Regeringens proposition
1993/94:177
Utbildning och forskning.
Kvalitet och konkurrenskraft
Prop.
1993/94:177
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 mars 1994
Carl Bildt
Per Unckel
(U tbildningsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag inom framför allt fyra områden, nämli-
gen den eftergymnasiala utbildningens omfattning och struktur på läng-
re sikt, utvecklingen av informationsteknologin, internationaliseringen
av utbildning och forskning samt samspelet mellan universitet, högsko-
lor och företag i syfte att stärka näringslivets konkurrensförmåga. Dess-
utom föreslås insatser för att stärka vårdforskningen och för att främja
ett vitalt kulturliv.
Innehåll
1 Förslag till riksdagsbeslut ............................ 7
2 Lagtext .......................................... 8
3 Ärendet och dess beredning ........................... 9
4 Den nya verkligheten .............................. 12
4.1 Inledning .................................... 12
4.2 Sveriges konkurrensförmåga...................... 15
4.2.1 Kompetensens ökade rörlighet .............. 15
4.2.2 Det sjunkande kunskapsinnehållet i svensk export 16
4.3 Informationsteknologins möjligheter ............... 18
4.4 Kompetensutvecklingens förutsättningar ............ 19
4.4.1 Utbildningens och forskningens betydelse för
ekonomisk utveckling ..................... 19
4.4.2 Utbildnings- och forskningssystemets strategiska
roll ................................... 19
4.4.3 Svensk utbildningsnivå i internationell belysning 20
4.4.4 Näringslivets erfarenheter och attityder ........ 20
4.4.5 Lönestruktur och andra incitamentsproblem ... 21
4.4.6 Forskningens förnyelsekraft ................ 22
4.4.7 Agenda 2000 - kunskap och kompetens för nästa
århundrade ............................. 24
5 Sveriges väg mot ökad kompetens ..................... 24
5.1 Regeringens strategi ............................ 24
5.2 Nya förutsättningar för universitet och högskolor -
frihet och ansvar .............................. 25
5.3 Ökad omfattning .............................. 27
5.3.1 Kraftig utbyggnad av grundutbildningen ....... 27
5.3.2 Fördubblad examination i forskarutbildningen . . 29
5.3.3 Unik utbyggnad av svensk forskning .......... 29
5.4 Åtgärder för att höja kvaliteten .................... 31
5.4.1 Ansvarsfördelningen mellan statsmakterna och
lärosätena .............................. 31
5.4.2 Kvalitet i grundutbildningen ................ 32
5.4.3 Samband mellan utbildning och forskning ..... 34
5.4.4 Genomförande av tiopunktsprogrammet för
jämställdhet ............................ 36
5.4.5 Utvecklingsprogram för akademiskt ledarskap . . 38
5.5 Nya resurstilldelningssystem för grundutbildning samt
forskning och forskarutbildning ................... 39
5.5.1 Incitament införs ........................ 39
5.5.2 Tredelat system för grundutbildning .......... 39
5.5.3 Resultatrelaterad tilldelning till forskning och
forskarutbildning ........................ 40
6 Inför ett nytt sekel ................................. 40
6.1 Kapacitet och strukturförändringar ................ 40
6.1.1 Utbyggnad av eftergymnasial utbildning ....... 44
6.1.2 Högre utbildning i Stockholm .............. 53
Prop. 1993/94:177
6.1.3 Projektet Internationella Miljöuniversitetet i Lund 62
6.1.4 Åtgärder för ökad kvalitet i vårdutbildning ..... 63
6.1.5 Fullföljande av resurstilldelningssystemet för
grundutbildning ......................... 72
6.1.6 Resultatrelaterade fakultetsanslag ............ 91
6.1.7 Studiefinansieringen inom forskarutbildningen 96
6.2 Internationalisering av högre utbildning och forskning 99
6.2.1 Europeiskt utbildningssamarbete ........... 100
6.2.2 Europeisk forskningssamverkan ............ 102
6.2.3 Centra för långsiktigt samarbete inom forskning
och forskarutbildning .................... 105
6.2.4 Forskningssamarbete med vissa länder ....... 109
6.2.5 Stipendiering av unga akademiker från länder
i dynamisk utveckling .................... 110
6.2.6 Utbyte på post-doktor nivå ................ 110
6.2.7 En stiftelse för internationalisering .......... 112
6.2.8 Vissa internationella uppgifter ............. 112
6.3 Att utnyttja informationsteknologins möjligheter ..... 113
6.3.1 Inledning ............................. 113
6.3.2 Hittillsvarande insatser ................... 114
6.3.3 Kommissionens arbete ................... 115
6.3.4 Informationsteknologin inom utbildning
och forskning .......................... 116
6.4 Kunskap och kompetens för ett konkurrens-
kraftigt svenskt näringsliv ................. 118
6.4.1 Ett tolvpunktsprogram för kunskaps-
utveckling ............................. 121
6.4.2 Industriforskningsinstituten ............... 125
6.4.3 Innovationsstöd ......................... 128
6.5 Utveckling av kulturprojekt ..................... 128
6.6 Upprättande av vissa stiftelser och finansieringen av
dem ..................................... 129
6.6.1 Vissa organisatoriska aspekter .............. 130
6.6.2 Den lagtekniska lösningen ................ 134
7 Uppföljning av 1993 års forskningsproposition ........... 136
7.1 Samverkan mellan militär och civil forskning ....... 136
7.2 Fysikforskning ............................... 138
7.3 U-landsforskning ............................. 139
7.4 Sektorsorganens sammansättning ................. 139
7.5 Fasta anslag för forskning ....................... 140
7.6 Forskningsrådsorganisationen .................... 141
7.7 Institutet för framtidsstudier ..................... 142
7.8 Fristående beredning .......................... 142
8 Övriga frågor ................................... 143
8.1 Lärosätenas donationsfastigheter .................. 143
8.2 Arkeologisk forskning och de arkeologiska
uppdragsundersökningarna ..................... 146
9 Anslagsfrågor för budgetåret 1994/95 ................. 147
Prop. 1993/94:177
Bilagor
Prop. 1993/94:177
Bilaga 1 Vårdhögskolor - Kvalitet - Utveckling -
Huvudmannaskap (SOU 1993:12)
Sammanfattning av betänkandet och remiss-
sammanställning .......................... 151
Bilaga 2 Resursberedningens delbetänkande (SOU 1993:102)
Kvalitet och dynamik Sammanfattning av betänkandet
och remisssammanställning .................. 161
Bilaga 3 Nytt resurstilldelningssystem för konstnärliga och
idrottsliga högskoleutbildningar. (Promemoria)
Remissammanställning ..................... 174
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994 179
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1983:1092)
med reglemente för Allmänna pensionsfonden,
2. godkänner det som regeringen förordar om en utbyggnad av den
eftergymnasiala utbildningen innefattande en ny struktur för kvalifice-
rad yrkesutbildning, (avsnitt 6.1),
3. godkänner det som regeringen förordar om en särskild beslutsord-
ning för samordning av vissa lokalförsörjningsfrågor i Stockholmsområ-
det, (avsnitt 6.1)
4. godkänner det som regeringen förordar om alternativa huvudman-
naskapsformer för vårdutbildningar och vad som förordats i fråga om ut-
bildningsuppdragen, inbegripet ramavatal och övriga avtal, (avsnitt 6.1)
5. godkänner det som regeringen förordar om principerna för ut-
formningen av kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet för grundläg-
gande högskoleutbildning, (avsnitt 6.1)
6. godkänner det som regeringen förordar om principerna för resurs-
tilldelning till konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar, (av-
snitt 6.1)
7. godkänner det som regeringen förordar om principerna för ut-
formning av resultatrelaterade fakultetsanslag, (avsnitt 6.1)
8. godkänner det som regeringen förordar om dispositionsrätten till
och förvaltningen av universitetens donationsfastigheter, (avsnitt 8)
9. bemyndigar regeringen att vidta nödvändiga förberedelseåtgärder
för etablering av en ny universitetsstruktur i Stockholmsområdet,
10. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för forskarutbildning och
profilforskning vid mindre och medelstora högskolor, främjande av in-
formationsteknologianvändning samt för forskarutbildning på områden
av betydelse för näringslivet samt för omstrukturering av industriforsk-
ningsinstituten,
11. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för forskning och forskar-
utbildning vid en ny universitetsstruktur i södra Storstockholm,
12. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för förstärkt vårdforskning
m.m.,
13. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för projektet Internatio-
nellt Miljöuniversitet i Lund,
14. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för vidgad internationell
samverkan inom utbildning och forskning,
15. bemyndigar regeringen att delta i beslut om att låta EG:s fjärde
ramprogram för forskning och teknisk utveckling omfattas av EES-avta-
let,
16. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för kvalitetsinriktade kul-
turprojekt,
17. till Statens skola för vuxna i Härnösand för budgetåret 1994/95 un-
der åttonde huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 19 462 000 kronor,
18. till Statens skola för vuxna i Norrköping för budgetåret 1994/95 un-
der åttonde huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 19 153 000 kronor.
Prop. 1993/94:177
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1092) med
reglemente för Allmänna pensionsfonden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:1092) med reglemente
för Allmänna pensionsfonden
dels att det i övergångsbestämmelserna till lagen (1991:1857) om änd-
ring i nämnda lag skall införas två nya punkter, 11 och 12, av följande
lydelse,
dels att punkterna 2-12 i samma övergångsbestämmelser skall upphö-
ra att gälla vid utgången av juni 1995.
11. Awecklingsstyrelsen skall, efter beslut av regeringen, under år
1994 överföra ett belopp motsvarande 840 miljoner kronor från sin för-
valtning till statsverket.
12. Awecklingsstyrelsen skall, efter beslut av regeringen och sedan
dels avräkning skett för de belopp som skall utgå enligt punkterna 10
och 11 men som ännu inte överförts från styrelsen, dels erforderliga
medel reserverats för det premiegrundande allemanssparandet och för
awecklingsstyrelsens verksamhet t.o.m. juni månad 1995, senast den 1
augusti 1994 överföra de medel som därutöver kvarstår under aweck-
lingsstyrelsens förvaltning till stiftelser enligt följande.
- 46,6 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer
och som har till uppgift att stödja dels inrikting på särskilda forsknings-
profiler vid mindre och medelstora högskolor, dels en breddad använd-
ning av informationsteknologi dels ock kunskaps- och kompetensutbyte
mellan näringsliv, universitet, högskolor och forskningsinstitut,
- 16,45 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer
och som har till uppgift att främja humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning vid en ny universitetsstruktur i Södra Storstockholm,
- 6,85 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer
och som har till uppgift att stödja forskning och forskarutbildning på
vårdområdet,
- 13,7 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer
och som har till uppgift att främja internationalisering av utbildning
och forskning,
- 6,85 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer
och som har till uppgift att främja det regionala kulturlivet främst ge-
nom stöd till kvalitetsinriktade kulturprojekt,
- 6,85 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer
och som har till uppgift att ge innovationsstöd samt
- 2,7 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer
och som har till uppgift att stödja projektet det internationella miljö-
universitetet.
Prop. 1993/94:177
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Om det vid utgången av juni 1995 återstår något av de medel som en-
ligt punkt 12 reserverats för det premiegrundande allemanssparandet el-
ler awecklingsstyrelsens verksamhet, tillfaller dessa medel statsverket.
3 Ärendet och dess beredning
I prop. 1991/92:36 om avveckling av löntagarfonderna angavs att målet
för avwecklingsarbetet borde vara att tillgångarna slutligt utskiftas se-
nast den 1 juli. Riksdagen lämnade denna målsättning utan erinran. De
förslag som regeringen nu lägger fram innefattar en slutlig utskiftning
av de tidigare löntagarfondsmedlen och en avveckling av den särskilda
styrelse som funnits för förvaltningen av medlen under awecklingsfa-
sen. I förslagen finns också de ändringar i lagstiftningen som behövs för
utskiftningen och nedläggning av awecklingsstyrelsen. Med undantag
för en mindre del av fondmedlen föreslås dessa fördelas på ett antal ny-
bildade stiftelser (avsnitten 6.1, 6.2, 6.3, 6.4, 6.5, 6.6).
Riksdagen behandlade vid 1992/93 års riksmöte propositionerna Hög-
re utbildning för ökad kompetens (prop. 1992/93:169, bet.
1992/93:UbU14, rskr. 1992/93:363), Forskning för kunskap och framsteg
(prop. 1992/93:170, bet. 1992/93:UbU15, rskr. 1992/93:388) och Forsk-
ning i frontlinjen (prop 1992/93:171, bet. 1992/93:UbU16, rskr.
1992/93:387). Regeringen aviserade i dessa propositioner sin avsikt att
återkomma med en uppföljande proposition om utbildning och forsk-
ning.
Regeringen föreslår i propositionen kapacitets- och strukturföränd-
ringar på utbildnings- och forskningsområdet.
Enligt regeringens bedömning måste insatser göras för att öka utbild-
ningskapaciteten så att den motsvarar 20 000 fler helårsstuderande på ef-
tergymnasial nivå. Huvuddelen skall avse kvalificerad yrkesutbildning
(avsnitt 6.1).
Den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen bör ges nya for-
mer för att tillgodose ett föränderligt arbetsmarknadsbehov. Teoretisk
utbildning tillsammans med yrkespraktik stimuleras. Regeringen avser
att tillsätta en särskild utredare för att utreda de närmare formerna för
den nya utbildningsstrukturen (avsnitt 6.1).
Utbildningen vid universitet och högskolor bör byggas ut med början
i slutet av 1990-talet. En fortsatt satsning görs på naturvetenskapliga
och tekniska utbildningar (avsnitt 6.1).
Enligt propositionen torde en tyngdpunktsförskjutning ske så att uni-
versitet och fackhögskolor koncentrerar sig på de längre akademiska ut-
bildningarna och på forskarutbildningen. De mindre och medelstora
högskolorna bör ta på sig ökade uppgifter inom grundutbildning (av-
snitt 6.1).
Regeringen föreslår satsningar på profilforskning inom särskilda styr-
keområden i samarbete mellan mindre och medelstora högskolor och
näringslivet. För detta ändamål föreslås att medel skall avsättas ur åter-
stoden av Fond 92-94. Regeringen begär riksdagens bemyndigande att
bilda en stiftelse för bl.a. detta ändamål (avsnitten 6.1 och 6.6).
Den fortsatta expansionen av högre utbildning i Stockholmsområdet
föreslås ske inom en ny universitetsstruktur. Den nya strukturen före-
slås omfatta södra Stockholmsområdet och ha en profil mot Östersjö-
och Östeuropafrågor (avsnitt 6.1). Förbättrade förutsättningar för ut-
Prop. 1993/94:177
bildning och forskning inom vårdområdet är också angelägna. För Prop. 1993/94:177
forskning och forskarutbildning i den nya Söderstrukturen föreslås att
medel avsätts från återstoden av Fond 92-94 till en stiftelse. Regeringen
begär riksdagens bemyndigande att inrätta stiftelsen (avsnitt 6.1 och av-
snitt 6.6). Regeringen avser att tillsätta en organisationskommitté för att
vidta nödvändiga förberedelseåtgärder för etableringen av den nya uni-
versitetsstrukturen. För att förbättra förutsättningarna för de konstnärli-
ga högskolorna i Stockholm skall huvuddelen av dessa erbjudas möjlig-
het att få en samlad lokalisering i anslutning till den nya universitets-
strukturen. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner en särskild till-
fällig beslutsordning avseende lokalförsörjningen för de konstnärliga
högskolorna och vissa andra lokalförsörjningsfrågor i Stockholmsområ-
det (anvsnitt 6.1).
Ur återstoden av Fond 92-94 avsätts medel till en särskild stiftelse
med ändamål att bidra till Projektet Internationella Miljöuniversitetet i
Lund (avsnitt 6.1 och avsnitt 6.6).
Vid riksmötet 1990/91 begärde riksdagen att huvudmannaskapsfrågan
för vårdutbildningarna skulle utredas (prop. 1990/91:100 bil. 10, bet.
1990/91 :UbU12, rskr. 1990/91:355). Vårdhögskolornas huvudmanna-
skap har utretts. I betänkandet Vårdhögskolor - kvalitet, utveckling och
huvudmannaskap (SOU1993:12) presenteras förslag rörande utveck-
lingsmöjligheter för vårdutbildningarna. Betänkandet har remissbe-
handlats och en sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 1.
Regeringen föreslår åtgärder för att garantera kvaliteten och mångfalden
i vårdutbildningen vid vårdhögskolorna. Utrymme bör enligt regering-
ens förslag skapas för alternativa huvudmannaskapsformer. Vidare före-
slås att medel ur Fond 92-94 avsätts till stöd för forskarutbildning och
forskning på vårdområdet. Regeringen begär riksdagens bemyndigande
att bilda stiftelse för ändamålet (avsnitt 6.1).
Riksdagen godkände i december 1992 principerna för ett nytt resurs-
tilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning. Efter riksdags-
beslut våren 1993 infördes de två delar av systemet som baserar sig på
antalet registrerade studenter och deras prestationer Utformningen av
den tredje och sista delen av systemet - kvalitetsdelen - har uttretts av
Resursberedningen. Förslag lämnades i (SOU 1993:102) Kvalitet och dy-
namik, vilket har remissbehandlats. Sammanfattning och remissynpunk-
ter framgår av bilaga 2. Regeringen föreslår att maximalt fem procent av
resurserna fr.o.m. budgetåret 1977 skall tilldelas respektive lärosäte i
förhållande till en bedömning av lärosätets program för kvalitetsutveck-
ling och genomförandet av detta. Regeringen begär riksdagens godkän-
nande av de förordade principerna för utformningen av kvalitetsdelen i
resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning (avsnitt
6.1).
Det resurstilldelningssystem för grundutbildning som infördes den 1
juli 1993 innebär att resurser till de konstnärliga och idrottsliga högsko-
leutbildningarna, liksom till lärarutbildningar i ett konstnärligt eller id-
rottsligt ämne, tilldelas i form av en hundraprocentig högskolespecifik
10
studentpeng. Under hösten 1993 har inom Utbildningsdepartementet
gjorts en översyn av principerna för beräkning av resurser till dessa ut-
bildningar i syfte att införa samma principer för dessa som för övrig
grundutbildning. Remissynpunkterna på översynen framgår av bilaga 3.
Regeringen föreslår att samtliga berörda universitet och högskolor
fr.o.m. budgetåret 1995/96 skall erhålla enhetliga ersättningsbelopp för
antalet registrerade studenter och deras prestationer inom vissa angivna
konstnärliga och idrottsliga utbildningsområden. Regeringen begär riks-
dagens godkännande av de förordade principerna för resurstilldelning
till konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar (avsnitt 6.1).
Möjligheterna att till viss del relatera resurstilldelningen till fakulte-
terna för forskning och forskarutbildning till prestationsmått har analy-
serats av Resursberedningen. Förslag framlades i betänkandet (SOU
1993:102) Kvalitet och dynamik. En sammanfattning av detta och re-
missynpunkterna återfinns, som tidigare framgått, i bilaga 2. Regeringen
föreslår att fem procent av de totala anslagen för ett fakultetsområde
skall fördelas bland berörda fakulteter vid olika lärosäten i proportion
till antalet avlagda forskarexamina. Omräkningen av respektive fakul-
tetsanslag förslås med början budgetåret 1995/96 göras inför varje bud-
getår. Regeringen begär riksdagens godkännande av de förordade princi-
perna för resultatrelaterade fakultetsanslag (avsnitt 6.1).
Regeringen föreslår att medel ur återstoden av Fond 92-94 avsätts för
internationalisering av högre utbildning och forskning. Regeringen ber
om riksdagens bemyndigande för att inrätta en stiftelse för ändamålet
(avsnitt 6.2 och avsnitt 6.6)
Vidare ber regeringen om riksdagens bemyndigande att delta i beslut
rörande EG:s ramprogram för forskning och teknisk utveckling (avsnitt
6.2).
Förslag lämnas om insatser för att främja en ökad användning av in-
formationsteknologi. Regeringen föreslår att medel från återstoden av
Fond 92-94 avsätts till en stiftelse med bl.a. detta ändamål. Regeringen
ber om bemyndigande att inrätta stiftelsen (avsnitt 6.3 och avsnitt 6.6).
Regeringen föreslår att resurser avsätts för att stärka kunskaps- och
kompetensutbytet mellan näringsliv och universitet och högskolor.
Medlen skall avse finansiering av utbildning inom områden av betydel-
se för näringslivet på doktors-, licentiat- och magisternivå samt en om-
strukturering av industriforskningsinstituten. Regeringen ber om riks-
dagens bemyndigande att med medel ur återstoden av Fond 92-94 bilda
en stiftelse för bl.a. dessa ändamål (avsnitt 6.4 och avsnitt 6.6).
Regeringen föreslår att en kulturstiftelse bildas och tillförs medel ur
återstoden av Fond 92-94. Stiftelsen skall främja utveckling och tillväxt
i regionerna genom stöd till kvalitetsinriktade kulturprojekt. Riksda-
gens bemyndigande begärs för att bilda stiftelsen (avsnitt 6.5).
Prop. 1993/94:177
11
4 Den nya verkligheten
4.1 Inledning
Det århundrade som nu går mot sitt slut har inneburit stora förändring-
ar i människors villkor och i samhällets uppbyggnad. Det århundrade
som närmar sig, hävdar många, kommer att innebära än större föränd-
ringar. Nya levnadssätt och samarbetsmönster kommer att växa fram.
Idag okända teknologier kommer att utvecklas.
För Sverige, ett land vars befolkning snart utgör bara en dryg promil-
le av jordens, är den utmanande och nödvändiga frågan hur vi bäst kan
rusta oss för en framtid som vi egentligen vet mycket lite om. Vilken
kunskap och kompetens behövs för att klara snabba förändringar och
för att utveckla landets framtida välstånd? Vilka nya kunskaper behöver
utvecklas inom landet och vilka möjligheter har vi att attrahera den
kunskap som vi inte själva genererar? Vilka institutionella och andra
förändringar behövs för att vi skall kunna utnyttja de möjligheter fram-
tiden erbjuder?
I denna proposition lägger regeringen förslag till åtgärder för att Sve-
rige genom en utbildning och forskning av högsta klass skall kunna stå
väl rustat för framtida utmaningar.
Förslagen bygger vidare på den analys och de förslag som redovisades
i propositionerna Högre utbildning för ökad kompetens (1992/93:169),
Forskning för kunskap och framsteg (1992/93:170) och Forskning i front-
linjen (1992/93:171). Regeringen aviserade i detta sammanhang sin av-
sikt att återkomma med en uppföljande proposition om högre utbild-
ning och forskning.
I denna proposition fokuseras analys och förslag på framför allt fyra
områden, nämligen den eftergymnasiala utbildningens omfattning och
struktur på längre sikt, utvecklingen av informationsteknologin, inter-
nationalisering av högre utbildning och forskning samt samspelet mel-
lan universitet, högskolor och företag i syfte att stärka näringslivets kon-
kurrensförmåga. Samtidigt bör understrykas att den eftergymnasiala ut-
bildningen, liksom forskning och forskarutbildning, inte kan ses isole-
rad från annan utbildning och andra kompetenshöjande åtgärder. Väl
fungerande grund- och gymnasieskola, liksom vuxenutbildning, är en
förutsättning för att de förslag och åtgärder som redovisas i denna pro-
position skall få avsedda resultat.
De stora politiska förändringarna i Sveriges närhet utgör en viktig
bakgrund till regeringens bedömningar. Efter järnridåns försvinnande
öppnas helt nya möjligheter för ett framtida handelsområde runt Öster-
sjön, ett område som knyts samman av kulturella, historiska, personliga
och organisatoriska band samt gemensamma utmaningar på miljöområ-
det.
Utbildning och forskning blir i den nya Östersjöregionen inte bara
kulturellt och ekonomiskt värdefulla. Utbildning och forskning ger
också förutsättningar för stabilitet och fred efter ett omvälvande över-
gångsskede. Utbildning och forskning har stor betydelse för ett fortsatt
Prop. 1993/94:177
12
miljöarbete i Östersjöområdet. Ett starkt utvecklat samarbete i nätverk
mellan kulturella och vetenskapliga centra runt Östersjön - bl.a. längs
axeln Stockholm/ Uppsala - S:t Petersburgregionen, inkluderande orter
som Åbo, Riga, Helsingfors, Tallinn och Tartu - kan bli en viktig del av
den vidare gemenskap i hela Europa som nu skapas.
En historisk möjlighet har öppnats att utveckla samarbetet inom han-
del och kultur, ekonomi och vetenskap inom hela Östersjöregionen. Ett
första steg för ömsesidig förståelse är en ökad samverkan kring forsk-
ning och utbildning. I propositionen lämnas förslag för att främja en så-
dan utveckling.
De europeiska integrationssträvandena skapar samtidigt ett alltmer
gränslöst Europa. EES-avtalet ger Sverige nya rättsliga och ekonomiska
möjligheter att delta i detta arbete, om än begränsat i fråga om inflytan-
det över samarbetets framtid. Bara ett fullvärdigt medlemskap ger Sveri-
ge likvärdigt deltagande i det europeiska utbildnings- och forsknings-
samarbetet.
Regeringens förslag i denna proposition avser att stärka Sveriges för-
måga att utnyttja de nya samarbetsmöjligheter inom utbildning och
forskning som EES-avtalet öppnat. Svenska företag och forskningsinsti-
tutioner får bättre förutsättningar att dra nytta av EU:s resurser och
samarbetsprogram. Svenska studenter får möjlighet till en bredare inter-
nationell orientering och erfarenhet.
Ett vidgat Östersjö- och Europasamarbete är en del av en strategi för
att fördjupa och bredda den svenska utbildningens och forskningens in-
ternationella relationer. För att främja en sådan utveckling behövs
emellertid också förstärkta internationella nätverk. Sådana nätverk har
även ett vidare syfte, nämligen att skapa kännedom om och förtroende
för bl.a. svensk kultur och svenskt näringsliv. I propositionen lämnas
förslag till utökade kontakter med framstående universitet utomlands.
Det sker genom en särskild stiftelse för internationalisering av svensk
forskning samt för stipendieprogram för forskare och studenter från vis-
sa länder. Förslag lämnas också om internationellt samarbete på miljö-
området.
Den tekniska utvecklingen, främst inom informations- och kommu-
nikationsområdet, är både en förutsättning för och en pådrivande kraft i
internationaliseringen och globaliseringen av ekonomi, handel, veten-
skap och kultur.
Informationsteknologin utvecklas nu mycket snabbt. I USA pågår en
utveckling av elektroniska ”motorvägar”, Electronic Super Highways,
som ett led i omställningen till ett framtida, mer informations- och
kunskapsinriktat samhälle. Likartade initiativ har tagits bl.a. inom EU
och i Japan.
Sverige har en liberal telelagstiftning som främjar en effektiv konkur-
rens. I Sverige finns också väl utbyggda nät för informationsöverföring.
Fortfarande utnyttjas emellertid nätens möjligheter i alltför liten ut-
sträckning.
Prop. 1993/94:177
13
Regeringen aviserar i propositionen insatser för att främja en vidgad
användning av informationsteknologi bl.a. i utbildning och forskning.
Dessa insatser ingår som ett led i det arbete som utförs av regeringens
kommission för en utökad användning av informationsteknologin i
stort. Kommissionens uppdrag är att främja en utveckling som år 2010
gör Sverige till en av de ledande nationerna i fråga om varje led i an-
vändningen av informationsteknologi.
En långsiktig satsning på kunskaps- och kompetensuppbyggnad, där
skolan, den högre utbildningen och forskningen är viktiga och sinse-
mellan beroende delar, är nödvändig om vi i Sverige skall kunna upp-
rätthålla och utveckla välståndet.
I jämförelse med viktiga länder i vår omvärld är den svenska arbets-
kraftens kompetens och utbildningsbakgrund inte tillräckligt god. Inte
minst har stagnationen i den högre utbildningens volymutveckling un-
der 1970- och 80-talen skapat hinder för en långsiktigt hållbar ekono-
misk återhämtning. I propositionen anges riktlinjer för en fortsatt ut-
byggnad av den eftergymnasiala utbildningen.
Trots att Sverige historiskt gjort betydande ansträngningar inom forsk-
ningen har många svenska företag svårt att hålla jämna steg med företag
i andra länder i fråga om produktionens kunskapsinnehåll. Det beror
delvis på faktorer utanför utbildnings- och forskningspolitiken. Att så
få vetenskapligt utbildade medarbetare finner sysselsättning i företagen
är emellertid ett avgörande hinder för kunskapsöverföringen.
Regeringen föreslår i denna proposition en förstärkning av företagens
möjligheter till kunskaps- och kompetensutbyte med forskningens in-
stitutioner.
Flera av de förslag som presenteras i propositionen ger utrymme för
en utbyggnad av forskarutbildningen. Tillsammans med de beslut som
riksdagen fattade med anledning av 1993 års forskningsproposition och
insatserna från de nya forskningsfinansiärer, som skapats med medel ur
de tidigare löntagarfonderna, kommer rekryteringen av forskare att
kunna utökas väsentligt.
I denna proposition förordas en förändrad organisation av vårdhög-
skolorna. Det är viktigt att denna förändring kan ske på ett sådant sätt
att insatserna inom vårdforskningen samtidigt kan förstärkas. Därige-
nom kan vården vinna i kvalitet. Förslag om förstärkningen av vård-
forskningen läggs fram senare i propositionen.
Betydande åtgärder är nödvändiga för att öka Sveriges konkurrens-
kraft. Det är angeläget att såväl ekonomiska och tekniska som kulturella
insatser görs parallellt. I den tid som kommer behöver kompetensen
hos alla att bli mera mångfacetterad. Tekniskt/ekonomiska synsätt behö-
ver förenas med mera kulturella.
Att utveckla den svenska kulturtraditionen blir också viktigare med
tanke på Sveriges närmande till det övriga Europa. En stark svensk kul-
turell identitet gör utbytet med andra europeiska länder vitalare. För-
slag för att förbättra villkoren för kulturen genom en avsättning från
Fond 92-94 läggs fram.
Prop. 1993/94:177
14
Efter riksdagens beslut med anledning av förslagen i denna proposi-
tion är löntagarfonderna slutgiltigt avvecklade. Tillgångarna föreslås för-
delade på sex nya stiftelser enligt följande:
★ för en ny universitetsstruktur i södra Storstockholm
★ för projektet Internationella Miljöuniversitetet i Lund
★ för förstärkt vård- och allergiforskning
★ för vidgad internationell samverkan inom utbildning och forsk-
ning
★ för främjande av informationsteknologianvändning, för utveckling
av industriforskningsinstituten, för forskarutbildning och för profilerad
forskning vid mindre och medelstora högskolor
★ för kulturell utveckling
I det följande ges en bakgrund till regeringens förslag.
4.2 Sveriges konkurrensförmåga
Den tilltagande internationaliseringen tillsammans med informations-
teknologins genombrott kommer att få djupgående konsekvenser. Själva
kunskapen blir en allt viktigare produktionsfaktor. Tillgången på råva-
ror och andra naturgivna förhållanden spelar en allt mindre roll för ett
lands konkurrenskraft. Ett ökat politiskt och ekonomiskt samarbete
mellan länder och avreglering av finansiella marknader innebär att det
enskilda landet får allt mindre manöverutrymme för att bedriva en pen-
ning- och finanspolitik som avviker från omvärldens. När teknik och
kapital är globalt rörliga blir de lokala kunskapsmiljöernas utvecklings-
kraft och attraktivitet allt mera styrande för produktionens lokalisering
och företagens investeringar. Detta faktum ger en viktig utgångspunkt
för alla analyser av Sveriges kompetensmässiga förutsättningar.
4.2.1 Kompetensens ökade rörlighet
Människan själv är den egentliga bäraren av all kompetens. Betydelsen
därav växer därför att människor kommer att få allt lättare att röra sig
mellan länder. Ett lands kompetensnivå kommer framgent att vara be-
roende av i vilken utsträckning det kan behålla respektive locka till sig
kompetent arbetskraft.
Den ökade rörligheten bland studenter illustrerar detta. Ett stort antal
svenska studenter studerar idag utomlands. Sedan reglerna för att få stu-
diemedel för utlandsstudier liberaliserades 1989 har antalet svenska stu-
denter som på eget initiativ studerar utomlands nästan fyrdubblats.
Prop. 1993/94:177
15
Prop. 1993/94:177
Antal svenska studenter som läser utomlands, 1987/88-1992/93 (index)
Ett motsvarande inflöde till Sverige av studenter från andra länder
saknas emellertid. Språkbarriärer är en orsak. En annan förklaring kan
vara att de svenska reglerna för att utnyttja studiemedel är betydligt ge-
nerösare än motsvarande regler i andra länder. Även inom de reguljära
utbytesprogrammen är Sverige emellertid ”nettoexportör” av studenter.
Inom ERASMUS-programmet reste 1992/93 1 125 svenska studenter ut,
medan endast 330 utländska studenter valde att komma till Sverige.
Den här beskrivna utvecklingen ger en bild både av Sveriges möjlig-
heter och utsatthet. Inget land kan vara säker på att kompetensen stan-
nar i landet. Genom EES-avtalet kan individer redan idag utan större
hinder flytta mellan länder.
Att svenska studenter väljer att förlägga en del av sina studier utom-
lands är av stort värde. Samtidigt skärps emellertid kraven på Sverige att
kunna erbjuda sådana arbetsvillkor att det också upplevs som stimule-
rande att återvända.
4.2.2 Det sjunkande kunskapsinnehållet i svensk export
Sverige satsar en stor andel av bruttonationalprodukten på forskning
och utvecklingsarbete (FoU). Trots det har framgångar i form av ökad
kunskapsintensiv export uteblivit. Snarare har en förskjutning mot mel-
lan- och lågteknologisk export ägt rum. Sveriges förmåga att konkurre-
ra med produkter som har ett högt kunskapsinnehåll minskade under
1980-talet.
Detta var en viktig signal om att kunskapsutvecklingen och kunskaps-
överföringen i Sverige inte fungerade tillräckligt väl. Sverige har en li-
16
ten befolkning och utgör ett litet språkområde; en omständighet som Prop. 1993/94:177
måste uppvägas av god tillgång till den mest kvalificerade kunskapen.
Om så inte blir fallet kommer vårt lands ekonomi inte att kunna bära
det välstånd vi vant oss vid.
Orsakerna till Sveriges tillbakagång som kunskapsnation är flera. Av
betydelse är att den högre utbildningen under en lång period varit efter-
satt och dessutom inriktad på den offentliga sektorns snarare än på när-
ingslivets behov. Som redovisas i det följande är andelen sysselsatta i det
svenska näringslivet med längre utbildning mycket låg.
Väl så viktigt är emellertid att samspelet och kunskapsutbytet mellan
forskningen vid universiteten och högskolorna och företagens utveck-
lingsarbete fungerat mindre väl. En ömsesidigt befruktande växelverkan
och rörlighet mellan dessa verksamheter har, med några få undantag,
saknats.
Den bristande rörligheten såsom en förklaring till varför en för liten
del av forskningsresultaten omsätts i högteknologisk industriell produk-
tion bör ses parallellt med det faktum att nyföretagandet i Sverige, in-
ternationellt sett, varit mycket lågt. En bidragande orsak är också att nä-
ringslivet domineras av internationellt orienterade företag som har möj-
lighet att lokalisera forskning och produktion var helst i världen gynn-
sammaste villkor råder. Ett stort antal mindre och medelstora företag är
ofta underleverantörer, med begränsad egen förmåga att tillgodogöra sig
nya kunskaper och produktionsmetoder p.g.a. närmast obefintliga kon-
takter med utbildnings- och forskningssystemet.
Utmaningen för Sverige ligger självfallet inte enbart i att skapa gynn-
samma villkor för utbildning och forskning. Därutöver krävs att ekono-
miska och andra allmänna villkor förbättras så att de möjligheter som
faktiskt öppnas genom kunskapsutvecklingen tas till vara.
Det är väsentligt att näringslivet, vars utveckling är starkt beroende av
en omfattande och kvalificerad forskning, stimuleras att ekonomiskt bi-
dra till denna verksamhet. Därvid bör företagens goda möjligheter till
avdrag vid inkomsttaxeringen för forskning och utveckling framhållas.
En generell utvidgning av avdragsrätten gjordes år 1970. För avdragsrätt
krävs inte mer än att företaget har ett rimligt intresse av den FoU-
verksamhet som bidraget avser. I samband med 1990 års skattereform
konstaterades att tillämpningen fick anses svara mot detta syfte (jfr
prop. 1989/90:110 s. 61 lf). Samtidigt gjordes den bedömningen att med
sådana generella regler fanns det inte längre behov av särskilda regler
liknande dem som tidigare fanns i den s.k. forskningsförordningen (jfr
SFS 1975:127).
Inom ramen för en kontinuerlig utvärdering av skattereglerna som
görs i Finansdepartementet följs rättstillämpningen på området (jfr
prop. 1992/93:117 s. 43). Med en generös tillämpning av gällande regler
ges enligt regeringens uppfattning företagen goda förutsättningar att bi-
dra till forskningens utveckling.
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 177
4.3 Informationsteknologins möjligheter
Starka skäl talar för att vår förmåga att utnyttja de möjligheter som det
informationsteknologiska genombrottet innebär blir avgörande för Sve-
riges framtida utveckling. Produktionens och arbetslivets villkor, liksom
utbildnings- och forskningssystemets roll och sätt att fungera, kommer
genom den nya tekniken att förändras i grunden.
På våg mot kunskapssamhället
Det har länge hävdats att vi står inför den tid när industrisamhället
övergår i kunskaps- och informationssamhället. Emellertid kommer in-
dustriell produktion också i framtiden att ha fundamental betydelse för
ekonomins utveckling medan informationsutbytet och kunskapsförsörj-
ningen får växande betydelse såväl för industrins som för andra verk-
samheters utveckling.
Mindre än 20 procent av den svenska arbetskraften är idag sysselsatt i
industriarbete. Tjänstesektorn har drastiskt ökat och Sverige är inte
längre den traditionella industrination som så lång tid utgjort vår själv-
bild.
Inom industrin har informationsteknologins insteg redan i hög grad
påverkat strukturförändringar och investeringar. Även den mer traditio-
nella, råvarubaserade industrin använder idag processer och utrustning
som inte skulle kunna ha utvecklats utan den nya tekniken. Många fö-
retag har fått bättre tillgång till data och information, bl.a. för sitt ut-
vecklingsarbete. Därtill tillkommer naturligtvis de industrier som ut-
vecklar och tillverkar olika informationsteknologiska produkter och
komponenter. Ett antal framgångsrika svenska företag finns på denna i
högsta grad internationella marknad.
Kunskaps- och informationssamhället innebär en genomgripande för-
ändring i fråga om vilka arbeten som kommer att dominera arbets-
marknaden, men också av hur människor privat kommer att kunna ut-
veckla sina liv.
Förändringen mot ett kunskaps- och teknikintensivare samhälle
kommer med stor sannolikhet att ske på bred front. Tekniken finns i
många fall redan i hemmen och blir en naturlig del av allt fler arbets-
platser. I Sverige använder var tredje människa en persondator (PC) an-
tingen i hemmet eller på arbetet. Sverige har också den snabbast växan-
de PC-marknaden i världen. Den svenska marknaden ökar mer än dub-
belt så fort som övriga Europa. Av personer med högre utbildning an-
vänder mer än 50 procent en dator i arbetet.
De tekniska grundförutsättningarna i Sverige, övriga Europa och värl-
den för ett expansivt utnyttjande av informationsteknologi finns eller är
inom räckhåll. Utvecklingen sker med stor hastighet. Det är viktigt att
Sverige finns i informationsteknologins frontlinje i fråga om alla använ-
darområden.
Prop. 1993/94:177
18
4.4 Kompetensutvecklingens förutsättningar
Kunskap och kompetens får en växande betydelse för alla länder. För
att vara fortsatt konkurrenskraftigt måste ett exportberoende, litet land
som Sverige särskilt väl kunna hantera snabbheten i kunskapsutveck-
lingen, det ökade kunskapsinnehållet i såväl varu- som tjänsteproduk-
tion liksom den ökade komplexiteten i samhällsutvecklingen.
4.4.1 Utbildningens och forskningens betydelse för ekonomisk
utveckling
Länder med god tillgång på kompetent och välutbildad arbetskraft har
större möjligheter att utveckla eget kunnande och egna innovationer,
men också att ta till sig teknologi som utvecklats i andra länder. De län-
der som varit framgångsrika i att bygga upp sitt s.k. humankapital ten-
derar av dessa skäl att ha en snabbare ekonomisk tillväxt och produkti-
vitet än andra. Investeringar i fysiskt kapital får de önskade effekterna
på ekonomisk utveckling först om investeringarna i kompetensutveck-
ling, dvs. främst utbildning och forskning, är tillräckliga.
Produktionen av varor och tjänster blir också allt mera vetenskapsbe-
roende och allt flera företag och industrigrenar behöver, för att vara
framgångsrika, en nära kontakt med kunskapsfronten. De verksamheter
som har välutbildade, flexibla och förändringsbenägna medarbetare
kommer att ha bättre förutsättningar än andra att kontinuerligt utveckla
sitt eget kunnande, men också att utnyttja den kunskap och kompetens
som finns tillgänglig inom universiteten och högskolorna.
Det är viktigt att flera företag och andra organisationer kommer över
kompetenströskeln. När så väl skett kan de kunskaps- och kompetens-
utvecklande processer som idag är typiska för samspelet mellan vissa fö-
retag och forskningsinstitutioner inom t.ex. elektronik, informationstek-
nologi och biomedicin bli självgenererande även inom andra områden.
4.4.2 Utbildnings- och forskningssystemets strategiska roll
I det framväxande informations- och kunskapssamhället får utbild-
nings- och forskningssystemen en strategisk roll. De nya villkoren för-
ändrar också utbildningens roll och former.
Grundskolan och gymnasieskolan måste ge gedigna kunskaper i alla
viktiga grundläggande ämnen. Utöver detta bör skolan fostra till en lä-
randets kultur, en livslång lust att lära. Därutöver behöver den enskilde
stöd och hjälp i att utveckla kunnandet utifrån egen fallenhet. De unika
kombinationerna blir viktigare än strikta, förutbestämda yrkesvägar ef-
tersom det ändå inte är möjligt att med någon säkerhet bedöma enskild-
heterna i det kommande samhällets kompetensbehov. Detta gäller i hög
grad även för den högre utbildningen.
Det understryker också vikten av att lära sig lära. Denna förmåga blir
en förutsättning för att kunna hävda sig i ett alltmer föränderligt sam-
hälle. Det blir viktigt att kunna sortera, välja och bearbeta, men också
Prop. 1993/94:177
19
att kunna lära mera och att kunna lära om. Denna utveckling ställer Prop. 1993/94:177
krav på en generell kompetenshöjning i hela samhället.
4.4.3 Svensk utbildningsnivå i internationell belysning
Sverige har idag inte den höga utbildningsnivå som är en förutsättning
för att framgångsrikt kunna konkurrera inom kunskapsintensiv varu-
och tjänsteproduktion.
Såsom bl.a. framhålls i bilaga 11 till Ekonomikommissionens rapport
(SOU 1993:16) har Sverige halkat efter andra viktiga länder i väsentliga
avseenden. En alltför liten andel av varje ungdomsgrupp genomgår hög-
re utbildning. En låg andel av den eftergymnasiala utbildningen har ut-
gjorts av längre akademiska utbildningar. En för låg andel av varje års-
kull går vidare till forskarutbildning. Examinationsfrekvensen i högre
utbildning gick ner under slutet av 1980-talet.
Väsentliga brister finns dessutom när det gäller eftergymnasiala ut-
bildningar som kombinerar teoretisk skolning och gedigen företags-
praktik. Utbildningar av detta slag har idag ingen naturlig hemvist.
När det gäller antalet utbildade inom olika områden är bristerna sär-
skilt allvarliga beträffande tekniska utbildningar. Till dessa är dessutom
rekryteringen från gymnasieskolan en källa till bekymmer.
År 1992 avslutade ca 17 000 elever gymnasieskolan med teknisk eller
naturvetenskaplig utbildning. Detta antal är inte tillräckligt för att fylla
de program och kurser inom universiteten och högskolorna som har så-
dan gymnasieutbildning som behörighetskrav.
Den svenska utbildningsnivåns brister framstår särskilt tydligt vid en
direkt internationell jämförelse. Om till utbildningen vid universitet
och högskolor läggs annan eftergymnasial utbildning uppgår den andel
av varje ungdomsgeneration som i Sverige påbörjar någon form av efter-
gymnasial utbildning till mindre än 30 procent.
Detta kan jämföras med länder som USA och Kanada där sedan länge
50-60 procent av ungdomskullarna påbörjar någon form av college- el-
ler universitetsutbildning. Enligt OECD kommer nivåer som dessa att
etableras som normala även i andra länder inom en inte alltför avlägsen
framtid. Denna uppfattning stöds även av Vetenskapsakademien (KVA)
i skriften ”Kunskap och kompetens inför 2000-talet” (Ds 1993:92).
En högre andel unga människor med längre utbildning från universi-
tet och högskolor krävs mot denna bakgrund för att Sverige skall få en
gynnsam välståndsutveckling. En förstärkning av sådana utbildningar
måste förenas med en utbyggnad av praktiskt orienterade utbildningar
med i första hand industriell inriktning.
4.4.4 Näringslivets erfarenheter och attityder
Andelen sysselsatta med högre utbildning är särskilt låg i näringslivet
och därtill betydligt lägre än i de flesta jämförbara länder. En viktig or-
sak härtill är att den högre utbildningens tidigare expansion i så hög
grad inriktats mot anställning i den offentliga sektorn. Dagens brist på
20
välutbildade medarbetare med industriell inriktning är ett av de pris Prop. 1993/94:177
som nu betalas för försummelser under 1970- och 1980-talen.
Det bör emellertid också understrykas att näringslivets attityd till och
erfarenheter av att anställa personer med längre utbildning spelar en
roll för rekryteringen. Med undantag för ett antal stora, framgångsrika
företag med inriktning på avancerad teknologi är i såväl små som stora
företag den genomsnittliga utbildningsnivån låg.
Traditioner inom de små och medelstora företagen, liksom i vissa tra-
ditionella svenska industrigrenar, har lagt hinder i vägen för den nöd-
vändiga rekryteringen av högutbildad arbetskraft. I flera studier, bl.a. av
Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), har påvisats att svenskt näringsliv
måste uppgradera sin arbetskraft till minst samma nivå som konkur-
rentländernas.
Insikten om detta förefaller nu sprida sig i företagen. Inte minst för
att ge studenterna och universiteten och högskolorna signaler om val
och utformning av lämpliga studieinriktningar är det angeläget att före-
tagen tydligt visar sina avsikter att aktivt rekrytera långtidsutbildade.
Samspelet mellan företagen och universitet/högskolor behöver samti-
digt stärkas även på andra områden. De senare har i många fall varit
oförmögna att skapa kontakter med mindre företag och med de traditio-
nella basnäringarna på det framgångsrika sätt som skett med främst lä-
kemedelsföretag och med de företag som verkar inom elektronikområ-
det.
Såväl universiteten och högskolorna som företagen måste bryta ge-
nom dessa barriärer. En nyckel till detta är en ökad andel forskarutbil-
dade medarbetare i företagen och en väsentligt ökad rörlighet mellan de
olika miljöerna.
Genom en aktiv rekrytering av anställda med längre utbildning, sär-
skilt forskarutbildning, kan en mer positiv utveckling främjas. Ett ökat
antal välutbildade i företagen leder i sig till närmare kontakter med
kunskapsutvecklingen inom forskningen och bildar grunden för fortsatt
rekrytering av kvalificerade medarbetare.
För universiteten och högskolorna är det ett starkt egenintresse att
etablera kontakter med ett bredare spektrum av företag inom de utbild-
nings- och forskningsområden som har särskild betydelse för näringsli-
vet. Genom dessa kontakter kan viktiga erfarenheter återföras till forsk-
ning och utbildning, samtidigt som insikten om dessa verksamheters be-
tydelse kan spridas bättre inom näringslivet. De universitet och högsko-
lor som kan påvisa att deras utbildning, på grundutbildnings- och fors-
karutbildningsnivå, ger goda förutsättningar på arbetsmarknaden kom-
mer att stå sig särskilt väl i den framtida konkurrensen om bra studen-
ter.
4.4.5 Lönestruktur och andra incitamentsproblem
För att flera individer skall vara villiga att skaffa sig den utbildning och
annan kompetens som behövs för att Sverige skall klara sig väl, krävs
att den enskilde har motiv att utbilda sig. Det kan röra sig om ett brett
21
spektrum av olika samverkande motiv. Avkastningen på investeringar i
utbildning har sjunkit i Sverige. Däremot ger utbildning i vårt land ofta
arbetsuppgifter som är mera ansvarsfulla och krävande.
Flera studier har visat att den s.k. utbildningspremien är betydligt läg-
re i Sverige än genomsnittet för andra industriländer. Den har dessutom
minskat över tiden. Personer födda efter 1950 har en utbildningspremie
som bara är hälften av den som födda före 1950 erhåller. Särskilt kraftig
var nedgången under 1970-talet. En botten nåddes vid mitten av 1980-
talet varefter en viss ökning av avkastningen på utbildningsinvestering-
en kunnat noteras.
Samband mellan lönevillkor och viljan att investera i utbildning har
konstaterats i flera länder. Lönebildningen måste vara flexibel nog att
återspegla detta förhållande. Att Sverige skulle vara ett undantag är
svårt att tro.
Det kan också vara så att själva risktagandet, snarare än storleken på
den möjliga avkastningen, är en avgörande faktor när människor tar
ställning till vidare studier. Det tycks vara en av de slutsatser man kan
dra av den studie regeringen låtit göra angående social snedrekrytering.
Ur denna synpunkt får systemen för studiefinansiering avgörande bety-
delse.
Men incitament för studier handlar inte bara om den ekonomiska
vinsten utan i lika hög grad om den personliga tillfredsställelsen - att
utvecklas och förkovra sig. Studier av den unga generationens värder-
ingsmönster tyder på att sådana faktorer får ökad betydelse.
Tidigare har pekats på de attityder som ofta möter långtidsutbildade
på arbetsmarknaden. Dessa attityder, liksom den låga ekonomiska åter-
bäringen på en utbildningsinvestering, ger svaga incitament för indivi-
den att satsa på en längre utbildning. Det slår dessutom särskilt hårt
mot ungdomar från s.k. icke-studievana hem vilket förvärrar den socia-
la snedrekryteringen.
För att skapa rimliga och effektiva incitament måste förändringar ske
i de traditionella synsätt som finns inom lönepolitiken men också inom
universitet och högskolor och hos arbetsgivarna. Förstärkta kontakter
mellan den högre utbildningen och främst företagen bör kunna bidra
till en rimligare incitamentsstruktur.
4.4.6 Forskningens förnyelsekraft
Genom forskning vidgas kunskapshorisonterna. Ny kunskap skapas och
etablerade sanningar ifrågasätts. När hastigheten i kunskapsutvecklingen
ökar och komplexiteten i samhällsutvecklingen tilltar blir det allt vikti-
gare att forskningens förnyelsekraft utvecklas och tas till vara i samhäl-
let i stort.
När verkligheten förändras snabbt blir det särskilt angeläget att forsk-
ningen bidrar till att tolka och förklara tidens skeenden. Det är en för-
utsättning för att vi skall kunna klara de omställningar som behövs men
också för att åtgärder skall kunna vidtas när utvecklingen tar en icke
önskvärd riktning.
Prop. 1993/94:177
22
Samspelet mellan forskningen och företagen får i den snabbt förän-
derliga verkligheten också en större betydelse, inte minst därför att såväl
varu- som tjänsteproduktion inom många områden har blivit mer ve-
tenskapsberoende. Inte sällan går utvecklingen så snabbt, genom mycket
korta ledtider mellan forskningsresultat och färdiga produkter, att den
riktigt avancerade metod- och teknikutvecklingen sker inom företagen
snarare än inom universitet och högskolor. Kunskaps- och erfarenhets-
utbytet mellan dessa miljöer blir därmed både viktigare och mer jäm-
bördigt.
Forskningen utvecklas i en dynamisk internationell miljö. Forsk-
ningsrön överförs lätt mellan länder. Det understryker att det även in-
om forskningssystemet behövs en ökad förnyelseförmåga. Stela struktu-
rer och organisationsformer behöver brytas upp för att möjliggöra om-
prioriteringar och nytänkande. En mångfald av finansieringsformer och
oberoende bedömningsgrunder möjliggör mer djärva satsningar. Inte
sällan är det i gränsskiktet mellan olika fakultets- och disciplingränser
eller i mötet mellan tillämpad forskning och grundforskning som de
verkligt nydanande upptäckterna görs.
De senaste åren har villkoren för den högre utbildningen, men också
för forskningen, förändrats. Universitet och högskolor, som vid sidan av
utbildningsuppgiften också är Sveriges viktigaste forskningsinstitutioner,
har fått ökad självständighet. Det ökar möjligheterna till utveckling och
flexibilitet.
Att ytterligare insatser behöver göras för att främja ett bättre kun-
skapsflöde har regeringen redan framhållit. Det kan också ifrågasättas
om inte vissa regleringar som alltjämt styr universitetens och högskolor-
nas verksamhet på sikt skulle behöva avvecklas, så att de kan ges reella
möjligheter att axla det ansvar för forskningens kvalitet och förnyelse de
är ålagda att bära. En sådan frågeställning är den nuvarande centralt
fastställda fakultetsstrukturen. Inför en kommande forskningspolitisk
proposition finns anledning att överväga förändringar i detta avseende
t.ex. på grundval av framställningar i detta syfte från universiteten. Mot
bakgrund av de förändringar som skett i finansiering av forskning ge-
nom tillkomsten av de nya stiftelserna för forskning, det europeiska
forskningssamarbetets ökande betydelse m.m. är det angeläget att den
nuvarande organisationen av de forskningsråd som arbetar med finan-
siering av grundforskning blir föremål för en översyn. Regeringen avser
att ta initiativ till detta.
Forskningsinformationen fyller en viktig uppgift såväl för att stärka
kunskapsflödet från universitetens forskare till allmänhet och arbetsliv
som för att stärka förståelsen i samhället för forskningen som företeelse.
Regeringen avser att ta intitiativ för att följa upp de åtgärder som redan
vidtagits för främjande av forskningsinformation och för att ytterligare
stärka denna.
Prop. 1993/94:177
23
4.4.7 Agenda 2000 - kunskap och kompetens för nästa århundrade
Utbildnings- och forskningssystemen måste ständigt utvecklas för att
svara mot den nya tidens krav. Genom utvecklingsprojektet ”Agenda
2000 - kunskap och kompetens för nästa århundrade” stimuleras en
bred diskussion om det svenska samhällets långsiktiga kompetensbehov.
Det arbetet kommer senare att redovisas för riksdagen.
De förslag som läggs fram i denna proposition skall också ses i ett så-
dant perspektiv.
5 Sveriges väg mot ökad kompetens
5.1 Regeringens strategi
I regeringsförklaringen hösten 1991 slog regeringen fast att en av dess
huvuduppgifter var att stärka Sverige som kunskapsnation. Förändring-
ar aviserades såväl i fråga om skolan som den högre utbildningen och
forskningen.
1993 års universitets- och högskolereform, vars principer drogs upp i
propositionen 1992/93:1 Frihet för kvalitet, förändrar på ett avgörande
sätt villkoren för den högre utbildningen och forskningen i Sverige. I
propositionen lade regeringen fast följande tredelade reformstrategi:
★ Frihet och incitament för utveckling och kvalitet inom statliga uni-
versitet och högskolor.
★ Fasta och entydiga regler för relationerna mellan staten och friståen-
de universitet och högskolor.
★ Förändrat, icke-statligt huvudmannaskap för vissa universitet och
högskolor.
För frigörelsen från statlig detaljstyrning angavs två väsentliga motiv.
Det första var kvalitativt. Universitet och högskolor som står fria ansågs
ha de största förutsättningarna att förmedla en kvalificerad utbildning,
då avancerad kunskapsutveckling fordrar frihet, oberoende och konkur-
rens. Det andra motivet var principiellt. Ett samhälle som värnar mång-
falden och som inser riskerna med en allomfattande statsmakt måste
skydda de kritiska motvikterna, till vilka fria universitet och högskolor
i hög grad hör.
Parallellt med den omfattande omstruktureringen av de högre utbild-
ningen har dennas kapacitet byggts ut väsentligt. Sedan hösten 1991 har
den högre utbildningens omfattning förstärkts med cirka 30 procent.
Denna förstärkning ökar - om än på någon sikt - det svenska samhäl-
lets konkurrensförmåga.
Ett tredje väsentligt inslag i förstärkningen av Sveriges som kunskaps-
nation utgörs av den nya forskningspolitik som riksdagen beslutade om
våren 1993.
Två huvudprioriteringar angavs för forskningspolitiken:
★ Koncentrerade forskningssatsningar inom strategiska områden
Prop. 1993/94:177
24
★ Ett förstärkt samspel mellan universitet och högskolor å ena sidan Prop. 1993/94:177
och näringslivet och samhället i övrigt å den andra.
Därutöver angavs ytterligare tre viktiga områden:
★ Ökad fömyelseförmåga inom forskningen vid universiteten och hög-
skolorna
★ Förstärkt rekrytering av forskare
★ Vidgad internationell samverkan.
I de följande avsnitten ges översiktliga beskrivningar av de åtgärder
som hittills vidtagits för att förverkliga denna regeringens strategi.
5.2 Nya förutsättningar för universitet och högskolor -
frihet och ansvar
Statsmakternas detalj inflytande över de statliga universiteten och hög-
skolorna har minskat kraftigt i och med den nya högskolelagen och den
nya högskoleförordningen. Nya huvudmannaskapsformer, som ökar
mångfalden och konkurrensen, utvecklas successivt. Chalmers tekniska
högskola och Högskolan i Jönköping överförs i stiftelseform den 1 juli
1994 (prop. 1992/93:231, bet. 1992/93:UbU18, rskr. 1992/93:405). Pröv-
ning av enskilda utbildningsanordnares rätt att utfärda examina har lag-
reglerats. Vidare har alternativa former för vårdhögskolornas framtida
huvudmannaskap presenterats i betänkandet (SOU 1993:12) Vårdhög-
skolor. I kapitel 6 redovisas hur regeringen avser gå vidare i denna frå-
ga-
Ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbild-
ning införs successivt under innevarande treårsperiod. Studenternas val
och kvalitetskrav kommer i fortsättningen att få en avgörande betydelse
för utvecklingen av verksamheten vid offentligt finansierade universitet
och högskolor, vare sig de har statligt, landstingskommunalt eller pri-
vaträttsligt huvudmannaskap. Systemet innebär dessutom att universitet
och högskolor ersätts för vad de presterar inte - som tidigare - vad sta-
ten planerar. Förslag till utformning av en kvalitetsutvecklande del av
systemet presenteras i kapitel 6.
Det nyinrättade Kanslersämbetet har en nyckeluppgift när det gäller
att säkra och utveckla kvaliteten i såväl forskning som utbildning. Ett
uppföljningsansvar har lagts på det nya Verket för högskoleservice
(VHS).
Samtidigt med dessa strukturförändringar sker en betydande utbygg-
nad kombinerad med delvis ändrad inriktning av utbildningskapacite-
ten som ett första steg i strävandena att ge Sverige en minst lika välutbil-
dad arbetskraft som viktiga konkurrentländer. Sedan höstterminen 1991
har kapaciteten inom grundutbildningen byggts ut med cirka 30 pro-
cent. Denna utbyggnad kombineras med stora satsningar på kvalitet,
bl.a. i form av permanenta resursförstärkningar till vissa utbildningsom-
råden och en treårig satsning på lararnas kompetensutveckling m.m. En
vidare diskussion om de långsiktiga kompetensbehoven förs i avsnitt
6.1.
25
För att förverkliga målet att fördubbla antalet årligen avlagda doktors-
examina mellan åren 1990 och 2000 avsattes i 1993 års propositioner
Forskning för kunskap och framsteg och Forskning i frontlinjen (prop.
1992/93:170 resp. 1992/93:171) ytterligare resurser för doktorandernas
studiefinansiering såväl inom ramen för fakultetsanslagen som från de
nyinrättade forskningsstiftelserna. Andra statliga forskningsfinansiärer
förväntas också medverka i denna satsning på forskarutbildningen. I
denna propositon framläggs ytterligare förslag för att göra det möjligt att
nå detta mål.
I enlighet med intentionerna i proposition 1992/93:1 har Resursbered-
ningen gjort en analys av hur en viss del av resurstilldelningen till fa-
kulteterna för forskning och forskarutbildning skall kunna relateras till
resultat- och aktivitetsmått. Regeringen föreslår i avsnitt 6.1, mot bak-
grund av remissynpunkterna, det ovan redovisade målet för antalet dok-
torsexamina och övergripande kvalitetsaspekter nya principer för re-
surstilldelningen till fakulteterna.
Genom 1993 års forskningspolitiska beslut skapades nya förutsättning-
ar för dynamik och förnyelse inom forskningen. Olika åtgärder för att
underlätta kunskapsöverföringen mellan universitet och högskolor å
ena sidan och näringslivet å den andra vidtogs, bl.a. har särskilda s.k.
teknikbrostiftelser inrättats och möjligheter för universitet att äga forsk-
ningsbolag har skapats. Dessutom anvisades resurser för att förstärka
forskningsmiljöerna vid de mindre och medelstora högskolorna.
Möjligheten att göra koncentrerade satsningar på områden som har
förutsättningar att nå högsta internationella klass förbättrades väsentligt
genom beslutet att använda medel ur de tidigare löntagarfonderna till
två stiftelser för strategisk forskning inom naturvetenskap, teknik och
medicin respektive miljö samt till kulturvetenskaplig forskning genom
Riksbankens Jubileumsfond.
Genom särskilda insatser främjas rekryteringen av flera kvinnor till
den högre utbildningen och forskningen. Utgångspunkten är det tio-
punktsprogram för ökad jämställdhet som på regeringens förslag fast-
ställdes av riksdagen våren 1993.
Regeringen anser det vara viktigt att noga följa effekterna av de för-
ändrade villkoren för lärosätena. Hur den nya frihet och det ökade an-
svar som kännetecknar 1993 års reform hanteras av universiteten och
högskolorna under den innevarande treårsperioden kommer därför att
belysas av en särskild utredare som nyligen tillkallats (dir. 1993:143).
Vidare följer Resursberedningen införandet av det nya resurstilldel-
ningssystemet för grundutbildning (dir. 1992:85). I den mån den samla-
de utvärderingen eller beredningens uppföljning visar på icke förutsed-
da och önskade effekter är regeringen beredd att vidta korrigerande åt-
gärder.
Prop. 1993/94:177
26
5.3 Ökad omfattning
5.3.1 Kraftig utbyggnad av grundutbildningen
Efter en utbyggnad av den högre utbildningen på 1960-talet var i prin-
cip antalet utbildningsplatser konstant under 1970- och 1980-talen.
Samtidigt ökade utbildningsvolymen i övriga OECD-länder. Detta led-
de till att Sverige från att i början av 1970-talet legat väl till under
1980-talet fick i förhållande till dessa länder en allt lägre andel studen-
ter i högre utbildning (jfr figur 2). Till detta skall läggas att svenska ung-
domar påbörjar sina högre studier betydligt senare än andra OECD-
länders (jfr figur 3).
Prop. 1993/94:177
Antal studenter i eftergymnasial utbildning per 100 invånare i åldern 15-64 år,
1980-1990
Andel studenter per åldersgrupp som läser på heltid i eftergymnasial utbild-
ning, 1991
27
I slutet av 1980-talet kunde dåvarande Universitets- och högskoleäm-
betet i en rapport (UHÄ-rapport 1989:17) konstatera att Sverige - till
följd av stora pensionsavgångar efter sekelskiftet - t.o.m. riskerade att
antalet personer med vissa examina från längre utbildningar skulle
minska i befolkningen efter sekelskiftet om inte antalet platser utöka-
des. Den dåvarande regeringen fann emellertid att behovet av dimensio-
neringsökningar inte kunde prioriteras framför andra utgifter över stats-
budgeten (prop. 1989/90:100 bil. 10 s. 39).
Sedan hösten 1991 har en betydande utbyggnad av grundutbildningen
ägt rum. De beslut som fattats i olika omgångar har inneburit att antalet
årsstudieplatser ökar från cirka 140 000 till cirka 185 000 vid 1990-ta-
lets mitt, dvs. med cirka 30 procent. Till detta skall läggas att dessa plat-
ser genom resurstilldelningssystemets utformning kommer att kunna ut-
nyttjas bättre, vilket innebär ytterligare 5-10 procents ökning av antalet
studenter.
Sverige har - i förhållande till sina främsta konkurrentländer - en låg
andel personer som studerat i längre akademiska utbildningar. Samti-
digt med det senaste förslaget om utbyggnad i proposition 1992/93:169
Högre utbildning för ökad kompetens föreslog regeringen därför också
omstruktureringar inom utbildningsutbudet. En viktig markering för
att poängtera betydelsen av vetenskaplig fördjupning, breddning och
självständigt arbete ledde till kravet att öka antalet examina som avläggs
vid statliga universitet och högskolor efter treåriga eller längre utbild-
ningar från strax under 14 000 budgetåret 1991/92 till drygt 17 000 per
år under den innevarande treårsperioden.
Målsättningen för budgetåret 1998/99 angavs i propositionen till åt-
minstone 20 000 och helst 25 000 examina. För att exempelvis nå den
examinationsnivå i relation till arbetskraftens storlek vad gäller längre
tekniska, datavetenskapliga och naturvetenskapliga utbildningar som i
genomsnitt gäller för Tyskland, Finland, Frankrike, USA och Kanada,
skulle det årliga nytillskottet av nyexaminerade från dessa utbildningar
behöva öka med uppskattningsvis 25 till 30 procent jämfört med
1991/92 års examinationstal. Särskilt viktigt ansågs det därför vara att så
snart som möjligt öka antalet avlagda civilingenjörsexamina, medan ut-
bildningar som primärt leder till den offentliga sektorn borde begrän-
sas.
Ett sätt att nå nya grupper av studenter, såväl de examensinriktade
ungdomsstudenterna som de redan yrkesverksamma med behov av åter-
kommande kompetensutveckling, är att utveckla mediaburen distansut-
bildning. Då detta kräver stora utvecklingsinsatser - läromedel, lärare,
teknik och samverkan mellan lärosäten - föreslog regeringen i 1993 års
kompletteringsproposition att 66 miljoner kronor (exklusive studieme-
delskostnader) skulle avsättas för utvecklingskostnader samt 1 500 nya
platser inom distansutbildningen. Av dessa har hittills 44 miljoner kro-
nor fördelats till tolv universitet och högskolor som i samverkan kan
erbjuda cirka 1 200 ungdomar platser under innevarande läsår och un-
der höstterminen 1994.
Prop. 1993/94:177
28
5.3.2 Fördubblad examination i forskarutbildningen Prop. 1993/94:177
Regeringen har satt som mål att examinationen inom forskarutbildning-
en skall fördubblas mellan åren 1990 och 2000. Denna ambition har
flera syften; att ytterligare vitalisera forskningen, att stärka kvaliteten i
den högre utbildningen och slutligen att förse näringslivet och andra
samhällssektorer, inte minst skolan, med ett ökat antal vetenskapligt ut-
bildade medarbetare.
För att målet skall kunna nås krävs insatser från statsmakternas sida
bl.a. inom studiefinansieringen. Genom 1993 års forskningspolitiska be-
slut anvisades ytterligare resurser för detta ändamål inom ramen för fa-
kultetsanslagen. Resursförstärkningarna avsåg i första hand omvandling
av utbildningsbidrag till doktorandtjänster, men även inrättande av nya
doktorandtjänster. De nya strategiska forskningsstiftelserna har dessut-
om som en av sina huvuduppgifter att ge stöd till forskarutbildning och
till rekrytering av yngre forskare. Även övriga forskningsfinansiärer för-
väntas bidra med ökade resurser till forskarutbildningen.
Ett annat initiativ för att förbättra rekryteringen till och öka effektivi-
teten i forskarutbildningen är de forskarskolor som nu håller på att
etableras. Dessa möjliggör nya och mer rationella former för forskarut-
bildning. I forskningspropositionen avsattes 10 miljoner kronor per år
under innevarande treårsperiod för ändamålet. Budgetåret 1993/94 har
ansökningar om totalt 40 miljoner kronor efter beredning av en expert-
grupp resulterat i att 7 miljoner kronor fördelats till Linköpings, Upp-
sala och Lunds universitet.
5.3.3 Unik utbyggnad av svensk forskning
I 1993 års forskningspropositioner konstaterades att svensk forskning
på flera områden har nått mycket framstående positioner. Det gäller in-
te minst den medicinska forskningen, som också avsatt väsentliga resul-
tat såväl för kvaliteten i vår sjukvård som för vår internationellt fram-
gångsrika läkemedelsindustri.
För att Sverige skall kunna hävda sig i framtiden krävs kunskapsut-
veckling med stor bredd, men det krävs också särskilda insatser för att
främja forskning i den absoluta frontlinjen.
De tidigare strukturerna för att finansiera forskning har därför kom-
pletteras med en struktur som möjliggör större insatser på koncentrera-
de områden. Inom dessa strategiska områden, av såväl grundforsknings-
som mer tillämpad karaktär, skall verksamheten vara av högsta interna-
tionella kvalitet. Detta är nödvändigt dels för att stärka Sveriges kun-
skapsutveckling på viktiga områden, dels för att skapa möjligheter till
samarbete och kontakter med motsvarande miljöer utomlands. Dessut-
om behövs dessa insatser för att stimulera till förnyelse och dynamik in-
om det svenska forskningssystemet.
Regeringen avsatte en betydande del av löntagarfonderna för koncen-
trerade forskningssatsningar. I propositionen 1992/93:171 Forskning i
frontlinjen föreslogs att 10 miljarder kronor från de tidigare löntagarfon-
derna skall användas för att stärka den svenska forskningen inom strate-
giska områden. Dessa resurser skall utnyttjas på ett sådant sätt att sam-
manlagt cirka en miljard årligen kan utbetalas till forskningen efter en
uppbyggnadsperiod. Huvuddelen av medlen - 6 miljarder kronor - har
anvisats till en stiftelse för strategisk forskning inom naturvetenskap,
teknik och medicin. Resten av medlen har fördelats mellan en stiftelse
för miljöstrategisk forskning - 2,5 miljarder kronor - och till Riksban-
kens Jubileumsfond för kulturvetenskap - 1,5 miljarder kronor.
Den förstärkning av strategiskt viktiga områden som härmed möjlig-
görs sker - till skillnad från vad som i flera fall inträffat i andra länder -
utan att det krävs en omfördelning av resurser från universitetens basor-
ganisation och från den forskningsrådsfinansierade grundforskningen.
Den andra huvudfrågan i regeringens forskningspolitik har varit att
förstärka samspelet och kunskapsutbytet mellan universiteten och hög-
skolorna och det övriga samhället, särskilt företagen. För att stimulera
en sådan samverkan föreslog regeringen därför i 1993 års forskningspro-
position bl.a. att universiteten och högskolorna skulle ges möjlighet att
bedriva viss forskning i bolag, att en översyn av industriforskningsinsti-
tuten skulle initieras och att särskilda insatser för forskarutbildning i
samverkan med näringslivet skulle vidtas. Samtidigt förstärktes teknik-
parker och forskarbyar för att underlätta affärsmässig tillämpning av
forskningens resultat. Särskilda teknikbrostiftelser inrättades.
För att stimulera en större flexibilitet och förnyelseförmåga pekades i
forskningspropositionen bl.a. på att universiteten och högskolorna i
större omfattning än nu borde fördela forskningsmedel internt på
grundval av forskares och forskargruppers resultat. Beträffande statens
tilldelning av fakultetsmedel hänvisades i propositionen till Resursbe-
redningens arbete med resultat- och aktivitetsrelaterade fakultetsanslag
(jfr avsnitten 5.5 och 6.1).
En ökad rekrytering av forskare förutsätter att fler unga ges möjlighet
att forska. Regeringens plan för att fördubbla antalet doktorsexamina
till år 2000 styrdes, som nämnts ovan, bl.a. av ambitionen att förnya
forskningen. Fler kvinnor måste rekryteras, dels för att öka tillgången
på kvalificerade doktorander, dels för att de genom sina skilda erfaren-
heter och perspektiv kan bidra till att utveckla ny kunskap. För detta
krävs bl.a. särskilda åtgärder för att undanröja hindren för kvinnor att
påbörja och slutföra forskarutbildning (jfr avsnitt 5.4). Som ytterligare
en åtgärd anfördes i 1993 års forskningsproposition att en del av forsk-
ningsrådens resurser borde gå till unga, lovande forskare.
Forskning och utvecklingsarbete av hög klass har alltid en internatio-
nell karaktär. I forskningspropositionen föreslogs därför utökat stöd till
internationellt samarbete, såväl bilateralt som multilateralt. Fler for-
skar- och resestipendier inrättas och långsiktigt samarbete mellan sven-
ska och utländska universitet stimuleras. Olika former av internationell
samverkan behandlas mer ingående i avsnitt 6.2.
Tillsammans med Sveriges medverkan på ramprogramsnivå i EG-
forskningen, vilken behandlas mer utförligt i avsnitt 6.2, innebär den
Prop. 1993/94:177
30
kraftiga utbyggnaden av svensk forskning att helt nya villkor har skapats
för dynamik och förnyelse i forskningssystemet i sin helhet. Genom de
strategiska forskningsstiftelserna och stödet till den kulturvetenskapliga
forskningen möjliggörs särskilt kraftfulla insatser. I praktiken fördubb-
las exempelvis den årliga finansieringskapaciteten av samhällsvetenskap
och humaniora hos Riksbankens Jubileumsfond, samtidigt som en ökad
mångfald och ett ökat oberoende skapas inom forskningsfinansieringen.
Det leder också till ett ökat ansvar även för de redan tidigare verksam-
ma forskningsfinansierande organen, såväl på lokal som på nationell ni-
vå, att utforma prioriteringar och kvalitetskriterier som gör att respekti-
ve organ kan fylla sin roll väl i det nya systemet.
Det är bara genom en stark inhemsk forskning, från grundforskning-
en vid universitet och högskolor till den forskning som bedrivs inom
företagen, som det är möjligt för Sverige att till fullo utnyttja de möjlig-
heter som EG-forskningen innebär.
Som ytterligare ett led i regeringens forskningspolitk föreslogs i pro-
positionen 1992/93:169 Högre utbildning för ökad kompetens en utbygg-
nad av utbildningar med inriktning mot den privata sektorn och nä-
ringslivet. Högskolorna i Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Halmstad,
Karlskrona/Ronneby och Skövde samt Mälardalens högskola fick där-
med ett förändrat utbildningsutbud inriktat i huvudsak mot sådana be-
hov. Vid dessa högskolor är förutsättningarna särskilt goda för utbyggd
forskningssamverkan med industri och näringsliv till följd av existeran-
de samarbete mellan högskolan och ett eller flera företag eller organisa-
tioner med kvalificerad verksamhet.
Regeringen vill stimulera en fortsatt positiv utveckling i denna rikt-
ning för att skapa slagkraftiga miljöer. För att finansiera respektive hög-
skolas andel i ett sådant långsiktigt forskningssamarbete föreslog rege-
ringen i forskningspropositionen att 40 miljoner kronor skulle avsättas.
Fördelningen av medlen kommer att göras senare under våren 1994 ef-
ter en bedömning av kvaliteten i den föreslagna verksamheten. Bedöm-
ningen görs av en särskild beredningsgrupp bestående av representanter
för forskningsråden samt Närings- och teknikutvecklingsverket (NU-
TEK).
5.4 Åtgärder för att höja kvaliteten
5.4.1 Ansvarsfördelningen mellan statsmakterna och lärosätena
Enligt högskolelagen (1992:1434, 1 kap. 4 §) skall verksamheten ”avpas-
sas så att en hög kvalitet nås, såväl i utbildningen som i forskningen och
det konstnärliga utvecklingsarbetet”.
Statsmakterna har ett övergripande ansvar för kvaliteten. Detta ansvar
omfattar såväl stöd och stimulans till alla lärosäten att utveckla sin
verksamhet som granskning av detta arbete. I 1993 års reform ingår föl-
jande fyra väsentliga instrument för detta:
★ Studenternas fria val av utbildning
Prop. 1993/94:177
31
★ Universitetens och högskolornas åtagande enligt respektive utbild-
ningsuppdrag att utarbeta och genomföra kvalitetsutvecklingspro-
gram
★ Inrättandet av Kanslersämbetet med uppgift att främja hög kvalitet
genom att dels stödja och stimulera, dels granska universitetens och
högskolornas verksamhet
★ Utformningen av kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet för
grundutbildning (Regeringens förslag presenteras i avsnitt 6.1)
Som framgår av såväl propositionen 1992/93:169 Högre utbildning för
ökad kompetens som Resursberedningens betänkande (SOU 1993:102)
Kvalitet och dynamik har varje universitet och högskola ett eget ansvar
för kvaliteten. I betänkandet framhålls särskilt att universitets- och hög-
skoleledningarna måste ta ett aktivt ansvar för kvaliteten i hela verksam-
heten och för de interna systemen för att säkra och utveckla denna.
Detta anses vara en förutsättning för att alla - studenter, lärare och öv-
rig personal - skall kunna ta sitt ansvar för kvaliteten.
Den slutliga avvägningen mellan olika typer av åtgärder görs således
av respektive lärosäte efter dialog med Kanslersämbetet. I det följande
beskrivs och motiveras de initiativ som regeringen tagit för att främja
kvalitetsutvecklingen i verksamheten.
5.4.2 Kvalitet i grundutbildningen
Utgångspunkten för alla kvalitetsförbättrande åtgärder är att den enskil-
de studenten måste ges möjlighet att ta ansvaret för sin utbildning - bå-
de för dess innehåll och för genomförandet av den. Samtidigt har uni-
versitetet eller högskolan ett ansvar för att ge studenterna det stöd de be-
höver för att kunna välja kurser och inriktningar, och för att kunna
tränga in i ämnesområdet på en vetenskaplig nivå.
En god högskoleutbildning kan beskrivas som en utbildning där stu-
dentens eget kunskapssökande står i centrum och där lärarinsatserna vä-
sentligen utgör ett stöd i den processen. Den lärande processen, dvs. stu-
dentens självständiga sökande efter kunskap om och inom ämnet, kan
antingen underlättas eller försvåras av
dels de pedagogiska former och andra yttre förutsättningar som lärosä-
tet erbjuder,
dels den studieorganisation och den kursstruktur som utgör den orga-
nisatoriska ramen för studierna.
Såväl studenter som lärare, forskare och övriga verksamma vid lärosä-
tet bör därför engageras i att utveckla och förnya ämneskunskaper, de
pedagogiska formerna och andra viktiga stödfunktioner som bibliotek,
lokaler och utrustning samt utbildningsprogram och kurser. Att moti-
vera varje student att - i enlighet med högskolelagens intentioner
(1993:1434, 1 kap. 9 §) - delta i ett ifrågasättande av etablerad kunskap,
givna förutsättningar och metoder är ett viktigt mål för varje universi-
tets och högskolas ansträngningar att förbättra kvaliteten inom grundut-
bildningen.
Prop. 1993/94:177
32
Införandet av den nya magisterexamen och dess krav på vetenskaplig
fördjupning och självständigt arbete om minst 20 poäng är ett exempel
på regeringens syn på den högre utbildningens mål.
Den nya högskoleförordningen och dess examensordning (1993:100,
senast ändr. 1994:37), som trädde i kraft den 1 juli 1993, lägger grunden
för studenternas möjlighet att friare välja kurser och kombinera dessa
till examina. Därmed avskaffades det av statsmakterna reglerade linje-
systemet. Om inte reformen i detta avseende skall stanna vid att de tidi-
gare linjerna döps om till program som inrättas av respektive lärosäte,
krävs fortlöpande, förutsättningslösa översyner och analyser av olika
studieorganisatoriska modeller.
Preliminära iakttagelser som gjorts inom ramen för Resursberedning-
ens uppföljning tyder på att studenternas förväntningar vad gäller valfri-
heten - också inom starkt yrkesinriktade utbildningar - är större än lä-
rosätenas förändringsbenägenhet. Även om införandet av den s.k. stu-
dentpengen i princip skall möjliggöra studenternas fria val, begränsas
dessa val av det faktiska utbudet. Att följa denna fråga är därmed en av
de viktigaste uppgifterna för den fristående reformuppföljningen som
nämndes inledningsvis i detta kapitel.
Regeringen anser att den pågående kraftiga utbyggnaden av grundut-
bildningen måste kompletteras med en satsning på kompetensen hos lä-
rarna. Med kompetens avses såväl vetenskaplig kompetens som pedago-
gisk skicklighet. För närvarande genomförs ett program för kompetens-
utveckling med hjälp av de särskilda treåriga resurstillskott som före-
slogs i proposition 1992/93:42 om förstärkning av den grundläggande
högskoleutbildningen m.m. (bet. 1992/93:UbU5, rskr. 1992/93:159). Dä-
ri ingår bl.a. satsningen för att öka tillgången på vetenskapligt meritera-
de lärare, på pedagogisk utbildning och annan kompetensutveckling för
lärare.
Även disputerade lärare behöver kontinuerligt utveckla sin kompe-
tens, bl.a. beroende på den snabba vetenskapliga utvecklingen. Med det-
ta resonemang följer att en forskarutbildning kan bli inaktuell om inte
individen med viss regelbundenhet ägnar sig åt fortsatt forskning inom
sitt vetenskapsområde. Lärare förväntas i huvudsak själva ta ansvar för
sin kompetensutveckling, men för att underlätta denna verksamhet
krävs att lärosätet erbjuder vissa yttre förutsättningar. Att säkerställa de
yttre ramarna för lärarnas ämnesmässiga och pedagogiska kompetensut-
veckling bör med andra ord vara en central del i varje lärosätes strategi
för ökad kvalitet inom både utbildning och forskning.
De nationella utvärderingar av utbildning - och forskning - som
Kanslersämbetet enligt sin instruktion skall låta genomföra kan anting-
en göras på eget initiativ eller på uppdrag av regeringen. Några specifi-
cerade regeringsuppdrag att utvärdera utbildningar som leder till en viss
examen har ännu inte givits. Däremot har regeringen erfarit att ämbetet
påbörjat planeringen för en utvärdering av lärarutbildningen i landet.
Denna utvärdering bedöms som särskilt intressant, då den ger möjlighet
till jämförelser av de olika studieorganisatoriska modeller för bl.a.
Prop. 1993/94:177
33
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 177
grundskollärarutbildningen som finns parallellt vid olika lärosäten.
Ämbetet bedriver också utvärderingar av enstaka ämnen, för närvaran-
de matematik, och som ett pilotprojekt ett helt universitet, nämligen det
i Umeå.
Av högskoleförordningen framgår dels vilka examina som får avläggas
inom grundutbildningen vid lärosäten med offentlig huvudman, dels
vilka av dessa lärosäten som har rätt att ufärda de olika examina. I en
särskild lag (1993:792) regleras enskilda utbildningsanordnares rätt att
utfärda examina. De ansökningar som fortlöpande kommer in till reger-
ingen om examensrätt för offentliga lärosäten och enskilda utbildnings-
anordnare bereds av Kanslersämbetet, som gör en helhetsbedömning av
utbildningsanordnarens förutsättningar att upprätthålla den kvalitet
som krävs för att en examensrätt skall kunna beviljas. Efter det att
Kanslersämbetet avgivit sin rekommendation fattar regeringen sitt be-
slut. Därvid fästs utomordentligt stor vikt vid Kanslersämbetets ställ-
ningstagande. Hittills har vissa av de mindre och medelstora högskolor-
na fått rätt att utfärda magisterexamen i vissa ämnen. Lunds universitet
har fått rätt att utfärda konstnärlig högskoleexamen i konst och design.
Vissa fristående teologiska seminarier har också tilldelats examensrättig-
heter.
Det bör dock med hänvisning till propositionen 1992/93:1 Frihet för
kvalitet framhållas ”att rätten att utfärda examina inte förusätts vara en
gång för alla given. Detta gäller även universitet och högskolor med fast
forskningsorganisation. Villkoret för att ett universitet eller en högskola
skall få behålla eller tilldelas den rätten skall vara att vederbörande er-
bjuder utbildningar som fyller de kvalitativa fordringarna.”.
5.4.3 Samband mellan utbildning och forskning
Ett nära samband mellan utbildning och forskning har varit grundläg-
gande för universitet i hela världen. I de europeiska universitetetens
Magna Charta som antogs i Bologna år 1988 anges följande: ”Undervis-
ningen och forskningen vid universiteten får inte skiljas om utbildning-
en skall kunna motsvara förändrade behov, samhällets krav och veten-
skapliga framsteg.”
Tidigare svenska universitets- och högskolereformer under 1960- och
1970-talen har dock medverkat till att successivt vidga klyftan mellan
dessa båda huvudverksamheter. De negativa effekterna därav under-
ströks i Högskoleutredningens huvudbetänkande (SOU 1992:1) Frihet,
Ansvar, Kompetens och av så gott som samtliga remissinstanser som ytt-
rade sig över detta.
I den nya högskolelagen (1 kap. 3 §) slås därför fast att ”verksamheten
skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och ut-
bildning”.
Det bör dock i detta sammanhang erinras om det resonemang som
fördes i proposition 1992/93:1 Frihet för kvalitet om att högskoleutbild-
ning - i varierande utsträckning - vilar såväl på vetenskaplig eller
Prop. 1993/94:177
34
konstnärlig grund som på beprövad erfarenhet. Detta förhållande illu- Prop. 1993/94:177
strerades med nedanstående figur:
Traditionella
akademiska
ämnesstudier
Praktiska
yrkesutbildningar
Detta resonemang ledde till formuleringen av högskolelagens 1 kap.
2 § om de statliga universitetens och högskolornas uppgifter. Med detta
sätt att ange lärosätenas uppgift understryks att inom det breda begrep-
pet högre utbildning och forskning ryms verksamhet med mycket olika
inriktning och krav. Formerna och villkoren för verksamhetens bedri-
vande måste därför tillåtas variera inom vida ramar. Det eftersträvade
nära sambandet mellan forskning och utbildning gäller därmed endast
de delar av den högre utbildningen där ett sådant samband är relevant.
Förutom de konstnärliga utbildningarna kan vissa delar av lärarutbild-
ningarna och yrkesteknisk högskoleutbildning utgöra exempel på ut-
bildningar där det nära sambandet med forskning inte är relevant.
Det önskade sambandet mellan utbildning och forskning tar sig i
1993 års reform det mest konkreta uttrycket i att det i högskoleförord-
ningen anges att fakultetsnämnden normalt bör vara det gemensamma
beslutsorganet för grundutbildning samt forskning och forskarutbild-
ning.
En rad andra åtgärder för att tillgodose högskolelagens samband kan
bl.a. återfinnas i flera lärosätens kvalitetsutvecklingsprogram. Som rele-
vanta indikationer på ett sådant samband anges där t.ex. andelen forsk-
arutbildade lärare, andelen lärare som samtidigt är aktiva forskare samt
andelen forskare som engagerar sig i grundutbildningen. I samtliga des-
sa fall anses en hög andel bidra till att sannolikheten ökar för att kurs-
innehåll skall vara relaterat till aktuell forskning och därmed vara av
hög kvalitet. Att detta dock inte kan tillämpas på all utbildning följer av
det ovan förda resonemanget om graden av vetenskaplig respektive be-
prövad erfarenhet som grund för utbildningen.
Det eftersträvade sambandet mellan utbildning och forskning har of-
tast kommit att uppfattas just som krav på forskningsanknytning av
grundutbildningen för utbildningens skull. Förhållandet mellan dessa
huvudverksamheter bör emellertid beskrivas som symbiotiskt. Högsko-
leutbildade studenter är nämligen det viktigaste och effektivaste medlet
för att sprida ny kunskap och nya forskningsrön ut i samhället. Dessut-
om underlättas rekryteringen av nya doktorander och forskare av ett
35
gott samband. Högskoleutredningen pekade slutligen på att kontakten
mellan studenter och forskare också erbjuder stimulans för båda parter.
Betydelsen av de äldre och erfarnare lärarna - t.ex. professorerna - som
förebild ansågs ofta ha underskattats i Sverige, liksom stimulansen för
den äldre läraren och forskaren att diskutera sina teorier och rön med
unga studenter (SOU 1992:1 s. 89).
För att stärka sambandet mellan utbildning och forskning vid de
mindre och medelstora högskolorna föreslog regeringen i 1993 års
forskningsproposition att medel skulle avsättas till stöd för nätverk för
forskning och forskarutbildning mellan en eller flera mindre och me-
delstora högskolor och ett eller flera universitet och högskolor med fas-
ta forskningsresurser. Samtliga medel som anvisades för treårsperioden
fördelas innevarande budgetår på grundval av ansökningar från högsko-
lorna och utifrån de prioriteringar mellan de föreslagna nätverken som
gjorts av en beredningsgrupp inom Utbildningsdepartementet bestående
av representanter för forskningsråden samt NUTEK.
5.4.4 Genomförande av tiopunktsprogrammet for jämställdhet
Ett framgångsrikt jämställdhetsarbete har stor betydelse för kvaliteten i
verksamheten, inte minst när det gäller möjligheterna att rekrytera till-
räckligt kvalificerade studenter till såväl grundläggande utbildning som
forskarutbildning, och i förlängningen därmed även till lärartjänster.
Inom forskningen kan kvinnors erfarenheter och andra perspektiv leda
till nya problemformuleringar och därmed till ny kunskap. I 1993 års
forskningsproposition presenterade därför regeringen ett tiopunktspro-
gram för jämställdhet, vilket nu håller på att förverkligas.
★ För att stimulera till en fördjupad analys och ett ökat engagemang
inom olika delar av utbildnings- och forskningssystemet höll utbild-
ningsministern i juni 1993 ett seminarium med kvinnliga professo-
rer. Ett huvudtema var inflytande över beslutsprocessen inom uni-
versiteten och från många håll framhölls vikten av att antalet kvinn-
liga dekaner och prefekter ökar.
★ De särskilda medel som inför budgetåret 1993/94 har anvisats för
jämställdhetsfrämjande åtgärder på olika nivåer inom universitet
och högskolor har fördelats av Rådet för grundläggande högskoleut-
bildning respektive av regeringen. Inom grundutbildningen har me-
del anslagits till ett antal universitet och högskolor för att starta för-
söksutbildning för kvinnliga och manliga studenter inom såväl civil-
ingenjörs- som ingenjörsutbildning enligt nya utbildningsplaner. Vi-
dare har regeringen fördelat närmare 7 miljoner kronor för ett stort
antal olikartade åtgärder med jämställdhetsfrämjande syfte, bl.a.
kvinnliga gästprofessurer, vid universitet och högskolor.
★ Det nya nationella jämställdhetspriset har utdelats för första gången
till nätverket/projektet Kvinnliga läkares köns- och yrkesroll i den me-
dicinska grundutbildningen.
★ En kartläggning och utvärdering av hittills genomförda jämställd-
hetsprojekt vid universitet och högskolor kommer att presenteras
Prop. 1993/94:177
36
under våren. Regeringen avser att senare återkomma till riksdagen
med slutsatserna av utvärderingen.
Tiopunktsprogrammet skall ses som en extra stimulans till det jäm-
ställdhetsarbete som bedrivs av universitet och högskolor. Ansvaret för
att främja jämställdhet på alla nivåer och inom alla delar av verksamhe-
ten åvilar de enskilda lärosätena.
Det pågår förändringar mot ökad jämställdhet, men utvecklingen är
långsam. Inom forskarutbildningen har antalet kvinnor ökat. Under pe-
rioden 1987/88-1992/93 ökade deras andel bland de antagna från 32
procent till 38 procent. Under samma tid har enligt preliminära uppgif-
ter andelen kvinnor bland de nyexaminerade doktorerna ökat från 24
procent till 30 procent. För att på sikt väsentligt öka andelen kvinnliga
professorer krävs att universitet och högskolor aktivt underlättar kvin-
nors karriärmöjligheter inom forskningen.
På initiativ av den särskilda arbetsgruppen för jämställdhet inom hög-
re utbildning och forskning, JÄST-gruppen, har rapporten Kvinnor och
män inom lärarkåren vid universitet och högskolor tagits fram. Av rap-
porten framgår att under femårsperioden 1987-1992 ökade andelen
kvinnliga professorer från 5 till 6 procent, andelen kvinnliga högskole-
lektorer från 17 till 20 procent och andelen kvinnliga forskarassistenter
från 23 till 25 procent.
En viktig skillnad mellan kvinnor och män, särskilt inom vissa fakul-
teter, är att kvinnor är äldre när de påbörjar den universitetskarriär
som bygger på doktorsexamen. Kvinnliga forskarassistenter är i genom-
snitt betydligt äldre än de manliga. Detta sammanhänger med att me-
dianåldern vid doktorsexamen är högre för kvinnor än för män (38,5 år
mot 35,5 år för samtliga fakulteter sammantagna). Skillnaderna mellan
könen härvidlag är markant störst vid samhällsvetenskaplig fakultet.
Inom grundutbildningen är kvinnor allmänt sett väl representerade,
men huvuddelen återfinns i de kvinnodominerade utbildningarna som
leder till anställning inom den offentliga sektorn, t.ex. vårdutbildningar
och lärarutbildningar. Merparten av kvinnorna med högskoleutbildning
är anställda inom offentlig verksamhet, medan de med kortare utbild-
ning framför allt återfinns i den privata sektorn.
Kvinnorna utgör således en hittills dåligt utnyttjad potential för det
svenska näringslivet och den privata tjänstesektorn. Ett viktigt led i an-
strängningarna att öka kompetensen hos arbetskraften i näringslivet är
därför att höja andelen högskoleutbildade kvinnor där. Detta är angelä-
get inte minst sett i ett internationellt konkurrensperspektiv. Samtidigt
är en sådan förändring positiv från jämställdhetssynpunkt.
Den strukturomvandling som nu sker på den svenska arbetsmarkna-
den och den ökade internationaliseringen kommer att innebära att ar-
betstillfällen försvinner inom traditionella kvinnoyrken, samtidigt som
möjligheter öppnar sig på nya fält. I vissa avseenden har kvinnor sär-
skilda möjligheter att göra sig gällande på den framtida arbetsmarkna-
den, t.ex. i kraft av goda språkkunskaper förenade med ekonomisk eller
Prop. 1993/94:177
37
juridisk kompetens. Det är därför viktigt att kvinnor breddar sitt yrkes-
val och söker sig till utbildningar som ger förutsättningar härför.
5.4.5 Utvecklingsprogram för akademiskt ledarskap
Det stora ansvar som nu läggs på universitet och högskolor ställer nya
och ökade krav på ledningarna vid lärosätena. Den viktigaste uppgiften
för styrelser och rektorer är att svara för den långsiktiga, strategiska pla-
neringen. Denna planering måste utgå från frihet för studenterna i de-
ras utbildningsval. Det är ledningens ansvar att med utgångspunkt i
statsmakternas resurstilldelningssystem själv utforma de interna princi-
perna för resursfördelning på ett sådant sätt att kvaliteten i verksamhe-
ten säkras och utvecklas samtidigt som allt fler studenter, doktorander
och forskare ges möjligheter att göra goda prestationer. Som stöd för att
åstadkomma detta måste en ändamålsenlig intern beslutsstruktur ska-
pas, nya ekonomiadministrativa rutiner införas samt effektiva former
för uppföljning av verksamhet och kostnader etableras.
Den överordnade uppgiften måste vara att skapa ett universitet eller
en högskola med gott rykte när det gäller kvalitet och omsorg om sina
studenter, så att man blir attraktiv för studenter och lärare och kan stå
sig väl i en framtida konkurrens med svenska och utländska lärosäten.
För att stärka ledningskompetensen har Utbildningsdepartementet ta-
git initiativ till ett utvecklingsprogram för akademiskt ledarskap, inom
vilket fem seminarier genomförts hittills. Vid dessa seminarier, som i
första hand vänt sig till samtliga rektorer och förvaltningschefer, har så-
väl internationella erfarenheter som svenska erfarenheter från andra
samhällssektorer redovisats. Insatserna syftar till att förankra och vida-
reutveckla ledningsstrategier, klargöra ledningens roll och ansvar samt
att ge kunskap om instrument, metoder och arbetssätt både i plane-
ringsprocessen och vid hanterandet av radikala förändringar i verksam-
heten. Därutöver är avsikten att skapa nätverk, också till ledare inom
övriga sektorer i samhället.
Ett viktigt led i utvecklingen av ledarskapet inom universitet och hög-
skolor är att bättre ta till vara kvinnors kompetens.
Den nya situationen ger ledningar på olika nivåer en förändrad roll,
som är svår att kombinera med den andra uttalade ledningsprincipen
för universitet och högskolor, nämligen den traditionella kollegiala mo-
dellen för beslutsfattande. Utan värdering kan konstateras att ledningar-
na vid universiteten sannolikt möter större problem när det gäller kol-
legors attityder än ledningar vid mindre högskolor, som i detta avseende
har en mer hanterlig uppgift. Regeringen vill understryka att den kolle-
giala beslutstraditionen inte får tillåtas motverka en angelägen utveck-
ling mot ett tydligt ledarskap för universitetet eller högskolan i dess hel-
het.
Prop. 1993/94:177
38
5.5 Nya resurstilldelningssystem för grundutbildning
samt forskning och forskarutbildning
5.5.1 Incitament infors
Principerna för de båda nationella resurstilldelningssystem som skall ge
incitament till mer och bättre verksamhet godkändes av riksdagen hös-
ten 1992. Förslag till utformning har fortlöpande lagts fram av Resurs-
beredningen.
5.5.2 Tredelat system för grundutbildning
För grundläggande högskoleutbildning införs ett nytt, tredelat resurstill-
delningssystem successivt under innevarande treårsperiod. Fr.o.m. den
1 juli 1993 erhåller således universitet och högskolor ersättning i förhål-
lande till antalet registrerade studenter - studentpeng - och deras pre-
stationer. I 1994 års budgetproposition föreslås att studentpengen för re-
spektive utbildningsområde fr.o.m. den 1 juli skall inkludera en s.k. hy-
respeng. Vidare föreslås en justering av respektive studentpeng så att
denna även skall inkludera resurser för anskaffning av inredning och
utrustning. Senare i denna proposition (avsnitt 6.1) kommer ytterligare
ändringar att föreslås införas. Dels lämnas förslag till utformning av
kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet, dels presenteras en modell
för tilldelning av resurser till högre konstnärliga och idrottsliga utbild-
ningar. Denna modell innebär att tilldelningen till dessa utbildningar
kommer att ske efter samma principer som för övriga utbildningsområ-
den. Därmed föreligger alla delar av resurstilldelningssystemet för
grundutbildning, vilket kommer att kunna tillämpas i sin helhet fr.o.m.
nästa treårsperiod. De förväntade effekterna av det nya systemet kan
sammanfattas i följande punkter.
★ Då lärosätenas resurstilldelning görs direkt beroende av antalet regi-
strerade studenter och deras studieresultat och inte som tidigare av
planerad verksamhet kommer 5-10 procent fler studenter att kunna
utbildas till samma kostnad utan att kvaliteten i verksamheten på-
verkas negativt.
★ Studentpengen gör det nödvändigt för varje lärosäte att erbjuda så-
dan utbildning som kan rekrytera studenter och få dem att stanna
kvar på lärosätet.
★ Prestationsersättningen leder till att lärarstödet utformas på ett så-
dant sätt att studenterna ges rimliga förutsättningar att vara fram-
gångsrika i sina studier.
★ Förutom de övervägande positiva effekter som dessa båda incitament
på lång sikt förväntas ha för kvaliteten i utbildningen, ger kvalitets-
premien lärosätena direkt stimulans att systematiskt utveckla kvalite-
ten i verksamheten.
★ De enhetliga per capitaersättningarna som innehåller samtliga resur-
ser ger alla lärosäten samma ekonomiska förutsättningar för likartad
utbildning, vilket gör systemet rättvist och förutsägbart.
Prop. 1993/94:177
39
Den tidigare nämnda utvärderingen av reformen kommer att kunna
ge en bild av utvecklingen under den första treårsperioden. I avvaktan
på utredarens iakttagelser kommer Resursberedningen inom ramen för
sin uppföljning av resurstilldelningssystemet att avge ett delbetänkande
senare i vår om de hittillsvarande tendenserna och framför allt om in-
ställningen till systemets olika delar. Redan nu kan dock konstateras att
införandet av det nya systemet har lett till en konstruktiv och livlig de-
batt om utbud av olika typer av kurser, studieorganisation, rimliga kva-
litetskrav och framför allt hur studenternas önskemål skall kunna mö-
tas. Under det senaste året har grundutbildningen uppenbarligen kom-
mit att betraktas som mer betydelsefull än tidigare. Den ägnas därmed
också större uppmärksamhet.
5.5.3 Resultatrelaterad tilldelning till forskning och forskarutbildning
Via fakultetsanslagen anslås resurser för forskning och forskarutbild-
ning direkt till universitet och högskolor. För forskningen, men även i
avsevärd utsträckning för forskarutbildningen, erhåller lärosätena därut-
över resurser från externa finansiärer, bl.a. forskningsråden. De nuva-
rande fakultetsanslagens storlek är resultatet av en lång följd forsknings-
politiska beslut. Inte annat än översiktligt har dessa inneburit en samlad
bedömning av resurserna i relation till uppnådda resultat inom de olika
fakulteterna.
Resursberedningen har därför haft i uppgift att analysera hur resurs-
tilldelningen till forskning och forskarutbildning till någon del skall
kunna relateras till prestationsmått. En sådan analys och ett därpå base-
rat förslag presenterades i Resursberedningens betänkande (SOU
1993:102) Kvalitet och dynamik i november 1993. Regeringens ställ-
ningstagande till beredningens förslag framgår av avsnitt 6.1.
Prop. 1993/94:177
6 Inför ett nytt sekel
6.1 Kapacitets- och strukturförändringar
Kunskap och kompetens får allt större betydelse för sysselsättning och
välstånd.
Under de senaste decennierna har Sveriges konkurrensläge försämrats
när det gäller arbetskraftens kompetens. Jämförbara länder uppvisar
t.ex. klara försteg i fråga om arbetskraftens kompetens i allmänhet. Sve-
riges ekonomiska potential mätt som tillgång till s.k. humankapital har
minskat.
40
Prop. 1993/94:177
Den långsiktiga kunskapsnivån
Sverige måste ha en hög kunskapsnivå och förmåga att organisera och
utnyttja denna kunskap om det skall vara möjligt att klara de höga am-
bitioner som det svenska samhället har. Allt talar också för att Sverige
skulle kunna vara en kunskapsmässigt ledande nation. Den folkliga
bildningen och läskunnigheten har lång tradition, forskningen är såväl
kvantitativt som kvalitativt stark, viktiga industrier leder utvecklingen
inom sina respektive områden, osv.
När det gäller gymnasieutbildade motsvarar Sveriges situation genom-
snittet för OECD-länderna. Däremot har länder som USA och Tysk-
land ett betydande försprång framför Sverige. I dessa länder har närma-
re nio av tio personer i arbetskraften en utbildning motsvarande minst
gymnasienivå. Med nuvarande utbildningskapacitet kommer en sådan
nivå att uppnås i Sverige först om 15-20 år.
För de eftergymnasiala utbildningarna är situationen, trots de senaste
årens utbyggnad, allvarligare. Följande diagram belyser i ett 25-årspers-
pektiv den svenska arbetskraftens kunskapsnivå i relation till omvärl-
dens.
Andelen av arbetskraften i åldern 20-64 år med kortare eftergymnasial utbild-
ning (enligt OECD-material)
41
Andel av arbetskraften i åldern 20-64 år med minst treårig eftergymnasial ut- Prop. 1993/94:177
bildning (enligt OECD-material)
Såväl ifråga om kortare som - och framför allt - i fråga om längre ef-
tergymnasiala utbildningar släpar alltså Sverige efter viktiga konkur-
rentländer. Situationen långsiktigt har emellertid förbättrats jämfört
med hur kompetensnivån i arbetskraften skulle ha utvecklats om de se-
naste tre årens utbyggnad, av framför allt den högre utbildningen, inte
kommit till stånd. Med den andel studenter i högre utbildning som gäll-
de före höstterminen 1991 skulle arbetskraftens kompetens, mätt som
andel personer i arbetskraften med längre akademisk utbildning, ha
sjunkit efter sekelskiftet.
De uppgifter som har redovisats kan inte enkelt översättas i exakta ut-
bildningstal för olika utbildningar. Villkoren såväl i Sverige som i om-
världen förändras ständigt. Sveriges långsiktiga konkurrenskraft kan
emellertid knappast hävdas utan en kunskapsnivå som är högre än da-
gens.
En utveckling av ovan beskrivet slag är därmed oförenlig med Sveri-
ges långsiktiga intressen. Regeringens bedömning är därför att investe-
ringarna i kunskapsutveckling och kompetens på den eftergymnasiala
nivån ytterligare måste förstärkas. I det följande beskriver regeringen
villkoren och formerna för denna utveckling.
Expansionens förutsättningar
1970- och 80-talens underlåtelser har försämrat de strukturella förut-
sättningarna att snabbt nå den högre kunskapsnivå som är ytterst ange-
lägen. Att Sverige inte genomförde den utbyggnad av den högre utbild-
ningen som andra länder genomförde under denna tid är det viktigaste
42
exemplet härpå. Ett annat exempel är att det råder brist på utbildnings- Prop. 1993/94:177
former som kombinerar teoretisk skolning och företagsskolning för att
säkerställa tillgången på yrkesskickliga medarbetare. Ett tredje exempel
är de påtagliga rekryteringsproblemen till naturvetenskapliga och tek-
niska utbildningar som gradvis uppstått. Universitet och högskolor är
hårt ansträngda för att klara regeringens nuvarande snabba utbyggnads-
program av den akademiska utbildningen. Det finns brister inte minst i
fråga om tillgången på lärare med doktorsexamen. Därmed begränsas
starkt möjligheterna att nu bygga ut den högre utbildningen ytterligare
med bibehållen hög kvalitet. Såväl regeringen som riksdagen har tidiga-
re slagit fast att i princip all akademisk utbildning skall förmedlas av
disputerade lärare.
Nedanstående tabell belyser rekryteringsläget när det gäller vetenskap-
ligt kvalificerade lärare vid universitet och högskolor.
Tabell 5.1: Beräknat nyrekryteringsbehov av lärare år 1995
Antal Procent av antalet doktorsexamina
om alla skall vara med nuvarande
forskarutbildade andel med
forskarutb.
|
Humaniora |
118 |
107 |
63 |
|
Samhällsvetenskap |
60 |
46 |
20 |
|
Naturvetenskap |
149 |
47 |
31 |
|
Teknik |
128 |
73 |
32 |
Problemen att rekrytera lärare för den grundläggande utbildningen
kommer att förbli stora under de närmaste åren. Orsaken till detta är
expansionen av forskning genom bl.a. de strategiska fondernas finansie-
ring, konjunkturuppgång och ökande benägenhet att rekrytera forskar-
utbildad personal på arbetsmarknaden utanför universiteten. Den nu
inledda utbyggnaden av forskarutbildningen kommer sannolikt att för-
bättra läget kring sekelskiftet.
Det finns således kvalitativa hinder som måste övervinnas för att nå
en långsiktigt acceptabel utbildningsnivå. Hänsyn härtill måste enligt re-
geringens mening tas vid en bedömning av den praktiskt möjliga ut-
byggnadstakten.
Starka skäl talar för att nu ge prioritet åt mer praktiskt inriktade, kor-
tare eftergymnasiala utbildningar vid sidan av universitets- och högsko-
lesystemet. Sådana utbildningar kan vara av mycket varierande slag.
Särskilt betydelsefullt är det emellertid att stimulera tekniskt inriktade
utbildningar där teori och företagspraktik blandas. En förebild finns i
det trainee-system som regeringen aviserat i budgetpropositionen (prop.
1993/94:100 bil. 9 s. 15).
Beträffande de längre akademiska eftergymnasiala utbildningarna krä-
ver tidslogik och kvalitetskrav att den påbörjade utbyggnaden först full-
följs. Det är främst tillgången på kvalificerade lärare som sätter restrik-
tioner för en snabbare expansion.
43
Sådan högre utbildning bör därför inte byggas ut ytterligare förrän Prop. 1993/94:177
mot slutet av 1990-talet. Då bör det finnas möjligheter att med iaktta-
gande av höga kvalitetskrav påbörja en expansion som får sitt fulla ge-
nomslag på andra sidan år 2000.
Regeringen anger nedan formerna och inriktningen på dessa satsning-
ar.
6.1.1 Utbyggnad av eftergymnasial utbildning
Regeringens förslag: Insatser skall göras för att öka utbildnings-
kapaciteten så att den motsvarar 20 000 fler helårsstuderande
på eftergymnasial nivå. Huvuddelen skall avse kvalifierad yrkes-
utbildning. Längre högskoleutbildning prioriteras i en andra
etapp.
Skälen för regeringens förslag: Jämfört med många andra länder ge-
nomgår en relativt låg andel av en svensk ungdomskull eftergymnasial
utbildning. Svenska studerande tenderar också att påbörja utbildningen
vid en högre ålder än vad som är fallet utomlands. Dessa två faktorer
samverkar till en alltför låg utbildningsnivå hos den svenska arbetskraf-
ten.
En successiv utbyggnad av den eftergymnasiala utbildningen bör ge-
nomföras, med målet att erbjuda åtminstone ytterligare 20 000 platser
under 1990-talets andra hälft. Utbyggnaden bör omfatta främst efter-
gymnasiala utbildningar utanför universitet och högskolor, företrädesvis
i samverkan med näringslivet.
Mot 1990-talets slut bör en ny expansionsfas för den akademiska ut-
bildningen inledas. Erfarenheterna av de senaste årens utbyggnad av
den akademiska utbildningen visar att utbildningssystemet kräver en av-
sevärd resursförstärkning för att kunna genomföra en expansion med
god kvalitet. Den utbyggnad som nu skett gör dessutom en ny lika
snabb utbyggnad omöjlig att klara. Kvaliteten kräver en rimlig utbygg-
nadstakt.
De ytterligare ekonomiska resurser som krävs för utbyggnaden av yr-
kesinriktad eftergymnasial utbildning kan tillföras genom att behovet av
reguljära arbetsmarknadsinsatser minskar i motsvarande mån.
Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning i nya former
Regeringens bedömning: Den kvalificerade eftergymnasiala yr-
kesutbildningen bör ges nya former. Teoretisk utbildning till-
sammans med yrkespraktik stimuleras. En särskild statsbidrags-
form införs.
Skälen för regeringens bedömning: Nya yrken tillkommer och gamla
försvinner i en allt snabbare takt. Också innehållet i yrkena förändras
44
allt snabbare. Samtidigt ökar specialiseringsgraden i många yrken. Av Prop. 1993/94:177
dessa anledningar kommer behovet av kvalificerade yrkesutbildningar
på god teoretisk grund att öka. Även på eftergymnasial nivå behövs ut-
bildningar med praktiska inslag som ger yrkeskompetens eller speciali-
sering inom yrken.
I skriften ”Teknisk kompetens för framtidens företag” redovisar Sven-
ska arbetsgivareföreningen (SAF) i samarbete med ett antal medlemsför-
bund sin syn på utvecklingen av arbetslivet och behoven av utbildning
på det tekniska området. Man pekar bl.a. på den snabba förändringen
av arbetets organisation där den traditionella indelningen i arbetare och
tjänstemän försvinner. Vidare efterlyses en mera yrkesinriktad utbild-
ning och en större medverkan av företagen. Det understryks att detta
t.ex. kan ske i form av entreprenader, företagsskolor, branschskolor och
fristående tekniska institut.
Behovet av kvalificerad yrkesutbildning gäller i betydande utsträck-
ning också utanför det tekniska området. Det finns ett mycket skiftande
utbildningsbehov av detta slag som borde kunna tillgodoses av en rad
olika typer av utbildningsanordnare.
Vad som här sagts gäller inte enbart ungdomsutbildningar. Många re-
dan yrkesverksamma behöver dessutom utbildning på eftergymnasial
nivå för att komplettera eller fördjupa sin kompetens. Relativt korta ut-
bildningar, som integrerar teori och praktik, kan fylla en viktig funk-
tion för att möta detta behov. En avgränsning mot såväl ungdomsutbild-
ning som personalutbildning i företagen måste emellertid göras.
Internationellt sett har Sverige varit framgångsrikt när det gäller korta
eftergymnasiala utbildningar inom universitet och högskolor. Framför
allt har dessa vunnit en snabb acceptans både bland studenter och ar-
betsgivare jämfört med andra länder.
De utbildningar som nu behöver ges förbättrade möjligheter är av ett
annat slag, mera inriktade på det kvalificerade yrkeskunnandet. För att
möta morgondagens behov av yrkeskunnande behövs utbildning, som
inte är akademisk i traditionell mening, men som är mer kvalificerad
än yrkesutbildningen i gymnasieskolan. En slutsats som kan dras av
SAF-undersökningen är att det behövs flexiblare utbildningsformer än
de nuvarande samt ökade möjligheter till varvad teoretisk/praktisk ut-
bildning.
Den utbildning det här är fråga om förekommer till en del redan i
dag inom utbildningsväsendet, t.ex. som påbyggnadsutbildning inom
kommunal vuxenutbildning (komvux).
Det finns i dag ett mycket stort antal specialkurser, högre specialkur-
ser och s.k. påbyggnadsutbildningar (inklusive f.d. särskilda yrkesinrik-
tade kurser). Specialkurser får anordnas enligt nu gällande regler t.o.m
läsåret 1994/95. Avsikten är att nya eller aktualiserade kursplaner för
påbyggnadsutbildningar inom komvux skall föreligga i god tid före läså-
ret 1994/95. Regeringen har informerat riksdagen om denna fråga i bud-
getpropositionen (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 27).
45
Beredning pågår inom Utbildningsdepartementet och Skolverket av
denna fråga. Inriktningen är att nuvarande kurser skall ersättas enligt
följande:
- Yrkesinriktade kurser inom programmen i gymnasieskolan kan er-
sätta vissa kurser. Dessa kan då också anordnas inom komvux. Merpar-
ten av de särskilda yrkesinriktade kurserna inom komvux tillhör denna
kategori.
- Kurser som har vissa förkunskaps- och ålderskrav och/eller är kopp-
lade till vissa myndighetskrav t.ex. yrkesförare. Kurserna bygger ofta på
grundskolan men återfinns inte inom gymnasieskolans program. Dessa
kurser skall vara komvuxkurser.
- Egentliga påbyggnadsutbildningar som är relativt korta eftergymna-
siala yrkesutbildningar, 1-3 terminer. Nu gällande krav på en påbygg-
nadsutbildning är att den antingen skall leda till ett nytt yrke eller till
en höjning av nivån i det yrke man har. De anordnas i huvudsak inom
områdena ekonomi, teknik och omvårdnad.
Bland de här beskrivna utbildningarna tillhör den sistnämnda katego-
rin sådana utbildningar som skulle kunna vinna på att utvecklas i en ny
form, i enlighet med vad regeringen anfört ovan.
Regeringens bedömning är att det inom det nuvarande offentliga ut-
bildningsväsendet, med sin relativt fasta organisatoriska struktur, inte
finns tillräckliga förutsättningar att stimulera sådan yrkesutbildning
som kräver en hög grad av specialisering eller där behovet av snabba
omställningar är stort. Företagen måste också engageras ekonomiskt och
pedagogiskt i utformning och genomförande av den typ av kvalificerad
yrkesutbildning som uppenbarligen kommer att behövas.
En arbetsmarknad där många kommer att byta yrke flera gånger un-
der sitt liv förutsätter en god teoretisk grund inte minst som bas för
kontinuerligt lärande. Samtidigt kommer de yrkesspecifika kompe-
tenskraven att skärpas. Att tillgodose båda dessa behov och bringa dem i
samklang med varandra ställer särskilda krav på ett flexibelt utbild-
ningsutbud. Det talar för att många olika typer av utbildningsanordnare
tas i anspråk.
Det ankommer på statsmakterna att tillskapa en struktur som gör det
möjligt att tillgodose de framväxande utbildningsbehoven vad gäller
kvalificerad yrkesutbildning samt stimulera sådan utbildning av god
kvalitet. De instrument som i första hand kommer ifråga är organisato-
riska och ekonomiska.
För en utbyggnad av kvalificerad yrkesutbildning krävs enligt rege-
ringens bedömning följande:
* Flexibla utbildningsanordnare med god överblick över arbetsmark-
nadens behov. Därför behövs flera aktörer än dagens, som främst är
kommuner samt universitet och högskolor. De skall kunna identi-
fiera efterfrågan och på ett smidigt sätt tillgodose denna. Företagen
bör kunna spela en viktig roll som förnyare. Det utesluter inte att
befintliga organisationer med särskilda förutsättningar bör kunna
medverka i denna typ av utbildning.
Prop. 1993/94:177
46
* En statlig organisation med uppgift att stimulera kvalificerade yrkes- Prop. 1993/94:177
utbildningar, bedöma utbildningens kvalitet och förutsättningar för
statlig finansiering och studiestöd. I organisationens uppgifter bör
ingå att göra nödvändiga prioriteringar.
★ Förstärkta statliga resurser.
Den här beskrivna formen för att utveckla eftergymnasiala utbild-
ningar har sammanfattningsvis de bästa förutsättningarna att tillgodose
ett föränderligt arbetsmarknadsbehov. Påbyggnadsutbildningar kan sam-
tidigt inpassas i en naturlig struktur. Genom denna kan till sist också
studiemedelsrättigheter ges en bas som stärker den enskildes rättssäker-
het.
Regeringen kommer snarast att tillsätta en särskild utredare med upp-
gift att skyndsamt utarbeta detaljerna för en struktur och organisation
för att möta arbetsmarknadens behov av kvalificerad eftergymnasial yr-
kesutbildning. I uppdraget kommer också att ingå att bedöma villkoren
för de nuvarande påbyggnadsutbildningarna så att de även fortsättnings-
vis kan anordnas inom kommunen. Uppdraget omfattar vidare att vär-
dera erfarenheterna från den försöksverksamhet med kunskapscentra
som Utbildningsdepartementet följt genom en särskild arbetsgrupp.
Universitet och högskolor - utbyggnad och profilering
Inledning
Den högre utbildningen har de senaste åren byggts ut med cirka 30 pro-
cent. Det är en snabbare utbyggnad än i något annat land under senare
tid. Som regeringen tidigare framhållit är en fortsatt utbyggnad av den
längre akademiska utbildningen nödvändig för att Sveriges långsiktiga
konkurrensförmåga skall kunna hävdas. Framför allt gäller det utbild-
ningar på kandidatnivå och däröver. Regeringen har inledningsvis redo-
visat detta behov i ett tidsperspektiv.
Ökad satsning vid universitet och högskolor
Regeringens forslag: Utbildningen vid universitet och högskolor
skall byggas ut ytterligare med början i slutet av 1990-talet. Sär-
skild vikt skall därvid läggas vid längre utbildningar. Universitet
och högskolor får delvis nya uppgifter. Forskningen vid de
mindre och medelstora högskolorna får en nisch- och nätverks-
struktur.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens bedömning är att det är
nödvändigt att öka utbildningskapaciteten vid universitet och högskolor
även efter det att den nu pågående utbyggnaden fullföljts. Särskild vikt
behöver läggas vid längre utbildningar.
Med hänsyn till den påfrestning de senaste årens utbyggnad inneburit
för universiteten och högskolorna måste emellertid tid nu ges för kvali-
47
tativ konsolidering. Först när framför allt lärartillgången förbättrats kan Prop. 1993/94:177
en ny utbyggnadsetapp komma ifråga. En expansion av den högre ut-
bildningen aktualiserar också viktiga struktruella frågor vad gäller uni-
versitetens och högskolornas uppgifter såväl inom grundutbildningen
som forskningen.
Sverige har i dag sex universitet, två tekniska högskolor, Karolinska
institutet, Handelshögskolan i Stockholm samt en teknisk fakultet inom
Högskolan i Luleå som centra för avancerad forskning och forskarut-
bildning. Femton mindre och medelstora högskolor bedriver utbildning
av varierande bredd och djup samt viss forskning. I Stockholm finns vi-
dare åtta specialhögskolor för konst samt idrott. Sveriges lantbruksuni-
versitet bedriver såväl grundutbildning som forskning.
Flera universitet har idag nått en betydande storlek med 20-30 000
studenter. De bör inte i någon betydande utsträckning expandera ytter-
ligare. En tyngdpunktsförskjutning torde på sikt ske så att universitet
och fackhögskolor koncentrerar sig på längre akademiska utbildningar
och på forskarutbildning.
Frågan är mot denna bakgrund hur den långsiktiga förstärkningen av
den högre utbildningen skall ske. Svaret på frågan kräver även en be-
dömning av hur den avancerade forskningen skall kunna ges bästa möj-
liga utvecklingsförutsättningar, samt hur relationerna mellan grundut-
bildningen och forskningen skall kunna upprätthållas.
Det är knappast rimligt att antalet studenter vid ett universitet i en
sammanhållen organisation överstiger 30 000. Större lärosäten skulle
kunna riskera att förlora sin identitet och kunna få svårigheter att upp-
rätthålla sin roll som avancerade forskningscentra. De mindre och me-
delstora högskolorna bör därför ta på sig ökade uppgifter inom grund-
utbildningen. En utveckling i denna riktning skisseras av Vetenskaps-
akademien i en rapport - (Ds 1993:92) Vetenskapsakademiens syn på
kunskap och kompetens inför 2000-talet - inom ramen för arbetet med
Agenda 2000.
Dagens mindre och medelstora högskolor har mycket olika karaktär.
Några av dem har utvecklat intressanta profiler, framförallt tillsammans
med det lokala och regionala näringslivet. Andra har en större utbild-
ningsvolym och därmed en större bredd i utbildningsutbud och forsk-
nignsverksamhet. Ett större uppdrag inom grundutbildningen, tillsam-
mans med ett ökat ansvar för den kontinuerliga kompetensutvecklingen
i landet, skulle kunna ge de mindre och medelstora högskolorna en allt
viktigare roll.
Den forskning som de mindre och medelstora högskolorna bedriver
är av betydelse för att stödja grundutbildningen. Stor betydelse har vida-
re de satsningar på forskningssamarbete i nätverk med universitet och
forskande högskolor som har etablerats samt forskningssamarbete med
näringslivet.
De nu vunna erfarenheterna visar på en struktur för forskningen som
långsiktigt kan förstärkas. Nätverkssamarbete gör de mindre och medel-
48
stora högskolorna delaktiga i forskningen vid starka, vetenskapliga mil-
jöer.
• Forskning vid mindre och medelstora högskolor
Regeringens förslag: Forskningen vid mindre och medelstora
högskolor förstärks. Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 16,45
procent till en stiftelse med bl.a. detta ändamål (jfr avsnitt 6.6).
Avkastningen på kapitalet skall gå till profilforskning inom sär-
skilda styrkeområden i samarbete med näringslivet.
Prop. 1993/94:177
Skälen för regeringens förslag: Genom 1993 års forskningspolitiska
beslut har anslagen för olika forskningsstödjande åtgärder vid de mind-
re och medelstora högskolorna förstärkts. I den regionalpolitiska propo-
sition (prop. 1993/94:140) Bygder och regioner i utveckling, som nyli-
gen överlämnats till riksdagen föreslår regeringen att vissa engångsme-
del avsätts för de mindre och medelstora högskolornas fortsatta utveck-
ling och fördjupning av intressanta profiler i samarbete med näringsli-
vet. Särskilt framhålls samarbetet med de lokala företagen.
Regeringen anser det angeläget att bygga vidare på de erfarenheter
som nu vinns vid vissa högskolor som en följd av ett förändrat utbild-
ningsutbud och samarbete med företagen. Denna utveckling har blivit
möjlig genom de beslut som tidigare fattats om förstärkningar i sådan
riktning. Det är viktigt att denna utveckling sker i ett långsiktigt per-
spektiv.
Regeringen föreslår därför att medel ur återstoden av Fond 92-94 av-
sätts till en stiftelse för att skapa möjligheter för mindre och medelstora
högskolor att ingå avtal om forskningssamarbete i första hand med loka-
la företag. Forskningens inriktning skall vara ett led i högskolans profi-
lering och ha koppling till dess grundutbildning.
Högskolornas samarbete med näringslivet bör enligt regeringens upp-
fattning utvecklas på så sätt att varje högskola ges möjlighet att utveckla
en avgränsad forskningsinriktning med större djup. Stiftelsen bör i en-
lighet med vad som nyss framhållits, upp till en viss nivå, normalt omk-
ring 50 %, kunna svara för delfinansieringen av sådan forskning, förut-
satt att icke-offentliga intressenter, i första hand det regionala näringsli-
vet, är beredda att långsiktigt svara för resten.
Medlen bör också kunna användas för forskarutbildning. Därvid åvi-
lar den vetenskapliga ledningen ett universitet eller fackhögskola med
rätt att anta studenter till forskarutbildning.
Stiftelsens verksamhet förutsätts inom detta område vara permanent.
De satsningar som redan beslutats om kommer att få full genomslags-
kraft först om några år. Det är viktigt att framgångsrik sådan verksam-
het kan tillåtas expandera långsiktigt. Av det skälet bör inte det för än-
damålet avsedda kapitalet förbrukas. Stiftelsen bör dock ha möjligheter
att över tid förändra prioriteringar mellan områden och högskolor.
49
4 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 177
Den här beskrivna samarbetsmodellen förutsätter således vetenskaplig
ledning från högskolorna i samverkan med företagen samt, då även fors-
karutbildning ingår, anknytning till ett universitet eller fackhögskola
som är beredd att ansvara för handledningen av de forskarstuderande.
Genom den nu föreslagna förstärkningen av resurserna för forskning
och forskarutbildning vid mindre och medelstora högskolor skapas för-
utsättningar för en slagkraftig profilering och en förstärkning av den ve-
tenskapliga miljön - till nytta för såväl högkolorna som näringslivet i
Sverige.
Det är angeläget att de mindre och medelstora högskolorna långsiktigt
kan upprätthålla den kompetens som upparbetats inom respektive pro-
filområde. Verksamheten måste åtnjuta en betydande stabilitet samtidigt
som den kontinuerligt prövas vad gäller kvalitet och inriktning. Företa-
gens intresse för medverkan är ett viktigt kriterium vid sidan av den ve-
tenskapliga prövningen.
Regeringen vill i detta sammanhang erinra om vad som tidigare fram-
hållits i proposition 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg
om utveckling av forskningen inom de mindre och medelstora högsko-
lorna. Därvid lades riktlinjer för den långsiktiga utvecklingen fast. Det
innebar att väsentliga resurser dels för forskning och forskarutbildning i
nätverk med universitet och högskolor med fast organisation för forsk-
ning, dels för samarbete mellan mindre och medelstora högskolor och
näringsliv tillfördes. Därutöver förstärktes resurserna för generella
forskningsstödjande åtgärder. Regeringen anser att en fortsatt utveckling
efter dessa riktlinjer är önskvärd. Under senare tid har allt fler mindre
och medelstora högskolor efter kvalitetsprövning fått rätt att utfärda
magisterexamen. Ett samband mellan utbildning på den nivån och
forskning är naturligt.
♦ Det ökande behovet av naturvetenskaplig och teknisk kompetens
Regeringens förslag: Vid universitet och högskolor görs en fort-
satt satsning på naturvetenskaplig och teknisk utbildning. Den
förläggs till lärosäten med naturvetenskaplig utbildning på lägst
magisternivå och/eller civilingenjörsutbildning och annan tek-
nisk utbildning på motsvarande nivå.
Prop. 1993/94:177
Skälen för regeringens förslag: Omfattningen av de akademiska ut-
bildningarna på det tekniska och naturvetenskapliga området måste
öka. Hinder för rekryteringen till sådana utbildningar måste undanrö-
jas.
Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller, i skriften (Ds 1993:96) In-
genjörer i livslångt lärande, att civilingenjörernas andel av arbetskraften
har en avgörande betydelse för Sveriges utveckling. Civilingenjörerna
verkar pådrivande på utvecklingen och bidrar också i hög grad till att
ny verksamhet skapas. Som tidigare visats finns emellertid vissa brister i
rekryteringsbasen till teknisk och naturvetenskaplig utbildning.
50
Kungl. Vetenskapsakademien poängterar, i skriften (Ds 1993:92) Kun-
skap och kompetens inför 2000-talet, att analyser av framtidens kompe-
tensbehov entydigt pekar mot behov av grundläggande kunskaper i så-
väl naturvetenskap som kulturvetenskap. Man betonar att kompetensni-
vån måste höjas för att Sverige skall kunna fortsätta att utvecklas som
kunskapsnation.
Samtidigt som behovet av tekniskt och naturvetenskapligt högutbil-
dade ökar är rekryteringsbasen till dessa på väg att minska drastiskt av
två orsaker. Av demografiska skäl kommer antalet studenter med natur-
vetenskaplig eller teknisk inriktning från gymnasieskolan att minska till
cirka 14 000 elever per år i slutet av seklet. Samtidigt uppgår universite-
tens och högskolornas rekryteringsbehov till åtminstone 25 000 om det
nu bedömda kunskapsbehovet skall kunna tillgodoses. Dagens tendens
är att allt färre ungdomar väljer en gymnasieutbildning som ger kompe-
tens för en eftergymnasial naturvetenskaplig eller teknisk utbildning.
SCB:s statistik över sökande och antagna till gymnasieskolan visar att
antalet antagna till dessa utbildningar minskat med drygt en procenten-
het från höstterminen 1992 till 1993. Det behövs således en attitydför-
ändring bland ungdomar redan i skolan för att undvika en framtida
brist på behöriga sökande till högre utbildning inom naturvetenskap
och teknik.
Stimulerande kontakter mellan elever och näringslivet är en av vägar-
na för att åstadkomma attitydförändringar. Här bör lärosäten och nä-
ringsliv arbeta tillsammans för att knyta skolan och dess aktörer närma-
re forskning och yrkesliv i syfte att öka intresset för naturvetenskap och
teknik. Tekniskt naturvetenskapliga centra finns på olika håll i landet
och de fyller en viktig funktion.
Kemikontoret, Svenska kemistsamfundet, Karolinska institutet,
Kungl. Tekniska högskolan och Stockholms universitet har kommit
med förslag om att anordna en försöksverksamhet med ett nationellt re-
surscentrum i kemi. Detta kemicentrums syfte skulle vara att sprida in-
formation till lärare i grund- och gymnasieskola om de senaste forsk-
ningsresultaten, ge tips om nya experiment samt ge information om
fortbildningslitteratur, miljö- och säkerhetsfrågor. En verksamhet av
detta slag skulle enligt regeringens mening kunna utgöra en fruktbäran-
de länk mellan forskning, skola och näringsliv. Under förutsättning av
näringslivets engagemang i denna fråga överväger regeringen att med-
verka i finansieringen av verksamheten.
Regeringen har redan vidtagit en rad åtgärder för att stimulera intres-
set för matematiska, naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Ver-
ket för Högskoleservice (VHS) och Skolverket har fått i uppdrag att un-
der en femårsperiod vidta åtgärder inom skolans och den högre utbild-
ningens område som syftar till att öka ungdomars intresse för teknik
och naturvetenskap. Ett särskilt mål är att framför allt kvinnor skall sti-
muleras att söka till utbildningar inom dessa områden.
Den mer kursutformade gymnasieskola som riksdag och regering ny-
ligen skapat förutsättningar för bör också kunna bidra till att bredda
Prop. 1993/94:177
51
rekryteringsbasen till universitetens och högskolornas tekniska och na-
turvetenskapliga utbildningar.
Regeringen har också vidtagit åtgärder som syftar till att förbättra rek-
ryteringsläget på kort sikt. Fr.o.m. budgetåret 1992/93 anordnas behö-
righetsgivande förutbildning (basår) vid flera universitet och högskolor i
syfte att ge fler ungdomar med samhällsvetenskaplig eller ekonomisk
gymnasieutbildning möjlighet att skaffa sig behörighet till tekniska och
naturvetenskapliga utbildningar på universitet och högskolor. Även här
gäller att det är betydelsefullt att öka andelen kvinnor i sådana utbild-
ningar. Resurser för ytterligare basårsplatser har fördelats budgetåret
1993/94 och i årets budgetpropositionen föreslås ytterligare resurser för
ändamålet (prop. 1993/94:100, bilaga 9). VHS har regeringens uppdrag
att utvärdera basåret. De erfarenheter som redovisats hittills är goda.
Huvuddelen av dem som antogs budgetåret 1992/93 har gått vidare till
högre studier vid universitet och högskolor.
Regeringen har vidare genom tidigare åtgärder givit förutsättningar
för en ökad omfattning av längre teknisk och naturvetenskaplig utbild-
ning (prop. Högre utbildning för ökad kompetens 1992/93:169, bet.
1992/93:UbU 14, rskr 1992/93:363). Av den totala expansionen budgetå-
ret 1993/94 omfattande resurser motsvarande drygt 9 600 årsstudieplat-
ser utgjorde 10 procent naturvetenskaplig och 20 procent teknisk ut-
bildning. Av den planerade expansionen budgetåret 1994/95 avser 10
procent naturvetenskaplig och 15 procent teknisk utbildning.
Examinationen i de längre tekniska och naturvetenskapliga utbild-
ningarna måste emellertid öka ytterligare. Detta måste ske i en takt som
tar hänsyn till de kvalitativa kraven. I den utbildningspolitiska debatten
har aktualiserats etablerandet av en ny teknisk högskola för att tillgodo-
se detta behov. En schablonmässig beräkning av kostnaderna visar att
en sådan geografisk koncentrerad satsning skulle kräva driftskostnader
för grundutbildning och forskning på cirka 400 miljoner kronor per år.
Beräkningen bygger på en examination av 500 civilingenjörsstudenter
och 300 naturvetarstudenter per år och omfattar kostnader för under-
visning, forskning, lokaler, lärare samt övrig personal. Erfarenheterna
från uppbyggnaden av teknisk fakultet vid Högskolan i Luleå och Lin-
köpings universitet visar att högkvalitativa vetenskapliga resultat erhålls
först efter en lång uppbyggnadsperiod.
Regeringen anser inte att en sådan struktur på utbyggnaden är ända-
målsenlig. En fortsatt satsning på naturvetenskaplig och högre teknisk
utbildning bör i stället ske vid de universitet och högskolor där civiling-
enjörsutbildning samt naturvetenskaplig utbildning på magisternivå be-
drivs idag. Vid Kungl. Tekniska högskolan och Chalmers tekniska hög-
skola har kapaciteten höjts genom samarbete med vissa mindre och me-
delstora högskolor. Regeringen bedömer att en expansion av naturve-
tenskaplig och teknisk utbildning är mest effektiv om den sker vid dessa
befintliga lärosäten, samt genom en fortsatt utveckling av redan inlett
samarbete mellan framför allt tekniska högskolor och mindre och me-
delstora högskolor med teknisk och naturvetenskaplig kompetens. Det
Prop. 1993/94:177
52
finns således inte anledning till nyetableringar för högre teknisk utbild-
ning.
Regeringen kommer inför 1996 års forskningsproposition att överväga
behovet av forskning inom lantmäteriområdet vid Lunds universitet.
Prop. 1993/94:177
De här redovisade riktlinjerna bör kunna ligga till grund för de kon-
kreta ställningstaganden som måste göras under de kommande åren. En
struktur för den högre utbildningen och forskningen enligt dessa riklin-
jer tillgodoser såväl viktiga utbildnings- som forskningskrav.
I Storstockholm är situationen för den högre utbildningen och forsk-
ningen speciell. Regeringen redovisar i nästa avsnitt sin syn på hur hu-
vudstadsregionens intressen i dessa hänseenden bäst kan tillgodoses.
6.1.2 Högre utbildning i Stockholm
Regeringens förslag: Den fortsatta expansionen av högre utbild-
ning i Stockholmsområdet skall ske inom ramen för en ny uni-
versitetsstruktur. Denna bör få en inriktning som särskilt främ-
jar en förstärkning av de kulturella och ekonomiska banden
mellan Sverige och Östersjöregionen i övrigt. Förbättrade förut-
sättningar för utbildning och forskning inom vårdområdet är
också angelägna. Den nya universitetsstrukturen föreslås omfat-
ta södra Storstockholmsområdet.
Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 16,45 procent (jfr av-
snitt 6.6) till en särskild stiftelse vars avkastning skall gå till
forskning och forskarutbildning i den nya universitetsstruktu-
ren.
En särskild tillfällig beslutsordning införs för att möjliggöra
samordning av lokalförsörjningsfrågorna i Stockholmsområdet.
Ny universitetsstruktur i södra Storstockholm
Förstudiens förslag: Utbildningsministern uppdrog i november åt en
särskild utredare att utföra en förstudie rörande möjligheterna att sam-
lokalisera viss högre utbildning i Stockholm. Uppdraget gavs mot bak-
grund av bl.a. att Stockholms universitet att hade anmält att universite-
tet inte kan klara av en nämnvärd ytterligare ökning av utbildningens
omfattning i anslutning till sina nuvarande lokaler.
Förstudien - CAMPUS FÖR MÅNGFALD - har redovisats. I förstu-
dien belyses enligt direktiven olika förutsättningar för etablering av
campus - akademiska, pedagogiska, administrativa, resursmässiga och
lokaliseringsmässiga samt kostnader och förslag till finansiering.
I förstudien föreslår utredaren att verksamheten i den nya lokalise-
ringen får en stor ämnesmässig bredd. Forskningsverksamheten bör - i
53
varje fall inledningsvis - profileras mot frågor som är av intresse inom
Östersjöområdet.
Förstudien redovisar två principiellt olika lokaliseringsalternativ - in-
nerstadsuniversitet och campusuniversitet. Den lokalisering som väljs
måste ha sådana kvaliteter att den kan hävda sig väl i konkurrensen om
kvalificerad personal och studenter, framhåller utredaren. Denne anser
att en lokalisering till Södermalm eller till Kvarnholmen på olika sätt
fyller sådana krav. För att ordna en tillfredsställande miljö på Kvarnhol-
men krävs emellertid att affärsmässigt acceptabla avtal kan träffas med
markägaren samt att transportfrågorna kan ordnas framhålls det i för-
studien. Om så inte är fallet bör någon av de i förstudien angivna loka-
liseringarna på Södermalm eller i närbelägna områden i södra Stock-
holm väljas.
I ett Östersjöperspektiv är det väsentligt att det nya campus får en tyd-
lig identitet. En sådan uppnås främst genom ett gott vetenskapligt anse-
ende, men lokalisering och fysisk miljö bidrar också. I de senare avse-
endena har Kvarnholmen klara fördelar.
Den högre utbildning som redan finns på Södertörn bör enligt utre-
daren utvecklas i anslutning till Novum, i Haninge och i Fittja/Södertäl-
je. Dessa bör ingå som noder i ett nätverk och ingå i den nya organisa-
tion som skapas för att sköta den tillkommande utbildningen och det
nya campus.
Förstudien har bedrivits i kontakt med berörda intressenter i regio-
nen. I förstudien föreslås sammanfattningsvis att
* ett nytt campus för högre utbildning och forskning etableras i
Stockholm
* detta administreras av ett nytt universitet eller av en beställarorga-
nisation som antingen är helt fristående eller en del av Stockholms uni-
versitet
★ den nya organisationen också får ansvaret för högskoleutbildning
på Södertörn
★ den nya organisationen får ansvar för en verksamhet som till sin
omfattning motsvarar minst 8 000 helårsstudenter fördelat mellan cam-
pus och Södertörn
★ utbildning skall erbjudas inom alla utbildningsområden, dock med
undantag för civilingenjörs-, läkar- och tandläkarutbildning
* forskningsverksamhet med ämnesmässig bredd och en inriktning
som kan stärka Stockholms ställning i Östersjöområdet skall bedrivas
på det nya campus
★ det nya campus lokaliseras till Stockholms innerstad eller till södra
Stockholmsområdet, eventuellt till Kvarnholmen
* befintlig verksamhet i Novum, Haninge och Fittja/Södertälje för-
stärks inom ett nätverk tillsammans med det nya campus.
Andra initiativ: Stockholms läns landsting presenterade den 2 februari
1994 ett förslag till vad man kallar ett universitetscentrum runt Hud-
dinge sjukhus och forskningsparken Novum. Enligt förslaget bör lands-
tingets vårdutbildning flyttas till Novum och bilda bas i en stiftelse.
Prop. 1993/94:177
54
Denna stiftelse skall också bedriva undervisning i andra ämnen, främst
med naturlig anknytning till vård och omsorg. I förslaget förutses också
ett nära samarbete med de verksamheter inom utbildning och forskning
som Karolinska institutet har lokaliserat till Huddinge sjukhus. Stock-
holms läns landsting har förklarat sig berett att bidra med 250 miljoner
kronor, som en grundplåt till ett universitetscenter. Där visas på möjlig-
heter till gränsöverskridande forskning och utbildning genom samver-
kan med angränsande discipliner inom samhällsvetenskap, medicinska
och tekniska vetenskaper.
Ett sådant universitetscenter skulle få till uppgift att svara för finan-
siering av en samlad verksamhet i vilken Vårdhögskolan ingår; lösa frå-
gorna om lokaler och utrustning för verksamheten; svara för övergri-
pande och gemensam forskningsutveckling samt svara för service, bib-
liotek, tele och data inom det blivande universitetsområdet. Eftersom
man förutser betydande finansiella svårigheter under överskådlig tid bör
stor vikt läggas vid att minimera ekonomiska åtaganden och att tillvara-
ta alla möjligheter att åstadkomma största möjliga ekonomiska rationa-
litet.
Haninge kommun uppvaktade den 12 november 1993 utbildningsmi-
nistern med en önskan om en förstärkning av de högskoleutbildningar
som bedrivs inom kommunen. I dag erbjuds i Haninge ingenjörsutbild-
ning genom KTH:s försorg samt utbildning i företagsekonomi och språk
genom Stockholms universitets försorg. Institutet för datorstödd före-
tagsledning, som är en del av den företagsekonomiska institutionen, har
genom kommunens initiativ också förlagts till Haninge.
Länsstyrelsen i Gotlands län har i en promemoria presenterat ett pro-
jekt omfattande kultur- och utbildningssatsningar med inriktning på
länderna kring Östersjön. Sommaren 1993 öppnades Östersjöns Förfat-
tar- och Översättarcentrum i Visby med denna inriktning. Ytterligare
kultursatsningar planeras.
Under senare år har en systematisk satsning skett på ett förstärkt kun-
skapssamarbete med inriktning på Östersjöfrågor i samverkan mellan
Högskoleutbildningen på Gotland och flera svenska universitet och
högskolor. På denna grund har utbildningssamarbete och studentutbyte
med universitet i Baltikum och Ryssland byggs upp.
Den programutveckling som pågår i länsstyrelsens regi utgår från att
verksamheten i Visby - kunskapscentrum i Visby - skall vara selektiv
och upplevas som angelägen av berörda universitet och högskolor. Pro-
gramutvecklingen utgår från att ett Visbycentrum skall komplettera och
stärka pågående samarbete i Östersjöregionen.
Befintlig högskoleutbildning i Storstockholm: Stockholms universitet
bedriver utbildning och forskning inom humanistisk, juridisk, sam-
hällsvetenskaplig och matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Utbild-
ningen omfattar f.n. cirka 21 000 helårsstudenter. Universitetet har re-
geringens uppdrag att årligen förlägga utbildning för 275 helårsstuden-
ter till verksamheten i anslutning till forskningsparken Novum. Budget-
Prop. 1993/94:177
55
året 1993/94 har universitetet utbildningar omfattande ca 330 helårsstu- Prop. 1993/94:177
denter på Södertörn, till större delen i Botkyrka och Huddinge.
Karolinska institutet (Kl) bedriver utbildning och forskning inom
medicinsk och odontologisk fakultet. Utbildningen omfattar f.n. cirka
3 000 helårsstudenter. Delar av läkarutbildningen med tillhörande
forskning samt hela odontologiska fakultetens utbildning och forskning
är förlagd till Huddinge sjukhus. Där ligger också logoped- och tand-
teknikerutbildningarna. Under 1994 flyttas även sjukgymnastutbildning-
en dit. Sammanlagt betyder detta bara för KI:s del en utbildning för mer
än 1 100 helårsstudenter i anslutning till Novum.
Kungl. Tekniska högskolan (KTH) bedriver utbildning och forskning
inom teknisk fakultet. Utbildningen omfattar f.n. cirka 10 000 helårs-
studenter. I Stockholmsområdet har KTH tvååriga ingenjörsutbildning-
ar förlagda till Järfälla och Kista i norr samt Haninge, Södertälje och
Tumba i söder. Sammanlagt har ingenjörsutbildningarna plats för cirka
1 800 helårsstudenter varav ca 800 i Haninge och 400 i Södertäl-
je/Tumba.
Lärarhögskolan i Stockholm bedriver grundläggande högskoleutbild-
ning inom undervisningsområdet samt forskning och forskarutbildning
i pedagogik. Utbildningen omfattar f.n. cirka 5 000 helårsstudenter.
Geografiskt är utbildningarna spridda till Liljeholmen, Blommensberg,
Solna och Södertälje samt Rålambshovsområdet. En stor del av
grundskol- och gymnasielärarutbildningarna är förlagda till universite-
tet, Konstfack samt Idrottshögskolan och Kungl. Musikhögskolan.
Vårdhögskolan i Stockholm bedriver kommunal högskoleutbildning
och har Stockholms läns landsting som huvudman. Utbildningen om-
fattar cirka 2 500 helårsstudenter och är förlagd till lokaler invid Hud-
dinge sjukhus och Södersjukhuset, på Karolinska institutets område och
på Lindhagensgatan.
Vid Danshögskolan, Dramatiska institutet, Konstfack, Kungl. Konst-
högskolan, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, Operahögskolan i
Stockholm samt Teaterhögskolan i Stockholm bedrivs grundläggande
högskoleutbildning inom det konstnärliga området samt konstnärligt ut-
vecklingsarbete. Skolornas utbildning omfattar sammanlagt cirka 1 600
helårsstudenter, fördelade med ungefär 550 studenter på vardera Konst-
fack och Musikhögskolan i Stockholm och återstoden på övriga skolor.
Skälen for regeringens förslag: Redan fattade beslut om ökade resur-
ser till universitet och högskolor innebär en väsentlig ökning av omfatt-
ningen av svensk högre utbildning. Det finns, som tidigare framhållits,
skäl att förutsätta att behovet av högre utbildning kommer att fortsätta
att öka. En framtida expansion måste därför också ske i Stockholmsom-
rådet.
Behov av utbyggnad i Stockholmsområdet
Inom regionen finns innevarande läsår cirka 30 000 (17 procent) av de
omräknat 180 000 helårsstudenterna i Sverige. Jämfört med övriga län
gäller för Stockholm
56
★ att andelen högskoleutbildade i arbetskraften är 50 procent högre
än riksgenomsnittet
★ och att antalet sökande till universitet och högskolor i Stockholms
län har varit extremt stort
★ men att andelen högskolenybörjare är lägre än riksgenomsnittet.
Därtill kommer att
★ antalet ungdomar under 1990-talet inte minskar lika mycket i
Stockholmsregionen som i resten av landet
★ utbudet av kurser för fortbildning och vidareutbildning är bra,
men på bekostnad av ungdomsutbildningen vilket medfört en stark
konkurrens bland ungdomsstudenterna
★ en större andel invandrare efterfrågar högre utbildning.
Även i Stockholmsområdet måste den högre utbildningen mot den
här beskrivna bakgrunden byggas ut. En utgångspunkt för en sådan ut-
byggnad är att den måste ske så att hög kvalitet kan säkerställas. Den
fortsatta utbyggnaden bör också ske på ett sådant sätt att huvudstadens
naturliga styrka kan tas till vara.
Utöver de skäl som låg till grund för att ge uppdraget om genomfö-
rande av förstudien vill regeringen framhålla att Stockholm har ett
unikt läge i den nya Östersjöregion som avtecknar sig efter Östeuropas
frigörelse. Det är mot den bakgrunden viktigt att Stockholm som nod i
Östersjösamarbetet får en sådan tyngd att de befolkningsmässigt starkare
konkurrenterna, bl.a. S:t Petersburg, kan balanseras också när den ryska
ekonomin återhämtat sig.
Karaktäristiskt för universitetet och högskolorna i Stockholmsområ-
det är att de är relativt starkt specialiserade och - frånsett de konstnärli-
ga högskolorna och Idrottshögskolan - är stora och utan goda expan-
sionsmöjligheter i nuvarande lokalisering. Regeringen vill dessutom un-
derstryka behovet av en förbättrad samordning särskilt vad gäller utbild-
ning och forskning på vårdområdet.
Inriktning organisation lokalisering
En ny universitetsstruktur i södra Storstockholm med ett brett utbild-
ningsutbud och en profilerad men ämnesmässigt bred forskning och
forskarutbildning skulle innebära en väsentlig förstärkning av den ve-
tenskapliga potentialen i Stockholm. Därigenom skulle också belast-
ningen på Frescatiområdet minska.
Det behöver, som regeringen ser det, inte finnas någon konflikt mel-
lan de tre lokaliseringsorter i södra Storstockholm som först och främst
har aktualiserats. Något slutgiltigt ställningstagande i denna del bör
dock inte göras på det här stadiet. En ämnesmässig struktur uppbyggd
kring tre tyngdpunkter med inriktning på humaniora, samhällsveten-
skap och kultur respektive medicin och vård samt teknik bör emeller-
tid eftersträvas. Det bör under alla omständigheter vara naturligt att
inom den nya universitetsstrukturen också integrera modern informa-
tionsteknologi.
Prop. 1993/94:177
57
Styrelsen för Stockholms universitet bör mot den här beskrivna bak-
grunden få ansvaret för att vid sidan av universitetets nuvarande verk-
samhet i Frescati leda en ny Söderstruktur. Det innebär tekniskt att
Stockholms universitet får två skilda utbildningsuppdrag och takbelopp.
För forskningen vid den nya universitetsdelen bör en tvärvetenskapligt
inriktad forskningsorganisation inrättas. En samverkan med KTH:s in-
genjörsutbildningar och andra specialutbildningar t.ex. vid Kl bör ske
på respektive plats.
Inrättande av en forskningsstiftelse m.m.
Forskningsverksamheten i Söderstrukturen bör ges en organisation som
främjar mångdisciplinära utvecklingslinjer. Den bör ges en särskild pro-
fil mot Östersjö- och Osteuropafrågor, men också mot vård och om-
sorg. Östeuropaperspektivet ger särskilt anledning att rikta in verksam-
heten mot ämnesområden som ekonomi, kultur och historia. Inom des-
sa kunskapsområden bör också inledningsvis den nya forskningsverk-
samheten byggas upp. Även andra områden kan bli aktuella innan
verksamheten fått sin slutliga utformning.
Till stöd för forskning och forskarutbildning i den nya Söderstruktu-
ren förslår regeringen att 16,45 procent av återstoden av Fond 92-94 av-
sätts till en särskild stiftelse. Stiftelsens uppgift skall vara att förvalta det
kapital som anförtrotts den och att med avkastningen stödja forskning
och forskarutbildning med den inriktning som nyss nämnts - dvs. in-
ledningsvis inom humaniora, kultur och samhällsvetenskap.
Utbildningen inom Söderstrukturen bör i övrigt finansieras på samma
sätt som annan grundläggande högskoleutbildning. Det rör sig dels om
den expansion som redan beslutats för Stockholms universitet, dels om
omfördelningar inom Stockholmsområdet. Söderstrukturen får också
till uppgift att fånga upp Stockholmsområdets del i en eventuell framti-
da expansion av den högre utbildningen. Lärarna kommer att kunna få
externa medel för forskning som andra forskare vid universitet och hög-
skolor. Regeringen anser att särskilda medel från stiftelsen bör ställas
till förfogande under ett uppbyggnadsskede för att bidra till kostnader
för bl.a. akademisk infrastruktur.
Det fortsatta planeringen
En förstärkning och profilering av universitetsstrukturen av det slag
som regeringen nu föreslår skulle kunna ge ett väsentligt bidrag till hela
Sveriges kunskaputveckling och bli ett starkt stöd för att hävda Stock-
holm/Uppsalaregionen som ett intellektuellt centrum i den nya Öster-
sjöregionen. Det skulle skapa en tät akademisk miljö i vilken universi-
tet, högskolor och andra vetenskapliga institutioner kan stimulera var-
andra.
Ytterligare analyser bör dock genomföras innan detaljerade ställnings-
taganden görs till den nya universitetsstrukturen. Sålunda bör precise-
ringar göras vad gäller
Prop. 1993/94:177
58
★ verksamhetens inriktning och omfattning Prop. 1993/94:177
★ lokalbehov
★ lokaliseringar samt förutsättningarna för att tillgodose dessa med
goda kommunikationer
★ behov av förbättringar i infrastrukturen för att uppnå en god funk-
tion och arbetsmiljö i den nya universitetsstrukturen
★ Söderstrukturens organisation inklusive nya alternativa former för
styrning och ledning
★ kostnader och finansiering för strukturen.
Regeringen avser att inom kort tillsätta en organisationskommitté
med uppgift att - i avvaktan på riksdagens ställningstaganden - ta fram
ytterligare planerings- och beslutsunderlag för att förbereda etablering-
en av den nya universitetsstrukturen och att samlat utreda vissa andra
frågor rörande lokalförsörjningen för högre utbildning i Stockholm.
Regeringen återkommer till denna fråga sist i följande avsnitt.
Samlokalisering av konstnärliga högskolor i Stockholm
Utbildningsdepartementet har initierat diskussioner med rektorerna för
de konstnärliga högskolorna i Stockholm för att undersöka förutsätt-
ningarna för en samlokalisering. Regeringen vill i det följande informe-
ra riksdagen om denna fråga, som kan ha långsiktig betydelse för Sveri-
ges kulturella liv.
Bakgrund
Det konstnärliga rektorskonventet har i skrivelse 1993-10-01 till Ut-
bildningsdepartementet i princip ställt sig bakom tanken på en samlo-
kalisering av de konstnärliga högskolorna i Stockholm och framfört
synpunkter i frågan. En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet
med representanter för de olika högskolorna tillsattes i december 1993.
Gruppens uppgift är att utreda olika lokaliseringsalternativ inom Stock-
holmsområdet mot bakgrund av nuvarande splittrade lokalisering och
på andra sätt otillfredsställande lokalsituation. Denna har också en ne-
gativ inverkan på verksamheten och samverkansmöjligheterna mellan
högskolorna.
I Stockholm finns sju fristående konstnärliga högskolor nämligen
Danshögskolan, Dramatiska institutet, Konstfack, Kungl. Konsthögsko-
lan, Kungl. Musikhögskolan, Operahögskolan och Teaterhögskolan. Till
de konstnärliga högskolorna räknas även Grafiska institutet och institu-
tet för högre kommunikations- och reklamutbildning (GI/IHR) som or-
ganisatoriskt skall inordnas i Stockholms universitet den 1 juli 1994.
Högskolorna har sammantaget en verksamhet av unik bredd och är av
mycket stor betydelse för kulturlivet i Sverige och för Sveriges interna-
tionella position inom kulturområdet. Förhållandet att högskolorna är
små och självständiga bidrar till en särskild vitalitet och ett starkt enga-
gemang i uppgifterna. Ä andra sidan har detta förhållande historiskt sett
lett till en splittrad lokalisering som medför att alla potentiella utveck-
59
lingsmöjligheter blir svåra att tillvarata. Samtidigt har flera av högsko-
lorna dessutom dåligt anpassade eller nedslitna lokaler och i vissa fall
även brist på lokaler vilket inverkar negativt på verksamheterna.
I första hand har Dramatiska institutet, Operahögskolan, Musikhög-
skolan, Konstfack och Konsthögskolan var för sig under senare tid be-
drivit ett planeringsarbete för att i olika etapper kunna genomföra nöd-
vändiga förbättringar av sin lokalsituation. Konsthögskolans problem
kommer att lösas efter hand som nya lokaler på Skeppsholmen färdig-
ställs. I de fördjupade anslagsframställningarna för perioden 1993/94-
1995/96 anmälde högskolorna sina lokalproblem. I propositionen
(1992/93:169) Högre utbildning för ökad kompetens togs dock ej ställ-
ning till frågorna. Dock anmäldes att ett antal projekt behövde beredas
ytterligare varför en reserv avsattes till regeringens disposition (s 240f).
Överväganden
I samband med diskussionerna om de olika aktuella lokalproblemen för
de konstnärliga högskolorna i Stockholm har frågan om en samlad lös-
ning för samtliga högskolor utom Konsthögskolan aktualiserats. En
samlad lokalisering, skulle förutom att lösa de enskilda högskolornas lo-
kalproblem, även kunna skapa ett kulturellt centrum, ge nya förutsätt-
ningar för utveckling av verksamheterna samt möjligheter att väsentligt
förstärka deras internationella position. Nya generationer konstnärer
skulle få bättre förutsättningar att inspirera varandra. Den samlade ef-
fekten skulle kunna bli en väsentlig förstärkning av Stockholms kultu-
rella miljö. Högskolornas möjligheter att fungera som en direkt tillgång
i kulturlivet i Stockholm skulle också kunna förstärkas. Dessutom skul-
le en samlokalisering kunna vara administrativt förmånlig.
Konstnärliga utbildningar har helt eller delvis kunnat ges en gemen-
sam lokalisering i Göteborg, Malmö och Umeå. De pedagogiska och
konstnärliga effekterna har på många sätt blivit mycket goda. Regering-
en kan i anslutning till synpunkter som har framförts av det konstnärli-
ga rektorskonventet konstatera att positiva effekter skulle uppstå inom
flera områden till följd av en samlokalisering till en central plats inom
Stockholm med fortsatt goda möjligheter till nära kontakter med olika
kulturinstitutioner. Det gäller bl.a. de pedagogiska, konstnärliga, kultur-
politiska och administrativa områdena enligt följande:
- genom närheten kan ett bredare och friare kursutbud erbjudas, vil-
ket förbättrar studenternas framtida möjligheter till arbete
- bättre möjligheter skapas för kontakter mellan lärare och studenter
från de olika konstarterna
- bättre förutsättningar skapas för att anordna gemensamma kurser,
gemensamt utnyttja lärare och gästföreläsare och för att ordna gemen-
samma gränsöverskridande projekt inom det konstnärliga utvecklingsar-
betet
- gemensamma kontakter och information både nationellt och inter-
nationellt underlättas bl a genom en större samlad lyskraft
- större flexibilitet medges i fråga om lokaler och utrustning
Prop. 1993/94:177
60
- bättre resurser åstadkoms för bibliotek, verkstäder, publika lokaler
t.ex. scener, konsertsalar m.m.
- samlad administrativ kompetens vid högskolorna kan utnyttjas lät-
tare
- möjlighet ges till bättre service (restaurang, post, bank, hälsovård,
motionslokaler, kommunikationer) p.g.a. större underlag.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det nu finns skäl att skapa
de ekonomiska och övriga planeringsmässiga förutsättningar som be-
hövs för en samlokalisering av konstnärliga högskolor i Stockholm.
Den avsedda samlokaliseringen innebär inte någon ändring av hög-
skolornas ställning som självständiga högskolor. En genomgång av de
administrativa förhållandena vid berörda högskolor har också visat att
det behov av ökad administrativ effektivitet som finns kan tillgodoses
inom nuvarande organisatoriska former. Regeringen räknar dock med
att en samlokalisering kan underlätta en samverkan även inom andra
områden än de som har direkt samband med lokalerna.
En samlokalisering är möjlig att genomföra i anslutning till de loka-
ler Konstfack och Dramatiska institutet förfogar över. På sikt går det att
samla samtliga konstnärliga utbildningar utom Konsthögskolan till detta
område.
Med det förslag regeringen nyss presenterat om en ny universitets-
struktur öppnas ytterligare en lokaliseringsmöjlighet för de konstnärliga
utbildningarna. En samlad lokalisering också av konstnärlig utbildning
till södra Stockholmsområdet tillsammans med annan utbildning fram-
står i ett sådant sammanhang som ett attraktivt alternativ, som skulle
kunna stimulera till utveckling av nya utbildnings- och forskningsin-
riktningar. I det utredningsarbete som regeringen tidigare aviserat vad
gäller den nya universitetsstrukturen är det mot denna bakgrund ange-
läget att pröva om inte en sådan lokalisering för de konstnärliga hög-
skolorna skulle vara att föredra för de aktuella högskolorna framför
andra lokaliseringsalternativ.
Prop. 1993/94:177
En särskild beslutsordning för lokalisering
Ett lokalförsörjningsprojekt som möjliggör en samlokalisering av de
konstnärliga högskolorna med den nya universitetsstrukturen behöver
genomföras i någon gemensam form. I det fortsatta arbetet bör den or-
ganisationskommitté som får i uppgift att utveckla den nya universitets-
strukturen också få i uppgift att samverka med de konstnärliga högsko-
lorna vad gäller dessas lokalförsörjning. Om en samlokalisering av nyss-
nämnt slag genomförs kommer ett fast strukturerat samarbete mellan de
konstnärliga högskolorna och Söderstrukturen därefter att krävas för
förvaltningen av de gemensamma resurserna. Enligt regeringens bedöm-
ning bör det konstnärliga rektorskonventet kunna utgöra basen för en
samarbetsorganisation för de konstnärliga högskolornas del.
Arbetet med dels den nya universitetsstrukturen, dels lokalfrågorna
för de konstnärliga högskolorna och vissa andra lokalförsörjningsfrågor
i Stockholmsområdet kräver ett mycket stort mått av koordination för
61
att gynnsamma ekonomiska och funktionella villkor för de berörda
myndigheterna skall kunna uppnås. En särskild tillfällig beslutsordning
för lokalförsörjningsfrågor i Stockholmsområdet, som innebär att reger-
ingen har möjlighet att avvika från den eljest gällande principen, är
nödvändig för att hanteringen av lokalfrågorna i området skall bli ända-
målsenlig. Detta innefattar ett visst avsteg från den princip för myndig-
heternas ansvar för lokalförjningen som nu gäller. Den ordning som
här föreslås bör därför godkännas av riksdagen.
6.1.3 Projektet Internationella Miljöuniversitetet i Lund
Regeringens förslag: Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 2,70
procent till en särskild stiftelse (jfr avsnitt 6.6) till stöd för pro-
jektet Internationellt Miljöuniversitet i Lund.
Prop. 1993/94:177
Bakgrund: Vid Lunds universitet finns en avdelning för industriell
miljöekonomi. I en utvärdering, som på uppdrag av Statens Naturvårds-
verk (SNV) utförts av två utländska experter, har verksamheten vid av-
delningen fått mycket goda omdömen vad avser forskning och undervis-
ning samt kunskapsspridning i övrigt.
I anslutning till beredningen av regeringens proposition Forskning i
frontlinjen (prop. 1992/93:171) har förslag till upprättandet av ett inter-
nationellt miljöuniversitet inkommit. Det internationella miljöuniversi-
tetet skulle vara en i förhållande till Lunds universitet fristående organi-
sation. Syftet är att bedriva forskning och forskarutbildning med inrikt-
ning på strategiska frågor inom det miljöekonomiska området. Även ut-
bildning på masternivå skall ingå i verksamheten. En viktig uppgift för
det internationella miljöuniversitet är vidare att arbeta aktivt för att
etablera nära kontakter med beslutsfattare inom olika områden, inte
minst inom industrin. Svenska och utländska företag och organisationer
förutsätts bidra till verksamheten också ekonomiskt. Verksamheten
skall bedrivas dels i Sverige, dels i Frankrike.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i 1993 års forsknings-
proposition understrukit vikten av internationalisering av svensk forsk-
ning och högre utbildning. Långsiktigt samarbete mellan svenska forsk-
ningsmiljöer och utländska institutioner är en väsentlig del i en sådan
utveckling.
Den forskning och utbildning på miljöområdet - med inriktning på
sambandet miljö och ekonomi - som föreslås bedrivas inom det inter-
nationella miljöuniversitetet ligger väl i linje med den förstärkning av
svensk miljöstrategisk forskning som inrättandet av Stiftelsen för mil-
jöstrategisk forskning (Mistra) innebär. Den utvärdering som genom-
förts visar att den forskning som bedrivs vid avdelningen för industriell
miljöekonomi vid Lunds universitet håller hög kvalitet.
Regeringen erinrar om att det här aktuella förslaget liksom övriga för-
slag rörande miljöstrategisk forskning, som inkommit under beredning-
62
en av propositionen (prop. 1992/93:171) Forskning i frontlinjen, över-
lämnats till stiftelsen Mistra.
Regeringen anser det angeläget att det projekt, som enligt förslaget le-
der fram till ett internationellt miljöuniversitet med förankring i Lund
resp. Nice, Frankrike, kan få en stabil grund. Detta kan enklast åstad-
kommas genom att erforderliga medel läggs i en särskild stiftelse med
ändamål att bidra till upprättandet av det vi nu betecknat som miljöuni-
versitetet i Lund och att därefter främja detta projekts fortgång. Förvalt-
ningen av en sådan stiftelse kan inledningsvis anförtros åt Mistra, som
under hand förklarat sig villig till detta. Sedan projektet kommit igång
bör förvaltningen kunna övergå till ledningen för projektet. En sådan
ordning kan föreskrivas i stiftelsens stadgar. Det bör ankomma på Mist-
ra att närmare överväga hur den föreslagna verksamheten bäst kan ut-
formas för att överensstämma med de miljöpolitiska ambitionerna och
kopplas till övrig miljöforskning. Det är särskilt angeläget att satsningen
kan användas för att öka kompetensen i miljöfrågor hos svenska företag,
särskilt små och medelstora.
6.1.4 Åtgärder for ökad kvalitet i vårdutbildning
Bakgrund
Det finns i dag 27 kommunala vårdhögskolor geografiskt spridda över
hela Sverige. Huvudmän för de kommunala vårdhögskolorna är land-
stingen samt Göteborgs och Malmö kommuner. När i fortsättningen
landsting nämns som huvudmän eller beställare avses även de ovan
nämnda två kommunerna. Dessutom finns i Stockholm tre enskilda
sjuksköterskeskolor. Vid vårdhögskolorna bedrivs i huvudsak sjukskö-
terskeutbildning, sjukgymnastutbildning, arbetsterapeututbildning, labo-
ratorieassistentutbildning, social omsorgsutbildning, tandhygienistut-
bildning och barnmorskeutbildning. Vid Karolinska institutet och
Lunds universitetet bedrivs dessutom sjukgymnastutbildning i statlig re-
gi-
Huvudmannaskapet för vårdhögskolorna har utretts tidigare, bl.a. i
samband med att vårdutbildningarna inordnades i högskolesystemet
1982. Vid riksmötet 1991 begärde riksdagen att huvudmannaskapsfrå-
gan återigen skulle utredas (bet. UbU 1990/91:12, med anledning av
prop. 1990/91:100 bil. 10, rskr. 1990/91:355). Landshövding Anita Brå-
kenhielm fick våren 1992 ett utredningsuppdrag som också omfattade
vårdhögskolornas styrning, forskningsanknytning och kvalitet i utbild-
ningarna. Utredningen har belyst dessa frågor. I dess betänkande Vård-
högskolor - kvalitet, utveckling och huvudmannaskap (SOU 1993:12)
presenterades ett flertal utvecklingsmöjligheter för vårdutbildningarna.
Prop. 1993/94:177
63
Prop. 1993/94:177
Regeringens förslag: För att garantera kvaliteten och mångfal-
den i den vårdutbildning som för närvarande bedrivs vid vård-
högskolorna skall utrymme skapas för alternativa samarbets-
och huvudmannaskapsformer. Staten bör anordna vårdutbild-
ning på de orter där så avtalas med den nuvarande huvudman-
nen.
Följande alternativ kan bli aktuella:
★ Staten övertar huvudmannaskapet för vårdutbildning och
landstinget utgör huvudsaklig beställare av utbildning.
* Staten övertar huvudmannaskapet samt hela beställaransva-
ret för vårdutbildningen.
* Landstingen kan också fortsätta som hittills att driva utbild-
ning vid kommunala vårdhögskolor.
★ Slutligen finns möjlighet för enskilda utbildningsanordnare
att inom redan gällande bestämmelser driva vårdutbildning.
Samtliga lösningar förutsätter kostnadsneutralitet för staten
och landstingen som i förekommande fall regleras genom avtal
mellan staten och berörda landsting.
Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 6,85 procent (jfr avsnitt
6.6) till en särskild stiftelse vars avkastning skall gå till forsk-
ning och forskarutbildning på vårdområdet samt forskning med
inriktning på allergier och annan överkänslighet.
En utvärdering av all vårdutbildning inom universitet och
högskolor genomförs för att avgöra under vilka omständigheter
fortsatt examensrätt kan påräknas.
Utredarens förslag: Det övergripande målet är att höja vårdutbild-
ningarnas kvalitet och akademiska anknytning. Forskning och utveck-
lingsarbete inom vårdutbildningarnas karaktärsämnen är viktiga medel
för att ge dessa ämnen en klarare profil. För att åstadkomma detta före-
slår utredaren att vårdhögskolornas kontaktvägar till den statliga forsk-
ningsorganisationen på olika sätt stärks. De viktigaste åtgärderna är en-
ligt utredarens mening att åstadkomma en starkare samordning mellan
olika högskolor samt en ökad nationell koncentration. Huvudmanna-
skapsfrågan är med denna utgångspunkt av underordnad betydelse om
mål och strategi kan uppfyllas i ett gemensamt perspektiv för universi-
tet och högskolor.
I betänkandet anför utredaren kritik rörande den kvalitativa nivån
inom delar av vårdutbildningarna.
Det finns idag, vilket också redovisas av utredningen samt i vissa re-
missvar, ett antal samarbetsprojekt mellan statlig utbildning och lands-
tingens vårdutbildning. Hälsouniversitetet i Linköping är ett exempel
på ett sådant samarbetsprojekt som kommit att omfatta både kortare
vårdutbildning och längre medicinsk utbildning. I Linköping, Umeå
och Uppsala finns professurer i omvårdnad. Vid Göteborgs universitet
finns en professur i vårdpedagogik. Utöver detta har ett antal centrum-
64
bildningar tillskapats för att främja den vetenskapliga utvecklingen av
vårdutbildningarna samt forskning och forskarutbildning inom områ-
det.
Utredaren redovisar tre alternativ för förändring av huvudmannaskap.
Det första är att vissa utbildningar överförs till statligt huvudmannaskap
genom att de flyttas från kommunala vårdhögskolor till statliga utbild-
ningsanordnare. Det andra innebär att vårdhögskolorna i Linköping
och Umeå förstatligas och inordnas i universitetet på respektive ort. Det
tredje är att all vårdutbildning överförs till statligt huvudmannaskap.
Utredaren föreslår också att avtal skall kunna slutas mellan landsting
och staten om en samarbetsorganisation för vårdutbildning.
Utredaren föreslår vidare att en vårdhögskola, oberoende av huvud-
mannaskap, skall ha en särskild högskolestyrelse i vilken rektors, lära-
res och studenters inflytande garanteras.
Därutöver anser utredaren att den interkommunala ersättningen bör
avskaffas.
En sammanfattning av betänkandet finns bifogat som bilaga 1.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna förordar ett enhetligt
statligt eller ett blandat huvudmannaskap för vårdutbildningarna.
Landstinget i Uppsala samt Göteborgs kommun accepterar ett förstatli-
gande. Landstingen i Västerbotten, Stockholm och Östergötland är öpp-
na för olika lösningar. Universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stock-
holm, Umeå, Linköping samt Karolinska Institutet tillstyrker också ett
förstatligande. Malmöhus läns landsting och Malmö kommun har av-
stått från att svara på denna fråga i sina remissvar. Endast ett fåtal lands-
ting förordar ett kommunalt huvudmannaskap.
Landstingsförbundet anser att varje förändring måste föregås av en
förhandling som utmynnar i ett avtal om vem som skall vara huvud-
man, samt hur finansierings- och inflytandefrågor skall lösas.
I remissvaren från Mälardalens högskola samt Södermanlands och
Västmanlands läns landsting och för Mitthögskolan jämte Jämtlands
och Västernorrlands läns landsting finns förslag om att utbildningen
som uppdragsutbildning övertas av statliga högskolor.
Ungefär en fjärdedel av remissinstanserna ansåg att viss utbildning bör
överföras till statligt huvudmannaskap. Vikten av att utbildningar som
överförs skall behålla sin särart och skall ha anknytning till den akade-
miska forskningsmiljön betonas.
Nästan samtliga universitet och högskolor har svarat att samarbete re-
dan pågår mellan vårdhögskolan och universitetet eller högskolan på
orten. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker att styrnings- och
ledningsformerna skall vara likartade för all högskoleutbildning och ga-
rantera inflytande för rektorer, lärare och studenter. Majoriteten till-
styrker vidare förslaget att magisterkompetens bör vara miniminivå för
vårdlärarna och att kliniska lektorat inrättas.
Remissinstanserna vid universitetsorterna avstyrker förslaget att mins-
ka vårdutbildningens volym, medan övriga orter tillstyrker.
Prop. 1993/94:177
65
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 177
Majoriteten av landstingen avstyrker förslaget att avskaffa den inter- Prop. 1993/94:177
kommunala ersättningen.
Samtliga remissinstanser som yttrat sig anser att en utvärdering av
landstingens vårdhögskolor och de tre enskilda sjuksköterskeskolorna
är nödvändig.
De tre enskilda sjuksköterskeskolorna i Stockholm har tillstyrkt för-
slaget att ombildas till fristående högskolor. Stockholms läns landsting
stödjer förslaget.
En fullständig remissammanställning finns i bilaga 1.
Skälen för regeringens förslag: Vårdutbildning bedrivs för närvarande
vid ett stort antal enheter under varierande betingelser. Staten har i dag
två instrument för att garantera att utbildningen håller akademisk nivå.
Det ena är regleringen av rätten att utfärda examen enligt samma nor-
mer som gäller vid statliga universitet och högskolor. Det andra är möj-
ligheten att utöver examensrätt ge statsbidrag till verksamheten.
Sedan utredningen om vårdhögskolorna genomfördes har det i flera
fall också blivit tydligt att de nya formerna för ekonomistyrning inom
sjukvården medför att utbildningsfrågorna kan komma att bli lågpriori-
terade inom klinikerna. Regeringens förslag i det följande syftar bl.a. till
att förstärka ledningens för vårdutbildningen inflytande över de kliniska
momenten i dessa utbildningar.
Vad gäller den framtida organisationen av vårdutbildning föreslår re-
geringen alternativa former.
Vårdutbildningarna bör, liksom övrig högre utbildning, kunna bedri-
vas av olika utbildningsanordnare, kommunala, statliga eller enskilda.
Genom att regeringen beslutar om examensrätten har regeringen, oav-
sett huvudmannaskapet, ett instrument för att säkra en lägsta godtagbara
kvalitet i utbildningen.
Av utredningen och i remissbehandlingen har framkommit att sam-
verkan mellan vårdhögskolor och statliga högskolor inte är ovanlig.
Förutom den samverkan som redan finns på universitetsorterna pågår
vid flera vårdhögskolor diskussioner med närliggande statliga högskolor
om att påbörja eller fördjupa pågående samarbete. På vissa håll finns ge-
mensamma lokaler. Samarbetet syftar till att utveckla såväl de statliga
högskolorna som de kommunala vårdhögskolorna.
I åtskilliga fall kan det finnas väsentliga pedagogiska, organisatoriska
och ekonomiska skäl att låta huvudmannaskapet för högre vårdutbild-
ning övergå från ett landsting till en statlig högskola. I det föregående
har fastslagits att vårdutbildning skall kunna bedrivas under huvudmän
med olika legal status. I remissvaren föreligger vissa variationer i inställ-
ning hos nuvarande huvudmän till tanken på ett statligt huvudmanna-
skap.
Landstingen i Stockholms och Östergötlands län har aviserat att ett al-
ternativ till statligt huvudmannaskap för deras del kan vara en privat-
rättslig associationsform. Om de nuvarande huvudmännen skulle före-
dra detta bör staten kunna träffa samarbetsavtal med dessa organisatio-
ner samt medge rätt att utfärda examen enligt lag (1993:792) om till-
66
stånd att utfärda vissa examina. I Stockholm bedrivs merparten av sjuk-
sköterskeutbildningen vid tre enskilda skolor (Ersta, Sophiahemmet
och Röda Korset). Särskilda avtal bör träffas mellan staten, landstinget
och dessa skolor angående utbildningens volym, inriktning och genom-
förande.
Vårdutbildning bör således kunna bedrivas vid statliga universitet och
högskolor eller i högskolor som drivs av ett landsting. Härutöver kan
vårdutbildning bedrivas av enskilda utbildningsanordnare.
Statlig vårdutbildning
En åtgärd som bör kunna bidra till att generellt utveckla kvaliteten i
vårdutbildningarna är att lärarna i en betydande utsträckning inlemmas
i den statliga fakultetsorganisationen. Då kan den kritiska massa fakul-
teterna redan har utnyttjas effektivt. Denna vinst kan bäst uppnås ge-
nom att ett antal vårdhögskolor som nu drivs i landstingsregi förstatli-
gas. I första hand bör detta ske med universitetsorternas vårdhögskolor.
Det skapar förutsättningar för stabila, varaktiga och slagkraftiga miljöer
där vårdhögskolans lärare får möjligheter att bedriva forskning på lika
villkor som lärarna vid andra statliga universitet och högskolor.
I samband med ett förstatligande infogas vårdutbildningarna i univer-
sitetens och de statliga högskolornas forskningsorganisation. Fakultets-
anknytningen kan variera något beroende på utbildningarnas karaktär
men den torde i huvudsak beröra medicinsk, samhällsvetenskaplig och
matematisk-naturvetenskaplig fakultet.
I Stockholm bör vårdutbildningarna ingå i eller samverka med den
nya universitetsstruktur som föreslagits i föregående avsnitt. Särskilda
anordningar kan därvid krävas för att tillgodose behovet av anknytning
till medicinsk fakultet för dessa utbildningar.
Ett förstatligande innebär att samtliga för utbildningen erforderliga
ekonomiska, personella och fysiska resurser, efter förhandling mellan
staten och berört landsting ställs till den statliga utbildningshuvudman-
nens förfogande. Ekonomiska resurser för både för teoretisk och klinisk
utbildning inkluderas i ersättningen för vårdutbildningen och den kli-
niska delen av utbildningen köps i sin tur av respektive statlig högskola
från sjukvårdshuvudmannen (klinik eller motsvarande). Härigenom
markeras att ansvaret för utbildningen entydigt och i sin helhet övergått
till den högskola som också har examensrätten. Samarbetsavtal mellan
respektive lärosäte och sjukvårdshuvudmannen som tillgodoser högsko-
lans inflytande över den kliniska utbildningens innehåll och omfattning
kan undantagsvis ersätta ett rent köp-sälj-förhållande.
Beställaransvaret för den vårdutbildning som förstatligats kan i allt vä-
sentligt ligga kvar hos respektive landsting (som påpekats ovan avses
med landsting här även de primärkommuner som i dag anordnar kom-
munal vårdutbildning) eller i sin helhet föras över till staten. Är lands-
tingen beställare innebär det att dessa uppträder som huvudfinansiär för
vårdutbildning medan staten står för ett mindre utbildningsuppdrag - i
princip motsvarande det tidigare statsbidraget - till de lärosäten som an-
Prop. 1993/94:177
67
ordnar vårdutbildning. Ett statligt beställaransvar innebär att vårdut-
bildningen vid det aktuella universitetet eller högskolan framdeles helt
finansieras av staten och ingår som en del i det utbildningsuppdrag riks-
dagen fastställer för varje lärosäte.
Kommunalt beställaransvar
I de landsting där överenskommelse träffas mellan staten och landsting-
et bör kommunalt beställd grundutbildning av varaktig karaktär etable-
ras. Landstinget blir därmed den dominerade beställaren av vårdutbild-
ning från den statliga högskola som har ansvar och examensrätt avseen-
de utbildningen. Övergången kan ske enligt följande principmodell:
★ Genom avtal mellan staten och berörda landsting överförs ansvaret
för utbildningens genomförande till en statlig högskola. I avtalet reg-
leras också de ekonomiska villkoren i samband med övergången,
t.ex. vad gäller lokaler och personalens pensionsskuld .
★ Regeringen fattar beslut om att flytta rätten att utfärda examen, efter
yttrande från kanslersämbetet, från den kommunala vårdhögskolan
till en statlig högskola.
★ Vårdhögskolans personal erbjuds anställning i den statliga högsko-
lan.
★ Landstinget köper utbildning av den statliga högskolan inom ramen
för ett långsiktigt avtal.
Ett långsiktigt ramavtal, förslagsvis benämnt Vårdutbildningsavtal,
VUA, skall ge de erforderliga ramarna för förhållandet mellan den stat-
liga högskolan, den eller de avtalsslutande landstingen och regeringen.
Avtalet skall bl.a. omfatta frågor rörande krav på utbildningens kvalitet,
regler för beräkning av ersättning samt rollfördelningen mellan staten
och landstingen. I avtalen kan ingå överenskommelser om formerna för
berörda landstings inflytande över omfattningen av utbildningen, lokali-
seringen och den övergripande inriktningen vid de ”säljande” högsko-
lorna. För att hänsyn skall kunna tas till Kanslersämbetets utvärdering
1996 skall det också vara möjligt att säga upp ramavtalet.
VUA bör förutsätta att landstingen och de statliga högskolorna direkt
sluter lokala utbildningsavtal. Staten lägger därvid ut ett mindre utbild-
ningsuppdrag, vilket i princip motsvarar det nuvarande statsbidraget,
samtidigt som landstinget lägger ett större uppdrag. Omfattningen av
landstingets uppdrag förutsätts vara beroende på landstingets bedöm-
ning av utbildningsbehoven. I dessa uppdrag regleras takbelopp, högsta
antal helårsstudenter, prestationer och vilka examination som förväntas,
i enlighet med det system som redan tillämpas för statliga universitet
och högskolor. De lokala avtalen bör tecknas för perioder som överens-
stämmer med statens för närvarande treåriga utbildningsuppdrag till
universitet och högskolor i övrigt.
Prop. 1993/94:177
68
Statligt beställaransvar
På vissa orter kan det finnas ett intresse för staten att överta både hu-
vudmannaskap och beställaransvar. Ett övertagande av hela ansvaret
förutsätter dock att ekonomiska regleringar kan göras så att det vid
övergångstillfället och under överskådlig tid är kostnadsneutralt för sta-
ten och det berörda landstinget.
En eventuell överenskommelse får inte vara förenad med villkor eller
begränsad till tiden. I förhandlingar med varje enskilt landsting där en
överföring av beställaransvaret till staten är intressant måste möjlighe-
terna till att ordna en sådan kostnadsneutral finansiering klarläggas.
Regeringen bedömer att ett statligt beställaransvar i första hand kan
vara av intresse på universitetsorterna. Om ovan angivna förutsättningar
kan uppfyllas bör möjlighet även finnas att på andra orter sluta avtal
som innebär ett helstatligt beställaransvar. Övergång till det nya syste-
met bör kunna ske med början den 1 juli 1995.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen i 1995 års budgetpro-
position i de fall förutsättningar funnits för att sluta avtal enligt denna
modell.
Kommunala vårdhögskolor
Det bör stå varje landsting, som idag har examensrätt, fritt att även fort-
sättningsvis driva vårdutbildning i egen regi om utbildningen håller
godtagbar kvalitet. Även om vårdhögskolorna på universitetsorterna
överförs till staten och ytterligare vårdhögskolor förändras enligt VUA-
modellen kommer vissa vårdhögskolor, på eget initiativ, sannolikt att
kvarstå med kommunalt huvudmannaskap. Dessutom kommer alltjämt
vissa helt fria vårdutbildningar att leva vidare utan förändringar.
Ledning av kommunala vårdhögskolor
Vårdhögskolorna har i dag inte samma grad av självständighet som de
statliga universiteten och högskolorna. Vårdhögskolornas styrelser ut-
görs av politiskt sammansatta nämnder. Dessa nämnders arbete regleras
i kommunallagen. I de flesta fall betyder detta att föredragande för
nämnden är landstingens utbildningschef, som är en tjänsteman som of-
tast också har ansvar för övriga utbildnings- och kulturfrågor i lands-
tinget. Endast om rektor alltså är utbildningschef har denne samma
ställning i styrelsen som rektorer vid statliga universitet och högskolor.
Visserligen har kommuner och landsting medgivits rätt att när det gäl-
ler frågor inom deras högskolor delegera beslut till andra organ än de
som inrättats inom högskolan, men någon skyldighet att göra det finns
inte. Denna ordning ger inte studenter och lärare sådana garantier för
inflytande som de har vid statliga universitet och högskolor.
Mot den nu angivna bakgrunden anser regeringen att det bör införas
en skyldighet för landstingen att inrätta styrelser, med största möjliga
parallellitet till de statliga universitetens och högskolornas styrelser.
Prop. 1993/94:177
69
Rektor, lärare och studenter kan härigenom ges ett starkare inflytande
och styrelserna sålunda få en starkare akademisk kompetens. Sådana be-
stämmelser kan enligt regeringens bedömning ges inom ramen för det
bemyndigande som regeringen har enligt 5 kap 5 § högskolelagen
(1992:1434) när det gäller organisationen av kommuners och landstings
högskoleutbildning.
Andra utbildningsanordnare
Utöver de nu befintliga vårdhögskolorna kan också nya utbildningsan-
ordnare komma till. Dessa förutsätts på vanligt sätt ansöka om examens-
rätt hos regeringen. Ansökningarna kommer precis som för andra en-
skilda utbildningsanordnare att prövas av Kanslersämbetet innan rege-
ringen fattar beslut i frågan.
Vårdforskning m.m.
Vårdforskning
Forskning kring omsorg och vård är ett relativt ungt område med tvär-
vetenskaplig karaktär där forskningserfarenhet och forskningstradition
är begränsad. Forskningen är angelägen bl.a. för att kunna utveckla nya
metoder för att på ett bättre sätt ta hand om patienter vilket kan leda
till minskat lidande och därmed ökad livskvalitet för individen. För
samhället kan det i sin tur medföra besparingar inom hälso- och sjuk-
vården. Vårdutbildningarna innehåller stora inslag av yrkesförberedan-
de klinisk utbildning. För att säkerställa en hög kvalitet i utbildningen
är det angeläget att de vetenskapliga inslagen samt den kliniska anknyt-
ningen förstärks. Detta kan bl.a. ske genom att andelen disputerade lä-
rare inom vårdutbildningen ökas, samt genom ökade forskningsinsatser
på vårdområdet.
Det är lämpligt att i samband med en förändring av huvudmannaska-
pet för vårdhögskolorna göra insatser som garanterar en långsiktig ut-
veckling av vårdforskningen.
En förstärkning av vårdforskningen är mot denna bakgrund angelä-
gen.
Allergiforskning
Allergier och annan överkänslighet är vanliga och har ökat under de se-
naste decennierna. Allergiutredningen (SOU 1989:76) har framhållit
behovet av forskning om orsaker till allergiska sjukdomstillstånd och
möjligheter att förebygga dessa. Det finns särskilda behov av att förstär-
ka den gränsöverskridande allergologiska forskningen, omfattande t.ex.
beteendevetenskap, ekonomi, byggnadsteknik och toxikologi.
Prop. 1993/94:177
70
Vårdutbildningarnas forskningsanknytning
Vikten av ett nära samband mellan forskning och utbildning vid de aka-
demiska lärosätena är markerad genom ett uttryckligt stagande i 1 kap.
3 § högskolelagen (1992:1434). Hur anknytningen till forskningen skall
ske beror på om utbildningen har statligt, kommunalt eller enskilt hu-
vudmannaskap.
För utbildningar under statligt huvudmannaskap skall fakulteterna
vid de statliga lärosätena ges ansvar genom att utbildningarna inlemmas
i olika fakulteters verksamhetsområden (Bilaga 2, förteckning B till
högskoleförordningen 1993:100). För vårdutbildning med annan hu-
vudman än staten bör frågan lösas genom föreskrifter för fakulteterna
att sluta samverkansavtal. Detta är också vad utredaren har föreslagit.
Stiftelse för vårdforskning och forskning om allergier
Regeringen föreslår att 6,85 procent ur återstoden av Fond 92-94 avsätts
till en vårdforskningsstiftelse. Avkastningen ur denna stiftelse bör an-
vändas till forskning och forskarutbildning på vårdområdet i enlighet
med vad som nyss framhållits. Inledningsvis bör medlen användas för
att öka andelen disputerade lärare med vårdutbildning som grundut-
bildning. Vidare är forskning om allergier och annan överkänslighet
angelägen. Därvid är det viktigt att utrymme ges till gränsöverskridande
forskning inom medicinens olika grenar men även forskning inom om-
råden av icke-medicinsk karaktär t.ex. beteendevetenskap, byggnadstek-
nisk forskning och ekonomi.
Vidare bör som regeringen tidigare framhållit utrymme finnas för
forskningsinsatser vid Vårdhögskolan i Stockholm i samband med en
etablering i Novum.
Organisation, den närmare preciseringen av medlens användning
m.m. kommer att bli föremål för beredning med bl.a. sjukvårdshuvud-
männen.
Särskilda frågor
Interkommunal ersättning
Interkommunal ersättning är det belopp landstingen betalar varandra
för att studenter skall kunna studera i ett landsting som personen inte
är skriven i.
Sedan den 1 juli 1991 måste en studerande vara folkbokförd på den
ort där vederbörande bedriver studier senast sex månader efter det att
studierna påbörjats. Detta torde redan ha fått konsekvenser för tillämp-
ningen av interkommunal ersättning. För en student som studerar vid
en kommunal högskola och som då han/hon sökte till utbildning var
folkbokförd i ett annat landsting kan interkommunal ersättning utgå
under det första halvårets studier. Därefter skall studenten vara folkbok-
förd i det landsting där denne också studerar varför interkommunal er-
sättning ej längre kan utgå.
Prop. 1993/94:177
71
Den interkommunala ersättningen kommer därför framdeles att utgö-
ra en betydligt mindre del av landstingens budget än idag.
För de fall där vårdutbildningen förs över till statlig huvudman kom-
mer på motsvarande sätt de regler som gäller idag om statens rätt till er-
sättning för viss utbildning att tillämpas (5 kap. 4 § Högskolelagen
(1992:1434) och förordning (1989:26) om ersättning för statlig högsko-
leutbildning från landsting, senaste ändring 1994:36).
I de fall landsting uppdrar åt en statlig högskola att genomföra vårdut-
bildning inom det egna landstinget torde det bli nödvändigt att reglera
de ekonomiska villkoren vad avser ersättning mellan stat och kommun
så att konkurrensneutralitet erhålls.
Utvärdering
Regeringen avser att ge Kanslersämbetet i uppdrag att genomföra en ut-
värdering av kvaliteten i all vårdutbildning. Detta uppdrag kan vara
slutfört tidigast i september 1996. Åtgärder som syftar till att förstärka
kvaliteten i utbildningen vid vårdhögskolorna bör givetvis vidtas löpan-
de utan att man avvaktar utvärderingens resultat. Om det skulle föran-
ledas av universitetskanslerns utvärdering kan det visa sig nödvändigt att
regeringen omprövar rätten för utbildningsanordnare att utfärda exa-
men.
Oavsett vilket huvudmannaskap utbildningen har förutsätter regering-
en att den kommer att omfattas av universitetskanslerns utvärdering.
Slutgiltig ställning till examensrätt bör tas när resultatet av utvärdering-
en föreligger. De flesta landsting avsätter i ökande grad resurser för
forskning och forskarutbildning inom vårdområdet. Den trenden måste
sannolikt fortsätta för att vårdhögskolorna skall kunna möta kvalitets-
kraven.
Om det skulle visa sig att en högskola inte håller tillräckligt hög kva-
litet enligt Kanslersämbetets bedömning kan den, om förhållandena inte
förbättras, komma att mista rätten att utfärda examina. De högskolor
som inte har examensrätt kan inte heller räkna med statsbidrag.
Det fortsatta arbetet
Regeringen kommer inom kort att utse en förhandlare med uppgift att
förbereda och under förutsättning av riksdagens godkännande genomfö-
ra de förhandlingar som blir aktuella.
6.1.5 Fullföljande av resurstilldelningssystemet för grundutbildning
Kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet
Bakgrund
Av föregående kapitel framgår den principella utformningen av resurs-
tilldelningssystemet för grundutbildning liksom de huvudsakliga moti-
ven härför.
Prop. 1993/94:177
72
Principerna för det nya resurstilldelningssystemet godkändes av riks-
dagen i december 1992. Utformningen av de två delar som baserar sig
på antalet registrerade studenter (studentpeng) och deras prestationer
infördes den 1 juli 1993.
För den tredje och sista delen av resurstilldelningssystemet - kvalitets-
delen - lämnade Resursberedningen i november 1993 ett förslag till ut-
formning i delbetänkandet (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik. En
sammanfattning av betänkandet bifogas denna proposition i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats av ett femtiotal remissinstanser, vars
huvudsakliga synpunkter framgår av den remissammanställning som
också ingår i bilaga 2.
Regeringens forslag: Statsmakterna har ett ansvar för kvaliteten
i det svenska universitets- och högskolesystemet. Därför skall de
kvantitativt inriktade delarna av resurstilldelningssystemet kom-
pletteras med en del som explicit skall främja kvaliteten, ett
kvalitetsbelopp.
Regeringen föreslår att resurstilldelningen i detta avseende ba-
seras på en bedömning av respektive lärosätes ambitioner för
kvalitetsutveckling, som de uttrycks i fastställda planer - pro-
gram för kvalitetsutveckling - och genomförandet av dessa. An-
svaret för denna bedömning föreslås åligga Kanslersämbetet,
som får i uppdrag att med hjälp av expertgrupper göra en be-
dömning av samtliga universitet och högskolor under varje tre-
årsperiod.
Fem procent av de totala resurserna för grundutbildning av-
sätts fr.o.m. nästa treårsperiod (1997-1999) för kvalitetsdelen av
resurstilldelningssystemet. För varje lärosäte avsätts varje bud-
getår ett maximalt kvalitetsbelopp som motsvarar fem procent
av anslaget till grundutbildning, exklusive särskilda åtaganden.
Beroende på Kanslersämbetets senaste bedömning är lärosätet
berättigat till hela, halva eller ingen del av detta belopp. Kvali-
tetsbeloppet utbetalas av Kammarkollegiet efter rekvisition av
respektive lärosäte. Detta förslag innebär att lärosätena erhåller
kvalitetsbeloppet i efterhand som belöning för sitt arbete med
kvalitetsutveckling.
Kanslersämbetet bör inom ramen för sitt anslag erhålla vissa
medel för fördelning till angelägna utvecklings- och stödprojekt
med anknytning till kvalitetsutveckling.
Den föreslagna modellen för utformning av kvalitetsdelen kan
i princip tillämpas för all grundutbildning, oberoende av hu-
vudmannaskap.
Beredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. På följande punkter avviker beredningens förslag:
Resursberedningen föreslog att de fem procent som skulle avsättas
som kvalitetsbelopp för varje lärosäte skulle avsättas i förhållande till
anslaget till grundutbildning exklusive lokalkostnader.
Prop. 1993/94:177
73
Beredningen föreslog att hela kvalitetsbeloppet skulle betalas ut i för-
skott månadsvis. Varje lärosäte skulle sedan vid varje budgetårs slut få
behålla de utbetalda medlen i förhållande till hur programmet för kva-
litetsutveckling och dess genomförande bedömts av Kanslersämbetet. De
delar av kvalitetsbeloppet som lärosätet inte kunde tillgodoräkna sig
skulle årligen inbetalas till ämbetet. Dessa medel skulle Kanslersämbetet
sedan få fördela till angelägna stöd- och utvecklingsprojekt.
Bedömningen, som skulle göras rullande under varje treårsperiod,
skulle sammanfattas i ett av fem slutomdömen, vilka berättigade till
100, 60, 20 respektive 0 procent av kvalitetsbeloppet. Omdömet före-
slogs omgående få genomslag på kvalitetsbeloppets storlek.
Beredningen föreslog att bedömningarna skulle få effekt på resurstill-
delningen redan under budgetåret 1995/96, då kvalitetsbeloppen före-
slogs motsvara tre procent.
Remissinstanserna: Vid sidan av de allmänna synpunkter som redovi-
sats ovan avser remissynpunkterna huvudsakligen tre frågor. Nedan
görs en kort sammanfattning av de synpunkter som därvid framförts.
1. Kanslersämbetets roll
Ett stort antal remissinstanser, nästan hälften av universiteten och hög-
skolorna samt RRV, är mycket tveksamma till att Kanslersämbetet ges
en dubbel roll, dels att stödja och stimulera, dels att granska och bedö-
ma. Därtill kommer, vilket påpekas av bl.a. Uppsala och Lunds univer-
sitet, uppgiften att fördela medel. Lunds och Umeå universitet samt Mä-
lardalens högskola anser att regeringen borde besluta om kvalitetsbelop-
pets fördelning.
2. Den tekniska utformningen av förslaget
Uppsala, Lunds och Göteborgs universitet samt LO framhåller svårighe-
terna att bedöma verksamheten i sin helhet vid ett stort universitet, var-
för en bedömning hellre borde ske fakultets-/områdesvis.
Många universitet och högskolor anser att det är olämpligt eller opsy-
kologiskt att dra in medel från dem som lyckas mindre väl, och att man
i stället borde belöna dem som lyckas bra. Kvalitetsbeloppet borde en-
ligt deras mening således inte betalas ut i förskott utan i efterhand.
Kanslersämbetet samt högskolorna i Gävle/Sandviken, Karlstad och
Skövde föreslår att tre procent av kvalitetsbeloppet skall knytas till be-
dömningen av kvalitetsprogrammen, dvs. till ambitionerna och att två
procent skall knytas till genomförandet av dessa planer. Å andra sidan
påpekar några remissinstanser, bl.a. Lunds universitet, att det inte finns
någon anledning att premiera högt svävande planer över huvud taget
utan att det är resultatet av kvalitetsarbetet som skall bedömas.
Beredningens förslag att de delar av kvalitetsbeloppet som ej kan ut-
nyttjas borde inbetalas till Kanslersämbetet, som sedan skulle fördela
medlen till angelägna stöd- och utvecklingsprojekt, har också rönt kri-
tik från flera lärosäten. En del av kritiken som gäller ämbetetets olika
roller har berörts under punkt 1 ovan. Andra menar att förslaget leder
till onödig rundgång. Stockholms universitet föreslår att de outnyttjade
Prop. 1993/94:177
74
medlen i likhet med outnyttjade takbelopp efter varje treårsperiod skul-
le tillföras de lärosäten som ej kunnat få full ersättning för sina studen-
ter och deras resultat inom sina takbelopp.
3. Bedömningsskalan och dess koppling till resursberäkning
Flera remissinstanser vänder sig mot den föreslagna femgradiga bedöm-
ningsskalan. De flesta av dem förordar i stället en två- eller tregradig
skala. Umeå universitet anser dock att det är bra att de två högsta stegen
båda berättigar till fullt belopp.
Några remissinstanser efterlyser fastare angivna kriterier för Kanslers-
ämbetets bedömningar.
Skälen för regeringens förslag:
Grundläggande motiv
Principerna för systemet som fastställts av riksdagen innebär att de läro-
säten vars grundutbildning har hög kvalitet också skall ges mer resurser.
Det huvudsakliga skälet är att ge incitament för universitet och högsko-
lor att förbättra kvaliteten. Därtill kommer värdet av en tydlig signal att
resurser inte bara tilldelas för kvantitativa resultat. Att så nu skulle vara
fallet är en - i och för sig inte korrekt - ofta förekommande kritisk be-
skrivning av de hittills införda delarna av systemet. Denna kritik, bl.a.
framförd vid den hearing om Resursberedningens förslag som Utbild-
ningsdepartementet ordnade i januari 1993 och i skrivelse från de fack-
liga organisationerna, har emellertid stärkt de ursprungliga motiven för
att införa en kvalitetsdel i resurstilldelningssystemet.
Resursberedningen pekar i sitt betänkande inledningvis på att oron
för kvaliteten i grundutbildningen har gamla anor. Bara under de se-
naste decennierna har den rönt stor uppmärksamhet åtminstone vid
två tillfällen. Under 1960-talet gav den snabba expansionen anledning
till förstärkt oro. Men även under 1980-talet, då ingen expansion sked-
de och inga egentliga krav på prestationer fanns, uppkom en kritik mot
bristande kvalitet. Denna kritik artikulerades främst av Sveriges förena-
de studentkårer (SFS).
Den snabba ökningen av kapaciteten som nu sker inom grundutbild-
ningen ger därför anledning till skärpt uppmärksamhet. Den viktigaste
och mest svårgripbara aspekten på grundutbildningens situation ligger
dock i dess förhållande till forskningen. Som tidigare påpekats i denna
proposition konstaterade Högskoleutredningen att praktiskt taget all
professionell status inom lärarkåren finns att söka i forskningen. Den
helt övervägande andelen av alla priser, stipendier, utmärkelser och do-
nationer avser vetenskaplig verksamhet. Medan engagemang i grundut-
bildningen tidigare praktiskt taget inte haft någon som helst effekt på
resurstilldelningen har kopplingen mellan kvalitet i verksamheten och
mer resurser varit högst påtaglig i forskningen.
Resursberedningen konstaterar att intresset för grundutbildningen
med betoning på kvalitetsfrågorna glädjande nog sedan några år är
Prop. 1993/94:177
75
mycket levande. Åtskilliga pedagogiska pris har inrättats, statsmakterna
har satsat särskilda resurser för att stärka kvaliteten inom vissa områden
och för att ge lärare möjlighet att genomgå pedagogisk utbildning och
forskarutbildning. Grundutbildningsrådet, som tillkom på initiativ av
Högskoleutredningen, delar ut projektmedel till enskilda lärares utveck-
lingsprojekt inom undervisning och examination samt till internatio-
nellt lärarutbyte, vilket tillför nya referensramar.
Kärnfrågan är dock om de allra senaste årens landvinningar blir be-
stående i konkurrens med forskningen. Det huvudsakliga motivet för
en koppling mellan kvalitet och resurstilldelningen ligger - enligt Re-
sursberedningens uppfattning - i övertygelsen om att ytterligare åtgär-
der krävs och att det tydligt måste framgå att det lönar sig att systema-
tiskt arbeta för att höja kvaliteten i grundutbildningen.
Flera remissinstanser, bl.a. Göteborgs, Stockholms och Umeå univer-
sitet, Kungl. Tekniska högskolan samt Chalmers tekniska högskola, an-
ger explicit att de delar denna uppfattning. Uppsala, Lunds och Linkö-
pings universitet, högskolorna i Växjö och Örebro, Konstfack, Opera-
högskolan och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) ifrågasätter dock
det lämpliga i att koppla bedömningar av kvalitet till resurstilldelning
och anser att riksdagens beslut bör omprövas. Högskolorna i Borås,
Kristianstad och Örebro samt Mälardalens högskola framhåller att en-
bart offentliggörandet av de föreslagna bedömningarna av lärosätenas
kvalitetsutveckling skulle ha tillräckligt stora effekter, t.ex. vad gäller
studenttillströmningen.
Prop. 1993/94:177
Olika metoder att koppla kvalitet och resurser
Resursberedningen har. med hjälp av en expertgrupp, Kvalitetsgruppen,
dels utifrån internationella erfarenheter, dels utifrån en förutsättnings-
lös analys av kvalitetsbegreppet övervägt olika modeller för utformning
av statsmakternas resurstilldelningssystem. Beredningen konstaterar in-
ledningsvis att gemensamma, nationella indikatorer på kvalitet inte bör
användas för statsmakternas resurstilldelning. Däremot skulle ett enskilt
lärosäte eventuellt kunna använda sådana indikatorer vid sin interna re-
sursfördelning. Beredningen förordar i stället att statsmakternas resurs-
tilldelning skall kopplas till en bedömning av respektive lärosätes pro-
gram för kvalitetsutveckling och genomförandet av detta. Dessa bedöm-
ningar skall göras av expertgrupper knutna till Kanslersämbetet, som
därmed får i uppgift att avgöra vad som skall anses vara acceptabelt.
Det huvudsakliga skälet för beredningens förslag är att statsmakterna
därigenom stimulerar varje lärosäte att utifrån sina förutsättningar ta
ansvaret för att utveckla kvaliteten i grundutbildningen. I detta sam-
manhang framhåller beredningen särskilt ledningarnas aktiva roll. Den-
na innefattar bl.a. utformning av interna system för att säkra och ut-
veckla kvaliteten i hela verksamheten.
Mot den grundläggande analysen och ansvarsfördelningen finns i
princip inga allvarligare invändningar från remissinstanserna. De är,
med undantag för Riksrevisionsverket (RRV) och Naturvetenskapliga
76
forskningsrådet (NFR), ense med beredningen om att gemensamma, na-
tionella kvalitetsindikatorer inte kan ligga till grund för statsmakternas
resurstilldelning. En klar majoritet tillstyrker beredningens förslag att
bedömningen skall avse processen - kvalitetsarbetet - och inte kvalite-
ten i verksamheten. Lunds universitet anser dock att om en koppling
måste göras mellan resurstilldelning och kvalitet vore det bättre att kny-
ta den till bedömningar av kvaliteten, t.ex. genom nationella utvärde-
ringar.
Kanslersämbetet, Göteborgs och Umeå universitet samt högskolorna i
Karlstad och Skövde framhåller i detta sammanhang att det vore natur-
ligt att programmen för kvalitetsutveckling även skulle innefatta forsk-
ning och forskarutbildning. Därmed skulle helhetssynen understrykas
ytterligare. Enligt Kanslersämbetets uppfattning bör följaktligen ett mot-
svarande kvalitetsbelopp avsättas också inom varje lärosätes fakultetsan-
slag. Linköpings universitet anser att samma system bör tillämpas för
grundutbildning som för forskning och forskarutbildning.
Regeringen återkommer senare i propositionen till denna fråga i sam-
band med ställningstagandet till utformningen av resultatrelaterade fa-
kultetsanslag.
Uppsala och Linköpings universitet ifrågasätter den omedelbara kopp-
lingen till resurstilldelningen. Uppsala universitet anser att det lärosäte
vars kvalitetsarbete vid två tillfällen inte bedömts som tillfredsställande i
stället borde få sitt utbildningsuppdrag reducerat. Linköpings universi-
tet föreslår att Kanslersämbetet genomför utvärderingar tillsammans
med lärosätet och att statsmakterna tar hänsyn till reusultatet av dessa
vid budgetprövningen inför nästa treårsperiod.
Utformning av kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet
Även om grundutbildningens kvalitet under de senaste årens ägnats en
glädjande uppmärksamhet anser regeringen att ytterligare åtgärder be-
hövs för att befästa detta intresse. Det huvudsakliga motivet för en
koppling mellan kvalitet och tilldelning av resurser ligger i att det där-
med tydligt framgår att det lönar sig att systematiskt arbeta för att höja
kvaliteten i grundutbildningen.
Resursberedningens förslag utgick från att statsmakternas resurstilldel-
ning bör utformas på ett sådant sätt att den stimulerar till en fruktbar
kvalitetsutveckling inom universitet och högskolor. Ansvaret för analys,
åtgärder och genomförande ligger hos varje lärosäte. En bedömning av
detta arbete kräver en hög grad av professionell, oberoende kompetens.
1993 års reform förutsätter att den högre utbildningen och forskningen
tillförs en sådan kompetens genom Kanslersämbetets försorg. Ämbetet
har enligt sin instruktion till uppgift att granska, stödja och stimulera
kvalitetsutvecklingen vid universitet och högskolor.
Den tillkommande uppgiften att bedöma programmen för kvalitetsut-
veckling och deras genomförande innebär därmed enligt regeringens
uppfattning inte att ämbetet ges någon ny roll annat än den som ligger i
att de genomförda bedömningarna kommer att vara avgörande för en
Prop. 1993/94:177
77
mindre del av resurstilldelningen. Som flera remissinstanser påpekat
ligger dock antagligen den största effekten, åtminstone på lite längre
sikt, i offentliggörandet av omdömet som sådant. Det bör också under-
strykas att beredningens förslag innebär att bedömningarna huvudsakli-
gen skall utföras av expertgrupper, varigenom det torde vara möjligt att
hålla isär de båda rollerna.
Regeringen anser att Kanslersämbetet, i ett tillägg till sin instruktion,
bör ges i uppgift att svara för en bedömning av universitetetens och
högskolornas program för kvalitetsutveckling inom grundutbildning
och genomförandet av dessa program.
Vid den närmare utformningen av förslaget har regeringen tagit fasta
på följande utgångspunkter som överensstämmer med dem som bered-
ningen hade för sitt förslag.
* Kvalitetsdelen av resurstilldelningen bör betraktas som en invest-
ringför utveckling av grundutbildningen.
* Resurserna för kvalitetsutveckling bör ses som en integrerad del av
de totala resurser som anvisas. Att utveckla kvaliteten är ett ständigt på-
gående arbete som utgör en naturlig del i universitetens och högskolor-
nas totala verksamhet och bör inte ses som någonting separat.
* Det är universitets- och högskoleledningarnas ansvar att se till att
hela verksamheten genomsyras av kvalitetstänkande.
* Samtliga universitet och högskolor bör ges möjlighet att få del av
kvalitetsmedel på samma eller liknande villkor. Detta innebär att de in-
te i särskild ordning skall behöva ansöka om medel för kvalitetsinsatser,
utan att deras program for kvalitetsutveckling, ambitioner, ansträng-
ningar och resultat skall bedömas utifrån deras egna förutsättningar.
* De kunskaper och erfarenheter rörande kvaliteten vid universitet
och högskolor som Kanslersämbetets arbete kommer att ge bör utnyttjas
som underlag för den bedömning av programmen för kvalitetsutveck-
ling som skall ligga till grund för resurstilldelningen. Det är däremot
inte lämpligt att ämbetet självt fördelar resurserna annat än i mycket
begränsad utsträckning, eftersom det skulle innebära att ytterligare en
beslutsnivå skulle föras in mellan statsmakterna och lärosätena. Kans-
lersämbetet bör även i fortsättningen enbart fungera som expertorgan.
* Därutöver bör inte statsmakterna - riksdag och regering - ha ett
direkt inflytande på fördelningen av kvalitetsdelen av resurserna.
Utifrån det nuvarande resurstilldelningssystemet för grundutbildning
redovisas nedan regeringens förslag till utformning av kvalitetsdelen.
1. Anslag som anvisas av riksdagen
Fr.o.m. den 1 juli 1993 anslår riksdagen för ett budgetår i taget ett an-
slag för grundutbildning till varje universitet och högskola. Detta anslag
- som är ett maximibelopp - består av ett gemensamt takbelopp för stu-
dentpeng och ersättning för helårsprestationer samt ersättning för even-
tuella särskilda åtaganden. För varje utbildningsområde eller grupp av
utbildningsområden anges studentpengens respektive prestationsersätt-
ningens storlek.
Prop. 1993/94:177
78
Varje månad betalas en tolftedel av anslaget ut till universitetet eller
högskolan. Efter budgetårets slut gör varje universitet och högskola en
redovisning av det faktiska antalet registrerade studenter (helårsstuden-
ter) och deras uppnådda helårsprestationer. Denna redovisning ligger
till grund för den slutliga anslagsavräkningen, vilken ingår i bokslutet.
Granskning av redovisningen görs därefter av Riksrevisionsverkets revi-
sorer.
Eventuellt ickeutnyttjat takbelopp kan sparas och användas under se-
nare år inom aktuell treårig planeringsperiod. Återbetalning av icke-ut-
nyttjade takutrymmen sker därför först vid treårsperiodens slut. (Där-
emot sker inbetalning av ränta för icke-utnyttjat takbelopp efter varje
år.)
Lokalkostnaderna för såväl utbildning som forskning har hittills anvi-
sats på ett särskilt anslag för respektive lärosäte. I 1994 års budgetpropo-
sition har regeringen emellertid föreslagit att dels en s.k. hyrespeng, dels
resurser för utrustning och inredning skall inkluderas i studentpengen
för respektive utbildningsområde fr.o.m. den 1 juli 1994. På detta sätt
kommer i princip alla resurser som statsmakterna anvisar till grundut-
bildningen att ingå i per capitaersättningarna och i respektive lärosätes
anslag till grundutbildning.
Regeringens förslag till utformning av kvalitetsdelen i resurstilldel-
ningssystemet innebär att fem procent av de nuvarande takbeloppen av-
sätts som kvalitetsbelopp. Dessa kvalitetsbelopp sammanförs till ett an-
slag som disponeras av Kammarkollegiet. Anslagen för grundutbildning
anvisas på samma sätt som föreslagits för budgetåret 1994/95 årligen av
riksdagen till respektive lärosäte, dvs. med angivande av takbelopp och
eventuella medel för särskilda åtaganden. Jämfört med den resurstilldel-
ning som gäller för budgetåret 1993/94 kommer alltså takbeloppen -
förutsatt att inga andra ändringar görs - att vara fem procent lägre. För
Sveriges lantbruksuniversitets del motsvaras detta av 1,5 procent av det
totala anslaget.
Då måste också studentpengen och prestationsersättningen reduceras
på motsvarande sätt som takbeloppet, dvs. genom en generell neddrag-
ning med fem procent. I det här föreslagna resurstilldelningssystemet,
som blir tredelat, kommer därmed i princip lika stora resurser att kun-
na tilldelas samma verksamhetsvolym som i det nuvarande systemet.
Detta innebär att regeringen anser att även lokalkostnaderna bör in-
räknas i det totala resursutrymme för grundutbildning från vilket fem
procent bör avdelas för kvalitetsbeloppen. Summan av dessa belopp
skulle därmed i dagsläget uppgå till cirka 400 miljoner kronor årligen.
Det maximala kvalitetsbeloppet är således ett fast årligen beräknat be-
lopp per lärosäte, som beräknas i förhållande till takbeloppet.
Att göra kvalitetsbeloppet rörligt, dvs. beroende av det slutligt utbetal-
da ersättningsbeloppet för studentpeng och helårsprestationer skulle
dels bli beräknings- och redovisningsmässigt mer komplicerat, dels i
praktiken inte leda till väsentligt ändrade kvalitetsbelopp. Vidare kom-
mer kvalitetsbeloppet att med tidsfördröjning anpassa sig till den verkli-
Prop. 1993/94:177
79
ga utbildningsvolymen för varje lärosäte, då hänsyn kommer att tas till
utfallet vid fastställandet av takbeloppen för kommande treårsperiod.
Ingen remissinstans har kommenterat denna fråga. Med den modell
som regeringen valt för beräkning och utbetalning av kvalitetsbeloppet
är det naturligt att det maximala kvalitetsbeloppet är ett i förväg fast-
ställt belopp per år.
Hur stor del av det maximala kvalitetsbeloppet varje lärosäte är berät-
tigat till är direkt beroende av den senaste bedömning som Kanslersäm-
betet gjort av dess program för kvalitetsutveckling och genomförandet
av detta (jfr p. 2 nedan). Varje lärosäte rekvirerar från Kammarkollegiet
den del av kvalitetsbeloppet som bedömningen berättigar till. Kam-
markollegiet utbetalar normalt - för att det skall vara ränteneutralt -
hela detta belopp mitt i budgetåret.
Utgångspunkten för hur stort kvalitetsbeloppet skulle vara var att det
skulle utgöra en procentuell andel av de resurser som i dag utbetalas till
ett lärosäte för studentpeng och ersättning för helårsprestationer. Bered-
ningen ansåg att denna del inte bör vara så stor att osäkerheten om ut-
fallet äventyrar lärosätets planering av verksamheten, men inte så liten
att den får försumbar effekt. Beredningen bedömde intervallet 3-8 pro-
cent som möjligt och stannade vid att föreslå 5 procent. För budgetåret
1995/96 föreslogs dock 3 procent. Skälen för denna lägre nivå var att er-
farenheterna av det nya resurstilldelningssystemet ännu är begränsade,
samtidigt som alla lärosätens kvalitetsutvecklingsprogram inte utformats
fullt ut. Bland de remissinstanser som kommenterat procentsatsens stor-
lek finns varierande uppfattningar företrädda.
Regeringen gör samma bedömning som beredningen när det gäller
vilka procentsatser som kan anses rimliga. Dock bör den förordade pro-
centsatsen - fem procent - tillämpas på det totala resursutrymmet för
grundutbildning, dvs. inklusive lokalkostnaderna för grundutbildning.
Vad gäller tidpunkten innebär den valda modellen att kvalitetsbeloppet
kan ingå i resurstilldelningssystemet först under kommande treårspe-
riod. Den första bedömningsomgången måste nämligen först slutföras
under innevarande period. Regeringen anser att fem procent bör avsät-
tas för kvalitetsbeloppen redan från början.
Vad gäller frågan huruvida kvalitetsbeloppet bör betalas ut i förskott
som beredningen förordat eller i efterhand som belöning, vilket flera lä-
rosäten förordat, har regeringen med den valda modellen tillmötesgått
dessa remissinstanser.
Kanslersämbetets bedömning - liksom hur utbildningsuppdraget i öv-
rigt har fullgjorts - ingår givetvis också i statsmakternas beslutsunderlag
när lärosätets utbildningsuppdrag för kommande treårsperiod skall ut-
formas, dvs. om uppdraget skall öka eller minska inom ett eller flera ut-
bildningsområden.
2. Kanslersämbetets bedömning av universitetens och högskolornas
program för kvalitetsutveckling och genomförandet av dessa
En nödvändig förutsättning för att universiteten och högskolorna stän-
digt skall kunna förbättra sin kvalitet är att de systematiskt arbetar med
Prop. 1993/94:177
80
kvalitetsutveckling. Det är därför detta arbete och inte varje enskild del Prop. 1993/94:177
i verksamheten som skall bedömas och det är resultatet av dessa bedöm-
ningar som skall utgöra grunden för kvalitetsdelen i resurstilldelningen.
Beredningens förslag innebär att bedömningarna bör omfatta hela lä-
rosäten för att utveckla hela verksamheten och för att resurstilldelnings-
systemet skall ge incitament för att arbeta med helheten. Ett sådant syn-
sätt bidrar till att universitetet eller högskolan på ett mer effektivt sätt
kan utveckla sina starka sidor och ge stöd åt de viktiga delar som behö-
ver förbättras. Det gör det också möjligt för varje lärosäte att göra jäm-
förelser över tiden, snarare än att enskilda delar av verksamheten jäm-
förs med liknande delar vid andra lärosäten.
Även om regeringen hyser förståelse för de svårigheter som finns vid
de större universiteten att fastställa ett gemensamt program för kvalitets-
utveckling talar de skäl som beredningen redovisat för att detta bör gö-
ras. Det är inte minst viktigt att härmed markera ledningens ansvar för
helheten och att vissa frågor måste spegla en gemensam grundsyn. I
andra avseenden är det naturligtvis både möjligt och lämpligt att pro-
grammet speglar de ingående verksamheternas skiftande karaktär och
förutsättningar.
Beredningen föreslog att bedömningen skulle ta hänsyn dels till fast-
ställda planer för utveckling, dels till uppnådda resultat i förhållande
till uppsatta mål och slutligen till varje lärosätes särskilda förutsättning-
ar. Mot detta har inga egentliga invändningar rests, förutom Kanslers-
ämbetets och några högskolors synpunkter att kvalitetsbeloppet borde
delas upp i två delar som kopplas till bedömning dels av planen (3%),
dels av genomförandet (2%). Lunds universitet anser dock att tyngd-
punkten i bedömningarna borde avse genomförandet och inte de ”lufti-
ga” planerna.
Regeringen delar beredningens uppfattning att såväl planen som be-
dömningen av denna och genomförandet skall avse hela grundutbild-
ningen vid respektive lärosäte. Regeringen har ingen invändning mot de
olika moment i bedömningsprocessen som Kanslersämbetet beskriver
men anser, med hänvisning till diskussionen ovan om tidpunkten för
utbetalning av kvalitetsbeloppet, att detta bör ske i ett sammanhang och
grundas på en samlad bedömning av såväl program som dess genomfö-
rande. Regeringen konstaterar att det förefaller sannolikt att den samla-
de bedömningen kommer att innefatta dels en bedömning av ett nytt,
reviderat program, dels en bedömning av genomförandet av det tidigare
programmet.
Regeringen delar också beredningens uppfattning att statsmakterna
inte i detalj skall föreskriva hur Kanslersämbetet skall genomföra be-
dömningarna. I enlighet med grundtanken för ämbetets verksamhet
skall bedömningarna göras av expertgrupper. I detta fall bör experterna
vara väl förtrogna med kvalitetsutveckling inom högskoleutbildning.
Det bör återigen understrykas att uppgiften är att bedöma varje lärosätes
arbete med kvalitetsutveckling och inte kvaliteten i grundutbildningen i
sig.
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 177
Det bör vidare understrykas att Kanslersämbetets arbete med gransk-
ningen av programmen för kvalitetsutveckling och deras genomförande
måste utformas utifrån principen att ansvaret för det enskilda lärosätets
kvalitetetsutveckling till alla delar åvilar lärosätet och dess ledning. Det
är därför viktigt att ämbetet i förväg klargör för lärosätena hur bedöm-
ningarna kommer att genomföras.
En bedömning föreslås göras av varje lärosätes kvalitetsutveckling en
gång per treårsperiod. Denna skall resultera i att Kanslersämbetet avger
ett skriftligt utlåtande om respektive universitet och högskola utifrån
dess program för kvalitetsutveckling och de hittills uppnådda resultaten.
En ny bedömning sker normalt efter tre år, om inte Kanslersämbetet
anser att det finns anledning till att göra bedömningen tidigare. Vid var-
je bedömningstillfälle lämnas således ett utlåtande om varje lärosätes ak-
tuella nivå beträffande genomförandet av dess program för kvalitetsut-
veckling, liksom vad som ytterligare bör förbättras. På så vis stöds uni-
versiteten och högskolorna i sina ambitioner att kontinuerligt öka kva-
liteten i verksamheten. Därmed blir det också naturligt att nivån för
vad som bedöms vara acceptabla program successivt höjs.
För att tillse att alla universitet och högskolor hinner få en bedöm-
ning av sin kvalitetsutveckling innan kvalitetsbeloppet skall införas fö-
reslår regeringen att Kanslersämbetet inleder arbetet med att granska
programmen under hösten 1994. Budgetåret 1995/96 kommer - under
förutsättning av riksdagsbeslut under våren 1994 om övergång till ka-
lenderår som budgetår - att omfatta 18 månader och således pågå t.o.m.
december månad 1996. Det bör vara möjligt för Kanslersämbetets ex-
pertgrupper att göra en första bedömning av genomförandet av samtliga
lärosätens program under åren 1995 och 1996, dvs. innan budgetåret
1997 börjar.
Den ovan skisserade tidplanen innebär att kvalitetsbeloppet skall in-
gå i resurstilldelningssystemet med fem procent fr.o.m. nästa treårspe-
riod, dvs. 1997-1999. Det nu föreslagna systemet bör utvärderas efter
denna period, dvs. med början under budgetåret 2000.
3. Sammanfattningen av bedömningen och beräkningen av
kvalitetsbeloppen
Beredningen föreslog att Kanslersämbetet efter avslutad bedömning av
respektive lärosätes kvalitetsutveckling skulle avge ett utlåtande, som
skulle avslutas med fem sammanfattande omdömen. De två högsta om-
dömena berättigade till hela kvalitetsbeloppet, medan de övriga tre mot-
svarade 60, 20 respektive 0 procent av beloppet.
Beträffande utformningen av bedömningsskalan och tillämpningen av
denna har flera remissinstanser, särskilt uppmanade härtill, framfört
synpunkter. De flesta av dem som är kritiska argumenterar för att be-
dömningsskalan bör vara två- eller tregradig.
Enligt regeringens uppfattning skall de lärosäten som aktivt arbetar
med sin kvalitetsutveckling antingen erhålla hela eller halva kvalitetsbe-
loppet. Endast det lärosäte som uppenbart nonchalerar arbetet med
Prop. 1993/94:177
82
kvalitetsutveckling, t.ex. genom att inte ens utarbeta ett acceptabelt pro-
gram, bör helt gå miste om kvalitetsbeloppet nästa treårsperiod.
Det skriftliga utlåtandet från Kanslersämbetet skall sammanfattas på
ett sådant sätt att det klart framgår för varje lärosäte om det är berättigat
till helt, halvt eller inget kvalitetsbelopp.
4. Användningen av de resurser som ej fördelas som kvalitetsbelopp
Regeringens föreslagna modell för beräkning av kvalitetsbeloppen inne-
bär att Resursberedningens förslag med inbetalning av icke tillgodogjor-
da kvalitetsbelopp till Kanslersämbetet inte blir aktuellt. De resurser,
som på grund av Kanslersämbetets bedömningar inte kunnat rekvireras
av lärosätena kvarstår på det av Kammarkollegiet disponerade anslaget.
Denna reservation innebär att anslaget inte behöver tillföras så mycket
medel vid senare budgetarbete. De resurser som då inte behöver tas i
anspråk för detta ändamål bör regeringen lämna förslag om till riksda-
gen inför varje budgetår. Det förefaller naturligt att en del av dessa re-
surser avsätts till Kanslersämbetet för fördelning till angelägna utveck-
lings- och stödprojekt vid lärosätena med anknytning till kvalitetsut-
veckling.
5. Övrigt
De ökade kostnader som bedömningsarbetet kommer att medföra för
Kanslersämbetet - 10-15 miljoner kronor årligen enligt beredningens
bedömning - avser regeringen att återkomma till i samband med 1995
års budgetproposition.
Avslutningsvis vill regeringen framhålla att förslaget till utformning
av kvalitetsdelen i princip kan tillämpas för all grundutbildning, obero-
ende av huvudmannaskap, dvs. för stiftelsehögskolor och fristående
högskolor. En förutsättning är dock att dessa högskolor utarbetar pro-
gram för kvalitetsutveckling, och att dessa bedöms av Kanslersämbetet
på det sätt som här beskrivits.
Prop. 1993/94:177
Nya principer för tilldelning av resurser till konstnärliga och idrottsliga
högskoleutbildningar
Bakgrund
Vid utarbetande av propositionenl992/93:169 Högre utbildning för ökad
kompetens presenterade regeringen förslag till ersättningsnivåer för olika
utbildningsområden inom grundläggande högskoleutbildning. Ersätt-
ningsbeloppen grundades på de förslag som Högskoleutredningen hade
presenterat i betänkandet (SOU 1992:44) Resurser för högskolans grund-
utbildning. Betänkandet omfattade emellertid inte de konstnärliga och
idrottsliga högskoleutbildningarna. Regeringen föreslog därför att resur-
ser till dessa utbildningar, liksom till lärarutbildningar i ett konstnärligt
eller idrottsligt ämne, i princip skulle tilldelas respektive universitet
och högskola i samma omfattning som tidigare. Resurserna skulle tillde-
las i form av en hundraprocentig s.k. studentpeng, dvs. i förhållande till
83
antalet registrerade studenter på kurser. För var och en av de berörda
universiteten och högskolorna beräknades en specifik studentpeng med
utgångspunkt i antalet tillhandahållna årsstudieplatser enligt de plane-
ringsramar som gällde för budgetåret 1992/93. Liksom för övriga delar
av grundläggande högskoleutbildning förutsattes att antalet helårsstu-
denter i princip skulle vara detsamma som det tidigare angivna antalet
tillhandahållna årsstudieplatser.
Det faktum att hälften av studenterna inom de konstnärliga och id-
rottsliga utbildningarna studerar vid små och starkt specialiserade hög-
skolor bidrog till den särlösning som tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1993.
Erfarenheterna av den valda modellen för resurstilldelning har dock vi-
sat på i huvudsak två problem, nämligen
att olika ersättningsbelopp tillämpas för samma utbildning vid olika
universitet och högskolor och
att den hundraprocentiga studentpengen medför att de små högskolor-
na blir extra känsliga för studenters avhopp och studieuppehåll och inte
lika lätt kan kompensera sig härför genom överintag eller genom höjd
prestationsgrad.
Inom Utbildningsdepartementet har därför under hösten 1993 en ut-
redare gjort en översyn av principerna för beräkning av resurser till de
konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningarna. Syftet var att så
långt möjligt införa samma principer för resurstilldelning för dessa ut-
bildningar som för övrig grundutbildning. Översynen (PM 1993-12-02
Nytt resurstilldelningssystem för konstnärliga och idrottsliga högskoleut-
bildningar, dnr U 93/3191/UH) har remitterats till berörda universitet
och högskolor, Kanslersämbetet, Verket för högskoleservice (VHS),
Riksrevisionsverket (RRV), arbetstagarnas huvudorganisationer och
Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).
I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 9) redovisades
förslag om enhetliga och integrerade lokalkostnader för grundläggande
högskoleutbildning. Förslaget innebär att en s.k. hyrespeng läggs till nu
gällande ersättningar för helårsstudenter i form av studentpeng. Även i
detta fall undantogs de konstnärliga och idrottsliga utbildningarna i av-
vaktan på den ovan nämnda översynen.
Prop. 1993/94:177
84
Förslag till nya princper
Prop. 1993/94:177
Regeringens förslag: De nya principerna för resurstilldelning
till grundläggande högskoleutbildning skall fr.o.m. den 1 juli
1995 tillämpas även för konstnärliga och idrottsliga högskoleut-
bildningar. Det innebär att också enhetliga ersättningsbelopp
för antalet registrerade studenter och deras prestationer införs
för samtliga berörda universitet och högskolor. På grund av de
stora skillnader i resurstilldelning per helårsstudent som för
närvarande gäller för olika konstnärliga utbildningar vid speci-
alhögskolorna - men också vid universiteten och de övriga hög-
skolorna - bör ersättningsbeloppen differentieras mellan olika
konstnärliga utbildningsområden.
Till de konstnärliga och idrottsliga områdena räknas, liksom
hittills, även utbildning av ettämneslärare i ämnena musik och
bild respektive idrott. Regeringen föreslår att även motsvarande
kurser i musik, bild och idrott inom s.k. tvåämneslärarutbild-
ning hänförs till de konstnärliga och idrottsliga utbildningsom-
rådena.
Det tidigare presenterade förslaget om utformning av kvalitets-
delen i resurstilldelningssystemet gäller givetvis även de här ak-
tuella utbildningarna.
En förutsättning för en enhetlig ersättning per student (stu-
dentpeng) som inkluderar ersättning för lokaler är att nuvaran-
de stora skillnader i lokalstandard minskar inom det konstnärli-
ga området. Därför förutsätter förslaget ett resurstillskott som
möjliggör en förbättrad lokalstandard vid de universitet och
högskolor som för närvarande har bristfälliga lokaler. Behovet
av sådana upprustningar har i många fall redan aktualiserats.
Regeringen avser att ta i anspråk medel som redan tidigare har
reserverats för lokalförbättringar.
Utbildning inom design och formgivning är väsentlig för ut-
veckling och marknadsföring av svenska produkter. För närva-
rande utgår en låg ersättning för denna utbildning jämfört med
andra utbildningar inom det konstnärliga området. Därför anser
regeringen det rimligt att inom ramen för ett system för enhetlig
ersättning föreslå en höjd ersättning för design och formgivning.
De förordade resurstillskotten innebär att inte något lärosäte
förlorar på tillämpningen av de nya enhetliga resurstilldelnings-
principerna, medan några efterhand kommer att kunna få vissa
förstärkningar.
Utredarens förslag: Inom ramen för nuvarande resurser har utredaren
studerat de tekniska förutsättningarna för att tillämpa principerna för
det nya resurstilldelningssystemet även för de konstnärliga och idrottsli-
ga utbildningarna. Syftet har således inte varit att förutsättningslöst prö-
85
va resursbehoven för de konstnärliga och idrottsliga utbildningarna. Ut-
redarens förslag kan sammanfattas i följande punkter:
- Ett enhetligt system för ersättning bör införas inom de konstnärli-
ga och idrottsliga utbildningarna, vilket innebär att samma per capitaer-
sättning ges för samma utbildningar oberoende av vid vilket universitet
eller vid vilken högskola utbildningen ges.
- Beroende på hittillsvarande stora kostnadsskillnader mellan olika
slag av konstnärlig och idrottslig utbildning måste ersättningen därvid
differentieras på förslagsvis sex olika ersättningsnivåer.
- För att uppnå de önskade enhetliga ersättningarna synes det lämp-
ligt att samordna övergången till det nya systemet med övergången till
ett system som innefattar ersättning för lokaler. Vidare måste ett sådant
system bygga på att likvärdig lokalstandard vid olika universitet och
högskolor skall kunna uppnås inom de närmaste åren.
- Övergången till den nya ersättningsmodellen föreslås ske fr.o.m.
budgetåret 1995/96.
- Ersättningsnivån för de ämnesspecifika momenten i bild- och mu-
siklärarutbildningarna föreslås utgå med cirka 80 procent av den ersätt-
ning som utgår för utbildning inom design respektive musik. Samma
ersättning bör även gälla utbildning av s.k. tvåämneslärare med ämnena
bild och musik.
- Ersättning för såväl helårsstudenter som helårsprestationer bör
kunna införas även för de konstnärliga och idrottsliga utbildningarna.
Remissinstanserna: I de remissyttranden som inkommit över prome-
morian Nytt resurstilldelningssystem för konstnärliga och idrottsliga hög-
skoleutbildningar framförs inga invändningar mot principen att tillämpa
enhetliga ersättningar för likartade utbildningar. Omkring hälften av in-
stanserna tillstyrker utredarens uppdelning av konstnärliga utbildningar
på olika utbildningsområden. Invändningarna gäller främst detaljer i
gränsdragningen. Flera remissinstanser anser att även slöjdlärarutbild-
ningen bör räknas som konstnärlig utbildning. Vad gäller ersättning för
lokalkostnader framför ett flertal instanser farhågor för den reduktion
av ersättningen som ett bortfall av studenter innebär. Omkring hälften
av de remissinstanser som yttrat sig i frågan har inget att invända mot
att en prestationsersättning införs.
Många av remissinstanserna är missnöjda med att utredningen endast
avsett en teknisk prövning att införa det nya ressurstilldelningssystemet.
De anser att utredaren förutsättningslöst borde ha prövat resursbehoven
inom det konstnärliga området. Flera instanser anser också att många
ersättningsnivåer försvårar en flexibel användning av tilldelade resurser.
Remissinstansernas huvudsakliga synpunkter framgår av den remiss-
sammanställning som bifogas denna proposition som bilaga 3.
Skälen för regeringens förslag: Ett nytt resurstilldelningssystem för
grundläggande högskoleutbildning infördes den 1 juli 1993. Flera av de
grundläggande principerna i systemet kunde då inte tillämpas på de
konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningarna. En sammanfattan-
de beskrivning av systemet inklusive förslag till förändringar har tidiga-
Prop. 1993/94:177
86
re givits i avsnitt 5.5. Tidigare i det här avsnittet har regeringens förslag
till utformning av kvalitetsdelen beskrivits närmare. Detta förslag avser
givetvis också de nu aktuella utbildningarna.
Enhetliga principer för resurstilldelning
Det är av både principiella och praktiska skäl angeläget att fullfölja in-
förandet av ett enhetligt resurstilldelningssystem för all grundutbild-
ning. Särbehandling av de konstnärliga och idrottsliga områdena inne-
bär inskränkningar i lärosätenas möjligheterna att anpassa utbildnings-
utbudet till samhällets och studenternas efterfrågan. Det är vidare rim-
ligt att även de högskolor som huvudsakligen har sin verksamhet inom
de konstnärliga och idrottsliga utbildningsområdena ges samma ansvar
och möjligheter som övriga universitet och högskolor att flexibelt kun-
na utnyttja tilldelade resurser.
Uppdelningen på olika utbildningsområden
Utredaren har utifrån de examina som finns angivna i högskoleförord-
ningen (1993:100 bil. 3, senast ändr. 1994:37) föreslagit att konstnärlig
och idrottslig utbildning i detta sammanhang uppdelas på följande åtta
utbildningsområden:
Musik
Scenisk utbildning (exkl. operaartister)
Konst
Design och formgivning samt utbildning av bildlärare
Dramatik, dramaturgi, regi och medier
Dans
Opera
Idrott
Olika uppfattningar finns om gränsdragningen mellan konst, konst-
hantverk, formgivning och design. Konsthantverk har både anknytning
till fritt skapande konst och till industriell formgivning. Konsthant-
verksutbildningarna har stor betydelse för förnyelse av formspråket för
möbler, glas, porslin, textil etc. Med tanke på den satsning på design
och formgivning som regeringen nu föreslår är det naturligt att sam-
manföra konsthantverk med design och formgivning.
Det stora antalet områden med olika ersättningsnivåer motiverades av
utredaren med de stora skillnader i utbildningskostnader per student
som för närvande föreligger. En sammanslagning till ett fåtal områden
och införande av enhetlig ersättning per student och område skulle få
drastiska konsekvenser för resurstilldelningen till flera av de små konst-
närliga högskolorna i Stockholm.
Prestationsersättning
Grundläggande högskoleutbildning är normalt indelad i kurser som av-
slutas med prov och betygssättning. De konstnärliga utbildningarna är i
varierande grad indelade på likartat sätt. Till största delen är de konst-
närliga utbildningarna tidsmässigt väl strukturerade och har obligato-
risk närvaro. Det är därför i de flesta fall möjligt att likställa olika mo-
Prop. 1993/94:177
87
ment och projekt i de konstnärliga utbildningarna med kurser i den öv-
riga högskoleutbildningen samt att likställa fullgjorda moment och pro-
jekt med godkänd kurs.
Utredaren har därför föreslagit att systemet med ersättning för helårs-
studenter och helårsprestationer införs även för konstnärliga och id-
rottsliga utbildningar. Hälften av remissinstanserna har tillstyrkt försla-
get eller har inte haft några invändningar. Andra har ansett ett sådant
system byråkratiskt krångligt eller praktiskt obehövligt, men några av-
görande invändningar har inte framförts. De konstnärliga och idrottsli-
ga utbildningarna bör därför i detta avseende likställas med all annan
grundläggande högskoleutbildning.
Integrerade lokalkostnader
Regeringens förslag i 1994 års budgetproposition innebär att en s.k. hy-
respeng per helårsstudent och utbildningsområde läggs till den nu gäl-
lande ersättningen för helårsstudenter, dvs. studentpengen (prop.
1993/94:100 bil. 9 s. 93).
De konstnärliga högskoleutbildningarna bedrivs för närvarande i lo-
kaler av varierande standard. Vid flera universitet och högskolor be-
drivs utbildningen i nya och specialanpassade lokaler, medan andra har
mindre ändamålsenliga lokaler. De flesta konstnärliga högskolorna i
Stockholm har äldre lokaler som inom de närmaste åren behöver för-
nyas eller rustas upp.
Införandet av principen enhetlig studentpeng inklusive hyrespeng för
samma utbildning i hela landet innebär att samtliga berörda universitet
och högskolor ges ekonomiska förutsättningar att skaffa sig en rimlig lo-
kalstandard. Genom det nya resurstilldelningssystemet fördelas detta
medelstillskott så att förutsättningar skapas för att höja lokalstandarden
där brister har påtalats. Dramatiska institutet ges samtidigt möjlighet till
en motiverad utökning av lokalerna. Regeringen avser att för detta än-
damål ta i anspråk medel som redan tidigare har reserverats för lokal-
förbättringar (prop. 1992/93:169 s. 242, bet. 1992/93:UbU22, rskr.
1992/93:390). Beloppet motsvarar de ökade hyreskostnader som skulle
ha blivit aktuella de närmaste åren om olika motiverade lokalförbätt-
ringar för de konstnärliga utbildningarnas del hade genomförts inom
ramen för det hittills tillämpade resurstilldelningssystemet.
Den i 1994 års budgetproposition föreslagna integreringen av ersätt-
ningen för lokalhyror i studentpengen innebär för vissa högskolor initi-
alt en påtaglig ökning av hyresmedlen jämfört med nuvarande lokal-
kostnadsanslag. Dessa högskolor föreslås inte få tillgång till hela belop-
pet före nästa treåriga anslagsperiod. På motsvarande sätt föreslås de
universitet och högskolor, som får en påtaglig ökning av hyresmedel ge-
nom införandet av det nya resurstilldelningssystemet även för de konst-
närliga utbildningarna, inte få tillgång till hela beloppet innan en för-
bättrad lokalstandard uppnåtts. De medel som härigenom inte tas i an-
språk kan om så erfordras användas för att finansiera de merkostnader
för utrustning och inredning som under en övergångsperiod kan drabba
Prop. 1993/94:177
88
högskolorna vid en eventuell flyttning till nya lokaler. De konstnärliga
och idrottsliga utbildningsområdena budgetåret 1995/96 bör också om-
fattas av övergångsregeln för beräkning av hyresmedel för de lärosäten
som inte kan utnyttja hela sitt takbelopp (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 95).
Som också redovisats i 1994 års budgetproposition (bil. 9 s. 96-97)
kommer nya villkor att gälla fr.o.m. den 1 juli 1996 för huvuddelen av
hyresavtalen för lokaler som disponeras av universitet och högskolor.
Detta gäller även för de lokaler som disponeras för verksamheter inom
de konstnärliga och idrottsliga utbildningsområdena. Studentpengens
(inklusive hyrespengen) respektive prestationsersättningens storlek är
därför viktiga planeringsförutsättningar när hyresavtalen skall omför-
handlas inför nästa treårsperiod.
I samband med beräkningen av ersättningsnivåer bör Danshögskolan
tillföras 500 000 kronor för ersättning till dansare som är en förutsätt-
ning för koreografutbildningen. Sådana dansare har tidigare betalats
med medel från Länsarbetsnämnden.
I översynen kunde konstateras att design, formgivning och konsthant-
verk, framför allt som den bedrivs i Stockholm, har en lägre resursnivå
än övriga konstnärliga utbildningar. De mest praktiskt inriktade konst-
närliga utbildningarna har kommit i skymundan för andra mera upp-
märksammade konstformer.
Om skillnader i lokalstandard inom olika konstnärliga utbildnings-
områden utjämnas skulle ersättningsnivån bli cirka 135 000 kronor per
student inom Design och formgivning (inklusive konsthantverk och
bildlärarutbildning) jämfört med 206 000 kronor per student inom
Konstområdet (som hundraprocentig studentpeng).
Formgivningen av varor och andra föremål i vår dagliga omgivning
har stor betydelse både för goda funktionella egenskaper och estetiska
kvaliteter. En god formgivning är också en viktig grund för svenska va-
rors konkurrenskraft både på hemmamarknaden och vid export. Det
finns en gammal svensk tradition inom detta område, med gott interna-
tionellt anseende, som det är viktigt att vidareutveckla. Utbildningssats-
ningen på ökad kompetens för att stärka svensk ekonomi bör därför
även innefatta en satsning på utbildning inom området Design och
konsthantverk i form av en högre ersättningsnivå.
Regeringen föreslår att ersättningsnivån för området Design och form-
givning höjs till 162 500 kronor per student.
Belopp för studentpeng och ersättning för helårsprestation
Följande ersättningsnivåer föreslås för de åtta olika utbildningsområde-
na (prisläge: 1994 års budgetproposition):
Prop. 1993/94:177
89
Prop. 1993/94:177
Utbildnings-
område
Studentpeng Ersättning för
(inkl, hyrespeng) en helårsprestation
|
Idrott |
74 915 |
37 050 |
|
Dans |
129 701 |
77 445 |
|
Konst |
144 824 |
68 981 |
|
Musik |
88 002 |
59 937 |
|
Design |
93 730 |
76 411 |
|
Teater |
204 049 |
108 801 |
|
Opera |
210 316 |
135 133 |
|
Regi/medier |
262 697 |
178 582 |
Vid beräkningen av de olika beloppen har förutsatts dels 90 procents
fullföljande av utbildningarna, dels mindre ökningar och minskningar
av antal helårsstudenter i förhållande till vad som angivits i 1994 års
budgetproposition. Tekniska justeringar kommer senare att göras av an-
slags- och per capitabeloppen för att anpassa dessa till vad regeringen
anfört i budgetpropositionen (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 102) beträffan-
de kapitalförsörjningen för universitet och högskolor. För att skapa ut-
rymme för regeringens förslag om kvalitetsbelopp skall vidare alla per
capitabelopp ovan fr.o.m. budgetåret 1997 reduceras med fem procent.
Remissinstanserna har i huvudsak avvisat utredarens förslag om en re-
ducering av ersättningen för utbildningen av lärare i musik och bild.
Enligt regeringens uppfattning bör samma ersättningsbelopp gälla för
musiklärare som för övrig musikutbildning och samma nivå för bildlä-
rare som för området Design och formgivning.
Vidare bör, i enlighet med utredarens förslag, samma ersättningsbe-
lopp gälla för tvåämneslärare som för ettämneslärare i musik, bild och
idrott. Deras ämnesutbildning är nämligen identisk med den som ges
ettämneslärare. Universitet och högskolor med utbildning av grundskol-
lärare med inriktning mot årskurserna 4-9 bör få tillämpa samma er-
sättningsnivå för sådan lärarutbildning inom musik, bild och idrott in-
om ramen för nuvarande takbelopp.
Grafiska institutet/Institutet för högre reklamutbildning (GI/IHR),
som enligt riksdagsbeslut skall ingå i Stockholms universitet fr.o.m. den
1 juli 1994, berördes inte av utredningen. Enligt regeringens uppfatt-
ning är det naturligt att för dessa utbildningar tillämpa samma ersätt-
ningsprinciper som för journalistutbildningen, dvs. vad som gäller för
utbildningsområdet Övrigt.
Med de redovisade ersättningsnivåerna är det möjligt att tilldela varje
berört lärosäte minst lika stora resurser som föreslagits för budgetåret
1994/95. Vissa mindre justeringar av antalet helårsstudenter kommer
dock att behöva göras. De förordade resurstillskotten kommer att inne-
bära förstärkningar, främst till flera av de konstnärliga högskolorna i
Stockholm, men även andra lärosäten kommer att få del av en högre re-
sursnivå.
90
6.1.6 Resultatrelaterade fakultetsanslag
Bakgrund
Som angivits i avsnitt 5.5 har Resursberedningen haft i uppgift att ana-
lysera hur resurstilldelningen till fakulteterna för forskning och forskar-
utbildning till viss del skall kunna relateras till prestationsmått. En så-
dan analys och ett därpå baserat förslag presenterades i betänkandet
(SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik. En sammanfattning av detta och
remissynpunkterna återfinns som tidigare framgått i bilaga 2.
Prop. 1993/94:177
Regeringens förslag: För att stärka förnyelsekraften och kvalite-
ten i svensk forskning föreslås att fem procent av de totala an-
slagen för ett fakultetsområde skall fördelas bland berörda fa-
kulteter vid olika lärosäten i proportion till antalet avlagda
forskarexamina. Det främsta skälet härför är att forskarutbild-
ningens effektivitet nära hänger samman med forskningens kva-
litet, och därmed även med förmågan att attrahera externa an-
slag, också sådana från näringslivet och andra samhällsorgan.
Denna parameter ger således också utslag för det som bered-
ningen och många remissinstanser har bedömt som ett relevant
kvalitetskriterium. Vidare ges incitament till att öka examinatio-
nen i forskarutbildningen.
Examinationen föreslås beräknad så att doktorsexamina ges
vikten 1 och licentiatexamina vikten 0,5. Doktorsexamen efter
licentiatexamen ges halv vikt. För att främja en bredare rekryte-
ring till forskarutbildningen föreslås att vikten för examina av-
lagda av underrepresenterat kön ökas med 25 procent. Detta
gäller i de fall något kön svarar för mindre än 40 procent av det
totala antalet avlagda examina i riket inom fakultetsområdet i
fråga. För närvarande är kvinnor underrepresenterade inom alla
fakultetsområden.
Varje lärosätes andel av examinationen föreslås beräknad ge-
nom att examinationen - beräknad enligt ovan - under de se-
naste fyra åren summeras för fakultetsområdet samt för varje
enskild fakultet. Fakulteternas andel fås genom att den egna
examinationen divideras med fakultetsområdets.
Omräkningar av respektive fakultetsanslag görs således inför
varje budgetår. Spärregler garanterar att omfördelningseffekter-
na hålls inom rimliga gränser. Förslaget innebär att fördelning-
en mellan olika fakultetsområden inte påverkas.
Det nya resurstilldelningssystemet för forskning och forskarut-
bildning skall införas fr.o.m. budgetåret 1995/96.
Beredningens förslag: Utgångspunkten för beredningens förslag var att
fördelningen mellan olika fakultetsområden inte skulle påverkas. Be-
redningen föreslog att minst 20 procent av de totala resurserna för ett
fakultetsområde skall fördelas bland berörda fakulteter i proportion till
91
examination i forskarutbildningen och 5-10 procent av resurserna i för-
hållande till förekomsten av vetenskapligt prövade externa anslag. Vikt-
ning med faktor 1,25 föreslogs för att främja jämställdheten inom forsk-
arutbildningen. En spärregel föreslogs för att garantera att medlen för
en fakultet tillåts minska med högst 5 procent mellan två budgetår och
högst 10 procent under en treårsperiod. Den tekniska utformningen av
förslaget överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Göteborgs universitet tillstyrker, som enda remiss-
instans, beredningens förslag i dess helhet. Bland remissinstanserna i
övrigt accepterar flertalet principen, men har olika uppfattningar om
vilka aktivitetsmått som bör användas och vilken vikt som skall läggas
på dem.
Kanslersämbetet, Uppsala och Linköpings universitet samt Kungl.
Tekniska högskolan anser att omfördelningar inom fakultetsanslagen
endast bör göras i förhållande till examinationen i forskarutbildningen
och inte utifrån andelen externfinansierad verksamhet. Lunds universi-
tet anför att det vore en fördel om lärosätena fick volymmässigt definie-
rade utbildningsuppdrag på liknande sätt som i grundutbildningen, då
detta anses ge tydligare effekt. Även Stockholms universitet anser att
forskarutbildningen borde ersättas enligt i stort sett samma principer
som grundutbildningen.
Karolinska institutet (Kl), Medicinska forskningsrådet (MFR) och Na-
turvetenskapliga forskningsrådet (NFR) anser å andra sidan att den ex-
terna forskningen borde ges större tyngd än antalet forskarexamina i
förhållande till beredningens förslag. Sveriges Förenade Studentkårer
(SFS) vill däremot tona ner vikten av externa anslag.
Några instanser önskar ytterligare aktivitetsmått. Kl, Chalmers teknis-
ka högskola (CTH) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att
antalet utländska gästforskare bör ingå, medan Teknikvetenskapliga
forskningsrådet (TFR), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF) anser att forskningssamarbete med nä-
ringslivet och det omkringliggande samhället också bör premieras.
Flera remissinstaner påpekar att de föreslagna måtten förstärker var-
andra genom att examinationen i forskarutbildning också påverkas av
omfattningen av de externa anslagen. Umeå universitet och Högskolan i
Luleå är starkt kritiska mot beredningens förslag och hävdar att lärosä-
tena har olika förutsättningar när det gäller möjligheterna att erhålla
externa anslag, och att dessa förutsättningar snarare sammanhänger med
lärosätets ålder än med kvaliteten i verksamheten. Det framhålls från
dessa båda lärosäten att de jämfört med de mer etablerade lärosätena in-
te har haft samma möjligheter till finansiering av doktorandtjänster
med externa medel. En jämförelse mellan antalet avlagda forskarexami-
na och fakultetsanslagets storlek skulle därmed alltid utfalla negativt för
dem med lägre externfinansiering, vilket skulle leda till en successiv
utarmning av dessa lärosäten.
Kanslersämbetet, Göteborgs och Umeå universitet samt högskolorna i
Karlstad och Skövde framhåller att det vore naturligt att de program för
Prop. 1993/94:177
92
kvalitetsutveckling som beredningen föreslagit för grundutbildningen
även innefattade forskning och forskarutbildning. Därmed skulle hel-
hetssynen på verksamheten understrykas ytterligare. Enligt Kanslersäm-
betets uppfattning borde följaktligen ett motsvarande kvalitetsbelopp av-
sättas också inom varje lärosätes fakultetsanslag. Linköpings universitet
anser att samma system bör tillämpas för grundutbildning som för
forskning och forskarutbildning.
Endast Högskolan i Borås har framfört invändningar mot den före-
slagna viktningen av forskarexamina för underrepresenterat kön. Hög-
skolan anser att de strukturer som främst hindrar kvinnor i forskarkar-
riären och orsakar en tydlig snedrekrytering till höga forskartjänster in-
te i nämnvärd grad påverkas av ett system med premiering i efterhand.
Linköpings universitet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och
SFS förordar en viktning med faktorn 2 i enlighet med expertgruppens
ursprungliga förslag. Göteborgs universitet förordar vikten 1,5.
Skälen for regeringens förslag: Som tidigare beskrivits pekade rege-
ringen i 1993 års forskningsproposition på en rad åtgärder som borde
vidtas för att stimulera till ökad flexibilitet och förnyelseförmåga inom
forskningen vid universitet och högskolor. Ett av de anvisade medlen
för att åstadkomma detta är att resultatrelatera en del av fakultetsansla-
gen.
Val av parametrar och andel av fakultetsanslaget
Resursberedningens analys av vilka parametrar som skulle kunna an-
vändas resulterade i att fyra bedömdes intressanta. Förutom de två före-
slagna - forskarexamina och externa anslag - angavs också vetenskaplig
publicering och utländska gästforskare. Praktiska mätsvårigheter avhöll
dock beredningen från att föreslå de två sist nämnda parametrarna.
Flera av remissinstanserna framhåller att de föreslagna måtten i bety-
dande utsträckning samvarierar. Fakulteter som förmår attrahera exter-
na medel för kvalitetsbedömda projekt har i allmänhet även en hög exa-
mination inom forskarutbildningen. Som ett första steg föreslår därför
regeringen att en mindre del av fakultetsanslaget skall fördelas i förhål-
lande till antalet avlagda forskarexamina. Regeringens skäl för att nu
välja en enda parameter kan sammanfattas enligt nedan:
★ Det främsta skälet är således att forskarutbildningens effektivitet
nära hänger samman med forskningskvalitet, och därmed även med för-
mågan att attrahera externa anslag, också sådana från näringslivet och
andra samhällsorgan. Detta innebär att denna parameter indirekt också
ger utslag för det som beredningen och många remissinstanser har be-
dömt som ett relevant kvalitetskriterium.
★ Det mest uppenbara skälet är givetvis kopplingen till det av riksda-
gen våren 1992 beslutade målet att fördubbla antalet avlagda doktors-
examina från år 1990 till år 2000.
★ Därtill kan läggas att ny och intressant forskning i många fall be-
drivs inom ramen för forskarutbildningen.
Prop. 1993/94:177
93
★ Slutligen bör framhållas att även om beräkningarna av anslagen
görs utifrån kvantitativa uppgifter om antalet doktorsexamina, så har
dessa uppgifter samtidigt en kvalitativ dimension i och med disputa-
tionsförfarandet, som innebär en öppen, vetenskaplig kvalitetsgransk-
ning. Uppgifterma är dessutom lätt tillgängliga och har hög statistisk
tillförlitlighet.
Vad gäller hur stor andel av fakultetsanslagen som bör resultatrelate-
ras gjorde Resursberedningens expertgrupp bedömningen att 20 procent
skulle relateras till examinationen i forskarutbildningen. Detta motsva-
rar i medeltal de öronmärkta beloppen till studiestöd inom anslagen.
Beredningen avstod från att ta definitiv ställning till vilken andel som
skulle vara den lämpliga, utan ansåg att den frågan borde belysas av be-
rörda universitet och högskolor i remissen.
Regeringen är medveten om att förslaget att omfördela minst 20 pro-
cent av anslaget åtminstone inledningsvis skulle kunna få väl dramatis-
ka omfördelningseffekter för en del fakulteter. Då regeringen anser det
viktigt att ge incitament åt alla att anstränga sig så att resurserna utnytt-
jas på bästa sätt har regeringen stannat för att tills vidare endast fem
procent av anslaget årligen bör fördelas i förhållande till examinationen
i forskarutbildningen. För Sveriges lantbruksuniversitet motsvarar detta
3,5 procent av det totala anslaget. En spärregel införs för att garantera
att medlen för en fakultet tillåts minska med högst 2 procent mellan
två budgetår och högst 5 procent under en treårsperiod.
Frågan om hur stor del av fakultetsanslagen som långsiktigt bör göras
rörlig samt frågan om en mer omfattande koppling mellan fakultetsan-
slagen och parametrar som beskriver olika forskningsprestationer kom-
mer regeringen att bereda vidare inför 1996 års forskningsproposition.
Därvid kommer särskild uppmärksamhet att ägnas parametrar som be-
skriver verksamhetens internationella konkurrenskraft, t.ex. antalet ut-
ländska gästforskare.
Olika vikter för examination - för breddad rekrytering till
forskarutbildning
I enlighet med Resursberedningen föreslår regeringen att doktorsexa-
men normalt ges vikten 1, medan licentiatexamen ges vikten 0,5. Dok-
torer som redan tagit ut en licentiatexamen ges vikten 0,5.
Regeringen har i olika sammanhang framhållit att det är angeläget att
rekrytera fler kvinnor till forskarutbildningen. De främsta skälen för
detta är, som framhållits i det föregående, att få tillräckligt kvalificerade
doktorander. En ökad rekrytering till forskarutbildningen är också en
förutsättning för en ökad rekrytering av kvinnor till lärartjänster, vilket
i sin tur på sikt kan bidra till att ny kunskap utvecklas.
Andelen kvinnliga doktorer har ökat kontinuerligt under flera decen-
nier, men ligger trots detta fortfarande endast på knappt 30 procent to-
talt enligt senast tillgängliga uppgifter. Inte vid något fakultetsområde
har andelen stigit över de 40 procent som utgör gränsen för när ett kön
anses vara underrepresenterat.
Prop. 1993/94:177
94
Regeringen anser därför att det finns skäl att stimulera antagning, ut-
bildning och examination av kvinnliga doktorander genom att låta anta-
let examinerade kvinnor väga tyngre än antalet män vid anslagsberäk-
ningen. I likhet med beredningen och flertalet remissinstanser finner
regeringen det rimligt att examina avlagda av kvinnor ges 25 procent
större vikt, dvs. 1,25 för doktorsexamen och 0,625 för licentiatexamen.
Den föreslagna viktningen för underrepresenterat kön skall naturligtvis
tillämpas för män i de fall de i en framtid skulle komma att svara för en
lägre andel av antalet avlagda examina än 40 procent inom något fakul-
tetsområde.
Beräkning av andelen examina
Regeringen anser att beräkningen av respektive fakultets andel av exa-
minationen i forskarutbildning skall göras på det sätt som beredningen
föreslog. Detta innebär att de fyra senaste årens examination, viktad en-
ligt ovan, summeras för varje enskild fakultet och för varje fakultetsom-
råde. Respektive fakultets andel fås genom att den egna examinationen
divideras med fakultetsområdets. De fakultetsområden som endast finns
vid ett lärosäte - tema vid Linköpings universitet och farmaci vid Upp-
sala universitet - föreslås jämföras med näraliggande fakultetsområden i
enlighet med beredningens förslag. Motsvarande system kommer att ut-
arbetas för Sveriges lantbruksuniversitet.
Särskilda satsningar
I enlighet med beredningens förslag bör särskilda satsningar som görs
på fakultetsanslaget för att bygga upp helt nya verksamheter, t.ex. en ny
fakultet, undantas från den föreslagna omfördelningsmodellen under en
rimlig tidsperiod. Undantag bör naturligtvis också göras för andra sär-
skilda åtaganden som statsmakterna valt att finansieras över ett lärosätes
fakultetsanslag.
Genomförande
Det föreslagna nya resurstilldelningsystemet för forskning och forskar-
utbildning kan införas tidigast budgetåret 1995/96. Uppgifterna om an-
talet avlagda forskarexamina kan då hämtas från den resultatredovisning
som varje lärosäte enligt förordningen om redovisning av studier m.m.
vid universitet och högskolor skall göra för första gången avseende bud-
getåret 1993/94. I resultatredovisningarna ingår också uppgifter om an-
talet avlagda forskarexamina under de tre närmast föregående budget-
åren (1993:1153, 4 kap. 7, 8 och 18 §§).
Detta förslag bör tills vidare betraktas som ett första steg i införandet
av resultatrelaterade fakultetsanslag. Frågan om den slutliga omfattning-
en och om ytterligare parametrar kommer att övervägas inför 1996 års
forskningsproposition.
Det förslag regeringen stannat för när det gäller att ge incitament till
ökad kvalitet i forskning och forskarutbildning skiljer sig från det som
tidigare i denna proposition föreslagits för grundutbildningen. Rege-
ringen anser att den här föreslagna modellen är enklare och effektivare
Prop. 1993/94:177
95
att använda för forskning och forskarutbildning än grundutbildningens
modell innebärande bedömning av kvalitetsutveckling. Lärosätena är
naturligtvis oförhindrade att inkludera forskning och forskarutbildning
i sina program för kvalitetsutveckling för att därmed markera ett hel-
hetsgrepp på verksamheten.
En avgörande faktor för effektiviteten i forskarutbildningen är incita-
menten för doktoranden att slutföra sina studier inom rimlig tid. Förut-
om den diskussion om nya finansieringsformer inom forskarutbildning-
en som förs i följande avsnitt kan också framhållas de examenspremier
som lärosätena kan dela ut till den som avlagt doktorsexamen.
6.1.7Studiefinansieringen inom forskarutbildningen
Regeringens bedömning: Det bör övervägas om nya metoder för
studiefinansiering kan utvecklas i syfte att öka effektiviteten i
forskarutbildningen och höja examinationsgraden.
Prop. 1993/94:177
Skäl for regeringens bedömning: Inom ramen för fakultetsanslagen
har under en följd av år stora satsningar gjorts på studiefinansieringen
inom forskarutbildningen. För innevarande budgetår har sammanlagt
drygt 800 miljoner kronor angivits som den miniminivå som fakulteter-
na måste avsätta för detta ändamål.
De huvudsakliga formerna för studiefinansiering inom forskarutbild-
ningen utgörs av utbildningsbidrag (ibland i kombination med assistent-
tjänst) och doktorandtjänster. Det finns också doktorander som innehar
andra typer av universitetstjänster. I viss utsträckning används även stu-
diemedel för att finansiera doktorandstudier. Doktorsexamen skall kun-
na avläggas efter en arbetsinsats motsvarande fyra års heltidsstudier,
inkl, avhandlingsarbete.
Sedan budgetåret 1987/88 har en successiv omvandling av utbildnings-
bidrag till doktorandtjänster skett i syfte att dels förbättra de forskarstu-
derandes ekonomiska villkor och sociala trygghet och därmed öka ef-
fektiviteten i deras studier, dels trygga rekryteringen till vissa discipli-
ner. Medlen för studiefinansiering inom fakultetsanslagen har kontinu-
erligt ökats för att kompensera universitet och högskolor för de mer-
kostnader som omvandlingen medfört för dem. Riksmötet 1992/93 be-
slutade efter förslag i prop. 1992/93:170 Forskning för kunskap och
framsteg att den pågående omvandlingen av utbildningsbidragen till
doktorandtjänster skulle slutföras under innevarande planeringsperiod
och utbildningsbidragen därmed avskaffas som finansieringsform. Sär-
skilda medel anvisades för att täcka de merkostnader som därvid skulle
drabba fakultetsanslagen.
I sina förenklade anslagsframställningar för budgetåret 1994/95 har
Uppsala universitet, Linköpings universitetet och Karolinska institutet
tagit upp frågan om studiefinansieringen inom forskarutbildningen. De
medel som anvisats för omvandling anges vara otillräckliga. Doktorand-
tjänsterna är dyrare än utbildningsbidragen och målet att öka antalet av-
96
lagda doktorsexamina med 100 procent från år 1990 till år 2 000 ställer
krav på ökade resurser.
I olika skrivelser har den naturvetenskapliga dekankonferensen och
de medicinska fakulteternas dekanråd begärt att 1993 års beslut om en
avveckling av utbildningsbidragen skall omprövas. Som motiv framförs
dels resursbrist, dels behov av större flexibilitet i systemets utformning.
Orsakerna till att resurserna bedöms vara otillräckliga kan sökas i fle-
ra förhållanden. Exempelvis har inom medicinsk fakultet betydande lö-
neökningar skett för de doktorander som avlönas enligt det centrala lä-
karlöneavtalet. Merkostnaden för omvandlingen av utbildningsbidrag
har härigenom blivit större än den genomsnittliga och kompensationen
otillräcklig.
Ytterligare en förklaring är att de resursförstärkningar som skett har
varit dimensionerade för att täcka omvandlingskostnaderna endast för
det antal hela utbildningsbidrag som finansierades via de ”öronmärkta”
medlen inom fakultetsanslagen budgetåret 1987/88. Eftersom i vissa fall
nya utbildningsbidrag tillkommit sedan dess - finansierade med fakul-
tetsmedel eller externa medel - uppstår problem när avskaffandet av
utbildningsbidragen som finansieringsform nu planenligt närmar sig.
Forskarutbildningen är en integrerad del av universitetens och hög-
skolornas forskning. Det är enligt regeringens mening viktigt att under-
stryka att stöd till forskarutbildning inte bara kommer från fakultetsan-
slagen utan även från många externa anslagsgivare, såsom forskningsråd,
sektorsorgan och i vissa fall även företag. Den externfinansierade FoU-
verksamheten har sålunda alltid haft stor betydelse för forskarutbild-
ningen. På några års sikt, när de nyligen bildade stiftelserna för strate-
gisk respektive miljöstrategisk forskning är i full verksamhet, kommer
detta förhållande att ytterligare accentueras. Stöd till forskarutbildning
och rekrytering av yngre forskare kommer att vara en av huvuduppgif-
terna för dessa stiftelser. Detsamma gäller för Riksbankens Jubileums-
fond, som har tillförts resurser för kulturvetenskaplig forskning. Härtill
kommer de förstärkningar av finansieringen av forskarutbildningen
som föreslås i denna proposition.
Man kan sålunda förvänta sig en totalt sett betydligt större satsning
på forskarutbildning framöver. Den resursbrist som påtalas från exem-
pelvis de medicinska fakulteterna får därför bedömas vara temporär. De
kommande resursförstärkningarna till forskarutbildning inom de områ-
den som omfattas av de nya stiftelserna kan komma att leda till övervä-
ganden från regeringens sida beträffande fakultetsanslagens inbördes
storlek. Det kan således komma att bli aktuellt med omprioriteringar i
syfte att öka studiefinansieringsresurserna inom fakulteter som inte får
ökad externfinansiering.
Trots att resurserna för studiefinansiering kommer att öka framöver,
finns det behov av att pröva om åtgärder kan vidtas för att göra studie-
finansieringssystemet mer flexibelt och kostnadseffektivt för att tillgodo-
se de speciella omständigheter som råder inom skilda vetenskapsområ-
den och discipliner.
Prop. 1993/94:177
97
7 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 177
Inom exempelvis de tekniska fakulteterna är det angeläget att in-
komstnivån under forskarutbildningen är konkurrenskraftig i förhål-
lande till välbetalda anställningar inom industrin. Inom andra fakulte-
ter är förutsättningarna ofta annorlunda och det vore där önskvärt att
åstadkomma en struktur och nivå för studiefinansieringen som inte
minskar motivationen att slutföra utbildningen. Det är sålunda viktigt
att skapa ekonomiska incitament som attraherar de mest lämpade stu-
denterna till forskarutbildning och uppmuntrar dem att avlägga exa-
men.
Statsmakterna har i skilda sammanhang understrukit det ansvar som
universitet och högskolor har att anpassa dimensioneringen av forskar-
utbildningen till resurserna. Detta ansvar finns explicit angivet i hög-
skoleförordningen. Enligt regeringens mening bör det övervägas hur
lärosätenas möjligheter att göra samlade avvägningar mellan olika re-
sursinsatser skall kunna förbättras. Det instrument som regering och
riksdag förfogar över - studiefinansieringen - borde i högre grad än för
närvarande kunna anpassas till övriga resursinsatser i form av kvalifice-
rad handledning, samverkan mellan institutionstjänstgöring och studier
m.m.
En möjlighet som bör studeras är att ge universitet och högskolor fri-
het att - om man så önskar - skapa en ”studiefinansieringstrappa”, där
doktoranden successivt får bättre ekonomiska villkor allteftersom stu-
dierna framskrider. Även andra möjligheter bör övervägas. En strävan
bör vara att utforma studiefinansieringssystemet så att det innehåller in-
citament för ökad effektivitet och höjd examinationsgrad.
Regeringen avser att pröva olika alternativ för att främja flexibiliteten
i forskarutbildningen och återkomma med förslag i nästa forskningspo-
litiska proposition.
Prop. 1993/94:177
98
6.2 Internationalisering av högre utbildning och
forskning
Prop. 1993/94:177
Regeringens förslag: Om EU beslutar att ett fjärde ramprogram
för forskning och klinisk utveckling skall Sverige delta i detta
program.
En särskild stiftelse för internationalisering av högre utbild-
ning och forskning inrättas genom att medel tillskjuts från Fond
92-94. Stiftelsen tillförs 13,70 procent av återstoden av fonden
(jmf. avsnitt 6.6.) Stiftelsen bör ha till uppgift att svara för pla-
nering och genomförande av internationaliseringsåtgärder, sär-
skilt
- att övergångsvis medverka i finansieringen av Sveriges delta-
gande i EUs fjärde ramprogram,
- stipendiering av unga akademiker från länder i dynamisk ut-
veckling, samt
- finansiering av svenska och utländska post-doktorers vistel-
ser vid utländska respektive svenska universitet och högskolor.
Skälen för regeringens förslag:
Inledning
Samtidigt som den nationella omfattningen av högre utbildning och
forskning ökat under senare år har särskilda insatser gjorts för att öka
Sveriges deltagande i det internationella utbildnings- och forsknings-
samarbetet. Det finns en stark övertygelse om att det internationella
samarbetet bidrar till ökad nationell kompetens och konkurrenskraft.
Volymen av och bredden i det internationella samarbete som svenska
studerande, lärare och forskare deltar i har ökat betydligt under senare
år. Ansvariga myndigheter inom högre utbildning och forskning - uni-
versitet och högskolor, forskningsråd, akademier och andra myndighe-
ter med ansvar inom högre utbildning och forskning - har, liksom rege-
ring och riksdag, bidragit till denna utveckling. Även svenska företag
har stärkt sitt engagemang i det internationella forskningssamarbetet
bl.a. genom deltagande i EU:s FoU-verksamhet.
EU-samarbetet inom högre utbildning och forskning blir en allt vik-
tigare del av svensk utbildnings- och forskningspolitik. Detta sker i takt
med att ambitionerna inom EU vad gäller utbildning och forskning
ökar.
EES-avtalet innebär ökade möjligheter för Sverige att delta i det eu-
ropeiska utbildnings- och forskningssamarbetet. Det är emellertid först
vid ett medlemskap i EU som Sverige får fullt inflytande i beslutspro-
cessen bl.a. genom deltagande i Europaparlamentet och Ministerrådet.
Som EU-medlem får Sverige delta som fullvärdig medlem i exempelvis
CREST-gruppen, vilken är rådgivande inom forsknings- och veten-
skapspolitiken till såväl Kommissionen som Ministerrådet. Sverige blir
99
integrerat i den europeiska forskningsgemenskapen, i dess planeringsor-
gan och informella nätverk.
Ett svenskt medlemskap i EU är lika viktigt för utbildningsområdet.
Av särskild vikt är att vid ett medlemsskap svenska studenter inte längre
behöver betala de ofta mycket omfattande avgifter som många europeis-
ka universitet och högskolor avkräver studenter från icke-medlemslän-
der.
Även med hänsyn tagen till det utökade samarbetet inom EU utgör
resurserna för internationellt samarbete emellertid fortfarande en rela-
tivt liten del av de totala statliga resurserna. En nyligen genomförd in-
ventering av formerna för och omfattningen av det organiserade stödet
på nationell nivå för internationellt utbyte och kontakter inom utbild-
ning och forskning, vilken genomförts under medverkan av Vetenskaps-
akademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, de största forskningsråden
samt Svenska institutet, visar att efterfrågan fortfarande inte på långt när
kan tillgodoses. De medel som dessa organ avsätter för detta ändamål
uppgår till ca 100 miljoner kronor årligen.
Regeringen föreslår därför i det följande avsevärt utökade resurser för
internationellt forskarutbyte. Etableringar av svenska universitetscentra
vid utländska framstående universitet föreslås. Ett akademiskt centrum i
S:t Petersburg bör inrättas och de tre svenska medelhavsinstituten för-
stärkas och ges en bredare inriktning. Sammantaget skall dessa insatser
utgöra basen i ett svenskt utbildnings- och forskningsnätverk som täck-
er viktiga delar av världen.
Ett väsentligt utbyggt program för forskarstipendier samt vissa särskil-
da stipendier till unga akademiker från länder i dynamisk utveckling
föreslås. Dessa program skall finansieras genom en stiftelse för
internationalisering. Stiftelsen skall också medverka i finansieringen av
forskning inom ramen för EU:s ramprogram.
Inledningsvis redovisar regeringen utvecklingen av det europeiska ut-
bildningssamarbetet. I anslutning härtill presenteras forskningssamarbe-
tet med EU och de förändringar i ambitionsnivå som Sveriges närman-
de till EU medför, samt förslag till en förändrad organisation i Sverige
vad avser forskningssamarbetet med EU.
6.2.1 Europeiskt utbildningssamarbete
Vid årsskiftet 1993/94 beslutade EG-kommissionen att lägga fram för-
slag att utbildningsprogrammen Comett, Erasmus, Eurotechnec, Force,
Iris, Lingua och Petra ersätts av två nya program av större omfatttning.
Leonardo avser yrkesutbildning och Sokrates skolor och universitet. Bå-
da programmen omfattar även stödåtgärder som språkutbildning, infor-
mationsutbyte och distansundervisning. Verksamheten inom det nuva-
rande Erasmusprogrammet kommer att fortsätta. De nya programmen
avses löpa under perioden 1 januari 1995 till utgången av 1999. Beslut
om programmen kommer troligen kunna fattas under hösten 1994.
Det viktigaste nya inslaget i Kommissionens förslag är insatser på
skolområdet och att den europeiska dimensionen blir ett centralt inslag
Prop. 1993/94:177
100
i programmen. Myndigheter och företag får en starkare ställning i Leo-
nardo-programmet i syfte att öka genomslagskraften för och sprid-
ningsffekten av projekt med EUstöd. I båda programmen finns en stark
strävan att ta hänsyn till subsidiaritetsprincipen och medlemsländernas
suveränitet när det gäller utbildningens innehåll och organisation.
Ett aktivt deltagande i internationell utbildning förutsätter ömsesidigt
erkännande av examina. Frågor om erkännande omfattar dels s.k. aka-
demiskt erkännande och erkännande av studieperioder, dels erkännan-
de av hela, avslutade utbildningar för t.ex. tillträde till utbildning eller
för erkännande av yrkeskompetens.
Inom Europarådet finns konventioner, överenskommelser och dekla-
rationer rörande tillträde till högre studier, erkännande av universitets-
utbildning m.m. Även Unesco har antagit två konventioner av relevans
för högre utbildning inom Europaregionen. Möjligheten att slå samman
Europarådets och Unescos konventioner utreds för närvarande.
Inom ramen för EES-avtalet kommer för första gången svenska med-
borgare att garanteras att även yrkeskompetens värderas och godkänns i
ett internationellt perspektiv. Den fria rörligheten på arbetsmarknaden
som är en av de fyra friheter som EES-avtalet syftar till, innebär att
medborgare i de avtalsslutande länderna kan utöva sitt yrke i vilket
land som helst.
Ett av de stora hindren för den fria rörligheten för personer - inte
minst för personer inom traditionella akademikeryrken - är svårigheten
att förstå andra länders utbildningssystem, och att få enskilda utbild-
ningar rätt värderade i andra länder. Det är mot denna bakgrund som
EU-kommissionens ökade engagemang för utbildningssamarbetet skall
ses.
I många EU-länder finns betydligt fler regleringar kring arbetsmark-
naden än i de nordiska länderna. Tillträdet till vissa yrken är beroende
av innehav av ett nationellt examensbevis eller legitimation.
För att undanröja dessa hinder har EU-kommissionen antagit ett an-
tal direktiv om ömsesidigt erkännande av examensbevis som skall ga-
rantera medborgarnas rättigheter att få sin behörighet erkänd i de andra
medlemsländerna. Den närmare innebörden i dessa direktiv har rege-
ringen redovisat i propositionen om europeiska ekonomiska samarbets-
avtalet (prop. 1991/92:170, bil 7.)
För att erkännandeprocedurerna skall löpa smidigt har Sverige utsett
en s.k. contact point, som skall ge upplysningar till utländska myndig-
heter och personer om vilka rättigheter direktivet ger. Regeringen har
nyligen gett VHS i uppdrag att sköta denna uppgift.
Antalet ungdomar som på egen hand valt att studera utomlands har
ökat kraftigt under senare år, från ca 2 500 år 1989 till ca 15 000 under
budgetåret 1993/94. Till detta skall också läggas ca 5 000 studerande ut-
omlands inom ramen för sin svenska utbildning, t.ex. genom Erasmus
eller Nordplus.
Den som väljer att studera utomlands kan i många hänseenden ha en
mer utsatt situation än studerande i Sverige. Bristen på kontakt med
Prop. 1993/94:177
101
och information om vad som händer i hemlandet bidrar härtill. Enligt
regeringens mening finns det därför anledning att från statens sida med-
verka till att de studerande utomlands ges en fortlöpande information
om Sverige.
6.2.2 Europeisk forskningssamverkan
Bakgrund
Forsknings- och utvecklingssamarbetet inom EU är en viktig del i de
europeiska integrationssträvandena. Detta har, tillsammans med mer
konkreta fördelar för deltagande forskare och företag, varit ett huvud-
motiv för Sveriges deltagande i samarbetet. Sedan de europeiska gemen-
skaperna bildades på 1950-talet har Sverige deltagit på en rad olika sätt
i det gemensamma forskningssamarbetet.
EES-avtalet innebär att Sverige får delta i de EU-grupper som är råd-
givande till Kommissionen i övergripande FoU-frågor. Sverige får där-
med delta i utvecklingen av europeisk FoU-politik, vilket tidigare inte
varit fallet.
I enlighet med EES-avtalet kommer Sverige att delta i finansieringen
av EU:s forskningsinsatser på programnivå. För att få tillgång till dessa
forskningsmedel måste svenska forskare och företag skaffa sig samar-
betspartners i Europa och söka projektfinansiering hos Kommissionen.
Dessutom medför EES-avtalet att Sverige deltar i finansieringen av
EU:s laboratoriekonglomerat Joint Research Centre.
EES-avtalet omfattar det nu löpande tredje ramprogrammet men inte
det fjärde, vilket planeras för 1995-98. Beslut om att låta det fjärde ram-
programmet omfattas av EES-avtalet skall tas av den styrande gemen-
samma kommitté som stipuleras i avtalet. Detta skall ske så snart EU
beslutat om det fjärde ramprogrammet.
Det fjärde ramprogrammet kommer att fastläggas till totalt omfång
och inriktning genom formella beslut av Ministerrådet och Europapar-
lamentet i mars-april 1994. Enighet har nåtts om 12,3 miljarder ECU
för åren 1995-98 samt ytterligare 0,7 miljarder ECU för de sista åren
om ekonomin så tillåter. Detta skall jämföras med det tredje rampro-
grammets 6,6 miljarder ECU. Flertalet av de program som ingår i det
tredje ramprogrammet kommer, ofta i modifierad form, att ingå även i
det fjärde. Dessutom ingår flera nya program liksom även aktiviteter
som, utan deltagande av icke-EU-länder, redan pågår utanför rampro-
grammet.
EU:s forskning är i första hand inriktad på att stärka den tekniska och
vetenskapliga basen för europeisk industri och därmed göra den mer in-
ternationellt konkurrenskraftig. Vikten av att mindre och medelstora
företag i ökad utsträckning deltar i FoU-verksamheten betonas. Denna
företagsgrupp bedöms som en väsentlig bas för ökad tillväxt i Europa. I
det fjärde ramprogrammet kommer dock fler aktiviteter att ingå som i
första hand är motiverade utifrån andra ändamål än industriell konkur-
Prop. 1993/94:177
102
renskraft. Detaljerna i programmet kommer att utarbetas senare under
1994.
Ökningen av statens stöd till svenskt deltagande i FoU-samarbetet
med EG fördröjdes genom att EES-avtalet trädde i kraft först den 1 ja-
nuari 1994. Detta ledde till att 29,6 miljoner kronor av de medel som
anvisats för budgetåret 1992/93 under förslagsanslaget E 19. Europeisk
forskningssamverkan, åttonde huvudtiteln (Utbildningsdepartementet),
blev outnyttjade. Mot denna bakgrund och med hänsyn till svårigheter-
na att budgetera för EG-samarbetet beslutade regeringen den 17 juni
1993 att medge en merutgift av högst motsvarande belopp inom raman-
slaget för budgetåret 1993/94. Inom anslaget har för budgetåret 1993/94
126,4 miljoner kronor budgeterats för EG-samarbete. Kostnaderna be-
räknas bli i storleksordningen 140 miljoner kronor.
EU-forskningens möjligheter och utmaningar
En av de viktigaste frågorna för svensk forsknings utveckling är hur
Sverige skall kunna utnyttja de möjligheter som ett närmare FoU-sam-
arbete med EU erbjuder. Nya förutsättningar skapas såväl för den natio-
nella forskningspolitiken som för ansvariga myndigheter och svenska
företag och forskare. En förutsättning för att kunna dra nytta av samar-
betet är att Sverige även fortsättningsvis har en stark inhemsk forskning.
Genom deltagandet på programnivå öppnas stora möjligheter för
svenska forskare och företag. Svenska företag får ökade möjligheter att
tillsammans med europeiska konkurrenter delta i och påverka teknik-
utvecklingen inom områden där svensk industri har stor marknadspo-
tential. Det är av vikt att svenska företag deltar tillsammmans med uni-
versitet och högskolor i forskningssamarbetet.
Vidare blir det lättare att dra nytta av den forskning som bedrivs av
forskargrupper och vid framstående laboratorier inom EU. Samarbetet
ger tillgång till dyrbar utrustning och kostnadskrävande metodik. Inom
ramen för forskningsprojekten ges goda möjligheter att rekrytera kom-
petenta utländska forskare till Sverige.
EU-programmens inriktning skapar samtidigt en ökad mångfald vad
gäller bedömningsgrunder och prioriteringar för svensk forsknings fi-
nansiering. De ger möjligheter till gränsöverskridande forskning såväl
mellan olika fakultetsområden som mellan grundforskning och mer
tillämpad forskning.
Viktiga lärdomar torde kunna inhämtas om processerna kring kun-
skaps- och tekniköverföring mellan företag och universitet. Etableran-
det av europeiska nätverk skapar möjligheter till samarbete av mer
kommersiell karaktär som har betydelse för svenskt näringslivs konkur-
renskraft.
EU-forskningens ökade omfattning innebär att det svenska forsk-
ningssystemet ställs inför viktiga utmaningar och förändringar. De i
EU-arbetet engagerade svenska forskningsråden och sektorsorganen får
i och med EES-avtalet vidgade och förändrade uppgifter. Planerings-
och samordningsrollen blir mer betydelsefull, medan den direkta pro-
Prop. 1993/94:177
103
jektfinansieringen minskar. Likaså kan svenska forskningsfinansierande
organ behöva göra andra prioriteringar än tidigare. Diskussion om hur
dessa prioriteringar bör se ut har nu inletts.
Dessutom behövs ett aktivt arbete i Sverige bland berörda myndighe-
ter för att informera om EU-samarbetets möjligheter, liksom en kunnig
och aktiv representation från Sverige i EU-forskningens programkom-
mittéer och expertpaneler.
Statens kostnader för det svenska deltagandet i FoU-samarbetet med
EU förväntas enligt EES-avtalet under ca tre år stiga från nuvarande
cirka 350 miljoner kronor per år till mer än det dubbla. Detta skall
ställas i relation till statens stöd till forskning inom motsvarande områ-
den genom fakultetsanslag, forskningsråd och sektorsorgan, som kan
uppskattas till ca 8 miljarder kronor. Om Sverige blir EU-medlem
1995 kommer bidraget till EU:s forskning att ingå i Sveriges totala bi-
drag till EU.
Tillgången på resurser som söks i nationell konkurrens kommer ock-
så att öka avsevärt genom tillkomsten av de strategiska stiftelser som till-
förts medel ur de tidigare löntagarfonderna. Stiftelsernas uppgift är, som
nämnts, att stödja koncentrerade forskningssatsningar, såväl grundforsk-
ning som tillämpad forskning, med långsiktig inriktning och av högsta
kvalitet.
I syfte att underlätta berörda myndigheters möjligheter till omställ-
ning och omprioriteringar anser regeringen likväl det vara befogat att
skapa möjlighet till att övergångsvis och vid behov tillföra vissa resurser
för Sveriges deltagande i EU:s fjärde ramprogram. Det bör ske genom
den stiftelse för internationalisering som regeringen strax återkommer
till.
Mot den ovan beskrivna bakgrunden föreslås i denna proposition att
regeringen bemyndigas att delta i beslut att låta det fjärde ramprogram-
met omfattas av EES-avtalet. Sverige blir därmed, oberoende av ett
medlemskap i EU, även fortsättningsvis delaktigt i utvecklingen av det
europeiska FoU-samarbetet.
Organisationsfrågor
Det svenska deltagandet i det europeiska forskningssamarbetet kommer
att öka avsevärt. En förändrad organisation för det svenska engagemang-
et är mot denna bakgrund nödvändig.
Den ökade omfattning och tyngd som det svenska deltagandet i EU-
samarbetet får genom EES-avtalet gör en översyn av den statliga organi-
sationen för samarbetet motiverad. Organisationen bör kunna säkerstäl-
la bästa möjliga förutsättningar för svenskt deltagande även vid ett even-
tuellt medlemskap i EU.
Senast organisationen på den statliga sidan förändrades var 1 juli
1992. Då utpekades för varje särprogram inom ramprogramet en ansva-
rig svensk myndighet med vissa uppgifter. Vidare inrättades Rådet för
FoU-samarbete mellan Sverige och EG (”EG-rådet”) med uppgift att
utse svenska representanter i programkommittéer, att vara nationellt
Prop. 1993/94:177
104
kontaktorgan, att svara för vissa informationsfrågor, och att vara samar- Prop. 1993/94:177
betsorganisation på det operationella planet för de ansvariga myndighe-
terna.
Regeringen anser att det bör skapas en starkare organisation för ut-
veckling av policy för det svenska deltagandet på olika nivåer. Därvid är
det av stor betydelse att uppdelningen av uppgifter och ansvar mellan
den operationella och den policyutvecklande nivån görs tydlig. Lika
viktigt är det att säkerställa sambandet mellan dessa nivåer. Till den
operationella nivån räknas i detta sammanhang EG-rådet och de ansva-
riga myndigheterna.
Mot denna bakgrund kommer regeringen att stärka den interdeparte-
mentala beredningen för utveckling av policy för FoU-samarbete med
EU. EG-rådet och ansvariga myndigheter förväntas bidra med underlag
och förslag för policyarbetet. Förordningar och instruktioner för EG-
rådet och för övriga berörda myndigheter kommer att modifieras så att
deras uppgifter och ansvar vad gäller FoU-samarbete med EU klart
framgår.
Regeringen kommer att noga följa hur de möjligheter och utmaning-
ar som forskningssamarbetet med EU innebär tas till vara och avser att
ta initiativ i syfte att förstärka den del av den svenska representationen i
Bryssel som arbetar med EU:s forskningsverksamhet
Regeringen förutsätter vid planeringen av FoU-samarbetet att Sverige
är medlem av EU från den 1 januari 1995. Om forskningssamarbetet
med EU däremot även fortsättningsvis skall bedrivas inom ramen för
EES-avtalet kommer regeringen att initiera en förnyad prövning av for-
merna för finansiering av forskningssamarbetet med EU.
6.2.3 Centra för långsiktigt samarbete inom forskning och
forskarutbildning
Genom beslut med anledning av forskningspropositionen 1993 avsattes
särskilda medel för att bygga upp långsiktigt avtalsbaserat samarbete
mellan svenska universitet och högskolor och framstående utländska
universitet. Regeringen har fördelat vissa medel för denna verksamhet,
och kommer under våren 1994 att fördela ytterligare medel. Samarbetet
ger de deltagande svenska universiteten och högskolorna möjlighet att
uppmärksammas mer i ett internationellt sammanhang, att visa vad
svensk forskning har att erbjuda samt att erbjuda svenska forskare sti-
mulerande internationellt samarbete.
Strävan att främja långsiktigt samarbete inom högre utbildning och
forskning mellan Sverige och utlandet bör även åstadkommas genom
etablering i utlandet av svenska akademiska centra eller genom förstärk-
ning av redan existerande svenska institutioner i andra länder. Verk-
samheterna i det följande kommer att finansieras inom ramen för redan
tillgängliga medel.
105
De svenska medelhavsinstituten
Prop. 1993/94:177
Medelhavsområdet är en region som, utöver sin stora historiska och
kulturella betydelse, spelar en viktig politisk och ekonomisk roll. Sveri-
ge har, liksom en rad andra länder i Europa och Nordamerika, institut
för forskning och kulturutbyte i detta område. Dessa institut har växt
fram som en följd av 1800-talets intresse för antikens kultur och klas-
sisk arkeologi, men har också haft betydelse för utvecklingen av politis-
ka och kommersiella nätverk.
Svenska institutet i Rom bildades 1926, Svenska institutet i Athen
1948 och Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul 1962. Svenska institu-
tet i Rom har nära samverkan med Stiftelsen San Michele och intar en
central vetenskaplig och kulturell position i Rom och i Italien i övrigt.
Svenska institutet i Rom är det av de tre instituten som i flera avseen-
den torde ha den största utvecklingspotentialen.
De svenska instituten är alla stiftelser med statsbidrag som verksamhe-
tens ekonomiska bas. Regeringen fastställer stadgar och utser ordföran-
de. Instituten har alla egna byggnader.
De svenska medelhavsinstituten är forsknings- och kulturinstitutio-
ner som också bedriver undervisning. De är huvudsakligen humanis-
tiskt inriktade med uppgifter inom arkeologi och konst som historiskt
betingad grundval. Under sin utveckling har de dock kommit att inför-
liva andra uppgifter av både vetenskaplig och kulturell karaktär. Fors-
kare från andra ämnesområden och fakulteter har fått arbetsmöjlighe-
ter, assistens och bostad på instituten.
I det framtida universitetssamarbetet inom Europa bör instituten kun-
na spela en mer betydelsefull roll som kontaktorganisationer och repli-
punkter för svensk forskning och utbildning i ett mer allmänt perspek-
tiv, också inom andra vetenskapsområden än dem som nu dominerar
verksamheten. Detta bör genomföras utan att inkräkta på den hittillsva-
rande kärnverksamheten.
I institutens verksamhet ingår bl.a. utdelandet av stipendier för längre
eller kortare studieperioder vid instituten. Symposier och seminarier
skapar kontakter med universitet och högskolor i Sverige och i värdlan-
det och utgör inte sällan en brygga mellan forskare i berörda länder. In-
stituten bör ha större möjligheter att själva ta initiativ till sådan verk-
samhet än vad som idag är fallet. Även andra typer av kurser och ut-
bildning bör kunna ordnas vid eller med bistånd av instituten.
Institutens stadgar har i flera fall inskrivet att instituten skall främja
kulturutbytet mellan värdlandet och Sverige. Satsningen på kulturutby-
tet måste ses i relation till institutens andra aktiviteter. Svenska utlands-
myndigheter (ambassader och generalkonsulat) och Svenska institutet i
Stockholm är naturliga samarbetspartners när det gäller kulturutbytet.
Informationsverksamheten blir särskilt betydelsefull om instituten
skall få en mer poängterad uppgift att inom den svenska universitets-
och högskolevärlden sprida kunskap om värdlandet och dess vetenskap-
liga möjligheter.
106
Genom sin belägenhet och nära kontakter med motsvarande institut
från andra länder och med värdlandets universitet och andra organisa-
tioner har instituten en position som gör det möjligt för dem att utgöra
länkar till hemlandet på många områden. En förstärkning av insatserna
på informationsområdet bör kunna samordnas med de verksamheter
som bedrivs genom Svenska institutet i Stockholm. Regeringen har i
denna fråga samrått med Svenska institutet.
En förstärkning och utökning av verksamheten bör ske i första hand
vid Svenska institutet i Rom, som genom sin redan inarbetade position
har stora möjligheter att utvidga och utveckla sin verksamhet. Förstärk-
ningen avser främst andra ämnesområden än dem som hittills domine-
rat verksamheten. Syftet är att förstärka det allmänvetenskapliga samar-
betet med Italien. Även de båda övriga institutens uppgifter bör kunna
vidgas. Svenska forskningsinstitutet i Istanbul har en viktig uppgift som
brygga till den muslimska världen på de samarbetsområden svenska
universitet och högskolor kan ha intresse av.
Akademiskt centrum i S:t Petersburg
Efter Sovjetunionens upplösning har samarbetet med Ryssland intensi-
fierats och tagit nya former. Detta har skett utifrån de övergripande
riktlinjer som riksdag och regering angett för samarbete med länderna i
Central- och Östeuropa. Det innebär bl.a. att nordvästra Ryssland givits
prioritet såsom tillhörande det geografiska närområdet. Längst har sam-
arbetet kommit med staden S:t Petersburg. En rad projekt har finansie-
rats genom BITS, SWEDECORP och Svenska institutet.
Det mest omfattande samarbetet på det akademiska området mellan
Sverige och Ryssland/S:t Petersburg står för närvarande Stockholms och
Uppsala universitet, Kungl. Tekniska högskolan och Sveriges
Lantbruksuniversitet för.
Regering och riksdag fattade våren 1993 beslut om att bidra till
etableringen av en Handelshögskola i Riga - den största koncentrerade
svenska utbildningsinsatsen utomlands någonsin. Satsningen är ett vik-
tigt led i att stärka samarbetet i Östersjöregionen. Utbildningen kommer
att utgöra ett värdefullt bidrag till de baltiska staternas utveckling. Han-
delshögskolan skall också kunna verka som en bro för svenska företags
utveckling i Lettland.
För Östersjösamarbetet spelar svenskundervisningen en stor roll. Det
hör till Svenska institutets uppgifter att stödja svenskundervisningen ut-
omlands. Detta sker bl.a. genom bidrag till lektorer för undervisning i
svenska vid vissa universitet och högskolor i Östersjöregionen. Rege-
ringen har utöver detta anslagit särskilda medel för litteratur och utrust-
ning som ett bidrag till dessa universitets möjligheter att upprätthålla en
hög kvalitet i svenskundervisningen.
Stödet till svenskundervisningen, etableringen av Handelshögskolan i
Riga och det ökande universitetssamarbetet skall ses som delar i en sys-
tematisk satsning att stärka de vetenskapliga och kulturella relationerna
mellan Sverige och övriga Östersjöstater. Det är också i detta perspektiv
Prop. 1993/94:177
107
som inriktningen mot Östeuropa i den nya universitetsstrukturen i
Stockholm skall ses.
Ett fortsatt och förstärkt samarbete inom högre utbildning och forsk-
ning med länder inom Östersjöregionen är angelägen. Ryssland har ett
stort intellektuellt kapital och hög vetenskaplig kompetens särskilt in-
om det naturvetenskapliga området. S:t Petersburg är i olika avseenden
en strategisk plats i Östersjöregionen, inte minst gäller detta utbildning
och forskning.
För att skapa hållbarhet i kontakterna krävs en fastare och mera lång-
siktig etablering. S:t Petersburg är en uppenbar plats för en sådan
etablering vilken skulle kunna bestå i ett självständigt centrum eller va-
ra anknutet till ett universitet eller en akademi.
En naturlig utgångspunkt för inriktningen av det fortsatta samarbetet
bör kunna vara kunskapsområden som är av gemensamt intresse för
Östersjöregionen. Samarbetet bör gälla avgränsade områden där svenska
universitet och högskolor har en framskjuten position t.ex. naturveten-
skap/miljö, ekonomi/handel samt teknik/informationsteknologi.
Regeringen har erfarit att ett stort intresse finns bland universitet och
högskolor i Stockholms- och Uppsalaregionen för att etablera ett per-
manent samarbete på det akademiska området inom områden där sam-
arbete redan inletts. Förutom de som redan är engagerade i S:t Peters-
burg har Handelshögskolan i Stockholm uttryckt intresse för att i första
hand medverka i grundutbildning motsvarande engagemanget i Riga
samt med företagsledarutbildning.
Akademiska centra vid framstående universitet i utlandet
Det ovan föreslagna akademiska centrum i S:t Petersburg motiveras dels
utifrån en allmän strävan att stödja återupprättandet av demokrati och
införande av marknadsekonomi i Ryssland, dels av önskemålet att stär-
ka samarbetet mellan länderna i Östersjöregionen. Det skall också ses
som ett led i strävan att skapa ett nära och varaktigt samarbete med ut-
ländska akademiska miljöer.
Sådant samarbete bör också etableras med andra framstående utländs-
ka universitet. Verksamheten vid dessa centra bör variera alltefter det
utvalda universitetets tyngdpunkter, men vissa drag bör vara gemensam-
ma. Tonvikten bör ligga på utbildning på mycket kvalificerad nivå, men
kan också omfatta forskning. Dessa centra bör efter hand till en del
kunna bli självbärande genom bidrag från andra källor, bl.a. från före-
tag och genom kursavgifter.
Stanford University avses bli ett av de första utländska universitet vid
vilket ett ”svenskt campus” inrättas. Många svenska universitetsforskare
har redan utvecklat goda kontakter med detta universitet. Inriktningen
av Stanfordetableringen bör ligga inom naturvetenskap, teknik och ny-
företagande med möjlighet att utnyttja den omgivande högteknologiska
miljön i Silicon Valley.
Tillgången till spetskunnande och kontakt med ytterst betydelsefulla
miljöer är motivet för utvecklingen av ett liknande centrum i Berlin. I
Prop. 1993/94:177
108
ett senare skede kan ytterligare centra komma att etableras i Frankrike
och vid den amerikanska östkusten.
Att etablera svenska universitetscentra vid utländska universitet kom-
mer att kräva ett starkt engagemang från de deltagande svenska universi-
tetens sida. Regeringen avser ge Svenska institutet i uppdrag att tillsam-
mans med företrädare för det svenska universitets- och högskoleväsen-
det planera och ansvara för genomförande av de insatser som här aktua-
liserats. Regeringen har erfarit att Svenska insitutet är berett att ta på sig
denna uppgift.
6.2.4 Forskningssamarbete med vissa länder
Regering och riksdag har i olika sammanhang understrukit att forsk-
ningssamarbetet med vissa länder bör stärkas. Det har gällt t.ex. Japan,
Frankrike och Tyskland; länder med vilka forskningssamarbetet funge-
rar väl men där ett utökat samarbete skulle få särskilt positiva effekter. I
den översyn av organisationen för vissa internationella uppgifter inom
utbildningsområdet, som presenteras i ett kommande avsnitt, förordas
att länderprioriteringar av detta slag skall diskuteras i budgetdialogen,
så att en fortlöpande omprövning av inriktningen av bl.a. Svenska insti-
tutets resurser för forskarutbyten m.m. möjliggörs. Regeringen avser ta
fasta på detta förslag.
Den prioritering av forskningssamarbetet med vissa länder som rege-
ring och riksdag givit uttryck för har börjat märkas, men i långsam takt.
Det finns därför enligt regeringens mening behov av ytterligare initiativ.
Det gäller bl.a. Frankrike och Japan. Ett svensk-franskt forskningssym-
posium på regeringsnivå kommer under våren 1994 att äga rum i Paris.
Svenska institutet ordnar ett seminarium i syfte att undanröja hinder
för ett utökat utbyte av forskarstuderande och forskare mellan Frankri-
ke och Sverige.
Forskningskontakterna med Japan framstår som allt viktigare. På
grund av de stora kulturella och språkliga skillnaderna mellan Japan
och Sverige har det varit svårt att öka kontakterna med Japan på ett en-
ligt regeringens mening önskvärt sätt. Det krävs alldeles särskilda insat-
ser för att stimulera detta samarbete. Under våren 1994 kommer ett
symposium äga rum i Stockholm med företrädare för Utbildningsdepar-
tementet, vissa myndigheter och för det svenska universitetsväsendet,
liksom vissa japanska myndigheter inom högre utbildning och forsk-
ning. Avsikten är att åstadkomma ett utökat samarbete mellan länderna.
Svensk-japanska stiftelsen har sedan lång tid tillbaka god överblick
över det svensk-japanska samarbetet inom högre utbildning och forsk-
ning och kontakter med institutioner och företag i Japan. Stiftelsen har
sedan början av 1970-talet skickat stipendiater till Japan. Numera
skickar stiftelsen även ut unga akademiker för examensarbeten i japans-
ka företag och organisationer. Dessa finansieras genom bidrag från stif-
telsens egen Gadeliusfond samt andra fonder och företag.
Svensk-japanska stiftelsens verksamhet finansieras för närvarande till
ca 80 procent med medel från näringslivet. Regeringen avser att med-
Prop. 1993/94:177
109
verka till att Svensk-japanska stiftelsens möjlighet att främja utbild- Prop. 1993/94:177
nings- och forskningssamarbete förstärks.
6.2.5 Stipendiering av unga akademiker från länder i dynamisk
utveckling
Strävan att intensifiera samarbetet med t.ex. Tyskland, Frankrike och
Japan sker främst utifrån vetenskapliga grunder. Det finns emellertid
samarbete som, åtminstone till en början, äger rum främst av andra skäl
än rent vetenskapliga. Det rör sig då om utrikes-, handels- eller bi-
ståndspolitiska motiveringar. Styrelsen för u-landsforsknings (SAREC)
stöd till kunskapsuppbyggnad i u-länderna och till u-landsinriktad
forskning vid svenska universitet och högskolor har biståndspolitiska
motiveringar. Satsningen på Baltikum och Östeuropa sker främst ut-
ifrån motivet att bistå dessa länder i utvecklingen mot demokrati, mark-
nadsekonomi och en bättre miljö.
Samarbete sker således ofta utifrån ett huvudsakligt motiv men resul-
tatet tjänar ofta mer än ett syfte. De yrkesinriktade kurser som Bered-
ningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) finan-
sierar är biståndspolitiskt motiverade, men har ofta varit positiva för
andra former av utbyte mellan Sverige och u-länderna.
Det finns således redan nu möjligheter för personer från u-länder och
Östeuropa att studera och forska vid svenska universitet och högskolor.
Utöver den verksamhet som initierats av SAREC och BITS har univer-
siteten tagit egna initiativ till samarbete med u-länderna. Dessa initiativ,
bland vilka kan nämnas International Science Program vid Uppsala
universitet, stöds då ofta med medel från SAREC, SIDA eller BITS.
Även andra universitet och högskolor är involverade i en omfattande
utbildnings- och forskningsverksamhet som berör u-länderna. Svenska
institutets gäststipendieprogram och program för expertutbyte avser till
största delen u-länderna.
Regeringen förordar att ett särskilt program inrättas för att öka möj-
ligheterna för unga akademiker och forskare från länder i dynamisk ut-
veckling att tillbringa längre studie- eller forskarperioder i Sverige. Det-
ta stipendieprogram bör erbjudas unga akademiker i länder med vilka
Sverige vill utveckla särskilda ekonomiska och kulturella relationer.
Det bör vara individuellt upplagda studieprogram på mycket kvalifi-
cerad nivå med primär inriktning mot ämnen som rör exempelvis eko-
nomi, företagsledning, management, etc. Den kontaktskapande verk-
samheten med det svenska samhället bör vara framträdande liksom
uppföljningen av stipendiaterna för att vidmakthålla kontakten med
Sverige.
6.2.6 Utbyte på post-doktor nivå
Under senare år har möjligheterna för svenska högskolestuderande att
tillbringa en del av studietiden vid utländska universitet och högskolor i
hög grad ökat. Inte minst har deltagandet i EG-programmen bidragit
110
härtill, men också de möjligheter till studiestöd som numera finns för
studier utomlands.
Även forskarstuderandes möjligheter att vistas vid utländska universi-
tet har ökat under senare år. Detta har skett bl.a. genom Svenska insti-
tutets forskarstipendier som framför allt riktar sig till forskarstuderande
och unga forskare.
Universiteten och högskolorna i Sverige har under senare år låtit fors-
karstuderande som uppbär utbildningsbidrag eller innehar doktorand-
tjänst behålla finansieringen under utlandsvistelsen.
Det är viktigt att samtliga nivåer inom högre utbildning och forskning
bereds tillfälle att berikas genom den stimulans som studier och forsk-
ningsarbete utomlands kan ge. Enligt samstämmiga uppgifter finns ett
särskilt behov av stipendier för forskare som avlagt doktorsexamen, s.k.
post-doktorer, för vistelser vid utländska universitet och högskolor.
Dessa forskare bör kunna vistas i utländsk akademisk miljö av hög stan-
dard en längre tid, dvs. mellan 1 och 3 år. Stipendiet bör möjliggöra för
forskaren att medföra familj under utlandsvistelsen. En förstärkning av
möjligheterna för post-doktorer till utlandsvistelser bör ske enligt dessa
riktlinjer.
De förslag till åtgärder som presenterats i det föregående kommer på
ett avsevärt sätt att öka möjligheterna för svenska studerande och unga
forskare att vistas vid utländska universitet och högskolor. Det gäller
samarbetet med utländska elituniversitet, universitetscentra utomlands
och de nyss nämnda stipendierna på post-doktorsnivå. Antalet svenskar
som härigenom och genom deltagande i EU-utbytet kommer att vistas i
utlandet under någon tid av studierna eller forskningen blir betydande.
Samtidigt bör möjligheten för svenska universitetsinstitutioner att un-
der längre tidsperioder knyta till sig särskilt framstående yngre utländs-
ka forskare förstärkas. Inom ramen för Svenska institutets forskarstipen-
dier finns möjligheter att rekrytera utländska gästforskare till Sverige.
Det är emellertid endast en mindre del av medlen som används härför
och stipendiebeloppen är förhållandevis små eftersom stipendiaten för-
utsätts ha en basförsörjning.
Inom vissa områden håller den svenska forskningen så god standard
att en längre vistelse vid en svensk institution kan framstå som attraktiv
även för en framstående, utländsk forskare. För äldre akademiker är de
ekonomiska villkor som kan erbjudas fortfarande sådana att endast kor-
tare vistelser i Sverige är möjliga. För yngre forskare på post-doktorsni-
vå bör dock villkoren kunna göras tillräckligt goda för att några års vis-
telse i Sverige skall framstå som ett konkurrenskraftigt alternativ.
De internationaliseringsåtgärder som presenterats i det föregående
kommer sammantaget att kunna bidra till en positiv förändring av sam-
arbetet mellan Sverige och utlandet inom högre utbildning och forsk-
ning. De föreslagna åtgärderna kräver emellertid avsevärda resurser så-
väl för planering som själva genomförandet.
Prop. 1993/94:177
111
6.2.7 En stiftelse för internationalisering
Prop. 1993/94:177
En särskild stiftelse för internationalisering av högre utbildning och
forskning bör bildas. Stiftelsen tillförs 13,70 procent av återstoden av
Fond 92-94. Stiftelsen bör ansvara för planering och genomförande av
de ovan nämnda internationaliseringsåtgärderna, nämligen finansiering
av svenska och utländska post-doktorers vistelser vid utländska respek-
tive svenska universitet och högskolor samt stipendiering av unga aka-
demiker från länder i dynamisk utveckling. Som tidigare anförts bör
stiftelsen också bidra till finansieringen av Sveriges deltagande i EU:s
ramprogram. 65 procent av stiftelsens kapital får förbrukas för detta än-
damål.
Regeringen återkommer i avsnitt 6.6 till vissa organisatoriska frågor
rörande denna stiftelse.
6.2.8 Vissa internationella uppgifter
Regeringen vill informera riksdagen om vissa ytterligare frågor som be-
rör Svenska institutet.
Inom Utbildningsdepartementet har en översyn gjorts av organisatio-
nen för vissa internationella uppgifter inom utbildningsområdet. I rap-
porten Utlandsstudier och internationella utbildningskontakter. Vad
ska göras centralt, vem ska göra det och hur? (Ds 1993:76) föreslår utre-
daren bl.a. att en utbildnings- och forskningsnämnd inrättas inom
Svenska institutet. Ledamöterna i nämnden bör hämtas från i första
hand universitet och högskolor och utses av regeringen. Nämndens all-
männa funktion skall vara att underlätta samspelet mellan SI och övriga
intressenter och aktörer inom utbildningsväsendet. Inför behandlingen i
SI:s styrelse bör nämden bereda anslagsframställningar och andra fram-
ställningar till regeringen såvitt gäller sådan verksamhet inom Svenska
institutet som avser utbildning och forskning samt bestämma inrikt-
ningen av insatser och principer för hantering av medel när sådana an-
visats.
De medel som Svenska institutet anvisas för utbildning och forskning
motiveras utifrån delvis olika utgångspunkter. Stipendier för unga fors-
kare för vistelser vid utländska lärosäten och för etablerade utländska
forskares vistelser vid svenska universitet och högskolor sker utifrån ve-
tenskapliga kvalitetsbedömningar. Medel för exempelvis samarbete med
Öst- och Centraleuropa syftar främst till att stödja utvecklingen i de be-
rörda länderna. Emellertid spelar kontakter inom utbildning och forsk-
ning härvid en stor roll.
Regeringen anser att det finns ett behov av överblick och samordning
av de medel för utbyte inom utbildning och forskning som Svenska in-
stitutet disponerar. En utbildnings- och forskningsnämnd vid Svenska
institutet bör inrättas i enlighet med utredarens förslag. Som anförts ti-
digare under avsnittet Forskningssamarbete med vissa länder anser rege-
ringen att en fortlöpande budgetdialog med Svenska institutet om in-
riktningen av utbytet inom högre utbildning och forskning bör möjlig-
112
göras. Utbildnings- och forskningsnämnden kan i detta sammanhang
fylla en viktig funktion. Vidare anser regeringen att Svenska institutets
roll på detta område bör renodlas. Institutets arbete för internationell
samverkan inom utbildning och forskning bör i allt väsentligt vara upp-
dragsbaserat.
Svenska institutet bör ges möjlighet att upprätta en särskild kanslire-
surs upprättas för att samordna de mera fasta utlandsetableringar som
regeringen tidigare aviserat. Inom ramen för denna resurs bör det ock-
så säkerställas att de olika etableringarnas särart värnas. Även i denna
fråga har regeringen erfarit att Svenska institutet är berett att påta sig
denna uppgift.
6.3 Att utnyttja informationsteknologins möjligheter
6.3.1 Inledning
Genombrottet för informationsteknologin förändrar i grunden villko-
ren för såväl arbetsliv som privatliv. Information kan göras tillgänglig
oberoende av tid och rum och i former och tillämpningar som driver
också själva kunskapsutvecklingen framåt.
Under senare år har den svenska staten och näringslivet gjort stora
satsningar på forskning och utveckling inom informationsteknologin
(IT).
Detta har bidragit till att ett stort antal universitets- och högskolein-
stitutioner och institut inrättats och att, inom några segment, IT-
industrin nått stora tekniska och kommersiella framgångar. Det gäller
olika delar av IT-området, alltifrån den grundläggande mikroelektroni-
ken som är av betydelse för komponentindustrin och dess kunder till
förmågan att utveckla effektiva IT-system som specialiserade datorer
och programvaror. Till IT-området hör även överföring av information
- kommunikation.
IT-området har redan blivit i så måtto moget att komponenter och
delsystem av IT-karaktär blivit självklara byggstenar tillsammans med
mer konventionell teknik i allt från TV-apparater, persondatorer och
bilar till små och stora industriella produktionssystem, telesystem,
CAD/CAM etc. Starka svenska marknadspositioner har uppnåtts inom
exempelvis industrirobotar och mobil kommunikation.
Den nya telelag som riksdagen fattade beslut om 1993 gör den svenska
telemarknaden till en av de friaste i världen. Näten för telekommunika-
tion är väl utbyggda. Användningen av och förståelsen för IT är utveck-
lad inom svensk förvaltning. Sammanfattningsvis står Sverige väl rustat
inför den utveckling av informationsteknologin och dess användning
som nu förestår.
I flera länder tas nu mått och steg för att främja en vidare utveckling.
USA:s arbete för en IT-infrastruktur - National Information Infrastruc-
ture - är kanske mest känt. EU tillsatte i början av 1994 en s.k. högni-
vågrupp för att främja en europeisk samordning i syfte att stimulera an-
Prop. 1993/94:177
113
8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 177
vändningen av informationsteknologi. Den skall rapportera sitt resultat
till EU:s stats- och regeringschefer redan i juni i år. Ingenjörsveten-
skapsakademien har redovisat problem och möjligheter inom IT-områ-
det och lämnat förslag till åtgärder.
Den potential till ny och bredare IT-användning som främst den
kommunikationstekniska utvecklingen redan gett kan utnyttjas för att
uppnå högre produktivitet och levnadsnivå. Det är angeläget att Sverige
genom starka insatser såväl inom den offentliga sektorn som inom nä-
ringslivet även i fortsättningen är bland de ledande. Goda förutsättning-
ar finns, inte minst genom landets starka position inom nyckelområdet
kommunikation.
Det är mot denna bakgrund som regeringen har inrättat en kommis-
sion för att främja användningen av informationsteknologin. Kommis-
sionen leds av statsministern. Att främja en breddad användning av IT
är kommissionens viktigaste uppgift.
Detta kan ske genom att kunskap om och system för tillämpning av
IT utvecklas. Det kan gälla nya tillämpningar inom industri, tjänstesek-
tor och offentlig förvaltning, men även teknologier och system för inter-
aktiv och användarorienterad IT-användning. Enklare s.k. användar-
gränssnitt måste utvecklas för att övervinna initialmotståndet hos dem
som inte är förtrogna med den nya teknologin.
En stor och viktig uppgift är att mer allmänt främja en utveckling av
attityder till teknik i allmänhet och IT i synnerhet. En ökning av IT-
mognaden är angelägen. Detta är en uppgift inte minst för skolor, uni-
versitet och högskolor, för forskare och företag. Utvecklingen kan
främjas genom pilotprojekt.
6.3.2 Hittillsvarande insatser
Utvecklingen av informationsteknologi i Sverige försiggår på olika plan.
Det tidigare engagemanget har manifesterats bl.a. genom flera IT-utred-
ningar, senast den s.k. IT 2000 som blev färdig våren 1991.
Mer än 1 miljard kronor per år går nu som statligt stöd till forskning
och utveckling inom IT-området och dess tillämpningar. En stor del av
insatserna är industriellt inriktade. Inom detta område har NUTEK ett
huvudansvar. Bland olika sektorsorgan med ansvar för IT-forskning
kan Kommunikationsforskningsberedningen nämnas.
Tidigare Televerket, nu Telia, har ett huvudansvar för nät m.m. Sveri-
ge har, som tidigare nämnts, ett väl utbyggt nät för informationsöverfö-
ring.
SiREN är namnet på en intressegrupp inom informationsteknolo-
giområdet. I ”IT 2000. SiREN, ett initiativ till nationell samverkan in-
om ITområdet” (Ds 1993:33) sammanfattar gruppen sitt arbete på föl-
jande sätt:
”Syftet med SiREN-programmet är att ge Sverige en internationell
tätplats. Det skall ske genom avancerad forskning och effektiva me-
kanismer som hjälper till att föra ut forskningsresultat via pilot-
verksamhet till nyttig användning, i samverkan. Förslaget omfattar
Prop. 1993/94:177
114
därför tre olika slags aktiviteter som är nödvändiga i denna pro-
cess: forskning, pilotverksamhet med ny teknik och stöd till använ-
dare så att de kan ta till sig ny teknik.”
Ett översiktligt arbete på informationsteknologiområdet har också,
som nämnts ovan, utförts av Ingenjörsvetenskapsakademiens avdelning
för informationsteknik. Detta arbete har publicerats inom ramen för
Agenda 2000-projektet (Ds 1994:19).
Prop. 1993/94:177
6.3.3 Kommissionens arbete
Regeringens förslag: Särskilda resurser avsätts för att främja
ökad användning av informationsteknologi. Från återstoden av
Fond 92-94 avsätts 13,70 procent till en stiftelse med bl.a. dessa
ändamål (jfr avsnitt 6.6.)
Skälen för regeringens bedömning: Den kommission för att främja en
ökad användning av informationsteknologi som regeringen tillkallat be-
står av företrädare för såväl regeringen som det övriga samhället. Dess
mål angavs av statsministern i ett tal på Ingenjörsvetenskapsakademien
den 7 februari 1994.
”Låt oss ställa målet att senast år 2010 tillhöra den globala utveck-
lingens absoluta spjutspetsar när det gäller varje del av utnyttjandet
av informationsteknologin.”
I kommissionen ingår, förutom statsministern, följande ledamöter: ut-
bildningsminister Per Unckel, statsrådet Reidunn Laurén, kommunika-
tionsminister Mats Odell, finansminister Anne Wibble, näringsminister
Per Westerberg, arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund, direktör Lars
Ramqvist, professor Peter Seipel, universitetskansler Stig Hagström,
kanslichef Anne-Marie Nilsson, näringslivschef Gunnar Hedborg, v.
VD Monica Ulfhielm, VD Hans Bratt.
Kommissionens arbete är inriktat på användningen av informations-
teknologin inom olika sektorer av samhället. Ett centralt område är
härvid att granska hur lagstiftningen i stort är anpassad till de nya vill-
koren för informationsförsörjning.
Ett viktigt område gäller, som tidigare nämnts, främjande av pilotpro-
jekt för att stimulera till en ökad användning av informationsteknolo-
gin. På detta område bereds projekt inom bl.a. utbildnings- och forsk-
ningsområdet. Dessa projekt syftar till att förnya undervisningsformer
samt att knyta samman skolorna i ett gemensamt nät med universitet
och högskolor. Ett annat viktigt område för pilotprojekt gäller kompe-
tensutveckling för mindre och medelstora företag. Genom användning
av IT bör mindre och medelstora företag kunna få möjlighet att utnyttja
universitetens och högskolornas forskning, myndigheternas information
om regelverk, information om storföretagens behov av leverantörer,
EU:s FoU-program, etc. på ett effektivare sätt.
115
De insatser kommissionen planerar kan idag inte i detalj kostnadsbe-
räknas. Enligt regeringens uppfattning är det emellertid av vikt att nöd-
vändiga stimulerande insatser kan initieras utan dröjsmål.
För detta syfte bör 13,70 procent av de medel som Fond 92-94 förval-
tar avsättas för främjande av en spridd användning av informationstek-
nologin. Härigenom kan sådana projekt som kommissionen för en ökad
användning av informationsteknologi aktualiserar ges en ändamålsenlig
finansiering. Regeringen återkommer strax till hur de avsatta resurserna
bör förvaltas (avsnitt 6.6).
6.3.4 Informationsteknologin inom utbildning och forskning
Oberoende av den nämnda kommissionens arbete är det väsentligt att
utbildnings- och forskningssystemen verkar pådrivande för en ökad in-
formationsteknologianvändning.
Universitet och högskolor har en dubbelt viktig roll i detta samman-
hang. Där bedrivs vid vissa institutioner ett omfattande forsknings- och
utvecklingsarbete på det informationsteknologiska området. Än viktiga-
re är emellertid att universitet och högskolor som kvalificerade använ-
dare går i bräschen för den informationsteknologiska utvecklingen. In-
formationstekniken gör intelligenta lösningar tillgängliga för många och
är därmed kunskapsdrivande.
Informationsteknologins främsta betydelse ligger inte i att göra gam-
malt mera rationellt utan att göra nytt. Interaktion är en nyckel till det-
ta. Utbildnings- och forskningssystemet, liksom exempelvis högskole-
biblioteken kan bli föregångare för ett sådant arbetssätt.
Informationsteknologins utveckling öppnar möjligheter till nya for-
mer av utbildning som kan ge såväl ökad kvalitet som ökad bredd. Me-
diaburen utbildning är inte liktydigt med traditionell distansutbildning
utan ett långt vidare begrepp som kan utveckla utbildningen vid univer-
sitet och högskolor men också i skolorna. Till och med mera traditio-
nell distansutbildning har idag snarare en svagare ställning än under
1950-talet - kanske framför allt för att de tekniska förutsättningarna
saknats.
Tillgången till reguljär utbildning är fortfarande ett hinder för många.
För att möta de krav på kompetenshöjning, som regeringen tidigare
framhållit, fordras flexibla lösningar av utbildningsinsatsernas innehåll,
form och förläggning i tiden.
I ett land som Sverige - med långa avstånd och gles befolkning i kom-
bination med en väl utvecklad infrastruktur - måste distansmetoder in-
om utbildningen bli en betydelsefull undervisningsform. Distansmeto-
demas betydelse på utbildningsområdet har starkt understrukits i betän-
kandet Kunskapens krona (SOU 1993:23).
Mediaburen utbildning kan också ses som ett värdefullt och utveck-
lingsbart alternativ till den mera traditionella skolundervisningen och
kunna utvecklas som ett inslag i en i övrigt lärarledd utbildning.
Ett ökat utnyttjande av informationsteknologi i utbildningen kommer
i grunden att förändra de pedagogiska villkoren. Lärare och studenter
Prop. 1993/94:177
116
kan fungera tillsammans oberoende av tid och rum och ändå kommu-
nicera på ett sätt som upplevs som direkt. Därmed kan studierna i stör-
re utsträckning förläggas till den tid eleven - eller studenten - väljer
och inte bara vid den tidpunkt då en viss kurs erbjuds vid en viss skola
eller ett visst lärosäte. Inte minst för den kontinuerliga kompetensut-
vecklingen efter grundutbildningen innebär detta en betydande fördel.
Redan idag finns det världsomspännande nätverk som universitet och
högskolor är anslutna till.
Informationsteknologins möjligheter har under de senaste åren kom-
mit att uppmärksammas mer och mer inom den högre utbildningen.
Efter att satsningar från statsmakternas sida gjorts under ett antal år för
att utveckla distansutbildningen vid universitet och högskolor har in-
tresset ökat för denna form av utbildning som ett komplement till den
reguljära undervisningen.
Mot bakgrund av bl.a. det ökande antalet sökande till högre utbild-
ning har regeringen i olika sammanhang framhållit vikten av att utnytt-
ja mediaburen utbildning i högre grad. För budgetåret 1993/94 har 66
miljoner kronor anvisats för distansutbildning.
Fördelningar av dessa medel har hittills gjorts till intresserade univer-
sitet och högskolor som sammanlagt kunnat erbjuda cirka 1 200 nya ut-
bildningsplatser till i första hand ungdomsstuderande i grundläggande
högre utbildning. Som mål uppställdes tillskapandet av 1 500 nya ut-
bildningsplatser.
Ett steg i riktning mot en organiserad, nationell samordning av det
mediaburna utbildningsutbudet gjordes under sommaren 1993 i och
med bildandet av Konsortiet för nationell distansutbildning. Universite-
ten i Umeå, Uppsala och Linköping, Kungl. Tekniska högskolan och
Högskolan i Växjö har slutit ett avtal bl.a. i syfte att samverka avseende
planering, utveckling och genomförande av distansutbildning på hög-
skolenivå med nationell räckvidd. Parterna avser också att avtala om
samarbete med Utbildningsradion.
Det återstår emellertid åtskilligt utvecklingsarbete innan den nya tek-
niken har fått ett ändamålsenligt genomslag i utbildningen. Med sats-
ningar på utveckling av läromedel, kompetensutveckling hos lärare och
en effektiv information och marknadsföring av mediaburen utbildning
bör förutsättningarna finnas för att utöka antalet studenter i denna form
av utbildning.
Regeringen anser att en bättre anpassad pedagogik nu måste stå i cent-
rum för utvecklingen, dvs. hur ny kunskap skall presenteras på data-
skärm för att den skall vara inbjudande att ta till sig och locka till två-
vägskommunikation. Det är angeläget att pedagoger tillsammans med
tekniker engageras för denna uppgift.
Behovet av utveckling på detta område gäller såväl inom högskolor
och universitet som inom annan eftergymnasial utbildning, liksom för
grundskola och gymnasieskola, i kommunal vuxenutbildning, vid folk-
högskolor och vid distansutbildning på olika nivåer och med olika ut-
bildninganordnare.
Prop. 1993/94:177
117
6.4 Kunskap och kompetens för ett konkurrenskraftigt
svenskt näringsliv
Konkurrenskraften i näringslivet är beroende av en rad olika faktorer.
Hit hör en kostnadsstruktur som inte negativt avviker från omvärlden
och en riskkapitalförsörjning som gör det möjligt för företag att starta
och att växa. I ökande utsträckning blir också kunskaperna allt mera
avgörande för konkurrensförmågan. Mycket talar för att kunskapen är
den enskilda produktionsfaktor som i framtiden kommer att betyda
mest för ett lands utvecklingsförmåga. För små länder som Sverige är
detta särskilt uppenbart.
Kunskapsnivån
I det föregående har en genomgång skett av av Sveriges utbildningsnivå
i stort. Av genomgången framgick bl.a. att andelen högre utbildade är
lägre i Sverige än i många andra länder. Särskilt gäller detta i näringsli-
vet. Antalet forskare i företagen är, med några få undantag inom läke-
medel och elektronik, extremt litet. Sett från ett näringslivsperspektiv är
situationen särskilt allvarlig när det gäller tillflödet till arbetsmarknaden
av medarbetare med teknisk eller naturvetenskaplig bakgrund.
I de mindre och medelstora företagen är kompetenssituationen ännu
allvarligare än i näringslivet i stort.
En snabb utbyggnad av utbildningen har nu inletts. Trots det kommer
det att ta viss tid innan tidigare försummelser har rättats till, försum-
melser som inte minst går tillbaka på en utbildningspolitik som styrt
ungdomar bort från industriarbete och till den offentliga sektorn.
Forskning och utveckling
Sverige satsar förhållandevis stora belopp på forskning och utveckling.
Enligt statistiska centralbyrån (SCB) uppgick de samlade forskningsin-
satserna 1991 till 41 miljarder kronor. Av dessa stod staten för knappt
15 miljarder kronor. Näringslivets insatser för forskning och utveckling
faller till ca 15 procent på forskning, medan 85 procent avser utveck-
lingsarbete.
Prop. 1993/94:177
118
FoU-utgifter fördelade per utförande sektor, 1991
Prop. 1993/94:177
Off sektor,
1732 milj kr
28 189 milj kr
Statliga resurser för forskning vid universitet och högskolor 1990/91
Milj kr
'I
H
o
§
E
3
K
FoU-verksamheten i företagssektorn finansieras huvudsakligen av fö-
retagen själva. 7 procent finansieras av militära myndigheter medan an-
nan offentlig finansiering utgör 4 procent.
119
Prop. 1993/94:177
FoU i företagssektorn 1991
I en internationell jämförelse är den svenska forskningsvolymen bety-
dande. Endast Japan, USA och Tyskland satsar mera än Sverige, mätt
som forsknings- och utvecklingsarbetets andel av BNP.
De statligt finansierade forskningsinsatserna utförs i Sverige till stor
del vid universiteten och högskolorna. Skälet härtill är en strävan att
genom kraftansamling uppnå tillräckligt starka forskningsmiljöer och
en ambition att genom grundutbildning och forskarutbildning sprida
forskningsresultat utanför universitet och högskolor.
Universitetens och högskolornas forskning kompletteras av s.k. indu-
striforskningsinstitut. Tjugotalet institut omsätter ca en miljard kronor.
Staten bidrar med ca 40 procent. Vid en internationell jämförelse är
den forskning som bedrivs inom institutssektorn i Sverige till en följd
av den valda kraftsamlingen av liten omfattning.
Instituten drivs i stiftelseform med berörda företag som huvudintres-
senter. Storleken på instituten varierar från exempelvis Möbelinstitutet
med en omslutning på ca 10 miljoner kronor till STFI - Skogsindu-
strins tekniska forskningsinstitut - med en omslutning på knappt 200
miljoner kronor.
Kunskapsutnyttjandet
Den sammantagna bilden av Sveriges situation när det gäller den för nä-
ringslivets framtid angelägna kunskapsutvecklingen är splittrad. Tvek-
löst är att Sveriges forskningsinsatser i en internationell jämförelse är
betydande. Forskningen håller också en genomsnittligt hög kvalitet. Up-
penbart är emellertid att forskningsresultat i alltför liten utsträckning
leder till en expansion och förändring av produktionen. Forskningens
120
bidrag till den ekonomiska tillväxten blir därigenom mindre än den Prop. 1993/94:177
skulle kunna vara. Orsakerna härtill står att finna i forskningens inrikt-
ning och organisation, i utbildningsnivån i företagen och därmed före-
tagens förmåga att tillgodogöra sig kunskap och kompetens. En viktig
faktor är naturligtvis investeringsklimatet i stort.
Utbildningen inom för företagen viktiga områden uppvisar brister
trots förbättringen de senaste åren. Teknikintresset i skolan är alltför
svagt. Andelen ungdomar som vid universiteten och högskolorna väljer
utbildningar med inriktning på arbete inom företag, särskilt industrifö-
retag, är för låg för att svara mot näringslivets långsiktiga rekryterings-
behov. Utbildningar på olika eftergymnasiala nivåer där företagen med-
verkar är alltför sällsynta.
Sammantaget har detta lett till ett fallande kunskapsinnehåll i expor-
ten kommer att få svårt att hävda sig i en konkurrenssituation där kun-
skaper blir allt mera betydelsefulla. Utbildningsnivån i företagen är för
låg samtidigt som kunskapsutbytet från universiteten och högskolorna, i
vissa fall via forskningsinstituten, till företagen inte fungerar tillräckligt
väl. I det senare hänseendet saknas bl.a. mekanismer som gör det natur-
ligt för forskare - och företag - att korsa gamla kulturgränser.
En situation av detta slag är enligt regeringens uppfattning i längden
inte försvarbar. Det gäller desto mera som den industriella och veten-
skapliga utvecklingen snarast motiverar hårdare krav på utvecklingen
och nyttiggörandet av nytt kunnande.
6.4.1 Ett tolvpunktsprogram för kunskapsutveckling
Regeringen presenterar i det följande ett program i 12 punkter för en
kunskapsutveckling som står i överensstämmelse med Sveriges och
svenska företags långsiktiga behov. Programmets genomförande kom-
mer att följas av en särskild grupp.
• insatser för att stimulera intresset för teknik och naturvetenskap hos
skolungdomar
• samverkan mellan utbildningsväsende och företag för att ge utbild-
ningar av särskilt intresse för näringslivet en ändamålsenlig inrikt-
ning
• fortsatt utbyggnad av civilingenjörsutbildningen
• mindre och medelstora högskolors forskning bör innefatta forskning
inom nischer av hög kvalitet riktade mot väsentliga näringslivsbehov
• koncentrerade forskningsinsatser genom stiftelserna för strategisk
forskning respektive miljöstrategisk forskning
• förstärkt finansiering av forskarutbildning inom främst det tekniska
området
• inrättande av s.k. teknikbrostiftelser
• initiativ för att stärka universitetens och högskolornas intresse för att
forskningsresultat utnyttjas
• möjligheter för universitet och högskolor att för viss tid anställa s.k.
extraprofessorer på externa anslag
121
• möjlighet att inom det tekniska området, efter regeringens medgi-
vande, tillsätta professurer för viss tid, oberoende av anslagsform
• omstrukturering och förstärkning av industriforskningsinstituten
• inrättande av stiftelse för särskilt stöd till innovationer.
Teknikintresset
För att trygga näringslivets rekrytering av medarbetare med teknisk och
naturvetenskaplig kompetens måste det naturliga teknikintresset hos
skolungdomar tas till vara. Mycket talar härvid för att insatser behöver
göras tidigt i skolan.
Regeringen har i det föregående redovisat bl.a. förslaget att anordna
försöksverksamhet med ett nationellt resurscentrum för kemi för att
stärka länkarna mellan universitet och högskolor, företag och skolor.
Verket för högskoleservice och Skolverket har av regeringen fått i
uppdrag att över en femårsperiod vidta lämpliga åtgärder för att stimu-
lera teknik- och naturvetarintresset. Regeringen kommer att ta initiativ
till att också företagen knyts till detta arbete.
Regeringen har tidigare aviserat en utvärdering av lärarutbildningar-
na. En särskild studie skall därvid göras av hur lärarnas egna kunskaper
i teknik svarar mot de krav som det finns anledning att ställa.
Nya utbildningar
Utbildningsväsende och företag måste samverka för att ge utbildningar
som är av särskilt intresse för näringslivet en ändamålsenlig inriktning.
Det gäller i gymnasieskolan, men också på den eftergymnasiala nivån.
Vid vissa mindre högskolor har utbildningar som förenar teoretisk
högskoleutbildning med företagspraktik - s.k. coop-utbildning - ut-
vecklats. Regeringen avser att särskilt utvärdera dessa initiativ.
I avsnitt 6.1 har regeringen redovisat förslag om eftergymnasial kvali-
ficerad yrkesutbildning. Syftet med dessa är att säkerställa näringslivets
rekrytering av yrkesskickliga medarbetare med tillräckliga teoretiska
baskunskaper. De nya utbildningarna kan utformas och genomföras in-
tegrerat med och i företagen.
Civilingenjörsutbildningen
Civilingenjörsutbildningen har byggts ut sedan 1992. I avsnitt 5.1 föror-
das att denna utbyggnad fortsätter.
Regeringen avser att fullfölja utbyggnaden av civilingenjörsutbildning-
en genom att främja en samverkan i utbildningen mellan framför allt
de tekniska högskolorna - samt universitet med motsvarande utbildning
- och mindre och medelstora högskolor med teknisk och naturveten-
skaplig kompetens. Goda erfarenheter har redan vunnits från en samar-
betsform där mindre högskolor svarar för de inledande utbildningsmo-
menten, medan de tekniska högskolorna svarar för de mera specialisera-
de utbildningsmomenten mot slutet av utbildningen.
Prop. 1993/94:177
122
Utöver den kapacitetsförstärkning som en sådan uppläggning möjlig-
gör, förstärker den dessutom kunskapsmiljöerna kring mindre och me-
delstora högskolor. Det är betydelsfullt inte minst för att underlätta
mindre och medelstora företags kontakter med kvalificerat tekniskt och
naturvetenskapligt kunnande.
En förutsättning för att den här beskrivna utbyggnaden skall kunna
genomföras är att nyutexaminerade ingenjörer också kan beredas an-
ställning. För detta har företagen det avgörande ansvaret. Ingenjörsar-
betslöshet undergräver direkt rekryteringen av unga kvinnor och män
till teknisk och naturvetenskaplig utbildning. Lönebildningen är en vä-
sentlig faktor och måste utformas så att kunskapssökande och kompe-
tensutnyttjande premieras. Nya rekryteringsformer bör kunna prövas
så att kvinnors kunskap och kompetens tas till vara bättre.
Regeringens strävan att utveckla de mindre och medelstora högskolor-
nas forskning mot nischer av hög kvalitet riktade mot väsentliga nä-
ringslivsbehov verkar också befrämjande på företagens kontakter med
mera avancerad teknisk och naturvetenskaplig kunskap. Det är viktigt
att understryka att forskning riktad mot för det lokala näringslivet vikti-
ga områden också kräver ett motsvarande engagemang hos företagen.
Regeringen är i enlighet med en sådan utvecklingsriktning beredd att
bistå mindre och medelstora högskolor med forskningsresurser på ett
utvalt område, men endast under förutsättning att respektive högskola
förmått intressera framför allt företag att bidra med lika mycket som
staten.
Ett forskningssystem av detta slag innehåller starka incitament för
samverkan mellan företag och högskola, samtidigt som kvaliteten i
forskningen säkras genom nischernas begränsningar. En utveckling av
vissa mindre högskolor, som innebär att nära och långsiktig samverkan
etableras med vissa företag eller företagsgrupper, fullföljs därmed.
Den avancerade forskningen
För att stärka Sveriges konkurrensförmåga är koncentrerade insatser på
områden där Sverige har särskilda förutsättningar att nå framgång vä-
sentliga. Sådana forskningsinsatser är en huvuduppgift för universiteten
och de tekniska högskolorna.
Koncentrerade forskningsinsatser är också en huvuduppgift för de nya
forskningsstiftelser som upprättats med medel från de tidigare löntagar-
fonderna. Om dessa stiftelsers inriktning framhöll regeringen i proposi-
tion 1992/93:171 följande:
”Löntagarfondsmedlen öppnar möjligheter till att genom strategiska
val och kraftsamling ge förutsättningar för en långsiktigt positiv utveck-
ling av såväl svensk forskning som svenskt näringsliv och det svenska
samhället i dess helhet. Resurserna bör inriktas på särskilda insatser, ut-
över och som komplement till den forskning som finansieras i nuvaran-
de former. Det är särskilt angeläget att med löntagarfondsmedlen skapa
starka forskningsmiljöer av högsta internationella klass med betydelse
för utvecklingen av Sveriges framtida konkurrenskraft. Sådana känne-
Prop. 1993/94:177
123
tecknas bl.a. av livligt internationellt samarbete samt av att forskare från Prop. 1993/94:177
olika discipliner deltar i lösande av komplexa gränsöverskridande pro-
blem. Sådana s.k. centers of exellence - starka forskningscentra eller
forskningsområden, är av vital betydelse för Sveriges framtid.”
Denna inriktning framgår också av de stadgar regeringen fastställt för
respektive stiftelse. Det ankommer nu på stiftelsernas styrelser att mål-
medvetet förverkliga dessa riksdagens intentioner.
Kunskapsflödet
Regeringens förslag: I syfte att stärka kunskaps- och kompetens-
utbytet mellan näringsliv och universitet och högskolor avsätts
särskilda resurser för
- att finansiera utbildning inom det tekniska området på dok-
tors-, licentiat- och magisternivå,
- omstrukturering av industriforskningsinstituten.
Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 16,45% till en stiftelse
med bl.a. dessa ändamål (jmf. avsnitt 6.6.).
En huvudfråga för att främja den samlade kunskapsutvecklingen är
att främja ett smidigare flöde av kunnande mellan universitet, högsko-
lor, institut och företag.
Ett område av särskild vikt i detta sammanhang är forskarutbildning-
en. Regeringen genomför just nu ett tioårsprogram för att fördubbla an-
talet doktorsexamina. Vid genomförandet av detta program är det sär-
skilt betydelsefullt att främja forskarutbildningen på de tekniska områ-
dena gärna i nära samarbete med företag. Inom Teknikvetenskapliga
forskningsrådet har ett system utvecklats varigenom en väsentlig del av
avhandlingsarbetet kan utföras i företagen. Erfarenheterna från detta
initiativ förefaller i allt väsentligt vara goda.
Regeringen föreslår att möjligheten att finansiera forskarutbildningen
främst i samverkan med företag, bl.a. inom det tekniskt-naturveten-
skapliga området, förstärks. 16,45 procent av återstoden av Fond 92-94
tillförs en stiftelse med uppgift att göra det möjligt för studenter på dok-
tors-, licenciat- och mastersnivå att finansiera utbildning. Inom ramen
för detta program bör det också vara möjligt att utveckla sådant samar-
bete med företag som Teknikvetenskapliga forskningsrådet tagit initiativ
till. Stiftelsen skall, vilket regeringen strax återkommer till, också bidra
till omstrukturering av industriforskningsinstituten.
Enligt regeringens mening innebär samarbetet att studenterna blir
mera förtrogna med företagens problemformuleringar, men också att
företagen blir mera medvetna om forskningens möjligheter.
Företag med hög kompetens- och utbildningsnivå upprätthåller den-
na genom en fortsatt rekrytering av medarbetare med längre, avancerad
utbildning. Inom företag som inte har en sådan tradition krävs särskilda
insatser för att bryta traditionerna. Motsvarande avsaknad av erfarenhet
av samverkan med näringslivet återfinns inom delar av högre utbild-
124
ning och forskning. På sikt måste en så utvecklad samverkan mellan fö-
retagen och universitetens och högskolornas forskning, forskarutbild-
ning och högre utbildning ha utvecklats att kunskaps- och kompe-
tensflödet blir självgenererande.
Mot denna bakgrund bör nu en i tiden avgränsad satsning göras. Det
kapital som stiftelsen för kunskaps- och kompetensutbyte mellan uni-
versitet och högskolor och näringslivet kommer att disponera för detta
ändamål bör därför få förbrukas under en viss tidsperiod. Regeringen
återkommer i avsnitt 5.6 till hur resurserna bör förvaltas.
För kunskapsflödet har också de nyinrättade teknikbrostiftelserna ett
viktigt ansvar, liksom de forskningsbolag som regeringen erbjuder uni-
versitet och högskolor att upprätta. Av särskild betydelse är att inom
och utom denna organisatoriska ram finna nya former för forskare att
kommersialisera sina forskningsresultat.
Enligt den svenska och europeiska universitetstraditionen tillhör
forskningsresultaten den enskilde forskaren. I USA tillhör däremot
forskningsresultaten det universitet eller den forskningsinstitution vid
vilken forskaren verkar. Det amerikanska systemet ger starka incita-
ment till t.ex. universiteten att säkra inte bara goda forskningsresultat
utan också en kommersialisering av dessa. Regeringen avser att ta initia-
tiv till förändringar som förstärker universitetens intresse för att utnytt-
ja forskarnas resultat.
För att främja ett naturligt flöde av forskare mellan t.ex. de tekniska
högskolorna och företagen behöver dagens tjänstestruktur vid högsko-
lorna göras mera flexibel. Avsaknaden av en möjlighet att anställa pro-
fessorer på viss tid har av företrädare för de tekniska högskolorna angi-
vits som ett särskilt problem. Man har bl.a. framhållit att möjligheterna
för en person med de kvalifikationer som krävs för en professur att ef-
ter vis tid få en annan anställning är mycket goda. Eftersom vikten av
förnyelse genom personalrörlighet inom vissa områden med stor anlägg-
ningsyta mot näringslivet är mycket stor förordar regeringen att möjlig-
heter öppnas för att inrätta och tillsätta tjänster som professor på exter-
na anslag på viss tid.
6.4.2 Industriforskningsinstituten
Industriforskningsinstituten har som uppgift att utföra av näringslivet
efterfrågestyrd forskning och att bidra till att forskning från universitet
och högskolor förs vidare till företagen.
Kunskap och kompetens är, som nämnts, den strategiskt viktigaste
faktorn för näringslivets och Sveriges framtida konkurrenskraft och väl-
stånd. Ett väsentligt utökat samarbete mellan universitet, högskolor,
forskningsinstitut och näringsliv är nödvändigt för att ta till vara kom-
petensen på bästa sätt.
Industriforskningsinstituten har en viktig roll som gemensam forsk-
nings- och utvecklingsresurs till svenska företag. De har kvalificerad
personal och utrustning, är nästan utan undantag belägna vid en hög-
skola och har vana att arbeta med företagsspecifika problem genom
Prop. 1993/94:177
125
främst tillämpad forskning. Instituten har därmed goda möjligheter att
fungera som bryggor mellan näringsliv och högskola.
Industriforskningssystemet kan bidra till att näringslivets behov och
prioriteringar av tillämpad forskning kan tillgodoses. Instituten blir där-
med ett medel för att genom forskning och teknik- och kompetensöver-
föring stärka konkurrenskraften för svenska företag. Särskilt angeläget
är sådan verksamhet för mindre och medelstora företag. Industriforsk-
ningsinstituten har visat sig vara framgångsrika när det gäller att engage-
ra de mindre och medelstora företagen i EG:s FoU-samarbete. Institu-
ten har även en viktig uppgift för att sprida kunskap och kompetens till
företag över hela landet.
Den nuvarande industriforskningsorganisationens svaghet består
främst i dels bristande flexibilitet i förhållande till nya utvecklingslinjer
inom näringsliv och forskning, dels en i vissa fall alltför låg rörlighet
bland forskare och personalutbyte med universitet och högskolor.
Ett övergripande mål är enligt regeringens uppfattning att skapa en
struktur som främjar en nödvändig kunskapsöverföring mellan olika
forskningsinstitutioner och företag samt att säkerställa att forskning på
olika tillämpningsnivåer och för olika behov kommer till stånd. För in-
dustriforskningsinstitutens del kräver detta en högre grad av flexibilitet
och förmåga att förändras i takt med kunskaps- och teknikutvecklingen
liksom i takt med att näringslivets struktur och krav på kunskap och
kompetens förändras. Detta gäller institutens forsknings- och utveck-
lingsverksamhet, deras uppgifter för tekniköverföring, främjande av
forskarrörlighet mellan universitet, högskolor och företag, teknikbevak-
ning m.m. Möjligheterna till förändring i takt med framväxten av nya,
för näringslivet strategiskt viktiga forskningsinriktningar, måste särskilt
beaktas. Det är angeläget att förutsättningar för tillkomsten av nya insti-
tut kan åstadkommas.
Förnyelsekraften och flexibiliteten i industriforskningssystemet bör
bygga på ett förnyelsetryck från institutens intressenter, dvs. företag,
universitet och högskolor samt andra statliga teknikintressenter. Målet
för den nu förordade förändringen är flerfaldigt: att öka möjligheten till
forskning som är direkt inriktad mot näringslivets behov, att öka antalet
forskarutbildade i näringslivet, att i allmänhet stärka funktionen av
brygga mellan universitet/högskolor och näringsliv, att öka teknik- och
kompetensöverföringen särskilt till mindre och medelstora företag.
Instituten bör i framtiden drivas i aktiebolagets form, vilket ger enkla
former för ägande och inflytande samt borgar för en större flexibilitet
jämfört med stiftelseformen.
Uppgiften att medverka till en förnyelse av industriforskningssystemet
bör anförtros en särskild organisationskommitté som kommer att till-
kallas av chefen för Näringsdepartementet efter samråd med chefen för
Utbildningsdepartementet och berörda intressenter. Uppgiften rör om-
bildning och omstrukturering av dagens industriforskningsinstitut till
bolag samt medverka i tillkomsten av nya institut. Detta skulle i princip
kunna innebära att institutens nuvarande egna stiftelser upplöses och
Prop. 1993/94:177
126
att eventuellt apportkapital efter omstruktureringen tillförs ägarna av
aktiebolagen för industriforskning. I arbetet kommer också att beaktas
det förslag (Ds 1994:25) som lämnats av den styrgrupp som tillkallades
av chefen för Näringsdepartementet i augusti 1993.
Av de flesta institutens stadgar framgår att kvarvarande tillgångar i
form av apportkapital kan tillföras det nybildade bolaget. Apportkapita-
let, möjligheten av ett tillskott av aktiekapital från stiftelsen för
kunskaps- och kompetensutbyte mellan universitet och högskolor och
näringslivet samt ett åtagande från stiftelsen att finansiera forskartjänster
vid instituten utgör grunden för de erbjudanden organisationskommit-
tén kan ge vid förhandlingar med näringslivets intressenter, universitet,
högskolor samt andra statliga teknikintressenter. I varje bolag bör såväl
näringsliv som universitet och högskolor vara delägare, dock bör när-
ingslivet vara huvudintressent. Frågan om ett mer varaktigt ägande för
stiftelsens del bör avgöras från fall till fall. Stiftelsen bör aktivt kunna
medverka i tillkomsten av nya institut.
Vid omvandling av instituten bör syftet vara att skapa bolag vars verk-
samhet bygger på breda kunskapsområden. Därigenom kommer en
nödvändig flexibilitet att åstadkommas. Avgörande för strukturen av det
förnyade industriforskningssystemet blir behovet av och efterfrågan från
intressenterna. Det är samtidigt viktigt att ta till vara framgångsrika och
effektiva strukturer.
Stiftelsen bör ha möjlighet att utnyttja en del av de resurser, som av-
sätts för en förändring av industriforskningsinstituten, till finansiering
av tvärteknologiskt inriktade projekt för att stimulera samarbete mellan
institut och mellan institut och högskola. Härutöver bör stiftelsen kun-
na stödja information och kompetens- och tekniköverföring till mindre
och medelstora företag.
NUTEK bör på de områden det här är fråga om, i framtiden främst
ha rollen som beställare av forskning. NUTEK förutsätts finansiera
forskning vid instituten i samma utsträckning som i dag. En viktig
aspekt vad gäller finansieringen är att verksamheten vid instituten krä-
ver stabilitet och goda förutsättningar för långsiktig kompetensuppbygg-
nad för att vara effektiv och konkurrenskraftig. Därför krävs en basfi-
nansiering av institutens verksamhet som tar hänsyn till respektive in-
stituts behov och strategiska betydelse. En ökad flexibilitet uppnås ge-
nom att NUTEK ges bättre möjligheter att tillsammans med intressen-
terna mer flexibelt förlägga forskningsuppdrag av såväl långfristig som
kortfristig natur i det totala industriforskningssystemet. På detta sätt kan
omfattningen av näringslivsinitierade forskningsbeställningar som sam-
finansieras av företag och staten öka.
Även andra statliga organ kan förutsättas uppträda som ägare och/el-
ler beställare av forskning inom den nya industriforskningsstrukturen
t.ex. Försvarets materielverk, kemikalieinspektionen, Arbetarskyddssty-
relsen m.fl.
Prop. 1993/94:177
127
6.4.3 Innovationsstöd
Prop. 1993/94:177
För Sveriges ekonomiska och industriella utveckling är det särskilt vik-
tigt att innovationer kan ge upphov till att nya företag etableras eller att
mindre företag kan växa. Finansieringsmöjligheterna är i dessa sam-
manhang av särskild betydelse.
Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1993/94 bilaga 13) re-
dovisat sin avsikt att förelägga riksdagen förslag om ökat stöd till inno-
vationer. Härvid framhålls att för att öka stödet till innovationer bör,
enligt regeringens mening, en verksamhet komma till stånd motsvaran-
de den som enligt regeringens utredare skulle bedrivas av det s.k. inno-
vationscentret. Syftet är att finansiera innovationer i tidiga utvecklings-
skeden. De insatser som behöver finansiellt stöd kan vara dels olika for-
mer av tekniska utvärderingar, tester, prototyper osv., dels kommersiell
utveckling av projekt.
Det behövs enligt regeringens uppfattning en förbättring av finansie-
ringsmöjligheterna för enskilda innovationsprojekt för att dessa i ökad
utsträckning skall kunna bidra till höjd tillväxttakt. 6,85 procent av
återstoden av de medel som förvaltas av Fond 92-94 bör tillföras en stif-
telse för finansiering av innovationer i tidiga skeden. Detta stöd bör gäl-
la såväl teknisk som kommersiell utveckling. Regeringen avser att i sär-
skild proposition förelägga riksdagen förslag till ökad innovationsstöd.
Regeringen fäster stor vikt vid att den förnyelse av relationerna mel-
lan universitet och högskolor, institut, företag och andra intressenter,
som här beskrivits, kan genomföras målmedvetet och med stöd av alla
som beörs.
En särskild grupp kommer att tillsättas för att följa genomförandet av
det 12-punktsprogram som regeringen presenterat. I gruppen skall
ingå företrädare för alla berörda samverkansparter.
6.5 Utveckling av kulturprojekt
Regeringens förslag: En kulturstiftelse bildas och tillförs 6,85
procent av återstoden av Fond 92-94 (jmf. avsnitt 6.6.) Stiftelsen
skall främja utveckling och tillväxt i regionerna genom stöd till
kvalitetsinriktade kulturprojekt.
Skälen för regeringens förslag:
I ett samhälle präglat av förändring och utveckling spelar kulturfrågor-
na en central roll. Genom sin mångfald skapar kulturen även förutsätt-
ningar för större gemenskap i värderingar och attityder - kulturen har
den unika förmågan att överbrygga motsättningar.
128
Ett utvecklat kulturliv spelar en viktig roll såväl i landet i sin helhet
som på enskilda orter. Den kreativa kraft som kulturen representerar
kan öka orters och regioners attraktionskraft för t.ex. turistverksamhet
men även för lokalisering och etablering av annan verksamhet. Kultu-
ren kan därmed som tillväxtskapande faktor väsentligt bidra till dyna-
miken i en regions utveckling. Regeringen har tidigare (prop.
1992/93:171 s. 19) understrukit att Sveriges förmåga till samverkan med
andra länder och folk hänger samman bl.a. med vårt lands förankring i
den egna kulturen och i människors insikt i och förståelse för andra
förhållanden.
För att främja ett vitalt kulturliv bör en kulturstiftelse bildas och till-
föras 6,85 procent av återstoden av Fond 92-94. Stiftelsen skall ledas av
en styrelse med företrädare för bl.a. kulturlivet och för den högre
konstnärliga utbildningen. I styrelsen skall även ingå personer med eko-
nomisk kompetens.
Stiftelsen skall - helt vid sidan av ordinarie resurser för kulturverk-
samhet - stimulera det regionala kulturlivet i vid mening i syfte att stär-
ka tillväxt och utveckling i regionerna. Härigenom kan nya former och
vägar prövas inom det man vanligen förknippar med kulturverksamhet.
Insatserna bör bl.a. inriktas på projekt som attraherar även ungdoms-
grupper som för närvarande i relativt liten omfattning tar del av det tra-
ditionella kulturutbudet.
Stiftelsen skall ge stöd till utvecklingen av kvalitetsinriktade kultur-
projekt. Syftet är att skapa förebilder och ta initiativ som efter en tid
kan inordnas i den ordinarie kulturverksamheten. För att stiftelsens
satsningar skall ge bestående effekter är det angeläget att lokala och re-
gionala intressen engageras i och bidrar till projekten. Mot bakgrund av
att stiftelsens uppgift är att under viss tid, dock inte mindre än tio år,
stimulera utveckling av kvalitetsinriktade kulturprojekt får stiftelsens
kapital förbrukas.
6.6 Upprättande av vissa stiftelser och finansieringen
av dem
Stiftelsekapitalet m.m.
Regeringen har i det föregående föreslagit riksdagen att som ett led i
den slutliga avvecklingen av Fond 92-94 avsätta medel för en rad ända-
mål inom ramen för stiftelser. I en särskild proposition, som också läggs
fram i dag, föreslås vidare inrättande av en stiftelse för innovationsstöd.
De tillgångar i Fond 92-94, som inte intecknats genom tidigare beslut,
uppgick den 24 mars 1994 till omkring 8,4 miljarder kronor. Då har
hänsyn tagits till att de medel som anslagits för stiftelsebildningen av
Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping ännu inte har
betalats ut från fonden. Likaså har avräknats det belopp som kan upp-
skattas åtgå för slutregleringen av premiesparandet samt ett belopp för
kostnaderna för avvecklingen av Fond 92-94. Av de därefter återstående
Prop. 1993/94:177
129
9 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 177
fondmedlen bör reserveras 840 miljoner kronor att tillföras statsverket i
stället för de tillgångar i form av inredning och utrustning som tillförs
de förut nämnda stiftelsehögskolorna.
Vad som återstår av fondmedlen sedan hänsyn tagits till beslutade
men ej gjorda utbetalningar och till de reservationer som ovan angivits
bör i sin helhet fördelas mellan stiftelserna. Skulle medel bli över, där-
för att reservationerna för premiesparandets avveckling och fondens
egen avveckling beräknats för högt eller av annan anledning synes det
rimligt att även dessa medel tillförs statsverket.
För överblickens skull sammanfattas här de ändamål för vilka medlen
bör bestämmas liksom den andel av medlen som bör gå till respektive
ändamål. Såsom framgår av det följande avses att i vissa fall en stiftelse
får svara för fullgörandet av två eller flera av dessa ändamål. Antalet
stiftelser blir alltså färre än ändamålen.
En fördelning efter en sådan procentuell nyckel kräver givetvis att ut-
skiftningen till de olika stiftelserna sker samtidigt. Det är då också na-
turligt att varje stiftelse tillskiftas en proportionell andel av de olika vär-
depappersposter som finns tillgängliga vid utskiftningen.
Ändamål och andel av fondmedlen:
Prop. 1993/94:177
a) Informationsteknologi
13.70 %
|
b) |
Näringslivets kunskaps- och kompetensutbyte med
universitet, högskolor och institut |
16,45 % |
|
c) |
Profilforskning vid mindre och medelstora högskolor |
16,45 % |
|
d) |
Högre utbildning och forskning i södra Storstockholm |
16,45 % |
|
e) |
Förstärkt vårdforskning |
6,85 % |
f) Internationella miljöuniversitetet
2,70 %
g) Internationalisering av högre utbildning och forskning
13,70 %
h) Kvalitetsinriktade kulturprojekt
6,85 %
i) Innovationsstöd
6,85 %
6.6.1 Vissa organisatoriska aspekter
Inledningsvis bör det konstateras att upprättandet av stiftelser enligt för-
slagen i denna proposition innebär att ett antal i förhållande till staten
självständiga rättssubjekt bildas. De ändamål som fastställes på grundval
av riksdagens beslut är bindande för stiftelsernas verksamhet. Frågan
om ändring av ändamålen kan initieras endast av stiftelserna själva. Den
trohet mot de av stiftaren givna ändamålen som är en bärande princip
inom stiftelserätten sammanhänger med principen om varaktighet i en
130
stiftelses uppgift. Kravet på varaktighet hindrar dock inte att en stiftelses Prop. 1993/94:177
medel på någon sikt förbrukas och ej heller att en viss del av stiftelseka-
pitalet förbrukas för mer momentana insatser från stiftelsen. Stiftelser
framstår som en sällsynt väl lämpad organisationsform för de olika in-
satser som regeringen föreslår att de resterande medlen från Fond 92-94
skall användas till. Genom stiftelsernas oberoende ställning, de har så-
lunda varken ägare eller någon huvudman som kan styra dem, förenad
med stiftelseförvaltningens bundenhet till de av stiftaren givna ändamå-
len uppnås en stabilitet och långsiktighet i verksamheten, som är av be-
tydelse för att främja de ändamål som nu är i fråga. Detta bör bidra till
att medlen kommer till största möjliga nytta för de olika ändamålen.
Det bör framhållas att den finansiering av olika verksamheter som
stiftelserna kan bidra med inte är något som staten avses överta ansvaret
för, sedan stiftelserna i vissa fall slutfört sina uppdrag. Det bör från bör-
jan göras klart att stiftelsernas insatser är unika insatser, som utan fond-
medlen knappast kunnat komma till stånd.
Stiftelser av den storlek det nu är fråga om bör givetvis ha auktorise-
rade revisorer. I enlighet med de principer som lades fram i 1993 års
kompletteringsproposition och som godkändes av riksdagen (prop.
1992/93:150, FiU30, rskr. 447) bör dessutom Riksrevisionsverket ha rätt
att utse en revisor i respektive stiftelse. Detta är förhållanden som det
bör ankomma på regeringen att reglera i de olika styrelsernas stadgar.
Mellan de olika ändamål som regeringen vill befordra med de till-
gängliga medlen finns i vissa fall funktionella samband. Regeringen har
därför funnit lämpligt att sammanföra vissa olika ändamål inom en och
samma stiftelse. Därmed uppnås också en minimering av den admini-
strativa apparat som behövs för att uppfylla ändamålen.
Enligt regeringens uppfattning är det angeläget att sådana administra-
tiva lösningar väljes som underlättar synergieffekter mellan verksamhe-
ter som är besläktade, om än icke helt sammanfallande. Det främsta ex-
emplet på detta är sambandet mellan kunskaps- och kompetensutbyte
för näringslivet å ena sidan och stödet till forskning vid de mindre och
medelstora högskolorna å den andra.
Regeringen föreslår mot den bakgrund som här redovisas följande or-
ganisatoriska struktur.
En stiftelse för särskild kompetensutveckling
Stiftelsen ges tre ansvarsområden, nämligen profilforskning vid de
mindre och medelstora högskolorna, kortfristiga satsningen på breddad
användning av informationsteknologin, näringslivets kunskaps- och
kompetensutbyte med universitet, högskolor och institut.
De riktlinjer som redovisats i det föregående ger vid handen att sam-
verkan mellan högskola och näringsliv kommer att vara ett inslag av
central betydelse för den föreslagna utvecklingen av forskning vid
mindre och medelstora högskolor. Den kontaktyta och den kompetens
som måste byggas upp för finansiering av den verksamheten kommer
att ha åtskilligt gemensamt med vad som krävs för området näringslivets
131
kunskaps- och kompetensutbyte. Vad gäller informationsteknologin
finns dels beröringspunkter mellan nu nämnda verksamhetsområden,
dels skapas med den föreslagna organisationen en ordning som tillmö-
tesgår det inledningsvis berörda varaktighetskriteriet.
Av vad regeringen tidigare anfört följer att kapitalet för respektive än-
damål inom denna stiftelses ansvarsområde skall disponeras utifrån skil-
da förutsättningar även ifråga om varaktighet. Detta förutsätter att stif-
telsens förmögenhet förvaltas i sådana former att kapital och avkastning
för respektive ändamål lätt kan identifieras. Regeringen erinrar om att
motsvarande arrangemang redan tillämpas av Riksbankens Jubileums-
fond bl.a. vid förvaltningen av fonden för kulturvetenskaplig forskning.
För överblickens och tydlighetens skull sammanfattas och preciseras
här villkoren för respektive ändamål.
Profilforskning vid mindre och medelstora högskolor
Regeringen har tidigare förordat att endast avkastningen på det kapital
som avsatts för ändamålet bör få förbrukas. Skälet är - som tidigare
nämnts - att dessa resurser skall utnyttjas för en varaktig delfinansiering
i det samarbete mellan högskolor och näringsliv som bör utvecklas.
Främjande av informationsteknologi
Denna del av kapitalet får förbrukas under relativt kort tid, dock lägst
fem år. Det bör för fullföljandet av detta ändamål vara naturligt att stif-
telsen håller sig noga underrättad om resultatet av det arbete som görs i
regeringens informationsteknologikommission. En föreskrift av inne-
bärd att stiftelsen informerar sig i det nu nämnda avseendet bör tas in i
stadgarna.
Kunskaps- och kompetensutbyte mellan näringsliv och universitet,
högskolor och institut
Av det kapital som avsättes för detta ändamål skall lägst 75 procent an-
vändas för finansiering av utbildning på magister- och licenciatnivå
samt forskarutbildning, mm enligt vad som tidigare angivits i avsnitt
6.4. Normalt bör insatser i detta syfte avse delfinansiering.
Denna del av kapitalet får förbrukas under lägst 10 år. När så har
skett förutsättes stöd till samverkan mellan universitet, högskolor och
näringsliv ha resulterat i så etablerade och attraktiva relationer att sär-
skilt finansiellt stöd inte fortsättningsvis erfordras.
Den del av kapitalet som får utnyttjas som tillskott av aktiekapital i
industriforskningsbolag bör stiftelsen ställa till förfogande dels i sam-
band med omstruktureringen av industriforskningssystemet i enlighet
med de riktlinjer som tidigare redovisats, dels vid bildande av institut
inom nya områden och vid andra universitet och högskolor än de där
institut idag finns. Det bör ankomma på stiftelsen att från fall till fall
Prop. 1993/94:177
132
bedöma om stiftelsens aktiepost skall kvarbli i stiftelsens ägo eller över- Prop. 1993/94:177
låtas till annan/övriga intressenter i bolaget.
Stiftelse för högre utbildning och forskning i Stockholm
I det föregående (avsnitt 6.1) har riktlinjerna för en fortsatt expansion
av högre utbildning i Storstockholmsområdet redovisats. Den stiftelse
som regeringen föreslår skall bildas far till ändamål att inledningsvis
främja tillkomsten av en universitetsstruktur för södra Storstockholms-
området och i fortvarighet finansiera forskning inom denna, med tyngd-
punkt i humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning med den Östersjö-
profil som regeringen tidigare angivit.
Stiftelsen disponerar endast avkastningen på kapitalet. Sedan den av-
sedda universitetsstrukturen etablerats bör stiftelsens administration och
förvaltning kunna samordnas med denna.
Projektet Internationella miljöuniversitetet
Regeringen har tidigare (avsnitt 6.1) föreslagit att medel ur Fond 92-94
bör avskiljas för att möjliggöra tillkomsten av en organisation med ar-
betsnamnet Internationella miljöuniversitetet i anslutning till verksam-
het som nu bedrivs vid institutionen för internationell miljöekonomi
vid Lunds universitet. Medlen tillförs en stiftelse, som i vart fall inled-
ningsvis förvaltas av Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (Mistra).
Statuterna för stiftelsen bör ge möjlighet för Mistra att sedermera, om
så befinns lämpligt, överföra förvaltningen på ett annat subjekt.
Stiftelse för vårdforskning
Regeringen har tidigare föreslagit tillkomsten av en stiftelse för forsk-
ning med inriktning särskilt mot dels omvårdnad, dels allergiska sjuk-
domar. Regeringen avser att närmare utforma ändamål och organisation
för stiftelsen efter samråd med bl.a. nuvarande huvudmän för sjukvård
och vårdutbildningar samt vissa statliga myndigheter. Stiftelsen kan ar-
beta med såväl avkastning på kapital som avveckling av detta, dock un-
der en period av lägst tio år.
En stiftelse för internationalisering av forskning och högre utbildning
I avsnitt 6.2 har regeringen redovisat vilket uppdrag denna stiftelse bör
erhålla. Av detta följer att stiftelsen kan arbeta med såväl avkastning på
kapital som successiv avveckling av detta, dock inte under kortare tid
än 10 år. 65 procent av kapitalet bör avse medverkan i finansiering av
forskning inom ramen för EU:s ramprogram, alternativt för finansie-
ring av motsvarande verksamhet inom ramen för EES-avtalet.
Ändamålet för stiftelsen för internationalisering ansluter i övrigt nära
till verksamhet som bedrivs av såväl Svenska Institutet som Kungliga
Vetenskapsakademien. Regeringen avser att utforma stadgar och arbets-
133
ordning för denna stiftelse så att möjligheterna till synergieffekter mel- Prop. 1993/94:177
lan denna och bl.a. de båda nämnda organisationerna tas väl till vara.
Stiftelse for kvalitetsinriktade kulturprojekt
En stiftelse bör upprättas med ett ändamål i enlighet med vad regering-
en tidigare anfört.
Stiftelsen kan arbeta med såväl avkastning på kapital som avveckling
av detta, dock under en period av lägst tio år.
En stiftelse för innovationsstöd
Såsom nyss nämnts lägger regeringen i dag fram en särskild proposition
med förslag att det skall inrättas en särskild stiftelse för innovationsstöd.
Även denna stiftelse föreslås få sitt stiftelsekapital ur de kvarvarande
medlen i Fond 92-94, närmare bestämt 6,85 procent av dessa medel.
6.6.2 Den lagtekniska lösningen
De dispositioner av medlen i Fond 92-94 som nu föreslagits fordrar
ändringar i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna Pensions-
fonden. Ändringarna bör ha formen av ett tillägg till övergångsbestäm-
melserna till lagen (1991:1857) om ändring i den förut nämnda lagen.
Dessa dispositioner medför sammantagna en slutlig utskiftning av med-
len i fonden. Det är därmed också dags att avveckla denna särskilda or-
ganisation för de förutvarande löntagarfonderna. Även detta fordrar lag-
ändring. Sålunda måste för en avveckling de särskilda regler om aweck-
lingsstyrelsen som införts i lagen (1983:1092) med reglemente för All-
männa Pensionsfonden upphävas. Bestämmelser om upphävande av
dessa regler kan dock inte träda i kraft förrän samtliga överföringar har
skett.
Bestämmelser om utskiftningen
De belopp som åtgår för att avveckla det premiegrundande allemansspa-
randet i enlighet med vad som beslutats därom låter sig inte nu beräk-
nas exakt. Inte heller går det att exakt beräkna kostnaderna för nedlägg-
ningen av fondförvaltningen. Med hänsyn härtill bör bestämmelserna
om utskiftningen utformas på följande sätt.
I en punkt for sig anges först de 840 miljoner kronor som skall tillfö-
ras statsverket. Därefter föreskrivs i en andra punkt att vad som återstår
av fondmedlen skall fördelas enligt den procentuella nyckeln, sedan
dels alla överföringar som föreskrivits i de tidigare punkterna avräknats,
dels erforderliga medel för avvecklingen av det premiegrundande alle-
manssparandet och för nedläggning av fondförvaltningen reserverats.
Beslutet om hur stora dessa reservationer skall göras vilar på aweck-
lingsstyrelsen. Styrelsen bestämmer själv vilket underlag den behöver
för en realistisk beräkning.
134
Vid tidigare utskiftningar har det ankommit på Riksförsäkringsverket
att svara för överföringarna av fondmedlen. Enligt regeringens bedöm-
ning kan emellertid awecklingsstyrelsen själv svara för den utskiftning
som nu är i fråga.
Nedläggningen av awecklingsstyrelsen
Första-femte löntagarfondstyrelserna awecklades vid årsskiftet 1991/92
(prop. 1991/92:36, bet 1991/92:FiU9) och de tillgångar som förvaltades
av dessa styrelser överfördes till förvaltning hos en awecklingsstyrelse
som tagit namnet Fond 92-94. Fonden, som i formellt hänseende har
samma rättsliga ställning som övriga fondstyrelser inom Allmänna pen-
sionsfonden, regleras i övergångsbestämmelserna till lagen (1991:1857)
om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pen-
sionsfonden.
Fond 92-94:s huvuduppgift har varit att förbereda en total utskiftning
av de förutvarande löntagarfondsmedlen. Enligt den i awecklingspropo-
sitionen angivna målsättning skulle utskiftningen vara genomförd till
halvårsskiftet år 1994. Genom de förslag som nu presenteras av ses
samtliga tillgångar som förvaltas av Fond 92-94 att vara utskiftade senast
vid utgången av år 1994. Efter det att fonden genomfört utskiftningen
av tillgångar till nu aktuella ändamål och fört över tillgångar till de alle-
mansfonder som medverkat i det premiegrundande allemanssparandet
kommer dess huvuduppgift att vara fullgjord.
Emellertid kvarstår en del arbetsuppgifter för Fond 92-94 även efter
det att utskiftningen av tillgångarna ägt rum. Således skall fondens sty-
relse upprätta årsredovisning för räkenskapsåret 1994. Styrelseledamö-
terna, jämte suppleanterna, måste därför ha förordnanden som tidsmäs-
sigt täcker även detta arbete. Vidare skall styrelsens förvaltning för rä-
kenskapsåret 1994 bli föremål för revision. Följaktligen behöver även
revisorerna ha förordnanden som gör att de kan fullgöra detta uppdrag.
Samtliga de åtgärder som krävs för att slutligt aweckla fonden bör dock
rimligen kunna slutföras under första halvåret 1995. Bestämmelserna
om awecklingsstyrelsen kan därför upphöra att gälla med utgången av
juni månad 1995.
I enlighet med vad som angivits i det föregående bör medel reserveras
för kostnaderna för awecklingsstyrelsen fram till dess Fond 92-94 har
upphört. Skulle de reservationer som gjorts för premiesparandet och
fondawecklingen inte vara helt förbrukade då Fond 92-94 slutligt av-
vecklas, bör dessa medel tillfalla statsverket. En bestämmelse om detta
tas in i lagen.
Prop. 1993/94:177
135
7 Uppföljning av 1993 års
forskningsproposition
Regeringen anmälde i 1993 års forskningsproposition att det var angelä-
get att de förstärkningsåtgärder och strukturella förändringar som forsk-
ningspropositionen innebar följdes upp med insatser och fortsatta åtgär-
der i linje med den presenterade forskningspolitiken. I det följande re-
dovisas detta förändringsarbete.
7.1 Samverkan mellan militär och civil forskning
Bakgrund.
I 1993 års forskningsproposition föreslog regeringen bl.a. att ett särskilt
anslag för s.k. strategisk försvarsforskning skulle inrättas under fjärde
huvudtiteln fr.o.m. budgdetåret 1994/95. Anslaget disponeras av en
självständig nämnd under Försvarsdepartementet. Ett viktigt syfte med
förslaget är att förbättra kontakten mellan militär och civil forskning.
Vidare föreslog regeringen att ett nationellt flygtekniskt forskningspro-
gram skulle skapas, med inriktning på forskning av gemensamt militärt
och civilt intresse och delad finansiering mellan staten och flygindust-
rin. Ett avtal om nationellt flygtekniskt forskningsprogram har slutits.
Programmets ekonomiska omfattning är totalt 180 miljoner kronor un-
der perioden 1993/94-1995/96, och finansieringen delas lika mellan sta-
ten och flygindustrin.
I 1994 års budgetproposition föreslog regeringen ett nytt anslag under
fjärde huvudtiteln, G6. Strategisk försvarsforskning. Det föreslagna an-
slagsbeloppet är 30 miljoner kronor.
I forskningspropositionen (prop. 1992/93:170) anmäldes att regering-
en skulle återkomma till frågan om samordning av forskningsverksam-
heter inom och utanför försvaret.
Regeringen återkommer nu till frågan. Mot bakgrund av den tekniska
och säkerhetspolitiska utvecklingen är den aktuell i ett flertal länder.
Internationellt
I USA är ”dual use technology”, dvs den dubbla användningen av tek-
nologier inom civil och militär verksamhet, något som blivit mer och
mer aktuellt. I USA görs en medveten satsning på samverkan mellan
militär och civil forskning. Tyskland och Japan har tidigt satsat på en
överföring av forskningsresultat från det civila området till försvaret.
För Frankrike gäller att universitet, forskningsorganisationer och pri-
vat industri uppmanas att öka sin medverkan i den franska försvars-
forskningen och på så sätt bredda den gemensamma kunskapsbasen och
dra nytta av de gemensamma resurserna.
Prop. 1993/94:177
136
Den nederländska försvarsforskningen är generellt sett särskilt omfat-
tande inom områden där det finns förutsättningar för och behov av in-
hemsk utveckling av materiel.
I Norge har försvarsforskningen nyligen granskats av en offentlig ut-
redning. En slutsats är att försvarsforskningen borde vidga sina ansvars-
områden till att även omfatta civila områden med koppling till närlig-
gande myndigheter och industrier. Resultatet av utredningen är att sam-
arbetsprojekt av utrednings- och analyskaraktär har etablerats. Koordi-
nering av likartad verksamhet och teknikutveckling inom såväl militär
som civil verksamhet kommer att äga rum.
Nationellt
De säkerhetspolitiska förändringar som skett i omvärlden har konse-
kvenser även för svensk försvarsforskning. Förändrade krav och ständigt
ökade kostnader för teknikutveckling innebär att försvaret behöver an-
vända sina FoU-resurser i samverkan med civil FoU-verksamhet i hög-
re grad än hittills. På vissa ämnesområden ligger den civila forskningen
främst som t.ex. inom delar av informationsteknologin. På andra områ-
den gäller att försvarsforskningen är ledande.
Med beaktande av den snabba teknikutvecklingen som sker för närva-
rande och att kunskapsbasen för teknikutvecklingen är gemensam är
det nödvändigt att ett vidgat samarbete etableras mellan den militära
och civila forskningen.
Det kan gälla områden som exempelvis styr- och reglerteknik, opto-
elektronik, signalbehandling eller materialutveckling. För ett litet land
som Sverige är det angeläget att de totala forskningsresurserna kan sam-
utnyttjas.
Av olika skäl har civil och militär forskning länge bedrivits åtskilt
och olika kulturer utvecklats. Mot bakgrund av behovet av ett effektivt
resursutnyttjande och det begränsade antalet forskare är det viktigt att
överbrygga skillnaden speciellt som själva teknikutvecklingen i sig är
giltig för båda. Det gäller att uppmärksamma de möjligheter som finns
och kommer att utvecklas inom detta område.
Det innebär bl.a. att driva forskningsprojekt i samverkan, främja per-
sonalutbyte och fackmässiga kontakter samt sprida kunskap och etable-
ra kontaktnät. Regeringens roll är i första hand att skapa förutsättningar
och incitament härför.
Det är också viktigt att det bedrivs ett internationellt FoU-samarbete
så att både länder och företag går samman för att finansiera och effek-
tivt genomföra den forskning som behövs.
Olika former för samverkan
Som ovan nämnts avses en särskild nämnd för strategisk försvarsforsk-
ning inrättas. Nämnden skall arbeta med sådan FoU som kan komma
att få avsevärd betydelse för uppbyggnaden av det svenska totalförsvaret
eller för bedömning av dess förmåga i kris och krig. Ett viktigt syfte
Prop. 1993/94:177
137
med nämnden är att skapa breda kontaktytor mellan å ena sidan för-
svarssektorn och dess forskningsorgan och å andra sidan universitet och
högskolor samt andra samhällssektorer. Med denna inriktning får
nämndens arbete betydelse för en ökad samverkan mellan militär och
civil forskning.
Industriforskningsinstitutens uppgift skall vara att bidra till ett flöde
av kunskap och kompetens från FoU-verksamheten t.ex. vid universitet
och högskolor och till enskilda företag och därmed fungera som en
kontaktyta däremellan. Regeringen har tidigare redovisat behovet av en
omstrukturering av industriforskningsinstituten. Försvarets myndighe-
ter, med sin kompetens och bredd, bör kunna fungera som dynamiska
ägare och beställare av FoU i vissa av dessa institut.
IVA har med framgång utfört studier av olika forsknings- och tekni-
kområden. Mot bakgrund av vad som ovan anförts avser regeringen ge
IVA ett uppdrag att undersöka förutsättningarna för att utveckla forsk-
ning och utveckling inom områden av betydelse för både militära och
civila tillämpningar.
7.2 Fysikforskning
Den fortsatta satsning på fysikforskning som regeringen föreslagit, bl.a. i
form av ett fysikcentrum i Stockholm, aktualiserar frågan om de samla-
de resurserna för fysikforskning i Sverige. NFR har mot bakgrund av
den utvärdering av fysikforskning som rådet genomfört redovisat sina
åtgärder. Enligt rådet är de förändringar som vidtas gradvisa och kom-
mer först på längre sikt att medföra mer genomgripande förändringar
vad gäller de områden Sverige prioriterar och var insatserna görs för att
få fullt genomslag. Rådet konstaterar således att hittills har endast be-
gränsade förskjutningar i prioriteringarna kunnat göras men att arbetet
fortsätter. I detta arbete måste såväl fakulterna, som har ansvar för den
fasta strukturen i form av tjänster, lokaler och utrustning som rådet
med sin nationella överblick medverka. Mekanismerna i omprioritering
från NFR:s sida måste baseras på kvalitetskriterier i en öppen konkur-
rens mellan forskare och forskargrupper om tillgängliga medel. Vidare
innebär en utveckling mot allt dyrare utrustning att koncentrerade sats-
ningar måste ske.
I ett läge med begränsade resurser måste både en ämnesmässig och en
geografisk prioritering göras. Regeringen vill understryka vikten av att
detta förändringsarbete bedrivs med kraft och i samverkan mellan NFR,
övriga finansiärer av fysikforskning samt universitet och högskolor. Re-
geringen kommer att uppdra åt NFR att inför nästa forskningsproposi-
tion redovisa hur långt arbetet med att profilera den svenska fysikforsk-
ningen framskridit. Vid medelsbedömningen kommer hänsyn att tas till
bredvilligheten hos forskningsfinansiärer och fakulteter att åstadkomma
den angelägna koncentrationen.
Prop. 1993/94:177
138
7.3 U-landsforskning
Regeringen anmälde i forskningspropositionen sin avsikt att genomföra
en utvärdering av den u-landsforskning som bedrivs i Sverige samt så-
dan forskning som bedrivs under väsentlig medverkan av svenska veten-
skapliga institutioner eller forskare. Regeringen har utsett en särskilt ut-
värderare. Förhoppningen att utvärderingen skulle kunna redovisas i
denna proposition har inte infriats. Volymen av och mångfalden i
svensk u-landsforskning är betydande och utvärderingsuppgiften där-
med omfattande. Resultatet av denna utvärdering kommer att slutföras i
sådan tid att den kan beaktas i arbetet inför nästa forskningspolitiska
planer ingsperiod.
Prop. 1993/94:177
7.4 Sektorsorganens sammansättning
Regeringen underströk i den forskningspolitiska propositionen det stora
värde som finns i att offentliga myndigheter genom stöd till forskning
och utvecklingsarbete söker få viktiga aspekter av sina respektive verk-
samhetsfält vetenskapligt belysta. Regeringen ifrågasatte emellertid om
alla sektorsorgan är sammansatta på ett sätt som garanterar kvaliteten i
forskningen. Den fråga som därigenom reses gäller inte i första hand
hur sektorsorganens styrelser är sammansatta. Det väsentliga i samman-
hanget är vilka system för kvalitetsgranskning som sektorsorganen byggt
upp-
Antalet sektorsorgan som i någon utsträckning finansierar FoU är
stort. Däremot är antalet sektorsorgan med omfattande stöd, eller som
har FoU-finansiering som dominerande uppgift, begränsat. Vare sig
omfattningen är stor eller begränsad är det angeläget att fördelningen av
stöd sker på ett sådant sätt att kvaliteten i forskningen är hög. Endast
därigenom kan förtroendet för sektorsforskning upprätthållas vilket
bl.a. är viktigt för att de bästa forskarna skall kunna engageras.
De stora sektorsorganen, såsom BFR, NUTEK, SNV, KFB och AM-
FO, har betydande möjligheter att organisera sitt prioriterings- och be-
dömningsarbete på ett sätt som garanterar en god kvalitetsprövning.
SNV har exempelvis en särskild forskningsnämnd som ansvarar för
SNVs stöd till forskning inom de ramar och riktlinjer som riksdag och
regering fastställer. Denna ordning ger goda förutsättningar för att upp-
rätthålla den autonomi i vetenskaplig kvalitetsprövning som måste ka-
raktärisera även sektorsorganens arbete. Flera sektorsorgan har, utifrån
sina förutsättningar och ansvarsområden, utvecklat motsvarande system
och procedurer. Denna utveckling, som stärker nyttan av och förtroen-
det för sektorsforskningen, bör drivas vidare. Kännetecknande för sek-
torsforskningen i Sverige är att en stor del av forskningsarbetet utförs
vid universitet och högskolor som även har ansvar för att den veten-
skapliga kvaliteten upprätthålls.
139
De sektorsorgan, som stödjer forskning i begränsad omfattning och
som en deluppgift för myndigheten, kan ha praktiska svårigheter att på
egen hand organisera prioriterings- och bedömningssystem som till ful-
lo uppfyller ovan angivna krav. Detta får emellertid inte leda till att de
vetenskapliga kvalitetskraven sätts lägre. De mindre sektorsorganen bör
därför i ökad utsträckning kunna utnyttja av andra myndigheter etable-
rade grupper för den vetenskapliga kvalitetsprövningen. Särskilt forsk-
ningsråden, som har väl utvecklade system för vetenskaplig prövning,
bör kunna bistå sektorsorganen i detta arbete.
För att säkerställa att bedömningen av forskningen sker på ett sätt
som garanterar den vetenskapliga kvaliteten behöver vissa förändringar
göras. Inför nästa forskningspolitiska proposition kommer regeringen
att föranstalta om en översyn av sektorsorgans beslutsformer. Den 1 juli
1996 bör alla sektorsorgan ha beslutsformer genom vilka en prövning
på forskningsmässiga kvalitetsgrunder säkerställs utan att relevanskravet
åsidosätts. I de organ som kvalitetsgranskar ansökningar om forsknings-
anslag bör vetenskapligt kvalificerade ha det avgörande inflytandet.
Samlade utvärderingar av forskningsområden, där de nationella insat-
serna bedöms i ett internationellt perspektiv, är ett viktigt instrument
för kvalitetskontroll. Utvärderingarna av detta slag bör i ökad utsträck-
ning vara underlag för planering, omprioritering och koncentration av
insatser. Forskare eller forskargrupper, liksom enskilda institutioner,
bygger ofta sin verksamhet på finansiering från en rad olika källor,
främst forskningsråd och sektorsorgan. En uppfattning om verksamhe-
tens kvalitet kan därför i allmänhet endast erhållas om utvärderingarna
gäller hela verksamheten, oberoende av finansieringskälla.
Forskningsråden liksom flera andra forskningsfinansiärer genomför
regelbundet utvärderingar av vetenskapsområden, ofta med utnyttjande
av utländsk expertis. Regeringen förutsätter att en ökad samverkan mel-
lan råd och andra forskningsfinansiärer utvecklas så att den nationella
forskningen inom ett område blir utvärderad i sin helhet.
7.5 Fasta anslag för forskning
I det svenska forskningssystemet finns ett fåtal institut och myndigheter
som har fasta anslag över statsbudgeten för den egna forskningsverksam-
heten. Regeringen aktualiserade i den forskningspolitiska propositionen
möjligheten att föra över en del av de fasta anslagen till annan finansie-
ringsform som vidgar möjligheterna för nationell konkurrens. Tanken
var att medlen även fortsättningsvis skulle öronmärkas för det ur-
sprungliga syftet men att öppna för konkurrens även från andra utföra-
re av forskning inom det aktuella området.
1 den forskningspolitiska propositionen genomfördes en sådan föränd-
ring beträffande Väg- och trafikinstitutet (VTI). En del av VTI:s anslag
fördes över till sektorsorganet, Kommunikationsforskningsberedningen.
Den FoU-verksamhet som fram till den 1 januari 1994 bedrevs inom
Statens institut för byggnadsforskning, har upphört i sin tidigare organi-
Prop. 1993/94:177
140
satoriska form. Forskning av intresse för bygg- och bostadsområdet
etableras f.n. vid Kungl. Tekniska högskolan resp. Uppsala universitet.
Försvarets forskningsanstalt (FOA) kommer fr.o.m. budgetåret 1994/95
vara ett intäktsfinansierat forskningsinstitut. Det hittillsvarande anslaget
Gemensam försvarsforskning över statsbudget till FOA kommer att
ingå Försvarsmaktens totala budget. Det innebär att FOA för sin verk-
samhet måste konkurrera om uppdrag och intäkter. En ny nämnd för
strategisk försvarsforskning disponerar forskningsresurser som sökes i
öppen konkurrens mellan forskare vid institut, universitet och högsko-
lor m.fl.
Dessa förändringar innebär bättre förutsättningar för effektivt resur-
sutnyttjande, kvalitetskontroll och flexibilitet i formerna för forskning-
ens utförande.
Regeringen avser att inför nästa forskningspolitiska planeringsperiod
redovisa förslag för att stimulera konkurrens om forskningsresurser.
Konkret innebär detta att delar av de f.n. fasta myndighetsanslagen för
forskning görs tillgängliga även för forskare utanför myndigheterna,
dvs. att dessa resurser skall kunna sökas i öppen konkurrens. Detta bör
ske utan att nya organ för fördelning av forskningsresurserna inom re-
spektive område tillskapas. Förändringarna kommer att börja tilllämpas
från den 1 juli 1996.
7.6 Forskningsrådsorganisationen
Regeringen underströk i 1993 års forskningspolitiska proposition bety-
delsen av forskningsrådens verksamhet. Forskningsråden har i Sverige,
liksom i de flesta jämförbara länder, en strategisk betydelse för forsk-
ningen. Forskningsråden har ett nationellt perspektiv och arbetar med
utgångspunkt i internationella kvalitetskriterier. I riksdagens beslut med
anledning av proposition 1991/92:76 (bet. 1991/92:UbU18, rskr.
1991/92:195) uttalades att regeringen borde redovisa en samlad bedöm-
ning av forskningsrådsorganisationen.
Genom beslut med anledning av forskningspropositionen överfördes
det teknikvetenskapliga forskningsrådet till åttonde huvudtiteln (Utbild-
ningsdepartementet). Vikten av ett samspel mellan fakulteter och forsk-
ningsråd, liksom rådens ansvar även för gränsöverskridande forskning
betonades.
Betydande förändringar har skett i forskningsrådens omvärld. Rege-
ringen har i det föregående redovisat förslag till åtgärder för att öka exa-
minationen i forskarutbildningen, bl.a. prestationsrelaterade fakultets-
anslag. Universitet och högskolor har en friare ställning och större an-
svar än tidigare, även vad gäller forskning och forskarutbildning. Till-
komsten av stiftelserna för strategisk forskning respektive miljöstrate-
gisk forskning liksom de särskilda resurser som tillförts Riksbankens
Jubileumsfond för kulturvetenskaplig forskning innebär mycket bety-
dande resurstillskott inom vissa forskningsområden. Sveriges medver-
kan i EU:s forskningsprogram kommer att ligga på en betydligt högre
Prop. 1993/94:177
141
nivå inom en mycket snar framtid. Vidare kan konstateras att sektorsor-
ganen i flera fall och i ökad omfattning inriktar sitt stöd mot mera lång-
siktig forskning. Sammantaget innebär detta att forskningsråden har att
verka i ett i flera avseenden förändrat system.
Den forskning som råden finansierar måste ha den inriktning och
den kontakt med den internationella forskningsfronten som är en förut-
sättning för en framgångsrik och konkurrenskraftig svensk forskning.
Det förutsätter bl.a. förmåga att göra kraftfulla prioriteringar, återigen i
ett nationellt och internationellt perspektiv. I det föregående har sådana
krav beträffande fysikforskning redovisats.
Regeringen kommer att föranstalta om en översyn av forskningsråds-
organisation inför 1996 års forskningspolitiska proposition. Syftet är att
forskningsråden även fortsättningsvis skall kunna fylla rollen som en
strategisk resurs i samspelet med främst universitetens och högskolornas
forskning.
7.7 Institutet för framtidsstudier
Institutet för framtidsstudier är en stiftelse som grundades år 1987, bl.a.
på grundval av en utvärdering av dåvarande Sekretariatet för framtids-
studier. Stiftelsen bedriver i egen regi eller i samarbete med andra fram-
tidsstudier, långsiktig analys och därmed sammanhängande verksamhet
för att stimulera till en öppen och bred diskussion om samhällsutveck-
lingen. En utvärdering av institutets verksamhet beräknas att föreligga i
slutet av 1994. Ansvaret inom regeringskansliet för beredningen av de
regeringsärenden som stiftelsen föranleder ligger f.n. på Statsrådsbered-
ningen.
Med de förändringar som skett i regeringskansliets arbete finns inte
längre någon naturlig koppling mellan institutets verksamhet och Stats-
rådsberedningen. Utbildningsdepartementet har numera det ansvar för
samordningen av forskningspolitiken som fram till 1991 åvilade Stats-
rådsberedningen. Mot denna bakgrund kommer beredningsansvaret för
ärenden som rör Institutet för framtidsstudier att överföras på Utbild-
ningsdepartementet.
Prop. 1993/94:177
7.8 Fristående beredning
Riksdagen skall 1996 fatta ett nytt treårigt forskningsbeslut. Det faktum
att kompletterande beslut behjöver fattas under treårsperioderna motsä-
ger inte värdet av rimlig långa perioder under vilka spelreglerna är fas-
ta.
Inte minst mot bakgrund av den snabba kunskapsutvecklingen finns
det anledning att förmoda att betydelsen av en förutsättningslös pröv-
ning av forskningstyngdpunkterna vid ingången av varje treårsperiod
kommer att öka. Mekanismerna för att möjliggöra en sådan prövning,
142
utan att denna ger upphov till olyckliga och oavsiktliga brott i en fram-
gångsrik forskning, behöver utvecklas.
Inför nästa treårsbeslut om forskningspolitiken kommer regeringen
att ta hjälp av en fristående beredning för att genomlysa svenska forsk-
ningsprioriteringar, inte minst i internationell belysning. Till bered-
ningen skall knytas forskare och andra högt kvalificerade personer från
såväl Sverige som andra länder.
Beredningens arbete skall inledas i sådan tid att betydande utrymme
ges för offentlig debatt.
8 Övriga frågor
8.1 Lärosätenas donationsfastigheter
Regeringens förslag: Ett klarläggande görs av vad som får anses
gälla i fråga om disposition och förvaltning av universitetens do-
nationsfastigheter.
Prop. 1993/94:177
Regeringens överväganden:
En fråga av väsentligt principiellt intresse för vissa av våra statliga läro-
säten, främst universiteten i Uppsala och Lund, är den framtida hante-
ringen av sådana fastigheter som utgör donationer riktade till respektive
lärosäte. Det är alltså inte fråga om sådana donationer som utgör egna
stiftelser och därmed har ställning som enskilda rättssubjekt.
Donationer av det slag som nu är i fråga har förekommit under lång
tid och har, när det gäller de två äldsta universiteten, kommit att sam-
manlagt representera betydande värden. Fastigheterna har dessutom ofta
en praktiskt viktig funktion i verksamheten. Från statsmakternas sida
har det tidigare inte ansetts föreligga någon anledning att göra en sär-
skild analys av de rättsliga aspekterna på dessa donationer. I samband
med att staten skulle föra över äganderätten till vissa universitets- och
högskolefastigheter till Statliga Akademiska Hus AB väcktes emellertid
frågan om ett sådant överförande egentligen vore möjligt beträffande do-
nationsfastigheterna.
En faktor som ger en särskild relief åt frågan är det förhållandet att
donationerna daterar sig från så vitt skilda tider. De rättsliga betraktelse-
sätten kan ha varit olika under olika tidsperioder och förutsättningarna
både på donators och mottagarens sida därför ha skiftat. För de äldsta
donationerna, de som tillkom under 1600-talet och 1700-talet, använ-
des ofta ett språkbruk som, sett med dagens ögon, ger intryck av att uni-
versiteten sågs som egna rättssubjekt, skilda från staten. Detta gäller
framför allt donationer från monarken. Såväl Uppsala universitet som
Lunds universitet har gjort gällande att universiteten här kunde inta en
ställning som särskilda rättssubjekt och ägare till fastigheterna ifråga.
143
Lärosätena har därvid kunnat visa också på senare rättsliga dokument Prop. 1993/94:177
som indikerar att universiteten intog en särställning. Sålunda uttalas år
1826 i ett kungligt brev, där Kungl. Maj:t hade att ta ställning till frågan
om Uppsala universitets donationsjordar var kronojord, att marken till-
hörde universitetet med ”fullkomlig frälsemannarätt”.
Utan att ta ställning i denna sak kan man emellertid konstatera att ett
sådant språkbruk långt in på 1800-talet dröjde sig kvar t.o.m. i författ-
ningar som rörde förvaltningen vid statliga myndigheter. Det kan sålun-
da i författningarna talas om myndighetens egendom, trots att det vid
den tiden inte kan ha rått något tvivel om att vi hade att göra med stats-
egendom. Ytterligare en faktor att beakta, när man studerar dessa äldre
donationsurkunder som utfärdats av svenska regenter, är att donationer
kunde vara en form av medelsanvisningar.
I stället för dagens årliga kontanta anslag tilldelade man en institution
en fastighet att tillgodogöra sig avkastningen ifrån. Betydelsen av sådan
rätt till avkastningen från en fastighet speglas bl.a. i det förhållandet att
under en lång epok, som varade fram till början av 1800-talet, en sär-
skild lagfart kunde ges på avkastningen av en fastighet, medan någon
annan person hade lagfart på den egentliga fastigheten. Såväl när det
gäller Uppsala universitet som Lunds universitet lades f.ö. den ur-
sprungliga ekonomiska grunden genom att lärosätena av statsledningen
anvisades fastigheter.
Enligt regeringens bedömning behöver man dock inte fördjupa sig i
frågan om de gamla universitetens rättsliga ställning för att få ett svar
på frågan i vad mån staten kan anses ha rätt att så förfoga över dona-
tionsfastigheterna att äganderätten till dem överlåts till ett statligt fastig-
hetsbolag som har till uppgift att på affärsmässiga grunder erbjuda uni-
versitet och högskolor lokaler. Av allmänna rättsgrundsatser får nämli-
gen anses följa att, om staten har mottagit en gåva under vissa bestämda
förutsättningar beträffande gåvans användning och disposition, kan sta-
ten inte utan stöd i lag ensidigt bestämma sig för att disponera donatio-
nen på annat sätt. Statens ställning som gåvomottagare skiljer sig i detta
hänseenden inte från andra rättssubjekts. Villkor som är knutna till en
gåva skall respekteras, om gåvan tas emot. Har en fastighet donerats så
att donationen varit avsedd att komma ett universitet tillgodo och kans-
ke till yttermera visso också stå under universitets direkta förvaltning
och disposition, kan det sålunda inte från rättslig synpunkt anses tillåt-
ligt att staten utan vidare disponerar egendomen för förmögenhetsbild-
ning i ett statligt aktiebolag eller på annat sätt som inte innefattar full-
goda garantier för att universitetet kommer i åtnjutande av den förmån
av fastigheten som givaren avsett. Som huvudregel måste i stället gälla
att staten i enlighet med förutsättningarna för donationen behåller egen-
domen och ser till att den används för det avsedda ändamålet, varvid de
fastigheter som ställts under universitetens direkta förvaltning bör förbli
där. En annan sak är att en förändrad disposition i vissa fall kan tänkas
möjlig efter en överenskommelse med donator.
144
Förutom de rent rättsliga principer som kan åberopas för en sådan
hållning i frågan kan också anföras att ett motsatt förfarande skulle stå i
strid med vanliga hedersbegrepp. Därmed finns även den rättspolitiska
aspekten. Om staten börjar hantera donationsegendom på ett sätt som
inte kan ha varit donatorernas mening, är risken uppenbar att benägen-
heten att ge donationer till lärosätena avtar kraftigt. En sådan utveck-
ling vore olycklig för våra lärosäten.
Den ståndpunkt som här utvecklats ligger i linje med det principutta-
lande som riksdagens utbildningsutskott gjorde i sitt yttrande till finans-
utskottet i ärendet om ny organisation för förvaltningen av statens fas-
tigheter och lokaler m.m., 1992/93:UbU4y. Utskottet uttalar sålunda i
detta yttrande att ”av universitet och högskolor mottagna donationer
måste anses vara riktade till visst enskilt lärosäte och inte till staten mer
allmänt”. Finansutskottet har anslutit sig till detta uttalande
(1992/93:FiU8 s. 11).
Finansutskottet anförde i anslutning därtill också att utskottet inte ha-
de något att erinra mot att de unika donationsfastigheter som förvalta-
des av universiteten stannade kvar i denna förvaltningsform.
Vad som nu sagts om fastigheter som donerats till universitet och hög-
skolor bör rimligen också gälla fastigheter som har förvärvats i utbyte
mot den ursprungligen donerade egendomen, om en sådan omsättning
kunnat ske med hänsyn till gåvovillkoren. Principen bör också gälla
fastigheter som sedermera förkovrats med statliga medel, eftersom bygg-
nader och annat som ingår i fastigheten numera inte kan skiljas ut från
fastigheten utan särskild lagstiftning. I konsekvens med detta senare bör
emellertid också omvänt gälla att, om ett lärosäte använt medel från en
donation för investeringar i en statlig, icke donerad fastighet, detta inte
kan åberopas för att en sådan fastighet skall börja behandlas som dona-
tionsfastighet. Det förhållandet att en donationsfastighet behåller sin sta-
tus som sådan, även om staten sedemera uppför byggnader på den för
andra medel än donationsmedel, innebär dock inte något hinder för att
staten, såsom ägare till fastigheten i dess helhet, lägger förvaltningsan-
svaret för mark och för byggnader på skilda statsorgan, om det skulle
anses lämpligt. Inte heller finns det något generellt hinder för att staten
betingar sig ersättning för utnyttjandet av de sålunda för andra medel
uppförda byggnaderna, även om det gäller det lärosäte som donationen
riktats mot. Givetvis gäller att både byggandet och utnyttjandet av bygg-
naderna måste ske på ett sätt som inte kränker donationsvillkoren eller
eljest får anses stå i strid med avsikten med donationen.
De bedömningar i principfrågorna som regeringen nu har gjort, fin-
ner regeringen skäl att underställa riksdagen för godkännande i syfte att
uppnå en större säkerhet för donationerna i en direkt offentlig förvalt-
ning.
Prop. 1993/94:177
145
10 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 177
8.2 Arkeologisk forskning och de arkeologiska
uppdragsundersökningarna
I årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 12 s. 74ff) redovisade
regeringen förslag som syftade till att förbättra förutsättningarna för go-
da resultat vid arkeologiska uppdragsundersökningar, dvs. de undersök-
ningar som utförs enligt fornminneslagens bestämmelser i samband
med att företag ges tillstånd att exploatera mark med fasta fornlämning-
ar.
Förslagen syftade i korthet till att skapa klarare roller och ansvars-
gränser för dem som medverkar i undersökningarna.
De arkeologiska uppdragsundersökningarna har numera en förhållan-
devis stor omfattning. De investeringar i trafikens infrastruktur som
riksdagen beslutat om (prop. 1992/93:176, bet. 1992/93:TU35, rskr. 446)
innebär att de arkeologiska uppdragsundersökningarna mer än fördubb-
las till sin omfattning under innevarande budgetår. Under de närmaste
åren kan det förutses att undersökningar kommer att utföras till en
kostnad om ca 250 miljoner kr årligen.
Det är mot denna bakgrund viktigt att undersökningarna bedrivs på
ett sådant sätt att de kan utnyttjas av olika forskningsinriktningar inom
arkeologi och närliggande discipliner.
Ett syfte med undersökningarna är att dokumentera de fornlämningar
som förstörs vid exploateringarna och ta tillvara de fornfynd som finns
inom området. Ett nära sammanhängande syfte är att öka kunskaperna
om den kultur-, social- och bebyggelsehistoria som fornlämningarna
utgör källor till. De enskilda undersökningarna bör också inlemmas i
ett större kunskapsbygge i ett vidare historiskt perspektiv.
De omfattande arkeologiska uppdragsundersökningarna som nu in-
letts i anslutning till de nyligen beslutade satsningarna på vägar och
järnvägar innebär en utomordentlig potential för forskningen - även i
ett internationellt perspektiv - och utgör samtidigt en vetenskaplig och
organisatorisk utmaning. För att de rätt skall kunna utnyttjas måste un-
dersökningarna göras till delar i en framåtsyftande forskningsprocess.
Det är viktigt att vetenskapliga frågeställningar finns med redan i ett
tidigt planeringsskede. Detta kan bara ske genom aktiv medverkan från
universitets- och forskningsorganisationen.
I betänkandet (SOU 1992:137) Arkeologi och exploatering gavs bl.a.
rekommendationen att kulturmiljövårdens organisation i samverkan
med universiteten borde organisera forsknings- och utvecklingsprojekt
som gjorde det möjligt att sätta in de olika undersökningarna i ett forsk-
ningsstrategiskt sammanhang. Av universitetens remissyttranden över
utredningen framgick att universitetens och den rådsstödda forskningen
inte hade det inflytande och den medverkan i verksamheten som var
önskvärd.
En utvecklad och tydlig fördelning av roller och ansvar mellan de
medverkande är en viktig förutsättning för att verksamheten skall kun-
Prop. 1993/94:177
146
na drivas effektivt och målinriktat och ge en god behållning. Det inne- Prop. 1993/94:177
bär att inte bara riksantikvarieämbetet, länsmuseerna m.fl. inom den
kulturmiljövårdande sektorn utan även universitets- och forskningsor-
ganisationen har ett ansvar för att ta till vara de möjligheter som upp-
dragsarkeologin erbjuder.
Mot bakgrund av det unika i situationen är det av stor vikt att univer-
siteten och Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR)
samverkar med riksantikvarieämbetet och den kulturmiljövårdande or-
ganisationen för att ta de initiativ som krävs för att uppdragsundersök-
ningarna skall kunna ge full vetenskaplig utdelning. Eftersom stora de-
lar av landet omfattas av exploateringarna, föreligger möjligheterna att
sammanföra de olika undersökningarna till ett eller flera forskningspro-
jekt som tillsammans kan lägga helhetsperspektiv på verksamheten.
Inte minst är det viktigt att den forskning, som utförs utifrån upp-
dragsarkeologin kan ges en bra och till sina uppgifter väl anpassad orga-
nisation, t.ex. med tanke på universitetens utbildningsmöjligheter och
den inriktning på långsiktig kunskapsuppbyggnad om landets historia
som också är en av kulturmiljövårdens främsta uppgifter. Det bör an-
komma på de ansvariga myndigheterna att ta de initiativ som kan krä-
vas i detta sammanhang. Häri bör ingå att återkomma till regeringen
med förslag om de strukturella insatser som kan behövas för att långsik-
tigt åstadkomma en god interaktion mellan den arkeologiska uppdrags-
verksamheten och forskningen.
9 Anslagsfrågor för budgetåret 1994/95
I prop. 1993/94:100 (bil. 9) har regeringen föreslagit att riksdagen, i av-
vaktan på en särskild proposition om distansutbildning, skall beräkna
ett ramanslag på 19 025 000 kr för Statens skola för vuxna i Härnösand
och ett ramanslag på 18 667 000 kr till Statens skola för vuxna i Norr-
köping. Regeringen har idag överlämnat en skrivelse till riksdagen om
utvecklingsplan för skolväsendet (1993/94:183). I skrivelsen behandlas
bl.a. distansutbildning och frågor rörande statens skolor för vuxna.
Regeringen återkommer nu till anslagen till statens skolor för vuxna
för nästa budgetår.
ÅTTONDE HUVUDTITELN
A. Skolväsendet
A 12. Statens skola för vuxna i Härnösand
1993/94
1994/95
Anslag
Förslag
18 849 000
19 462 000
147
De grundläggande bestämmelserna om SSV finns i lagen (1991:1108)
om statens skolor för vuxna och förordningen (1992:601) om statens
skolor för vuxna.
Det övergripande målet för SSV är att komplettera den kommunala
vuxenutbildningen genom att erbjuda utbildning av i huvudsak samma
slag i form av distansutbildning.
Anslaget tillförs inkomster vid uppdragsutbildning enligt förordning-
en (1986:64) om uppdragsutbildning vid statens skolor för vuxna samt
avgifter för studiematerial och andra hjälpmedel samt ansökningsavgif-
ter enligt 6 § andra stycket och 7 § lagen (1991:1108) om statens skolor
för vuxna.
Riksrevisionsverket har granskat årsbokslutet för budgetåret 1992/93
och därvid konstaterat att bokslutet är rättvisande.
Statens skolverk
Verksamhetsredovisning
Det totala antalet elever vid SSVH var budgetåret 1991/92 5593. Elev i
en kurs har då definierats som en person som under läsåret visat aktivi-
tet genom att delta i minst en sammankomst eller sända in minst en in-
sändningsuppgift.
Antalet tjänstgörande lärare uppgick samma budgetår till 159 (omräk-
nat till heltidstjänster 31). Kostnaden för SSVH uppgick budgetåret
1991/92 till 19,2 miljoner kronor, varav 1,2 miljoner kronor finansiera-
des genom elevavgifter för undervisningsmaterial. Härutöver svarade
Härnösands kommun för vissa lokalkostnader till en kostnad av 1,8
miljoner kronor.
Antalet genomförda lärartimmar under budgetåret 1991/92 uppgick
till 22 360.
Anslagsframställning
Skolverket hemställer att anslaget räknas upp med hänsyn till prisför-
ändringar samt att anslaget justeras i enlighet med regeringens beslut
angående den framtida ställningen för SSVH.
Prop. 1993/94:177
Regeringens överväganden
Anslagsberäkning
De övergripande målen bör ligga fast under budgetåret 1994/95.
Resurser
Ramanslag 1994/95 19 462 000 kr
148
A 13. Statens skola för vuxna i Norrköping
Prop. 1993/94:177
1993/94
1994/95
Anslag
Förslag
18 688 000
19 153 000
De grundläggande bestämmelserna om SSV finns i lagen (1991:1108)
om statens skolor för vuxna och förordningen (1992:601) om statens
skolor för vuxna.
Det övergripande målet för SSV är att komplettera den kommunala
vuxenutbildningen genom att erbjuda utbildning av i huvudsak samma
slag i form av distansutbildning.
Anslaget tillförs inkomster vid uppdragsutbildning enligt förordning-
en (1986:64) om uppdragsutbildning vid statens skolor för vuxna samt
avgifter för studiematerial och andra hjälpmedel samt ansökningsavgif-
ter enligt 6 § andra stycket och 7 § lagen (1991:1108) om statens skolor
för vuxna.
Riksrevisionsverket har granskat årsbokslutet för budgetåret 1992/93
och därvid konstaterat att bokslutet är rättvisande.
Statens skolverk
Verksamhetsredovisning
Det totala antalet elever vid SSVN var budgetåret 1991/92 7654. Elev i
en kurs har då definierats som en person som under läsåret visat aktivi-
tet genom att delta i minst en sammankomst eller sända in minst en in-
sändningsuppgift. Antalet tjänstgörande lärare uppgick samma budgetår
till 65 (omräknat till heltidstjänster 21). Kostnaden för SSVN uppgick
budgetåret 1991/92 till 20,2 miljoner kronor, varav 3,2 miljoner kronor
finansierades genom elevavgifter för undervisningsmaterial.
Antalet genomförda lärartimmar under budgetåret 1991/92 uppgick
till 15 311.
A nslagsframställning
Skolverket hemställer att anslaget räknas upp med hänsyn till prisför-
ändringar samt att anslaget justeras i enlighet med regeringens beslut
angående den framtida ställningen för SSVN.
149
Regeringens överväganden
A nslagsberäkning
Prop. 1993/94:177
De övergripande målen bör ligga fast under budgetåret 1994/95.
Resurser
Ramanslag 1994/95 19 153 000 kr
150
SOU 1993:12 Vårdhögskolor - Kvalitet -
Utveckling - Huvudmannaskap
1. Sammanfattning av (SOU 1993:12)
Genom beslut den 2 april 1992 bemyndigade regeringen chefen för Ut-
bildningsdepartementet, statsrådet Per Unckel, att tillkalla en särskild
utredare med uppdrag att undersöka möjligheterna att överföra vård-
högskolorna till statligt huvudmannaskap.
Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 1 ju-
ni 1992 som särskild utredare landshövdingen Anita Bråkenhielm. Ut-
redningen antog namnet huvudmannaskapsutredningen, HVU-92 och
överlämnade i februari 1993 betänkandet Vårdhögskolor - kvalitet - ut-
veckling - huvudmannaskap.
Enligt direktiven till utredningen uppmanades utredaren att presente-
ra alternativa lösningar för vårdhögskolornas framtida huvudmanna-
skap och verksamhet. Kommittédirektiven föreskrev att de ekonomiska
konsekvenserna av att föra över samtliga vårdhögskolor till ett statligt
huvudmannaskap skulle redovisas.
Utgångspunkter för översynen har bl.a. varit beslutet om en ny exa-
mensordning, EG-direktiv vad avser medellång vårdutbildning, omvärl-
dens och arbetsmarknadens krav på högskoleutbildning, utbildningar-
nas anknytning till andra utbildningsverksamheter samt möjligheterna
till forskningsanknytning.
En förutsättning för utredningen har varit att staten har ett särskilt
ansvar för uppbyggnaden av starka miljöer för forskning och utveck-
ling.
Utredaren anser att utredningsarbetet skett under stark tidspress och
att vidare utredningar och förhandlingar, bl.a. avseende kostnadsomför-
delningen mellan stat och landsting bör genomföras.
Bakgrund
Som grund för reformeringen av den svenska högskoleutbildningen
1977 låg 1968 års högskoleutredning, den s.k. U68. Reformeringen in-
nebar bl.a. en vidgningen av högskolebegreppet omfattande utbildning-
ar med annat huvudmannaskap än det statliga nämligen landstingskom-
munalt, primärkommunalt och enskilt huvudmannaskap.
Högskolereformen 1977 innebar inte att de medellånga vårdutbild-
ningarna omedelbart förändrades till sin struktur och organisation. Vis-
sa justeringar i befintliga kursplaner gjordes för att bättre anpassa dem
till den övriga högskolans mål, organisaion och innehåll. De grundläg-
gande målen i högskolelagen blev gemensamma för både statlig och
kommunal högskoleutbildning medan regler om ledning, styrning och
tjänstekonstruktion kom att ges olika utforming.
Regeringen bemyndigade den 9 juli 1977 chefen för Utbildningsde-
partementet att tillkalla en kommitté, även kallad Vård 77, med upp-
drag att utreda vissa frågor om vårdutbildningar inom högskolan. Kom-
Prop. 1993/94:177
Bilaga 1
151
mitten lämnade i sitt betänkande (SOU 1978:50) Ny vårdutbildning,
förslag till ny organisation av de medellånga vårdutbildningarna, utifrån
vilket riksdagen i december 1979 fattade beslut om utbildningarnas nu-
varande organisation.
Regeringen beslöt 1975 att utreda frågan om ett enhetligt huvudman-
naskap för högskolan. Den tillsatta ”huvudmannaskapskommittén” ut-
redde frågan 1978-1980. Kommittén bedömde att ett enhetligt huvud-
mannaskap borde eftersträvas för en och samma linje inom högskolan
och att riksdagens beslut om en mer samlad studieorganisation inom
kommunal högskoleutbildning talade emot ett delat huvudmannaskap
för dessa utbildningar. Regeringen ansåg att det mot bakgrund av det
statsfinansiella läget inte var möjligt att ändra det kommunala huvud-
mannaskapet för berörda utbildningar.
I prop. (1992/93:1) om universitet & högskolor - frihet för kvalitet
och i den nya högskolelagen redovisades en ny strategi för att förändra
det svenska universitets- och högskolesystemet som efter riksdagsbeslut
gäller fr.o.m. den 1 juli 1993. Strategin innebär bl.a. ökad frihet för och
skapande av incitament för utveckling och kvalitet inom statliga univer-
sitet och högskolor, införande av fasta och entydiga regler för relatio-
nerna mellan staten och fristående universitet och högskolor samt för-
ändrat, icke-statligt huvudmannaskap för vissa universitet och högsko-
lor. Från och med budgetåret 1993/94 gäller dessutom ett nytt anslags-
system för grundläggande högskoleutbildning och forskning.
För närvarande finns 27 vårdhögskolor i landet. Huvudregeln är att
det inom varje landsting eller kommun som svarar för landstingets upp-
gifter skall finnas en vårdhögskola. Förutom landstingens vårdhögskolor
bedrivs även sjuksköterskeutbildning vid tre enskilda sjuksköterskesko-
lor i Stockholm; Ersta diakonisällskaps sjuksköterskeskola, Röda kor-
sets sjuksköterskeskola samt Sophiahemmets sjuksköterskeskola.
Verksamheten vid de olika enheterna är av skiftande omfattning och
karaktär avseende såväl utbildningsutbud, ekonomisk omslutning som
inriktning mot forsknings- och utvecklingsarbete.
Till den av regeringen tillsatta Högskolekommittén (Frihet Ansvar
Kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. SOU 1992:1)
fanns en arbetsgrupp knuten som hade till uppgift att göra en invente-
ring av de problem som kan räknas som specifika för vårdhögskolorna.
I februari 1990 överlämnade arbetsgrupppen sin rapport - Vårdhögsko-
lornas situation - till utredningen. Fem olika problemområden där
vårdhögskolorna skiljer sig från övriga högskolor i landet redovisas;
vårdhögskolornas roll i samhället, jämlikhet i högskolefamiljen, sam-
spelet mellan teori och praktik, undervisningsformerna samt lärarsta-
bens kompetens.
Utredningens överväganden
Utredarens uppfattning är att de viktigaste åtgärderna är att åstadkom-
ma en större samordning mellan olika högskolor samt en ökad natio-
nell koncentration. Forskning och utvecklingsarbeten inom vårdutbild-
Prop. 1993/94:177
Bilaga 1
152
ningarnas karaktärsämnen är viktiga medel för att ge dessa ämnen en
klarare profil. Målet är att höja utbildningarnas kvalitet och akademiska
anknytning. För att åstadkomma detta föreslår utredaren att vårdhög-
skolornas kontaktvägar på olika sätt stärks till den statliga forskningsor-
ganisationen. Huvudmannaskapsfrågan är med denna utgångspunkt av
underordnad betydelse om mål och strategi kan uppfyllas i ett gemen-
samt perspektiv för hela högskolan.
I utredningen redovisas tre olika modeller för att helt eller delvis
överföra vårdutbildningarna till statligt huvudmannaskap;
★ vissa utbildningar överförs till statligt huvudmannaskap,
★ vårdhögskolorna på universitetsorterna överförs till statligt huvud-
mannaskap medan övriga vårdhögskolor har landstingen som huvud-
män,
★ enhetligt statligt huvudmannaskap.
Dessa tre modeller bildar utgångspunkt för följande föreslagna åtgär-
der;
★ Vårdhögskolorna kommer att omfattas av såväl statlig som lands-
tingsägt huvudmannasmskap.
★ Kraven på styrnings- och ledningsformer skall vara likartade för all
högskoleutbilning med garanterat inflytande för rektor, lärare och stu-
denter i särskilda högskolestyrelser.
★ Överföring av social omsorgslinje till de universitet och högskolor
som har utbildning inom ämnesområdet socialt arbete samt en överfö-
ring av ansvaret för utbildningarna i arbetsterapi och sjukgymnastik i
Boden till Umeås universitet. Tandhygienistutbildningen i Malmö före-
slås överföras till den odontologiska fakulteten i Lund med lokalisering
till tandläkarhögskolan i Malmö.
★ En besparing om 22 milj, kr till följd av rationaliseringsvinster och
dimensioneringsminskning har beräknats.
★ Minskningen av de grundläggande utbildningarna bör i första hand
ske på universitetsorternas vårdhögskolor där belastningen för prak-
tikplatserna är stor.
★ Införande av kvalitetskrav i samband med statsbidragsgivning till
landsting och fristående högskolor för att såvitt möjligt garantera lika
kvalitet för den grundläggande högskoleutbildningen. Kraven kan avse
internationella kontakter, forskningsaktivitet, ökat antal forskarutbilda-
de lärare samt biblioteksresurser.
★ Minimikrav på viss kvantitet och bredd i utbildningsutbud vid vård-
högskolorna, minst 300 årsstudieplatser och minst två utbildningspro-
gram.
★ Ett 10-tal av dagens vårdhögskolor kommer inte att uppfylla krite-
rierna för fortsatt verksamhet med statsbidrag och examinationsrätt.
★ Resurser för magisterutbildningar bör om några år finnas på samtli-
ga universitetsorter. Magisterutbildningar skall utgöra grund för lärarut-
bildning liksom till vissa kvalificerade tjänster inom vård och omsorg.
Utredaren föreslår att 4 miljoner kronor fördelas till de medicinska och
Prop. 1993/94:177
Bilaga 1
153
samhällsvetenskapliga fakulteterna som stöd för uppbyggand av sådana
utbildningsprogram.
★ Kliniska högskolelektorat, förenade med tjänster i vården t.ex. som
sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut bör oberoende av huvud-
mannaskap inrättas vid Vårdhögskolorna.
★ Minimikravet för ämnesfördjupning för lärartjänster bör vara magis-
terutbildning.
★ Vårdlärarutbildningen bör avvecklas fr.o.m. läsåret 1994/95. De me-
del som därmed frigörs bör användas till bl.a. utbyggnad av ovan nämn-
da magisterprogram. Den pedagogiska utbildningen för vårdlärare bör
lösas på samma sätt som för övriga lärare vid universitet och högskolor.
★ Stödet för utbyggnad av forskning och forskarutbildning inom vård-
utbildningarnas karaktärsämnen kan öka med ca 25 miljoner kronor
om utredarens förslag till rationaliseringar, dimensioneringsminskning-
ar och samordningar kan genomföras. Dettta stöd föreslås fördelas mel-
lan universiteten och forskningsråden.
★ Vårdhögskolorna i Linköping och Umeå föreslås överföras till staten
och integreras i universiteten.
★ På övriga universitetsorter bör fördjupningsutbildning, forskning
och forskarutbildning finansieras av staten och byggas upp inom ramen
för redan etablerad samverkan mellan vårdhögskolorna och universite-
ten samt Karolinska institutet.
★ Vårdhögskolorna uppförs i den bilaga i högskoleförordningen som
anger fakulteternas verksamhetsområden.
★ Systemet med interkommunal ersättning bör avvecklas.
★ De tre enskilda sjuksköterskeskolorna föreslås ges en ställning som
fristående skolor. Staten bör teckna avtal med resp, enhet, efter för-
handlingar med Stockholms läns landsting, för reglering av utbildnings-
verksamhetens omfattning, inriktning, kvalitet och finansiering.
★ Landstingens vårdhögskolor och de tre enskilda sjuksköterskeskolor-
na bör inom en treårsperiod bli föremål för en utvärdering av kvalitet
och uppnådda mål avseende högskolans krav på internationellt samar-
bete, forskningsaktivitet, lärarkompetens, biblioteksresurer m.m. Kans-
lersämbetet föreslås få i uppdrag att ta ett sådant initiativ.
Ekonomiska aspekter
Ett förstatligande av vårdhögskolorna - helt eller delvis - aktualiserar i
huvudsak två kostnadsfrågor. Dels direkta utbildningskostnader och
dels den pensionsreglering som blir aktuell för den personal som i och
med det ändrade huvudmannaskapet övergår från anställning i lands-
ting till statlig anställning.
Driften av vårdhögskolorna uppgick enligt Landstingförbundets be-
räkningar för 1990 till ca 989 424 000 kr. Om denna siffra accepteras
som ”den närmaste sanningen” kan kostnadsfördelningen för ett enhet-
ligt förstatligande av vårdutbildningarna beskrivas enligt följande. Av to-
talkostnaden motsvarar ca 162 000 000 kr den summa som redan idag
utgår som statsbidrag. Landstingsmedlen utgör ca 710 000 000 kr. De
Prop. 1993/94:177
Bilaga 1
154
interkommunala ersättningarna är också landstingsmedel och omfattar
ca 117 000 000 kr. Den summa som förutsatt oförändrad kostnad för
staten måste överföras från landstingen uppgår därmed till 827 000 000
kr.
Att beräkna kostnaderna för ett delvis förstatligande är förenat med
svårigheter främst på grund av ofullständiga och disparata underlag om
kostnader för utbildning inom olika landsting. De faktiska kostnaderna
måste fastställas via förhandlingar med varje enskilt landsting.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 1
155
2. Sammanställning av remissyttranden över
betänkandet (SOU 1993:12) Vårdhögskolor -
Kvalitet - Utveckling - Huvudmannaskap
1 Remissinstanser
Yttranden över betänkandet har inkommit från Socialstyrelsen, Stats-
kontoret, Riksrevisionsverket, Statens arbetsgivarverk, Karolinska insti-
tutet, Uppsala universitet, Högskolan i Eskilstuna/Västerås (Från
930701 Mälardalens högskola), Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan
i Gävle/Sandviken, Högskolan i Örebro, Högskolan i Jönköping, Lunds
universitet, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i
Kristianstad, Högskolan i Växjö, Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Gö-
teborgs universitet, Högskolan i Borås, Högskolan i Karlstad, Högskolan
1 Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Umeå universitet, Hög-
skolan i Luleå, Malmö kommun, Göteborgs och Bohus vårdhögskole-
förbund, Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorga-
nisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveri-
ges Förenade Studentkårer (SFS), landstingen i Stockholms, Uppsalas,
Sörmlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmars, Blekinge,
Kristinastads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebros, Västmanlands, Kopparbergs, Gävle-
borgs, Västerbottens och Norrbottens län.
Gemensamma yttranden har inkommit dels från landstingen i Väster-
norrlands och Jämtlands län samt den interimistiska styrelsen för Mitt-
högskolan i Sundsvall/Härnösand och Östersund, dels från Landstinget i
Östergötland och Linköpings universitet.
Särskilda yttranden har dessutom inkommit från Legitimerade sjuk-
gymnasters riksförbund, Vårdhögskolornas rektorskollegium, Sveriges
läkarförbund, Föreningen föreståndare inom social service, Regionkom-
mittén för Fyrstad, TCOs studeranderåd, Moderata kvinnoförbundet
Stockholms län, Stockholms universitet, Svenska kommunförbundet,
Sophiahemmets sjuksköterskeskola, Ersta diakonisällskaps sjuksköter-
skehögskola och Röda korsets sjuksköterskeskola.
Vidare har särskilda yttranden kommit från kommunstyrelserna i Gö-
teborg, Vänersborg, Uddevalla och Borås, Kommunförbunden i Värm-
land och Älvsborg samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Norr-
bottens, Malmöhus och Älvsborgs län.
2 Allmänt
Remissinstanserna uttrycker allmänt en positiv inställning till betänkan-
det. De flesta framför att utredaren utifrån givna direktiv har presente-
rat ett väl avvägt och genomtänkt betänkande där en mångfald av idéer
och möjliga lösningar presenteras. Speciellt påpekas att likt utredaren
vill man understryka att kvalitet i utbildningarna är överordnat huvud-
mannaskapsfrågan.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 1
156
SAF har avstått från att yttra sig. Sveriges sjuksköterskestuderandes Prop. 1993/94:177
förbund har ej inkommit med yttrande. Bilaga 1
3 Huvudmannaskap
3.1 Statligt
Huvudmannaskapsfrågan
Majoriteten, 58 %, av remissinstanserna förordar ett statligt eller ett
blandat huvudmannaskap för vårdutbildningarna.
Av landstingen har nio varit positivt inställda till ett statligt huvud-
mannaskap, fyra har motsatt sig detta och resten har avstått från att sva-
ra.
Majoriteten av universitet och högskolor har förespråkat statligt hu-
vudmannskap, endast Högskolan i Kristianstad har sagt nej och högsko-
lorna i Jönköping, Halmstad, Växjö och Skövde har avstått från att yttra
sig.
3.2 Kommunalt
Stockholms, Jönköpings, Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens läns
landsting förordar ett kommunalt huvudmannaskap. Sörmlands, Öster-
götlands och Örebros läns landsting motsätter sig kommunalt huvud-
mannaskap.
Samtliga universitet och högskolor antingen är emot kommunalt hu-
vudmannaskap eller har avstått från att svara.
LO förordar ett enhetligt kommunalt huvudmannaskap med motiver-
ingen att vårdutbildningens traditioner och rötter är i yrkesrelaterad ut-
bildning samt att förutsättningarna för god tillgänglighet av vårdutbild-
ning ökar.
157
3.3 Överföring av viss utbildning till statligt huvudmannaskap
Nio landsting har varit för överföring av viss utbildning till statligt hu-
vudmannaskap och sju har varit emot. Lunds universitet, Karolinska in-
stitutet och Högskolan i Örebro är för en överföring medan Uppsala
universitet, Mitthögskolan, och högskolorna i Falun/Borlänge, Borås,
Karlstad, Trollhättan/Uddevalla och Luleå har varit emot.
RRV anser att anknytningen till den akademiska forskningsmiljön
skall vara avgörande för vilka vårdutbildningar som skall överföras. SA-
CO förordar att samtliga sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningar
bör förstatligas. Vidare att tandhygienistutbildningen bör överföras på
de orter där odontologisk fakuktet finns tillgänglig samt sociala om-
sorgsutbildningen till de universitet och högskolor som har utbildning
inom området socialt arbete. SFS är också positiva till ett förstatligande
av sociala omsorgsutbildningen men betonar vikten av att utbildningen
får behålla sin särart.
Socialstyrelsen och TCO är emot överföring av enbart delar av vård-
utbildningen och anser att kostnadsfrågorna för ett enhetligt förstatli-
gande borde bättre belysas.
3.4 Samarbetsformer under olika huvudmannaskap
Nästan alla universitet och högskolor har svarat att samarbete pågår
mellan vårdhögskolan och universitetet/högskolan på orten. Högskolan
i Borås redovisar inget samarbete.
4 Högskolestyrelser
Utredaren föreslår att styrning- och ledningsformerna skall vara likarta-
de för all högskoleutbildning med garanterat inflytande för rektorer, lä-
rare och studenter. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker detta
förslag. Landstingsförbundet med flera uppmärksammar att om nuva-
rande statlig högskolestyrelse införs vid vårdhögskolorna krävs ändring-
ar i gällande kommunallag. Flertalet landsting framför att om landsting-
et kvarstår som huvudman måste denne huvudman också garanteras in-
flytande i styrelsen. Därutöver bör ordförande utses av huvudmannen.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 1
158
5 Lärare
5.1 Magisterkompetens
Prop. 1993/94:177
Bilaga 1
Lärarfrägor
Samtliga remissinstanser som yttrat sig, utom SACO, anser att magis-
terkompetens bör vara miniminivå för vårdlärarna. Flertalet instanser
anser att kravet på disputerade lärare som finns för universitet och hög-
skolor också skall gälla vårdhögskolorna.
5.2 Vårdlärarutbildningen
Utredaren föreslår att nuvarande vårdlärarutbildning avvecklas. 70% av
remissinstanserna avstår från att kommentera detta förslag. Endast ett
fåtal avstyrker medan ett femtontal tillstyrker.
Eftersom vårdlärare inte är någon fastställd yrkesexamen är det inte
ett beslut för regering och riksdag huruvida vårdlärarutbildningen skall
läggas ner.
Utredaren menar att den pedagogiska utbildningen för de framtida lä-
rarna inom högskolans vårdutbildning skall lösas på samma sätt som för
universitetens och högskolans övriga lärare. Många remissinstanser på-
pekar att dagens vårdlärare har en gedigen pedagogisk skolning.
5.3 Kliniska lektorat
Utredaren föreslår att kliniska lektorat inrättas. Drygt fyrtio remissin-
stanser, däribland samtliga landsting som yttrat sig, tillstyrker förslaget.
Övriga avstår från att kommentera förslaget.
6 Dimensionering
Utredaren föreslår att antalet utbildningsplatser på den sociala omsorgs-
linjen halveras och dessutom ytterligare neddragningar av platserna av
159
de övriga grundläggande vårdutbildningarna. Utredaren föreslår att ned-
dragningarna sker vid universitetsorterna med hänvisning till att det där
kan vara mer komplicerat att finna praktikplatser. Remissinstanserna
vid universitetsorterna avstyrker förslaget medans de vid övriga orter
tillstyrker detsamma.
7 Övrigt
7.1 Avskaffande av den interkommunala ersättningen
Högskolan i Trollhättan/Uddevalla och Mitthögskolan vill avskaffa den
interkommunala ersättningen. Även Malmö kommun och Stockholms,
Blekinges, Hallands, Värmlands, Västernorrlands samt Jämtlands läns
landsting tillstyrker förslaget. Statskontoret och SFS anser också att den-
na form av ersättning för studenter bör avskaffas.
Linköpings universitet och högskolorna i Örebro samt Växjö avstyr-
ker förslaget. Detta gör också Sörmlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmars, Kristianstads, Malmöhus, Bohus, Älvsborgs, Ska-
raborgs, Örebros, Dalarnas, Gävleborgs och Västerbottens läns lands-
tingsförbund. Landtingsförbundet anser att utredaren inte anfört några
vägande skäl för ett avskaffande av den interkommunala ersättningen.
Istället anser Landstingsförbundet att det är effektivitetsfrämjande att
vissa landsting kan åta sig ett utbildningsansvar för studenter från andra
landsting. Detta avlastar vissa landsting från att ge utbildning och det är
därför rimligt att de utbildningsgivande landstingen erhåller interkom-
munal ersättning.
7.2 Utvärdering om tre år
Samtliga instanser som yttrat sig anser att en framtida utvärdering är
nödvändig. Många tillägger dock att tre år kan vara en för kort tid för
att utvisa hur utbildningen har förändrats och förespråkar att vänta med
utvärderingen till om minst fem år eller mer.
7.3 Ombilda de tre enskilda sjuksköterskeskolorna i Stockholm till
fristående högskolor
Statskontoret, RRV, SFS och Högskolan i Skövde samt Stockholms läns
landsting tillstyrker förslaget.
De berörda sjuksköterskeskolorna; Sophiahemmets sjuksköterskesko-
la, Ersta diakonisällskaps sjuksköterskehögskola och Röda korsets sjuk-
sköterskeskola har alla i särskilda yttrande tillstyrkt utredarens förslag.
Linköpings universitet och Östergötlands läns landsting avstyrker för-
slaget med motiveringen att samma kvalitetskriterier och krav bör gälla
för sjuksköterskeutbildningar med enskilt huvudmannaskap som gäller
för övrig högskoleutbildning.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 1
160
SOU 1993:102 Kvalitet och dynamik
1. Sammanfattning av SOU 1993:102 samt
beredningens slutsatser och förslag
Universitetens och högskolornas kvalitetsutveckling
och resurstilldelningen till grundutbildningen (kap. 2)
Vi har koncentrerat utredningsarbetet beträffande grundutbildningen
på att, utifrån svenska och internationella erfarenheter beträffande kva-
litetsarbete, skissera en modell för resurstilldelningen som stimulerar
universiteten och högskolorna att arbeta systematiskt med kvalitetsut-
veckling. Därmed tar vårt förslag hänsyn till de enskilda universitetens
och högskolornas varierande förutsättningar och olika prioriteringar
vad gäller verksamheten.
Detta kapitel inleds i avsnitt 2.1 med en aktuell översikt över kvali-
tetsutvecklingen inom grundutbildning vid universitet och högskolor i
Sverige samt internationella erfarenheter av kvalitetsutveckling och an-
vändning av kvalitetsindikatorer. Arbete med dessa frågor, med olika
tyngdpunkter, pågår i flera länder. Resurstilldelning på grundval av
kvalitetsindikatorer inom grundutbildningen tycks tillämpas enbart i
vissa delstater i USA.
Vi diskuterar i avsnitt 2.2 varierande synsätt på kvalitet och möjlighe-
terna att koppla detta begrepp till resurstilldelning. Vi drar slutsatsen
att objektiva, generella mått på kvalitet inom grundläggande högsko-
leutbildning inte går att fastställa. Det är trots detta väsentligt att utveck-
la kvaliteten vid varje universitet och högskola på ett systematiskt sätt.
Det är också viktigt att detta arbete följs och uppmuntras.
Beträffande resurstilldelningen drar vi slutsatsen att kvalitetsindikato-
rer skulle kunna användas för fördelning av resurser på respektive uni-
versitet och högskola i den utsträckning man kan nå enighet om vad de
står för och hur de skall bedömas. Vi anser däremot att det inte är möj-
ligt att använda gemensamma, nationella kvalitetsindikatorer för stats-
makternas resurstilldelning.
Vi föreslår i stället att statsmakternas resurstilldelning kopplas till en
bedömning av respektive lärosätes program för kvalitetsutveckling och
genomförandet av detta. Dessa bedömningar föreslås göras av expert-
grupper knutna till Kanslersämbetet, som därmed får i uppgift att avgö-
ra vad som vid bedömningstillfället anses vara acceptabelt.
I avsnitt 2.3 betonas universitets- och högskoleledningarnas ansvar för
kvalitetsutveckling. De flesta universitet och högskolor har i dag någon
form av koppling mellan resursfördelning och antalet registrerade stu-
denter samt deras studieresultat. Vi hävdar att det är ett grundläggande
krav att varje universitet och högskola bedriver ett systematiskt arbete
att utveckla kvaliteten i hela dess verksamhet. Därigenom kan de kvali-
tativa och kvantitativa delarna i systemet samverka till den höga kvalitet
i grundutbildningen som är ett av reformens huvudsyften. I den interna
resursfördelningen bör det i framtiden även vara naturligt att resurser
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
161
11 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 177
fördelas på basis av olika kvalitetsindikatorer. Hur universiteten och
högskolorna utformar detta anser vi vara varje universitets och högsko-
las ansvar.
Slutligen behandlas i avsnitt 2.4 statsmakternas ansvar. Statsmakterna
har ett ansvar för kvaliteten i det svenska universitets- och högskolesys-
temet. Ett sätt att ta detta ansvar är utformningen av statsmakternas re-
surstilldelningssystem, vars kvantitativa delar i form av studentpeng och
ersättning för prestationer, i enlighet med riksdagens principbeslut,
skall kompletteras med en del som skall främja kvaliteten, ett kvalitets-
belopp.
Vi föreslår att resurstilldelningen i detta avseende baseras på en be-
dömning av respektive lärosätes program för kvalitetsutveckling och ge-
nomförandet av detta. Ansvaret för denna bedömning föreslås åligga
Kanslersämbetet, som får i uppdrag att göra en rullande bedömning av
samtliga universitet och högskolor. Under varje treårsperiod skall en så-
dan bedömning göras av varje lärosäte.
Fr.o.m. treårsperioden 1996/97-1998/99 föreslår vi att fem procent av
de totala resurserna för grundutbildning avsätts för kvalitetsdelen av re-
surstilldelningssystemet. För budgetåret 1995/96 föreslås tre procent.
Skälet för den lägre nivån är att erfarenheterna av det nya resurstilldel-
ningssystemet ännu är begränsade, samtidigt som alla lärosätens kvali-
tetsutvecklingsprogram inte utformats fullt ut.
Kvalitetsbeloppet föreslås ingå i det anslagsbelopp som betalas ut varje
månad i förskott. Varje universitet och högskola får behålla de utbetal-
da medlen i förhållande till hur programmet för kvalitetsutveckling och
dess genomförande bedömts. De delar av kvalitetsbeloppet som lärosätet
inte fått tillgodogöra sig inbetalas årligen till Kanslersämbetet. Dessa
medel får sedan fördelas till angelägna utvecklings- respektive stödpro-
jekt.
Resultat- och aktivitetsrelaterad resurstilldelning till
forskning och forskarutbildning (kap. 3)
I avsnitt 3.3 redovisar vi förslag om hur statsmakternas resurstilldelning
till forskning och forskarutbildning till en del skall kunna relateras till
vissa resultat- och aktivitetsmått.
En utgångspunkt för vårt förslag är att fördelningen mellan olika fa-
kultetsområden inte skall påverkas.
Vi anser att en del av fakultetsanslaget, minst 30 procent - i vissa fall
25 procent - bör resultat- och aktivitetsrelateras. Omräkningar av an-
slagen bör i enlighet med vårt förslag göras inför varje budgetår.
Vi föreslår att minst 20 procent av de totala resurserna för ett fakul-
tetsområde skall fördelas bland berörda fakulteter i proportion till exa-
mination i forskarutbildningen och 10 procent av resurserna i förhål-
lande till förekomsten av vetenskapligt prövade externa anslag. För teo-
logisk, juridisk och odontologisk fakultet bör 5 procent av resurserna
relateras till förekomsten av vetenskapligt prövade externa anslag.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
162
Examinationen förslås beräknas så att doktorsexamina avlagda av un-
derrepresenterat kön ges vikten 1,25, övriga doktorsexamina vikten 1,
licentiatexamina avlagda av underrepresenterat kön ges vikten 0,625
och övriga licentiatexamina vikten 0,5. Doktorer som redan tagit ut en
licentiatexamen bör ges halv vikt. Underrepresenterat kön föreligger
om något kön svarar för mindre än 40 procent av antalet avlagda ex-
amina i riket inom fakultetsområdet i fråga.
Andelen examination föreslås beräknas genom att examinationen (be-
räknad enligt ovan) under de fyra senaste åren summeras för fakultets-
området samt för varje enskild fakultet. Fakulteternas andel fås genom
att dividera den egna examinationen med fakultetsområdets.
Andelen vetenskapligt prövade externa anslag föreslås beräknas på
motsvarande sätt sedan anslagen för de fyra åren räknats om i fast pen-
ningvärde.
En spärregel föreslås garantera att medlen med anledning av det akti-
vitetsrelaterade budgetsystemet minskar högst 5 procent mellan två på
varandra följande budgetår och högst 10 procent under en treårsperiod.
Om spärregeln utlöses innebär detta att mindre resurser kan omfördelas
till övriga.
Underlag för beräkning av anslagen bör redovisas av respektive uni-
versitet och högskola i de årliga resultatredovisningarna. Efter riksdags-
behandling av detta förslag bör således en komplettering av den nyligen
beslutade förordningen om redovisning av studier m.m. göras i detta av-
seeende.
Det nya resurstilldelningssystemet för forskning och forskarutbildning
bör enligt vår mening införas fr.o.m. budgetåret 1995/96.
Kanslersämbetet föreslås få i uppdrag att svara för uppföljning och ut-
värdering av det nya resurstilldelningssystemet för fakulteterna samt för
bedömningen av vilka finansiärer som kan anses fördela anslag efter ve-
tenskaplig prövning.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
163
2. Remissammanställning
Remissinstanser och sammanställning av
remissyttranden över Resursberedningens
delbetänkande (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik
1 Remissinstanserna
Yttranden över betänkandet har avgivits av Kanslersämbetet (KÄ), Ver-
ket för högskoleservice (VHS), Riksrevisionsverket (RRV), Uppsala uni-
versitet (UU), Lunds universitet (LU), Göteborgs universitet (GU),
Stockholms universitet (SU), Umeå universitet (UmU), Linköpings uni-
versitet (LiU), Karolinska institutet (Kl), Kungl. Tekniska högskolan
(KTH), Chalmers tekniska högskola (CTH), Högskolan i Luleå (HLu),
Danshögskolan (DH), Dramatiska institutet (DI), Grafiska institutet och
Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning (GI/IHR),
Högskolan i Borås (HB), Högskolan i Falun/Borlänge (HF/B), Högsko-
lan i Gävle/Sandviken (HG/S), Högskolan i Halmstad (HH), Högskolan
i Jönköping (HJ), Högskolan i Kalmar (HK), Högskolan i Karlskrona/
Ronneby (HK/R), Högskolan i Karlstad (HKs), Högskolan i Kristianstad
(HKr), Högskolan i Skövde (HS), Lärarhögskolan i Stockholm (LHS),
Högskolan i Trollhättan/Uddevalla (HT/U), Högskolan i Växjö (HV),
Högskolan i Örebro (HÖ), Idrottshögskolan i Stockholm (IH), Konst-
fack (KF), Kungl. Konsthögskolan (KH), Kungl. Musikhögskolan i
Stockholm (KMH), Mitthögskolan (MH), Mälardalens högskola (MdH),
Operahögskolan i Stockholm (OH), Teaterhögskolan i Stockholm (TH),
Forskningsrådsnämnden (FRN), Humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet (HSFR), Medicinska forskningsrådet (MFR), Naturve-
tenskapliga forskningsrådet (NFR), Teknikvetenskapliga forskningsrådet
(TFR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademi-
kers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Förenade Studentkårer
(SFS), Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Cancerfonden.
Yttranden över betänkandet har dessutom inkommit från Arbetsmil-
jöfonden, Uppsala universitets jämställdhetskommitté, Sveriges läkarför-
bund, Centrala doktorandrådet vid Lunds universitet, Doktorandför-
eningarna vid de medicinska, odontologiska, humanistiska, matematisk-
naturvetenskapliga, och samhällsvetenskapliga fakulteterna vid Umeå
universitet, Ekonomkåren vid Högskolan i Luleå, Lunds studentkår,
Stockholms universitets studentkår, Doktoranders och forskare för-
bund, Institutet för kvalitetsutveckling (SIQ) samt rektorerna för Johan-
nelunds Teologiska institut, Teologiska Högskolan i Stockholm och
Örebro Missionsskola.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
164
2 Universitetens och högskolornas kvalitetsutveckling och
resurstilldelningen till grundutbildningen
2.1 Allmänt
Remissinstansernas inställning till betänkandet varierar. Majoriteten är
klart positiv till synen på kvalitet och på att det är kvalitetsarbetet som
skall utgöra basen för medelstilldelning och inte kvaliteten i verksamhe-
ten. Man delar vidare i stort beredningens uppfattning att gemensamma,
nationella kriterier inte kan ligga till grund för resurstilldelningen. Någ-
ra, som accepterar en bedömning av kvalitetsarbetet, vill dock inte ha
en koppling mellan resurstilldelning och denna bedömning, utan anser
att de konsekvenser som ett negativt omdöme ger är betydligt större än
konsekvenserna av en eventuell femprocentig indragning av resurser.
Vissa (bl.a. LiU) ser det som en svaghet i betänkandet att det finns en
så klar skillnad i behandlingen av å ena sidan grundutbildningen och å
den andra forskarutbildning och forskning.
Styrelsen för LU vill ”bestämt förorda att frågan om kvalitetsbelopp i
resurstilldelningen för grundutbildningen och principerna för dess för-
delning blir föremål för ytterligare överväganden.”
2.2 Kvalitet och resurser
2.2.1 Riksdagsbeslut
Riksdagen har i december 1992 beslutat att kvalitetsbedömningar skall
knytas till resurstilldelningssystemet för grundutbildning (prop.
1992/93:1, bet. 1992/93:UbU3, rskr. 1992/93:103). Några enstaka remiss-
instanser (t.ex. LiU, KF, OH, HÖ, SFS och SACO) anser att så inte bör
ske. Andra påpekar eller antyder att redan bedömningarna av universi-
teten och högskolorna i sig kommer att leda till ekonomiska konse-
kvenser genom att studenterna kommer att välja de lärosäten som får
goda vitsord (HB, HKr, HÖ, MdH och SACO). UU framhåller att det är
nödvändigt med något slag av kvalitetskontroll, men att ”utgångspunk-
ten bör vara universitetets eget ansvar för dessa frågor.” UU skisserar en
delvis alternativ modell enligt vilken det vart tredje år skulle göras en
”bedömning av respektive universitets kvalitetsarbete. Beroende av re-
sultatet av bedömningen skulle universitetet få i uppdrag att disponera
vissa delar av sina resurser på kvalitetsarbete. Vid förnyad kontroll efter
ytterligare tre år görs en bedömning om universitetet uppnått sådan
kvalitet som berättigar till att behålla utbildningsuppdragen intakta eller
om det skall lämna ifrån sig delar av dem.”
HV anser att kvalitetsutvecklingsprogrammet inte bör utgöra grund
för resurstilldelning på det sätt som föreslås, därför att en minskning av
resurserna som skulle bli följden av ett negativt omdöme skulle drabba
just dem som behöver resurser för att förbättra sig.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
165
12 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 177
2.2.2 Kvalitetsindikatorer och kvalitetsutveckling som grund för
resurstilldelning
I stort sett alla remissinstanser instämmer i beredningens slutsats att ge-
mensamma, nationella kvalitetsindikatorer är olämpliga som underlag
för statsmakternas resurstilldelning. Som framgått ovan har de allra fles-
ta också uppfattningen att det är lämpligt att universitetens och högsko-
lornas program för kvalitetsutveckling och genomförandet av dessa är
en lämplig utgångspunkt för en bedömning, knuten till resurstilldel-
ningen. Detta gäller t.ex. KÄ, GU, UmU, Kl, CTH, HLu, DH, DI,
GI/IHR, HF/B, HH, HJ, HK, HKs, LHS, IH, KF, KMH, MH, MdH,
TCO, LO och SFS.
Direkt negativa är RRV och NFR, som önskar en bedömning med
hälp av kvalitetskriterier. LU hävdar att ”om statsmakterna anser att ett
styrsystem av detta slag är nödvändigt, kan det ifrågasättas om ej ... /be-
dömningarna/ borde baseras på kvaliteten i själva verksamheten, t.ex.
på grundval av de utvärderingar av verksamheten som görs av Kanslers-
ämbetet. LiU framhåller att en knytning av resurser till kvalitetsutveck-
lingsprogram leder till samma nackdelar som en koppling mellan resur-
ser och kvalitetsindikatorer och yrkar att riksdagsbeslutet rivs upp.
Några (bl.a. LU) framhåller att det är olämpligt att planer, snarare än
resultatet av kvalitetsarbetet, blir föremål för bedömning.
2.3 Universitets- och högskoleledningarnas ansvar för
kvalitetsutveckling
Beredningen framhåller att universitets- och högskoleledningarna mås-
te ta ett aktivt ansvar för kvaliteten i hela verksamheten och för de in-
terna systemen för att säkra och utveckla denna.
Samtliga som har kommenterat denna punkt är ense med beredning-
en om ledningarnas ansvar.
2.4 Statsmakternas ansvar för kvalitetsutveckling
2.4.1 Ansvaret för bedömningen
Beredningen föreslår att ansvaret för bedömningen av kvalitetsutveck-
lingen åligger Kanslersämbetet, genom expertgrupper knutna till ämbe-
tet.
En majoritet av remissinstanserna är starkt negativa mot att Kanslers-
ämbetet får denna uppgift, eftersom det skulle ge KÄ en dubbel roll,
dels som stödjande, dels som kontrollerande. Denna åsikt hävdas av
bl.a. RRV, UU, LU, LiU, KTH, HLu, DH, GI/IHR, HB, HF/B, HH,
HT/U, HÖ, IH, MH, MdH, TH och SLU.
HV framhåller att det är mer ”gynnsamt för verksamhetens kvalitet
att man vid varje lärosäte i en konstruktiv dialog med representanter
för Kanslersämbetet satsar en viss del av tillgängliga medel på de aspek-
ter i verksamheten som är i behov av utveckling.”
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
166
LU ifrågasätter om ej ansvaret bör ligga på politisk nivå, och hävdar
att den föreslagna storleken av kvalitetsdelen (för LU:s del kan den ut-
göra 50 milj .kr) bidrar till att det är olämpligt att KÄ skulle besluta i
denna fråga; förslaget ”innebär att en central förvaltningsmyndighet
skulle utöva en detaljstyrning av högskolornas budget av långt mer in-
gripande slag än man tidigare upplevt”. UmU föredrar ett system där
KÄ lämnar bedömningsunderlag till Utbildningsdepartementet, som
fördelar resurserna. MdH fastslår att ”regeringen bör besluta om kvali-
tetsbeloppet”.
2.4.2 Kvalitetsbeloppets storlek
Beredningen föreslår att 5 procent av nuvarande takbelopp avsätts för
kvalitetsdelen av resurstilldelning fr.o.m. nästa treårsperiod. För budget-
året 1995/96 föreslås 3 procent.
När det gäller frågan om beloppets storlek, skiljer sig remissinstanser-
na åt i betydande utsträckning. CTH anser liksom MdH att 5 procent är
en lagom stor andel. HJ hävdar att 3 procent är tillräckligt incitament.
Andra vill inte ha någon fast procentsats. Flera av de konstnärliga hög-
skolorna är oroliga över andelens storlek och framhåller att det skulle
vara förödande för dem om de miste motsvarande summa. LU anknyter
frågan om beloppet till Kanslersämbetets roll (jfr 2.4.1 ovan).
2.4.3 Kanslersämbetets bedömning
Frågan om Kanslersämbetets roll redovisas under 2.4.1 ovan.
1. Bedömning av hela verksamheten eller fakultet
Synpunkter har framkommit beträffande vilken nivå bedömningarna
skall avse. Beredningen föreslår att de omfattar hela universitetet eller
högskolan.
Även här skiljer sig remissinstansernas uppfattningar. UU och LU lik-
som LO anser att bedömningar bör göras på fakultetsnivå. LiU framhål-
ler att särskilda unika kvalitetssatsningar såsom uppbyggnaden av Hälso-
universitetet i Linköping inte premieras, eftersom det ”inte är aktuellt
med någon kvalitetspremiering på mer detaljerad nivå än den som gäl-
ler för hela universitetet.” UU hävdar att ”bristen på möjligheter till
differentiering inom stora universitet med många olika utbildningsom-
råden blir svårbemästrad”. GU framhåller att ”grunden bör vara fakul-
teterna i ett nationellt och internationellt perspektiv. Det sammanlagda
resultatet kan därefter ingå i en bedömning av universitetet i dess hel-
het. De mindre och medelstora högskolor, som uttalar sig i denna fråga
är positiva till en helhetsbedömning (HG/S, HK, HKs och MdH).
Några (t.ex. KÄ, GU, UmU, HKs, HS och SACO) framhåller att kva-
litetsbedömningen bör omfatta såväl grundutbildning som forskning
och forskarutbildning och LiU anser att det är olyckligt att olika förslag
lagts fram beträffande grundutbildning och forskning/forskarutbildning.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
167
Beredningen utgår från att statsmakterna inte bör föreskriva hur
Kanslersämbetet skall genomföra sina bedömningar.
Några få (t.ex. HF/B och HT/U) anser att någon i förväg fastställd
norm bör finnas, eftersom det annars finns risk för att några enstaka
universitet och högskolor ”normerar hela bedömningen”. KÄ finner li-
kaledes att det är angeläget att programmen uppfyller vissa gemensam-
ma kriterier och anger huvudinnehållet i en program för kvalitetsut-
veckling som det är rimligt att använda som utgångspunkt för en be-
dömning.
2. Indragning av medel
Den största kritiken av förslaget rör indragningen av medel i efterhand.
Den kommer från bl.a. LU, UU, GU, UmU, LiU, KTH, HLu, DH, DI,
HB, HG/S, HK/R, HKs, HKr, HÖ, HS och MH. Skälet till den negativa
inställningen i detta hänseende är huvudsakligen att man skulle föredra
ett system som innebär belöning för goda insatser i stället för ”bestraff-
ning” för dåliga insatser. Somliga (bl.a. GU) framhåller den risk för
”rundgång” som det kan innebär om beslut om minskade resurser som
ett negativt omdöme från Kanslersämbetet leder till upphävs genom be-
slut om stödresurser från samma instans.
Andra (bl.a. UU, HKr, HÖ, KF och TH) framhåller den negativa spi-
ral som kan uppstå genom att ett dåligt omdöme leder dels till indragna
resurser, dels till färre och mindre väl förberedda studenter.
Några framlägger alternativa förslag, som de anser skulle lindra eller
upphäva de negativa effekterna av Resursberedningens förslag i detta
hänseende.
KÄ, HG/S, HKs och HS föreslår en tvåstegsmodell, där ett kvalitetsbe-
lopp skulle tilldelas i två steg: 3 procent i samband med bedömning av
program för kvalitetsutvecklingsprogram och 2 procent när program-
met har genomförts.
GU föreslår att de universitet och högskolor som inte lyckas presente-
ra ett fullvärdigt kvalitetsarbete bör få möjlighet att genomgå förnyad
prövning redan efter ett år.
UU, LiU och HÖ föreslår något varierande modeller som har till ut-
gångspunkt att Kanslersämbetets bedömningar vägs in när uppdragen
för följande treårsperiod skall fastställas.
MdH anser att Kanslersämbetets bedömning bör koncentreras till den
senare delen av budgetperioden och kopplas till kommande budgetpe-
riod. De lärosäten vars kvalitetsut vecklingsprogram bedöms som otill-
räckliga kan prövas igen under år 1 av den kommande budgetperioden,
och medlen dras in om programmet fortfarande bedöms som otillräck-
ligt. Detta skulle minska lärosätets ovisshet beträffande anslagets storlek.
SLU föreslår ett system där det bästa omdömet ger en extra tilldelning
på t.ex. 2 procent. I konsekvens därmed skulle den lägsta procentsatsen
stanna vid minus 3 för att det föreslagna intervallet om 5 procentenhe-
ter skulle bevaras.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
168
3. Bedömningsskala
Resursberedningen föreslår att Kanslersämbetet vid sin bedömning an-
vänder sig av en bedömningsskala med ett av följande omdömen: Väl
utvecklat, Acceptabelt, Inte helt acceptabelt, Outvecklat, Ej acceptabelt.
Remissinstanserna har särskilt uppmanats att lämna synpunkter på ut-
formningen av bedömningsskalan.
19 remissinstanser har invänt mot förslaget. Ett antal har valt att inte
kommentera det och några finner det möjligt att tillämpa. De flesta av
dem som är negativa (RRV, SU, GU, Kl, HG/S, HJ, LHS och IH) öns-
kar en tregradig eller tvågradig skala. Vissa (HF/B, KF, TH, MH, MdH
och Cancerfonden) hävdar att bedömningen bör vara mer flexibel och
nyanserad. Några (RRV, HT/U och HKr) påpekar att det är viktigt att
det från början finns fastställda normer för bedömningen.
4. Bedömningsskalans koppling till belopp
Beredningen föreslår att bedömningen knyts till det slutliga kvalitetsbe-
loppet på följande sätt:
0 Lärosäte vars program erhållit omdömena Väl utvecklat eller Accep-
tabelt får behålla hela beloppet.
0 Lärosäte vars program erhållit omdömet Inte helt acceptabelt får be-
hålla 60 procent av beloppet.
» Lärosäte vars program erhållit omdömet Outvecklat behåller endast
20 procent av beloppet.
o Lärosäte vars program bedömts som Ej acceptabelt får inte behålla nå-
gon del av kvalitetsbeloppet.
Ett stort antal kommenterar inte direkt denna punkt, bl.a. de flesta av
dem som avvisar antalet omdömen (se ovan). Hos övriga är remissopi-
nionen delad. UmU anser att det är bra att även näst högsta omdömet
ger fullt belopp. Detta ger en indikation på att det är dags att förbättra
sig-
GU föreslår en fyrgradig skala med 100, 70, 30 och 0 procent. MdH
avvisar en fast bedömningsskala med koppling till belopp.
2.5 Användningen av ej tillgodoräknade kvalitetsbelopp
Beredningen föreslår att icke-utnyttjat belopp efter anslagsavräkning
överförs till Kanslersämbetets disposition och att ämbetet får ”fördela
dessa medel till de universitet och högskolor som har utarbetat planer
för projekt för stöd och/eller utveckling”.
Åtskilliga är kritiska mot beredningens förslag på denna punkt. UU
talar om Kanslersämbetet tredubbla roller (dvs. att stödja, bedöma och
fördela medel) som inte är förenliga. KTH och CTH framhåller att
Kanslersämbetets verksamhet inte bör finansieras med medel som fri-
gjorts som resultat av deras egen bedömning. IH hävdar att Kanslersäm-
betet genom det föreslagna förfaringssättet skulle kunna börja fungera
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
169
som en parallell myndighet till Rådet för grundläggande högskoleut-
bildning.
HÖ föreslår att Kanslersämbetet i stället för att tilldelas de ej tillgodo-
räknade beloppen skall få förfoga över ”vissa ekonomiska resurser som
kunde fördelas till större utvecklingsprojekt av nationellt intresse”.
Kl anser att de outnyttjade kvalitetsbeloppen i sin helhet skulle tillfal-
la de lärosäten som har väl utvecklade program. Detta skulle ge starkare
incitament.
2.6 Alternativa förslag
Som framgått under punkt 2 i avsnitt 2.4.3 skulle ett stort antal lärosä-
ten föredra ett system där ett kvalitetsbelopp delas ut som belöning för
väl genomförda prestationer i stället för att ingå i takbeloppet.
MH föreslår att Kanslersämbetet granskar planer och projekt som de
enskilda universiteten och högskolorna söker medel för, och att ämbe-
tet sedan svarar för utvärdering av dessa projekt.
UU skisserar ett system där universitetens och högskolornas kvalitets-
arbete bedöms vart tredje år. Beroende av resultat skulle de få i uppdrag
disponera vissa delar av sina resurser på kvalitetsarbete. Vid förnyad
kontroll efter ytterligare tre år görs en bedömning om de nått en sådan
kvalitet som berättigar dem att behålla sina utbildningsuppdrag eller
om delar av dem skall dras in. HÖ framför liknande synpunkter.
LiU föredrar en modell enligt vilken utvärderingar genomförda av
Kanslersämbetet utgör ”underlag för dialog mellan ämbetet och den en-
skilda högskolan om olika kvalitetsdimensioner i utbildningen och om
lämpliga åtgärder för att stärka verksamheten. De resursmässiga konse-
kvenserna hänskjuts i stället till statsmakternas budgetprövning.”
3 Förslag till resultat- och aktivitetsrelaterad resurstilldelning till
forskning och forskarutbildning
Denna del av Resursberedningens förslag har kommenterats av följande
remissinstanser:
Kanslersämbetet (KÄ), Uppsala universitet (UU), Lunds universitet
(LU), Göteborgs universitet (LU), Stockholms universitet (SU), Umeå
universitet (UmU), Linköpings universitet (LiU), Karolinska institutet
(Kl), Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Chalmers tekniska högskola
(CTH), Högskolan i Luleå (HLu), Högskolan i Borås (HB), Högskolan i
Kalmar (HK), Högskolan i Karlstad (HKs), Lärarhögskolan i Stockholm
(LHS), Högskolan i Örebro, HÖ), Idrottshögskolan (IH), Mälardalens
högskola (MdH), Forskningsrådsnämnden (FRN), Humanistisk-sam-
hällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), Medicinska forskningsrådet
(MFR), Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), Teknikvetenskapliga
forskningsrådet (TFR), Sveriges akademikers centralorganisation (SA-
CO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i
Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges förenade
studentkårer (SFS) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
170
3.1 Tänkbara resultat- och aktivitetsmått
De allra flesta remissinstanserna delar beredningens uppfattning att det
är rimligt att tilldela resurser på grundval av aktivitet och resultat. Det
råder emellertid delade meningar dels beträffande vilka mått som är
rimliga att utnyttja, dels hur dessa mått skall viktas, i den mån man
skall använda mer än ett. För den stora merparten av de instanser som
besvarat denna del av remissen framstår antalet doktorsexamina som ac-
ceptabelt. GU är positivt till de båda mått som beredningen enats om
men inga andra. Några (Kl, CTH och SLU) anser att även antalet ut-
ländska gästforskare skulle kunna utgöra en grund för medelstilldel-
ning. MdH önskar premiera internationalisering genom att räkna in tid
som lärosätets forskare/lärare vistats vid utländska universitet. Flera re-
missinstanser diskuterar andra former av forskarrörlighet som grundval
för resurstilldelning. Således anser NFR att doktorsexamina som avläggs
av personer som avlagt grundexamen vid annat universitet bör räknas
som 1,25. TFR, LO och SAF framhåller att också forskningssamarbete
med företagen eller kontakt med samhället utanför universitet och hög-
skolor bör kunna utgöra grundval för resurstilldelning.
Flera (t.ex. UU, TFR och SACO) påpekar, att antalet forskarstuderan-
de och examinationen i forskarutbildningen påverkas av omfattningen
av de externa anslagen, eftersom dessa även finansierar många dokto-
rander. På så vis mäter de båda indikatorerna i viss utsträckning samma
sak.
Somliga vill, bl. a. av ovan nämnda skäl, lägga större vikt vid ett av de
båda föreslagna måtten än vad beredningen velat göra. SFS vill tona ner
vikten av externa anslag, och några (KÄ, UU, LiU och KTH) anser att
dessa utgör ett helt olämplig kriterium, och endast vill acceptera antalet
doktorsexamina. LiU argumenterar kraftigt mot användande av externa
anslag för detta ändamål, och framhåller att den starka konkurrensen
om forskningsmedel medför en stor risk för ”att ännu fler forskare
tvingas att orientera sig mot vad som för ögonblicket utgör den etablera-
de uppfattningen .... och att originalitet och nytänkande hämmas.” Kl,
MFR och NFR föreslår däremot att externa forskningsanslag får större
tyngd än examinationen. MFR ifrågasätter om inte olika kriterier kan
användas för olika fakulteter. För medicinsk fakultet föreligger t.ex. ing-
et behov av ökad examination.
CTH är positivt till förslaget som helhet, men påpekar att den teknis-
ka fakulteten vid HLu enligt de beräkningar som gjorts av beredningen
skulle drabbas mycket hårt om förslaget genomförs. CTH föreslår därför
att Kanslersämbetet undersöker orsakerna till Luleås lägre prestationer
och att endast begränsade resurser omfördelas i avvaktan på resultatet
av en sådan undersökning. Även FRN hyser liknande farhågor, och ef-
terlyser liksom HSFR en analys av ”hur startläget ser ut när systemet
skall sättas igång.” LHS hävdar att utvecklingen noga måste följas och
att man bör börja med lägre procentsatser än de föreslagna. MdH fram-
håller att förslaget innebär en risk för att gamla etablerade forsknings-
områden konserveras längre än önskvärt.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
171
Några (SU, UmU och HLu) ställer sig av olika skäl helt avvisande.
UmU och HLu pekar på de problem som (även enligt Resursberedning-
ens egna beräkningar) skulle uppstå för dem i ett system som bygger på
omfattningen av externa anslag, och i vilket de av regionala och andra
orsaker har svårt att hävda sig gentemot de mer etablerade universiteten
och högskolorna. De trycker särskilt på att modellen har en ”inbyggd
spiraleffekt, som innebär att lärosäten med initialt begränsade resurser
har mycket svårt att kunna förbättra sin resurstilldelning.” Två forskare
vid UmU framhåller att även om de föreslagna måtten skulle vara de
rätta, innebär detta inte att förslaget skulle vara samhällsekonomiskt
rimligt, eftersom.en effektiv resursfördelning kräver att hänsyn tas till
den marginella avkastningen snarare än den genomsnittliga. De påpekar
att skillnaderna blir avsevärda beroende på vilken av de båda principer-
na man använder, och att en tillämpning av förslaget skulle kunna leda
till resultat som går stick i stäv mot det som användningen av den prin-
cipiellt riktiga modellen skulle ge. De förkastar Resursberedningens för-
slag men framför inte något eget alternativ. SU anser att tilldelning till
grundutbildningen och forskarutbildningen bör behandlas på likartade
sätt och föreslår ett system med ”prislappar” enligt den modell som till-
lämpas för grundutbildningen. Forskningen bör däremot finansieras på
samma sätt som nu sker.
HSFR är tveksamt till de styreffekter som det föreslagna systemet
skulle få och påpekar att inom humaniora och samhällsvetenskaper är
studiefinansieringen kanske det svåraste problemet, och att beredning-
ens förslag inte påverkar den.
3.2 Alternativa förslag
LU anför att det vore en fördel om lärosätena fick ”volymmässigt defi-
nierade utbildningsuppdrag” på liknande sätt som i grundutbildningen,
då detta kan ge tydligare effekt.
KÄ anser att hela verksamheten skall omfattas av kvalitetsinsatser och
att en mer nyanserad bedömning än den som föreslagits kan göras i
samband med prövningen av lärosätets kvalitetsprogram och forsknings-
rådens nationella utvärderingar. Även SU, UmU, HKs, HS och SACO
föreslår en modell där grundutbildning och forskning/forskarutbildning
erhåller resurser efter samma principer. GU framhåller att det är lämp-
ligt att utveckla kvalitetsprogram även för forskningen. LiU framhåller
att det är olyckligt att man föreslår olika lösningar för grundutbildning
och forskning.
HLu skisserar en modell enligt vilken mål fastställs för varje lärosäte
och resurser tilldelas på grundval av i hur hög grad lärosätet uppnår
dessa mål.
HB anser att resurstilldelningen skall vara av den karaktären att den
gynnar utvecklingen av forskningen vid de mindre och medelstora hög-
skolorna, och HK framhåller att om medel till forskning eventuellt går
till de nya högskolorna, bör dessa undantas från den föreslagna model-
len. IH påpekar att det är väsentligt att det finns ett positivt samband
Prop. 1993/94:177
Bilaga 2
172
mellan resurser och hur väl de etablerade fakulteterna stöder mindre Prop. 1993/94:177
högskolor. Bilaga 2
3.3 Jämställdhet
När det slutligen gäller beredningens förslag beträffande viktning för
underrepresenterat kön vid beräkningen av underlag för medel för ut-
examinerade doktorer mottas detta överlag positivt. Vikten 1,25 för kön
uppfattas som rimlig. LiU, SFS och TCO stödjer dock expertgruppens
förslag, vilket också förordats av JÄST-gruppen, och föreslår 2,0. Göte-
borgs universitet förordar vikten 1,5.
173
Remissammanställning
Remissinstanser och sammanställning av
remissyttranden över promemorian Nytt
resurstilldelningssystem för konstnärliga och
idrottsliga högskoleutbildningar.
1 Remissinstanserna
Yttranden över promemorian har inkommit från Kanslersämbetet, Ver-
ket för högskoleservice (VHS), Riksrevisionsverket (RRV), Lunds uni-
versitet (LU), Göteborgs universitet (GU), Umeå universitet (UmU),
Linköpings universitet (LiU), Högskolan i Luleå (HLu), Danshögskolan
(DH), Dramatiska institutet (DI), Högskolan i Örebro (HÖ), Idrottshög-
skolan i Stockholm (IH), Konstfack (KF), Kungl. Konsthögskolan (KH),
Kungl. Musikhögskolan i Stockhom (KMH), Operahögskolan i Stock-
holm (OH), Teaterhögskolan i Stockholm (TH), Sveriges Förenade Stu-
dentkårer (SFS), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges Akade-
mikers Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Centralorganisa-
tion (TCO).
Yttrande har dessutom inkommit från musiklärarutbildningarna i vid
Ingesunds musikhögskola, Göteborgs universitet, Lunds universitet,
Högskolan i Luleå, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm och Högskolan
1 Örebro.
2 Allmänt
Remissinstansernas reaktion på promemorians förslag är blandad. Kans-
lersämbetet anser att förslaget till ersättningssystem utformats med in-
sikt om och hänsyn till de aktuella utbildningarnas speciella situation.
RRV framhåller att konsekvent tillämpat utgör förslaget en klar och en-
kel modell för resurstilldelning och styrning av högskolornas verksam-
het.
Ett flertal remissinstanser framhåller att det är svårt att ta ställning till
förslagen eftersom det inte går att utläsa det ekonomiska utfallet. Vidare
anser en del instanser att en av utredarens utgångspunkter, att finna
prislappar som ger varje högskola ungefär nuvarande anslag, strider mot
utredningsdirektivet att systemet bättre ska överensstämma med resurs-
tilldelningssystemet i övrigt. En återkommande åsikt är att en diskus-
sion och prövning av ersättningsnivåerna i förhållande till utbildnings-
mål och innehåll borde ha genomförts.
LU anser att den nu framlagda utredningen inte kan ligga till grund
för beslut om ett nytt resurstilldelningssystem då de konstnärliga utbild-
ningarna är en heterogen grupp och efterlyser ett fortsatt utredningsar-
bete. KF framför liknande synpunkter. UmU anser att slutkapitlet är en
komprimerad version av direktiven. TH framhåller att det kan vara
svårt att göra rättvisande jämförelser mellan utbildningen vid fristående
högskolor och motsvarande utbildningar vid ett universitet då vissa
kostnader som i Stockholm bärs av de enskilda högskolorna, bärs av
Prop. 1993/94:177
Bilaga 3
174
Göteborgs och Lunds universitet som helhet, genom gemensamma av-
sättningar. TCO betonar att de konstnärliga utbildningarnas speciella
förhållanden i högre utsträckning, än strävan att åstadkomma likhet
med vad som gäller för universitet och högskolor i övrigt, bör bilda ut-
gångspunkt för ett nytt resurstilldelningssystem.
3 Ersättningsnivåer
Utredaren föreslår en differentiering på förslagsvis sex olika ersättnings-
nivåer. Ett femtontal instanser har yttrat sig i frågan.
HLu, KMH, OH, TH och SFS har inga invändningar mot indelning
och gruppering av de konstnärliga utbildningarna.
Följande remissinstanser avstyrker utredarens förslag. LU anser att det
är orimligt att ha sex ersättningsnivåer, vilket ju är lika mycket som för
all övrig utbildning. LU framhåller vidare att underlaget för varje ersätt-
ningsgrupp är för litet och därför riskerar förslaget att få oacceptabla
konsekvenser. GU framhåller att ett system med ett högsta antal helårs-
studenter inom vardera ersättningsnivån skulle begränsa möjligheterna
att på lokal nivå fatta beslut om förändringar av utbildningsutbudet.
GU ifrågasätter vidare om den inbördes relationen i resurssituationen
mellan Stockholmshögskolorna är rimlig. UmU framhåller att konst-
och designutbildningarna i Umeå på grund av sitt geografiska läge, med
relativ litenhet och höga gästlärarkostnader, har en hög per capitakost-
nad. DH anser dels att dansarutbildningen är likvärdig med utbildning-
en av operasångare och skådespelare, och dels att koreografutbildningen
borde jämföras med utbildningen av regissörer, och därför borde ha
samma ersättningar. IH betonar att utredningen inte beaktar IH:s situa-
tion som nyetablerad fackhögskola och föreslår att ersättningen för IH:s
del räknas upp med drygt tio procent. KF anser det inte nödvändigt
med en uppdelning mellan konst och design. Om det blir en uppdel-
ning mellan fri konst och design bör KF:s konsthantverksutbildningar
ingå i kategorin fri konst. SACO anser att bildlärarutbildningen inte ba-
ra skall sammanföras med området design och formgivning utan även
med fri konst och regi/medier. TCO framhåller att bildlärarutbildning-
en bör föras samman med området fri konst och inte med design.
4 Dimensionering inom de konstnärliga och idrottsliga områdena
Utredaren föreslår att en eventuell översyn av dimensioneringen av de
konstnärliga högskoleutbildningarna utifrån arbetsmarknadsskäl bör an-
stå till nästa treåriga budgetperiod.
RRV och Musiklärarutbildningarna tillstyrker utredarens förslag.
5 Enhetlig studentpeng
Utredaren föreslår att ersättningen för hyreskostnaderna inkluderas i en
för varje konstnärlig ersättningsnivå enhetlig studentpeng. Ett tiotal re-
missinstanser har yttrat sig i frågan.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 3
175
GU anser att det är konsekvent att räkna in lokalkostnaderna i stu-
dentpengen. KF och TH framför liknande åsikter. KMH betonar vikten
av att hänsyn tas till det skiftande kostnadsläget för lokaler i olika delar
av landet, vilket kan innebära att anslaget för likvärdiga lokaler är oli-
ka.
DH, IH, TH, SFS och musiklärarutbildningarna framhåller att ett
bortfall av helårsstudenter innebär en reduktion av takbeloppet som
också avser kostnader för lokaler. Eftersom det med kort varsel är svårt
att ändra lokalkostnaderna så innebär ett bortfall av helårsstudenter att
lokalkostnadernas andel av det totala anslaget ökar på bekostnad av un-
dervisningsandelen, vilket innebär kvalitetsförsämringar. HO och KH
anser därför att systemet måste innehålla någon slags buffert så att inte
studenterna drabbas av att lokalkostnader är trögrörligare än lärarkost-
nader. IH avstyrker förslaget och förutsätter en ny utredning på denna
punkt med medverkan av berörda högskolor.
6 Bastilldelning
Utredaren diskuterar i utredningen en eventuell extra bastilldelning för
de små konstnärliga högskolorna som därigenom skulle kunna göras
mindre sårbara för oförutsedda förändringar i verksamheten. Utreda-
rens slutsats blir emellertid att ett väl fungerande system för ekonomisk
redovisning och uppföljning jämte lånemöjligheter hos Riksgäldskonto-
ret bör vara tillräcklig förutsättning för varje sådan högskola att lösa si-
na problem. Ett tiotal remissinstanser har yttrat sig i frågan.
RRV avstyrker en extra bastilldelning då detta skulle innebära att an-
slagsmedel avräknades på olika grunder. GU framför liknande åsikter.
GU framhåller att man i Stockholm lättare och till lägre kostnader kan
engagera högkvalitativa lärare.
IH anser att frågan om en baspeng bör utredas även från andra ut-
gångspunkter än lokaler och lånemöjligheter.
Resterande instanser anser att en basresurs är befogad. UmU framhål-
ler att det krävs basresurser, oavsett vilken utbildningskapacitet en hög-
skola har, som en lösning på strukturella eller regional-, kultur- och
utbildningspolitiska problem. Tilldelningen skulle kunna omprövas ef-
ter ett antal år. HLu och KF föreslår att en basresurs skulle kunna un-
derlätta en växlande tillströmning. OH framför liknande synpunkter.
KH och SFS förespråkar en extra bastilldelning då det gäller lokalkost-
nader.
7 Slöjdlärarutbildning
Utredaren frågar om slöjdlärarutbildningens områdestillhörighet. Öns-
kemål finns nämligen att slöjdlärarutbildningen med inriktning på trä
och metall, i likhet med utbildning av lärare i musik och bild, skall
räknas till det konstnärliga området. Utredaren anser att den konstnärli-
ga tillhörigheten är starkare markerad för bild- och musiklärare än för
slöjdlärare. Fyra remissinstanser har yttrat sig i frågan.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 3
176
GU anser att slöjdlärarutbildningen bör hänföras till det konstnärliga
området. UmU anser dels att ämnet slöjd ligger lika nära designområdet
som bild, och dels att dess ställning som estetiskt-praktiskt ämne gör att
det borde ersättas som en konstnärlig utbildning. LiU framför liknande
synpunkter. LiU framhåller också att den definition av formgivning
som gjordes i (SOU 1992:12) Konstnärlig högskoleutbildning sammanfal-
ler med examensordningens målbeskrivning av slöjdlärarutbildningen
och därför hör denna utbildning hemma inom området Design och
formgivning. SFS anser att frågan om slöjdlärarutbildningen som konst-
närligt inriktad skall avgöras av Kanslersämbetet.
8 Ersättningsnivåer för utbildning av lärare
Utredaren har föreslagit att ersättningen för de konstnärliga momenten
i bild- och musiklärarutbildningarna ska reduceras till 80 procent av
ersättningen för områdena design respektive musik. Ett tiotal remissin-
stanser har yttrat sig i frågan.
UmU tillstyrker utredarens förslag, men framhåller att det ter sig
oklart om 80-procentsnivån är rimlig då den inte relateras till ett fak-
tiskt belopp.
Resterande instanser avstyrker utredarens förslag. LU, HLu, KMH
och TCO framhåller att musiklärarutbildningen är dyrare än musiker-
utbildningen därför att den kräver stor ämnesbredd som skall förbereda
för ett varierande och krävande arbete som musiklärare, och att musi-
kerutbildningen behöver relativt få lektionstillfällen med stark koncent-
ration på huvudämnet. GU och HLu betonar att detta konstaterades av
OMUS-utredningen. GU och HÖ anser vidare att det nuvarande syste-
met där 25 procent av musiklärarutbildningen fått undervisningsområ-
dets prislapp redan har snedvridit förhållandet mellan de båda utbild-
ningarna i fel riktning. HÖ framhåller att utredarens motiveringar både
för en åtskillnad av musiker och musiklärare och valet av procentnivå
är otillräckliga. SACO framför liknande åsikter. KF avstyrker förslaget
om större grupper i bildlärarnas konstnärliga undervisning. SACO an-
ser att avvägningar om en differentierad tilldelning bör ske på lokal ni-
vå. En begränsning av resurstilldelningen för en viss del av ett utbild-
ningsområde strider mot principerna i resurstilldelningssystemet. Mu-
siklärarutbildningarna anser att utredningen uppvisar brist på kunskap
om behovet av utbildning för musiklärarens yrkesverksamhet och att
förslaget till resurstilldelning saknar realism.
Utredaren har vidare föreslagit att samma ersättning som föreslås för
de konstnärliga momenten i bild- och musiklärarutbildningarna skall
gälla för de s.k. tvåämneslärarna med ämnena bild och musik. Fyra re-
missinstanser har yttrat sig.
UmU, HLu, KF och SACO tillstyrker utredarens förslag av resurs-
mässiga skäl. UmU anser att även grundskollärare 1-7 bör få samma
tilldelning och att idrottslärare som går tvåämnesutbildning bör få sam-
ma ersättning för de idrottsliga momenten i sin utbildning som ettäm-
neslärarna i idrott. IH instämmer vad gäller idrottslärarna.
Prop. 1993/94:177
Bilaga 3
177
9 Prestationsersättning
Utredaren har föreslagit en uppdelning på studentpeng och prestations-
ersättning för det konstnärliga och idrottsliga området. Ett tiotal remiss-
instanser har yttrat sig i frågan.
GU, UmU, HLu, DI, IH och KF tillstyrker utredarens förslag. IH och
KF framhåller dock den betydande merkostnad som administrationen
av detta innebär. RRV framhåller att det dels krävs en entydig defini-
tion av vad som avses med begreppen helårsstudenter och helårspresta-
tioner och dels en verifierbar dokumentation. RRV föreslår dessutom
att resurstilldelningen till de konstnärliga och idrottsliga högskoleut-
bildningarna skall bestämmas på grundval av kvalitetskriterier.
KF och TH anser att ett system med prestationsersättning bör utredas
ytterligare. TH framhåller vidare att jämförelsen mellan konstnärlig
högskoleutbildning och annan högskoleutbildnining är haltande då ut-
bildningen av skådespelare inte är indelad i kurser som avslutas med
prov och betyssättning.
Följande instanser avstyrker utredarens förslag. DH framhåller att det
stränga urvalet är en garanti för att studier i hög utsträckning fullföljs.
HO anser att det knappast finns något behov av en prestationsersättning
eller att en sådan skulle fylla någon funktion. KMH betonar att det inte
är säkert att det finns relevanta sätt att mäta prestation eftersom konst-
närlig utbildning inte har som mål att nå en miniminivå av kunskaper
utan en maximinivå, och yrkar på en hundraprocentig studentpeng. KH
och TH instämmer vad gäller studentpengen. KH hemställer om gene-
rös resurstilldelning. SFS betonar de negativa konsekvenser som en pre-
stationsersättning skulle medföra för de konstnärliga utbildningarn
Prop. 1993/94:177
Bilaga 3
178
Utbildningsdepartementet ProP-1993/94:177
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af
Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Unckel
Regeringen beslutar proposition 1993/94:177 Utbildning och forskning.
Kvalitet och konkurrenskraft
179
gotab 46309, Stockholm 1994