Prop.
1993/94:184
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 10 mars 1994
Carl Bildt
Gun Hellsvik
(Justitiedepartementet)
Utgångspunkten för de överväganden och förslag som redovisas i proposi-
tionen är att det är angeläget att finna alternativ till fängelse och att den elek-
troniska övervakningsteknik som numera finns är av stort intresse i det sam-
manhanget. Mot den bakgrunden föreslås i propositionen en försöksverk-
samhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Försöksverk-
samheten syftar till att bl.a. ge underlag för Straffsystemkommitténs över-
väganden i fråga om intensivövervakning med elektronisk kontroll bör
införas i Sverige. Försöksverksamheten bör vidare kunna ge kunskap om
hur elektronisk övervakningsteknik fungerar under svenska förhållanden och
om hur kriminalvårdens arbetsformer i en verksamhet av detta slag bör
utformas.
Enligt lagförslaget i propositionen skall fängelsestraff på högst två månader
i vissa fall kunna verkställas utanför anstalt i form av intensivövervakning
med elektronisk kontroll. En förutsättning för sådan verkställighet skall vara
att den dömde är bosatt inom något av verksamhetsområdena för frivårds-
myndighetema i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norr-
köping eller Sundsvall. Försöksverksamheten kommer att bedrivas under
ledning av frivårdsmyndighetema.
Ett av motiven bakom försöksverksamheten är att finna en form för den
straffrättstiga reaktionen som är i princip lika ingripande som verkställighet i
anstalt men som inte är förknippad med de risker för negativa effekter avse-
ende den enskildes utveckling som ett fängelsestraff kan medföra.
1 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 184
Enligt lagförslaget kommer den dömde att vara förbjuden att lämna sin
bostad annat än för vissa av frivårdsmyndigheten bestämda ändamål och på
särskilt angivna tider. Sådana ändamål kan vara arbete, studier, behandling,
deltagande i kriminalvårdens programverksamhet eller kontakter med fri-
vårdsmyndigheten. Efterlevnaden av förbudet kommer under hela verkstäl-
lighetstiden att kontrolleras med elektroniska hjälpmedel. Denna kontroll får
avse också att den dömde fullständigt avhåller sig från alkohol. Om det är
motiverat med hänsyn till den dömdes möjligheter att erhålla inkomst under
verkställigheten utanför anstalt skall han betala en avgift på femtio kronor per
dag som verkställigheten skall pågå. Vid misskötsamhet tas den dömde in på
kriminalvårdsanstalt för att där undergå fortsatt verkställighet av straffet.
Försöksverksamheten föreslås pågå i två år. Avsikten är att den skall på-
böijas sommaren 1994.
Prop. 1993/94:184
Prop. 1993/94:184
1 Förslag till riksdagsbeslut ................................................................. 4
2 Lagtext................................................................................................ 4
3 Ärendet och dess beredning............................................................... 9
3.1 Lagrådet...................................................................................... 9
4 Allmän motivering............................................................................. 10
4.1 En försöksverksamhet bör inledas.............................................. 10
4.2 Närmare om försöksverksamheten.............................................. 13
4.2.1 En verkställighetsfråga..................................................... 13
4.2.2 Korttidsdömda på vissa orter bör omfattas av försöks-
verksamheten .................................................................... 15
4.2.3 Stora krav bör ställas på den dömde................................. 18
4.2.4 Sträng reaktion vid misskötsamhet.................................. 24
4.3 Förfarandet under försöksverksamheten..................................... 25
4.3.1 Kriminalvårdsstyrelsen beslutar om intensivövervakning
med elektronisk kontroll .................................................. 25
4.3.2 Frivårdsmyndigheten leder försöksverksamheten .......... 26
4.3.3 Övervakningsnämnden beslutar om reaktion vid miss-
skötsamhet........................................................................ 27
4.4 Ikraftträdande m.m...................................................................... 28
5 Genomförande av försöksverksamheten ........................................... 29
6 Kostnadsfrågor .................................................................................. 30
7 Utvärdering av försöksverksamheten ................................................ 31
8 Specialmotivering.............................................................................. 32
Bilaga 1 Promemorians beskrivning av olika tekniska hjälpmedel
vid intensivövervakning................................................... 53
Promemorians redogörelse för intensivövervakning med
elektronisk kontroll i Förenta staterna ............................. 56
Bilaga 2 Promemorians lagtext ...................................................... 61
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag............................................. 65
Bilaga 4 Lagrådets yttrande............................................................. 69
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1994 ........ 73
Rättsdatablad.......................................................................................... 74
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om försöksverksamhet med intensiv-
övervakning med elektronisk kontroll.
Prop. 1993/94:184
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde, m.m.
1 § Denna lag är tillämplig vid verkställighet av dom på fängelse, dock inte
fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde skall
undergå fängelse i högst två månader och har sin bostad inom något av
verksamhetsområdena för frivårdsmyndigheterna i Karlskoga, Luleå,
Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall.
2 § I fall som avses i 1 § får, på ansökan av den dömde, beslutas att
fängelsestraffet skall verkställas utanför anstalt. En ansökan får inte bifallas
om den dömde är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan
anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser eller om
särskilda skäl annars talar mot verkställighet utanför anstalt.
Beträffande verkställigheten utanför anstalt skall, i stället för bestämmel-
serna i 26 kap. 5-24 §§ brottsbalken och lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt, gälla vad som föreskrivs i denna lag.
Verkställigheten utanför anstalt bedrivs under ledning av frivårds-
myndigheterna i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norr-
köping och Sundsvall.
Formerna för verkställigheten
3 § Verkställigheten utanför anstalt sker i form av intensivövervakning i
förening med ett förbud för den dömde att vistas utanför bostaden annat än
på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål såsom förvärvsarbete,
utbildning, vård, nödvändiga inköp och liknande. Efterlevnaden av förbudet
skall kontrolleras med elektroniska hjälpmedel.
4 § Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt iaktta skötsam-
het, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som ålig-
ger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med stöd av
lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och andra beroendeframkallande
medel.
Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl,
skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin- eller ut-
andningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendefram-
kallande medel. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att
den dömde avhåller sig från alkohol.
5 § Den dömde skall betala en avgift, om det är motiverat med hänsyn till
hans möjligheter att erhålla inkomst under verkställigheten utanför anstalt.
Avgiften uppgår till femtio kronor per dag som verkställigheten skall
pågå. Avgiften skall betalas i förskott och tillfaller staten.
6 § Frivårdsmyndigheten skall under den tid verkställigheten utanför
anstalt pågår utöva tillsyn över den dömde och fortlöpande hålla sig under-
rättad om hans förhållanden.
Frivårdsmyndigheten kan vid behov förordna en eller flera personer att
biträda vid tillsynen.
7 § Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt hålla frivårds-
myndigheten underrättad om förhållanden som har betydelse för verkställig-
heten, på kallelse inställa sig hos myndigheten och i övrigt enligt myndighe-
tens anvisningar upprätthålla förbindelse med denna. I den mån frivårds-
myndigheten har bestämt det, gäller vad som nu sagts om myndigheten
även den som förordnats att biträda vid tillsynen.
8 § Vid verkställighet utanför anstalt skall särskilda föreskrifter meddelas
om vad den dömde har att iaktta. Sådana föreskrifter skall avse
1. vilken bostad den dömde skall ha under verkställighetstiden,
2. vad som skall gälla i fråga om arbetsanställning, annan förvärvsverk-
samhet, utbildning eller annan sådan sysselsättning,
3. under vilka tider och för vilka ändamål den dömde tillåts att vistas
utanför bostaden,
4. det sätt på vilket den dömde skall hålla kontakt med frivårdsmyndighe-
ten och den som förordnats att biträda vid tillsynen enligt 7 § och om-
fattningen av kontaktskyldigheten och
5. det belopp som den dömde skall betala enligt 5 § och när betalning
skall ske.
Särskild föreskrift får också avse läkarvård, nykterhetsvård eller annan
vård eller behandling eller deltagande i särskilt anordnade program eller
verksamheter som med hänsyn till den dömdes förhållanden framstår som
lämpliga.
Beslut om lagens tillämpning, m.m.
9 § Kriminalvårdsstyrelsen prövar på skriftlig ansökan av den dömde
frågan, om denne skall få undergå verkställighet av dom på fängelse utanför
anstalt. Styrelsen får föreskriva att frågan i stället skall prövas av en region-
myndighet. Har ett beslut fattats av en regionmyndighet får det ändras av
styrelsen. Den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning, om be-
slutet gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
10 § Frivårdsmyndigheten skall verka för att dömda som avses i 1 § infor-
meras om innehållet i denna lag och ombesörja den utredning som behövs
för prövningen av en ansökan enligt 9 §.
Prop. 1993/94:184
11 § Har den dömde ansökt om att få undergå verkställighet av dom på
fängelse utanför anstalt, får han inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att
påböija verkställigheten innan ansökan slutligt prövats. Den dömde får dock
dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet,
om
1. ansökan har gjorts efter den dag han enligt föreläggande som avses i
10 § första stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. senast
skulle ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av
straffet,
2. han tidigare har gjort en ansökan om att få undergå verkställighet av
straffet utanför anstalt,
3. det är uppenbart att ansökan inte gäller ett fall som avses i 1 § denna
lag eller
4. han är häktad.
12 § Bestämmelser om hur en dom skall befordras till verkställighet och
hur tid för sådan verkställighet skall beräknas finns i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m. Bestämmelserna i 10 § andra-femte styckena
och 12 § i den lagen om förpassning till kriminalvårdsanstalt m.m. och om
uppskov med verkställighet skall dock inte gälla i fråga om verkställighet
utanför anstalt enligt denna lag.
Vid tillämpning av 10 § första stycket lagen om beräkning av strafftid
m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag skall den dömde
föreläggas att påböija verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden
skall räknas från den dagen. Vid tillämpning av bestämmelsen om nåd i
13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. på sådan verkställighet skall sista
dag vara den dag verkställigheten skall påbörjas. Bestämmelsen i 25 §
samma lag om sammanläggning av strafftider skall inte tillämpas under
verkställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet därvid kom-
mer att överstiga två månader.
Av 15 § första stycket tredje meningen nedan framgår att övervak -
ningsnämnden i visst fall skall fastställa hur många dagar av fängelsestraffet
som verkställts utanför anstalt.
Beslut om föreskrifter, om upphävande av verkställighet utanför anstalt,
m.m.
13 § Frivårdsmyndigheten beslutar om föreskrifter enligt 8 §. Myndigheten
tar emot och redovisar den i 5 § angivna avgiften.
Om den dömdes personliga förhållanden föranleder det, får frivårdsmyn-
digheten ändra en föreskrift enligt 8 § första stycket eller ändra, upphäva el-
ler meddela en ny föreskrift enligt 8 § andra stycket.
Frivårdsmyndighetens beslut gäller omedelbart om inte annat förordnas.
14 § Beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas, om den
elektroniska kontroll som avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upp-
rätthålla. Vistelse på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning skall dock
inte föranleda upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt.
Beslut om verkställighet utanför anstalt skall upphävas om den dömde
1. åsidosätter vad som åligger honom enligt denna lag eller enligt en
föreskrift som meddelats med stöd av lagen och det som ligger honom till
last inte är av mindre betydelse,
2. begär att så skall ske,
Prop. 1993/94:184
3. när verkställigheten skall påbörjas har en annan bostadsort än som
anges i 1 § eller är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon
annan anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser eller
4. innan verkställighet utanför anstalt har påbörjats, antingen döms på
nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt
26 kap. 19 § eller 34 kap. 4 § brottsbalken på sådan tid att han skall undergå
fängelse i mer än två månader.
15 § Övervakningsnämnden prövar, efter anmälan av frivårdsmyndigheten,
frågan om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt.
Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. Om beslutet upp-
hävs, skall nämnden fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som
verkställts utanför anstalt. Den tid sådan verkställighet har pågått skall
därvid räknas som verkställd tid, om inte särskilda skäl talar mot det. Om
det finns synnerliga skäl, får nämnden besluta om återbetalning av avgift
enligt 5 § som belöper på tid efter det att verkställigheten utanför anstalt
upphört.
Beslutet om verkställighet utanför anstalt får inte upphävas efter den fast-
ställda dagen för strafftidens slut.
16 § Uppkommer fråga om att upphäva beslut om verkställighet utanför
anstalt, får övervakningsnämnden bestämma att beslutet tills vidare inte
skall gälla. Övervakningsnämnden skall i sådana fall skyndsamt ta upp
frågan om upphävande av beslutet om verkställighet utanför anstalt till
slutlig prövning. Härvid gäller inte 15 § andra stycket.
17 § Om övervakningsnämnden bestämmer att beslutet om verkställighet
utanför anstalt skall upphävas eller att beslutet tills vidare inte skall gälla,
skall den dömde föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet
av fängelsestraffet. Polismyndigheten i den ort där den dömde vistas skall
förpassa honom till en sådan anstalt.
Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får
polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårds-
anstalten i stället för att förpassa honom dit.
18 § Den dömde får överklaga frivårdsmyndighetens beslut enligt 13 § hos
den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde frivårdsmyn-
digheten är verksam.
19 § Vid slutlig prövning av fråga om upphävande av beslut om
verkställighet utanför anstalt skall övervakningsnämnden bestå av ord-
förande och minst två andra ledamöter.
Övervakningsnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om
inte annat förordnas.
Den dömde får hos Kriminalvårdsnämnden överklaga ett beslut som fat-
tats av en övervakningsnämnd enligt denna lag.
Kriminalvårdsnämndens beslut får inte överklagas.
20 § Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd skall tillämpas på den
som utför oavlönat arbete enligt en föreskrift som har meddelats med stöd
av 8 § första stycket 2 denna lag. I stället för vad som föreskrivs om
skyddstid i 4 § lagen om statligt personskadeskydd gäller att personskade-
skyddet inträder när den dömde påbörjar en resa till arbetsplatsen i enlighet
med föreskriften och upphör när en resa från arbetsplatsen avslutas.
Prop. 1993/94:184
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela Prop. 1993/94:184
föreskrifter om ersättning från staten för skador som orsakats av den dömde
vid sådant arbete som avses i första stycket.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer och upphör att
gälla två år därefter. Lagen skall dock även därefter tillämpas på verk-
ställighet utanför anstalt som pågår eller om vilken beslut föreligger när
lagen upphör att gälla. En ansökan enligt 9 § första stycket som har gjorts
innan lagen upphört att gälla skall prövas enligt lagen. Beslutas det i sådant
fall om verkställighet utanför anstalt skall lagen fortsätta att tillämpas på
denna verkställighet.
2. Lagen tillämpas inte vid verkställighet av dom på fängelse som är
meddelad tidigare än tre månader före ikraftträdandet.
3. Träder lagen i kraft före den 1 oktober 1994 skall överklagande av
Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 9 § ske direkt till kammarrätten, om
beslutet har meddelats före nämnda dag. I så fall krävs inte prövnings-
tillstånd av kammarrätten.
På senare tid har uppmärksamhet riktats mot den elektroniska övervak-
ningsteknik som tagits fram i Förenta staterna och de möjligheter denna
teknik ger när det gäller att utveckla alternativ till fängelse. Inom Justi-
tiedepartementet har mot denna bakgrund upprättats promemorian För-
söksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll
(Ds 1993:100). I promemorian föreslås en försöksverksamhet med intensiv-
övervakning med elektronisk kontroll. Promemorian innehåller också en be-
skrivning av olika tekniska hjälpmedel vid intensivövervakning och en re-
dogörelse för intensivövervakning med elektronisk kontroll i Förenta sta-
terna. Denna del av promemorian finns i bilaga 1. Promemorians lagförslag
finns i bilaga 2.
Promemorian var den 11 januari 1994 föremål för en hearing i Justitie-
departementet. Vid hearingen lämnades synpunkter av Riksdagens ombuds-
män, Svea hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Riksåklagaren, Riks-
polisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Kriminalvårdsnämnden, Övervak-
ningsnämnden i Sundsvall, Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen,
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges Advokat-
samfund och Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän. Skriftliga yttranden
över promemorian har lämnats av Norrköpings tingsrätt, Luleå tingsrätt,
Rikspolisstyrelsen, Övervakningsnämnden i Örebro och Datainspektionen.
Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges domareför-
bund har avstått från att lämna synpunkter på förslagen i promemorian.
En sammanställning över de synpunkter som framfördes vid hearingen
har upprättats i Justitiedepartementet. Sammanställningen samt de skriftliga
yttrandena över promemorian finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr
93-4671).
I propositionen behandlas de förslag som tagits upp i promemorian.
Framställningen disponeras på så sätt att först behandlas frågan om en för-
söksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll bör ge-
nomföras. Därefter behandlas spörsmål om den närmare utformningen av en
försöksverksamhet. Slutligen behandlas frågor om hur en försöksverksam-
het kan genomföras i praktiken samt kostnadsfrågor och utvärderingsfrågor.
Regeringen beslutade den 3 februari 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådet har i förtydligande syfte föreslagit vissa omformuleringar i den
remitterade lagtexten. Regeringen har i propositionen följt Lagrådets för-
slag. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjots i lagtexten.
En ledamot av Lagrådet har avstyrkt förslaget att den dömde skall betala
en avgift. Regeringen behandlar den frågan i det följande (se avsnitt 4.2.3).
Prop. 1993/94:184
Prop. 1993/94:184
Regeringens förslag: En försöksverksamhet med intensivövervak-
ning med elektronisk kontroll inleds.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Alla instanser utom Data-
inspektionen ställer sig positiva till att en försöksverksamhet inleds.
Datainspektionen framför kritik när det gäller förslagets påverkan på skyd-
det för den personliga integriteten. Vidare framför inspektionen att den har
svårt att se vari straffmomentet vid elektronisk övervakning består.
Skälen för regeringens förslag: Ett straffsystem måste innebära tydliga
och konsekventa reaktioner på brott. För att tilltron till rättsväsendet skall
kunna upprätthållas krävs att det finns en överensstämmelse mellan brottets
svårhet och den reaktion på brottet som straffet utgör. Det torde också råda
allmän enighet om att fängelse är en nödvändig del av ett straffsystem.
Enighet torde vidare råda om att användningen av detta straff om möjligt
bör begränsas. Denna inställning grundas bl.a. på insikten om de skadeverk-
ningar ett fängelsestraff kan ha för den dömde och den negativa inverkan
straffet kan få på hans möjligheter att anpassa sig i samhället. En annan
faktor att beakta i sammanhanget är att fängelse är en mycket resurskrä-
vande påföljd.
Mot denna bakgrund har frågan om alternativ till fängelse tilldragit sig
stort intresse. Särskild uppmärksamhet har på senare tid riktats mot den
elektroniska övervakningsteknik som tagits fram främst i Förenta staterna
och de möjligheter denna teknik ger när det gäller att utveckla alternativ till
fängelse.
Regeringen gav våren 1992 Straffsystemkommittén i uppdrag att se över
det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad. En av kom-
mitténs huvuduppgifter är att överväga möjligheterna att vidareutveckla an-
vändningen av olika alternativ till fängelsestraff. I direktiven för kommittén
anges att inriktningen bör vara att öka utrymmet för sådana alternativ ge-
nom att dels öppna möjligheter till andra icke frihetsberövande påföljder än
de som finns för närvarande, dels ytterligare utveckla redan tillgängliga på-
följder. I detta sammanhang framhålls emellertid vikten av att de till fäng-
else alternativa påföljderna ges en utformning som tillgodoser berättigade
anspråk på att brott bör följas av tydliga och konsekventa reaktioner.
Ett nytt alternativ till fängelse som enligt direktiven bör bli föremål för
kommitténs överväganden är intensivövervakning. Det anges att kommittén
närmare bör studera de olika modeller för intensivövervakning som före-
kommer i andra länder och pröva om det är lämpligt att införa någon form
av intensivövervakning i Sverige. I direktiven nämns särskilt att det i vissa
andra länder, bl.a. i Förenta staterna, förekommer att den som dömts för
10
brott som normalt skulle ha lett till fängelse i stället underkastas intensiv-
övervakning i form av elektronisk kontroll.
Enligt regeringens mening är det mycket angeläget att finna bärkraftiga
alternativ till fängelse. Genom den i Förenta staterna utvecklade elektro-
niska övervakningstekniken har möjligheterna att finna sådana alternativ
ökat betydligt. Erfarenheterna från de amerikanska intensivövervaknings-
program som använder sig av elektroniska hjälpmedel visar att tekniken gör
det praktiskt möjligt att anordna en effektiv kontroll av att den dömde uppe-
håller sig på den plats han anvisats. Den elektroniska kontrollen gör det så-
ledes möjligt att upprätthålla en påtaglig frihetsinskränkning utan att inta
den dömde på anstalt och att tillskapa en övervakning som är så intensiv att
den företer betydligt större likheter med fängelse än med den nuvarande
skyddstillsynspåföljden. Härigenom kan kravet på en straffrättslig reaktion
som står i relation till brottets svårhet tillgodoses, samtidigt som de goda ef-
fekterna av kriminalvård i frihet utnyttjas.
Regeringen vill redan här slå fast att det är uteslutet att den elektroniska
kontrollen skulle ersätta den mänskliga kontakten mellan den dömde och
kriminalvården. Detta skulle nämligen innebära att man avstod från de möj-
ligheter som en sådan kontakt ger till personlig påverkan och till förmedling
av hjälp- och stödåtgärder till den dömde. Också den dömde har naturligtvis
berättigade krav på bra kontakt med den myndighet som har till uppgift att
verkställa det straff som har dömts ut. Dessa mänskliga kontakter bör såle-
des vara ett centralt inslag i en intensivövervakning. Vad den elektroniska
kontrollen syftar till är främst att kontrollera att de ffihetsinskränkande före-
skrifterna efterlevs, vilket är viktigt inte minst för att göra intensivövervak-
ningen till ett trovärdigt och för allmänheten godtagbart alternativ till fäng-
else.
Det grundläggande innehållet i en intensivövervakning bör kunna
utgöras av ett krav på att den dömde skall uppehålla sig i sin bostad under
tid då han inte fullgör en sysselsättningsplikt eller deltar i någon godkänd
aktivitet och att han därvid fullständigt skall avhålla sig från alkohol och
andra droger. En intensivövervakning uppbyggd på detta sätt torde kunna
tillgodose även högt ställda krav på att brott skall följas av tydliga och
kännbara reaktioner, samtidigt som man skulle slippa många av fängelse-
straffets skadliga verkningar. Detta skulle dessutom ske till en kostnad som
är lägre än den för fängelse.
Redan av det hittills sagda följer att det framstår som fullt möjligt att
finna ett alternativ till fängelse i form av intensivövervakning med elektro-
nisk kontroll. Det finns således anledning att med stort intresse emotse
Straffsystemkommitténs överväganden i fråga om intensivövervakning med
elektronisk kontroll bör införas i Sverige.
Enligt direktiven för Straffsystemkommitténs utredningsarbete skall
kommittén redovisa sina förslag före utgången av år 1994. Det kan redan nu
förutses att kommittén kan komma att behöva ytterligare någon tid för sitt
arbete. Eftersom det är fråga om ett mycket omfattande utredningsarbete
torde åtskillig tid komma att förflyta innan den lagstiftning som kan bli en
följd av kommitténs förslag träder i kraft. Om kommitténs arbete och den
Prop. 1993/94:184
11
därpå följande beredningen av kommitténs förslag skulle avvaktas kommer
det således troligen att ta flera år innan den elektroniska övervakningstek-
niken kan introduceras i Sverige. Detta talar för att redan nu stana en för-
söksverksamhet på området. I samma riktning talar att det är av största vikt
att Straffsystemkommittén har ett så bra underlag som möjligt för övervä-
gandena i fråga om huruvida intensivövervakning med elektronisk kontroll
bör införas i Sverige. Man bör ha i minnet att den elektroniska övervak-
ningstekniken är helt oprövad i Sverige. De erfarenheter som gjorts fram-
förallt i Förenta staterna kan inte utan vidare överföras till Sverige med hän-
syn till skillnader i bl.a. straffrättssystemen.
Eftersom den elektroniska övervakningstekniken inte har prövats i
Sverige kan man inte med säkerhet veta hur tekniken fungerar här. Det är då
naturligtvis inte i första hand fråga om hur tekniken fungerar med hänsyn
till exempelvis elförsöijning eller telefonnät, utan det handlar snarare om att
användningen av tekniken kan behöva anpassas till svenska förhållanden,
särskilt till den svenska rättsordningen och de principer som denna vilar på.
Därmed sammanhänger också frågan om hur kriminalvårdens arbets-
metoder bör utformas. En försöksverksamhet skulle således kunna ge
värdefulla kunskaper och erfarenheter om hur elektronisk övervaknings-
teknik fungerar under svenska förhållanden och om hur kriminalvårdens
arbetsmetoder bör utformas.
Med hänsyn till det anförda bör Straffsystemkommitténs överväganden i
nu aktuella frågor föregås av en försöksverksamhet i vilken den elektro-
niska övervakningstekniken används. Det finns anledning att stryka under
att ställningstagandet gäller att en försöksverksamhet skall genomföras och
alltså inte att intensivövervakning med elektronisk kontroll skall införas
som ett permanent inslag i det svenska straffsystemet.
Datainspektionen har framfört kritik bl.a. när det gäller förslagets påver-
kan på skyddet för den personliga integriteten. Inspektionen har således
bl.a. framfört att det steg som lagstiftaren nu står i begrepp att ta luckrar upp
den känsla för rätt till en helt skyddad sfär åtminstone i hemmet som
människor hitintills har kunnat räkna med. Regeringen konstaterar att det är
ofrånkomligt att den som undergår verkställighet av ett fängelsestraff utsätts
för ett långtgående intrång i den personliga integriten. Som framgår av det
följande innebär emellertid regeringens förslag att den som dömts till
fängelse i vissa fall får undergå verkställighet av straffet utanför anstalt i
stället för i anstalt. Verkställighet utanför anstalt kan dessutom enligt
förslaget komma till stånd bara om den dömde ansökt om det. Regeringen
kan mot denna bakgrund inte dela Datainspektionens farhågor i fråga om
förslagets påverkan på skyddet för den personliga integriteten. Det framstår
som uppenbart att integritetsintrånget blir mindre vid denna form av
verkställighet än om den dömde tas in i anstalt.
Prop. 1993/94:184
12
Prop. 1993/94:184
Regeringens förslag: Försöksverksamheten läggs upp som en fråga
om verkställighet av fängelsestraff.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Synpunkter på förslaget i promemorian: I stort sett alla instanser är
positiva till förslaget. Några av dessa instanser pekar på risken för s.k. net
widening, dvs. att intensivövervakning kommer att använda även i de fall
påföljden annars hade bestämts till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Vissa
instanser efterlyser klargöranden i fråga om syftet med försöket.
Skälen för regeringens förslag: Som framförts i det föregående har
Straffsystemkommittén i uppdrag att studera de olika modeller för inten-
sivövervakning som förekommer och pröva om det är lämpligt att införa ett
sådant system i Sverige. I direktiven för kommitténs utredningsarbete anges
att en fråga som därvid uppkommer är om intensivövervakning skall kon-
strueras som en särskild föreskrift inom ramen för en icke frihetsberövande
påföljd eller om den bör vara en självständig påföljd. Det är naturligtvis
också så att frågan om intensivövervakning bara är en av flera samman-
hängande frågor som uppkommer vid översynen av det straffrättsliga på-
följdssystemets uppbyggnad och innehåll. Det förtjänar att nämnas att i
kommitténs uppdrag också ingår att lägga fram förslag till vad som i ett
längre perspektiv bör gälla i fråga om frigivning från fängelsestraff.
Ett övergripande syfte med försöksverksamheten är, som nämnts, att ge
underlag för Straffsystemkommitténs överväganden. Det finns således på
detta stadium inget underlag för att bedöma hur intensivövervakning på
längre sikt kan infogas i påföljdssystemet. Syftet med försöket bör följaktli-
gen inte, som några instanser varit inne på, vara att få fram underlag för
överväganden bara beträffande en viss bestämd framtida användning av in-
tensivövervakning med elektronisk kontroll. Med hänsyn härtill bör den un-
der försöksverksamheten bedrivna intensivövervakningen rättsligt infogas i
dagens påföljdsregler, med så få ändringar som möjligt. Ett naturligt sätt att
uppnå detta är att konstruera intensivövervakningen som en verkställighet
utanför anstalt av kortare fängelsestraff. Som framgår i det följande kan en
sådan verkställighet utanför anstalt i vissa fall konstrueras så att den blir i
princip lika ingripande för den dömde som en vistelse i anstalt. Detta är av
stor betydelse inte minst med hänsyn till kravet på likhet inför lagen. Å
andra sidan finns det givetvis skäl som talar för att intensivövervakningen
redan under försöksverksamheten utformas som en särskild påföljd. Det
främsta av dessa skäl är att den primära beslutanderätten i sådant fall skulle
ligga i domstol, vilket skulle vara tilltalande av rättssäkerhetsskäl. Ut-
formningen av ett sådant förslag skulle dock fordra ingående och mycket
tidskrävande överväganden och sannolikt leda till ingripanden i påföljdssys-
13
temet som går utöver vad som är försvarligt med hänsyn till försöksverk-
samhetens natur.
Det finns också andra skäl, delvis av praktisk natur, som talar för att den
elektroniska kontrollen under försöksverksamheten bör användas som en
form av verkställighet av utdömda fängelsestraff. Försöksverksamheten
kommer således att kräva betydande insatser i form av exempelvis materiel-
inköp och utbildning (se avsnitt 6). Mot den bakgrunden är det angeläget att
inte alltför få personer kommer att delta i försöksverksamheten. Detta är
naturligtvis också väsentligt för att försöksverksamheten skall kunna ge ett
så gott underlag som möjligt för utvärdering och kommande bedömningar i
fråga om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Genom att lägga
upp försöksverksamheten som en verkställighetsfråga kan det förutses att
omfattningen av försöksverksamheten blir tillräckligt stor redan från början
av försöket. Det kan härigenom också åstadkommas ett relativt enkelt förfa-
rande som medger snabba ingripanden vid misskötsamhet.
Försöksverksamheten bör mot denna bakgrund vara upplagd som en ren
verkställighetsreglering. Detta innebär att några särskilda regler för domsto-
larna med avseende på försöksverksamheten inte behövs. Domstolarna skall
alltså välja och utmäta påföljd enligt vanliga regler, utan hänsyn till den på-
gående försöksverksamheten. Det innebär vidare att frivårdsmyndighetema
skall avge sedvanligt underlag i form av yttranden beträffande påföljdsval.
Därmed torde också under försöksverksamheten kunna bortses från risken
för att intensivövervakning med elektronisk kontroll kommer att användas i
fall då påföljden inte skulle ha bestämts till fängelse utan till någon form av
kriminalvård i frihet, dvs. net widening. I vissa av de fall domstol dömt till
fängelse kommer emellertid under försöksverksamheten verkställigheten att
ske på ett annat sätt än det som normalt gäller enligt lagen om kriminalvård
i anstalt, nämligen utanför anstalt i form av intensivövervakning med elek-
tronisk kontroll.
Denna verkställighet kommer att skilja sig påtagligt från övriga typer av
verkställighet dels i anstalt, dels utanför anstalt, t.ex. enligt 33 och 34 §§
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Det torde därför vara erforder-
ligt att skapa en förhållandevis detaljerad reglering av vad som under för-
söksverksamheten bör gälla för verkställigheten utanför anstalt. Detta är
viktigt inte minst med hänsyn till att verkställigheten måste ske i ordnade,
rättssäkra och kontrollerade former. Med en sådan uppläggning bör
försöksverksamheten kunna bidra till att skapa ett gott underlag för
Straffsystemkommitténs framtida överväganden rörande införande av en
intensivövervakning som en del av påföljdssystemet.
Prop. 1993/94:184
14
Regeringens förslag: Den som är dömd till fängelse i högst två må-
nader och har sin bostad inom något av verksamhetsområdena för fri-
vårdsmyndighetema i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra,
Norrköping eller Sundsvall får i princip delta i försöksverksamheten.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Förslaget mottas positivt av
de flesta instanserna. Flera instanser framför att så få som möjligt av dem
som uppfyller kraven på strafftid och bostadsort bör uteslutas från försöket.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att ungdomar
under 21 år inte bör få delta i försöket. Kammarrätten i Jönköping efterlyser
bättre riktlinjer för urvalet samt framför att den geografiska begränsningen
är orättvis. Rikspolisstyrelsen anser att begränsningar av tillämpningsområ-
det bör framgå av författningstexten.
Skälen för regeringens förslag: I det föregående har förordats att
fängelsestraff under försöksverksamheten i vissa fall bör få verkställas utan-
för anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll.
När det gäller frågan om vilka dömda som bör kunna få delta i försöks-
verksamheten bör till en början beaktas att denna verksamhet inte får utfor-
mas så att det utdömda fängelsestraffet urholkas. Med hänsyn till att för-
söksverksamheten läggs upp som en verkställighetsfråga bör utgångspunk-
ten vara att den som deltar i försöket därigenom skall bli utsatt för åtgärder
som är i princip lika ingripande som en vistelse i anstalt hade varit.
Eftersom det rör sig om i Sverige oprövade metoder och bl.a. intresset av
samhällsskydd gör sig starkare gällande vid längre strafftider, bör på nuva-
rande stadium endast de som är dömda till korta fängelsestraff komma i
fråga för försöksverksamheten. En lämplig begränsning är att strafftiden
inte överstiger två månader.
Betydande insatser kommer att krävas för att förbereda, genomföra och
följa upp redan försöksverksamheten. Det är därför knappast försvarbart att
redan nu, innan det står klart om intensivövervakning med elektronisk kon-
troll kommer att bli ett permanent inslag i det svenska straffsystemet, an-
skaffa de resurser som en rikstäckande försöksverksamhet kräver. Av re-
sursskäl bör således försöksverksamheten begränsas geografiskt. Detta
skulle i och för sig kunna hävdas strida mot principen om likhet inför lagen.
Med hänsyn till vad som nyss anförts om resurser och till att verkställighe-
ten ändå utformas så att graden av ingripande är likvärdig med verkställig-
het av fängelsestraff på i vart fall en öppen anstalt, bör en sådan
begränsning av försöket kunna accepteras även från denna utgångspunkt.
Här bör också tilläggas att försöksverksamheten, som Lagrådet framhållit, i
principiellt hänseende inte skiljer sig från tidigare försöksverksamheter på
15
kriminalpolitikens område som varit geografiskt begränsade, t.ex. försöks-
verksamhet med samhällstjänst.
Som framgår av det följande bör försöksverksamheten bedrivas under
ledning av den lokala frivårdsmyndigheten. Det är inte minst av praktiska
skäl nödvändigt att kräva att den som skall delta i försöksverksamheten
skall ha sin bostad inom verksamhetsområdet för en frivårdsmyndighet som
deltar i försöket. Försöksverksamheten bör omfatta både storstads- och gles-
bygdsområden och inte koncentreras till någon viss del av landet. Lämp-
ligen bör försöksverksamheten omfatta dömda som har sin bostad inom
något av verksamhetsområdena för frivårdsmyndighetema i Karlskoga,
Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall. Dessa
frivårdsmyndigheter har följande verksamhetsområden.
Prop. 1993/94:184
Karlskoga: Degerfors, Filipstads, Hällefors, Karlskoga, Kristinehamns,
Lindesbergs, Ljusnarsbergs, Nora och Storfors kommuner.
Luleå: Arjeplogs, Arvidsjaurs, Bodens, Haparanda, Jokkmokks, Kalix,
Luleå, Pajala, Piteå, Älvsbyns, Överkalix och Övertomeå kommuner.
Malmö Norra: Socialförvaltningarna Nordöstra, Östra och av Centrum
den västra bidragsenheten i Malmö kommun samt Burlövs och Lomma
kommuner.
Malmö Södra: Socialförvaltningarna Södra, Västra och av Centrum den
östra bidragsenheten i Malmö kommun samt Vellinge kommun.
Norrköping: Finspångs, Norrköpings, Söderköpings och Valdemarsviks
kommuner.
Sundsvall: Sundsvalls, Timrå och Ånge kommuner.
Den som inte vill underkasta sig de krav som kommer att ställas på delta-
gare i försöksverksamheten skall naturligtvis avtjäna sitt straff på vanligt
sätt. Mot bakgrund av att försöksverksamheten läggs upp som en verkstäl-
lighetsfråga bör huvudregeln i övrigt vara att alla som uppfyller kraven i
fråga om straffets längd och bostadsort skall kunna delta i försöksverksam-
heten. Denna bör dock i princip begränsas till att avse dem som är på fri fot,
bl.a. därför att det beträffande andra dömda är svårt att hinna med att ordna
en lämplig verkställighet utanför anstalt. I några speciella situationer kan
också särskilda skäl tala mot att under försöksverksamheten låta verkställig-
heten äga rum utanför anstalt och huvudregeln bör då kunna frångås. Dessa
situationer kan, bl.a. med hänsyn till att de är av mångskiftande karaktär,
inte beskrivas i detalj i lagtexten.
Den dömdes bostad måste således vara så utformad att intensivövervak-
ning med elektronisk kontroll kan upprätthållas. Det innebär att bostaden
måste ha telefon och elektricitet. Den som sammanbor med den dömde bör
inte heller mot sin vilja utsättas för att verkställigheten äger rum i hans eller
hennes bostad. Om brottet riktats mot sambon bör verkställighet i den ge-
mensamma bostaden inte heller få komma i fråga. Det bör vidare krävas att
16
den dömde har någon form av ordnad sysselsättning under verkställighets-
tiden (se vidare avsnitt 4.2.3). Redan här bör slås fast att det är av största
vikt att frivårdsmyndigheten verkar för att kravet på sysselsättning kan till-
godoses i enskilda fall.
Som nämnts bör huvudregeln vara att alla som uppfyller kraven i fråga
om straffets längd och bostadsort skall kunna delta i försöksverksamheten.
Också ungdomar under 21 år bör kunna få undergå verkställighet av ett
fängelsestraff utanför anstalt i stället för i anstalt. I fall då ungdomar deltar i
försöksverksamheten bör frivårdsmyndigheten lägga särskild vikt vid att
anordna ett lämpligt innehåll i verkställigheten så att möjligheterna till per-
sonlig påverkan och till förmedling av hjälp- och stödåtgärder till den unge
tas till vara.
Ytterligare riktlinjer i fråga om vilka som bör få delta i försöksverksam-
heten ges i specialmotiveringen.
Vissa uppgifter om de korttidsdömda
Det finns anledning att här redovisa vissa uppgifter om de korttidsdömda.
Kriminalvårdsstyrelsen har utfört en undersökning beträffande dem som fri-
gavs från kriminalvårdsanstalter under oktober månad 1992 (se Fäng-
elseutredningens huvudbetänkande Verkställighet av fängelsestraff, SOU
1993:76, bilaga 3, s. 529 ff.). I denna klientelundersökning ingick 562 in-
tagna som var dömda till högst två månaders fängelse. I fråga om dessa
korttidsdömda framgår bl.a. följande av undersökningen.
De vanligaste huvudbrotten var trafiknykterhetsbrott (39%), våldsbrott
(17%), tillgreppsbrott (12 %) samt brott mot allmänheten och brott mot sta-
ten (7%). De som var under 20 år eller över 49 år utgjorde en mindre del av
gruppen (2% respektive 9%). Andelen kvinnor var liten (4%). Nästan hälf-
ten av gruppen (48 %) var tidigare obelastade, medan andra hade erfarenhet
av enbart frivård (22 %), av enbart fängelse (13 %) eller av både fängelse
och frivård (16 % ). Sysselsättningen före intagning bestod i vissa fall av
stadigvarande arbete (35%) eller tillfälligt arbete (6%). En betydande del
var arbetslösa (40 %) och en mindre del hade pension (9%). Flertalet i grup-
pen hade före intagning stadigvarande bostad (83%) eller tillfällig bostad
(11%). Andra var bostadslösa (5%) eller intagna för vård (1%). Ungefär
hälften av gruppen (52%) var ensamstående. Vissa (37 %) bedömdes vara
missbrukare av alkohol. Narkotikamissbruk inom de senaste två månaderna
före frihetsberövandet bedömdes föreligga i en del fall (17%).
Av statistik från Kriminalvårdsstyrelsen framgår att det under år 1992
intogs 785 fängelsedömda som, enligt uppgift i domen, var hemmahörande i
någon av de aktuella kommunerna och hade en strafftid på högst två måna-
der.
Prop. 1993/94:184
17
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 184
Prop. 1993/94:184
Regeringens förslag: Under verkställigheten utanför anstalt förbjuds
den dömde att lämna sin bostad annat än för vissa av frivårdsmyndig-
heten bestämda ändamål och på särskilt angivna tider. Att förbudet ef-
terlevs kontrolleras under hela verkställighetstiden med elektroniska
hjälpmedel. Elektronisk kontroll får också avse att den dömde full-
ständigt avhåller sig från alkohol. Den dömde åläggs i vissa fall att
betala en avgift på 50 kronor per dag som skall verkställas. Under
verkställighetstiden sätts olika åtgärder in för att underlätta för den
dömde att anpassa sig till ett normalt samhällsliv.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Förslaget mottas positivt av
de flesta instanserna, dock att i stort sett alla instanser ställer sig tvekande
eller negativa till förslaget att den dömde skall betala en avgift. Några in-
stanser anser att kontrollbehovet är överbetonat och att frivårdsmyndighe-
tema borde få större möjligheter att anpassa föreskrifterna till förhållandena
i det enskilda fallet.
Intensiv övervakning av den dömde
Deltagarna i försöksverksamheten kommer att bli föremål för en övervak-
ning som har avsevärt större intensitet än den övervakning som i dag före-
kommer exempelvis vid skyddstillsyn. Under hela verkställighetstiden skall
således elektroniska hjälpmedel användas vid övervakningen. Oanmälda
hembesök bör förekomma. Också kontroller per telefon skall ingå som re-
gelmässiga inslag i verkställigheten utanför anstalt. Vidare bör i princip
gälla att den dömde skall ha en skyldighet att anmäla sig hos frivårdsmyn-
digheten med relativt täta intervaller. Med anledning av vad flera instanser
framfört bör det förtydligandet göras att det under försöksverksamheten bör
finnas ett betydande utrymme att anpassa intensiteten i annan övervakning
än den elektroniska till förhållandena i det enskilda fallet. Det bör framhål-
las att även andra intressen än det rena kontrollsyftet är avgörande för så-
dana bedömningar. Av vikt är t.ex. att den dömde inte själv upplever sig
sakna kontakt med frivårdsmyndigheten.
Hur den elektroniska kontrollen rent faktiskt skall utformas har inte lag-
reglerats. Detta bör i stället ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att besluta
om. Av avgörande betydelse är dock att kontrollnivån är godtagbar från de
utgångspunkter som redovisas i denna lagrådsremiss.
Genom den intensiva övervakningen bör den dömdes rörelsefrihet in-
skränkas på ett sådant sätt att den är jämförbar med vad som gäller vid en
verkställighet i anstalt. En konsekvens härav är till en början att det utövas
18
en form av kontroll som innebär att den dömdes liv ordnas på ett sådant sätt
att han förhindras att begå ytterligare brott eller så att detta i vart fall blir av-
sevärt svårare för honom.
Verkställighetstiden bör också tas till vara för att sätta in olika behand-
lings- eller påverkansprogram som kan medverka till att den dömde inte
fortsätter att begå brott. Av central betydelse är härvid att komma till rätta
med föreliggande missbruksproblem. Detta torde emellertid kräva ett inten-
sivt arbete under lång tid. De åtgärder mot drogmissbruk som sätts in under
verkställigheten utanför anstalt kan därför i de allra flesta fall inte ses isole-
rat utan som ett första steg i ett rehabiliteringsprogram. Ambitionen bör na-
turligtvis vara att lägga en grund så att den dömde efter verkställigheten av
egen kraft skall kunna och vilja fortsätta med behandling eller andra åtgär-
der för att komma till rätta med sina missbruksproblem. Särskild uppmärk-
samhet bör därför ägnas åt att den dömde under verkställigheten utanför an-
stalt får hjälp med att knyta de kontakter som behövs för en sådan uppfölj-
ning.
Intensivövervakningen bör innebära att det finns en betryggande kontroll
över att den dömde följer föreskrifterna. Detta förutsätter dock att det be-
stäms vid vilka tider han skall vara hemma, när han skall vara på sitt arbete
och när han skall delta i olika behandlingsprogram eller andra aktiviteter.
Dessa olika föreskrifter för den dömde bör tydliggöras i ett schema.
Den dömde betalar en avgift
Verkställighet utanför anstalt under försöksverksamheten innebär att den
dömde skall stå under intensiv övervakning med elektronisk kontroll. Det
förhållandet att vissa fängelsedömda kommer att få undergå verkställighet
av sina straff utanför anstalt väcker frågan om inte dessa bör vara skyldiga
att betala en avgift. En tanke bakom försöksverksamheten är nämligen att
dömda skall kunna avtjäna fängelsestraff utan att det i princip påverkar
deras inkomstmöjligheter. Det betyder exempelvis att en anställd under
verkställighetstiden kommer att kunna fortsätta att arbeta och få sin lön som
vanligt. Det framstår som orättvist att den som undergår verkställighet utan-
för anstalt skall kunna få stora ekonomiska fördelar jämfört med den som på
vanligt sätt avtjänar straffet i anstalt och alltså inte kan behålla sin vanliga
inkomst.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det är rimligt att vissa av dem
som verkställer sitt straff utanför anstalt på detta sätt också skall betala en
avgift. Med anledning av vad en ledamot av Lagrådet framfört bör det un-
derstrykas att fråga är om att ta ut en avgift inom kriminalvården och att
motivet därför är att verkställigheten utanför anstalt, till skillnad mot en an-
staltsvistelse, i princip inte påverkar den dömdes inkomstmöjligheter.
Förslaget i denna del bör också ses mot bakgrund av att det nu inte är fråga
om en permanent verksamhet inom kriminalvården utan om att genomföra
en försöksverksamhet.
Avgiften bör tillfalla staten. Här bör nämnas att regeringen nyligen till
riksdagen har överlämnat en proposition (prop. 1993/94:143), i vilken bl.a.
Prop. 1993/94:184
19
föreslås att det skall inrättas en brottsofferfond i syfte att öka stödet till
brottsoffren. Det är regeringens avsikt att avgiften skall tillföras brottsoffer-
fonden.
Promemorieförslaget innebär att de dömda skall betala en avgift som
dock kan efterges i vissa fall. De flesta instanserna har varit kritiska till
promemorieförslaget i denna del. Det ifrågasätts sålunda varför deltagarna i
försöksverksamheten skall bidra till kostnaderna för denna. Kritiken mot
avgiften avser också att den inte utjämnar skillnader i ekonomiskt häseende
mellan dem som undergår verkställighet av straff i anstalt respektive utanför
anstalt och inte heller mellan dem som ingår i den sist nämnda gruppen.
Vidare anförs att det finns en risk för att försöksverksamheten kommer att
uppfattas som ett sätt att köpa sig en förmån. Det pekas på att skyldigheten
att betala avgift kan leda till svårbedömda situationer mot bakgrund av den
rätt till bistånd som föreskrivs i socialtjänstlagen (1980:620). Slutligen förs
det fram att det i promemorian gjorts en väl extensiv tolkning av den nedan
berörda rekommendationen från Europarådets ministerkommitté.
Regeringen finner det förståeligt att det finns en viss tveksamhet bland
instanserna inför en nyhet av det slag som avgiften innebär. Regeringen vill
till vad den framfört i det föregående tillägga att skyldigheten att betala av-
gift trots allt har en viss utjämnande effekt i ekonomiskt hänseende mellan
dem som undergår verkställighet av fängelsestraff. Kritiken från instanserna
bör dock föranleda att det klargörs att någon avgift inte skall tas ut i fall då
tveksamhet föreligger om den dömde har ekonomiska förutsättningar att
betala avgiften. Regeringen förordar alltså en något annorlunda reglering av
avgiften än den som föreslogs i promemorian men anser inte att kritiken ger
anledning att helt avstå från möjligheten att använda avgifter under försöks-
verksamheten.
Enligt regeringens mening bör den dömde vara skyldig att betala en av-
gift bara om det är motiverat med hänsyn till hans möjligheter att erhålla in-
komst under verkställigheten utanför anstalt. Omständigheterna kan således
många gånger vara sådana att verkställigheten utanför anstalt inte medför
några påtagligt förbättrade ekonomiska förhållanden för den dömde. I så-
dana fall bör någon avgift inte tas ut. Avsikten är givetvis inte att avgiften
skall betalas genom att den dömde först får bistånd enligt socialtjänstlagen.
Med anledning av vad instanserna framfört bör i denna del det förtydligan-
det göras att en mot den dömde generös tillämpning är avsedd. Någon avgift
bör således inte tas ut i fall då tveksamhet föreligger om det finns ekono-
miska förutsättningar för att betala avgiften. Ingen skall således tvingas att
av ekonomiska skäl avstå från att delta i försöksverksamheten.
Utgångspunkten för bestämmandet av storleken på avgiften bör vara en
jämförelse mellan de inkomstmöjligheter de dömda har under verkställighe-
ten utanför anstalt och de inkomstmöjligheter som föreligger vid verkstäl-
lighet i anstalt. En del av detta ekonomiska utrymme bör kunna tas i
anspråk genom en avgift. Avgiften bör mot denna bakgrund bestämmas till
50 kronor per dag som verkställigheten skall pågå.
Här bör, som antytts i det föregående, nämnas att Europarådets minister-
kommitté under år 1992 antog en rekommendation (R, 92, 16) rörande sam-
Prop. 1993/94:184
20
hällstjänst och andra alternativ till fängelse (”On the European Rules on
Community sanctions and Measures”). I regel 69 i rekommendationen sägs
att kostnaderna för genomförandet i princip inte skall bäras av lagöverträda-
ren (”In principle, the costs of implementation shall not be bome by the of-
fender.”) Såsom framgår av lydelsen är det inte fråga om något absolut för-
bud mot att dömda åläggs betalningsskyldighet i de fall rekommendationen
avser. Man bör också ha i minnet att försöksverksamheten avser att utveckla
alternativ till fängelse som tidigare varken har prövats i Sverige eller, såvitt
känt, på något annat håll i Europa. Mot denna bakgrund bör vad som sägs i
rekommendationen inte hindra att deltagarna i försöksverksamheten åläggs
att betala avgifter enligt den nu förordade modellen.
Det bör tilläggas att administrationen av avgiften bör kunna bli tämligen
okomplicerad. Indrivning av avgiften bör således i princip kunna underlåtas
eftersom avgiften skall betalas i förskott och betalning i rätt tid bör vara en
förutsättning för deltagande i försöksverksamheten.
Närmare om föreskrifterna för den dömde
Under försöksverksamheten bör det vara obligatoriskt att meddela den
dömde vissa föreskrifter. Dessa obligatoriska föreskrifter bör också kunna
kompletteras av andra föreskrifter. Föreskrifterna bör i principiellt avseende
kunna likställas med de föreskrifter i fråga om sysselsättningsplikt, in-
skränkningar i rörelsefrihet och liknande som gäller för den som undergår
verkställighet av ett straff i anstalt.
En obligatorisk föreskrift bör gälla vilken bostad den dömde skall ha un-
der verkställighetstiden. Att bostaden anges på detta sätt har den betydelsen
att den dömde inte fritt kan byta bostad under verkställigheten. Skulle pro-
blem uppstå för den dömde att av ekonomiska eller andra skäl behålla
bostaden under verkställigheten får det förutsättas att frivårdsmyndigheten
tillsammans med socialtjänsten försöker lösa dessa så att verkställigheten
kan slutföras utanför anstalt.
Det bör också vara obligatoriskt att meddela den dömde en föreskrift om
vad som skall gälla i fråga om arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet,
utbildning eller annan sådan sysselsättning.
I många fall har den dömde ett arbete som han behåller under verkställig-
hetstiden. Föreskriften går då ut endast på detta. Men att en föreskrift med-
delas innebär att det får betydelse för verkställighetens fortbestånd att den
dömde sköter sitt arbete. Omotiverad frånvaro innebär att den dömde ris-
kerar att verkställigheten utanför anstalt upphör. Den dömdes arbetsgivare
bör normalt underrättas om att den dömde undergår verkställighet av en på-
följd. Frivårdsmyndigheten bör verka för att samarbete sker med arbetsgiva-
ren så att denne - eller någon annan på arbetsplatsen som ställt upp som
kontaktperson gentemot frivården - meddelar frivården om den dömde ute-
blir från arbetsplatsen eller annars missköter sig. Om det i ett enskilt fall
skulle visa sig att en tillräcklig kontroll kan uppnås utan att arbetsgivaren
underrättas, bör dock detta kunna underlåtas.
Prop. 1993/94:184
21
Det är naturligtvis inte nödvändigt att den dömde har en anställning.
Egen förvärvsverksamhet är inget hinder för denna typ av verkställighet.
Inte heller ordnade studier. Det förutsätts dock att det är frågan om en verk-
samhet som bedrivs i huvudsak regelbundet och som kan bli föremål för
kontroll från frivårdens sida.
Det kan, som framgått i det föregående, relativt ofta antas förekomma att
någon som vill delta i försöksverksamheten helt saknar sysselsättning. I så-
dana fall bör frivårdsmyndigheten förmedla kontakt med andra myndigheter
för att undersöka om det går att finna någon sysselsättning för den dömde.
En möjlighet kan vara att han får utföra oavlönat arbete av det slag som av-
ses i lagen (1989:928) om samhällstjänst. Det bör anmärkas att inget hindrar
att det i ett enskilt fall föreskrivs att den dömde skall ha olika typer av sys-
selsättning. Eftersom en renodlad husarrest - som innebär att den dömde
skall uppehålla sig i sin bostad i princip 24 timmar om dygnet - emellertid
inte kan godtas måste någon form av ordnad sysselsättning finnas för att
verkställighet utanför anstalt skall kunna komma i fråga. Målsättningen bör
vara att den dömde tas i anspråk av arbete eller utbildning i en omfattning
som i vart fall motsvarar en halvtidstjänst. För att underlätta för arbetslösa
och andra att kunna delta i försöksverksamheten bör dock en lägre tidsåt-
gång kunna godtas. I de fall arbete eller utbildning inte går att ordna bör det
också kunna accepteras att sådan sysselsättning ersätts med vård- eller be-
handlingskontakter eller deltagande i särskilt anordnade program inom kri-
minalvården. Omfattningen av aktiviteterna måste dock vara sådan att in-
tresset av att undvika att den dömde isoleras i sin bostad tillgodoses. Vidare
bör beaktas att den dömde bör få delta i aktiviteter, t.ex. påverkansprogram,
som är ägnade att underlätta för honom att anpassa sig till ett normalt sam-
hällsliv. I fråga om föreskriften om sysselsättning bör slutligen påpekas att
denna självfallet bara bör avse sysselsättning som kan anses som lämplig
för den dömde.
Under försöksverksamheten skall vidare en föreskrift meddelas om de
tider under vilka den dömde tillåts att vistas utanför bostaden och för vilka
ändamål det får ske. Detta innebär att ett schema skall sättas upp för den
dömde. Schemat skall uppta under vilka tider som den dömde skall vara i
bostaden samt vad han skall syssla med och var han skall befinna sig under
övrig tid. Utöver godkända aktiviteter och restid till och från dessa bör den
dömde medges att under ungefär en timme någon eller några dagar i veckan
sköta sådant som inköp, bank- och postärenden samt annat nödvändigt som
det kan vara svårt att mera i detalj ange i ett schema av detta slag.
Försöksverksamheten måste vara organiserad på det sättet att det finns
möjligheter att omedelbart vidta åtgärder om den elektroniska kontrollen in-
dikerar att den dömde har brutit mot föreskriften om de tider han får vistas
utanför bostaden.
Det bör också vara obligatoriskt att meddela den dömde en kontaktföre-
skrift. Den närmare omfattningen av denna får bestämmas av frivårdsmyn-
digheten. Denna bör under försöksverksamheten ha betydande frihet att an-
passa föreskrifterna till förhållandena i det enskilda fallet. Som riktpunkt
bör emellertid gälla att den dömde skall åläggas att personligen besöka
Prop. 1993/94:184
22
myndigheten en gång i veckan och däremellan ta kontakt ett par gånger per
telefon. Om den dömde är bosatt långt ifrån den ort där frivårdsmyn-
digheten har sitt kansli kan besöken i stället ske hos en person som
förordnats att biträda vid tillsynen. Denna form av kontakt skall sedan
kompletteras med oanmälda hembesök hos den dömde. I kontaktföre-
skriften bör uttryckligen anges att den dömde är skyldig att lämna företrä-
dare för frivårdsmyndigheten tillträde till bostaden för hembesök.
Slutligen bör en obligatorisk föreskrift avse den i det föregående berörda
avgiften som den dömde skall betala och när betalning skall ske.
Utöver de nu behandlade obligatoriska föreskrifterna bör det vara möjligt
att meddela den dömde förskrifter avseende läkarvård, nykterhetsvård eller
annan vård eller behandling samt deltagande i särskilt anordnade program
eller verksamheter som med hänsyn till den dömdes förhållanden framstår
som lämpliga. Det finns alltså en vidsträckt möjlighet att anpassa verkstäl-
ligheten efter de särskilda förutsättningar eller behov som föreligger i varje
enskilt fall. Deltagande i olika påverkans- eller behandlingsprogram skall,
om behov därav föreligger, vara ett regelmässigt inslag i verkställigheten
utanför anstalt. Mot bakgrund av att verkställigheten kommer att äga rum i
den dömdes bostad kan det dock normalt inte bli fråga om institutionsvård.
Försöksverksamheten skall alltså som framgått inte endast gå ut på att
kontrollera den dömde och beskära hans rörelsefrihet utan i lika hög grad på
att försöka motverka fortsatt brottslighet från hans sida efter verkställighe-
ten. Som exempel på program kan nämnas kriminalvårdens rattfylleripro-
gram och program som tar sikte på personer som dömts för misshandel.
Över huvud taget är det viktigt att frivården utformar verkställigheten på ett
sätt som kan få positiva verkningar för den dömdes fortsatta liv. Självklart
kan deltagande i sådana program även ske under helger och kvällar. Det
förutsätts att frivården, för att tillgodose de speciella behov som upp-
kommer under försöksverksamheten, ytterligare utvecklar framför allt på-
verkanspro grammen.
När det gäller inslaget av andra aktiviteter än sysselsättning måste beak-
tas att de individuella behoven torde vara mycket skiftande. Det bör också
beaktas att behovet av kontroll i viss mån kan tillgodoses genom deltagande
i behandling eller annan verksamhet. Vad nu sagts betyder att det är rimligt
att dömda som inte har något påtagligt behov av behandling bör utsättas för
en tätare kontroll så att kontrollnivån i dessa fall kan bli lika hög som i fall
då vård- och behandlingskontakter förekommer. Det bör dock tilläggas att
det i princip inte i något fall bör vara godtagbart att verkställigheten inte in-
nehåller någon annan verksamhet än upprätthållande av den för den dömde
vanliga sysselsättningen. För den grupp dömda som inte har något påtagligt
behov av vård eller behandling bör mot den bakgrunden ges en föreskrift
om exempelvis deltagande i av frivården anordnad programverksamhet eller
utförande av oavlönat arbete av det slag som avses i lagen (1989:928) om
samhällstjänst.
Prop. 1993/94:184
23
Krav på drogfrihet m.m.
Prop. 1993/94:184
Under verkställigheten utanför anstalt skall den dömde fullständigt avhålla
sig från alla former av berusningsmedel.
För att ett drogförbud skall vara effektivt fordras att den som överträder
förbudet löper en påtaglig risk att bli upptäckt. Den dömde bör därför vara
skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han
iakttar förbudet. Sådan kontroll bör ske rutinmässigt. En möjlighet är att
provtagningen äger rum i samband med oanmälda besök hemma hos den
dömde. Drogkontrollen bör ske med en sådan frekvens och vid sådana tid-
punkter att den kan fylla sitt syfte. Detta innebär bl.a. att provtagning bör
kunna äga rum även under veckoslut och på kvällstid.
En kontroll av att den dömde inte bryter mot drogförbudet genom alko-
holkonsumtion kan även anordnas med elektroniska hjälpmedel. Sådan
kontroll sker med hjälp av en i den dömdes bostad installerad anordning för
mätning av alkoholhalten i utandningsluften. Också här finns det olika tek-
niska lösningar som bör kunna prövas under försöksverksamheten. Kon-
trollen av nykterheten bör i de fall den sker med elektroniska hjälpmedel
äga rum i princip dagligen. Det får ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att
från bl.a. ekonomiska utgångspunkter välja den kontrollform, personlig eller
elektronisk, som är lämpligast. Elektronisk kontroll bör dock om möjligt
prövas på i vart fall någon försöksort.
Det ligger nära till hands att också ställa upp krav i fråga om vad som får
finnas i bostaden under verkställighetstiden. Ett förbud för den dömde att i
bostaden inneha vissa föremål torde emellertid vara mycket svårt att kon-
trollera. Särskilt i fall då den dömde sammanbor med någon eller några kan
det förutses betydande utredningssvårigheter. Mot den bakgrunden bör un-
der försöksverksamheten inga föreskrifter få meddelas om vad som får fin-
nas i bostaden.
Regeringens förslag: Om den dömde inte sköter sig eller följer de
krav som ställts upp, skall han överföras till en kriminalvårdsanstalt
för att fullgöra straffet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Alla instanser som yttrat sig
över förslaget är positiva till det.
Skälen för regeringens förslag: För att intensivövervakning med elek-
tronisk kontroll skall framstå som en trovärdig och därmed accepterad form
av verkställighet av fängelsestraff är det nödvändigt att vaije misskötsamhet
föranleder en snabb och tydlig reaktion. Om den elektroniska kontrollen
indikerar att en förseelse begåtts eller detta framkommer på annat sätt bör
åtgärder således vidtagas skyndsamt.
24
Misskötsamhet från den dömdes sida bör normalt leda till att verkställig-
heten utanför anstalt upphör och att han tas in på kriminalvårdsanstalt för att
verkställa den del av straffet som återstår. Toleransen mot avvikelser från
det som bestämts för verkställigheten bör således vara liten. Det bör dock
finnas ett utrymme för att genom förändringar av föreskrifterna, främst i
form av föreskrifter om intensifierad kontakt, skärpa verkställigheten när
det förekommit förseelser av mindre allvarligt slag. I specialmotiveringen
kommer närmare att behandlas de regler som bör gälla vid misskötsamhet.
Verkställigheten utanför anstalt bör upphöra också i vissa andra fall, bl.a.
om den dömde begär att så skall ske.
Det finns anledning att här upprepa att övervakningen under försöksverk-
samheten kommer att ha en mycket hög intensitet. Det betyder i sin tur att
det i stor utsträckning kommer att upptäckas om de dömda inte följer de
regler som gäller för verkställigheten. Vad gäller förseelser mot förbudet att
vistas utanför bostaden är det till och med möjligt att varje förseelse som
begås också kommer att upptäckas. Mot denna bakgrund och med hänsyn
till den stränga bedömning som bör ske vid misskötsamhet kan det förutses
att försöksverksamheten kommer att avbrytas i en del fall. Detta är
naturligtvis inget som i sig är eftersträvansvärt men det får trots allt godtas
eftersom en annan uppläggning knappast skulle utgöra ett trovärdigt
alternativ till fängelse.
Prop. 1993/94:184
Regeringens förslag: Kriminalvårdsstyrelsen beslutar om deltagande
i försöksverksamheten. Styrelsen kan delegera beslutanderätten till en
regionmyndighet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Synpunkter på förslaget i promemorian: I stort sett alla instanser som
har yttrat sig över förslaget är positiva till det.
Kriminalvårdsstyrelsen anser att det finns skäl för att låta styrelsen dele-
gera besluten också till lokal nivå. Datainspektionen finner det särskilt
märkligt att det inte är domstolen utan kriminalvården som avgör vem som
skall avtjäna straffet i anstalt och vem som slipper.
Skälen för regeringens förslag: Eftersom det är fråga om en försöks-
verksamhet och denna är upplagd som en ren verkställighetsfråga beträf-
fande vissa fängelsestraff (se avsnitt 4.2.1) är det naturligt att lägga beslu-
tanderätten om lagens tillämpning i enskilda fall på Kriminalvårdsstyrelsen.
På samma sätt som enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt bör
Kriminalvårdsstyrelsen ha rätt att delegera beslutanderätten. Under försöks-
25
verksamheten bör dock delegation kunna ske endast till en regionmyndig-
het.
Kriminalvårdsstyrelsens prövning av om en person skall verkställa ett
fängelsestraff utanför anstalt bör normalt vara av tämligen enkel beskaffen-
het. Som tidigare nämnts bör nämligen de korttidsdömda som vill delta i
försöksverksamheten på de berörda orterna i princip också få göra det.
Emellertid kan det förekomma fall där frågan om en person skall få delta i
försöksverksamheten inte är okomplicerad. Mot denna bakgrund och med
hänsyn till att det är fråga om ett beslut av stor vikt för den dömde bör
Kriminalvårdsstyrelsens beslut kunna bli föremål för domstolsprövning.
Kriminalvårdsmål överklagas i dag direkt till kammarrätt. I en nyligen
till riksdagen överlämnad proposition (prop. 1993/94:133) föreslås en
ändrad instansordning för ett antal måltyper, bl.a. kriminalvårdsmål. Sådana
mål skall enligt förslaget överklagas till länsrätt i stället för till kammarrätt.
Vidare föreslås att den lokala eller regionala beslutsmyndighetens geogra-
fiska belägenhet blir avgörande för vilken länsrätt som skall bli behörig att
pröva ett kriminalvårdsmål och att prövningstillstånd införs för sådana mål i
ledet mellan länsrätt och kammarrätt. Det finns inte någon anledning att be-
handla de nu aktuella kriminalvårdsmålen på något annat sätt än övriga
kriminalvårdsmål. I försökslagen bör därför föreskrivas att Kriminal-
vårdsstyrelsens beslut i fråga om deltagande i försöksverksamheten får
överklagas till allmän förvaltningsdomstol och att det för överklagande till
kammarrätten krävs prövningstillstånd. Den ändrade instansordningen före-
slås emellertid träda i kraft den 1 oktober 1994 medan försöksverksamheten
avses inledas sommaren 1994. För den mellanliggande tidsperioden bör nu-
varande regler gälla, dvs. att Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas
direkt till kammarrätten utan krav på prövningstillstånd.
Prop. 1993/94:184
Regeringens förslag: Frivårdsmyndigheten anförtros ledningen av
försöksverksamheten.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Alla instanser som yttrat sig
över förslaget är positiva till det.
Skälen för regeringens förslag: Eftersom verkställighet under försöks-
verksamheten i sin helhet äger rum utanför anstalt är det lämpligt att den
sker under ledning av frivårdsmyndigheten på den ort där den dömde är bo-
satt.
Det kan här tilläggas att det i och för sig skulle kunna övervägas att an-
förtro verkställigheten åt någon annan myndighet, t.ex. polisen eller en sär-
skilt inrättad verkställighetsorganisation. Möjligen skulle det förhållandet,
att den intensiva övervakningen förutsätter arbetsmetoder som i vissa av-
26
seenden skiljer sig från dagens frivård, kunna sägas tala för en sådan lös-
ning. Någon egentlig principiell skillnad i fråga om arbetets inriktning bör
intensivövervakningen emellertid inte innebära för frivårdens del. Kontroll,
stöd och påverkan - dvs. frivårdens normala arbetsuppgifter - utgör huvud-
ingredienserna även vid verkställigheten av en intensivövervakning, låt vara
att kontrollfunktionen får en väsentligt mer framträdande roll än vid verk-
ställigheten av en skyddstillsynsdom. Inom frivården finns vidare en sär-
skild sakkunskap i fråga om förmedling av hjälp- och stödåtgärder till
dömda. Det skulle ta avsevärd tid att bygga upp motsvarande kompetens
inom ramen för någon annan organisation. Det anförda talar för att den
lämpligaste lösningen är att anförtro verkställigheten åt frivården.
En speciell fråga är hur den tekniska övervakningen av den elektroniska
kontrollen skall organiseras. Kriminalvården bör här ha fria händer att ut-
forma denna på effektivast och billigast sätt. Det bör dock betonas att arbe-
tet bör vara så organiserat att misskötsamhet upptäcks och åtgärder kan sät-
tas in i princip dygnet runt och givetvis även på veckoslut och helger.
Ledningen av försöksverksamheten bör anförtros åt frivårdsmyndighe-
terna i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping och
Sundsvall. Var och en av dessa frivårdsmyndigheter bör därvid självfallet
svara för dömda som har sin bostad inom myndighetens verksamhetsom-
råde.
Prop. 1993/94:184
Regeringens förslag: Övervakningsnämnden beslutar om upp-
hörande av verkställighet utanför anstalt.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Synpunkter på förslaget i promemorian: De flesta instanser som
yttrat sig över förslaget är är positiva till det. Vissa instanser pekar på att det
föreslagna förfarandet kan bli osmidigt.
Kriminalvårdsnämnden och Övervakningsnämnden i Sundsvall framför
att det, å ena sidan, finns goda skäl för att välja övervakningsnämnden som
beslutsinstans men att det, å andra sidan, är en fördel om samma myndighet
beslutar om såväl verkställighet utanför anstalt som upphörande av den-
samma. Dessa instanser anser att övervakningsnämnden inte på eget
initiativ bör kunna upphäva ett beslut om verkställighet utanför anstalt.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om verkställigheten utanför
anstalt skall upphöra på grund av att den dömde åsidosatt vad som åligger
honom kan innefatta en rad ställningstaganden. Det kan bli fråga om att ex-
empelvis bedöma om det verkligen har skett en överträdelse av föreskrif-
terna och, i så fall, om det som läggs den dömde till last är av mindre bety-
delse. Frågor av detta slag bör lämpligen prövas av en instans med dom-
stolsliknande sammansättning. Övervakningsnämndema prövar i dag likar-
27
tade frågor om upphävande av s.k. § 34-placeringar (behandlingsplacering
utanför anstalt enligt 34 § lagen, 1974:203, om kriminalvård i anstalt).
Nämnderna samarbetar nära med frivårdsmyndighetema och har erfarenhet
av brådskande ärenden.
Även om det finns fördelar med att samma myndighet beslutar om såväl
verkställighet utanför anstalt som upphörande av densamma bör, med hän-
syn till övervakningsnämndernas nuvarande befattning med verkställighets-
ärenden, dessa också svara för beslut om upphörande av verkställighet på
grund av misskötsamhet under försöksverksamheten. Intresset av ett enhet-
ligt förfarande gör att övervakningsnämnden bör anförtros prövningen
också av andra grunder för upphävande av ett beslut om verkställigheten
utanför anstalt. Den dömde bör kunna överklaga övervakningsnämndens
beslut till Kriminalvårdsnämnden.
Övervakningsnämnden kommer att pröva frågan om beslutet om verk-
ställighet utanför anstalt skall upphävas på grundval av omständigheter som
tillkommit efter det att beslutet fattades (se 14 § försökslagen). Mot den
bakgrunden bör nämnden inte vara förhindrad att på eget initiativ pröva frå-
gan.
Som tidigare har nämnts bör försöksverksamheten ledas av frivårdsmyn-
dighetema i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping
och Sundsvall. Det betyder att övervakningsnämndema i Örebro, Luleå,
Malmö, Linköping och Sundsvall kommer att beröras av försöksverksamhe-
ten (se förordningen, 1987:1113, om övervakningsnämndernas verksam-
hetsområde m.m.).
Prop. 1993/94:184
Regeringens förslag: Försöksverksamheten skall pågå i två år. Av-
sikten är att den skall inledas sommaren 1994.
Regeringen får bestämma när försökslagen skall träda i kraft. Domar
som är meddelade tidigare än tre månader före ikraftträdandet omfat-
tas inte av försöksverksamheten.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens, dock att det
förordades att försöksperiodens längd inte skulle bestämmas samt inte före-
slogs någon övergångsbestämmelse.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Vissa instanser förordar att
försöksperiodens längd anges. Kriminalvårdsstyrelsen pekar på risken för
överbelastning hos frivårdsmyndighetema när försöket börjar.
Skälen för regeringens förslag: För att försöksverksamheten skall
kunna inledas är det nödvändigt att en rad förberedande åtgärder vidtas.
Regeringen har därför den 7 oktober 1993 gett Kriminalvårdsstyrelsen i
uppdrag att planera och förbereda försöksverksamheten. Genomförandet av
försöksverksamheten kommer att behandlas i det följande (se avsnitt 5).
28
Avsikten är att försöksverksamheten skall inledas sommaren 1994. Med
hänsyn främst till att försöksverksamheten måste föregås av ett förberedel-
searbete av teknisk natur är det emellertid inte helt säkert att denna tidplan
kommer att kunna hållas. Regeringen bör därför få bestämma när försöks-
lagen skall träda i kraft.
Det ligger i försöksverksamhetens natur att den bör pågå endast under en
begränsad tid. I promemorian har framförts att det inte är lämpligt att initialt
ange när försöksverksamheten med intensivövervakning med elektronisk
kontroll skall upphöra. Enligt regeringens mening ligger det emellertid, som
några instanser pekat på, ett värde i att försöksperiodens längd bestäms re-
dan från början. Regeringen anser att försöksverksamheten lämpligen bör
pågå under två års tid. Frågor om hur försöket skall följas upp och utvärde-
ras kommer att behandlas i det följande (se avsnitt 7). Redan här bör dock
framhållas att det finns all anledning att löpande uppmärksamma hur för-
söket faller ut. Straffsystemkommitténs fortsatta arbete är naturligtvis också
av intresse i sammanhanget. Regeringen avser att i god tid före försöks-
periodens utgång göra de överväganden som den då genomförda försöks-
verksamheten kan ge anledning till. Regeringen avser också att återkomma
till riksdagen och redovisa av sin syn på försöksverksamheten.
Kriminalvårdsstyrelsen har pekat på att mycket stora balanser kan upp-
komma hos frivårdsmyndighetema när försöksverksamheten inleds. Det
möter svårigheter att nu närmare bedöma vilka balanser det kan bli fråga
om, bl.a. därför att detta är beroende på hur stort intresset för försöksverk-
samheten kommer att vara bland de dömda. Det står emellertid klart att det
kan finnas en risk för att frivårdsmyndighetema kommer att drabbas av
mycket stora balanser, vilket i sin tur torde medföra att verkställigheten av
fängelsestraff i många fall kommer att fördröjas på ett sätt som inte är ac-
ceptabelt. Med hänsyn härtill bör äldre domar uteslutas från försöksverk-
samheten. Lämpligen bör försökslagen omfatta domar som är högst tre må-
nader gamla.
Prop. 1993/94:184
Avsikten är som nämnts att försöksverksamheten med intensivövervakning
med elektronisk kontroll skall påbörjas sommaren 1994. En förutsättning
för att försöket skall kunna påbörjas vid denna tid är bl.a. att det då finns
tillgång till den tekniska utrustning som krävs och att den personal inom
kriminalvården som kommer att beröras av försöksverksamheten har fått
den utbildning som behövs.
Regeringen har därför den 7 oktober 1993 uppdragit åt Kriminalvårds-
styrelsen att planera och förbereda försöksverksamheten med intensivöver-
vakning med elektroniska hjälpmedel. I uppdraget ingår bl.a. att närmare
överväga hur intensivövervakningen praktiskt bör utformas, genomföra er-
forderlig utbildning och anskaffa den tekniska utrustning som erfordras för
att man skall kunna använda elektroniska hjälpmedel vid försöket. I upp-
draget ingår även att beräkna kostnaderna för genomförandet av försöks-
29
verksamheten. Kriminalvårdsstyrelsen bör enligt uppdraget ägna särskild
uppmärksamhet åt att försöksverksamheten skall kunna följas upp och ut-
värderas.
Kriminalvårdsstyrelsen har med anledning av uppdraget tillsatt en pro-
jektgrupp för genomförande av försöksverksamheten. Styrelsen har den 13
december 1993 och den 14 februari 1994 rapporterat vilka åtgärder som
vidtagits för att förbereda försöket och vilka ytterligare åtgärder som plane-
ras. I den senaste rapporten har styrelsen upplyst att upphandlingsförfaran-
det befinner sig i slutskedet. Vidare har styrelsen i den rapporten framfört
att det visat sig att anpassningen av den tekniska utrustningen till svenska
förhållanden är tidsödande och att leverantörerna av sådan utrustning kan
garantera leverans tidigast fyra månader från den dag då ett avtal tecknats.
Styrelsen har gjort den bedömningen att försöket kan starta tidigast den 1
augusti 1994.
Prop. 1993/94:184
Det är ännu för tidigt att närmare ange kostnaderna för försöksverksamhe-
ten. Det torde emellertid stå klart att intensivövervakning med elektronisk
kontroll är ett påtagligt billigare alternativ än en placering på öppen krimi-
nalvårdsanstalt.
De kostnader som kommer att uppstå under försöksverksamheten avser i
första hand införskaffande och drift av den tekniska utrustningen. Beroende
på hur Kriminalvårdsstyrelsen väljer att organisera bevakningen av
informationen från de elektroniska kontrollsystemen kan det också uppstå
kostnader för särskild personal.
Försöksverksamheten innebär också att frivårdsmyndighetema på för-
söksortema tillförs nya arbetsuppgifter och därför behöver ökade resurser.
Avsikten är som nämnts att övervakningen under försöksverksamheten skall
vara betydligt intensivare än vad som är vanligt vid övervakning på grund
av dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning. Detta torde i nor-
malfallet innebära att varje handläggare klarar ett mindre antal klienter än
vid sådan övervakning. Arbetsmetoderna vid intensivövervakning kan
också komma att medföra arbete på obekväm arbetstid. Beroende på be-
redskap och liknande kan det vidare finnas behov av annan teknisk utrust-
ning t.ex. i form av personsökare. Likaså kommer det att uppstå kostnader
för utbildning av personalen.
Målsättningen är att en stor del av deltagarna i försöksverksamheten
skall genomgå behandling eller delta i särskilt anordnade program. Även
detta tar resurser i anspråk. Kriminalvården bör svara för dessa kostnader,
om behandlingen eller deltagandet i särskilda anordnade program sker på
grund av föreskrift från frivårdsmyndigheten. Däremot skall kriminalvården
inte svara för kostnaderna för annan vård som deltagarna i försöks-
verksamheten behöver.
I fråga om sociala förmåner för dem som deltar i försöksverksamheten
bör tilläggas att det här inte är fråga om personer som är intagna i anstalt. I
30
stället bör de som verkställer fängelsestraff utanför anstalt i detta hänseende
jämställas med frivårdsklienter.
Den avgift som en del av de dömda skall erlägga tillfaller staten. Som ti-
digare nämnts är det regeringens avsikt att avgiften skall tillföras brottsof-
ferfonden. Deltagarna i försöksverksamheten kommer, utöver den avgift
vissa av dem skall betala, att drabbas av vissa kostnader i anledning av
verkställigheten. Således medför den elektroniska kontrollen extra telefon-
kostnader för den enskilde. Deltagarna kommer också att själva få betala
kostnaden för resor till och från olika aktiviteter som de är skyldiga att delta
När det gäller bedömningen av kostnaderna för försöksverksamheten är
det emellertid viktigt att komma ihåg att intensivövervakning med elektro-
nisk kontroll enligt förslaget alltid träder i stället för fängelse. Krimi-
nalvården skulle således ändå ha haft kostnader för verkställigheten. Det
kan här anmärkas att de totala kostnaderna för verkställighet i anstalt dess-
utom skulle ha varit högre.
Slutsatsen av det anförda blir därför att försöksverksamheten inte kom-
mer att innebära några totalt sett ökade kostnader för kriminalvården.
Däremot kan intensivövervakning med elektronisk kontroll på sikt leda till
betydande besparingar inom kriminalvården.
Prop. 1993/94:184
Ett av syftena med försöksverksamheten är att ge underlag för Straff-
systemkommitténs överväganden om intensivövervakning i någon form bör
införas i Sverige. Försöksverksamheten bör vidare ge kunskap om hur elek-
tronisk övervakningsteknik fungerar under svenska förhållanden och om
hur kriminalvårdens arbetsmetoder bör utformas. I Kriminalvårdsstyrelsens
ordinarie uppgifter ingår att kontinuerligt följa verksamheten och utvärdera
den. Detta är särskilt viktigt när det gäller en försöksverksamhet. Krimi-
nalvårdsstyrelsen bör ägna särskild uppmärksamhet åt att försöksverksam-
heten utformas så att den är lätt att följa upp och utvärdera. Utvärderingen
bör bl.a. belysa verksamhetsinnehåll, teknik och kostnadsaspekter. Det är
också viktigt att Straffsystemkommittén kontinuerligt får del av de erfaren-
heter som görs under försöksverksamheten. Inom Justitiedepartementet för-
bereds tilläggsdirektiv till kommittén, av innebörd att kommittén skall ägna
särskild uppmärksamhet åt den nu föreslagna försöksverksamheten.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) bör göra en mer övergripande utvärde-
ring av försöket med intensivövervakning med elektronisk kontroll. BRÅ
bör få ett särskilt uppdrag att göra detta. Sedan försöket pågått en tid bör
BRÅ lämna en delredovisning av uppdraget. Detta bör lämpligen ske senast
i juni 1995.
31
1 § Denna lag är tillämplig vid verkställighet av dom på fängelse, dock inte
fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde skall
undergå fängelse i högst två månader och har sin bostad inom något av
verksamhetsområdena för frivårdsmyndighetema i Karlskoga, Luleå,
Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall.
1 paragrafen beskrivs lagens tillämpningsområde.
Av bestämmelsen framgår att försöksverksamheten är upplagd som en
ren verkställighetsreglering av ett utdömt fängelsestraff. I vissa av de fall
där domstol har dömt till fängelse kommer således verkställigheten att ske i
form av intensivövervakning med elektronisk kontroll och alltså på ett annat
sätt än det som normalt gäller enligt lagen om kriminalvård i anstalt.
Som en begränsning av de fall på vilka lagen är tillämplig anges att den
dömde skall undergå fängelse i högst två månader. Något krav på att det
skall vara fråga om ett enda utdömt straff ställs inte upp. Den som dömts till
två olika enmånadsstraff kan alltså komma i fråga liksom den som dömts till
fängelse i 14 dagar och samtidigt fått en villkorlig frihet om en månad för-
verkad. Genom att den som skall undergå fängelse i mer än två månader inte
kan komma i fråga för försöksverksamheten blir reglerna om villkorlig fri-
givning inte aktuella för denna form av verkställighet (se 26 kap. 6 § BrB).
Från lagens tillämpningsområde utesluts också fängelse som ådömts i
samband med dom på skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § BrB. Genom att det
anges att det skall vara frågan om dom på fängelse utesluts vidare förvand-
lingsstraff för böter och förverkande av villkorlig frihet som beslutats av
övervakningsnämnd enligt 26 kap. 19 § BrB. Försökslagen är däremot na-
turligtvis tillämplig på fängelsestraff som dömts ut särskilt enligt 34 kap. 1 §
första stycket 2 BrB.
Med hänsyn till att det är en geografiskt begränsad försöksverksamhet
gäller vidare att den dömde, för att komma i fråga, skall ha sin bostad inom
något av verksamhetsområdena för frivårdsmyndighetema i Karlskoga,
Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall. Något krav
på att den dömde skall vara folkbokförd på någon av de angivna orterna
gäller inte. Om den dömde saknar bostad är emellertid försökslagen inte till-
lämplig. De krav som bör ställas på bostaden behandlas under 2 §.
Verksamhetsområdet för en viss frivårdsmyndighet framgår av bilaga 2
till förordningen (1990:1018) med instruktion för Kriminalvårdsverket.
Verksamhetsområdena för de nu aktuella frivårdsmyndighetema har redovi-
sats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.2.2).
2 § l fall som avses i 1 § får, på ansökan av den dömde, beslutas att fängel-
sestraffet skall verkställas utanför anstalt. En ansökan får inte bifallas om
den dömde är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan
anledning än för verkställighet av det straffsom ansökan avser eller om sär-
skilda skäl annars talar mot verkställighet utanför anstalt.
Beträffande verkställigheten utanför anstalt skall, i stället för bestämmel-
serna i 26 kap. 5-24 §§ brottsbalken och lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt, gälla vad som föreskrivs i denna lag.
Prop. 1993/94:184
32
Verkställigheten utanför anstalt bedrivs under ledning av frivdrdsmyndig-
heterna i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping och
Sundsvall.
I första stycket anges till en början att det får beslutas att verkställighet av
fängelsestraff, i de fall som avses i föregående paragraf, skall ske utanför
anstalt om den dömde ansöker om det. Därefter redovisas uttömmande de
fall då en sådan ansökan skall avslås.
Huvudregeln är att den som uppfyller förutsättningarna i 1 § skall med-
ges verkställighet utanför anstalt om han ansöker om det. Kravet på ansökan
från den dömde skall ses mot bakgrund av att det inte torde vara möjligt att
tvinga någon att delta i försöksverksamheten. I praktiken måste alltså gälla
att den dömde samtycker till att verkställighet sker i enlighet med försöks-
lagen. Den som är dömd till fängelse kan således, även om han skulle upp-
fylla förutsättningarna i 1 §, alltid få avtjäna sitt straff i anstalt. Den som fått
bifall till sin ansökan om verkställighet utanför anstalt och därefter ångrat
sig kan enligt 14 § andra stycket 2 få beslutet om verkställighet utanför an-
stalt upphävt. Frågor om informationen till dem som kan komma i fråga för
försöksverksamheten kommenteras under 10 §.
I andra meningen föreskrivs till en början att en ansökan om att få verk-
ställa fängelsestraffet utanför anstalt inte får bifallas i de fall där den dömde
är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av annan anledning än för
verkställighet av det straff som ansökan avser. Om en sådan person ansöker
om att få verkställa dom på fängelse utanför anstalt skall alltså ansökan
avslås. Vid tillämpningen av bestämmelsen blir det avgörande om den
dömde är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt när prövningen av hans
ansökan görs. Om han vid den tidpunkten varken är häktad eller intagen i
kriminalvårdsanstalt gäller alltså inte undantaget. Av 14 § andra stycket 3
framgår emellertid att ett beslut om verkställighet utanför anstalt skall upp-
hävas om den dömde, när verkställigheten skall påbörjas, är häktad eller in-
tagen i kriminalvårdsanstalt.
Undantaget beträffande intagna i kriminalvårdsanstalt gäller inte fall då
den dömde är intagen bara för att undergå verkställighet av det fängel-
sestraff som ansökan avser. Är det fråga om flera straff och har således
strafftider lagts samman är den dömde dock intagen på anstalt också av an-
nan anledning än för att undergå verkställighet av det straff som en ansökan
kan avse. I en sådan situation skall därför en ansökan om att få delta i för-
söksverksamheten avslås.
Det normala torde givetvis vara att en ansökan görs och prövas innan
verkställigheten skall påbörjas. Något absolut hinder mot att bifalla en ansö-
kan i fall då verkställigheten av det fängelsestraff som ansökan avser har
påbörjats bör dock inte ställas upp. Det förtjänar i sammanhanget nämnas att
huvudregeln är att en ansökan medför hinder mot intagande i kriminalvårds-
anstalt (se 11 §). Bl.a. för att förebygga okynnesansökningar har dock i 11 §
föreskrivits att ansökan under vissa speciella omständigheter inte hindrar att
den dömde tas in på anstalt.
Här bör anmärkas att en ansökan om verkställighet utanför anstalt enligt
denna lag inte i något fall hindrar att verkställigheten av ett fängelsestraff
Prop. 1993/94:184
33
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 184
fortsätter. Bestämmelsen i 11 § behandlar nämligen bara frågan om
verkställigheten i anstalt skall få påbörjas när den dömde gjort en sådan
ansökan.
I första stycket andra meningen anges vidare att en ansökan inte får bifal-
las om särskilda skäl talar mot verkställighet utanför anstalt. I vissa speciella
situationer kan således förhållandena vara sådana att det inte är lämpligt el-
ler ens möjligt att verkställa straffet utanför anstalt enligt denna lag. I det
följande behandlas de fall när särskilda skäl talar mot att straffet får verk-
ställas utanför anstalt enligt försökslagen.
Ett sådant särskilt skäl är att den dömdes bostad inte är godtagbar för för-
söksverksamheten.
Det krävs inte att den dömde har en egen lägenhet eller dylikt utan även
andra former av boende skall godtas. Dock krävs att bostaden är av sådan
beskaffenhet att den får betraktas som permanent. Ett hotellrum eller lik-
nande bör normalt inte godtas och inte heller en husvagn eller något därmed
jämförligt bostadsutrymme. Däremot bör det inte utgöra något hinder att
verkställigheten sker i en bostad av normal utformning som han hyr endast
för en begränsad tid.
Det måste under försöksverksamheten krävas att den dömde i bostaden
har tillgång till en fungerande telefon med tillhörande abonnemang. Utan
telefon föreligger nämligen inte de tekniska förutsättningarna för den elek-
troniska övervakningen. Av samma skäl måste krav ställas på att bostaden
har elektricitet.
Särskilda skäl kan också tala mot att den dömde får delta i försöksverk-
samheten i fall då detta skulle medföra nackdelar för någon annan än honom
själv.
Den dömde kan således sammanbo med en person som inte godtar att
verkställigheten sker i hans eller hennes bostad. I sådana fall torde regel-
mässigt särskilda skäl tala mot verkställighet utanför anstalt. Detsamma bör
gälla fall då brottet riktats mot någon som den dömde sammanbor med och
det även om denne godtar att verkställigheten sker i hans eller hennes bos-
tad.
Ett ytterligare krav som bör ställas på den som skall delta i försöksverk-
samheten är att han har en ordnad sysselsättning. Detta krav har behandlats i
den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.2.3). Här bör upprepas att frivårds-
myndigheten, i fall då den dömde saknar ordnad sysselsättning, skall verka
för att sysselsättning kan ordnas. Om detta trots allt visar sig omöjligt och
den dömde därför kommer att sakna arbetsanställning, annan förvärvsverk-
samhet, utbildning eller ordnad sysselsättning i övrigt, bör han normalt inte
få delta i försöksverksamheten.
Särskilda skäl mot verkställighet utanför anstalt föreligger också i några
särpräglade fall. Det bör således inte komma i fråga att någon får delta i för-
söksverksamheten mer än en gång. Inte heller bör en utlänning som skall
utvisas från Sverige få delta i försöksverksamheten. I vissa situationer möter
det svårigheter att hinna med att ordna en lämplig verkställighet utanför an-
stalt. Det förhållandet att den dömde redan har påbörjat verkställigheten i
anstalt bör således kunna utgöra ett särskilt skäl mot att han får delta i för-
Prop. 1993/94:184
34
söksverksamheten. Om det i domen som skall verkställas har förordnats att
den dömde skall kvarbli i häkte eller att han skall häktas bör det regelmäs-
sigt föreligga särskilda skäl mot verkställighet utanför anstalt.
Det kan endast undantagsvis finnas anledning att göra en bedömning av
om den dömde kommer att följa de föreskrifter som kan uppställas. Det bör
alltså iakttas restriktivitet med att utesluta någon från försöket på grundval
av enbart en sådan bedömning. Särskilda skäl mot verkställighet utanför an-
stalt bör emellertid föreligga om det framstår som helt orealistiskt att den
dömde kan hantera en sådan verkställighet. Ett exempel på en sådan situa-
tion kan vara att en dömd, som befinner sig på fri fot, har ett pågående
kvalificerat missbruk.
Det kan slutligen nämnas att det givetvis kan förekomma fall där det an-
nars på grund av brottets karaktär eller gärningsmannens person skulle te sig
direkt oförsvarligt eller stötande att bifalla en ansökan. Det kan till exempel
röra sig om en dom avseende brottslighet som till sin karaktär är sådan att
den typiskt sett är ägnad att fortsättas i eller från bostaden. Det torde dock
här röra sig om rena undantagsfall och möjligheten att inte bevilja en an-
sökan av sådana skäl bör utnyttjas med största försiktighet.
Andra stycket anger att för verkställigheten utanför anstalt gäller före-
skrifterna i försökslagen i stället för bestämmelserna i 26 kap. 5-24 §§ BrB
och lagen om kriminalvård i anstalt. Det betyder bl.a. att bestämmelsen i
26 kap. 5 § BrB om att den som dömts till fängelse skall tas in i kriminal-
vårdsanstalt för verkställighet av straffet inte gäller.
I tredje stycket anges att verkställigheten skall bedrivas under ledning av
frivårdsmyndighetema i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra,
Norrköping och Sundsvall. Även om det är frågan om verkställighet av ett
utdömt fängelsestraff kommer alltså anstaltsorganisationen inte att ha något
ansvar för verkställigheten. Den dömde kommer inte att vara inskriven vid
någon anstalt. Om den dömde missköter sig under verkställigheten, och för-
ordnandet om verkställighet utanför anstalt upphävs, får anstaltsplacering
ske på vanligt sätt. Det bör emellertid påpekas att, som framgår av 17 §, ett
beslut om upphävande av verkställigheten utanför anstalt innebär att den
dömde skall tas in i anstalt för att avtjäna resterande del av straffet.
De nyss nämnda frivårdsmyndighetema skall naturligtvis svara för dömda
som har sin bostad inom frivårdsmyndighetens verksamhetsområde.
3 § Verkställigheten utanför anstalt sker i form av intensivövervakning i
förening med ett förbud för den dömde att vistas utanför bostaden annat än
på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål såsom förvärvsarbete,
utbildning, vård, nödvändiga inköp och liknande. Efterlevnaden av förbudet
skall kontrolleras med elektroniska hjälpmedel.
I paragrafen finns den centrala bestämmelsen om vad verkställigheten utan-
för anstalt innebär, nämligen intensivövervakning i förening med ett förbud
för den dömde att vistas utanför bostaden annat än för vissa bestämda än-
damål och på särskilt angivna tider. Dessa frågor har kommenterats i den
allmänna motiveringen (se avsnitt 4.2.3).
Prop. 1993/94:184
35
Intensivövervakningen innebär ett krav på att frivårdsmyndigheten har en
betryggande kontroll över var den dömde befinner sig och vad han sysslar
med. Detta förutsätter att det för den dömde görs upp ett schema, i vilket
anges vid vilka tider han skall vara hemma, när han skall vara på sitt arbete
och när han skall delta i olika av frivårdsmyndigheten bestämda behand-
lingsprogram eller andra aktiviteter.
4 § Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt iaktta skötsam-
het, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som
åligger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med
stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och andra be-
roendeframkallande medel.
Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl,
skyldig att under verkställigheten pä anmaning lämna blod-, urin- eller
utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendefram-
kallande medel. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att
den dömde avhåller sig frän alkohol.
I paragrafens första stycke finns en allmän regel om vad den dömde har att
rätta sig efter under verkställigheten utanför anstalt. Han skall sålunda iaktta
skötsamhet och följa de anvisningar eller föreskrifter som meddelas honom.
Det föreskrivs också att den dömde under verkställigheten skall avhålla
sig från alkohol och andra beroendeframkallande medel, exempelvis narko-
tika. Förbudet är absolut.
I paragrafens andra stycke ges ytterligare möjligheter till kontroll av att
den dömde under verkställigheten inte använder sig av alkohol eller andra
beroendeframkallande medel. Således får blod-, urin- eller utandningsprov
avkrävas den dömde. Bestämmelsen är utformad efter förebild av 52 d § la-
gen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (se SFS 1993:210).
I andra styckets andra mening sägs att elektroniska hjälpmedel får använ-
das för att kontrollera att den dömde avhåller sig från alkohol. Någon sär-
skild bestämmelse om detta torde visserligen inte behövas men det har mot
bakgrund av den teknik som utvecklats på området bedömts angeläget att ge
uppmärksamhet åt möjligheten att utföra kontrollen med sådan utrustning.
5 § Den dömde skall betala en avgift, om det är motiverat med hänsyn till
hans möjligheter att erhålla inkomst under verkställigheten utanför anstalt.
Avgiften uppgår till femtio kronor per dag som verkställigheten skall
pågå. Avgiften skall betalas i förskott och tillfaller staten.
Paragrafen behandlar den dömdes betalningsskyldighet. Motivet för betal-
ningsskyldigheten är, som angetts i den allmänna motiveringen (se avsnitt
4.2.3), att det är rimligt att den dömde i vissa fall betalar en avgift mot bak-
grund av att verkställigheten utanför anstalt, till skillnad mot en vistelse i
fängelse, i princip inte påverkar hans inkomstmöjligheter.
I första stycket slås betalningsskyldigheten fast. Bestämmelsen har när-
mare behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.2.3).
Enligt andra stycket uppgår avgiften till femtio kronor per dag som skall
verkställas. Det betyder att avgiften för den som skall undergå verkställighet
Prop. 1993/94:184
36
av ett fängelsestraff på fjorton dagar, en månad eller två månader blir 700 kr
(14x50=700), 1500 kr (30x50=1500) respektive 3000 kr (60x50=3000).
I andra meningen anges att avgiften skall betalas i förskott och tillfaller
staten. I bestämmelsen har inte reglerats om avgiften vid ett tillfälle skall
betalas förskottsvis för hela verkställighetstiden eller vid flera tillfällen för
delar av den tiden. Det har ansetts att det bör stå frivårdsmyndighetema fritt
att i ett särskilt fall bestämma om hela avgiften skall betalas i förskott eller
om avgiften skall betalas förskottsvis exempelvis för två veckor i taget.
Genom att avgiften skall betalas i förskott uppnås den påtagliga fördelen
att indrivning av avgiften i princip helt torde kunna underlåtas. Utebliven
betalning skall nämligen medföra att verkställigheten utanför anstalt upphör.
Därefter kommer det självfallet inte längre att föreligga någon skyldighet att
betala avgift.
Frågan om återbetalning av förskottsvis inbetalade avgifter kan bli aktuell
bara då verkställigheten utanför anstalt upphör i förtid. Någon återbetalning
bör emellertid normalt inte komma i fråga. Återbetalning bör dock kunna
ske i den ovanliga situationen att verkställigheten utanför anstalt upphör
utan att den dömde kunnat påverka de förhållanden som grundar upphöran-
det (se 15 § första stycket femte meningen).
6 § Frivårdsmyndigheten skall under den tid verkställigheten utanför an-
stalt pågår utöva tillsyn över den dömde och fortlöpande hålla sig underrät-
tad om hans förhållanden.
Frivårdsmyndigheten kan vid behov förordna en eller flera personer att
biträda vid tillsynen.
En verkställighet utanför anstalt förutsätter att man från frivårdens sida ut-
övar tillsyn över den dömde och fortlöpande håller sig underrättad om hans
förhållanden. En föreskrift om att så skall ske har därför tagits in i paragra-
fens första stycke.
I paragrafens andra stycke anges att frivårdsmyndigheten vid behov kan
förordna en eller flera personer att biträda vid tillsynen. Med hänsyn till de
krav som verkställigheten ställer bör utgångspunkten vara att det är fri-
vårdsmyndigheten som genom sin personal utövar tillsynen. Detta hindrar
inte att det många gånger kan bedömas lämpligt att utse andra personer att
biträda vid tillsynen, särskilt om den dömde bor i ett mera glest befolkat
område med ett förhållandevis stort avstånd till frivårdsmyndighetens
kansli. En möjlighet till detta ges därför i paragrafen.
7 § Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt hålla frivårds-
myndigheten underrättad om förhållanden som har betydelse för
verkställigheten, på kallelse inställa sig hos myndigheten och i övrigt enligt
myndighetens anvisningar upprätthålla förbindelse med denna. I den mån
frivårdsmyndigheten har bestämt det, gäller vad som nu sagts om
myndigheten även den som förordnats att biträda vid tillsynen.
I paragrafen regleras den dömdes kontakter med frivårdsmyndigheten. Be-
stämmelsen har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (se avsnitt
4.2.3).
Prop. 1993/94:184
37
8 § Vid verkställighet utanför anstalt skall särskilda föreskrifter meddelas
om vad den dömde har att iaktta. Sådana föreskrifter skall avse
1. vilken bostad den dömde skall ha under verkställighetstiden,
2. vad som skall gälla i fråga om arbetsanställning, annan förvärvsverk-
samhet, utbildning eller annan sådan sysselsättning,
3. under vilka tider och för vilka ändamål den dömde tillåts att vistas
utanför bostaden,
4. det sätt på vilket den dömde skall hålla kontakt med frivårdsmyndighe-
ten och den som förordnats att biträda vid tillsynen enligt 7 § och omfatt-
ningen av kontaktskyldigheten och
5. det belopp som den dömde skall betala enligt 5 § och när betalning
skall ske.
Särskild föreskrift får också avse läkarvård, nykterhetsvård eller annan
vård eller behandling eller deltagande i särskilt anordnade program eller
verksamheter som med hänsyn till den dömdes förhållanden framstår som
lämpliga.
Paragrafen behandlar de föreskrifter som skall gälla för den dömde under
verkställigheten utanför anstalt. Det är viktigt att dessa föreskrifter är klara
och tydliga så att den dömde vet vad han har att rätta sig efter och efterlev-
naden av föreskrifterna kan kontrolleras på ett tillförlitligt sätt.
Vid verkställighet utanför anstalt skall meddelas vissa obligatoriska före-
skrifter. Vad dessa skall avse framgår av punkt 1-5 i paragrafens första
stycke. Föreskrifterna har behandlats i den allmänna motiveringen (se
avsnitt 4.2.3).
Enligt punkt 5 skall en föreskrift meddelas om den avgift den dömde skall
betala och när betalning skall ske. Som framgår av 5 § skall avgiften betalas
i förskott. Det är i och för sig önskvärt att en betalning är gjord innan verk-
ställigheten påbörjas. Eftersom föreskriften inte gäller förrän verkställighe-
ten börjar kan det dock inte krävas att den dömde betalar på ett så tidigt sta-
dium. I stället får föreskriften innehålla att den dömde senast den första
dagen av verkställigheten skall betala hela avgiften eller, i fall då frivårds-
myndigheten finner att avgiften bör betalas förskottsvis för en kortare tid, en
del av avgiften. I den sist nämnda situationen får föreskriften kompletteras
med angivande av när den resterande delen av avgiften skall betalas.
I fall då någon avgift inte skall tas ut blir det naturligtvis inte aktuellt att
meddela en föreskrift enligt punkt 5.
I paragrafens andra stycke anges att en särskild föreskrift också får avse
läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling samt deltagande
i särskilt anordnade program eller verksamheter. Också dessa föreskrifter
har behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.2.3).
9 § Kriminalvårdsstyrelsen prövar på skriftlig ansökan av den dömde frå-
gan, om denne skall få undergå verkställighet av dom på fängelse utanför
anstalt. Styrelsen får föreskriva att frågan i stället skall prövas av en re-
gionmyndighet. Har ett beslut fattats av en regionmyndighet får det ändras
av styrelsen. Den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning, om
beslutet gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Prop. 1993/94:184
38
Av första stycket framgår att beslutanderätten om lagens tillämpning i en-
skilt fall har lagts på Kriminalvårdsstyrelsen med delegationsmöjlighet till
en regionmyndighet. Har Kriminalvårdsstyrelsen delegerat beslutsfattandet
till en regionmyndighet kan styrelsen ändra ett beslut som myndigheten fat-
tat. Om någon begärt att få undergå verkställighet av ett fängelsestraff utan-
för anstalt men fått avslag på sin begäran av regionmyndigheten får han på-
kalla styrelsens prövning av beslutet.
Ansökan om verkställighet utanför anstalt måste vara skriftlig. Frivårds-
myndigheten bör bistå dömda med att upprätta ansökningar.
Bestämmelserna i andra och tredje styckena har behandlats i den all-
männa motiveringen (se avsnitt 4.3.1 samt punkt 3 i övergångsbestämmel-
serna).
10 § Frivårdsmyndigheten skall verka för att dömda som avses i 1 § infor-
meras om innehållet i denna lag och ombesörja den utredning som behövs
för prövningen av en ansökan enligt 9 §.
Enligt paragrafen har frivårdsmyndigheten en skyldighet att informera dem
som kan komma i fråga för försöksverksamheten om denna. Frivårds-
myndigheten bör följaktligen hålla sig underrättad om de domar som kan
komma att verkställas utanför anstalt. Frivårdsmyndigheten kan därefter ge-
nom brev eller på annat sätt fullgöra sin informationsskyldighet till de
dömda.
När det gäller personer som är intresserade av att undergå verkställighet
utanför anstalt enligt denna lag skall frivårdsmyndigheten ombesörja den ut-
redning som behövs för prövningen av om sådan verkställighet skall med-
ges. Det bör beträffande denna utredningsfas framhållas att den dömde bör
få en utförlig information av vad verkställigheten utanför anstalt kommer att
innebära för honom. Frivårdsmyndigheten bör således göra upp en prelimi-
när plan för hur verkställigheten i det särskilda fallet kommer att vara upp-
lagd. Detta innebär även krav på ett preliminärt angivande av de olika före-
skrifter som skall gälla för den dömde. Frivårdsmyndigheten bör också göra
klart för den dömde att verkställigheten utanför anstalt kan medföra att det
uppstår exempelvis rese- och telefonkostnader som han själv får svara för.
Om verkställigheten medför att en sambo drabbas av kostnader bör detta
klargöras för denna.
Det kan tilläggas att inget hindrar att frivårdsmyndigheten redan på detta
stadium beslutar om de föreskrifter som skall gälla för verkställigheten utan-
för anstalt. I ett sådant fall kommer naturligtvis föreskrifterna att börja gälla
först när verkställigheten utanför anstalt inleds, vilket i sin tur förutsätter att
ett beslut fattats om en sådan verkställighet. Frivårdsmyndigheten bör i detta
sammanhang beakta att det finns ett intresse av att de föreskrifter som initi-
alt bestäms också verkligen blir gällande under verkställigheten.
Frivårdsmyndigheten bör bistå den dömde med att upprätta en ansökan
om verkställighet utanför anstalt. Frivårdsmyndighetens utredning bör också
gälla vid vilken tidpunkt som verkställigheten utanför anstalt lämpligen bör
påbörjas.
Prop. 1993/94:184
39
11 § Har den dömde ansökt om att fä undergå verkställighet av dom på
fängelse utanför anstalt, får han inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att
påbörja verkställigheten innan ansökan slutligt prövats. Den dömde får
dock dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av
straffet, om
1. ansökan har gjorts efter den dag han enligt föreläggande som avses i
10 § första stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. senast
skulle ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straf-
fet,
2. han tidigare har gjort en ansökan om att få undergå verkställighet av
straffet utanför anstalt,
3. det är uppenbart att ansökan inte gäller ett fall som avses i 1 § denna
lag eller
4. han är häktad.
Paragrafen behandlar frågan om verkställigheten av ett fängelsestraff får på-
börjas i anstalt efter det att den dömde ansökt om att få undergå verkställig-
het av straffet utanför anstalt enligt denna lag.
Paragrafen tar således inte sikte på fall då verkställigheten redan har på-
börjats. Det förhållandet att den som redan påbörjat verkställigheten i anstalt
ansöker om att få undergå verkställighet av straffet utanför anstalt enligt
denna lag hindrar således inte att vistelsen i anstalt fortsätter.
I fall då verkställigheten inte har påbörjats och den dömde har ansökt om
verkställighet utanför anstalt enligt denna lag är huvudregeln att den dömde
inte får tas in i en kriminalvårdsanstalt innan ansökan slutligt prövats. Det
betyder att den som får bifall till sin ansökan om att få undergå verkställig-
het av straffet enligt denna lag inte behöver riskera att dessförinnan ha varit
tvungen att helt eller delvis verkställa straffet i anstalt. I de speciella situa-
tioner då en sådan ansökan avslås kan verkställigheten i anstalt emellertid
inte påbörjas förrän tiden för överklagande gått ut eller, om ett överklagande
sker, ett lagakraftvunnet domstolsavgörande föreligger.
Det kan inträffa att den dömde vill inställa sig på kriminalvårdsanstalt för
att undergå verkställighet av straffet trots att han gett in en ansökan om
verkställighet utanför anstalt enligt denna lag. I sådana situationer torde den
dömde få anses ha återkallat sin ansökan. Någon särskild bestämmelse om
att verkställigheten i sådana fall får påbörjas i anstalt torde därför inte erfor-
dras.
Från den nyss nämnda huvudregeln att den dömde inte får intas i anstalt
innan hans ansökan prövats har föreskrivits fyra undantag. Om den dömde
enligt någon undantagsregel tas in i anstalt för verkställighet hindrar det i
och för sig inte att hans ansökan prövas i sak. En annan sak är att detta för-
hållande i vissa fall kan utgöra ett särskilt skäl mot att han får delta i för-
söksverksamheten. Dessa frågor har berörts under 2 §.
Undantagen i punkterna 1-4 har till syfte att motverka missbruk av möj-
ligheten att slippa påböija verkställigheten.
Punkt 1 tar sikte på det fall att ansökan om verkställighet utanför anstalt
visserligen ges in före verkställighetens början men ändå på ett sent
stadium, nämligen först efter det att den dömde enligt föreläggande skulle
ha inställt sig på kriminalvårdsanstalt.
Prop. 1993/94:184
40
Punkt 2 innebär att den dömde får tas in på en kriminalvårdsanstalt för att
verkställa det aktuella straffet om han tidigare gjort en ansökan om att få
undergå verkställighet av det straffet utanför anstalt enligt denna lag. En ny
ansökan rörande samma straff hindrar alltså inte att han tas in i kriminal-
vårdsanstalt.
Genom punkt 3 klargörs att inget hindrar att verkställigheten påbörjas i
anstalt i fall då den dömde bor på annan ort eller har längre strafftid än som
anges i 1 §.
Punkt 4 medför att en ansökan om verkställighet utanför anstalt inte hin-
drar att den som är häktad får påböija verkställigheten i anstalt. Denna be-
stämmelse följer av vad som i 2 § föreskrivs om att en sådan ansökan inte
får bifallas om den dömde är häktad.
Enligt 2 § gäller vidare att en ansökan om verkställighet utanför anstalt
inte får bifallas om den dömde är intagen i kriminalvårdsanstalt av annan
anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser. Det bör an-
märkas att förevarande paragraf behandlar frågan, om den dömde får tas in
på anstalt. Befinner han sig redan i anstalt hindrar paragrafen inte att han
fortsätter sin vistelse där för att verkställa också ett tillkommande straff och
det även om han ansökt om att få verkställa det straffet utanför anstalt.
Här bör slutligen anmärkas att det av bestämmelsen i 13 § lagen om be-
räkning av strafftid m.m. framgår att en ansökan om nåd kan medföra att
verkställigheten utanför anstalt skall anstå i avvaktan på regeringens pröv-
ning av ansökan (se också 12 § andra stycket denna lag).
12 § Bestämmelser om hur en dom skall befordras till verkställighet och
hur tid för sådan verkställighet skall beräknas finns i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m. Bestämmelserna i 10 § andra femte styckena
och 12 § i den lagen om förpassning till kriminalvårdsanstalt m.m. och om
uppskov med verkställighet skall dock inte gälla i fråga om verkställighet
utanför anstalt enligt denna lag.
Vid tillämpning av 10 § första stycket lagen om beräkning av strafftid
m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag skall den dömde
föreläggas att påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden
skall räknas från den dagen. Vid tillämpning av bestämmelsen om nåd i 13
§ lagen om beräkning av strafftid m.m. på sådan verkställighet skall sista
dag vara den dag verkställigheten skall påbörjas. Bestämmelsen i 25 §
samma lag om sammanläggning av strafftider skall inte tillämpas under
verkställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet därvid
kommer att överstiga två månader.
Av 15 § första stycket tredje meningen nedan framgår att övervaknings-
nämnden i visst fall skall fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som
verkställts utanför anstalt.
I första stycket lämnas en upplysning om lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. Den lagen gäller även när ett fängelsestraff under försöks-
verksamheten verkställs utanför anstalt. Exempelvis kan nämnas att en så-
dan sammanläggning av strafftiderna som regleras i 25 § lagen om beräk-
ning av strafftid m.m. kan bli aktuell vid bedömningen av om den dömde,
såsom krävs för att få delta i försöksverksamheten, skall undergå fängelse i
högst två månader. Vidare skall en s.k. strafftidsresolution enligt 20 § lagen
Prop. 1993/94:184
41
om beräkning av strafftid m.m utfärdas så snart det kan ske sedan den
dömde påbörjat verkställigheten utanför anstalt enligt denna lag.
Vissa bestämmelser i lagen om beräkning av strafftid m.m. behöver dock
ersättas eller kompletteras för att regleringen av de frågor som tas upp i den
lagen skall passa för verkställigheten utanför anstalt. I andra meningen räk-
nas några bestämmelser upp som inte skall gälla i fråga om sådan verkstäl-
lighet, bl.a. bestämmelserna i 10 § fjärde och femte styckena lagen om be-
räkning av strafftid m.m. Det bör dock nämnas att dessa bestämmelser har
sin motsvarighet i 17 § försökslagen.
Andra stycket första meningen behandlar föreläggandet för den dömde att
påbörja verkställigheten. Enligt 10 § första stycket lagen om beräkning av
strafftid m.m. skall Kriminalvårdsstyrelsen förelägga den dömde att senast
en viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt där domen skall verk-
ställas. Eftersom det vid verkställighet utanför anstalt inte blir aktuellt med
en sådan inställelse har i stället föreskrivits att ett föreläggande skall inne-
hålla att den dömde skall påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. I
fall då deltagande i försöksverksamheten kan komma i fråga men någon an-
sökan om deltagande inte gjorts blir det naturligtvis aktuellt med ett föreläg-
gande om inställelse vid kriminalvårdsanstalt. Det bör tilläggas att ett sådant
föreläggande till dömda som kan komma i fråga för försöksverksamheten
lämpligen bör utfärdas först sedan frivårdsmyndigheten haft en viss tid på
sig att informera den dömde om försöksverksamheten.
Det är också erforderligt med en särskild bestämmelse om från när straff-
tiden skall räknas. Bestämmelsen om det i lagen om beräkning av strafftid
m.m. föreskriver nämligen att strafftiden skall beräknas från den dag den
dömde intas i allmänt häkte eller kriminalvårdsanstalt eller omhändertas av
polismyndighet för förpassning (19 §). Det har därför i andra stycket andra
meningen föreskrivits att strafftiden skall beräknas från den dag verkställig-
heten skall påbörjas enligt det i första meningen nämnda föreläggandet.
I andra stycket tredje meningen ges en föreskrift för fall då någon som
skall undergå verkställighet av straffet utanför anstalt ansöker om nåd. Om
nådeansökan ges in senast den dag denna verkställighet enligt föreläggande
skall påbörjas, skall verkställigheten anstå i avvaktan på regeringens beslut
med anledning av ansökan.
Enligt föreskriften i andra stycket fjärde meningen skall det under den tid
verkställigheten utanför anstalt pågår inte ske någon sammanläggning av
strafftider annat än om den sammanlagda strafftiden ändå inte kommer att
överstiga två månader. Det kan finnas anledning att uppmärksamma den
dömde på att det kan medföra nackdel för honom att bestämmelsen om
sammanläggning av strafftider inte är tillämplig under verkställigheten utan-
för anstalt. Det kan nämligen inträffa att den dömde därför går miste om
möjligheten till villkorlig frigivning eller att den tidigaste dagen för sådan
frigivning infaller senare än den skulle ha gjort om en sammanläggning ägt
rum. I detta sammanhang bör dock påpekas att verkställigheten utanför an-
stalt skall upphöra om den dömde begär det.
I tredje stycket har tagits in en hänvisning till bestämmelsen i 15 § första
stycket tredje meningen om att övervakningsnämnden, när den upphäver ett
Prop. 1993/94:184
42
beslut om verkställighet utanför anstalt, skall fastställa hur många dagar av
fängelsestraffet som verkställts. Hänvisningen motiveras av intresset av att i
en och samma paragraf presentera bestämmelser som är av intresse för hur
lagen om beräkning av strafftid m.m. skall tillämpas på verkställighet utan-
för anstalt.
13 § Frivårdsmyndigheten beslutar om föreskrifter enligt 8 §. Myndigheten
tar emot och redovisar den i 5 § angivna avgiften.
Om den dömdes personliga förhållanden föranleder det, får frivårds-
myndigheten ändra en föreskrift enligt 8 § första stycket eller ändra, upp-
häva eller meddela en ny föreskrift enligt 8 § andra stycket.
Frivårdsmyndighetens beslut gäller omedelbart om inte annat förordnas.
I paragrafens första stycke anges att föreskrift enligt 8 § meddelas av fri-
vårdsmyndigheten. Detta är naturligt eftersom det är frivårdsmyndigheten
som ansvarar för verkställigheten utanför anstalt. Föreskrifterna bör beslutas
i god tid före den dag då verkställigheten skall påbörjas. Eftersom en verk-
ställighet utanför anstalt förutsätter att den dömde inte motsätter sig den bör
frivårdsmyndigheten, som nämnts under 2 §, redan innan ansökan görs i
vart fall kunna ge den dömde ett preliminärt besked om vad föreskrifterna
kommer att innebära.
Närmare bestämmelser om frivårdsmyndighetens hantering av avgifterna
kommer att meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen be-
stämmer.
Av andra stycket framgår att frivårdsmyndigheten under verkställigheten
får ändra innehållet i de obligatoriska förskrifterna i 8 § första stycket samt
ändra eller upphäva eller meddela ny föreskrift enligt 8 § andra stycket.
Tanken är att ändringar skall ske endast när detta är nödvändigt. Det ligger
ett intresse i att vad som skall gälla för verkställigheten bestäms från början
och sedan genomförs på ett konsekvent sätt. Också för att verkställigheten
utanför anstalt skall uppfattas som trovärdig är det nödvändigt att det sätts
kraft bakom de föreskrifter som meddelas och att dessa genomdrivs på av-
sett vis. Detta ställer naturligtvis krav på frivårdsmyndigheten när det gäller
utformandet av föreskrifterna. Som tidigare framhållits bör endast föreskrif-
ter som är klara och tydliga och vars efterlevnad kan kontrolleras på ett till-
förlitligt sätt användas.
Föreskriften om det belopp som den dömde skall betala bör i princip inte
ändras. Även när det gäller föreskriften om när betalning skall ske bör än-
dringar undvikas.
I paragrafens tredje stycke föreskrivs att frivårdsmyndighetens beslut
skall gälla omedelbart om inte annat förordnas. En regel av detta slag är
nödvändig för verkställighetens genomförande. Att förordnande sker om
annat än omedelbar tillämpning av frivårdsmyndighetens beslut blir i prakti-
ken fallet endast efter överklagande till övervakningsnämnden.
14 § Beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas, om den
elektroniska kontroll som avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upp-
rätthålla. Vistelse på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning skall dock
inte föranleda upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt.
Prop. 1993/94:184
43
Beslut om verkställighet utanför anstalt skall upphävas om den dömde
1. åsidosätter vad som åligger honom enligt denna lag eller enligt en fö-
reskrift som meddelats med stöd av lagen och det som ligger honom till last
inte är av mindre betydelse,
2. begär att så skall ske,
3. när verkställigheten skall påbörjas har en annan bostadsort än som
anges i 1 § eller är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon an-
nan anledning än för verkställighet av det straffsom beslutet avser eller
4. innan verkställighet utanför anstalt har påbörjats, antingen döms på
nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap.
19 § eller 34 kap. 4 § brottsbalken på sådan tid att han skall undergå fäng-
else i mer än två månader.
Paragrafen behandlar upphävande av beslut om verkställighet utanför an-
stalt. En grund för upphörande anges i första stycket och de övriga grun-
derna återfinns under punkt 1-4 i andra stycket.
I första stycket behandlas det fallet att den elektroniska kontroll som
avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upprätthålla.
Skälet för bestämmelsen är att den elektroniska kontrollen utgör en
grundläggande förutsättning för försöksverksamheten. Omständigheter som
medför att den elektroniska kontrollen inte kan upprätthållas bör därför ak-
tualisera frågan om verkställigheten utanför anstalt skall upphävas. Sådana
omständigheter kan vara att den bostad verkställigheten skall pågå i förlorar
telefonförbindelse eller elförsörjning. Om det är fråga om tillfälliga avbrott
av det slag som emellanåt förekommer bör verkställigheten kunna få fortgå,
men om förhållandet bedöms bli mer bestående måste ett beslut om upphö-
rande fattas. Ett annat skäl till upphörande är att den dömde inte längre har
rätt att vistas i den bostad där verkställigheten har pågått. Ytterligare ett ex-
empel är att bostaden förstörs t.ex. genom brand. Om den dömde inte kan
klandras för att en omständighet av nu nämnt slag inträffat bör frivårdsmyn-
digheten försöka bidra till att återskapa förutsättningarna för verkställighe-
ten. Om detta inte är möjligt återstår emellertid inget annat än att besluta om
upphävande.
I första stycket andra meningen görs undantag för det fall den dömde
vistas på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning. Det kan inträffa att den
elektroniska kontrollen omöjliggörs för längre tid på grund av att den
dömde läggs in på sjukhus. Genom bestämmelsen i andra meningen
klargörs att frånvaron av elektronisk kontroll under den tid den dömde
vistas på sjukhus inte skall utgöra grund för upphörande av verkställigheten
utanför anstalt.
Andra stycket, punkt 1, behandlar det fallet att den dömde åsidosatt vad
som åligger honom enligt försökslagen eller enligt en föreskrift och att det
som ligger honom till last inte är av mindre betydelse. Vad som främst be-
höver kommenteras är bedömningen av vad som är av mindre betydelse.
Det bör strykas under att toleransen mot avvikelser från det som gäller för
verkställigheten skall vara liten. Varje avvikelse bör dock inte medföra att
förordnandet om verkställighet utanför anstalt upphävs. Det finns således ett
utrymme för frivården att genom förändringar av föreskrifterna, främst i
form av föreskrifter om intensifierad kontakt, skärpa verkställigheten i fall
Prop. 1993/94:184
44
av nu aktuellt slag. Vid bagatellartade förseelser kan åtgärder helt underlå-
tas.
Frågan vad som är ett åsidosättande av åliggandena skall alltså bedömas
strängt. Det betyder exempelvis att verkställigheten utanför anstalt skall
upphöra om den dömde har varit påverkad av alkohol eller har använt nar-
kotika. Det förhållandet att den dömde vägrat att medverka vid kontroll av
om han är påverkad av beroendeframkallande medel bör också leda till att
verkställigheten utanför anstalt upphör. Detsamma bör gälla i fall då den
dömde avvikit. Vad gäller försenade ankomster till bostaden kan som en
riktpunkt anges att, i fall då det inte finns någon godtagbar förklaring till
förseningen, ett upphörande bör ske om en försening kan räknas i timmar
eller om det förekommit ett flertal mindre förseningar. Verkställigheten
utanför anstalt bör normalt också upphöra om den dömde inte lämnar före-
trädare för frivårdsmyndigheten tillträde till bostaden för hembesök.
Beslutet om verkställighet utanför anstalt bör upphävas om det - genom
dom eller erkännande - blir klarlagt att den dömde under verkställighets-
tiden begått nya brott. Enbart misstanke om nya brott utgör dock i sig inte
skäl att upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt, inte ens om miss-
tanken avser brott under verkställighetstiden. Regelmässigt torde dock den
som begått brott under verkställighetstiden också ha misskött sig i förhål-
lande till de föreskrifter som gäller för honom, vilket alltså kan grunda ett
upphävande. Om brottet begåtts före verkställigheten bör det dock inte få
grunda ett upphävande.
Det förhållandet att den dömde under verkställigheten utanför anstalt
häktas på grund av misstanke om nya brott bör inte medföra att verkställig-
heten upphävs. I sådana fall kan det dock naturligtvis inte blir fråga om att i
praktiken fortsätta verkställigheten utanför anstalt. Av bestämmelsen i 23 §
andra stycket lagen om beräkning av strafftid m.m - i vilken stadgas att det
inte anses som avbrott i verkställigheten av fängelse att den som undergår
fängelse häktas med anledning av misstanke om brott - följer att häktnings-
tiden kommer att inräknas i verkställd tid. Om den dömde friges innan verk-
ställighetstiden för den ursprungliga domen utgått får antingen verkställig-
heten utanför anstalt återupptas eller, om det finns grund för det, beslutet om
verkställighet utanför anstalt upphävas.
Också i fall då den dömde inte i rätt tid fullgör den betalningsskyldighet
som åligger honom bör verkställigheten upphöra. Om det är fråga om några
dagars försening bör det dock finnas utrymme för att låta verkställigheten
fortgå. Det bör i denna del beaktas att det kan gå en viss tid innan det är
möjligt att avgöra om betalning skett vid en tidigare tidpunkt. Om avgiften
har betalats när övervakningsnämnden prövar frågan om upphörande bör det
finnas utrymme för att låta verkställigheten utanför anstalt fortsätta.
Grunderna för upphörande i andra stycket, punkt 2-3, torde inte fordra
någon närmare kommentar.
Vad gäller bestämmelsen i andra stycket, punkt 4, bör erinras om att be-
stämmelsen i 25 § lagen om beräkning av strafftid m.m. om sammanlägg-
ning av strafftider i vissa fall inte är tillämplig under verkställigheten utan-
för anstalt (se 12 § andra stycket fjärde meningen försökslagen). Om där-
Prop. 1993/94:184
45
emot den dömde innan verkställigheten har påbörjats döms på nytt till fäng-
else så att den sammanlagda strafftiden överstiger två månader bör ett beslut
om verkställighet utanför anstalt upphävas. Detsamma bör gälla i fall då
villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad.
15 § Övervakningsnämnden prövar, efter anmälan av frivårdsmyndigheten,
frågan om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt.
Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. Om beslutet upp-
hävs, skall nämnden fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som
verkställts utanför anstalt. Den tid sådan verkställighet har pågått skall
därvid räknas som verkställd tid, om inte särskilda skäl talar mot det. Om
det finns synnerliga skäl, får nämnden besluta om återbetalning av avgift
enligt 5 § som belöper på tid efter det att verkställigheten utanför anstalt
upphört.
Beslutet om verkställighet utanför anstalt får inte upphävas efter den fast-
ställda dagen för strafftidens slut.
I paragrafen behandlas prövningen av om verkställigheten utanför anstalt
skall upphöra.
Enligt första stycket ankommer den prövningen på övervakningsnämn-
den. Prövningen skall göras av en fullsutten nämnd (se 19 § första stycket).
Normalt torde frågan om upphävande initieras genom en anmälan av fri-
vårdsmyndigheten. Inget hindrar emellertid att nämnden självmant tar upp
frågan.
Upphävs ett förordnande om verkställighet utanför anstalt skall den
dömde överföras till kriminalvårdsanstalt för att där avtjäna resterande del
av straffet (se 17 §). Det har därför föreskrivits att nämnden, om den beslu-
tar om upphävande, skall fastställa hur många dagar av fängelsestraffet som
verkställts utanför anstalt. Vidare har föreskrivits att den tid verkställigheten
utanför anstalt har pågått skall räknas som verkställd tid, om inte särskilda
skäl talar däremot. Eftersom reaktionen på misskötsamhet skall komma
snabbt torde nämnden vanligen bara behöva grunda detta beslut på en be-
räkning med utgångspunkt från dels dagen för verkställighetens början och
dels dagen för beslutet om upphörande enligt den följande paragrafen eller,
om något sådant beslut inte fattats, enligt förevarande paragraf.
Det kan emellertid också inträffa att den dömde avvikit. I en sådan situa-
tion får övervakningsnämnden tillämpa 23 § första stycket lagen om beräk-
ning av strafftid m.m. på det sättet att de dagar avbrottet varat inte tas med
vid sammanräkningen av hur många dagar av fängelsestraffet som verk-
ställts utanför anstalt.
Någon gång kan det också, utan att det är fråga om något avbrott i verk-
ställigheten, inträffa att en tid förflutit mellan den misskötsamhet som föran-
leder upphörandet och beslutet därom enligt denna paragraf. Om ingen
misskötsamhet förekommit under mellantiden skall den räknas som verk-
ställd utanför anstalt.
En mer nyanserad bedömning måste emellertid göras i fråga om missköt-
samhet som har pågått under annat än kortare tid. Misskötsamhet som i och
för sig inte är av allvarligt slag kan således, om den upprepas, medföra att
verkställigheten utanför anstalt till sist bör upphöra. Situationen kan också
Prop. 1993/94:184
46
vara den att den dömdes förseelser mot reglerna för försöksverksamheten
blir allvarligare allt eftersom tiden går. I dessa och liknande situationer upp-
kommer frågan om den tid, under vilken den dömde misskött sig, skall
anses som verkställd tid eller om särskilda skäl skall anses tala mot det.
Övervakningsnämnden torde, när det gäller att bestämma hur stor del av
fängelsestraffet som har verkställts utanför anstalt, komma att få bedöma si-
tuationer av mycket skiftande slag. Mot den bakgrunden är det inte möjligt
att ge några generella anvisningar om hur bedömningen bör utfalla i olika
situationer. Emellertid bör det framhållas att den nu aktuella bestämmelsen
är utformad efter förebild av regeln i 39 § lagen (1974:203) om kriminal-
vård i anstalt. Också enligt den bestämmelsen skall tid för vistelse utanför
anstalt räknas in i verkställigheten om inte särskilda skäl talar mot det.
Ledning för bedömningen kan alltså hämtas från den nu nämnda
bestämmelsen.
Här skall också beröras en särpräglad situation. Om det skulle inträffa att
övervakningsnämnden vid ett tidigare tillfälle i samband med en prövning
enligt första stycket har ändrat ett beslut enligt 16 §, bör den tid under
vilken beslutet enligt 16 § var gällande i och för sig kunna räknas in i verk-
ställigheten. Om den dömde under denna tid omhändertogs av polismyn-
digheten för förpassning skall dock tiden från omhändertagandedagen inte
räknas som verkställd utanför anstalt. Denna tid kommer nämligen ändå att
räknas som tid varunder straffet verkställts (se 19 § lagen om beräkning av
strafftid m.m.).
Sista meningen i första stycket behandlar återbetalning av inbetalade av-
gifter enligt 5 § som belöper på tiden efter det att verkställigheten utanför
anstalt upphört. Någon återbetalning av sådana avgifter bör inte komma i
fråga annat än om det finns synnerliga skäl för det. Sådana synnerliga skäl
bör anses föreligga endast i fall då den den dömde över huvud taget inte kan
lastas för att verkställigheten upphör. Ett exempel på en sådan situation kan
vara att den dömdes bostad förstörts genom eldsvåda. Här bör dock uppre-
pas att det i en sådan situation bör vidtas särskilda ansträngningar från fri-
vårdsmyndighetens sida för att verkställigheten utanför anstalt skall kunna
fortgå.
Ett beslut om upphävande får enligt andra stycket inte meddelas efter den
i strafftidsresolutionen fastställda dagen för strafftidens slut. Bakgrunden
härtill är att det ligger ett intresse i att den dömde vet när påföljden till fullo
är verkställd. Detta innebär i vissa fall ett krav på att övervakningsnämnden,
när fråga om upphävande av verkställigheten väcks i ett sent skede, handlar
snabbt. I sådana fall bör frivårdsmyndigheten omgående underrätta övervak-
ningsnämnden för beslut enligt 16 §.
Vad som sägs i detta stycke gäller också beslut enligt 16 § första me-
ningen av innebörd att verkställigheten utanför anstalt tills vidare skall upp-
höra. Övervakningsnämnden får alltså inte meddela ett sådant beslut efter
den fastställda dagen för strafftidens slut. Om övervakningsnämnden dess-
förinnan har fattat ett beslut enligt 16 § första meningen skall däremot enligt
andra meningen i den bestämmelsen en slutlig prövning alltid ske. För
Prop. 1993/94:184
47
denna prövning gäller inte bestämmelsen i förevarande stycke (se 16 §
tredje meningen).
16 § Uppkommer fråga om att upphäva beslut om verkställighet utanför
anstalt, får övervakningsnämnden bestämma att beslutet tills vidare inte
skall gälla. Övervakningsnämnden skall i sådana fall skyndsamt ta upp frå-
gan om upphävande av beslutet om verkställighet utanför anstalt till slutlig
prövning. Härvid gäller inte 15 § andra stycket.
Enligt paragrafen har övervakningsnämnden en möjlighet att bestämma att
beslutet om verkställighet utanför anstalt tills vidare inte skall gälla. Be-
stämmelsen är tänkt för brådskande beslut. Om den dömde har avvikit bör
ett beslut enligt denna paragraf regelmässigt fattas. Det bör således inte an-
nat än om mycket speciella omständigheter föreligger avvaktas att den
dömde själv tar kontakt med frivårdsmyndigheten. Det torde i dessa och lik-
nande situationer vara lämpligt att frivårdsmyndigheten kontaktar övervak -
ningsnämndens ordförande per telefon och anmäler vad som inträffat. Av
bestämmelsen i 37 kap. 1 § andra stycket tredje meningen BrB framgår
nämligen att ordföranden i en övervakningsnämnd ensam kan besluta på
nämndens vägnar i bl.a. brådskande fall. I stället för vad som där föreskrivs
om att ett sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden
skall i fråga om verkställighet utanför anstalt gälla att nämnden skall ta upp
frågan till slutlig prövning. Detta skall också ske skyndsamt. I ett fall där
ordföranden på nämndens vägnar fattat ett beslut enligt förevarande
paragraf kan den slutliga prövningen lämpligen tas upp vid nästkommande
ordinarie nämndsammanträde eller vid ett särskilt utsatt sammanträde.
Därvid får nämnden, om den anser att verkställigheten utanför anstalt skall
upphöra, ta ställning till de övriga frågor som anges i 15 § första stycket.
Om nämnden vid den slutliga prövningen anser att det saknas skäl att
upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt skall denna naturligtvis
omedelbart återupptas. Av 19 § första stycket framgår att den slutliga
prövningen skall göras av en fullsutten övervakningsnämnd.
Om övervakningsnämnden fattar ett beslut enligt förevarande paragraf
skall detta alltså alltid följas av en slutlig prövning av frågan om huruvida
verkställigheten utanför anstalt skall upphöra. En sådan ordning medför att
en prövning kommer till stånd av hur många dagar av fängelsestraffet som
verkställts utanför anstalt. I vissa fall kan det finnas anledning till särskild
skyndsamhet med den slutliga prövningen. Det gäller speciellt om få dagar
återstår tills dess strafftiden går ut. Om den dömde således till följd av be-
slutet enligt förevarande paragraf har förts till en kriminalvårdsanstalt för
fortsatt verkställighet av fängelsestraffet måste övervakningsnämnden göra
sin slutliga prövning innan det finns risk för att tiden för frihetsberövandet i
form av verkställighet utanför anstalt och den pågående anstaltsvistelsen
överstiger strafftiden. Det måste naturligtvis också beaktas att den slutliga
prövningen kan utmynna i att verkställigheten utanför anstalt inte skall
upphöra. I sådana fall måste, och detta gäller även om den dömde av någon
anledning ännu inte tagits in i anstalt, verkställigheten anses ha pågått under
tiden mellan övervakningsnämndens prövningar.
Prop. 1993/94:184
48
Det är mot denna bakgrund lämpligt att övervakningsnämnden regelmäs-
sigt företar den slutliga prövningen före den fastställda dagen för
strafftidens slut. Om nämnden i ett visst fall anser att prövningen kan göras
vid en senare tidpunkt är det dock, som framgår av tredje meningen i
förevarande paragraf, i och för sig inget som hindrar att så sker.
Som framgått av 15 § första stycket får nämnden självmant ta upp frågan
om att upphäva beslutet om verkställighet utanför anstalt. Det kan före-
komma att nämnden genom polisen eller på något annat sätt får kännedom
om att en person som deltar i försöksverksamheten påträffats under sådana
omständigheter att det står klart att ett beslut enligt denna paragraf omgå-
ende bör fattas. Om det i en sådan situation av någon anledning inte går att
etablera en kontakt med frivårdsmyndigheten eller om detta inte hinns med
kan nämnden alltså självmant ta upp frågan om verkställigheten utanför an-
stalt tills vidare skall upphöra. Vad det i praktiken torde bli fråga om är att
övervakningsnämndens ordförande, efter att ha kontaktats per telefon, på
nämndens vägnar bestämmer att beslutet om verkställighet utanför anstalt
tills vidare inte skall gälla.
17 § Om övervakningsnämnden bestämmer att beslutet om verkställighet
utanför anstalt skall upphävas eller att beslutet tills vidare inte skall gälla,
skall den dömde föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet
av fängelsestraffet. Polismyndigheten i den ort där den dömde vistas skall
förpassa honom till en sådan anstalt.
Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polis-
myndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten i
stället för att förpassa honom dit.
Paragrafen behandlar den situationen att förordnandet om verkställighet
utanför anstalt upphävs eller tills vidare inte skall gälla. I sådana fall skall
den dömde för verkställighet av den resterande delen av straffet tas in i kri-
minalvårdsanstalt. Detta skall ske omedelbart. Anstånd skall alltså inte
kunna meddelas. Detta hänger samman med att den dömde i och med att
verkställigheten utanför anstalt har startat har påbörjat verkställigheten av
ett fängelsestraff, låt vara under andra former än de normala. Och har
avtjänandet av ett fängelsestraff väl påbörjats skall avtjänandet fortgå i ett
sammanhang.
Den förevarande bestämmelsen har givits en något annan formulering än
regeln om förpassning i 10 § fjärde stycket lagen om beräkning av strafftid
m.m. Den regeln gäller nämligen endast den som avvikit eller skall återföras
till anstalt.
Polismyndigheten på den ort där den dömde vistas skall förpassa honom
till en kriminalvårdsanstalt. Med stöd av 11 § lagen om beräkning av straff-
tid m.m. kan den som skall förpassas tillfälligt förvaras i häkte eller polisar-
rest i avvaktan på beslut om anstaltsplacering.
Efter det att verkställigheten utanför anstalt avbrutits gäller givetvis be-
stämmelserna i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt i fråga om verk-
ställigheten i kriminalvårdsanstalt av den resterande delen av straffet.
I de nu aktuella situationerna skall Kriminalvårdsstyrelsen utfärda en ny
strafftidsresolution (20 § andra stycket lagen, 1974:202, om beräkning av
Prop. 1993/94:184
49
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 184
strafftid m.m.). Den beräkning som därvid görs skall utgå från bl.a. över-
vakningsnämndens beslut om det antal dagar av fängelsestraffet som verk-
ställts utanför anstalt.
Det kan gå en tid mellan nämndens beslut enligt 16 § eller, om något så-
dant beslut inte meddelats, enligt 15 § första stycket och den dag från vilken
den fortsatta strafftiden skall räknas. Under den tiden torde enligt 23 § första
stycket lagen om beräkning av strafftid m.m. föreligga ett avbrott i verkstäl-
ligheten.
I andra stycket har efter förebild av 10 § femte stycket lagen om beräk-
ning av strafftid m.m. föreskrivits att polismyndigheten under vissa förut-
sättningar kan förelägga den dömde att inställa sig vid kriminalvårdsan-
stalten.
18 § Den dömde får överklaga frivårdsmyndighetens beslut enligt 13 § hos
den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde frivårdsmyn-
digheten är verksam.
I paragrafen föreskrivs att den dömde får överklaga frivårdsmyndighetens
beslut enligt 13 § hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsom-
råde frivårdsmyndigheten är verksam. Övervakningsnämndens beslut får se-
dan överklagas till Kriminalvårdsnämnden. Detta framgår av 19 § tredje
stycket.
19 § Vid slutlig prövning av fråga om upphävande av beslut om verkställig-
het utanför anstalt skall övervakningsnämnden bestå av ordförande och
minst två andra ledamöter.
Övervakningsnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart om
inte annat förordnas.
Den dömde får hos Kriminalvårdsnämnden överklaga ett beslut som fat-
tats av en övervakningsnämnd enligt denna lag.
Kriminalvårdsnämndens beslut får inte överklagas.
I första stycket har tagits in en bestämmelse om att fullsutten övervaknings-
nämnd skall göra all slutlig prövning av frågan om verkställighet utanför
anstalt skall upphöra (jämför 37 kap. 1 § andra stycket BrB). I paragrafen
föreskrivs vidare att övervakningsnämnds beslut enligt lagen tillämpas ome-
delbart om inte annat förordnas. Dessutom anges att övervakningsnämnds
beslut får överklagas av den dömde hos Kriminalvårdsnämnden. Att förord-
nande sker om annat än omedelbar tillämpning av övervakningsnämnds be-
slut blir i praktiken fallet endast efter överklagande till Kriminalvårds-
nämnden.
20 § Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd skall tillämpas på den
som utför oavlönat arbete enligt en föreskrift som har meddelats med stöd
av 8 § första stycket 2 denna lag. I stället för vad som föreskrivs om skydds-
tid i 4 § lagen om statligt personskadeskydd gäller att personskadeskyddet
inträder när den dömde påbörjar en resa till arbetsplatsen i enlighet med
föreskriften och upphör när en resa från arbetsplatsen avslutas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om ersättning från staten för skador som orsakats av den dömde
vid sådant arbete som avses i första stycket.
Prop. 1993/94:184
50
Paragrafen är utformad efter förebild av 4 och 5 §§ lagen (1989:928) om
samhällstjänst.
En föreskrift enligt 8 § första stycket 2 i försökslagen kan innebära att
den dömde är skyldig att utföra oavlönat arbete av det slag som avses i
lagen om samhällstjänst. Den dömde bör därvid i princip ha det per-
sonskadeskydd som tillkommer den som utför samhällstjänst enligt lagen
(1989:928) om samhällstjänst. Första stycket har utformats i enlighet där-
med.
När det gäller rätten till ersättning från staten för skador som orsakas av
den som under försöksverksamheten utför oavlönat arbete bör samma regler
gälla som i fråga om skada orsakad av den som utför samhällstjänst.
Riksdagen bör bemyndiga regeringen att meddela sådana föreskrifter om er-
sättning från staten för skador som orsakats av den som utför oavlönat ar-
bete enligt en föreskrift som meddelats med stöd av 8 § första stycket 2 i
försökslagen. Det kan anmärkas att en tillfredsställande reglering i nu
aktuellt hänseende torde kunna åstadkommas genom att förordningen
(1989:929) om ersättning av allmänna medel för skada orsakad av den som
utför samhällstjänst görs tillämplig också på skada orsakad av den som un-
der försöksverksamheten utför oavlönat arbete.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer och upphör att
gälla två år därefter. Lagen skall dock även därefter tillämpas på verkstäl-
lighet utanför anstalt som pågår eller om vilken beslut föreligger när lagen
upphör att gälla. En ansökan enligt 9 § första stycket som har gjorts innan
lagen upphört att gälla skall prövas enligt lagen. Beslutas det i sådant fall
om verkställighet utanför anstalt skall lagen fortsätta att tillämpas på denna
verkställighet.
Som framförts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.4) bör regeringen
få bestämma när försökslagen skall träda i kraft och bör försöket pågå i två
år.
Vid den tidpunkt försökslagen upphör att gälla kommer det att föreligga
ansökningar om verkställighet utanför anstalt som inte är slutligt prövade.
Det är också möjligt att sådana ansökningar har beviljats utan att verkstäl-
ligheten utanför anstalt har påbörjats. Vid den nyss nämnda tidpunkten kan
det vidare pågå verkställighet i enlighet med försökslagen. Genom över-
gångsbestämmelserna i andra - fjärde meningarna klargörs att försökslagen
skall fortsätta att tillämpas i dessa fall.
2. Lagen tillämpas inte vid verkställighet av dom på fängelse som är medde-
lad tidigare än tre månader före ikraftträdandet.
Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna motiveringen (se avsnitt
4.4). Vid tillämpning av bestämmelsen blir det avgörande när den dom som
skall verkställas har meddelats. Avsikten är som nämnts att försöksverk-
samheten skall inledas sommaren 1994.
Prop. 1993/94:184
51
3. Träder lagen i kraft före den 1 oktober 1994 skall överklagande av
Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 9 § ske direkt till kammarrätten, om
beslutet har meddelats före nämnda dag. I så fall krävs inte prövningstill-
stånd av kammarrätten.
Övergångsbestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (se
avsnitt 4.3.1). Som där angetts har regeringen till riksdagen överlämnat en
proposition, i vilken föreslås att en ändrad instansordning för kriminal-
vårdsmål skall träda i kraft den 1 oktober 1994. Övergångsbestämmelsen
reglerar vad som dessförinnan bör gälla om överklagande av Kriminal-
vårdsstyrelsens beslut i fråga deltagande i försöksverksamheten.
Övergångsbestämmelsen innebär att Kriminalvårdsstyrelsens beslut får
överklagas direkt till kammarrätten utan krav på prövningstillstånd. Besvär
över sådana beslut av Kriminalvårdsstyrelsen mot vilka talan får föras i
kammarrätt upptas av Kammarrätten i Jönköping (se förordningen,
1977:937, om kammarrättens domkretsar m.m.).
Prop. 1993/94:184
52
Promemorians beskrivning av olika tekniska hjälpmedel
vid intensivövervakning och redogörelse för intensiv-
övervakning med elektronisk kontroll i Förenta staterna
Olika tekniska hjälpmedel vid intensivövervakning
I detta avsnitt beskrivs de olika tekniska system som förekommer vid inten-
sivövervakning utomlands.
Det finns i huvudsak två typer av tekniska system vid intensivövervakning:
kontinuerligt övervakande eller aktiva system, å ena sidan, och intermittent
övervakande eller passiva system, å den andra. I ett aktivt system är den
övervakade föremål för en ständig kontroll när han befinner sig på en viss
plats, i regel hemmet. I ett passivt system kontrolleras däremot endast den
övervakades närvaro på den aktuella platsen vid slumpmässigt valda tid-
punkter.
Ett aktivt system består av tre enheter: sändare, mottagare och centraldator.
Den övervakade bär sändaren i ett band runt hand- eller fotleden. Sändaren är
vanligtvis så konstruerad, att den inte kan avlägsnas eller på annat sätt
manipuleras utan att ett larm går till centraldatorn. Mottagaren är installerad i
den övervakades hem och ansluten till telenätet. Så länge sändaren befinner
sig inom mottagarens räckvidd, vilken vanligen uppgår till 25—45 meter, nås
mottagaren av de kodade radiosignaler som sändaren kontinuerligt utsänder.
Om den övervakade emellertid avlägsnar sig längre från mottagaren än
sändarens räckvidd medger, informerar mottagaren via telenätet centraldatorn
om det inträffade. På motsvarande sätt informeras centraldatorn när
mottagaren ånyo nås av sändarens signaler, dvs. när den övervakade på nytt
befinner sig på ett kortare avstånd från mottagaren än sändarens maximala
räckvidd.
Centraldatorn jämför kontinuerligt den mottagna informationen med in-
programmerade uppgifter om under vilka tider den övervakade har ute-
gångsförbud. Den mottagna informationen lagras i datorns minne, som alltså
kommer att innehålla en ”journal” utvisande dels under vilka tider den över-
vakade varit ålagd att uppehålla sig i sin bostad, dels vid vilka tidpunkter han
under perioden i fråga faktiskt lämnat bostaden respektive återvänt till denna.
En utskrift av en sådan journal kan se ut som i exemplet nedan.
I exemplet redovisas först det veckoschema som gäller för den övervakade.
NN får exempelvis under tisdagen lämna hemmet för att åka till sitt arbete
kl. 7.45 och skall vara hemma senast kl. 15.45. Under onsdagen gäller
samma tider, men han har dessutom tillåtelse att vara hemifrån mellan
kl 19.00 och 21.15, för att delta i ett behandlingsprogram. Under lördagen
och söndagen kan NN ha att delta i behandlingsprogram och utföra samhälls-
tjänst. Även någon fritidsaktivitet kan vara tillåten.
Den undre delen av veckorapporten visar när han faktiskt lämnar hemmet
och när han återvänder. Som framgår kommer han på tisdagen hem kl. 17.30
i stället för den bestämda tiden kl. 15.45. Detta noteras i rapporten och datorn
meddelar kl. 15.50 automatiskt övervakaren att ett regelbrott skett.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 1
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 184
VECKORAPPORT
ÖVERVAKAD ÖVERVAKARE
namn namn
adress adress
Prop. 1993/94:184
Bilaga 1
VECKOSCHEMA DEN 2-8 MAJ 1994
|
DAG |
DATUM |
UT |
IN |
UT |
IN |
UT |
IN |
|
Mänd |
2 Maj |
07:45 |
15:45 | ||||
|
Tisd |
3 Maj |
07:45 |
15:45 | ||||
|
Onsd |
4 Maj |
07:45 |
15:45 |
19.00 |
21:15 | ||
|
Torsd |
5 Maj |
07:45 |
18:30 | ||||
|
Fred |
6 Maj |
07:45 |
15:45 |
18:30 |
19:45 | ||
|
Lord |
7 Maj |
12:00 |
16:00 | ||||
|
Sönd |
8 Maj |
10:15 |
12:30 |
15:00 |
16:00 |
18:00 |
19:45 |
|
REDOVISNING FÖR DEN 2 - |
8 MAJ 1994 | ||||||
|
DAG |
DATUM |
TID |
OBSERVATION |
KOMMENTAR |
|
MAnd |
2 Maj |
07:47 15:32 |
Lämnar hemmet Anländer hemmet | |
|
Tisd |
3 Maj |
07:48 17:30 |
Lämnar hemmet Anländer hemmet |
REGELBROTT! Meddelat 15:50. |
|
Onsd |
4 Maj |
07:47 15:32 19:02 21:05 |
Lämnar hemmet | |
|
Torsd |
5 Maj |
07:49 18:39 |
Lämnar hemmet Anländer hemmet |
REGELBROTT! Meddelat 18:35 |
|
Fred |
6 Maj |
07:47 15:40 |
Lämnar hemmet Anländer hemmet | |
|
Lord |
7 Maj |
12:09 15:48 |
Lämnar hemmet Anländer hemmet | |
|
Sönd |
8 Maj |
10:18 12:20 15:02 15:55 18:05 19:34 |
Lämnar hemmet |
54
I ett passivt system ringer centraldatorn upp den övervakade vid slump-
mässigt valda tidpunkter. Den övervakade har därvid att medverka till att hans
närvaro kan kontrolleras. Detta sker på olika sätt i olika system. Vissa system
använder sig av röstdetektorer. Den övervakade får lämna ett röstprov som
centraldatorn jämför med inprogrammerad information om den övervakades
röst.
I andra system finns en särskild identifieringsapparatur bestående av två
enheter. Den ena av dessa är anbringad runt den övervakades hand- eller
fotled på sådant sätt att det vid kontroll är möjligt att i efterhand upptäcka
eventuella försök att avlägsna enheten. Den andra enheten är ansluten till
telenätet i den övervakades hem och så konstruerad att den förmår identifiera
just den enhet som den övervakade bär. När centraldatorn ringer upp den
övervakade skall denne placera den enhet som är anbringad på honom i den
till telenätet anslutna enheten. Via telenätet meddelas därvid centraldatorn
huruvida identifiering skett.
En tredje metod för identifiering begagnar sig av visuell elektronisk teknik.
I den övervakades hem finns en kamerautrustning som den övervakade skall
aktivera när centraldatorn ringer upp honom. Kameran tar stillbilder av den
övervakade och dessa överförs via telenätet till centraldatorn. Identifiering
sker genom att de överförda stillbilderna jämförs med i datoms minne lagrade
referensbilder av den övervakade. Övervakningspersonalen kan omedelbart ta
del av de överförda bilderna på en särskild bildskärm som är ansluten till cen-
traldatorn. Bilderna lagras dessutom i datorns minne.
De båda huvudtyperna av elektronisk apparatur förekommer ibland
kombinerade i samma övervakningssystem. Likaså förekommer att passiva
system bygger på en kombination av flera identifieringsmetoder.
Om centraldatorn är bemannad kan operatören omedelbart vidta åtgärder i
anledning av en konstaterad överträdelse av ett utegångsförbud. Är datorn
obemannad under vissa tider, t.ex. nattetid, kan textmeddelanden rörande
överträdelser vidarebefordras till jourhavande frivårdstjänsteman med hjälp
av personsökare. En annan möjlighet är naturligtvis att låta åtgärder i
anledning av överträdelser anstå till dess operatören haft tillfälle att gå igenom
den information som centraldatorn mottagit under den tid den varit
obemannad.
Elektronisk utrustning kan också användas för att kontrollera huruvida den
övervakade iakttar ett meddelat förbud mot alkoholkonsumtion. Sådan
kontroll sker med hjälp av en i den övervakades hem installerad anordning
för mätning av alkoholhalten i utandningsluften. Centraldatorn ringer upp den
övervakade vid slumpmässigt valda tidpunkter och uppmanar honom att
lämna ett utandningsprov. Den övervakade har därvid att lämna sådant prov
genom att blåsa i mätanordningens munstycke. Provresultatet vidarebefordras
automatiskt till centraldatorn. För att säkerställa att det är rätt person som
lämnar provet kan mätanordningen användas i kombination med den ovan
nämnda kameran.
Det förekommer också att en alkoholdetektor är inbyggd i en telefonapparat
som placeras hos den övervakade. Alkoholdetektom anger därvid huruvida
den som talar i telefonen har en alkoholhalt i utandningsluften överstigande
Prop. 1993/94:184
Bilaga 1
55
ett visst i förväg inprogrammerat gränsvärde. En röstdetektor kan användas
för att kontrollera att det är den övervakade som talar i telefonen.
Slutligen skall nämnas att det även förekommer portabla mottagare, som
ofta har längre räckvidd än de som finns i den övervakades hem. Dessa gör
det möjligt för övervakningspersonalen att på ett diskret sätt kontrollera den
övervakades närvaro även på annan plats än i hemmet, t.ex. en arbetsplats.
Kontrollen går till på så sätt, att vederbörande tjänsteman medför mottagaren
och passerar platsen i fråga på sådant avstånd att mottagaren kommer inom
räckvidd för signalerna från den övervakades sändare.
Inledning
Intensivövervakning som påföljd eller annan rättslig reaktion har i sin nuva-
rande form funnits i Förenta staterna sedan början av 1980-talet. Under de
ungefär tio år som detta alternativ varit tillgängligt har antalet personer som
underkastas sådan övervakning ökat år från år. I dag finns program med in-
tensivövervakning i samtliga delstater. Antalet deltagare är svårt att fastställa
exakt, men med en inte alltför bred definition av vad som skall betraktas som
ett intensivövervakningsprogram, uppgår antalet deltagare i Förenta staterna
till över 100 000. Som jämförelse kan nämnas att det totala antalet personer
som undergår kriminalvård i Förenta staterna överstiger 3,5 miljoner, varav
något över en miljon sitter i fängelse. Det är emellertid viktigt att komma ihåg
att det i långt ifrån alla fall av intensivövervakning används elektroniska
hjälpmedel. I själva verket är det endast i en mindre del av intensivöver-
vakningsfallen som sådana förekommer.
Gemensamt för de olika amerikanska intensivövervakningsprogrammen är
att de bygger mera på kontroll av deltagarna än på rehabiliteringsåtgärder.
Kravet på skötsamhet är genomgående högt ställt. I många av programmen
företar övervakarna täta och oanmälda hembesök hos deltagarna. Det är också
vanligt att deltagarna regelbundet får lämna urinprov för kontroll av att de
iakttar förbud mot att nyttja droger. Ofta innehåller programmen även före-
skrifter om behandling mot drogberoende. Det är vidare vanligt att deltagarna
åläggs att fullgöra viss samhällstjänst samt att betala underhållsbidrag, andra
skulder och en del av kostnaderna för övervakningen. Regelbrott beivras
snabbt och strängt. Visserligen finns det vanligtvis sanktioner som kan
verkställas inom programmen, men i de fall intensivövervakningen är avsedd
som ett alternativ till ett fängelsestraff är det vid upprepade förseelser eller
nya brott normalt att påföljden undanröjs eller att villkorligt medgiven frihet
förklaras förverkad. Det är meningen att intensivövervakningsprogrammen
skall uppfattas som stränga av såväl allmänheten som av de rättsvårdande
myndigheterna och deltagarna.
1 de flesta av programmen ingår utegångsförbud, vars efterlevnad allt oftare
kontrolleras med elektroniska hjälpmedel. Intensivövervakning med an-
Prop. 1993/94:184
Bilaga 1
56
vändning av sådana hjälpmedel förekommer också utanför Förenta staterna,
bl.a. i Australien, Kanada och Singapore.
Vid sidan av dessa nu redovisade gemensamma drag finns det stora
skillnader mellan olika intensivövervakningsprogram, t.ex. vad gäller pro-
grammens syfte, kriterierna för deltagande i programmen samt verksamhe-
tens omfattning och innehåll.
Program med intensivövervakning
Programmen med intensivövervakning bygger på att kontakten mellan den
dömde och övervakaren skall intensifieras genom att antalet dömda per
övervakare är färre än vid vanlig övervakning. Eftersom intensivövervakning
och andra alternativa påföljder i Förenta staterna huvudsakligen ses som ett
svar på den dramatiskt ökande fångpopulationen ligger betoningen oftare på
övervakning och kontroll än på rehabilitering. Inslag av vård- och stöd-
åtgärder förekommer, men är vanligen underordnade kontroll- och övervak -
ningsmomenten.
Intensivövervakning förekommer för närvarande i Förenta staterna i olika
former och i skilda syften, som
1. alternativ till häktning,
2. en självständig påföljd avsedd att utgöra ett alternativ till fängelse,
3. en form för verkställighet utanför anstalt av en del av ett ådömt fängel-
sestraff,
4. en förstärkning av övervakningspåföljden för dem som bedöms ha
högre återfallsrisker eller större behov av stöd- och hjälpåtgärder än andra
samt
5. en sanktion mot regelöverträdelser vid ordinär övervakning.
Det uttalade syftet med den stora majoriteten av intensivövervakningspro-
grammen är att de skall utgöra alternativ till frihetsberövande påföljder. Detta
alternativ kan användas antingen direkt av domstol vid val av påföljd, s.k.
front door, eller som en form för verkställighet utanför anstalt av en del av ett
fängelsestraff, s.k. back door.
Skälet för att använda intensivövervakning är i grunden främst ekono-
miskt. Intensivövervakning är mindre kostsamt än fängelse. Förutsatt att in-
tensivövervakning används för dem som annars skulle ha avtjänat ett fängel-
sestraff och att undanröjanden av intensivövervakningen inte är alltför vanligt
förekommande anses den kunna bidra till att minska den överbeläggning som
man i dag har att brottas med på de amerikanska fängelserna. Vidare har man
pekat på de ekonomiska vinster som följer av att lagöverträdare som har ett
arbete och som erhåller intensivövervakning i stället för fängelse kan fortsätta
att upprätthålla arbetet även under verkställigheten.
Det har också framhållits att intensivövervakning kan fylla det tomrum i
det amerikanska påföljdssystemet som anses föreligga mellan den vanliga
övervakningspåföljden (probation) och fängelse. I likhet med andra alterna-
tiva påföljder, s.k. intermediate sentencings, anses intensivövervakning
nämligen ge ökade möjligheter att tillgodose proportionalitetsprincipens krav
på att reaktionerna mot brott skall vara avpassade efter brottets svårhet.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 1
57
Ytterligare ett skäl för intensivövervakning, som lyfts fram som ett resultat
av de utvärderingar som gjorts av främst några av de större programmen, är
att den förhållandevis hårda strukturering av de dömdas fritid som inten-
sivövervakningen innebär, tycks ha en gynnsam effekt på vissa grupper av
lagöverträdare i så måtto att de blir mer mottagliga för behandling mot alko-
hol- och narkotikaberoende.
Till de tidigare nämnda skälen för intensivövervakning skall läggas intres-
set av att finna humanare alternativ till fängelse liksom att intensivövervak-
ning använd som alternativ till vanlig övervakning för dem som bedöms ha
en hög återfallsrisk antas bidra till att samhällsskyddet ökar.
Sammanfattningsvis kan konstateras att de olika amerikanska intensiv-
övervakningsprogrammen vanligtvis drivs med någon eller några av mål-
sättningarna
att som en humanare påföljdsform ersätta fängelsestraff (front door),
att minska fångpopulationen genom överflyttning av fängelsedömda till
kontroll utanför anstalt (back door),
att öka samhällsskyddet genom ökad övervakning och annan kontroll,
att förbättra klienternas rehabilitering genom massiva och riktade insatser,
att vara billigare än alternativet fängelse,
att vara mer avskräckande än ordinär övervakning eller
att ge domstolarna möjlighet till en mer nyanserad påföljdsbestämning.
Närmare om erfarenheterna av elektroniska hjälpmedel vid intensiv-
övervakning
Elektronisk övervakning (electronic monitoring) är inte en påföljd i sig, utan
en metod att övervaka efterlevnaden av ett utegångsförbud (house confine-
ment) som meddelats av domstol eller i vissa fall av annan myndighet, t.ex.
frivårdsmyndighet. Utegångsförbud som kontrolleras med användning av
elektroniska hjälpmedel ingår oftast i ett intensivövervakningsprogram av det
slag som behandlats tidigare. Det finns emellertid även andra använd-
ningsområden. Diskussioner förs i Förenta staterna om att husarrest skall
kunna användas i stället för fängelse för t.ex. kvinnliga lagöverträdare som
väntar barn och dömda som kan sprida livshotande sjukdomar, t.ex. AIDS.
I Förenta staterna används elektroniska hjälpmedel numera även för att
övervaka att besöksförbud efterlevs. Det har dessutom föreslagits att elek-
troniska hjälpmedel i någon form skulle kunna användas som ett komplement
till personlig övervakning av vissa patienter, t.ex. mentalpatienter i öppen-
vård.
Antalet lagöverträdare som är övervakade med användning av elektroniska
hjälpmedel har ökat stadigt i Förenta staterna alltsedan år 1985 då sådana
hjälpmedel första gången fanns tillgängliga på marknaden. I slutet av år 1990
uppskattades antalet personer som var föremål för denna form av över-
vakning till 20 000. I dag räknar man med att antalet lagöverträdare som är
föremål för övervakning med elektroniska hjälpmedel överstiger 50 000.
Den elektroniska övervakningsapparaturen var på grund av diverse tek-
niska svagheter mindre tillförlitlig under de första åren. Sålunda var falska
Prop. 1993/94:184
Bilaga 1
58
negativa meddelanden, t.ex felaktiga signaler om brott mot utegångsförbud
trots att den dömde var hemma, vanligt förekommande. Detta innebar att
övervakningspersonal fick göra många onödiga utryckningar. Tilltron till
tekniken sjönk därmed. Numera är tekniska problem mindre vanligt före-
kommande. Utrustningen har förbättrats avsevärt.
Elektronisk kontroll av utegångsförbud har i den amerikanska debatten ofta
ansetts utgöra ett allvarligt intrång i den övervakades integritet. Å andra sidan
har det visat sig att lagöverträdarna ofta uppfattar denna form av övervakning
som mindre integritetskränkande och mindre påfrestande än en mera intensiv
personlig övervakning med kanske flera icke i förväg anmälda hembesök per
dag samt telefonsamtal under kvällar och nätter.
Amerikanska erfarenheter visar att husarrest med elektroniska hjälpmedel
kan innebära påfrestningar även för den övervakades familjemedlemmar. Det
kan självfallet medföra vissa komplikationer att leva tillsammans med en
person som är starkt begränsad i sin rörelsefrihet, oavsett om efterlevnaden
kontrolleras med elektroniska hjälpmedel eller ej. Vissa övervaknings-
åtgärder, t.ex. telefonpåringningar som görs i kontrollsyfte vid slumpmässigt
valda tidpunkter under dygnet, kan vara ett mycket störande inslag i familje-
livet. Om man använder sig av ett aktivt system behöver dock sådana kon-
troller inte vara lika vanliga.
Skälet för att använda sig av elektroniska hjälpmedel vid intensivöver-
vakning är i Förenta staterna huvudsakligen ekonomiskt, även om såväl av-
skräckningsskäl som möjligheten att öka samhällsskyddet också har förts
fram som argument. Behovet av personal för att övervaka efterlevnaden av
utegångsförbudet minskar genom elektroniken. Även om den personliga
övervakningen i program med elektronisk kontroll sällan helt överges, fram-
hålls att tekniken möjliggör överflyttning av en del resurser från ren över-
vakningsverksamhet till stöd- och hjälpåtgärder.
De elektroniska hjälpmedlen kräver dock en stab av personal med speciell
utbildning. En betydligt större informationsmängd än vid personlig övervak-
ning erhålls. Centraldatorn skall övervakas, regelöverträdelser skall kontrol-
leras, rapporteras och åtgärdas. Vidare skall personal utbildas för att kunna
installera den tekniska utrustningen i den övervakades hem och för att hantera
centraldatorn. I Förenta staterna är det inte ovanligt att myndigheter i stället
för att utbilda egen personal köper dessa tjänster av särskilda över-
vakningsbolag.
I en del program är centraldatorn bemannad 24 timmar om dygnet, i andra
endast under kontorstid. Datorn är i vissa fall programmerad att till en per-
sonsökare hos övervakningspersonalen meddela om regelöverträdelser har
inträffat. Övervakningspersonal skall då bege sig till den dömdes hem för att
kontrollera vad som inträffat. I andra program väljer man att vänta till påföl-
jande dag för att per telefon eller vid hembesök förhöra den dömde om det
inträffade.
Den tid som lagöverträdarna står under övervakning med elektroniska
hjälpmedel kan omfatta allt från några få veckor upp till flera år. I de flesta
fall avgörs övervakningstidens längd av längden av det fängelsestraff som
annars skulle kommit i fråga. I programmen används vanligen en omräk-
Prop. 1993/94:184
Bilaga 1
59
ningsfaktor, där en fängelsedag motsvarar två eller ibland tre dagar under
denna typ av intensivövervakning. De flesta som erhåller påföljden har dömts
för brott som normalt skulle föranlett ett kortare fängelsestraff, t.ex.
rattfylleribrott eller mindre allvarliga förmögenhets- eller narkotikabrott.
Själva den elektroniska kontrollen pågår därför oftast under tre - åtta måna-
der. Vid längre övervakningstider är det vanligt att programmet delas in i
olika faser, där utegångsförbudet och andra restriktioner är betydligt sträng-
are under början av programmet än under senare faser.
Det är vanligt att deltagarna i programmen betalar en övervakningsavgift.
Avgiften erläggs till frivårdsmyndigheten eller i förekommande fall till det
privata bolag som sköter övervakningen. Avgiftens storlek och sättet att be-
räkna den varierar mellan de olika programmen. Avgiften kan vara beroende
på den övervakades ekonomiska förhållanden. Det förekommer att avgiften
för ett dygn bestäms till ett belopp som motsvarar den dömdes timlön. I vissa
program uppgår en normal avgift till 12-14 dollar per dygn. Förutom att
avgifterna helt eller delvis täcker kostnaden för att driva programmet anses
avgiftsskyldigheten också ha en positiv effekt på deltagarna. Ju mer de har
erlagt i avgifter, desto större intresse anses de få av att inte utsätta sig för
risken att tvingas lämna programmet på grund av misskötsamhet.
Liksom fallet är med intensivövervakningsprogram allmänt sett beror re-
sultatet i de fall där elektroniska hjälpmedel används, mätt i misskötsamhet
och nya brott under verkställigheten, i stor utsträckning på vilket klientel som
ingår i programmet. Utvärderingar visar att misskötsamhet oftast inträder i
början av övervakningstiden. I många fall sker regelbrott för att pröva
övervakningens effektivitet. När deltagarna kommer till insikt om att all
misskötsamhet noteras och regelmässigt följs av en reaktion från program-
personalen, tenderar de att följa föreskrivna regler. I de fall regelbrotten
fortsätter blir det uppenbart att deltagaren inte avser att fullfölja inten-
sivövervakningen och han förs därför till fängelse.
I utvärderingar av olika intensivövervakningsprogram som innehållit elek-
tronisk kontroll är det vanligt att särskilt två kategorier av brottslingar pekas
ut som mest lämpade för påföljden. Den ena kategorin är de som dömts för
trafiknykterhetsbrott. Den andra kategorin utgörs av narkotikamissbrukande
brottslingar som bedöms vara motiverade till behandling för sitt missbruk.
Utegångsförbud med elektronisk kontroll anses i dessa fall allmänt vara en
tillräckligt ingripande påföljd för att utgöra ett trovärdigt alternativ till
fängelse. Vanligen motsvarar som nämnts en dag i fängelse upp till tre dagar
under intensivövervakning, varför t.ex. rattfyllerister är underkastade denna
typ av övervakning under tre - sex månader. I kombination med ett förbud
mot att använda alkohol eller narkotika, vilket kontrolleras med återkom-
mande urinprov stester, samt en föreskrift om att medverka i något behand-
lingsprogram, anses ett utegångsförbud kontrollerat med elektroniska hjälp-
medel också kunna åstadkomma en strukturering av den dömdes vardag som
befrämjar verkan av rehabiliterande insatser.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 1
60
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde, m.m.
1 § Denna lag är tillämplig vid verkställighet av dom på fängelse, dock ej
fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde skall
undergå fängelse i högst två månader och har sin bostad inom något av
verksamhetsområdena för frivårdsmyndighetema i Karlskoga, Luleå,
Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall.
2 § I fall som avses i 1 § får, på ansökan av den dömde, beslutas att fäng-
elsestraffet skall verkställas utanför anstalt. En ansökan får inte bifallas om
den dömde är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av annan anledning
än för att verkställa det straff som ansökan avser eller om särskilda skäl
annars talar mot verkställighet utanför anstalt.
Beträffande verkställigheten utanför anstalt skall, i stället för bestämmel-
serna i 26 kap. 5-24 §§ brottsbalken och lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt, gälla vad som föreskrivs i denna lag.
Verkställigheten utanför anstalt bedrivs under ledning av frivårdsmyndig-
heten i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping respek-
tive Sundsvall.
Formerna för verkställigheten
3 § Verkställigheten utanför anstalt sker i form av intensivövervakning i
förening med ett förbud för den dömde att vistas utanför bostaden annat än
för vissa fastslagna ändamål och på särskilt angivna tider. Efterlevnaden av
förbudet skall kontrolleras med elektroniska hjälpmedel.
4 § Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt iaktta skötsam-
het, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som ålig-
ger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med stöd av
denna lag. Han skall iaktta nykterhet och även i övrigt avhålla sig från bero-
endeframkallande medel.
Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl,
skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin- eller
utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroende-
framkallande medel. Den dömdes nykterhet får kontrolleras med elektro-
niska hjälpmedel.
5 § Vid verkställighet utanför anstalt skall den dömde betala en avgift.
Avgiften tillfaller staten.
Avgiften uppgår till femtio kronor per dag som verkställigheten skall
pågå. Avgiften får efterges om det är påkallat med hänsyn till att den
dömdes möjligheter att erhålla inkomst under verkställighet utanför anstalt
är begränsade. Avgiften skall betalas i förskott.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 2
6 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 184
6 § Frivårdsmyndigheten skall under den tid verkställigheten utanför anstalt
pågår utöva tillsyn över den dömde och fortlöpande hålla sig underrättad om
hans förhållanden.
Frivårdsmyndigheten kan vid behov förordna en eller flera personer att
biträda vid tillsynen.
7 § Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt hålla frivårds-
myndigheten underrättad om förhållanden som har betydelse för verkställig-
heten, på kallelse inställa sig hos myndigheten och i övrigt enligt myndighe-
tens anvisningar upprätthålla förbindelse med denna. I den mån frivårds-
myndigheten har bestämt det, gäller vad som nu sagts om myndigheten även
den som förordnats att biträda vid tillsynen.
8 § Vid verkställighet utanför anstalt skall särskilda föreskrifter meddelas
om vad den dömde har att iaktta. Sådana föreskrifter skall avse
1. vilken bostad den dömde skall ha under verkställighetstiden,
2. vad som skall gälla i fråga om arbetsanställning, annan förvärvsverk-
samhet, utbildning eller sysselsättning i övrigt,
3. under vilka tider och för vilka ändamål den dömde tillåts att vistas
utanför bostaden,
4. det sätt på vilket den dömde skall hålla kontakt med frivårdsmyndighe-
ten och omfattningen av kontaktskyldigheten samt
5. det belopp som den dömde skall betala enligt 5 § och när betalning
skall ske.
Särskild föreskrift får också avse läkarvård, nykterhetsvård eller annan
vård eller behandling eller deltagande i särskilt anordnat program eller verk-
samhet som med hänsyn till den dömdes förhållanden framstår som lämplig.
Beslut om lagens tillämpning, m.m.
9 § Kriminalvårdsstyrelsen prövar på skriftlig ansökan av den dömde
frågan, om denne skall få verkställa dom på fängelse utanför anstalt.
Styrelsen får föreskriva att frågan i stället skall prövas av en region-
myndighet. Har ett beslut fattats av en regionmyndighet får det ändras av
styrelsen. Den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning, om be-
slutet gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas till kammarrätt.
10 § Frivårdsmyndigheten skall verka för att dömda som avses i 1 § infor-
meras om innehållet i denna lag och ombesörja den utredning som behövs
för prövningen av en ansökan enligt 9 §.
11 § Har den dömde ansökt om att få verkställa dom på fängelse utanför
anstalt, får han inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att påbörja verk-
ställigheten innan ansökan slutligt prövats. Den dömde får dock dessför-
innan tas in i en kriminalvårdsanstalt för att verkställa straffet, om
1. ansökan gjorts efter den dag han enligt föreläggande som avses i 10 §
första stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. senast skulle
ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för att verkställa straffet,
2. han tidigare har gjort en ansökan om att få verkställa straffet utanför
anstalt,
3. det är uppenbart att ansökan inte gäller ett fall som avses i 1 § denna
lag eller
4. han är häktad.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 2
62
12 § Bestämmelser om hur en dom skall befordras till verkställighet och
om hur tid för sådan verkställighet skall beräknas finns i lagen (1974:202)
om beräkning av strafftid m.m. Bestämmelserna i 10 § andra-femte styckena
och 12 § i den lagen om förpassning till kriminalvårdsanstalt m.m. och om
uppskov med verkställighet skall dock inte gälla i fråga om verkställighet
utanför anstalt enligt denna lag.
Vid tillämpning av 10 § första stycket lagen om beräkning av strafftid
m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag skall den dömde
föreläggas att påbörja verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden
skall räknas från den dagen. Vid tillämpning av bestämmelsen om nåd i 13 §
lagen om beräkning av strafftid m.m. på sådan verkställighet skall sista dag
vara den dag verkställigheten skall påbörjas. Bestämmelsen i 25 § samma
lag om sammanläggning av strafftider skall inte tillämpas under verk-
ställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet därvid kommer att
överstiga två månader.
Av 15 § första stycket tredje meningen nedan framgår att övervak-
ningsnämnden i visst fall skall pröva hur många dagar av fängelsestraffet
som verkställts utanför anstalt.
Beslut om föreskrifter, om upphävande av verkställighet utanför anstalt,
m.m.
13 § Frivårdsmyndigheten beslutar om föreskrifter enligt 8 §. Myndigheten
uppbär och redovisar också den i 5 § angivna avgiften.
Om den dömdes personliga förhållanden föranleder det, får frivårdsmyn-
digheten ändra en föreskrift enligt 8 § första stycket eller ändra, upphäva el-
ler meddela en ny föreskrift enligt 8 § andra stycket.
Frivårdsmyndighetens beslut gäller omedelbart om inte annat förordnas.
14 § Beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas, om den
elektroniska kontroll som anges i 3 § annat än tillfälligt inte kan upp-
rätthållas eller om den dömde
1. åsidosätter vad som åligger honom enligt denna lag eller enligt en före-
skrift som meddelats honom med stöd därav och det som ligger honom till
last inte är av mindre betydelse,
2. begär att så skall ske,
3. när verkställigheten skall påbörjas har en annan bostadsort än som
anges i 1 § eller är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av annan an-
ledning än att verkställa det straff som beslutet avser eller
4. innan verkställighet utanför anstalt har påbörjats, antingen döms på
nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt 26 kap.
19 § eller 34 kap. 4 § brottsbalken på sådan tid att han skall undergå
fängelse i mer än två månader.
15 § Övervakningsnämnden prövar, efter anmälan av frivårdsmyndigheten,
frågan om upphävande av beslutet om verkställighet utanför anstalt.
Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. Om beslutet upp-
hävs, skall nämnden pröva hur många dagar av fängelsestraffet som verk-
ställts utanför anstalt. Den tid sådan verkställighet har pågått skall därvid
räknas som verkställd tid, om inte särskilda skäl talar mot det. Om det finns
synnerliga skäl, får nämnden besluta om återbetalning av avgift enligt 5 §
som belöper på tiden efter det att verkställigheten utanför anstalt upphört.
Beslutet om verkställighet utanför anstalt får inte upphävas efter den fast-
ställda dagen för strafftidens slut.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 2
63
16 § Uppkommer fråga om att upphäva beslutet om verkställighet utanför
anstalt, får övervakningsnämnden bestämma att beslutet tills vidare inte
skall gälla. Övervakningsnämnden skall i sådana fall skyndsamt ta upp
frågan om upphävandet av beslutet om verkställighet utanför anstalt till
slutlig prövning.
17 § Om övervakningsnämnden bestämmer att beslutet om verkställighet
utanför anstalt skall upphävas eller att beslutet tills vidare inte skall gälla,
skall den dömde föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet
av fängelsestraffet. Polismyndigheten i den ort där den dömde vistas skall
förpassa honom till en sådan anstalt.
Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får
polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårds-
anstalten i stället för att förpassa honom dit.
18 § Den dömde får överklaga frivårdsmyndighetens beslut enligt 13 § hos
den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde frivårdsmyn-
digheten är verksam.
19 § Övervakningsnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om
inte annat förordnas.
Den dömde får hos Kriminalvårdsnämnden överklaga ett beslut som fat-
tats av en övervakningsnämnd enligt denna lag.
Kriminalvårdsnämndens beslut får inte överklagas.
20 § Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd skall tillämpas på den
som utför oavlönat arbete enligt en föreskrift som meddelats med stöd av
8 § första stycket 2 denna lag. I stället för vad som föreskrivs om skyddstid i
4 § lagen om statligt personskadeskydd gäller att personskadeskyddet
inträder när den dömde påbörjar en resa till arbetsplatsen i enlighet med
föreskriften och upphör när en resa från arbetsplatsen avslutas.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela före-
skrifter om ersättning från staten för skador som orsakats av den dömde vid
sådant arbete som avses i första stycket.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
64
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde, m.m.
1 § Denna lag är tillämplig vid verkställighet av dom på fängelse, dock ej
fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde skall
undergå fängelse i högst två månader och har sin bostad inom något av
verksamhetsområdena för frivårdsmyndighetema i Karlskoga, Luleå,
Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping eller Sundsvall.
2 § I fall som avses i 1 § får, på ansökan av den dömde, beslutas att
fängelsestraffet skall verkställas utanför anstalt. En ansökan får inte bifallas
om den dömde är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan
anledning än för verkställighet av det straff som ansökan avser eller om
särskilda skäl annars talar mot verkställighet utanför anstalt.
Beträffande verkställigheten utanför anstalt skall, i stället för bestämmel-
serna i 26 kap. 5-24 §§ brottsbalken och lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt, gälla vad som föreskrivs i denna lag.
Verkställigheten utanför anstalt bedrivs under ledning av frivårds-
myndigheten i Karlskoga, Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköping
respektive Sundsvall.
Formerna för verkställigheten
3 § Verkställigheten utanför anstalt sker i form av intensivövervakning i
förening med ett förbud för den dömde att vistas utanför bostaden annat än
för vissa fastslagna ändamål och på särskilt angivna tider. Efterlevnaden av
förbudet skall kontrolleras med elektroniska hjälpmedel.
4 § Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt iaktta skötsam-
het, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som ålig-
ger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med stöd av
lagen. Han skall iaktta nykterhet och även i övrigt avhålla sig från bero-
endeframkallande medel.
Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl,
skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin- eller
utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroende-
framkallande medel. Den dömdes nykterhet får kontrolleras med elektro-
niska hjälpmedel.
5 § Om det är påkallat med hänsyn till den dömdes möjligheter att erhålla
inkomst under verkställigheten utanför anstalt skall han betala en avgift.
Avgiften uppgår till femtio kronor per dag som verkställigheten skall
pågå. Avgiften skall betalas i förskott och tillfaller staten.
6 § Frivårdsmyndigheten skall under den tid verkställigheten utanför
anstalt pågår utöva tillsyn över den dömde och fortlöpande hålla sig under-
rättad om hans förhållanden.
Frivårdsmyndigheten kan vid behov förordna en eller flera personer att
biträda vid tillsynen.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 3
65
7 § Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt hålla frivårds-
myndigheten underrättad om förhållanden som har betydelse för verkställig-
heten, på kallelse inställa sig hos myndigheten och i övrigt enligt myndighe-
tens anvisningar upprätthålla förbindelse med denna. I den mån frivårds-
myndigheten har bestämt det, gäller vad som nu sagts om myndigheten
även den som förordnats att biträda vid tillsynen.
8 § Vid verkställighet utanför anstalt skall särskilda föreskrifter meddelas
om vad den dömde har att iaktta. Sådana föreskrifter skall avse
1. vilken bostad den dömde skall ha under verkställighetstiden,
2. vad som skall gälla i fråga om arbetsanställning, annan förvärvsverk-
samhet, utbildning eller annan sådan sysselsättning,
3. under vilka tider och för vilka ändamål den dömde tillåts att vistas
utanför bostaden,
4. det sätt på vilket den dömde skall hålla kontakt med frivårdsmyndighe-
ten och omfattningen av kontaktskyldigheten samt
5. det belopp som den dömde skall betala enligt 5 § och när betalning
skall ske.
Särskild föreskrift får också avse läkarvård, nykterhetsvård eller annan
vård eller behandling eller deltagande i särskilt anordnat program eller verk-
samhet som med hänsyn till den dömdes förhållanden framstår som lämplig.
Beslut om lagens tillämpning, m.m.
9 § Kriminalvårdsstyrelsen prövar på skriftlig ansökan av den dömde
frågan, om denne skall få undergå verkställighet av dom på fängelse utanför
anstalt. Styrelsen får föreskriva att frågan i stället skall prövas av en region-
myndighet. Har ett beslut fattats av en regionmyndighet får det ändras av
styrelsen. Den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning, om be-
slutet gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
10 § Frivårdsmyndigheten skall verka för att dömda som avses i 1 § infor-
meras om innehållet i denna lag och ombesörja den utredning som behövs
för prövningen av en ansökan enligt 9 §.
11 § Har den dömde ansökt om att få undergå verkställighet av dom på
fängelse utanför anstalt, får han inte tas in i en kriminalvårdsanstalt för att
påböija verkställigheten innan ansökan slutligt prövats. Den dömde får dock
dessförinnan tas in i en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet,
om
1. ansökan har gjorts efter den dag han enligt föreläggande som avses i
10 § första stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. senast
skulle ha inställt sig vid en kriminalvårdsanstalt för verkställighet av
straffet,
2. han tidigare har gjort en ansökan om att få undergå verkställighet av
straffet utanför anstalt,
3. det är uppenbart att ansökan inte gäller ett fall som avses i 1 § denna
lag eller
4. han är häktad.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 3
66
12 § Bestämmelser om hur en dom skall befordras till verkställighet och
hur tid för sådan verkställighet skall beräknas finns i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m. Bestämmelserna i 10 § andra-femte styckena
och 12 § i den lagen om förpassning till kriminalvårdsanstalt m.m. och om
uppskov med verkställighet skall dock inte gälla i fråga om verkställighet
utanför anstalt enligt denna lag.
Vid tillämpning av 10 § första stycket lagen om beräkning av strafftid
m.m. på verkställighet utanför anstalt enligt denna lag skall den dömde
föreläggas att påböija verkställigheten i sin bostad en viss dag. Strafftiden
skall räknas från den dagen. Vid tillämpning av bestämmelsen om nåd i
13 § lagen om beräkning av strafftid m.m. på sådan verkställighet skall sista
dag vara den dag verkställigheten skall påbörjas. Bestämmelsen i 25 § sam-
ma lag om sammanläggning av strafftider skall inte tillämpas under verk-
ställigheten utanför anstalt, om det sammanlagda straffet därvid kommer att
överstiga två månader.
Av 15 § första stycket tredje meningen nedan framgår att över-
vakningsnämnden i visst fall skall pröva hur många dagar av fängelse-
straffet som verkställts utanför anstalt.
Beslut om föreskrifter, om upphävande av verkställighet utanför anstalt,
m.m.
13 § Frivårdsmyndigheten beslutar om föreskrifter enligt 8 §. Myndigheten
tar emot och redovisar den i 5 § angivna avgiften.
Om den dömdes personliga förhållanden föranleder det, får frivårdsmyn-
digheten ändra en föreskrift enligt 8 § första stycket eller ändra, upphäva el-
ler meddela en ny föreskrift enligt 8 § andra stycket.
Frivårdsmyndighetens beslut gäller omedelbart om inte annat förordnas.
14 § Beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas, om den
elektroniska kontroll som anges i 3 § annat än tillfälligt inte kan upp-
rätthållas eller om den dömde
1. åsidosätter vad som åligger honom enligt denna lag eller enligt en
föreskrift som meddelats med stöd av lagen och det som ligger honom till
last inte är av mindre betydelse,
2. begär att så skall ske,
3. när verkställigheten skall påbörjas har en annan bostadsort än som
anges i 1 § eller är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon
annan anledning än för verkställighet av det straff som beslutet avser eller
4. innan verkställighet utanför anstalt har påbörjats, antingen döms på
nytt till fängelse eller får villkorligt medgiven frihet förverkad enligt
26 kap. 19 § eller 34 kap. 4 § brottsbalken på sådan tid att han skall undergå
fängelse i mer än två månader.
15 § Övervakningsnämnden prövar, efter anmälan av frivårdsmyndigheten,
frågan om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt.
Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. Om beslutet upp-
hävs, skall nämnden pröva hur många dagar av fängelsestraffet som verk-
ställts utanför anstalt. Den tid sådan verkställighet har pågått skall därvid
räknas som verkställd tid, om inte särskilda skäl talar mot det. Om det finns
synnerliga skäl, får nämnden besluta om återbetalning av avgift enligt 5 §
som belöper på tid efter det att verkställigheten utanför anstalt upphört.
Beslutet om verkställighet utanför anstalt får inte upphävas efter den fast-
ställda dagen för strafftidens slut.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 3
67
16 § Uppkommer fråga om att upphäva beslutet om verkställighet utanför
anstalt, får övervakningsnämnden bestämma att beslutet tills vidare inte
skall gälla. Övervakningsnämnden skall i sådana fall skyndsamt ta upp
frågan om upphävandet av beslutet om verkställighet utanför anstalt till
slutlig prövning.
17 § Om övervakningsnämnden bestämmer att beslutet om verkställighet
utanför anstalt skall upphävas eller att beslutet tills vidare inte skall gälla,
skall den dömde föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet
av fängelsestraffet. Polismyndigheten i den ort där den dömde vistas skall
förpassa honom till en sådan anstalt.
Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får
polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårds-
anstalten i stället för att förpassa honom dit.
18 § Den dömde får överklaga frivårdsmyndighetens beslut enligt 13 § hos
den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde frivårdsmyn-
digheten är verksam.
19 § Övervakningsnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om
inte annat förordnas.
Den dömde får hos Kriminalvårdsnämnden överklaga ett beslut som fat-
tats av en övervakningsnämnd enligt denna lag.
Kriminalvårdsnämndens beslut får inte överklagas.
20 § Lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd skall tillämpas på den
som utför oavlönat arbete enligt en föreskrift som har meddelats med stöd
av 8 § första stycket 2 denna lag. I stället för vad som föreskrivs om
skyddstid i 4 § lagen om statligt personskadeskydd gäller att person-
skadeskyddet inträder när den dömde påbörjar en resa till arbetsplatsen i
enlighet med föreskriften och upphör när en resa från arbetsplatsen avslutas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om ersättning från staten för skador som orsakats av den dömde
vid sådant arbete som avses i första stycket.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 3
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer och upphör att
gälla två år därefter. En ansökan enligt 9 § första stycket som har gjorts
innan lagen upphört att gälla skall dock prövas enligt lagen. Beslutas det i
sådant fall om verkställighet utanför anstalt skall lagen fortsätta att
tillämpas på denna verkställighet.
2. Lagen tillämpas inte vid verkställighet av dom på fängelse som är
meddelad tidigare än tre månader före ikraftträdandet.
3. Träder lagen i kraft före den 1 oktober 1994 skall överklagande av
Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 9 § ske direkt till kammarrätten, om
beslutet har meddelats före nämnda dag. I så fall krävs inte prövnings-
tillstånd av kammarrätten.
68
Utdrag ut protokoll vid sammanträde 1994-02-17
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 3 februari 1994 (Justitiedepartementet) har re-
geringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om för-
söksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars
Sjöström.
Förslaget föranleder följande yttrande.
Lagrådet
Det är angeläget att finna alternativ till fängelse. Den elektroniska övervak-
ningsteknik som numera finns är därvid av stort intresse. I remissen
föreslås en försöksverksamhet med intensivövervakning med hjälp av
elektronisk kontroll. Försöksverksamheten skall enligt förslaget begränsas
geografiskt så att den blir tillämplig bara på dömda som är bosatta inom
vissa frivårdsmyndigheters verksamhetsområden. Som påpekas i remissen
kan det hävdas att en sådan geografisk begränsning av tillämpningsområdet
strider mot principen om likhet inför lagen. I remissen anförs till stöd för
förslaget bl.a. att det knappast är försvarbart att redan nu, innan det står klart
om intensivövervakning med elektronisk kontroll kommer att bli ett perma-
nent inslag i det svenska straffsystemet, anskaffa de resurser som en
rikstäckande verksamhet kräver. Vidare framhålls att verkställigheten ut-
formas så att graden av ingripande är likvärdig med verkställighet av
fängelsestraff på i vart fall öppen anstalt.
Frågan om en geografisk begränsning av en försöksverksamhet rörande
nya brottspåföljder står i strid med principen om likhet inför lagen har tidi-
gare diskuterats vid åtminstone ett par lagstiftningstillfällen. Det första till-
fället avsåg det s.k. Ulleråkersprojektet med kontraktsvård för narkotika-
missbrukare som pågick under åren 1979-1982 (prop. 1978/79:182, JuU39,
rskr. 412). Det andra tillfället avsåg försöksverksamhet med samhällstjänst
(prop. 1989/90:7, 1989/90:JuU10, SFS 1989:928). Vid båda tillfällena ledde
övervägandena till att försöksverksamheterna var grundlagsenliga och att de
principiella betänkligheter som försöksverksamheter av detta slag kan med-
föra fick vika med hänsyn till att ändamålet med förslagen var så angeläget.
Det framhölls därvid bl.a. att valet står mellan att antingen avstå från att
pröva påföljdsformen eller att begränsa försöksverksamheten geografiskt på
något sätt. Vidare framhölls att domstolarnas påföljdsbestämning redan
inom ramen för befintliga regler i viss utsträckning var beroende av de lo-
kala förutsättningar som kan finnas för olika tänkbara alternativ (prop.
1989/90:7 s. 17, 18 och 39).
Prop. 1993/94:184
Bilaga 4
69
Förevarande försöksverksamhet skiljer sig inte i principiellt hänseende
från de tidigare försöksverksamheterna. Lagrådet finner mot bakgrund av
vad som redovisats i det föregående inte anledning att motsätta sig före-
varande försöksverksamhet.
3§
Enligt paragrafen får den dömde vistas utanför bostaden bara för ”vissa
fastslagna ändamål”. Lagtexten innehåller inte någon närmare precisering
av vilka ändamål som avses. Av lagmotiven kan emellertid utläsas att så-
dana ändamål kan vara arbete, utbildning, vård, inköp och liknande. Enligt
Lagrådet bör lagtexten innehålla en anvisning om vilka ändamål som i
princip kan komma i fråga. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande ly-
delse.
”Verkställigheten utanför anstalt sker i form av intensivövervakning i
förening med ett förbud för den dömde att vistas utanför bostaden annat än
på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål såsom förvärvsarbete,
utbildning, vård, nödvändiga inköp och liknande. Efterlevnaden av förbudet
skall kontrolleras med elektroniska hjälpmedel.”
4§
I paragrafen anges vilka skyldigheter som åligger den dömde under verk-
ställigheten. Bl.a. anges i första stycket att han skall iaktta nykerhet och
även i övrigt avhålla sig från beroendeframkallande medel. I andra stycket
anges att den dömdes nykterhet får kontrolleras med elektroniska hjälpme-
del.
Det är inte helt klart vad som i detta sammanhang skall anses ligga i be-
greppet nykterhet. Innebörden synes dock vara att den dömde helt skall av-
hålla sig från alkohol. Detta bör framgå av lagtexten och Lagrådet föreslår
att paragrafen får följande lydelse.
”Den dömde skall under verkställigheten utanför anstalt iaktta skötsam-
het, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som
åligger honom enligt denna lag och enligt föreskrift som meddelats med
stöd av lagen. Han skall avhålla sig från alkohol och andra beroende-
framkallande medel.
Den dömde är, om inte annat föranleds av medicinska eller liknande skäl,
skyldig att under verkställigheten på anmaning lämna blod-, urin- eller
utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkal-
lande medel. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att
den dömde avhåller sig från alkohol.”
5§
F.d. regeringsrådet Hamdahl och regeringsrådet Baekkevold
Innebörden av förslaget torde framgå bättre om första stycket får följande
lydelse:
Prop. 1993/94:184
Bilaga 4
70
”Den dömde skall betala en avgift, om det är motiverat med hänsyn till
hans möjligheter att erhålla inkomst under verkställigheten utanför anstalt.”
Justiderddet Svensson
Det yttersta syftet med varje straffsystem är att påverka människors bete-
ende. Medborgarna skall förmås att avstå från vissa i lagen beskrivna gär-
ningar genom hot om straff. De som bryter mot lagen straffas för att respek-
ten för den i lagen upptagna handlingsnormen skall vidmakthållas. I brotts-
balken föreskrivs att straffet därvid skall, med beaktande av intresset av en
enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga
straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde
(29 kap. 1 §).
Den angivna bestämmelsen ingår i ett detaljerat system för påföljdsval
och straffmätning. I 29 och 30 kap. brottsbalken anges vilka omständigheter
som skall anses försvårande och vilka som skall anses förmildrande och
vilka omständigheter utöver brottets straffvärde som får tillåtas påverka på-
följdsval och straffmätning. Avsikten med bestämmelserna är att åstad-
komma rättvisa straff, något som har betydelse för den allmänna laglyd-
naden.
Mot denna bakgrund inger det betänkligheter om det vid sidan av det fin-
stämda system för påföljdsval och straffmätning som upptagits i brottsbal-
ken växer fram ett avgiftssystem som bygger på andra principer.
Regeringen har nyligen lagt fram förslag om en avgift på 300 kronor av var
och en som döms för brott för vilket fängelse ingår i straffskalan. Avgiften
skall tillfalla en brottsofferfond. I den nu aktuella remissen föreslås
ytterligare en avgift, 50 kronor per verkställighetsdag, för den som blir
föremål för elektronisk intensivövervakning. Också denna avgift skall
tillfalla brottsofferfonden.
Det är olyckligt att principen om proportionalitet mellan brott och straff
på detta sätt får vika för det statsfinansiella intresset av att i ett ekonomiskt
kärvt läge bygga upp en i och för sig angelägen brottsofferfond. För den
dömde kan det bli svårt att i floran av ekonomiska betalningsskyldigheter
som åläggs honom med anledning av hans brott urskilja vad som är straff
och vad som är en slags skatt. Det försvårar möjligheterna att utnyttja straff-
lagen i normbildningen genom straff som har ett rakt och enkelt samband
med gärningens förkastlighet. Jag avstyrker därför förslaget om en särskild
avgift för dem som blir föremål för elektronisk intensivövervakning.
Lagrådet
8§
Föreskrifter med stöd av 8 § 4 om skyldighet för den dömde att hålla kon-
takt med frivårdsmyndigheten bör gälla också kontakt med den som förord-
nats att biträda vid tillsynen enligt 7 §.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 4
71
14 §
Enligt remissen skall det förhållandet att den dömde läggs in på sjukhus inte
utgöra grund för upphävande av verkställighet utanför anstalt, fastän den
elektroniska kontrollen på grund härav kan omöjliggöras för längre tid.
Detta bör framgå av lagtexten.
Lagrådet föreslår att paragrafens första stycke får lyda på följande sätt:
”Beslutet om verkställighet utanför anstalt skall upphävas, om den elek-
troniska kontroll som avses i 3 § annat än tillfälligt blir omöjlig att upprätt-
hålla. Vistelse på sjukhus eller därmed jämförlig inrättning skall dock inte
föranleda upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt”
Ett andra stycke bör inledas med orden ”Beslut om verkställighet utanför
anstalt skall upphävas om den dömde” varefter följer punkterna 1^4 på sätt
som föreslås i remissförslaget.
16 §
Enligt motiveringen skall 15 § andra stycket inte gälla vid sådan slutlig
prövning som enligt 16 § andra meningen skall företas efter ett interimis-
tiskt upphävande av ett beslut om verkställighet utanför anstalt. Ett stad-
gande härom bör tas in i en tredje mening i 16 §.
19 §
Avsikten är att all slutlig prövning av frågan om upphävande av beslut om
verkställighet utanför anstalt skall göras av fullsutten övervakningsnämnd.
Ordförandebeslut är alltså inte tillåtna. Lagrådet föreslår att en uttrycklig
bestämmelse om nämndens sammansättning i dessa fall tas in som ett nytt
första stycke i 19 §.
Övergångsbestämmelserna
För att lagtexten fullständigt skall återge alla de fall då lagen skall tillämpas
efter det att den upphört att gälla bör i en ny andra mening under punkt 1
föreskrivas, att lagen även därefter skall tillämpas på verkställighet utanför
anstalt som pågår eller om vilken beslut föreligger när lagen upphör att
gälla.
Prop. 1993/94:184
Bilaga 4
72
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik,
Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P.Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Prop. 1993/94:184
Regeringen beslutar proposition 1993/94:184 Försöksverksamhet med in-
tensivövervakning med elektronisk kontroll.
73
Prop. 1993/94:184
Författningsrubrik
Bestämmelser
som inför, ändrar,
upphäver eller
upprepar ett
Celexnummer för
bakomliggande
EG-regler
normgivnings-
bemyndigande
Lag (1994:000) om 20 §
försöksverksamhet
med intensivöver-
vakning med elektro-
nisk kontroll
74
gotab 46145, Stockholm 1994