Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av
samhället - åtgärder för att minska riskerna med
kemikaliehanteringen
Prop.
1993/94:163
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 februari 1994
Carl Bildt
Görel Thurdin
(Miljö- och naturresursdepartementet)
I propositionen redovisas riktlinjer för den fortsatta inriktningen av
kemikaliekontrollen. Vidare ges förslag till inriktningen av
Kemikalieinspektionens verksamhet under perioden 1994/95-1996/97.
Principer, metoder och anslagskonstruktion för Kemikalieinspektionens
finansiering ses över.
Kemikaliekontrollen ingår i arbetet mot en långsiktigt hållbar
utveckling. De huvudsakliga målen för Kemikalieinspektionens
verksamhet under treårsperioden, dvs. produktmålet, hanteringsmålet och
kunskapsmålet, kvarstår. Tillämpningen av substitutionsprincipen är
viktig i detta arbete.
Det lokala och regionala arbetet, liksom det internationella, får ökad
betydelse. Särskild vikt läggs på samarbetet inom EG/EFTA.
Riskbegränsningsarbetet vidareutvecklas. Användningen av amalgam
inom tandvården avvecklas senast till år 1997. Övrig
kvicksilveranvändning avvecklas med inriktning på år 2000.
Klorblekmedel i tvätt- och diskmedel avvecklas. Förhandsgranskning av
biocider och biologiska bekämpningsmedel får ökad omfattning.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 163
Innehållsförteckning
Prop. 1993/94:163
Propositionens huvudsakliga innehåll................... 1
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 5
2 Ärendet och dess beredning .................... 5
3 Grunder och riktlinjer för kemikaliekontrollen......... 6
3.1 Mål och principer ...................... 6
3.2 Kemikalieinspektionens verksamhet............ 8
3.2.1 Riskbegränsning ................... 9
3.2.2 Kunskap om kemikaliers egenskaper, risker
och förekomst..................... 15
3.2.3 Tillsyn och vägledning ............... 16
3.3 Övriga myndigheters kemikaliekontroll.......... 17
3.3.1 Lokala och regionala myndigheter ........ 18
3.3.2 Arbetarskyddsstyrelsen ............... 19
3.3.3 Statens naturvårdsverk................20
3.3.4 Läkemedelsverket ..................21
3.3.5 Jordbruksverket.................... 21
3.3.6 Boverket........................22
3.3.7 Försvarets sjukvårdsstyrelse ............22
3.3.8 Livsmedelsverket...................22
3.4 Övrig kemikaliekontroll...................22
4 Internationellt kemikaliearbete...................25
4.1 Inledning............................25
4.2 Sveriges närområde .....................27
4.2.1 Det nordiska samarbetet ..............27
4.2.2 Östersjöregionen...................27
4.3 EG/EES ............................28
4.3.1 Femte miljöhandlingsprogrammet.........28
4.3.2 Maastrichtfördraget om den europeiska
unionen.........................29
4.3.3 Miljöbyrån.......................29
4.3.4 Kemikaliebyrån....................30
4.3.5 Miljömärkning ....................30
4.3.6 EG och kemikaliefrågoma............. 30
4.3.7 EES-avtalet ...................... 33
4.3.8 EU-förhandlingama................. 34
4.3.9 Kemikalieinspektionens internationella
arbete.......................... 36
4.4 OECD .............................37
4.5 FN................................38
4.5.1 Agenda 21....................... 39
4.5.2 International Conference on Chemical Safety/ 2
Intergovemmental Forum..............40
4.5.3 FN:s konvention om förbud mot kemiska
vapen..........................41
5 Det fortsatta arbetet.......................... 42
5.1 Kemikaliekontrollens inriktning .............. 42
5.2 Riskbegränsning allmänkemikalier ............45
5.2.1 Tvätt-, disk- och rengöringsmedel ........46
5.2.2 Kvicksilver i produkter och amalgam ......49
5.2.3 Bly ...........................53
5.3 Riskbegränsning bekämpningsmedel...........55
5.3.1 Biocider ........................ 56
5.3.2 Biologiska bekämpningsmedel...........58
5.3.3 Bekämpningsmedelsanvändningen inom
jordbruket....................... 59
5.4 Tillsyn och vägledning.................... 60
5.5 Slam............................... 62
6 Producentansvaret i kretsloppssamhället ............. 64
7 Anslagsfrågor och Kemikalieinspektionens kommande
treårsperiod ..............................65
Bilaga 1 Sammanfattning av Kemikalieinspektionens och
Statens naturvårdsverks rapporter om avveckling av
bly och kvicksilver...................... 71
Bilaga 2 Förteckning över remissyttranden över
Kemikalieinspektionens och Statens naturvårdsverks
rapporter om avveckling av bly och kvicksilver .... 74
Bilaga 3 Sammanfattning av Socialstyrelsens rapport
Möjligheter att avveckla amalgam som
tandfyllningsmaterial (Ds 1992:95)............ 75
Bilaga 4 Förteckning över remissyttranden över
Socialstyrelsens rapport Möjligheter att avveckla
amalgam som tandfyllningsmaterial (Ds 1992:95) ... 79
Bilaga 5 Sammanfattning av Statens naturvårdsverks rapport
4251 Renare slam - Åtgärder for kommunala
avloppsreningsverk...................... 80
Bilaga 6 Förteckning över remissyttranden över Statens
naturvårdsverks rapport 4251 Renare slam -
Åtgärder för kommunala avloppsreningsverk...... 83
Bilaga 7 Sammanfattning av Kemikalieinspektionens rapport
Effekterna av Kemikalieinspektionens föreskrifter om 3
träskyddsbehandlat virke .................. 84
Prop. 1993/94:163
Bilaga 8 Sammanfattning av Kemikalieinspektionens rapport
Tvätt-, disk- och rengöringsmedel - Redovisning av
ett regeringsuppdrag..................... 86
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 februari
1994 ................................... 87
Prop. 1993/94:163
Regeringen föreslår att riksdagen
Prop. 1993/94:163
1. godkänner att den övergripande målsättningen för verksamheten inom
Kemikalieinspektionens ansvarsområde skall vara i enlighet med vad
regeringen förordat under rubriken Sammanfattning i avsnitt 7,
2. till Kemikalieinspektionen för budgetåret 1994/95 under fjortonde
huvudtiteln anvisar ett anslag på 1 000 kr,
3. till Särskilda projekt för budgetåret 1994/95 under 5ortonde huvud-
titeln anvisar ett reservationsanslag på 9 612 000 kr.
Kemikalieinspektionen inkom den 1 september 1993 till regeringen med
sin fördjupade anslagsframställning för treårsperioden 1994/95-1996/97.
Kemikalieinspektionen inkom den 1 oktober 1993 med sin års-
redovisning för budgetåret 1992/93. Årsredovisningen består dels av en
balansräkning, resultaträkning, anslagsredovisning och finansierings-
analys, dels av en resultatredovisning.
I samband med riksdagens beslut (prop. 1990/91:90, bet.
1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) att bl.a. avveckla användningen av
bly och kvicksilver uppdrog regeringen åt Kemikalieinspektionen och
Statens naturvårdsverk att följa upp och redovisa hur avvecklingen av bly
resp, kvicksilver fortgår. Myndigheterna redovisade sina uppdrag i juni
1993 med rapporterna Avveckling av bly och kvicksilver, En redovisning
från Kemikalieinspektionen resp. En redovisning från Statens naturvårds-
verk. Sammanfattningar av rapporterna finns i bilaga I. Rapporterna har
remissbehandlats. Förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En
sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig hos Miljö- och
naturresursdepartementet (dnr M93/2510/6). Vidare gav regeringen i maj
1991 i uppdrag åt Socialstyrelsen att utreda förutsättningarna för att
avveckla amalgam som tandfyllningsmaterial. Socialstyrelsen redovisade
den 28 augusti 1992 sitt uppdrag i rapporten Möjligheter att avveckla
amalgam som tandfyllnadsmaterial (Ds 1992:95). En sammanfattning av
rapporten finns i bilaga 3. Rapporten har remissbehandlats. Förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning över
remissyttrandena finns tillgänglig hos Socialdepartementet (dnr
S92/6721/S).
I samband med riksdagens beslut (prop. 1989/90:100 bil. 15, bet.
1989/90:JoU16, rskr. 1989/90:241) om bl.a. vissa avfallsfrågor gav
regeringen i uppdrag åt Statens naturvårdsverket att upprätta förslag till
program for stegvis avveckling av vissa miljöfarliga organiska ämnen
samt till åtgärdsprogram vad avser slam från kommunala avloppsrenings-
verk. Naturvårdsverket har redovisat sin slutrapport den 31 augusti 1993
Åtgärder för ett renare slam. En sammanfattning av rapporten finns i Prop. 1993/94:163
bilaga 5. Rapporten har remissbehandlats. Förteckning över remiss-
instanserna finns i bilaga 6. En sammanställning över remissyttrandena
finns tillgänglig hos Miljö- och naturresursdepartementet (dnr
M93/3146/6).
I samband med riksdagens beslut (prop. 1990/91:90, bet.
1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338) om minskad användning av arsenik-
och kromföreningar i träskyddsmedel gav regeringen i uppdrag åt
Kemikalieinspektionen att redovisa effekterna av inspektionens före-
skrifter (KIFS 1990:10) om träskyddsbehandlat virke. Kemikalieinspek-
tionen redovisade sitt uppdrag i en rapport den 28 maj 1993. En
sammanfattning av rapporten finns i bilaga 7.
I samband med riksdagens beslut (prop. 1992/93:180, bet.
1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:334) om riktlinjer för en kretslopps-
anpassad samhällsutveckling gav regeringen i uppdrag åt Kemikalie-
inspektionen att belysa behov av åtgärder för att minska hälso- och
miljörisker vid användning av tvätt-, disk- och rengöringsmedel.
Kemikalieinspektionen redovisade sitt uppdrag den 1 februari 1994 i en
rapport. En hearing har genomförts med anledning av rapporten. En
sammanfattning av rapporten finns i bilaga 8.
Kemikalieinspektionen, Statens naturvårdsverk och Statens jordbruks-
verk inkom i november 1993 till regeringen med en delredovisning av
hittills uppnådda resultat inom det s.k. halveringsprogrammet, Minskade
hälso- och miljörisker vid användning av bekämpningsmedel. Program-
met syftar till en minskad användning av bekämpningsmedel inom
jordbruket.
I prop. 1993/94:100 bil. 15 har regeringen föreslagit riksdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1994/95 under
angivna anslagsrubriker beräkna följande belopp:
A10. Kemikalieinspektionen 1 000 kr,
All. Särskilda projekt inom bekämpningsmedelskontrollen
10 426 000 kr.
Regeringen återkommer nu till dessa frågor.
Kemikaliekontrollens syfte är att minska riskerna för skador på männi-
skor och miljö av kemiska ämnen, produkter och varor.
Ett ökat industriellt utnyttjande av kemiska ämnen och föreningar har
bidragit till den utveckling som kunnat konstateras under senare år där
miljöproblemen, från att ha varit i hög grad lokala, övergått till att bli av
mer global karaktär. Spridningen av miljöfarliga ämnen har blivit alltmer
diffus, vilket gör det svårt och kostsamt att kontrollera källan och
reparera skador. Ökad hänsyn till detta måste tas redan på idé- och Prop. 1993/94:163
produktutvecklingsstadiet, vilket bl.a. innebär att varor och produkter
måste utformas så att de utan skador på miljön kan ingå i naturens
kretslopp. Vidare måste uttjänta varor och produkter tas om hand på ett
så säkert och från miljösynpunkt acceptabelt sätt som möjligt. De
riktlinjer som statsmakterna lagt fest (prop. 1992/93:180, bet.
1992/93 :JoU14, rskr. 1992/93:344) för en kretsloppsanpassad sam-
hällsutveckling gäller således även på kemikalieområdet.
Uppbyggnaden av kemikaliekontrollen har skett mot tre övergripande
mål:
Kunskapsmålet, som innebär att kemiska ämnen och produkter skall
vara väl utredda med avseende på sina effekter på hälsa och miljö.
Produktmålet, som innebär att så oferliga produkter som möjligt skall
väljas. Skadliga ämnen skall så långt möjligt ersättas med mindre
skadliga och helst helt oferliga sådana.
Hanteringsmålet, som innebär att hälso- och miljörisker skall
undanröjas genom säker hantering av kemiska ämnen och produkter.
Konsumenter och andra användare kan genom att efterfråga hälso- och
miljöanpassade produkter och varor påverka produktutveckling och
utbud. Standardisering, klassificering och märkning fyller här viktiga
funktioner, liksom information om lämplig hantering.
Kemikaliekontroll och hantering av kemiska produkter regleras i lagen
(1985:426) om kemiska produkter (LKP) och förordningar meddelade
med stöd av lagen. En utgångspunkt är därvid att tillverkare och
importörer har huvudansvar för de kemiska ämnen, produkter eller varor
som de levererar. De är skyldiga bl.a. att utreda kemikaliernas egen-
skaper samt att informera om skaderisker och om förebyggande åtgärder
av betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt. Det åligger tillverkare
och importörer att visa att deras varor och produkter inte är hälso- och
miljöfarliga och att riskerna vid användning kan minimeras genom
korrekt hantering. Myndigheternas uppgift är bl.a. att se till att företagen
gör vad som behövs för att minska och undanröja miljö- och hälsorisker.
En vedertagen princip för miljöarbetet - även internationellt - är den
s.k. försiktighetsprincipen, som får en allt större betydelse i arbetet för
att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling. Enligt försiktighetsprincipen
skall vid varje ingrepp i miljön miljöeffekterna beaktas. Om ingreppet
medför skada på miljön, eller om det råder osäkerhet om huruvida
ingreppet medför skada eller inte, skall åtgärder vidtas för att förebygga
skada. Bristande bevis om orsakssamband får inte åberopas för att
underlåta att vidta försiktighetsmått. För kemikaliekontrollen innebär
detta bl.a. att den som hanterar eller importerar en kemisk produkt skall
vidta de åtgärder och försiktighetsmått som behövs för att hindra skada
på människa eller miljö.
En annan princip av stor betydelse för kemikaliekontrollen är den s.k.
substitutionsprincipen, som kan sägas vara en vidareutveckling av
försiktighetsprincipen. Substitutionsprincipen innebär att sådana kemiska
produkter skall undvikas som kan ersättas med mindre ferliga produkter.
Skyldigheten att vidta försiktighetsmått och substitutionsprincipen finns 7
reglerade i 5 § LKP.
Substitutionsprincipen ger tillverkarna ett stort ansvar. De skall vid Prop. 1993/94:163
utformning och tillverkning av sina produkter välja sådana ingående
ämnen som medför minst negativ påverkan på hälsa och miljö. Importör-
erna skall i sin tur välja att ta in och leverera produkter som uppfyller
dessa krav. Men också på konsumenter och yrkesmässiga användare vilar
ett ansvar: de bör undvika att köpa och använda produkter som kan
ersättas med andra, mindre skadliga. Även för miljömyndigheterna får
principen direkt inverkan på arbetet. Myndigheterna kan exempelvis i sitt
tillsynsarbete enligt 16 § LKP i det enskilda fallet kräva av företag att
kemiska produkter byts ut mot andra mindre fårliga.
Kemikalieinspektionen presenterade i början av februari 1994 en intern
rapport om nuvarande tillsyn enligt LKP över i första hand hur miljö-
farliga kemikalier släpps ut på marknaden samt en fördjupad diskussion
av myndigheternas kemikalietillsyn under 1990-talet; Kemikaliekontroll
- tillsyn i leverantörsledet. Vid framtagning av rapporten har en grupp
med representanter från länsstyrelser och kommuner biträtt. I rapporten
förs bl.a. en utförlig diskussion om substitutionsprincipen och dess
tillämpning. I rapporten framhålls att substitutionsprincipen främst är en
fråga om produktval. Det är i hög grad en dynamisk process där främst
användaren har möjlighet att genom substitution påverka utvecklingen.
I rapporten framhålls vidare att myndigheternas agerande, särskilt vid
preciserade krav på substitution, bör baseras på en riskanalys. I annat fäll
uppstår risk for felaktiga kemikaliebyten eller att resurser läggs på
utbyten som inte är motiverade från risksynpunkt.
Miljöskyddskommittén presenterade våren 1993 sitt förslag Miljöbalk
(SOU 1993:27). I betänkandet redovisas bl.a. som en följd av en samlad
miljölagstiftning vissa förslag till lagtekniska förändringar i LKP.
Exempelvis föreslås att substitutionsprincipen övergår till att bli en
allmän aktsamhetsregel tillämplig på hela miljöområdet. Utredningens
betänkande har varit på remiss till ett stort antal instanser och bereds för
närvarande inom regeringskansliet med sikte på en proposition till
riksdagen under innevarande år.
Regeringen erinrar i sammanhanget om att substitutionsprincipen
numera är internationellt vedertagen. I EG:s femte miljöhandlings-
program finns en rekommendation om substitution av farliga processer
och ämnen mot mindre farliga processer och ämnen. Synsättet finns
uttryckt också i den handlingsplan för det 21 :a århundradet (Agenda 21)
som togs fram vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de
Janeiro sommaren 1992.
Kemikalieinspektionen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om
hälso- och miljörisker med kemiska produkter och varor i den mån inte
någon annan myndighet har detta till uppgift. Inspektionen är en
specialiserad kemikaliemyndighet med ansvar att se till att kemikalier
släpps ut på marknaden på ett från miljö-, arbetsmiljö- och konsument-
skyddssynpunkt acceptabelt sätt. Verksamheten är i sin helhet finansierad
genom avgifter på kemikalier och bekämpningsmedel samt miljöavgifter Prop. 1993/94:163
på bekämpningsmedel och handelsgödsel. De förstnämnda tas ut enligt
forordningen (1989:216) om kemikalieavgifter resp, förordningen
(1985:836) om bekämpningsmedel och förordningen (1991:1288) om
förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. Miljöavgifterna
tillförs inspektionen över statsbudgeten.
De huvudsakliga verksamhetsgrenarna hos Kemikalieinspektionen är
riskbegränsning i fråga om dels allmänkemikalier, dels bekämpnings-
medel, vidare tillsyn och vägledning riktat mot företag inom kemi-
industrin och lokala och regionala miljömyndigheter samt kunskaps-
uppbyggnad rörande kemikaliers egenskaper, risker och förekomst.
Kemikalieinspektionen följer härvid utvecklingen i fråga om förekomst
av kemiska produkter och de risker användningen av dessa kan medföra,
utarbetar avvecklingsplaner for särskilt farliga ämnen i kemiska produkter
och varor, prövar frågor om godkännande av bekämpningsmedel, för ett
register över kemiska produkter, lämnar information inom kemikaliekon-
trollens område, stödjer regionala och lokala tillsynsmyndigheter samt
medverkar i det internationella kemikaliekontrollarbetet. Kemikalie-
inspektionen utövar dessutom tillsyn enligt LKP över tillverkare,
importörer och andra leverantörer av kemiska produkter.
Till Kemikalieinspektionen är organisatoriskt ett toxikologiskt råd
knutet. I rådet finns bl.a. representanter från ansvariga myndigheter på
området. Rådet är ett expertorgan för rådgivning och samråd i toxikolo-
giska frågor till ansvariga myndigheter. Rådet skall verka för en hög
vetenskaplig standard i myndigheternas analyser av risker med kemiska
ämnen och ge myndigheterna vägledning i arbetet med kriterier och
principer för vetenskapliga tolkningsfrågor.
3.2.1 Riskbegränsning
Riskbegränsning allmänkemikalier
Riskbegränsningsarbetet syftar till att minska förekomsten av särskilt
farliga ämnen for att förhindra skador på människor och miljö. Detta
görs genom information och kunskapsspridning till importörer, tillverkare
och andra som hanterar kemiska produkter, vägledning avseende
klassificering och märkning av produkter samt direkta begränsningar av
tillåten användning eller helt användningsförbud. I vissa fall har
detaljföreskrifter meddelats för att genomföra begränsningsarbetet, i
andra fall har aktörerna gjort åtaganden utifrån lagens allmänna krav.
Riskbegränsningsarbetet syftar också till att få tillverkare och importörer
samt andra aktörer i samhället att i ökad utsträckning tillämpa sub-
stitutionsprincipen för i första hand särskilt farliga ämnen.
Som ett led i arbetet har Kemikalieinspektionen bl.a. tagit fram en
ämneslista där en klassificering utifrån egenskaper görs. Egenskaperna
är indelade i fyra farlighetsklasser i enlighet med förordningen
(1985:835) om kemiska produkter. Produkter som klassificerats som
"livsfarliga" eller "mycket farliga" är förbjudna att säljas för konsument- 9
bruk. Övriga två klasser är "farliga" och "måttligt farliga". En produkt
som märkts som livsfarlig eller mycket farlig, eller som försetts med Prop. 1993/94:163
cancer- eller allergivaming, får inte sällan svårt att hävda sig i för-
hållande till alternativa produkter. Detta utgör ett kraftigt incitament att
utveckla nya, mindre skadliga produkter, vilket styrks av det faktum att
antalet produkter på marknaden klassade som "livsfarliga" eller "mycket
farliga" har minskat från närmare 900 stycken budgetåret 1989/90 till ca
500 stycken budgetåret 1991/92.
Arbetet med att systematiskt planera för riskbegränsning startades av
Kemikalieinspektionen år 1989. Är 1990 redovisade inspektionen och
Statens naturvårdsverk på regeringens uppdrag förslag till awecklings-
eller begränsningsplaner för 13 ämnen och ämnesgrupper. Dessa var
kadmium, kvicksilver, bly, trikloretylen, perkloretylen, metylenklorid,
nonylfenoletoxylater, klorparaffiner, bromerade flamskyddsmedel,
ftalater, organiska tennföreningar, arsenik och krom. Avvecklingsplaner
för dessa ämnen presenterades sedan för riksdagen i den miljöpolitiska
propositionen våren 1991 (1990/91:90) och föranledde i riksdagen inga
erinringar (bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338).
I proposition (1992/93:180) om en kretsloppsanpassad samhällsutveck-
ling gör regeringen bedömningen att planer för riskbegränsning behöver
tas fram för ytterligare ett antal ämnen som innebär stora miljö- eller
hälsorisker. Planer för uppskattningsvis 25-50 ämnen bör således tas
fram inom en femårsperiod.
Av Kemikalieinspektionens årsredovisning för budgetåret 1992/93
framgår att begränsningsarbetet huvudsakligen koncentrerats på att
genomföra och följa upp begränsningsplanema enligt 1991 års miljö-
proposition samt av egna planer. Inspektionen har dessutom bedrivit
utredningsarbete på två produkt- och ämnesområden, nämligen tillsatser
i plast och flamskyddsmedel.
Vidare framgår att för de ämnen och ämnesgrupper för vilka risk-
begränsningsplaner tagits fram har en kraftig minskning av användningen
noterats. Flera exempel finns på detta.
Antalet produkter i vilka trikloretylen ingår har minskat från 109
stycken år 1988 till 60 stycken år 1992 och volymen har mer än
halverats.
Kemikalieinspektionen bedömer att den diffusa spridningen av
kvicksilver till miljön minskat. Importen av metalliskt kvicksilver till
Sverige har minskat sedan slutet av 1980-talet, år 1992 importerades 6
ton jämfört med 13 ton år 1990. Riksdagen beslutade år 1991 (prop.
1990/91:90, bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) om en avveckling
av kvicksilveranvändningen med 75 % fram till år 2010. Enligt
förordningen (1991:1290) om vissa kvicksilverhaltiga produkter får
import, yrkesmäsig tillverkning eller försäljning av kvicksilverinnehållan-
de termometrar och vissa andra kvicksilverinnehållande instrument inte
ske. Sedan förordningen trädde i kraft uppskattar Kemikalieinspektionen
att 4,7 ton mindre kvicksilver förts ut på den svenska marknaden räknat
på årsbasis jämfört med användningen innan. Avvecklingen av övrig
kvicksilveranvändning skall i enlighet med riksdagens beslut ske genom
i huvudsak frivilliga åtgärder. 10
Kemikalieinspektionen anger i sin årsredovisning att den diffusa
spridningen av bly till miljön via målade detaljer kraftigt minskat. I Prop. 1993/94:163
glasmassa till halvkristallglas har branschen i allt väsentligt slutat
använda bly. Användningen av blykromat har minskat med 90 % under
en sexårsperiod.
En metod för att nationellt prioritera ämnen och produkter för
riskbegränsningsätgärder har genomförts. Som ett resultat av arbetet har
särskilda studier påbörjats i syfte att närmare klarlägga behov av
riskbegränsningsätgärder för bl.a. krom, nickel samt kreosotliknande
produkter.
Det svenska begränsningsarbetet präglas i stor utsträckning av ett
deltagande i internationella arbeten. Samtliga begränsningsområden drivs
internationellt. Kemikalieinspektionen deltar således i OECD:s risk-
begränsningsprojekt när det gäller metylenklorid, bromerade flamskydds-
medel, kvicksilver och kadmium. I arbetet som drivs inom ramen for
konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten, den s.k.
Pariskonventionen, svarar inspektionen för att ta fram en plan för
bromerade flamskyddssmedel. På nordisk bas bedrivs omfattande
samarbete inom Nordiska ämbetsmannakommitténs för miljöfrågor
kemikaliegrupp där Kemikalieinspektionen innehar ordförandeskapet
fr.o.m. år 1991.
Riskbegränsning bekämpningsmedel
Bekämpningsmedel används inom jordbruket, industrin samt i ringa
omfattning inom skrogsbruket och av hushållen.
Bekämpningsmedel är den enda produktgrupp som förhandsprövas i
Sverige enligt kemikalielagstiftningen. Ett bekämpningsmedel måste
enligt förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel vara godkänt av
Kemikalieinspektionen för att få importeras, saluhållas, överlåtas eller
användas. Godkännande kan, sedan år 1986, meddelas för högst fem år
och kan efter prövning förnyas. Alla medel som var godkända före
Kemikalieinspektionens tillkomst år 1986, upphörde att vara godkända
den 31 december 1990 såvida inte ny ansökan skickats in och medlet
godkänts för fortsatt användning.
Under år 1988 fanns på den svenska marknaden totalt ca 650 godkända
bekämpningsmedel. Antalet minskade sedan kraftigt och var efter det
första omregistreringsåret 1990, då en översiktlig genomgång av medlen
gjordes, nere i ca 340. Därefter ökade antalet till följd av att nya medel
som uppfyllde Kemikalieinspektionens strängare krav kunde godkännas.
För flera av dessa fanns tidigare ingen marknad eftersom de inte kunde
konkurrera med gamla medel som ofta var billigare.
Sedan år 1990 har de olika bekämpningsmedelsgruppema varit föremål
för en noggrann genomgång efter ett rullande femårsschema. Fram till
den 1 juli 1993 har 70 % av alla medel blivit genomgångna. Kemikalie-
inspektionen bedömer att alla medel på den svenska marknaden kommer
att vara genomgångna i januari 1995.
Antalet ansökningar om godkännande har ökat kraftigt under senare år
bl.a. beroende på att en ny grupp biocider, s.k. antifoulingprodukter
(båtbottenfärger), har böljat förhandsgranskas. Prop. 1993/94:163
Som ett resultat av den kraftiga minskningen av bekämpningsmedel
inom jordbruket står i dag industrin för tre fjärdedelar av användningen
av bekämpningsmedel, varav huvuddelen är träskyddsmedel för tryck-
och vakuumimpregnering. Kemikalieinspektionen bedömer att de medel
som innehåller kreosot, arsenik och krom är de mest riskabla. In-
spektionen har genom att utfärda en föreskrift och allmänna råd samt via
information agerat för att minska riskerna med och användningen av
dessa träskyddsmedel. Jämfört med perioden 1985-1989 har de försålda
kvantiteterna arsenik och krom fram till år 1992 minskat med 65 % resp.
53 %.
Jordbruket står i dag för ungefär en fjärdedel av den totala bekämp-
ningsmedelsanvändningen i Sverige. En närmare redogörelse för
halveringsprogrammet, som syftar till att minska riskerna med och
användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket, lämnas i det
följande.
Användningen av biologiska bekämpningsmedel, alltså medel där
mikroorganismer, virus, insekter eller spindeldjur används för be-
kämpning av skadeorganismer, är fortfarande mycket liten i Sverige.
Medlen används i huvudsak vid växthusodling samt s.k. ekologisk odling.
Kemikalieinspektionens riskbegränsningsarbete avseende bekämpnings-
medel har som mål att en övergång till bekämpningsmedel med lägre
hälso- och miljörisker skall ske, men även att den totala användningen
skall minska.
Risken för skadlig påverkan på människa eller miljö beror dels av ett
ämnes egenskaper, dels exponeringen för det. Vissa bekämpningsmedel
har från hälso- eller miljösynpunkt särskilt skadliga egenskaper. För
bedömning av sådana egenskaper har Kemikalieinspektionen vad gäller
bekämpningsmedel inom jordbruket utarbetat kvalitativa och kvantitativa
gränser för vad som kan vara en oacceptabel miljö- eller hälsorisk.
Kemikalieinspektionen benämner dessa gränsvärden stupstockskriterier.
Bekämpningsmedel som i något avseende överskrider gränserna bedöms
som oacceptabla enbart på basis av detta och får antingen ej fortsatt
godkännande eller blir föremål för avvecklingsplaner. Stupstockskriterier-
na används för närvarande endast i arbetet med riskbegränsning inom
jordbruksområdet eftersom doser, metoder och exponering inom just
detta område är någorlunda väl kända parametrar. Det gör det möjligt att
uppskatta den totala risken för människa och miljö med hanteringen. Vid
prövningen tillämpas substitutionsprincipen som en generell regel. Nya
medel som innebär klart högre risker än befintliga godkänns inte.
Godkännande för gamla medel dras in när nya mindre riskabla finns
tillgängliga.
När ett bekämpningsmedel godkänns fastställer Kemikalieinspektionen
bl.a. användningsområde, inkl, sätt och tidpunkt för användningen samt
behörighetklass. Behörighetsklassen anger vem som får använda
preparatet. Preparat i klass 1 och 2 är tillåtna endast för yrkesmässigt
bruk. För användning av klass 1-medel gäller tillstånds- och utbildnings-
krav. För klass 2-medel gäller utbildningskrav för nästan all användning 12
inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel.
Arbetarskyddsstyrelsen har under år 1988 utfärdat föreskrifter och Prop. 1993/94:163
allmänna råd om hantering av bekämpningsmedel. Dessa regler har
medverkat till att minska hälsoriskerna vid arbete med bekämpnings-
medel.
Kemikalieinspektionen arbetar tillsammans med Statens jordbruksverk
och jordbruksnäringen för att avveckla användningen av ett tjugotal
medel. Dessa medel har effekter på hälsa och miljö som inte är
acceptabla men där alternativ än så länge saknas.
Kemikalieinspektionen fick i juni 1991 i uppdrag av regeringen att
komma in med förslag till utformning av en ny konstruktion av miljö-
avgifterna på bekämpningsmedel relaterade till medlens farlighet och
riskerna med användningen av medlen. Redovisningen av uppdraget kom
sedermera att samordnas med redosivningen av Statens jordbruksverks
uppdrag att utvärdera effekterna av avgift/skatt på handelsgödsel och
bekämpningsmedel - Miljöavgifter, Jordbruksverkets rapport 1992:41.
Redovisning har skett i en rapport som är remissbehandlad.
Kemikalieinspektionen har som alternativ till framtida avgiftssystem
för bekämpningsmedel angett att den utvärdering som nu införts, baserad
på riktlinjer för oacceptabla egenskaper resp, oönskade egenskaper hos
bekämpningsmedel, dvs. Kemikalieinspektionens stupstockskriterier, bör
läggas till grund för ett riskdifferentierat avgiftssystem. Ett sådant system
förutsätter emellertid en grundlig utvärderig av alla gamla bekämpnings-
medel. Kemikalieinspektionen bedömer som tidigare nämnts, att
utvärderingsarbetet kan avslutas under år 1994. Regeringen avser
återkomma till denna fråga när utvärderingsarbetet har slutförts. I det
sammanhanget kommer regeringen att ta upp frågan om styrande avgifter
och miljöklassning också för kemikalier.
Halveringsprogrammet
Riksdagen beslutade år 1988 (prop. 1987/88:128, bet. 1987/88:JoU24,
rskr. 1987/88:374) att användningen av bekämpningsmedel inom
jordbruket skulle halveras till år 1990 jämfört med den genomsnittliga
årliga användningen under perioden 1981-1985. Denna halvering
uppnåddes år 1990. Riksdagen beslutade år 1990 (prop. 1989/90:146,
bet. 1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:327) att en ytterligare halvering skall
ske "till strax efter mitten av 1990-talet" jämfört med användningen år
1989. Totalt skall därmed en reducering med 75 % nås jämfört med
använd mängd aktiv substans under perioden 1981-1985. Hittills har en
minskning med 65 % uppnåtts.
Under 1960- och 1970-talen var kraven på dokumentation av hälso-
och miljörisker vid användning av bekämpningsmedel betydligt lägre än
i dag. Halveringsprogrammets mål är att minska dessa risker inom
jordbruket. I programmet samverkar Statens naturvårdsverk, Kemikalie-
inspektionen och Jordbruksverket. Myndigheterna inkom i november
1993 till regeringen med en redovisning av hittills uppnådda resultat,
"Minskade hälso- och miljörisker vid användning av bekämpningsmedel".
Halveringsprogrammens huvudpunkter har varit åtgärder för övergång 13
till medel med mindre risker, framtagning av föreskrifter, utbildning och
information om säkrare hantering av bekämpningsmedel och om kontroll Prop. 1993/94:163
av bekämpningsmedel i livsmedel samt minskad användning av bekämp-
ningsmedel.
Kemikalieinspektionen har i sin provningsverksamhet vidtagit ett antal
åtgärder inom ramen för programmen, bl. a. har godkännande för de
farligaste medlen dragits in liksom godkännande för medel som är dåligt
dokumenterade. Användningsområden har inskränkts och medel som
medför stora risker har flyttats till klass 1, dvs. medel som endast får
användas yrkesmässigt av personer med särskild utbildning. Inspektionen
har dessutom tagit fram information om de risker som finns förknippade
med hanteringen.
Föreskrifter och allmänna råd för att minska hälso- och miljöriskerna
vid användningen av bekämpningsmedel har utfärdats av Statens
naturvårdsverk med stöd av bemyndigande i LKP och förordningen
(1985:836) om bekämpningsmedel. De allmänna råden ger vägledning för
planering av växtodling och bekämpning, bra och välskött spridnings-
utrustning samt aktsamhet vid spridning och vid påfyllning och rengöring
av utrustningen.
Jordbruksverket har erhållit medel för frivillig funktionstest av
lantbrukssprutor. Testverksamheten påbörjades år 1988 och hittills har
ca 8 500 tester utförts.
För bättre kunskap om möjligheterna att minska användningen av
ogräsmedel pågår vidare sedan budgetåret 1987/88 vid Statens lant-
bruksuniversitet försöks- och utvecklingsprojekt inriktade på åtgärder for
lägre doser i den kemiska bekämpningen och på alternativa metoder.
Myndigheterna anför i sin rapport att de åtgärder som varit direkt
avsedda att minska hälso- och miljöriskerna, såsom övergång till medel
med mindre risker, utbildning, föreskrifter m. m., resulterat i en säkrare
användning. Vidare har under perioden 1987-1990 förbud eller restrik-
tioner mot ett stort antal medel införts. Som exempel kan nämnas att
indragningen av sådana medel motsvarar mer än 15 % av förbrukningen
år 1990. I dag används endast 35 % av den mängd bekämpningsmedel
som förbrukades i genomsnitt under åren 1981-1985. I första hand en
ökad rådgivning och bättre underlag för rådgivningen från försöks- och
utvecklingsverksamheten, men även åtgärderna för förbättrad spridnings-
teknik, har medverkat till denna utveckling.
Den största minskningen av bekämpningsmedelsinsatsen har skett i
ogräsbekämpningen, främst genom övergång till lägre doser. Mängden
ogräsmedel har reducerats med ca 2 580 ton från medeltalet under
perioden 1981-1985.
Användningen av betningsmedel samt övriga svamp- och insektsmedel
har varit av ungefär samma storleksordning under 1980-talet men synes
ha minskat under de senaste åren.
Under de närmaste åren kommer programmet drivas i stort som
hittills. Vissa kompletteringar och omprioriteringar är dock naturliga och
verksamhet som bedöms få en ökad betoning är bl.a. ytterligare
avvecklingsplaner för olämpliga kemikalier, översyn av spridningsföre-
skrifter och tillsynsverksamhet, utveckling av system för uppföljning av 14
bekämpningsmedelsrester i vatten m.m.
3.2.2 Kunskap om kemikaliers egenskaper, risker och förekomst
Kemikaliekontrollen syftar till att minska riskerna för skador på människa
eller miljö. För detta behövs kunskap och information om kemikaliers
egenskaper, risker och förekomst.
För att kartlägga egenskaper och risker arbetar Kemikalieinspektionen
med utveckling av testmetoder och kriterier, framför allt rörande
miljöfarlighet men också rörande risker för allergi, cancer och reproduk-
tionstoxicitet. Arbetet bedrivs i hög grad i internationella fora. Kriterier
för bedömning av hälso- och miljörisker har fått ökad betydelse i det
internationella arbetet i och med Agenda 21 :s mål att till år 2000
åstadkomma ett harmoniserat system för märkning och klassificering av
kemikalier.
En förutsättning för kunskap om kemikaliers miljö- och hälsoeffekter
är att de testas med goda testmetoder. Arbetet med att ta fram nya
testmetoder sker i samarbete med övriga OECD-länder. Inom OECD
pågår också arbete med att förbättra kunskap om existerande kemikalier
och utvärdera dem. Detta arbete redovisas ytterligare i avsnitt 4.4.
För ett effektivt riskbegränsningsarbete behövs metoder för att välja
ut de kemiska ämnen som är särskilt hälso- och/eller miljöfarliga. Inom
Kemikalieinspektionen pågår arbete som syftar till att ta fram sådana
metoder. Inspektionen driver bl.a. ett projekt, kallat riskprojektet, som
syftar till att få fram en metodik för systematisk riskanalys och risk-
hantering. Härvid kan exempelvis oacceptabla risknivåer pekas ut. Detta
kommer att underlätta prioriteringen av ämnen och produktgrupper samt
valet av riskbegränsande åtgärder. I ett annat projekt, kallat solnedgångs-
projektet, har 70 nationella och internationella listor över sammanlagt
7 000 hälso- eller/och miljöskadliga kemikalier sammanställts i en
databas. Utgående från denna sammanställning har efter en urvalsproce-
dur 100 ämnen som befaras ha särskilt skadliga miljö- eller hälsoeffekter
valts ut. Bland dessa kemiska ämnen kommer att väljas ut ett mindre
antal för vidare arbete med att utforma program för riskbegränsning.
Kemikalieinspektionen gav i början på år 1991 ut allmänna råd
(1991:1) om produktinformation i fråga om ämnen med miljöfarliga
egenskaper. Råden innehåller vägledning om vilken information som
leverantörer bör lämna i varuinformationsblad till yrkesmässiga an-
vändare. Bl.a. som ett resultat av detta lämnar nu tillverkare och
importörer mer miljöinformation i varuinformationsbladen än tidigare.
Inspektionen har också gett ut föreskrifter för och allmänna råd om
klassificering och märkning av milj oferliga kemiska ämnen som
överensstämmer med EG:s regler inom området. Arbetet har tagits fram
inom ramen för det nordiska samarbetet och i samråd med övriga EFTA-
länder liksom med EG-kommissionens miljödirektorat och medlemsländer
i EU. Reglerna om utredning och testning leder till att öka kunskapen.
Kunskap om förekomst och spridning av kemiska ämnen är också en
förutsättning för en effektiv kemikaliekontroll. I Sverige har på Kemi-
kalieinspektionen därför byggts upp ett ADB-register som gör det möjligt
att identifiera och prioritera angelägna ämnesgrupper. Produktregistret är
Prop. 1993/94:163
15
avgörande för inspektionens möjlighet att lägga upp en systematisk Prop. 1993/94:163
inspektionsverksamhet och för arbetet med överblick av kemikaliers
förekomst och flödesanalyser. Till produktregistret anmäls bl.a. innehåll,
försäljningsvolym och klassificering av samtliga kemikalier och kemiska
produkter som importerats till och sålts i Sverige. Registret har under
senare år byggts ut för att medge en större precision i mängduppgifter
och en fördjupad information om användningen. Dessutom ställs särskilda
krav på redovisning av exempelvis cancerframkallande ämnen och
särskilt miljöfarliga ämnen.
Kemikalieinspektionen bedriver tillsammans med Statistiska central-
byrån ett projekt rörande en komplettering av miljöstatistiken med
kemikaliestatistik. Syftet är att ta fram statistik som bl.a. omfattar de
relevanta riskkemikalierna, mängder och flöden genom relevanta
samhällssektorer och omfattar kemikalier dels som råvara, dels som
komponent i kemiska produkter och i varor. Den skall vara utformad så
att den kan användas i miljöräkenskaper och underlätta användning av
statistik vid utformning av ekonomiska styrmedel i kemikaliekontrollen.
Den skall också vara utformad så att defi kan användas för beräkningar
av kemikalieanvändningens belastning på miljön.
I enlighet med det principbeslut riksdagen fettat om ansvar for den
statliga statistiken (bet. 1992/93:FiU7, rskr. 1992/93:122) skall medel för
statistik fördelas direkt till berörda myndigheter och inte som tidigare till
Statistiska centralbyrån. Regeringen återkommer till detta i avsnittet om
anslagsfrågor (avsnitt 7).
3.2.3 Tillsyn och vägledning
Kemikalieinspektionens tillsynsarbete syftar till att kontrollera hur företag
som levererar kemiska produkter tillämpar kemikalielagstiftningen och
till att driva fram en bättre efterlevnad. Syftet är dessutom att öka
insikten hos lokala miljömyndigheter om deras tillsynsansvar och
kontrollmöjligheter enligt LKP, att mäta graden av efterlevnad och att
identifiera förändringar.
I tillsynsarbetet genomför Kemikalieinspektionen företagsinspektioner
med kontroll av tillverkare och importörer av kemiska produkter vad
gäller företagens anmälan till produktregistret, produktutredningar
avseende hälso- och miljöfarlighet, produktval med utgångspunkt i
substitutionsprincipen, produktinformation samt kompetensförutsättningar
för kemikaliekontrollarbete. Inspektionen genomför dessutom till-
synskampanjer inom angelägna produktområden samt ger vägledning till
och samarbetar med regionala och lokala tillsynsmyndigheter.
Flera inspektionsprojekt med inriktning på speciella produktgrupper
har genomförts eller pågår, t.ex. rörande bilvårdskemikalier, biltvätt-
medel, smörjmedel, båtvårdsprodukter, fotokemikalier och träskydds-
behandlat virke.
Träskyddsprojektet syftade till, förutom kontroll av tillämpningsföre-
skrifterna, att initiera de lokala miljömyndigheternas egen tillsyn av
föreskrifterna. Inspektionerna om fettade impregneringsanläggningar och
återförsäljare och genomfördes tillsammans med lokala miljömyndigheter. Prop. 1993/94:163
I samråd med de lokala miljömyndigheterna togs en tillsynshandledning
fram.
Vägledning till lokala och regionala miljömyndigheter fyller en viktig
funktion och är en förutsättning för en god och enhetlig kemikalie-
kontroll samt bidrar till att genomföra Agenda 21 i Sverige. Inspektionen
har till länsstyrelser och kommuner distribuerat dokumentet Agenda 21
och lokal kemikaliekontroll.
Kemikalieinspektionen har under år 1993 startat ett utbildningsprogram
där landets samtliga kommunala miljömyndigheter har möjlighet att delta.
Programmet syftar till att ge en introduktion i ekotoxikologi och en
redovisning av regler för bedömning av produkter och för produkt-
information. Kurserna belyser substitutionsprincipen och möjligheterna
att bedriva lokal tillsyn enligt LKP i handeln och hos tillverkningsföretag.
I övrigt sker vägledningsarbetet genom seminarier, konferenser samt
informationsmaterial. Exempelvis har Kemikalieinspektionen arbetat fram
materialet Råd och Tips som är en praktisk handledning i tillsyn enligt
LKP. Råd och Tips har hittills behandlat områdena träskyddsbehandlat
virke, klorerade lösningsmedel samt detaljhandeln. Inspektionen har
dessutom tagit fram faktarapporter över olika produktgrupper såsom
tvättmedel, bilvårdskemikalier, smörjmedel, båtvårdsprodukter m.m.
Dessa har utnyttjats av inspektionen själv och av lokala miljömyndigheter
som underlag för tillsyn.
Förutom Kemikalieinspektionen har flera andra myndigheter betydelse-
fulla uppgifter inom kemikaliekontrollområdet. Arbetarskyddsstyrelsen,
Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket har tillsammans utarbetat en
gemensam strategi för kemikalieområdet för att stärka arbetet med att
förebygga och undanröja kemiska hälso- och miljörisker. Dokumentet är
ett led i ett utvecklat samarbete om problemidentifireing, prioritering och
problemlösning.
Med utgångspunkt i betänkandet Miljöbalk (SOU 1993:27) tillsattes
hösten 1993 en utredning (M 1993:04) som har i uppdrag att lämna
förslag till sådana organisationsförändringar som behövs med anledning
av förslaget till en miljöbalk. Miljöorganisationsutredningen skall bl.a.
behandla ansvarsfördelningen mellan olika centrala myndigheter,
fördelning på olika myndigheter att meddela föreskrifter, frågor om
tillståndsprövning och instansordning för överklaganden samt frågor för
tillsyn. Utredningen skall presentera sina förslag senast den 1 september
1994.
Regeringen anser att det är angeläget med ett nära samarbete mellan
de organ som har ansvar för tillsynen inom miljö- och hälsa.
Ansvarsområden och verksamhet för myndigheter inom kemikalie-
kontrollområdet redovisas i det följande.
2 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 163
3.3.1 Lokala och regionala myndigheter Prop.
Enligt förordningen (1985:835) om kemiska produkter utövas regional
och lokal tillsyn såvitt gäller arbetsmiljö av yrkesinspektionen och såvitt
avser försvarsmakten, i frågor som inte tillhör yrkesinspektionens
område, av Försvarets sjukvårdsstyrelse. I övrigt utövar länsstyrelsen den
närmare tillsynen inom länet och den eller de kommunala nämnder som
fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet den omedelbara
tillsynen inom varje kommun. Dessa frågor utreds för närvarande av
Miljöorganisationsutredningen (M 1993:04) i syfte att tydliggöra
ansvarsfördelningen.
I den interna utredning Kemikalieinspektionen presenterat, Kemikalie-
kontroll - tillsyn i leverantörsledet, framgår att länsstyrelserna i
allmänhet utövat tillsyn enligt LKP i första hand mot detaljhandeln i
samband med sin tillsyn enligt miljöskyddslagen (1969:387). Kommuner-
nas tillsyn enligt LKP har skett både genom särskilda tillsynsinsatser
enligt LKP och i samband med tillsyn enligt miljöskyddslagen och har
vad gäller användarna särskilt riktats mot bruk av bekämpningsmedel och
omhändertagande av miljöfarligt avfall.
Kemikalieinspektionens tillsyn riktas som tidigare nämnts i huvudsak
mot tillverkare och importörer, dvs. de som är ansvariga för de
produkter som förs ut på marknaden.
I Agenda 21 betonas vikten av det lokala riskbegränsningsarbetet.
Kommunernas kunskap om kemikalieanvändande verksamheter är en
viktig grund för prioritering och inriktning av den lokala tillsynen.
Många miljöskyddsnämnder har på senare år stärkt sin kompetens på
kemikalieområdet och ägnat bl.a. kemikalieproduktema i detaljhandeln
en ökad uppmärksamhet. I sammanhanget kan bl.a. nämnas miljönämnd-
en i Karlstad där tidigare inspektion av detaljhandeln följts upp i en
granskning av regelefterlevnaden bland återförsäljare av bekämpnings-
medel. I Landskrona har miljönämnden genomfört ett antal inspektioner
av detaljhandlare inom ramen för ett kontroll- och riskbegränsnings-
program. Miljökontoret i Sundsvall har inventerat miljöfarliga bilvårds-
produkter hos 48 bensinstationer, bildetaljister, järnhandlare och varuhus
med särskild tonvikt på klorerade lösningsmedel, aromatiska kolväten och
lacknaftabaserad bilavfettningsmedel.
De regionala och kommunala tillsynsmyndigheterna kan genom
information och upplysning driva på och stödja både de yrkesmässiga
kemikalieanvändama och övriga konsumenter i deras kemikalie- och
produktval.
Kommunerna har förutom tillsynsrollen ett ansvar som stor användare
av kemikalier. Kommuner är dessutom mottagare av kemikalierester i
avfall och avloppsvatten. De ändringar som riksdagen beslutat om (prop.
1992/93:180, bet. 1992/93:JoU 14, rskr. 1992/93:344) i lagen (1970:244)
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar medger att huvudmannen
- kommunen - kan meddela begränsningar och restriktiva villkor i rätten
till utsläpp i det allmänna avloppsnätet.
De lokala och regionala myndigheterna kan på olika sätt spela en aktiv
roll på kemikaliekontrollområdet. Nämnas kan Landstingsförbundets och
1993/94:163
18
Kommunförbundets handbok från år 1991 för inköpare av kemisk- Prop. 1993/94:163
tekniska produkter vilken haft betydelse för att skynda på utvecklingen
mot miljövänligare produkter. Publikationen Bra Kemval utkommen år
1993 och sammanställd av va-verk och kommuner i Stockholm, Göteborg
och Malmö har också som syfte att underlätta produktval för inköpare.
Göteborgs kommun bedriver tillsammans med Kemikalieinspektionen
ett projekt, Ren Smöija i Göteborg, med syfte att starta omfettande
försök och användning av miljöanpassade smörjmedel i Göteborg.
Arbetet inleddes som ett samarbetsprojekt mellan Kemikalieinspektionen
och Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län vilket bl.a. resulterade i
rapporten Rena smörjan (Kemi Rapport 8/92). Ett liknande samarbets-
projekt gav till resultat rapporten Bilvårdsprodukter (Kemi Rapport
1/90). Exemplen visar på nya vägar för samarbete mellan central och
regional/lokal nivå. Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Göteborgs stad har
sedermera genom Kemikaliesvepet initierat övergång till mer miljöanpas-
sade produkter på bl.a. områdena bilvård och biltvätt samt disk-, tvätt-
och rengöringsmedel. I Nybro har miljökontoret genomfört ett projekt för
att få genomslag för miljöanpassade kemisk-tekniska produkter i
hushållen. Miljökontoret besökte dagligvarubutiker och informerade om
substitutionsprincipen och olika ämnens miljöpåverkan. I Örebro har
miljönämnden medverkat i ett projekt för utsortering av miljöfarliga
ämnen vid rivning av festigheter. Den har också bidragit till en läns-
kampanj för insamling av kvicksilvertermometrar.
Åtskilliga kommuner har också distribuerat miljökataloger till
hushållen med syfte att ge vägledning vid valet av t.ex. konsument-
produkter för rengöring och tvätt.
3.3.2 Arbetarskyddsstyrelsen
Arbetarskyddsstyrelsen har huvudansvar för förebyggande åtgärder mot
och begränsning av den yrkesmässiga användningen av varor och
produkter, inkl, avfell, i syfte att begränsa arbetstagares exponering för
skadliga kemikalier i arbetsmiljön. Arbetarskyddsstyrelsen har be-
myndigande i arbetsmiljöförordningen (1977:1166) att utfärda föreskrifter
till arbetsmiljölagen (1977:1160) om bl.a. tillstånd, villkor och märkning
vad gäller kemiska produkter. Arbetarskyddsstyrelsen är vidare tillstånds-
myndighet for bekämpningsmedel klass 1 ASS.
Arbetarskyddsstyrelsen verkar för förbättrad kemikaliekontroll inom
företagen, kartlägger yrkesinspektionens erfarenheter avseende utbyte av
kemikalier samt verkar för att produktval sker på ett från arbetsmiljö-
synpunkt acceptabelt sätt.
Inom sitt ansvarsområde verkar Arbetarskyddsstyrelsen vidare för en
säker hantering av kemikalier, bevakar och följer användningen av nya
kemikalier, identifierar ämnen som kräver särskilda åtgärder inom
arbetsmiljöområdet samt verkar för ökad användning av yrkeshygieniska
mätningar. Arbetarskyddsstyrelsen sprider också information om
kemikaliers hälsorisker i arbetsmiljön och medverkar i utbildning och
information om kemiska risker och hanteringsregler.
3.3.3 Statens naturvårdsverk
Statens naturvårdsverk har inom kemikalieområdet huvudansvar för
förebyggande åtgärder mot och begränsning av hanteringen av varor och
produkter, inkl, avfall, för att begränsa exponeringen av skadliga ämnen
i den yttre miljön.
Statens naturvårdsverk har bemyndigande enligt förordningen
(1985:835) om kemiska produkter att efter samråd med Kemikalieinspek-
tionen reglera sådan användning och hantering av kemiska produkter som
innebär risk för skada på den yttre miljön.
Statens naturvårdsverk arbetar bl.a. med att genom forskningsanslaget
öka kunskapen om mekanismer som styr fördelning, omvandling, upptag
och effekter av kemikalier i miljön, med att utveckla metodik för
livscykelanalyser samt medverkar till att öka kunskapen om ozonned-
brytande ämnen. Naturvårdsverket arbetar med att få till stånd åtgärder
i verksamheter med kemikalieanvändningen för att skydda den yttre
miljön. Verket utvecklar styrmedel, underlag och vägledning så att
produkt/kemikalival sker på ett från miljösynpunkt acceptabelt sätt.
Naturvårdsverket arbetar för att användningen av CFC och andra
ozontärande kemikalier skall upphöra. Regeringen har för avsikt att
återkomma till bl.a. dessa frågor i en proposition om begränsning av
miljöskulden under våren 1994. Verket ser vidare till att användningen
av kadmium och PCB i olika varor upphör och att de olika slagen av
bränslen miljöanpassas.
År 1978 startade Naturvårdsverket uppbyggnaden av ett program för
övervakning av miljökvalitet. Programmet omarbetas för närvarande.
Huvuduppgift i programmet är att övervaka långsiktiga och storskaliga
förändringar i miljön för att visa på problem som kräver åtgärder, samla
in miljödata i relativt opåverkade områden som en referens till mer
påverkade områden samt belysa hur föroreningarna transporteras i luft,
landmiljö och vatten. Verksamheten har hittills bedrivits inom delpro-
grammen luft, sötvatten, landmiljö, havsvatten och miljögifter. Målet
med övervakningen av miljökvalitet är att beskriva tillståndet, att bedöma
hotbilden i lokalt såväl som globalt perspektiv samt att för framtida
forskning dokumentera nuvarande tillstånd. Övervakningen skall lämna
underlag for åtgärder samt vara ett sätt att följa upp och redovisa
resultat av olika åtgärder.
I arbetet ingår också att belysa hälsoeffekter. Miljöövervakningen
utnyttjar flera angreppssätt för att täcka in miljörelaterade hälsoeffekter.
En del av programmet syftar till att utföra regelbundna mätningar av
kända riskfaktorer. Här inkluderas mätningar av luftföroreningar,
metaller, organiska miljögifter och nitrat/nitrit i föda. Programmet
innehåller dessutom omgivnings- och exponeringsmätningar, dvs.
bestämning av halter av ämnen som människor exponeras för. Dessa
mätningar utgör sedan en bas för studier av upplevda besvär i olika
grupper. Epidemiologiska studier och registerstudier ingår också i
miljöövervakningen.
Naturvårdsverket avser att utveckla ett utsläppsregister för ett antal
Prop. 1993/94:163
20
kemiska ämnen med uppgifter om utsläpp till vatten, luft, deponier och Prop. 1993/94:163
avfallsanläggningar samt vilka mängder som ingår i producerade varor.
Informationen från ett utsläppsregister för kemiska ämnen ger kunskap
om på vilka vägar ämnena når miljön och visar samtidigt storleksordning-
en på de totala utsläppen. I Agenda 21 anges utsläppsregister som en väg
att öka informationen om kemiska ämnen. Verket kommer inledningsvis
att genomföra en försöksverksamhet i Jönköpings län våren 1994 för att
få erfarenheter om resursbehov, möjligheter och svårigheter.
Efter förslag i kretsloppspropositionen (1992/93:180) har riksdagen
beslutat om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling på
flera områden. Grundtanken är härvid att staten skall ange mål och ramar
för arbetet och att producenterna skall stå för ansvaret att nå målen. För
att stärka och effektivisera arbetet med kretsloppsfrågor har Naturvårds-
verket nyligen inrättat en kretsloppsavdelning.
3.3.4 Läkemedelsverket
Läkemedelsverket är central myndighet för kontroll och tillsyn av
läkemedel och vissa andra produkter som med hänsyn till egenskaper
eller användning står läkemedel nära, i den utsträckning sådana frågor
inte handläggs av annan myndighet.
Läkemedelsverket skall särskilt svara för kontroll och tillsyn enligt
läkemedelslagen (1992:859), lagen (1992:860) om kontroll av narkotika
och övriga läkemedelsförfåttningar i fråga om tillverkare, importörer,
distributörer och andra som tar befattning med läkemedel. Enligt
förordningen (1993:1283) om kosmetiska och hygieniska produkter får
Läkemedelsverket meddela föreskrifter för vissa kosmetiska och
hygieniska varor.
3.3.5 Jordbruksverket
Jordbruksverket är uppbördsmyndighet för miljöavgiften på handelsgödsel
samt för den avgift som infördes den 1 januari 1994 på kadmium i
handelsgödsel. Jordbruksverket är vidare tillsynsmyndighet enligt
förordningen (1985:839) om kadmium i fråga om kadmiumhalten i
gödselmedel. Miljöavgiften på bekämpningsmedel administreras av
Riksskatteverket. Miljöavgifterna på handelsgödsel och bekämpnings-
medel har bl.a. använts till åtgärdsprogram for miljöförbättringar inom
jordbruket. Här kan nämnas försöks-, utvecklings-, informations- och
rådgivningsverksamhet för att styra utvecklingen inom jordbruket mot
minskat växtnäringsläckage samt säkrare och minskad användning av
kemiska bekämpningsmedel. Detta har redovisats i avsnitt 3.2.1.
Jordbruksverket är vidare tillståndsmyndighet för bekämpningsmedel
klass 1 L.
På förslag av Statens naturvårdsverk har Jordbruksverket i för-
ordningen (1985:836) om bekämpningsmedel bemyndigats att meddela
särskilda förskrifter om godkännande av utrustning som är avsedd för 21
spridning av bekämpningsmedel.
3.3.6 Boverket
Prop. 1993/94:163
Boverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö och
hushållning med naturresurser, fysisk planering, byggande och boende.
Boverket har i förordningen (1985:835) om kemiska produkter
bemyndigats att, om det behövs till skydd för inomhusmiljön, i samråd
med Kemikalieinspektionen meddela föreskrifter om byggprodukter.
Boverket utövar också den centrala tillsynen över efterlevnaden av sådana
föreskrifter.
3.3.7 Försvarets sjukvårdsstyrelse
Försvarets sjukvårdsstyrelse ansvarar för den regionala och lokala
tillsynen enligt förordningen (1985:835) om kemiska proddukter i fråga
om försvarsmaktens användning av kemiska produkter som inte
ankommer på yrkesinspektionen. Arbetet sker enligt samma grunder som
inom kemikaliekontrollen i övrigt och i samråd med Kemikalieinspektion-
en, Statens naturvårdsverk och Arbetarskyddsstyrelsen.
3.3.8 Livsmedelsverket
Livsmedelsverket ansvarar för normgivning, tillsyn och kontroll,
information och påverkan samt kunskapsuppbyggnad inom livsmedels-
området. Verksamhet som berör kemikalieområdet är bl.a. att leda och
samordna livsmedelskontrollen, undersöka livsmedels sammansättning
och ge råd och anvisningar i livsmedelsfrågor. Verket samordnar
kontrollen av bekämpningsmedelsrester i livsmedel.
Verket skall samordna livsmedelskontrollen och genomför bl.a.
inspektions- och provtagningsverksamhet för de livsmedelsanläggningar
verket har tillsynsansvar för. Verket utformar dessutom reglerna för
produktion och hantering av livsmedel och livsmedelskontroll.
Som tidigare nämnts har tillverkare och importörer huvudansvar för de
kemiska ämnen eller produkter som de levererar. De är härvid bl.a.
skyldiga att utreda kemikaliernas egenskaper och informera om skade-
risker och om förebyggande åtgärder av betydelse från hälso- och miljö-
skyddssynpunkt. Myndigheternas uppgift är att se till att företagen gör
det som behövs för att minska och undanröja miljö- och hälsorisker.
Förutom dessa kontrollåtgärder finns styrmedel som på olika sätt kan
bidra till att fåsa ut oönskade produkter, varor eller ämnen. Hit hör
exempelvis standardisering, miljömärkning samt ekonomiska styrmedel.
22
Standardisering
Prop. 1993/94:163
Standardiseringen har på senare tid fått en ökad betydelse för miljöarbetet
generellt. Förutom traditionell miljörelaterad standardisering, som ofta
avsett mätmetoder och analyser, har nya områden vilka direkt eller
indirekt påverkar miljön blivit aktuella för standardisering. För kemi-
kaliekontrollen kan standardisering ha betydelse både positivt och
negativt. Bl.a. kan teknisk standardisering i allmänhet av material,
produkter, funktioner och processer m.m. leda till sådan bindning till
vissa kemiska ämnen eller produkter att en icke önskvärd spridning av
kemikalier eller olämplig kemikalieanvändning inte kan undvikas.
Enskilda företag som t.ex. vill byta ut kemikalier eller göra någon annan
form av riskbegränsning kan således få svårigheter om det innebär behov
att frångå någon standard. Det är därför väsentligt att säkra att hälso- och
miljökonsekvenser beaktas vid utveckling av standarder.
Regeringen anför i proposition 1993/94:111 Med sikte på en hållbar
utveckling (Genomförande av besluten vid FN:s konferens om miljö och
utveckling - UNCED) att hög prioritet i det svenska miljörelaterade
standardiseringsarbetet bör ges åt i första hand standardisering som görs
på bekostnad av EU/EFTA, åt riktlinjer för arbete med att beakta
miljöaspekter vid all produktstandardisering samt åt systeminriktad
standardisering.
Med syfte att ge miljöstandardiseringsarbetet en ökad prioritet
beslutades år 1992 att inom Standardiseringskommissionen inrätta en
policygrupp för miljöfrågor. Policygruppen bevakar att miljöfrågor
beaktas vid standardisering och initierar egna standardiseringsprojekt.
Det är enligt regeringens mening viktigt att den miljörelaterade
standardiseringen nu ges ökad prioritet. En hög ambitionsnivå krävs för
att nå resultat. Regeringen har i budgetpropositionen 1994 (1993/94:100
bil. 13) föreslagit 33,9 miljoner kr som bidrag till SIS. De övergripande
målen för bidraget är att standardiseringsverksamheten skall bidra till att
öppna marknader, höja produktiviteten och konkurrenskraften hos svenskt
näringsliv samt bidra till att statens specifika ansvar när det gäller
medborgarnas skydd för liv, hälsa, miljö och egendom tillgodoses.
Miljömärkning
Konsumentens roll i utvecklingen mot ett kretsloppsanpassat och
långsiktigt hållbart samhälle kan inte nog betonas. Konsumenter som
riktar sin efterfrågan mot mer miljövänliga produkter driver fram en
gynnsam varu- och produktutveckling. Detta förutsätter emellertid att den
enskilde konsumenten har kunskap om produkters miljö- och hälsoeffekt-
er.
Ett sätt att hjälpa konsumenten fetta beslut är miljömärkningen. Denna
kan vara både positiv och negativ. Exempel på den senare kan sägas vara
den märkning om hälsorisker som enligt LKP åläggs tillverkare,
importörer och leverantörer. Möjligheten att vidareutveckla denna är
starkt beroende av den internationella situationen. Märkning av denna typ
betraktas många gånger som ett handelshinder. Internationellt harmonise-
23
ringsarbete avseende såväl klassificering av egenskaper som märkning är Prop. 1993/94:163
därför av central betydelse.
Den positiva miljömärkningen syftar till att peka ut varor som är
mindre miljöbelastande än andra. För att märkningen skall ge korrekt
information och inte missbrukas i konkurrensen behöver kriterier
utformas som talar om vilka krav en vara skall uppfylla för att få
märkas.
Nordiska ministerrådet beslutade år 1989 om en gemensam nordisk
miljömärkning. Genom regerings- och riksdagsbeslut (prop. 1989/90:25,
bet. 1989/9O:LU13, rskr. 1989/90:81) samma år inrättades den svenska
Miljömärkningsstyrelsen inom SIS, Standardiseringskommissionen i
Sverige, och miljömärkning infördes.
I Miljömärkningsstyrelsen finns miljöorganisationer, handel, näringsliv
och miljömyndigheter representerade. Kemikalieinspektionen och Statens
naturvårdsverk har vardera en representant i styrelsen. Kriterierna för
märkning skall vara lika i de nordiska länderna och systemet skall
fungera som ett samnordiskt miljömärkningssystem. Enligt de riktlinjer
som fastställts ställs höga miljökrav på produktens kvalitet och funktion.
Som märkningssymbol har valts en stiliserad svan. Systemet är
frivilligt. Producenter och importörer ansöker om att få använda märket
på sina produkter och får mot ersättning produkterna granskade och
licensierade för märkning. Hittills har arbetet resulterat i att kriterier
fastställts för 19 produktgrupper, bl.a. tvättmedel, bilvårdsmedel,
diskmaskiner, finpapper, mjukpapper, byggplattor, oljepannor och
brännare samt båtmotorer. Miljömärkningslicensen beviljas efter
oberoende testning och certifiering.
Ca 250 produkter med licens att använda den samnordiska miljömärk-
ningens symbol finns nu på den svenska marknaden. Det svenska miljö-
märkningssystemet har hittills huvudsakligen finansierats med statsanslag.
Naturskyddsföreningen driver tillsammans med ICA, Dagab och
Konsum Bra Miljöval-märkningen. Arbetet omfattar fram tag ning av
kriterier, marknadsöversikter och hyllkantsmärkning med syfte att
stimulera en mer miljövänlig produktutveckling. Kriterierna fastställs av
Naturskyddsföreningen och finns för bl.a. diskmedel, tvättmedel,
batterier och schampo.
Ekonomiska styrmedel
Ekonomiska styrmedel är ett samlingsnamn för olika instrument, som har
det gemensamt att de utnyttjar marknadens prismekanism. Genom att
belägga t.ex. en vara med en miljöskatt ökar varans pris, vilket medför
att efterfrågan minskar samtidigt som efterfrågan på och utbudet av mer
miljöanpassade varor med lägre pris kan antas öka.
Ekonomiska styrmedel har använts relativt sparsamt för att minska
användningen av miljöfarliga kemikalier. Miljöavgifter finns i dag på
kväve och kadmium i handelsgödsel, på bekämpningsmedel samt på olika
typer av batterier.
24
Sverige har av tradition en hög ambitionsnivå inom miljöområdet såväl
nationellt som internationellt. De övergripande målen för den svenska
miljöpolitiken är giltiga också för Sveriges agerande i det internationella
miljösamarbetet.
Kemikaliehanteringen omfattar de flesta sektorer i ett samhälle. Den
är i hög grad internationell via handel med kemiska ämnen, varor och
produkter. Omfattningen och betydelsen av internationellt samarbete kan
förväntas öka under kommande år. FN:s konferens om miljö och
utveckling i Rio de Janeiro sommaren 1992 förde upp miljöfrågorna på
dagordningen. Vikten av en hållbar utveckling poängterades och ett
program för miljöarbetet inför det 21 :a århundradet - Agenda 21 - lades
fest. Där finns bl.a. ett omfettande kapitel som rör kemikaliesäkerhet.
OECD:s arbete kan komma att utvidgas de närmaste åren genom dels
anslutning av nya medlemsländer, dels ökat samarbete i olika former med
östeuropeiska, centraleuropeiska och även utomeuropeiska länder.
Internationell samverkan är nödvändig för att på ett kostnadseffekti vt
sätt begränsa och minska risker med kemikalier. Detta sker i flera fora.
Inom EG bedrivs sedan flera år ett aktivt arbete med kemikalie-
kontroll. EG har nyligen lagt ett femte handlingsprogram för miljön, där
bl.a. positionerna på kemikalieområdet flyttas fram.
Inom FN arbetar World Health Organization, International Labor
Organization och FN:s miljöprogram, UNEP, tillsammans inom det
gemensamma programmet IPCS, International Program on Chemical
Safety, vars primära syfte är att bistå utvecklingsländer med kunskap om
kemiska produkters hälsorisker.
UNEP driver sedan år 1976 ett internationellt register för potentiellt
giftiga kemikalier, IRPTC. Det är ett globalt informationssystem för
ferliga kemikalier med mål att bl.a. göra data om kemikalier tillgängliga
för dem som önskar, framför allt länder som saknar egna resurser och
kompetens för utvärdering av kemikaliers egenskaper.
Inom OECD bedrivs ett omfettande arbete med att förbättra kunskapen
om existerande kemikalier, harmonisera klassificering av kemikalier och
utarbeta gemensamma riskbegränsningsprogram.
Under 1970-talet noterades en ökande okontrollerad export till
utvecklingsländer av framför allt bekämpningsmedel och läkemedel som
förbjudits i exportlandet. Detta ledde till ett arbete inom UNEP for
framtagande av riktlinjer beträffande information om kemikalier i
internationell handel. Riktlinjerna antogs av UNEP:s styrelse år 1987 och
benämns London Guidelines. Länderna erbjuds delta i ett anmälnings-
system och uppmanas att utse nationella kontaktpunkter. När ett land
beslutar om ett förbud eller restriktioner av en kemisk produkt skall detta
anmälas till IRPTC som informerar de nationella kontaktpunkterna. Om
export av sådan produkt blir aktuell skall en förnyad anmälan göras
direkt till exportlandet. Vanligast är att ansvar för detta åläggs exportören
med informationsskyldighet till det egna landets nationella myndighet.
Prop. 1993/94:163
25
För att ytterligare kontrollera och begränsa export av farliga kemi- Prop. 1993/94:163
kalier har förslag till krav på godkännande från importlandet utarbetats,
den s.k. PIC-proceduren (Prior Informed Consent) som är tänkt att
utgöra ett tillägg till London Guidelines. PIC-proceduren innebär i
korthet att ingen export av förbjuden eller hårt reglerad kemisk produkt
får äga rum innan importlandet lämnat sitt tillstånd. En arbetsgång för
PIC-systemet har tagits fram. IRPTC föreslås vara ansvarigt. Deltagande
är frivilligt. PIC-förfarandet har ännu inte börjat tillämpas men finns med
i Agenda 21. Där anförs bl.a. att alla berörda parter, om det är möjligt,
till år 2000 bör deltaga i PIC-fÖrfarandet. Frågan kommer att diskuteras
vidare vid den FN-konferens om kemikaliesäkerhet som skall hållas i
Sverige i april 1994.
Förutom dessa instanser som mer eller mindre direkt behandlar
kemikaliekontroll, finns ett antal konventioner inom vilka internationellt
miljöövervakningsarbete bedrivs. Nämnas kan de regionala havs-
konventionema, de s.k. Oslo- och Pariskonventionema från år 1971 resp,
år 1974. Oslokonventionen är en konvention om förhindrande av havs-
föroreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg, och Paris-
konventionen rör förhindrande av havsföroreningar från landbaserade
källor. Båda konventionerna omfattar Nordostatlanten inkl. Nordsjön med
Kattegatt och Skagerack.
Helsingforskonventionen syftar till att skydda Östersjöns marina miljö
mot alla former av havsföroreningar. Alla Östersjöstater förutom Lettland
är med. Konventionen omförhandlades år 1992 och i detta sammanhang
infördes begreppen om försiktighetsprincipen, bästa tillgängliga teknik
och bästa miljöpraxis. Den nya konventionen lyfter även fram frågor om
biologisk mångfald och naturskydd. Till konventionen är ett verkställande
organ, Helsingforskommissionen (HELCOM), knutet.
Vad gäller kemikaliesäkerhet och kemikalielolyckor har Sverige inom
ramen för ECE (FN:s ekonomiska kommission för Europa) undertecknat
en konvention om industriolyckor. I detta samarbete ingår erfarenhets-
utbyte, gemensam forskning, underrättelse om olyckor, m.m. Samarbetet
inom ramen for ECE-konventionen motsvaras inom EG av ett samarbete
enligt ett direktiv beträffande kemikalieloyckor, det s.k. Seveso-
direktivet. Direktivet ses för närvarande över. Dessutom har Sverige
medverkat vid framtagning av en ILO-konvention om förebyggande av
storolyckor inom industrin. Regeringen har för avsikt att avge proposition
avseende en svensk ratifikation under våren 1994. I OECD deltar Sverige
bl.a. i en expertgrupp för kemikalieolyckor. Arbetet utgörs huvud-
sakligen av att ge vägledande principer och dokumentation kring
kemikalieolyckor. OECD:s arbete utnyttjas även inom ECE och EG och
ligger till grund för överföring genom UNEP av kunskap och för
kapacitetsuppbyggande i utvecklingsländerna. Nordiska ministerrådets
FoU-grupp för kemikalieolyckor på land och till sjöss arbetar med att
identifiera forsknings- och utvecklingsbehov inom Norden om kemikalie-
olyckor och initiera forskning och utveckling för att tillgodose dessa
behov. Gruppen samordnar de nordiska ländernas insatser på området
inom bl.a. ECE, OECD och UNEP.
Helsingforskommissionen arbetar med sanering efter och bekämpning
26
av kemikalieolyckor i Combatting Committee. Det finns också överens- Prop. 1993/94:163
kommelser om samarbete i Norden och i Nordsjön i fråga om utsläpp av
olja och andra skadliga ämnen till sjöss.
4.2.1 Det nordiska samarbetet
I nordiska sammanhang deltar Sverige i det kemikaliearbete som sker
inom ramen for Nordiska rådet. Insatserna är koncentrerade till
huvudområdena giftighetsaspekter, substitution och bekämpningsmedel.
Resultaten från arbetet används i stor utsträckning som en plattform för
arbetet i internationella organisationer, såsom EG-förhandlingama och
inom OECD.s kemikalieprogram.
Inom området giftighetsaspekter är arbetet fördelat på ett flertal olika
verksamheter såsom kriterier för klassificering av miljöfarliga ämnen i
mark, kriterier för miljöfarlighetsklassificeringar av sammansatta
produkter, klassificering av hälso- och miljöfarliga ämnen, kriterier inom
allergiområdet, reglering av doftämnen i hudprodukter och rengörings-
medel samt förbättrad produktinformation om nervskadande ämnen.
När det gäller substitution pågår arbete med att behandla begränsning
av farliga kemikalier såsom klororganiska föreningar, tungmetaller och
ozonreducerande ämnen.
Beträffande bekämpningsmedel pågår arbete med att dels utvärdera ett
antal aktiva bekämpningsmedelssubstanser och harmonisera synen på
risker med bekämpningsmedel i Norden, dels få till stånd gemensamma
arbetsrutiner for dokumentationskrav, kriterier för godkännande,
utvärderingar samt informationsutbyte när det gäller biocider.
4.2.2 Östersjöregionen
Östeuropas miljösituation innebär för Sverige flera allvarliga miljöhot.
Kraftigt miljöstörande ämnen släpps ut till luft och vatten i alltför hög
omfattning och förorenar därigenom vårt gemensamma innanhav;
Östersjön. Med vindarna från Öst- och Centraleuropa förs också
föroreningar in över Sverige och Skandinavien, vilket inte minst
Tjemobylolyckan visade.
I september 1990 antogs Östersjödeklarationen i Ronneby. Målet är att
återställa Östersjöns ekologiska balans och för detta har omfattande
aktionsprogram framtagits och påbörjats.
I Östeuropa används en mängd kemikalier, vilka redan förbjudits eller
är under avveckling i Sverige. Sålunda kommer vissa miljöhot på grund
av spridningen till Östersjön och via luften att kvarstå i Sverige under
lång tid om inget görs for att lösa problemen i de östeuropeiska länderna.
Internationella organisationer och enskilda länder i framför allt Europa
har ett ansvar för att bistå Östeuropa med ett aktivt stöd för att åstad-
komma en infrastruktur som skapar förutsättningar för en kraftfull
miljöpolitik.
27
I samband med förberedelserna för FN:s konferens om kemikalie säker- Prop. 1993/94:163
het (se avsnitt 4.5.2 nedan) ägde ett möte rum i Stockholm hösten 1993
med bl.a. ett antal företrädare för institutioner m.m. i Öst- och Central-
europa. Av den genomgång som då gjordes av aktuella problem framgår
att det finns ett behov av att dels utforma modem lagstiftning och bygga
upp administrativa system och resurser, dels vidta begränsnings- och
avvecklingsåtgärder beträffande användningen av bekämpningsmedel
tungmetaller, m.m.
Statens naturvårdsverk disponerar medel för stöd till kunskapsupp-
byggnad och förvaltningsstöd till länder i Central- och Östeuropa.
Regeringen föreslår i årets budgeproposition (prop. 1993/94:100 bil. 15)
att ytterligare 10 miljoner kronor anvisas för samma ändamål. Arbetar-
skyddsverket disponerar vissa medel för särskilda arbetsmiljöinsatser för
Östeuropa (prop. 1991/92:100 bil.ll, bet. 1991/92:AU12, rskr.
1991/92:251).
Svenska myndigheter verksamma inom kemikalieområdet, fiamför allt
Kemikalieinspektionen, bör kunna bidra med erfarenhet och kunskap i
arbetet med att bygga upp en väl fungerande kemikaliekontroll i Öst- och
Centraleuropa, Regeringen anser att myndigheterna bör intensifiera
kontakterna med motsvarande ansvariga myndigheter och institutioner i
dessa länder, framför allt i östersjöregionen. Förutom stöd avseende
lagstiftning, myndighetsfunktioner och övrig infrastruktur på området,
bör vad gäller akuta åtgärdsbehov, t.ex. i fråga om bekämpningsmedel,
kunskaper och erfarenheter finnas i Sverige, inte minst från halverings-
programmet.
Regeringen har med tillfredställelse noterat att Naturvårdsverket i
samarbete med Kemikalieinspektionen, Jordbruksverket och Lantbruk-
arnas Riksförbund lagt upp ett projekt rörande bekämpningsmedel inom
detta stödprogram.
4.3.1 Femte miljöhandlingsprogrammet
Det femte miljöhandlingsprogrammet har betecknats som en milstolpe i
EG:s miljöarbete. Programmet omfattar perioden 1993-2000. Det har sin
utgångspunkt i kommissionens miljörapport och översikt av EG:s
miljöpolitik under 20 år. Programmet slår fest EG:s ambition på
miljöområdet och lyfter fram följande.
En strävan att ändra beteendemönster, företeelser och verksamheter
som förstör miljön och utarmar naturresurserna genomsyrar programmet.
Alla samhällssektorer skall engageras i en anda av delat ansvar och en
rad nya instrument ställs till förfogande för att lösa problemen. Exempel
på sådana instrument är ekonomiska styrmedel, forskning, teknisk
utveckling, bättre planering, information och utbildning samt ekonomiskt
stöd genom EG:s olika fonder. Handlingsprogrammet framhåller:
"Miljöarbetet inom Gemenskapen har hittills mest byggt på lagstiftning
uppifrån och ned, men den nya strategin bygger på att alla ekonomiska
och sociala aktörer måste engageras nedifrån och upp.”
28
Miljöfrågor som klimatförändringar, försurning och luftföroreningar,
utarmning av naturresurser och biologisk mångfald, utarmning och
förorening av vattenresurser, försämring av stadsmiljön, försämring av
kustområdena samt uppkomst och hantering av avfall tas upp. Åtgärder
skall primärt inriktas på en uthållig förvaltning av naturresurser, en
integrerad föroreningskontroll och ett avfallssnålt samhälle, minskad
förbrukning av icke fömybar energi, effektivare och mer miljövänliga
transporter, förbättrad miljö i städerna samt en förbättring av människors
hälsa och säkerhet.
Ministerrådet har i resolution 93/C138/01, i vilken programmets
allmänna inriktning och strategi understöds, förordat att substitution av
farliga processer och ämnen mot mindre fårliga processer och ämnen
skall användas som en väg att förhindra utsläpp av farliga föreningar. I
Romfördragets artikel 130r-2 utsägs klart att Gemenskapens miljöpolicy
skall baseras på försiktighetsprincipen.
Prop. 1993/94:163
4.3.2 Maastrichtfördraget om den europeiska unionen
Den 1 november 1993 trädde Maastrichtfördraget i kraft. Därvid har EU
också uttryckligen anslutit sig till ett en hållbar utveckling skall efter-
strävas.
I fördragets Artikel 2 står att EU skall "främja en harmonisk och
balanserad ekonomisk utveckling, uthållig och icke-inflatorisk tillväxt
som respekterar miljön." Försiktighetsprincipen som en grund för
unionens framtida miljöpolitik infogas i Romfördraget (artikel 130r). Det
sägs också att miljöpolitiken skall syfta till en hög skyddsnivå med
hänsyn tagen till regionala skillnader. Stor vikt läggs vid närhetsprincip-
en, dvs. att beslut skall tas i så nära anslutning som möjligt till dem som
beslutet avser. För att stödja en miljövänlig utveckling inom EU och
möjliggöra en hög skyddsnivå även i medlemsländer med begränsade
resurser införs en s.k. utjämningsfond. Även den internationella
dimensionen - att finna lösningar på regionala och globala miljöproblem
- förs upp på listan över målsättningarna för miljöpolitiken, vilket
markerar EU:s avsikt att spela en aktiv roll i miljöarbetet även utanför
det egna området.
4.3.3 Mijjöbyrån
I en förordning (EEC No 1210/90) reglerar ministerrådet etablerandet av
en europeisk miljömyndighet, den s.k. Miljöbyrån. Målet för Miljöbyrån
är att etablera ett europeiskt miljöövervakningsystem. Prioritet skall ges
åt följande arbetsområden: luft, vatten, flora och fauna samt biotoper,
naturresurser, avfall, buller, kemikalier och strandskydd.
I november år 1993 beslutade ministerrådet att Miljöbyrån skall
lokaliseras till Danmark och dess verksamhet planeras att starta 1 juli
1994.
Förordningen redovisar vidare att även EFTA-länder har möjlighet att
deltaga i byråns verksamhet och Sverige har anmält sitt intresse för 29
deltagande.
Byråns verksamhet har förberetts av en s.k. "Task Force" och ett Prop. 1993/94:163
arbetsprogram för verksamheten har utarbetats.
4.3.4 Kemlkaliebyrån
EG har beslutat om ett europeiskt centrum för teknisk och vetenskaplig
värdering av kemiska ämnen och uppbyggnad av en gemensam databank
om kemikalier. Denna European Chemicals Bureau skall inrättas vid
EG:s gemensamma forskningscentrum ISPRA i Italien och beräknas vara
verksam om ett par år. Kemikaliebyrån kommer att samordna mycket av
det kommande expertarbetet inom både EG och EES-avtalet.
4.3.5 Miljömärkning
Inom EG gäller sedan maj 1992 ett gemensamt miljömärkningssystem
(rådets förordning (EEG) No 880/92).
Förordningen syftar till att skapa ett enhetligt och effektivt miljömärk-
ningssystem som skall främja tillverkning av och efterfrågan på de
produktaltemativ som är minst miljöbelastande. Syftet skall uppnås
genom att produkter som i jämförelse med andra liknande produkter är
mindre skadliga för miljön kan tilldelas ett miljömärke i form av en
stiliserad blomma. Nationella märkningssystem är tillåtna åtminstone
fram till år 1997, när en utvärdering av EG-systemet skall göras.
De villkor som gäller för tilldelningen av märket skall fastställas
genom att produkter med likartade ändamål och användningsområden
delas in i produktgrupper varefter vissa miljökriterier festställs för varje
produktgrupp.
Det är kommissionen (i vissa fell ministerrådet) som beslutar om
indelning i produktgrupper och som festställer miljökriterierna för dessa.
Varje medlemsstat skall utse minst ett s.k. behörigt organ med uppgift
bl.a. att pröva framställningar om rätt att miljömärka produkter. Innan
det behöriga organet fettar beslut om att tilldela en produkt miljömärket
skall kommissionen underrättas.
Kriterier har festställts för två produktgrupper - tvätt- och
diskmaskiner.
I förordningen finns också bestämmelser om bl.a. att den som ansöker
om miljömärke skall betala avgifter för hanteringskostnader och för
användningen av märket. Medlemsstaterna skall vidare se till att
konsumenterna och företagen informeras om miljömärkningen.
4.3.6 EG och kemikaliefrågorna
EG har kontinuerligt utvecklat sin kemikaliekontroll. Internationellt sett
har EG i dag goda regler om klassificering och märkning av kemikalier,
liksom utvecklade system för forhandsanmälan av nya kemiska ämnen
och kontroll av existerande ämnen. EG har även i ökande utsträckning
infört förbud och begränsningar på kemikalieområdet.
Undersökningskrav för nya kemikalier
Prop. 1993/94:163
EG har sedan år 1967 haft ett direktiv om regler for kontroll och
kunskapsuppbyggnad beträffande kemikalier (rådets direktiv
67/548/EEG), det s.k. ämnesdirektivet. Detta direktiv om klassificering,
märkning och förpackning av kemiska ämnen innehåller sedan år 1982
även bestämmelser om obligatorisk förhandsanmälan av nya kemiska
ämnen. Ämnesdirektivet skärptes betydligt i november 1993, och inga
nya kemiska ämnen får därefter säljas eller på annat sätt komma ut på
EU-marknaden förrän deras hälso- och miljöfarlighet undersökts. Dessa
data skall, tillsammans med tillverkarens förslag till klassificering och
märkning, lämnas till ansvariga myndigheter för bedömning.
Kunskapsuppbyggnad om gamla kemikalier
EG har även utarbetat ett program för att kartlägga de kemikalier som
redan är i bruk och kom ut på marknaden före år 1982, då anmälan blev
obligatorisk. Enligt en ny förordning om kontroll av gamla kemikalier
(rådets förordning (EEG) No 793/93) skall flera tiotusentals ämnen i
olika kemikalier kontrolleras i flera steg och under flera år. Syftet är att
öka kunskaperna om alla existerande kemikalier och att vidta nödvändiga
riskbegränsade åtgärder.
Information om risker och skyddsåtgärder
Information om kemikaliers egenskaper och om hur de skall hanteras är
en viktig del av kemikaliekontrollen. Den ger det underlag som behövs
för goda produktval från hälso- och miljösynpunkt och för en säker
hantering. Inom EG finns regler om produktinformation i två direktiv, i
ämnesdirektivet (rådets direktiv 67/548/EEG) och det s.k. preparat-
direktivet (rådets direktiv 88/379/EEG). Här återfinns regler om
klassificering, märkningens utformning samt om mer utförlig risk-och
skyddsinformation i form av varuinformationsblad för yrkesmässig
användning av kemikalier.
EG:s kriterier för klassificering av produkter som cancerframkallande
eller allergiframkallande har delvis skilt sig från motsvarande regler i
Sverige. I mitten av 1980-talet fanns det över 100 ämnen på den svenska
listan över cancerframkallande ämnen, medan EG hade klassificerat ett
20-tal sådana ämnen. I dag har den svenska listan fått ytterligare tillskott
och EG-listan har tillförts ett 100-tal nya ämnen. Ett mindre antal
kemikalier klassificeras nu olika strängt i de två systemen.
EG har tre märkningspliktiga häsloferlighetsklasser för kemikalier
(mycket giftiga, giftiga, farliga). Vissa organiska lösningsmedel och
produkter som innehåller sådana medel klassificeras eller märks, till
skillnad från i Sverige, inte.
31
Begränsningar och förbud
Att begränsa förekomsten av särskilt riskabla kemikalier är en viktig del
av kemikaliekontrollen. Medlen är dels myndighetsbeslut om förbud och
begränsningar, dels en konsekvent tillämpning av substitutionsprincipen
i den praktiska kemikaliehanteringen. Alla som hanterar kemikalier skall
utan påpekanden eller beslut av myndighet undvika sådana kemikalier
som kan ersättas med mindre skadliga för samma ändamål. Inom EG
finns ett särskilt direktiv med förbud och begränsningar av vissa farliga
ämnen, det s.k. begränsningsdirektivet (rådets direktiv 76/769/EEG). I
vissa fall hade EG, när EES-avtalet förhandlades fram, begränsningar
som Sverige inte hade, exempelvis för PCT, vissa PCB-ersättare,
vinylklorid och vissa flamskyddsmedel.
Substitutionsprincipen
I Agenda 21 konstateras bl.a. att utbyte av farliga kemikalier mot mindre
farliga är ett klassiskt exempel på riskbegränsning. Inte minst från
hälsosynpunkt har man i olika länder sedan länge tillämpat substitutions-
principen. Principen som sådan är inte lagfäst inom EG men finns
fastlagd i en rådsresolution till det 5:e miljöhandlingsprogrammet som en
grundläggande princip för miljöarbetet inom EG. Sverige har lagreglerat
alla hanterares ansvar för att tillämpa substitutionsprincipen. Det är av
stor vikt att Sverige fortsätter att driva på internationellt för att ytterligare
förtydliga och öka tillämpningen.
Bekämpningsmedel
EG införde år 1991 en samordnad prövning av bekämpningsmedel då
man fettade beslut om ett direktiv - växtskyddsdirektivet - för bekämp-
ningsmedel i jordbruket (Rådets direktiv 91/414/EEG). I direktivet sägs
att medlemsländerna i fortsättningen skall ha harmoniserad prövning av
växtskyddsmedel enligt vissa gemensamma kriterier (uniform principles)
och gemensamma krav på dokumentation. Kommissionen kommer att
upprätta en s.k. positiv lista - en lista över godkända ämnen. Prr ipen
om ömsesidigt erkännande skall gälla, dvs. resultatet av den första
prövningen i ett medlemsland av ett visst medel blir styrande för övriga
länders prövning och beslut. Ett land kan dock fetta ett avvikande beslut
om det finns jordbrukstekniska eller växtskyddstekniska motiv eller
miljöskäl som talar emot att medlet skall få användas. Det ankommer i
sådana fell på den som vill få ett medel godkänt att motbevisa dessa skäl.
Det finns ett förslag till direktiv om förhandsgranskning om biocider.
Direktivet medför ett krav på förhandsgranskning av medel som for
närvarande ej förhandsgranskas i Sverige, exempelvis konserverings- och
desinfektionsmedel.
I femte miljöhandlingsprogrammet sägs att bekämpningsmedels-
användningen inom EG:s jordbruk skall minskas så kraftigt till år 2000
att "grundläggande naturliga processer i miljön inte påverkas negativt".
För att nå dit krävs enligt programmet registrering och kontroll av
Prop. 1993/94:163
32
försäljning och användning av bekämpningsmedel samt satsningar på Prop. 1993/94:163
integrerad bekämpning.
4.3.7 EES-avtalet
Den 1 januari 1994 trädde EES-avtalet i kraft. På kemikalieområdet får
avtalet kortfattat följande konsekvenser.
Undersökningskrav för nya kemikalier
EG-anpassning innebär en klar ambitionshöjning för svensk del.
Sverige har liksom Norge avstått från att införa nationella anmälnings-
system i avvaktan på EES-avtalet. I och med att avtalet nu trätt i kraft
kommer ett samordnat system inom EES-området att byggas upp.
Kunskapsuppbyggnad om gamla kemikalier
Samarbetet med EG och inom OECD kommer att ge en väsentligt större
kunskap om existerande kemikalier än Sverige ensamt skulle kunna klara
av.
Information om risker och skyddsåtgärder
Enligt EES-avtalet får Sverige behålla sin strängare klassificering och
märkning av kemiska produkter, i första hand till år 1995.
De svenska reglerna är vad gäller hälsofårlighet till stor del lika eller
likvärdiga med EG:s. Några skillnader är av betydelse. Klassen "måttligt
farliga produkter" finns inte i EG. Det är främst lösningsmedelshaltiga
produkter, som kan innebära risker i arbetsmiljön och produkter som kan
innebära förgiftningsrikser for barn, som faller inom denna klass som
omfattar ca 10 % av alla kemiska produkter i Sverige.
Ett mindre antal kemikalier klassificeras olika strängt i de två
systemen, i vissa fall är klassificeringen strängare inom EG, i andra fall
i Sverige. Vissa skillnader finns också i fråga om kriterier for cancer-
framkallande egenskaper. EFTA och EG har inlett samarbete för att
överbrygga de skillnader som finns.
Begränsningar och Förbud
Enligt EES-avtalet behåller Sverige utan tidsbegränsning de förbud och
begränsningar som är strängare än EG:s eller som EG saknar. En
avstämning mellan EFTA och EG skall ske under år 1995 för att se hur
regelsystemen har utvecklats. Sverige inför EG:s begränsningar och
förbud när dessa går längre än de svenska.
Vissa av de svenska förbuden och begränsningarna är likvärdiga med
EG:s, t.ex. för PCB. I ytterligare andra fåll går de svenska begräns-
ningarna längre. Sveriges förbud mot asbest är delvis strängare.
Pentaklorfenol tillåts inte i Sverige för träskyddsbehandling men tillåts
33
3 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 163
inom EG i begränsad utsträckning. Användningen av arsenikföreningar Prop. 1993/94:163
och organiska tennföreningar som bekämpningsmedel är också strängare
reglerat i Sverige. Det svenska kadmiumförbudet går längre än EG:s
nyligen utfärdade förbud. De svenska förbuden mot vissa klorerade
organiska lösningsmedel saknar motsvarighet inom EG, liksom förbuden
mot användning av kvicksilver i vissa varor som termometrar och
elektrisk utrustning.
Bekämpningsmedel
För bekämpningsmedel innebär EES-avtalet att EFTA-ländema får
fortsätta att tillämpa sina egna gällande regler om prövning, klassifi-
cering, märkning och förpackning samt förbud.
De svenska reglerna för prövning av bekämpningsmedel är när det
gäller dokumentationskrav jämförbara med EG-direktivet. Sverige har en
strängare risk-nyttabedömning än den hittillsvarande i många EU-länder.
Sådana bedömningar tar hänsyn inte bara till medlets egenskaper utan
även till behovet av att använda medlet i Sverige. Det är ännu för tidigt
att ange hur de nya gemensamma EG-reglema för prövning kommer att
tillämpas. De svenska reglerna för klassificering och märkning är mer
omfattande än EG:s nuvarande. Sverige har också fler förbjudna ämnen
än EG.
I Sverige finns krav på förhandsgranskning även för bekämpnings-
medel utanför jordbruket som träskyddsmedel och industriellt använda
bekämpningsmedel (jfr 5.3.1).
Tvätt- och rengöringsmedel
Flera direktiv som ingår i EES-avtalet gäller biologisk nedbrytbarhet hos
ytaktiva ämnen i tvätt- och rengöringsmedel. Direktivens krav anses efter
svenska förhållanden lågt ställda.
4.3.8 EU-forhandlingarna
De svenska medlemskapsförhandlingama i EU inleddes den 1 februari
1993. I ett öppningsanförande framhöll statsrådet Dinkelspiel bl.a. att
gemensamma europeiska ansträngningar är nödvändiga för att säkerställa
en hållbar utveckling mot en ren miljö för framtida generationer. Sverige
kan bidra till att gemenskapen utvecklas till en dynamisk internationell
kraft på miljöområdet.
I april 1993 överlämnade Sverige till EG sina förslag och förhandlings-
krav på miljöområdet.
Målet för förhandlingarna på miljöområdet har varit att hitta bra
lösningar som innebär att högsta tillämpade nivå på miljöskyddet skall
gälla och att inga standarder skall sänkas.
En annat mål har varit att förhandlingarna, direkt eller indirekt skall
bidra till att skärpa EG:s miljökrav på viktiga områden.
Den 21 december 1993 avslutades miljödelen av medlemskapsförhand-
lingama. På vissa områden kan Sverige behålla sina striktare regler, på Prop. 1993/94:163
andra områden får Sverige behålla sina striktare regler under en fyraårig
övergångstid samtidigt som EG ser över sina regler. Om resultatet av
översynen inte är tillfredsställande för Sveriges del finns det möjligheter
for Sverige att hänvisa till den s.k. miljögarantin (artikel 100a §4 i
Romfördraget). Innebörden av garantin är att ett land under vissa
förutsättningar kan fortsätta tillämpa strängare nationella regler även om
EG beslutar om gemensamma regler.
Vid mötet den 21 december enades man om en gemensam deklaration,
där man understryker att en hög skyddsnivå för miljöskyddet skall vara
en utgångspunkt för gemenskapens olika åtgärder. Man hänvisar också
till det femte miljöhandlingsprogrammet. I deklarationen sägs vidare att
man är medveten om att det är viktigt för de nya medlemsstaterna att
behålla vissa strängare regler på miljöområdet, bl.a. på grund av
särskilda klimatförutsättningar. Man utfäster sig därför att se över EG-
reglema och att slutföra översynen innan de övergångsperioder som
överenskommits löper ut. Deklarationen har betydelse för tolkningen av
de särskilda lösningar på olika områden som redovisas i det följande.
Information om risker och skyddsåtgärder
Sverige får behålla sina strängare regler under en fyraårig övergångs-
period. Detta gäller bl.a. potensgradering av cancerogena ämnen och en
strängare klassificering än EG:s för 21 ämnen.
Under övergångsperioden skall EG se över sina regler. Översynen har
som utgångspunkt de strängare svenska reglerna.
För den s.k. fjärde farlighetsklassen "måttligt farliga produkter" har
också en fyraårig övergångsperiod överenskommits. Under den tiden
skall EG se över klassificeringen av ämnen som i Sverige hänförs till
denna farlighetsklass.
Avsikten är att översynerna skall göras under fyraårsperioden. Hinner
arbetet inte avslutas kan frågan tas upp om en förlängning av övergångs-
perioden. Om resultatet av översynen inte är tillfredsställande för svensk
del har Sverige möjlighet att hänvisa till den nyss nämnda miljögarantin.
Det blir sedan i sista hand EG-domstolen som från fall till fall avgör om
Sveriges särkrav är berättigade.
Begränsningar och förbud
Den fyraåriga övergångstiden tillämpas på pentaklorfenol, arsenik,
organiska tennföreningar och kadmium samt för kadmiumhalter i
handelsgödsel.
Under övergångstiden skall EG således se över sina regler i syfte att
skärpa dem. Överenskommelsen om hur snabbt översyn skall ske och vad
som händer om den inte är klar vid periodens utgång, resp, ger
otillfredsställande resultat, motsvarar vad som nyss nämnts.
Sveriges begränsningar för asbest, kvicksilver och klorerade lösnings-
medel strider inte mot EG:s regler och kan behållas.
35
Bekämpningsmedel
När det gäller att pröva bekämpningsmedel är EG:s närmare regler
fortfarande under utformning. Bl.a. skall EG lägga fäst gemensamma
principer för sädan prövning. Sverige har i medlemskapsförhandlingama
klargjort att vi inte kommer att tilläta att produkter som i dag inte får
användas i Sverige introduceras pä nytt samt att vi avser att fortsätta vårt
arbete med att begränsa riskerna med bekämpningsmedel. De svenska
kraven baseras bl.a. på substitutionsprincipen, på risk- nyttaavvägningar
och på geografiska och miljömässiga förhållanden, t.ex. klimatet.
4.3.9 Kemikalieinspektionens internationella arbete
Arbetet med att minska riskerna med kemikaliehanteringen är som
framgått till stora delar ett internationellt arbetsfält. Det gäller upp-
byggnaden av kunskap om kemikaliers egenskaper från hälso- och
miljösynpunkt, regler om klassificering och märkning samt förbud och
begränsningar. Det är på grund av den mycket stora internationella
handeln med kemikalier och varor inte möjligt för ett land att ensamt
klara av att lösa sina problem med kemiska risker.
EG är en betydande maktfaktor inom kemikaliekontrollen. Kemikalie-
inspektionen har därför medvetet från sin tillkomst år 1986 sökt
samarbete med EG-kommissionen och med olika medlemsländer.
Inspektionens samarbete med EG-kommissionen har utvecklats starkt de
senaste åren, från ett bilateralt samarbete med Miljödirektoratet (DG XI)
till att omfatta även Handelsdirektoratet (DG III) och Jordbruksdirektorat-
et (DG VI).
Det nordiska samarbetet på kemikalieområdet har genom Danmarks
medverkan också varit en ingäng till samarbete med EG.
I och med att EES-avtalet nu trätt i kraft ges ytterligare skjuts åt
samarbetet med EG. Redan nu deltar experter från Kemikalieinspektionen
regelmässigt i arbets- och expertgrupper som DG XI och DG m har för
att förbereda nya och utveckla gamla regler.
Resultatet av EG-fÖrhandlingama inom miljöområdet har visat bl.a. att
EG är inställd på att höja sin ambitionsnivå. Förhandlingsresultatet är en
god plattform att driva det fortsatta miljöarbetet vidare från och innebär
att EG-kommissionen får ett mandat att föreslå striktare regler.
Samarbetet med eller inom EG bedöms inte innebära någon väsentlig
förändring i sak av Kemikalieinspektionens verksamhet eftersom
inspektionen redan i dag verkar i varierande utsträckning inom alla
områden där EG bedriver verksamhet, och delvis redan i direkt
samarbete med kommissionen.
Den västeuropeiska integrationen kommer dock för Kemikalieinspek-
tionens del att kräva ökade resurser oavsett vilken form den får. Redan
EES-avtalet innebär att ett omfettande samarbete med EU måste
utvecklas på hela kemikalieområdet.
I februari 1993 tillsatte regeringen en utredning (dir. 1993:13) med
uppgift att kartlägga miljökonsekvenserna av olika former för deltagande
Prop. 1993/94:163
36
i den västeuropeiska integrationen. Utredningen redovisade den 21 Prop. 1993/94:163
januari 1994 sitt resultat. Slutsatsen är att ett medlemskap i EU ger
Sverige bäst möjligheter att påverka EG:s miljöpolitik. Utredningen
framhåller dock att ett medlemskap inte innebär någon automatisk garanti
for framgång vad gäller att driva på EG:s miljöpolitik. En förutsättning
är att Sverige utarbetar en offensiv strategi för sitt agerande. Utredningen
framhåller vidare att det behövs resurser som gör det möjligt för svenska
myndigheter att ta fram förslag till gemensamt agerande som är förankrat
i en europeisk verklighet snarare än i en svensk.
En aktiv svensk medverkan i och samverkan med den nyinrättade
European Chemicals Bureau bedöms angelägen.
För verksamhetsåret 1992/93 avsatte Kemikalieinspektionen samman-
lagt ca 20 % av de personella resurserna till internationellt arbete. 5 %
gick till samarbete direkt med EG. Konsekvensen av EES-avtalets
ikraftträdande och senare ett eventuellt medlemskap i EG blir att en stor
del av inspektionens nuvarande verksamhet kommer att bedrivas som en
direkt del av ett europeiskt samarbete.
Sedan år 1987 har inom ramen för OECD ett intensivt arbete bedrivits
på att förbättra kunskapen om existerande kemikalier. För att kunna
hantera mångfalden av alla de ämnen som är i bruk valdes de volyms-
mässigt största 1 000 ämnena. Dessa bedömdes stå för mer än 90 % av
den totala kemikalieanvändningen. I nästa steg konstaterades att 150 av
dem helt eller delvis saknar publicerade data. Därefter gjordes en
arbetsfördelning mellan medlemsländerna. Exempelvis skall Sverige
svara för utvärdering av fem ämnen. Svenska företag står for de tester
som behövs.
Hittills har sammanlagt 31 kemikalier utvärderats ur hälso- och
miljösynpunkt. Resultaten kan fritt utnyttjas nationellt av varje land. Det
material som Sverige härigenom får tillgång till är avsevärt mer
omfettande än vad Sverige med egna resurser skulle kunna ta fram, och
arbetet kan konstateras vara mycket kostnadseflfektivt. Sedan arbetet
inleddes har kunskapen om de 1 000 största ämnena väsentligen
förbättrats. För ytterligare 150 ämnen pågår informationsinsamling,
testning och utvärdering.
År 1989 initierade Sverige ett riskbegränsningsarbete inom OECD med
syfte att identifiera ferliga ämnen och utforma program för att minska
riskerna från användningen av dem. Arbetet har initialt inriktats på fem
kemikalier - bly, kadmium, kvicksiler, metylenklorid samt bromerade
flamskyddsmedel - för vilka monografier över ländernas användning och
åtgärder för riskbegränsning snart föreligger. Ett strategidokument har
tagits fram för bly. För de övriga kemikalierna pågår arbete med
framtagande av motsvarande dokument. OECD förväntas därefter
diskutera möjliga gemensamma åtgärder för riskbegränsning för dessa
kemikalier. För bly har arbetet redan påbörjats. Kemikalieinspektionen
anser att arbetet lett till ökad förståelse för olika principer vid risk-
begränsning men att det också visat på svårigheter att samordna risk- Prop. 1993/94:163
begränsningsåtgärder mellan länder.
Inom OECD pågår sedan år 1991 ett arbete med att harmonisera
klassificeringen av kemikalier. Ett förslag, gemensamt från Sverige, EG
och USA har accepterats av övriga OECD-länder som ett underlag för
miljöfarlighetskriterier. När det gäller hälsofarlighet har harmoniserings-
arbetet inriktats på akut toxicitet. Förekomst av olika klassificerings-
system för transportområdet, för olyckor och för brandfarlighet m. m.
har inneburit ett behov av att nationellt samordna synpunkter från olika
sektorer. Detta bör på sikt förbättra möjligheterna till internationell
samordning.
En betydelsefull utveckling av kriterier för bestämning av kemikaliers
hälso- och miljöfarlighet och av testmetodik har skett inom OECD. Bl.a.
har under de senaste åren inom OECD och EU antagits nya regler och
riktlinjer for testning av kemikaliers giftighet. Dessa innebär att
alternativa metoder som inte baseras på bestämning av dödlighet av
försöksdjur, godtas. I Sverige har bl.a. Nordiska Samfundet Mot
Plågsamma Djurförsök i skrivelser till regeringen framfört synpunkter
beträffande vissa testmetoder på försöksdjur. De svenska myndigheterna
har arbetat och arbetar internationellt för att få nya metoder godkända.
Bekämpningsmedel har hittills varit undantagna från de gemensamma
testkrav som tagits fram inom OECD-samarbetet. Ett betydande
dubbelarbete vid testningar och utvärderingar pågår därför. Tillsammans
med USA initierade Sverige år 1991 ett arbete inom OECD med
bekämpningsmedel vilket hittills resulterat i utbyte av utvärderingar för
ett antal utpekade ämnen med syfte att åstadkomma en harmonisering av
bedömningarna. Möjligheter att formulera dokumentationskrav för nya
bekämpningsmedel, som kan användas globalt, diskuteras. För att ge
ytterligare vikt åt bekämpningsmedelsfrågoma har nyligen ett forum för
detta inrättats inom OECD.
Kemikalieinspektionen deltar aktivt och pådrivande på flera nivåer
inom OECD:s kemikaliearbete.
Inom FN sker arbetet vad avser kemikalier som redan nämnts huvud-
sakligen inom två organ: IPCS (International Programme on Chemical
Safety) och IRPTC (International Register for Potencially Toxic
Chemicals).
IPCS bildades år 1980 och drivs gemensamt av WHO, ILO och
UNEP. Syftet är att kartlägga riskerna för människor och miljö orsakade
av kemikalier och tillhandahålla internationellt utvärderad vetenskaplig
information som länder kan använda i nationell kemikaliekontroll. IPCS
skall dessutom utveckla, förbättra och validera metoder för att utvärdera
risker med kemikalier, stödja nationella program inom kemikaliekontrol-
lområdet och stärka länders egna möjligheter att klara kemikalieolyckor.
Framför allt skall utvecklingsländer bistås.
Över 30 länder och nationella myndigheter deltar i IPCS. Arbetet sker
huvudsakligen med hjälp av ett stort antal deltagande institutioner där Prop. 1993/94:163
Kemikalieinspektionen är en och dessutom det svenska kontaktorganet för
IPCS. Kemikalieinspektionens generaldirektör är ordförande i IPCS:s
styrgrupp. Inspektionen har utarbetat underlaget för ett antal IPCS-
dokument och bidrar årligen med finansiellt stöd till organisationen.
IRPTC, som är ett UNEP-organ, skall bl.a. göra det lättare att få
tillgång till information om produktion, distribution, utsläpp, avfalls-
hantering och negativa effekter av kemikalier, informera om nationella,
regionala och globala grundprinciper, kontroll och rekommendationer
som avser potentiellt farliga kemikalier och hjälpa till att införa grund-
principer för informationsutbyte om kemikalier i internationell handel.
Kemikalieinspektionen utgör s.k. national correspondent för IRPTC.
Sverige har aktivt stött IRPTC, bl.a. i utvecklandet av de s.k. London
Guidelines och PIC-proceduren.
4.5.1 Agenda 21
Regeringen har nyligen i proposition 1993/94:111 Med sikte på en
hållbar utveckling (Genomförande av besluten vid FN:s konferens om
miljö och utveckling) föreslagit riktlinjer för det fortsatta arbetet med
uppföljningen av FN:s konferens om miljö och utveckling. Vid kon-
ferensen antogs Rio-deklarationen som redovisar 27 principer som skall
vara vägledande för miljöarbetet. Princip 15 lyfter fram försiktighets-
principen och där sägs:
"I syfte att skydda miljön ska försiktighetsprincipen tillämpas så långt
möjligt och med hänsyn tagen till staternas möjligheter härtill. Om det
föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig skada, får inte avsaknaden
av vetenskaplig bevisning användas som ursäkt för att skjuta upp
kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring".
Vid konferensen antogs Agenda 21, som är ett handlingsprogram med
riktlinjer för nationellt och internationellt miljöarbete. Agenda 21
innehåller rekommendationer och är således inte juridiskt bindande, men
väl moraliskt och politiskt förpliktande.
Agenda 21 innehåller 40 kapitel med handlingsprogram för nationella
åtgärder och internationell samverkan för att uppnå en ekologiskt hållbar
utveckling. Kemikaliefrågor berörs i flera av dessa kapitel, med en mer
ingående diskussion i kapitel 19 Miljöanpassad hantering av giftiga
kemikalier och åtgärder mot den olagliga internationella handeln med
giftiga och farliga produkter.
I kapitel 19 föreslås att arbetet med kemikaliekontroll inriktas på sex
programområden:
a) att utöka och påskynda den internationella riskbedömningen av
kemikalier
b) att harmonisera klassificering och märkning av kemikalier
c) att öka informationsutbytet om farliga kemikalier och kemiska risker
39
d) att upprätta riskreduktionsprogram
e) att stärka den nationella kompetensen och kapaciteten för
kemikaliehantering samt
f) att förhindra illegal internationell handel med giftiga och farliga
produkter
I Agenda 21 diskuteras också rollfördelning mellan myndigheter,
företag, miljöorganisationer och andra. En särskilt viktig fråga är
rollfördelningen mellan skilda nivåer for kemikaliekontrollarbetet,
exempelvis mellan kommunal, regional, nationell och internationell nivå.
En rollfördelning måste också beakta den samverkan som redan bedrivs
genom de organisationer som finns och arbetar inom området, t.ex. FN,
OECD, Pariskommissionen, Helsingforskommissionen m.fl. Vissa frågor
kräver internationella lösningar, andra lämpar sig mer för ett lokalt
arbete.
4.5.2 International Conference on Chemical Safety/ Intergovern-
mental Forum
Ett framgångsrikt genomförande av Agenda 21 :s program för en säkrare
kemikaliehantering förutsätter ett intensivt internationellt samarbete, inkl,
förbättrad samordning av pågående aktiviteter. Inom ramen för IPCS
hölls i november 1991 ett möte i London där bl.a. åtgärder för att
förbättra koordinationen av det kemikaliearbete som bedrivs inom vissa
FN-organ och andra internationella organisationer diskuterades. Vid
mötet föreslogs bl.a. att ett mellanstatligt forum för kemikaliesäkerhet
(Intergovemmental Forum on Chemical Safety) skulle inrättas som ett
sätt för regeringar att mötas och dra upp riktlinjer för kemikaliekontroll-
en på policynivå. I Agenda 21 slås denna rekommendation fest.
Den 25-29 april 1994 står Sverige värd för en uppföljningskonferens
efter UNCED, International Conference on Chemical Safety. Vid
konferensen skall, förutom frågor om internationellt kemikaliekontroll-
arbete enligt Agenda 21, frågan om att inrätta ett sådant Forum på
regeringsnivå diskuteras. Om konferensen så beslutar övergår den
omedelbart till att fungera som det första Forum.
Förutom samtliga FN-länder har ett stort antal internationella
organisationer inbjudits.
Ett omfettande förberedelsearbete har pågått och pågår inför kon-
ferensen, både inom Sverige och inom de ansvariga FN-organisationema
WHO, ILO och UNEP. Möten har ägt rum med dels företrädare för en
rad utvecklingsländer, dels företrädare för öst- och centraleuropeiska
stater i syfte att inhämta synpunkter och önskemål i enlighet med de
speciella förhållanden som råder i dessa länder. Gemensamt var ferhågor
rörande användning av bekämpningsmedel, avsaknad av lagstiftning och
infrastruktur inom området samt brist på kapacitet och kompetens.
Det bör påpekas att detta Forum inte innebär uppbyggnaden av något
Prop. 1993/94:163
40
nytt FN-organ, utan skall ses som ett sätt för regeringar att initiera, Prop. 1993/94:163
samordna och prioritera insatser på kemikalieområdet. Detta bör resultera
i en mer kostnadseffekti v resursanvändning. Verksamhet som redan pågår
inom exempelvis OECD och EU samt FN-organisationema skall
utnyttjas. Samordning inom resp, land bör självfallet eftersträvas.
4.5.3 FN:s konvention om förbud mot kemiska vapen
Efter riksdagens godkännande (prop. 1992/93:181, bet. 1992/93:UU30,
rskr. 1992/93:409) ratificerade Sverige i juni 1993 FN:s konvention om
förbud mot kemiska vapen samt om deras förstöring, kemvapenkonven-
tionen. Konventionen kan tidigast träda i kraft den 13 januari 1995. Med
anledning av Sveriges tillträde till konventionen har regeringen i
proposition 1993/94:120 Lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde
till Förenta nationernas konvention mot kemiska vapen lämnat förslag till
den lagstiftning som krävs for att uppfylla Sveriges åtaganden enligt
konventionen.
En internationell kontrollorganisation med ett tekniskt sekretariat håller
för närvarande på att byggas upp i Haag. Kontrollorganisationen kommer
genom sekretariatet att genomföra den verifikation och mycket omfattan-
de kontroll som krävs av konventionens stadgar och efterlevnad.
Varje konventionsstat åtar sig att inom en tioårsperiod förstöra före-
kommande lager av kemiska vapen, införa ett förbud mot utveckling,
tillverkning, innehav, import, export och användning av kemiska vapen,
godta och tillåta verifikation samt inspektions- och kontrollverksamhet
från kontrollorganisationen. Varje konventionsstat åtar sig dessutom en
omfattande deklarations- och informationsskyldighet gentemot det
tekniska sekretariatet avseende produktion, konsumtion, bearbetning,
export och import av ett stort antal kemikalier som används som
utgångsämnen vid framställning av kemiska stridsmedel men även har en
betydande civil industriell användning. Deklarations- och informations-
skyldighet föreligger vidare avseende samtliga företag och anläggningar
inom landet som i någon form berörs av konventionen.
Utrikesdepartementet kommer att fungera som Sveriges nationella
kontaktorgan i förhållande till den internationella organisationen i Haag.
Det konkreta arbetet för att uppfylla konventionens krav avses läggas på
myndigheter som redan har liknande uppgifter eller eljest besitter lämplig
kompetens. En sådan myndighet är Kemikalieinspektionen som i dag
ansvarar för kontrollen av kemisk industri enligt LKP. En annan
myndighet är Försvarets forskningsanstalt, FOA, som nu deltar i det
tekniska sekretariatets förberedande arbete.
Enligt det lagförslag rörande konventionen om kemiska vapen som för
närvarande behandlas av riksdagen skall kontrollen av den kemiska
industrin och datainsamlingen under konventionen regleras genom lagen
(1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas
i massförstörelsesyfte m.m.
Sveriges åtaganden enligt konventionen om kemiska vapen innebär att
företags- och produktionsspecifika uppgifter och annan information måste 41
inhämtas från den kemiska industrin. Vidare måste uppgifterna från Prop. 1993/94:163
industrin kunna vidimeras genom inspektioner och kontroller ute på
foretagen. Det rör sig om andra uppgifter och informationer än vad som
tas in för kemikaliekontrollen enligt lagen (1985:426) om kemiska
produkter, LKP. Inte heller inspektionerna är av samma slag som inom
traditionell kemikaliekontroll. Av samtliga företag inom kemisk industri
bedöms bara ett begränsat antal komma att vara berörda. Uppgiftsinsam-
lingen blir dock omfettande för berörda företag.
Regeringen anser att, även om det finns vissa beröringspunkter mellan
å ena sidan Kemikalieinspektionens nuvarande verksamhet - främst
genom att kraven på feckmässig kompetens i vissa avseenden samman-
faller - och å andra sidan den nya verksamhet som behöver äga rum för
att efterleva konventionen om kemiska vapen, är arten och omfettningen
av de nya uppgifterna inte sådana att de omedelbart kan integreras i
inspektionens arbete. Härtill kommer att Kemikalieinspektionen
finansieras genom avgifter på kemikalier och bekämpningsmedel som tas
ut enligt LKP och betalas av den kemiska industrin eller jordbruket.
Verksamhet enligt konventionen om kemiska vapen kan således inte
finansieras via dessa avgifter.
För att möjliggöra en snabb svensk anpassning till vad konventionen
kräver avser regeringen mot denna bakgrund att uppdra åt Kemikalie-
inspektionen att i särskild ordning, och med utnyttjande av medel från
första huvudtitelns anslag Regeringskansliet m.m. vidta vissa förberedan-
de åtgärder under budgetåret 1994/95. Frågan om finansiering av
Kemikalieinspektionens fortsatta arbete med konventionen om kemiska
vapen tas upp i det följande (avsnitt 7).
Regeringens bedömning: Kemikaliekontrollen ingår i arbetet mot
en långsiktigt hållbar utveckling. Riskbegränsningsarbetet och
substitutionsprincipens tillämpning bör vidareutvecklas. Det
internationella arbetet bör intensifieras. Särskild vikt bör läggas på
samarbete inom EG/EFTA samt insatser för hjälp till uppbyggnad
av kemikalikontroll i Baltikum och Östeuropa. Ökad vikt bör
läggas vid stöd och vägledning till kommuner och små företag.
Kemikalieinspektionens fördjupade anslagsframställning: Överens-
stämmer med regeringens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Kemikaliekontrollens syfte är
att minska riskerna för skador på människor och miljö av kemiska
ämnen och produkter. Arbetet skall fortsätta att drivas med hög ambition.
Tillverkare och importörer har huvudansvaret för de kemiska ämnen och
produkter som de levererar. Tillämpning av substitutionsprincipen skall
42
medföra att farliga ämnen och produkter byts ut mot mindre farliga. Prop. 1993/94:163
Denna huvudinriktning ligger fast.
Förändringar i Sverige liksom i vår omvärld ställer nya och ökade
krav på Sverige och det svenska miljöarbetet. Särskilt betydelsefullt torde
därvid vara den uttalade strävan internationellt liksom i Sverige att växla
över till en mer hållbar utveckling. Exempel på detta är deklarationen vid
Rio-konferensen och Agenda 21 och det intensifierade svenska arbetet för
en kretsloppsanpassad samhällsutveckling. Härtill kommer ett utvidgat
samarbete inom Europa på bl.a. kemikaliekontrollens område, från den
1 januari 1994 genom deltagande i samarbetet mellan EFTA och EU
inom ramen för EES-avtalet och senare vid ett eventuellt svenskt
medlemskap i EU i än högre utsträckning.
Den omfettande internationella handeln med kemikalier medför att det
nationella kemikaliekontrollarbetet måste drivas i internationell samverk-
an. Detta är också det mest kostnadsefiektiva sättet i en tid av krympande
ekonomiska resurser. Det utbyte som det internationella arbetet ger, dels
genom ökade kunskaper och dokumentation, dels genom internationell
samverkan för att begränsa riskerna med skadliga kemikalier, är
sannolikt betydligt större än vad Sverige ensamt kan åstadkomma med
motsvarande insats här hemma. Kemikalieinspektionens arbete inom FN,
OECD och EFTA/EG är en därför en förutsättning för kontroll- och
riskbegränsningsarbetet i Sverige.
Ett eventuellt svenskt EU-medlemskap innebär att Sverige, och
Kemikalieinspektionen i EU:s expertgrupper, får direkt möjlighet att
delta i och påverka utvecklingen inom området. Det ställer också ökade
krav - såväl kompetens- som resursmässigt - på beredskap inför
åtaganden som ett medlemskap kan kräva. Hit hör allt ifrån språk- och
förhandlingskunskaper till att fungera som s.k. lead country, dvs. åta sig
att leda projekt, eller åta sig sekretariatsfunktioner i det interna kontroll-
och riskbegränsningsarbetet inom EG.
Det svenska förhandlingsresultatet avseende kemikalier och bekämp-
ningsmedel innebär att Sverige på vissa områden kan behålla sina
strängare regler, på andra får behålla sina striktare regler under en
fyraårig övergångsperiod samtidigt som EG ser över sina regler.
Regeringens bedömning är att resultatet av EU-förhandlingama på
kemikalieområdet har visat att Sveriges insatser vid ett eventuellt
medlemskap i EU måste innebära ytterligare insatser for att uppnå
resultatet att högsta tillämpade nivå på miljöskyddet skall gälla och att
inga standarder skall sänkas. Målsättningen att Sverige skall bidra till att
EG:s miljökrav skärps på viktiga områden bör fortsätta att genomsyra
Sveriges europeiska kemikaliearbete.
Kemikalieinspektionen prioriterar redan nu arbetet inom EFTA/EG,
och denna inriktning behöver bibehållas.
Inom ramen för det intensifierade europeiska samarbetet kan sam-
verkan på nordisk nivå bedömas få ökad betydelse, även om detta är
svårt att precisera innan det står klart vilka nordiska länder som kommer
med i EU och när. I Norden finns ett väl utvecklat samarbete och i
många avseenden gemensamma kriterier och grunder för riskbedömning- 43
ar. Infor ett eventuellt medlemskap i EU är det en fördel om de nordiska
länderna gemensamt kan driva viktiga frågor. Handeln länderna emellan Prop. 1993/94:163
är på många områden omfattande.
Enligt regeringens bedömning bör det fortsatta arbetet för svensk del
vad avser det nordiska arbetet få samma inriktning och omfattning som
tidigare redovisats. Kemikalieinspektionens och Naturvårdsverkets arbete
bör inriktas på att bidra till en gemensam nordisk utgångspunkt för ett
arbete i internationella organisationer med en prioritering av EU.
I de baltiska och östeuropeiska länderna saknas en väl fungerande
kemikaliekontroll. Samtidigt används i dessa länder kemikalier som redan
förbjudits eller är under avveckling i Sverige. Regeringen anser därför
att Kemikalieinspektionen bör samverka med övriga berörda myndigheter
för att intensifiera arbetet på detta område.
För att nå en långsiktigt hållbar utveckling får inte miljöskulden öka.
Den diffusa spridningen av kemikalier i miljön måste minska. Regeringen
presenterade våren 1993 sina förslag om riktlinjer för en kretslopps-
anpassad samhällsutveckling. Riksdagen beslutade (prop. 1992/93:180,
bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344) i enlighet med propositionen och
ett arbete för att genomföra intentionerna har startat.
I Agenda 21 finns en rekommendaton om att alla lokala myndigheter
i världen skall utarbeta lokala handlingsprogram, lokala Agenda 21, för
en hållbar utveckling inför nästa århundrade. Kommuner har med sina
skilda funktioner i samhället möjligheter att skapa förutsättningar för en
mer effektiv resurshållning och ökad kretsloppsanpassning i arbetet med
att utforma lokala Agenda 21.
En utveckling mot ett kretsloppsanpassat och uthålligt samhälle kräver
på alla områden ett ökat lokalt engagemang. För kemikaliekontrollen
innebär detta att lokala miljömyndigheter behöver ökad information och
vägledning inom kemikaliekontrollområdet. Kemikalieinspektionens
tilsyns- och vägledningsarbete gäller de regionala och lokala miljö-
myndigheternas tillsyn i leverantörsledet.
Av resurs- och kompetensskäl har stora företag lättare än små företag
att ordna med god kemikaliekontroll. Det är emellertid nödvändigt att
även de senare kan ta sitt ansvar härvidlag. Det gäller företag och
verksamheter i alla hanteringsled: tillverkare, importörer, återförsäljare
och användare. För att detta skall vara möjligt behöver de bättre tillgång
till kunskapsstöd, information och rådgivning.
Det är regeringens bedömning att det i många små företag och även
större företag med liten kemikaliehantering, finns ett stort behov av
kunskap om kemikaliekontroll och metoder för riskbegränsning.
Kemikalieinspektionen bör därför i ökad omfattning verka för informa-
tions- och vägledningsarbete till denna grupp. Kemikalieinspektionen har
en övergripande roll vad gäller kemikaliekontrollen. Regeringen avser
uppdra åt Kemikalieinspektionen att utreda hur kunskaps- och kompetens-
överföring till verksamheter utan tillräckliga egna resurser inom området
kemikaliekontroll bör utformas.
Kunskapen och informationen om kemiska ämnen och produkter har
förbättrats men mycket återstår att göra. Arbete med att byta ut fårliga
produkter pågår men det finns fortfarande betydande behov av och 44
möjligheter till ytterligare riskminskningar genom bättre val bland
befintliga produkter och framför allt genom utveckling på sikt av nya Prop. 1993/94:163
produkter och processer. Detta gäller för såväl kemikalier som bekämp-
ningsmedel. Regeringen erinrar i sammanhanget om vad som anförs i
avsnitt 3.2.1 Riskbegränsning bekämpningsmedel avseende styrande
avgifter på bekämpningsmedel och kemikalier.
Regeringen anser att det ökade internationella samt lokala och och i
viss mån regionala arbetet måste innebära att Kemikalieinspektionen
behöver omprioritera delar av sin verksamhet. Myndigheten måste ha
tillräckliga resurser för att klara delvis nya arbetsuppgifter med anledning
av detta och tillåtas flexibilitet i användningen av resurser, såväl
personella som ekonomiska. Regeringen återkommer till detta i avsnitt
7 Anslagsfrågor och Kemikalieinspektionens kommande treårsperiod.
Regeringens bedömning: Arbete med att finna metoder för urval
av ämnen för riskbegränsningsarbete bör intensifieras. Såväl miljö-
och hälsoegenskaper som exponering bör vägas in.
Internationellt samarbete bör få ökad betydelse.
Kemikalieinspektionens fördjupade anslagsframställning: Överens-
stämmer med regeringens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Arbetet med riskbegränsning
fortsätter. Ett viktigt arbete är att identifiera ämnen eller varu- och
produktgrupper som i första hand bör bli föremål för särskilda risk-
begränsande åtgärder. I den miljöpolitiska propositionen (1990/91:90)
presenterades 13 ämnen för vilka awecklingsplaner eller riskbegräns-
ningsplaner tagits fram. Dessa ämnen förekommer i ett mycket stort antal
produkter och varor. I kretsloppspropositionen (1992/93:180) ställs krav
på riskbegränsningsplaner för 25-50 nya ämnen inom en femårsperiod.
Många av de kemikalier som används i dag i varor och produkter är
potentiellt skadliga för hälsa och miljö, antingen för att de har kraftigt
negativa egenskaper eller för att de används i sådan omfattning att den
totala skadan blir stor. Att identifiera alla dessa kemikalier och produkter
vore omöjligt, dels för att sådana resurser saknas, dels för att det är en
alltför tidskrävande process. Metoder för systematiskt urvalsarbete måste
tas fram. Det är med tillfredsställelse regeringen konstaterar att delar av
Kemikalieinspektionens riskbegränsningsarbete syftar till att ta fram
sådana metoder. I inspektionens pågående s.k. solnedgångsprojekt har,
som tidigare nämnts, 70 internationella och nationella listor med
sammanlagt över 7 000 hälso- eller miljöskadliga ämnen sammanställts.
Utgående från dessa har s.k. multiproblemkemikalier identifierats, dvs.
kemikalier som medför både miljö- och hälsorisk och där även exponer-
ingen bedöms utgöra en riskfaktor. Ett första urvalsteg resulterade i ca
500 möjliga multiproblemkemikalier. I ett andra steg rangordnades
kemikalierna utgående från egenskaper och möjlig exponeringsrisk. De
100 högst rankade multiproblemkemikaliema valdes ut. Utgående från
45
dessa kommer ett mindre antal väljas ut för riskbegränsningsätgärder.
En uppenbar svårighet vid riskbegränsning av allmänkemikalier är att
uppskatta risken med en viss kemikalie eftersom exponeringen är
varierande beroende på tillämpning. En kemikalie som ingår i en produkt
blir kanske skadlig forst när produkten blir avfall. Beroende på hantering
av ämnen och produkter kommer exponeringen vara olika. Regeringen
bedömer att det arbete som nu bedrivs inom de s.k. risk- och solned-
gångsprojekten kommer utgöra en bra grund för det fortsatta arbetet med
att utveckla en effektiv metodik for riskanalys och riskhantering.
Riktlinjer för risknivåer baserade på hälso- och miljöeffekter och
exponering behövs som underlag för riskreduktionsarbetet. Erfarenheter
från de stupstockskriterier som används inom bekämpningsmedelsområdet
bör tas till vara. Försiktighetsprincipen bör vara vägledande.
Internationellt samarbete avseende kemikaliers egenskaper är som
tidigare nämnts ett effektivt sätt att bedriva riskbegränsning, då ut-
växlingen per insats är mycket stor. Det är angeläget att Kemikalie-
inspektionen fortsätter att delta i bl.a. OECD:s högvolymprojekt och
riskbegränsningsarbete och att inspektionen inriktar sig på att ta aktiv del
i omfattande riskbegränsningsprogram för existerande kemikalier som
håller på att starta inom EG.
5.2.1 Tvätt-, disk- och rengöringsmedel
Regeringens bedömning: Klorblekmedel i konsumentprodukter för
maskindisk bör avvecklas till år 1995.
Kemikalieinspektionens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Vissa tvätt- och rengöringsmedel
innehåller ämnen med skadlig påverkan på hälsa eller miljö. De används
i stora volymer och har en spridd användning. De kan inte fångas in i
direkta kretslopp utan sprids diffust med avloppsvattnet till den yttre
miljön.
Tvätt- och rengöringsmedel för hushållsbruk har genomgått stora och
snabba förändringar under de senaste åren. Produktutvecklingen beror på
miljökrav och förändrade textilmaterial. De nordiska kriterierna för
positiv miljömärkning - Svanen - och Naturskyddsföreningens Bra
Miljöval har skyndat på utvecklingen mot produkter som är skonsammare
för miljö och hälsa. De positivt miljömärkta medlen har ca 60 % av
tvättmedelsmarknaden.
Miljömedvetenheten blir ett allt starkare motiv för att påverka
tvättmedlets, förpackningens och tvättmaskinens egenskaper. Produkterna
är i dag mer koncentrerade. Förpackningarna blir därmed mindre och
därmed lättare. Den internationella utvecklingen är likartad.
I tvätt- och rengöringsmedel ingår flera funktionskemikalier, t.ex.
tensider (rengörande ytaktiva ämnen), avhärdare och komplexbildare
(som binder kalcium och magnesium i tvättvattnet). I vissa produkter
Prop. 1993/94:163
46
ingår blekmedel. Dessutom ingår parfymer, konserveringsmedel och Prop. 1993/94:163
ibland optiska vitmedel.
Den allra största ämnesgruppen utgörs av tensider. Inom t.ex.
konsumentsektom i Sverige förbrukades 12 200 ton tensider år 1992,
varav 8 000 ton ingick i textiltvättmedel. Den stora användningen av
tensider har medfört att intresset för deras miljöpåverkan har ökat. Det
är känt att flertalet tensider är mer eller mindre giftiga för vattenlevande
organismer. I Europa pågår för närvarande flera studier som syftar till
miljöriskbedömningar för tensider.
I Sverige saknas riskutvärderingar av tensider även om det gjorts
kartläggningar av tensider i vissa avloppsreningsverk. Regeringen delar
Kemikalieinspektionens ståndpunkt att det är önskvärt att svenska studier
initieras för att undersöka tensiders inverkan på lokala miljöförhållanden.
Det bör ankomma på Kemikalieinspektionen att i samråd med Natur-
vårdsverket ta initiativ till en sådan riskutvärdering.
Nya tensider med bättre rengöringseffekt men mindre hudirriterande
ersätter de traditionella som t.ex. LAS (linjär alkyl bensen sulfonat).
Fortfarande används tensider som inte är lätt nedbrytbara i bl.a.
textiltvättmedel och i spolglans. Regeringen delar Kemikalieinspektionens
uppfattning att det finns behov av lätt nedbrytbara lågskummande
nonjonaktiva tensider for maskindiskmedel. Kriterier för positiv
miljömärkning av maskindiskmedel kan påskynda en sådan utveckling.
Tensider som ingår i tvätt- och rengöringsmedel bör så långt som
möjligt vara biologiskt lätt nedbrytbara. Pariskommissionen har
rekommenderat utbyte av vissa tensider som ingår i textilsköljmedel. Det
är viktigt att Sverige verkar för skärpta internationella regler beträffande
tensider. Regeringen anser att det ankommer på tillverkare och importör-
er av disk-, tvätt- och rengöringsmedel att vidta åtgärder för en övergång
till användning av tensider som enligt OECD:s "guidelines for testing of
Chemicals" klassificeras som lättnedbrytbara. En övergång bör senast till
år 1999 uppgå till 85 % lättnedbrytbara räknat från 1994 års använd-
ning. Tillverkare och importörer bör dessutom senast till år 1996 ha
upphört med att använda den katjonaktiva tensiden DSDMAC i textil-
sköljmedel i enlighet med Pariskommissionens rekommendation.
Nonylfenoletoxylater, NFE, har i det närmaste upphört att användas
i konsumentprodukter för tvätt- och rengöring. Riksdagen beslutade år
1991 (prop. 1990/91:90, bet.1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) att
användningen av NFE skall begränsas med 90 % till år 2000. Regeringen
bedömer att detta mål kan uppnås.
De klorblekmedel som används är natriumhypoklorit och klorisocyana-
ter. Användningen av klorblekmedel minskar till förmån for andra
blekmedel baserade på aktivt syre, t.ex. perborater. Övrig användning av
klorblekmedel utreds inom ramen för det särskilda uppdrag som
Kemikalieinspektionen erhållit att belysa behov av åtgärder rörande
användning av klor och klorerade ämnen. Avvecklingen av klorblek-
medelsanvändningen bör nu påskyndas. Regeringen anser i likhet med
Kemikalieinspektionen att det bör ankomma på tillverkare och importörer
av tvätt- och disk- och rengöringsmedel att senast till år 1995 ha 47
avvecklat klorblekmedlen i alla konsumentprodukter för maskindisk och
maskintvätt. Beträffande maskindisk- och maskintvättprodukter för Prop. 1993/94:163
yrkesbruk bör en avveckling med 90 % av 1994 års användning av
klorblekmedel ha uppnåtts senast till år 1996.
Fosfäter ingår i tvättmedel för att göra tvättvattnet mjukt. Använd-
ningen av fosfåtinnehållande hushållstvättmedel har minskat kraftigt i
Sverige. En anledning till detta är att de nordiska miljömärknings-
kriteriema för tvättmedel inte godtar fosfat i tvättmedel. Fosfättillskott
från tvättmedel utgör en begränsad del av det totala fosfortillskottet till
miljön. Tvätterier använder ofta avhärdat tvättvatten och behöver
därigenom inte fosfethaltiga tvättmedel.
Optiska vitmedel används som tillsats i tvättmedel för att tvätten skall
se vit ut. Medlen är inte biologiskt lätt nedbrytbara. Vid tvätt följer ca
hälften av medlet med tvättvattnet till avloppet. Den snabba ökningen av
bastvättmedel utan optiska vitmedel är därför positiv. Den största
användningen av optiska vitmedel sker dock inom pappersindustrin.
Det ankommer på Kemikalieinspektionen att följa utvecklingen inom
tvätt- och rengöringsmedelsområdet och på Naturvårdsverket att följa
utvecklingen på det yttre miljöområdet. Myndigheterna skall vidare hålla
regeringen underrättad om angivna avvecklings- resp, begränsningsåt-
gärder genom lägesrapporter till år 1996 resp, till år 1999 samt vid
behov föreslå eventuella åtgärder rörande det fortsatta begränsnings-
arbetet.
Alla de ovan nämnda ämnena används i andra produktionssamman-
hang, ibland i större volymer än inom tvätt- och rengöringsområdena.
Optiska vitmedel och blekmedel är exempel på detta. Bidraget av
svåmedbrytbara kemiska ämnen i tvätt- och rengöringsmedel vilka
hamnar i slammet är mycket liten. Regeringen återkommer i avsnittet 5.4
till frågor slam från kommunala avloppsreningsverk.
Klorhaltiga kemikalier
Det är känt att vissa klorerade organiska föreningar genom sin stabilitet
och giftighet utgör ett miljöproblem. Riksdagen har tidigare beslutat om
avvecklingsplaner för flera klorerade organiska lösningsmedel och sådana
klorerade organiska ämnen som skadar ozonskiktet (prop. 1990/91:90,
bet. 1990/91 :JoU:30, rskr. 1990/91:338). Kemikalieinspektionen fick den
27 maj 1993 i uppdrag att i samråd med Statens naturvårdsverk belysa
användningen av klor och klorföreningar från hälso- och miljösynpunkt,
analysera behov av ytterligare riskbegränsningar samt ge förslag till
nödvändiga åtgärder. Uppdraget skall redovisas i juni 1994. Regeringen
avser därefter bereda förslaget.
48
5.2.2 Kvicksilver i produkter och amalgam Prop.
Regeringens bedömning: Diffiis spridning av kvicksilver hör inte
hemma i ett kretsloppssamhälle. Användningen av amalgam inom
tandvården bör avvecklas senast till år 1997.
Övrig kvicksilveranvändning bör avvecklas till år 2000.
Kvicksilver i produkter
Förslagen från Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen:
Överenstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Instämmer i huvudsak med förslagen.
Skälen för regeringens bedömning: I enlighet med de konventioner
Sverige anslutit sig till har riksdagen (prop. 1990/91:90, bet.
1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) lagt låst målet att Sveriges utsläpp
av kvicksilver skall minskas med 70 % räknat över tidsperioden
1985-1995 samt att kvicksilveranvändningen skall minskas med 75 %
fram till år 2010. Genomförda och planerade begränsningsåtgärder väntas
medföra att de totala utsläppen till luft och vatten av kvicksilver minskar
med 63 % räknat från år 1985 till och med år 1995. Arbetet med att
ytterligare begränsa de svenska utsläppen och användningen av kvick-
silver måste fortgå. För att göra detta möjligt är det viktigt att fortsätta
driva internationellt arbete i olika sammanhang för att bl.a. finna
lösningar när det gäller kvicksilvrets miljöproblem och i samverkan med
andra länder vidta åtgärder, inte minst mot bakgrund av att utsläpp från
utländska källor svarar för den dominerande delen av det totala kvick-
silvemedfallet i Sverige.
Regeringen har erfarit att ett utbyte nu pågår såväl i Sverige som
internationellt av kvicksilver i utrustning som innehåller apparater och
komponenter med kvicksilver.
Riksdagen har beslutat att kvicksilveroxidbatterier bör ersättas med
andra alternativ så snart som möjligt eller senast till år 2000 (prop.
1990/91:90, bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338). Insamlingsgraden
för knappcellsbatterier uppgår for närvarande till ca 85 %.
Statens naturvårdsverk har i en skrivelse till regeringen föreslagit en
kraftig höjning av miljöavgiften på kvicksilveroxidbatterier. Dagens
avgift är enligt Naturvårdsverket för låg för att täcka kostnader för
information och slutligt omhändertagande av batterierna. Frågan bereds
för närvarande i regeringskansliet.
Enligt förordningen (1991:1290) om vissa kvicksilverhaltiga varor
gäller förbud mot import, yrkesmässig tillverkning och försäljning av
kvicksilvertermometrar, apparater och elektriska komponenter samt andra
mätinstrument som innehåller kvicksilver. Avvecklingen av sådana varor
som omfattas av förbud har skett snabbt. En mindre mängd kvicksilver
kommer att omsättas några år framöver i varor som undantagits förbud.
Vissa undantag omfattar även försörjning av reservdelar under ytterligare
tio år. Kvicksilver i enstaka analysinstrument kan av kemiska eller
fysiska skäl inte ersättas.
1993/94:163
49
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 163
Enligt regeringens mening bör vissa kvicksilverinnehållande elektriska Prop. 1993/94:163
apparater och komponenter med funktioner liknande dem som omfattas
av förbud i dag också förbjudas, t.ex. tryckvakter och kontakter för
kontinuerlig strömöverföring. Det ankommer på regeringen att meddela
föreskrifter härom.
EG har vissa begränsningar vad gäller kvicksilveranvändningen
(direktiv 76/7691 EEG). Dessa begränsningar hindrar dock inte att vissa
medlemsstater beslutar om längre gående restriktioner såvida de
nationella reglerna inte strider mot Romfördragets bestämmelser, särskilt
artiklarna 30 och 36.
Tillförseln av metalliskt kvicksilver for användning i processer eller
varor som omsätts på marknaden var 13 ton år 1990. Tillförseln år 1992
var 6 ton. Enligt Kemikalieinspektionen kommer användningen att
minska med ytterligare 1-2 ton per år de närmaste åren. Regeringen
konstaterar att användningen av kvicksilver minskar i snabb takt inom ett
flertal användningsområden, inte minst t.ex. genom industrins eget arbete
med att ersätta kvicksilveranvändningen i varor och processer. Kemikali-
einspektionens rapport och den efterföljande remissbehandlingen visar att
det beträffande vissa användningsområden inte är möjligt att i dag med
känd teknik eller materialkunskap eller kända metoder ersätta kvicksilver,
t.ex. viss användning inom laboratorier. Regeringen bedömer att
användningen av kvicksilver i sådana sammanhang emellertid inte är
omfettande, uppskattningsvis mindre än 1 ton per år. För kvicksilver-
oxidbatterier gäller i enlighet med riksdagens beslut (prop. 1990/91:90,
bet. 1990/91 :JoU30, rskr. 1990/91:338) att en avveckling skall ske senast
till år 2000. Kloralkaliindustrin arbetar efter en awecklingsplan med
sikte på avveckling av kvicksilveranvändningen senast till år 2010.
Regeringen bedömer mot denna bakgrund att avvecklingen av kvick-
silveranvändningen med angivna undantag bör kunna ske med inriktning
på år 2000.
Introduktion av nya alternativ till kvicksilver bör emellertid inte
komma till stånd med mindre än att de kontrollerats och befunnits
godtagbara från miljö- och hälsosynpunkt. Regeringen pekar på att det
också är viktigt att lägga fest hur sådana ersättningsprodukter skall
omhändertas när de kasseras.
Det ankommer på Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket att
följa hur arbetet med att avveckla kvicksilveranvändningen fortgår och
att hålla regeringen underrättad därom samt att vid behov föreslå
åtgärder. Regeringen avser att ge Kemikalieinspektionen och Naturvårds-
verket i uppdrag att till den 1 juli 1996 och 1 juli 1998 till regeringen
redovisa hur avvecklingen fortgår. Om en avveckling av kvicksilver-
användningen inte kommer till stånd kommer regeringen att överväga att
införa förbud.
Amalgam
I amalgam for tandvårdsbruk ingår kvicksilver med 50 %. Enligt uppgift
finns för närvarande stora lager av amalgam inom folktandvården
eftersom förbrukningen minskat påtagligt under senare tid. Det är därför
50
inte möjligt att med ledning av försäljningen av amalgam under senare Prop. 1993/94:163
år dra slutsatser om den faktiska användningen av amalgam vid fyllnads-
terapi.
Totalt i Sverige beräknas mängden upplagrad amalgam i tänder för
närvarande vara 40-60 ton. Denna kvicksilvermängd kan förr eller
senare komma ut i miljön genom utsläpp från krematoriema eller genom
avfall från tandvårdsmottagningar.
Sammanlagt beräknas ca 300 kg kvicksilver per år släppas ut från de
svenska krematoriema. Som regeringen har framhållit i andra samman-
hang, senast i propositionen 1993/94:110 Bättre kontroll över miljöfarligt
avfall ankommer det på Naturvårdsverket att tillsammans med berörda
organisationer och kommunerna verka för att erforderlig kvicksilver-
rening vid krematoriema kommer till stånd.
Utsläppen av amalgam till avloppsvatten från tandvård och läckage
från amalgam i tänder uppskattas av Naturvårdsverket till mellan 300 och
450 kg per år. Beträffande omhändertagandet av amalgamavfall från
tandvårdsmottagningar finns riktlinjer utarbetade av Naturvårdsverket i
samråd med Landstingsförbundet, Sveriges Tandläkarförbund och Svensk
DentalbranschfÖrening. Riktlinjerna innebär att allt kvicksilverhaltigt
avfall skall samlas in separat för särskilt omhändertagande. Vidare skall
vårdplatserna vara utrustade med amalgamavskiljare med en avskiljnings-
grad på ca 95 %. Naturvårdsverket har dessutom i s.k. branschfaktablad
utformat särskild information till tandvårdskliniker och kommuner om
bl.a. amalgamavskiljare. Regeringen vill i detta sammanhang omnämna
det projekt som bedrivs av landstinget i Uppsala län med syfte att se över
de metoder som finns för att minska kvicksilverutsläppen till luft och
vatten från tandkliniker. Vidare kan nämnas om de studier som, mot
bakgrund av pågående forskning inom naturvetenskap, medicin och
miljövård, bedrivs inom Metallbiologiskt centrum i Uppsala om metallers
biologi, bl.a. kvicksilver.
Socialstyrelsens förslag: En stegvis avveckling av amalgam föreslås
baserad på olika patientåldrar. För barn- och ungdomar föreslås en
successiv avveckling som skall vara avslutad den 1 juli 1995. För vuxna
patienter anser Socialstyrelsen att användningen av amalgam bör upphöra
fr.o.m. år 1997. Enligt Socialstyrelsen bör ett förnyat beslutsunderlag tas
fram under år 1996.
Remissinstansernas synpunkter: Flertalet remissinstanser delar
utredningens förslag till awecklingsplan.
Skälen för regeringens bedömning: Användningen av amalgam inom
tandvården har minskat kraftigt under senare år. Andelen amalgam-
fyllningar av samtliga fyllningar för vuxna i privattandvården minskade
från ca 60 % år 1985 till ca 30 % år 1991. Antalet amalgamfyllningar
för vuxna i privattandvården och folktandvården minskade med ca 30 %
mellan åren 1991 och 1993. Av alla vuxna patienter som fått konserve-
rande behandling vid Kalmar läns landsting uppgick andelen patienter
som fått amalgamfyIlningar till ca 30 % år 1993. Andelen amalgam-
fyllningar utförda på barn minskade från 40 % år 1989 till drygt 20 %
år 1991 i Kalmar läns landsting medan antalet barn som fått amalgam- 51
fyllningar i samma landsting minskade med ca 50 % mellan åren 1992
och 1993.
Fem huvudmannaområden har till Socialstyrelsen angivit att de avser
att upphöra med amalgam i barn- och ungdomstandvården. Ytterligare
huvudmän planerar enligt vad regeringen erfarit motsvarande åtgärder.
Socialstyrelsen har i en skrivelse den 27 december 1993 på en
förfrågan från Sveriges Tandläkarförbund konstaterat att huvudmännen
inte kan förbjuda tandläkare att använda vissa behandlingsmetoder.
Tandvårdshuvudmännen kan dock enligt skrivelsen besluta att inte
använda amalgam vid folktandvårdsklinikema av miljöskäl. Dessutom
kan tandvårdshuvudmännen i de avtal som skrivs med privatpraktiserande
tandläkare som en förutsättning för avtalets giltighet ange att amalgam
inte får användas.
En ofta återkommande synpunkt i remissyttrandena är att det i dag inte
finns tillräckligt utvecklade alternativ till amalgam och som dessutom inte
innebär betydligt högre kostnader för patienten. En annan synpunkt är att
det i vissa fall inte heller är tillräckligt dokumenterat att alternativen i sig
är riskfria ur hälsosynpunkt. Nu tillgängliga alternativ till amalgam
utvecklas och förbättras kontinuerligt. Detta innebär enligt regeringens
uppfattning att de bör kunna användas i ökande utsträckning. I takt med
en ökad användning kan kostnaden för vissa av dessa material också
förväntas minska.
När det gäller hälsorisker med nya material erinrar regeringen i detta
sammanhang om den nya lag om medicintekniska produkter som har
införts i Sverige fr.o.m. den 1 juli 1993. För dentala material gäller, i
överensstämmelse med motsvarande direktiv inom EG, att närmare
föreskrifter kommer att utfärdas senast till den 1 januari 1995. Detta
kommer för dentala material att i allmänhet innebära krav på certifiering.
För närvarande sker en spontan mycket kraftig minskning av amalgam-
användningen. Så gott som samtliga tand vårdshuvudmän tillstyrker en
avveckling av amalgam inom barn- och ungdomstandvården. Regeringen
avser att ta upp överläggningar med företrädare för tandvårdshuvud-
männen om en avveckling av amalgamet inom barn- och ungdoms-
tandvården fr.o.m. den 1 juli 1995.
När det gäller vuxentandvården anser regeringen att användningen av
amalgam bör upphöra så snart som möjligt dock senast till år 1997.
Regeringen betonar vikten av att samtliga vårdgivare och andra
berörda organ inom tandvården medverkar i att åstadkomma en så snar
avveckling av amalgam som möjligt. Det är även betydelsefullt för alla
berörda organ att uppmärksamma den internationella utvecklingen vad
gäller avvecklingen av amalgam och utvecklingen av alternativa
ersättningsmaterial. Det ankommer på Socialstyrelsen och Kemikalie-
inspektionen att noga följa detta begränsningsarbete och att hålla
regeringen underrättad om utvecklingen samt att vid behov föreslå
åtgärder. Regeringen avser att ge Kemikalieinspektionen i uppdrag att i
samråd med Socialstyrelsen senast den 1 juli 1996 till regeringen
redovisa en utvärdering av hur avvecklingen av amalgam fortgår.
Socialstyrelsen har angivit att det finns ett behov av en ökad satsning
på utbildning om tandfyllningsmaterial såväl inom grundutbildningen som
efterutbildningen av tandvårdspersonal. Samtliga remissinstanser, utom
Prop. 1993/94:163
52
en, som har berört utredningens förslag i denna del är ense om att en Prop. 1993/94:163
avveckling av amalgam som tandfyllningsmaterial kommer att leda till ett
ökat behov av utbildning. Utbildningen bör avse såväl materialkunskap
som handhavandet av alternativa fyllningsmaterial. Odontologiska
fakulteten i Göteborg anser t.ex. att det krävs en förbättrad utbildning i
ämnesområdet dentala biomaterial och fyllningsterapi och föreslår att de
nuvarande teknologiavdelningama i Sverige omstruktureras så att deras
huvudinriktning blir att undervisa i ämnet odontologisk materialveten-
skap. Detta är enligt fakulteten nödvändigt för att svensk odontologi
också i framtiden skall kunna följa med i utvecklingen inom dental
materialkunskap på en internationell nivå.
Regeringen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att diskutera med
företrädare för de odontologiska fakulteterna om hur en förstärkning av
kunskaperna om dentala biomaterial i grundutbildningen skall kunna ske.
Frågan om en ökad satsning på materialkunskap och kunskap om tekniker
vid behandling med alternativa material i efterutbildningen kommer att
behandlas av den samordningsdelegation som regeringen har tillkallat
med anledning av det av regeringen föreslagna förändrade ersättnings-
systemet för vuxna.
5.2.3 Bly
För närvarande används i Sverige ca 34 000 ton bly per år, fördelat på
ett stort antal användningsområden. Den största kvantiteten, 22 000 ton,
går till blyackumulatorer. Världsproduktionen av blymetall uppgick år
1990 till ca 5,7 miljoner ton. Drygt hälften utgjordes av återvunnet bly.
Sverige är nettoexportör av bly.
Riksdagen beslutade år 1991 (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91 :JoU30,
rskr. 1990/91:338) att användningen av bly på sikt bör avvecklas genom
i huvudsak frivilliga åtgärder. I enlighet med de konventioner Sverige
anslutit sig till har riksdagen lagt fast målet att Sveriges utsläpp av bly
skall minskas med 70 % räknat över tidsperioden 1985-1995.
I förordningen om motorbensin (1985:838) har regeringen förbjudit
tillverkning, import och yrkesmässig överlåtelsee av blyad bensin.
Genom förordningens övergångsbestämmelser har det dock varit möjligt
att under vissa förutsättningar fortsätta med såväl tillverkning och import
som yrkesmässig överlåtelse. För att stimulera till användning av oblyad
bensin har blyad bensin påförts en högre skatt än oblyad. Utvecklingen
de senaste åren har varit mycket positiv och försäljningen av blyad
bensin har minskat högst påtagligt.
I syfte att få till stånd en total övergång till oblyad bensin kommer
regeringen under år 1994 efter genomförd notifieringsprocess att ändra
förordningen om motorbensin så att de nu gällande övergångsbestämmel-
serna ersätts av ett krav på undantagsregler för i förordningen särskilt
angivna fall. Regeringen bedömer att den kvarvarande försäljningen av
blyad bensin därmed helt kommer att upphöra.
Hittills vidtagna åtgärder inom industri och vad gäller biltrafikens
utsläpp har medfört att utsläppen av bly till luft och vatten kunnat
reduceras avsevärt mellan år 1985 och år 1990. Genomförda och Prop. 1993/94:163
planerade åtgärder väntas medföra att de totala utsläppen av bly till luft
och vatten under hela perioden 1985-1995 kommer att minska med 85
%.
Regeringen konstaterar att arbetet med att begränsa blyanvändningen
nu har fått ökad hastighet.
För vissa användningsområden har dock otillräcklig kunskap om och
brist på alternativa material hämmat blyavvecklingen. I och med att
användning och alternativ m.m. nu har kartlagts av myndigheterna i
samarbete med berörda branscher har nödvändiga förutsättningar erhållits
för att det praktiska avvecklingsarbetet skall kunna ökas. Regeringen har
erfarit att myndigheterna avser att ytterligare verka för utveckling av
alternativ till blyet samt följa det fortsatta avvecklingsarbetet av
blyanvändning. Det finns emellertid områden där det med dagens
kunskap inte erbjuds möjliga alternativ eller där sådana alternativ bedöms
ta lång tid att utveckla, t.ex. bly i brons, i bildskärmsglas och för
strålskydd.
Som tidigare nämnts bedrivs internationellt arbete vad gäller frågor om
blyavveckling, bl.a. inom OECD.
Den internationella utvecklingen av blypriset har under 1980- och
1990-talet varit negativ. Detta har inneburit att insamling och återvinning
inte varit företagsekonomiskt lönsamt.
I syfte att säkerställa en hög insamling av blybatterier i Sverige utgår
en miljöavgift på alla blybatterier som tillverkas eller importeras.
Avgiften finansierar kostnaderna för information, insamling och slutligt
omhändertagande av blybatterierna. Det finns ett fungerande system for
insamling av uttjänta blybatterier i Sverige och insamlingen har nått en
hög nivå.
Inom ramen för Nordiska ministerrådets miljösamarbete har en ad hoc
grupp med avfellsexperter enats om att föreslå en gemensam nordisk
policy för att få till stånd en samordning av Danmarks, Finlands, Norges
och Sveriges insamlings- och återvinningsssystem för uttjänta batterier.
Riksdagen beslutade år 1991 (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91 :JoU30,
rskr. 1990/91:338) att överenskommelser skall ske om frivillig övergång
från blyhagel till hagel som inte är milj oferliga samt att en snabb
övergång bör ske vad gäller jakt i våtmarker och andra känsliga
områden. Riksdagen uttalade att övergången i sin helhet bör vara
genomförd i början av 2000-talet.
Regeringen erfer att omställning till alternativa hagel fortfarande är av
ringa omfattning. Genom insatser från Kemikalieinspektionen finns
emellertid frivilliga åtaganden från jägar- och sportskytteorganisationer
om omställningsåtgärder. Dessa åtaganden leder olika långt.
Jägareförbunden har gjort utfästelser som bl.a. innebär att övergång
till alternativa hagel vid all våtmarksjakt bör vara genomförd till den 1
juli 1994. De innebär vidare en övergång till alternativa hagel vid
övningsskytte samt vid allt tävlingsskytte i jägareförbundens regi från
jaktskyttesäsongen år 1995. Skjutprov med jämhagel kommer att införas
vid jägareexamen. 54
Sportskytteförbundet har åtagit sig att bl.a. bedriva fortsatt arbetet för
övergång till alternativa hagel genom att verka internationellt för en Prop. 1993/94:163
förändring av det olympiska reglementet. Förbundet har vidare åtagit sig
att verka för att blyhagel inte används vid sportskytte efter den 1
september 2004 i skyttegrenar på det olympiska programmet och efter
den 1 september 2000 i övriga grenar.
Regeringen betonar vikten av att övergång till alternativa hagel sker
vid våtmarksjakt. Regeringen har också erfarit att Naturvårdsverket avser
att inom kort meddela förbud mot användning av blyhagel inom vissa
särskilt känsliga våtmarksområden. Förbudet avses träda i kraft den 1 juli
1994.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) finansierar två projekt
i syfte att minska blyanvändningen i ammunition. Det ena projektet syftar
till att finna ersättning för blyhagel främst för sportskyttet medan det
andra avser ersättning av mantlade blykulor med mjukjämskulor.
Nämnda åtgärder, ett successivt utbyte av vapenbeståndet samt
utvecklandet av nya alternativa hagelmaterial bör enligt regeringens
mening kunna leda till att en övergång från blyhagel till alternativa hagel
vid jakt till övervägande del skett till år 2000.
Omfattningen av användning av bly som sänke vid fiske är stor. Stora
mängder bly sprids genom detta, särskilt i strömmande vatten, och tas
upp av fåglar. Regeringen har erfarit att Kemikalieinspektionen avser att
ta initiativ för att uppmuntra till utveckling av alternativ till bly för såväl
fritids- som yrkesfiske bl.a. genom kontakter med NUTEK. Regeringen
betonar vikten av att alternativa material snarast används istället för bly.
Regeringen konstaterar därmed att ett begränsningsarbete som ligger
väl i linje med riksdagens beslut om begränsning av blyanvändningen
genom frivilliga åtgärder nu bedrivs. Det föreligger därmed för
närvarande inte behov av särskilda statliga åtgärder för det fortsatta
avvecklingsarbetet. Det ankommer på Kemikalieinspektionen och
Naturvårdsverket att i samråd med berörda intressenter följa utvecklingen
såväl nationellt som internationellt, hålla regeringen underrättad därom
och vid behov föreslå eventuella åtgärder rörande det fortsatta be-
gränsningsarbetet.
Regeringens bedömning: Insatserna för förhandsgranskning av
biocider och biologiska bekämpningsmedel bör få ökad omfattning.
Internationellt samarbete bör få ökad betydelse.
Kemikalieinspektionens fördjupade anslagsframställning: Överens-
stämmer med regeringens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: I det fortsatta riskbegränsning-
arbetet avseende bekämpningsmedel kommer tyngdpunkten förskjutas
successivt de närmaste åren i takt med att halveringsprogrammets mål
börjar nås. Förhandsgranskning av biocider och biologiska bekämpnings-
medel får ökad omfattning. Riskbegränsningsarbetet bör drivas i fortsatt,
55
intensiv samverkan internationellt.
5.3.1 Biocider
Ett ämne som har en biocid verkan angriper eller förhindrar växt av
levande organismer. Till biocider som i dag förhandsgranskas enligt
förordningen (1985:83) om bekämpningsmedel hör träskyddsmedel,
slembekämpningsmedel och antifoulingprodukter, huvudsakligen
båtbottenfärger.
Inom EU bereds for närvarande ett förslag till biociddirektiv. I
förslaget ingår krav på förhandsgranskning av biocider som i dag inte
förhandsgranskas i Sverige. Hit hör kylvattenkemikalier, desinfektions-
medel och konserveringsmedel. I dag finns drygt 800 sådana produkter
på den svenska marknaden som inte förhandsgranskats.
Enligt preliminära uppskattningar av Kemikalieinspektionen kan ett
sådant direktiv, vid ett eventuellt svenskt medlemskap i EU eller i fall att
direktivet kommer att omfattas av EES-avtalet, innebära att ytterligare ca
50-70 nya verksamma ämnen måste förhandsgranskas. Detta delvis nya
verksamhetsområde kräver ökade insatser av inspektionen dels i det
konkreta utvärderingsarbetet, dels i form av t.ex. informations- och
utbildningsinsatser till olika användare samt ett ökat deltagande i
internationella fora. Det kan förväntas att många av de nya foretag och
branscher som kommer att omfattas av direktiven i dag inte har
erfarenhet av Kemikalieinspektionens förhandsgranskning, vilket för både
företagen och inspektionen kan medföra betydande merarbete.
Träskyddsmedel
Träskyddsmedel för tryckimpregnering av virke motsvarar numera ca 75
% av den totala konsumtionen av bekämpningsmedel inom Sverige. En
väsentligt minskad användning av miljö- och hälsoskadliga bekämpnings-
medel förutsätter därför t.ex. att medel och metoder för rötskydd av
virke förändras. Dessutom måste de stora mängder virke som har
behandlats med dessa metoder tas om hand på rätt sätt när de en gång
kasseras.
Riksdagen behandlade år 1991 bl.a. vissa frågor om träskyddsmedel
(prop. 1990/91:90, bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338). Riksdagen
slog därvid fast att användningen av arsenik- och kromföreningar i
träskyddsmedel måste minskas. Riksdagen instämde i regeringens
bedömning att effekterna av nya föreskrifter om träskyddsbehandlat virke
skulle avvaktas innan särskilda styrmedel sattes in.
Kemikalieinspektionens föreskrifter om träskyddsbehandlat virke (KIFS
1990:10) trädde i kraft den 1 januari 1992. Föreskrifterna innebär
kraftiga inskränkningar i användningen av träskyddsbehandlat virke och
särskilt för arsenik- och kromimpregnerat virke, eftersom sådant virke
tidigare användes på sätt som nu förbjudits. Enligt föreskrifterna får
arsenik- och krommedel endast användas när behov av långvarigt skydd
föreligger, och då endast i vissa applikationer, t.ex. då virke är nedgrävt
Prop. 1993/94:163
56
i varaktig kontakt med fuktig mark eller vatten. Krommedel har enligt Prop. 1993/94:163
övergångsbestämmelser fått användas till och med utgången av år 1993
för användning ovan mark.
Kemikalieinspektionen har genom olika tillsynsåtgärder bl.a.
samverkan med kommuner följt upp efterlevnaden av föreskrifterna.
Vidare har Kemikalieinspektionen tillsammans med branschorganisationer
vidtagit informationsinsatser riktade såväl till impregnerare och försäljare
av tryckimpregnerat trä som till konsumenter. Åtgärderna har lett till
ökade tillsynsaktiviteter från kommunernas sida.
Av Kemikalieinspektionens redovisning framgår bl.a. att användningen
av arsenik- och kromföreningar i träskyddsmedel har minskat betydligt
under de senaste fem åren. De strängare reglerna har vidare påskyndat
utvecklingen av nya och från miljö- och hälsosynpunkt mindre skadliga
medel. Detta gäller dock hittills huvudsakligen medel avsedda för
behandling av virke som skall användas ovan mark utomhus, men även
medel för användning i markkontakt har godkänts sedan träskyddsföre-
skriftema trädde i kraft. Det är viktigt att de nya medlen får genomslag
på marknaden som ersättningsmedel för arsenik- och krommedel.
Sannolikt dröjer det längre innan krom- och arsenikmedlen helt kan
ersättas för skydd av träkonstruktioner som skall användas i mark eller
under vatten och behöver ett extra långvarigt skydd, beroende på
tidskrävande funktionsundersökning och testning. Regeringen konstaterar
emellertid att Kemikalieinspektionens föreskrifter hittills synes ha
resulterat i en minskad användning av de från miljösynpunkt farliga
arsenik- och krommedlen. Användningen av krommedel har emellertid
inte minskat lika mycket som arsenikmedlen, beroende på att krom-
behandlat virke, som ovan nämnts, under 1993 fått användas i större
omfattning än arsenikbehandlat. Regeringen betonar vikten av att
Kemikalieinspektionen och övriga tillsynsmyndigheter noga följer att den
förväntade minskningen av krommedelsanvändningen inte leder till en
ökad användning av de billigare arsenikmedlen för behandling av virke
för undermarkanvändning.
Kreosotanvändningen har ökat något sedan år 1989, delvis till följd av
ökad kreosotimpregnering av ledningsstolpar. Regeringen har emellertid
erfarit att en kreosotolja nu utvecklats där vissa fraktioner av de
farligaste ämnena avlägsnats utan att medlets träskyddseffektivitet
synbarligen har minskat. Kreosotanvändningen kan därigenom på sikt
göras mindre skadlig.
För att ta hand om träskyddsbehandlat virke sedan det kasserats krävs
särskilda metoder och rutiner for att inte skadliga ämnen skall komma ut
i miljön. I dag saknar emellertid kommunerna i allmänhet rutiner för att
på ett miljöriktigt sätt omhänderta uttjänt träskyddsbehandlat virke. Vid
renovering eller sanering som omfattar träskyddsmedelbehandlat virke
bör sådant virke slutligt omhändertas på ett miljöriktigt sätt. Regeringen
har erfarit att Statens naturvårdsverk för närvarande förbereder informa-
tion till användare av träskyddsbehandlat virke, med rekommendationer
om hur det skall handhas då det tjänat ut.
Såväl inom Sverige som internationellt bedrivs forskningsinsatser dels 57
för att få fram träskyddsmedel för industriell tryckimpregnering med från
miljösynpunkt bättre egenskaper, dels för att förbättra träets beständighet. Prop. 1993/94:163
Regeringen har erfarit att Kemikalieinspektionen nyligen har gjort en
genomgång av samtliga träskyddsmedel efter ansökan om fortsatt
godkännande.
Det är viktigt att utvecklingen mot nya träskyddsmedel fortsätter.
Regeringen anser emellertid att det är för tidigt att dra någon slutsats om
behov av särskilda statliga styrmedel för att få fram nya träskyddsmedel.
Det ankommer emellertid på Kemikalieinspektionen att noga följa
utvecklingen, hålla regeringen underättad därom samt vid behov föreslå
ytterligare åtgärder.
5.3.2 Biologiska bekämpningsmedel
Vid biologisk bekämpning används predatorer, parasitoider eller andra
organismer som lever på eller på annat sätt konkurrerar ut skade-
organismer. Biologiska bekämpningsmedel är till skillnad från kemiska
bekämpningsmedel i allmänhet mycket specifika, dvs. de angriper enbart
skadeorganismen och inte andra organismer i ekosystemet.
De flesta kemiska bekämpningsmedel medför i större eller mindre
omfattning miljöproblem eftersom de ofta har lång nedbrytningstid, kan
transporteras från behandlingsområdet till omgivande miljö samt döda
andra organismer än avsedda skadeinsekter. Kemiska bekämpningsmedel
har ofta hälsofarliga egenskaper. En övergång till biologiska bekämp-
ningsmedel är önskvärd på flera områden i de fåll de utgör mindre risker
för människor och miljö. I dag används de i enbart ringa omfattning och
huvudsakligen i växthusodling eller altemativodling.
Biologiska bekämpningsmedel prövas enligt förordningen (1991:1288)
om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. Kemikalie-
inspektionen har att finansiera sitt arbete med detta genom avgifter.
Förslag från Kemikalieinspektionen finns att avgift på biologiska
bekämpningsmedel tas ut i form av anmälningsavgift samt årlig procent-
uell avgift. Det ankommer på Kemikalieinspektionen att besluta härom.
Eftersom dokumentationskrav hittills saknas har Kemikalieinspektionen
beslutat att biologiska bekämpningsmedel till utgången av år 1994 får
säljas och användas i Sverige efter dispens från inspektionen. Inspektion-
en har dock nyligen utarbetat förslag till föreskrifter om godkännande.
Samarbete har skett med ansvariga myndigheter i Danmark, som är s.k.
lead country för detta arbete inom EU. Kemikalieinspektionen anser att
arbetet med förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel härmed
kommer kunna påbörjas snarast. Med tanke på den ännu mycket
begränsade marknaden och det låga försäljningsvärdet för biologiska
bekämpningsmedel bedömer Kemikalieinspektionen dock att inspektion-
ens kostnader för denna verksamhet inte kommer att kunna täckas av
avgifterna. Inspektionen menar att ett eventuellt underskott under en
övergångsperiod bör kunna täckas inom ramen för det nya ramanslag
som inspektionen föreslår skall ersätta det nuvarande reservationsanslaget
B9. Särskilda projekt inom bekämpningsmedelskontrollen.
Regeringen finner att halveringsprogrammet genererat en stor kunskap 58
om riskbegränsningsarbete inom bekämpningsmedelsområdet, och det är Prop. 1993/94:163
viktigt för det fortsatta kemikaliekontrollarbetet att utnyttja denna
kompetens. Halveringsprogrammet skall vara avslutat till "strax efter
mitten av 1990-talet" men arbetet med riskbegränsning på både bekämp-
ningsmedels- och övriga kemikalieområden måste fortsätta med kraft. En
successiv omprioritering av verksamheten är dock naturlig. Regeringen
återkommer till denna fråga i följande avsnitt och i avsnitt 7.
5.3.3 Bekämpningsmedelsanvändningen inom jordbruket
Kemikalieinspektionen, Statens naturvårdsverk och Jordbruksverket
arbetar inom det s.k. halveringsprogrammet med att minska hälso- och
miljöriskerna vid användning av bekämpningsmedel i jordbruk. Här
berörs främst frågor om riskerna för den yttre miljön, arbetsmiljön samt
risker för människan förknippade med exponering via födan. Ett av
delmålen för programmet är att till strax efter mitten av 1990-talet
minska användningen av bekämpningsmedel, räknat i aktiv substans, med
75 % jämfört med den genomsnsittliga användningen under perioden
1981-1985 (prop. 1987/88:128, bet. 1987/88 :JoU24, rskr. 1987/88:374;
prop. 1989/90:146, bet. 1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:327). En rad
olika åtgärder har vidtagits for att nå dessa mål, vilket har redogjorts för
i avsnitt 3.2.1.
Erfarenheterna från programmet är goda och riskerna bedöms enligt
myndigheterna ha kunnat minskas genom vidtagna åtgärder. Till dags
dato har minskningen av användningen nått 65 %. Arbete kvarstår dock
för att ytterligare minska risker och användning i enlighet med av
riksdagen uppställt mål. Detta gäller särskilt vissa bekämpningsmedel
inom potatisodlingen vilka bör avvecklas med hänsyn till hälso- och
miljörisker förknippade med användningen av dessa medel. Ytterligare
behov av minskad risk och användning föreligger på andra områden,
exempelvis vid ogräsbekämpning.
Myndigheterna anför att möjligheter till minskning av riskerna och
användningen föreligger genom bl.a. ytterligare dosanpassning och
genom förbättring av den behovsanpassade bekämpningen av skade-
görare.
Det är väsentligt att nå en bättre internationell samordning av åtgärder
för minskade risker av bekämpningsmedel. Inom OECD har bl.a.
initierats arbete inom detta område, i vilket Kemikalieinspektionen deltar.
Regeringen finner det angeläget att arbetet med att reducera risker med
och användning av bekämpningsmedel inom jordbruksområdet fortsätter
i den riktning som nu sker samt att utvecklingen av bekämpningsmedels-
användningen inom jordbruket följs. Det ankommer på myndigheterna att
vid slutrapporteringen av halveringsprogrammet redovisa behov och
åtgärder för en ytterligare reduktion av riskerna.
59
Regeringens bedömning: Kemikalieinspektionens väglednings- och
informationsarbete till kommuner bör ökas. Inspektionen bör ta
initiativ till att också små företag får tillgång till stöd och vägled-
ning.
Kemikalieinspektionens fördjupade anslagsframställning: Överens-
stämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Kemikalieinspektionen skall
enligt LKP utöva tillsyn över tillverkare, importörer och leverantörer av
kemiska produkter. Detta görs bl.a. genom företagsinspektioner där
företagens kemikaliekontrollarbete granskas. Kemikalieinspektionen har
i denna del bl.a. genomfört inspektionsprojekt baserade på produkttyp,
t.ex. färger, bilvårdsprodukter och rengöringsmedel. Inspektionen kan i
sitt arbete ställa krav på utbyte av särskilt farliga ämnen och på
förbättrad produktinformation. Också brister i kompetens och organisa-
tion kan påtalas vid behov. Inspektionens krav leder till att företagen
måste ta fram bättre uppgifter om sina produkter vad gäller innehåll och
hälso- och miljöeffekter. Inspektionsverksamheten, liksom detaljkrav,
syftar också till att få tillverkare och importörer att öka sin kompetens så
att de kan fylla sina uppgifter enligt lagstiftningen.
Inspektionen bedriver dessutom ett omfettande informations- och
vägledningsarbete till lokala och regionala miljömyndigheter vars
aktiviteter på området fått en ökad betydelse i arbetet med att uppfylla
målen i Agenda 21 och att nå en kretsloppsanpassad samhällsutveckling.
Detta arbete syftar till att tydliggöra LKP:s tillämpningsområde, visa på
möjligheter i tillsynen och ge faktaunderlag och råd i övrigt. Många
kommuner är dessutom stora inköpare vilket gör att de som konsumenter
och användare i hög grad kan påverka handelns produktsortiment och
-utveckling.
Kemikalieinspektionen har tillsammans med Naturvårdsverket utarbetat
ett material - Vägledningspärmen - för lokal tillsyn enligt LKP. Pärmen
distribuerades första gången år 1989 och har därefter reviderats ett antal
gånger. Inspektionen tar dessutom som stöd till miljömyndigheter fram
faktablad om bekämpningsmedel och andra kemiska ämnen med uppgifter
om toxikologiska och ekotoxikologiska egenskaper. Konkret vägledning
i vissa tillsynsfrågor har tagits fram t.ex. för kontroll av reglerna om
träskyddsbehandlat virke och klorerade lösningsmedel samt för tillsyn i
detaljhandeln.
Inspektionen har även deltagit i utbildningsaktiviteter riktade till bl.a.
kommunala nämnder som har ansvar för miljö- och hälsoskyddsfrågor.
Regeringen bedömer att såväl tillsyns- som vägledningsverksamheten
i stort fungerar bra. Inspektionsverksamheten torde bl.a. ha lett till att
insikterna om vikten av en ansvarsfull kemikaliehantering ökar hos
företag och branscher. Också hos lokala och regionala miljömyndigheter
ökar kunskaperna om kemikalier och hur riskerna med användning av
dem kan minimeras liksom om lagstiftningen på området. Fortfarande
Prop. 1993/94:163
60
kan dock finnas ett utökat behov av kunskap och erfarenhetsutbyte om Prop. 1993/94:163
exempelvis substitutionsprincipen och dess tillämpning.
Inom den svenska kemiindustrin pågår ett aktivt miljöarbete för att
främja en säker hantering av kemiska produkter och för att ersätta farliga
ämnen med mindre farliga. Regeringen bedömer dock att det hos många
små företag, liksom hos större företag med liten kemikaliehantering, kan
finnas behov av ökad kunskap om kemikaliekontroll och riskbegränsning.
Många av dessa företag är kanske inte branschanknutna vilket gör att de
inte deltar i branschvisa program inom området och inte kan få stöd från
dessa organisationer.
Kemikalieinspektionen lät under 1993 Skandinavisk Opinion AB
(SKOP) genomföra en attitydundersökning bland 561 slumpvis utvalda
tillverkare och importörer ur inspektionens produktregister. Undersök-
ningen visade att en stor majoritet - 84 % - av de tillftågade företagen
ansåg att kemikaliehanteringen blivit säkrare genom inspektionens arbete.
Flera av de tillfrågade företagen ansåg dock att de inte hade någon nytta
av den av Kemikalieinspektionen utskickade informationen. Denna
uppfattning ökar ju mindre företagen är vilket kan tyda på att de saknar
möjlighet att tillgodogöra sig informationen. Detta befäster regeringens
bedömning.
Regeringen anser mot denna bakgrund att Kemikalieinspektionen som
central kemikaliemyndighet bör ta initiativ till att ge bättre vägledning
och stöd till små företag verksamma inom kemikalieområdet. Särskilt
viktigt är information och utbildning rörande substitutionsprincipen och
dess tillämpning. Regeringen avser uppdra åt Kemikalieinspektionen att
komma med förslag till hur kunskaps- och kompetensstöd till verksam-
heter och små företag inom området bör utformas. I detta arbete måste
ett nära samarbete med övriga berörda myndigheter - lokala, regionala
och centrala - samt näringsliv ske.
Substitutionsprincipens tillämpning har på senare år varit föremål för
frågor. Kommunerna kan genom information och rådgivning, exempelvis
till handel och användare, verka för utbyte av produkter mot mer
miljöanpassade. Regeringen anser att detta är en viktig del av kommun-
ens miljöarbete för att tillämpa substitutionsprincipen. Från bl.a.
kemiindustrins sida har anförts att principen är omöjlig att leva upp till
då användare i princip avkrävs att vid varje inköpstillfälle avgöra vilket
ämne eller vilken produkt som är mest miljövänlig. Detta förutsätter en
kompetens som den vanlige konsumenten eller handlaren rimligen inte
kan ha, menar kemiindustrin.
Diskussionen visar att behov av kunskap föreligger på många håll, såväl
inom industri och handel som hos miljömyndigheter. Kemikalieinspek-
tionen har som tidigare uttalats i denna proposition en viktig uppgift att
ge vägledning till kommunerna.
Regeringen erinrar i sammanhanget om det arbete som pågår rörande
förslag till miljöbalk.
61
Prop. 1993/94:163
Regeringens bedömning: Åtgärder för att få en slamkvalitet som
innebär att slammet kan nyttjas av jordbruket bör vidtas utifrån
lokala planer och lokala förutsättningar samt samordnas med de
handlingsprogram för en hållbar utveckling som arbetas fram i
kommunerna.
Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med regering-
ens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser ansluter sig till
Naturvårdsverkets förslag.
Skälen för regeringens bedömning: De växtnäringsämnen som finns
i avloppsvatten och senare i slam från kommunala avloppsreningsverk har
till stor del sitt ursprung i de livsmedel som konsumeras. För en
långsiktigt hållbar utveckling är det önskvärt att kretsloppen av dessa
ämnen så långt som möjligt sluts. Växtnäring som förs bort från
åkermarken med skörden bör återföras till jordbruket. Detta förutsätter
dock att slammet inte innehåller skadliga mängder av föroreningar.
Det är ofrånkomligt att slam innehåller vissa mängder av tungmetaller
och organiska miljöskadliga ämnen. Halterna är emellertid generellt sett
låga. Tillförsel av metaller till avloppsvatten härrör från dricksvatten,
föda, korrosion i fastigheters tappvattensystem, reningsverkens fållnings-
kemikalier samt olika industriella verksamheter. Merparten av metallerna
fålls sedan ut i slammet och kommer att tillföras marken vid gödsling.
Tungmetaller förekommer även naturligt i marken och utgör i någon mån
också en källa för ett visst upptag i jord- och skogsbruksmark. Dessa
sprids lokalt, regionalt och globalt i miljön. Den totala belastningen från
hushåll och industriella källor m.m. i Sverige av kemikalier har dock
minskat väsentligt under senare år.
Enligt regeringens mening måste hänsyn tas till metallinnehållet i alla
de produkter som tillförs marken vid gödsling, kalkning, bekämpning etc.
för att jord- och skogsbruksmarken skall kunna skyddas mot en långsiktig
upplagring av metaller. Kadmium utgör ett särskilt problem bland de
metaller som på olika vägar tillförs jordbruksmarken eftersom det
atmosfåriska nedfallet av kadmium är stort, särskilt i de södra delarna av
Sverige. Kadmium tillförs också jordbruksmarken via handelsgödsel.
Atmosfåriskt nedfall och handelsgödsel är de dominerande tillförsel-
vägarna för kadmium till åkermarken.
Med syfte att minska kadmiumtillförseln införde regeringen den 1
januari 1993 gränsvärde för kadmium i handelsgödsel samt den 1 januari
1994 en miljöavgift på kadmium i handelsgödsel. I detta sammanhang
kan nämnas att regeringen i propositionen (1993/94:3, bet.
1993/94:JoU6, rskr. 1993/94:43) om villkoren för vegetabilieproduktio-
nen efter budgetåret 1993/94 aviserat bl.a. att en utvärdering bör ske för
att bedöma avgiftens effektivitet. Regeringen avser att ge Jordbruksverk-
et, Naturvårdsverket, Livsmedelsverket och Kemikalieinspektionen i
uppdrag att i samband med en sådan utvärdering också redovisa
62
kunskapsläget betr, risker förenade med kadmium.
För att trygga produktionen av livsmedel med acceptabla kadmium-
halter bör enligt regeringens mening tillförseln av kadmium till jord-
bruksmark på lång sikt totalt sett inte överstiga bortförseln. Det är därför
angeläget att ett intensifierat arbete nu kommer till stånd för att minska
kadmiumtillförseln till jordbruksmarken.
Åtgärder i syfte att minska tillförseln av metaller till de kommunala
avloppsverken har genomförts under lång tid i Sverige. Detta har lett till
kraftigt minskade halter av vissa tungmetaller i slammet. Som framgår
av Naturvårdsverkets utredning Renare slam - Åtgärder för kommunala
avloppsreningsverk har Sverige i ett internationellt perspektiv ett slam
som är av mycket hög kvalitet med avseende på halten av metaller och
organiska miljöskadliga ämnen. Det finns också strikta miljökrav för
spridningen av slam inom det svenska jordbruket.
Regeringen anser, i likhet med Naturvårdsverket, att utgångspunkter
för hur mycket slam som får tillföras jordbruksmarken bör vara den
aktuella arealen och grödans fosfor- men även kvävebehov samt en övre
gräns för årlig mängd tillförd tungmetall. Regeringen har nyligen i en
förordning (1993:1271) om ändring i förordningen (1985:840) om vissa
hälso- och miljöfarliga produkter m.m. meddelat föreskrifter om
gränsvärden för vissa metaller i avloppsslam som skall överlåtas eller
saluhållas för jordbruksändamål. Naturvårdsverket kommer att utfärda
föreskrifter för användningen av slam inom jordbruket. Därigenom
kommer bl.a. acceptabel årlig tillförsel av metaller via slam till jord-
bruksmark att regleras. Regleringen syftar till att få en tillförsel av
växtnäringsämnen och metaller via slam som inte är högre än via
stallgödsel enligt gällande regler.
Sammantaget innebär åtgärderna att tillförseln av tungmetaller vid
användning av slam på jordbruksmark kommer att sänkas kraftigt på kort
sikt. Varje tillförsel till marken av metaller som inte ingår i kretsloppet
innebär ett ökat metallinnehåll i marken. Risker kvarstår därför för en
långsiktig upplagring av metaller i marken på grund av ett stort
atmosfäriskt nedfall av metaller. Regeringen delar därför Naturvårdsverk-
ets bedömning att arbetet med att minska metallbelastningen på miljön
måste drivas vidare nationellt och internationellt.
Regeringen har erfarit att Naturvårdsverket ändrar i befintligt
miljöövervakningssystem för att bättre kunna övervaka bl.a. metalltill-
forsel till jordbruksmark. Regeringen anser emellertid inte att det for
närvarande föreligger någon risk att metallhalterna i jordbruksmarken,
bortsett från kadmium, ökar så att de kommer i närheten av den kritiska
nivån för när biologiska effekter i markekosystemet kan påvisas.
Genomgång av miljörisker för organiska miljöskadliga ämnen visar att
det är mycket långlivade föreningar, t.ex. PCB och dioxiner, som måste
uppmärksammas. En ökning av halten av sådana ämnen på den mark där
slam används bör inte accepteras. Enligt regeringens bedömning utgör
detta inget hinder mot möjligheten att använda slam inom jordbruket, sett
mot bakgrund av dagens sjunkande och redan låga halter av organiska
miljöskadliga ämnen.
En förutsättning for att slam skall kunna nyttjas är att det inte
Prop. 1993/94:163
63
innehåller skadliga halter av ämnen som även i ett långt tidsperspektiv Prop. 1993/94:163
kan ge oönskade effekter på jordbruksmarken eller grödorna eller på
annat sätt skapa miljö-eller hälsoproblem. Åtgärder för att minska
tillförseln av metaller och organiska miljöskadliga ämnen till avlopps-
vattnet krävs således även fortsättningsvis enligt regeringens mening.
Åtgärder för att få en slamkvalitet som innebär att slammet kan nyttjas
av jordbruket bör vidtas utifrån lokala planer och lokala förutsättningar
samt samordnas med de handlingsprogram för en hållbar utveckling som
arbetas fram i kommunerna. Exempel på insatser i ett sådant åtgärds-
program är identifiering av källor till ej önskvärda metaller eller
organiska miljöfarliga ämnen, bedömning av kostnaderna för att åtgärda
dessa källor samt utformning av åtgärdsplan på basis av sådana uppgifter
i samarbete mellan avloppsreningsverkets huvudman och kommunen. Ett
åtgärdsprogram kan skapa goda samverkansformer mellan kommunen,
näringslivet och intresseorganisationer. Regeringen har erfarit att detta
arbetssätt redan används i vissa kommuner.
Arbetet med åtgärdsprogram för renare slam måste nu gå vidare i alla
kommuner. Sådana åtgärdsprogram ger inte bara positiva effekter på
slammets kvalitet utan för också med sig en minskad användning av
kemikalier i samhället. Det ankommer på Naturvårdsverket att följa detta
arbete och hålla regeringen underrättad därom samt att om behov
föreligger föreslå ytterligare åtgärder.
I detta sammanhang kan nämnas den ändring i lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar som riksdagen beslutat om och
som redogjorts för tidigare (avsnitt 3.3.1). Genom denna ändring kan
huvudmannen ställa villkor på avloppsvattnets beskaffenhet så att
slammets omhändertagnade underlättas.
Regeringens bedömning: Producentansvar bör tillämpas i en
vidare krets än som exemplifierats i kretsloppspropositionen.
Skälen för regeringens bedömning: Föreskrifter om producentansvar
har införts från den 1 januari 1994 för vissa förpackningar. Producent-
ansvar, med vilket menas att ansvaret för att en vara eller en förpackning
insamlas, bortforslas samt tas om hand på ett miljömässigt godtagbart
sätt, ligger nu hos producenten av varan eller förpackningen. Regeringen
har i renhållningslagen (1979:596) bemyndigats att meddela föreskrifter
om producentansvaret. En förordning om producentansvar för retur-
papper avses träda i kraft den 1 juli 1994. Vissa erfarenheter har nu
vunnits av tillämpningen av producentansvaret. Detta föranleder
regeringen att framhålla att bemyndigandet enligt renhållningslagen med
all säkerhet måste tillämpas på en större krets än vad som särskilt
angivits som exempel i kretsloppspropositionen (prop. 1992/93:180).
64
Kemikalieinspektionens fördjupade anslagsframställning
1994/95-1996/97
Kemikalieinspektionen hemställer i sin fördjupade anslagsframställning
om en ökad resursram bl.a. till följd av det ökande internationella och
regionala arbetet. Till följd av den ökande Europaintegrationen redovisas
i anslagsframställningen en expansion av verksamheten på kemikalie-
området motsvarande 2 000 000 kronor per år under den kommande
treårsperioden. De ökade insatserna skall finansieras genom motsvarande
ökning av uttaget av kemikalieavgifter. Inspektionen framhåller att det
kommer att krävas extra insatser av inspektionen för att inom EG/EES-
arbetet lyfta fram substitutionsprincipen, principerna för bekämpnings-
medelsprövning och produktinformation samt arbetet med begränsning
av kemiska risker. Inspektionen gör en reservation för insatser på
eventuella nytillkommande arbetsuppgifter som inte kunde förutses vid
tillfället då anslagsframställningen redovisades.
Kemikalieinspektionen anför vidare att man förväntar sig ett ökat
arbete med förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel,
motsvarande 3 750 000 kronor för hela treårsperioden, och med
förhandsgranskning av biocider. Det senare är anhängigt utvecklingen
inom EU där ett förslag till direktiv med krav på förhandsgranskning av
biocider som i dag inte förhandsgranskas i Sverige för närvarande
bereds. Inspektionen uppskattar att de ökade insatserna avseende
forhandsgranskning av biocider motsvarar 3 000 000 kronor budgetåret
1994/95 och sammanlagt 15 000 000 kronor under treårsperioden.
För att möjliggöra en mer flexibel användning av de medel som via
miljöavgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel i dag anvisas
inspektionen över reservationsanslaget Särskilda projekt inom bekämp-
ningsmedelskontrollen, menar inspektionen att detta anslag i fortsättning-
en bör anvisas som ett ramanslag utan direkt koppling till bekämpnings-
medelskontrollen.
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 163
Sammanfattning
Övergripande mål
Kemikalieinspektionens huvuduppgift är att arbeta för att minska
riskerna for skador på människa och miljö av kemiska ämnen och
produkter. Kemikalieinspektionen skall vara samordande och
pådrivande i den svenska kemikaliekontrollen.
Kemikaliekontrollen är ett led i arbetet mot en långsiktigt hållbar
utveckling.
De huvudsakliga målen för Kemikalieinspektionens verksamhet,
dvs. produktmålet, hanteringsmålet och kunskapsmålet, kvarstår.
Resurser
A10. Kemikalieinspektionen, anslag 1994/95 1 000 kr
All. Särskilda projekt, reservationsanslag 1994/95 9 612 000 kr
Avgiftsintäkt 1994/95 62 259 000 kr
Övrigt
Kemikalieinspektionens verksamhet finansieras i dag genom
avgifter. Principer och metoder för finansiering samt frågor om
anslagskonstruktion för Kemikalieinspektionen utreds.
Resultatbedömning
Kemikalieinspektionens årsredovisning och fördjupade anslagsfram-
ställning visar att kunskaperna om existerande kemikaliers hälso- och
miljöfarlighet ökat väsentligt. Den kunskapsuppbyggnad som skett inom
OECD-ländemas projekt för utredning och dokumentation av kemikalier
som förekommer i stora kvantiteter har starkt bidragit till detta. En
betydelsefull utveckling av testmetodik och av kriterier för bestämning
av kemikaliers hälso- och miljöfarlighet har skett i internationellt
samarbete. Kemikalieinspektionen har deltagit aktivt i nämnda arbeten.
Den skärpta prövningen av bekämpningsmedel och omprövningen av
gamla medel har medfört att dagens bekämpningsmedel är avsevärt bättre
utredda än för fem år sedan. Kunskaperna om förekomst och flöden av
kemikalier har ökat. Inspektionens arbete med ett utvecklat produktregis-
ter kommer att ge än större bidrag till detta. Regeringen finner att arbetet
bedrivs i enlighet med kemikaliekontrollens kunskapsmål.
Kemikaliekontrollens produktmål syftar till att så oferliga produkter
som möjligt skall väljas. Kemikalieinspektionen har tagit fram förbud
eller begränsningsplaner för 13 kemiska ämnen eller ämnesgrupper med
särskilt skadliga egenskaper som regeringen och riksdagen ställde sig
Prop. 1993/94:163
66
bakom (prop. 1990/91:90, bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338). Prop. 1993/94:163
Detta arbete har fortsatt under innevarande treårsperiod. Riskbegräns-
ningen för bekämpningsmedel har genomförts genom skärpt prövning och
substitution av särskilt riskabla produkter. Inspektionen har initierat ett
riskbegränsningsarbete inom OECD som innefattar fyra av de i Sverige
begränsade ämnena. Tillsynsverksamheten har fokuserats på flera stora
produktgrupper av intresse från hälso- och miljösynpunkt. Tillämpningen
av substitutionsprincipen har utvecklats. Inspektionen har genom tillsyn,
rådgivning, information och opinionsbildning samt med vägledning till
lokala och regionala myndigheter verkat för en ökad tillämpning av bl.a.
substitutionsprincipen.
En förutsättning för att nå hanteringsmålet är att konsumenter och
användare får god information från leverantörer om hur produkter skall
hanteras.
Kemikalieinspektionen deltar i det arbete inom OECD och EG/EFTA
som syftar till att harmonisera regler för klassificering och märkning.
Detta leder till enhetliga klassificerings- och märkningssystem vilket
underlättar för användarna.
Inspektionens tillsynsverksamhet kontrollerar att leverantörer uppfyller
sina skyldigheter enligt LKP.
Regeringen konstaterar vidare att Riksrevisionsverket inte haft några
invändningar i revisionsberättelsen avseende Kemikalieinspektionen.
Budget
För att Kemikalieinspektionen skall kunna arbeta i enlighet med den
inriktning regeringen föreslagit, där det internationella liksom det lokala
perspektivet får ökad tyngd i arbetet för en hållbar utveckling, måste
myndigheten medges ett ökat uttag av avgifter. Därutöver kan ompriori-
teringar behöva göras. Regeringen erinrar om att resursbehovet for de
två sista åren i den kommande treårsperioden påverkas starkt av
relationerna mellan Sverige och EU. Möjliga åtgärder för riskbegräns-
ning, ändrade krav på kontroll- och granskningssystem samt medverkan
i eller påverkan på EG:s kemikaliearbete är exempel på ännu osäkra
förutsättningar för den svenska kemikaliekontrollen. Regeringen torde få
återkomma härtill i 1995 års budgetproposition.
Kostnaderna for verksamheten budgetåret 1994/95 beräknas till
71 871 000 kr, varav 62 259 000 kr skall finansieras med avgifter.
67
Ekonomisk plan 1994/95 (1 OOO-tal kr.)
Prop. 1993/94:163
1993/94 1994/95
UTGIFTSRAM
66 435 71 871
FINANSIERING
Anslag
A10. Kemikalieinspektionen1 1
All. Särskilda projekt2 10 426
varav statistik
1
9 612
1 810
Avgifter
Kemikal ieavgifter 45 360
Bekämpningsmedelsavgifter 10 649
47 360
14 899
Summa
66 435
71 871
1 Budgetåret 1993/94 anslaget B8. Kemikalieinspektionen.
2 Budgetåret 1993/94 anslaget B9. Särskilda projekt inom bekämpningsmedels-
kontrollen.
I avvaktan på en översyn av principer och metoder samt frågor om
anslagskonstruktion för Kemikalieinspektionens finansiering, se nedan,
föreslår regeringen att Kemikalieinspektionens verksamhet budgetåret
1994/95 finansieras som hittills. Regeringen återkommer med en
ekonomisk plan för budgetåren 1995/96 och 1996/97 när finansierings-
principer och anslagskonstruktion festslagits.
Med hänsyn till att medel inom statistikområdet från och med
budgetåret 1994/95 anvisas myndigheten över reservationsanslaget ändras
benämningen på anslaget till Särskilda projekt. Den reservation som vid
utgången av innevarande budget kan finnas under anslaget Särskilda
projekt inom bekämpningsmedelskontrollen bör tillföras det nya anslaget.
För att uppfylla målen i det av riksdagen antagna saneringsprogrammet
skall ett produktivitets- och effektivitetskrav läggas på alla myndigheter.
Regeringen anser mot denna bakgrund att Kemikalieinspektionen för
budgetåret 1994/95 över reservationsanslaget bör anvisas 7 802 000
kronor för bekämpningsmedelskontroll och begränsningsarbete, m.m.
I enlighet med riksdagens beslut (bet. 1992/93:FiU7, rskr.
1992/93:122) om ett förändrat statistikansvar, fördelas medel som
tidigare anvisats Statistiska centralbyrån, från och med budgetåret
1994/95 på berörda myndigheter. Kemikalieinspektionens reservation-
sanslag tillförs därför 1 810 000 kronor för verksamhet inom statistik-
området.
Regeringen anser vidare att Kemikalieinspektionen bör medges ökad
resursram på kemikalieområdet främst för det ökade internationella
arbetet. Inspektionen bör därför för budgetåret 1994/95 medges en ökad
utgiftsram på 2 000 000 kronor jämfört med nuvarande nivå samt medges
68
att öka uttaget av kemikalieavgifter i motsvarande omfattning. Det Prop. 1993/94:163
ankommer på regeringen att besluta härom.
På bekämpningsmedelsområdet är det framför allt det ökade arbetet
med förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel och biocider
som medför en expansion av verksamheten. För budgetåret 1994/95
motsvarar denna expansion att uttaget av bekämpningsmedelsavgifter
ökar motsvarande 1 250 000 kronor resp. 3 000 000 kronor. Inspektionen
bör därför för budgetåret 1994/95 medges en ökad resursram på
1 250 000 kronor for förhandsgranskning av biologiska bekämpnings-
medel och 3 000 000 kronor för förhandsgranskning av biocider.
Det svenska resultatet i EU-förhandlingama visar på goda möjligheter
för Sverige att även i fortsättningen kunna bedriva ett dynamiskt arbete
inom verksamhetsområdet. Mot bakgrund av detta bör Kemikalieinspek-
tionen i den enkla anslagsframställningen för budgetåret 1995/96
återkomma med preciserade resursbehov avseende det framtida kemi-
kaliearbetet inom EU.
Kemikalieinspektionens finansiering
Riksdagen har beslutat att Kemikalieinspektionens verksamhet skall
finansieras genom avgifter (prop. 1984/85:118, bet. 1984/84:JoU30,
rskr. 1984/85:340). Finansiering sker dels direkt via kemikalieavgifter,
avgifter för förhandsgranskning av bekämpningsmedel och avgifter for
förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel, dels indirekt via
miljöavgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel. För de tre
förstnämnda avgifterna är Kemikalieinspektionen uppbördsmyndighet, för
de två senare Statens jordbruksverk resp. Riksskatteverket.
Kemikalieavgiftema tas ut enligt förordningen (1989:216) om
kemikalieavgifter i form av en årsavgift och en produktavgift. Den senare
är differentierad utifrån importerad eller tillverkad kvantitet. Kemikalie-
avgiftema finansierar inspektionens kostnader for bl. a. produktkontroll
och tillsyn.
Avgifterna för förhandsgranskning av bekämpningsmedel, kemiska och
biologiska, finansierar inspektionens arbete med förhandsgranskning av
dessa bekämpningsmedel. Avgifterna tas ut enligt förordningen
(1985:836) om bekämpningsmedel resp, förordningen (1991:1288) om
förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. Avgifterna är
konstruerade på samma sätt, i form av en ansökningsavgift (avgift för
förhandsgranskning vid ansökan om godkännande) samt en årlig avgift
for vaije godkänd produkt baserad på försäljningsvärdet för produkten
(omsättningen).
Miljöavgifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel tas ut i form
av avgift på kväve- och kadmiuminnehållet i handelsgödsel samt en avgift
per kg aktiv substans i bekämpningsmedel. Miljöavgifterna betalas in via
en inkomsttitel på statsbudgeten och ställs till inspektionens förfogande
över reservationsanslaget Särskilda projekt inom bekämpningsmedels-
kontrollen. Avgifterna finansierar därutöver andra miljöprojekt inom
jord- och skogsbruksområdena. 69
Den kemikaliekontroll som bedrivs vid Kemikalieinspektionen
finansieras således direkt via kemikalie- och bekämpningsmedelsavgifter- Prop. 1993/94:163
na och indirekt via miljöavgifterna. Så länge en självklar och tämligen
väl avgränsad krets av företag och branscher är berörd - och verksam-
hetsgrenarna är klart åtskilda - kan denna finansieringsmodell fungera
bra. Problem av den typ som redovisats för nya produkter, såsom
biologiska bekämpningsmedel där underlaget (omsättningen) under
introduktionsfasen inte är tillräckligt for att ta ut avgifter som täcker
kostnaderna för granskning, kan dock komma att öka i framtiden.
Omfattningen av det internationella arbetet, framför allt vid ett eventuellt
svenskt medlemskap i EU, förutses bli stor men kan för närvarande inte
uppskattas med någon säkerhet.
En direkt avgiftsfinansiering av en verksamhet har fördelen att en nära
koppling erhålls mellan verksamhetens omfattning och den eller de
branscher som omfattas av den. De faktiska kostnader myndigheten har,
med utgångspunkt i riksdagens beslut om verksamheten, skall bestämma
avgiftens storlek. Resonemanget kan gälla också miljöavgifter, där dock
syftet primärt eller delvis kan vara ett annat, nämligen att via ekonomiska
incitament få producenter och konsumenter att välja milj ovänligare
produkter.
En nackdel med ett finansieringssystem som detta är å andra sidan att
det kan föreligga stora skillnader mellan de kostnader en leverantör eller
ett företag förorsakar myndigheten och vad företaget eller levarentören
betalar.
Regeringen anser att arbetsområdet är föremål for så stora förändring-
ar i fråga om omvärldskrav, möjlighter och utvecklingsalternativ att en
större flexibilitet i medelsanvändningen än för närvarande måste medges.
Mot denna bakgrund avser regeringen att inom kort utreda Kemikalie-
inspektionens finansiering i grunden och utforma förslag till en framtida
finansieringsmodell. Arbetet skall bedrivas skyndsamt så att förslag kan
presenteras i tid för regeringskansliets budgetarbete hösten 1994. Såväl
en finansiering baserad på avgifter som en finansiering över statsbudgeten
och kombinationer därav skall undersökas. Omfattningen av myndighet-
ens nuvarande verksamhet bör utgöra bas i utredningen, dock bör frågan
om lämplig finansiering av Kemikalieinspektionens arbete med FN:s
konvention om förbud mot kemiska vapen också ingå i uppdraget.
Regeringen erinrar i sammanhanget om vad som anförts i avsnitt 3.2.1
beträffande riskdifferentierat avgiftssystem för bekämpningsmedel och
kemikalier.
70
Kemikalieinspektionen
Avvecklingsarbetet vad gäller bly hos företag m.m. har kommit igång på
ett bra sätt för ur exponeringssynpunkt särskilt viktiga användnings-
områden för bly. Insikten om att blyanvändningen skall avvecklas har
ökat inom ett stort antal branscher. Väsentliga reduktioner har redan nåtts
för bly i halvkristall, bly i färg och bly i rostskyddsmedel. I dessa fall
har användningen redan minskat med ca 90, 80 resp. 40 %. Frivilliga
åtaganden finns för den fortsatta avvecklingen av bly i färg och i
rostskyddsmedel. Kemikalieinspektionen bedömer att blyanvändningen
inom dessa områden bör kunna ha upphört nästan helt inom en tioårspe-
riod.
Frivilliga åtaganden finns även för blyhagelanvändningen. Den bör
därigenom kunna begränsas med minst 90 % till omkring år 2005.
Arbete har även inletts för att avveckla användningen av bly inom
sportfisket. För vissa områden har kunskapsbrist hittills varit en
hämmande faktor för att kunna initiera avveckling. Användning,
alternativ m.m. har nu kartlagts och därmed givit nödvändiga förut-
sättningar för att ett praktiskt arbete skall kunna inledas med utveckling
av alternativ och avveckling. Det gäller t.ex. bly till olika slag av
lödning.
Avvecklingsarbetet vad gäller kvicksilver har gått mycket bra. Detta
trots de oväntade svårigheter genomförandet av förbudet mot vissa
kvicksilverhaltiga varor medförde. Genom förbudet kommer den årliga
omsättningen av kvicksilver att minska med drygt 4,2 ton. Ytterligare ca
0,4 ton avvecklas utifrån sådana frivilliga åtaganden som hittills initierats
av inspektionen. Årsomsättningen kvicksilver i lysrör och kompaktlampor
antas ha minskat med 0,2 ton år 1996.
Kemikalieinspektionen bedömer att det, för inspektionens ansvars-
områden, är möjligt att uppnå det långsiktiga målet att avveckla använd-
ningen av kvicksilver med 75 % fram till år 2010. Bedömningen vilar på
inspektionens planerade fortsatta avvecklingsinsatser samt på antaganden
om spontan substitution.
Behovet av utvecklingsinsatser återspeglas i att användningen i vissa
varor måste avvecklas successivt fram till år 1999. Redan vid halv-
årsskiftet 1993 har emellertid merparten, närmare 70 %, avvecklats.
I importerad utrustning som innehåller kontakter och reläer med
kvicksilver kan uppskattningsvis ytterligare 800 kg kvicksilver ha kommit
till Sverige. Det är uppenbart att tillförseln av kvicksilver i importerad
utrustning minskar. Det har inte varit möjligt att uppskatta hur stora
mängder detta rör sig om.
En mindre mängd kvicksilver kommer att omsättas i reservdelar för
viss utrustning under minst tio år efter det att varorna inte längre finns
på den svenska marknaden. Kvicksilvret i enstaka analysinstrument
kommer dessutom inte att kunna ersättas av kemiska/fysikaliska skäl.
Prop. 1993/94:163
Bilaga 1
Endast ett fåtal sådan instrument säljs vaije år och de innehåller mycket
små mängder kvicksilver. Kemikalieinspektionen har valt att söka få till
stånd en avveckling av användningen av utrustning som innehåller
förbjudna apparater och elektriska komponenter genom frivilliga
åtaganden. Inspektionen avser att även initiera avveckling av utrustning
med förbjudna mätinstrument. Då mycket av den utrustning som berörs
tillverkas utomlands, planeras även internationella insatser.
Kemikalieinspektionen föreslår regeringen att införa ett förbud mot
import och försäljning av råvaran kvicksilver. Inspektionen föreslår även
ändringar i nuvarande förordning om vissa kvicksilverhaltiga varor
(1991:1290).
Naturvårdsverket
Kabelindustrin använder bly för mantling av kraftkabel, tidigare även till
telekabel. Läggning av blymatlad kabel har under senare år kraftigt
minskat i omfattning. Naturvårdsverket fortsätter att följa utvecklingen
på området vad gäller användningen av bly i sjökabel och i blymantlad
12 kV jordkabel.
Spridning av bly från bensin har länge varit den för miljön allvarligas-
te spridningskällan för bly. I dag finns acceptabla blyersättningsmedel
baserade på natrium, kalium eller järn. Naturvårdsverket har föreslagit
införande av miljöklasser för bensin och förbud mot användning av bly
som smörjmedel i all bensin.
Blyförgiftning av sjöfågel, främst änder, gäss och svanar, anses vara
den allvarligaste effekten av att blyhagel blir kvar i naturen efter jakten.
Förgiftningen uppstår framför allt inom våtmarksområden genom att de
kvarblivna haglen förväxlas med frön och grus vid sökning efter föda.
Naturvårdsverket har föreslagit att ett förbud mot användning av blyhagel
inom de 30 CW-områden som har avsatts i Sverige, införs från den 1 juli
1994.
Användningen av bly i blyackumulatorer är det största enskilda
användningsområdet för bly. Användningen uppgår till ca 22 000 ton per
år, vilket utgör ca två tredjedelar av den totala blyanvändningen.
Tidigare hamnade en stor del av dessa batterier i avfallet eller i miljön
när de var förbrukade. Föreskrifter om insamling och bortforsling av
förbrukade blyackumulatorer infördes år 1989. Insamlingen av förbruk-
ade startbatterier har varit mycket effektiv. Under år 1991 insamlades
1 400 000 batterier.
Vid laboratorier används i dag kvicksilver inom framför allt tre
områden. De är termometrar, analyskemikalier/reagens samt apparatur/-
instrument. Av dessa står termometrarna för de största kvicksilver-
utsläppen. Försäljning av kvicksilvertermometrar och mätinstrumnet
regleras i förordningen (1991:1290) om vissa kvicksilverhaltiga varor,
vilket innebär ett förbud mot försäljning från år 1993. Det finns inget
förbud mot övrig kvicksilveranvändning vid laboratorierna. Naturvårds-
verket har under våren 1993 gett ut en informationsskrift riktad till
laboratorier om användningen av kvicksilver.
Riksdagen beslutade år 1986 att ett åtgärdsprogram mot miljöfarliga
Prop. 1993/94:163
Bilaga 1
batterier skulle påböijas den 1 januari 1987. Hanteringen av batterier Prop. 1993/94:163
regleras i en förordning om miljöfarliga batterier. Från år 1992 är Bilaga 1
brunstensbatterier och huvuddelen de alkaliska batterierna kvicksilverfria.
Det är nu bara batterier av knappcellstyp som fortfarande innehåller
kvicksilver. Insamlingsgraden för knappcellsbatteriema är drygt 85%.
Det är en överkonsumtion av kvicksilveroxidbatterier, vilket bl.a. annat
beror på att styckepriset för dessa kan vara lägre än for alternativen.
Naturvårdsverket avser i annat sammanhang att begära att regeringen
kraftigt höjer den nuvarande avgiften for dessa batterier. Naturvårdsverk-
et kommer också att se till att information om substitutionsmöjligheter för
dessa batterier tas fram.
Genomförda och planerade åtgärder väntas medföra att de totala
utsläppen av bly till luft och vatten kommer att minska med 85 % under
hela perioden 1985-1995 och av kvicksilver med 63 %. För perioden
1995-2000 väntas en ökning av kvicksilverutsläppet på grund av ökad
tillförsel av amalgam till krematoriema.
73
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 163
Följande instanser har inkommit med yttrande: Kommerskollegium,
Överbefälhavaren - Försvarsstaben, Försvarets materielverk, Socialstyr-
elsen, Läkemedelsverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Sveriges meteorolo-
giska och hydrologiska institut (SMHI), Statskontoret, Generaltullstyrel-
sen (GTS), Statistiska centralbyrån (SCB), Riksrevisionsverket (RRV),
Boverket, Statens livsmedelsverk (SLV), Fiskeriverket, Arbetarskydds-
styrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrens-
verket, Statens Provningsanstalt, Styrelsen för teknisk ackreditering
(Swedac), Avfallsforskningsrådet (AFR), Elsäkerhetsverket, Konsument-
verket, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Statens Strålskyddsinstitut
(SSI), Apoteksbolaget, SIS - Standariseringskommissionen i Sverige -
Miljömärkning, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i
Malmöhus län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen
i Västerbottens län, Karlskrona kommun, Malmö kommun, Skellefteå
kommun, Stockholms kommun, Ingenjörsvetenskapsakademin (TVA),
Svenska Kommunförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska
Jägareförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Industriför-
bund, Svenska Elverksföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Lands-
organisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),
Bilindustriföreningen, Elekronikindustriföreningen, Jägarnas Riksförbund
- Landsbygdens Jägare, Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet (KTF),
Läkemedelsindustriföreningen (LIF), Metallbiologiskt centrum i Uppsala,
SEMKO AB, Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB), Svenska
Glasbruksföreningen, Svenska Renhållningsverksföreningen, Svenska
Sportskytteförbundet, Sveriges Elekroindustriförening, Sveriges
Färgfabrikanters Förening (SVEFF), Sveriges Kemiska Industrikontor,
Sveriges Plastforbund och Sveriges Sportfiske- och FiskevårdsfÖrbund.
Följande instanser har beretts tillfälle men inte inkommit med yttrande:
Stiftelsen Institutet för vatten och luftvårdsforskning (IVL), Institutet för
verkstadsteknisk forskning (TVF), Korrosionsinstitutet, ABB High
Voltage Cables AB, Batteriforeningen, Föreningen Sveriges Plast-
fäbrikanter, Returbatt AB, Svenska Leverantörföreningen för instrumen-
tering, Mätteknik och Komponenter - IM, Svenska Vatten- och
Avloppsverksföreningen (VAV) och Sveriges Verkstadsindustrier.
Prop. 1993/94:163
Bilaga 2
74
Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att utreda förutsättningarna
för att avveckla amalgam som tandfyllningsmaterial. Bl.a. skall ett
förslag till avvecklingsplan läggas fram. Skälet till avvecklingen anges i
utredningsuppdraget vara miljöskäl. (Avsnitt 2).
Utredningen har bedrivits som en tjänstemannautredning med
anlitandet av ett stort antal experter. I en referensgrupp har ingått
representanter for Kemikalieinspektionen (Kemi), Nordiskt Institut för
Materialprovning (NIOM) och Statens naturvårdsverk (SNV). (Avsnitt 3).
Bakgrunden till utredningsuppdraget är att riksdagen antagit en allmän
avvecklingsplan för kvicksilver. Förslag till hur avvecklingen skall ske
område för område utarbetas av Kemi och SNV. För tandvårdens
avveckling av kvicksilveranvändning via amalgam har regeringen valt
Socialstyrelsen som den myndighet som skall utarbeta förslag till en
avvecklingsplan. (Avsnitt 4).
Tandvårdens årliga förbrukning av kvicksilver ligger för närvarande
i storleksordningen 1,7 ton. Punktutsläppen till luft och vatten från
tandvården tenderar att utgöra en allt större andel av totala utsläpp genom
att kvicksilvertillförseln från andra källor t.ex. kvicksilverbatterier och
sönderslagna termometrar successivt minskar. Detta trots att tandvården
minskat sin förbrukning av kvicksilver under senare år. Miljö- och
hälsoskyddsförvaltningar har på många håll krävt att tandvården minskar
sina utsläpp av kvicksilver till de kommunala avloppsnäten. Statens
naturvårdsverk beräknar att avloppsslammet för närvarande innehåller
maximalt 450 kg kvicksilver per år varav 1/3 uppskattas komma från
tandvården. (Avsnitt 5).
Det finns ingen total statistik över hur många amalgamfyllningar som
utförs inom folktandvårdens barn- och ungdomstandvård. Uppgifter från
vissa landsting visar dock att andelen amalgamfyllningar av totalantalet
fyllningar minskat under senare år. Flertalet fyllningar är i dag utförda
i andra material än amalgam. Utredningen har skattat antalet amalgam-
fyllningar år 1991 inom folktandvårdens barn- och ungdomstandvård till
ca 203 000 fyllningar.
För vuxentandvårdens del finns statistik att tillgå för såväl år 1991 som
ett antal tidigare år vad gäller privattandvården. Andelen amalgam-
fyllningar har minskat från 59 % år 1985 till ca 29 % år 1991. Totalt
beräknas antalet amalgamfyllningar inom privattandvården år 1991 utgöra
ca 1,1 miljoner fyllningar.
Vad gäller folktandvårdens vuxentandvård finns statistik för hela landet
enbart för år 1991. Totala antalet amalgamfyllningar skattas till ca
740 000 fyllningar. Detta antal utgör 39 % av samtliga fyllningar som
utfördes inom folktandvårdens vuxentandvård. (Avsnitt 6).
Enligt en enkätundersökning 1990 till svenska tandläkare ansåg sig
merparten ha goda kunskaper och färdigheter vad gäller tandfyllnings-
material som amalgam, komposit och guld. Sämre var det med kunskaper
och färdigheter för andra alternativ till amalgam.
Endast ca 10 % av de tillfrågade tandläkarna instämde eller instämde
Prop. 1993/94:163
Bilaga 3
helt i ett påstående om att förbud mot amalgam bör införas redan 1993.
Det finns således inte någon opinion bland tandläkare för ett snabbt
avvecklande av amalgam enligt denna undersökning. (Avsnitt 7).
Alternativen till amalgam utgörs dels av plastiska material, dels av
material där indirekt teknik för framställning av ersättningen används. De
plastiska materialen införs i tanden där de fås att stelna. Inget av de
plastiska materialen kan i dag helt ersätta amalgam. Vid indirekt teknik
utförs restaureringen utanför munnen vanligtvis under medverkan av
tandtekniker. Ersättningar med användande av indirekt teknik t.ex.
guldinlägg och guldkronor ställer sig väsentligt dyrare än amalgam-
fyllningar. Medtages även material som fordrar indirekt teknik kan det
sägas att det finns alternativ till amalgam. Detta under förutsättning att
man kan bortse från kostnads- och resursaspektema.
Biverkningsriskema för de olika alternativen bedöms inte vara större
än för amalgam. Det finns inte heller några allvarliga risker för miljön
vad gäller nu tillgängliga alternativ.
Nu kända alternativ till amalgam ökar alla kostnaderna för tandvården
mycket kraftigt.
Något helt nytt alternativ till amalgam bedöms inte komma fram under
de närmaste fem till tio åren. Nuvarande alternativ genomgår dock
förbättringar och utveckling. Kostnaden för vissa av dem förväntas också
minska. (Avsnitt 8).
Av de nordiska länderna är det endast Danmark som har ett förslag om
amalgamstopp fr.o.m. 1999. Det finns dock för närvarande inget politiskt
beslut. Utredningen har inte kunnat finna något annat europeiskt land
som planerar för en avveckling av amalgam. Miljöaspekterna med
tandvårdens utsläpp av kvicksilver har dock uppmärksammats i ett antal
länder med krav bl.a. om amalgamavskiljare på tandläkarmottagningama.
(Avsnitt 9).
Tandhälsan hos barn och ungdomar har kraftigt förbättrats under
senare år. Detta innebär ett minskat behov av fyllningsterapi speciellt vad
gäller tuggbelastade fyllningar där amalgam hittills varit ett förstahands-
altemativ.
I fråga om vuxna har antalet kvarvarande tänder ökat under senare år.
Hos unga vuxna är alltfler kvarvarande tänder utan kariesskador. För den
äldre vuxenbefolkningen uppvisar dock de kvarvarande tänderna skador
där fyllningsterapi måste tillgripas samtidigt som äldre fyllningar måste
revideras. Den redovisade trenden förväntas bestå under lång tid.
(Avsnitt 10).
Tillgången på yrkesverksamma tandläkare minskar successivt. Fram
till sekelskiftet beräknas minskningen uppgå till ca 1 000 tandläkare.
Samtidigt ökar antalet tandhygienister. Tillgången på tandtekniker
förväntas inte öka under resterande del av 90-talet. (Avsnitt 11).
För barn- och ungdomstandvården gör utredningen den bedömningen
att antalet amalgam fy Ilningar kommer att minska kraftigt men att sådana
fyllningar kommer att finnas kvar även vid sekelskiftet om inte särskilda
regler införs.
Den hittillsvarande kraftiga minskningen av amalgamfyllningar inom
vuxentandvården bedöms komma att plana ut. Hur utvecklingen fram till
Prop. 1993/94:163
Bilaga 3
sekelskiftet blir beror bl.a. på vilka förändringar som kommer att ske
med tandvårdsförsäkringens ersättningsregler. Önskas en snabb av-
veckling av amalgam behöver särskilda bestämmelser införas. (Avsnitt
12).
Vad gäller själva awecklingsplanen för amalgam förordar utredningen
en stegvis avveckling baserad på olika patientåldrar. Med beaktande av
det sakmaterial som presenteras i rapporten om utvecklingen av
tandhälsan, tillgången på tandläkar- och teknikerresurser, tillgången på
alternativ till amalgam och tandläkarnas nuvarande kunskaper och
erfarenheter av alternativa tandfyllningsmaterial föreslår utredningen
följande avvecklingsplan.
Utredningen föreslår att amalgam inte får användas för fyllningar i
temporära tänder (mjölktänder) fr.o.m. 1 juli 1993.
Amalgam föreslås inte få användas för fyllningar i permanenta tänder
hos barn och ungdomar upp t.o.m. 19 års ålder efter den 1 juli 1995.
För amalgam fy Ilningar hos vuxna vill utredningen inte föreslå någon
indelning efter ålder bl.a. därför att detta skulle bli svårförståeligt for
patienterna. Utredningen anser att ett amalgamstopp för den vuxna
befolkningen eventuellt skulle vara möjligt fr.o.m. 1997. Innan ett sådant
beslut fettas bör dock den framtida användningen av amalgam följas upp
samt då tillgängliga alternativ värderas ur bl.a. kostnadsaspekten. Till
detta kommer en bedömning av vilka möjligheter den framtida tandvårds-
försäkringen ger patienten att välja mer kostnadskrävande alternativ. Ett
sådant beslutsunderlag bör tas fram under 1996.
I avvaktan på en total avveckling av amalgam bör kraven på omhän-
dertagandet av amalgamavfell skärpas, en uppgift bl.a. för Statens
naturvårdsverk. Bl.a. bör nya bestämmelser för amalgamavskiljare och
deras skötsel festställas. Detta är det snabbaste sättet att minska tillförseln
av kvicksilver till miljön från tandvården. Den totala avvecklingen får ses
i ett långt perspektiv med hänsyn till det amalgam som finns i omlopp
hos den vuxna befolkningen. Därvid bör även tillförseln av kvicksilver
från krematoriema på grund av amalgamfyllningar hos avlidna upp-
märksammas. (Avsnitt 13).
Utredningen tar också upp frågan om en bredare satsning på utbildning
av tandvårdspersonal vad gäller olika alternativ till amalgam samt
indikationer for utförande av fyllningar resp, revidering av befintliga
fyllningar. Det gäller då såväl grundutbildningen som efterutbildningen
av tandvårdspersonal och då i första hand tandläkare. Utredningen
föreslår att denna ftåga penetreras helt för sig i avsikt att finna nya grepp
för att så rationellt som möjligt nå ut till så många som möjligt. (Avsnitt
14).
För de förslag som framläggs i avsnitt 13 har vissa kostnads- och
resursberäkningar utförts. Avvecklingen av amalgam som tandfyllnings-
material i temporära tänder beräknas medföra en mycket måttlig ökning
av resursbehovet bl.a. därför att alternativa material används redan i stor
utsträckning. För att avveckla amalgam inom bamoch ungdomstandvård-
en för fyllningar i permanenta tänder beräknar utredningen ett ökat
reursbehov motsvarande 25 heltidsarbetande tandläkare samtidigt som
landstingen kan få tandteknikerkostnader på 1,0 till 1,3 miljoner kronor.
Prop. 1993/94:163
Bilaga 3
Det ökade resursbehovet anses kunna klaras genom omfördelningar inom
folktandvårdens resursram.
Utredningen har valt att inte försöka kostnadsberäkna en eventuell
avveckling av amalgamet inom vuxentandvården fr.o.m. år 1997. Alltför
många osäkerheter vidlåter en sådan kalkyl. Utredningen har istället
kostnadsberäknat ett omedelbart amalgamstopp för att ge ett underlag till
dem som framför förslag om en sådan avvecklingsplan. Den direkta
kostnadsökningen har beräknats till mellan 1,0 och 1,3 miljarder kronor.
För att klara en avveckling omedelbart skulle tand läkarresurserna behöva
öka med omkring 700 heltidsarbetande tandläkare för att nuvarande
vårdnivå utöver fyllningsterapi skall kunna upprätthållas inom tandvård-
en. Enligt direktiven får inte tandvårdens personalresurser öka på grund
av avveckling av amalgam.
Långtidskostnadema ökar även och utredningens kalkyler visar att
kostnaden under en 60-årsperiod kan bli upp till fyra gånger så höga för
att hålla en tand lagad med komposit som med amalgam beroende på
kompositemas kortare funktionstid.
Utredningen berör avslutningsvis andra kostnader vid användning av
amalgam bl.a. för omhändertagandet av det kvicksilverhaltiga amalgam-
avfallet. Även de positiva effekterna med en minskad amalgamanvänd-
ning finns beskrivet. (Avsnitt 15).
Prop. 1993/94:163
Bilaga 3
78
Följande instanser har inkommit med yttrande: Riksförsäkringsverket,
Riksrevisionsverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Statens naturvårdsverk,
Kemikalieinspektionen, Odontologiska fakulteterna vid Karolinska
institutet samt vid universiteten i Göteborg, Lund och Umeå, Landstingen
i Stockholms län, Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län,
Kalmar län, Blekinge län, Kristianstad län, Malmöhus län, Hallands län,
Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Skaraborgs län, Värmlands län,
Örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs län,
Västemorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens län, Norrbottens län,
Göteborgs län, Malmö kommun, Gotlands kommun, Landstingsför-
bundet, Svenska kommunförbundet, Nordiska institutet för odontologisk
materilaprövning (NIOM), Sveriges tandläkarförbund, Tandvårdsskade-
förbundet, Arbetsmiljöinstitutet, Handelstjänstemannaförbundet och
Svenska Tandsköterskeförbundet.
Prop. 1993/94:163
Bilaga 4
79
Denna utredning har utarbetats med anledning av regeringens uppdrag till
Naturvårdsverket att upprätta förslag till program för stegvis avveckling
av innehållet av vissa milj oferliga organiska ämnen i slam samt till
åtgärdsprogram for ett renare slam från kommunala reningsverk.
Utgångspunkten är att slammet skall kunna ingå i ett kretslopp av
näringsämnen och organiskt material mellan stad och land. Användningen
ska inte innebära risker ens i ett långsiktigt perspektiv och därmed
begränsa möjligheterna att utnyttja slammet.
I samband med utformningen av Naturvårdsverkets aktionsprogram Ett
miljöanpassat samhälle - MILJÖ ’93 har Naturvårdsverkets förslag till
miljömål och åtgärdsprogram för vatten och avloppssektom i sin helhet
redovisats (SNV rapport 4207, 1993).
En långsiktigt hållbar utveckling i samhället förutsätter bl.a. hus-
hållning och återanvändning av icke förnyelsebara resurser. För ett
uthålligt jordbruk krävs att förluster av växtnäringsämnen till bl.a. yt-
och grundvatten är minimala samt att den växtnäring som förs bort med
skörden återförs till jordbruksmarken. Ett kretslopp av näringsämnen
måste skapas. Slammets bidrag i detta är dock litet jämfört med t.ex.
stallgödselns. Ytterligare ett krav for att ett uthålligt jordbruk skall kunna
bedrivas är att en upplagring av toxiska metaller eller andra gifter inte
sker på åkermarken.
Användning av restprodukter i ett kretslopp och hög ambition när det
gäller skyddet av miljön kan vara svårt att förena och förutsätter att
bedömning av risker görs i ett mycket långt tidsperspektiv. Det kommu-
nala slammet innehåller, förutom växtnäringsämnen och organiskt
material, även små mängder tungmetaller och långlivade organiska
ämnen. Dessa föroreningar kommer från flera olika källor som är
anslutna till den kommunala avloppsvattenreningen; industrier och
verkstäder, serviceverksamheter, hushållen m.m. Slammets kvalitet är
ofta sådan att det idag som regel är växtnäringsinnehållet och inte
metallerna och långlivade organiska kemiska ämnen som är gränssättande
för slamgivans storlek vid jordbruksanvändning. För att klara de
långsiktiga miljömålen behöver dock ytterligare åtgärder vidtas.
Studier i falt och laboratorier har inte kunnat visa att något upptag av
organiska miljöfarliga ämnen sker till de grödor som är aktuella att odla
i samband med att slam används. Även de teorier som finns om hur
dessa ämnen binds och transporteras i mark gör det troligt att något
upptag av betydelse inte kan ske av den typ av ämnen som förekommer
i slam och i de halter som är aktuella, i de fell detta är känt. Det stora
antalet och de många arterna av mikroorganismer och svampar som finns
i marken samt tillgången till syre, gör att de allra flesta organiska
ämnena bryts ned relativt snabbt.
Genomgången av miljöriskerna för de organiska ämnena visar att
mycket långlivade föreningar - såsom PCB, dioxiner och liknande
föreningar - är de man bör vara vaksam mot. En haltökning av denna typ
av organiska föreningar på den mark där slam används bör inte accepte-
Prop. 1993/94:163
Bilaga 5
ras. En sådan restriktion utgör dock knappast något problem för
slammets användbarhet med dagens låga och sjunkande halter i slammet
av denna typ av föreningar, det långa intervallet mellan gödslingtillfällena
och markens förmåga att bryta ned dessa föreningar.
Inom ramen för uppdraget har Naturvårdsverket tagit initiativ till
utveckling av ett helt nytt markbiologiskt testsystem för karakterisering
av slam. Förändring i vitala markbiologiska processer som speglar
markens produktivitet testas. En rad olika slam/marktester har genom-
förts. Dessa visar att oftast stimuleras markpocessema av slamtillförseln,
vilket i det flesta fall är gynnsamt från markbördighetssynpunkt. En del
komponenter i slammet, som olika kemiska ämnen och tungmetaller, kan
emellertid ge negativa effekter på organismerna. Markbiologiska tester
bör därför kunna användas som en extra säkerhet i de sammanhang man
är osäker på om det i vissa anslutna avloppsvatten till det kommunala
avloppsnätet förekommer ämnen som man kan befara är negativa från
markbiologisk synpunkt. Testerna av slammet kan inte ersätta kemiska
analyser av avloppsvatten från olika anslutningar utan bör ses som ett
komplement.
För att skydda jord- och skogsbruksmarken mot en långsiktig
upplagring av metaller måste hänsyn tas till metallinnehållet i de
produkter som tillförs marken vid bl.a. gödsling. Det innebär att t.ex.
den mängd slam som tillförs (slamgivan) inte alltid kan bestämmas enbart
utifrån den önskade tillförseln av näringsämnen. Samma resonemang kan
och bör även tillämpas på andra gödselmedel, kalk, bekämpningsmedel
etc.
Förslag
I ett internationellt perspektiv håller svenskt slam mycket hög kvalitet.
De miljökrav - både vad gäller kvalitet och användning - som bör gälla
måste vara strikta för att slammet på ett värdefullt sätt ska kunna ingå i
ett uthålligt kretslopp mellan stad och land. De föroreningsproblem och
åtgärder som diskuteras i utredningen siktar nu på att även undanröja de
eventuella risker som kan föreligga vid användning av slam i ett mycket
långt tidsperspektiv (100-tals år). I det korta tidsperspektivet har dessa
risker redan undanröjts om Naturvårdsverkets gällande villkor följs.
Naturvårdsverket föreslår en förändring av hur mängden slam som får
tillföras jordbruksmark skall beräknas. Styrande bör vara den aktuella
arealen och grödans fosfor- och/eller kvävebehov samt en maximal
mängd tungmetall per hektar och år.
Naturvårdsverket föreslår vidare att åtgärder vidtas vid olika verksam-
heter som är anslutna till avloppsnätet i syfte att minimera eller helt
upphöra med utsläpp av tungmetaller och organiska milj oferliga ämnen
som inte är behandlingsbara i reningsverket eller äventyrar slammets
användbarhet. Föreslagna åtgärder bör leda till att slammet kan återföras
till jordbruksmark utan att vare sig kort- eller långsiktiga negativa
effekter uppstår på markens produktionsförmåga, de grödor som odlas
eller på annat sätt försvårar användningen av marken för jordbruksända-
mål. Kadmium utgör dock ett undantag. Här är situationen på grund av
Prop. 1993/94:163
Bilaga 5
den atmosfariska depositionen sådan - åtminstone i landets södra delar
- att kadmiumhalten i jordbruksmarken sannolikt kommer att långsamt
öka även vid de kravnivåer för kadmium som Naturvårdsverket föreslår
för år 1998.
I denna rapport och i aktionsprogrammet Ett miljöanpassat samhälle
- MILJÖ '93 föreslår verket därför ett fortsatt arbete inriktat på att
ytterligare sänka kadmiumhalten i alla slag av gödselmedel liksom fortsatt
internationellt arbete för att ytterligare minska den atmosfariska
depositionen.
Åtgärderna som bör vidtas för att eliminera och begränsa tillförseln av
skadliga ämnen är som regel inte av generell karaktär utan måste
utformas efter lokala förutsättningar. Arbetssättet är att utforma lokala
åtgärdsplaner, vilket redan idag finns på flera håll. Arbetet med de lokala
åtgärdsplanema måste nu breddas och fördjupas och kan lämpligen ske
i samband med utformningen av lokala handlingsprogram för en hållbar
utveckling, så kallade lokala Agenda 21.
Naturvårdsverket bedömer att den långsiktigt acceptabla metalltillför-
seln vid användning av slam inom jordbruk går att nå vid de flesta av
reningsverken genom ett intensivt åtgärdsarbete vid de olika anslutningar
till avloppsreningsverken samt genom en anpassning av slamgivan till
grödans behov av växtnäringsämnen.
Prop. 1993/94:163
Bilaga 5
82
Remissinstanser
Miljöskyddskommittén ME 1989:04, Överstyrelsen för civil beredskap
(ÖCB), Socialstyrelsen, Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Skogsstyrel-
sen, Fiskeriverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Närings- och teknikutveck-
lingsverket (NUTEK), Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalie-
inspektionen (Kemi), Statens VA-nämnd, Institutet för vatten- och
luftvårdsforskning (TVL), Institutet för miljömedicin (IMM), Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU), Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR),
Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Östergötlands län,
Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Eskilstuna
kommun, Landskrona kommun, Sundsvalls kommun, Svenska kommun-
förbundet, Svenska Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund,
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska Vatten- och Avloppsverks-
föreningen (VAV), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Altemativodlamas Riksförbund, Göteborgsregionens Ryaverks-
aktiebolag (GRYYAB), Jordbrukstekniska Institutet, Käppalaförbundet,
Stockholm Vatten, Svensk Industriförening (Sinf), Svenska Bioenergi-
föreningen (SVEBIO), Svenska Renhållningsverks-Föreningen (RVF),
Sydvästra Skånes Avfalls AB (SYSAV), Sydvästra Skånes Kommunalför-
bund, Sydvästra Stockholmregionens VA-verksaktiebolag (SYVAB).
Följande remissinstanser har avstått från att yttra sig: Miljöskyddskom-
mittén (ME 1989:04), Institutet for vatten och luftvårdsforskning,
Landstingsförbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Svensk Industriförening.
Prop. 1993/94:163
Bilaga 6
83
Kemikalieinspektionen har med anledning av ett regeringsuppdrag
redovisat effekterna av inspektionens föreskrifter om träskyddsbehandlat
virke, KIFS 1990:10.
Bestämmelserna om inskränkningar i användningen av träskydds-
behandlat virke har gällt sedan den 1 januari 1991. Föreskrifterna har
ännu inte hunnit få full genomslagskrafit. Enligt övergångsbestämmelserna
till KIFS 1990:10 får nämligen virke som behandlats med bekämpnings-
medel som innehåller krom men inte arsenikföreningar ännu till utgången
av år 1993 användas i den mån det finns synnerliga skäl från träskydds-
synpunkt.
Underlag till redovisningen av föreskrifternas effekt har lämnats av
Svenska Träskyddsinstitutet, Svenska Träskyddsföreningen, Institutet for
Träteknisk Forskning samt Industrin för Växt- och Träskyddsmedel.
Redovisningen av hur informationen om föreskrifterna har trängt ut
baseras huvudsakligen på de inspektionsbesök som gjorts av tillsynsmyn-
digheterna.
De försålda kvantiteterna av arsenik och krom (CCA-medel) har sedan
1989 minskat med 65 % resp. 46 %. Minskningen hade börjat redan
innan föreskrifterna trädde i kraft. Orsaken till att Kemikalieinspektionen
ansåg generella föreskrifter nödvändiga var att tidigare införda skärp-
ningar i användningsvillkoren för arsenik- och krommedlen endast i
begränsad omfattning nått ut till användarna av det behandlade virket.
Den förväntade ökningen av kopparmedel i stället för arsenik och
krom har uteblivit. Kopparmedel bör i många fall kunna ersätta
krombaserade medel i virke ovan mark. Kreosotanvändningen har inte
minskat under perioden. En ny typ av kreosotolja har emellertid
utvecklats där vissa fraktioner av de farligaste ämnena tagits bort.
Kreosot har också den fördelen framför t.ex. arsenik- och krommedel att
den kan destrueras genom rätt utförd förbränning.
Produktionen av CCA-impregnerat sågat och hyvlat virke för den
inhemska marknaden har halverats under de senaste åren. Tendensen är
tydlig även om en viss del av minskningen kan hänföras till minskad
produktion av virke under år 1992. Restriktionerna vilka lett till den
kraftiga minskningen av användningen arsenikmedel har i stället lett till
en motsvarande ökning av användningen av krombaserade medel. De
försålda mängderna krom och koppar mätt i verksam substans är däremot
i stort sett oförändrade eftersom den ökade användningen av krom/-
kopparmedel kompenseras av nedgången i krom- och kopparanvändning
till följd av den minskade CCA-användningen.
Träskyddsföreningen och Träskyddsinstitutet utförde under hösten 1992
en enkät till impregneringsfÖretag som använder arsenik- och krom-
baserade träskyddsmedel. Redan då kunde en anpassning till de nya
föreskrifterna märkas såväl vad avsåg byte av medel som att ta fram
rutiner för att säkerställa fixering av medlet till träet. Industrin har
kunnat genomföra ett byte från arsenik/krombaserade till andra krom-
84
baserade medel utan större tekniska problem. Byte till såväl krom- som
arsenikfria medel har däremot inte kunnat ske utan omfettande modifier-
ingar. Det står emellertid klart för industrin att ytterligare förändringar
måste vidtas från år 1994 med hänvisning till att undantagsmöjlighetema
upphör vad gäller användningen av krommedel.
Det finns ett par godkända kopparbaserade träskyddsmedel för
tryckimpregnering av virke vilka kan användas i kontakt med mark och
vatten. Ännu finns ännu inga fullgoda ersättningsaltemativ for CCA-
medel och kreosot där säkerheten och träets kontakt med mark och vatten
kräver ett extra långvarigt träskydd. Därför är den användningen tillåten
enligt föreskrifterna.
Det kan redan nu konstateras att de strängare reglerna för träskydds-
medel har påskyndat utvcecklingen av nya från hälso- och miljösynpunkt
mindre ferliga medel. Utvecklingen gäller hittills huvudsakligen medel
avsedda för behandling av virke för användning ovan mark. Två medel
avsedda för användning i markkontakt har tagits fram. Långtidstestning
pågår av dessa medel. Föreskrifterna har också lett till att redan kända
och välfungerande medel för träskydd för ytbehandling nu testas för
tryckimpregnering.
Den av föreskrifterna initierade eller påskyndade utvecklingen av nya
träskyddsmedel har medfört att ett antal utprovade ersättningsmedel för
krombaserade medel för användning ovan mark kommer att finnas på
marknaden när övergångsbestämmelserna för krommedel upphör att
gälla. Däremot kommer det att ta avsevärt längre tid att utveckla medel
som helt kan ersätta de sedan länge använda medeln för virke i kontakt
med mark och vatten, bl.a. på grund av tidskrävande marktestning.
Kemikalieinspektionen har under maj 1993 kontaktat 22 slumpmässigt
utvalda kommuner för att undersöka hur många som utövat tillsyn över
föreskrifterna och vilka erfarenheter de i så fell gjort. Hälften av de
tillfrågade kommunerna hade informerat om reglerna varav åtta hade
kontrollerat efterlevnaden och fem uppgav att de skulle inleda granskning
av efterlevnaden. Sex av sju inspekterade impregeringsanläggningar och
sex av 13 återförsäljare klarade sig utan anmärkning. Hälften av de
tillfrågade kommunerna ansåg att föreskrifterna slagit igenom väl hos
impregnerare och braschanslutna trävaruhandlare. I samband med
Kemikalieinspektionens tillsyn på impregneringsanläggningar, brädgårdar
och byggvaruhus under våren 1992 polisanmäldes fyra företag för att de
inte följde föreskrifterna om träskyddsbehandlat virke.
Kemikalieinspektionen har gjort särskilda informationsinsatser om
vilket redogjorts for i en rapport till regeringen i november 1992.
Träskyddsföreningen och Träskyddsinstitutet har spritt kännedom om
föreskrifterna genom olika informations- och utbildningsinsatser.
Kemikalieinspektionen följer kontinuerligt användningen av bekämpnings-
medel. En omprövning av godkännanden pågår av träskyddsmedel under
år 1993. I samband med denna prövning sker en sträng bedömning av
hälso- och miljörisker samt av behover av medlet i fråga.
Prop. 1993/94:163
Bilaga 7
85
Tvätt- disk och rengöringsmedel har genomgått stora och snabba
förändringar under de senaste åren till följd av miljökrav och den
tekniska utvecklingen.
Utvecklingen på konsumentsidan har styrts i hög grad av det aktiva
arbetet med positiva miljökrav som har ställts på produkterna. Denna
utveckling har också givit återverkningar på yrkesproduktema för vilka
dock ställs andra funktionskrav.
Allt fler tvättmedel är s.k. kompakta tvättmedel utan fyllnadsmedel, t.ex.
vatten. Kulörtvättmedel som inte innehåller optiska vitmedel och
blekmedel dominerar konsumentmarknaden för textiltvättmedel.
Förpackninama har också anpassats till krav på minskad materialanvänd-
ning och användningen av refillförpackningar ökar.
Bruk av kompakta och koncentrerade medel kan innebära risker för
överdosering. Detta bör undvikas genom bättre doseringsanvisningar och
doseringshjälp. Koncentrerade medel minskar bruk av konserverings-
medel.
Den tekniska utvecklingen har också berört tensider. Nya tensider med
bättre rengöringseffekt och bättre nedbrytningsegenskaper ersätter och
kompletterar traditionellt använda anjonaktiva tensider som t.ex. LAS.
Icke lätt nedbrytbara tensider används dock fortfarande som aktiva
komponenter i textilskölj medel och som skumdämpare i spolglans.
Tensider som ingår i tvätt- och rengöringsmedel skall så långt som
möjligt vara biologiskt lätt nedbrytbara.
Användningen av klorblekmedel i maskindiskmedel och i samband med
textiltvätt har minskat. Klorblekmedel ersätts med blekkmedel baserade
på aktivt syre och enzymer i i maskindiskmedel. Enzymer med förbättrad
effektivitet har kommit på marknaden och beräknas öka i användning.
Minskning av klorblekmedel i maskindiskmedel och maskintvättmedel
bör påskyndas. Perboratanvändningen bör inte öka. Den snabba
utvecklingen av nya enzymer bör bevakas.
Fosfatbaserade produkter har ersatts i snabb takt med produkter
innehållande andra avhärdare, främst zeoliter kombinerade med olika
hjälpavhärdare. Fosfattillskott från dessa medel är enbart en begränsad
del av den totala fosforbelastningen. Den utbyggnad av avloppsreningen
som pågår i Sverige ger ingen anledning att begränsa fosfatanvändningen
i tvätt- och rengöringsmedel på grund av övergödningseffekter. För
områden ytan utbyggd avloppsrening kan fosfatfria tvätt- och rengörings-
medel minska risken för eutrofiering.
Bidraget från svåmedbrytbara kemiska ämnen som ingår i dagens tvätt-
och rengöringsmedel och som hamnar i slammet är mycket liten. Dock
kan smuts från tvättgodset ge tillskott av tungmetaller eller andra
svåmedbrytbara ämnen.
Prop. 1993/94:163
Bilaga 8
86
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 februari 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg,
Odell, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Thurdin
Regeringen beslutar proposition 1993/94:163 Riktlinjer för en fortsatt
kretsloppsanpassning av samhället - åtgärder för att minska riskerna
med kemikaliehanteringen.
87
gotab 46015, Stockholm 1994