträde.
Utredningen har tagit upp frågan om också ledamot av skyddskom-
mitté skall tillerkännas tillträdesrätt. Utredningen har ansett att det
skulle föra alltför långt. Regeringen delar utredningens bedömning att
tillträdesrätten endast bör avse skyddsombud.
Utredningen har föreslagit att skyddsombud skall få tillträdesrätt först
efter det att en underrättelse skett till den som råder över arbetsstället.
Regeringen anser inte denna bestämmelse behövlig. Tillträdesrätten bör
gälla i och med att den egna arbetsgivaren underrättas om att skyddsom-
budet utsetts. Skulle den arbetsgivare som råder över arbetsstället vara
tveksam till att låta ett skyddsombud få tillträde kan han för säkerhets
skull alltid ta kontakt med skyddsombudets egen arbetsgivare eller den
fackliga organisationen.
Utredningen har slutligen föreslagit att lagen (1974:371) om rätte-
gången i arbetstvister inte skall vara tillämplig vid tvister beträffande
39
tillträdesrätten mellan skyddsombudet, eller dennes fackliga organisa- Prop. 1993/94:186
tion, och den arbetsgivare som råder över arbetsstället.
Lagen om rättegången i arbetstvister gäller för rättegången i tvister
om kollektivavtal och andra tvister som rör förhållandet mellan arbetsgi-
vare och arbetstagare. Den innebär i stort sett att talan förs vid Arbets-
domstolen antingen i första instans eller om målet fullföljs dit. Rege-
ringen instämmer i utredningens bedömning att lagen om rättegången i
arbetstvister inte bör vara tillämplig på en tvist som avser skyddsom-
buds tillträdesrätt enligt 10 § andra stycket eftersom tvisten inte gäller
förhållandet arbetsgivare - arbetstagare. Talan i ett sådant fall mot den
som råder över ett arbetsställe skall i stället prövas av allmän domstol.
SAF har uttryckt oro över att hemliga handlingar genom förslaget kan
komma i obehörigas händer, att det kan utgöra en risk för känsliga an-
läggningar samt att tillträdesrätten av den anledningen inte bör göras
ovillkorlig. Enligt regeringens uppfattning torde dock den sekretess som
gäller för ett skyddsombud enligt 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen vara till-
räcklig för att uppnå det skydd som SAF efterlyser.
Regeringens förslag: I arbetsmiljölagen införs en möjlighet att
ålägga den som har marknadsfört eller levererat en produkt och
som har skyddsansvar enligt 3 kap. 8 - 10 §§ att återkalla pro-
dukten eller att lämna varningsinformation. Genom detta komplet-
teras möjligheterna att ingripa i en kontroll av produkter på mark-
naden.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet s. 107 - 110).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan invändning.
Bakgrunden till regeringens förslag:
Produktsäkerhet
Arbetsmiljölagen innehåller inte bara bestämmelser om arbetsförhållan-
dena på arbetsställena utan även bestämmelser om produktsäkerhet, dvs.
krav på att produkter skall erbjuda betryggande säkerhet mot ohälsa och
olycksfall. Produktsäkerhetsreglema innebär ett leverantörsansvar för
tekniska anordningar och s.k. farliga ämnen, dvs. kemiska ämnen eller
produkter som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Arbetsmiljölagen
har därmed en funktion som produktsäkerhetslag på arbetsmiljöområdet.
De grundläggande bestämmelserna om leverantörsansvaret finns i 3
kap. 8 och 9 §§. Bestämmelsen i 3 kap. 8 § innebär att den som tillver-
40
kar, importerar, överlåter eller upplåter en teknisk anordning skall se Prop. 1993/94:186
till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och
olycksfall när den släpps ut på marknaden, avlämnas för att tas i bruk
eller när den ställs ut till försäljning. Bestämmelsen i 3 kap. 9 § innebär
att den som tillverkar, importerar eller överlåter ett farligt ämne skall
vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid
avsedd användning innebär risk från skyddssynpunkt.
Produktsäkerhetsreglema har ett vidsträckt tillämpningsområde. De
gäller varje produkt som kan användas yrkesmässigt oberoende av
användningen i det enskilda fallet (prop. 1976/77:149 s. 385 och 396).
I samband med 1991 års ändringar i arbetsmiljölagen fördes det in
nya bestämmelser om information vid marknadsföringen samt om pro-
duktinformation vid avlämnandet, bestämmelser som avsåg båda slagen
av produkter. I samband med de ändringar som gjordes år 1992 som ett
led i införlivandet av avtalet om det Europeiska ekonomiska samarbets-
området, EES-avtalet (Ds 1992:82, prop. 1991/92:170, bil. 9) fördes
begreppet ”släpps ut på marknaden” in i 3 kap. 8 §. Dessutom infördes
en särskild bestämmelse om vilka villkor som skall gälla när en teknisk
anordning ställs ut på mässor och liknande.
Produktsäkerhetsbestämmelsema i arbetsmiljölagen gäller framför allt
för ledet fram till dess en produkt avlämnas till brukarledet eller släpps
ut på marknaden. Genom 1991 års ändringar infördes emellertid också
en skyldighet för leverantör att på en tillsynsmyndighets begäran lämna
tillgängliga upplysningar om till vilka en produkt överlåtits eller upp-
låtits. Därigenom skall tillsynsmyndigheten kunna förhindra att en
bristfällig produkt sprids vidare eller genom information eller andra
åtgärder mot dem som förvärvat produkten kunna förebygga att den
medför skada i brukarledet. De angivna ändringarna avsågs sålunda ge
ökade möjligheter att ingripa mot levererade produkter. Tillsammans
med bestämmelserna om produktinformation skulle möjligheterna att
ingripa i leverantörsledet närma sig dem som produktsäkerhetslagen
(1988:1604) ger på konsumentområdet.
Möjligheterna att med stöd av arbetsmiljölagen ingripa med tvångsåt-
gärder på produktsäkerhetsområdet begränsar sig emellertid till att
kunna meddela förbud eller föreläggande enligt 7 kap. 7 § mot antingen
leverantör eller brukare. Det kan handla om att förbjuda en leverantör
att fortsätta leverera en produkt eller att förbjuda en eller flera arbetsgi-
vare att använda produkten i fråga. Det kan vidare handla om föreläg-
gande om märkning eller annan produktinformation eller föreläggande
om information vid marknadsföringen.
Produktkontroll
Arbetsmiljölagen innehåller också bestämmelser om produktkontroll,
dvs. bestämmelser om kontroll av att produkter uppfyller föreskrivna
krav på produktsäkerhet. I 4 kap. 1 och 2 § finns bemyndiganden att
meddela föreskrifter om provning eller annan kontroll av tekniska an-
ordningar eller farliga ämnen samt om godkännande eller annat bevis
41
om överensstämmelse som krav för avlämnande eller marknadstillträde Prop. 1993/94:186
för en produkt. Generella bestämmelser om provning och kontroll m.m.
finns dessutom i lagen (1992:1119) och förordningen (1993:1065) om
teknisk kontroll. Denna lagstiftning innehåller bl.a. bestämmelser om
riksprovplatser och andra organ som kan utföra föreskriven provning
och kontroll.
Regelsystemet för produktkontroll utformades vid arbetsmiljölagens
tillkomst med utgångspunkt från att krav på förhandsbedömning och
förhandsgodkännande skulle kunna meddelas för vissa produkter. Med
stöd av arbetsmiljölagens och även den tidigare arbetarskyddslagens
produktkontrollbestämmelser har ett flertal föreskrifter meddelats om
typgodkännande som förutsättning för avlämnande eller ibruktagande
samt om godkännande vid s.k. första besiktning av individuella pro-
dukter som förutsättning för att de skall få tas i bruk. Godkännande-
prövningen, som är en myndighetsuppgift, utförs av Arbetarskyddssty-
relsen eller av en riksprovplats. Föreskrivna krav på typgodkännande
finns beträffande flera slag av maskiner, byggnadsställningar m.m.
Godkännande vid individuell första besiktning krävs bl.a. för vissa
tryckkärl, hissar och andra lyftanordningar och entreprenadmaskiner.
EES-avtalet
Det hittillsvarande systemet med förhandskontroll av produkter som en
myndighetsuppgift håller nu på att omformas med anledning av EES-av-
talet, och anpassningen till EG:s system för provning och kontroll.
EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Genom avtalet införli-
vas de principer för fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital
som gäller inom EG. Vidare har Sverige genom avtalet åtagit sig att
införliva de rättsakter som avtalet hänvisar till. Bland dessa rättsakter
finns ett flertal s.k) produktdirektiv, dvs. EG-direktiv som anger de
krav som medlemsstaterna måste ställa på produkterna i fråga för att de
skall få släppas ut på marknaden.
För att skapa fri rörlighet för varor har EG inriktat sig på att ta bort
de s.k. tekniska handelshindren, bl.a. skiljaktiga nationella krav på pro-
dukter och på förfarandet för kontroll av att produktkraven är uppfyllda.
Principen om varors fria rörlighet grundar sig på artikel 30 i Romför-
draget. Principen, som efter ett rättsfall i EG-domstolen benämns Cassis
de Dijon-principen, innebär att en vara som lagligen får marknadsföras
i ett EU-land även fritt skall få säljas och användas i övriga EU-länder,
om inte särskilda skäl kan åberopas för motsatsen. Detta innebär att
särskilda nationella krav får ställas upp om det är nödvändigt för att
skydda hälsa och säkerhet m.m. (för i artikel 36 erkända intressen) och
regleringen inte är oproportionerlig i förhållande till det hinder för
varurörligheten som uppstår.
För vissa produkter har EG infört och kommer att införa gemensam-
ma regler som skall införas inom hela gemenskapen eller numera unio-
nen. Detta sker normalt i form av direktiv, som numera beslutas med
majoritetsbeslut enligt artikel 100 a i Romfördraget. Genom en råds- 42
resolution 1985 har det lagts fast en metod, ”the new approach”, för
harmonisering av reglerna för produkter. I produktdirektiv enligt den Prop. 1993/94:186
”nya metoden” anges de krav som skall införas i de nationella reglerna
för att en produkt skall få släppas ut på marknaden i form av relativt
allmänt hållna ”väsentliga säkerhetskrav”. Direktiven är totalharmonise-
rade, dvs. de innehåller alla regler som skall gälla för en viss produkt
och en medlemsstat får inte tillämpa avvikande regler. Det överlåts
sedan åt de europeiska standardiseringsorganen att utfärda harmonisera-
de standarder med tekniska specifikationer för produkterna. En produkt
som tillverkats enligt en sådan standard skall förutsättas uppfylla de
väsentliga säkerhetskraven. Den som har tillverkat produkten eller avser
att släppa ut den på marknaden skall om produkten överensstämmer
med direktivets krav förse den med ett särskilt EG-märke. Därigenom
anges inte bara att produkten uppfyller direktivets säkerhetskrav utan
också att den har genomgått föreskrivet förfarande för bedömning av
överensstämmelse. En närmare beskrivning av bedömning av överens-
stämmelse inom EG och EES finns i prop. 1991/92:170, bil 11, s. 39 f.
Produktdirektiv utformade enligt den nya metoden av särskild be-
tydelse för arbetslivsområdet är direktiven om enkla tryckkärl
(87/404/EEG), om maskiner (89/392/EEG), om personlig skyddsutrust-
ning (89/686/EEG) och om explosiva varor (93/15/EEG). Det sistnämn-
da direktivet har ännu inte införts i EES-avtalet.
Arbetarskyddsstyrelsen har införlivat direktiven om enkla tryckkärl,
maskiner och personlig skyddsutrustning genom olika föreskrifter.
Utöver produktdirektiv enligt den nya metoden finns det alltjämt
äldre produktdirektiv, som har en annan utformning med mer detal-
jerade tekniska krav och varierande bestämmelser om provning och
kontroll. De är i allmänhet utformade på ett sådant sätt att med-
lemsländerna kan låta bli att införa nationella regler eller ha avvikande
regler, så länge produkter som uppfyller direktivets krav inte hindras att
få tillträde till marknaden (s.k. optionella regler).
Sverige överger således med införlivandet av EES-avtalet det tidigare
systemet med förhandskontroll av produkter som en myndighetsuppgift.
Den provning och certifiering som i vissa fall skall äga rum innan en
produkt får släppas ut på marknaden är i EG:s ordning - och därmed i
den ordning som skall gälla i hela EES - av privaträttslig karaktär. Den
grundar sig på ett uppdrag mellan tillverkaren och det provande orga-
net. Dessa organ för provning och certifiering skall i och för sig upp-
fylla vissa kompetenskrav m.m. men de skall inte utföra kontrollen å
statens vägnar. De skall dessutom konkurrera med varandra på en fri
marknad.
Marknadskontroll
Med EG:s ordning kommer samhällets förhandskontroll att ersättas med
en marknadskontroll. Denna kontroll tar sikte på kontroll av produkter
som släppts ut på marknaden. Det förutsätts vara en statlig efterkontroll
av att tillverkare och andra som har släppt ut produkter på marknaden
har fullgjort sina förpliktelser.
43
EG:s produktdirektiv enligt den nya metoden förutsätter att medlems- Prop. 1993/94:186
länderna utför marknadskontroll. Detta tar sig uttryck i dels det grund-
läggande krav som finns i direktiven att alla nödvändiga åtgärder skall
vidtas för att säkerställa att endast produkter som uppfyller direktivets
krav och är säkra släpps ut på marknaden och tas i bruk, dels i de s.k.
säkerhetsklausuler som direktiven innehåller. Säkerhetsklausulema
ålägger varje medlemsstat att, om en EG-märkt produkt skulle kunna
innebära en säkerhetsrisk, vidta de åtgärder som behövs för att produk-
ten skall tas bort från marknaden och för att förbjuda utsläppandet på
marknaden och fri rörlighet för den. Vid ett ingripande skall EG-kom-
missionen underrättas, varefter ett särskilt förfarande för information
och prövning av ingripandet inleds.
I nyligen antagna riktlinjer för EG-märkningen (93/465/EEG) anges
en skyldighet för medlemsstaterna att, om de upptäcker oriktigt EG-
märkta produkter, se till att överträdelsen upphör. I sista hand kan
staterna även enligt dessa riktlinjer bli skyldiga att vidta åtgärder för att
förbjuda fortsatt utsläppande på marknaden och säkerställa att redan
utsläppta produkter återkallas. Vissa ändringar har också gjorts i säker-
hetsklausulerna med anledning av det angivna beslutet om EG-märket.
I EG:s allmänna produktsäkerhetsdirektiv (92/59/EEG) finns relativt
detaljerade bestämmelser om marknadskontroll som kan bli tillämpliga
i de fall det saknas direktiv enligt den nya metoden. Detta direktiv
gäller för alla produkter som är avsedda för eller sannolikt kommer att
användas av konsumenter för privat bruk och skall tillämpas i den mån
säkerhetsregler saknas i de produktspecifika direktiven. Produktsäker-
hetsdirektivet träder i kraft inom EG den 29 juni 1994.
Vad som nu sagts om tillämpningen av EG:s produktdirektiv gäller
efter EES-avtalets ikraftträdande samtliga stater inom EES. Det allmän-
na produktsäkerhetsdirektivet kan antas bli infört i avtalet genom ett
tilläggsbeslut till avtalet.
Den svenska produktsäkerhetslagen (1988:1604) ses för närvarande
över av produktsäkerhetsutredningen (dir. 1993:46) bl.a. med hänsyn
till produktsäkerhetsdirektivet. Ett delbetänkande om ändringar i pro-
duktsäkerhetslagen lämnades i september 1993 (SOU 1993:88). En
lagrådsremiss om vissa ändringar i produktsäkerhetslagen har nyligen
beslutats.
Regeringen har nyligen föreslagit vissa riktlinjer för organisationen
av en marknadskontroll av produkter till skydd för liv, hälsa och miljö
(prop. 1993/94:161). Förslagen och bedömningarna omfattar allmänna
riktlinjer för bl.a. kontrollen, fördelningen av ansvaret mellan olika
myndigheter, inrättandet av ett centralt samordnings- och kontaktorgan,
vilka befogenheter och sanktioner som bör finnas i marknadskontrollen
samt finansieringen.
Skälen för regeringens förslag: Genom EES-avtalet har Sverige
åtagit sig att i svensk rätt införliva bl.a. de produktdirektiv som avtalet
hänvisar till. Som har framgått av redogörelsen ovan har Arbetar-
skyddsstyrelsen också utfärdat föreskrifter som bl.a. införlivar de direk-
tiv som beslutats enligt den nya metoden. Nödvändiga lagändringar för
44
|
införlivandet gjordes genom 1992 års ändringar i arbetsmiljölagen efter Som har redogjorts för ovan innehåller produktdirektiven enligt den Genom övergång från förhandskontroll till marknadskontroll kommer Marknadskontrollen delas ofta in i två skeden - marknadsövervakning |
Prop. 1993/94:186 |
|
Krav på varning genom märkning Temporärt förbud mot tillhandahållande Krav på information till personer som kan utsättas för fara, t.ex. Förbud mot försäljning av en farlig produkt Krav på ett effektivt och omedelbart tillbakadragande av farliga Arbetsmiljölagen ger i sin nuvarande lydelse möjlighet att meddela Arbetarskyddsstyrelsen har i yttrande till utredningen påvisat behovet Regeringen finner mot den här bakgrunden att bland de tvångsmedel Regeringen delar i övrigt utredningens bedömning om utformningen |
45 |
lagen med de anpassningar som behövs till leverantörsansvaret och Prop. 1993/94:186
tillsynen enligt arbetsmiljölagen.
Som utredningen funnit ger en farlig produkt i de flesta fall samtidigt
upphov till överväganden om sälj förbud och om varningsinformation
eller återkallelse och övervägandena måste grundas på samma säker-
hetsmässiga bedömning. Samtliga tillsynsmedel måste därför ligga i en
hand, dvs. hos en tillsynsmyndighet enligt arbetsmiljölagen. Beslut om
varningsinformation och återkallelse bör fattas av Arbetarskyddsstyrel-
sen.
Hur marknadskontrollen skall bedrivas i praktiken bl.a. vad gäller
omfattningen av marknadsövervakningen och förfarandet när en farlig
produkt påträffas bör, mot bakgrund av de beslut som föranleds av
propositionen om Marknadskontroll för produktsäkerhet m.m., avgöras
inom ramen för de tillsynsuppgifter som Arbetarskyddsstyrelsen och
Yrkesinspektionen har.
Regeringen vill avslutningsvis beröra en fråga som avser marknads-
kontroll av maskiner. Som framgår ovan omfattar produktsäkerhetsbe-
stämmelserna i arbetsmiljölagen varje slag av produkt som kan använ-
das yrkesmässigt oberoende av användningen i det enskilda fallet. För
att t.ex. en maskin skall falla utanför dessa regler måste den vara så be-
skaffad att yrkesmässig användning av den är utesluten. Detta innebär
att i princip alla maskiner omfattas av bestämmelserna om produktsä-
kerhet i 3 kap. 8 § arbetsmiljölagen. Även t.ex. hushållsmaskiner kan
användas i barnomsorgsverksamhet och i annan yrkesmässig verksamhet
och faller därmed inom reglernas tillämpningsområde.
Vad som nu sagts innebär att marknadskontrollen enligt arbets-
miljölagen i princip kommer att kunna omfatta samtliga maskiner på
marknaden. Vid tillsyn och kontroll av maskiner som även marknads-
förs mot konsumenter bör Yrkesinspektionen och Arbetarskyddsstyrel-
sen samverka med Konsumentverket som central förvaltningsmyndighet
på konsumentområdet. Den direkta marknadsövervakningen när det
gäller maskiner som huvudsakligen är avsedda för privat bruk bör i stor
utsträckning kunna fullgöras av Konsumentverket som vid behov av åt-
gärder i påföljdsskedet samråder med Arbetarskyddsstyrelsen.
Regeringens förslag: Arbetarskyddsstyrelsen bemyndigas att
föreskriva att en särskild avgift (sanktionsavgift) skall betalas om
en överträdelse har skett av en föreskrift av visst slag. Avgiften
skall påföras den verksamhet där överträdelsen skedde. Om det
för överträdelsen har utfärdats föreskrift om sanktionsavgift skall
straff inte kunna dömas ut.
46
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens Prop. 1993/94:186
förslag men utredningen har, till skillnad från regeringen, föreslagit att
det på de områden där sanktionsavgifter kommer att införas fortforande
skall vara möjligt att väcka åtal och att utkräva personligt ansvar. Åtal
skall dock få väckas endast om det av särskilda skäl är påkallat ur
allmän synpunkt (se betänkandet s. 128 - 142).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller har
inte haft något att invända mot förslaget.
LO, TCO och SACO, vilka alla tillstyrkt förslaget, har pekat på att
tillämpningsområdet för sanktionsavgifter på sikt måste kunna utvidgas
så att de exempelvis kan tillämpas mot arbetsgivare som brister i sin
s.k. internkontroll.
SAF har avstyrkt förslaget. SAP har pekat på att utredningen inte på
ett övertygande sätt undanröjt de invändningar som tidigare utredningar
rest avseende främst svårigheterna att fastställa sanktionsavgiftens stor-
lek.
Byggentreprenörerna, vilka också avstyrkt förslaget, har pekat på att
med en sanktionsavgift som bygger på strikt ansvar och som påförs i
verksamheten kan det personliga ansvaret minska vilket kan få negativa
konsekvenser ur förebyggande synpunkt.
Bakgrunden till regeringens förslag: Huvudparten av föreskrifterna
i arbetsmiljölagstiftningen är inte direkt straffsanktionerade. Ett direkt
straffhot inträder i de flesta fall inte förrän Yrkesinspektionen eller
Arbetarskyddsstyrelsen i det enskilda fallet har meddelat ett föreläggan-
de eller ett förbud. Den som bryter mot ett föreläggande eller ett förbud
kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Endast fysiska perso-
ner kan dömas till straff.
Förelägganden och förbud kan förenas med vite som sätts ut på för-
hand. Vite kan riktas mot såväl fysiska som juridiska personer. Yrkes-
inspektionen eller Arbetarskyddsstyrelsen kan välja mellan att sätta ut
vite eller att meddela föreläggande alternativt förbud utan vite. Har vite
inte satts ut inträder i stället automatiskt straffhot enligt 8 kap. 1 §
arbetsmiljölagen. Om vite har satts ut kan å andra sidan inte dömas till
straff.
I arbetsmiljölagen finns också bestämmelser om direkta straffsanktio-
ner som inte förutsätter förelägganden eller förbud. Straffbestämmelser-
na finns i 8 kap. 2 §. Straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år
respektive enbart böter beroende på vilken föreskrift som avses. Liksom
vid överträdelser av förelägganden och förbud är det endast den fysiska
person som har det straffrättsliga ansvaret som kan dömas. Det rör sig
här huvudsakligen om föreskrifter om vissa formella förfaranden och
om preciserade villkor eller förbud som meddelats av Arbetarskyddssty-
relsen med stöd av 4 kap. 1-8 §§ arbetsmiljölagen. Utmärkande för
dessa föreskrifter är att det föreskrivna handlingsmönstret är så fixerat
att det är förhållandevis lätt att avgöra om en överträdelse skett. Direkta
straffpåföljder i arbetsmiljölagstiftningen finns också när det gäller vissa
bestämmelser i lagen, t.ex. bestämmelser om minderåriga.
I utredningen har redogjorts för viss statistik. Uppgifterna har häm- 47
tats från bl.a. sammanställningar som gjorts vid Arbetarskyddsstyrelsen
och Yrkesinspektionen. När det gäller överträdelser av direkt straffbe- Prop. 1993/94:186
lagda bestämmelser i arbetsmiljölagen framgår att domstolsprövning
under 1992 skett i 47 fall. I det alldeles övervägande antalet tall, där
prövningen lett till en fällande dom, har påföljden stannat vid 40 dags-
böter eller mindre. Den vanligaste typen av fäll har här varit bristande
besiktning av tekniska anordningar. Av statistiken framgår vidare att ett
stort antal anmälningar rörande just besiktningar av tekniska anordning-
ar inte lett till annat än åtalsunderlåtelse eller att åklagaren inte förmått
styrka brott.
I början av åttiotalet infördes i brottsbalken en ny förverkandebestäm-
melse som angav att om det med anledning av ett brott begånget i utöv-
ningen av näringsverksamhet uppkommit en otillbörlig förtjänst eller
besparing, får värdet därav förklaras förverkat. I propositionen (prop.
1981/82:142 s. 77) angavs att den nya bestämmelsen på vissa områden
kunde behöva kompletteras med sanktionsavgifter riktade mot företag.
Utan att lägga något lagförslag angavs i propositionen vissa riktlinjer
som skulle gälla för ett sådant avgiftssystem. Enligt departementschefen
skulle detta kunna användas på områden där regelöverträdelser var
särskilt ffekventa eller speciella svårigheter förelåg att beräkna storleken
av den vinst eller besparing som uppnås i det enskilda fallet. Vidare
angavs att avgifter endast borde få förekomma inom speciella klart
avgränsade rättsområden, att det skulle vara möjligt att förutse hur stor
avgiften skulle bli i det enskilda fallet, att ett strikt ansvar förutsatte att
överträdelser på området inte kunde ske på annat sätt än som en följd
av uppsåt eller oaktsamhet, att något hinder inte skulle föreligga att låta
de straffrättsliga bestämmelserna vara kvar vid sidan om samt att man i
viss utsträckning skulle kunna överlämna åt de administrativa myndig-
heter som var verksamma på området att ålägga avgiftsskyldighet.
Departementschefen betonade också vikten av att avgiftssystem på nya
områden infördes först efter noggranna överväganden om behov före-
ligger.
Sanktionsavgifter har införts i lagstiftningen på flera områden. Ex-
empel härpå är miljöskyddsavgift enligt miljöskyddslagen (1969:387),
överlastavgift enligt lagen (1972:345) om överlastavgift, byggnadsavgift
och tilläggsavgift enligt plan- och bygglagen (1987:10) och skattetillägg
enligt taxeringslagen (1990:324). Från det arbetsrättsliga området kan
nämnas övertidsavgift enligt arbetstidslagen (1982:673). Arbetsgivare
som inte iakttar gällande bestämmelser beträffande övertid kan tvingas
att betala en avgift som beräknas utifrån hur mycket otillåten övertid
som tagits ut. Frågor om övertidsavgift prövas av allmän domstol efter
ansökan av allmän åklagare.
Skälen för regeringens förslag: Straff, dvs. i första hand böter och
fängelse, kan enligt svensk rätt endast fysiska personer dömas till. För
brott som begås i näringsverksamhet kan sålunda endast den fysiska
person som har det straffrättsliga ansvaret dömas.
Överträdelser av arbetsmiljöbestämmelser görs ofta inom ramen för
verksamhet där många människor medverkar. För att straffansvar skall
kunna utkrävas måste utredning ske av den personliga skuld som en 48
utpekad gärningsman har till det inträffade. Det är ofta svårt. Det kan
t.ex. vara osäkert vilket reellt inflytande över händelseförloppet någon Prop. 1993/94:186
som varit formellt ansvarig haft. Vidare är det ofta uppenbart att bristen
i arbetsmiljön är resultatet av att någon inom företaget har gjort sig
skyldig till en vårdslöshet utan att man kan peka på vem som gjort det.
Från åklagarhåll har vidare framkommit att en klar överträdelse av
t.ex. ett besiktningskrav kan kräva en tidsödande förundersökning om
var inom företaget vårdslösheten ligger formellt och reellt. Straffrättsligt
är detta avgörande för domstolens bedömning. Resultatet av det tids-
ödande arbetet kan, trots att ett fel uppenbarligen blivit begånget, bli att
inget ansvar går att utkräva. Ett på detta sätt ineffektivt sanktionssystem
riskerar att minska respekten för de sanktionerade reglerna.
Mot bakgrund av dessa synpunkter förordar regeringen att det i
arbetsmiljölagen införs en möjlighet att föreskriva sanktionsavgifter för
överträdelser mot vissa föreskrifter. Härvid avses en konstruktion med
strikt ansvar där avgifter kan påföras den verksamhet där överträdelsen
skedde.
Avgörande för regeringens förslag är den effektivisering av sank-
tionssystemet som kan vinnas om man kan begränsa erforderlig utred-
ning till att gälla endast själva överträdelsen. Tanken är därvid att man
inte skall behöva mer eller mindre resultatlöst satsa resurser på att
belägga hos vem inom en organisation uppsåtet eller oaktsamheten bak-
om överträdelsen närmast är att söka. Administrativt och processekono-
miskt uppnås motsvarande lättnader. Åklagarens resurser kan mera
användas på områden där större utsikter finns att nå påtagliga resultat.
Byggentreprenörerna har pekat på att med utredningens förslag till en
strikt sanktionsavgift kan det personliga ansvaret i linjeorganisationen
minska, något som kan få negativa konsekvenser ur förebyggande syn-
punkt.
Regeringen är medveten om att förslaget kan uppfattas som att det
personliga ansvaret i någon mån minskar. Mot detta skall dock ställas
att, såsom reglerna idag är utformade, saknas i många fall möjlighet att
utkräva personligt ansvar trots att fel har blivit begångna. Med hänsyn
härtill anser regeringen att övervägande skäl talar för ett införande av
sanktionsavgifter.
Regeringen övergår härefter till frågan om på vilka områden sank-
tionsavgifter kan anses lämpliga. Regeringens bedömning är att effekti-
vitetsvinster och motsvarande resursbesparing främst står att vinna när
det gäller överträdelser av föreskrifter om formella förfaranden eller
preciserade åtgärder. Det rör sig om överträdelser som är direkt straff-
belagda i arbetsmiljölagen och inte förutsätter förelägganden eller för-
bud.
Enligt 4 kap. 1 och 2 §§ får Arbetarskyddsstyrelsen, efter regering-
ens bemyndigande, meddela föreskrifter om bl.a. produktkontroll be-
träffande tekniska anordningar samt krav på tillstånd i vissa fall. Enligt
3 § samma kapitel får Arbetarskyddsstyrelsen efter bemyndigande av
regeringen meddela föreskrifter bl.a. beträffande skyldighet att föra
förteckning eller register. Liknande bestämmelser finns i 8 § samma
kapitel beträffande föreskrifter om skyldighet att göra anmälan eller 49
lämna uppgifter till en tillsynsmyndighet eller att förvara handlingar
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 186
som har betydelse från skyddssynpunkt. Genom den ändring som nu Prop. 1993/94:186
föreslås beträffande denna paragraf (se avsnitt 10.1) skall föreskrifterna
också kunna gälla upprättande av handlingar som har betydelse från
skyddssynpunkt. Regeringen har i arbetsmiljöförordningen (1977:1166)
givit Arbetarskyddsstyrelsen nödvändiga bemyndiganden beträffande
dessa paragrafer.
Regeringen anser att föreskrifter utfärdade med stöd av ovan nämnda
paragrafer är lämpliga områden för sanktionsavgifter. När det gäller
dessa föreskrifter kan man dessutom klart presumera att överträdelser
inte förekommer annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Om
det exempelvis konstateras att en arbetsgivare inte genomfört föreskri-
ven kontroll av en teknisk anordning bör han alltså kunna påföras en
sanktionsavgift.
LO, TCO och SACO, vilka alla tillstyrkt ett införande av sanktionsav-
gifter, har framhållit att det relativt begränsade området för sanktions-
avgifter på sikt måste kunna utvidgas. LO och TCO har pekat på att
sanktionsavgiftema borde kunna användas inom internkontrollområdet
(3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen) beträffande bl.a. kravet på handlingspla-
ner m.m.
Arbetarskyddsstyrelsen har framhållit att de själva bör ges frihet att
avgöra på vilka områden sanktionsavgifter skall få förekomma.
Regeringen anser det vara av vikt att sanktionsavgifter endast införs
på ett avgränsat område där det relativt lätt kan fastställas om en över-
trädelse skett eller inte. Det nu angivna området uppfyller dessa krav.
Att ge Arbetarskyddsstyrelsen frihet att helt bestämma detta område
skulle enligt regeringen föra för långt. Regeringen vill också framhålla
att sanktionsavgifter framstår som mindre lämpliga när det gäller upp-
rättande av handlingsplaner och andra krav som avser internkontroll.
Om ett system med sanktionsavgifter införs med sikte på internkontrol-
len riskerar man att intresset förskjuts från innehållet i kontrollen som
helhet till de direkt sanktionerade förfarandena. Genom den tidigare
nämnda ändringen i 4 kap. 8 § skall regeringen eller, efter regeringens
bestämmande, Arbetarskyddsstyrelsen kunna meddela föreskrifter om
skyldighet att upprätta handlingar som har betydelse från skyddssyn-
punkt (se avsnitt 10.1). Bestämmelsen tar sikte på annan skyddsansvarig
än den egna arbetsgivaren. Av liknande skäl som anförts när det gäller
internkontrollen är också detta ett mindre lämpligt område för sank-
tionsavgifter. Lagrådet har föreslagit att möjligheten att meddela före-
skrifter om skyldighet att upprätta handlingar som har betydelse från
skyddssynpunkt förs in i ett nytt andra stycke i 4 kap. 8 §. Vidare
föreslår Lagrådet att det i kapitlet om sanktionsavgifter beträffande 4
kap. 8 § endast görs en hänvisning till det första stycket. Därigenom
kommer bemyndigandet att föreskriva om sanktionsavgifter inte att
omfatta det nu nämnda området. Regeringen ansluter sig till Lagrådets
synpunkter och har utformat lagförslaget i överensstämmelse med detta.
Regeringen föreslår mot bakgrund av vad som sagts att det i arbets-
miljölagen införs en möjlighet att föreskriva att en särskild avgift skall
betalas om överträdelse har skett av en föreskrift som har meddelats 50
med stöd av ett bemyndigande i något avseende som anges i 4 kap. 1-3
eller 8 § första stycket. Avgiften skall betalas även om överträdelsen Prop. 1993/94:186
inte har skett uppsåtligt eller av oaktsamhet. Den skall påföras den
verksamhet där överträdelsen skedde.
Avgiften bör inte vara avdragsgill vid taxering. En kompletterande
bestämmelse om detta bör införas i kommunalskattelagen (1928:370).
Enligt regeringens uppfattning bör det på arbetsmiljöområdet vara ett
oavvisligt krav att avgiftsbeloppet kan beräknas på förhand och inte
fastställs i efterhand med utgångspunkt från omständigheterna i det
enskilda fallet. Regeringen förordar därför en bestämmelse om att Arbe-
tarskyddsstyrelsen, när styrelsen väl föreskriver en särskild avgift,
anger hur avgiften skall beräknas. Viktigt är, enligt regeringens mening,
att avgiftsbeloppet skall kunna fastställas direkt med ledning av den
angivna beräkningsgrunden.
SAF, som motsatt sig ett införande av sanktionsavgifter, har pekat på
de svårigheter som kommer att finnas med att fastställa avgifterna.
Arbetarskyddsstyrelsen har också, trots att man tillstyrkt förslaget,
framhållit att svårigheter kan komma att uppstå vid fastställande av
kriterier för avgiftens beräkning.
Regeringen är medveten om att Arbetarskyddsstyrelsens arbete med
att utfärda föreskrifter om sanktionsavgifter kan bli omfattande. Rege-
ringen ser det emellertid som en fullt möjlig uppgift att på det begrän-
sade område som nu föreslagits utforma föreskrifter om sanktionsav-
gifter. Arbetarskyddsstyrelsens tillstyrkande av förslaget måste också
ses som en bekräftelse på att fördelarna med ett sådant system över-
väger nackdelarna.
Innan en avgift av förordat slag påförs behövs emellertid en prövning
av om en överträdelse faktiskt har skett. Denna prövning bör i princip
utföras av domstol. Eftersom avgiften ligger vid sidan om straffansvaret
förordar regeringen att frågan om utdömande av sanktionsavgift prövas
av länsrätt.
Det åsyftade resultatet med förslaget är att man skall uppnå en effek-
tivisering av sanktionssystemet och administrativa lättnader. Detta resul-
tat nås, enligt regeringen, bäst om talan om påförande av avgiften förs
av Yrkesinspektionen eller Arbetarskyddsstyrelsen. Regeringen förordar
att så sker. Tillsynsmyndigheten får ju antas redan vara insatt i ärendet
och skulle under alla förhållanden haft att initiera prövningen. För
åklagarmyndigheterna innebär det förordade förfarandet en resursbe-
sparing, eftersom antalet av tillsynsmyndigheterna påkallade förunder-
sökningar i arbetsmiljöärenden samtidigt kan antas minska.
Regeringen föreslog i remissen till Lagrådet att det i ett mål om
påförande av sanktionsavgift skulle krävas prövningstillstånd för pröv-
ning i kammarrätt. Lagrådet har anfört att skälen för dispensprövning i
de nu aktuella målen närmare bör övervägas och redovisas i proposi-
tionen.
Enligt ett förslag som föreslås träda i kraft den 1 oktober 1994 (prop.
1993/94:133) skall regler om prövningstillstånd i kammarrätt införas.
Av propositionen framgår att det inte är fråga om att införa ett generellt
system om prövningstillstånd. Frågan skall i stället prövas för varje 51
måltyp, under beaktande av vissa allmänna principer. Ett krav på prov-
ningstillstånd bör användas främst i de fall målet prövats av en förvalt- Prop. 1993/94:186
ningsmyndighet innan det prövats av länsrätt. Av propositionen framgår
emellertid att det finns måltyper som lämpar sig väl för ett system med
prövningstillstånd, även om det inte prövats av en förvaltningsmyndig-
het innan det når länsrätt.
Som tidigare nämnts skall frågor om påförande av sanktionsavgift
prövas av länsrätten efter ansökan av Yrkesinspektionen eller Arbetar-
skyddsstyrelsen. Som regeringen senare kommer till skall en avgift
kunna jämkas eller efterges om det skulle vara oskäligt att påföra av-
giften enligt angiven beräkningsgrund. Förslaget innebär således att
sedan tillsynsmyndigheten konstaterat att en överträdelse skett skall
myndigheten ta ställning till om det finns förutsättningar för att jämka
eller efterge avgiften.
Numera krävs prövningstillstånd i hovrätten för bl.a. bötesmål. De
nu föreslagna sanktionsavgifterna påminner om böter. Såvitt avser
frågan om prövningstillstånd finns inte anledning att behandla mål om
sanktionsavgift på annat sätt än bötesmål. Till detta kommer att det
enligt regeringens mening är av stor vikt att reaktionen mot det företag
som begår överträdelsen kommer relativt omgående vilket förutsätter ett
lagakraftvunnet avgörande med viss snabbhet. Regeringen anser mot
denna bakgrund att den nu aktuella måltypen är lämplig att omfattas av
krav på prövningstillstånd i kammarrätt.
Frågor om påförande av sanktionsavgifter kan förutsättas bli enkla ur
handläggningssynpunkt. Det får antas att en arbetsgivare, ställd inför
det faktum att han brustit i exempelvis kontrollen av en tekniska anord-
ning, inte kommer att ha några invändningar mot att han påförs avgif-
ten. Regeringen förordar därför att avgift även skall kunna åläggas efter
ett föreläggande av den handläggande tillsynsmyndigheten. Om före-
läggandet godtas av den som föreläggandet riktar sig mot, skall detta
gälla som lagakraftvunnet avgörande som meddelats av domstol.
Utredningen har föreslagit att de straffrättsliga sanktionerna skall
finnas kvar även på de områden där det föreskrivits sanktionsavgifter.
Åtal ska dock få väckas endast om det av särskilda skäl är påkallat ur
allmän synpunkt. En sanktionsavgift skall också kunna efterges om det
till följd av straff, företagsbot eller förverkande som följer på överträ-
delsen eller av annan orsak skulle vara oskäligt att påföra avgiften.
Arbetarskyddsstyrelsen har framhållit att man inte ser någon anled-
ning att parallellt ha kvar möjligheten att döma till straff på sådana
områden där sanktionsavgifter införs.
SAF, som visserligen avstyrkt ett införande av sanktionsavgifter, har
för det fall sådana införs motsatt sig att det parallellt skall finnas kvar
en möjlighet att döma till straff. Om ett sådant system införs bör åtal
kunna väckas endast om det av synnerliga skäl är påkallat ur allmän
synpunkt.
Regeringen finner anledning att först ta upp de direkt straffsanktione-
rade reglerna i sin helhet. Av 8 kap. 2 § arbetsmiljölagen framgår att
för brott mot vissa föreskrifter kan följa böter eller fängelse i högst ett
år medan det för brott mot andra föreskrifter endast kan följa böter. Av 52
den statistik utredningen redovisat framgår att under den aktuella perio-
den har aldrig dömts till fängelsepåföljd för brott enbart mot en i arbets- Prop. 1993/94:186
miljölagen direkt straffsanktionerad föreskrift. Mot denna bakgrund
framstår det inte motiverat att ha kvar fängelsepåföljden i straffskalan
för brott mot nu aktuella föreskrifter. Regeringen föreslår därför att på-
följden fängelse tas bort från straffskalan.
När det gäller frågan om att ha kvar möjligheten att väcka åtal på det
område där sanktionsavgifter kommer att gälla gör regeringen den be-
dömningen att det allmänt sett är mindre lämpligt att ha två parallella
sanktionssystem. När det gäller det väl avgränsade område som rege-
ringen nu föreslår att sanktionsavgifter införs på får sanktionsavgiften
anses vara en tillräcklig reaktion från samhällets sida. Avsikten är också
att systemet med sanktionsavgifter skall erbjuda ett effektivare sank-
tionssystem än de nuvarande straffrättsliga sanktionerna. Det bör i sam-
manhanget framhållas att det alltid finns en möjlighet för Yrkesinspek-
tionen att rikta förelägganden eller förbud mot arbetsgivaren för att få
denne att rätta sig efter sina skyldigheter i fortsättningen.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det skall finnas en
möjlighet att efterge avgiften. Utredningen har föreslagit att avgiften får
efterges om det till följd av straff, företagsbot eller förverkande, som
följer på överträdelsen, eller av någon annan orsak skulle vara oskäligt
att påföra avgiften. Med hänsyn till att regeringen nu föreslår att det
skall ske en avkriminalisering på de områden där det kommer att före-
skrivas sanktionsavgifter måste den aktuella bestämmelsen ges en annan
utformning. Möjlighet att jämka avgiften bör även införas. Regeringen
föreslår därför att avgiften får jämkas eller efterges om det skulle vara
oskäligt att påföra avgiften. Det skall vara möjligt att jämka eller efter-
ge avgiften om det skulle leda till uppenbart obilligt resultat. Bestäm-
melsen gör det möjligt att beakta arbetsgivarens goda tro och övriga
omständigheter, såsom motivet för handlandet. Bestämmelsen bör dock
tillämpas varsamt så att den förebyggande effekten inte går förlorad. En
viss ledning bör kunna hämtas i Arbetsdomstolens praxis såvitt gäller
jämkning av allmänt skadestånd.
Regeringens bedömning: Reglerna om överklagande av Arbetar-
skyddsstyrelsens beslut bör inte ändras nu.
Utredningens förslag: Möjligheten att överklaga till regeringen tas
bort. Arbetarskyddstyrelsens beslut skall kunna överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningen skall börja i länsrätt. Prövningstillstånd
skall krävas för prövning i kammarrätt (se betänkandet s. 152 - 168).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt att möjlig-
heten att överklaga till regeringen ersätts med en domstolsprövning.
53
Arbetarskyddsstyrelsen, LO och TCO har dock ansett att nuvarande Prop. 1993/94:186
regler på detta område bör behållas.
Skälen till regeringens bedömning: År 1984 drogs riktlinjerna upp
för regeringens befattning med besvärsärenden (prop. 1983/84:120, bet.
1983/84:KU23, rskr. 1983/84:250). Enligt riktlinjerna bör regeringen i
så stor utsträckning som möjligt avlastas sådana ärenden som inte krä-
ver politiska ställningstaganden.
Sedan 1952 är Sverige bundet av Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
Enligt konventionen skall envar, när det gäller att pröva hans civila
rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till en opartisk och offentlig
rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol
som upprättats enligt lag.
Mot bakgrund av konventionen och för att tillmötesgå dess krav
infördes den 1 juni 1988 lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut (rättsprövningslagen). Lagen ger möjlighet att få ett
ärende prövat av Regeringsrätten om vissa förutsättningar är uppfyllda.
Rättsprövningslagen gällde från början till utgången av 1991 men har
därefter förlängts och gäller nu till och med utgången av 1994.
Rättsprövningslagen ses för närvarande över av Fri- och rättighets-
kommittén (Ju 1992:01). Kommittén kommer att avge sitt betänkande
vid halvårsskiftet 1994. Kommittén skall enligt sina direktiv (dir.
1991:119) ta ställning till om den svenska domstolskontrollen av för-
valtningsbeslut bör förbättras så att en generell möjlighet till dom-
stolsprövning införs. I uppdraget ingår att överväga hur en framtida
reglering bör vara utformad på området.
Regeringen anser att de ärenden det nu är fråga om inte omedelbart
är av den arten att de enligt 1984 års riktlinjer bör avlastas regeringen.
Regeringen anser tvärtom att det är av värde att regeringen kan påverka
bedömningen av hur olika intressen skall vägas mot varandra. Om man
bara ser till riktlinjerna från 1984 anser regeringen således att det inte
finns anledning att ändra reglerna om överklagande.
Enligt regeringens uppfattning bör vidare Fri- och rättighetskommit-
téns kommande betänkande avvaktas innan en slutlig ställning tas till
frågan om en omläggning till domstolsprövning av arbetsmiljöärendena.
Regeringens förslag: Någon förändrad avgränsning av arbets-
ställebegreppet görs inte. Vissa redaktionella ändringar görs
dock.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se
betänkandet s. 174 - 177).
54
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft något att Prop. 1993/94:186
invända mot de begränsade förändringar som utredningen föreslår.
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har understrukit vikten av att den
naturliga ramen för det övergripande arbetsmiljöarbetet ej bör begränsas
till arbetsstället utan bör omfatta företaget eller verksamheten i sin
helhet.
LO framhåller att 1992 års arbetsrättskommitté i sitt fortsatta arbete
noggrant skall pröva denna fråga i samband med översynen av sam-
verkansreglerna i arbetsmiljölagen.
Bakgrunden till regeringens förslag: I första hand samverkansbe-
stämmelserna i 6 kap. arbetsmiljölagen, men även bestämmelserna i den
under år 1991 införda 3 kap. 2 a § om ett ansvar för arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet samt vissa bestämmelser om tillsyn i 7
kap. arbetsmiljölagen, utgår från ett arbetsställebegrepp.
Av 6 kap. 2 § arbetsmiljölagen framgår att på arbetsställe, där minst
fem arbetstagare regelbundet sysselsätts, skall bland arbetstagarna utses
ett eller flera skyddsombud. Av 3 kap. 2 a § tredje stycket framgår att
arbetsgivare skall se till att det på arbetsställe i hans verksamhet finns
en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliterings-
verksamhet. Ett ytterligare exempel kan tas från 7 kap. 5 §. Enligt den-
na paragraf har tillsynsmyndighet tillträde till arbetsställe och får där
göra undersökningar och ta prov.
Enligt förarbetena till arbetsmiljölagen skall med arbetsställe förstås
det lokala avgränsade område inom vilket arbetsgivare i och för sin
verksamhet bedriver arbete, oavsett om detta utförs i arbetslokal, i det
fria eller under jord.
Arbetsmiljökommissionen anför i sitt betänkande Arbete och hälsa
(SOU 1990:49) att det kan ifrågasättas om inte arbetsställebegreppet i
arbetsmiljölagen behöver kompletteras och utvecklas. När det gäller
arbetsgivares och arbetstagares möjligheter att lokalt avgränsa arbets-
stället anser kommissionen att det kan finnas behov av att i lagstiftning-
en utveckla vissa grundkrav. Arbetsställebegreppet, bl.a. som ram för
partssamverkan, bör därför enligt kommissionen ses över.
Arbetsmiljökommissionens synpunkter togs upp i den proposition som
följde på kommissionens betänkande. I sitt förslag (prop. 1990/91:140
s. 49) anknöt departementschefen till den i arbetsmiljölagen befintliga
terminologin beträffande arbetsställebegreppet. Departementschefen
framhöll dock särskilt att när det gäller anpassnings- och rehabiliterings-
arbetet är det viktigt att frågorna behandlas både lokalt och i ett över-
gripande sammanhang. Hur man lyckas hitta lämpliga möjligheter till
omplacering beror t.ex. i stor utsträckning på vilka olika arbetsuppgifter
som finns tillgängliga. Här är det viktigt att inte låta organisatoriska
eller lokalmässiga gränser försvåra arbetet. Finns det inom en verksam-
het arbetsställen som ligger nära varandra kan det ofta vara naturligt att
de samverkar eller bedriver gemensamt anpassnings- och rehabilite-
ringsarbete. Drivs de gemensamt, framhöll departementschefen, kan det
inte anses nödvändigt att varje arbetsställe har en separat uppbyggd
organisation. 55
Skälen för regeringens förslag:
Arbetsställebegreppet i 6 kap. arbetsmiljölagen
Samverkansreglerna i 6 kap. arbetsmiljölagen skiljer sig på flera sätt
från lagens regler i övrigt. De sanktioneras genom bestämmelser om
förbud mot att hindra skyddsombuds och skyddskommittéledamots
verksamhet och anslutande regler om skadeståndstalan. Föreläggande
eller förbud från tillsynsmyndigheten kan inte användas för att genom-
driva krav enligt 6 kap. Reglerna i kapitlet kompletteras genom avtal
mellan arbetsmarknadens parter och alltså inte genom myndighetsföre-
skrifter.
Enligt sina direktiv skall 1992 års arbetsrättskommitté se över sam-
verkansreglema i arbetsmiljölagen och deras förhållande till medbestäm-
mandelagens inflytanderegler samt föreslå de ändringar som föranleds
av översynen. Arbetsmiljölagsutredningen har samrått med Arbetsrätts-
kommittén om översynen av hithörande frågor.
I arbetsmiljölagsutredningens uppdrag har bl.a. ingått att utreda en
avgränsning av arbetsställebegreppet. Att avgränsa arbetsställebegreppet
1 6 kap. arbetsmiljölagen berör emellertid det sakliga innehållet i lagens
samverkansregler. En sådan avgränsning bör enligt regeringens mening
anknyta till de ändringar som kan komma att bli följden av Arbetsrätts-
kommitténs översyn. Ändringar bör således anstå till dess Arbetsrätts-
kommittén sett över samverkansreglerna i arbetsmiljölagen och deras
förhållande till medbestämmandelagens inflytanderegler. Regeringen
lägger därför nu inte fram något förslag i denna del.
Redaktionella ändringar
Bestämmelserna i 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen behandlar i första och
andra styckena arbetsgivarens s.k. internkontroll (att systematiskt plane-
ra, leda och kontrollera verksamheten m.m.). Här används inte ordet
arbetsställe, utan det talas om ”riskerna i verksamheten”. I tredje styck-
et, som behandlar arbetsgivarens arbetsanpassnings- och rehabiliterings-
verksamhet, sägs däremot att sådan verksamhet skall finnas ”på arbets-
ställe i hans verksamhet”. Denna utformning av 3 kap. 2 a § gör att an-
vändningen i tredje stycket av ordet arbetsställe kan föranleda tolknings-
svårigheter. Det enligt regeringens bedömning bästa sättet att undvika
missförstånd vid tillämpningen är att slopa ordet arbetsställe i 3 kap.
2 a §. Regeringen förordar att så sker.
I 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen ges regler om tystnadsplikt för den
som deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på ar-
betsställe. I konsekvens med det ovan sagda förordar regeringen att
ordet arbetsställe tas bort även ur denna paragraf.
I nuvarande 3 kap. 6 § talas om när två eller flera samtidigt driver
verksamhet på ”samma arbetsställe”. För att undvika att sammanbland-
ning sker med arbetsställebegreppet i samverkansreglerna i 6 kap. för-
ordar regeringen att den ändringen görs att man i paragrafen i stället
Prop. 1993/94:186
56
anger att det rör sig om en situation där två eller flera samtidigt be- Prop. 1993/94:186
driver verksamhet på ”ett gemensamt arbetsställe”.
I nuvarande 3 kap. 7 § tredje stycket talas det om att det bör ske
samordning av skyddsåtgärder på ”arbetsstället” samt att arbetsgivare
m.fl. skall följa de anvisningar som den samordningsansvarige ger. Av
samma skäl som ovan anförts bör det i stället anges att det är fråga om
”ett gemensamt arbetsställe”.
Regeringens förslag: Bemyndigandet i 4 kap. 8 § arbets-
miljölagen kompletteras för att göra det möjligt att föreskriva om
skyldighet för andra skyddsansvariga än arbetsgivare att upprätta
planer och liknande dokument. Förslaget föranleds av bestämmel-
ser i EG:s byggplatsdirektiv och EG:s direktiv om utvinningsindu-
strin.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
(se rapporten s. 20-22).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan invändning. SAF anser att det föreslagna bemyndi-
gandet bör begränsas till byggarbetsplatser och utvinningsindustrin.
Bakgrunden till regeringens förslag: Arbetsgruppen har redovisat
de EG-rättsakter i form av direktiv som berör arbetsmiljöområdet och
som beslutats av EG efter den 31 juli 1991. Rättsakterna skall tillföras
EES-avtalet, vilket innebär att Sverige kommer att behöva införliva
även dessa direktiv i svensk rätt (se om införlivande av produktdirektiv
i avsnitt 6).
Utgångspunkten för införlivandet är att detta även i de nu aktuella
fallen skall ske genom föreskrifter från Arbetarskyddsstyrelsen med stöd
av bemyndigandena i arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen. De
flesta av de direktiv som förutsätts läggas till EES-avtalet kan införlivas
av Arbetarskyddsstyrelsen utan att några lagändringar behöver göras. I
detta och det följande avsnittet tas de direktiv upp för vilka lagändringar
krävs.
Rådets direktiv 92/57'/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid
tillfälliga eller rörliga byggarbetsplatser (byggplatsdirektivet) anger
minimikrav på arbetsmiljön vid byggnads- och anläggningsarbete. Det
föreskriver skyldigheter för den för vars räkning ett sådant arbete ut-
förs, dvs. byggherren, ”project supervisor”, vilket närmast motsvarar
ställföreträdare för byggherren, samordnare/samordningsansvarig, ar-
betsgivare, företagare utan anställda samt arbetstagare.
Enligt direktivets artikel 3.1 skall byggherren eller ”the project su-
pervisor” (byggledaren) utse en eller flera samordningsansvariga för
57
hälsa och säkerhet på en sådan byggarbetsplats där det finns fler än en Prop. 1993/94:186
entreprenör.
Enligt direktivets artikel 3.2 skall byggherren eller byggledaren se till
att ”a safety and health plan” är upprättad i enlighet med artikel 5 b
innan byggarbetsplatsen inrättas. Enligt artikel 5 b skall samordnaren
upprätta eller låta upprätta en sådan plan, vilken skall innehålla reglerna
för byggarbetsplatsen samt en beskrivning av de särskilda åtgärder som
avser särskilt farliga arbeten. Dessa räknas upp i bilaga II till direktivet.
Vidare finns det två direktiv om utvinningsindustrin. Det ena är
rådets direktiv 92/91 /EEG om minimikrav för att förbättra skyddet för
säkerhet och hälsa för arbetstagare i utvinningsindustrin med borrnings-
verksamhet. Det andra är rådets direktiv 92/104/EEG om minimikrav för
att förbättra skyddet för säkerhet och hälsa för arbetstagare i ut-
vinningsindustrin med överjords- och underjordsarbete. De två direkti-
ven har i stort sett likalydande innehåll.
I de två direktivens artikel 3.3 finns en identisk bestämmelse av
följande innebörd. Den arbetsgivare, som i enlighet med nationell lag-
stiftning eller praxis råder över ett gemensamt arbetställe, skall samord-
na genomförandet av alla åtgärder som gäller arbetstagares säkerhet och
hälsa. Denne arbetsgivare skall vidare i ett "safety and health docu-
ment” redovisa syftet med samordningen samt åtgärderna och rutinerna
för att genomföra dem. Samordningen skall inte påverka de enskilda
arbetsgivarnas skyldigheter enligt ramdirektivet.
Skälen för regeringens förslag: De refererade artiklarna i dessa tre
direktiv ställer således krav på att ett dokument av visst slag skall upp-
rättas, något olika benämnt och med olika krav på innehåll i byggplats-
direktivet respektive direktiven om utvinningsindustrin. Skyldigheten
att efterleva dokumentationskravet har i byggplatsdirektivet lagts på
byggherren, ställföreträdaren för honom, respektive samordningsan-
svarig. I de två andra direktiven har skyldigheten lagts på den arbetsgi-
vare som råder över arbetsstället.
Krav av det här slaget, dvs. krav av mer formell natur att upprätta
dokument/handlingar, finns inte i arbetsmiljölagen för de nu aktuella
skyddsansvariga grupperna. Ett sådant krav finns endast för arbetsgivare
i dennes egen verksamhet. Genom 1991 års ändringar i arbetsmiljölagen
(prop. 1990/91:140) infördes en ny bestämmelse i 3 kap. 2 a § med
krav på vad som i regel benämns arbetsgivarens internkontroll. Enligt
denna skall arbetsgivaren i den utsträckning som verksamheten kräver
dokumentera arbetsmiljön och arbetet med den. Därvid skall handlings-
planer upprättas.
Dokumentationskravet skall gälla för alla arbetsgivare i deras egen
verksamhet. Kravet har därför förts in som en generell föreskrift i
arbetsmiljölagens föreskrifter om arbetsgivarens skyldigheter. Läget är
emellertid ett annat när det gäller de nu angivna EG-rättsaktema. Doku-
mentationskravet har här inte samma generella räckvidd för de skydds-
ansvariga som berörs. De nu aktuella kraven gäller endast vid bygg-
nadsarbeten och arbeten med mineralutvinning.
Det finns mot denna bakgrund inte någon grund för att införa ett 58
generellt dokumentationskrav för de aktuella grupperna, dvs. för bygg-
herren, för den som råder över ett arbetsställe respektive för samord- Prop. 1993/94:186
ningsansvarig eller den sådant ansvar överlåtits till. Det bör istället
överlämnas till den föreskrivande myndigheten att i sina föreskrifter
ange när dokumentationskravet skall gälla. Det närmare införlivandet av
rättsakterna i övrigt kommer dessutom att ske genom föreskrifter från
Arbetarskyddsstyrelsen med stöd av lagens bemyndiganden. Genom att
delegera normgivningen i detta fall till myndighetsnivån ges också
förutsättningar för att på ett smidigt sätt införliva eventuella kommande
dokumentationskrav i EG-direktiv.
Ett annat alternativ, som arbetsgruppen berör, är att i arbets-
miljölagen föra in ett dokumentationskrav för de aktuella grupperna
begränsat till byggnadsarbete och arbete i utvinningsindustrin, med
möjlighet till föreskrifter enligt bemyndigandet i 4 kap. 10 §. En sådan
lösning, liksom den lösning som SAF förordar att begränsa bemyndi-
gandet, kräver emellertid ändringar i arbetsmiljölagen varje gång det
tillkommer nya dokumentationskrav i EG-direktiv som tillförs EES-
avtalet. Detta ter sig opraktiskt i förhållande till en ren bemyndigande-
bestämmelse.
Vad som sagts leder fram till att ett tillägg bör göras i bemyndigan-
dena i 4 kap. arbetsmiljölagen. Det som ligger närmast till hands är då
att komplettera 4 kap. 8 §, som innehåller ett bemyndigande att med-
dela föreskrifter om förvaring av handlingar som har betydelse från
skyddssynpunkt. Arbetarskyddsstyrelsen kan sedan utnyttja bemyndi-
gandet med hänsyn till åtagandena i EES-avtalet.
Regeringens förslag: Bemyndigandet i 4 kap. 10 § arbets-
miljölagen kompletteras med ett nytt stycke som gör det möjligt
att föreskriva om utvidgade skyldigheter för den som ensam eller
gemensamt med familjemedlem bedriver verksamhet utan anställd
(ensamföretagare). Förslaget föranleds av bestämmelser i EG:s
byggplatsdirektiv.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag,
(se rapporten s. 22-24).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnat det utan invändning. SAF anser att det föreslagna bemyn-
digandet bör begränsas till byggarbetsplatser. Svea Hovrätt föreslår att
utvidgningen istället görs i 3 kap. 5 § arbetsmiljölagen.
Bakgrunden till regeringens förslag: I artikel 10 i byggplatsdirekti-
vet (se även föregående avsnitt) anges skyldigheter för andra än arbets-
givare. Enligt artikelns punkt 1 skall ”self-employed persons”, dvs.
ensamföretagare följa de krav som anges i vissa artiklar i byggplats-
direktivet, ramdirektivet, rådets direktiv 89/655/EEG om minimikrav
för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning
59
i arbetet och rådets direktiv 89/656/EEG om minimikrav för säkerhet Prop. 1993/94:186
och hälsa vid arbetstagares användning av personlig skyddsutrustning på
arbetsplatsen. Dessutom skall företagaren beakta direktiv från den sam-
ordningsansvarige.
Enligt 3 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen är den som ensam
eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet
utan anställd skyldig att följa vad i denna lag och med stöd därav har
föreskrivits i fråga om teknisk anordning och farligt ämne samt beträf-
fande gemensamt arbetsställe.
I fråga om gemensamt arbetsställe gäller enligt 3 kap. 6 § arbetsmil-
jölagen att de som driver verksamhet på arbetsstället skall samråda och
gemensamt verka för att åstadkomma tillfredsställande skyddsförhållan-
den.
Samordningsansvaret vid byggnads- eller anläggningsarbete samt vid
fast driftsställe som är gemensamt arbetsställe för flera verksamheter
regleras i 3 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Enligt bestämmelsen skall de
arbetsgivare som inte är samordningsansvariga och de som arbetar där
följa de anvisningar som den samordningsansvarige lämnar i samord-
ningssyfte (se i fråga om detta ansvar även avsnitt 5.1).
Skälen för regeringens förslag: Ensamföretagaren är således i fråga
om skyldigheter liksom även i fråga om skydd på gemensamt arbets-
ställe i nu angivna hänseenden jämställd med arbetsgivare. Dessutom
måste företagaren följa vad som föreskrivits i fråga om teknisk anord-
ning och farligt ämne. De skyldigheter som följer av artikel 10 i bygg-
platsdirektivet är emellertid mer långtgående än så.
De krav som ställs på skyddsåtgärder genom hänvisningen i artikel
10 innebär att ensamföretagaren måste, vid ett införlivande av bygg-
platsdirektivet, åläggas ett direkt skyddsansvar vid byggnads- och an-
läggningsarbete på ett gemensamt arbetsställe för sin egen hälsa och
säkerhet. Företagaren skall vara skyldig att bära personlig skyddsutrust-
ning, använda endast sådan arbetsutrustning som uppfyller vissa krav
samt även i övrigt vidta direkta skyddsåtgärder (se bl.a. bilaga IV till
byggplatsdirektivet).
Med hänsyn till att ett utvidgat skyddsansvar för ensamföretagare för
närvarande endast är aktuellt för byggarbetsplatser men att det inte är
uteslutet att det genom tillkommande EG-rättsakter kan bli aktuellt även
för andra områden bör utvidgningen göras möjlig genom ett tillägg i en
relevant bemyndigandebestämmelse. Genom en sådan lösning kan
skyddsansvarets omfattning bl.a. anpassas till de åtaganden som Sverige
gör i den fortsatta utvecklingen av EES-avtalet. Lösningen blir i princip
densamma som valdes i föregående avsnitt. En sådan lösning överens-
stämmer med principen att det direkta införlivandet av EG-rättsakter på
arbetsmiljöområdet bör ske på myndighetsnivån. Att som Svea Hovrätt
föreslår göra den nödvändiga utvidgningen i 3 kap. 5 § ter sig mindre
lämpligt och gör det nödvändigt att ändra arbetsmiljölagen vid tillkom-
mande direktiv med bestämmelser om ensamföretagare av liknande in-
nebörd som byggplatsdirektivet. Däremot bör det i denna paragraf göras
en hänvisning till 4 kap. 10 § arbetsmiljölagen.
60
Regeringen föreslår i enlighet med vad som sagts att det införs ett Prop. 1993/94:186
nytt föreskriftsbemyndigande som ett andra stycke i 4 kap. 10 § arbets-
miljölagen. Bemyndigandet skall ge möjlighet att föreskriva att ensam-
företagare skall vara skyldiga att följa arbetsmiljölagen och föreskrifter
med stöd av lagen även i andra avseenden än som framgår av 3 kap.
5 § andra stycket. Arbetarskyddsstyrelsen förutsätts även i detta fall
utnyttja bemyndigandet inom ramen för åtagandena i EES-avtalet.
Regeringens bedömning: De skyldigheter som åläggs genom
direktiv 92/85/EEG om gravida kvinnor, den som nyligen fött
barn och den som ammar föranleder inte några ändringar i arbets-
miljölagen.
Arbetsgruppens bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning (se rapporten s. 24-28).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat bedömning-
en utan invändning. LO anser dock att det kvarstår oklarheter om hur
arbetsmiljölagen kan tillämpas på gravida kvinnor och deras foster.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Rådets direktiv
92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa i arbetet för
gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen fött barn eller am-
mar är ett minimidirektiv och innehåller till att börja med regler om
arbetsgivarens kartläggning och bedömning samt krav på åtgärder när
det gäller risker på grund av exponering för farliga ämnen m.m., pro-
cesser och arbetsförhållanden i övrigt (artikel 4 - 6). Artikel 6 innehål-
ler förbud för den som är gravid respektive den som ammar att utföra
vissa i en bilaga till direktivet angivna arbetsuppgifter.
Direktivet innehåller vidare bestämmelser om begränsningar av natt-
arbete (artikel 7) samt i övrigt arbetsrättsliga bestämmelser om ledighet
i samband med nedkomsten och ledighet för undersökningar under
graviditeten (artikel 8 och 9), förbud mot uppsägning i samband med
graviditeten (artikel 10) samt regler om lön och oförändrade anställ-
ningsförhållanden under ledighet och omplacering m.m. (artikel 11).
Direktivet träder inom EU i kraft i oktober 1994. Till den tidpunkten
skall medlemsstaterna ha uppfyllt direktivets krav antingen genom lag-
stiftning eller genom att försäkra sig om att arbetsmarknadens parter för
in motsvarande bestämmelser i kollektivavtal. I det sistnämnda fallet
skall medlemsstaten svara för de bestämmelser som är nödvändiga för
att garantera resultatet av direktivets regler.
Som framgår av vad som sagts om innehållet i direktivet består det
av bestämmelser av olika karaktär. Direktivet innehåller dels skyddsbe-
stämmelser när det gäller säkerhet och hälsa, dels bestämmelser som rör
anställningsavtalet och förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstaga-
re, dvs. huvudsakligen rent arbetsrättsliga bestämmelser.
61
Skälen för regeringens bedömning: Även direktivet om gravida Prop.
kvinnor förutsätts bli tillfört EES-avtalet genom ett tilläggsbeslut, varför
det måste kunna införlivas i svensk rätt.
Införlivandet av direktivet berör, såvitt gäller skyddsbestämmelserna,
arbetsmiljölagen. När det gäller de arbetsrättsliga bestämmelserna be-
rörs ett flertal lagar, såsom lagen (1978:410) om rätt till ledighet för
vård av barn, m.m. och lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Regeringen delar arbetsgruppens bedömning att direktivets skydds-
bestämmelser, inklusive bestämmelserna om nattarbete, är sådana att de
kan införlivas utan att några ändringar i arbetsmiljölagen behöver göras.
Arbetsgruppen har emellertid tagit upp en särskild fråga till diskussion
i det här sammanhanget nämligen behovet av regler till skydd för fost-
ret. Frågan har väckts av LO i en skrivelse till Arbetsmarknadsdepar-
tementet den 21 oktober 1992 angående arbetsmiljölagens tillämpning
på den gravida kvinnan och fostret (A92/2319/AL).
Övriga bestämmelser i direktivet avser i stor utsträckning rätt till
ledighet eller omplacering och villkoren vid sådana åtgärder. Dessa
frågor behandlas för närvarande i Utredningen om ledighetslagstiftning-
en (A 1993:01, dir. 1992:98).
LO har i den angivna skrivelsen hemställt att den då pågående Ar-
betsmiljölagsutredningen skulle genom tilläggsdirektiv få i uppdrag att
förtydliga arbetsmiljölagen så att det klart framgick att lagen omfattar
gravida kvinnor och deras foster. LO framhöll att i uppdraget för ut-
redaren även borde ingå att beakta EG-direktivet om gravida kvinnor.
Eftersom det aktuella direktivet finns bland de direktiv som skall
läggas till EES-avtalet har den begärda översynen fått anstå till det nu
aktuella arbetet.
Regeringen delar arbetsgruppens bedömning att det inte kan råda
någon tvekan om att arbetsmiljölagen ger möjligheter att ingripa mot
alla de risker som innebär ett direkt hot mot en gravid kvinnas hälsa
och säkerhet i den mån hon är sysselsatt i en verksamhet som omfattas
av lagen.
Frågan om skydd för foster berördes i förarbetena vid arbetsmiljö-
lagens tillkomst (prop. 1976/77:149 s. 248 - 249) med anledning av att
ett särskilt bemyndigande om föreskrifter om skydd för särskilt utsatta
grupper av arbetstagare fördes in i arbetsmiljölagen. Enligt vad som
därvid anfördes borde risker för foster beaktas inom ramen för detta
bemyndigande. Bestämmelsen finns numera i 4 kap. 6 §. Arbetar-
skyddsstyrelsen har med stöd av bemyndigandet utfärdat vissa föreskrif-
ter, som bl.a. syftar till att skydda havande kvinnor och deras foster.
I EG-direktivet om gravida kvinnor anges i artikel 1.1 att syftet med
direktivet är att införa åtgärder som stimulerar förbättringar av säkerhet
och hälsa i arbetet för gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen
fött barn eller som ammar. Av bestämmelserna i övrigt samt av ingres-
sen till direktivet framgår inte direkt att direktivet skulle avse något
annat än skydd för den havande kvinnan samt den nyblivna eller am-
mande modem. I bilaga I - som anger sådana faktorer, processer eller
arbetsförhållanden som kräver arbetsgivarens bedömning och åtgärder -
1993/94:186
62
anges däremot sådana biologiska respektive kemiska faktorer/ämnen Prop. 1993/94:186
som ”endanger the health of pregnant women and the unborn child”.
Regeringen delar arbetsgruppens uppfattning att EG-direktivet bör
tolkas så att den havande kvinnan och fostret skall ses som en enhet ur
risksynpunkt. Det finns inte heller något i övrigt i direktivet som gör
det nödvändigt att föra in några ytterligare regler i arbetsmiljölagen om
skyldigheter att skydda fostret.
Regeringen anser liksom arbetsgruppen med hänsyn till bl.a. uttalan-
dena i förarbetena att det bör vara möjligt att med stöd av gällande
lydelse av arbetsmiljölagen utfärda föreskrifter till skydd för arbets-
tagare som är gravida, där föreskrifterna även tar hänsyn till riskerna
för fostret. Det bör därvid också vara möjligt att beakta de synpunkter
som framförts av LO. Några lagändringar behövs således inte.
1 kap. Lagens ändamål och tillämpningsområde
1 §
Lagens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt
att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö.
Paragrafen, som anger arbetsmiljölagens ändamål, har getts en ny
lydelse. Motiven för detta finns i avsnitt 4.
I paragrafens första led uttrycks den grundläggande inriktningen i ar-
betsmiljölagen, nämligen det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Lagens
ändamål i denna del är således att förebygga ohälsa och olycksfall i
arbetet.
Arbetsmiljölagen är emellertid inte bara inriktad på det förebyggande
arbetsmiljöarbetet. En god arbetsmiljö förutsätter också att mänskliga
behov i vid bemärkelse beaktas (prop. 1976/77:149 s. 220). I paragra-
fens andra led sägs därför att lagens ändamål är att även i övrigt uppnå
en god arbetsmiljö.
3 §
Vid tillämpning av 2-4 och 7-9 kap. skall med arbetstagare likställas
1. den som genomgår utbildning,
2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring
eller som deltar i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret.
Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall lik-
ställas med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 §§. I
fråga om elever finns dessutom särskilda bestämmelser i 6 kap. 17 och
18 §§.
63
I fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs om prop. 1993/94:186
arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet ut-
förs.
Paragrafens första stycke har justerats med anledning av att ytter-
ligare en paragraf tillförts lagens tredje kapitel. Stycket har utformats i
enlighet med vad Lagrådet föreslagit.
2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet
1 §
Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets
natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.
Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsätt-
ningar i fysiskt och psykiskt avseende.
Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin
egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör
hans eget arbete.
Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att
arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan
medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och för-
läggning av arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall
undvikas eller begränsas.
Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social
kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgif-
ter.
Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjligheter
till personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande
och yrkesmässigt ansvar.
Från 1 kap. 1 § p. 1 har till denna paragraf, som ett nytt första stycke,
flyttats bestämmelsen om att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med
hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i
samhället. Skälen till denna omflyttning har angetts i avsnitt 4.
3 kap. Allmänna skyldigheter
1§
Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas med beaktande av kra-
ven på arbetsmiljöns beskaffenhet enligt 2 kap.
Bestämmelsen är ny. Den innehåller i sak ingen ny reglering. Motive-
ringen finns i avsnitt 4.
Kopplingen mellan å ena sidan de krav på arbetsmiljöns beskaffenhet
som ställs upp i 2 kap. och å andra sidan bestämmelserna i detta kapitel
om arbetsgivares med fleras skyldigheter när det gäller att skapa en god
arbetsmiljö klargörs genom den nya bestämmelsen.
64
Prop. 1993/94:186
Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verk-
samheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller kraven i
denna lag och i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Han
skall utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten
och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Åtgärder som inte kan
vidtas omedelbart skall tidsplaneras.
Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver dokumen-
tera arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid
upprättas.
Arbetsgivaren skall vidare se till att det i hans verksamhet finns en på
lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksam-
het för fullgörande av de uppgifter som enligt denna lag och enligt 22 kap.
lagen (1962:381) om allmän försäkring vilar på honom.
I paragrafens första stycke har endast gjorts redaktionella ändringar.
Skälen för detta finns i avsnitt 4.
I paragrafens tredje stycke har orden ”på arbetsställe” strukits. Som
framgår av motiveringen i avsnitt 9 är även den ändringen av redaktionell
natur.
I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför skall denna lag och med
stöd därav meddelade föreskrifter iakttagas i tillämpliga delar. Detsamma
gäller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verk-
samhet utan att ha arbetstagare anställd, dock ej om verksamheten be-
drives endast av medlemmar av samma familj.
Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkes-
mässig verksamhet utan anställd är skyldig att följa vad i denna lag och
med stöd av den har föreskrivits i fråga om teknisk anordning och ämne,
som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, samt beträffande gemensamt
arbetsställe.
Av 4 kap. 10 § framgår att föreskrifter får meddelas om skyldigheter
även i andra avseenden.
Paragrafen har tillförts ett nytt tredje stycke i vilket det hänvisas till 4
kap. 10 §. Motiveringen finns i avsnitt 10.2.
När två eller flera samtidigt driver verksamhet på ett gemensamt ar-
betsställe, skall de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma
tillfredsställande skyddsförhållanden.
\br och en av dem skall också se till att han inte genom sin verksamhet
eller sina anordningar på det gemensamma arbetsstället utsätter någon
som arbetar där för risk för ohälsa eller olycksfall.
65
5 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 186
I första stycket har den ändringen gjorts att uttrycket ”samma arbets- Prop. 1993/94:186
ställe” bytts ut till uttrycket ”ett gemensamt arbetsställe”. Bakgrunden till
detta ges i avsnitt 9.
Andra stycket är nytt. Enligt ett propositionsuttalande (prop. 1973:130
s. 172) avsågs med den ursprungliga bestämmelsen, som överensstämmer
med nuvarande, bl.a. att uttrycka en skyldighet för företagen på ett ge-
mensamt arbetsställe att inte genom sin verksamhet eller anordningarna
där utsätta någon som arbetar där för risk för ohälsa eller olycksfall. I
förtydligande syfte har därför nu ett nytt andra stycke införts. Det bör
framhållas att bestämmelsen självfallet inte inskränker varje arbetsgivares
ansvar gentemot sina egna arbetstagare.
Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig för
samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemen-
samt arbetsställe för verksamheten. Om fast driftsställe är gemensamt
arbetsställe för flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället
motsvarande ansvar. Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon
av dem som bedriver arbete på arbetsstället.
I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första stycket
kan de som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha
ansvar för samordningen.
Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se till att
1. arbetet med att förebygga risker för ohälsa och olycksfall samordnas
på det gemensamma arbetsstället,
2. arbete tidsplaneras på det sätt som behövs för att förebygga risker
för ohälsa och olycksfall till följd av att olika verksamheter pågår på ar-
betsstället,
3. allmänna skyddsanordningar inrättas och underhålls och allmänna
skyddsregler för arbetsstället utfärdas,
4. ansvaret för de speciella skyddsanordningar som kan behövas för ett
visst eller vissa arbeten klargörs, och
5. personalutrymmen och sanitära anordningar inrättas på arbetsstället
i behövlig omfattning.
Övriga arbetsgivare och de som arbetar på det gemensamma arbets-
stället skall följa de anvisningar som den samordningsansvarige lämnar.
Närmare motivering till ändringarna finns i avsnitt 5.1.
Tredje stycket är nytt. Det utgör ett förtydligande och har sitt ursprung
i tidigare gjorda motivuttalanden (prop. 1973:130 s. 105 - 106 samt prop.
1976/77:149 s. 263).
Det föreslagna fjärde stycket motsvaras av sista meningen i det gällande
tredje stycket. Det ansluter till samtliga punkter i det föreslagna tredje
stycket.
Den som råder över ett arbetsställe skall se till att det på arbetsstället
finns sådana fasta anordningar att den som arbetar där utan att vara 55
arbetstagare i förhållande till honom inte utsätts för risk för ohälsa eller
olycksfall. Han skall även se till att andra anordningar som finns på ar- prop. 1993/94:186
betsstället kan användas utan sådan risk.
Den som anlitar inhyrd arbetskraft för att utföra arbete i sin verksamhet
skall vidta de skyddsåtgärder som behövs i detta arbete.
Första stycket ersätter 7 kap 8 § arbetsmiljölagen. Den som råder över
ett arbetsställe har tidigare, med stöd av sistnämnda bestämmelse, kunnat
åläggas ett ansvar först efter ett föreläggande eller förbud från Yrkesin-
spektionen. Bestämmelsen i sin nya lydelse lägger ett direkt ansvar på den
som råder över ett arbetsställe i dennes förhållande till arbetstagare som
utför arbete där utan att vara anställda hos honom. Den närmare moti-
veringen finns i avsnitt 5.2.
Bestämmelsen tar sikte på anordningar över vilka bara den som råder
över arbetsstället disponerar. Det kan röra sig om fasta anordningar så-
som lastkajer som används av distributionsarbetare vid avlämnande av
varor till butiker, varuhus, restauranger eller lager. Det kan också gälla
mobila lastanordningar som tillhandahålls arbetstagare som utför loss-
nings- eller lastningsarbete utan att vara arbetstagare i förhållande till den
som råder på arbetsstället. Ett annat exempel utgör fasta tillbehör till
byggnader såsom utslagsvaskar, om dessa exempelvis används av utifrån
kommande städpersonal. Även mer lösa föremål såsom lastkärror som
främmande personal måste använda som ett led i den verksamhet som
bedrivs på arbetsstället hör hit.
Det ansvar som åläggs den som råder på ett arbetsställe i denna be-
stämmelse är dels att se till att ur skyddssynpunkt nödvändiga fasta anord-
ningar finns på arbetsstället dels att se till att dessa anordningar och de
andra anordningar som tillhandahålls på arbetsstället är säkra från
skyddssynpunkt.
Det finns här också anledning att framhålla att det finns ett samband
mellan den nu föreslagna rådighetsbestämmelsen och bestämmelserna om
gemensamma arbetsställen i 3 kap. 6 och 7 §§. Sistnämnda bestämmelser
omfattar skyldigheter att se till att även sådan personal som nu avses, på
arbetsstället skyddas mot risker för ohälsa och olycksfall.
Bestämmelsen i andra stycket är ny. Den tidigare gällande möjligheten
för Yrkesinspektionen att med stöd av 7 kap. 8 § arbetsmiljölagen rikta
föreläggande eller förbud mot den som råder över ett arbetsställe har
också ansetts tillämplig då någon hyrt in arbetskraft. Här görs nu en
särskild reglering beträffande dessa fall med ett lite annorlunda direkt
ansvar än vad som avses i första stycket.
Bestämmelsen innebär ett särskilt skyddsansvar för företag som anlitar
inhyrd personal att utföra arbete i sin verksamhet. Regeln tar främst sikte
på sådan uthyrning av arbetskraft som avses i lagen (1993:440) om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Ibland används dock, t.ex.
inom byggbranschen, uttryckssättet att låna arbetskraft. Därmed avses
vanligen ett slags uthyrning av arbetskraft. Utryckssättet hänger samman
med att ”utlånaren” ofta driver en liknande verksamhet som ”inlånaren”.
Ersättning behöver då inte lämnas på annat sätt än att arbetskraft tillhan-
dahålls. Även dessa fall träffas av bestämmelsen.
67
De långsiktiga arbetsmiljökraven ligger fortfarande kvar på arbetsgiva- Prop. 1993/94:186
ren, det vill säga den som hyr ut arbetskraften. När det gäller de arbets-
miljöåtgärder som behövs i det aktuella arbetet skall en rimlig fördelning
göras mellan den arbetsgivare som hyrt in arbetskraften och den arbetsgi-
vare som hyrt ut arbetskraften. Hur denna fördelning i detalj skall göras
måste bli beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Bestämmel-
sen ger uthyrare och inhyrare anledning att precisera hur skyddsansvaret
mellan dem skall vara fördelat.
I 7 kap 8 § föreskrivs om skyddsansvar i vissa fall för den som upplåter
en lokal, ett markområde eller ett utrymme under jord för arbete eller
som personalutrymme.
Som ovan anförts har det så kallade rådighetsansvaret i 7 kap. slopats
och ersatts med ett direkt ansvar i 3 kap. 12 §. Med hänsyn till detta är det
endast nödvändigt med en hänvisning till 7 kap. då det gäller det så kalla-
de upplåtaransvaret. Denna hänvisning återfinns nu i denna bestämmelse.
4 kap. Bemyndiganden
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetarskyddssty-
relsen kan meddela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan eller läm-
na uppgifter till en tillsynsmyndighet eller att förvara handlingar som har
betydelse från skyddssynpunkt.
I samma ordning får meddelas föreskrifter om skyldighet att upprätta
handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt.
Ändringen är föranledd av åtagandena enligt EES-avtalet och gör det
möjligt att föreskriva om skyldighet att upprätta handlingar även för andra
skyddsansvariga än arbetsgivare. Motiveringen till ändringen finns i av-
snitt 10.1.
Regeringen har ansett att sanktionsavgifter är mindre lämpliga då det
gäller en skyddsansvarigs skyldighet att upprätta handlingar som har
betydelse från skyddssynpunkt (se avsnitt 7). Lagrådet har därför före-
slagit att möjligheten att meddela föreskrifter om skyldighet att upprätta
handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt förs in i ett nytt andra
stycke. Samtidigt föreslår Lagrådet att det i kapitlet om sanktionsavgifter
beträffande 4 kap. 8 § endast görs en hänvisning till första stycket. Däri-
genom kommer bemyndigandet i 8 kap. 5 § inte att omfatta föreskrifter
om skyldighet att upprätta handlingar som har betydelse från skyddssyn-
68
punkt enligt denna paragraf. Regeringen ansluter sig till Lagrådets syn- Prop. 1993/94:186
punkter och har utformat lagförslaget i enlighet med detta.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetarskyddssty-
relsen får meddela de ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffen-
het och om allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön som behövs för
att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.
I samma ordning får meddelas föreskrifter om att den som ensam eller
gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan an-
ställd skall följa vad i denna lag och med stöd av den har föreskrivits om
skyldigheter i andra avseenden än som framgår av 3 kap. 5 § andra styck-
et.
Den allmänna motiveringen till denna bestämmelse finns i avsnitt 10.2.
Ändringen är föranledd av åtagandena enligt EES-avtalet. Tillägget be-
hövs för att kunna införliva de delar i byggplatsdirektivet (92/57/EEG)
som avser ensamföretagares skyldigheter, vilka går längre än vad som
följer av arbetsmiljölagens nuvarande bestämmelser. Företagaren skall
bl.a. vara skyldig att bära personlig skyddsutrustning, använda endast
sådan arbetsutrustning som uppfyller vissa krav samt även i övrigt vidta
direkta skyddsåtgärder.
6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m.m.
Skyddsombud får inte hindras att fullgöra sina uppgifter.
Om ett skyddsombud företräder en arbetstagare som utför arbete på ett
arbetsställe över vilket dennes arbetsgivare inte råder är den arbetsgivare
som råder över arbetsstället skyldig att låta skyddsombudet få tillträde dit
i den omfattning som ombudet behöver för att fullgöra sitt uppdrag.
Skyddsombud får ej med anledning av sitt uppdrag ges försämrade
arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget upphör skall
arbetstagaren vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och anställningsvill-
kor, vilka överensstämmer med eller är likvärdiga med dem som skulle ha
rått om han ej hade haft uppdraget.
Ändringen innebär att det i paragrafen införs ett nytt andra stycke.
Genom det nya stycket ges skyddsombud rätt att få tillträde till främ-
mande arbetsställen. Rätten skall gälla i förhållande till den som råder
över arbetsstället. Med ”den som råder” avses samma kategorier som i
3 kap. 7 och 12 §§. Det behöver dock inte här vara fråga om ett ge-
mensamt arbetsställe. De arbetstagare som avses är nämligen inte bara
anställda hos entreprenörer och liknande utan även inhyrda arbetstagare.
I sistnämnda fall behöver det ju inte röra sig om ett arbetsställe där
flera bedriver verksamhet.
Skyddsombudets befogenheter gentemot den som råder över arbets-
stället är i paragrafen begränsad till en tillträdesrätt. Det är den ordina-
69
rie arbetsgivaren som skall svara för att skyddsombudet får underlag för Prop. 1993/94:186
sin verksamhet i form av deltagande i planering, utbildning, ledighet,
information etc. Med stöd därav och sina iakttagelser på det främmande
arbetsstället kan skyddsombudet vidta de åtgärder som står till buds
enligt 6 kap., bl.a. hänvändelse till Yrkesinspektionen enligt 6 a § och
avbrytande av arbete enligt 7 § i avvaktan på yrkesinspektionens ställ-
ningstagande. Skyddsombuds hänvändelse till arbetsgivare enligt nämn-
da paragrafer skall ske till den ordinarie arbetsgivaren även när det
gäller missförhållanden på främmande arbetsställen.
Skyddsombudets tillträdesrätt förutsätter inte någon särskild under-
rättelse till den som råder över arbetsstället. Det är tillräckligt att
skyddsombudet vid sitt besök visar att han som skyddsombud företräder
de arbetstagare som utför arbetet på det främmande arbetsstället.
Bryter en arbetsgivare som råder över arbetsstället mot den skyldig-
het han har att bereda skyddsombudet tillträde kan han ådra sig skade-
ståndsskyldighet enligt 11 §. Det som i den paragrafen sägs om arbets-
givare träffar också den arbetsgivare som råder över ett arbetsställe.
Mål om tillämpning av 10 och 11 §§ handläggs enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister. I fråga om talan mot arbets-
tagare eller, i fall som avses i 10 § andra stycket, mot den som råder
över ett arbetsställe gäller dock vad som är föreskrivet om rättegång i
allmänhet.
Lagen om rättegången i arbetstvister gäller för rättegången i tvister
om kollektivavtal och andra tvister som rör förhållandet mellan arbetsgi-
vare och arbetstagare. Den innebär att talan i vissa fall inleds i Arbets-
domstolen som första instans och i övriga fall inleds vid tingsrätt med
rätt att fullfölja talan till Arbetsdomstolen. Lagen om rättegången i ar-
betstvister skall inte tillämpas på en tvist som avser skyddsombuds
tillträdesrätt enligt 10 § andra stycket eftersom tvisten inte gäller för-
hållandet arbetsgivare - arbetstagare. Talan i ett sådant fall mot den
som råder över ett arbetsställe skall i stället prövas av allmän domstol.
Vad som sägs i 5 §, 70 § första och tredje styckena samt 77-14 §§
skall tillämpas på motsvarande sätt på ledamot av skyddskommitté.
Ändringen är föranledd av att den tillträdesrätt som tillerkänns skydds-
ombud i 10 § andra stycket inte skall gälla också för ledamot av skydds-
kommitté.
70
7 kap Tillsyn
Prop. 1993/94:186
Yrkesinspektionen får gentemot den som har skyddsansvar enligt 3
kap. 2-12 och 14 §§, 5 kap. 3 § första stycket eller 6 § i detta kapitel
meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att denna lag eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.
I beslut om föreläggande eller förbud kan Yrkesinspektionen sätta ut
vite.
Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett föreläg-
gande, får Yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Om ett föreläggande har meddelats beträffande någon åtgärd till vilken
det krävs bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen
(1987:10) men sådant lov inte beviljas, upphör föreläggandet att gälla
såvitt avser åtgärden.
Ändringen är endast redaktionell och föranledd av det direkta rådig-
hetsansvar som införs i 3 kap.
Även Arbetarskyddsstyrelsen får besluta om åtgärd enligt 6-8 §§.
Ändringen är föranledd av att nuvarande 8 § upphävs samt de redaktio-
nella förändringar det medfört. Dessutom har gjorts en språklig ändring.
För att säkerställa förbud enligt 7 eller 8 § kan tillsynsmyndigheten
meddela beslut om försegling eller annan avstängning av anläggning, ut-
rymme eller anordning. Sådant beslut verkställs genom myndighetens för-
sorg.
Ändringen är föranledd av att nuvarande 8 § upphävs samt av vissa
redaktionella förändringar.
Den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 8-10 §§ kan, om det finns sär-
skild risk från arbetsmiljösynpunkt, åläggas att lämna varningsinforma-
tion eller att återkalla en produkt. Därvid skall bestämmelserna i 7, 8 och
10-12 §§ produktsäkerhetslagen (1988:1604) tillämpas. \bd som där sägs
om Marknadsdomstolen skall dock i stället avse Arbetarskyddsstyrelsen
och vad som sägs om näringsidkare i stället avse den som har skyddsan-
svar enligt 3 kap. 8-10 §§.
Åläggandet skall förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obe-
hövligt.
71
Bestämmelsen är ny. Den allmänna motiveringen finns i avsnitt 6. Prop. 1993/94:186
Första stycket innehåller en hänvisning till relevanta delar av produkt-
säkerhetslagen. Motiveringen till de paragrafer som det hänvisas till finns
i propositionen till denna lag (prop. 1988/89:23 s. 88-99 och 102-108).
Vad som anges där skall gälla också vid tillämpningen av denna paragraf.
Av andra stycket framgår att åläggandet skall förenas med vite om det
inte av särskilda skäl är obehövligt. Avsikten är att utsättandet av vite bör
underlåtas endast i undantagsfall. Ett exempel kan vara att det står helt
klart att näringsidkaren lojalt kommer att följa vad som åläggs honom.
Den som har utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté
eller den som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverk-
samhet enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han
under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärs-
förhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse
för landets försvar.
Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal arbets-
tagarorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 §§, får han utan hinder av
tystnadsplikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot i
organisationens styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en
central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen hör.
Rätten att lämna uppgift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren un-
derrättar mottagaren om tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnadsplik-
ten också för denne.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i 14 kap.
7, 9 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100).
Ordet arbetsställe har tagits bort ur paragrafens första och tredje
stycke. Motiveringen finns i avsnitt 9.
X/iyvar
Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet bryter mot föreläggande eller förbud som har meddelats
med stöd av 7 kap. 7-9 §§. Detta gäller dock inte om föreläggandet
eller förbudet har förenats med vite.
Ändringen innebär att hänvisningen till vissa paragrafer i 7 kap. har
ändrats. Bakgrunden är de redaktionella förändringar som har skett i 7
kap. mot bakgrund av att 8 § har upphävts.
72
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. anlitar en minderårig i strid mot 5 kap. 2 § första stycket eller mot
föreskrifter som meddelats med stöd av 5 kap. 2 § tredje eller fjärde
stycket,
2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 1-
8 §§ eller 5 kap. 3 § andra stycket, 4 eller 5 §,
3. lämnar oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsyns-
myndighet har begärt upplysningar, handlingar eller prov eller begärt
undersökningar enligt 7 kap. 3 eller 4 §,
4. utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur
bruk.
Till ansvar enligt denna bestämmelse skall inte dömas om det för
överträdelsen har utfärdats föreskrift om sanktionsavgift enligt 5 §.
I paragrafens första stycke har den ändringen gjorts att möjligheten
att för brott mot vissa föreskrifter döma till fängelse borttagits. Närmare
motivering finns i avsnitt 7.
I paragrafens andra stycke anges att om för överträdelsen har utfär-
dats föreskrift om sanktionsavgift skall det inte vara möjligt att döma till
ansvar enligt bestämmelsen. Därigenom förhindras förekomsten av två
parallella sanktionssystem.
Sanktionsavgift
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetarskyddssty-
relsen får föreskriva att en särskild avgift skall betalas om överträdelse
har skett av en föreskrift som har meddelats med stöd av ett bemyndi-
gande i något avseende som anges i 4 kap. 1-3 eller 8 § första stycket.
Avgiften skall betalas även om överträdelsen inte skett uppsåtligen eller
av oaktsamhet.
En sådan föreskrift skall ange hur avgiften beräknas för olika slag av
överträdelser. Avgiftsbeloppet skall kunna fastställas direkt med ledning
av den angivna beräkningsgrunden. Avgiften skall vara lägst 1 000 och
högst 100 000 kronor.
Paragrafen är ny. I avsnitt 7 finns den allmänna motiveringen.
I första stycket anges att regeringen eller, efter regeringens bestäm-
mande, Arbetarskyddsstyrelsen får föreskriva att en särskild avgift skall
betalas om överträdelse sker av föreskrifter på vissa områden. Avsikten
är att Arbetarskyddsstyrelsen genom föreskrifter efter hand skall införa
sanktionsavgifter på de områden som bemyndigandet omfattar.
De bemyndighetsbestämmelser som återfinns i 4 kap. 1-3 och 8 §§
fanns tidigare intagna i andra lagrum. Möjlighet bör finnas att avgiftsbe-
lägga även överträdelser av föreskrifter som har meddelats med stöd av
äldre bemyndiganden. Lagrådet har föreslagit att det i bestämmelsen
anges att det skall röra sig om föreskrifter som har meddelats med stöd
av ett bemyndigande i något avseende som anges i paragraferna. Rege-
Prop. 1993/94:186
73
ringen instämmer i Lagrådets förslag. Lagtexten bör därför förtydligas Prop. 1993/94:186
i förhållande till lagrådsremissens lagförslag så att det klart framgår att
även äldre föreskrifter omfattas av bestämmelsen.
Lagrådet har också föreslagit att det beträffande 4 kap. 8 § endast
görs en hänvisning till första stycket i denna paragraf. Närmare motive-
ring ges i detta avsnitt under 4 kap. 8 § samt i avsnitt 7.
I andra stycket anges att en sådan föreskrift skall ange hur avgiften
beräknas för olika slag av överträdelser. Underlåten besiktning, vilken
utgör ett av områdena där sanktionsavgifter nu föreslås, utgör en för-
hållandevis stor andel av de brott mot direkt straffsanktionerade före-
skrifter som i dag går till domstol. Kontroll är ofta förknippad med en
avgift till det provande organet. I sådana fall kan exempelvis denna
avgift tjäna som utgångspunkt för beräkningen av sanktionsavgiften.
Ett annat område utgör hanterande av asbest utan tillstånd. Den
hanterade mängden kan i vissa fall utgöra en av utgångspunkterna för
beräkningen av avgiften. I många fall kan det dock vara lämpligt att
helt enkelt föreskriva en avgift för överträdelse av en föreskrift i visst
avseende. Samtidigt kan föreskrivas exempelvis fördubbling av avgiften
vid upprepad överträdelse.
I fråga om avgiftsbeloppets föreslagna gränser erinras om att i allvar-
liga fall kommer andra sanktioner i form av straff och företagsbot att
kunna tillämpas. Det är därför här inte motiverat med högre avgift än
100 000 kronor. Härigenom indikeras också att vad som avses är rela-
tivt lindriga förseelser.
Avgiften skall påföras den fysiska eller juridiska person som drev den
verksamhet där överträdelsen skedde.
Avgiften får jämkas eller efterges om det skulle vara oskäligt att
påföra avgiften enligt angiven beräkningsgrund.
Avgiften tillfaller staten.
Bestämmelsen är ny. I avsnitt 7 ges en allmän motivering.
I andra stycket anges att avgiften får jämkas eller efterges om det
skulle vara oskäligt att påföra avgiften enligt angiven beräkningsgrund.
Sedan tillsynsmyndigheten konstaterat att överträdelse skett skall myn-
digheten ta ställning till om det föreligger förutsättningar för att jämka
eller efterge avgiften. Möjligheten att jämka eller efterge avgiften finns
även för länsrätten i den prövning som sker där.
Frågor om påförande av avgift prövas av länsrätten efter ansökan av
Yrkesinspektionen eller Arbetarskyddsstyrelsen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
74
Paragrafen är ny. Ansökan om påförande av avgift kan göras anting- Prop. 1993/94:186
en av Arbetarskyddsstyrelsen eller Yrkesinspektionen. Närmare regler
härom kan vid behov meddelas av Arbetarskyddsstyrelsen. Länsrätten
prövar frågan om påförande av avgift.
För prövning i kammarrätt krävs prövningstillstånd. Skälen för detta
anges i avsnitt 7.
Avgz/? får påföras bara om ansökan har delgetts den som anspråket
riktas mot inom fem år från den tidpunkt då överträdelsen skedde.
Ett beslut varigenom någon påförs avgift skall genast sändas till
länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till länsstyrelsen inom två månader
från det att beslutet vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in
i beslutet.
Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i andra stycket,
skall dröjsmålsavgift tas ut enligt 58 § 2-5 mom. uppbördslagen
(1953:272). Den obetalda avgiften och dröjsmålsavgiften skall lämnas
för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet
enligt utsökningsbalken ske.
Bestämmelsen är ny. Vissa förebilder finns i 27 § arbetstidslagen
(1982:673) och 10 kap. 28-29 §§ plan- och bygglagen (1987:10).
Frågor om påförande av avgift får prövas av Yrkesinspektionen eller
Arbetarskyddsstyrelsen genom avgiftsförläggande.
Avgiftsföreläggande innebär att den som antas ha gjort sig skyldig till
en överträdelse föreläggs avgiften till godkännande omedelbart eller
inom viss tid. :
Har föreläggandet godkänts, gäller det som domstols lagakraftvunna
avgörande varigenom avgift påförts. Ett godkännande som sker sedan
den i föreläggandet utsatta tiden har gått ut är dock utan verkan.
Bestämmelsen är ny och har motiverats i avsnitt 7.
En påförd avgift bortfaller om verkställighet inte har skett inom fem
år från det att avgörandet vann laga kraft.
Bestämmelsen är ny. Förebild vad gäller preskriptionstid finns i 27 §
arbetstidslagen (1982:673).
75
Prop. 1993/94:186
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
De äldre bestämmelserna i 8 kap. 2 § gäller fortfarande i fråga om
överträdelser som har skett före den 1 oktober 1994, dock får ej dömas
till annan påföljd än böter.
Sanktionsavgift som avses i 8 kap. 5 § denna lag får påföras endast
för överträdelse som har skett efter lagens ikraftträdande.
Lagrådet har anfört följande. I lagrådsremissen föreslås att i arbets-
miljölagen införs en möjlighet att påföra sanktionsavgifter för överträ-
delser av vissa föreskrifter. Avgiften skall betalas även om överträdel-
sen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Den skall påföras den
fysiska eller juridiska person som drev den verksamhet där överträdelse
skedde. Har för överträdelsen utfärdats föreskrift om sådan sanktions-
avgift skall straff inte kunna dömas ut.
Administrativa påföljder av straffliknande art omfattas formellt inte
av förbudet i 2 kap. 10 § regeringsformen. Att ge retroaktiv verkan åt
regler om sådana administrativa sanktioner som trätt i stället för straff-
rättsliga påföljder skulle emellertid enligt förarbetena utgöra ett klart
kringgående av förbudet i nämnda lagrum (prop. 1975/76:209 s. 125).
Bestämmelserna om sanktionsavgifter bör med hänsyn till vad som har
anförts inte ges retroaktiv verkan.
För sådana överträdelser av straffsanktionerad föreskrift som skett
före den 1 oktober 1994 bör vidare endast böter kunna dömas ut (jfr 5 §
andra stycket brottsbalkens promulgationslag).
Mot den angivna bakgrunden har Lagrådet föreslagit en övergångsbe-
stämmelse. Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning och har ut-
format övergångsbestämmelsen i huvudsaklig överensstämmelse med
Lagrådets förslag.
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars
värde (bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattnings-
året.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så
som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård som
anges i anvisningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt 19 §;
76
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts Prop. 1993/94:186
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för-
värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och
55 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 § och 49 § 4
mom. uppbördslagen (1953:272), 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter, 13 och 14 §§ lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 30 § tullagen
(1987:1065), 60 § fordonsskattelagen (1988:327) och 16 kap. 12 och
13 §§ mervärdesskattelagen (1994:000) samt kvarskatteavgift och dröjs-
målsavgift beräknad enligt uppbördslagen;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160)-,
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § upp-
bördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger på
grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om
avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgas-
området;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmel-
ser om elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 13 och 14 §§ lagen (1992:1438) om dieseloljeskatt och
användning av vissa oljeprodukter;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:000) för vilken det
finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10
kap. nämnda lag.
(Se vidare anvisningarna.)
Genom ett tillägg i andra stycket har angetts att avdrag inte får göras
för sanktionsavgift. Därmed nås överensstämmelse med vad som gäller
för liknande avgifter som förekommer på andra ställen i lagstiftningen.
77
Prop. 1993/94:186
Bilaga 1
De frågor, som Arbetsmiljölagsutredningen har behandlat, tas i
sammanfattningen upp i den ordning de presenteras i betänkandet,
som i sin tur följer arbetsmiljölagens uppläggning.
Grundläggande bestämmelser
I lagstiftningsärendet (prop. 1990/91:140) Arbetsmiljö och rehabi-
litering kritiserade lagrådet utformningen av vissa av de grund-
läggande bestämmelserna i 1-3 kap. arbetsmiljölagen. Lagrådets
kritik ger enligt utredningen anledning till överväganden inte bara
om bestämmelserna skall ges en mindre kategorisk utformning
utan även om ändamålsparagrafen i 1 kap. 1 § fått en lämplig
utformning. Efter att ha ställt samman kritiken i ett antal punkter
föreslår utredningen följande ändringar.
1. Bestämmelsen i 1 kap. 1 § utformas så att den uttrycker hela
syftet med arbetsmiljölagen. Detta sker genom att lagens
ändamål anges vara att säkerställa att ohälsa och olycksfall i
arbete förebyggs samt att även i övrigt en god arbetsmiljö
uppnås.
2. Bestämmelsen om att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande
med vissa hänsynstaganden flyttas tillbaka till 2 kap. där den
åter får inleda kapitlet om arbetsmiljöns beskaffenhet.
3. Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 1 § flyttas till en ny
1 a §. Kapitlet inleds i stället med en bestämmelse om sam-
bandet mellan 2 och 3 kap.
4. En redaktionell ändring görs i 3 kap. 2 a § första stycket så
till vida att uttrycket ”säkerställer” ersätts med ”leder till”.
Ordet ”säkerställa” används bara i ändamålsbestämmelsen i 1
kap. 1 §.
Med de föreslagna ändringarna avses framför allt att fylla igen
luckor och korrigera inkonsekvenser som uppstått i arbets-
miljölagen till följd av 1991 års ändringar.
Gemensamma arbetsställen m.m.
I avsnittet beskrivs arbetsmiljöproblem som anknyter till situatio-
ner då arbete utförs på främmande arbetsställe, dvs. ett arbetsställe
78
över vilket någon annan råder än den arbetspresterande parten
eller dennes arbetsgivare. I huvudsak rör det sig om följande olika
slags fall.
Det kan vara fråga om entreprenadförhållanden.
Det kan gälla fall då någon annars i sitt arbete tillfälligt kommer
i kontakt med arbetsställen, varöver den arbetspresterande parten
eller hans arbetsgivare inte råder.
Det går inte att klart särskilja nämnda fall och inte heller de
förhållanden under vilka vartdera arbetet bedrivs. I båda fallen
utförs emellertid arbetet på ett arbetsställe som i större eller min-
dre utsträckning utgör gemensamt arbetsställe för flera företag.
Vidare avses arbetssituationer för anställda hos en arbetsgivare
som hyr eller lånar ut arbetskraft till ett annat företag. De an-
ställda står där till förfogande för att utföra arbetsuppgifter under
det främmande företagets arbetsledning.
Efter en genomgång av de motivuttalanden, som ligger till
grund för bestämmelserna om gemensamma arbetsställen, konsta-
terar utredningen att lagtexten är svävande i förhållande till den
tillämpning som avsetts. Det är därför naturligt att bestämmelserna
kan upplevas som oklara och att detta kan förstärkas allteftersom
åren går.
En ändamålsenlig reglering kan enligt utredningens mening
åstadkommas genom att skyddsansvaret på gemensamma arbets-
ställen preciseras med utgångspunkt i de motiv som uttalades vid
tillkomsten. Utredningen föreslår följande förtydliganden i arbets-
miljölagens bestämmelser om gemensamma arbetsställen.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 1
1. Var och en som driver verksamhet på ett gemensamt arbets-
ställe skall se till att han inte genom sin verksamhet jämte
anordningar utsätter någon som arbetar där för ohälsa eller
olycksfall.
2. Den samordningsansvarige skall se till att samordning sker av
arbetet med att förebygga risker för ohälsa och olycksfall på
ett gemensamt arbetsställe.
Av en bestämmelse med denna utformning framgår enligt ut-
redningens mening klarare än för närvarande den samordnings-
ansvariges skyldighet att allt efter behovet bygga upp och svara
för en lämplig organisation för att bedriva skyddsarbete i sam-
verkan.
3. Den samordningsansvarige skall se till att företagens verksam-
het på arbetsstället tidsmässigt planeras så att hälso- och
olycksfallsrisker inte uppstår på grund av att olika gruppers
arbeten stöter samman.
79
4. Den samordningsansvarige skall se till att de åtgärder vidtas
som behövs från skyddssynpunkt med hänsyn till att flera be-
driver verksamhet på arbetsstället.
Inom samordningsansvaret enligt en bestämmelse av sistnämnda
slag faller bl.a. gemensamma ställningar, tillträdesleder och
transportvägar. Andra exempel på skyddsåtgärder, som utgår
från gemensamma behov, är utfärdande av allmänna ordnings-
och skyddsregler för arbetsstället, underhåll av ställningar som
behövs i flera av verksamheterna på arbetsstället och sandning
av vägar inom arbetsstället. I den föreslagna bestämmelsen
innefattas också bevakning av att arbeten inte utförs på ett sätt
som innebär risker för övriga på arbetsstället.
5. Den samordningsansvarige skall se till att personalutrymmen
och sanitära anordningar inrättas i den omfattning som behövs
med hänsyn till dem som kan antas uppehålla sig på arbets-
stället.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 1
Rådighetsansvaret
Utredningen tar därefter upp bestämmelsen i 7 kap. 8 § arbets-
miljölagen om ett särskilt skyddsansvar för den som råder över ett
arbetsställe. Tanken bakom den bestämmelsen är att det behövs ett
särskilt skyddsansvar med hänsyn till att de som arbetar på ett
främmande arbetsställe kan vara beroende av anordningar över
vilka bara den disponerar som råder på arbetsstället. Detta gäller i
huvudsak anordningar som är fasta tillbehör till en byggnad, t.ex.
utslagsvasker för städpersonal, eller till ett markområde, t.ex.
lastkajer. Det kan också gälla t.ex. mobila lastanordningar som
tillhandahålls dem som arbetar där utan att vara arbetstagare i
förhållande till den som råder på arbetsstället.
Enligt utredningen är det angeläget att bestämmelsen i 7 kap.
8 § preciseras så att den kan tillämpas utan att den avsedda in-
nebörden nödvändigtvis förmedlas av yrkesinspektionen via ett
föreläggande eller förbud. Utredningen föreslår att bestämmelsen
om ett särskilt rådighetsansvar får den utformningen att den som
råder över ett arbetsställe åläggs se till att det på arbetsstället finns
sådana fasta anordningar att den, som arbetar där utan att vara ar-
betstagare i förhållande till honom, inte utsätts för risk för ohälsa
eller olycksfall. Han skall också se till att andra tillhandahållna
anordningar kan användas utan sådan risk.
Beroende arbetstagare
80
I betänkandets bakgrundsmaterial berörs även frågor om uppdrags-
tagares arbetsmiljö. I anslutning härtill hänvisar utredningen till att
rättstillämpningen hittills kännetecknats av en fortgående utveck-
ling mot en mer vidsträckt tillämpning av det arbetstagarbegrepp
som används bl.a. i arbetsmiljölagen. Vidare framhåller utred-
ningen att de föreslagna, preciserade och utvecklade bestämmelser-
na om gemensamma arbetsställen bör kunna förbättra arbetsmiljön
även för uppdragstagare som är egenföretagare.
Inhyrd arbetskraft
När det gäller skyddsansvaret för inhyrd arbetskraft valde man vid
arbetsmiljölagens tillkomst att i motiven hänvisa till bestämmelsen
om ett skyddsansvar för den som råder över det arbetsställe där
arbetet utförs. Bestämmelsen om rådighetsansvar har emellertid
visat sig vara otillräcklig som stöd för arbetsmiljökrav till skydd
för inhyrd arbetskraft. Utredningen föreslår därför att det i lagen
införs ett särskilt skyddsansvar för den som hyr in arbetskraft.
Den föreslagna bestämmelsen avser en skyldighet för den som i
sin verksamhet anlitar uthyrd arbetskraft att vidta de skyddsåt-
gärder som behövs i arbetet.
Lokalupplåtelser
I avsnittet tar utredningen också upp frågor om lokalupplåtares an-
svar för arbetsmiljön. Utredningen klarlägger med exempel om-
fattningen av upplåtaransvaret enligt arbetsmiljölagen men föreslår
ingen ändrad konstruktion av ansvaret.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 1
EG-direktiv
Utredningen konstaterar avslutningsvis att inriktningen av utred-
ningens ovan redovisade förslag överensstämmer med gällande
EG-direktiv om inhyrd och utlånad arbetskraft samt arbete på
gemensamma arbetsställen.
Tillträdesrätt för skyddsombud
I avsnittet om gemensamma arbetsställen behandlas även frågor
om skyddsombuds tillträdesrätt till de arbetsplatser som omfattas
av uppdraget. I arbetsmiljölagen finns det ingen bestämmelse som
uttryckligen ger skyddsombud denna rätt. Enligt utredningens
mening bör denna lucka fyllas ut. Det finns härvid anledning att i
arbetsmiljölagen ange att ett skyddsombud har tillträde till de
arbetsplatser inom ett arbetsställe som ombudet behöver besöka för
6 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 186
att fullgöra sitt uppdrag. Detta får redan nu anses följa av 6 kap.
10 § såvitt gäller det egna arbetsstället. Men en markering kan
vara värdefull inte minst med hänsyn till skyddsombudens behov
av ledighet för att besöka olika arbetsplatser inom ett arbetsställe.
Framför allt behövs en grundläggande bestämmelse som utgångs-
punkt för en motsvarande reglering i fråga om främmande arbets-
ställen.
Det är i princip två olika slags situationer som är aktuella när
det gäller främmande arbetsställen. Det kan vara fråga om gemen-
samma arbetsställen där den egna arbetsgivaren inte råder. Det
kan också vara fråga om ett arbetsställe där inhyrda eller inlånade
arbetstagare utför arbete under lokal arbetsledning. I båda dessa
situationer finns det i lika hög grad anledning att ge skyddsombud
en särskild tillträdesrätt i förhållande till den som råder över ar-
betsstället. Utredningen föreslår att bestämmelser i dessa avseen-
den införs i arbetsmiljölagen.
Produktsäkerhet
Arbetsmiljölagen innehåller i 3 kap. 8 - 10 §§ vissa föreskrifter
om skyldigheter för leverantörer av tekniska anordningar och
farliga ämnen. Föreskrifterna gäller varje produkt som kan an-
vändas yrkesmässigt.
Produktsäkerhetslagen (1988:1604) gäller varor och tjänster som
tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter kan ut-
nyttja för enskilt bruk. Produktsäkerhetslagen innehåller - förutom
samma möjligheter som arbetsmiljölagen att ingripa mot leverans
och ställa krav på information vid marknadsföring - även möjlig-
heter att ingripa mot redan levererade produkter genom krav på
varningsinformation eller återkallelse.
Arbetarskyddsstyrelsen har påvisat att det finns ett praktiskt
behov av bestämmelser om varningsinformation och återkallelse
även på arbetsmiljöområdet. Vidare följer av EG:s regler krav på
marknadskontroll, dvs. hinder mot att farliga produkter släpps ut
på marknaden och tas i bruk samt möjlighet att avlägsna sådana
produkter från marknaden. Som en följd av EES-avtalet kan den
omfattande förhandskontroll som finns i Sverige exempelvis i
fråga om maskiner komma att försvinna och ersättas av ett tyd-
ligare ansvar för tillverkaren eller importören kombinerat med en
marknadskontroll.
Utredningen föreslår mot denna bakgrund att instituten varnings-
information och återkallelse införs även på arbetsmiljöområdet.
Det föreslås att bestämmelser härom i arbetsmiljölagen utformas i
princip på samma sätt som i produktsäkerhetslagen.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 1
Sanktioner
82
En genomgång görs i betänkandet av hur olika sanktioner enligt
arbetsmiljölagen används.
Utredningen konstaterar att systemet med förelägganden och
förbud ingår som en naturlig del i arbetsmiljölagstiftningen och
utgör en fast grund för tillsynsmyndigheternas verksamhet. Det
finns emellertid på arbetsmiljöområdet öveträdelser där före-
läggande eller förbud inte är några ändamålsenliga tillsynsinstru-
ment. I arbetsmiljölagen finns därför ett antal föreskrifter med
direkta straffsanktioner.
Överträdelser av arbetsmiljöbestämmelser begås ofta inom ra-
men för en verksamhet där många människor medverkar. För att
straffansvar skall kunna ådömas måste utredning ske av den
personliga skuld som en utpekad gärningsman har till det
inträffade. Det är ofta svårt.
Mot denna bakgrund behandlar utredningen andra sanktioner
som kan tillämpas mot företag, främst företagsbot och särskilda
sanktionsavgifter.
Bestämmelser om företagsbot finns i brottsbalken och kan till-
lämpas på arbetsmiljöområdet. Den redovisning av användningen
av företagsbot som lämnas i betänkandet visar att bestämmelserna
tillämpas ytterst sällan. I allvarliga fall av företagsunderlåtelser bör
dock enligt Arbetsmiljölagsutredningens uppfattning företagsbot
kunna bli ett verksamt sanktionsmedel på arbetsmiljöområdet.
När det gäller brott mot bestämmelser om den yttre miljön har
Miljöskyddskommittén (SOU 1993:27 Del 1 s. 666 ff.) föreslagit
att lagstiftningen om företagsbot ändras för att möjliggöra en
vidgad tillämpning av institutet. Miljöskyddskommitténs övervä-
ganden har enligt Arbetsmiljölagsutredningens uppfattning bäring
även på brott inom arbetsmiljöområdet. Arbetsmiljölagsutredning-
en biträder därför det förslag till ändring av brottsbalkens bestäm-
melser som har framlagts av Miljöskyddskommittén.
Arbetsmiljölagsutredningen föreslår vidare att möjlighet att före-
skriva sanktionsavgifter för företag införs i arbetsmiljölagen.
Härvid avses en konstruktion med strikt ansvar där avgifter kan
dömas ut när överträdelse har skett av en föreskrift. Avgörande
för utredningens ställningstagande är den effektivisering av sank-
tionssystemet som kan vinnas om man kan begränsa erforderlig
utredning till att gälla endast själva överträdelsen. Tanken är där-
vid att man inte skall behöva mer eller mindre resultatlöst satsa
resurser på att belägga hos vem inom ett företag uppsåtet eller
oaktsamheten bakom överträdelsen närmast är att söka. Admini-
strativt och processekonomiskt vinns motsvarande lättnader, och
åklagarnas resurser kan användas på områden där större utsikter
finns att nå påtagliga resultat.
Utredningen föreslår att Arbetarskyddsstyrelsen bemyndigas att
föreskriva att en särskild avgift skall betalas om överträdelse har
skett av vissa direkt straffsanktionerade föreskrifter, bl.a. före-
skrifter om provning, kontroll, produktinformation och anmäl-
ningsskyldighet. Avgiften skall betalas även om överträdelsen inte
Prop. 1993/94:186
Bilaga 1
83
har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Den skall påföras den
verksamhet där överträdelsen skedde. När Arbetarskyddsstyrelsen
föreskriver en särskild avgift skall styrelsen ange hur avgiften skall
beräknas. Viktigt är att avgiftsbeloppet skall kunna fastställas
direkt med ledning av den angivna beräkningsgrunden.
Vad gäller förhållandet mellan sanktionsavgifter och företagsbot
framhåller utredningen att utdömande av företagsbot förutsätter att
ett brott av allvarligt slag uppsåtligen eller av oaktsamhet begåtts i
näringsverksamhet. Avgifterna å andra sidan avses utgå med scha-
blonbelopp som påförs när överträdelsen är av relativt lindrig art
och någon utredning om det personliga ansvaret och det subjektiva
rekvisitet inte är påkallad. Utredningen förordar mot denna
bakgrund en lägsta gräns av 1.000 kronor och en högsta gräns av
100.000 kronor för den särskilda avgiften.
Innan en sanktionsavgift av förordat slag påförs behövs en pröv-
ning om en överträdelse faktiskt har skett. Utredningen föreslår att
frågan prövas av förvaltningsdomstol på talan av yrkesinspektio-
nen eller Arbetarskyddsstyrelsen.
Utredningen föreslår att avgift även skall kunna påföras efter ett
föreläggande av den handläggande tillsynsmyndigheten, om före-
läggandet godkänns av den det riktar sig mot.
Atal för en överträdelse, som omfattas av en föreskrift om av-
gift, får enligt förslaget väckas endast om det av särskilda skäl är
påkallat ur allmän synpunkt.
Överklagande
Yrkesinspektionens beslut får enligt gällande ordning överklagas
hos Arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsens beslut får i regel överkla-
gas hos regeringen.
Utredningens uppdrag har varit att pröva om det finns förutsätt-
ningar att ta bort möjligheten att överklaga till regeringen som
tredje och sista instans. Utredningen har efter en genomgång av
sådana besvärsärenden funnit att ärendena inte varit av den art
eller omfattning att behovet av regeringsprövning varit särskilt
framträdande. Utredningen anser därför att möjligheten att över-
klaga till regeringen som tredje eller sista instans bör tas bort.
Utredningen har vidare funnit att beslut av Arbetarskyddsstyrelsen
som första instans bör behandlas på samma sätt som treinstansä-
rendena. Möjligheten att överklaga till regeringen bör alltså enligt
utredningen avskaffas även i dessa fall.
Beslut enligt arbetsmiljölagen som riktar sig mot enskilda faller
under Europakonventionens tillämpningsområde. Detta innebär att
det måste finnas en möjlighet att få ett sådant beslut prövat av
domstol. Utredningen föreslår att domstolsprövningen sker hos
allmän förvaltningsdomstol och att den börjar i länsrätten. En
nackdel med en sådan ordning är att instanskedjan blir lång, näm-
ligen yrkesinspektionen - Arbetarskyddsstyrelsen - länsrätten -
Prop. 1993/94:186
Bilaga 1
84
kammarrätten - Regeringsrätten. Utredningen har därför övervägt
olika möjligheter till begränsning i instanskedjan. Den begränsning
som utredningen förordar är att prövningstillstånd införs i ledet
länsrätt - kammarrätt. Utredningen lägger emellertid inte fram
några konkreta förslag om prövningstillstånd. Det närmare utarbe-
tandet av prövningstillståndsregler bör i stället samordnas med det
inom regeringskansliet pågående arbetet att ta fram förslag om
prövningstillstånd för vissa måltyper inom förvaltningsrättsskip-
ningen.
Om ett system med prövningstillstånd i kammarrätten inte införs
förordar utredningen att överklagande av Arbetarskyddsstyrelsens
beslut får ske direkt hos kammarrätten.
Arbetsställebegreppet
I betänkandet redovisas de bestämmelser i arbetsmiljölagen där
ordet arbetsställe används samt källor med tillhörande motivutta-
landen.
I fråga om organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliterings-
verksamhet sägs i 3 kap. 2 a § tredje stycket arbetsmiljölagen att
sådan verksamhet skall finnas på arbetsställe i arbetsgivarens
verksamhet. Enligt utredningen finns det inte något som tyder på
att härmed avsetts någon begränsning av arbetsgivarens skyldig-
heter. Utredningen föreslår därför att ordet arbetsställe slopas i
bestämmelsen liksom i en anslutande bestämmelse om tystnadsplikt
i 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen.
Uttrycket gemensamt arbetsställe används i arbets-
miljölagstiftningen för att uttrycka att bestämmelsen i fråga gäller
på ställen där arbete i arbetsmiljölagens mening utförs av flera
företag. Det kan vara förvillande om ordet arbetsställe samtidigt
används i någon mera speciell betydelse i andra bestämmelser i
arbetsmiljölagen. För att undvika oklarheter bör man emellertid
enligt utredningens mening i så fall använda ett annat uttryck än
arbetsställe där en speciell organisationsenhet eller liknande avses
och bibehålla uttrycket gemensamt arbetsställe i 3 kap. 6 och 7 §§
arbetsmiljölagen.
1992 års arbetsrättskommitté skall enligt sina direktiv bl.a. se
över samverkansreglerna i arbetsmiljölagen och deras förhållande
till medbestämmandelagens inflytanderegler samt föreslå de änd-
ringar som föranleds av översynen. I Arbetsmiljölagsutredningens
uppdrag ingår bl.a. att utreda avgränsningen av arbetsställebegrep-
pet. Att avgränsa arbetsställebegreppet i 6 kap. arbetsmiljölagen
berör emellertid det sakliga innehållet i lagens samverkansregler.
En sådan avgränsning bör enligt utredningens mening anknyta till
de ändringar, som kan bli aktuella i dessa regler och bör sålunda
anstå till dess Arbetsrättskommittén avslutat sitt arbete i denna del.
Arbetsmiljölagsutredningen lägger därför inte fram något förslag
på denna punkt. Av samma skäl bör enligt utredningens mening en
Prop. 1993/94:186
Bilaga 1
85
avgränsning av arbetsställebegreppet anstå även när det gäller Prop. 1993/94:186
övriga här ovan ej närmare berörda lagrum där ordet arbetsställe Bilaga 1
används.
86
Prop. 1993/94:186
Bilaga 2
Förslag till
Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)
dels att nuvarande 3 kap. 1 § skall betecknas 3 kap. 1 a §,
dels att 1 kap. 1 §, 2 kap. 1 §, 3 kap. 2 a, 6, 7 och 12 §§, 6
kap. 11, 13 och 14 §§, 7 kap. 7, 8 och 13 §§ samt 9 kap. 1 och
2 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken till 8 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nio nya paragrafer, 3 kap. 1 §,
6 kap. 7 a § och 8 kap. 5-11 §, av följande lydelse,
dels att i 8 kap. skall införas före 1 § underrubriken Ansvar och
före 4 § underrubriken Förverkande och före 5 § underrubriken
Sanktionsavgift.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Lagens ändamål är
1. att säkerställa en arbetsmiljö
som inte utsätter arbetstagare
för ohälsa eller olycksfall och
som är tillfredsställande med
hänsyn till arbetets natur och
den sociala och tekniska utveck-
lingen i samhället, och
2. att främja att arbetsgivare
och arbetstagare samverkar för
att åstadkomma en god arbets-
miljö.
Lagens ändamål är att säker-
ställa att ohälsa och olycksfall i
arbete förebyggs samt att även i
övrigt en god arbetsmiljö upp-
nås.
87
1 §
Prop. 1993/94:186
Bilaga 2
Arbetsmiljön skall vara tillfreds-
ställande med hänsyn till arbe-
tets natur och den sociala och
tekniska utvecklingen i samhäl-
let.
Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsätt-
ningar i fysiskt och psykiskt avseende.
Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin
egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör
hans eget arbete.
Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att ar-
betstagaren inte utsätts för fysiska och psykiska belastningar som kan
medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneförmåner och
förläggning av arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall
undvikas eller begränsas.
Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social
kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgif-
ter.
Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjligheter
till personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande
och yrkesmässigt ansvar.
1 §
De skyldigheter som avses i detta
kap. gäller med utgångspunkt i
kraven på arbetsmiljöns beskaffen-
het enligt 2 kap.
2a §
Arbetsgivaren skall systematiskt
planera, leda och kontrollera verk-
samheten på ett sätt som säkerstäl-
ler att arbetsmiljön uppfyller kra-
ven i denna lag och i föreskrifter
som har meddelats med stöd av
lagen. Han skall utreda arbets-
skador, fortlöpande undersöka
riskerna i verksamheten och vidta
de åtgärder som föranleds därav.
Arbetsgivaren skall systematiskt
planera, leda och kontrollera verk-
samheten på ett sätt som leder till
att arbetsmiljön uppfyller kraven i
denna lag och i föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen.
Han skall utreda arbetsskador,
fortlöpande undersöka riskerna i
verksamheten och vidta de åtgär-
der som föranleds därav. Åtgärder
88
Åtgärder som inte kan vidtas ome- som inte kan vidtas omedelbart
delbart skall tidsplaneras. skall tidsplaneras.
Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver dokumente-
ra arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid
upprättas.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 2
Arbetsgivaren skall vidare se till
att det på arbetsställe i hans verk-
samhet finns en på lämpligt sätt
organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet för
fullgörande av de uppgifter som
enligt denna lag och enligt 22 kap.
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring vilar på honom.
Arbetsgivaren skall vidare se till
att det i hans verksamhet finns en
på lämpligt sätt organiserad ar-
betsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet för fullgörande
av de uppgifter som enligt denna
lag och enligt 22 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäkring
vilar på honom.
När två eller flera samtidigt driver
verksamhet på samma arbetsställe,
skall de samråda och gemensamt
verka för att åstadkomma tillfreds-
ställande skyddsförhållanden.
När två eller flera samtidigt driver
verksamhet på ett gemensamt
arbetsställe, skall de samråda och
gemensamt verka för att åstad-
komma tillfredsställande skydds-
förhållanden.
\br och en av dem skall se till att
han inte genom sin verksamhet
eller sina anordningar på det
gemensamma arbetsstället utsätter
någon som arbetar där för risk för
ohälsa eller olycksfall.
7 §
Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig för
samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemen-
samt arbetsställe för verksamheten. Om fast driftställe är gemensamt
arbetsställe för flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället
motsvarande ansvar. Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon
av dem som bedriver arbete på arbetsstället.
89
I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första stycket Prop. 1993/94:186
kan de som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha Bilaga 2
ansvar för samordningen.
Den som har ansvar enligt denna
paragraf skall se till att samord-
ning sker av skyddsåtgärder på
arbetsstället. Övriga arbetsgivare
och de som arbetar där skall följa
de anvisningar som han lämnar i
detta syfte.
Den som har ansvar enligt denna
paragraf skall se till
1. att samordning sker av arbetet
med att förebygga risker för ohäl-
sa och olycksfall på det gemen-
samma arbetsstället,
2. att arbete tidsplaneras på sätt
som behövs för att förebygga ohäl-
so- och olycksfallsrisker till följd
av att olika verksamheter pågår på
arbetsstället,
3. att de åtgärder vidtas som be-
hövs från skyddssynpunkt med
hänsyn till att flera bedriver verk-
samhet på arbetsstället,
4. att personalutrymmen och sani-
tära anordningar inrättas på ar-
betsstället i behövlig omfattning.
Övriga arbetsgivare och de som
arbetar på det gemensamma ar-
betsstället skall följa de anvis-
ningar som den samordningsan-
svarige lämnar i samordningssyfte.
12 §
Den som råder över ett arbets-
ställe skall se till att det på arbets-
stället finns sådana fasta anord-
ningar att den, som arbetar där
utan att vara arbetstagare i för-
hållande till honom, inte utsätts
för risk för ohälsa eller olycksfall.
Han skall även se till att andra
anordningar, som tillhandahålls
på arbetsstället, kan användas
utan sådan risk.
90
I 7 kap. 8 och 9 § § föreskrivs om
skyddsansvar i vissa fall för den
som råder över ett arbetsställe
eller upplåter en lokal, ett mar-
kområde eller ett utrymme under
jord för arbete eller som persona-
lutrymme.
Den som anlitar inhyrd arbetskraft
för att utföra arbete i sin verksam-
het skall vidta de skyddsåtgärder
som behövs i detta arbete.
I 7 kap. 9 § föreskrivs om skydd-
sansvar i vissa fall för den som
upplåter en lokal, ett markområde,
eller ett utrymme under jord för
arbete eller som personalutrymme.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 2
6 kap
7a §
Ett skyddsombud skall ha tillträde
till de arbetsplatser inom ett ar-
betsställe som ombudet behöver
besöka för att fullgöra sitt upp-
drag. Detta gäller även i sådana
fall då ombudet företräder en
arbetstagare som utför arbete på
arbetsstället utan att vara anställd
av den som råder över arbetsstäl-
let.
11 §
Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot 10 §, skall han ersätta upp-
kommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått
skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk
betydelse. Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omstän-
digheter är skäligt, kan skadeståndet nedsättas eller helt bortfalla.
Är flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten fördelas
mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Denna paragraf skall tillämpas
också på den som råder över ett
arbetsställe och bryter mot 10 §
första stycket jämfört med 7 a §
andra meningen.
91
13 §
Mål om tillämpning av 10 och
11 §§ handlägges enligt lagen
(1973:371) om rättegången i ar-
betstvister. I fråga om talan mot
arbetstagare gäller dock vad som
är föreskrivet om rättegång i all-
mänhet.
Mål om tillämpning av 10 och
11 §§ handläggs enligt lagen
(1974:371) om rättegången i ar-
betstvister. I fråga om talan mot
arbetstagare eller, i fall som avses
i 11 § tredje stycket, mot den som
råder över ett arbetsställe gäller
dock vad som är föreskrivet om
rättegång i allmänhet.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 2
14 §
I förhållande till arbetsgivare vinner 4-7 och 10-13 §§ tillämpning när
den organisation eller de arbetstagare, som har utsett skyddsombudet,
har underrättat arbetsgivaren om valet eller, om arbetsgivaren icke har
kunnat nås, sänt underrättelse om valet till arbetsstället.
\bd som sägs om underrättelse i
första stycket skall i fall, som
avses i 7 a § andra meningen,
tillämpas också på den som råder
över ett arbetsställe.
7 kap.
Yrkesinspektionen får gentemot
den som har skyddsansvar enligt 3
kap. 2-11 och 13 §§, 5 kap. 3 §
första stycket eller 6 § i detta
kapitel meddela de förelägganden
eller förbud som behövs för att
denna lag eller föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas.
Yrkesinspektionen får gentemot
den som har skyddsansvar enligt 3
kap. 2 - 11 §, 12 § första eller
andra stycket eller 13 §, 5 kap.
3 § första stycket eller 6 § i detta
kapitel meddela de förelägganden
eller förbud som behövs för att
denna lag eller föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas.
I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut
vite.
Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett föreläg-
gande, får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.
92
Om ett föreläggande har meddelats beträffande någon åtgärd till Prop. 1993/94:186
vilken det krävs bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och Bilaga 2
bygglagen (1987:10) men sådant lov inte beviljas, upphör föreläggandet
att gälla såvitt avser åtgärden.
Föreligger på arbetsställe förhål-
lande som innebär risk för ohälsa
eller olycksfall för någon som
arbetar där, kan yrkesinspektionen
rikta föreläggande eller förbud
enligt 7 § mot den som råder över
arbetsstället även när denne ej är
arbetsgivare i förhållande till den
som utsättes för risken.
Den som har skyddsansvar enligt 3
kap. 8-10 §§ kan, om det före-
ligger någon särskild risk från ar-
betsmiljösynpunkt, åläggas att
lämna varningsinformation eller
att återkalla en produkt enligt 7, 8
och 10-12 §§ produktsäkerhetsla-
gen (1988:1604). Härvid skall vad
som sägs om Marknadsdomstolen i
stället avse Arbetarskyddsstyrelsen
och vad som sägs om näringsid-
kare i stället avse den som har
skyddsansvar enligt 3 kap.
8-10 §§.
Åläggandet skall förenas med vite
om det inte av särskilda skäl är
obehövligt.
13 §
Den som har utsetts till skyddsom-
bud eller ledamot i skyddskom-
mitté eller den som har deltagit i
arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet på arbetsställe
enligt denna lag får inte obehö-
rigen röja eller utnyttja vad han
under uppdraget har erfarit om yr-
keshemlighet, arbetsförfarande, af-
färsförhållande, enskilds personli-
ga förhållande eller förhållande av
betydelse för landets försvar.
Den som har utsetts till skyddsom-
bud eller ledamot i skyddskom-
mitté eller den som har deltagit i
arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet enligt denna lag
får inte obehörigen röja eller ut-
nyttja vad han under uppdraget
har erfarit om yrkeshemlighet,
arbetsförfarande, affärsförhållan-
de, enskilds personliga förhållande
eller förhållande av betydelse för
landets försvar.
Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal ar-
betstagarorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 §§, får han utan hinder
av tystnadsplikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot i
93
organisationens styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en Prop. 1993/94:186
central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen hör. Bilaga 2
Rätten att lämna uppgift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren un-
derrättar mottagaren om tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnads-
plikten också för denne.
I fråga om arbetsställen i det
allmännas verksamhet tillämpas i
stället för vad som sägs i första
och andra styckena bestämmelser-
na i 14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekre-
tesslagen (1980:100).
I det allmännas verksamhet tilläm-
pas i stället bestämmelserna i 14
kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen
(1980:100).
8 kap. Ansvar
8 kap. Påföljder
5 § Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, Arbetar-
skyddsstyrelsen får föreskriva
att en särskild avgift skall
betalas om överträdelse har
skett av en föreskrift som har
meddelats med stöd av 4 kap.
1-3 eller 8 §. Avgiften skall
betalas även om överträdelsen
ej skett uppsåtligen eller av
oaktsamhet.
En sådan föreskrift skall ange
hur avgiften beräknas för olika
slag av överträdelser. Avgiftsbe-
loppet skall kunna fastställas
direkt med ledning av den an-
givna beräkningsgrunden. Av-
giften skall vara lägst 1 000
och högst 100 000 kronor.
6 § Avgiften skall påföras den
fysiska eller juridiska person
som drev den verksamhet där
överträdelsen skedde.
Avgiften får efterges om det till
följd av straff, företagsbot eller
förverkande, som följ er på över-
trädelsen, eller av någon annan
94
orsak skulle vara oskäligt att Prop. 1993/94:186
påföra avgiften. Bilaga 2
Avgiften tillfaller staten.
1 § Frågor om påförande av
avgift prövas av länsrätten efter
ansökan av yrkesinspektionen
eller Arbetarskyddsstyrelsen.
8 § Avgift får påföras bara om
ansökan har delgetts den som
anspråket riktas mot inom fem
år från den tidpunkt då över-
trädelsen skedde.
Ett beslut varigenom någon på-
förs avgift skall genast sändas
till länsstyrelsen. Avgiften skall
betalas till länsstyrelsen inom
två månader från det att be-
slutet vann laga kraft. En upp-
lysning om detta skall tas in i
beslutet.
Om avgiften inte betalas inom
den tid som anges i andra
stycket, skall dröjsmålsavgift tas
ut enligt 58 § 2-5 mom. upp-
bördslagen (1953:272). Den
obetalda avgiften och dröjsmål-
savgiften skall lämnas för in-
drivning. Bestämmelser om
indrivning finns i lagen
(1993:891) om indrivning av
statliga fordringar m.m. Vid
indrivning får verkställighet
enligt utsökningsbalken ske.
9 § Frågor om påförande av
avgift får prövas av yrkesin-
spektionen eller Arbetarskydds-
styrelsen genom avgiftsföreläg-
gande.
Avgiftsföreläggande innebär att
den som antas ha gjort sig
skyldig till en överträdelse
föreläggs avgiften till godkän-
95
nande omedelbart eller inom Prop. 1993/94:186
viss tid. Bilaga 2
Har föreläggandet godkänts,
gäller det som domstols laga-
kraftvunna dom varigenom
avgift påförts. Ett godkännande
som sker sedan den i föreläg-
gandet utsatta tiden har gått ut
är dock utan verkan.
10 § En påförd avgift bortfaller
om verkställighet inte har skett
inom fem år från det att domen
vann laga kraft.
11 § Åtal för en överträdelse,
som omfattas av 5-10 §§, får
väckas endast om det av särskil-
da skäl är påkallat ur allmän
synpunkt.
1 §
Talan mot beslut av yrkesin- Yrkesinspektionens beslut i
spektionen föres hos arbetar- frågor som avses i 8 kap. 7 el-
skyddsstyrelsen genom besvär. ler 9 § får inte överklagas.
Andra beslut av yrkesinspektio-
nen får överklagas hos Arbetar-
skyddsstyrelsen.
Arbetarskyddsstyrelsens beslut i
ärenden som avser tillämpning
av föreskrifter meddelade med
stöd av 5 kap. 2 § tredje och
fjärde styckena, 3 § andra
Arbetarskyddsstyrelsens beslut i
ärenden som avser tillämpning
av föreskrifter meddelade med
stöd av 5 kap. 2 § tredje och
fjärde styckena, 3 § andra
stycket eller 5 § eller i frågor
96
stycket eller 5 § får inte över-
klagas.
som avses i 8 kap. 7 eller 9 § Prop. 1993/94:186
får inte överklagas. Bilaga 2
Andra beslut som arbetar-
skyddsstyrelsen i särskilda fall
har meddelat enligt denna lag
eller med stöd av regeringens
förordnande enligt lagen, får
överklagas hos regeringen
genom besvär.
Andra beslut som Arbetar-
skyddsstyrelsen i särskilda fall
har meddelat enligt denna lag
eller med stöd av ett bemyndi-
gande från regeringen enligt la-
gen, får överklagas hos läns-
rätten.
Arbetarskyddsstyrelsens beslut om föreskrifter till allmän efter-
rättelse får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den
97
7 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 186
Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Statskontoret,
Riksrevisionsverket, Statens Arbetsgivarverk, Arbetsmarknadsstyrelsen,
Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet, Arbetsmiljöfonden, Ar-
betslivscentrum, Arbetslivsfonden, ILO-kommittén, Konsumentverket
med Konsumentombudsmannen, Styrelsen för teknisk ackreditering
(SWEDAC), Svenska Arbetsgivareföreningen, Landstingsförbundet,
Svenska Kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänste-
männens Centralorganisation, TCO. Sveriges Akademikers Centralorga-
nisation, SACO, Grossistförbundet Svensk Handel, Byggherreförening-
en, Byggentreprenörerna, Arbetsgivareföreningen BOA, Kooperationens
förhandlingsorganisation, Företagarnas Riksorganisation.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 3
98
Prop. 1993/94:186
Bilaga 4
Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-av-
talet) beräknas träda i kraft den 1 januari 1994. Avtalet omfattar
rättsakter (förordningar, direktiv m.m.) som har antagits av EG
fram till och med den 31 juli 1991.
Efter EES-avtalets ikraftträdande kommer Gemensamma EES-
kommittén att ta ställning till vilka EG-rättsakter, antagna efter den
31 juli 1991, som skall tillföras EES-avtalet. Ett beslut av Gemen-
samma EES-kommittén kommer att innebära en skyldighet för
Sverige att införliva dessa rättsakter i svensk rätt.
Arbetsgruppen har gått igenom de åtta direktiv som utgör de
hittills nytillkomna rättsakter som berör arbetsmiljöområdet. Ar-
betsgruppen har föreslagit de lagändringar som gruppen anser
nödvändiga för att det skall vara möjligt att införliva vissa av
dessa direktiv. Förslagen avser föreskriftsbemyndiganden i arbets-
miljölagen. Arbetsmiljöbestämmelserna i övriga direktiv kan enligt
gruppens bedömning införlivas genom myndighetsföreskrifter utan
att det behövs några lagändringar.
Arbetsgruppen föreslår att det genom en komplettering av bemyn-
digandebestämmelsen i 4 kap. 8 § arbetsmiljölagen blir möjligt att
föreskriva om skyldighet att upprätta handlingar även för andra
skyddsansvariga än arbetsgivare.
Kompletteringen av bemyndigandet behövs för att kunna införli-
va dokumentationskrav i EG:s byggplatsdirektiv (92/57/EEG) och
direktiven om utvinningsindustrin (92/91/EEG och 92/104/EEG).
I dessa direktiv finns krav på att vissa närmare angivna planer och
dokument skall upprättas. Kraven riktar sig mot bl.a. den som
låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete, den som råder över
ett arbetsställe och den som är samordningsansvarig. Med stöd av
arbetsmiljölagen i sin gällande lydelse kan krav att upprätta sådana
handlingar inte riktas mot andra än arbetsgivare.
Arbetsgruppen föreslår vidare att det genom ett nytt andra stycke
i 4 kap. 10 § arbetsmiljölagen blir möjligt att föreskriva om utvid-
gade skyldigheter för den som ensam eller gemensamt med famil-
jemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd (ensamföre-
tagare).
99
Tillägget behövs för att kunna införliva de delar i byggplats-
direktivet som avser ensamföretagares skyldigheter, vilka går
längre än vad som följer av arbetsmiljölagens nuvarande bestäm-
melser. Företagaren skall bl.a. vara skyldig att bära personlig
skyddsutrustning, använda endast sådan arbetsutrustning som
uppfyller vissa krav samt även i övrigt vidta direkta skyddsåtgär-
der.
Ett av de direktiv som har ingått i översynen är rådets direktiv nr
92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa i
arbetet för gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen fött
barn eller som ammar. Direktivet är ett minimidirektiv och det
innehåller dels skyddsbestämmelser som avser säkerhet och hälsa,
dels arbetsrättsliga bestämmelser om rättigheter och skyldigheter i
anställningsförhållandet, om ledighet och omplacering m.m.
Skyddsbestämmelserna består bl.a. av regler om arbetsgivarens
kartläggning och bedömning samt åtgärder när det gäller risker på
grund av exponering för farliga ämnen, processer och arbetsför-
hållanden i övrigt. Vidare ingår i bestämmelserna ett förbud att
låta den som är gravid eller den som ammar utföra vissa arbets-
uppgifter. Direktivet innehåller i den här delen också regler om
begränsningar av nattarbete.
De arbetsrättsliga bestämmelserna innehåller regler om ledighet
i samband med nedkomsten och för undersökningar under gravidi-
teten, förbud mot uppsägning i samband med graviditeten samt
regler om lön och andra anställningsförhållanden under ledighet
och omplacering m.m.
Arbetsgruppen gör den bedömningen att det inte behövs några
ändringar i arbetsmiljölagen för att kunna införliva de angivna
skyddsbestämmelserna. Gruppen har i det här sammanhanget
behandlat en av LO väckt fråga om skydd för fostret.
När det gäller övriga bestämmelser i direktivet har gruppen
funnit att det finns ett behov av ytterligare översyn i vissa avseen-
den. Behovet gäller rätten till obligatorisk ledighet i samband med
förlossning, rätten till omplacering eller till betald ledighet om
förhållandena är sådana att gravida kvinnor, kvinnor som nyligen
fött barn eller som ammar inte utan risk kan fortsätta sitt arbete
samt rätten för dem att vara frånvarande från arbetet utan löneav-
drag för undersökningar under graviditeten. En sådan översyn
ligger inom ramen för det arbete som utförs av den särskilde
utredare som tillsatts för att se över ledighetslagstiftningen
(A 1993:01, dir. 1992:98).
Prop. 1993/94:186
Bilaga 4
100
Prop. 1993/94:186
Bilaga 5
Förslag till
lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8 och 10 §§ arbetsmiljölagen
(1977:1160) skall ha följande lydelse.
4 kap. Bemyndiganden
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, Arbetar-
skyddsstyrelsen kan meddela
föreskrifter om skyldighet att
göra anmälan eller lämna upp-
gifter till en tillsynsmyndighet
eller att förvara handlingar som
har betydelse från skyddssyn-
punkt.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, Arbetar-
skyddsstyrelsen kan meddela
föreskrifter om skyldighet att
göra anmälan eller lämna upp-
gifter till en tillsynsmyndighet
eller att upprätta eller förvara
handlingar som har betydelse
från skyddssynpunkt.
10 §
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetarskyddsstyrel-
sen får meddela de ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffen-
het och om allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön som behövs
för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.
1 samma ordning får meddelas
föreskrifter om att den som ensam
eller gemensamt med familjemed-
lem driver yrkesmässig verksamhet
utan anställd skall följa vad i
denna lag och med stöd därav har
föreskrivits om skyldigheter i
andra avseenden än som framgår
av 3 kap. 5 § andra stycket.
101
8 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 186
Prop. 1993/94:186
Bilaga 6
Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kommerskollegium, Stats-
kontoret, Riksrevisionsverket, Statens Arbetsgivarverk, Arbetsmark-
nadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet, Arbets-
miljöfonden, Arbetslivscentrum, Arbetslivsfonden, ILO-kommittén,
Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC), Svenska Arbetsgivare-
föreningen, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Lands-
organisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation, TCO,
Sveriges Akademikers Centralorganisation, SACO, Byggherreförening-
en, Byggentreprenörerna, Arbetsgivareföreningen BOA, Kooperationens
förhandlingsorganisation, Företagarnas riksorganisation.
102
Prop. 1993/94:186
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)4
dels att nuvarande 7 kap. 8 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 3 kap. 1 § skall betecknas 3 kap. 1 a §, att nuva-
rande 3 kap. 12-13 §§ skall betecknas 3 kap. 13-14 §§ samt att nuva-
rande 7 kap. 9-11 §§ skall betecknas 7 kap. 8-10 §§,
dels att nya 3 kap. 13 § och nya 7 kap. 9-10 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att 1 kap. 1 och 3 §§, 2 kap. 1 §, 3 kap. 2 a och 5-7 §§, 4 kap.
8 och 10 §§, 6 kap. 10, 13 och 15 §§, 7 kap. 7 och 13 §§, 8 kap. 1 och
2 §§ samt rubriken till 8 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen införs nio nya paragrafer, 3 kap. 1 och 12 §§, 7
kap. 11 § samt 8 kap. 5-10 §§ samt närmast före 1 § underrubriken
Ansvar och före 4 § underrubriken Förverkande och före 5 § underru-
briken Sanktionsavgift.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lagens ändamål är
1. att säkerställa en arbets-
miljö som inte utsätter arbets-
tagare för ohälsa eller olycksfall
Lagens ändamål är att före-
bygga ohälsa och olycksfall i
arbetet samt att även i övrigt
uppnå en god arbetsmiljö.
och som är tillfredsställande
med hänsyn till arbetets natur
och den sociala och tekniska ut-
vecklingen i samhället, och
2. att främja att arbetsgivare
och arbetstagare samverkar för
att åstadkomma en god arbets-
miljö.
4Lagen omtryckt 1991:677.
103
Prop. 1993/94:186
Bilaga 7
Vid tillämpning av 2 kap., 3
kap. 1-73 §§, 4 kap. 1-5 §§
och 8-10 §§ samt 7-9 kap. skall
med arbetstagare likställas
1. den som genomgår utbild-
ning,
2. den som under vård i
anstalt utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som
fullgör i lag föreskriven tjänst-
göring eller som deltar i frivillig
utbildning för verksamhet inom
totalförsvaret.
Vid tillämpning av 2 kap., 3
kap. 1-74 §§, 4 kap. 1-5 §§
och 8-10 §§ samt 7-9 kap. skall
med arbetstagare likställas
1. den som genomgår utbild-
ning,
2. den som under vård i
anstalt utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som
fullgör i lag föreskriven tjänst-
göring eller som deltar i frivillig
utbildning för verksamhet inom
totalförsvaret.
Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall lik-
ställas med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 §§. I
fråga om elever finns dessutom särskilda bestämmelser i 6 kap. 17 och
18 §§.
I fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs om
arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet ut-
förs.
1 §
Arbetsmiljön skall vara till-
fredsställande med hänsyn till
arbetets natur och den sociala
och tekniska utvecklingen i
samhället.
Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsätt-
ningar i fysiskt och psykiskt avseende.
Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin
egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör
hans eget arbete.
Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att ar-
betstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan
medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och för-
104
läggning av arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall
undvikas eller begränsas.
Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social
kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgif-
ter.
Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjligheter
till personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande
och yrkesmässigt ansvar.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 7
1 §
De skyldigheter som avses i
detta kapitel skall tillämpas med
beaktande av kraven på arbets-
miljöns beskaffenhet enligt 2
kap.
2 a §
Arbetsgivaren skall systema-
tiskt planera, leda och kontrolle-
ra verksamheten på ett sätt som
säkerställer att arbetsmiljön upp-
fyller kraven i denna lag och i
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen. Han skall
utreda arbetsskador, fortlöpande
undersöka riskerna i verksam-
heten och vidta de åtgärder som
föranleds därav. Åtgärder som
inte kan vidtas omedelbart skall
tidsplaneras.
Arbetsgivaren skall systema-
tiskt planera, leda och kontrolle-
ra verksamheten på ett sätt som
leder till att arbetsmiljön upp-
fyller kraven i denna lag och i
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen. Han skall
utreda arbetsskador, fortlöpande
undersöka riskerna i verksam-
heten och vidta de åtgärder som
föranleds av detta. Åtgärder
som inte kan vidtas omedelbart
skall tidsplaneras.
Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver dokumen-
tera arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid
upprättas.
Arbetsgivaren skall vidare se
till att det på arbetsställe i hans
verksamhet finns en på lämpligt
sätt organiserad arbetsanpass-
nings- och rehabiliteringsverk-
samhet för fullgörande av de
uppgifter som enligt denna lag
Arbetsgivaren skall vidare se
till att det i hans verksamhet
finns en på lämpligt sätt organi-
serad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet för
fullgörande av de uppgifter som
enligt denna lag och enligt 22
105
och enligt 22 kap. lagen
(1962:381) om allmän försäk-
ring vilar på honom.
kap. lagen (1962:381) om all- Prop. 1993/94:186
män försäkring vilar på honom. Bilaga 7
I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför skall denna lag och
med stöd därav meddelade föreskrifter iakttagas i tillämpliga delar.
Detsamma gäller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt
driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd, dock ej om verk-
samheten bedrives endast av medlemmar av samma familj.
Den som ensam eller gemen-
samt med familjemedlem driver
yrkesmässig verksamhet utan
anställd är skyldig att följa vad i
denna lag och med stöd därav
har föreskrivits i fråga om
teknisk anordning och ämne,
som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall, samt beträffande
gemensamt arbetsställe.
Den som ensam eller gemen-
samt med familjemedlem driver
yrkesmässig verksamhet utan
anställd är skyldig att följa vad i
denna lag och med stöd av den
har föreskrivits i fråga om
teknisk anordning och ämne,
som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall, samt beträffande
gemensamt arbetsställe. Av 4
kap. 10 § framgår att föreskrif-
ter får meddelas om skyldigheter
även i andra avseenden.
När två eller flera samtidigt
driver verksamhet på samma
arbetsställe, skall de samråda
och gemensamt verka för att
åstadkomma tillfredsställande
skyddsförhållanden.
När två eller flera samtidigt
driver verksamhet på ett gemen-
samt arbetsställe, skall de sam-
råda och gemensamt verka för
att åstadkomma tillfredsställande
skyddsförhållanden.
De skall också se till att de
inte genom sin verksamhet eller
sina anordningar på det gemen-
samma arbetsstället utsätter
någon som arbetar där för risk
för ohälsa eller olycksfall.
106
7 §
Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig för
samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemen-
samt arbetsställe för verksamheten. Om fast driftsställe är gemensamt
arbetsställe för flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället
motsvarande ansvar. Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon
av dem som bedriver arbete på arbetsstället.
I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första stycket
kan de som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha
ansvar för samordningen.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 7
Den som har ansvar enligt
denna paragraf skall se till att
samordning sker av skyddsåt-
gärder på arbetsstället. Övriga
arbetsgivare och de som arbetar
där skall följa de anvisningar
som han lämnar i detta syfte.
Den som har ansvar enligt
denna paragraf skall se till att
1. arbetet med att förebygga
risker för ohälsa och olycksfall
samordnas på det gemensamma
arbetsstället,
2. arbete tidsplaneras på det
sätt som behövs för att förebyg-
ga risker för ohälsa och olycks-
fall till följd av att olika verk-
samheter pågår på arbetsstället,
3. allmänna skyddsanordning-
ar inrättas och underhålls och
allmänna skyddsregler för ar-
betsstället utfärdas,
4. det görs klart vem som skall
stå för de speciella skyddsanord-
ningar som kan behövas för ett
visst eller vissa arbeten, och
5. personalutrymmen och sani-
tära anordningar inrättas på ar-
betsstället i behövlig omfattning.
Övriga arbetsgivare och de
som arbetar på det gemensamma
arbetsstället skall följa de an-
visningar som den samordnings-
ansvarige lämnar i syfte att
samordna.
12 §
Den som råder över ett arbets-
ställe skall se till att det på
arbetsstället finns sådana fasta
anordningar att den, som arbe-
107
tar där utan att vara arbets-
tagare i förhållande till honom,
inte utsätts för risk för ohälsa
eller olycksfall. Han skall även
se till att andra anordningar,
som finns på arbetsstället, kan
användas utan sådan risk.
Den som anlitar inhyrd arbets-
kraft för att utföra arbete i sin
verksamhet skall vidta de skydds-
åtgärder som behövs i detta
arbete.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 7
13 §
I 7 kap. 8 och 9 §§ föreskrivs
om skyddsansvar i vissa fall för
den som råder över ett arbets-
ställe eller upplåter en lokal, ett
markområde eller ett utrymme
under jord för arbete eller som
personalutrymme.
I 7 kap. 8 § föreskrivs om
skyddsansvar i vissa fall för den
som upplåter en lokal, ett mark-
område eller ett utrymme under
jord för arbete eller som perso-
nalutrymme.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, Arbetar-
skyddsstyrelsen kan meddela
föreskrifter om skyldighet att
göra anmälan eller lämna upp-
gifter till en tillsynsmyndighet
eller att förvara handlingar som
har betydelse från skyddssyn-
punkt.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, Arbetar-
skyddsstyrelsen kan meddela
föreskrifter om skyldighet att
göra anmälan eller lämna upp-
gifter till en tillsynsmyndighet
eller att upprätta eller förvara
handlingar som har betydelse
från skyddssynpunkt.
10 8
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetarskyddsstyrel-
sen får meddela de ytterligare föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffen-
het och om allmänna skyldigheter i fråga om arbetsmiljön som behövs
för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.
108
I samma ordning får meddelas
föreskrifter om att den som
ensam eller gemensamt med
familjemedlem driver yrkesmäs-
sig verksamhet utan anställd
skall följa vad i denna lag och
med stöd av den har föreskrivits
om skyldigheter i andra avseen-
den än som framgår av 3 kap.
5 § andra stycket.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 7
10 §
Skyddsombud får icke hindras
att fullgöra sina uppgifter.
Skyddsombud får inte hindras
att fullgöra sina uppgifter.
Om ett ombud företräder en
arbetstagare som utför arbete på
ett arbetsställe över vilket den
egna arbetsgivaren inte råder är
den arbetsgivare som råder över
arbetsstället skyldig att låta
skyddsombudet få tillträde dit i
den omfattning som ombudet be-
höver för att fullgöra sitt upp-
drag.
Skyddsombud får ej med anledning av sitt uppdrag ges försämrade
arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget upphör skall
arbetstagaren vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och anställningsvill-
kor, vilka överensstämmer med eller är likvärdiga med dem som skulle
ha rått om han ej hade haft uppdraget.
13 §
Mål om tillämpning av 10 och
11 §§ handlägges enligt lagen
(1974:371) om rättegången i
arbetstvister. I fråga om talan
mot arbetstagare gäller dock vad
som är föreskrivet om rättegång
i allmänhet.
Mål om tillämpning av 10 och
11 §§ handläggs enligt lagen
(1974:371) om rättegången i
arbetstvister. I fråga om talan
mot arbetstagare eller, i fall som
avses i 10 § andra stycket, mot
den som råder över ett arbets-
ställe gäller dock vad som är
föreskrivet om rättegång i all-
mänhet.
109
9 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 186
15 §
Prop. 1993/94:186
Bilaga 7
Vad som sägs i 5 § och
10-14 §§ skall tillämpas på
motsvarande sätt på ledamot av
skyddskommitté.
Vad som sägs i 5 §, 70 §
första och tredje stycket samt
77-14 §§ skall tillämpas på
motsvarande sätt på ledamot av
skyddskommitté.
7 §
Yrkesinspektionen får gent-
emot den som har skyddsansvar
enligt 3 kap. 2-77 och 13 §§,
5 kap. 3 § första stycket eller
6 § i detta kapitel meddela de
förelägganden eller förbud som
behövs för att denna lag eller
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen skall efter-
levas.
Yrkesinspektionen får gent-
emot den som har skyddsansvar
enligt 3 kap. 2-72 och 14 §§,
5 kap. 3 § första stycket eller
6 § i detta kapitel meddela de
förelägganden eller förbud som
behövs för att denna lag eller
föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen skall efter-
levas.
I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut
vite.
Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett föreläg-
gande, får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.
Om ett föreläggande har meddelats beträffande någon åtgärd till vilken
det krävs bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen
(1987:10) men sådant lov inte beviljas, upphör föreläggandet att gälla
såvitt avser åtgärden.
Även Arbetarskyddsstyrelsen
äger besluta om åtgärd enligt
6-9 §.
Även Arbetarskyddsstyrelsen
får besluta om åtgärd enligt
6-8 §§.
110
10 §
Prop. 1993/94:186
Bilaga 7
För att säkerställa förbud
enligt 7-9 § kan tillsynsmyndig-
het meddela beslut om förseg-
ling eller annan avstängning av
anläggning, utrymme eller
anordning. Sådant beslut verk-
ställs genom myndighetens
försorg.
För att säkerställa förbud
enligt 7-8 §§ kan tillsynsmyn-
digheten meddela beslut om för-
segling eller annan avstängning
av anläggning, utrymme eller
anordning. Sådant beslut verk-
ställs genom myndighetens
försorg.
Den som har skyddsansvar
enligt 3 kap. 8-10 §§ kan, om
det finns särskild risk från ar-
betsmiljösynpunkt, åläggas att
lämna varningsinformation eller
att återkalla en produkt. Därvid
skall bestämmelserna i 7, 8 och
10-12 §§ produktsäkerhetslagen
(1988:1604) tillämpas. Vid som
där sägs om Marknadsdomstolen
skall dock i stället avse Arbetar-
skyddsstyrelsen och vad som
sägs om näringsidkare i stället
avse den som har skyddsansvar
enligt 3 kap. 8-10 §§.
Åläggandet skall förenas med
vite om det inte av särskilda
skäl är obehövligt.
13 §
Den som har utsetts till skydd-
sombud eller ledamot i skydd-
skommitté eller den som har
deltagit i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet på
arbetsställe enligt denna lag får
inte obehörigen röja eller utnytt-
ja vad han under uppdraget har
erfarit om yrkeshemlighet, ar-
betsförfarande, affärsförhål-
lande, enskilds personliga för-
Den som har utsetts till skydd-
sombud eller ledamot i skydd-
skommitté eller den som har
deltagit i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet enligt
denna lag får inte obehörigen
röja eller utnyttja vad han under
uppdraget har erfarit om yr-
keshemlighet, arbetsförfarande,
affärsförhållande, enskilds per-
sonliga förhållande eller förhål-
111
hållande eller förhållande av be-
tydelse för landets försvar.
lande av betydelse för landets Prop. 1993/94:186
försvar. Bilaga 7
Har ombudet, ledamoten eller deltagaren utsetts av sådan lokal arbets-
tagarorganisation som avses i 6 kap. 2 och 8 §§, får han utan hinder av
tystnadsplikten i första stycket lämna uppgift vidare till en ledamot i
organisationens styrelse eller till en sakkunnig i arbetsmiljöfrågor hos en
central arbetstagarorganisation till vilken den lokala organisationen hör.
Rätten att lämna uppgift vidare gäller endast om uppgiftslämnaren un-
derrättar mottagaren om tystnadsplikten. I sådant fall gäller tystnads-
plikten också för denne.
I fråga om arbetsställen i det
allmännas verksamhet tillämpas
i stället för vad som sägs i första
och andra styckena bestämmel-
serna i 14 kap. 7, 9 och 10 §§
sekretesslagen (1980:100).
I det allmännas verksamhet
tillämpas i stället bestämmel-
serna i 14 kap. 7, 9 och 10 §§
sekretesslagen (1980:100).
Ansvar
Till böter eller fängelse i
högst ett år dömes den som
uppsåtligen eller av oaktsam-
het bryter mot föreläggande
eller förbud som har med-
delats med stöd av 7 kap.
7-/0 §§. Detta gäller dock ej
om föreläggandet eller för-
budet har förenats med vite.
1 §
Till böter eller fängelse i
högst ett år döms den som
uppsåtligen eller av oaktsam-
het bryter mot föreläggande
eller förbud som har med-
delats med stöd av 7 kap.
7-9 §§. Detta gäller dock inte
om föreläggandet eller för-
budet har förenats med vite.
2 §5
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot före-
skrifter eller villkor som har
meddelats med stöd av 4 kap.
5Senaste lydelse 1990:973.
112
1, 2 eller 4 § döms till böter
eller fängelse i högst ett år.
Till böter döms den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. anlitar en minderårig i strid
mot 5 kap. 2 § första stycket
eller mot föreskrifter som med-
delats med stöd av 5 kap. 2 §
tredje eller fjärde stycket,
2. bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 4
kap. 3 eller 5-8 §§ eller 5 kap.
3 § andra stycket, 4 eller 5 §,
3. lämnar oriktiga uppgifter
om förhållanden av vikt, när en
tillsynsmyndighet har begärt
upplysningar, handlingar eller
prov eller begärt undersökningar
enligt 7 kap. 3 eller 4 §,
4. utan giltigt skäl tar bort en
skyddsanordning eller sätter den
ur bruk.
Till böter döms den som upp-
såtligen eller av oaktsamhet
1. anlitar en minderårig i strid
mot 5 kap. 2 § första stycket
eller mot föreskrifter som med-
delats med stöd av 5 kap. 2 §
tredje eller fjärde stycket,
2. bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av 4
kap. 1-8 §§ eller 5 kap. 3 §
andra stycket, 4 eller 5 §,
3. lämnar oriktiga uppgifter
om förhållanden av vikt, när en
tillsynsmyndighet har begärt
upplysningar, handlingar eller
prov eller begärt undersökningar
enligt 7 kap. 3 eller 4 §,
4. utan giltigt skäl tar bort en
skyddsanordning eller sätter den
ur bruk.
Till ansvar enligt denna be-
stämmelse skall inte dömas om
det för överträdelsen har ut-
färdats föreskrift om sanktions-
avgift enligt 5 §.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 7
Sanktionsavgift
5 §
Regeringen eller, efter rege-
ringens bestämmande, Arbe-
tarskyddsstyrelsen får föreskriva
att en särskild avgift skall beta-
las om överträdelse har skett av
en föreskrift som har meddelats
med stöd av 4 kap. 1-3 eller
8 §. Avgiften skall betalas även
om överträdelsen inte skett
uppsåtligen eller av oaktsamhet.
En sådan föreskrift skall ange
hur avgiften beräknas för olika
slag av överträdelser. Avgiftsbe-
loppet skall kunna fastställas
direkt med ledning av den an-
givna beräkningsgrunden. A v -
113
giften skall vara lägst 1 000 Prop. 1993/94:186
och högst 100 000 kronor. Bilaga 7
6 §
Avgiften skall påföras den
fysiska eller juridiska person
som drev den verksamhet där
överträdelsen skedde.
Avgiften får jämkas eller
efterges om det skulle vara
oskäligt att påföra avgiften
enligt angiven beräkningsgrund.
Avgiften tillfaller staten.
7§
Frågor om påförande av avgift
prövas av länsrätten efter an-
sökan av yrkesinspektionen eller
A rbetarskyddsstyrelsen.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
8 §
/JvgzTf får påföras bara om
ansökan har delgetts den som
anspråket riktas mot inom fem
år från den tidpunkt då över-
trädelsen skedde.
Ett beslut varigenom någon
påförs avgift skall genast sän-
das till länsstyrelsen. Avgiften
skall betalas till länsstyrelsen
inom två månader från det att
beslutet vann laga kraft. En
upplysning om detta skall tas in
i beslutet.
Om avgiften inte betalas inom
den tid som anges i andra styck-
et, skall dröjsmålsavgift tas ut
enligt 58 § 2-5 mom. uppbörds-
lagen (1953:272). Den obetalda
avgiften och dröjsmålsavgiften
114
skall lämnas för indrivning. Prop. 1993/94:186
Bestämmelser om indrivning Bilaga 7
finns i lagen (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar
m. m. Vid indrivning får verkstäl-
lighet enligt utsökningsbalken
ske.
9 §
Frågor om påförande av avgift
får prövas av yrkesinspektionen
eller Arbetarskyddsstyrelsen
genom avgiftsföreläggande.
Avgiftsföreläggande innebär
att den som antas ha gjort sig
skyldig till en överträdelse före-
läggs avgiften till godkännande
omedelbart eller inom viss tid.
Har föreläggandet godkänts,
gäller det som domstols laga-
kraftvunna avgörande varige-
nom avgift påförts. Ett godkän-
nande som sker sedan den i
föreläggandet utsatta tiden har
gått ut är dock utan verkan.
10 §
En påförd avgift bortfaller om
verkställighet inte har skett
inom fem år från det att av-
görandet vann laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
115
Prop. 1993/94:186
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §6
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall
alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvan-
de och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller
pengars värde (bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under
beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga ut-
gifter, så som vad skattskyldig utgett som gåva eller som perio-
diskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till
person i sitt hushåll;
Sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård
som anges i anvisningarna;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de
intäkter som är skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet
utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den
skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans
förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och
55 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 32 § och 49 §
4 mom. uppbördslagen (1953:272), 44 a och 46 §§ lagen
(1968:430) om mervärdeskatt, 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter, 13 och 14 §§ lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, 30 §
tullagen (1987:1065) och 60 § fordonsskattelagen (1988:327) samt
kvarskatteavgift och dröjsmålsavgift enligt uppbördslagen;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
6Senaste lydelse 1993:848.
116
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbets-
miljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än
ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
belopp för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 §
uppbördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet
föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen
(1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa
uppdragsersättningar;
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid
olovlig parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av
olja och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på
naturgasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa be-
stämmelser om elektriska anläggningar;
kapitalförlust m.m. i vidare mån än som särskilt föreskrivs;
avgift enligt 13 och 14 §§ lagen (1992:1438) om dieseloljeskatt
och användning av vissa oljeprodukter.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 7
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
117
Prop. 1993/94:186
Bilaga 8
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-10
Närvarande: f.d. justitierådet Ulf Gad, regeringsrådet Leif Lind-
stam och justitierådet Bengt Lambe.
Enligt en lagrådsremiss den 24 februari 1994 (Arbetsmark-
nadsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen
(1977:1160), m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekretera-
ren Bo Barrefelt och hovrättsassessorn Gösta Ihrfelt.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen
1 kap. 3 §
I paragrafen föreskrivs att vissa personkategorier skall likställas
med arbetstagare vid tillämpning av särskilt angivna bestämmelser
i lagen. Vad som föreskrivs i 4 kap. 6 och 7 §§, som inte ingår
bland dessa bestämmelser, synes motivera att hänvisning görs även
till dessa paragrafer.
1 kap. 3 § första stycket kan då, eftersom hänvisningarna kommer
att avse samtliga paragrafer i 4 kap. liksom för övrigt i 3 kap.,
utformas på följande sätt.
”Vid tillämpning av 2-4 och 7-9 kap. skall med arbetstagare lik-
ställas
1. den som genomgår utbildning,
2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete,
3. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgö-
ring eller som deltar i frivillig utbildning för verksamhet inom
totalförsvaret.”
4 kap. 8 §
I paragrafen föreslås den ändringen att föreskrift skall kunna
meddelas även om skyldighet att upprätta handlingar som har
betydelse från skyddssynpunkt. Överträdelse av sådan föreskrift
faller under ansvarsbestämmelsen i förslagets 8 kap. 2 § första
stycket 2.
118
Det sanktionsavgiftssystem som nu föreslås kan, efter vederbörligt
beslut, omfatta även denna typ av överträdelser (8 kap. 2 och
5 §§)-
I den allmänna motiveringen sägs dock att visserligen har Arbe-
tarskyddsstyrelsen formellt givits bemyndigande att utfärda före-
skrift om sanktionsavgift även när det gäller upprättande av hand-
lingar men detta är ett område som inte lämpar sig för sanktions-
avgifter.
Mot bakgrund av detta uttalande bör överträdelse av en föreskrift
att upprätta handlingar ej medtagas i den bestämmelse som utgör
grund för föreskrifter om sanktionsavgifter (8 kap. 5 §).
Den föreslagna lagtexten föreslås jämkad enligt följande:
”Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetar-
skyddsstyrelsen kan meddela föreskrifter om skyldighet att göra
anmälan eller lämna uppgifter till en tillsynsmyndighet eller att
förvara handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt.
I samma ordning får meddelas föreskrifter om skyldighet att upp-
rätta handlingar som har betydelse från skyddssynpunkt.”
Av Lagrådets förslag till 8 kap. 5 § framgår en följdändring i
anslutning till Lagrådets förslag rörande 4 kap. 8 §.
8 kap. 5 §
Enligt paragrafen skall kunna föreskrivas att en särskild avgift
skall betalas om överträdelse har skett av en föreskrift som med-
delats med stöd av 4 kap. 1-3 eller 8 §. Även före den ändring i
lagen som trädde i kraft den 1 juli 1991 (SFS 1991:677) fanns
möjlighet att meddela föreskrifter av sådana slag men bestämmel-
serna härom var intagna i andra lagrum. För att göra det möjligt
att avgiftsbelägga även överträdelser av föreskrifter som meddelats
med stöd av äldre bemyndiganden bör 8 kap. 5 § första stycket
ändras. Därvid bör, till följd av den ändring av 4 kap. 8 § som
Lagrådet föreslagit, också hänvisningen till sistnämnda paragraf
ändras så att den gäller endast paragrafens första stycke. 8 kap.
5 § första stycket kan då ges följande utformning.
"Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetar-
skyddsstyrelsen får föreskriva att en särskild avgift skall betalas
om överträdelse har skett av en föreskrift som har meddelats med
stöd av ett bemyndigande i något avseende som anges i 4 kap. 1-
3 §§ eller 8 § första stycket. Avgiften skall betalas även om över-
trädelsen inte skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.”
Prop. 1993/94:186
Bilaga 8
119
8 kap. 7 §
Enligt paragrafen krävs prövningstillstånd vid överklagande till
kammarrätten av ett länsrättens beslut i mål som rör påförande av
sanktionsavgift.
I lagrådsremissen redovisas icke några skäl varför ett krav på
prövningstillstånd uppställs. Under föredragningen i Lagrådet har
hänvisats till att förslaget utgår från de allmänna principer om
dispensprövning hos kammarrätterna som upptagits i prop.
1993/94:133.
Av propositionen (s. 34) framgår att det inte är fråga om att införa
ett generellt system om prövningstillstånd. Frågan skall i stället
prövas för varje måltyp, under beaktande av vissa allmänna prin-
ciper. Ett krav på prövningstillstånd bör användas främst i de fall
målet prövats av en förvaltningsmyndighet innan det prövats av
länsrätt.
Situationen är dock ej här den att länsrätten prövar besvär över ett
beslut om sanktionsavgift. Länsrätten är första instans. Dispens-
prövning i kammarrätten bör alltså icke vara aktuell på angiven
grund. I det allmänna uttalande som redovisas i ovannämnda
proposition utesluts dock inte att det finns måltyper som lämpar
sig väl för ett system med prövningstillstånd, även om det inte
prövats av en förvaltningsmyndighet innan det når länsrätt.
Mot bakgrund av vad ovan redovisats är det påkallat att skälen för
dispensprövning i de nu aktuella målen närmare övervägs och
redovisas i propositionen.
Övergångsbestämmelser
I lagrådsremissen föreslås att i arbetsmiljölagen införs en möjlighet
att påföra sanktionsavgifter för överträdelser av vissa föreskrifter.
Avgiften skall betalas även om överträdelsen inte har skett uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet. Den skall påföras den fysiska eller
juridiska person som drev den verksamhet där överträdelsen sked-
de. Har för överträdelsen utfärdats föreskrift om sådan sanktions-
avgift skall straff inte kunna dömas ut.
Administrativa påföljder av straffliknande art omfattas formellt inte
av förbudet i 2 kap. 10 § regeringsformen. Att ge retroaktiv ver-
kan åt regler om sådana administrativa sanktioner som trätt i stället
för straffrättsliga påföljder skulle emellertid enligt förarbetena
utgöra ett klart kringgående av förbudet i nämnda lagrum (prop.
1975/76:209 s. 125). Bestämmelserna om sanktionsavgifter bör
med hänsyn till vad som har anförts inte ges retroaktiv verkan.
Prop. 1993/94:186
Bilaga 8
120
För sådana överträdelser av straffsanktionerad föreskrift som skett Prop. 1993/94:186
före den 1 oktober 1994 bör vidare endast böter kunna ådömas (jfr Bilaga 8
5 § andra stycket brottsbalkens promulgationslag).
Lagrådet föreslår att bestämmelserna ges följande lydelse:
”Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
De äldre bestämmelserna i 8 kap. 2 § gäller fortfarande i fråga om
överträdelser som skett före den 1 oktober 1994, dock får ej dö-
mas till annan påföljd än böter.
Sanktionsavgift som avses i 8 kap. 5 § denna lag får påföras en-
dast för överträdelse som skett efter lagens ikraftträdande.”
Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
121
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 17 mars 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svens-
son, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Ask
Föredragande: statsrådet Hörnlund
Regeringen beslutar proposition 1993/94:186 Ändringar i arbets-
miljölagen.
122
Prop. 1993/94:186
|
Författnings rubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivningsbe- |
|
Lag om ändring i ar- |
4 kap. 8 och 10 §§ samt 392LOO57 8 kap. 5 § 392LOO91 392L0104 |
123
gotab 46217, Stockholm 1994