Prop.
1993/94:162
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 februari 1994
Carl Bildt
Per Westerberg
(Näringsdepartementet)
I propositionen läggs fram förslag till ett nytt regelverk för elmarknaden
som syftar till att skapa förutsättningar för ett än mer rationellt ut-
nyttjande av produktions- och distributionsresursema och tillförsäkra
kunderna flexibla leveransvillkor till lägsta möjliga priser. Huvudprin-
cipen är att åstadkomma en klar boskillnad mellan å ena sidan produktion
och försäljning av el och å andra sidan överföring av el (nätverksamhet).
Produktionen och försäljningen av el skall ske i konkurrens, medan
nätverksamheten som är ett naturligt monopol även i fortsättningen skall
regleras och övervakas på särskilt sätt. Härigenom skapas förutsättningar
för en effektiv prisbildning på elmarknaden. Kraftföretag och kunder
kommer att kunna välja vilka de handlar med. Prisbildningen anpassas
till kundernas behov och förutsättningar.
Förslaget innehåller dels ändringar i lagen (1902:71 s.l), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen), dels en ny lag
om handel med el, m.m. Förändringarna bör träda i kraft den 1 januari
1995.
Skyldigheterna för innehavare av koncession ändras. Skyldigheterna
skall i fortsättningen avse endast nätverksamhet. Koncessionshavaren
skall vara skyldig att på skäliga villkor ansluta andras ledningar och
anläggningar till sitt nät och att på skäliga villkor överföra el oberoende
av vem som är ägare till kraften. Den som är ansluten till det svenska
kraftledningsnätet skall ha rätt att leverera el till eller ta emot leveranser
från alla andra som är anslutna till nätet. Genom dessa förändringar i
ellagen skapas förutsättningar för att produktion och försäljning av el
skall kunna ske i konkurrens.
En särskild koncession för leverans av el införs för att skapa en stabil 1
1 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 162
övergång till den nya konkurrensutsatta elmarknaden. Förslagen till en Prop. 1993/94:162
reformerad elmarknad innebär en delvis ny roll för elkunderna. Mindre
förbrukare, i synnerhet hushållskunder, kommer i stor utsträckning under
de närmaste åren sakna motiv för att anlita en ny elleverantör. För
närvarande är kostnaderna för bl.a. mätning och avräkning förhållandevis
höga.
Den som innehar leveranskoncession skall ha skyldighet att dels
leverera el för normala förbrukningsändamål till alla kunder inom
området som inte önskar byta leverantör, dels köpa el från mindre
elproducenter inom området. Genom denna ordning skapas en grund-
trygghet för de små elproducenterna och för mindre förbrukare under
övergången till en fri elmarknad. Leveranskoncessioner meddelas för en
tid av längst tre år. Inför ett beslut om avveckling eller en förlängning
av systemet med leveranskoncession bör en samlad utvärdering av
systemet genomföras.
Den reformerade elmarknaden förutsätter en ny och klar rollfördelning
i den nationella elförsöij ningen. Affärsverket svenska kraftnät skall ha
ansvaret för det nationella överföringssystemet och för det totala elsyste-
mets säkerhet (systemansvaret). Svenska kraftnät skall ha befogenheter
att om så behövs beordra kraftproducenter att öka eller minska produk-
tionen av el och ha möjlighet att utfärda föreskrifter som är nödvändiga
med hänsyn till elsystemets driftsäkerhet. Svenska kraftnät skall ansvara
för en marknad där reglerkraft tillhandahålls till de aktörer på elmark-
naden som saknar egna reglermöjligheter.
För närvarande sker reformer av elmarknaden i flera länder. Utveck-
lingen bör följas noggrant. En generell anmälningsplikt införs beträffande
långsiktiga kontrakt om import eller export av el. Regeringen skall
besluta om koncession när ansökan avser en utlandsförbindelse.
Driften av nätföretag skall omfattas av särskilda regler. Produktion
eller handel med el skall bedrivas i ett företag som inte får bedriva
nätverksamhet. Vidare införs krav på särskild redovisning av nätverksam-
heten och på redovisningens innehåll. En ny myndighetsfunktion införs.
Uppgiften för denna nätmyndighet är att utöva tillsyn av ellagens efter-
levnad, utom i frågor som rör elsäkerhet. Tillsynen skall bedrivas så att
det skapas incitament till hög leveranssäkerhet och kostnadseffektivitet i
nätverksamheten. Myndigheten skall säkerställa att elanvändarna inte
behöver betala ett högre pris än nödvändigt för nättjänstema och att nät-
tariffer, mät- och avräkningssystem m.m. utformas på ett sätt som
underlättar handel och främjar konkurrens. Myndigheten bör särskilt följa
hur kostnaderna for elöverföring utvecklas på regionnät och i glesbygds-
områden. Ansvaret för denna myndighetsfunktion bör ligga på Närings-
och teknikutvecklingsverket (NUTEK).
Den kommunala el verksamheten, såväl produktion som distribution av
el i kommunala företag, regleras av kommunallagens bestämmelser.
Vissa kommunalrättsliga bestämmelser skulle hindra kommunala företag Prop. 1993/94:162
att bedriva produktion och försäljning av el i konkurrens med andra
företag. Kommunal elproduktion och elhandel som drivs i privaträttslig
form skall därför undantas från lokaliseringsprincipen och skall drivas på
affärsmässig grund i stället för med iakttagande av självkostnadsprincipen
och likställighetsprincipen.
Prop. 1993/94:162
1. Förslag till riksdagsbeslut.......................7
2. Lagtext..................................8
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s.l),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar . 8
2.2 Förslag till lag om handel med el, m.m...........19
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:277) om
vissa bulvanförhållanden ......................23
2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1976:240)
om förvärv av eldistributionsanläggning m.m..........24
3. Ärendet och dess beredning ....................25
4. Ökad konkurrens på elmarknaden ................27
4.1 Elmarknadsreformens huvuddrag...............27
4.2 Behovet av ökad konkurrens .................30
4.3 Den svenska elmarknaden...................31
4.4 Nya spelregler på elmarknaden................33
5. Elmarknaderna i Europa ......................39
5.1 Internationalisering och omstrukturering..........39
5.2 Erfarenheter från Storbritannien och Norge........40
5.3 Finland...............................41
5.4 Utvecklingen inom EG.....................42
5.5 Den nordiska elmarknaden ..................44
6. Öppna nät för handel med el....................47
6.1 Inledning .............................47
6.2 Nätkoncession för linje och för område ..........48
6.3 Bestämmelser om nättjänster .................50
6.3.1 Skyldighet att upplåta ledningar och nät ......50
6.3.2 Mätning och avräkning.................52
6.3.3 Tillsyn av nätverksamhet................56
6.3.4 Tariffer för nättjänster..................57
6.4 Koncessionsvillkor i ellagen, m.m..............59
6.4.1 Koncessionstider.....................59
6.4.2 Koncessioners högsta spänning ............60
6.4.3 Lämplighetsbedömning, m.m..............61
6.4.4 Upphävande av vissa bestämmelser .........65
6.5 Behovet av en stegvis övergång................66
7. En särskild koncession för leverans av el ...........71
7.1 Leveranskoncessionens huvudsakliga innebörd ......71
7.1.1 Allmänt om leveranskoncession............71
7.1.2 Om konsumentskydd ..................72
7.1.3 El från mindre anläggningar..............75
7.1.4 Om fjärrvärme, m.m...................77
7.2 Koncessionsvillkor, m.m....................78
7.2.1 Koncessionstider .....................78
7.2.2 Lämplighetsprövning, m.m...............79
7.2.3 Överlåtelse av leveranskoncession ..........79
7.2.4 Ändring av gränser för leveransområde.......80
7.3 Särskilt om leveransskyldighet och prisprövning.....81
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
Det nationella elsystemet, m.m..................83 Prop. 1993/94:162
8.1 Inledning ........... 83
8.1.1 Allmänt om systemansvar ...............83
8.1.2 Tidigare beslut om systemansvar...........83
8.1.3 Systemansvaret i dag ..................84
8.2 Ansvaret for det nationella elsystemet............87
8.2.1 Systemansvar.......................87
8.2.2 Om föreskrifter för driftsäkerheten i det
nationella elsystemet ......................89
8.2.3 Reglerkapacitet på elmarknaden............90
8.3 Handel med el,km.m......................92
Utrikeshandel med el ........................96
9.1 Inledning .............................96
9.2 Nätkoncession för utlandsförbindelse ............97
9.3 Nätansvarig enhet enligt EG:s eltransiteringsdirektiv . . 99
9.4 Övervakning av utrikeshandeln............... 100
Kontroll av nätverksamhet .................... 103
10.1 Inledning............................ 103
10.2 Avgränsning av nätverksamhet .............. 103
10.3 Särredovisning av nätverksamhet............. 104
10.3.1 Utformningen av särredovisningen ........ 104
10.3.2 Föreskrifter om särredovisningens innehåll . . . 106
10.3.3 Revision av nätverksamhet............. 108
10.4 Effektivitets- och prisutveckling i nätverksamhet . . . 108
10.5 Nätmyndighetens prövning av skäliga nättariffer, m.m. 110
10.6 Råd och anvisningar..................... 112
Ny myndighetsfunktion för tillsyn av nätverksamhet .... 113
11.1 Roll och uppgifter...................... 113
11.2 Huvudmannaskap ...................... 116
11.3 Resursbehov.......................... 118
11.4 Finansiering m.m....................... 119
11.5 Vissa anslagsfrågor ..................... 121
Kommunal el verksamhet, m.m.................122
12.1 Inledning............................ 122
12.2 Gällande bestämmelser, m.m................ 122
12.3 Om särregler för kommunal elverksamhet, m.m. . . . 124
12.4 Elverksamhet i ekonomiska föreningar ......... 129
Överklagande, m.m........................131
13.1 Inledning............................ 131
13.2 Beslut i frågor om nätkoncession, pris och andra
villkor för nättjänster, m.m....................132
13.3 Beslut om leveranskoncession, m.m...........135
Frågan om ersättning till följd av de ändrade
föreskrifterna i ellagen ...................... 136
Ikraftträdande ............................ 141
16. Specialmotivering ......................... 143 Prop. 1993/94:162
16.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar .......................... 143
16.2 Förslaget till lag om handel med el, m.m........165
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:277)
om vissa bulvanförhållanden ................ 178
16.4 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1976:240)
om förvärv av eldistributionsanläggningar m.m.....178
Bilaga 1 Sammanfattning av Ellagstiftningsutredningens
delbetänkande Elkonkurrens med nätmonopol
(SOU 1993:68) 179
Bilaga 2 Ellagstiftningsutredningens lagförslag........... 186
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet
Elkonkurrens med nätmonopol (SOU 1993:68)..... 200
Bilaga 4a Sammanfattning av Affärsverket svenska kraftnäts
utredning, Handelsplats för el................224
Bilaga 4b Sammanställning av remissyttranden över Affärsverket
svenska kraftnäts utredning, Handelsplats för el .... 228
Bilaga 5a Sammanfattning av Närings- och teknik-
utvecklings verkets utredning,
Att mäta och ta betalt för el (R 1993:61)......... 235
Bilaga 5b Sammanställning av remissyttranden över
Närings- och teknikutvecklingsverkets utredning,
Att mäta och ta betalt för el (R 1993:61)......... 237
Bilaga 6a Sammanfattning av Elmyndighetsutredningens
betänkande Monopolkontroll på en avreglerad
elmarknad (SOU 1993:105) ................ 240
Bilaga 6b Sammanställning av remissyttranden över
betänkandet Monopolkontroll på en avreglerad
elmarknad (SOU 1993:105) 245
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag.................249
Bilaga 8 Lagrådets yttrande.......................267
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 17 februari 1994 ............................ 271
Rättsdatablad.................................272
Prop. 1993/94:162
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar
2. antar regeringens förslag till lag om handel med el, m.m.
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1985:277)
om vissa bulvanförhållanden
4. antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen
(1976:240) om förvärv av eldistributionsanläggning m.m.
5. godkänner det som regeringen förordar om handeln med
reglerkraft (avsnitt 8.2.3)
6. godkänner det regeringen förordar om nätmyndighetens
verksamhet (avsnitt 11.1)
7. godkänner det regeringen förordar om principer för
avgiftsfinansiering av nätmyndighetens verksamhet (avsnitt 11.4)
8. till Närings- och teknikutvecklingsverket: Förvaltningskostnader
for budgetåret 1994/95 under tolfte huvudtiteln anvisar ett
ramanslag på 20 000 000 kronor utöver vad som har föreslagits i
prop. 1993/94:100 bil. 13.
Prop. 1993/94:162
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
dels att 1 - 3, 15, 21 och 31 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §'
Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, dis-
tribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses
varje sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i stark-
strömsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser
härom meddelas av regeringen.
Med nätverksamhet avses att
ställa elektriska starkströmsledning-
ar till förfogande för överföring av
ström. Till nätverksamhet hör också
projektering, byggande och under-
häll av ledningarna, ställverk och
transformatorer, anslutning av
elektriska anläggningar, mätning av
överförd effekt och energi samt
annan verksamhet som behövs för
att överföra ström på det elektriska
nätet.
Med anslutning av elektriska an-
läggningar avses också återinkopp-
ling av befintlig anläggning och
höjning av avtalad effekt i inmat-
nings- eller uttagspunkt.
Regeringen skall utse en myndighet
‘Senaste lydelse 1975:68
(nätmyndigheten) som skall hand- Prop. 1993/94:162
lägga de frågor som anges i denna
lag.
2 § 1 mom2.
Elektriska starkströmsledningar får
inte dras fram eller begagnas utan
tillstånd (koncession) av regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Till en lednings fram-
dragande räknas inte bara själva
byggandet av ledningen utan också
schaktning, skogsavverkning eller
därmed jämförliga åtgärder för att
bereda plats för ledningen.
En koncession skall avse en led-
ning med i huvudsak bestämd
sträckning (linjekoncession) eller
ledningsnät inom ett visst område
(omrädeskoncession).
En transformator- eller kopplings-
station som är avsedd för en spän-
ning av 40 kilovolt eller däröver och
som skall anslutas till en eller flera
nya ledningar får inte böija byggas
förrän koncession har meddelats för
framdragande av minst en ny led-
ning eller medgivande har lämnats
enligt 8 mom. för sådant framdra-
gande.
Regeringen får medge undantag
från bestämmelserna i första och
tredje styckena i fråga om vissa slag
av ledningar eller stationer eller i
fråga om ledningar eller stationer
inom vissa områden.
Elektriska starkströmsledningar får
inte dras fram eller begagnas utan
tillstånd (nätkoncession) av regering-
en eller, efter regeringens bemyndi-
gande, av nätmyndigheten. En an-
sökan om nätkoncession som avser
en utlandsförbindelse skall dock
prövas av regeringen. Till en led-
nings framdragande räknas inte bara
själva byggandet av ledningen utan
också schaktning, skogsavverkning
eller liknande åtgärder för att be-
reda plats för ledningen.
En koncession skall avse en led-
ning med i huvudsak bestämd
sträckning (nätkoncession för linje)
eller ett ledningsnät inom ett visst
område (nätkoncession för område).
I ett beslut om nätkoncession för
område skall anges en för lednings-
nätet högsta tillåtna spänning.
En transformator- eller kopplings-
station som är avsedd för en spän-
ning av 40 kilovolt eller däröver och
som skall anslutas till en eller flera
nya ledningar får inte böija byggas
förrän nätkoncession har meddelats
för framdragande av minst en ny
ledning eller medgivande har läm-
nats enligt 8 mom. för sådant fram-
dragande.
Regeringen får föreskriva undantag
från bestämmelserna i första och
tredje styckena i fråga om vissa slag
av ledningar eller stationer eller i
fråga om ledningar eller stationer
inom vissa områden. En sådan före-
skrift får dock inte avse utlandsför-
bindelser.
2Senaste lydelse 1982:487
2 § 2 mom3.
Prop. 1993/94:162
Koncession må ej meddelas med
mindre anläggningen är behövlig
och förenlig med en planmässig
elektrifiering och, då fråga är om
områdeskoncession för yrkesmässig
distribution, området utgör en med
hänsyn till eldistributionens ända-
målsenliga anordnande lämplig
enhet.
Koncession för yrkesmässig dis-
tribution må meddelas endast den
som från allmän synpunkt finnes
lämplig att utöva sådan verksamhet.
Vid prövning av fråga om med-
delande av områdeskoncession enligt
första och andra styckena skall
möjlighet att tillgodose lokala in-
tressen särskilt beaktas.
Koncession får inte strida mot en
detaljplan eller områdesbestämmel-
ser. Om syftet med planen eller be-
stämmelserna inte motverkas, får
dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om med-
delande av koncession skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
Koncession må ej överlåtas utan
tillstånd av regeringen eller den
regeringen bemyndigar.
Nätkoncession får meddelas endast
om anläggningen är lämplig från
allmän synpunkt.
Nätkoncession för linje får endast
om det finns särskilda skäl meddelas
för ledning som är avsedd för spän-
ning som inte överstiger högsta
tillåtna spänning för de områden
med nätkoncession som berörs av
ledningen.
Nätkoncession för område får bara
meddelas om området utgör en med
hänsyn till nätverksamheten lämplig
enhet. Nätkoncession får inte med-
delas för ett område som helt eller
delvis sammanfaller med ett annat
koncessionsområde.
Nätkoncession får endast beviljas
den som frän allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet.
Nätkoncession för område får endast
beviljas den som dessutom är lämp-
lig att bedriva nätverksamhet inom
det begärda området.
Nätkoncession får inte strida mot
en detaljplan eller områdesbestäm-
melser. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får
dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om med-
delande av nätkoncession skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
Nätkoncession får inte överlåtas
utan tillstånd av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, av
nätmyndigheten. Vid prövning av
ansökan om överlåtelse av nätkon-
cession skall fjärde stycket tilläm-
pas.
3Senaste lydelse 1987:142
10
Omförvärv av eldistributionsanlägg-
ning m.m. finnes särskilda bestäm-
melser.
Prop. 1993/94:162
2 § 3 mom4.
Koncession meddelas för viss tid, ej
överstigande fyrtio eller, om sär-
skilda skäl därtill föranleda, sextio
år.
Vid meddelande av koncession
skola, underförbehåll av allmän och
enskild rätt, föreskrivas de villkor
för anläggningens utförande och
nyttjande som av säkerhetsskäl eller
eljest ur allmän synpunkt finnas
påkallade.
Nätkoncession ges för bestämd tid,
längst 40 år.
En nätkoncession skall förenas
med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och en-
skild rätt samt med de villkor för an-
läggningens utförande och nyttjande
som behövs av säkerhetsskäl eller
som annars behövs från allmän syn-
punkt.
2 § 4 mom5.
Den som innehar områdeskonces-
sionen för yrkesmässig distribution
är skyldig att tillhandahålla ström åt
var och en som inom området be-
höver den för normala förbruknings-
ändamål, om inte annat följer av
andra stycket eller det finns särskil-
da skäl till undantag.
Inom ett område där jjärrvärme
eller naturgas distribueras eller
avses bli distribuerad föreligger inte
skyldighet att leverera ström för
värmeförsörjning av en byggnad, om
strömmen är avsedd för värmeför-
sörjning på något annat sätt än med
värmepump eller om strömmen är
avsedd för en värmepump men
värmepumpar, enligt riktlinjer som
kommunfullmäktige har beslutat, inte
bör förekomma inom området. Trots
Den som har nätkoncession för linje
är skyldig att på skäliga villkor
ansluta en anläggning till ledningen.
Om det finns särskilda skäl kan
nätmyndigheten besluta att den som
har nätkoncession för linje inte be-
höver ansluta en anläggning till
ledningen.
Den som har nätkoncession för
område är skyldig att på skäliga
villkor ansluta en anläggning inom
området till ledningsnätet.
Om det finns särskilda skäl kan
nätmyndigheten besluta att den som
har nätkoncession för område inte
behöver ansluta en anläggning till
ledningsnätet.
Vill någon ansluta en anläggning
till en ledning som omfattas av en
nätkoncession för linje i stället för
“Senaste lydelse 1957:383
5Senaste lydelse 1987:1166
11
detta föreligger dock skyldighet att
leverera ström, om värmeförsörj-
ningen av byggnaden med större
fördel kan tillgodoses med elenergi
än med det för området gemensam-
ma systemet. Har ström till en vär-
mepump börjat tillhandahållas före
fullmäktiges beslut gäller skyldighet
att leverera så länge värmepumpen
är i bruk. Den som innehar områ-
deskoncession för yrkesmässig dis-
tribution är skyldig att, om det inte
finns särskilda skäl till undantag,
köpa ström från elproduktions-
anläggning som är belägen inom
området och som kan leverera en
effekt om högst 1 500 kilowatt.
Den som innehar linjekoncession
är skyldig att, om det är förenligt
med koncessionens ändamål, levere-
ra eller överföra ström åt en inneha-
vare av områdeskoncession, i den
män det behövs för att denne skall
kunna fullgöra sina förpliktelser
enligt första - tredje styckena. Sådan
skyldighet att leverera eller överföra
ström föreligger även i övrigt gent-
emot förbrukare, vars verksamhet är
av större betydelse för det allmänna.
Frågor om förpliktelser, som avses
i detta moment, prövas av den myn-
dighet som regeringen bestämmer.
till ett ledningsnät som omfattas av
en nätkoncession för område, får
den som har nätkoncessionen för
linje göra anslutningen endast efter
medgivande av den som har nät-
koncession för området eller efter
tillstånd av nätmyndigheten.
Den som har nätkoncession är
skyldig att på skäliga villkor över-
föra ström åt annan.
Innehavare av nätkoncession är
skyldig att utföra mätning av över-
förd ström samt att rapportera resul-
taten av dessa mätningar i enlighet
med de närmare föreskrifter som
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten med-
delar.
Frågor om koncessionshavarens
skyldigheter enligt detta moment
prövas av nätmyndigheten.
Prop. 1993/94:162
2 § 5 mom6.
Gränserna för områdeskoncession
må ändras av den regeringen be-
myndigar, om det erfordras för
ändamålsenlig distribution och kan
ske utan synnerlig olägenhet för
koncessionshavaren.
Gränserna för en nätkoncession för
område får ändras av nätmyndig-
heten, om det behövs för en ända-
målsenlig nätverksamhet och det kan
ske utan synnerlig olägenhet för
koncessionshavaren.
6Senaste lydelse 1975:68
12
2 § 6 mom7.
Prop. 1993/94:162
Åsidosätter koncessionshavaren i
väsentlig mån föreskrift, som givits
vid meddelande av koncession, eller
förpliktelser, som avses i 4 mom.,
eller har han under tre år i följd ej
haft ledningen eller ledningsnätet i
bruk, må koncessionen helt eller
delvis återkallas.
Frågor om återkallelse prövas av
regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av föreskrifter och
villkor som har meddelats med stöd
av lagen utövas av nätmyndigheten.
Tillsynen omfattar dock inte frågor
om elsäkerhet.
Nätmyndigheten får meddela de
förelägganden som behövs för att
trygga efterlevnaden av de föreskrif-
ter och villkor som omfattas av
tillsynen.
Ett föreläggande får förenas med
vite.
En nätkoncession får helt eller
delvis återkallas om koncessions-
havaren i väsentlig mån åsidosätter
sina skyldigheter enligt 4 mom. eller
7 mom. eller enligt villkor i nätkon-
cessionen eller om han under tre år
i följd inte har haft ledningen eller
ledningsnätet i bruk.
Frågor om återkallelse av nätkon-
cession prövas av nätmyndigheten.
2 § 7 mom8.
För åstadkommande av skälig pris-
sättning är koncessionshavaren
skyldig att underkasta sig reglering
av pris och övriga villkor för leve-
rans, överföring eller inköp av ström
på framställning av
1. den som nyttjar eller önskar
nyttja ström från anläggningen,
2. den som levererar eller som
önskar leverera ström till anlägg-
ningen från en sådan elproduktion-
sanläggning som avses i 4 mom.
Nätverksamhet skall ekonomiskt
redovisas skilt från annan verksam-
het. Nätverksamhet skall redovisas i
enlighet med bestämmelserna i
bokföringslagen (1976:125) och 11
kap. aktiebolagslagen (1975:1385).
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten får
meddela ytterligare föreskrifter om
redovisning av nätverksamhet. Rege-
ringen får därvid föreskriva undan-
tag från bestämmelserna i bok-
7Senaste lydelse 1988:218
8Senaste lydelse 1987:1166
13
tredje stycket.
Frågor om prisreglering prövas av
den myndighet som regeringen be-
stämmer.
Framställning om ändring i eller
upphävande av beslutad prisregle-
ring får göras också av anläggning-
ens innehavare.
Avtal, som strider mot beslut om
prisreglering, är utan verkan.
föringslagen och 11 kap. aktiebo-
lagslagen.
Revisor hos den som bedriver
nätverksamhet skall särskilt granska
redovisningen av nätverksamheten.
Revisorn skall årligen i ett särskilt
intyg avge ett utlåtande i frågan om
redovisningen av nätverksamheten
skett enligt gällande bestämmelser.
Intyget skall av revisorn ges in till
nätmyndigheten. Regeringen får
meddela föreskrifter om revision av
nätverksamhet.
Prop. 1993/94:162
Avgifter och övriga villkor för
överföring av ström och anslutning
till ledning (nättariffer) skall vara
skäliga och utformade på sakliga
grunder. Nättariffer för område,
utom engångsavgift för anslutning,
får dock inte utformas med hänsyn
till var inom området en anslutning
är belägen. Nättariffer för över-
föring av ström skall utformas så,
att betald avgift för en anslutning
ger rätt att använda det elektriska
nätet inom landet, med undantag för
utlandsförbindelserna.
Vid bedömning av en nättariffs
skälighet skall särskilt beaktas kon-
sumentintresset. Hänsyn skall dess-
utom tas till kravet på en rimlig av-
kastning i nätverksamheten. Vid
skälighetsbedömningen skall nättarif-
fen för varje koncessionsomräde be-
dömas för sig.
Den som har nätkoncession skall
på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om nättariffer och
övriga villkor för överföring eller
anslutning. Vid begäran om ny
anslutning skall uppgiften om villko-
ren lämnas inom skälig tid. Den
skriftliga uppgiften skall innehålla
en upplysning om möjligheten att
hos nätmyndigheten begära prövning
enligt 4 mom. sista stycket.
Frågor om koncessionshavarens
skyldigheter enligt första och femte 14
styckena prövas av nätmyndigheten.
2 § 8 mom9.
Prop. 1993/94:162
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får, om sär-
skilda skäl föreligger, medge att en
elektrisk starkströmsledning får dras
fram redan innan behövlig konces-
sion har meddelats eller att en trans-
formator- eller kopplingsstation får
byggas utan hinder av bestämmelsen
i 1 mom. tredje stycket. När led-
ningen är färdig att tas i bruk får, i
den ordning som regeringen före-
skriver, tillstånd lämnas att tills
vidare under tre år begagna led-
ningen i avvaktan på att koncession-
sansökningen slutligt prövats.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten får,
om det finns särskilda skäl, medge
att en elektrisk starkströmsledning
får dras fram redan innan behövlig
nätkoncession har meddelats eller att
en transformator- eller kopplingssta-
tion får byggas utan hinder av be-
stämmelsen i 1 mom. tredje stycket.
När ledningen är färdig att tas i
bruk får, i den ordning som rege-
ringen föreskriver, tillstånd lämnas
att tills vidare under tre år begagna
ledningen i avvaktan på att kon-
cessionsansökningen slutligt prövats.
3 § 1 mom10.
Upphör en koncession att gälla, är
den som senast haft koncessionen
skyldig att ta bort ledningen med
tillhörande anläggningar och vidta
andra åtgärder för återställning, om
detta är påkallat från allmän eller
enskild synpunkt.
Frågan om skyldighet att vidta
sådana åtgärder prövas av regering-
en eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer. Prövningen skall
ske i samband med att koncessionen
upphör.
Iakttar den som har haft koncessio-
nen inte vad som har ålagts honom,
får den myndighet som har att pröva
frågor om återställningsåtgärder vid
vite förelägga honom att fullgöra
sina åligganden. Ett vitesföreläggan-
de skall delges.
Upphör en nätkoncession att gälla,
är den som senast haft koncessionen
skyldig att ta bort ledningen med
tillhörande anläggningar och vidta
andra åtgärder för återställning, om
detta behövs från allmän eller en-
skild synpunkt.
Frågan om skyldighet att vidta
sådana åtgärder prövas av nätmyn-
digheten. Prövningen skall ske i
samband med att koncessionen
upphör.
Om den som har haft nätkoncessio-
nen inte iakttar vad som har ålagts
honom, får nätmyndigheten vid vite
förelägga honom att fullgöra sina
skyldigheter.
9Senaste lydelse 1982:487
10Senaste lydelse 1982:487
15
3 § 2 mom“.
Prop. 1993/94:162
Har en elektrisk starkströmsledning
dragits fram utan koncession, där
detta behövs, får regeringen eller
den myndighet som regeringen be-
stämmer förelägga ledningens in-
nehavare att ta bort ledningen med
tillhörande anläggningar och vidta
andra åtgärder för återställning, om
detta är påkallat från allmän eller
enskild synpunkt.
Föreläggandet får förenas med
vite. Ett vitesföreläggande skall
delges.
Har en elektrisk starkströmsledning
dragits fram utan nätkoncession, där
detta behövs, får nätmyndigheten
förelägga ledningens innehavare att
ta bort ledningen med tillhörande
anläggningar och vidta andra åt-
gärder för återställning, om detta
behövs från allmän eller enskild syn-
punkt.
Föreläggandet får förenas med
vite.
3 § 3 mom12.
Om annans mark behöver tas i
anspråk för sådana återställningsåt-
gärder som avses i 1 eller 2 mom.,
får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer besluta
att tillträde till marken skall lämnas
under viss tid.
Återställningsåtgärderna skall
utföras så, att minsta skada och
intrång vållas. Byggnader får upp-
föras eller vägar byggas endast om
markens ägare och den som har
nyttjanderätt eller servitut avseende
marken samtyckt till det eller den
myndighet som avses i första stycket
lämnat tillstånd till åtgärden. Till-
stånd får lämnas endast om åtgärden
är oundgängligen nödvändig för att
återställningsåtgärderna skall kunna
vidtas.
Om annans mark behöver tas i
anspråk för sådana återställningsåt-
gärder som avses i 1 eller 2 mom.,
får nätmyndigheten besluta att till-
träde till marken skall lämnas under
viss tid.
Återställningsåtgärderna skall ut-
föras så, att minsta skada och in-
trång vållas. Byggnader får uppföras
eller vägar byggas endast om mar-
kens ägare och den som har nyttjan-
derätt eller servitut avseende marken
samtyckt till det eller nätmyndig-
heten lämnat tillstånd till åtgärden.
Tillstånd får lämnas endast om
åtgärden är oundgängligen nödvän-
dig för att återställningsåtgärderna
skall kunna vidtas.
Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, skall ersättning
härför utgå. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars
område marken eller större delen därav ligger.
"Senaste lydelse 1982:487
12Senaste lydelse 1982:487
16
15 §13
Prop. 1993/94:162
Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får, i den
mån det är påkallat från elsäker-
hetssynpunkt, meddela föreskrifter
om kontroll, provning eller besikt-
ning samt andra föreskrifter som
angår elektriska anläggningar,
anordningar avsedda att anslutas till
sådana anläggningar, elektrisk mate-
riel eller elektriska installationer.
Regeringen eller den eller de myn-
digheter som regeringen bestämmer
får, i den mån det behövs från elsä-
kerhetssynpunkt eller av hänsyn till
driftsäkerheten hos det nationella
elsystemet, meddela föreskrifter om
kontroll, provning eller besiktning
samt andra föreskrifter som angår
elektriska anläggningar, anordningar
avsedda att anslutas till sådana
anläggningar, elektrisk materiel eller
elektriska installationer.
15 a §
Den myndighet regeringen utser
skall ha systemansvaret för elektrisk
ström.
Med systemansvar för elektrisk
ström avses det övergripande an-
svaret för att elektriska anläggning-
ar samverkar driftsäkert så att ba-
lans inom hela eller delar av landet
kortsiktigt upprätthålls mellan pro-
duktion och förbrukning av ström.
Enligt vad regeringen närmare
föreskriver får den systemansvariga
myndigheten, i den utsträckning det
behövs för att kunna utöva system-
ansvaret, beordra kraftproducenter
att, mot marknadsmässig ersättning,
öka eller minska produktionen av
ström.
Regeringen får utfärda föreskrifter
om skyldighet för kraftproducenter
och elkonsumenter att till den
systemansvariga myndigheten ge in
uppgifter om produktion eller
konsumtion av ström, som behövs
för utövandet av systemansvaret.
”Senaste lydelse 1988:218
17
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 162
21
Prop. 1993/94:162
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av föreskrifter eller
villkor som har meddelats med stöd
av lagen utövas av den eller de
myndigheter som regeringen be-
stämmer.
Såvitt avser frågor om elsäkerhet
utövas tillsynen över efterlevnaden
av denna lag och av föreskrifter
eller villkor som har meddelats med
stöd av lagen av den eller de myn-
digheter som regeringen bestämmer.
31
Beslut enligt 2 §
överklagas.
7 mom. får inte
Beslut av nätmyndigheten enligt 2 §
4, 6 eller 7 mom. eller 3 § eller
beslut om ersättning till den som en-
ligt 15 a § tredje stycket beordrats
att öka eller minska produktionen av
ström får överklagas hos allmän för-
valtningsdomstol. Nätmyndigheten
får inträda som part i målet när
myndighetens beslut prövas av dom-
stol. Ändras nätmyndighetens av-
görande i sak genom beslut av läns-
rätt eller kammarrätt, får nätmyn-
digheten överklaga beslutet.
överklagande av en myndighets beslut enligt 23 §, 24 §
stycket, 25 § eller 26 § eller med stöd av ett bemyndi-
Föreskrifter om
första eller andra
gande enligt lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats meddelas
av regeringen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. De nya föreskrifterna skall,
med det undantag som anges i 2, tillämpas även på koncessioner som har
beviljats före ikraftträdandet. Därvid skall linjekoncession anses som
nätkoncession för linje och områdeskoncession som nätkoncession för
område.
2. Beslut i ärenden som har prövats enligt 2 § 7 mom. i dess äldre lydelse
får inte överklagas.
3. I ärenden där ansökan har gjorts före ikraftträdandet skall 2 § 2, 3, 6
och 7 mom. i dess äldre lydelse tillämpas.
‘“Senaste lydelse 1988:218
15Senaste lydelse 1933:711
18
Härigenom föreskrivs följande.
Handel med el
1 § En juridisk person som bedriver produktion av eller handel med el får
inte bedriva nätverksamhet enligt 1 § fjärde stycket lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Utlandshandel
2 § Den som ingår avtal, som medför att import eller export av ström
kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan om
avtalet till den myndighet regeringen utser. Sådan anmälan skall göras inom
en månad från det avtalet ingicks.
Regeringen eller den myndighet regeringen utser får utfärda närmare före-
skrifter om anmälningsskyldigheten.
3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan enligt 2 § i
rätt tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift döms till böter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Kommunala elföretag
4 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§ kommunalla-
gen (1991:900) får, utan hinder av föreskriften i 2 kap. 1 § kommunallagen
om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför
kommunens område bedriva
1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande
verksamhet, eller
2. nätverksamhet enligt 1 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa be-
stämmelser om elektriska anläggningar, i geografisk närhet till företagets
nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en ändamålsenlig nätverk-
samhet.
5 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§ kommu-
nallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 4 § 1 eller
distribution av fjärrvärme eller naturgas skall verksamheten drivas på affärs-
mässig grund. Verksamheten skall redovisas särskilt.
Leveranskoncession m.m.
6 § Inom område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 § 1
mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar krävs tillstånd (leveranskoncession) för att få leverera ström
till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät vilket omfattas av
Prop. 1993/94:162
19
nätkoncessionen. Leveranskoncession krävs dock inte i fall som anges i Prop. 1993/94:162
12 §.
Leveranskoncession meddelas av regeringen eller den myndighet regering-
en bestämmer.
Leveranskoncession kan omfatta ett eller flera områden som omfattas av
nätkoncession för område (leveransområde).
Det får endast meddelas en leveranskoncession per leveransområde.
7 § Leveranskoncession får endast ges till den som från allmän synpunkt är
lämplig att leverera ström inom leveransområdet.
Leveranskoncession ges för bestämd tid, längst tre år.
Leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Vid prövning av ansökan om överlåtelse
av leveranskoncession skall första stycket tillämpas.
8 § Gränserna för ett leveransområde får ändras av den myndighet
regeringen bestämmer om det behövs för ändamålsenlig leverans och kan
ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
9 § Innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera ström för
normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet om inte
annat följer av andra stycket.
Inom ett område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli
distribuerad föreligger inte skyldighet att leverera ström för värmeförsötj-
ning av en byggnad, om strömmen är avsedd för värmeförsöijning på något
annat sätt än med värmepump. Detsamma gäller om strömmen är avsedd för
värmepump men värmepumpar, enligt riktlinjer som kommunfullmäktige har
beslutat, inte bör förekomma inom området. Trots detta finns dock skyldig-
het att leverera ström, om värmeförsörjningen av byggnaden med större
fördel kan tillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma
systemet. Har ström till värmepump börjat tillhandahållas innan fullmäktige
fattade sitt beslut gäller skyldighet att leverera så länge värmepumpen är i
bruk.
Leveransskyldighet föreligger inte heller gentemot sådana elkonsumenter
som avses i 12 §.
Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns
särskilda skäl till undantag, köpa ström från elproduktionsanläggning som
är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt om högst 1500
kilowatt.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf prövas
av den myndighet regeringen bestämmer.
10 § Om det behövs för att uppnå en skälig prissättning är innehavare av
leveranskoncession skyldig att underkasta sig reglering av priset på
levererad eller inköpt ström på begäran av
1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin ström av
koncessionshavaren,
2. den som levererar eller vill leverera ström till koncessionshavaren från
sådan elproduktionsanläggning som anges i 9 § fjärde stycket.
20
Frågor om prisreglering prövas av den myndighet regeringen bestämmer. Prop. 1993/94:162
Myndigheten får förelägga parterna att lägga fram den utredning som
behövs. Sådant föreläggande får förenas med vite.
Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering får
göras också av innehavaren av leveranskoncessionen.
Avtal, som strider mot beslut om prisreglering, är utan verkan.
11 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att en
koncessionshavare fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
Vid utövandet av tillsynen enligt första stycket får myndigheten meddela
de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter
som omfattas av tillsynen. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
12 § Annan än innehavare av leveranskoncession får inom leveransområdet
leverera ström dels för ändamål som inte omfattas av leveransskyldigheten
enligt 9 § första och andra styckena, dels till elkonsumenter som skriftligen
gjort anmälan om det till koncessionshavaren minst sex månader innan
leveransen påbörjas.
Elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om leverans av
ström med reglerad uppsägningstid eller som är tidsbestämt får dock inte
köpa ström av annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört att
gälla. I sådana fall krävs ingen anmälan enligt första stycket.
Elkonsument inom leveransområdet som köper ström från annan än
innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa ström från
denne skall ha rätt till det om elkonsumenten gjort anmälan om detta till
koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall påbörjas.
13 § Beslut enligt 9-11 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Ges leveranskoncession i samband med ikraftträdandet till någon annan
än den som vid utgången av 1994, med stöd av områdeskoncession enligt
2 § 4 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar i dess lydelse före den 1 januari 1995, bedriver
distributionsverksamhetinomleveransområdet(områdeskoncessionsha varen)
eller den som till honom står i förhållande som anges i 3 gäller följande.
a) Den som får leveranskoncession inom området har skyldighet att
leverera ström i enlighet med vad som anges i 9 §.
b) Leveransskyldigheten enligt a omfattar dock inte elkonsumenter inom
området som vid ikraftträdandet har tidsbestämda avtal eller avtal med
reglerad uppsägningstid med den tidigare innehavaren av områdeskoncession
inom området.
c) Det under b angivna undantaget från leveransskyldigheten gäller till
utgången av år 1996. Avtal som avses under b blir ogiltigt vid utgången av
år 1996.
d) Annat avtal mellan elkonsument och tidigare innehavare av om- 21
rådeskoncession än som avses under b blir ogiltigt vid ikraftträdandet av
denna lag. Prop. 1993 /94:162
3. Vid tillämpningen av 2 skall med områdeskoncessionshavaren likställas
a) personer som denne direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande
över,
b) personer som direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande över
områdeskoncessionshavaren och
c) personer som någon med sådant inflytande som avses i b direkt eller
indirekt har ett bestämmande inflytande över.
4. Sådan skriftlig anmälan som anges i 12 § första stycket får göras först
vid ikraftträdandet av denna lag.
22
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden
skall ha följande lydelse.
1 §'
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Denna lag gäller när ett bulvanför-
hållande används för att kringgå ett
sådant hinder mot att förvärva eller
Denna lag gäller när ett bulvanför-
hållande används för att kringgå ett
sådant hinder mot att förvärva eller
behålla viss egendom eller rättighet
som uppställs i
1. 3 kap. 3 § bankaktiebolagslagen
(1987:618),
2. lagen (1975:1132) om förvärv
av hyresfastighet m.m.,
3. lagen (1976:240) om förvärv av
eldistributionsanläggning m.m.,
4. jordförvärvslagen (1979: 230),
5. 8 a § fondkommissionslagen
(1979:748),
6. 6 a § lagen (1980:2) om finans-
behålla viss egendom eller rättighet
som uppställs i
1. 3 kap. 3 § bankaktiebolagslagen
(1987:618),
2. lagen (1975:1132) om förvärv
av hyresfastighet m.m.,
3. jordförvärvslagen (1979: 230),
4. 8 a § fondkommissionslagen
(1979:748),
bolag, eller
7. lagen (1992:1368) om tillstånd
till vissa förvärv av fast egendom.
Med ett bulvan förhållande avses i 1:
5. 6 a § lagen (1980:2) om finans-
bolag, eller
6. lagen (1992:1368) om tillstånd
till vissa förvärv av fast egendom.
en att någon (bulvanen) utåt framstår
som ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet men i
verkligheten innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen för annans
(huvudmannens) räkning.
Vad som sägs i det följande om egendom som ett bulvanförhållande avser
har tillämpning också på rättigheter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
'Senaste lydelse 1992:1373
23
Härigenom föreskrivs att lagen (1976:240) om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m. skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994.
24
Våren 1992 beslöt riksdagen om mål och strategier för en reformering av
den svenska elmarknaden (prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr.
322).
I propositionen om en elmarknad med konkurrens lämnade regeringen
förslag till dels mål och strategier för elmarknadens reformering, dels
riktlinjer för verksamheten med storkraftnätet. Regeringen redovisade också
riktlinjer för Affärsverket svenska kraftnäts verksamhet, reformeringen av
eldistributionen och konkurrensövervakningen på elområdet.
Regeringens förslag var utformade mot bakgrund av riksdagens tidigare
beslut att överföra huvuddelen av verksamheten i Statens vattenfallsverk till
ett aktiebolag, Vattenfall AB, och att avskilja verksamheten i storkraftnätet
till en särskild organisation (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:NU38, rskr.
318 samt prop 1991/92:49, bet. 1991/92:NU10, rskr. 92). Den 1 januari
1992 böljade Vattenfall AB sin verksamhet. Samtidigt inrättades Affärsver-
ket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) som driver och förvaltar storkraft-
nätet.
Riksdagen anslöt sig till de mål och strategier för elmarknadens reforme-
ring som förordades i propositionen. Riksdagen betonade det önskvärda i att
hänsyn tas till behovet av internationell ömsesidighet för att konkurrens-
snedvridningar skall undvikas (bet. 1991/92:NU30). De riktlinjer för verk-
samheten med storkraftnätet som redovisades i propositionen tillstyrktes.
I propositionen informerades riksdagen om regeringens avsikt att tillkalla
en särskild utredare för att utarbeta förslag till ny lagstiftning på elområdet.
Regeringen beslöt i mars 1992 att tillkalla en utredare med denna uppgift.
I augusti 1992 uppdrog regeringen åt Svenska kraftnät att utreda förut-
sättningarna för en svensk kraftbörs, vilket också hade aviserats i propositio-
nen.
Ellagstiftningsutredningen redovisade i juli 1993 den första etappen av sitt
arbete i delbetänkandet Elkonkurrens med nätmonopol (SOU 1993:68,
utredare överdirektör Olof Söderberg). I betänkandet föreslås omfattande
förändringar i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, den s.k. ellagen. En sammanfattning av betänkandet
och utredningens lagförslag är bifogade som bilaga 1 resp, bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissinstanser-
nas synpunkter återfinns i bilaga 3.
Svenska kraftnät redovisade i juli 1993 sitt uppdrag i rapporten Han-
delsplats för el. Rapporten har remissbehandlats. En sammanfattning av
rapporten återfinns i bilaga 4a, och en sammanställning av remissinstan-
sernas synpunkter återfinns i bilaga 4b.
Regeringen beslöt den 1 juli 1993 om tilläggsdirektiv (dir. 1993:93) till
Ellagstiftningsutredningen som innebär bl.a. att se över nuvarande skade-
ståndsregler i ellagen och att omarbeta lagen språkligt och redaktionellt. Ut-
redaren skall också redovisa förslag till riktlinjer för beredskapsverk-
samheten på elområdet. Arbetet beräknas vara avslutat den 15 december
1994.
Ellagstiftningsutredningen noterade i sitt delbetänkande att förslagen till
ny lagstiftning medför särskilda utredningsbehov inom ett par områden, som
Prop. 1993/94:162
25
inte faller inom ramen för utredningens uppdrag. Det gäller organisationen Prop. 1993/94:162
av en tillsynsmyndighet for nätverksamhet samt mätning och avräkning på
öppna nät. I betänkandet specificerade utredningen vissa uppgifter för en
myndighet med huvuduppgiften att hantera koncessionssystemet och utöva
tillsyn över nätverksamheten inklusive viss normgivning. Vidare noterade
utredningen att dess förslag om öppna kraftledningsnät kommer att medföra
behov av ett enhetligt system för mätning samt insamling och avräkning av
mätdata.
Regeringen beslöt i juli 1993 att uppdra åt Närings- och teknikutveck-
lingsverket (NUTEK) att utreda vissa frågor kring mätning och avräkning
i samband med öppna nät på elmarknaden. NUTEK redovisade i november
1993 uppdraget i rapporten Att mäta och ta betalt för el. Rapporten har
remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten är bifogad som bilaga
5a, och remissinstansernas synpunkter återfinns sammanfattade i bilaga 5b.
Regeringen beslöt också i juli 1993 att tillkalla en särskild utredare för att
utreda organisation och finansiering av myndighetsuppgifterna för tillsyn av
nätverksamheten på elmarknaden. Utredningen överlämnade i november
1993 betänkandet Monopolkontroll på en avreglerad elmarknad (SOU
1993:105) till regeringen (utredare generaldirektör Rolf Annerberg).
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av utredningnes
betänkande återfinns i bilaga 6a. En sammanställning av remissinstansernas
synpunkter återfinns i bilaga 6b.
Under beredningsarbetet inom Näringsdepartementet har ett omfattande
utredningsarbete genomförts, såväl internt inom departementet som genom
uppdrag till externa experter. Följande utredningsrapporter som tagits fram
under arbetets gång är publicerade i departementsstencilen Utredningar om
elmarknadsreformen (Ds 1994:2).
- Allmänt om en stegvis avreglering av elmarknaden
- Gränslös el - export och import av el
- Elmarknadsmodeller & konsekvenser
- Om leveringssikkerhet på et avregulert svensk elmarked
- Små kunder på en elmarknad i konkurrens
- Konsekvenser för miljön och energieffektiviseringen
- Elpriserna på en öppen elmarknad
- Elprisnivå och elprisutveckling på en avreglerad elmarknad.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 16 december 1993 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 7.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag. Dessutom har
vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådets synpunkter
behandlas i avsnitt 10.4 samt i specialmotiveringen till respektive paragraf.
26
Regeringens bedömning: Handel med el bör ske i konkurrens.
Härigenom skapas förutsättningar för en effektiv prisbildning på
elmarknaden. Kraftföretag och kunder skall kunna välja vilka de
handlar med. Prisbildningen anpassas därmed till kundernas behov
och förutsättningar.
Skälen för regeringens bedömning: Vid behandlingen av propositionen
1991/92:133 om en elmarknad med konkurrens anslöt sig riksdagen till de
mål och strategier för elmarknadens reformering som regeringen hade för-
ordat.
Reformeringen av elmarknaden är en viktig del av regeringens avregle-
ringsprogram. Regeringen har initierat ett omfattande program för avregle-
ring, privatisering och reformering av regler som hämmar ett effektivt
resursutnyttjande. Att öka konkurrensen och avskaffa tillväxthämmande
regleringar är viktiga delar av strategin för att återupprätta Sverige som en
tillväxt- och företagarnation.
En elmarknad som möjliggör en omfattande internationell handel med el
leder bl.a. till att de samlade produktionsresurserna kan utnyttjas bättre.
Utvecklingen på elmarknaderna i Europa, där åtgärder efter hand vidtas för
att bryta äldre monopolstrukturer, är i detta avseende positiv. Inte minst de
pågående förändringarna i våra nordiska grannländer pekar mot en allt
öppnare handel med el och därmed också mot en ökad effektivitet i elför-
sörj ningen.
Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el
och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Härigenom
främjas en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken
skall utgå från vad natur och miljö kan bära.
Riksdagens energipolitiska beslut år 1991 (prop. 1990/91:88, bet.
1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373) utgör grunden för regeringens energi-
politik. Enligt riktlinjerna måste omställningen av energisystemet, vid sidan
av säkerhetskraven, ske med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för
upprätthållande av sysselsättning och välfärd. Landets elförsörjning skall
tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning grundas
på varaktiga, helst inhemska och fömybara, energikällor samt en effektiv
energihushållning. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om
miljön vid användning och utveckling av all energiteknik.
Riksdagens beslut om riktlinjer för energipolitiken innefattade bl.a.
särskilda program för omställningen och utvecklingen av energisystemet.
Genom programmen lämnas stöd för bl.a. investeringar i kraftvärmepro-
duktion med biobränslen, investeringar i vindkraftverk och investeringar i
anläggningar för utnyttjande av solvärme. Vidare lämnas genom program-
met för effektivare användning av energi stöd till utveckling, upphandling
och introduktion av energieffektiv teknik. Enligt riksdagens beslut år 1991
Prop. 1993/94:162
27
skall regeringen årligen i budgetpropositionen redovisa de resultat som Prop. 1993/94:162
uppnås genom de energipolitiska programmen samt förelägga riksdagen
förslag om de ytterligare åtgärder som är motiverade. Regeringen har i årets
budgetproposition (prop. 1993/94:100 Bilaga 13) lämnat en sådan redovis-
ning och föreslagit vissa förändringar i programmen.
En säker tillgång på el till ett rimligt pris är en viktig förutsättning för
den svenska industrins internationella konkurrenskraft. Det är därför
nödvändigt att det finns tillräcklig kapacitet i elproduktionen och att priset
på el sätts efter marknadens villkor. Energipolitiken skall utformas så att
denna förutsättning bevaras. Särskilt för den elintensiva industrin - som
omfattar viktiga basnäringar som pappersindustrin, gruvindustrin och
stålindustrin - är detta ett grundläggande krav. Det förslag om en reforme-
rad elmarknad som lämnas i denna proposition anger det övergripande
regelverket för en effektiv elmarknad. På denna marknad blir det företagens
och konsumenternas uppgift att med utgångspunkt i den av statsmakterna
fastlagda energipolitiken planera och utveckla elsystemet så att landets
behov av el blir tillgodosett.
Regeringens förslag i denna proposition är ett viktigt inslag i den aktiva
energipolitiken som syftar till att skapa ett regelverk för elmarknaden som
möjliggör ett än mer rationellt utnyttjande av produktions- och distributions-
resursema och tillförsäkrar kunderna flexibla leveransvillkor till lägsta
möjliga priser. Huvudprincipen är att åstadkomma en klar boskillnad mellan
å ena sidan produktion och försäljning av el och å andra sidan överföring
av el (nätverksamhet). Produktionen och försäljningen skall ske i konkur-
rens, medan nätverksamheten som är ett naturligt monopol även i fortsätt-
ningen regleras och övervakas på särskilt sätt. Härigenom skapas förut-
sättningar för en effektiv prisbildning på elmarknaden. Kraftföretag och
kunder kommer att kunna välja vilka de handlar med. Prisbildningen
anpassas till kundernas behov och förutsättningar.
Regeringen anser att en trovärdig och aktiv politik för omställningen och
utvecklingen av energisystemet förutsätter konkreta åtgärder som förenar en
stabil och tillräcklig tillförsel av energi med energipolitikens övriga mål.
Stränga miljökrav skall gälla för all el- och värmeproduktion. Förslagen om
en reformerad elmarknad ger de grundläggande förutsättningarna för att
elsystemet skall utnyttjas effektivt. En fri prisbildning på el är ett villkor för
kostnadseffektiva avvägningar i konsumtionen och produktionen, och för el-
systemets utveckling. Rapporten Konsekvenser för miljön och energi-
effektiviseringen, som är publicerad i departementsstencilen Utredningar om
elmarknadsreformen (Ds 1994:2), belyser bl.a. detta. I rapporten konstate-
ras att de ändringar av lagstiftningen som föreslås i övrigt inte innebär några
förändringar vad gäller möjligheterna för statsmakterna att bedriva en aktiv
energipolitik.
På elområdet, liksom på många andra områden, pågår en snabb
internationalisering. Denna utveckling äger rum samtidigt som elmarkna-
derna i många länder omstruktureras och rustas för internationell
konkurrens. Inom EG drivs sedan länge arbetet med att åstadkomma en inre
marknad för el och gas. En tilltagande konkurrens och internationalisering
ändrar förutsättningarna för kraftföretagens agerande och driver fram ett 28
affärsmässigt synsätt.
Den nordiska elproduktionen är väl sammansatt för en omfattande Prop. 1993/94:162
elhandel. Handeln gör också att den billiga och miljövänliga vattenkraften
kan utnyttjas fullt ut. Med en allt mer marknadsinriktad elhandel i flera
länder finns goda förutsättningar för ett växande kraftutbyte inom Norden.
Med öppna elnät skulle det innebära en stor marknad med möjligheter för
kunderna att också vända sig till säljare i grannländerna.
Regeringens bedömningar och förslag om en reformerad elmarknad
redovisas i avsnitten 6 - 16. De närmast följande avsnitten (4.2 - 4.4) inne-
håller en bakgrundsbeskrivning av den svenska elförsörjningens nuvarande
organisation. I avsnitt 5 redovisas utvecklingen i andra länder och inom det
nordiska elsamarbetet.
De därefter följande avsnitten är i stora drag disponerade på följande sätt:
-1 avsnitt 6 behandlas regeringens förslag till regler för nätverksamhet. För
att dra fram eller begagna en elektrisk starkströmsledning krävs enligt nu
gällande regelverk tillstånd, koncession, enligt ellagen. En grundläggande
ändring i ellagen gäller koncessionshavarens skyldigheter, som ändras till
att avse endast nätverksamhet. Till förslaget hör regler om bl.a. kon-
cessionshavarens skyldigheter att överföra el och att ansluta anläggningar till
nätet. Genom dessa förändringar i ellagen skapas förutsättningar för att
produktion och försäljning av el skall kunna ske i konkurrens.
- I avsnitt 7 redovisas regeringens förslag om en särskild koncession för
leverans av el. Förslagen om en reformerad elmarknad innebär en delvis ny
roll för elkunderna. Mindre förbrukare, i synnerhet hushållskunder, kommer
i stor utsträckning under de närmaste åren att sakna motiv för att vända sig
till en ny elleverantör. Det finns även mindre kraftproducenter som under
en övergångstid kan få avsättningsproblem. Vidare skulle en i några fall
oönskad konkurrens kunna uppstå mellan el och fjärrvärme. Förslaget om
en leveranskoncession syftar till att skapa en stabil övergång till den nya
konkurrensutsatta elmarknaden.
- Regeringens förslag om ansvarsfördelningen för det svenska elsystemet
lämnas i avsnitt 8. Den reformerade elmarknaden förutsätter en ny och klar
rollfördelning i den nationella elförsötjningen. Det gäller i synnerhet det
samlade ansvaret för drift och leveranssäkerhet, dvs. för det nationella över-
föringssystemet och för det totala elsystemets säkerhet (det s.k. systeman-
svaret).
- Avsnitt 9 innehåller regeringens förslag om export och import av el och
särskilda regler för utlandsförbindelserna. En avreglerad handel med elkraft
innebär delvis nya villkor för handeln över nationsgränserna. Nya aktörer
ges möjlighet att exportera och importera el. Driftsäkerheten ställer vissa
krav på regler för det internationella handelsutbytet.
- Förslag om särskilda regler för kontroll av nätverksamhet lämnas i avsnitt
10. Överföring av kraft underkastas enligt förslagen särskild reglering,
eftersom den som har koncession för sådan verksamhet kommer att få en
monopolställning inom sitt område. Regleringen innefattar bl.a. krav på
särskild redovisning av nätverksamheten. Vissa riktlinjer för myndighets-
övervakningen av nätverksamhet lämnas också.
- Avsnitt 11 innehåller regeringens förslag om en ny myndighetsfunktion
för tillsyn av nätverksamheten. I avsnittet redovisas den nya myndighetens 29
uppgifter samt regeringens bedömningar om huvudmannaskap, resursbehov
och finansiering. Prop. 1993/94:162
- I avsnitt 12 redovisar regeringen sin syn på den kommunala elverk-
samheten och lämnar förslag i frågan. Den kommunala el verksamheten,
såväl produktion som distribution av el i kommunala företag, regleras av
kommunallagens bestämmelser. Vissa kommunalrättsliga bestämmelser
skulle hindra kommunala företag att bedriva produktion och försäljning av
el i konkurrens med andra företag.
- Avsnitt 13 behandlar regeringens förslag angående bestämmelser om
överklagande i koncessionsärenden m.m.
- I avsnitt 14 redovisas regeringens syn på reformens konsekvenser vad
gäller ekonomisk skada för koncessionsinnehavare till följd av förändringar-
na av regelverket.
- Avsnitt 15 innehåller regeringens förslag om tidpunkt för de föreslagna
reglernas ikraftträdande.
- Avsnitt 16 innehåller specialmotiveringar till de föreslagna lagändringarna.
Konkurrensförhållandena spelar en avgörande roll för dynamiken och till-
växten i den svenska ekonomin. Konkurrensen stimulerar en bättre an-
vändning av samhällets resurser. Den stärker det svenska näringslivets
förmåga att hävda sig på internationella marknader och är till nytta för
konsumenterna genom att priserna pressas och utbudet av varor och tjänster
blir större och mer varierat.
Det har blivit alltmer uppenbart att de långsiktiga problemen i den sven-
ska ekonomin i stor utsträckning hänger samman med att omfattande hinder
för stabilitet och tillväxt har byggts upp och förvärrats under lång tid. Flera
utredningar har anvisat möjligheter att stimulera tillväxt och nyföretagande
genom att skapa fungerande marknader. I det sammanhanget har också de
marknader uppmärksammats som tidigare har varit offentligt reglerade
monopol.
Produktivitetsdelegationen behandlade i betänkandet Drivkrafter för pro-
duktivitet och välstånd (SOU 1991:82) konkurrensens och regleringarnas be-
tydelse för produktivitetsutvecklingen i Sverige. Delegationen underströk att
en fungerande marknadsekonomi är den institutionella ram som bättre än
något annat ekonomiskt system stimulerar till effektivitet och produktivitet
för en avancerad ekonomi som den svenska.
Delegationen anvisade strategier för att stimulera produktivitetsutveck-
lingen. Inom områden där ledningssystemen utgör naturliga monopol, som
t.ex. inom elsektorn, är det framför allt konkurrensaspekterna som måste
bevakas vid en avreglering. Oavsett ägandeform måste de naturliga mo-
nopolen vara reglerade för att tillgången till marknaden skall säkras, mo-
nopolistiskt beteende motverkas och ett effektivt utnyttjande erhållas.
Även 1992 års Långtidsutredning (LU) behandlade elsektorn (SOU
1992:19). Utredningen påpekade att bland råvarorna spelar särskilt skogen
och elenergin en viktig roll för stora delar av näringslivet.
LU menade att en avreglering av elmarknaden kan leda till ett lägre el- 30
pris. För att öka konkurrensen på elmarknaden är det angeläget att även
andra än de som i dag har koncession får rätt att överföra el. Lokaldistri- Prop. 1993/94:162
butörema och större elkonsumenter skulle då få möjlighet att välja produ-
cent. Producenterna skulle kunna vända sig till flera konsumenter.
Ekonomikommissionen framförde i betänkandet Nya villkor för ekonomi
och politik (SOU 1993:16) som en av sina huvudteser att Sveriges effektivi-
tetsproblem i stor utsträckning beror på att marknadsmekanismerna på
centrala områden har satts ur spel. Problemen finns både i marknadssektorn
och i den offentliga sektorn.
Kommissionen anser att en av de mest angelägna uppgifterna för den
ekonomiska politiken är att återställa en fungerande marknadsekonomi på
de svenska varu- och tjänstemarknaderna. Välfärdsvinsterna kommer att
vara betydande. Den europeiska integrationen kommer att bidra till en ökad
konkurrens, men det mesta kan och måste vi åstadkomma på egen hand
genom avreglering och skärpt konkurrenspolitik.
Vissa regleringar behövs dock. Konkurrenslagen är ett exempel. Regle-
ring av naturliga monopol är ett annat. Offentliga naturliga monopol bör
därför inte privatiseras utan att man har utrett möjligheterna att reglera dem
på ett tillfredsställande sätt.
Ett viktigt steg för ökad konkurrens i den svenska ekonomin togs i och
med att riksdagen år 1992 beslöt om en ny konkurrenslagstiftning. Konkur-
renslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993. Lagen innebär att de
materiella konkurrensreglerna har utformats med utgångspunkt i EG:s kon-
kurrensregler i Romfördraget och EES-avtalet. Den grundläggande för-
ändringen är att den s.k. missbruksprincipen överges till förmån för den s.k.
förbudsprincipen. Detta innebär att lagen innehåller uttryckliga förbud mot
särskilt angivna typer av konkurrensbegränsningar.
Såväl försäljning som överföring av el är underkastade särskild reglering
genom ellagen. De förändringar av ellagen som föreslås i denna proposition
innebär att försäljningen av el konkurrensutsätts. Därigenom vidgas
konkurrenslagens tillämplighet.
Marknadens aktörer
Dagens svenska elmarknad har en struktur som vuxit fram under drygt ett
sekel. De första elverken bildades i städer och tätorter främst i syfte att få
elektrisk belysning. Efterhand som el blev en självklar bekvämlighet i
hemmen och fick allt större användning inom industrin byggdes större
vattenkraftverk långt från tätorterna och ledningar uppfördes för överföring
av elkraften.
Under uppbyggnadsperioden bildades ett stort antal privata och kommu-
nala elföretag, belysningsföreningar m.m., som svarade för lokal elproduk-
tion och eldistribution. Genom 1902 års ellag skapades enhetliga regler för
bl.a. elsäkerhet och skadeståndsansvar. När den snabbt ökande elefterfrågan
ställde krav på en mycket kapitalkrävande utbyggnad av vattenkraft i landets
norra delar engagerade sig staten i elsektorn. År 1909 bildades Kungliga 31
Vattenfallsstyrelsen som fick ansvar för utbyggnaden av vattenkraft främst
i kronans älvar i Norrland och för de stamlinjer som överförde kraften till Prop. 1993/94:162
Mellansverige. I samarbete med privatägda kraftbolag planerades och
byggdes ett landsomfattande överföringssystem för kraft. Inom detalj-
distributionen engagerade sig ofta kommunerna.
På dagens svenska elmarknad finns en bred ägarstruktur med statligt,
kommunalt och privat ägda elproduktions- och eldistributionsföretag. Det
statligt ägda Vattenfall AB äger omkring 50 % av elproduktionskapaciteten.
I övrigt äger kommuner ca 20 %, statliga, kommunala och privata fonder
ca 10 % samt enskilda ägare ca 20 % av produktionskapaciteten. Driften av
de sammanlagda produktionsresurserna är effektiv genom en internationellt
sett hög grad av samarbete mellan produktionsföretagen i landet och med
företag i kringliggande länder.
Årsproduktionen av el har under senare år legat kring 140 TWh. Över 90
% av elproduktionen sker i vatten- och kärnkraftverk, som kännetecknas av
höga kapitalkostnader men låga driftkostnader. Den resterade elproduktionen
sker i kraftvärmeverk, mottrycksturbiner inom industrin, kondenskraftverk,
gasturbiner och vindkraftverk.
Efter de senaste åren strukturförändringar är åtta större kraftföretag de
dominerande ägarna av de svenska krafttillgångama. Dessa företag, som
deltar i den s.k. produktionsoptimeringen, svarar för drygt 90 % av
Sveriges totala elproduktion. Under år med god vattentillrinning har de en
än större andel av den totala produktionen. År 1992 producerade de 132
TWh eller ca 94 % av produktionen i Sverige.
Överföringen av el från kraftstationerna till förbrukarna sker på lednings-
nät som brukar indelas i tre nivåer. Storkraftnätet täcker hela landet och
överför el på spänningsnivåema 220 kV och 400 kV. De större vatten-
kraftverken, samtliga kärnkraftverk samt vissa reserv- och toppbelastnings-
kraftverk är anslutna direkt till storkraftnätet. Till storkraftnätet är kopplade
utlandsförbindelser till Norge, Finland och Danmark. Storkraftnätet drivs
av och ägs till större delen av Svenska kraftnät.
De regionala näten, normalt på spänningsnivårena 70-130 kV och i vissa
fall på 220 kV, kopplar samman storkraftnätet med större mottagare av
kraft. Dessa utgörs främst av distributionsföretag, men även vissa större
elförbrukare i industrin. De regionala näten ägs och drivs av de kraftföretag
som normalt ansvarar för råkraftleveranser inom regionen.
De lokala näten, normalt högst på 20 kV, ägs av distributionsföretag.
Dessa s.k. detaljdistributörer har ensamrätt, men även skyldighet, att
leverera el till kunder inom sina koncessionsområden. Inom områdena
transformeras kraften efterhand ner till den normala hushållsspänningen
380/220 volt.
I början av år 1993 fanns i Sverige 277 detaljdistributörer av elkraft med
tillsammans ca 5,2 miljoner abonnenter. Kommunala energiverk svarar för
leveranserna till omkring 15 % av landets lågspänningskunder. Kommunala
bolag levererar till ca 47 %, privata bolag till ca 22 %, statliga bolag eller
verk till ca 12 % samt ekonomiska föreningar till ca 3 % av kunderna.
Bland distributörerna finns flertalet av de större kraftproducenterna som
också svarar också för en viss distribution av lågspänd el.
Strukturomvandlingen inom eldistributionen under efterkrigstiden har 32
inneburit att antalet företag minskat från ca 3000 till knappt 300. Antalet
kunder hos det genomsnittliga distributionsföretaget är numera ca 19 000. Prop. 1993/94:162
Handeln med el
Handeln med el sker på några delmarknader med olika karaktär och villkor.
Mellan de större kraftproducenterna sker kortsiktiga utbyten av kraft
inom produktionsoptimeringen i syfte att främst optimera driften av kraftver-
ken och därmed sänka de sammanlagda produktionskostnaderna. Denna
handel omfattar endast några procent av kraftproduktionen. Priset varierar
starkt under året och beror på de kraftslag som för tillfället utnyttjas, och
det kan vara både högre och lägre än priset på fasta leveranser.
Handel med utlandet har hittills skett endast mellan elproducenterna i de
nordiska länderna. Denna handel har varit inriktad på kortsiktigt kraftutbyte
i syfte att optimera utnyttjandet av det nordiska elsystemet som helhet, i
stort sett efter samma principer som det kraftutbyte som sker mellan
elproducenterna inom landet. Sedan den norska elmarknaden reformerades
har dock förutsättningarna delvis förändrats (se avsnitt 5.5).
Mellan kraftproducenterna och större kunder - distributörer och industri-
kunder - sluts längre fasta kontrakt som omfattar huvuddelen av handeln.
Av tradition har dessa fasta kontrakt i Sverige i stor utsträckning baserats
på producenternas råkrafttariffer. Numera kan kontraktens utformning skilja
sig mellan olika typer av kunder, exempelvis distributörer och större pro-
cessindustrier. Priser och villkor kan bl.a. anpassas till kundernas be-
lastningskurvor över året. Normalt har råkraftleverantören koncessionen för
den ledning som överför kraften till köparen och är därför enligt ellagen
skyldig att leverera eller överföra el.
Kunder med avkopplingsbara elpannor köper kraft med flexibel leverans
beroende på tillgången på överskott i kraftsystemet. Under perioder med el-
överskott, främst vår och sommar, kan dessa kunder ofta köpa el till mycket
låga priser som ligger nära priset i producenternas interna handel.
Vanliga elabonnenter - hushåll, företag m.fl. - köper sin el från den
distributör som har områdeskoncession enligt ellagen. Någon egentlig
marknad finns inte. Abonnenten har lagenlig rätt till elleveranser men får
köpa endast från områdets distributör. Distributören kan i princip själv be-
stämma om priser och leveransvillkor. Om en abonnent klagar kan en efter-
handsprövning av pris och övriga villkor göras av Statens prisreglerings-
nämnd för elektrisk ström. För kommunalt ägda eldistributionsföretag gäller
de restriktioner som gäller för all kommunal verksamhet.
Det integrerade svenska elsystemet har under 1900-talet byggts upp från
lokala produktions- och distributionsområden. Utbyggnaden har skett i
samverkan mellan producenter, distributörer, stat och kommuner. Därige-
nom har de samlade kostnaderna för elförsörjningen kunnat nedbringas
avsevärt. Den marknadsstruktur som vuxit fram har dock givit ett domine-
rande marknadsinflytande till vissa aktörer och grupper. Under lång tid har
33
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 162
statsmakterna beaktat detta vid styrningen av Statens vattenfallsverk, som Prop. 1993/94:162
har varit den största aktören på marknaden, och genom administrativa
åtgärder, t.ex. prisreglering.
Med tiden har förutsättningarna för verksamheten på elmarknaden för-
ändrats. Liksom på många andra marknader, som tidigare har betraktats
som s.k. naturliga monpol, finns numera förutsättningar att också på
elmarknaden minska antalet regleringar och införa konkurrens utan att andra
grundläggande krav på elförsöijningen hotas.
De tekniska villkoren för produktion och distribution av el, samt sektorns
karaktär av både privat och offentlig verksamhet, har lett till att elförsörj-
ningen karaktäriseras av inofficiella överenskommelser och speciella
organisationer som saknar motsvarigheter på andra områden. I det följande
beskrivs kort några av dessa särdrag hos elmarknaden och deras betydelse
för konkurrensen och marknadens effektivitet.
Vattenfall
Statens vattenfallsverk, tidigare Kungl. Vattenfallsstyrelsen, har haft en stor
betydelse som instrument för statens indirekta styming av elmarknaden.
Denna roll för Vattenfall innebar att staten kunde utnyttja verkets marknads-
dominans för att påverka bl.a. prissättningen på el.
En sådan styming är givetvis oförenlig med en konkurrensmarknad. Om-
struktureringen i riktning mot en öppnare elmarknad inleddes den 1 januari
1992 då huvuddelen av Vattenfall blev ett statligt ägt aktiebolag medan
verksamheten med storkraftnätet fördes över till Svenska kraftnät. I pro-
positionen 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt angavs att huvudmotivet
för att bilda Vattenfall AB var att effektivisera förvaltningen av statens
kapital. Affärsverksformen ansågs inte längre vara ändamålsenlig för
Vattenfalls konkurrensutsatta verksamhet. Bolagsformen ger Vattenfall
bättre förutsättningar att ta till vara affärsmöjligheter i Sverige och
utomlands och att konkurrera på lika villkor med övriga företag på
elmarknaden.
Storkraftnätet och stamnätsavtalet
Storkraftnätet består av ca 1 500 mil kraftledningar och därtill hörande
ställverk, transformatorer m.m. Det utnyttjas av främst de stora kraft-
företagen för överföring av kraft mellan områden i landet och till och från
utlandet. Planeringen, utbyggnaden och utnyttjandet av storkraftnätet har
baserats på ett nära samarbete mellan dessa företag. Nätet är av avgörande
betydelse både för överföringen av kraft från företagens kraftstationer till
kunderna och för företagens interna handel med kraft inom den s.k.
produktionsoptimeringen.
Under åren 1949-91 svarade Vattenfallsstyrelsen och senare Statens
vattenfallsverk för byggandet och förvaltning av kraftledningar för 200 kV
och högre spänning. Vattenfall hade att träffa avtal om transitering med de
företag som kunde anses ha ett berättigat behov av att överföra kraft på
34
nätet. Det s.k. stamnätsavtal som år 1979 träffades mellan Statens vatten- Prop. 1993/94:162
fallsverk och elva kraftföretag, de s.k. transitörema, gäller åren 1981-2004.
Enligt avtalet har affärsverket Vattenfall det direkta ansvaret för att planera,
finansiera, driva och förvalta överföringssystemet. Verket skall därvid
samråda med transitörema.
Stamnätsavtalet är i viktiga avseenden konkurrenshämmande. Genom bl.a.
avgiftsstrukturen hindras mindre kraftproducenter och eldistributörer med
egen elproduktion att utnyttja nätet. Ett villkor för att få överföra kraft är
att överföringen skall avse egenproducerad kraft eller kraft som disponeras
genom långfristiga avtal eller genom tillfälligt kraftutbyte i grannland. Den
transiterade kraften skall användas för företagens egna behov eller säljas
inom företagens avsättningsområden. Företagen måste kunna redovisa en
reserveffekt som är minst lika stor som respektive företags största aggregat
i sitt avsättningsområde. I praktiken har nätet endast kunnat utnyttjas av de
s.k. transitörema. Ett flertal av avtalsvillkoren strider således mot principen
för en konkurrensmarknad.
Konkurrensverket har genom beslut den 26 november 1993 avslagit en
ansökan från kraftföretagen om ett s.k. icke-ingripandebesked enligt 20 §
konkurrenslagen (1993:20) avseende stamnätsavtalet. Som grund för beslutet
anger verket att avtalet begränsar konkurrensen på stamnätet genom att dels
begränsa den inbördes köpkonkurrensen mellan de nuvarande köparna, dels
försvåra för nytillkommande aktörer som vill överföra kraft på stamnätet.
Beslutet är tillämpligt sex månader efter beslutsdagen.
Kraftföretagen har senare dels överklagat konkurrensverkets beslut, dels
ansökt om individuellt undantag hos verket.
Svenska kraftnät
I samband med bolagiseringen av Vattenfall inrättades Svenska kraftnät den
1 januari 1992 för att förvalta det svenska storkraftnätet. I regeringens
proposition 1991/92:133 om en elmarknad med konkurrens lämnades förslag
om riktlinjer för verksamheten med storkraftnätet. Riksdagen biföll rege-
ringens förslag.
I propositionen underströk det föredragande statsrådet att storkraftnätet
skapar förutsättningar för handel mellan kraftproducenter eller med större
kunder och därför är av avgörande betydelse för den svenska elmarknadens
effektivitet. Det svenska storkraftnätet och de statligt ägda utlandsförbindel-
serna skall därför förvaltas av en från kraftproducenterna fristående
organisation. Förutom att ansvara för storkraftnätet skall Svenska kraftnät
också ha ansvaret för spännings- och frekvenshållning m.m. i det svenska
elsystemet.
Svenska kraftnät skall bygga ut storkraftnätet i en ekonomiskt lönsam om-
fattning för att möta efterfrågan på transmissionstjänster. Även överförings-
förbindelsema med utlandet bör ses som en del av storkraftnätet. För att
näten skall kunna utnyttjas som handelsförbindelser skall Svenska kraftnät
äga och förvalta en tillräckligt stor del av utlandsförbindelserna för att
tillfredsställa detta behov. 35
Svenska kraftnät har i uppgift att aktivt främja konkurrensen på
elöverföringsområdet. Reglerna för tillträde till och prissättning på stor- Prop. 1993/94:162
kraftnätet skall därför utformas så att de främjar ett effektivt utnyttjande av
nätet och konkurrensen på elmarknaden. Nya aktörer skall stimuleras att
utnyttja nätet.
Vid inrättandet av Svenska kraftnät träffades ett avtal, kraftnätsavtalet,
mellan staten och transitörema. Det ersatte under åren 1992-1993 stam-
nätsavtalet. I avtalet är, jämfört med stamnätsavtalet, inträdesavgiften, de
fasta årliga avgifterna och den fasta delen av terminalavgiftema borttagna
för nya företag som önskar överföra kraft. Ett nytt kraftnätsavtal har träffats
mellan partema att gälla fr.o.m. den 1 januari 1994 och längst t.o.m. den
31 december 1994.
Produktionsoptimeringsavtalet
Vissa fysikaliska villkor skapar särskilda betingelser för produktion och
distribution av elkraft. Ett sådant villkor är att produktionen av el vid varje
tidpunkt måste motsvara förbrukningen för att inte hela elsystemet skall
störas eller i värsta fall haverera. Vidare får inte anläggningar inom elsyste-
met överbelastas. Genom samverkan i produktionen kan sådana osäkerheter
hanteras till lägre kostnader för de enskilda producenterna. De stora
kraftföretagens samarbete i Sverige har hittills reglerats genom två avtal,
stamnätsavtalet och produktionsoptimeringsavtalet. Det senare avtalet
reglerar företagens samkömingsorganisation.
Produktionsoptimeringen omfattar dels ett utbyte av tillfällig kraft mellan
kraftföretagen så att deras samlade anläggningar utnyttjas till lägsta kostnad,
dels ett samarbete vid bristsituationer.
I driftskedet är syftet att minimera kraftföretagens totala rörliga kostnader
genom att kraftstationerna utnyttjas i ordning med de billigaste först,
oberoende av ägarskap. De deltagande företagen skall också med till-
gängliga produktionsresurser delta i den automatiska frekvensregleringen
(primärregleringen) och i den momentana frekvensanpassningen (sekundär-
regleringen).
I princip innebär detta att produktionen i företagen sker som om den var
integrerad i ett företag. Tillsammans svarar de företag som deltar i
produktionsoptimeringen för över 90 % av landets elproduktion.
De stora kraftföretagens produktionssamarbete, och de formella och
funktionella förutsättningarna för samarbetet, behandlas i rapporterna Elmar-
knadsmodeller & konsekvenser och Om leveringssikkerhet på et avregulert
svensk elmarked som är publicerade i departementsstencilen Utredningar om
elmarknadsreformen (Ds 1994:2).
I produktionsoptimeringsavtalet ställs krav på de deltagande företagen som
reglerar samkömingen och på företagsgruppens leveranssäkerhet. Företagen
skall kunna uppvisa leveranssäkerhet gentemot sina kunder i både effekt och
energi. De skall till största delen kunna täcka sina åtaganden genom egen
produktion. Vaije företag skall fortlöpande informera de övriga om sina
rörliga produktionskostnader. Företagen måste alltid köpa el från ett annat
deltagande företag när det är billigare än att producera egen kraft. Köp sker 36
i allmänhet så att företagen delar på vinsten, dvs. på skillnaden mellan de
rörliga produktionskostnaderna. Samarbetet har utsträckts utöver driften av Prop. 1993/94:162
produktionsanläggningama till att också omfatta investeringsplanering, pris-
sättning, marknadsbedömning, teknisk utveckling m.m.
För att produktionsoptimeringen i sin nuvarande form skall kunna fungera
krävs att konkurrensen mellan de deltagande företagen kan anpassas efter
avtalens innehåll. Detta innebär att konkurrensen begränsas avsevärt. I för-
säljningen kan konkurrens förekomma vad gäller långfristiga avtal, men i
driftskedet (en period omfattande minst sex månader framåt) måste
företagens leveransåtaganden förbli oförändrade. Orsaken är dels att den
samlade produktionen planeras över säsongen, dels att konkurrens mellan
företagen på kort sikt inte är förenlig med en inbördes öppenhet om bl.a.
de enskilda produktionskostnaderna.
Produktionsoptimeringen är ett samarbete av en art som på andra markna-
der skulle karaktäriseras som ett mycket långt gående kartellsamarbete. Det
bör dock understrykas att syftet med optimeringen är att minimera kost-
naderna i produktionen, vilket måste anses vara eftersträvansvärt. Genom
detta samarbete har en hög effektivitet uppnåtts i elproduktionen. Formerna
och metoderna för produktionsoptimeringen i elförsöijningen bör utvecklas
vidare så att de blir förenliga med kraven på konkurrens på elmarknaden.
Konkurrensverket har genom beslut den 26 november 1993 avslagit en
ansökan om icke-ingripandebesked avseende produktionsoptimeringsavtalet.
Beslutet motiveras av att det i avtalet fastställs hur priserna skall beräknas
vid kraftutbyte och att företagen genom avtalet garanteras täckning för sina
rörliga produktionskostnader. Vidare innebär avtalet att avtalsparterna
kontrollerar produktionen. Konkurrensverket beviljade dock undantag enligt
8 § konkurrenslagen för produktionsoptimeringsavtalet att gälla fr.o.m. den
1 juli 1993 t.o.m. den 31 december 1994. Med nu gällande ellag uppfyller
avtalet villkoren för undantag, men Konkurrensverket ansåg att giltighets-
tiden för undantaget bör begränsas med hänvisning till att elmarknaden inom
kort kan förväntas att öppnas för konkurrens.
Elmarknadens struktur
Inslagen av konkurrens på elmarknaden har varit förhållandevis små.
Orsaken är främst de hinder för marknadstillträde som beror på dels
stordriftsfördelama i produktion och överföring, dels den ensamrätt till
leveranser inom geografiska områden som ges genom föreskrifter i ellagen.
Den organisation för samverkan som efter hand har etablerats, bl.a. genom
stamnäts- och produktionsoptimeringsavtalen, hindrar också potentiell
konkurrens.
Under efterkrigstiden har det skett en fortlöpande företagskoncentration.
Under senare år har koncentrationstakten tilltagit. Vissa förvärv har skett
bland de större kraftföretagen, vilka på ett par år har minskat från tio till
åtta stycken. Dessa åtta företag svarar för över 90 % av kraftproduktionen
i landet.
Detaljdistributionen av elkraft har genomgått en mycket stark kon-
centration. Sedan slutet av 1950-talet har antalet distributionsföretag
minskat med ca 1 300 till knappt 300. Under nittiotalets första år har många
37
distributionsföretag helt eller delvis köpts av kraftproducerande företag. De Prop. 1993/94:162
senare får därigenom med nu gällande regelverk ensamrätt till försäljning
inom distributionsområdet.
NUTEK och dåvarande Statens pris- och konkurrensverk (SPK) utredde
år 1991 på regeringens uppdrag den tilltagande vertikala integrationen på
elmarknaden. I rapporten Vertikal integration på elmarknaden konstaterades
att det finns ett mycket begränsat inslag av konkurrens inom elförsörjning-
en. Närmare 100 % av den svenska elmarknaden är vertikalt integrerad om
man med vertikal integration menar att det finns starka band mellan prod-
ucent, återdistributör och kund. Den viktigaste orsaken till dessa starka band
är den begränsade transiteringsrätt som finns på de elektriska näten.
NUTEK och SPK underströk att med gällande lagstiftning innebär en
formellt ökad vertikal integration inte någon avgörande skillnad ur kundens
perspektiv; en monopolist ersätts med en annan monopolist. På en reforme-
rad elmarknad med fri överföringsrätt på kraftledningsnäten är däremot
riskerna med vertikal integration små. Elmarknaden skulle då inte avvika
väsentligt från andra marknader.
Leveranssäkerhet och systemansvar
Leveranssäkerheten på den svenska elmarknaden var till och med år 1991
i huvudsak en fråga för de största kraftföretagen. Begreppet uttrycktes
konkret i de s.k. samkömingsavtalen mellan dessa företag. När Svenska
kraftnät etablerades den 1 januari 1992 fick verket i uppdrag att på ett
affärsmässigt sätt tillgodose behovet av överföringskapacitet och att ansvara
för den övergripande driftsäkerheten i storkraftnätet. Svenska kraftnät gavs
därmed ett koordinerande ansvar för landets samlade elbalans.
I produktionsoptimeringsavtalet uttrycks leveranssäkerhetskraven mer
konkret som krav på energi- och effektsäkerhet. Vad gäller effekt skall
risken för brist vara 0,1 % för avtalsgruppens sammanlagda produktions-
system, och vad gäller energi skall bristrisken vara 3 %.
Leveranssäkerheten innefattar dels kravet att elförbrukama skall kunna
erhålla avtalade leveranser, dels kravet att det totala kraftsystemet skall vara
driftsäkert. För närvarande har Svenska kraftnät huvudansvaret för
driftsäkerheten, men en stor del av det praktiska utövandet ligger fort-
farande hos de samverkande kraftföretagen inom den s.k. produktionsopti-
meringen.
På en avreglerad kraftmarknad blir dock en annorlunda och klart
definierad rollfördelning nödvändig. Vad gäller s.k. energibrist kommer det
i huvudsak att vara en uppgift för kraftleverantörerna att själva säkra sina
leveransåtaganden genom egen produktion eller genom kommersiella avtal.
Effektbrist, å andra sidan, är en fråga som gäller hela kraftsystemets
dimensionering och drift, dvs. både storkraftnätets driftsäkerhet och hela
kraftsystemets leveranssäkerhet. Den uppgiften måste i sin helhet åläggas
en icke-kommersiell och neutral aktör. Genom inrättandet av Svenska
kraftnät har en sådan aktör skapats.
38
De europeiska elmarknaderna genomgår omfattande förändringar, som
delvis är motstridiga. NUTEK har sedan år 1991 haft regeringens uppdrag
att årligen redovisa den aktuella utvecklingen på elmarknaderna i Europa.
NUTEK har i december 1993 överlämnat rapporten Elmarknaderna i
Europa 1993 till regeringen.
NUTEK konstaterar att utvecklingen på elmarknaderna i Europa kommer
att få en allt större betydelse för den svenska elmarknaden, då den planerade
avregleringen kommer att medföra ökade möjligheter att handla med el över
gränserna. I första hand kommer handeln med el att påverkas av vad som
händer i våra nordiska grannländer och på sikt kan en gemensam nordisk
elmarknad växa fram. Hur Sveriges elhandel med kontinenten kommer att
utvecklas, främst handeln med Danmark och Tyskland, kommer i huvudsak
att vara beroende av integrationsarbetet på elområdet inom EG.
Det finns stora skillnader mellan de västeuropeiska elmarknaderna vad
gäller marknadsstrukturen. I flera europeiska länder förekommer legala
monopol när det gäller export och import av el, vilket omöjliggör en fri
handel över gränserna. Så är dock inte fallet i våra närmaste grannländer,
men även utan legala restriktioner hämmas handeln över gränserna av
bristande tillgång till näten. Endast Storbritannien och Norge har hittills
genomfört avregleringar av elmarknaden liknande den som planeras i
Sverige. I Finland väntas regeringen inom kort lägga fram förslag om
förändringar i den finska ellagstiftningen i syfte att införa konkurrens på
el markanden.
I flera länder försöker man dock att bryta upp de traditionella monpolen
inom elförsörjningen. NUTEK beskriver pågående förändringar inom
Frankrike och Tyskland. Utvecklingen på elmarknaderna i dessa länder
kommer att vara av central betydelse för den framtida europeiska elhandeln.
I båda länderna har politiken under senare tid blivit allt mer öppen mot
EG-kommissionens strävan att öppna energimarknaderna. I Frankrike
planeras ett avskaffande av det tidigare nationella monopolet för elproduk-
tion och överföring av el. I Tyskland söker kartellmyndigheten med stöd av
konkurrenslagstiftningen att reducera koncessionsavtalens konkurrens-
hämmande bestämmelser.
Inom EG diskuteras nu ett nytt direktivförslag från EG-kommissionen
som bl.a. innebär att större industrikunder och eldistributörer under vissa
villkor skall ha tillgång till andra ledningsägares överföringsnät. Vidare skall
exklusiva rättigheter för produktion av el och uppförande av kraftledningar
avskaffas.
Det sker stora förändringar på de europeiska elmarknaderna. Även om
utvecklingsförloppen inte alltid är stabila och entydiga så är det samlade
resultatet en fortgående ökad öppenhet och internationalisering. Betydande
förändringar har redan genomförts, och utvecklingens inriktning mot ökad
marknadsorientering kommer därför att bestå.
39
I Storbritannien och Norge har genomgripande reformer av elmarknaderna
genomförts under senare år. En grundtanke bakom reformerna har i båda
länderna varit att den del av elsystemet som är ett naturligt monopol, över-
föringen av kraft, skall kontrolleras för att inte monopolställningen skall
kunna missbrukas. Produktion och försäljning av el skall ske i konkurrens.
I England och Wales privatiserades stora delar av den tidigare helt statligt
ägda kraftindustrin under åren 1990-1991, samtidigt som ett konkurrensin-
riktat marknadssystem infördes. Genom reformen delades kraftproduktions-
anläggningama i tre företag. Två av dem privatiserades. Det tredje som
driver kärnkraftverken förblev statligt ägt. Samtidigt bildades ett nätbolag
som ägs av de tolv privatiserade distributionsbolagen. Nätbolaget har
ansvaret för stamnätet och för den elbörs (the Pool) genom vilken så gott
som alla producenter måste sälja sin el.
Inom distributionen skall elöverföring och försäljning skötas separat.
Kunder med en elefterfrågan på 1 MW eller mer kan fritt välja leverantör.
Avsikten är att denna effektgräns skall sänkas till 100 kW den 1 april 1994.
Priserna för elöverföring är statligt reglerade. För att utöva den tillsyn som
krävs för den nya marknaden har inrättats en särskild myndighet.
Den omedelbart märkbara effekten av reformen var en press nedåt på
elpriserna för den del av marknaden som öppnades för konkurrens i
försäljningsledet, dvs för de större elkunderna. Bland dessa fick dock de
allra största kunderna, den elintensiva industrin, något sämre villkor än
tidigare. Också de små elkunderna som är hänvisade till distributions-
företagens tariffer fick ökade priser.
Det är ännu svårt att bedöma den engelska reformens totala effekter bl.a.
på grund av de övergångsbestämmelser som alltjämt är i kraft. Till dem hör
den nämnda effektgränsen, men också flera inslag av subventionering som
har medfört konkurrenssnedvridningar på elmarknaden. Såväl den inhemska
kolindustrin som kärnkraften subventioneras genom elpriserna. Kraftföre-
tagens kostnader för inhemskt kol har legat avsevärt över världsmarknads-
priset, och över hälften av kämkraftsföretagets intäkter tas ut som en avgift
på det generella elpriset. De regionala distributionsbolagen är också ålagda
att köpa en viss del av sin el från detta företag.
Ett annat problem på den engelska elmarknaden, som ofta framhålls, är
att tre producenter, som har sitt ursprung i det tidigare helstatliga monopol-
företaget, svarar för nästan hela elproduktionen. Den bristande konkurren-
sen i produktionen har medfört icke önskvärda effekter på elbörsens priser,
svårigheter i utformningen av regler för priskontroll och skäliga avgifter för
nätöverföring.
En snabb utbyggnad av gaseldade kraftverk har skett efter elmarknadens -
omstrukturering. Ungefär 10 000 MW ny gaseldad kapacitet har fått
tillstånd att uppföras, vilket motsvarar omkring en femtedel av mark-
nadsvolymen för el. Huvudförklaringen till denna utveckling är distri-
butionsföretagens strävan att säkra en del av sin kraftförsöijning genom
egna anläggningar. I nästan alla projekt, som inte drivs av kraftföretagen
själva, är något eller några distributionsföretag involverade. Deras intresse
för egen produktionskapacitet torde kunna förklaras av den bristande
Prop. 1993/94:162
40
konkurrensen bland de stora kraftproducenterna. Prop. 1993/94:162
Den engelska elmarknaden är således under fortsatt omorganisation och
föremål för en fortlöpande utvärdering och utveckling.
I Norge trädde en ny energilag i kraft den 1 januari 1991. Därigenom
skildes handeln med el från överföringen av el. Nätägare är skyldig att ställa
ledig överföringskapacitet till förfogande för andra aktörer. En särskild
omsättningskoncession skall innehas av den som köper och säljer el.
Den nya energilagen utgjorde det första steget i reformeringen av den
norska elmarknaden. Den har sedan fortsatt i snabb takt. Eftersom
uppgifterna för det statliga affärsverket Statkraft inte låg i linje med inten-
tionerna i den nya lagen om åtskillnad mellan konkurrensutsatta verk-
samheter och monopolverksamheter delades verket år 1992 i två enheter, ett
producentbolag, Statkraft SF, och ett stamnätsbolag, Statnett SF.
Statkraft har blivit ett produktionsföretag som kan agera på marknaden på
liknande villkor som andra producenter. Statnett driver den statliga delen av
stamnätet med tillhörande anläggningar och förbindelserna till utlandet.
Bolaget har även det överordnade ansvaret för driftkoordineringen av
systemet och den marknad för kortsiktig handel med el, spotmarknaden,
som är öppen för såväl producenter, distributörer som slutkunder. Vidare
har Statnett ansvar för utrikeshandeln med el.
Det har införts särskilda principer för överföringstariffer och redovisning
samt krav på att elverksamhet skall redovisas skild från annan verksamhet.
Erfarenheterna av den norska elmarknadsreformen är övervägande posi-
tiva. Man har fått en fungerande marknadsplats för handeln med el och
antalet aktörer på marknaden har ökat. Nya aktörer har kommit till inom
handeln med kraft, vilket har skärpt konkurrenstrycket till gagn för kun-
derna.
Norges vassdrags- og energiverk (NVE) genomförde i början av år 1993
en undersökning av elmarknadssituationen två år efter reformens ikraftträ-
dande, Kraftmarkedsurulersokelse - pr. 1.1.1993. Rapporten visar att
kunderna har kunnat tillgodogöra sig betydande förbättringar i priser och
andra leveransvillkor. Omkring 70 % av engros-kundemas kontrakt hade
omförhandlats. Ca 40 % av näringslivskundema hade låtit omförhandla sina
kontrakt med betydande prisreduktioner. Ungefär en fjärdedel av kontrakten
hade förhandlats fram med en annan leverantör än tidigare, medan resten
hade omförhandlats med den tidigare leverantören. Bland hushållen hade
endast ett fåtal låtit ändra sina kontrakt men statistiken visar att hushållen
ändå inte har fått nämnvärda prisökningar.
Den norska elmarknadsreformen har således resulterat i betydande för-
delar för elkunderna. Den tycks ändå ha kunnat genomföras utan problem
för kraftproducenterna. De norska kraftföretagen redovisade goda resultat
åren 1991 och 1992. Preliminära uppgifter för år 1993 pekar på en viss
försämring.
I Finland bereds för närvarande ett förslag till ändrad ellagstiftning som i 41
många delar liknar det förslag till svensk lagstiftning som föreslås i denna
proposition. Under år 1992 utarbetade en utredning ett förslag till ny Prop. 1993/94:162
lagstiftning på elområdet. Förslaget har efter remissbehandlingen bearbetats
inom Handels- och industriministeriet som nyligen lagt fram ett lag-
stiftningsförslag som i dagarna på nytt har remissbehandlats. En proposition
från regeringen har aviserats senare under våren 1994.
Avsikten med det nya lagförslaget är att ett effektivt och konkurrens-
kraftigt elsystem också i framtiden skall kunna tryggas i Finland. Hinder för
konkurrens undanröjs inom produktionen och försäljningen av el. Samtidigt
föreslås att regleringar som inte längre är ändamålsenliga skall slopas.
Monopoldelen av elmarknaden, dvs. nätverksamheten, regleras och över-
vakas dock noggrant. Den ökade konkurrensen och avregleringen förutsätts
leda till att resurserna på elområdet används effektivt och till kostnadsbe-
sparingar för konsumenterna och samhällsekonomin.
Förslaget innebär att elöverföringsnäten skall öppnas för alla som önskar
överföring, och att överföringen skall ske på lika villkor för alla kunder.
Överföringsskyldigheten skall gälla alla nät, men rättigheterna till överföring
införs stegvis med böijan för högre effektleveranser.
Distribution sföretagen ges skyldighet att ansluta alla konsumenter inom
sitt geografiska område. Nätverksamhet och eventuell annan verksamhet
som har en dominerande marknadsställning skall ekonomiskt särredovisas
från företagens övriga affärsverksamhet. Nätföretagen skall offentliggöra
sina överföringspriser och andra villkor samt grunderna för hur de fastställs.
Nättariffer skall utformas så att de främjar handel och konkurrens på
elmarknaden. En särskild elmarknadsmyndighet föreslås bli inrättad för att
övervaka nätverksamheten.
Inom elförsäljningen föreslås att den regionala ensamrätten till försäljning
upphör. Den som säljer el till mindre kunder som inte kan välja leverantör
skall vara skyldig att leverera dem el på skäliga villkor. Försäljningspriserna
och leveransvillkoren för dessa kunder skall vara offentliga.
Vidare föreslås att det nu gällande tillståndsförfarandet med behovs-
prövning för uppförandet av större kraftverk slopas, liksom det redan tidi-
gare har avskaffats för mindre kraftverk. Däremot krävs också fortsättnings-
vis tillstånd i enlighet med annan lagstiftning. Inte heller import och export
av el skall inte längre vara beroende av behovsprövning men regeringen
skall ha möjlighet att kontrollera elimport på miljö- och säkerhetsgrunder.
Huvudelementen i det finska utredningsförslaget är gemensamma med det
svenska lagförslaget och med de existerande regelverken i Norge och
Storbritannien.
Inom EG bedrivs ett arbete i syfte att integrera el- och gasmarknadema i
den inre marknaden.
Som ett första steg antog EG:s råd år 1990 det s.k. eltransiteringsdirekti-
vet (nr 90/547/EEG), som avser att underlätta gränsöverskridande elhandel,
samt ett direktiv om pristransparens (nr 90/377/EEG) som ålägger bl.a.
elleverantörer skyldighet att redovisa kontrakterade priser och avtalsvillkor 42
för industriella slutförbrukare. Dessa direktiv, liksom ett motsvarande
transiteringsdirektiv för gassektom, trädde i kraft år 1992 och har tagits in Prop. 1993/94:162
i EES-avtalet.
EG-kommissionen lämnade i januari 1992 ett förslag till direktiv med
ytterligare åtgärder som skulle innebära långtgående förändringar på
elmarknaden inom Gemenskapen. Ett motsvarande direktiv för gassektom
föreslogs samtidigt. Kommissionens förslag innebar i huvudsak följande.
- ökade möjligheter till och harmoniserade bestämmelser för investeringar
i elproduktion
- icke-diskriminerande bestämmelser för tillstånd att uppföra kraftledningar
- skyldighet att under vissa villkor ombesöija transitering på högspän-
ningsnäten för den som så begär, s.k. Third Party Access (TPA)
- åtskiljande av drift och ekonomisk redovisning for produktions-, över-
förings- och distributionsverksamhetema i vertikalt integrerade elforetag
(s.k. "unbundling").
Åtgärderna avsågs att genomföras stegvis och nationella variationer skulle
medges inom de ramar som förslaget innebär.
Kommissionen ansåg att de föreslagna reglerna borde träda i kraft den 1
januari 1993 med bl.a. rätt för större förbrukare att utnyttja elnäten.
Storleksgränsema skulle sedan sänkas den 1 januari 1996 i avsikt att vidga
kretsen av berörda förbrukare.
Direktivförslaget mötte dock stort motstånd bland medlemsländerna, inte
minst förslaget om TPA. Ett stort antal ändringar i väsentliga delar av
direktivförslaget diskuterades när det berörda utskottet (CERT) i Europa-
parlamentet inledde sin behandling av ärendet under hösten 1992.
EG:s ministerråd uttalade i november 1992 att genomförandet av en inre
marknad för energi är av stor betydelse för Gemenskapens ekonomi och att
kommissionens arbete bör fortsätta. Rådet uppmanade samtidigt kommis-
sionen att arbeta om förslagen på el- och gasområdena så att de bättre
tillgodoser parlamentets krav på hänsynstagande till bl.a. medlemsländernas
nationella försörj ningstrygghet, miljöskyddet och skyddet av små
konsumenter. Rådet betonade att kommissionen måste beakta dels de
olikheter som råder mellan medlemsländerna, dels olikheterna mellan el-
och gassektorema.
CERT lade i oktober 1993 fram sitt förslag, som innebar stora för-
ändringar gentemot EG-kommissionens ursprungliga förslag. Under
Europaparlamentets behandling av frågan tillkom ytterligare justeringar som
röstades igenom vid en första läsning i parlamentet den 17 november. På
grundval av parlamentets uppfattning tog sedan fram kommissionen ett nytt
direktivförslag. Kommissionens nya förslag, som delvis avviker från parla-
mentets uppfattning, behandlades av EU-rådet den 10 december 1993.
EU-rådet sköt upp avgörandet till ett senare tillfälle för att ge medlemslän-
derna bättre möjligheter att sätta sig in i förslaget.
Det tidigare förslaget från EG-kommissionen strider inte i något avseende
mot de i propositionen föreslagna svenska lagändringarna. De förändringar
som Europaparlamentet och senare EG-kommissionen föreslagit syftar
främst till att öka graden av frivillighet och ta större hänsyn till de olika för-
hållandena i medlemsländerna. Det finns för närvarande inte något skäl att
anta att de i denna proposition föreslagna ändringarna av den svenska 43
ellagstiftningen skulle strida mot ett kommande EG-direktiv. Ett eventuellt
behov att tekniskt eller administrativt senare anpassa svenska lagbe- Prop. 1993/94:162
stämmelser kan inte bedömas förrän det finns ett slutligt direktivförslag.
De största svenska kraftföretagen har sedan länge en omfattande elhandel
med kraftföretag i de nordiska grannländerna. Handelsutbytet är baserat på
att företagen i de nordiska länderna utnyttjar olika energikällor för kraftpro-
duktionen. De rörliga kostnaderna i elproduktionen varierar därför ofta
mellan länderna och genom handel kan de totala produktionskostnaderna
sänkas. Det har gjort att elhandeln mellan företagen varit lönsam för alla
parter och blivit till nytta för konsumenterna.
Förutom att kostnaderna för produktionen kan utjämnas och elförsörj-
ningen därigenom effektiviseras uppnås ytterligare fördelar genom handeln.
Genom sammankopplingen av systemen kan variationerna i konsumtionen
och riskerna för driftstörningar utjämnas och det krävs färre reservkraft-
verk. Vidare har den nordiska handeln inneburit stora miljöfördelar.
Importen av norsk vattenkraft i grannländerna, liksom exporten av el från
Sverige till Danmark och Finland, har totalt inneburit en kraftigt minskad
användning av de fossileldade kraftverken i Norden.
Tabell 5.1 Elhandeln i Norden år 1992 (GWh).
|
Import till: |
Danmark |
Finland |
Norge |
Sverige |
Norden |
Andra |
Total |
|
Export från: |
57 |
1 474 |
1 531 |
3 353 |
4 884 | ||
|
Finland |
- |
- |
5 |
691 |
696 |
- |
696 |
|
Norge |
3 159 |
105 |
- |
6 681 |
9 945 |
- |
9 945 |
|
Sverige |
5 374 |
4 453 |
1 176 |
■ |
11 003 |
• |
11 003 |
|
Summa |
8 533 |
4 558 |
I 238 |
8 846 |
23 175 |
3 353 |
26 528 |
|
Export från |
118 |
4 384 |
32 |
- |
4 534 | ||
|
Nettoutbyte |
+ 3 767 |
+ 8 246 |
-8 675 |
-2 157 |
+ 1 181 | ||
|
Nettoutbyte/ |
11,6 % |
13,1 % |
8,7 % |
1,7 % |
0,4 % |
Import (+), Export (-)
Källa: Nordel
Tabell 5.1 visar den nordiska elhandelns omfattning år 1992. Under året
överfördes drygt 23 TWh el mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Handelns omfattning varierar betydligt år från år och beror på bl.a.
tillrinningen i vattenmagasinen. Överföringen sker med hjälp av 22 växel-
44
ströms- och likströmsförbindelser. Sverige har nio elkraftförbindelser med Prop. 1993/94:162
Norge, fem med Finland och sex med Danmark. Den totala överförings-
förmågan mellan Sverige och grannländerna är ca 5 000 MW.
Utöver den nordiska handeln sker också ett kraftutbyte med andra länder.
År 1992 importerade Finland drygt 4 TWh el från Ryssland och Danmark
exporterade drygt 3 TWh till Tyskland. En utbyggnad av förbindelserna
mellan Norden och Tyskland pågår. Ytterligare förbindelser till kontinenten
planeras.
Till följd av kostnadsskillnaderna i de nordiska ländernas produktion finns
således en drivkraft för handel med el över gränserna. Men också andra
förutsättningar måste vara uppfyllda för att handel skall äga rum. De lagar
och regler som anger ramarna för verksamheten, skattesystemen och
överföringssystemet bör utformas så att handelsutbytet inte snedvrids eller
hämmas.
De förändringar som nu sker i de nordiska ländernas kraftmarknader har
redan ändrat förutsättningarna för handel över gränserna. I Norge och
Sverige har det centrala systemansvaret och ansvaret för stamnäten, inklusi-
ve utlandsförbindelserna, skilts från kraftproducenterna och förts över till
neutrala företag/affärsverk. Kraftnäten har omvandlats, eller är under
omvandling, från att vara delar av kraftföretagens produktionssystem till
marknadsplatser för el. Den utredning som ligger till grund för den finska
elmarknadsreformen redovisar förslag i samma riktning.
Handeln över gränserna har tidigare huvudsakligen skett inom
Nordel-samarbetet. Nordel bildades år 1963 som en samarbetsorganisation
för de nordiska kraftföretagen. De rekommendationer som tagits fram inom
Nordel har varit av stor betydelse för elhandelns tillväxt, och har gällt
metoder för produktionsoptimering, regler för kraftutväxling och prissätt-
ning, dimensioneringsregler för kraftledningsnätet, m.m. De förändringar
av marknadsstrukturen som har skett och som är under utveckling
föranledde Nordel att i böijan av år 1993 anta nya stadgar som innebär bl.a.
en förändring av organisationens ändamål. Den principiellt viktiga föränd-
ringen är att Nordel har en icke-kommersiell roll när det gäller kraftut-
byten. Man konstaterade att vissa av organisationens rekommendationer
avseende exempelvis metoderna för produktionsoptimering och principerna
för prissättning av kraftutbyten inte kan fortsätta att gälla. Den nya in-
riktningen understryks av att de statliga nätföretagen i Norge och Sverige
numera är representerade i organisationen.
Sedan en tid tillbaka pågår ett samarbete direkt mellan nätföretagen i
Finland, Norge och Sverige. Samarbetet gäller bl.a. hur mellanlandsför-
bindelsema skall utnyttjas för att skapa förutsättningar för en öppen nordisk
elmarknad samt gemensamma metoder för mätning och avräkning. Mellan
Statnett i Norge och Svenska kraftnät har ett bilateralt samarbete dessutom
byggts upp.
Inom Nordiska ministerrådets verksamhet har en arbetsgrupp inrättats
med uppgift att bl.a. granska förutsättningarna för och behovet av ytterligare
åtgärder för att utveckla den nordiska elmarknaden.
Det är viktigt att de nya regelverk som etableras genom reformerna i
Finland, Norge och Sverige utformas så att den nordiska krafthandeln kan 45
utvecklas i framtiden. De nät- och systemansvariga organisationerna i de
nordiska länderna bör bygga upp ett samarbete som tillvaratar de förut- Prop. 1993/94:162
sättningar för ökad handel som därigenom har skapats. Som tidigare har
redovisats finns stora vinster att göra för de deltagande länderna.
46
För att produktion och försäljning av el skall kunna ske i konkurrens måste
säljare och köpare ha möjlighet att med så få begränsningar som möjligt
överföra el. Det finns i Sverige - och mellan Sverige och grannländerna -
ett väl utbyggt och driftsäkert kraftledningsnät, som i princip gör elhandel
mellan alla potentiella säljare och köpare möjlig.
Nuvarande regler for handel och överföring av el har gällt sedan lång tid
och fungerat väl under uppbyggnaden av landets elsystem, då det främsta
målet var att tillförsäkra alla tillgång till el. Numera, när utbyggnaden av
elsystemet i huvudsak är avslutad, är det både önskvärt och möjligt att öka
dess effektivitet. Det bör ske genom att elkunderna ges möjligheter att fritt
välja elleverantör. Härigenom uppnås konkurrens mellan producenter och
säljare av el. Konkurrens leder generellt till ökad effektivitet och bättre
villkor för kunderna.
Överföring av el (nätverksamhet) är ett s.k. naturligt monopol. Verksam-
heten är kapitalkrävande med höga fasta kostnader i förhållande till de
rörliga kostnaderna. Därigenom blir stordrifts fördelarna sådana att ett enda
företag kommer att dominera inom sitt område, inom vilket det i praktiken
blir omöjligt för någon annan att etablera nätverksamhet.
Medan sådana regleringar som hindrar handel med el bör avskaffas krävs
även i fortsättningen reglering och tillsyn av nätverksamhet. Regelverket
skall ge säljarna och köparna på elmarknaden möjlighet att utnyttja
ledningsnäten. Samtidigt bör nätägama garanteras en rimlig ersättning från
dem som utnyttjar överföringskapaciteten så att ledningarna kan underhållas
och drivas effektivt och investeringar kan ske i behövlig ny kapacitet.
Avsnitt 6 behandlar regeringens förslag om skyldigheter för dem som
äger och driver ledningar eller ledningsnät för överföring av el. Vidare
behandlas bl.a. frågor om tariffer för överföring av el, mätning av el,
skälighet i priser och andra villkor för nättjänster samt tillsyn av nätverk-
samhet. Regeringens bedömningar och förslag i dessa frågor redovisas i
avsnitten 6.2 - 6.4. Förslagen innebär bl.a. att regleringen av konces-
sionshavarens skyldigheter behålls inom ellagstiftningen, men att de
begränsas till att avse nätverksamhet.
Det är viktigt att den reglerade nätverksamheten övervakas, eftersom
nätföretagen har en monopolställning. I avsnitt 6.3.3 och i avsnitt 11
redovisas regeringens överväganden om en myndighetsfunktion för tillsyn
av nätverksamheten, nätmyndigheten.
De förändringar som föreslås innebär avsevärt förändrade villkor för
elmarknadens aktörer. För vissa marknadsaktörer, främst hushållskunder
med låg elförbrukning, skulle sannolikt ett omedelbart och fullständigt
ikraftträdande av det nya regelverket innebära vissa problem. Flera remiss-
instanser har också påpekat detta och i några fall har förslag lämnats om
övergångslösningar. I avsnitt 6.5 redovisar regeringen sina överväganden
om behovet av övergångsregler.
Regeringen lämnar i kapitel 7 sitt förslag till övergångssystem. I den nya
lagen om handel med el, m.m. införs ett system med leveranskoncession.
Prop. 1993/94:162
47
Det innebär att det inom vaije distributionsområde skall finnas en elleveran- Prop. 1993/94:162
tör med skyldighet att leverera till alla inom området. De elkunder som så
önskar skall efter en viss uppsägningstid kunna välja en annan elleverantör.
Den som gör så kommer dock att vara tvungen att acceptera en ökad
kostnad för mätning.
Regeringens förslag: För att dra fram eller använda elektriska stark-
strömsledningar krävs särskilt tillstånd (koncession). Koncessions-
havarens skyldigheter skall i fortsättningen endast avse nätverksamhet.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag
eller lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
den s.k. ellagen, innebär bl.a. att den som innehar en områdeskoncession
har skyldighet att tillhandahålla el till elkonsumenter inom området. In-
nehavaren av en linjekoncession har skyldighet att leverera eller överföra el
till områdesdistributörer och vissa andra större förbrukare som är anslutna
till hans ledning.
Nuvarande föreskrifter säkrar elkundernas möjligheter att få önskad el
levererad men hindrar dem från att söka uppnå bättre villkor genom
leveransavtal med någon annan leverantör. Vaije elkund, såväl slutför-
brukare som återdistributör, är således i praktiken hänvisad till endast en
leverantör, nämligen den som har koncession för den ledning till vilken
kunden är ansluten.
Ledningsnätet utgör ett s.k. naturligt monopol. Om det finns ledig
kapacitet i en befintlig ledning är det inte annat än undantagsvis företags-
eller samhällsekonomiskt rimligt att bygga en ny ledning intill den som
redan finns. För att uppnå ökad konkurrens inom elhandeln måste därför
alla köpare och säljare av el ges möjlighet att utnyttja de befintliga led-
ningarna. Samtidigt måste ägarna av ledningarna få skälig ersättning från
dem som utnyttjar överföringskapaciteten bl.a. för att ledningarna skall
kunna underhållas, drivas och byggas ut.
Det bör även fortsättningsvis krävas tillstånd, koncession, för att uppföra
eller använda starkströmsledningar. Den som har en koncession skall vara
skyldig att på skäliga villkor ansluta ledningar och andra anläggningar och
att upplåta sin ledning eller sitt ledningsnät för överföring av el. Däremot
bortfaller nuvarande rätt för förbrukare att få leverans och skyldighet för
koncessionshavare att leverera. Det är endast nätverksamheten som regleras,
medan köp och försäljning av el avregleras.
För att klart avgränsa den verksamhet som regleras införs en definition
av nätverksamhet i ellagen. Med nätverksamhet avses att ställa elektriska
48
starkströmsledningar till förfogande för överföring av el. Nätverksamheten Prop. 1993/94:162
omfattar alla åtgärder som krävs för att göra det möjligt att överföra el på
nätet. Till nätverksamhet hör således också att projektera, bygga och under-
hålla ledningar, ställverk och transformatorer, att ansluta elektriska
anläggningar, att mäta överförd effekt och energi och vad som i övrigt krävs
för att överfora el på det elektriska nätet. Med anslutning av elektriska
anläggningar menas också återinkoppling av en befintlig anläggning och
höjning av den avtalade effekten i inmatnings- eller utmatningspunkt.
Med två undantag ingår i nätverksamhet inte någon handel med el. Ett
undantag är nätägarens köp av el i syfte att täcka de fysiska förlusterna i
nätet. Det andra undantaget avser nätägarens eventuella köp och för-
säljningar av el i syfte att minska behovet av överföringskapacitet i nätets
"flaskhalsar". Det senare fallet är en åtgärd för att öka den totala över-
föringsförmågan på nätet och kan beskrivas som ett motköp över en
flaskhals på nätet. I dessa två fall bör åtgärderna ses som en del av nätverk-
samheten. De syftar till att upprätthålla nätets funktion, inte till att sälja den
inköpta elen vidare till konsumenter.
Avgränsningen av vad som avses med nätverksamhet är viktig, eftersom
nätägaren enligt lagförslaget är skyldig att på skäliga villkor ansluta
anläggningar och överföra el åt annan. Prissättningen skall vara skälig med
hänsyn till bl.a. kostnaderna för nätverksamheten.
Mot bakgrund av den ändrade innebörd som reglerna om koncessions-
havarens skyldigheter får, då de inte längre reglerar köp och försäljning av
el, bör koncessionerna i fortsättningen kallas nätkoncession för linje respek-
tive nätkoncessionför område. Med nätkoncession för linje avses koncession
för en elektrisk ledning med i huvudsak bestämd sträckning. Med nätkon-
cession för område avses koncession för ledningar inom ett visst område.
Nätkoncession bör meddelas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av nätmyndigheten. Om en nätkoncession för linje avser en
utlandsförbindelse skall ansökan dock alltid prövas av regeringen (se avsnitt
9.2).
Omprövning av nuvarande koncessioner behöver inte göras som en följd
av de föreslagna lagändringarna. Nuvarande koncessionshavare behåller sina
koncessioner men reglerna om koncessionshavarens skyldigheter ändras.
Regeländringarna kommer dock att också ställa vissa krav på förändringar
av den juridiska form i vilken verksamheterna i fortsättningen kan drivas
och särskilda krav på den ekonomiska redovisningen (se avsnitten 10.2 och
10.3).
Den övergång slösning som också föreslås genom en särskild leveranskon-
cession innebär dock, till skillnad från nätkoncessionema, en reglering av
försäljningen av el genom bl.a. leveransplikt till de kunder som inte önskar
lämna koncessionären samt priskontroll (avsnitt 7).
4 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 162
6.3.1 Skyldighet att upplåta ledningar och nät
Regeringens förslag: Innehavare av nätkoncession skall vara skyldig
att på skäliga villkor ansluta andras ledningar och anläggningar till sitt
nät och att på skäliga villkor överföra el oberoende av vem som är
ägare till kraften.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag utom när det gäller skyldigheten för innehavare av nätkoncession för
linje att ansluta anläggningar. Enligt utredningens förslag skall en sådan
skyldighet endast uppstå i det fall nätmyndigheten, om det finns särskilda
skäl, beslutar att en anläggning skall anslutas till ledningen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag
eller lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Att öppna näten for andra elleverantörer
än nätägare är nödvändigt, men inte tillräckligt, för att åstadkomma en
elmarknad i konkurrens. En förutsättning för att kunna leverera eller ta
emot el är att man är ansluten till en ledning efter ett ledningsnät. Därför
är skyldigheten för ledningsägaren att ansluta anläggningar till ledningsnätet
en grundläggande bestämmelse i elmarknadsreformen.
Eftersom nätägare i det nya systemet får en ny roll, att överföra
elleveranser som har avtalats mellan säljare och köpare, får skäligheten i
nätägarens villkor för sina tjänster stor betydelse för konkurrensen inom
elhandeln. Det är därför viktigt att precisera innebörden i vad som skall
anses som skäligt.
Nätkoncessionshavamas anslutningsskyldighet anges nu uttryckligen i
ellagen. Huvudregeln är att den som har nätkoncession är skyldig att på
skäliga villkor ansluta en anläggning. Skyldigheten gäller för alla innehavare
av nätkoncession, både för linje och för område. Vid nätkoncession för linje
sker anslutningen till en ledning och vid nätkoncession för område sker
anslutningen till ett ledningsnät.
Skyldigheten att ansluta någon bör gälla endast om ledningens eller nätets
kapacitet är tillräcklig för att åtgärderna skall kunna ske utan att leverans-
säkerheten i ledningen eller nätet riskeras. Om det inte finns ledig kapacitet
bör därför koncessionsinnehavaren befrias från sina skyldigheter i nödvändig
utsträckning.
I det svenska elöverföringssystemet finns generellt sett fullt tillräcklig
kapacitet för önskade anslutningar och överföringar. Problem med bristande
kapacitet kan dock uppstå i vissa delar av systemet. Detta gäller främst
utlandsförbindelserna men även överföringar mellan vissa regioner. På
främst lokal nivå kan kapacitetsbrist hindra eller fördröja anslutning av
anläggningar som har stor förbrukning.
I samband med att koncessionshavaren prövar en begäran om anslutning
tar han ställning till om nätet eller ledningen har kapacitet att klara de
överföringar som blir möjliga med den begärda anslutningen. När en
Prop. 1993/94:162
50
anslutning väl har accepterats av koncessionshavaren bör det sedan således Prop. 1993/94:162
inte uppstå några kapacitetsproblem till följd av anslutningen.
De ökade möjligheterna att fritt välja leverantör och en ökad konkurrens
mellan elsäljare, medför inte i sig att nya kapacitetsproblem uppstår. De
fysiska flödena av el i näten ändras inte av att en förbrukare byter
leverantör. Enbart byte av leverantör bör således normalt inte kunna
åberopas som skäl för att vägra en begärd anslutning eller överföring.
Frågan om det finns ledig kapacitet är således aktuell främst vid anslutnings-
tillfället.
Frågan om det finns kapacitetsbrist eller ej kan dock i vissa fall vara
svårbedömd. Det kan vara en situation där en begärd anslutning visserligen
kan anses medföra risker för störningar av nätets leveranssäkerhet men där
risken samtidigt anses som mycket liten. En sådan risk kan vidare
ytterligare minskas eller helt undanröjas genom förstärkningar av nätet.
Undantag från anslutningsskyldigheten kan beviljas av nätmyndigheten
om det finns särskilda skäl. Vid hävdande av kapacitetsbrist skall det vara
nätägaren som har bevisbördan. Denne bör vara skyldig att redovisa ett
underlag som möjliggör en sådan bedömning. Nätmyndigheten skall göra en
allsidig prövning av nätägarens argument. En sådan prövning kan avse
skäligheten i nätägarens vägran eller villkor för att utföra den begärda
nättjänsten.
En annan viktig orsak till undantag från anslutningsskyldigheten är de
tekniska förutsättningarna vid anslutningen. Den anläggning som skall
anslutas måste vara avpassad för det befintliga ledningsnätet. Det kan inte
krävas av en ledningsägare att han skall göra stora och kostsamma investe-
ringar för att en anläggning skall kunna anslutas till hans ledning.
I koncessionshavarens skyldighet att ansluta anläggningar till lednings-
nätet ingår också en skyldighet att förstärka överföringskapaciteten när den
är begränsad i förhållande till önskemålen om överföring. Också i detta fall
bör skyldigheten gälla utom när särskilda skäl föreligger. Koncessionshava-
ren har genom koncessionen ett monopol på verksamheten och bör därför
bygga ut överföringsförmågan på sitt nät i den omfattning som kunderna
behöver. Detta gäller i synnerhet för innehavare av nätkoncession för
område. Beträffande en ledning som omfattas av nätkoncession för linje kan
vid kapacitetsbrist en avvägning behöva göras mellan alternativen att
förstärka den befintliga ledningen eller att uppföra en ny ledning.
Det är inte endast skyldigheten att ansluta anläggningar som skall kunna
prövas av nätmyndigheten utan också villkoren för anslutning. Villkoren
skall vara skäliga. Sådana villkor kan gälla anslutningsavgiftens storlek, men
också andra krav som koncessionshavaren ställer för att ansluta en kund.
Avsikten är inte att en nätägares anslutningsskyldighet med det nya
systemet skall bli mer begränsad än för närvarande. Inom ramen för nu
gällande lagstiftning har en praxis utbildats. Det finns ingen anledning att
med det nya regelverket bedöma anslutningsskyldigheten mer restriktivt.
Konkurrens inom elhandeln förutsätter att köpare av el fritt får välja
mellan säljare på marknaden och att det finns praktiska möjligheter att
genomföra de elleveranser som avtalas. Detta kräver att alla säljare och
köpare får tillgång till de ledningar som behövs för leveranserna. Därför
skall den som har en nätkoncession vara skyldig att, på skäliga villkor,
51
överföra el åt annan.
Skyldigheten att överfora el åt annan är således den bärande principen för
elmarknadsreformen. Denna skyldighet är dock främst en konsekvens av
den redan redovisade skyldigheten att ansluta anläggningar till ledning eller
ledningsnät, men den bör, med hänsyn till sin stora betydelse, uttryckas
explicit i ellagen.
Skyldigheten bör gälla inte bara mot den som är ansluten till nätet utan
även gentemot den som köper eller säljer el utan att själv vara producent
eller konsument av elen. Exempelvis bör en säljare av el inte också behöva
vara kraftproducent. Så är nu fallet för ett stort antal detaljdistributörer som
genom lagändringen får möjlighet att leverera inom andra koncessions-
havares områden. Sannolikt kommer antalet säljare på elmarknaden att med
tiden öka när möjligheten till försäljning inte längre förutsätter nätinnehav.
Nätkoncession för linje kan avse en utlandsförbindelse. I det fallet bör
överföringsvillkorens skälighet prövas efter delvis andra principer än de som
gäller för överföring på andra ledningar. Denna särskilda fråga behandlas
närmare i avsnitt 9. Övervakningen av koncessionshavares verksamhet vad
gäller bl.a. anslutning och överföring behandlas i avsnitt 6.3.3.
Med dagens system är det normalt nätägaren som också säljer elen till
förbrukaren. Det innebär att nätägaren i det fall kunden inte sköter sina
betalningar för elleveransema också disponerar de tekniska möjligheterna
att som en sista utväg koppla bort kunden från nätet. Med det nya systemet
har kunden två avtalsförhållanden, dels med nätägaren avseende nättjänster,
dels med elsäljaren avseende elleveranser. Om kunden sköter sina be-
talningar till nätägaren men inte till elsäljaren disponerar den senare inte
möjligheten att fysiskt avbryta leveranserna till förbrukaren. Elsäljaren kan
dock genom avtal med nätägaren försäkra sig om en sådan möjlighet.
Det kan av tekniska skäl vara nödvändigt att tillfälligt koppla bort en eller
flera förbrukare för att minska uttaget av el från ett nät. Anledningen kan
vara haverier i ledningar, transformatorer m.m. men också att det inte är
möjligt att tillföra nödvändiga mängder el därför att elproduktionska-
paciteten är nedsatt. För närvarande regleras möjligheterna till bortkoppling
genom avtal. Frågan om vilka regler som bör tillämpas vid bortkoppling i
sådana fall bör övervägas i Ellagstiftningsutredningens fortsatta arbete.
6.3.2 Mätning och avräkning
Regeringens förslag: Innehavare av nätkoncession skall vara skyldig
att utföra den mätning av överförd el som krävs och att rapportera
mätresultat. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
skall utfärda föreskrifter om hur mätning skall ske. Dessa föreskrifter
kan bl.a. avse den tidsnoggrannhet med vilken mätningen skall
utföras.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Prop. 1993/94:162
52
Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller att kostnaden för Prop. 1993/94:162
mätning blir avgörande för om kunder med mindre elförbrukning skall
kunna utnyttja konkurrensen mellan elsäljare. Konkurrensverket menar att
det är viktigt att ansvaret för mätning sköts konkurrensneutralt. Konsu-
mentverket anser att ett sätt att säkerställa konkurrensen är att nätägaren står
för mätkostnaden eller att kravet på timvis avräkning tas bort för små
elkunder. Bland andra Sveriges Fastighetsägareförbund och Hyresgästernas
Riksförbund framhåller att mätkostnaden för enskilda elkunder måste hållas
låg, exempelvis genom att befintliga mätare och kundernas kända förbruk-
ningsmönster utnyttjas för mätningen.
NUTEK:s rapport Att mäta och ta betalt för el: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De instanser som yttrat sig över rapporten är i
huvudsak positiva till förslagen.
Konkurrensverket påpekar att en nätägare bör ha en skyldighet, men inte
en exklusiv rättighet, att installera mätare. Svenska kraftnät understryker att
nätmyndigheten bör ägna frågan om storleken och värderingen av nätför-
lustema på lokalnäten särskild uppmärksamhet. Statskontoret påpekar att
leverantörerna, inte nödvändigtvis elanvändarna, bör kunna äga mätutrust-
ningen.
Sveriges Industriförbund påpekar att utredningen är otydlig om rapporte-
ringen till Svenska kraftnät skall ske per kund eller i aggregat för alla
kunder inom ett område. Förbundet understryker, i likhet med Svenska
Elverksföreningen, att avräkningsinformationen bör behandlas med
sekretess.
Svenska Kraftverksföreningen avstyrker NUTEK:s förslag om att införa
en försäljningskoncession. Vidare motsätter sig föreningen förslaget om ett
pristak för mätutrustning. Svenska Elverksföreningen föreslår att bransch-
organisationerna bör få i uppdrag att arbeta fram ett förslag till hur mätning,
rapportering och avräkning kan göras effektivt.
Skälen för regeringens förslag: Ellagstiftningsutredningen föreslår att
innehavaren av nätkoncessionen skall vara ansvarig för att mätning sker.
Denna uppgift är en del av nätverksamheten. Kostnaderna för mättjänster
ingår således i de nätkostnader vars skälighet skall kunna prövas.
Utredningen understryker att kostnaderna för mättjänster inte bör bäras
kollektivt av alla kunder hos nätföretaget. Enligt utredningen bör i stället
den principen gälla att den som förorsakar särskilda kostnader för mätning
också skall bära dessa.
NUTEK konstaterar i sin rapport att det bör vara tillfredsställande att
mäta elförbrukningen på timbasis. Om detta innebär mätning med installerad
mätare eller användning av s.k. fördefinierade effektprofiler bör vara en
avtalsfråga för de berörda parterna. Branschen kan förväntas ta fram
riktlinjer för vad som är en acceptabel storlek på mätfel. Det finns dock
skäl för att på kort sikt kräva timvis mätning för dem som väljer att anlita
en ny leverantör.
Vad gäller kundspecifika kostnader för mätning bör principen följas att
den som orsakar en kostnad också skall finansiera den. Kostnader för
mätning m.m. som inte kan föras till någon enskild, bör fördelas över 53
kundkollektivet i enlighet med hur mycket det aktuella systemet används.
|
Det finns enligt NUTEK goda skäl för att införa en övre gräns för de En öppen elmarknad ställer nya krav på mätning och rapportering av Priset på el varierar starkt över tiden. Med högre utnyttjandegrad av Regler för mätning, insamling och avräkning av data om leveranser på Den författningsreglering som finns inom detta område gäller endast |
Prop. 1993/94:162 |
|
abonnenternas intressen. Möjligheten att använda en schablontariff bygger på att kunderna har en Ansvaret för mätning bör ligga på den som innehar nätkoncession. I och De mätdata som en koncessionshavare samlar in skall kunna vidarebefor- |
54 |
fastslås. Prop. 1993/94:162
Nätägare bör kunna åläggas att göra mätdata tillgängliga för berörda
parter. Svenska kraftnät bör kunna ställa krav på utformningen av denna
information. Avräkningsinformationen bör behandlas med erforderlig sekre-
tess.
I dag används olika tekniska system för mätning och insamling av
mätdata av nätägama. Genom föreskrifter skall standarder och rutiner anges
för mätning, rapportering och avräkning liksom även tekniska krav på
mätutrustningen. Detta bör dock inte innebära att kunderna blir hänvisade
till en leverantör av mätutrustningen, och inte heller att nätägaren svarar för
denna. Det är viktigt för marknadens utveckling att konkurrensen tillåts att
slå igenom på mätningsområdet så att kostnaderna pressas och tekniken
utvecklas.
Möjligheten att utnyttja den ökade konkurrensen på elmarknaden blir i
många fall beroende av tillgången till ny mätutrustning. Sådan utrustning
bedöms, åtminstone inledningsvis, vara förhållandevis dyrbar. En fråga i
sammanhanget är om denna ökade kostnad bör bäras av den enskilde
elkunden eller slås ut på hela kundkollektivet. En huvudprincip bör vara att
nätägama skall debitera en kund den del av kostnaderna för mätning och
därtill hörande verksamhet som entydigt kan föras till kunden. Delar av
mätningsverksamheten utförs dock av skäl som inte är kundspecifika, och
sådana systemkostnader bör slås ut på det kundkollektiv vars förbrukning
ställer krav på systemet.
Det är troligt att mätningen av en kunds förbrukning normalt kommer att
ske individuellt. Undantag från principen om en noggrann tidsmätning för
den enskilda kunden bör dock kunna ske om mätpunkten flyttas från slutför-
brukarna till en mätpunkt högre upp i systemet. Så kan exempelvis ske om
en säljare levererar el till en kundgrupp och debiterar de enskilda kunderna
enligt fördefinierade uttagsprofiler, så som nu är vanligt för hushållskunder.
I ett sådant fall måste dock nätägaren och säljaren vara överens om hur det
ekonomiska ansvaret hanteras för de samlade avvikelserna från kund-
gruppens beräknade förbrukning. Exempelvis kan säljaren, liksom i det
nuvarande debiteringssystemet, slå ut kostnaderna för avvikelserna på hela
kundgruppen.
Det förslag om ett system med leveranskoncession som redovisas i kapitel
7 innebär att det inom vaije koncessionsområde skall finnas en elleverantör
som har beviljats leveranskoncession. En sådan koncession innebär att
koncessionshavaren har skyldighet att leverera till alla inom området som
inte söker sig till en annan leverantör. Koncessionshavaren får därmed en
ensamrätt till elleveranser inom området till de elkunder som inte önskar
köpa el på den öppna marknaden. Som tidigare har nämnts avser regeringen
att utfärda föreskrifter om mätning av elförbrukning. För de kunder som
köper sin el från innehavaren av leveranskoncessionen kommer kraven på
mätning att behållas på nuvarande nivå.
55
6.3.3 Tillsyn av nätverksamhet
Prop. 1993/94:162
Föreliggande lagförslag innebär att innehavare av nätkoncession har en
skyldighet att ansluta den som så önskar till sin ledning eller sitt lednings-
nät. Skyldigheten bör gälla på skäliga villkor. Koncessionshavaren kan
således under vissa omständigheter befrias från skyldigheten. Det är dock
inte möjligt att generellt specificera de omständigheter som skall råda för att
anslutningsskyldigheten skall upphöra att gälla. Anslutningsskyldigheten
samt villkoren för anslutning skall i vaije enskilt fall kunna prövas av en
myndighet.
Också i det fall en koncessionshavare kopplar bort någon som redan är
ansluten till ledning eller nät måste det kunna prövas om åtgärden är skälig.
De villkor för överföring av el som erbjuds den som är ansluten skall
också kunna prövas av myndighet. Det kan exempelvis gälla pris, betal-
ningsvillkor, avtalstid och uppsägning, leveransvillkor m.m. Vad gäller
villkor för överföring är det också viktigt att enhetliga principer tillämpas.
Nätinnehavaren bör vara skyldig att lämna kostnadsförslag och uppgifter
om andra överförings villkor inom skälig tid. Vidare bör fördelningen av
kostnader för mätning m.m. mellan enskilda kunder och kundkollektivet
kunna prövas.
För prissättningen av överföringstjänster, nättariffen, och andra villkor
för nättjänster bör gälla att de skall vara skäliga och utformade på sakliga
grunder. Dessa frågor behandlas i avsnitt 6.3.4, samt i avsnitt 10.
En ny myndighetsfunktion som svarar för tillsyn över nätverksamhet bör
skapas för att handha bl.a. dessa frågor. Denna myndighetsfunktion
benämnes i det följande nätmyndigheten. I avsnitt 11 redovisas den nya
myndighetsfunktionens huvuduppgifter och regeringens bedömningar
angående huvudmannaskap, resursbehov och finansiering.
56
6.3.4 Tariffer för nattjänster
Prop. 1993/94:162
Regeringens förslag: Nättariffer för överföring av el skall utformas
sä att betald avgift för en anslutning ger rätt att använda hela det
elektriska nätet inom landet, med undantag för utlandsförbindelserna.
Nättariff skall vara skälig och utformad på sakliga grunder.
Nättariff för område får inte konstrueras så att överföringsavgiften
beror på var inom området en anslutning är belägen.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna godtar utredningens
förslag eller lämnar det utan invändning. Flertalet av dem framhåller vikten
av att tarifferna utformas så att de blir skäliga och sakligt motiverade. Flera
instanser är positiva till införande av s.k. punkttariffer för hela eller delar
av elnätet.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med elmarknadsreformen är att
skapa förutsättningar för konkurrens. Kunder och leverantörer skall ha
frihet att ingå de affarskontrakt som de finner lämpliga. Som en följd av
denna kontraktsfrihet kommer handeln med el sannolikt att väsentligt för-
ändras jämfört med i dag. Det är framför allt möjligheten för slutkunder och
distributörer att kunna teckna kontrakt med annan än den som äger
ledningar och nät som kommer att medföra stora förändringar för köpare
och säljare på elmarknaden. Nya kontraktsformer torde uppstå som kan
möjliggöra vidareförsäljning. Mäklare kan komma in på marknaden.
Ellagstiftningsutredningen konstaterar att det nu tillämpade systemet för
nättariffer skulle vara administrativt svårhanterligt när elmarknaden blir
konkurrensutsatt. Det förutsätter nämligen en fullständig kraftavräkning i
vaije punkt på nätet där två nätägare möts, dvs. någon måste fastställa vem
som tar ut kraft eller vem som matar in kraft i punkten. I dag, när det
endast undantagsvis är andra än nätägaren som överför kraft på regionnäten
och på lokalnäten är de tillämpade tariffsystemen tillräckliga. När andra än
nätägama kommer att äga den kraft som transporteras på näten kommer
nuvarande tariffsystem att leda till ett mycket komplicerat avräkningsför-
farande. Tariffsystemet måste således förändras för att uppfylla de krav som
ställs på en konkurrensutsatt elmarknad med kontraktsfrihet.
Nättarifferna bör så långt det är praktiskt möjligt avspegla de fysiska
flödena på nätet. Detta är en förutsättning för att tariffen skall ge korrekta
samhällsekonomiska styrsignaler till aktörerna, dvs. såväl till elprodu-
centerna som till elkonsumentema.
Nättariffen bör också utformas på ett sätt som stimulerar konkurrensen
på elmarknaden. Det skall vara enkelt att köpa och sälja kraft med olika
typer av kontrakt. Det skall räcka att vara ansluten till en punkt på nätet för
att man skall ha rätt att leverera till eller motta leveranser från alla andra
som är anslutna till det svenska nätet.
Det är inte en uppgift för statsmakterna att meddela detaljerade före-
skrifter om vilka tariffer som skall tillämpas av nätföretagen. Den närmare
57
utformningen av tarifferna är en fråga mellan nätföretagen och de som vill Prop. 1993/94:162
utnyttja näten för överföring av kraft.
I ellagen bör det dock föreskrivas att nättariffer skall vara skäliga och ut-
formas på sakliga grunder. Det är en viktig uppgift för nätmyndigheten att
i sin tillsyn av nätverksamheten bedöma om nättariffer och övriga villkor för
nättjänster är skäliga och utformade på sakliga grunder. Begreppet saklig
grund innebär att nättarifferna skall vara objektiva och icke-diskriminerande.
Kunder får indelas i grupper efter kostnadsbild, t.ex. kunder med elvärme
eller tidstariff. Kunder inom samma kundkategori skall däremot ha samma
nättariff.
En utgångspunkt för nätmyndighetens bedömning av skäligheten bör vara
konsumentintresset. Priset, tariffen, bör prövas dels i individuella fall, dels
vid en helhetsbedömning om nätföretagets prisnivå är skälig. Nättarifferna
bör också ge sådana intäkter att verksamheten ger en rimlig avkastning.
Detta är viktigt för att undvika en situation där nätverksamheten måste
finansieras på annat sätt än via nättariffer eller omvänt blir utnyttjad till
subventionering av annan verksamhet, s.k. korssubventionering (se avsnitt
10).
Vid prövning av en nättariff bör vaije koncessionsområde behandlas för
sig. Det innebär således att det är prisutvecklingen inom detta område som
bör vara utgångspunkt för bedömningen, och också att den bör ställas i
relation till kostnaderna för nätverksamhet inom området.
En princip för utformningen av nättariffer bör vara att den som för-
orsakar kostnader för nätägaren också skall betala för detta. Denna princip
innebär att tarifferna bör vara kostnadsriktiga för vaije kundkategori. Det
är dock viktigt att denna strävan efter kostnadsriktighet inte medför att
elkonsumenter i glesbygd behöver stå för samtliga de kostnader elöverför-
ingen till dem medför. I ellagen bör därför anges att nättariff för område
inte konstrueras så att överföringsavgifter beror på var inom koncessions-
området kunden är ansluten. Inom ett koncessionsområde skall alltså inte
kunder vid exempelvis områdets gränser betala högre avgifter än de som bor
centralt i området. Detta överensstämmer i stort sett med den praxis som nu
tillämpas. Vid meddelande av områdeskoncession bör därför kon-
cessionsområdets geografiska omfattning bedömas utifrån bl.a. den aspekten
att det om möjligt skall innefatta både tätorter och glesbygd (se avsnitt
6.4.3).
Även med detta system för utjämning av nätkostnader kan det inte
undvikas att nättarifferna i utpräglade glesbygdsområden blir högre än i
utpräglade tätortsområden. Så är emellertid förhållandet även med
nuvarande system med områdeskoncessioner.
Förhållandet att nätföretaget inte får differentiera nättariffen med hänsyn
till var i området kunden är belägen innebär inget hinder för att tarifferna
- som i dagens system - på sakliga grunder kan variera mellan olika kund-
grupper. För exempelvis hushållskunder har olika tariffer tillämpats
beroende på om hushållet använder el för uppvärmningsändamål eller inte.
Utjämningen av nätkostnaderna inom ett koncessionsområde kan dock inte
drivas hur långt som helst utan att det uppstår betydande samhällsekono-
miska kostnader. Enligt nu gällande regler har innehavaren av en om- 58
rådeskoncession möjlighet att ta ut en engångsavgift i samband med att en
abonnent ansluts till nätet. Storleken på denna engångsavgift är enligt den Prop. 1993/94:162
praxis som har utvecklats endast delvis beroende av nätföretagets verkliga
kostnader för anslutningen och sålunda av var i nätet abonnenten önskar
ansluta sig. Det nya regelverket bör inte påverka tillämpningen av denna
praxis i framtiden. Vidare bör inriktningen av prövningen utgå från de
nuvarande avgifts- och tariffnivåema. Inriktningen bör även vara att dessa
nivåer inte skall behöva höjas.
Ellagstiftningsutredningen anser att nättariffen för nätkoncession för linje
bör kunna variera med hänsyn till var anslutningspunkten är belägen. Detta
innebär enligt utredningen att det t.ex. på storkraftnätet kan vara tillåtet med
högre tariffer i södra Sverige och lägre i norra Sverige. Även inom ett
regionalt nät bör det vara tillåtet att variera tarifferna i de fall som det är
kostnadsmotiverat. Så är fallet med de högspänningstariffer som nu
tillämpas. Även tarifferna på de regionala näten bör liksom hittills kunna
prövas utifrån skälighet och om de är sakligt motiverade.
I dagens system är det möjligt att få pris och övriga villkor för leverans,
överföring eller inköp av el prövade. Prövningen syftar till att åstadkomma
en skälig och sakligt motiverad prisättning. En sådan möjlighet bör finnas
även i fortsättningen när det gäller nätverksamhet. Nättariffer och övriga
villkor för nättjänster bör liksom tidigare vara underkastade reglering.
Utgångspunkten för fastställande av skäliga avgifts- och tariffnivåer för
överföring av el bör vara nu gällande praxis.
Det bör vara en särskild uppgift för nätmyndigheten att se till att de nya
förhållandena på elmarknaden inte leder till försämrade villkor vad gäller
överföring av el för kunder i glesbygd. Regeringen avser att uppdra åt nät-
myndigheten att följa denna fråga närmare. Myndigheten bör bl.a. kartlägga
kostnaderna (avgifter och tariffer) för överföring på lokala och regionala nät
i syfte att redovisa hur kostnaderna för elöverföring utvecklas på regionnät
och i glesbygdsområden efter det att elmarknadsreformen har trätt i kraft.
Från och med hösten 1995 bör myndigheten regelbundet rapportera till
regeringen i denna fråga.
6.4.1 Koncessionstider
Regeringens förslag: Nätkoncession ges för en bestämd tid, längst 40
år.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag
eller lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser i ellagen
skall linje- och områdeskoncessioner utfärdas för en viss tid, normalt inte
längre än 40 år, eller vid särskilda skäl 60 år.
59
Praxis är att linjekoncessioner medges för 40 år och områdeskoncessioner Prop. 1993/94:162
för 10 år. Om det finns särskild anledning, exempelvis att koncessioner
inom ett större område bör omprövas i ett sammanhang, ges koncessioner
även för kortare tid, så att alla berörda koncessioner löper ut samtidigt.
Möjligheten att bevilja koncessioner för upp till 60 år har aldrig utnyttjats.
Principen att ge koncessioner för viss tid har visat sig fungera väl.
Genom tidsbestämda koncessioner kan nätägaren bättre planera sin
verksamhet.
Koncessioner bör även fortsättningsvis ges för en bestämd tid.
Nätmyndigheten skall besluta om giltighetstiden för vaije enskild
nätkoncession. En längsta tid om 40 år är tillräcklig.
6.4.2 Koncessionens högsta spänning
Regeringens förslag: Nätkoncession för område ges för viss högsta
spänning som bestäms särskilt för vaije koncession.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag
eller lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: I det svenska elsystemet är typiska
spänningsnivåer 400 kV på storkraftnätet, 130-70 kV på regionala ledningar
och lägre på de lokala eldistributionsnätens ledningar. En innehavare av
områdeskoncession behöver inte ansöka om koncession för att bygga
ledningar inom sitt område. Områdeskoncessionen gäller dock endast för
ledningar upp till en viss spänningsnivå, som vanligen anges i koncessionen.
I det system som föreslås kan situationer uppstå med konkurrerande
önskemål från nät- och ledningsägare om att få ansluta en viss anläggning.
Den lokala verksamheten bör därför skyddas mot den utarmning som skulle
inträffa om andra i stor utsträckning tilläts bygga ledningar in i området för
att direktansluta attraktiva, större förbrukare. Det finns annars en risk för
att kostnaderna för det lokala nätet, som är dimensionerat för att överföra
el till alla förbrukare inom området, efterhand belastar endast små
elförbrukare, främst enskilda hushåll. Vidare försvåras en rationell
utbyggnad av det lokala nätet om den som har nätkoncession för område
inte är säker på att kunna utnyttja sitt nät för överföringar även till större
förbrukare inom området. Därför innehåller lagförslaget bestämmelser bl.a.
om att den som har nätkoncession för område också normalt har företräde
framför den som har nätkoncession för linje, när det gäller att ansluta en
förbrukare inom området som kan anslutas till bådadera.
Den högsta tillåtna spänningsnivån för områdeskoncessioner har hittills
inte reglerats i lag. För att markera omfattningen av det företräde som
innehavaren av nätkoncessionen för område skall ha när det gäller att bygga
ledningar och ansluta anläggningar inom sitt område, har i lagförslaget
tagits in bestämmelser om ledningarnas spänningsnivåer. Lagförslaget
60
innebär att nätkoncession för område skall avse ett ledningsnät med högst Prop. 1993/94:162
en viss angiven spänning. Av lagförslaget framgår vidare att nätkoncession
för linje får ges för ledningar med spänningar under den berörda
områdeskoncessionens högsta spänningsnivå endast om det finns särskilda
skäl.
6.4.3 Lämplighetsbedömning, m.m.
Regeringens förslag:
Nätkoncession skall endast ges för sådana ledningar och nät som är
lämpliga från allmän synpunkt.
Bestämmelsen i ellagen att möjlighet att tillgodose lokala intressen
särskilt skall beaktas vid meddelande av områdeskoncession, upphävs.
Nätkoncession för område skall omfatta en med hänsyn till nätverk-
samheten lämplig enhet.
Sökandens lämplighet skall alltid prövas innan nätkoncession ges.
För överlåtelse av nätkoncession fordras tillstånd av myndighet.
Om koncessionshavare väsentligt åsidosätter koncessionsvillkoren
eller föreskrifterna i ellagens 2 § 4 mom. eller 7 mom., eller inte haft
ledningen eller ledningsnätet i bruk under tre år, kan nätmyndigheten
besluta om återkallelse av koncessionen. Nätmyndighetens beslut kan
överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Utredningen föreslog dock att återkallelse av nätkon-
cession skall prövas av länsrätt efter ansökan av nätmyndigheten.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag
eller lämnar det utan invändning. Några remissinstanser har, direkt och
indirekt, tagit upp frågan om att en lämplig avgränsning av distributions-
områdena måste kunna ske för att inte vissa elkunder, främst i glesbygd,
skall drabbas av stora kostnadsökningar. NUTEK anser att den nya nät-
myndigheten bör få större möjligheter att ändra områdesgränser än vad som
har gällt hittills.
61
Skälen för regeringens förslag:
Prop. 1993/94:162
Lämplighet ur allmän synpunkt
Den nuvarande bestämmelsen i ellagens 2 § 2 mom. första stycket anger
som villkor för både linje- och områdeskoncession bl.a. att "anläggningen
är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering". Detta villkor
återspeglar de bedömningar som är viktiga under en utbyggnadsfas. Ytterst
har syftet med villkoret varit att främja framväxten av ett rationellt lednings-
system där kapacitetsmässigt onödiga dubbleringar av ledningarna skulle
undvikas.
Numera är utbyggnadsbehoven relativt små och avser främst komplette-
ringar av eller förstärkningar i de befintliga ledningsnäten. Kravet på
förenlighet med en "planmässig elektrifiering" återspeglar därför inte dagens
situation. I lagförslaget föreslås i stället att nätkoncession får meddelas
endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Med denna
formulering återspeglas bättre nuvarande behov av en allsidig prövning där
bl.a. ledningens inverkan på konkurrensen inom elhandeln kan beaktas.
Det är inte möjligt att i förväg närmare ange hur en anläggnings
lämplighet från allmän synpunkt skall bedömas. Omständigheterna i det
enskilda fallet blir avgörande. Det främsta motivet för bestämmelsen är att
förhindra att samhällsekonomiskt onödiga ledningar byggs eller att ledningar
dras fram på ett sätt som orsakar onödigt stort intrång till skada för tredje
man.
Ledningar och anläggningar som ingår i en nätkoncession för område kan
normalt förutsättas vara lämpliga från allmän synpunkt. I vissa fall, främst
när det gäller nätkoncession för linje, kan situationer tänkas där byggandet
av en ny ledning är företagsekonomiskt motiverat men det samhällsekono-
miskt kan vara mer lönsamt att använda en ledning eller ett ledningsnät som
redan finns. Utgångspunkten bör vara att den befintliga ledningen eller
ledningsnätet i första hand skall utnyttjas.
I stor utsträckning kommer nätkoncessionemas lämplighet från allmän
synpunkt att prövas på samma grunder som hittills. De föreslagna ändring-
arna i ellagen förutsätts därför inte leda till stora förändringar i kon-
cessionsprövningen.
Tillgodoseende av lokala intressen
Den nuvarande bestämmelsen i ellagens 2 § 2 mom. tredje stycket anger att
möjligheten att tillgodose lokala intressen särskilt skall beaktas då om-
rådeskoncession övervägs. Bestämmelsen kom till år 1976 som ett uttryck
för uppfattningen att kommunerna som företrädare för lokala intressen borde
ges ett större inflytande på eldistributionen än vad som då var fallet (prop.
1975/76:100 bil. 15 p. D, bet. 1975/76:NU45, rskr. 1975/76:263).
Det nu föreslagna systemet med nätkoncessioner har till uppgift att
säkerställa tillgång till ledningar och ledningsnät på skäliga villkor för alla
som önskar utnyttja dem för överföring av el. Vid meddelande av nätkon-
cession för område skall koncessionens lämplighet från allmän synpunkt
62
prövas. I en sådan prövning bör lokala intressen få stor tyngd. Med det nya Prop. 1993/94:162
systemet med nätkoncessioner och den lämplighetsprövning som skall ske
finns därför inte något behov att i lagen särskilt ange att lokala intressen
skall beaktas. Bestämmelsen bör därför tas bort från ellagen.
Lämplig enhet
När det gäller områdeskoncessioner anger ellagen i dag att området skall
utgöra "en med hänsyn till eldistributionens ändamålsenliga anordnande
lämplig enhet". Denna bestämmelse syftar främst till att skapa distributions-
områden som innehåller en lämplig blandning av kunder som medför höga
och låga distributionskostnader, så att en för hela området rimlig genom-
snittskostnad kan uppnås. Detta är av stor vikt då samma tariff', som
närmare beskrivits i avsnitt 6.3.4, skall tillämpas för kunder av en viss
kategori oavsett var de är anslutna inom distributionsområdet. I praktiken
är det ofta fråga om att göra distributionsområdet tillräckligt stort och att
försöka få en lämplig blandning av tätortsområden och glesbebodda
områden. Detta innebär ett skydd mot höga distributionskostnader för
glesbygdsboende.
NUTEK framhåller i sitt remissyttrande att ett viktigt inslag redan i nu
gällande lagstiftning är att skapa rationella koncessionsområden. Enligt nyss
nämnda av riksdagen fastlagda riktlinjer från år 1976 skall detta ske på
frivillig väg. NUTEK konstaterar att utredningen inte har föreslagit ökade
möjligheter att mot koncessionsinnehavamas önskan ändra koncessionsom-
rådenas gränser. Verket föreslår att dessa möjligheter ökas.
I lagförslaget föreslås i huvudsak en liknande ordning som dagens. Som
närmare beskrivs i avsnitt 6.3.4 får avgifterna för överföring inte variera
beroende på var inom området förbrukaren är ansluten. Mot bakgrund av
att nätkoncessionema för område, till skillnad från nuvarande områdeskon-
cessioner, inte kommer att omfatta försäljning av el har ellagens krav
avseende områdesavgränsningen ändrats till att området skall utgöra "en
med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet".
För flertalet små elkunder utgör överföringskostnaden en stor del av den
totala kostnaden för elanvändningen. Detta är särskilt fallet i glest bebodda
områden. Det är därför av stor vikt att nätmyndigheten verkar för en kost-
nadssänkande strukturrationalisering av överföringsverksamheten i minst
samma omfattning som hittills. Genom att kostnaderna för nätverksamhet
enligt lagförslaget skall särredovisas blir förutsättningarna för och effekterna
av möjliga strukturrationaliseringar tydligare än hittills.
Det är angeläget att nätmyndigheten intensifierar arbetet med att skapa
koncessionsområden med en kostnadsstruktur som medger tillräckligt stor
utjämning av kostnaderna för elöverföringen. Myndigheten bör i detta arbete
rikta särskild uppmärksamhet på områden dels i glesbygd, dels där över-
föringskostnadema är höga i förhållande till kundstrukturen.
Företagen kan i många fall antas vara villiga att medverka till en snabb
strukturrationalisering, inte minst då samma företag sköter nätverksamheten
i de berörda koncessionsområdena. 63
Nätmyndigheten bör, mot bakgrund av de erfarenheter som vinns,
bedöma om nuvarande befogenheter är tillräckliga för att åstadkomma Prop. 1993/94:162
lämpliga avgränsningar av koncessionsområdena. I annat fall bör
nätmyndigheten överväga och föreslå lämpliga förändringar av regelverket.
Sökandens lämplighet
Enligt nu gällande bestämmelser i ellagen skall den som söker koncession
för yrkesmässig distribution av el vara "från allmän synpunkt lämplig att
utöva sådan verksamhet" (2 § 2 mom.). En motsvarande lämplighetspröv-
ning av den som skall inneha en nätkoncession bör även fortsättningsvis ske
vid ansökningstillfället. Detta bör ske oberoende av om nätkoncessionen
avser linje eller område.
I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och ut-
formningen av den organisation som skall ha hand om nätverksamheten. Om
sökanden tidigare har bedrivit nätverksamhet bör också hans skötsel av
denna vägas in.
Om ansökan avser nätkoncession för område krävs dessutom att sökanden
är lämplig att bedriva nätverksamhet i det aktuella området. Eftersom
områdena har olika omfattning och struktur måste sökandens organisation
vara lämplig för området. Kraven på den sökande bör således kunna
anpassas med hänsyn exempelvis till hur stort det aktuella området är och
om det främst avser glesbygd eller tätort. Viktiga faktorer är nätföretagets
effektivitet, omfattning och möjligheter att hålla sig med kompetent
personal, beredskapsorganisation m.m. En bedömning av sökandens
lämplighet är särskilt viktig eftersom nätkoncession för område i princip
innebär att innehavaren får monopol inom området på att bygga ledningar
upp till en viss spänning.
När det gäller nätkoncession for linje som avser en utlandsförbindelse bör
lämplighetsprövningen innefatta ytterligare bedömningsgrunder. Regeringens
överväganden och förslag i denna fråga redovisas i avsnitt 9.
överlåtelse av koncession
Vid ansökan om en nätkoncession prövas alltid sökandens lämplighet. I det
fall en ny fysisk eller juridisk person senare vill ta över verksamheten
uppstår nya förutsättningar för lämplighetsbedömningen. I samband med en
överlåtelse av nätkoncession bör därför även den nye innehavarens
lämplighet prövas, på samma sätt som sker vid ansökan om en nätkon-
cession. För överlåtelse av en nätkoncession bör därför, liksom idag, krävas
särskilt tillstånd.
Återkallelse av koncession
I lagförslaget behålls i huvudsak nuvarande bestämmelser om att koncession
kan återkallas om koncessionshavaren väsentligt åsidosätter sina skyldigheter
eller inte har haft ledningen eller nätet i drift under viss tid. Två ändringar
64
i sak görs dock. Som skäl för återkallelse tillkommer fall då nätkoncessions- Prop. 1993/94:162
havaren åsidosatt de skyldigheter som anges i lagförslagets 2 § 7 mom. om
bl.a. den redovisning och skälighet i nättariffer som skall gälla för
nätverksamhet. Vidare skall beslut om återkallelse, som i dag prövas av
regeringen eller den myndighet som regeringen utsett, endast kunna prövas
av nätmyndigheten vars beslut kan överklagas i allmän förvaltningsdomstol.
Liksom hittills kommer således den som får sin nätkoncession återkallad
alltid att ha möjlighet att få frågan prövad av domstol.
Vid ett återkallande av en nätkoncession kan den ledning eller det nät
som ett antal elkunder är beroende av för sin elförsöijning normalt inte
stängas av. Detta inskränker möjligheterna att utnyttja återkallelse i syfte att
förmå en koncessionshavare som åsidosätter sina skyldigheter att rätta sig.
Ellagstiftningsutredningen har därför genom tilläggsdirektiv (dir. 1993:93)
fått i uppdrag att i sitt fortsatta arbete bl.a. överväga i vilken utsträckning
staten behöver kunna vidta tvångsåtgärder i samband med återkallelse av
nätkoncession och lämna förslag till sådana åtgärder. Vidare skall utredaren
se över frågan om möjlighet för koncessionshavare att under koncessions-
tiden frånträda sin koncession.
6.4.4 Upphävande av vissa bestämmelser
Regeringens förslag: Lagen (1976:240) om förvärv av eldistri-
butionsanläggning upphävs.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Göteborgs kommun anser att, om lagen upphävs, det
noga bör övervägas hur regelsystemet i övrigt påverkar försäljningar av nät.
Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen (1976:240) om förvärv av
eldistributionsanläggning får, med vissa undantag, sådan anläggning inte
förvärvas utan tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.
I förslaget om ändringar i ellagen anges att nätkoncession inte skall få
överlåtas utan tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
av nätmyndigheten. Nätkoncession får endast ges till den som från allmän
synpunkt är lämplig att utöva nätverksamhet. Reglerna kommer att gälla
nätkoncessioner för såväl linje som område. Med dessa lagbestämmelser
kommer lämplighetsprövning av koncessionsinnehavare även fortsättningsvis
att ske i samband med överlåtelser av koncessioner.
Också det system med leveranskoncession som regeringen föreslår
innefattar en särskild prövning av den sökandes lämplighet vid meddelande
eller överlåtelse av koncession.
Lagen om förvärv av eldistributionsanläggningar har i praktiken inneburit
en etableringskontroll för återförsäljare av el. Innehavare av nätkoncession
skall dock inte handla med el. De föreslagna nya reglerna i ellagen gör det
möjligt att skälighetspröva priser och andra villkor för bl.a. de anslutnings-
65
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 162
och överföringsåtgärder som ingår i nätverksamheten, oavsett vem som äger Prop. 1993/94:162
ledningsnätet. Det skall därför inte, för elkunder och elsäljare, innebära
någon skillnad om anläggningen byter ägare.
Om någon i sin nätverksamhet missbrukar en dominerande ställning, som
exempelvis kan uppstå genom innehav av ett flertal anläggningar och
ledningar, kan skäligheten i hans priser och andra villkor för nätverksam-
heten prövas enligt ellagen. Ytterst kan även konkurrenslagens bestämmelser
bli tillämpliga.
Någon särskild prövning när det gäller överlåtelser av själva anlägg-
ningarna behövs inte. Lagen (1976:240) om förvärv av eldistributionsan-
läggning bör därför upphävas.
Regeringens bedömning: Under en övergångtid bör de elkunder som
så önskar kunna erhålla leveranser av el utan särskilda krav på
mätning och avräkning. Mindre kraftproducenter och fjärrvärme-
företag bör också ges övergångsbestämmelser.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår ingen över-
gångslösning. Utredningens förslag är att alla ledningar och nät samtidigt
öppnas för handel med el.
Remissinstanserna: Många remissinstanser förordar någon form av
stegvis övergång till det av utredningen föreslagna regelverket. Det gäller
bl.a. Kammarrätten i Göteborg, TCO, Riksförbundet Energileverantörema
(REL), Klippan Rönneådalens Energi AB (KREAB), Sveriges Civiling-
enjörsförbund och Trollhättan Energi AB vilka rekommenderar ett stegvis
införande av reformen. Svenska Kraftverksföreningen och Vattenfall AB
förordar att näten i ett första steg öppnas för leveranser enligt kontrakt av
en viss minsta längd. NUTEK, Glesbygdsmyndigheten, SABO, Sveriges
Fastighetsägareförbund och Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk
Förening förordar att en försäljningskoncession införs enligt en modell som
skisserades i NUTEK: s rapport Elmarknad i förändring.
Svenska Kommunförbundet anser att övergångsregler bör införas i syfte
att underlätta småskalig elproduktion medan Värmeverksföreningen har
liknande önskemål angående skydd för de under senare år etablerade
fjärrvärmeföretagen.
Konkurrensverket, Svenska kraftnät och Landstingsförbundet finner att
övervägande skäl talar mot någon övergångslösning. Stockholm Energi AB
argumenterar mot NUTEK:s förslag om en försäljningskoncession.
Skälen för regeringens bedömning: Ellagstiftningsutredningen föreslår
att utredningens föreslag till regelverk skall böija gälla tidigast den 1 juli
1994. Utredningens förslag innebär således att samtliga nät skulle öppnas
samtidigt för alla kunder. Utredningen konstaterar att väsentliga ekonomiska
intressen berörs av den tidpunkt som väljs för genomförandet och framhåller
att det, om det sker snabbt, torde leda till en samhällsekonomiskt viktig
66
press på elpriserna under de närmaste åren.
Utredningen hade enligt direktiven för sitt arbete att i första hand lämna
förslag med innebörden att de regionala näten öppnas för transitering.
Utredningens slutsats är dock att det uppstår problem om inte samma regler
för handel med el gällde på lokala nät som på övriga nät. Framför allt pekar
utredningen på att en rad gränsdragningsproblem skulle uppstå mellan dem
som ges möjlighet att välja elleverantör och dem som inte har denna
möjlighet.
Flera remissinstanser har förordat en stegvis övergång till det nya
regelverket. Från de instanser som utvecklar sina synpunkter i frågan
kommer ofta förslaget att överföringsnäten i ett första steg skulle öppnas för
större kunder, medan mindre förbrukare under övergångstiden skulle förbli
hänvisade till en leverantör med leveransplikt. De skäl som förs fram för en
övergångslösning är att kostnaderna för individuell mätning och avräkning
skulle bli alltför höga för mindre förbrukare och att dessa åtminstone
inledningsvis skulle få svårt att agera på en helt öppen elmarknad. Även
andra skäl redovisas, exempelvis svårigheter för den småskaliga elproduk-
tionen eller fjärrvärmen, som också påverkas av utredningens förslag till
lagändringar. Ytterligare ett skäl som anförs av flera remissinstanser är att
man befarar en turbulens på elmarknaden i ett övergångsskede, exempelvis
i form av kraftiga prissvängningar.
Kraftproducenterna har förespråkat en övergångslösning som skulle
innebära att näten i ett första steg öppnas för de kunder som har leverans-
kontrakt med en viss minsta varaktighet. Förslag med ungefar samma
innebörd har redovisats och motiverats i två särskilda yttranden till
Ellagstiftningsutredningens betänkande.
Ett antal remissinstanser föreslår en övergångslösning av det slag som
skisserades i NUTEK:s rapport Elmarknad i förändring. Den innebär att en
tidsbegränsad försäljningskoncession införs. Koncessionen medför leverans-
plikt för innehavaren inom ett koncessionsområde och en möjlighet för
kunderna att få elprisets skälighet prövad.
Såväl Ellagstiftningsutredningen som en betydande del av remissin-
stanserna konstaterar att för kunder med låg elförbrukning - främst hus-
hållskunder - kommer krav på en noggrann tidsdifferentierad mätning av
elförbrukningen att minska möjligheterna att agera på en öppen elmarknad.
Kostnaderna i elproduktionen varierar timme för timme, vilket beror på
bl.a. att produktion sslag med olika kostnadsstruktur är i bruk vid olika tider
på dygnet och under året. Elsystemets marginella produktionskostnader
påverkas av de produktionsslag och produktionsanläggningar som för
tillfället är i drift vilket får ett genomslag på priset. Med en öppen elhandel
måste man därför mäta upp hur mycket el en kund har använt vid olika tids-
perioder för att rättvisande och tillförlitlig avräkning mellan leverantörerna
skall kunna ske.
Mätningen av kundernas elförbrukning måste i allmänhet ske med en
avsevärt större noggrannhet över tiden än i dag om kunderna inom ett
område får sin el från flera leverantörer. Kostnaderna för timvis mätning
och avräkning är ännu så länge så höga att det inte är rimligt att ställa krav
på att alla elkunder har en sådan utrustning. Det är sannolikt att kunder med
låg elförbrukning inte ser att kostnaderna för mätning uppvägs av de elpris-
Prop. 1993/94:162
67
reduktioner de kan få genom att agera på en öppen marknad. Det finns dock Prop. 1993/94:162
anledning att anta att tekniken inom några år har utvecklats så långt att även
mindre konsumenter kan ha system med bl.a. timvis avräkning utan alltför
höga kostnader.
De mindre elförbrukamas möjligheter att agera på en elmarknad i
konkurrens har värderats i en särskild rapport, Små kunder på en elmarknad
i konkurrens. Rapporten redovisas i departementstencilen Utredningar om
elmarknadsreformen (Ds 1994:2).
I rapporten framhålls att också andra faktorer, vid sidan om de mättek-
niska frågorna, har betydelse för en fungerande marknad för små kunder.
En grundläggande förutsättning är, enligt rapporten, ett fritt tillträde till
marknaden för alla aktörer. Härigenom främjas handeln med el generellt
sett, vilket bedöms gynna de små kunderna. Dessa har, till skillnad från
större förbrukare av el, sämre förutsättningar att skaffa sig bra villkor i
direkta förhandlingar med elleverantörerna. Det är av den anledningen
viktigt att marknaden breddas. Det understryks att en effektiv kontroll av
nätverksamheten liksom en öppen och relevant prisinformation för små
kunder också är nödvändiga villkor att få en fungerande marknad.
En relevant och lättförståelig prisinformation är, enligt rapporten, en av
de viktigaste förutsättningarna för att mindre kunder skall kunna agera på
en öppen elmarknad. Det finns en risk att prisinformationen försvåras när
kundens pris för leverans delas upp på en överföringsdel och en eldel. Det
kommer dock med nödvändighet att ske en förändring av relationerna
mellan säljare och kunder när elmarknaden öppnas för konkurrens. Inom
elförsäljningen kommer kundorienteringen att stärkas till följd av konkurren-
sen och på kundsidan kommer en ökad samverkan i inköpen att ske. Detta
kommer med tiden att förbättra kundernas information om priser och
leveransvillkor, och därmed minska deras transaktionskostnader.
I promemorian Allmänt om en stegvis avreglering av elmarknaden som
är publicerad i departementsstencilen Utredningar om elmarknadsreformen
(Ds 1994:2) har olika övergångslösningar analyserats.
Förutom de motiv för en stegvist avreglerad elhandel som framkommit
genom remissbehandlingen framhålls i promemorian ett tekniskt problem
som uppstår när näten öppnas. Eftersom alla elkunder inte kan förväntas ha
en avancerad mätutrustning krävs det att någon inom varje nätområde, i
likhet med dagens situation, svarar för konsumtionsawikelsema hos de
kunder som fortfarande debiteras enligt schabloniserad timförbrukning.
Detta problem skulle kunna hanteras genom en övergångskonstruktion.
I promemorian granskas tre modeller för en stegvis övergång till en helt
avreglerad elhandel. Modellerna innebär alla att en elleverantör får ansvaret
för de kunder som inte agerar på den fria marknaden.
Enligt en modell får endast kunder över en viss effekt- eller energigräns
tillgång till den fria marknaden. Ett andra alternativ är att marknaden
öppnas endast för de kunder som är beredda eller har möjlighet att teckna
sig för kontrakt med en viss minsta varaktighet. Det tredje alternativet
innebär att en leverantör har leveransplikt inom vaije område, men att
kunderna har rätt att byta leverantör om de uppfyller kraven på noggrann
mätning och avräkning. 68
De två första alternativen till övergångbestämmelser har betydande
|
nackdelar jämfört med det senare. En avgränsning av kundgrupper efter Alternativet med en avgränsning av kunderna efter längden på deras |
Prop. 1993/94:162 |
|
leverantör - medföra en stark låsning av kunderna till leverantörerna. För Förslaget om en ansvarig leverantör inom vaije område (leveranskon- Genom leverantörens leveransskyldighet inom sitt område får främst de Det finns enligt regeringens uppfattning goda skäl för en övergångslös- |
69 |
relevant information. Prop. 1993/94:162
Mot bakgrund av de överväganden som här redovisats talar starka skäl
för att ett övergångssystem bör införas när elnäten öppnas för handel med
el. Systemet bör bygga på den redovisade principen att en leveranskon-
cession meddelas för vaije koncessionsområde. Det bör utformas så att
statsmaktema inte behöver låsa övergångstidens längd utan att behovet av
övergångslösningen fortlöpande kan prövas.
I avsnitt 7 redovisas regeringens närmare överväganden och förslag om
en särskild koncession för leverans av el. Genom ett sådant övergångs-
system skapas förutsättningar för en anpassning till öppen elhandel för alla
elkunder.
70
7.1.1 Allmänt om leveranskoncession
Regeringens förslag: En särskild koncession införs för leverans av
el till kunder belägna inom område för nätkoncession (leveranskon-
cession).
Ellagstiftningsutredningen: Utredningen lämnar inte något förslag på
denna punkt.
Skälen för regeringens förslag: De förändringar i ellagen som föreslås
i avsnitt 6 är genomgripande för elmarknadens funktionssätt och för dem
som är aktörer på elmarknaden. För kunder med låg elförbrukning, främst
hushållskunder, får bl.a. kraven på mätning konsekvenser för deras
möjligheter att agera på en öppen elmarknad. En orsak är att mätning av
elförbrukning i allmänhet måste ske med en avsevärt större noggrannhet
över tiden än i dag om slutförbrukama inom ett område får sin el från flera
leverantörer.
Det nya regelverket får även konskevenser för små elproducenter och för
fjärrvärmeverksamhet, m.m. Det är önskvärt att villkoren för dessa
verksamheter inte försämras i väsentlig omfattning som en följd av
förändringar i ellagstiftningen.
Genom de föreslagna ändringarna i ellagen skapas nya förutsättningar för
handeln med el i bl.a. den meningen att kunder kan välja leverantör. Från
flera håll har det framförts starka skäl som talar för att det inledningsvis,
bl.a. på grund av att kostnaderna för mätning och avräkning blir höga,
kommer att finnas kunder som inte kan eller vill byta leverantör. Därigenom
kommer mindre elförbrukare inte att kunna dra direkt nytta av de fördelar
som den konkurrensutsatta försäljningen kan medföra. Tvärtom kommer de
i praktiken att vara beroende av sin nuvarande leverantör som därigenom
behåller en monopolliknande ställning trots att kunderna har formella
möjligheter att byta leverantör. Till dess små kunder generellt sett har
anledning att efterfråga individuella avtal om elleveranser finns det skäl att
ha regler som ger särskilt de små kunderna ett tillräckligt skydd.
Utvecklingen av kostnaderna för mätning och avräkning är av stor betydelse
för hur lång sådan övergångstid bör bli. Frågan om konsumentskydd
behandlas närmare i avsnitt 7.1.2.
I avsnitt 6.5 behandlas frågan om övergångslösningar. Enligt regeringens
mening kan ett system med leveranskoncession tillgodose de berättigade
krav som finns på övergångslösningar utan att nämnvärt inskränka
konkurrensen på en öppen elmarknad.
Inom ett leveransområde bör således finnas någon som har koncession för
att leverera el utan krav på särskild mätning och avräkning för sådana
kunder som i dag debiteras enligt schabloniserade tariffer. Denna koncession
Prop. 1993/94:162
71
bör benämnas leveranskoncession. Med leveransområde avses ett eller flera Prop. 1993/94:162
områden som omfattas av nätkoncession för område enligt den föreslagna
lydelsen av 2 § 1 mom. ellagen. Eftersom det inom varje leveransområde
kommer att finnas ett stort antal kunder som inte önskar byta leverantör är
det troligt att det kommer att finnas ett ekonomiskt värde att inneha den
ensamrätt till leverans till dessa kunder som en leveranskoncession medför.
En innehavare av en leveranskoncession har givetvis rätt att agera
affärsmässigt på samma villkor som andra leverantörer av el inom området.
Det finns därför ingen anledning att befara att det inte skulle finnas
tillräckligt många elleverantörer som är intresserade av att få leveranskon-
cession.
Föreskrifter om leveranskoncession bör föras in i en särskild lag om
handel med el, m.m. Den myndighet regeringen bestämmer bör ansvara för
de myndighetsuppgifter som hänger samman bestämmelserna om
leveranskoncesson. Regeringens bedömningar i denna fråga redovisas i
avsnitt 11.
Med en leveranskoncession skapas förutsättningar för en stabil övergång
till en öppen elmarknad. Aktörerna på marknaden ges möjlighet att under
en begränsad tidsperiod anpassa sig till en helt fri marknad. Den period för
vilken leveranskoncession meddelas bör vara relativt kort. Regeringens
överväganden och förslag beträffande koncessionsvillkor och frågan om
övergångstidens längd, m.m. redovisas i avsnitt 7.2.
7.1.2 Om konsumentskydd
Regeringens förslag: Den som innehar leveranskoncession skall ha
skyldighet att leverera el för normala förbrukningsändamål till alla
kunder inom området som inte önskar byta leverantör. Kunden skall
ha rätt att få både elpriset och villkoren för överföringen prövad av
en och samma myndighet.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår att
bestämmelserna om leveransskyldighet och möjligheten till prövning av
elpriset skall slopas. Förslaget baseras på bl.a. bedömningen att
konkurrenslagens regler ger ett tillräckligt skydd för konsumenterna på
elmarknaden.
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser har framfört synpunkter om
konsumenternas rättsskydd på en avreglerad elmarknad. Vissa instanser,
däribland NUTEK, Glesbygdsmyndigheten och Sveriges Fastighetsägareför-
bund, förordar att en försäljningskoncession införs i enlighet med NUTEK: s
rapport Elmarknad i förändring. NUTEK anför att utredningens förslag om
att slopa leveransplikten och möjligheten till prisreglering innebär att
konsumenternas rättskydd försämras i förhållande till nuvarande
bestämmelser. NUTEK föreslåratten särskild försäljningskoncession införs
under en övergångsperiod, vilket bl.a. skulle ha fördelen att konsumenterna
kan få hela elpriset, dvs. inte enbart nätdelen, prövat av en myndighet.
72
Också Konsumentverket har anfört att det bör finnas möjlighet att under en Prop. 1993/94:162
övergångsperidod få pris och övriga villkor prövade hos en instans.
Denna fråga berörs även av Konkurrensverket. Verket framhåller att
utredningens förslag ger goda förutsättningar för en fungerande konkurrens
för samtliga kundgrupper. Utvecklingen bör dock följas noga. Enligt
Konkurrensverkets bedömning kommer konkurrenslagen att ge ett tillräckligt
skydd för konsumenterna, varför det inte är nödvändigt att införa en särskild
prisreglering av elförsäljningen. Det framhålls dock att ingripanden enligt
konkurrenslagen inte har samma karaktär av skydd för enskilda konsumenter
som prisprövningsmöjligheten enligt nuvarande ellag.
Ett antal fastighetsförvaltare, däribland HSB, SABO och Sveriges
Fastighetsägareförbund betonar liksom Hyresgästernas Riksförbund risken
för en ökad prisdifferentiering mellan större och mindre förbrukare av el.
Skälen för regeringens förslag: Mindre konsumenter av el har med nu
gällande regler ett skydd genom den leveransplikt och den möjlighet till
prövning av pris och övriga villkor som följer av ellagens föreskrifter.
Ellagstiftningsutredningen har föreslagit att leveransplikten avskaffas, liksom
skyldigheten för en innehavare av områdeskoncession att underkasta sig
prövning av pris och övriga villkor. Enligt utredningsförslaget kommer
emellertid pris och villkor för nättjänster, att kunna prövas med stöd av
bestämmelser i ellagen. Förslaget innebär således att den del av kundens
totala pris som utgörs av pris på elenergin inte längre skall kunna prövas
med stöd av ellagen. Ellagstiftningsutredningen har baserat sitt förslag på
bedömningen att konkurrenslagen ger ett tillräckligt skydd för
konsumenterna på elmarknaden.
Konkurrensverket delar utredningens bedömning i detta avseende. Verket
anser att det inte behövs någon särskild prisreglering av elförsäljning. Några
remissinstanser har emellertid anfört att förslaget innebär ett försämrat
skydd för konsumenterna när marknaden avregleras. Eftersom de små
kundernas möjligheter att agera på marknaden i praktiken kommer att vara
begränsade är det, enligt dessa remissinstanser, olämpligt att försämra
konsumentskyddet. NUTEK har mot denna bakgrund föreslagit att en
försäljningskoncession införs under en övergångsperiod. Enligt NUTEK bör
en sådan koncession innefatta bl.a. bestämmelser om leveransskyldighet och
möjlighet till priskontroll.
Grundläggande för den föreslagna reformen är kundernas rätt att fritt
välja leverantör för den el som de förbrukar. På motsvarande sätt skall
leverantören inte ha någon generell leveransskyldighet. Transaktions-
kostnaderna, bl. a. kostnaderna för mätning, kan på kort sikt vara ett hinder
för de små kundernas möjligheter att agera på elmarknaden. Det finns
därför skäl att ge de små elkunderna ett särskilt skydd. Under en
övergångstid bör den som har leveranskoncession vara skyldig att leverera
el till de kunder som önskar ha kvar ett rättsskydd som motsvarar nu
gällande bestämmelser när det gäller leveransgaranti och priskontroll.
Den som innehar leveranskoncession blir skyldig att tillhandahålla el till
alla kunder inom området. Kunden blir därigenom garanterad leverans av
el till priser som kan prövas av en myndighet. Kunden bör, efter en viss
uppsägningstid, ha rätt att byta leverantör och köpa el från annan än den 73
som har leveranskoncession i området. En förutsättning för att kunna byta
levarantör bör dock vara att de krav på mätning och avräkning som är Prop. 1993/94:162
förknippade med bytet kan tillgodoses. För den som inte har sådan
mätutrustning torde ett alternativ kunna vara att denne, eller den som vill
leverera till en sådan konsument, träffar ett avtal med innehavaren av
leveranskoncessionen att så får ske. Skyldigheten att leverera för innehavare
av leveranskoncession bör gälla, i likhet med nuvarande regler om leverans-
skyldighet, för normala förbrukningsändamål. Frågan om leveransskyldighet
av el för uppvärmningsändamål i områden som försörjs av fjärrvärme eller
naturgas behandlas i avsnitt 7.1.4.
Den kund som har lämnat koncessionshavaren bör ha rätt att återvända
till denne, men kan i så fall inte vara garanterad att få samma pris och
övriga villkor som tidigare. En koncessionshavare kan exempelvis behöva
köpa in kraft till ett högre pris för att kunna fullgöra sin leveransskyldighet
gentemot en kund som återvänder. Det bör dock alltid finnas en möjlighet
för kunden att få prisets skälighet prövat. Leveransskyldigheten bör även
gälla gentemot nya elanvändare i området.
Konsumenten bör ha rätt att få hela elpriset, dvs. inte enbart nätdelen,
prövat av nätmyndigheten. Denna prövning bör ske på begäran av den
elkund som är missnöjd med villkor för leverans eller överföring. Kunden
bör ha möjlighet att välja att enbart få den ena delen av totalpriset prövat,
men bör givetvis ha rätt att få villkoren för såväl leverans som överföring
prövade i ett sammanhang. Frågan om leveransskyldighet och prisprövning
behandlas närmare i avsnitt 7.3.
Regeringens överväganden och förslag beträffande frågan om skälighet
i priser och andra villkor för nättjänster har behandlats i avsnitten 6.2 - 6.4.
Överväganden om bedömningen av det enskilda företagets nättariffer, m.m
redovisas i avsnitt 10.
Skälighetsbedömningen av priset på el bör grundas på en helhetsbe-
dömning i det enskilda fallet. En utgångspunkt bör vara det pris till vilket
råkraften har köpts in eller bedöms kunna köpas in. Det kan förutsättas att
leveranskoncessionshavaren ofta kommer att tillämpa någon form av tariff
för hushållskunder och andra mindre kunder. Nätmyndigheten bör med hjälp
av sådana tariffer jämföra priserna med dem som tillämpas inom andra
koncessionsområden. Myndigheten bör ha rätt att begära in de uppgifter från
parterna som krävs för att kunna göra en allsidig bedömning.
Genom att kunden alltid har rätt att byta leverantör och lämna leverans-
koncessionshavaren begränsas risken för en ökad vertikal integration på
elmarknaden. Denna ordning tillsammans med möjligheten till prisreglering
för de små kunderna innebär även att risken för en ökad prisdifferentiering
mellan större och mindre förbrukare begränsas.
74
7.1.3 El från mindre anläggningar
Regeringens förslag: Den som innehar leveranskoncession skall vara
skyldig att köpa el från en elproduktionsanläggning som är belägen
inom området och som kan leverera en effekt om högst 1 500 kW.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår att
bestämmelsen om skyldighet för innehavare av områdeskoncession att köpa
el från mindre elproduktionsanläggningar skall slopas.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser avstyrker utredningsförslaget.
Vissa instanser, däribland Naturvårdsverket och Boverket, anser att
skyldigheten att köpa el från småskalig kraftproduktion bör kvarstå till dess
att alternativa möjligheter att stödja sådan produktion har utvärderats.
NUTEK framhåller att förslaget kan innebära att den småskaliga elpro-
duktionen med höga produktionskostnader, t.ex. vindkraftanläggningar, på
kort sikt kan få svårt att hävda sig i konkurrensen. Detta kan leda till att
investeringarna i denna typ av anläggningar minskar. NUTEK förordar
därför någon form av tidsbegränsade åtgärder för att ge dessa producenter
en mjukare övergång till det nya regelverket. En möjlighet skulle enligt
NUTEK vara att införa en försäljningsgaranti som knyts till innehavaren av
försäljningskoncessionen i området. Även SERO betonar att
Ellagstiftningsutredningens förslag får negativa konsekvenser för små
elproducenter. SERO anser att det i ellagen bör skrivas in ett skydd för
dessa producenter i likhet med vad som finns i t.ex. den tyska lagstift-
ningen.
Skälen för regeringens förslag: Den småskaliga elproduktionen svarar
för mindre än en procent av den totala elproduktionen i landet, men har i
vissa områden en större andel av eltillförseln. De mindre kraftanlägg-
ningarna är främst vattenkraftverk och vindkraftanläggningar.
Bestämmelserna om skyldighet för en innehavare av områdeskoncession
att köpa el från mindre produktionsanläggningar, s.k. mottagningsplikt, och
att underkasta sig prisprövning för dessa inköp, infördes i ellagen så sent
som år 1988 (prop. 1986/87:167, bet. 1987/88:NU7, rskr. 1987/88:56).
Bakgrunden var att små elproducenter hade svårt att få en ersättning som
täckte produktionskostnaderna.
Reglerna innebär att koncessionshavaren i princip är skyldig att köpa el
från sådana mindre elproduktionsanläggningar, med en effekt om högst 1
500 kilowatt, som är belägna inom området. Elpriset i sådana köpeavtal
baseras i dag på koncessionshavarens altemativkostnad för el. Utgångs-
punkten tas härvid i de rekommendationer till tekniska anslutnings-
bestämmelser och riktlinjer för beräkning av ersättning - EKOVISAM
(ekonomiska villkor för samköming med mindre produktionsanläggningar
upp till 1 500 kW) - som sedan mitten av 1970-talet tas fram av Svenska
Elverksföreningen.
Ellagstiftningsutredningen menar att bestämmelserna om köpskyldighet,
m.m. inte är förenliga med principerna för elmarknadsreformen, nämligen
att produktion och försäljning av el skall konkurrensutsättas. Utredningen
Prop. 1993/94:162
75
föreslår därför att dessa regler slopas. Det innebär bl.a. att de små Prop. 1993/94:162
elproducenterna själva måste finna kunder för sin produktion.
Vid remissbehandlingen har det från några remissinstanser framförts
starka invändningar mot detta förslag. Flera av de anläggningar som berörs
har höga produktionskostnader och har kommit till efter det att bestämmel-
serna om köpskyldighet, m.m. infördes i ellagen. Små producenter kan
dessutom, om de skall sälja direkt till en slutkonsument, få svårigheter att
finna godtagbara lösningar för att garantera kunden en säker leverans. Dessa
företag har vanligen inte heller den organisation som är nödvändig för att
finna kunder för sin produktion. Möjligheterna för denna producentkategori
att på kort sikt få avsättning och skälig ersättning för sin elproduktion om
mottagningsplikten slopas kan således enligt remissinstanserna ifrågasättas.
På kort sikt kan övergången till en fri elmarknad innebära vissa problem
för den småskaliga elproduktionen. Det får dock förutsättas att investeringar
i denna typ av anläggningar sker med avsikten att de skall vara lönsamma
i ett längre tidsperspektiv.
Övervägande skäl talar således för att ge de små elproducenterna
garanterad avsättning för sin produktion. Den som har leveranskoncession
bör därför vara skyldig att köpa el från en produktionsanläggning som är
belägen inom området och som kan leverera en effekt om högst 1 500
kilowatt. Föreskrifter om detta bör lagfästas.
De små elproducenterna bör ha möjlighet till prövning av skäligheten i
den ersättning som de får från koncessionshavaren. Regeringen avser
föreskriva att ansvaret för frågor som rör sådan prisreglering bör ligga hos
nätmyndigheten (se avsnitt 11).
EK OVISAM: s ersättningsregler för småskalig kraftproduktion är baserade
på altemativkostnadsprincipen. På en öppen elmarknad kan det dock vara
svårt att fastställa altemativkostnaden eftersom den som innehar leverans-
koncession kan ha råkraftkontrakt med flera leverantörer. Ersättningen till
de små elproducenterna bör därför baseras på koncessionshavarens
genomsnittliga försäljningsintäkter per kWh över året med avdrag för
skäliga kostnader för administration m.m. och skälig vinstmarginal för
koncessionshavaren. Med försäljningsintäkter avses här de tariffer som
leveranskoncessionshavaren tillämpar för hushållskunder och andra mindre
förbrukare.
Råkraftprisema varierar över året. De här angivna riktlinjerna för
beräkning av ersättning till de små elproducenterna torde innebära att dessa
under delar av året, främst sommartid, får en ersättning som är väsentligt
högre än det råkraftpris som då gäller. Under andra delar av året kommer
den ersättning producenterna får att vara lägre än råkraftpriset. Vad som här
har anförts hindrar naturligtvis inte en producent och en leveranskon-
cessionshavare att fritt träffa avtal med annan innebörd. Det är lämpligt att
nätmyndigheten utfärdar allmänna råd för beräkning av ersättning till små
kraftproducenter.
Genom denna ordning skapas en grundtrygghet för de små elproducenter-
na under övergången till en fri marknad. Leveranskoncession föreslås bli
meddelad för en tid av tre år. Inför en eventuell förnyelse av koncessionerna
bör systemet med leveranskoncession utvärderas (se avsnitt 7.2.1). Om det 76
när leveranskoncessionen, och därmed mottagningsplikten, upphör att gälla
föreligger behov av fortsatt garanterad avsättning till skäligt pris för el för Prop. 1993/94:162
de små elproducenterna bör lämpliga åtgärder vidtagas.
7.1.4 Om fjärrvärme, m.m.
Regeringens förslag: Innehavare av leveranskoncession bör inte ha
någon skyldighet att leverera el för uppvärmningsändamål inom ett
område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses att bli
distribuerad.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår att bestäm-
melsen om undantag från leveransskyldighet för uppvärmningsändamål inom
fjärrvärme- och naturgasområden slopas.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har tagit upp frågan om
elmarknadsreformens konsekvenser för värmemarknaden, främst produktion
av fjärrvärme och kraftvärme. NUTEK påpekar att konkurrensen mellan
uppvärmningsformema kommer att öka, vilket kan innebära ekonomiska
problem för ägare av värmeproduktionsanläggningar i fjärrvärmenäten.
Svenska kommunförbundet föreslår att en uppföljning görs i syfte att belysa
de samhällsekonomiska konsekvenserna för fjärrvärmen, miljön och de
statliga insatserna för att främja biobränslen. Ett fåtal remissinstanser
behandlar explicit utredningens förslag om att avskaffa undantaget från
leveransplikt av el. Svenska Gasföreningen tillstyrker förslaget. Värme-
verksföreningen anför däremot att förslaget skulle få negativa konsekvenser,
främst för fjärrvärmeverksamhet under uppbyggnad. Enligt föreningen bör
därför situationen för de under senare år etablerade fiärrvärmeföretagen
beaktas särskilt. Liknande synpunkter framförs av NUTEK.
Skälen för regeringens förslag: Enligt ellagens nuvarande bestämmelser
finns det inte någon leveransskyldighet av el för värmeförsöijning inom ett
område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses att bli
distribuerad. Genom denna regel skyddas fjärrvärme- och naturgasverksam-
heter eftersom elverksamheten och fjärrvärme- och naturgasverksamheten
normalt har samma huvudman. Denne kan då vägra att leverera el för
uppvärmning till de aktuella områdena.
Ellagstiftningsutredningen föreslår att ellagens bestämmelser om
leveransskyldighet slopas. En konsekvens av detta är att ellagens särregler
om fjärrvärme och naturgas avskaffas.
Några remissinstanser påpekar att en övergång till en fri elmarknad, i
enlighet med utredningens förslag, får effekter på värmemarknaden, främst
för fjärrvärmemarknaden. Det framhålls också att förutsättningarna för
kraftvärmeproduktion förändras som en följd av att försäljningen av el blir
konkurrensutsatt.
Enligt några remissinstanser innebär utredningsförslaget att en viktig
förutsättning som legat till grund för beslut om investeringar i fjärrvärme-
och kraftvärmeproduktion rycks undan. Konsekvensen av förslaget kan bli
att några fjärrvärmesystem, främst de som nu är under utbyggnad, kan få
77
lönsamhetsproblem. Prop. 1993/94:162
En ökad konkurrens bör kunna leda till effektiviseringar inom fjärrvärme-
och kraftvärme verksamhet. Det finns dock skäl att behålla undantaget i
leveransplikten i syfte att ge aktörerna möjlighet till en successiv anpassning
till det nya regelverket. Den som har leveranskoncession bör således ha rätt
att vägra leverans av el för uppvärmningsändamål i område som försöijs av
fjärrvärme eller naturgas.
Den kund som vägras leverans för uppvärmningsändamål av den som har
leveranskoncession har dock möjlighet att byta elleverantör. En kund i ett
fjärrvärmeområde kan på så sätt få leverans av el för sin värmeförsörjning.
En förutsättning är dock att det finns kapacitet i nätet för anslutning vid
högre effekt. För det enskilda fjärrvärmeföretaget får således inte be-
stämmelsen om undantag i leveransplikten för uppvärmningsändamål samma
starka skydd mot konkurrens som tidigare.
Förutom den nu gällande ellagens särregler om fjärrvärme och naturgas,
finns även andra regler som skapar särskilda förutsättningar på
värmemarknaden. Lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem innehåller
regler som begränsar kundernas möjlighet att byta uppvärmningssystem.
Lagen blir tillämplig om den som driver en fjärrvärmeanläggning eller ett
naturgasnät begär och får anläggningen respektive nätet allmänförklarat.
Hittills har dock ingen anläggning allmänförklarats.
En betydande andel av landets fjärrvärmeverksamhet drivs i kommunal
regi. Regeringen redovisar strax förslag om regler för att skapa förut-
sättningar att bedriva bl.a. distribution av fjärrvärme och naturgas i
kommunal regi på affärsmässig grund (avsnitt 12).
7.2.1 Koncessionstider
Regeringens förslag: Leveranskoncession meddelas för en tid av
längst tre år.
Skälen för regeringens förslag: Leveranskoncessionen bör ses som en
övergångslösning i avvaktan på att förutsättningarna på elmarknaden har
utvecklats dithän att de bl.a. inte längre kan anses utgöra hinder för små
kunder att byta leverantör.
För att upprätthålla den nödvändiga flexibiliteten och möjliggöra en
fullständig övergång när det bedöms vara lämpligt bör leveranskoncessionen
ges endast för en relativt kort period. Det är samtidigt angeläget att den som
innehar en leveranskoncession får rimliga planeringsförutsättningar för sin
verksamhet. En viss stabilitet i systemet är således nödvändig.
Leveranskoncessionen bör meddelas för en tid av längst tre år. Samtliga
leveranskoncessioner bör gälla från och med tidpunkten för lagens
ikraftträdande. Det innebär att meddelade koncessioner kommer att löpa ut
samtidigt, tre år senare. Om en koncession inte hunnit meddelas före
78
ikraftträdandet bör giltighetstiden anpassas så att den löper ut vid samma Prop. 1993/94:162
tidpunkt som övriga koncessioner. Härigenom underlättas möjligheterna att
snabbt avveckla systemet. Inför ett beslut om avveckling eller förlängning
av systemet med leveranskoncession bör en samlad utvärdering av systemet
genomföras. Ett viktigt inslag i en sådan utvärdering bör vara att bedöma
hur kostnaderna för mätning och avräkning har utvecklats. Det finns även
starka skäl att beakta andra faktorer som har betydelse för de mindre
elförbrukamas möjligheter att agera på marknaden, liksom konsekvenserna
för den småskaliga elproduktionen och produktionen av fjärrvärme.
De förändringar som skulle kunna följa av utvärderingen bör dock inte,
i relation till övrig elproduktion, i väsentlig omfattning, försämra villkoren
för småskalig elproduktion och fjärrvärme.
7.2.2 Lämplighetsprövning, m.m
Regeringens förslag: Leveranskoncession skall meddelas den som
från allmän synpunkt bedöms vara mest lämplig att svara för leveran-
ser av el inom området. Endast en leveranskoncession får beviljas i
ett leveransområde.
Skälen för regeringens förslag: Det bör vara en uppgift för regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer att besluta om leveranskon-
cession. Nätmyndigheten bör svara för denna uppgift.
Inom vaije område skall en leverantör ha huvudansvaret för leveranserna
i området. Endast en leveranskoncession får således beviljas inom ett
leveransområde. I nätmyndighetens koncessionsprövning bör vägas in bl.a.
den sökandens allmänna kompetens, liksom dennes lämplighet att ha
huvudansvaret för leveranserna av el i det aktuella området.
Det kan antas att de som söker och meddelas leveranskoncession kommer
att bli de leverantörer som i dag har ansvaret att leverera el inom områdena,
dvs. de som har områdeskoncession, vilken fortsättningsvis kommer att
benämnas nätkoncession för område. En förutsättning för att denne skall
meddelas leveranskoncession är dock att verksamheten bedrivs skild från
nätverksamhet (se vidare avsnitt 10.2).
7.2.3 Överlåtelse av leveranskoncession
Regeringens förslag: Överlåtelse av leveranskoncession fordrar
medgivande av nätmyndigheten, varvid den övertagandes lämplighet
prövas.
Skälen för regeringens förslag: Leveranskoncession får, i likhet med
nätkoncession, inte överlåtas utan myndighetens godkännande. Myndigheten
skall härvid pröva den nye innehavarens lämplighet på samma sätt som vid
79
en ny koncession.
Med ny innehavare avses att leveranskoncessionen har övertagits av
annan fysisk eller juridisk person. Den som förvärvar en leveranskoncession
övertar återstoden av innevarande koncessionstid. Någon ny koncessionstid
skall alltså inte bestämmas.
Genom detta förfarande skapas vissa förutsättningar att bl.a. begränsa
vertikal integration på elmarknaden vilken kan inverka negativt på konkur-
rensen på elmarknaden.
7.2.4 Ändring av gränser för leveransområde
Prop. 1993/94:162
Regeringens förslag: Gränserna för leveransområde får ändras av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer om det är av
väsentlig betydelse för en ändamålsenlig leverans och kan ske utan
synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 6.4.3 har regeringen anfört att
det bör vara möjligt att ändra gränserna för nätkoncession för område i syfte
att skapa rationella områden för nätverksamhet. Trots att
leveranskoncessionen meddelas för en relativt kort tid kan det även när det
gäller leveransområden finnas behov av att under löpande koncessionstid
kunna ändra gränserna för området. Syftet med en ändring av gränserna bör
vara att skapa förutsättningar för en ändamålsenlig leveransverksamhet. En
förutsättning bör dock vara att en ändring av gränserna kan ske utan att det
skapar synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
Regeringen eller den myndighet som av regeringen utses att meddela
leveranskoncession bör ha möjlighet att ändra gränserna för leveransområde
om det är nödvändigt för att få en ändamålsenlig leverans i området. En
sådan ändring kan exempelvis vara motiverad när gränserna för en
nätkoncession för område har ändrats. För att åstadkomma en ändamålsenlig
leverans kan det, som en följd härav, finnas behov av att anpassa gränserna
för leveransområde.
80
Regeringens förslag: Annan än innehavare av leveranskoncession har
rätt att leverera el till kund inom leveransområdet under förutsättning
att avtalad uppsägningstid har iakttagits eller, om avtal inte finns,
efter skälig uppsägningstid. Kund som har lämnat innehavaren av
leveranskoncession skall ha rätt att återvända till denne, men inte
garanterat till samma villkor som tidigare.
Det pris som kunden betalar skall vara skäligt och kunden skall ha
rätt att få prisets skälighet prövat.
Skälen för regeringens förslag: Annan elleverantör än den som har
leveranskoncession skall ha rätt att leverera el till kund inom leverans-
området. En nätägare kan i det föreslagna systemet inte hindra någon
leverantör att sälja el till en kund.
Eftersom innehav av leveranskoncession innebär en leveransskyldighet
gentemot kunderna bör koncessionshavaren få en viss framförhållning för
sina råkraftinköp för att kunna tillgodose efterfrågan inom området. Den
konsument som önskar få leverans av någon annan än innehavaren av
leveranskoncession bör således ha rätt att lämna denne endast under
förutsättning att en skälig uppsägningstid iakttas. Enligt förslaget bör den
elkonsument som vill byta leverantör och som inte har avtalat om en
bestämd uppsägningstid med koncessionshavaren anmäla detta minst sex
månader innan den nya leveransen kan påbörjas. För den elkonsument som
har ett avtal med koncessionshavaren om leverans av el med reglerad
uppsägningstid eller som är tidsbestämt gäller dock de civilrättsliga regler
som följer av avtalet. Ytterligare en förutsättning för att en kund skall kunna
byta leverantör är, som tidigare har påpekats (avsnitt 6.3.2), att kunden har
nödvändig mätutrustning.
En kund och koncessinsinnehavaren bör också ha möjlighet att sluta
individuella avtal med villkor som normalt gäller för elleveranser inom
koncessionsinnehavarens område.
Den kund som har lämnat innehavaren av leveranskoncession bör ha rätt
att återvända till denne. Kunden bör ha rätt att få leverans av el senast en
månad efter det att han har gjort en anmälan om detta till koncessionshava-
ren. Skälet är detsamma som nyss anfördes i fråga om behovet av skälig
uppsägningstid, nämligen att innehavaren av leveranskoncessionen bör ges
rimliga planeringsförutsättningar att kunna tillhandahålla el inom leveran-
sområdet. Av samma skäl kan den kund som önskar återvända till leveran-
skoncessionshavaren inte vara garanterad att få samma pris som tidigare. En
koncessionshavare kan exempelvis behöva köpa in kraft till ett högre pris
för att kunna fullgöra sin leveransskyldighet gentemot en kund som
återvänder. Det bör dock alltid firmas en möjlighet för kunden att få
skäligheten i priset prövat.
En innehavare av leveranskoncession bör således, i syfte att uppnå en
skälig prissättning, vara skyldig att underkasta sig reglering av priset på
levererad och inköpt el. Denna möjlighet till prisreglering bör, i likhet med
Prop. 1993/94:162
81
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 162
nu gällande regler, omfatta dels de kunder som får sin el av kon- Prop. 1993/94:162
cessionshavaren, dels de elproducenter vars anläggning är mindre än 1 500
kilowatt och som levererar el till koncessionshavaren. Frågor som rör sådan
reglering bör prövas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer. En prövning av priset på el bör ske endast på begäran, dvs.
myndigheten skall inte agera på eget initiativ.
82
8.1.1 Allmänt om systemansvar
Elsystemets funktioner är beroende av många fysikaliska villkor. Det ställs
höga krav på utrustning och driftledning för att elsystemet skall fungera på
ett säkert och tillfredsställande sätt.
Systemet måste vara leveranssäkert. Med detta avses för det första att det
skall ha en sådan kapacitet eller tillräcklighet att det kan producera kon-
trakterade leveranser. De tillgängliga produktionsresursernas kapacitet måste
vara tillräckliga för förbrukningen både vad gäller effekt och energi. Kraft-
ledningsnäten måste ha tillräcklig kapacitet för att kunna överföra kraften.
Dessutom ställer leveranssäkerheten krav på driftsäkerhet, dvs. att det
befintliga systemet kan drivas med en liten risk för störningar och avbrott.
Möjligheten härtill är givetvis beroende på systemets tillräcklighet - dvs. att
vaije del av systemet har tillfredsställande kapacitet - men säkerheten
påverkas i driftskedet framför allt av hanteringen av den aktiva elbalansen
(frekvenshållning) och nätdriften (spänningshållning, hantering av s.k.
flaskhalsar, felbortkoppling m.m.).
I det svenska elsystemet är många företag verksamma med produktion,
överföring och försäljning. Vaije företag måste ha ansvar för sin del av
systemet. Eftersom hela systemets funktion är en förutsättning för det
enskilda företagets möjligheter att verka måste dessutom vart och ett av
företagen ta sin del av ett gemensamt ansvar. I detta ligger att uppfylla
enhetliga tekniska krav, att svara för en viss reservkapacitet i händelse av
störningar, att tillhandahålla reglerkapacitet, etc. Kravet på det enskilda
företaget blir i detta avseende beroende av dess verksamhet och storlek.
För att koordinera systemet och svara för elbalans och nätdrift krävs att
någon har ett överordnat ansvar, ett systemansvar. Med detta avses den
driftmässiga samordningen av alla delsystem som är sammanknutna via
storkraftnätet. I detta ansvar ligger bl.a. att fördela de enskilda företagens
insatser av reglerkapacitet m.m., och att svara för att rätt frekvens hålls i
systemet. Produktion, överföring och konsumtion av el behöver således
samordnas.
Inom vaije elsystem krävs en ansvarsfördelning mellan aktörerna. I
praktiken kan rollerna fördelas på olika sätt och koordineringen ske med
olika medel. Det finns flera exempel på organisationsformer. Det förslag till
elmarknadsreform som lämnas i denna proposition innebär en förändring av
ansvarsfördelningen i det svenska elsystemet. Förslagen innebär dock inte
någon förändring av de grundläggande principerna för systemets drift.
8.1.2 Tidigare beslut om systemansvar
I riksdagens beslut att den 1 januari 1992 överföra huvuddelen av verksam-
heten i det tidigare Statens vattenfallsverk till ett aktiebolag ingick också att
verksamheten i storkraftnätet skulle avskiljas från Vattenfall AB och drivas
Prop. 1993/94:162
83
som en separat organisation (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91 :NU38, rskr. Prop. 1993/94:162
1990/91:318 och prop. 1991/92:49, bet. 1991/92:NU10, rskr. 1991/92:92).
Affärsverket svenska kraftnät inrättades för att fullgöra denna uppgift.
Organisationen omfattar Vattenfalls tidigare affärsområde Transmission samt
den operativa nätdriften och kontrollsystemverksamheten.
Storkraftnätet är i huvudsak statligt ägt. De delar av storkraftnätet (ca
1 600 km) som inte ägs av staten disponeras av Svenska kraftnät genom
avtal. Riksdagen beslöt våren 1992 om riktlinjer för bl.a. verksamheten med
storkraftnätet (prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322).
Svenska kraftnät skall enligt riksdagens beslut ansvara för planering och
drift av storkraftnätet samt för spännings- och frekvenshållning m.m. (den
momentana elbalansen) i det svenska elsystemet. Verket har ansvaret för
utbyggnaden av storkraftnätet och bör uppföra de starkströmsledningar m.m.
som krävs för en effektiv handel med kraft. Storkraftnätet skall byggas ut
i en ekonomiskt lönsam omfattning för att möta efterfrågan på överförings-
tjänster.
Svenska kraftnäts ansvar för den momentana elbalansen kan under
normala driftförhållanden med avseende på frekvens, spänning och
överföringar utövas så att reglering av aktiv produktion överlåts till lämpliga
produktionsföretag. Uppgiften innefattar vidare ett ansvar för att under
onormala förhållanden återföra systemet till normal drift med insatser av
stömingsreserver och andra medel. Insatserna av sådan kapacitet bör
regleras i avtal mellan Svenska kraftnät och kraftproducenterna. Därtill skall
Svenska kraftnät träffa överenskommelser om fördelning och utnyttjande av
stömingsreserv med samverkande grannländer.
Genom 1992 års beslut gavs Svenska kraftnät uppgifter av två slag.
Verket har dels ett affärsmässigt ansvar för överföring av kraft på storkraft-
nätet, dels ett koordinerande ansvar för landets elbalans. Verket skall
dessutom främja konkurrensen på elöverföringsområdet.
8.1.3 Systemansvaret i dag
Som tidigare beskrivits (avsnitt 4) har de större kraftföretagen tidigare till-
sammans svarat för det överordnade ansvaret för elsystemet. Företagens
samarbete har reglerats genom formella och informella överenskommelser.
Före den 1 januari 1992 reglerades kraftföretagens samarbete i huvudsak
genom två avtal, stamnätsavtalet och samkömingsavtalet. Statens vatten-
fallsverk var part i båda avtalen.
Genom stamnätsavtalet reglerades de tekniska och ekonomiska villkoren
för kraftföretagens elöverföring på stamnätet. Förutom avgiftsstrukturen
m.m. för olika typer av abonnemang innehåller avtalet bl.a. särskilda villkor
för tillgång till nätet (krav på reservkapacitet i produktionen m.m.) samt be-
stämmelser om stömingsreserver för drift och om balanseringen av av-
vikelserna mellan transitöremas in- och utmatning på stamnätet. I avtalet
förutsätts att tillfälliga kraftutbyten sker mellan de företag som överför kraft
på stamnätet.
Genom samkömingsavtalet reglerades samarbetet avseende leveranssä- 84
kerhet och produktionsoptimering. Som grundläggande krav på deltagarna
angavs en tillfredsställande leveranssäkerhet (i huvudsak genom egen kraft- Prop. 1993/94:162
produktion eller långfristiga avtal) samt möjlighet att snabbt styra pro-
duktionen. Avtalet fastställde också principerna för utbyte av tillfällig kraft
mellan avtalsparterna. Vidare förband sig företagen att bistå varandra vid
kraftbrist och att delta i frekvensregleringen. Av avtalen framgick vidare att
Statens vattenfallsverk hade det yttersta ansvaret för landets elbalans.
Genom båda dessa två centrala avtal reglerades driften av stamnätet och
de medverkande företagens anläggningar, som tillsammans svarar för över
90 % av den svenska elproduktionen. Eftersom övriga producenter är
hänvisade till handel med de företag som ingår i avtalen reglerades i
praktiken hela det svenska elsystemet genom avtalen.
Stamnätsavtalet har under åren 1992 och 1993 ersatts med kraftnäts-
avtalet, i vilket Svenska kraftnät är en part. Avtalet träffades för ett år i
avvaktan på närmare beslut om reformeringen av elmarknaden och en
avlösning av stamnätsavtalet. Det förlängdes att gälla under år 1993. Ett
nytt kraftnätsavtal har träffats mellan parterna att gälla längst t.o.m. den 31
december 1994.
Samköming savtalet ersattes i juli 1992 av ett produktionsoptimeringsavtal
mellan Vattenfall AB och övriga större kraftföretag. Detta avtal innehåller
enligt uppgift i huvudsak samma bestämmelser som samkömingsavtalet.
Svenska kraftnät är inte part i produktionsoptimeringsavtalet, som av
partema betraktas som ett kommersiellt, hemligt avtal.
Enligt kraftnätsavtalet ansvarar Svenska kraftnät som driftledning bl.a.
för hur de aktiva stömingsreservema samt den reaktiva balansen skall upp-
rätthållas. Det förutsätts dock i avtalet att Vattenfall AB övertar Vatten-
fallsverkets tidigare roll i produktionsoptimeringen. Vidare förutsätts att
Vattenfall AB balanserar ut avvikelser mellan inmatning och utmatning på
storkraftnätet och täcker skillnader mellan beräknade och faktiska över-
föringsförluster.
Hur den aktiva effektbalansen skall upprätthållas behandlas i produktions-
optimeringsavtalet. Enligt detta sker kraftföretagens kortsiktiga handel med
kraft så att de övriga avtalsparterna löpande avräknar sina kraftbalanser mot
Vattenfall AB.
Ellagstiftningsutredningen konstaterar i sitt betänkande att ansvarsför-
delningen enligt dessa avtal inte avspeglar ett systemansvar för Svenska
kraftnät enligt de riktlinjer som uttrycktes i propositionen om en elmarknad
med konkurrens.
I rapporten Om leveringssikkerhet på et avregulert svensk elmarked
(publicerad i Ds 1994:2) analyseras de nämnda avtalen närmare vad gäller
utövandet av systemansvaret för elsystemet. Utredaren drar där bl.a.
slutsatsen att det praktiska systemansvaret i det svenska elsystemet utförs
genom samarbetet kring produktionsoptimeringsavtalet, med Vattenfall AB
som operatör. En förutsättning för att Svenska kraftnät skall kunna utöva det
av riksdagen beslutade systemansvaret är att verket ges ett avgörande
inflytande över det samarbete som i dag bedrivs inom ramen för pro-
duktionsoptimeringsavtalet och över Vattenfall AB:s operativa roll. Svenska
kraftnäts inflytande bör avgränsas till de förhållanden som har relevans för
utövandet av systemansvaret. I rapporten påpekas vidare att Vattenfall AB:s 85
affärsmässiga intressen bör hanteras avskilt från ett eventuellt operativt
systemansvar. En gemensam driftcentral mellan Svenska kraftnät och Prop. 1993/94:162
Vattenfall AB kan därför vara principiellt betänklig.
Konkurrensverket har genom beslut den 26 november 1993 avslagit en
ansökan från kraftföretagen om ett s.k. icke-ingripandebesked enligt 20 §
konkurrenslagen (1993:20) avseende stamnätsavtalet. Som grund för beslutet
anger verket bl. a. att avtalet strider mot 6 § konkurrenslagen (se
avsnitt 4.4).
Konkurrensverket har vidare samma dag avslagit en ansökan om icke-
ingripandebesked avseende produktionsoptimeringsavtalet. Beslutet
motiveras bl.a. av att avtalet fastställer hur priserna skall beräknas vid
kraftutbyte och att företagen genom avtalet garanteras täckning för sina
rörliga produktionskostnader. Konkurrensverket beviljade dock undantag
enligt 8 § konkurrenslagen för produktionsoptimeringsavtalet att gälla
fr.o.m. den 1 juli 1993 t.o.m. den 31 december 1994 med hänvisning till
att elmarknaden inom en inte alltför avlägsen framtid kan förväntas att
öppnas för konkurrens.
Sammanfattningsvis kan således konstateras att Svenska kraftnät har det
formella systemansvaret för Sveriges elsystem, men att rollfördelningen och
den praktiska ansvarsfördelningen mellan Svenska kraftnät och Vattenfall
AB inte är helt klarlagd. Samarbetsavtalen mellan Vattenfall AB och övriga
större kraftföretag bidrar till att skapa oklarheter i detta avseende.
Syftet med förslagen i denna proposition är att åstadkomma en elmarknad
med konkurrens i produktion och försäljning av el. Av detta följer att
Vattenfall AB bör ha samma roll och samma inflytande på elmarknaden som
de kraftföretag med vilka bolaget skall konkurrera. Det finns anledning att
noga precisera och lagfästa Svenska kraftnäts systemansvar. För detta talar
också att de avtal som hittills har reglerat samarbetet mellan Vattenfall AB
och de större kraftföretagen av Konkurrensverket har konstaterats strida mot
gällande konkurrenslagstiftning.
86
8.2.1 Systemansvar
Regeringens förslag: Regeringen skall bemyndigas att utse den
myndighet som skall ha det övergripande ansvaret för att elektriska
anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar
av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning
av ström (systemansvar).
Regeringen skall bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter som
ger den systemansvariga myndigheten, i den utsträckning det behövs
för att kunna utöva systemansvaret, befogenheter att beordra kraftpro-
ducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka eller minska pro-
duktionen av ström.
Regeringen skall bemyndigas att utfärda föreskrifter om skyldighet
för kraftproducenter och elkonsumenter att till den systemansvariga
myndigheten ge in de uppgifter om produktion eller konsumtion av
ström, som behövs för att utöva systemansvaret.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Utredningens förslag hade i huvudsak samma innebörd,
men utredningen föreslog att Svenska kraftnäts systemansvar skulle regleras
i förordning.
Remissinstanserna: En majoritet godtar utredningens förslag eller lämnar
det utan invändning. Till de positiva hör Statskontoret, Riksrevionsverket,
Konkurrensverket, Stockholm Energi AB, Elsäkerhetsverket, Sveriges Indu-
striförbund och Svenska Elverksföreningen. Svenska Kraftverksföreningen
lämnar förslaget utan invändning.
Stockholm Energi AB framhåller att Svenska kraftnät i egenskap av
systemansvarig för storkraftnätet också skall övervaka att någon aktör i
vaije kraftaffär är balansansvarig och har erforderliga reservkraftavtal.
Storstockholms Energi AB anser att man bör skilja på operativt och
kontraktsmässigt balansansvar och i det senare fallet godta finansiella
lösningar som likvärdiga med fysisk reservkraft.
Vattenfall AB är negativ till förslaget och framhåller bl.a. att Svenska
kraftnäts systemansvar skall begränsas till storkraftnätets tekniska frågor och
ej till hela nationens elsystem. Principen bör vara att ansvarsgränsen dras
vid de punkter där storkraftnätet ansluter till det övriga elsystemet.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har tidigare beslutat om
riktlinjer för bl.a. verksamheten med storkraftnätet, (prop. 1991/92:133,
bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322). Affärverket svenska kraftnät är den
myndighet som skall se till att systemansvaret m.m. kan upprätthållas på ett
tillfredställande sätt.
Med systemansvar avses ansvaret för att det nationella elsystemet
fungerar som ett sammanhållet system med tillfredställande driftsäkerhet.
Alla delsystem som är sammankopplade via storkraftnätet ingår i det
nationella elsystemet och måste vara driftmässigt samordnade. Detta innebär
Prop. 1993/94:162
87
framför allt att balansen mellan produktion och förbrukning av el kortsiktig Prop. 1993/94:162
upprätthålls och att överföring av kraft kan ske mellan landets delar. Syste-
mansvaret måste således utövas med avseende på både balans och överföring
av el. Balansen mellan produktion och förbrukning är nödvändig för att
frekvensen skall kunna upprätthållas i elsystemet.
I Svenska kraftnäts affärsmässiga ansvar som nätägare ligger, som
tidigare har framhållits, att ansvara för sin del av nätdriften vad avser
spänningshållning, hantering av flaskhalsar m.m.
Systemansvaret innebär inte att Svenska kraftnät i vaije läge och i vaije
moment skall svara för den direkta driften av hela elsystemet. Svenska
kraftnät skall dock ha det övergripande ansvaret för den kortsiktiga balansen
mellan produktion och förbrukning av el, vilket innebär en övervakande och
samordnande roll.
Det är vaije balansansvarigt företags affärsmässiga ansvar att se till att
den egna balansen kan upprätthållas. Dessa företag kan äga eller på annat
sätt disponera produktionsanläggningar som är anslutna till nät på skilda
spänningsnivåer. Det kommer dock alltid att förekomma momentana
avvikelser mellan företagens produktion och försäljning vilka måste
balanseras ut. Att se till att så sker är en del av Svenska kraftnäts systeman-
svar. Svenska kraftnät saknar egna produktionsresurser och måste därför
finna former för att kunna sköta denna reglering. Det kommer främst att
vara producenter som kan bidra till balanshållningen i systemet, men även
större kunder kommer att kunna delta. Det är även viktigt att Svenska
kraftnät träffar avtal om automatisk och manuell bortkoppling av för-
brukning.
De kostnader som är förknippade med systemansvaret m.m. bör, liksom
andra nätkostnader, bäras av de parter som utnyttjar eller påverkar elsyste-
met och därmed orsakar kostnaderna. Det är viktigt att Svenska kraftnät
preciserar dessa kostnader.
Vid större störningar som inte enskilda företag kan motverka måste
Svenska kraftnät kunna agera så att stömingsreserver snabbt kan sättas in.
Svenska kraftnät bör ges möjlighet att kunna beordra producenter att under
vissa förutsättningar snabbt öka eller minska produktionen för att bringa
systemet i balans. Denna ökning eller minskning av produktionen bör
ersättas på marknadsmässiga villkor. Svenska kraftnät bör i första hand söka
träffa avtal med producenter om utnyttjande av stömingsreserver.
En viktig uppgift som ligger i systemansvaret är driftövervakningen av
det nationella elsystemet. Driftövervakningen skall svara för att storkraft-
nätet och utlandsförbindelsernas överföringsförmåga inte överbelastas. Detta
är särskilt viktigt vid de begränsningar som utgörs av de s.k. trånga snitten
på storkraftnätet. Genom driftövervakningen skall Svenska kraftnät inom
ramen för systemansvaret svara för att produktion och förbrukning anpassas
så att eventuell skadlig överbelastning elimineras. För att kunna sköta detta
krävs information om bl.a. hur mycket kraft som matas in och tas ut från
nätet, men även var och när detta beräknas ske. Svenska kraftnäts tillgång
till tillräcklig information är en fråga som i första hand bör regleras i avtal.
Regeringen bör bemyndigas att kunna utfärda föreskrifter om Svenska
kraftnäts rätt att erhålla sådan information. 88
Svenska kraftnät måste kunna följa den totala produktionen och
förbrukningen av el i Sverige i sådan omfattning att tillfredsställande Prop. 1993/94:162
övervakning kan ske för vaije enskild aktörs balans och för landet totalt.
Detta görs bl.a. i Svenska kraftnäts nätövervakning och system för
kraftavräkning vars uppgift är att redovisa hur kraftutbytena fördelar sig
mellan aktörerna på elmarknaden. Svenska kraftnät måste avräkna de pro-
ducenter, återförsäljare och konsumenter som har ett ekonomiskt ansvar för
att balans råder mellan å ena sidan produktion och försäljning och å andra
sidan försäljning och konsumtion. Vem som har detta ekonomiska ansvar
är i praktiken beroende av hur kraftkontrakten utformas. För att det skall
vara möjligt att avräkna enskilda aktörers andel av kraftbalansen krävs,
förutom mätvärden från storkraftnätet och utlandsförbindelserna, mätvärden
från underliggande nät och information om avtalad kraftvolym i de bilaterala
kraftkontrakten. Mätnings- och avräkningsansvaret ingår i nätverksamheten.
Genom de föreslagna ändringarna i ellagen avseende mätning som redovisas
i avsnitt 6.3.2 åläggs nätägama att bl.a. göra mätdata tillgängliga för andra
berörda parter. Därigenom kommer Svenska kraftnät att ha tillgång till
erforderliga mätvärden från underliggande nät.
8.2.2 Om föreskrifter för driftsäkerheten i det nationella
elsystemet
Regeringens förslag: Den systemansvariga myndigheten bör ges
möjlighet att utfärda föreskrifter om kontroll, provning eller be-
siktning och andra föreskrifter angående elektriska anläggningar m.m.
när så är påkallat av hänsyn till elsystemets driftsäkerhet.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar utredningens förslag
utan invändning. Vattenfall AB anser att Svenska kraftnät inte skall ges rätt
att utfärda föreskrifter om driften av elsystemet.
Skälen för regeringens förslag: Svenska kraftnät har som uppgift att
förvalta, driva och utveckla ett kostnadseffektivt, driftsäkert och miljöan-
passat kraftöverföringssystem. För att kunna utföra denna uppgift måste
Svenska kraftnät ha rätt att ange tekniska krav, driftsäkerhetskrav m.m. på
de produktionsanläggningar och nät som skall anslutas till storkraftnätet.
Krav av generell natur bör ges i föreskriftsform. Särskilda krav kan
lämpligen utformas genom avtal i vaije enskilt fall.
I 15 § ellagen stadgas att regeringen eller den myndighet regeringen
föreskriver får, i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt, meddela
föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter
som angår bl.a. elektriska anläggningar och anordningar avsedda att anslutas
till sådana anläggningar. Bemyndigandet bör utvidgas till att omfatta
föreskrifter med hänsyn till driftsäkerheten i det nationella elsystemet.
Driftsäkerheten på storkraftnätet påverkas av driftsäkerheten på
underliggande nät och av anläggningar som ansluts till storkraftnätet. Det
89
finns viktiga tekniska krav på dessa underliggande nät och anläggningar som Prop. 1993/94:162
motiveras av driftsäkerheten för kraftsystemet i sin helhet.
Svenska kraftnät bör fastställa de dimensioneringskriterier som skall gälla
och den beredskap mot störningar och fel som skall upprätthållas för
storkraftnätet. Dimensioneringskriteriema för storkraftnätet, produktionsan-
läggningar och underliggande nät bör samordnas. De kriterier som läggs
fast bör även anpassas till motsvarande kriterier i de andra nordiska
länderna. Ansvaret för dimensioneringskriterier, spänningshållning och
överföringsförmåga på regionala och lokala nät ligger hos nätägama. Det
är dels ett ansvar som följer av koncessionsinnehavet, dels ett affärsmässigt
ansvar som nätägaren har gentemot sina kunder.
8.2.3 Reglerkapacitet på elmarknaden
Regeringens förslag: Den systemansvariga myndigheten skall
ansvara för en marknad där reglerkraft tillhandahålls på
marknadsmässiga och neutrala villkor för bl.a. de aktörer på elmark-
naden som saknar egna reglermöjligheter.
Svenska kraftnäts rapport Handelsplats för el: Överensstämmer med
regeringens förslag. Svenska kraftnät föreslår att en reglerkraftmarknad bör
inrättas när regionnäten öppnas för elöverföring.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utred-
ningens förslag eller lämnar förslaget utan invändning. Positiva är bl. a.
NUTEK, Göteborgs kommun, Sveriges Industriförbund, Svenska Elverks-
föreningen, REL och Örebro Energi AB.
Negativa till förslaget är Svenska Kraftverksföreningen, Vattenfall AB
och Sydkraft AB.
Svenska Kraftverksföreningen, Sydkraft AB och Vattenfall AB anser inte
att det behövs en reglermarknad i Sverige. Reglerkraft kan liksom nu enkelt
upphandlas från elproducenterna.
Skälen för regeringens förslag: I Svenska kraftnäts systemansvar ingår
att ansvara för den slutliga balanseringen av det svenska elsystemet. Detta
innebär bl.a. att hantera frekvenshållningen inom landet och Sveriges
kraftbalans gentemot utlandet. Genom reglerkraft i form av momentan och
snabbt tillgänglig aktiv effekt balanseras avvikelser mellan avtalade
leveranser och den faktiska produktionen och förbrukningen. Utöver detta
kan Svenska kraftnät behöva köpa och sälja kraft för att hantera s.k.
flaskhalsar och energiförluster på nätet.
I reglerprocessen kombineras automatiska och manuella ingrepp. I första
hand krävs en automatisk reglering, primärreglering, som tar hand om de
mindre variationerna i förbrukningen. Störningar i effektbalansen hanteras
med hjälp av momentana stömingsreserver. Svenska kraftnät bör på lämpligt
sätt, t.ex. genom avtal, försäkra sig om tillgång till tillräckliga reserver för
dessa ändamål.
De variationer som inte kan klaras av med primärregleringen regleras
90
manuellt, t.ex. genom att öka eller minska på inställningen av aggregat som Prop. 1993/94:162
är i drift eller genom start eller stopp av aggregat. Detta kallas för
sekundärreglering. Åtgärderna bör kunna ske inom 5 till 15 minuter efter
beordring. Svenska kraftnät bör, som tidigare föreslagits (avsnitt 8.2.1), ha
möjlighet att mot marknadsmässig ersättning beordra kraftproducenter att
vidta sådana åtgärder.
Svenska kraftnät skulle på ett effektivt sätt kunna hantera den sekundära
regleringen genom en reglermarknad dit producenter och större kunder som
kan påverka sin förbrukning lämnar bud på snabb upp- och nedreglering.
Endast aktörer som har flexibel produktion eller förbrukning som kan
regleras upp eller ned med kort varsel kan delta på en sådan marknad. Med
ett sådant system för upphandling av reglerkapacitet skulle insatserna av
regleråtgärder ske på frivillig väg och till marknadsbestämda priser.
Kraftföretagen kompenserar i stor utsträckning variationerna genom egna
åtgärder inom sitt eget balansansvarsområde. Detta är ett affärsmässigt
ansvar som inte förändras genom förslagen om Svenska kraftnäts systeman-
svar. När elmarknaden öppnas för handel över alla nät kommer dock kunder
att kunna köpa kraft från annan än sin nuvarande leverantör. Storkraftnätet
kan komma att utnyttjas av aktörer som saknar egna reglermöjligheter.
Samtidigt måste elsystemets nödvändiga tekniska och driftadministrativa
funktioner upprätthållas. Om inte kraftleverantören enligt avtal svarar för
kundens variationer i förbrukningen måste det finnas ett alternativt sätt för
kunden att göra rätt för sig i reglerhänseende. Det gäller både vid normala
driftförhållanden och vid avbrott i nätöverföring eller produktion, som
avbryter leverans av el under ett antal timmar eller något dygn. Svenska
kraftnät bör kunna erbjuda reglerkraftstjänster till de kunder som behöver
köpa dessa tjänster. Detta är inte minst viktigt för att skapa rimliga
förutsättningar för utlandshandeln med el.
Det bör vara en uppgift för Svenska kraftnät att ansvara för en marknad
där reglerkraft tillhandahålls på neutrala och marknadsmässiga villkor till
bl.a. den på elmarknaden som saknar egna reglermöjligheter. Formerna för
en sådan marknad för reglerkraft bör utarbetas i samarbete med elmarkna-
dens aktörer. Inriktningen av Svenska kraftnäts arbete bör vara att en
marknad för reglerkraft kan starta den 1 januari 1995, dvs. vid den tidpunkt
när de nya lagreglerna föreslås träda ikraft.
91
Prop. 1993/94:162
Regeringens bedömning: Elförsäljning i konkurrens skapar goda för-
utsättningar för en effektiv produktion och distribution av el. En orga-
niserad marknad för el, en kraftbörs, kan ytterligare effektivisera
elhandeln. Det är viktigt att den kraftbörs som etableras är neutral
och öppen för alla.
Svenska kraftnäts rapport Handelsplats för el: Överensstämmer i
huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser i likhet med Svenska
kraftnät att det finns förutsättningar för börshandel med el i Sverige. Av
dem poängterar flera vikten av att vänta med införandet av en spotmark-
nadsbörs till det finns ett väldefinierat behov av en sådan. Å andra sidan
understryker flera instanser vikten av att en spotmarknadsbörs öppnas från
början, så fort näten öppnas för transitering. Vissa instanser, främst
detaljdistributörer av el, ställer sig tveksamma till om en börshandel kan
fungera i Sverige där några få kraftföretag har en dominerande ställning på
marknaden. Många remissinstanser betonar fördelarna med en nordisk
kraft börs.
Vissa remissinstanser, bl.a. Svenska Kraftverksföreningen, Vattenfall AB
och Sydkraft AB, avstyrker förslaget att införa en kraftbörs. Det sker med
hänvisning till produktionsoptimeringen. Andra remissinstanser menar att
en börs skulle medföra en eflfektivisering av produktionen.
Ett mindre antal remissinstanser har explicit uttalat sig om huvudmanna-
skapet för en svensk kraftbörs. Bland dem är meningarna delade. Några,
bl.a. Finansinspektionen, Svenska Kraftverksföreningen och Stockholm
Energi AB, är negativa till att Svenska kraftnät skulle driva en sådan
kraftbörs. Andra, t.ex. Elsäkerhetsverket, REL och KREAB, förutsätter att
det är Svenska kraftnät som startar och driver en börs.
Skälen för regeringens bedömning: Svenska kraftnät framhåller i
rapporten Handelsplats för el flera fördelar med en öppen marknadsplats,
en börs, för handel med el i Sverige. Ett sådant system skulle bl.a. ge en
effektiv prisbildning, en bra informationsspridning och ett synligt elpris.
En börs för handel med tillfällig kraft kan enligt Svenska kraftnät inrättas
när ett större antal aktörer kommer att uppträda på elmarknaden. En sådan
börs bör enligt Svenska kraftnät bedrivas i samverkan med andra nordiska
börser.
Det förslag till ändringar av ellagen som lämnas i denna proposition
medför bl. a. att förutsättningarna för kraftföretagens produktionssamarbete
ändras. De överenskommelser som har legat till grund för detta har tidigare
beskrivits översiktligt (avsnitt 8.1.3). I stora drag kan företagen genom detta
samarbete sägas ha reglerat tre huvudfunktioner inom elsystemet: systeman-
svaret, deltagamas leveransförmåga och kostnadsminimeringen av deltagar-
nas samlade produktion.
I riksdagens beslut år 1992 om riktlinjer för verksamheten på storkraft-
nätet anges att systemansvaret skall utövas av Svenska kraftnät. Svenska
92
kraftnäts uppgifter i detta avseende har preciserats ytterligare i de förslag Prop. 1993/94:162
som lämnas ovan (avsnitt 8.2.1).
På en konkurrensmarknad blir det en uppgift för de enskilda företagen att
inom ramarna för de regler som styr driften av elsystemet svara för att
kunderna får el med hög leveranssäkerhet.
Genom kostnadsminimering i produktionen - produktionsoptimeringen -
har svensk kraftindustri utvecklat en kostnadseffektiv produktion. I ett
internationellt perspektiv anses den svenska elmarknaden fungera väl när det
gäller att utnyttja de sammantagna produktions- och distributionsresurserna
och att leverera el med god leveranssäkerhet till abonnenterna.
I rapporten Elmarknadsmodeller och konsekvenser, vilken är publicerad
i departementsstencilen Utredningar om elmarknadsreformen (Ds 1994:2)
har tänkbara konsekvenser av elmarknadsreformens inverkan på bl.a. den
nuvarande produktionsoptimeringen analyserats. En slutsats i rapporten är
att det på sikt blir svårt att förena en samköming mellan producentföretagen
som grundar sig på de nuvarande prissättningsprincipema med en fullt ut-
vecklad konkurrens på elmarknaden.
De lagförslag som lämnas i denna proposition innebär att förutsättningar
skapas för elhandel i konkurrens. Såväl producenter, återförsäljare som
slutförbrukare ges möjligheter att handla el med den som de önskar, både
tillfälligt och med långsiktiga åtaganden.
Det finns inga skäl att tro att de nya marknadsreglema på kort sikt
kommer att innebära betydande förändringar av handelsmönstret. Säljare och
köpare på elmarknaden är i stor utsträckning bundna av långsiktiga kontrakt
med varaktighet över årsskiftet 1994/1995, i många fall fram till år 1997.
Med tiden är det dock sannolikt att kontakterna ökar mellan säljare och
köpare som tidigare inte har haft möjligheter att sluta avtal på elmarknaden.
Det är dock troligt att leveranserna till högspänningskunder även i fortsätt-
ningen till den helt övervägande delen kommer att ske genom avtal som
sträcker sig över ett eller flera år. Det visar också erfarenheterna från
Norge där mellan en och två procent av omsättningen på spothandelsbörsen
utgörs av kunders eller distributörers inköp.
Det finns dock flera motiv för kortsiktig elhandel eller handel med s.k.
tillfällig kraft vid sidan om den långsiktiga handeln. Som begreppet antyder
är det främst fråga om handel med marginell produktion. Det finns huvud-
sakligen två grupper som har intresse av denna handel, dels producenter
som önskar att bl. a. minska kostnaderna för sina kontrakterade leveranser,
dels kunder som har en viss flexibilitet i sin förbrukning.
De svenska elproducenterna gör stora kostnadsbesparingar genom att
köpa och sälja el med varandra. Den viktigaste orsaken till detta är att den
svenska elproduktionen består av kraftverk med olika höga produktions-
kostnader. Hittills har handel mellan producenter till största delen skett inom
ramen för produktionsoptimeringen. Även om produktionsoptimeringen i sin
nuvarande form skulle upphöra torde ett fortsatt utbyte av tillfällig kraft
mellan producenter vara ekonomiskt intressant. De enskilda producenterna
kommer att kunna fortsätta köpa och sälja tillfällig kraft mellan företagen
på affärsmässiga grunder. Det samarbete som i dag finns i gemensamma
kraftstationer eller längs älvar där flera kraftföretag äger anläggningar bör 93
kunna fortsätta på samma sätt som i dag. Förutsättningarna för producenter
att samarbeta i vattenregleringsföretagen påverkas inte av de här framlagda Prop. 1993/94:162
lagförslagen. Detta gäller även samordningen vid revisionstillfällena av
kärnkraftverken.
Kunder som kan tänkas ha ett intresse av handel med tillfällig kraft är
förutom kraftproducenter sådana som har avkopplingsbara elpannor, och
alltså tillgång till alternativ energikällor, och vissa industrikunder som har
möjlighet att helt eller delvis förskjuta sin förbrukning till lågpristider. Det
är också möjligt att en detalj försälj are av el väljer att teckna långsiktiga
avtal som täcker större delen av behovet och att täcka det övriga behovet
genom kortsiktig handel. Ytterligare en kundkategori är kraftproducenter i
grannländerna som vill ersätta egen produktion med importerad tillfällig
kraft när priserna är lägre än deras rörliga kostnader i produktionen.
Begreppet kraftbörs används med olika innebörd. I sin vidaste betydelse
innefattar begreppet minst tre typer av organiserade marknader för elhandel.
Reglermarknaden används för snabb upp- och nedreglering av kraft främst
för att säkerställa frekvensen i systemet. Vidare används reglermarknaden
för att undvika överbelastning i nätet. Spotmarknaden är främst ett sätt för
producenterna att optimera användingen sina krafttillgångar och minska
produktionskostnaderna. Denna handel med tillfällig kraft som avser fysiska
leveranser bör på en fri elmarknad utvecklas till att omfatta även andra
aktörer än kraftproducenter. Derivatmarknaden är en marknad för
riskhantering med standardiserade kontrakt.
En kraftbörs som innefattar alla dessa funktioner är således viktig av flera
skäl - för elsystemets drift, för Svenska kraftnäts system- och nätansvar
samt för elmarknadsaktöremas riskhantering. En sådan kraftbörs skulle ha
flera fördelar. En fördel jämfört med en bilateral handel är att
transaktionskostnaderna minskar. Vidare ger en kraftbörs en effektiv och
synlig prisbildning. Marknadsaktörerna behöver inte leta efter säljare eller
köpare, och förhandlingsproceduren är standardiserad och enkel. Genom en
sådan handel kan också en produktionsoptimering ske på ett affärsmässigt
och konkurrensneutralt sätt. Också slutförbrukama skulle kunna delta i
denna process, eftersom det i vissa situationer är möjligt att en neddragen
förbrukning är mer ekonomisk än ökad produktion.
En spotmarknad med handel i faktiska elleveranser har betydelse för både
elsystemets effektivitet och för Svenska kraftnäts möjligheter att handha
systemansvaret. En spotmarknad kan effektivt se till att produktionen sker
till lägsta kostnad och kan också skapa ett referenspris för den handel som
är nödvändig av systemdrifts- och systemsäkerhetsskäl. Som nyss har
framhållits bör det vara en uppgift för Svenska kraftnät att ansvara för en
marknad där reglerkraft tillhandahålls på marknadsmässiga och neutrala
villkor.
En framgångsrik etablering av en kraftbörs för spot- och derivat-
marknaderna blir beroende av när en sådan efterfrågas av ett större antal
marknadsaktörer. En sådan kraftbörs måste för att fylla sitt syfte åtnjuta ett
stort förtroende hos dem som utnyttjar den. Det innebär att den måste vara
neutral och inte diskriminera några aktörer på elmarknaden. Den måste vara
välorganiserad, vilket innebär bl.a. att den skall fungera efter kända,
begripliga och allmänt accepterade regler. Ett annat krav är att kraftbörsen 94
har en så stor omsättning och likviditet så att enskilda aktörer inte ges
möjlighet att påverka prisbildningen på börsen. Prop. 1993/94:162
Svenska kraftnät har som systemansvarig en central roll i det svenska
elsystemet. En börshandel kommer bl.a. av tekniska skäl att vara nära
kopplad till reglermarknaden och elsystemets drift. Svenska kraftnät bör
därför med sin kompetens och sina resurser kunna medverka i utvecklingen
av en svensk kraftbörs. Vidare är Svenska kraftnät neutral i förhållande till
övriga aktörer på elmarknaden.
95
Handelsutbytet över gränserna är av stor betydelse för de nordiska ländernas
elproduktion. Genom handel kan variationerna i konsumtionen och riskerna
för driftstörningar utjämnas och kostnaderna för reservkapacitet sänkas. De
samlade produktionskostnaderna blir därmed lägre. Grunden för handeln är
att olika energikällor utnyttjas för kraftproduktionen i de länder som utbyter
kraft. På sikt beräknas även handelsutbytet med länder utanför Norden att
öka betydligt.
Överföringen av kraft till och från Sverige sker med hjälp av 20 växel-
ströms- eller likströmsförbindelser. Den totala överföringsförmågan är ca
5 000 MW. Sverige har nio elkraftförbindelser med Norge, fem med
Finland och sex med Danmark. Av de 22 existerande förbindelserna mellan
de nordiska länderna går således de flesta mellan Sverige och ett annat land.
En utbyggnad av utlandsförbindelserna pågår. En 600 MW förbindelse är
under byggnad mellan Sverige och Tyskland (Baltic Cable), och förstärkning
planeras av överföringskapaciteten mellan Sverige och Norge.
Systemen i Sverige, Norge, Finland och Själland är hopkopplade med
växelströmsförbindelser och har därmed samma frekvens. Växelströms-
förbindelsema har ett direkt inflytande på hela systemets och delsystemens
funktion. Driften av växelströmslänkama är en komplex uppgift som de
systemansvariga enheterna i respektive land bör ansvara för tillsammans.
Utrikeshandeln med el förutsätter ett samarbete mellan de organisationer
som ansvarar för de nationella elsystemen. I Norden har elhandeln
utvecklats genom de stora kraftföretagens samarbete inom Nordel (avsnitt
5.5). I de nordiska länderna har tidigare kraftföretagen tillsammans svarat
för elbalansen och tillgången till reglerkraft, vilka är nödvändiga funktioner
att kontrollera vid handelsutbyte med ett annat lands elsystem. Det är också
kraftföretagen som har ägt och förvaltat de kraftledningar över vilka
leveranserna skett, såväl utlandsförbindelserna som de anslutande
ledningarna.
Under senare år har de nordiska ländernas elmarknader förändrats vilket
också har påverkat utrikeshandeln. I Norge och Sverige har nätmyndigheter
inrättats för att förvalta och driva de nationella högspänningsnäten och
utlandsförbindelserna.
I Sverige överfördes de statligt ägda utlandsförbindelserna till Svenska
kraftnät den 1 januari 1992. Därigenom vidtogs en viktig åtgärd för att
möjliggöra en fri utrikeshandel till och från anslutningarna till storkraftnätet.
För flertalet elkunder är det dock inte möjligt att delta i sådan handel
eftersom de är anslutna till underliggande nät som ägs och förvaltas av ett
kraftföretag. Vidare svarar fortfarande de större kraftföretagen för tillhanda-
hållandet av reglerkraft.
En avreglerad försäljning av elkraft innebär ändrade förutsättningar för
utrikeshandeln med el. Hela det svenska ledningsnätet blir tillgängligt för
andra än nätägama, och dessa får vad gäller överföring av kraft samma
ställning som andra företag. Svenska kraftnät kommer som systemansvarig
att handha de uppgifter avseende utrikeshandeln som de samverkande
Prop. 1993/94:162
96
kraftföretagen tidigare har svarat för. För att systemansvaret skall kunna Prop. 1993/94:162
utövas och leveranssäkerheten i det svenska elsystemet vara hög även med
handel över gränserna måste vissa krav ställas på den som utnyttjar
möjligheterna till internationell handel. Liknande regler har tidigare
tillämpats av kraftföretagen inom ramen för stamnäts- och produktions-
optimeringsa vtalen.
Regeringens förslag: Regeringen skall besluta om nätkoncession när
ansökan avser utlandsförbindelse.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker utred-
ningens förslag eller lämnar det utan invändning. Svenska kraftnät tillstyrker
utredningens förslag, men påpekar att utredningen inte närmare behandlat
formerna för regeringens koncessionsprövning. Vattenfall AB menar att det
bör räcka med att nätmyndigheten hanterar koncessionsprövningen för
utlandsförbindelser.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen godkände i juni 1992
regeringens förslag till riktlinjer för verksamheten med det svenska stor-
kraftnätet (prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322).
Enligt riktlinjerna skall det svenska storkraftnätet och de statligt ägda
utlandsförbindelserna förvaltas av en från kraftproducenterna fristående
organisation, Svenska kraftnät. Svenska konsumenter och producenter skall
ges möjligheter att sluta avtal om kraftaffärer med andra aktörer utomlands.
Svenska kraftnät skall därför äga och förvalta en tillräckligt stor del av
utlandsförbindelserna för att tillfredsställa detta behov. Överföringsför-
bindelsema med utlandet skall ses som en del av storkraftnätet. Svenska
kraftnät skall ansvara för utbyggnaden av storkraftnätet och skall uppföra
de starkströmsledningar m.m. som krävs för en effektiv handel med kraft.
Storkraftnätet skall byggas ut i en ekonomiskt lönsam omfattning för att
möta efterfrågan på transmissionstjänster.
I propositionen anförde det föredragande statsrådet att principen bör vara
att utlandsförbindelserna ägs och förvaltas av Svenska kraftnät, och att vill-
koren för att upprätta bl.a. nya utlandsförbindelser borde ses över.
Samtidigt underströks att koncession kan medges även för utlandsförbindelse
i vilken Svenska kraftnät inte är delägare eller på annat sätt disponerar
kapacitet. Principen bör vara att Svenska kraftnät skall äga och förvalta en
tillräckligt stor del av utlandsförbindelserna för att tillfredsställa svenska
producenters och konsumenters möjligheter att sluta avtal om kraftaffärer
med köpare och säljare utomlands.
Ellagstiftningsutredningen föreslår att utlandsförbindelserna i likhet med
andra kraftledningar skall omfattas av kravet på nätkoncession. Koncessions-
havaren kommer därmed att vara skyldig att på skäliga villkor upplåta
97
7 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 162
ledningen åt annan för överföring av el. Utredningen konstaterar dock att Prop. 1993/94:162
utlandsförbindelserna, i motsats till det nationella storkraftnätet, utgör
enstaka och begränsade ledningar till andra marknader, varför kapacitets-
brist och krav på prioriteringar kan väntas bli vanligare beträffande dessa
ledningar än beträffande ledningar inom landet. Möjligheten att erbjuda en
allmän tillgång till utlandsledningama på icke diskriminerande villkor kan
därför vara beroende av hur stor andel av utlandsförbindelserna som ägs av
andra än Svenska kraftnät.
Utredningen konstaterar också att det från driftsäkerhetssynpunkt är
viktigt att den som är ansvarig för driften av det nationella överförings-
systemet, dvs. Svenska kraftnät, också hanterar de utlandsförbindelser som
är växelströmsförbindelser. Ett tillräckligt stort utrymme måste reserveras
på dessa ledningar för frekvenshållningen i Sverige och i Norden.
Svenska kraftnät har till uppgift att bygga ut storkraftnätet och för-
bindelserna till andra länder när det bedöms vara samhällsekonomiskt
lönsamt. Det kan dock inte uteslutas att även någon annan kommer att vilja
anlägga en utlandsledning och därför ansöker om nätkoncession. Det blir
enligt utredningens förslag regeringen som i samband med den lämplig-
hetsprövning som alltid skall föregå en koncessionsgivning har att bedöma
ansökan bl.a. mot bakgrund av principen att Svenska kraftnät skall äga en
tillräckligt stor del av utlandsförbindelserna. Svenska kraftnät förutsätts få
tillfälle att yttra sig under beredningen av ett sådant ärende.
Utlandsförbindelsernas drift och förvaltning är i flera avseenden av stor
betydelse för svenska producenter och konsumenter av el. De skall utgöra
transportleder för handeln med el över gränserna. De är också länkar i ett
kraftsystem samarbete och är därmed viktiga för den säkra driften av såväl
det svenska systemet som grannländernas system. Utlandsförbindelserna
måste planeras och byggas så att de tillgodoser båda dessa behov.
Svenska kraftnät förvaltar den svenska andelen av samtliga större utlands-
förbindelser med undantag av förbindelserna mellan Sverige och Själland
som också innehas av Sydkraft AB.
Koncessionsprövningen av en utlandsförbindelse bör göras utifrån ett
bredare perspektiv än prövningen av andra nätkoncessioner. Utredningen
pekar på ett par skäl till att en sådan särskild bedömning är nödvändig,
nämligen dels att en tillräcklig tillgång till utlandsledningama säkras för alla
aktörer, dels att Svenska kraftnät som driftansvarig för det nationella
transmissionssystemet också bör hantera utlandsförbindelserna.
I avsnitt 8 har regeringen redovisat sina förslag angående Svenska
kraftnäts ansvar för driftsäkerheten i det svenska elsystemet. Förslagen
innebär jämfört med nuvarande organisation av elsystemet en renodling av
ansvarsfördelningen. Det är Svenska kraftnäts uppgift att dels utöva det
affärsmässiga ansvaret för storkraftnätets tekniska drift och utnyttjande, dels
utöva det koordinerande ansvaret för landets totala elbalans. Av systeman-
svaret följer att Svenska kraftnät måste ha möjligheter att samordna driften
av det svenska elsystemet för att uppnå tillräcklig driftsäkerhet. Det innebär
i sin tur att verket bl.a. skall kunna ha ett inflytande på både utbyggnaden
av nya förbindelser med andra länder och på dess utnyttjande. Det ligger i
Svenska kraftnäts ansvar för elsystemet att träffa avtal om samordning av 98
elbalans med företag som har motsvarande systemansvar i grannländerna.
Den långsiktiga leveranssäkerheten hos det svenska elsystemet kan också Prop. 1993/94:162
komma att ställa krav på restriktioner eller särskilda villkor för utbyggnaden
av utlandsförbindelserna. I samband med prövningen av ansökan om nätkon-
cession för utlandsförbindelse bör därför ett flertal faktorer vägas in som
exempelvis förbindelsens betydelse för den allmänna tillgången till överfö-
ringskapacitet till utlandet, driftsäkerheten i det svenska elsystemet och den
långsiktiga leveranssäkerheten.
Regeringen bör besluta om nätkoncession för utlandsförbindelse. En kon-
cession meddelas med bl.a. de villkor för anläggningens utförande och
nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller annars behövs från allmän
synpunkt. Sådana villlkor bör utformas utifrån de överväganden som har
redovisats i detta avsnitt.
Regeringens bedömning: Affärsverket svenska kraftnät bör ensamt
anges som "nätansvarig enhet" enligt den innebörd som anges i EG:s
eltransiteringsdirektiv.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning. Utredningen föreslår att instruktionen för Affärsverket svenska
kraftnät kompletteras så att det där klart framgår att Svenska kraftnät är en
"nätansvarig enhet" enligt EG:s eltransiteringsdirektiv.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar utredningens för-
slag utan invändning. Vattenfall AB föreslår att de parter som varaktigt
disponerar eller äger utlandsförbindelser anges som "nätansvarig enhet" från
svensk sida.
Skälen för regeringens bedömning: EG:s råd antog år 1990 det s.k.
eltransiteringsdirektivet (nr 90/547/EEU) som omfattas av EES-avtalet.
Direktivet syftar till att underlätta handel med el över nationsgränserna
genom att transitering av el inte får vägras utan vägande skäl eller endast
erbjudas på oskäliga villkor. Villkoren för transiteringen skall dock inte
äventyra försöijningstryggheten eller servicekvaliteten och skall särskilt ta
full hänsyn till användningen av reservproduktionskapacitet och den mest
effektiva driften av befintliga system. De uppgörelser om elöverföring som
enligt eltransiteringsdirektivet skall anses vara transitering av el mellan nät
är de som utförs av enheter som i medlemsländerna är ansvariga för
elektriska högspänningsnät. Vidare skall överföringen böija eller sluta inom
Gemenskapen och innebära överskridande av minst en nationsgräns inom
Gemenskapen. Överföringen skall avse en leverans överstigande ett år.
De elektriska högspänningsnäten och de enheter som är ansvariga för dem
är förtecknade i en särskild bilaga till direktivet. Svenska kraftnät har i
EES-avtalet angivits som sådan "nätansvarig enhet" i Sverige med skyldig-
heter motsvarande de berörda enheternas inom Gemenskapen. Eftersom
Svenska kraftnät är ansvarigt för det storkraftnät som måste utnyttjas även
när de fåtaliga icke-statliga utlandsförbindelserna utnyttjas för en transitering
99
bör Svenska kraftnät ensamt anges som berörd nätansvarig enhet. Prop. 1993/94:162
Regeringen avser att uppdra åt Svenska kraftnät att fullgöra de skyldigheter
som anges i direktivet.
De förslag till ändringar av ellagen som föreslås i denna proposition
innebär att den svenska lagstiftningen innefattar de krav på transiteringsrätt
under skäliga villkor som uppställs i EG:s eltransiteringsdirektiv. Ellagstift-
ningsutredningen påpekar att i frågor som berör en begärd transitering över
en kraftledning som förvaltas av någon annan än Svenska kraftnät finns i
sista hand möjlighet för Svenska kraftnät att begära att den svenska till-
synsmyndigheten prövar om vägran är skälig.
Regeringens bedömning: Skilda konkurrensförhållanden på elmark-
naderna i Sverige och andra länder kan ge upphov till konkurrens-
snedvridningar. För närvarande sker reformer av elmarknaderna i
flera länder. Utvecklingen bör följas noggrant.
Regeringens förslag: En generell anmälningsplikt införs beträffande
långsiktiga kontrakt om import eller export av el.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens. Utredningen föreslår att anmälan om import eller export av el
skall göras till regeringen.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser lämnar utred-
ningens förslag om anmälningsplikt utan invändning.
Några remissinstanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet, Sveriges
Industriförbund, LRF, Svenska Kraftverksföreningen, LO, Sydkraft AB och
Vattenfall AB, understryker risken för konkurrenssnedvridningar när den
svenska elmarknaden öppnas för handel med andra länder.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Utredningen föreslår
en generell anmälningsplikt beträffande import eller export av el som säljs
på långsiktiga kontrakt. Anmälningsplikten innebär enligt utredningen att
uppgift om förekomst och omfattning av sådana avtal måste lämnas till
regeringen, men behöver inte omfatta uppgifter om priser eller om
motparter.
Informationen skall enligt utredningsförslaget användas som del i under-
laget för en analys av om handeln med el mellan Sverige och andra länder
orsakar allvarlig störning i landets ekonomi eller allvarligt påverkar
beredskapen. Den kan också användas som underlag för bedömningar vad
avser behovet av nyinvesteringar, förväntad leveranssäkerhet och prisutveck-
lingen på den svenska marknaden.
Vid riksdagens behandling av regeringens proposition om en elmarknad
med konkurrens anslöt sig näringsutskottet till de mål och strategier för
elmarknadens reformering som förordades i propositionen och som innebär
att en friare elmarknad med ökad konkurrens skall uppnås. Därvid betonade
100
utskottet det önskvärda i att hänsyn tas till behovet av internationell ömse- Prop. 1993/94:162
sidighet för att konkurrenssnedvridningar skall undvikas. Riksdagen biföll
utskottets hemställan (Prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr.
1991/92:322).
Näringsutskottet erinrade om att Ellagstiftningsutredningen i sitt arbete
borde beakta frågan om ömsesidighet. I sitt betänkande påpekar utredningen
att el omfattas av EES-avtalets grundläggande bestämmelser om fri rörlighet
av varor och tjänster. Som huvudregel för utrikeshandeln med el gäller
därmed att handelshinder är förbjudna. Handelsrestriktioner vid import av
en vara kan dock accepteras när det finns väsentliga skyddsintressen som rör
t.ex. miljö eller allmän hälsa och säkerhet. När det gäller export kan
tillämpningen av den fria rörligheten tolkas något mindre strikt. Endast
sådana åtgärder som medför negativa verkningar i andra medlemsstater är
otillåtna.
Utredningens bedömning är att det inte är möjligt att motverka bristen på
internationell ömsesidighet genom att t.ex. låta möjligheten att överföra el
på det svenska nätet bara gälla för svenska producenter och kunder. Med
hänsyn till önskvärdheten av ömsesidighet kan det dock finnas skäl att noga
följa utvecklingen. Utredningen bedömer att ett system med anmälningsplikt
skulle vara förenligt med EES-avtalet.
Det finns anledning att noga följa utvecklingen av elmarknadsstrukturen
i våra grannländer. Det är inte endast i Sverige som elmarknaden reforme-
ras. Också i Finland väntas regeringen inom kort föreslå en reformering av
elmarknaden. Det är därför sannolikt att konkurrenssituationen på den
svenska elmarknaden snart är ungefär densamma som i två av våra
grannländer. Norge och Finland tog år 1992 emot ca 75 % av vår elexport
och svarade för ca 85 % av vår elimport. Med dessa länder sker alltså
merparten av vår elhandel.
Inom ramen för arbetet inom Nordiska ministerrådet har en särskild
arbetsgrupp för elmarknadsfrågor tillsatts. Gruppen har till uppgift att bl.a.
granska förutsättningarna och behov av gemensamma åtgärder för att
utveckla den nordiska elmarknaden. De förändringar av marknadsvillkoren
som nu sker i flera av länderna är en huvudanledning till att arbetsgruppen
har etablerats.
I rapporten Gränslös el - export och import av el, som är publicerad i
departementsstencilen Utredningar om elmarknadsreformen (Ds 1994:2), har
bl.a. förutsättningarna för den svenska utrikeshandeln med el redovisats. En
slutsats i studien är att de senare årens ökade intresse av att exportera el
från Norge och Sverige delvis beror på att en överkapacitet beräknas att
finnas under några år framåt, och att producenterna vill utnyttja den för
export. Förutsättningarna kan dock bli annorlunda om överkapaciteten för-
svinner. Kraftledningar är förhållandevis dyra att bygga och tillkommande
produktionskapacitet kommer att uppföras nära avsättningsområdena.
Intresset för export av el från Sverige är därför delvis av tillfällig karaktär.
Det finns dock ett långsiktigt intresse av kraftutbyte för att kunna jämna ut
förbrukningsvariationer och för att ha tillgång till importerad el, exempelvis
vid fel på kraftstationer.
En annan slutsats i rapporten är att konkurrensen på den svenska 101
marknaden kommer att påverka utrikeshandelns omfattning på kort sikt. Om
konkurrenstrycket är lågt på den inhemska elmarknaden är möjligheterna Prop. 1993/94:162
större för kraftföretagen att hålla höga priser för de ordinarie kunderna.
Elförbrukningen blir då lägre inom landet och den kraftproduktion som kan
exporteras blir större. Prissänkningen blir störst i det fall den svenska
marknaden öppnas för såväl export som import. Det finns, enligt rappor-
ten, inga samhällsekonomiska fördelar av att exempelvis begränsa importen
med hänvisning till att elmarknaden i vissa grannländer inte är tillgänglig
för svensk export.
Regeringens slutsats är att det inte finns anledning att ändra inriktningen
av en öppen svensk handelspolitik på elområdet. Det finns dock anledning
att noga följa utvecklingen på elmarknaderna i våra grannländer och inom
Östersjöområdet och att analysera följderna av de pågående förändringarna
på bl.a. konkurrenssituationen. NUTEK bör få till uppgift att fortlöpande
följa och rapportera till regeringen i dessa frågor.
Den föreslagna anmälningsplikten för den som exporterar eller importerar
el är nödvändig av flera skäl. Sådan information behövs för att det skall bli
möjligt att göra marknadsbedömningar, t.ex. beträffande förväntad
leveranssäkerhet och prisutveckling på den svenska marknaden. Den ändring
av ansvarsfördelningen i det svenska elsystemet som följer av avregleringen
innebär bl.a. att ansvaret för det svenska elsystemet inte längre kommer att
utövas av dem som handlar med el över gränserna. Tidigare svarade de
större kraftföretagen för de utländska kraftafiärema och hade samtidigt hand
om systemansvaret. Svenska kraftnät som nu har att utöva systemansvaret
kommer med nödvändighet att behöva information om det önskade framtida
utnyttjandet av utlandsförbindelserna för att kunna fullgöra sin uppgift.
Informationen behövs också som underlag för en analys av huruvida
handeln med kraft mellan Sverige och andra länder orsakar störningar i
elförsöijningen eller påverkar beredskapen på elområdet.
Anmälan om import eller export av el enligt långsiktiga kontrakt bör
inges till Svenska kraftnät. Skyldigheten gäller den som begär överföring till
eller ifrån Sverige. Anmälningsplikten bör omfatta kontrakt som medför att
import eller export av el kommer att pågå under minst sex månader.
Anmälan bör innefatta uppgift om förekomst och omfattning av sådana
avtal, men behöver inte omfatta uppgifter om priser eller andra kommer-
siella villkor.
Regeringen avser att bemyndiga Svenska kraftnät att utfärda närmare
föreskrifter om innehållet i en anmälan.
102
Regeringens bedömning: Det är ett samhällsintresse att nätverk-
samheten regleras för att säkerställa att den bedrivs rationellt och
effektivt. För att minska risken för s.k. korssubventionering bör det
ställas särskilda krav på organisation och drift av nätverksamhet.
Skälen för regeringens bedömning: En förutsättning för att konkurrens
skall kunna uppnås på elmarknaden är att köpare och säljare av el kan
utnyttja ledningsnäten på skäliga och icke diskriminerande villkor. Elnäten
är s.k. naturliga monopol. Nätverksamheten har en betydande roll för sam-
hällsekonomin genom bl.a. överföringskostnademas storlek. Näten är också
en del av en viktig infrastruktur. Det ligger ett stort ekonomiskt värde i att
investeringarna i landets infrastruktur kan tillgodogöras under lång tid och
utnyttjas effektivt.
Den som har koncession för nätverksamhet har ett naturligt monopol på
en affärsverksamhet. Det är därför viktigt att starka incitament för
rationalisering och effektivisering kan skapas. Nätverksamhet skall redovisas
skilt från annan verksamhet. Skäligheten i tariffer och övriga överförings-
villkor bör kunna granskas av myndighet och slutligen prövas i domstol.
Kundens intresse av låga och stabila nätavgifter skall vara den viktigaste
faktorn när det gäller att bedöma om överföringsvillkoren är skäliga.
Regeringens förslag: En juridisk person som bedriver produktion av
eller handel med el får inte bedriva nätverksamhet.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen har inte lämnat något
förslag i denna fråga.
Remissinstanserna: NUTEK rekommenderar att statsmakterna redan från
början ställer krav på skilda juridiska personer för nätverksamhet och affär-
sverksamhet i stället för att enbart kräva särredovisning.
Landstingsförbundet anser att det är väsentligt att avregleringen också
kombineras med en renodling av el verksamheten.
KREAB anser att nätverksamhet alltid, även kommunal nätverksamhet,
skall drivas i egen juridisk person.
Skälen för regeringens förslag: Produktion av och handel med el
kommer att vara konkurrensutsatt verksamhet. Nätverksamhet är däremot
ett naturligt monopol. För att minska risken för s.k. korssubventionering
mellan produktion av och handel med el (elverksamhet) och nätverksamhet
bör det ställas krav på att elverksamhet och nätverksamhet bedrivs i skilda
företag. Det bör ske genom en lagregel som föreskriver att en juridisk
Prop. 1993/94:162
103
person som bedriver elverksamhet inte får bedriva nätverksamhet i samma Prop. 1993/94:162
juridiska person. Detta gäller även den elverksamhet som bedrivs med stöd
av en leveranskoncession (se avsnitt 7). För företag och kommuner som
i dag bedriver elverksamhet och nätverksamhet i samma juridiska person
innebär detta att en av verksamheterna måste brytas ut och läggas i egen
juridisk person. Det ställs dock inte krav på att just nätverksamheten skall
läggas i egen juridisk person. Vilken verksamhet som bör brytas ut i egen
juridisk person avgörs av den som bedriver verksamheten.
Det bör vara möjligt att bedriva andra, helt skilda verksamheter, till-
sammans med elverksamhet. Detta är naturligt när det gäller konkur-
rensutsatt verksamhet som elverksamheten. Det är inte ovanligt att
konkurrensutsatta företag har skilda verksamhetsområden inom samma
företag.
För nätverksamhet är förhållandena annorlunda. Nätverksamhet bör vara
underkastad viss reglering för att säkerställa att den bedrivs rationellt och
effektivt. Nätverksamhet bör i princip inte blandas med andra verksamheter.
Den bör bedrivas som renodlad nätverksamhet så att risken för korssubven-
tionering mellan naturliga monopol och annan verksamhet kan undvikas.
Om andra verksamheter bedrivs i samma juridiska person som nätverksam-
heten måste denna särredovisas. Frågan om särredovisning behandlas i
avsnitt 10.3.
De nätägare som i dag inte bedriver nätverksamhet i egen juridisk person
torde i flertalet fall finna det ändamålsenligt att i framtiden göra det.
Regeringens bedömning är dock att det inte är realistiskt av bl.a. kostnads-
och administrativa skäl att nu kräva även en ombildning av samtliga
nätverksamheter i landet till den 1 januari 1995 när det föreslagna regel-
verket föreslås träda i kraft.
Nätmyndigheten bör särskilt följa hur redovisningen av nätverksamhet
fungerar i de fall där denna bedrivs tillsammans med annan verksamhet.
10.3.1 Utformningen av särredovisningen
Regeringens förslag: All nätverksamhet skall särredovisas. Den
som bedriver nätverksamhet och annan verksamhet inom samma
rörelse skall ekonomiskt redovisa nätverksamheten som en särskild
rörelsegren.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens
förslag eller lämnar det utan invändning.
Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen och Vattenfall
AB är kritiska och anser i huvudsak att det inte är rimligt att en ekonomisk
särredovisning skall vara bunden till koncessionen på det sätt som ut-
104
redningen föreslår. De anser att det måste vara möjligt att under löpande Prop. 1993/94:162
koncessionstid utan särskilt dispensförfarande sammanföra koncessions-
områden till gemensam redovisningsenhet likaväl som att koncessionsområde
skall kunna delas i flera redovisningsenheter.
Skälen för regeringens förslag: Nätverksamheten utgör ett naturligt
monopol. Det är därför viktigt att skapa sådana förutsättningar att nätägaren
bedriver nätverksamheten rationellt och effektivt. Tillsynen över
nätverksamheten är en viktig myndighetsuppgift. Bl.a. för att skapa
förutsättningar för en effektiv tillsyn bör det ställas krav på den som innehar
nätkoncession att ekonomiskt redovisa nätverksamheten åtskild från annan
verksamhet. Genom en långtgående särredovisning minskas också riskerna
för korssubventionering.
En viktig uppgift för nätmyndigheten kommer att vara att bedöma skälig-
heten i nättariffer och övriga villkor för nättjänster. Myndighetens
bedömning skall baseras på de faktiska förhållandena i respektive kon-
cessionsområde. I skälighetsbedömningen bör hänsyn tas till de intäkter och
kostnader som entydigt hör till nätverksamheten i koncessionsområdet.
Därför föreslås att nätverksamhet skall redovisas som en särskild rörelse-
gren och hållas i sär från annan verksamhet som koncessionshavaren
bedriver. Detta gäller alla fysiska och juridiska personer, inklusive stat och
kommun, som bedriver nätverksamhet. Den nätverksamhet som skall
särredovisas kan äga rum i olika organisatoriska former som aktiebolag,
ekonomisk förening eller kommunalt verk.
Regeringen avser att utfärda föreskrifter om särredovisning av
nätverksamhet för område och linje bl.a. avseende enhet för särredovis-
ningen.
Nätverksamheten bör, om den inte är koncessionshavarens enda verk-
samhet, redovisas som en avgränsad rörelsegren. Detta kommer att innebära
långtgående krav på en korrekt fördelning av intäkter och kostnader mellan
nätverksamhet och annan verksamhet.
En nätägare kan ha både nätkoncessioner för linje och nätkoncessioner för
område. Den som har nätkoncession för område bör särredovisa vaije sådan
koncession för sig. Den som har nätkoncessioner för såväl område som linje
kan redovisa linjeverksamheten samlat. Nätägaren bör kunna redovisa för
nätmyndigheten hur kostnaderna har beräknats för var och en av linje-
koncessionerna. Om flera företag inom en koncern har nätkoncession för
linje bör nätverksamheten redovisas separat för vaije företag.
Nätmyndigheten bör dock om det finns särskilda skäl kunna medge
undantag från kraven på separat redovisning av vaije nätkoncession för
område för sig. Det gäller i de fall där koncessionshavaren har ett antal
nätkoncessioner för område som ligger geografiskt nära varandra och för
vilka denne inte differentierar tarifferna. Remissinstansernas synpunkter har
till största delen beaktats genom den här föreslagna ordningen. Nättariff för
område får dock inte konstrueras med utgångspunkt var i området en kund
är belägen (se vidare avsnitt 6.3.4). Detta innebär att ett koncessionsområde
inte får delas upp i redovisningsområden med skilda tariffer som några
remissinstanser har föreslagit. Vidare skall nättarifferna baseras på kost-
naderna för den särredovisade nätverksamheten.
105
10.3.2 Föreskrifter om särredovisningens innehåll
Prop. 1993/94:162
Regeringens förslag: Särredovisningen skall ske i enlighet med be-
stämmelserna i bokföringslagen och 11 kap. aktiebolagslagen.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
skall kunna utfärda föreskrifter om de övriga redovisningskrav som
lämpligen bör ställas på nätverksamhet. Regeringen bör kunna före-
skriva om undantag från bestämmelserna i bokföringslagen och 11
kap. aktiebolagslagen.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas eller lämnas utan
invändning av remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Nätverksamhet kan bedrivas i olika
juridiska former. Det är viktigt att särredovisningen bygger på samma grund
och förutsättningar oberoende vilken typ av associationform nätverksam-
heten bedrivs i. Enhetliga regler bör tillämpas för att skapa möjligheter till
bl.a. jämförbarhet mellan olika typer av nätverksamhet.
Företag som bedriver nätverksamhet bör särredovisa denna i enlighet med
bestämmelserna i bokföringslagen och 11 kap. aktiebolagslagen. Detta
skapar en gemensam och enhetlig redovisningsgrund för nätverksamhet som
är väl känd och beprövad.
Ellagstiftningsutredningen redovisar överväganden om de utgångspunkter
och redovisningskrav som bör ställas på utformning och innehåll av den
ekonomiska särredovisningen. Ellagstiftningsutredningen föreslår bl.a. att
de fördelningsgrunder och fördelningsnycklar som används för särredovis-
ningen skall dokumenteras och redovisas öppet. Vidare skall enligt ut-
redningsförslaget eventuella koncernbidrag som berör nätverksamheten
redovisas i årsredovisningen. Regeringen avser att utfärda föreskrifter om
särredovisningen i huvudsak enligt Ellagstiftningsutredningens förslag.
Regeringen bör vidare bemyndigas att meddela föreskrifter som innebär
undantag från bokföringslagens och 11 kap. aktiebolagslagens bestämmelser.
Sådana undantag kan bli aktuella då nätverksamheten bedrivs endast som en
del av en organisations verksamhet och då nätverksamheten inte bedrivs i
aktiebolagsform, t.ex. i ett kommunalt verk eller som en ekonomisk
förening.
Med stöd av bemyndigandet avser regeringen att bemyndiga nätmyndig-
heten att i vissa fall kunna ge dispens till enskilda nätverksamheter. Nät-
myndigheten bör ha möjlighet att om det finns särskilda skäl ge dispens vad
avser ställda redovisningskrav, särskilt under de första åren efter det att
lagen har trätt i kraft.
106
Offentlighet och information
Prop. 1993/94:162
Offentlig insyn, uppföljning och kontroll bör vara naturliga inslag i ett
regelssystem för särredovisning av nätverksamhet. Koncessionshavaren bör
åläggas att årligen till nätmyndigheten sända in årsredovisning enligt de
principer som gäller enligt 11 kap. aktiebolagslagen. De årsredovisningar
som koncessionshavama avger skall vara offentliga.
Koncessionshavaren bör vidare vara skyldig att rapportera andra förhål-
landen av vikt. Det är en uppgift för nätmyndigheten att ange vilka övriga
uppgifter som koncessionshavaren skall redovisa. Det kan t.ex. finnas skäl
för myndigheten att, som bas för sin verksamhet, begära in en kopia av
anläggningsregistret första gången det har upprättats.
För att kunder skall kunna bedöma skäligheten i det pris som faktureras
räcker det inte med att tariffer och andra leveransvillkor för nättjänster är
offentligt tillgängliga. Priset för nättjänsten måste dessutom klart framgå av
den faktura som kunden får av koncessionshavaren eller i samband med
elleverans. Regeringen förutsätter att man inom branschen kommer att ta
fram riktlinjer för offertgivning och fakturering, så att kunder utan svårighet
kan skilja mellan pris för nättjänst och pris för levererad kraft.
Dispens från redovisningskrav i vissa fall
Dispens i vissa redovisningsfrågor som inte innebär undantag från bok-
föringslagens och 11 kap. aktiebolagslagens bestämmelser bör kunna lämnas
av nätmyndigheten. Dispens bör lämnas restriktivt och främst avse tid-
punkter för och omfattning av redovisningsmaterial samt temporära
förenklingar av detsamma. Omfattningen av en sådan dispensgivning får av
myndigheten bedömas mot bakgrund av bl.a. att nätverksamhet i dag
bedrivs i skilda juridiska och organisatoriska former. Det är troligt att över-
gången till gemensamma regler för hur nätverksamheten skall redovisas kan
innebära vissa anpassningsproblem i inledningsskedet. Dispensmöjligheten
bör främst omfatta nätverksamheter som i dag bedrivs t.ex. i
förvaltningsform eller som ekonomisk förening. Nätmyndigheten bör vidare,
om det finns särskilda skäl, kunna medge undantag från kraven på separat
redovisning av varje nätkoncession för område för sig (se vidare avsnitt
10.3.1).
107
10.3.3 Revision av nätverksamhet
Regeringens förslag: Revisor hos den som bedriver nätverksamhet
skall särskilt granska redovisningen av nätverksamheten. Revisorn
skall årligen i ett särskilt intyg avge ett utlåtande i frågan om redovis-
ningen av nätverksamheten har upprättats enligt gällande bestämmel-
ser. Detta intyg skall tillsammans med bl.a. årsredovisningen ges in
till nätmyndigheten.
Regeringen bör kunna utfärda föreskrifter om revision av nätverk-
samhet.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Lämnar utredningens förslag utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Av de tidigare avsnitten har det framgått
att särredovisningen måste göras otvetydig och följa fastställda riktlinjer.
Företagens ordinarie revisorer är de som är bäst skickade att kontinuerligt
granska att kraven efterlevs.
Revisorerna bör åläggas att årligen i ett särskilt intyg som fogas till års-
redovisningen aktivt uttala sig om hur redovisningen har upprättas med
utgångspunkt i gällande lagstiftning och andra vägledande bestämmlser.
Detta intyg skall tillsammans med övrig information från nätföretaget sän-
das in till nätmyndigheten. Nätmyndigheten kan med bl.a. detta intyg och
årsredovisningar som underlag följa hur kraven på redovisning av
nätverksamhet efterlevs. Företagets revisorer skall vidare vid sin granskning
ägna särskild uppmärksamhet åt att fördelningsgrunder och fördelnings-
nycklar för samkostnader är adekvat utformade och använda.
Nätverksamhet kan som tidigare nämnts bedrivas av den som inte enligt
andra regler har skyldighet att ha auktoriserad eller godkänd revisor, t.ex.
en kommun. Regeringen bör därför bemyndigas att kunna utfärda före-
skrifter om revision av nätverksamhet. Sådana föreskrifter kan bli aktuella
när det bl.a. gäller kompetenskrav för revisor.
Regeringens förslag: Vid bedömningen av en nättariffs skälighet skall
särskilt beaktas konsumentintresset. Hänsyn skall dessutom tas till
krav på en rimlig avkastning i nätverksamheten.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att skäligheten i tariffer och
övriga villkor för nättjänster skall kunna bedömas utifrån bl.a. en
prisindikator och en avkastningsindikator. Indikatorerna skall i första hand
beräknas utifrån de bokförda värdena som hämtades från särredovisningen.
Skälighetsbedömningen skall enligt utredningen ta hänsyn till relevanta om-
Prop. 1993/94:162
108
ständigheter vid en eventuell prövning. Prop. 1993/94:162
Remissinstanserna: I frågan om hur skäligheten i nättariffer och övriga
villkor för nättjänster skall bedömas lämnar de flesta av remissinstanserna
utredningens förslag utan invändningar eller kommentarer. Några remissin-
stanser, bl.a. Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen,
Göteborgs kommun, Svenska Kommunförbundet, REL och Örebro Energi
AB, anser att bedömningen av skäligheten i nättariffer och övriga villkor
inte bör göras på basis av de historiska anskaffningskostnaderna och bokfört
värde. Ett sådan bedömningssystem skulle få negativa effekter för struk-
turutveckling och effektivisering samt ge stora prisvariationer mellan
liknande ledningsnät.
Skälen för regeringens förslag: En viktig uppgift för nätmyndigheten är
att följa utvecklingen i de naturliga monopol som nätverksamheten utgör.
Det gäller bl.a. att bedöma om verksamheten bedrivs rationellt och
effektivt. En viktig utgångspunkt i myndighetens tillsyn är en skälighetsbe-
dömning av nättariffen och övriga villkor för nättjänster. Efter påpekande
från Lagrådet anges nu kundintresset som den viktigaste faktorn vid
bedömningen av en nättariffs skälighet. Med detta avser Lagrådet kundens
intresse av låga och stabila nättariffer.
Vid skälighetsbedömningen måste även andra aspekter beaktas. Den skall
också förhindra monopolvinster, möjliggöra nyinvesteringar och ge in-
citament till eflfektivisering. Bedömningen av skälighet är därför en fråga
om avvägningar mellan flera intressen. Nättariffer skall vara skäliga och
utformade på sakliga grunder. Att nättarifferna skall utformas på sakliga
grunder innebär att de skall vara objektiva och icke-diskriminerande.
Vid bedömning av skäligheten i nättariffer och av nätverksamhetens
kostnader bör myndigheten främst ta hänsyn till kundintresset. Nätmyndig-
heten bör därför nära följa den prisutveckling som sker på överföringstjäns-
tema såväl för landet i sin helhet som för de enskilda nätföretagen. Metoder
för bedömning av nätverksamhet med bl.a. nyckeltal som speglar prisnivån
och prisutvecklingen bör därför tas fram av myndigheten. Det är viktigt att
metoderna främjar låga kostnader och ökad effektivitet i nätverksamheten.
Användningen av nyckeltal för bedömning av nätverksamhet kommer att ha
särskild betydelse, i synnerhet under de första åren sedan systemet med
separata nättariffer har införts.
Vissa nätverksamheter saknar i dag delar av det redovisningssystem som
behövs vid en prövning. Nätmyndigheten bör inledningsvis lägga stor vikt
vid tidigare års tariffer och kostnader. Detta innebär att myndigheten för sin
bedömning av skäliga nättariffer bör utveckla metoder för att fastställa
nätverksamhetens andel av de tidigare tarifferna. Regeringen avser att
uppdra åt NUTEK att utreda vissa frågor kring nätkostnader. Uppdraget
syftar till att ta fram ett ekonomiskt bakgrundsmaterial som underlag för
nätmyndighetens bedömningar av nättariffer och övriga villkor för nättjän-
ster.
En prövning av nätverksamheten som sätter kundens intresse av låga och
stabila nättariffer i centrum och som grundar sig på prisutvecklingen ger
nätägaren incitament till ökad eflfektivisering och minskade kostnader.
Ökade vinster för nätägaren bör således godtas om de är ett resultat av lägre 109
kostnader som har uppnåtts genom rationalisering och efifektivering av
nätverksamheten. Lägre kostnader kan emellertid också uppnås genom att Prop. 1993/94:162
nätägaren sänker servicenivån till kunden eller genom att eftersätta
underhållet av nätet. Det är därför viktigt att myndigheten beaktar också
andra faktorer som kan komplettera bedömningen. Dessa bör vara bl.a.
avkastning på eget och totalt kapital, avbrottsfrekvens, teknisk standard på
anläggningarna samt jämförelser med liknande nätverksamhet.
Nätmyndigheten bör, för att kunna etablera en bedömning av skälig
prisnivå, ta fram bl.a. ett index som uttrycker prisutvecklingen för sådan
verksamhet som koncessionshavaren bedriver och den förväntade pro-
duktivitetsutvecklingen i branschen. Produktivitetsutvecklingen kan här ses
som den lägsta årliga effektivitetsökning eller kostnadsminskning som
nätägaren rimligen bör uppnå och som bör komma kunden till godo.
Utrymmet för effektivitetsvinster förändras över tiden och därför bör detta
index revideras regelbundet. Nivån på en generell rationaliseringsfaktor för
nätverksamhet bör i förväg fastställas av nätmyndigheten för en viss
bestämd tid.
Kundernas och nätmyndighetens möjligheter att bedöma pris- och
effektivitetsutveckling för nätverksamhet förbättras väsentligt om ett antal
standardiserade nyckeltal presenteras i nätföretagens årsredovisning. Upp-
gifterna får ett betydande informationsvärde om de kan följas under längre
tid. De skapar möjligheter att göra jämförelser mellan företag i branschen
och med vad myndigheten bedömer vara en skälig nivå.
Regeringens förslag: Frågor om bl.a. skäligheten i nättariffer och
övriga villkor för nättjänster prövas av nätmyndigheten.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar utredningens be-
dömning utan invändning. Svenska Elverksföreningen understryker att nät-
myndigheten bör pröva tarifferna först när anledning finns att misstänka
missbruk av monopolställningen.
Skälen för regeringens förslag: I dagens system är det möjligt att få pris
och övriga villkor för leverans, överföring eller inköp av el prövade. Syftet
med prövningen är att säkerställa en skälig och sakligt motiverad prissätt-
ning. Prisregleringsfrågor prövas i dag av NUTEK. Inom NUTEK avgörs
frågorna av en beslutande nämnd, Prisregleringsnämnden för elektrisk
ström. Nättariffer och övriga villkor för nättjänster kommer liksom tidigare
att vara reglerade.
Det är en uppgift för nätmyndigheten att utöva tillsyn över prisnivåer,
prisutveckling och övriga villkor för nättjänstema. Tillsynen syftar till att
kundernas intresse av låga och stabila nättariffer tillgodoses. Prövning av
nättariffer och övriga villkor är en viktig del av tillsynen. Det kan
förutsättas att myndigheten i de flesta fall ingriper först efter anmälan från
110
part som har utnyttjat eller vill utnyttja nätet för överföring av el. Prop. 1993/94:162
Nätmyndigheten bör ha befogenhet att på eget initiativ ingripa om en
nätägare tillämpar en allför hög tariffnivå eller andra oskäliga villkor. Om
myndigheten vid prövning av skälighet i nättariffer och övriga villkor för
nättjänster kommer fram till bedömningen att ett nätföretag tillämpar en
oskälig prisnivå, förutsätts att kontakter tas med det berörda företaget.
Om nätmyndigheten vid sin slutliga bedömning finner att prisnivån inte
är skälig skall detta redovisas i form av ett beslut med föreläggande för
företaget att justera i sin prisnivå. Detta beslut kan sedan överklagas till för-
valtningsdomstol (se avsnitt 13).
Beslut i prisregleringsfrågor har enligt föreskrifterna i ellagen inte varit
omedelbart verkställbara. Om en part inte godvilligt följt ett beslut har
därför motparten tvingats vända sig till allmän domstol för att få ett
verkställbart avgörande.
Några särskilda verkställighetsregler bör inte införas i ellagen. För att få
ett verkställbart beslut kommer det enligt förslaget även fortsättningsvis att
krävas ett avgörande av allmän domstol. I ett sådant mål är det domstolens
uppgift att pröva parternas anspråk och invändningar varvid nätmyndig-
hetens beslut kommer att utgöra en viktig del av bevisningen i målet.
Om myndigheten finner att de nättariffer som har tillämpats av nätägaren
varit för höga uppstår frågan om tarifferna skall anses ha varit oskäliga även
för tiden före nätmyndighetens beslut i frågan. Nätmyndighetens avgörande
av en nättariffs oskälighet kan i normalfallet även få en retroaktiv effekt.
Frågan om rätten att i sådant fall få tillbaka erlagda avgifter bör lösas
avtalsvägen. Om så inte kan ske får frågan om sådan retroaktiv återbe-
talningsskyldighet - liksom i dag - avgöras av allmän domstol.
Vid överlåtelser av nätverksamhet, t.ex. via inkråmsförvärv eller lik-
nande, bör nätmyndigheten särskilt granska de nya bokförda värden som
åsätts tillgångarna. Det är i sådana fall viktigt att följa hur priserna på
nättjänster utvecklas. Nätmyndigheten kan härvid komma att ha skäl att
granska tidigare åsatta värden. Ett högre bokfört värde på anläggnings-
tillgångarna än tidigare skall inte automatiskt medföra att högre nättariffer
för kunderna kan anses skäliga.
Mot denna bakgrund kan frågan ställas om köpare och säljare, vid
överlåtelse av nätverksamhet, bör ha rätt att få ett slags bindande förhands-
besked från nätmyndigheten vad gäller dess bedömning av de eventuella
ändringar av tarifferna för nättjänster som en ny ägare kan vilja göra. Det
kan inte anses rimligt att ett sådant förhandsbesked ges. Denna osäkerhet för
köparen får hanteras som en normal affärsrisk.
111
Prop. 1993/94:162
Regeringens bedömning: Nätmyndigheten bör årligen, efter
kontakter med nätföretagen, redovisa de faktorer som kommer att
ligga till grund för myndighetens skälighetsbedömning av nätverksam-
heten. I utvecklingen av god redovisningssed för nätverksamhet
kommer branschinriktade råd och anvisningar från nätmyndigheten att
ha stor betydelse.
Ellagstiftningsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar utredningens be-
dömning utan invändning. De instanser som har kommenterat bedömningen
godtar denna.
Skälen för regeringens bedömning: Som komplettering till de föreslagna
lagbestämmelserna kommer det att behövas branschinriktade råd och anvis-
ningar i redovisningsfrågor. Nätägare som bedriver nätverksamhet bör
kunna anpassa sina tariffer utifrån vad som kan anses vara en skälig prisnivå
och prisutveckling för verksamhetsåret. Därför bör nätmyndigheten i form
av s.k. allmänna råd årligen publicera riktvärden för vissa faktorer som
kommer att ligga till grund för skälighetsbedömningen. Med "allmänna råd"
avses rekommendationer enligt författningssamlingsförordningen (1976:725).
Nätmyndigheten bör utforma råd och anvisningar efter fortlöpande
kontakter med berörda branschorganisationer. Genom kontakterna mellan
branschen och myndigheten kommer vad som skulle kunna kallas "god
redovisningssed för nätverksamhet" successivt att utvecklas.
Nätmyndighetens karaktär av övervaknings- och tillsynsorgan medger inte
att formella överläggningar kan äga rum med branschen. Sådana över-
läggningar skulle kunna rubba allmänhetens förtroende för myndigheten som
oberoende instans.
112
Regeringens förslag: En myndighet (nätmyndigheten) skall ha som
uppgift att handlägga bl.a. koncessionsärenden och ärenden om
koncessionshavamas skyldigheter samt att utöva tillsyn av ellagens
efterlevnad utom i frågor som rör elsäkerhet. Nätmyndigheten bör
även ha ansvaret för de myndighetsuppgifter som följer av lagen om
handel med el, m.m.
Prisregleringsnämnden för elektrisk ström upphör.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag
eller lämnar det utan invändning.
Elmyndighetsutredningens förslag: Överenstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag
eller lämnar det utan invändning. Några instanser, däribland
Konkurrensverket, Svenska kraftnät, RRV och Sveriges Industriförbund,
understryker att en effektiv tillsynsmyndighet med hög kompetens är en
viktig förutsättning för att avregleringen av elmarknaden skall få avsedda
effekter.
Skälen för regeringens förslag: De tidigare redovisade förslagen om
ändrad ellagstiftning syftar till att skapa ökad konkurrens på elmarknaden.
Avsikten är att de samlade produktions- och överföringsresursema skall
utnyttjas bättre. Ledningsnäten för elöverföring är s.k. naturliga monopol,
vilket bl.a. innebär att nätföretagens kunder inte kan vända sig till
konkurrerande företag för att erhålla samma tjänster. Nätföretagen har
därför inte samma incitament till effektivitet som företag på
konkurrensutsatta marknader. Kundernas ställning riskerar av samma orsak
att bli svag. Det kan leda till både höga priser och en låg servicenivå. Det
är därför nödvändigt att fastställa vissa normer för nätverksamheten och
utöva tillsyn över denna så att den bedrivs effektivt och kundernas intressen
kan skyddas.
En särskild myndighetsfunktion (nätmyndigheten) för tillsyn av
nätverksamhet bör inrättas. Syftet med dess verksamhet är att skapa
förutsättningar för låga priser och en hög servicenivå och att säkerställa att
näten upplåts på ett sätt som gagnar konkurrensen. Nätmyndigheten skall
vara tillsynsmyndighet beträffande ellagens efterlevnad, utom i frågor som
rör elsäkerhet. För elsäkerhetsfrågor är Elsäkerhetsverket tillsynsmyndighet.
Ledningsnäten är viktig del av infrastrukturen och har genom bl.a.
överföringskostnadema också stor betydelse för samhällsekonomin. Den
totala omsättningen i nätverksamheten har av Elmyndighetsutredningen
uppskattats till ca 15 miljarder kronor per år. Det skall vara en uppgift för
113
8 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 162
nätmyndigheten att se till att det skapas incitament till såväl hög Prop. 1993/94:162
leveranssäkerhet som kostnadseffektivitet inom denna verksamhet.
En viktig uppgift skall vidare vara att säkerställa elkundernas intresse av
låga och stabila nättariffer. Tillgången till näten är en grundläggande
förutsättning för konkurrens på elmarknaden. Myndigheten bör se till att
villkoren för anslutning, tariff sättning, mät- och avräkningssystem utformas
på ett sätt som underlättar handeln med el och främjar konkurrens.
Nätmyndighetens regler och arbetsmetoder bör enligt Elmyndighets-
utredningen uppmuntra till egenkontroll i branschen. Genom en inriktning
av verksamheten på systemtillsyn i stället för på detaljövervakning bör
myndighetens arbetsbelastning kunna begränsas. För att detta skall ske
krävs enligt utredningen:
- att samhällets krav på nätverksamhet m.m. är klart uttryckta och väl
kända,
- att regler och föreskrifter utarbetas efter samråd med branschen och
abonnenterna,
- att informationen om nätföretagen görs lättillgänglig,
- att myndigheten har tillräcklig kunskap och tillräckliga befogenheter att
ingripa när det är befogat.
Myndighetens uppgifter kan indelas i fem huvudgrupper, nämligen
normgivning, prövning, koncessionsgivning, uppföljning samt information
och rådgivning. Dessa kan i korthet beskrivas enligt följande.
I myndighetens normgivande arbete ingår bl.a. att ge ut s.k. allmänna råd
i frågor som rör nätverksamhet. Med "allmänna råd" avses enligt
författningssamlingsförordningen (1976:725) sådana generella
rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon
kan eller bör handla i ett visst avseende. Dessa råd är inte bindande för
myndigheter eller enskilda. De kommer dock att vara vägledande för de
berörda företagen när det gäller de generella utgångspunkter som
myndigheten kommer att ha i sina bedömningar.
Enligt förslaget om ändrad ellagstiftning skall myndigheten som ett led
i normgivningsarbetet även utfärda föreskrifter om innehållet i och den
närmare utformningen av årsredovisningen för nätverksamhet samt i frågor
om mätning och avräkning. Regeringens överväganden och förslag vad
gäller kontroll av nätverksamhet har behandlats i avsnitt 10.
En viktig uppgift för myndigheten är att pröva frågor om
koncessionshavarnas skyldigheter, bl.a. villkoren för anslutning och
överföring av el, efter ansökan från nätägare eller enskild konsument.
Myndigheten bör ha möjlighet att utvidga sin prövning till en generell
prövning av nätägarens tariff sättning. Nätmyndigheten bör också inom
ramen för sitt tillsynsansvar självständigt kunna ta upp frågor, exempelvis
avseende koncessionshavares skyldigheter, till bedömning.
Nätmyndigheten har enligt lagförslaget rätt att på begäran få de
upplysningar och handlingar som behövs för att kunna sköta tillsynen.
Vidare har myndigheten rätt att vid vite förelägga koncessionshavare att
fullgöra de skyldigheter som omfattas av tillsynen.
Till skillnad från nuvarande regler föreslår regeringen att myndighetens
beslut angående nätägamas skyldighet skall kunna överklagas. Överklagande [ 14
bör ske till allmän förvaltningsdomstol.
De tillsynsuppgifter som härigenom åläggs myndigheten har i många Prop. 1993/94:162
avseenden nära beröring med de frågor som rör koncessionsgivning enligt
ellagen. Det är därför lämpligt att koncessions- och tillsynsfrågor
organiseras gemensamt.
Förutom de myndighetsuppgifter som följer av ellagen bör det ingå i
nätmyndighetens arbete att kontinuerligt följa upp nätföretagens verksamhet.
I den uppföljande verksamheten bör t.ex. ingå att göra årliga samman-
ställningar av de nyckeltal som nätföretagen är skyldiga att redovisa och att
göra särskilda effektivitetsanalyser av nätföretagen. Vidare bör ingå i
myndighetens tillsynsansvar att svara för information och rådgivning om
bl.a. de krav som ställs på nätverksamhet. Målgrupper för informations- och
rådgivningsverksamheten bör vara främst nätföretagen och elkunderna.
Myndighetens insatser bör begränsas till information av generellt slag och
således inte avse rådgivning i enskilda ärenden. Enligt Elmyndighets-
utredningen kan det finnas skäl att inrätta en rådgivningsbyrå för
elkonsumenter för att bistå konsumenterna i deras kontakter med nätägama.
En sådan rådgivningsverksamhet bör enligt utredningen grundas på en
frivillig branschöverenskommelse.
I avsnitt 7 har redovisats förslag om en övergångslösning, som innebär
att ett system med leveranskoncession införs. Även de myndighetsuppgifter
som följer av dessa bestämmelser, bl.a. koncessionsgivning samt frågor om
leveransskyldighet och prisreglering bör skötas av nätmyndigheten. En
elkund kan därmed få såväl elpris som nättariff prövat av samma
myndighet.
Prisregleringsfrågor prövas nu av NUTEK. Inom NUTEK handhas
avgörandet av prisregleringsärenden av Prisregleringsnämnden för elektrisk
ström. Förslaget om inrättandet av en myndighetsfunktion för tillsyn av
nätverksamhet, nätmyndigheten, innebär att denna myndighet kommer att
ha ansvar för frågor om bl.a. prissättning av överföringstjänster och andra
villkor för nättjänster samt frågor prissättning av el som levereras av
innehavare av leveranskoncession. Prisregleringsnämnden för elektrisk
ström bör därför upphöra.
Med ökad konkurrens inom elhandeln kommer företagens information till
kunderna att öka. Med tiden kommer kunderna därför att kunna agera på
marknaden med ökad tillgång till relevant information. Det bör vara en
fråga för branschen att överväga behovet av en särskild rådgivnings-
verksamhet när tillräcklig erfarenhet efter en tid har vunnits av den nya
marknadens funktionssätt.
När det nya regelverket för elmarknaden träder i kraft och under den tid
som behövs därefter förutsätts Konkurrensverket ägna särskild uppmärksam-
het åt utvecklingen inom elhandeln, bl.a. vad avser marknadsstruktur och
principer för prissättning. Ett informations- och erfarenhetsutbyte mellan
nätmyndigheten och Konkurrensverket är nödvändigt med tanke på det
starka sambandet mellan elhandel och nätverksamhet. Det finns också ett
behov av samordning myndigheterna emellan när det gäller handläggning av
vissa ärenden, t.ex. i frågor där det är oklart vilken av myndigheterna som
skall pröva ett visst ärende. Nätmyndigheten förutsätts även samverka med
115
övriga myndigheter med uppgifter på elområdet, t.ex. Elsäkerhetsverket och Prop. 1993/94:162
Svenska kraftnät. Något formellt förfarande för samråd mellan nätmyndig-
heten och andra myndigheter är dock inte nödvändigt.
Regeringens bedömning: Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK) skall vara nätmyndighet enligt ellagen. Verksamheten bör
starta den 1 juli 1994.
Elmyndighetsutredningens förslag: Avviker från regeringens bedömning.
Utredningen föreslår att nätmyndigheten organiseras som en fristående
myndighet.
Remissinstanserna: Svenska Kommunförbundet anser att nätmyndigheten
bör inordnas i NUTEK. Svenska Kraftverksföreningen och Svenska
Elverksföreningen hävdar att det inte finns behov av en ny myndighet för
de aktuella frågorna utan att de bör handhas av en befintlig myndighet.
NUTEK anför att elmarknadsfrågoma är en viktig del av det energiintresse
verket har att företräda, varför ansvaret för tillsynsfunktionen enligt verket
bör läggas på verket.
Andra remissinstanser, däribland Konkurrensverket, Svenska kraftnät,
Elsäkerhetsverket, Sveriges Industriförbund och Statskontoret, tillstyrker
utredningens förslag. Som skäl anges bl.a. att detta alternativ är det som
bäst tillgodoser elmarknadsreformens syften och att det med hänsyn till
myndighetens uppgift att övervaka monopolen på elmarknaden är nödvändigt
att verksamheten kan bedrivas med stor integritet och fristående från
branschintressen, m.m. Statskontoret framhåller att det finns
samordningsfördelar med Post- och Telestyrelsen som har ansvar för
tillsynen enligt tele- och postlagstiftningen.
Skälen för regeringens bedömning: Ellagstiftningsutredningen anger tre
alternativ i fråga om vilken myndighet som bör ha hand om
nätmyndighetens uppgifter. Bland befintliga myndigheter skulle NUTEK,
som har hand om bl.a. koncessioner enligt nuvarande ellagstiftning, eller
Elsäkerhetsverket, som har ansvar för näten från elsäkerhetssynpunkt, kunna
ha hand om uppgifterna. Den tredje möjligheten är att inrätta en ny
myndighet för bl.a. tillsynen av nätverksamheten. Ellagstiftningsutredningen
förordar NUTEK som tillsynsmyndighet främst för att verksamheten
därigenom bedömdes kunna starta med minsta möjliga förberedelsetid.
Elmyndighetsutredningen finner både för- och nackdelar med alla de tre
diskuterade lösningarna, och att alla är möjliga att genomföra.
Elmyndighetsutredningens uppfattning är dock att elmarknadsreformen
skulle gynnas av att nätmyndigheten organiseras som en fristående
myndighet.
Enligt utredningens bedömning finns det inte några direkt motstridiga
intressen mellan nätmyndighetens uppgifter och de frågor som NUTEK och
Elsäkerhetsverket ansvarar för. Vid en eventuell sammanläggning av
116
nätmyndighetsfunktionen med NUTEK bör emellertid enligt utredningen Prop. 1993/94:162
tillsyns- och koncessionsfrågoma organiseras på ett sätt som garanterar att
verksamheten kan bedrivas självständigt i förhållande till NUTEK:s övriga
uppgifter.
NUTEK är enligt sin instruktion (1991:960) central förvaltnings-
myndighet för bl.a. energifrågor. Uppgiften innebär bl.a. att verka för en
säker och billig energiförsöijning. Enligt utredningens bedömning påverkas
inte NUTEK: s möjligheter att fullfölja sin energipolitiska uppgift i någon
väsentlig utsträckning av om utredningens förslag om en fristående nät-
myndighet genomförs. NUTEK har i sitt remissyttrande framfört invänd-
ningar mot denna bedömning.
Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el
och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Det är en
viktig energipolitisk uppgift att skapa och vidmakthålla väl fungerande
marknader för energiförsöijningen. Såväl tillsyns- som koncessionsfrågoma
har stor betydelse för att åstadkomma en långsiktigt säker kraftöverföring
till låga priser. Nätmyndighetens arbete bör ses i det perspektivet och
myndigheten kommer således att få en central energipolitisk uppgift.
Som energiansvarig myndighet har NUTEK bl.a. det övergripande
ansvaret för att genomföra statsmakternas energipolitiska beslut. Häri ingår
bl.a. uppgifterna att verka för en säker och billig energiförsöijning och att
företräda energiintresset gentemot andra intressen. Inom NU TEK finns i dag
en bred kompetens inom hela näringsliv sområdet inklusive energiområdet.
Som en följd av arbetet med koncessionsfrågor enligt nuvarande ellag-
stiftning finns kompetens i vissa av de frågor som hänger samman med till-
synen av nätverksamheten. Det finns således ett tydligt samband mellan den
föreslagna myndighetsfunktionens uppgift och de uppgifter som NUTEK har
i dag.
En viktig utgångspunkt för tillsynen av nätverksamhet är att konkurrens-
frågorna har utvecklats snabbt under senare år. Även kraven på överens-
stämmelse med förhållanden i andra länder har ökat, inte minst genom det
nyligen träffade EES-avtalet och Sveriges ansökan om medlemskap i EU.
Det är mot denna bakgrund angeläget att de regelverk och den praxis som
kommer att påverka konkurrensförhållandena på elmarknaden väl följer mot-
svarande utveckling på Europas elmarknader. Det är därför en fördel att
inom samma myndighet hålla samman tillsynen av konkurrensförhållanden
på elmarknaden och denna allmänna energipolitiska kompetensen. Detta
talar för att ansvaret för nätmyndigheten bör läggas på NUTEK.
Elmarknadsfrågoma är en viktig del av de energipolitiska uppgifter som
NUTEK har att verkställa. Från organisatorisk synpunkt finns många
effektivitetsfördelar med att hålla samman ansvaret för energifrågorna vid
en myndighet. Myndighetsfunktionen för tillsyn av nätverksamhet bör
tillsammans med koncessionsverksamheten utgöra ett särskilt verksamhets-
område. Regeringen avser att inom kort uppdra åt NUTEK att organisera
arbetet och förbereda rekrytering av personal så att den nya verksamheten
kan starta den 1 juli 1994.
117
Prop. 1993/94:162
Regeringens bedömning: NUTEK behöver ha ytterligare cirka 18
årsarbetskrafter för att kunna utföra sin uppgift. Totalt beräknas 30
årsarbetskrafter med ekonomisk, teknisk och juridisk kompetens inom
det nya verksamhetsområdet.
Elmyndighetsutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens bedömning. Utredningen bedömer personalbehovet till ca
35 årsarbetskrafter.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, däribland Konkurrens-
verket, NUTEK, Elsäkerhetsverket och Svenska kraftnät, godtar utred-
ningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Sveriges Industri-
förbund anser att kompetensen hos vaije anställd bör prioriteras framför
antalet anställda och bedömer att det föreslagna antalet om 35
årsarbetskrafter kan reduceras. Även Svenska Kraftverksföreningen och
Svenska Elverksföreningen anför att nätmyndigheten kan dimensioneras med
färre antal anställda.
Skälen för regeringens bedömning: Tillsyn av nätverksamhet är en ny
typ av myndighetsuppgifter i anslutning till ellagen. Det regelverk som skall
tillämpas är i viktiga avseenden nytt och det kan i många fall bli fråga om
svåra avvägningar av principiell betydelse för såväl branschen som
elkunderna. Reformen ställer höga krav på en väl fungerande
tillsynsmyndighet.
Det är nödvändigt att nätmyndighetsfunktionen har mycket god kompetens
för att bl.a. kunna agera oberoende av särintressen. Vissa av
myndighetsuppgifterna, främst normgivning och information, kommer att
vara bli särskilt arbetskrävande i inledningsskedet, medan andra uppgifter,
t.ex. uppföljning och prövning, torde kräva större resurser först efter något
år.
Flertalet remissinstanser delar utredningens bedömning i fråga om
tillsynsfunktionens behov av kompetens. Uppgifternas karaktär förutsätter
att tillsynsfunktionen har hög kompetens inom de ekonomiska, tekniska och
juridiska områdena, men också att den har aktuell erfarenhet från
branschen. Kompetensbehovet bedöms vara störst inom det ekonomiska
området. Ekonomisk kompetens krävs främst för normgivningsarbetet men
även inom övriga arbetsområden. Juridisk och teknisk kompetens behövs i
första hand för de uppgifter som rör tillståndsgivning och prövning, men är
också nödvändig vid normgivning.
Den nya myndighetsfunktionen har en viktig roll i samband med
övergången till en fri marknad. Det är därför nödvändigt att NUTEK snabbt
kan bygga upp den kompetens som uppgiften kräver och inleda en
förberedande verksamhet. För vissa arbetsuppgifter kan det behövas hjälp
från utomstående experter, t.ex. för att bistå inom det tekniska området och
när det gäller metodutveckling.
Arbetsbelastningen kan antas bli hög, särskilt i inledningsskedet. Det är
emellertid svårt att nu exakt förutse hur stora resurser som krävs för att
118
fullgöra nätmyndighetens uppgifter. Inom NUTEK har avsatts ca 12 Prop. 1993/94:162
årsarbetskrafter för arbete med koncessionsfrågor, m.m. enligt den
nuvarande ellagstiftningen. Här ingår även viss administration. Ytterligare
ca 18 årsarbetskrafter bedöms vara nödvändiga för att den föreslagna
tillsynsverksamheten skall kunna bedrivas effektivt. Genom att arbets-
uppgifterna läggs till en befintlig myndighet i stället för till en fristående
myndighet kan personalbehovet reduceras något jämfört med Elmyndighets-
utredningens förslag.
Härutöver bör medel avsättas för vissa konsultinsatser. NUTEK får
därigenom möjlighet till viss flexibilitet i samband med rekryteringen av
personal. Verksamheten kommer också att behöva utnyttja NUTEK:s
specialistfunktioner, t.ex. ADB och information, samt den centrala
administrationen. Något behov av ytterligare resurser för sådan verksamhet
till följd av inrättandet av den nya tillsynsfunktionen förutses dock inte.
Regeringens överväganden beträffande anslagsfrågorna redovisas i avsnitt
11.5.
Regeringens förslag: Medel för verksamheten skall anvisas över
statsbugeten.
Verksamheten skall finansieras genom en årlig avgift (nätavgift)
som betalas av innehavare av nätkoncession. Avgiftssystemet bör
träda i kraft den 1 januari 1995. Regeringen avser att senare lägga
fram förslag om ett sådant avgiftssystem.
För att finansiera verksamheten under perioden 1 juli - 31 december
1994, innan det föreslagna avgiftssystemet träder i kraft, görs
besparingar inom NUTEK:s verksamhetsområde.
Elmyndighetsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag
eller lämnar det utan invändning. RRV anser dock att förslaget behöver
utvecklas ytterligare främst såvitt avser förutsättningarna att ta ut avgifter
för tillsynsverksamheten. Svenska kraftnät framhåller att den föreslagna
principen att grunda nätavgiften på nätföretagens balansomslutning skulle
medföra att avgifterna inte blev kostnadsriktiga. Även Svenska Kraftverks-
föreningen är kritisk till förslaget i denna del.
Förslaget avstyrks av Svenska Elverksföreningen, Sveriges Fastighets-
ägareförbund och Hyresgästernas Riksförbund. Bl.a. anförs att myndigheten
bör anslagsfinansieras för att kunna vara fristående mot den verksamhet som
skall granskas.
Skälen för regeringens förslag: Kostnaderna för verksamheten beräknas
för budgetåret 1994/95 till 20 miljoner kronor. Vissa av kostnaderna kan
direkt hänföras till uppbyggnaden av den nya myndighetsfunktionen.
Utredningens förslag innebär att en årlig nätmyndighetsavgift tas ut av
119
koncessionshavama för att finansiera verksamheten i sin helhet, dvs. såväl Prop. 1993/94:162
koncessions- som tillsynsverksamheten. Avgiften bör enligt utredningen
beräknas med utgångspunkt från respektive koncessionshavares
balansomslutning, som skall särredovisas enligt det föreliggande
lagförslaget.
En nätavgift i enlighet med utredningens förslag beräknas utgöra ca 1,5
promille av nätverksamhetens ekonomiska omslutning, vilket för ett hushåll
antas motsvara ca 1-4 kronor per år. Motsvarande avgiftssystem finns för
finansiering av t.ex. Finansinspektionens verksamhet. Elsäkerhetsverkets
arbete finansieras från och med budgetåret 1993/94 genom en avgift som tas
ut av elabonnentema, en s.k. elabonnentavgift.
För handläggning av koncessionsärenden, som innebär ett ansöknings-
förfarande, tas enligt nu gällande regler ut en ansökningsavgift i vaije
särskilt fall. Regeringen har (1975:601) överlåtit på NUTEK att fastställa
avgifterna inom detta område. Budgetåret 1992/93 redovisade NUTEK 2,5
miljoner kronor i avgiftsinkomster på detta område. Huvudprincipen är att
en ansökningsavgift tas ut för linjekoncession där avgiftens storlek är
relaterad till ledningssträckan. För områdeskoncession beror avgiftens
storlek på antalet abonnenter. Avgiftsinkomsterna disponeras inte av
NUTEK utan redovisas under inkomstitel på statsbudgeten. Kostnaderna för
verksamheten täcks via NUTEK:s förvaltnings- kostnadsanslag. För tillsyn
uttas ingen avgift.
Flertalet av de remissinstanser som har behandlat förslaget är positiva till
principen om att finansiera verksamheten genom en årlig nätavgift. Vissa
synpunkter på den föreslagna avgiftsmodellen har dock framförts, bl.a. vad
gäller förutsättningarna för att ta ut avgifter för tillsynsverksamheten.
Svenska Kraftverksföreningen föreslår en avgiftsmodell motsvarande den
som reglerar avgifterna till Elsäkerhetsverket, dvs. enhetliga avgifter per
kund indelade i ett fåtal storleksklasser inom alla områdeskoncessionerade
nät. För nätkoncessioner för linje bör det enligt Svenska Kraftverks-
föreningen räcka med en koncessionsavgift enligt i dag tillämpade principer.
Utformningen av avgiftssystemet bör övervägas ytterligare.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen hösten 1994 med ett
förslag i finansieringsfrågan. Inriktningen bör dock vara att nätavgiften skall
träda i kraft den 1 januari 1995, dvs. samtidigt som den ändrade
ellagstiftningen föreslås träda i kraft. Det nuvarande systemet med
ansökningsavgifter för koncessionsärenden bör upphöra och ersättas av
nätavgifter. Intäkterna från nätavgifterna bör tillföras inkomsttitel. Medel
för NU lEK:s koncessions- och tillsynsverksamhet bör anvisas under
NUTEK: s ramanslag för förvaltningskostnader. För första hälften av
budgetåret 1994/95, innan nätavgiften träder i kraft, bör verksamheten
finansieras genom att medel omfördelas från andra anslag. Anslagsfrågorna
behandlas närmare i avsnitt 11.5.
120
Prop. 1993/94:162
Regeringens förslag: För att täcka kostnaderna för den nya
myndighetsfunktionen skall 20 miljoner kronor tillföras anslaget
B 1. NUTEK: Förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 utöver
vad som har föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 13.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i budgetpropositionen
1993/94:100 bil. 13 föreslagit att riksdagen för budgetåret 1994/95 skall
anvisa 164 190 000 kronor till Närings- och teknikutvecklingsverket:
Förvaltningskostnader. För att täcka kostnaderna för den nya
myndighetsfunktionen vid NUTEK under budgetåret 1994/95 bör ytterligare
20 000 000 kronor tillföras anslaget.
Regeringen avser att göra besparingar på NUTEKs anslag inom energi-
området för att täcka verksamhetens kostnader för första hälften av
budgetåret 1994/95.
121
Regeringens bedömning: Alla distributionsföretag bör kunna verka
på likvärdiga villkor på den avreglerade elmarknaden. För kommuna-
la elföretag bör därför konkurrensvillkoren, under vissa förutsätt-
ningar, göras likvärdiga de som gäller för övriga företag på markna-
den.
Skälen för regeringens bedömning: Kommunalt ägda företag och
komunala verk svarar för en betydande del av lokaldistributionen av
elektrisk kraft. Av de totalt 277 eldistributionsföretag som fanns i Sverige
i böijan av år 1993 var 156 kommunala. Av dessa drevs 48 i förvaltnings-
form och 108 i bolagsform.
Kommunala aktiebolag levererade elenergi till 47 % av landets lågspän-
ningskunder medan kommunal elverksamhet i förvaltningsform svarade för
leveranser till 15 % av kunderna. År 1991 var motsvarande andelar 40 %
och 25 %. Kommunal elverksamhet har alltså under senare tid i ökad
utsträckning dels bolagiserats, dels överlåtits till andra ägare.
Många kommunala elföretag bedriver även elproduktion. År 1992 hade
ett trettiotal kommunala företag egen elproduktion med kapacitet om minst
1 MW. Några kommunägda företag, bl.a. Stockholms Energi AB, tillhör
den s.k. samkömingsgruppen.
I 1992 års proposition (1991/92:133) om en elmarknad med konkurrens
framhölls bl.a. att reformeringen av elmarknaden bör leda till större
valfrihet för kunderna att välja elleverantör, också inom distributionsom-
rådena. Det är viktigt att alla distributionsföretag kan agera på likvärdiga
villkor på den avreglerade elmarknaden. För kommunala elföretag bör
konkurrensvillkoren, under vissa förutsättningar, göras likvärdiga de som
gäller för övriga företag på marknaden.
Som huvudregel vid kommunal verksamhet gäller att kommunen måste
iaktta de föreskrifter som har meddelats i kommunallagen (1991:900). Detta
gäller oavsett om verksamheten bedrivs i förvaltningsform eller i bolags-
form. Den grundläggande regeln är den s.k. lokaliseringsprincipen, som
innebär att kommunen endast får ha hand om sådana angelägenheter som
har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar. Inom ramen
för denna kompetensregel äger många kommuner såväl kraftverk för
produktion som ledningsnät för distribution av el till och inom kommunens
område. Verksamheten bedrivs antingen direkt av kommunen som en del av
den kommunala förvaltningen eller av ett aktiebolag vars aktier ägs av
kommunen.
Om kommunen verkar på ett område som är lagreglerat gäller be-
Prop. 1993/94:162
122
stämmelsema i den aktuella lagen framför kommunallagens bestämmelser Prop. 1993/94:162
i tillämpliga delar. På elområdet blir alltså kommunen om den direkt eller
i ett kommunägt bolag bedriver elverksamhet bunden av bestämmelserna i
ellagen på samma sätt som alla andra ägare av ledningar eller ledningsnät.
Ellagen reglerar endast användningen av ledningsnät för överföring och
distribution av el. De viktigaste bestämmelserna är följande. Kommunen
måste ha koncession (områdeskoncession) för sitt ledningsnät inom
distributionsområdet. Inom sitt koncessionsområde har kommunen
skyldighet att leverera el till kunderna. Denna leveransskyldighet kan
fullgöras med antingen el som kommunen själv producerar i ett kraftverk
eller el som kommunen köper av någon kraftproducent. På grund av sin
monopolställning är kommunen, liksom övriga eldistributörer, skyldig att,
på talan av elkund, underkasta sig prisreglering vad avser dels den
levererade elen, dels själva överföringen på ledningsnätet. Detta sker i syfte
att åstadkomma en skälig prissättning.
För de eventuella ledningar som inte ingår i områdeskoncessioner måste
kommunen ha linjekoncession.
Utöver de bestämmelser som ellagen anger för alla innehavare av
områdes- och linjekoncession gäller kommunallagens bestämmelser för
kommunal elverksamhet. Detta innebär bl.a. att den s.k. självkostnadsprin-
cipen skall tillämpas.
Ellagen reglerar inte verksamheten vid kraftverk för produktion av el. I
den delen blir kommunen därför enbart bunden av bestämmelserna i
kommunallagen. De bestämmelser som närmast blir aktuella är 2 kap. I
detta finns bestämmelser, vilka bygger på principer som före den nuvarande
kommunallagens ikraftträdande hade utvecklats i rättspraxis.
En av dessa principer är den nyss nämnda lokaliseringsprincipen som
finns i intagen i 2 kap. 1 §. Den innebär exempelvis att en kommun som
driver kraftproduktion i princip bara får leverera el inom den egna
kommunen. Detta leder i dag inte till några problem eftersom de kommuner
som producerar kraft också har ledningsnät inom sitt område. Eftersom de
har monopol på ellevereranser inom området kan de i praktiken vara säkra
på att alltid få avsättning för sin produktion.
En annan av principerna, som finns intagen i 2 kap. 2 §, är den s.k.
likställighetsprincipen. Den innebär att kommunen inte får särbehandla
medlemmar annat än på objektiv grund. Principen har betydelse för
kommunens taxesättning.
Den elverksamhet som kommuner bedriver berörs även av en annan
princip på det kommunala området, nämligen den s.k. självkostnadsprin-
cipen. Denna princip är inte lagfäst utan är utvecklad i rättspraxis. Den
innebär att avgifter för nyttigheter som kommunen tillhandahåller inte får
bestämmas så att de tillför kommunen en vinst. Syftet med denna princip är
att hindra kommuner att bl.a. utnyttja den monopolsituation som kommunala
företag i vissa fall har.
Frågan om självkostnadsprincipen inom kommunal verksamhet har våren
1993 behandlats av Avgiftsgruppen, tillsatt av chefen för Civildepartemen-
tet, i rapporten Avgifter i kommunal verksamhet -förslag till en modifierad
självkostnadsprincip (Ds 1993:16). 123
Genom den nya kommunallagen (1991:900) infördes för första gången
regler om offentlighetsprincipens tillämpning i kommunala aktiebolag, m.m.
Bestämmelserna innebär i huvudsak att kommunens fullmäktige skall se till
att allmänheten har rätt att ta del av handlingar enligt de grunder som gäller
för allmänna handlingars oifentlighet i tryckfrihetsförordningen och sekre-
tesslagen (1980:100).
Riksdagen har genom beslut i december 1993 (bet. 1993/94KU: 13, rskr.
1993/94:46) antagit regeringens proposition (1993/94:48) om handlings-
offentlighet hos kommunala företag. I propositionen föreslogs bl.a. att aktie-
bolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser, där kommuner,
landsting eller kommunalförbund utövar ett rättsligt bestämmande inflytande
skall jämställas med myndigheter när det gäller handlingsoffentlighet.
Som har nämnts tidigare föreligger leveransskyldighet för den som har
områdeskoncession. Enligt en undantagsbestämmelse i 2 § 4 mom. ellagen
omfattar denna skyldighet dock inte el för uppvärmningsändamål om fjärr-
värme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad inom området.
Denna undantagsbestämmelse medför att kommuner som distribuerar
fjärrvärme eller naturgas kan vara säkra på att få avsättning för dessa
energislag, eftersom kommunen i de allra flesta fall också distribuerar el
inom det berörda området och därmed kan vägra att leverera el till de
berörda kunderna.
Regeringens förslag: Kommunal produktion av och handel med el
som drivs i privaträttslig form (i regel aktiebolag) skall undantas från
lokaliseringsprincipen och skall bedrivas på affärsmässig grund i
stället för med iakttagande av självkostnadsprincipen och likställig-
hetsprincipen.
Även kommunal produktion och distribution av fjärrvärme och
naturgas som drivs i privaträttslig form skall i likhet med elverksam-
het bedrivas på affärsmässig grund.
Sådan kommunal verksamhet som bedrivs med undantag från
likställighets- och självkostnadsprincipema skall särredovisas från
annan verksamhet.
Kommunal nätverksamhet får bedrivas utan hinder av lokalise-
ringsprincipen om det sker i geografisk närhet till företagets nätverk-
samhet i den egna kommunen.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överenstämmer i huvudsak med
regeringens. Utredningens förslag avviker från regeringens i fråga om
kravet på affärsmässighet och särredovisning för kommunal produktion och
distribution av fjärrvärme och naturgas. Utredningsförslaget förutsätter att
bl.a. fjärrvärmeförsöijning skall omfattas av kraven på affärsmässighet och
särredovisning enbart om den bedrivs som s.k. sidoverksamhet till
kommunal elrörelse.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak
Prop. 1993/94:162
124
utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Konkurrensverket Prop. 1993/94:162
anför att kommunal elverksamhet, för att få frångå de aktuella principerna,
bör särredovisas och drivas i egen juridisk person. Verket anser vidare att
kommunal elverksamhet inte bör finansieras med skattemedel och att
kommunal borgen inte bör få förekomma i verksamheten.
Ett antal remissinstanser, däribland Svenska Kommunförbundet, Svenska
Elverksföreningen, Örebro Energi AB och REL, anser att det är inkonse-
kvent att särbehandla kommunala elbolag när det gäller offentlighet inom
den konkurrensutsatta verksamheten.
Sveriges Industriförbund anför att kommunal borgen inte bör få före-
komma i elverksamhet som undantas från lokaliseringsprincipen.
Svenska Kommunförbundet tillstyrker utredningsförslaget då det gäller
undantag från självkostnads- och likställighetsprincipema. Svenska
Kommunförbundet anser emellertid att förslaget om lokaliseringsprincipen,
såvitt gäller kravet på att kommunalt elnät måste ha anknytning till elnätet
till den egna kommunen, innebär en statlig detaljstyrning av kommunal
verksamhet. Också Örebro Energi påpekar att kommunalt ägda nätföretag
riskerar att missgynnas om utredningsförslaget i denna del genomförs.
Värmeverksföreningen påpekar att det föreslagna begreppet sidoverksam-
het får negativa konsekvenser för fjärrvärmens konkurrensförutsättningar.
Enligt föreningen innebär utredningsförslaget att fjärrvärme som levereras
av sådana kommunala företag som också distribuerar el får ett regelverk,
medan fjärrvärme levererad av kommunala företag utan eldistribution
omfattas av andra regler. Även Sveriges Industriförbund framför synpunkter
rörande begreppet sidoverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: Större delen av den lokala eldistributio-
nen i Sverige ombesörjs i dag av kommunala verk och kommunalägda
bolag. Reformeringen av elmarknaden förutsätter att konkurrensvillkoren för
de kommunala elföretagen görs likvärdiga de som gäller för övriga företag
på den avreglerade elmarknaden.
Lokaliseringsprincipen
Det monopol som kommunen i sin egenskap av koncessionshavare i dag har
inom sitt koncessionsområde omfattar såväl själva leveransen av el som
överföringen på ledningsnätet (nättjänsten). De förslag till ändringar i
ellagen som har redovisats i kapitel 6 innebär bl.a. att monopolställningen
avskaffas såvitt avser elleveransen. Syftet är att ge kunder inom kommunens
område möjlighet att välja andra leverantörer av el än kommunen. För de
kommuner som bedriver egen kraftproduktion innebär detta att kommunen
riskerar att inte kunna få avsättning för sin kraftproduktion om konkurrenter
kan leverera el till kunder inom området, samtidigt som den egna av-
sättningen enbart kan ske inom kommunens gränser.
Det är emellertid mindre vanligt att kommuner har egen kraftproduktion.
Betydligt vanligare är att kommunen köper den el som skall levereras till
kommuninnevånarna. Denna verksamhet ligger vanligtvis i ett kommunalt
verk eller i ett kommunägt aktiebolag. Verksamheten bygger oftast på att 125
kommunen tecknar leveransavtal med kraftproducenter omfattande en
förhållandevis lång tid. Om elkunder plötsligt faller bort i större omfattning Prop. 1993/94:162
måste kommunen kunna få avsättning för sin överskottsel. Om detta inte kan
ske på grund av att företaget är bundet till att leverera inom kommunen kan
det uppstå lönsamhetsproblem.
För att kunna driva verksamheten på en konkurrensutsatt marknad krävs
således möjligheter till en viss flexibilitet i agerandet. Det kan exempelvis
vara fråga om att avsätta vissa kvantiteter till kunder eller kundgrupper
utanför kommunens gränser. Den bedömning som görs av Ellagstiftningsut-
redningen är att verksamhet utanför den egna kommunen kommer att vara
av begränsad omfattning även om verksamheten undantas lokaliseringsprin-
cipen.
Övervägande skäl talar således för att produktion och handel med el, s.k.
elverksamhet, bör kunna undantas från lokaliseringsprincipen. I elverksam-
het får även anses ingå viss annan verksamhet som har nära samband med
den direkta elverksamheten, exempelvis konsultverksamhet med inriktning
på energihushållning och entreprenadverksamhet med anknytning till
elproduktion.
Det angivna undantaget från lokaliseringsprincipen bör medges endast
under förutsättning att kommunen bedriver verksamheten i annan form än
förvaltningsform. Syftet med det medgivna undantaget är att kommunen
skall kunna konkurrera på lika villkor med andra aktörer på elmarknaden.
Det bör då krävas att kommunen uppträder under samma associationsform
som de andra aktörerna, vanligtvis aktiebolagsform. Den associationsformen
är också avsedd för den kommersiella verksamhet det här är fråga om,
vilket inte förvaltningsformen är. Om verksamheten bedrivs i aktiebolags-
form får man bättre garantier för att elverksamheten inte blandas ihop med
andra verksamheter som inte bör komma i åtnjutande av de föreslagna
undantagen från lokaliseringsprincipen.
Även nätverksamhet bör i vissa fall undantas från lokaliseringsprincipen.
Det pågår för närvarande en strukturomvandling i eldistributionen.
Eldistributionsföretag slås samman bl.a. i syfte att bilda rationella dis-
tributionsområden. Det är viktigt att i denna process undanröja hinder för
uppbyggnad av rationella områden för nätverksamheten i eldistributionen.
Det är inte säkert att ett rationellt koncessionsområde helt faller inom
gränsen för den egna kommunen. Kommuner bör därför tillåtas att bedriva
viss överföring av el (nätverksamhet) med undantag från lokaliserings-
principen. Ett krav bör dock vara det finns ett samband med nätverk-
samheten i den egna kommunen.
Vissa remissinstanser har hävdat att kravet på geografisk närhet
missgynnar kommunal nätverksamhet. Enligt regeringens uppfattning är det
emellertid inte en nödvändig förutsättning för en rationell nätverksamhet att
kommunerna kan bedriva nätverksamhet i skilda delar av landet. Enligt
lagrådsremissens lagförslag var kravet på geografisk närhet uttryckt som ett
villkor att verksamheten kunde bedrivas i "omedelbar geografisk anslutning"
till nätverksamheten i den egna kommunen. Svenska Kommunförbundet har
i en skrivelse till regeringen den 24 januari 1994 anfört att den föreslagna
bestämmelsen om omedelbar geografisk närhet, så som den var utformad i
lagrådsremissen, skulle försvåra bildandet av regionala nätbolag och 126
därigenom hindra en rationell nätverksamhet.
Genom föreliggande lagförslag som innebär en ändring i förhållande till Prop. 1993/94:162
lagrådsremissen har de redovisade synpunkterna tillgodosetts. Förslaget
innebär att verksamheten skall bedrivas i ”geografisk närhet" till nätverk-
samheten i den egna kommunen.
Även när det gäller nätverksamhet bör det krävas aktiebolagsform för att
ha rätt till undantaget från lokaliseringsprincipen. De förslag till regler för
nätverksamhet som har redovisats i kapitel 10 innebär bl.a. att nätverksam-
het skall särredovisas och inte får bedrivas inom samma juridiska person
som produktion och handel med el. Vidare framgår att det finns skäl att anta
att de som i dag inte bedriver nätverksamhet i aktiebolagsform framdeles
kommer att finna fördelar med att bolagisera verksamheten.
Självkostnads- och likställighetsprincipema
Produktion och försäljning av el kommer med de förslag som lämnas i
denna proposition att bedrivas på en marknad med konkurrens. Kommunala
företag som hittills har haft monopol på leveranser till kunder inom kon-
cessionsområdet kommer att utsättas för konkurrens från t. ex. kraftpro-
ducenter som eftersträvar en direktförsäljning till vissa kunder. Även rena
elförsäljningsföretag kan böija konkurrera med den kommunala
elverksamheten. Om de kommunala företagen skall kunna hävda sig på den
marknaden måste de kunna agera på samma villkor som andra aktörer. Det
gäller främst möjligheterna att anpassa pris- och försäljningsvillkor till
rådande konkurrensförhållanden. Det finns inte någon anledning att befara
att de kommunala företagen tar ut oskäliga priser för sina elleveranser
eftersom de inte befinner sig i en monopolsituation när det gäller produktion
och försäljning av el. Garantin mot oskäliga priser består alltså i att kunden
kan välja en annan leverantör.
Regeringen föreslår därför att kommunens elverksamhet som gäller köp
och försäljning av el bör bedrivas på affärsmässig grund i stället för med
iakttagande av självkostnadsprincipen. Kravet på affärsmässighet medför
också att kommunen bör undantas från ytterligare en kommunalrättslig
princip, nämligen likställighetsprincipen.
Som har nämnts tidigare föreligger i dag leveransskyldighet för den som
har områdeskoncession. Enligt en undantagsbestämmelse i 2 § 4 mom.
ellagen omfattar denna skyldighet dock inte el för uppvärmningsändamål om
fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad inom
området. Denna undantagsbestämmelse medför att kommuner som dis-
tribuerar fjärrvärme eller naturgas kan vara säkra på att få avsättning för
dessa energislag eftersom kommunen i de allra flesta fall också distribuerar
el inom det berörda området. Kommunen kan alltså vägra att leverera el till
de berörda kunderna.
I avsnitt 7 har regeringens förslag redovisats om ett system med
leveranskoncession, som i korthet innebär att det inom vaije nät-
koncessionsområde skall finnas en elleverantör som har leveranskoncession
och som därigenom får en skyldighet att leverera el till alla inom området.
Den elkund som vill välja en annan leverantör skall kunna göra det efter 127
viss uppsägningstid (se avsnitt 7 och specialmotiveringen till 12 § lag om
handel medel, m.m). Nyssnämnda undantagsbestämmelse från leveransskyl- Prop. 1993/94:162
dighet för el för uppvärmningsändamål skall enligt förslaget finnas kvar för
den som innehar leveranskoncession.
Genom att ledningsnäten ändå öppnas för konkurrens innebär det att
kunderna, i förekommande fall, kan välja en annan elleverantör än
kommunen, varigenom de får frihet att välja mellan el, fjärrvärme och
naturgas. Eftersom försäljning av el kommer att ske på affärsmässig grund
bör motsvarande förutsättningar gälla för fjärrvärme och naturgas om
konkurrensneutraliteten mellan energislagen skall kunna upprätthållas.
Kommunerna bör därför undantas från självkostnads- och likställig-
hetsprincipema vid produktion och distribution av fjärrvärme och naturgas,
vilket innebär att även sådan verksamhet skall ske på affärsmässig grund.
Enligt Ellagstiftningsutredningens förslag skall undantagen från självkost-
nads- och likställighetsprincipema endast omfatta den produktion och
distribution av fjärrvärme och naturgas som bedrivs som en sidoverksamhet
till elverksamhet. Det förutsätts att sidoverksamheten skall finnas inom
samma bolag som elverksamheten. Regeringens förslag innebär - till
skillnad från Ellagstiftningsutredningens - att all produktion och distribution
av fjärrvärme och naturgas omfattas av samma regelverk, oavsett om den
bedrivs inom samma bolag eller av samma huvudman som elverksamheten.
Härigenom tillgodoses remissinstansernas önskemål om konkurrensneutrala
regler för fjärrvärme, m.m.
Den kommunala elverksamheten präglas av en fortskridande bolagisering.
Många kommunala elverk drivs dock i förvaltningsform, ibland tillsammans
med annan teknisk verksamhet. Ellagstiftningsutredningen ansåg att de här
föreslagna undantagen från kommunalrättsliga grundprinciper skall medges
endast under förutsättning att ifrågavarande verksamheter bedrivs i privat-
rättslig form, i regel aktiebolag. Som skäl anförs bl.a. att en verksamhet
som bedrivs på affärsmässig grund bör utnyttja en associationsform som är
avsedd för sådan verksamhet, dvs. i första hand aktiebolagsformen.
De bestämmelser för kommunal elverksamhet som föreslås innebär undan-
tag från grundläggande kommunala principer. Det är viktigt att möjligheten
att frångå dessa principer begränsas till sådan verksamhet som nu har
nämnts. Det skall inte vara möjligt att i elverksamhet, fjärrvärme- och
naturgasdistribution inräkna verksamheter inom andra områden och på så
sätt få undantag från dessa. Det är också viktigt att den konkurrensutsatta
verksamheten hålls klart åtskild från annan kommunal verksamhet så att
konkurrenssnedvridande effekter undviks.
Verksamhet som bedrivs med undantag från självkostnads- och likställig-
hetsprincipema skall redovisas särskilt. Den revisor som granskar redovis-
ningen av sådan verksamhet skall därvid särskilt granska att den särredovi-
sade verksamheten inte omfattar annan verksamhet än sådan som får
bedrivas med undantag från de nämnda principerna (se avsnitt 10.3.3).
För att tillgodose nyss nämnda krav på insyn i verksamheten och skapa
bättre förutsättningar för särredovisning föreslås att de här aktuella
undantagen från kommunalrättsliga principer skall medges endast under
förutsättning att verksamheten bedrivs i form av ett sådant företag - i
praktiken vanligen ett aktiebolag - som avses i 3 kap. 16 - 18 §§ kommu- 128
nallagen.
Situationen på kreditmarknaden är i dag sådan att många kommunala Prop. 1993/94:162
företag sannolikt inte skulle kunna erhålla en acceptabel finansiering för sin
verksamhet utan möjligheten att kunna ge kommunal borgen. Ett förbud mot
kommunal borgen för de här aktuella verksamheterna som bedrivs med
undantag från självkostnads- och likställighetsprincipema skulle allvarligt
försvåra för kommunerna att bedriva elverksamhet och försämra
möjligheterna att få en fungerande konkurrens på elmarknaden.
Vissa remissinstanser har anfört att kommunala elföretag kommer att
missgynnas jämfört med privata och statliga företag om de inte ges
möjlighet att bedriva verksamhet med undantag från offentlighetsprincipen.
Frågan om offentlighetsprincipens tillämpning behandlades nyligen av
riksdagen i samband med beslut (bet. 1993/94:KU13, rskr. 1993/94:46) om
regeringens proposition (1993/94:48) om handlingsoffentlighet hos kommu-
nala företag. Genom regeringens förslag jämställs vissa kommunala företag
med myndigheter när det gäller handlingsoffentligheten. Den utökade hand-
lingsoffentligheten med krav på registrering m.m. kan medföra en viss ökad
administration för de kommunala företagen och innebär därigenom en
konkurrensnackdel för kommunala elföretag jämfört med övriga företag på
elmarknaden. Regeringen bedömer dock att dessa nackdelar torde vara
begränsade.
I propositionen om handlingsoffentlighet hos kommunala företag föreslogs
vidare att den tid under vilken sekretess skall gälla i kommunal affärsverk-
samhet förlängs från två till fem år för uppgifter om villkor i avtal i syfte
att skydda det allmännas ekonomiska intressen. Förhållandena blir däri-
genom jämställda med vad som gäller för motsvarande avtal hos de statliga
affärsverken. Som skäl för att förlänga skyddstiden anfördes bl.a. att en
fullständig öppenhet i ekonomisk verksamhet som det allmänna bedriver i
konkurrens med enskilda skulle inverka menligt på verksamheten. Vidare
framhölls att det förhållandet att ett avtal i verkligheten kan ha längre löptid
än fem år inte behöver innebära att ett utlämnande av uppgifterna medför
lika stor skaderisk för parterna under hela denna tid. Regeringen ansåg
därför inte att det fanns skäl att föreslå ytterligare förlängning av skydds-
tiden.
Regeringens bedömning: Det finns inte behov av särbestämmelser
för den elverksamhet som bedrivs av ekonomiska föreningar.
Ellagstiftningsutredningens bedömning: Överenstämmer med regering-
ens.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna lämnar utredningens
bedömning utan kommentar. REL framhåller att rättspraxis om likhetsprin-
cipens tillämpning är ofullständig varför frågan, enligt REL, bör beredas
ytterligare så att det säkerställs att ekonomiska föreningar ges samma
förutsättningar som andra associationsformer.
129
9 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 162
Skälen för regeringens bedömning: Vid årsskiftet 1992/93 fanns 50 Prop. 1993/94:162
ekonomiska föreningar med eldistributionsverksamhet. Kommunallagens
likställighetsprincip har för de ekonomiska föreningarna en viss motsvarig-
het i den likhetsprincip som inom ramen för en generalklausul - med
mönster i aktiebolagslagen (1975:1385) - kommer till uttryck i 6 kap. 13 §
och 7 kap. 16 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (förenings-
lagen). Enligt den förra paragrafen får styrelsen eller annan ställföreträdare
för föreningen inte företa en rättshandling eller annan åtgärd som är ägnad
att bereda en otillbörlig fördel åt en medlem eller någon annan till nackdel
för föreningen eller annan medlem. Enligt den senare paragrafen får
föreningsstämman inte fatta beslut av motsvarande innebörd.
Likhetsprincipen gäller i fråga om de rättigheter och skyldigheter som en
medlem har i förhållande till föreningen i sin egenskap av medlem. En
förening kan emellertid i sina stadgar föreskriva att vissa medlemmar skall
vara underkastade andra regler än övriga, även om detta skulle innebära ett
gynnande.
Utanför likhetsprincipen faller rättsförhållanden som en medlem har till
föreningen i egenskap av tredje man, t.ex. på grund av ett köpeavtal.
Generalklausulen torde emellertid vara tillämplig även när en medlem
bereds otillbörlig fördel i ett tredjemansförhållande till föreningen -1.ex. vid
köp - och när en avvikelse från likhetsprincipen visserligen får ske men
förmånen är otillbörlig med hänsyn till förhållandena.
I ett motivuttalande till föreningslagen anfördes som exempel att det inte
behöver strida mot likhetsprincipen att en konsumentförening med stöd av
stadgarna lämnar olika hög återbäring alltefter resultatet i en kommun, ett
distrikt eller en butik. Vidare betonas att en kostnadsbetingad prissättning
- såväl vid köp av medlemmarnas produkter etc. som vid försäljning till
dem - anses vara allmänt godtagen. En sådan gottgörelse som utdelning av
överskott skulle likaledes kunna differentieras utan särskilt stöd i stadgarna.
Vad som är väsentligt är att prissättningen, utdelningen etc. sker enligt
rättvisa grunder.
Mot bakgrund av vad här sagts finns det enligt regeringens mening inte
behov av särbestämmelser för elverksamhet som bedrivs av ekonomiska
föreningar.
130
Prop. 1993/94:162
Enligt nu gällande bestämmelser överklagas NUTEK: s beslut i kon-
cessionsärenden till regeringen, utom när det gäller beslut om förpliktelse
att tillhandahålla eller köpa el enligt 2 § 4 mom. ellagen samt återkallande
av koncession. I de båda sistnämnda fallen är kammarrätt fullföljdsinstans.
Riksdagen antog år 1984 riktlinjer för regler om rätt att överklaga
ärenden till regeringen (prop. 1983/84:120, bet. 1983/84:KU 23, rskr
1983/84:2). Riktlinjerna innebär i korthet följande. Ärenden där rättsfrågan
är huvudsaken skall överklagas till domstol, medan ärenden där lämplig-
hetsavgöranden är dominerande skall överklagas i administrativ ordning. För
dessa senare ärenden anges olika besvärsvägar. Regeringen skall vara
slutinstans endast i sådana ärenden där det är önskvärt med en politisk
styming av praxis.
Under de senaste åren har tendensen varit att allt fler ärendekategorier
skall kunna prövas av domstol. En anledning härtill är bl.a. de krav på
tillgång till domstolsprövning som den europeiska konventionen om skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakon-
ventionen) uppställer. Konventionens rättigheter gäller såväl fysiska som
juridiska personer.
I artikel 6 i konventionen föreskrivs att "envar skall, när det gäller att
pröva hans civila rättigheter och skyldigheter...., vara berättigad till opartisk
och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk
domstol som upprättats enligt lag." Den europeiska domstolen i Strasbourg
har givit begreppet "civila rättigheter och skyldigheter" en tämligen vid
tolkning, enligt vilken begreppet anses omfatta inte bara vad som traditio-
nellt brukar hänföras till civilrätten. Även viktigare offentligrättslig
reglering av individens näringsfrihet och frihet i ekonomiskt hänseende
räknas hit (en kortfattad redovisning av artikel 6 och praxis finns i Ds Ju
1986:3, se även SOU 1992:106, Del A, s. 568). Utvecklingen på detta
område har lett till att möjligheten till domstolsprövning rent generellt
vidgats i Sverige genom att institutet rättsprövning införts.
I det följande redovisas regeringens överväganden och förslag i över-
klagandefrågor rörande ellagen och lagen om handel med el.
131
Regeringens förslag: Nätmyndighetens beslut i koncessionsärenden
enligt ellagen om bl.a. beviljande och överlåtelse av nätkoncession
samt ändring av gränser för nätkoncession för område överklagas till
regeringen. Övriga beslut enligt ellagen av nätmyndigheten överklagas
till allmän förvaltningsdomstol. Nätmyndigheten får rätt att agera som
part i domstol och rätt att överklaga domstols avgörande som har
inneburit att nätmyndighetens avgörande har ändrats i sak.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens
utom såvitt avser utredningens förslag om att återkallelse av koncession
skall prövas direkt av länsrätt, på ansökan av nätmyndigheten.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan
om överklagande och talerätt, m.m. tillstyrker utredningsförslaget.
Kammarrätten i Stockholm påpekar att domstolarna torde behöva ha tillgång
till teknisk expertis vid prövning av bl.a. frågan om ledig kapacitet och
framhåller att sådan expertis inte bör ha anknytning till nätmyndigheten.
Länsrätten i Stockholm säger sig vara beredd att åta sig uppgiften att
fungera som första instans vid överklagande av nätmyndighetens beslut.
Länsrätten konstaterar att nätmyndigheten enligt förslaget skall ha rätt att gå
in som part. Enligt Länsrätten är det emellertid lika angeläget att domstolen
skall kunna förelägga myndigheten att svara i målet, och ellagen bör enligt
Länsrätten kompletteras i detta avseende.
Domstolsverket instämmer inte i förslaget att beslut i koncessionsärenden
skall kunna överklagas till regeringen medan fråga om återkallelse av
nätkoncession skall prövas av länsrätt. Enligt Domstolsverket bör domstol
pröva såväl beslut i koncessionsärenden som fråga om återkallelse av
koncession.
Göta hovrätt är tveksam till förslaget att en statlig myndighet som är
beslutande instans, och vars beslut kan överklagas till domstol, även ges
behörighet att agera som part vid domstolen och får rätt att överklaga
domstolens avgöranden. Enligt hovrättens uppfattning är det dock möjligt
att hantera denna fråga genom att en särskild enhet hos nätmyndigheten,
formellt skild från den enhet som har meddelat beslutet, uppträder som part
i domstolen med rätt att överklaga domstolens avgöranden. Svenska
Elverksföreningen betonar risken för en sammanblandning av nätmyndig-
hetens roller om myndigheten, som förslaget förutsätter, skall utfärda
tillämpningsanvisningar, utgöra första instans i prövning och i senare led
föra talan mot nätägaren i högre instans.
Skälen för regeringens förslag: I dag sker överklagande till regeringen,
utom när det gäller beslut om förpliktelse att tillhandahålla eller köpa el
samt återkallelse av koncession. Nu blir huvudregeln att nätmyndighetens
beslut får överklagas till domstol, nämligen allmän förvaltningsdomstol. De
frågor det gäller är koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 § 4 och 7
mom., förelägganden för koncessionshavaren att fullgöra sina skyldigheter
132
och återkallelse av nätkoncession enligt 2 § 6 mom., koncessionshavarens Prop. 1993/94:162
skyldighet att vidta vissa återställningsåtgärder enligt 3 § samt ersättning till
kraftproducent enligt 15 a § tredje stycket.
Om ett beslut, som har meddelats av nätmyndigheten, överklagas till
domstol kan det ibland vara lämpligt att nätmyndigheten agerar i
domstolsprocessen. I vilka former en verksamhet av det slaget skall kunna
utövas kan emellertid diskuteras.
Som redovisas i Domstolsutredningens betänkande Domstolarna inför
2000-talet (SOU 1991:106, del A, s. 480 f.), har under det senaste
decenniet frågor om en beslutsmyndighets rätt att vara part i en senare
domstolsprocess och att överklaga ett domstolsbeslut varit föremål för en
omfattande uppmärksamhet i den förvaltningsprocessrättsliga debatten.
Utredningen anvisar i betänkandet generella lösningar när det gäller dessa
frågor.
Som en första etapp i genomförandet av Domstolsutredningens förslag
beträffande de allmänna förvaltningsdomstolarna har regeringen i prop.
1993/94:133 om instansordningen m.m. i de allmänna förvaltnings-
domstolarna bl.a. tagit upp vissa allmänna frågor som har samband med en
ändrad instansordning.
Flera av de frågor som nu kommer att kunna överklagas till domstol är
såväl tekniskt som ekonomiskt komplicerade. Detta gäller särskilt frågor om
skäligheten av nättariffer och ibland också frågor om anslutningsskyldighet.
Dessa frågor har också stor betydelse för konkurrensen på en avreglerad
elmarknad. Det är därför angeläget att nätmyndigheten ges möjlighet att
aktivt delta i och påverka mål som förs under domstols prövning.
Med hänsyn till detta är det inte möjligt att avvakta en mer allmän
lösning av de problem som nyss har redovisats. Det föreslås därför att
nätmyndigheten ges rätt att inträda som part i mål där myndighetens beslut
prövas av domstol och att myndigheten också ges rätt att överklaga domar
varigenom myndighetens beslut ändras i sak.
Domstolsverket har anfört att alla beslut som nätmyndigheten fattar i
koncessionsärenden bör överklagas till domstol och inte till regeringen som
utredningen har föreslagit.
Det kan konstateras att när det gäller prövning av koncession för
starkströmsledningar behålls prövningsgrunder som till stor del avser
lämplighetsbedömningar. Vid prövningen skall ske en avvägning mot bl.a.
olika intressen enligt naturresurslagen. Ärenden om nätkoncession bör
därför även i fortsättningen överklagas till regeringen.
Genom den nyss nämnda möjligheten till rättsprövning får Europakon-
ventionens bestämmelser om domstolsprövning anses vara uppfyllda i den
mån fallen över huvud taget skulle kunna anses hänförliga under kon-
ventionens bestämmelser.
Vad gäller beslut om återkallelse av koncession är denna fråga av
avgörande betydelse för koncessionsinnehavarens möjlighet att utöva sin
näringsverksamhet. I dag prövas frågan av kammarrätt som första dom-
stolsinstans. Ellagstiftningsutredningen har föreslagit att länsrätt i framtiden
blir första prövningsinstans för återkallelse av koncession. Regeringen
föreslår att nätmyndigheten får besluta om återkallelse av nätkoncession. 133
Myndighetens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Därigenom garanteras att den som får sin nätkoncession återkallad alltid har Prop. 1993/94:162
möjlighet att få frågan prövad av domstol.
Nätmyndighetens beslut i frågor om pris och andra villkor för nättjänster
kan vara av skiftande slag. Det kan gälla skäligheten av företagens tariffer
för överföring av el och övriga villkor för transitering på näten. Hit hör
vidare beslut i frågor om ledig kapacitet vid anslutning till näten samt
anslutningsvillkor i övrigt, beslut i redovisningsfrågor riktade mot ett enskilt
företag m.m. Normbeslut, dvs. myndighetens beslut att uppställa vissa
generella normer för nätverksamheten, bör dock inte omfattas av fullföljds-
reglema.
De beslut som det här är fråga om har ofta stora rättsverkningar för den
enskilde och är av den karaktären att rättsfrågorna träder mer i förgrunden
än rena lämplighetsbedömningar. Vad som nu har sagts talar för att dessa
ärenden bör kunna överklagas till domstol.
När det gäller val av domstolsinstans har Ellagstiftningsutredningen
föreslagit att denna prövning bör företas av de allmänna förvaltningsdom-
stolarna, varvid länsrätten skall vara första domstolsinstans. Som skäl härför
har anförts att det i dessa domstolar finns en erfarenhet av förvaltningsbeslut
som saknas i de allmänna domstolarna. Enligt utredningen kan inte
sistnämnda domstolskategori, i större mån än förvaltningsdomstolarna, anses
ha någon förtrogenhet med det speciella område som ellagen utgör.
I prop. 1993/94:133 om instansordningen m.m. i de allmänna
förvaltningsdomstolarna har regeringen föreslagit att det i lagstiftningen
skall slås fast att länsrätt är första domstolsinstans inom de allmänna
förvaltningsdomstolarna.
Det kan i vissa fall förekomma att olika domstolar i samband med olika
typer av processer kan komma att pröva samma slags fråga, men ur skilda
infallsvinklar. Det är således fullt möjligt att allmän domstol - i samband
med exempelvis ett fordringsanspråk - kan som en del i den processen ha
att ta ställning till bl.a. om det begärda priset för överföring av el är skäligt.
Vidare kan institutet kommunalbesvär bli tillämpligt när kommunfullmäktige
har fastställt tariffer för nättjänster. Det dock kan konstateras att det, enligt
Ellagstiftningsutredningens bedömning, inte finns anledning att anta att detta
förhållande kommer att medföra några större problem.
Avgöranden i frågor om nätverksamhet representerar en ny typ av mål
för en länsrätt. Det regelverk som skall tillämpas är i många viktiga
avseenden komplext och det kan i många fall bli fråga om svåra avväganden
och gränsdragningar. Det är därför viktigt att en särskild kompetens snabbt
kan byggas upp hos domstolen. Enligt den föreslagna lydelsen av 14 § lagen
om allmänna förvaltningsdomtolar skall ett beslut överklagas till den länsrätt
inom vars län ärendet först prövats. Som har redovisats i avsnitt 11.2 bör
NUTEK vara nätmyndighet enligt ellagen. Länsrätten i Stockholm blir
således den domstol som skall pröva dessa ärenden.
Även nätmyndighetens beslut i frågor om pris och andra villkor för
nättjänster bör överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Genom att det
endast blir en länsrätt som handhar dessa ärendekategorier skapas
förutsättningar för att en särskild kompetens för denna typ av mål kommer
att förhållandevis snabbt kunna byggas upp inom domstolen. Domstolen 134
bedöms ha behov av teknisk expertis.
Regeringens förslag: Nätmyndighetens beslut enligt lagen om handel
med el, m.m. såvitt avser frågor om leveranskoncession överklagas
till regeringen, utom vad gäller beslut om koncessionshavarens
leverans- och inköpsskyldighet, beslut om prisreglering samt beslut
om föreläggande för koncessionshavaren att iaktta sina skyldigheter.
Sådana beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen har inte lämnat något
förslag i fråga om leveranskoncession.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7 redovisas regeringens över-
väganden och förslag om leveranskoncession. De myndighetsuppgifter som
hänger samman med bestämmelserna om leveranskoncession bör skötas av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Ansvaret för dessa
frågor bör läggas på nätmyndigheten.
När det gäller prövning av leveranskoncession gäller, i likhet med vad
som gäller vid prövning av nätkoncession, sådana prövningsgrunder som till
stor del avser lämplighetsbedömningar. I enlighet med de överväganden som
nyss har redovisats i fråga om överklagande av beslut om nätkoncession bör
således beslut om leveranskoncession överklagas till regeringen.
Enligt nu gällande bestämmelser överklagas beslut enligt ellagen om
förpliktelse att tillhandahålla eller köpa el till domstol (kammarrätt). Beslut
i frågor som rör prisreglering fattas i dag av Prisregleringsnämnden för
elektrisk ström, vars beslut inte får överklagas.
Innehavare av leveranskoncession bör vara skyldig att leverera el för
normala förbrukningsändamål till alla kunder i området som inte önskar byta
leverantör. En sådan kund har rätt att få både priset på produkten el samt
villkoren för överföringen av densamma prövad av nätmyndigheten. Vidare
föreslås att innehavare av leveranskoncession bör vara skyldig att köpa el
från en elproduktionsanläggning som är belägen inom området och som kan
leverera med en effekt om högst 1 500 kW.
Bestämmelserna om förpliktelse att tillhandahålla och köpa el, samt
möjligheten till prisreglering överensstämmer således i stora drag med de
regler om dessa frågor som i dag finns i ellagen. En skillnad är dock att
frågor om prisreglering skall avgöras av nätmyndigheten. De beslut det här
är fråga om kan innebära stora rättsverkningar för den enskilde. Mot denna
bakgrund föreslås att beslut i sådana frågor överklagas till domstol.
Nätmyndigheten bör inte ha rätt att överklaga domstols avgörande i frågor
som rör prisreglering.
Som nyss har nämnts har den kund som är ansluten till innehavare av
leveranskoncession rätt att få såväl priset på produkten el som villkoren för
överföringen prövade av nätmyndigheten. Starka skäl talar således för att
nätmyndighetens beslut bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol
oavsett om beslutet avser fråga enligt ellagen eller lagen om handel med el.
Prop. 1993/94:162
135
Regeringens bedömning: Någon regel om ersättning till nuvarande
koncessionshavare till följd av de föreslagna ändringarna i ellagen
införs inte i lagen.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår att ersättning
kan utgå till koncessionshavare för förlust som är en direkt följd av att
villkoren i 2 § 4 mom. och 7 mom. ändras.
Remissinstanserna: Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföre-
ningen och Vattenfall AB anser att ersättning skall utgå för all ekonomisk
skada som uppkommer som följd av de föreslagna förändringarna i ellagen,
förutsatt att det föreligger ett adekvat orsakssammanhang mellan de ändrade
föreskrifterna och uppkommen ekonomisk skada.
Lagrådet: Se bilaga 8 s. 271
Skälen för regeringens bedömning: Enligt lagen (1902:71 s. 1), in-
nefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) krävs det
koncession för att dra fram eller begagna elektriska starkströmsledningar
(kraftledningar). En koncessionshavare har i praktiken ensamrätt att ha
ledningar inom sitt område. Koncessioner är tidsbegränsade, numera oftast
till 40 år. Nuvarande koncessionshavare har alltså rätt att begagna sina
ledningar. Utöver denna rätt att begagna ledningarna kan koncessionerna
innehålla sådana villkor för anläggandet och utnyttjandet av ledningarna som
behövs av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt.
Lagen innehåller ett antal föreskrifter som gäller för koncessionshavarna.
Viktigast i nu aktuellt avseende är att koncessionshavaren är, med vissa
undantag, skyldig att förse kunderna inom sitt område med el (leverans-
plikt). Eftersom han i praktiken har ensamrätt att ha ledningar inom sitt
område har han därmed också leveransmonopol. Däremot ställer ellagen inte
upp några regler om vem som skall leverera elen. Detta innebär alltså att
den ledningsägare som även äger ett kraftverk fritt kan välja mellan att
uppfylla sin leveransplikt med egenproducerad ström och att köpa el från
annat håll och distribuera den genom sitt ledningsnät. Han kan naturligtvis
även kombinera de två modellerna. Den ledningsägare som inte äger något
kraftverk är däremot hänvisad till andra kraftproducenter.
Det föreliggande lagförslaget innebär långtgående ändringar i ellagen.
Den viktigaste ändringen innebär i korthet följande.
Föreskrifterna i lagen ändras på det sättet att en koncessionshavare
(ledningsägare) blir skyldig att på skäliga villkor ansluta anläggningar för
produktion eller konsumtion av el samt andra ledningar till sitt ledningsnät
och att mot ersättning låta kraftproducenter eller säljare av el överföra el
under förutsättning att dessa har träffat leveransavtal med någon
elkonsument inom området och under förutsättning att det finns ledig
kapacitet på nätet. Däremot bortfaller skyldigheten att förse kunderna inom
området med el.
Denna ändring avses bli gällande för alla koncessionshavare redan då
136
ändringen träder i kraft. Prop. 1993/94:162
Frågan uppkommer då om bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen
därvid blir tillämplig. I bestämmelsen föreskrivs att vaije medborgare
vilkens egendom tages i anspråk genom expropriation eller annat sådant
förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder
som bestämmes i lag.
En förutsättning för att bestämmelsen skall bli tillämplig är att samtliga
rekvisit är uppfyllda. Det måste alltså röra sig om "egendom" som "tas i
anspråk" genom "expropriation eller annat sådant förfogande".
Ledningarna utgör förvisso "egendom".
Den huvudsakliga ändringen för ledningsägaren är att han kan bli tvungen
att mot ersättning upplåta sin ledning till tredje man. Någon tvångs-
överföring av rätten till ledningen äger alltså inte rum. Det kan därvid
knappast hävdas att egendomen tas i anspråk genom expropriation eller
annat sådant förfogande.
Regeringen anser mot denna bakgrund att bestämmelsen i 2 kap. 18 §
regeringsformen inte är tillämplig i detta fall.
Mot bakgrund av Europakonventionen har det dessutom övervägts om
denna lagändring bör kombineras med en rätt till ersättning för nuvarande
koncessionshavare på grund av de ändrade förpliktelserna för koncessionsha-
vama.
Avgörande för denna fråga blir tolkningen av artikel 1 i tilläggsprotokol-
let den 20 mars 1952 till Europakonventionen. Enligt artikeln skall envar
fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom lämnas okränkt (första
stycket första meningen). Vidare stadgas att ingen får berövas sin egendom
annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i
lag och av folkrättens allmänna grundsatser (första stycket andra meningen).
Slutligen anges att ovannämnda bestämmelser inte inskränker staters rätt att
genomföra sådan lagstiftning som behövs för att reglera nyttjandet av viss
egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse (andra stycket).
Artikeln handlar alltså om rätten till "egendom". Med detta avses i första
hand fysiska föremål, som är föremål för äganderätt. Eftersom de föreslagna
ändringarna i ellagen innebär att ledningsägaren under vissa förutsättningar
blir tvungen att upplåta sin ledning åt tredje man, kan de föreslagna
ändringarna ses som ett ingrepp i ledningsägarens rätt att utnyttja sin
egendom. Artikel 1 blir därmed tillämplig och detta oavsett om det krävs
koncession eller inte för att få uppföra och begagna elledningar.
Frågan blir då vilken del av artikel 1 som blir tillämplig, dvs. vilken
sorts intrång det är fråga om. Det allvarligaste intrånget får anses vara det
som regleras i första stycket andra meningen, dvs. då någon berövas sin
egendom. I nu aktuellt fall kan man knappast anse att ledningsägaren
berövas sin ledning, eftersom den formella äganderätten lämnas intakt,
ägaren behåller sin rätt att själv använda ledningen och den upplåtelse till
tredje man som kan bli aktuell skall ske mot ersättning.
Som nyss nämnts innebär ändringarna att ledningsägaren blir tvungen att
mot ersättning upplåta sitt ledningsnät åt kraftproducenter eller elsäljare för
överföring av el under förutsättning att dessa har träffat leveransavtal med
någon elkonsument inom området och under förutsättning att det finns ledig 137
kapacitet på nätet. Ändringen torde därmed beröra andra stycket i artikel 1,
eftersom den innebär att staten genom lagstiftning reglerar nyttjandet av viss Prop. 1993/94:162
egendom, nämligen kraftledningarna.
En första förutsättning för att konventionens krav skall vara uppfyllda är
att regleringen sker i överensstämmelse med det allmännas intresse. I den
delen har Europadomstolen uttalat att de nationella myndigheterna har en
betydande frihet att själva bedöma vad som ligger i det allmännas intresse
och att det därför bara i uppenbara fall av missbruk eller felbedömning kan
bli aktuellt för domstolen att ingripa mot en stat på denna punkt.
Den föreslagna ändringen i ellagen syftar till att, genom ökad konkurrens
på elmarknaden, uppnå en effektivare användning av elsystemet och lägre
priser för elkonsumentema. Förslagen syftar också till att uppnå effektivare
investeringar och till att bryta upp monopol, varigenom en mer effektiv
marknadsstruktur skapas. Det kan därmed knappast bestridas att lagstift-
ningen sker i överensstämmelse med det allmännas intresse.
För att konventionens krav skall vara uppfyllda krävs det vidare en rimlig
balans mellan angelägenheten av det allmänna intresse som föranleder
lagstiftningen och det men den enskilde lider till följd av den ändrade
lagstiftningen. Europadomstolen har uttalat att en sådan balans inte
föreligger om berörda personer drabbas av en individuell och orimligt stor
börda (individual and excessive burden). Om ersättning lämnas påverkar det
kraftigt bedömningen av om den nämnda balansen är rimlig men ersättning
vid kränkning av äganderätten är inget självständigt krav enligt Europakon-
ventionen. Om ägaren kan berövas sin egendom utan rätt till ersättning kan
dock äganderätten i stor utsträckning bli illusorisk.
För den ledningsägare som inte har egen kraftproduktion får den
föreslagna ändringen endast marginell betydelse. Han upplåter redan idag
ledningarna för el som han inte själv producerar. Antingen köper han el av
andra kraftproducenter och distribuerar den genom ledningarna eller låter
han kraftproducenterna för egen räkning distribuera elen till kunderna. Hans
fria val inskränks nu såtillvida att han blir tvungen att, mot ersättning,
upplåta ledningen till andra distributörer under förutsättning att han har
ledig kapacitet. Han kan alltså inte bli utträngd från sitt eget ledningsnät och
han får ersättning från dem till vilka han upplåter sitt ledningsnät. Det torde
inte krävas att han därutöver får ersättning av staten för att man skall anse
det föreligga en rimlig balans vid tillämpning av andra stycket i artikel 1.
Med uttrycket egendom i artikel 1 avses emellertid inte bara fysiska
föremål utan också immateriella tillgångar. Om koncessionen betraktas som
en immateriell tillgång kan även själva koncessionen åtnjuta skydd enligt
artikel 1.
De föreslagna ändringarna berör visserligen inte direkt själva kon-
cessionerna. De omständigheter som regleras i koncessionen, dvs. rätten att
begagna ledningarna och skyldigheten att iaktta de villkor som intagits i
koncessionerna, lämnas intakta. I detta sammanhang bör dock i koncessions-
begreppet innefattas alla de rättigheter och skyldigheter som följer av att
man har en koncession. Med detta synsätt får det anses att de föreslagna
ändringarna berör koncessionerna.
Den största ändringen i koncessionerna blir den nya skyldigheten att
överföra el åt annan, som kan betraktas som en inskränkning i kon- 138
cessionshavarens rätt att utnyttja sin koncession. Även i detta fall blir, av
skäl som anförts ovan, andra stycket i artikel 1 tillämpligt. Vid den Prop. 1993/94:162
rimlighetsavvägning som då skall äga rum gör sig samma synsätt gällande
som redovisats ovan. Vid denna avvägning bör också beaktas att kon-
cessionshavarens förpliktelse att förse alla elkunder inom området med el
upphör.
Av Europadomstolens praxis framgår att artikel 1 inte bara skyddar
fysiska föremål och immateriella rättigheter utan också under vissa
förutsättningar de ekonomiska intressen som är förknippade med utövandet
av näringsverksamhet.
En indirekt följd av de föreslagna ändringarna blir att ledningsägaren
förlorar sitt faktiska leveransmonopol. Detta påverkar de ledningsägare som
dessutom har egen kraftproduktion. Eftersom en ledningsägare i dag har ett
faktiskt leveransmonopol kan han producera och distribuera all den el som
det finns avsättning för inom hans område. Eftersom det faktiska
leveransmonopolet avskaffas kan det därför inträffa att kunder inom hans
område träffar avtal om leverans av el med andra producenter eller
distributörer som har gynnsammare leveransvillkor. Detta medför att
ledningsägaren tvingas dra ner sin egen produktion och i stället, mot
ersättning, låta överföra den el som de nya leverantörerna säljer till
kunderna. De föreslagna ändringarna kommer dessutom antagligen att rent
generellt leda till lägre elpriser.
Kraftproduktionen som sådan kan inte anses omfattad av koncessionen
men kraftproduktionen är en näringsverksamhet som indirekt blir påverkad
av de föreslagna ändringarna. I det sammanhanget bör kraftverket och
ledningsnätet ses som en enhet. När man applicerar bestämmelserna i artikel
1 på de föreslagna ändringarna kan man knappast hävda att kraftproducenten
berövas sin egendom, dvs. sin näringsverksamhet. Ändringarna innebär ju
inte att kraftproduktion omöjliggörs. Däremot påverkas, i vart fall indirekt,
hans möjligheter att bedriva kraftproduktion därigenom att han förlorar sitt
faktiska leveransmonopol och i stället tvingas verka på en konkurrensutsatt
marknad.
Återigen blir andra stycket i artikel 1 tillämplig, dvs. de föreslagna
ändringarna innebär en reglering av nyttjandet av viss egendom, i det här
fallet viss näringsverksamhet, i det allmännas intresse. Den reglering av
denna verksamhet som hittills har funnits och som lett till ett faktiskt
leveransmonopol avskaffas nu, vilket leder till att alla kraftproducenter blir
likställda.
Den ersättning en ledningsägare får för att upplåta sitt ledningsnät åt
tredje man innebär visserligen inte full kompensation för de förluster han
kan få i sin kraftproduktion. Men de föreslagna ändringarna innebär inte på
något sätt att koncessionshavarens möjligheter att bedriva kraftproduktion
hindras eller inskränks utan följden av ändringarna blir att han blir utsatt för
konkurrens vad gäller elleveranser inom sitt område. Denna konkurrens kan
han dock möta genom egna åtgärder, exempelvis prissänkningar och
rationaliseringar. Följderna av att han utsätts för konkurrens inom sitt eget
område uppvägs också av att han själv får möjlighet att konkurrera inom
andra kraftproducenters områden.
Mot bakgrund av dessa överväganden anser regeringen att kravet på 139
rimlig balans vid tillämpning av artikel 1 är uppfyllt även om koncessions-
havama inte beviljas rätt till ersättning från staten enligt ellagen till följd av Prop. 1993/94:162
de föreslagna ändringarna i lagen. Eftersom syftet med reformen är att,
genom ökad konkurrens på elmarknaden, uppnå en effektivare användning
av elsystemet och lägre priser för elkonsumentema skulle syftet till stor del
förfelas om staten betalade ut ersättning till marknadsaktörer som får
svårigheter att klara sig på den konkurrensutsatta elmarknaden.
140
Prop. 1993/94:162
Regeringens förslag: De föreliggande lagförslagen skall träda i kraft
den 1 januari 1995.
Ellagstiftningsutredningens förslag: Utredningen föreslår att reglerna
skall böija gälla tidigast den 1 juli 1994.
Remissinstanserna: Remissopinionen är delad. Många remissinstanser,
bl.a. NUTEK, Konkurrensverket, Svenska kraftnät, Norrtälje kommun,
Landstingsförbundet, Sveriges Industriförbund, REL, KREAB, Sandlund-
Öhman Energi AB och den elintensiva industrin, framhåller att det är viktigt
att elmarknadsreformen träder i kraft så fort som möjligt. Andra, ex-
empelvis Bokföringsnämnden, Kammarrätten i Göteborg, Svenska Elverks-
föreningen, Örebro Energi AB och Sydsvenska Återdistributörers Samråds-
grupp, ifrågasätter om den av utredningen föreslagna tidpunkten är rimlig
och förordar i stället ett kalenderårsskifte, i de flesta fall årsskiftet
1994/1995. Några remissinstanser, bl.a. Svenska Kraftverksföreningen,
Stockholm Energi AB och Sydkraft AB, önskar skjuta ett ikraftträdande
längre fram i tiden.
Skälen för regeringens förslag: Det finns skilda motiv för de olika
förslag till tidpunkt för införande av elmarknadsreformen som framförts.
För ett snabbt genomförande talar både den fortgående vertikala integratio-
nen inom elsektorn och det faktum att marknadens aktörer i många fall
redan förbereder sig för en elhandel med konkurrens.
Mot detta står önskemål om en ordnad övergång till det nya regelverket.
En sådan ställer krav på ekonomiska och administrativa förberedelser hos
både marknadsaktörerna och det allmänna, så att det nya konkurrens-
systemet från böijan skall kunna fungera så smidigt som möjligt. Till detta
hör bl.a. att ett ordnat ikraftträdande kommer att ställa krav på en period
med omfattande information angående det nya regelverket. Det är också
väsentligt att nätmyndigheten är etablerad och från första bötjan kan
övervaka prissättningen på nättjänster. Slutligen har det framhållits att
ikraftträdande vid ett kalenderårsskifte för de flesta innebär ett avsevärt
minskat redovisningsarbete.
Regeringen anser att övervägande skäl talar för ett ikraftträdande den 1
januari 1995.
Som tidigare nämnts (avsnitt 6.1) krävs inte omprövning av nuvarande
koncessioner som en följd av de föreslagna lagändringarna. Nuvarande kon-
cessionshavare behåller sina koncessioner men reglerna om koncessions-
havarens skyldigheter ändras. Också befintliga avtal, som exempelvis
leveransavtal, anslutningsavtal m.m. bör fortsätta att gälla. En part som
exempelvis före de nya bestämmelsernas ikraftträdande har tecknat ett
flerårigt avtal om leverans av el kan således inte säga upp detta enbart med
hänvisning till att reglerna på elmarknaden har förändrats. Detta gäller
naturligtvis under förutsättning att avtalet i sig inte innehåller en sådan
möjlighet.
Dock kan inte sådana avtal fortsätta att gälla i den utsträckning som de
141
kommer att stå i konflikt med förslagen om ändrad lagstiftning. I den mån Prop. 1993/94:162
det, vid tidpunkten för nya lagreglers införande, finns bestämmelser i ett
befintligt avtal som står i konflikt med någon ny tvingande lagregel, gäller
lagregeln före avtalets bestämmelser.
Många hushållskunder saknar skriftliga avtal med sin eldistributör. Ett för
kunden bindande avtal med distributören får ändå anses föreligga, eftersom
elräkningarna betalts utan invändning från kunden. Sådana icke skriftliga
avtal kan sakna uppsägningsbestämmelser. En särskild uppsägningstid bör
gälla för sådana avtal. Förslag i detta avseende har redovisats i kapitel 7.3.
142
Det förslag till ändringar i ellagen som regeringen nu lägger fram bygger
på ellagstiftningsutredningens delbetänkande Elkonkurrens med nätmonopol.
De framlagda förslagen omfattar därmed bara en del av ellagens
bestämmelser. Förslagen läggs fram inom ramen för ellagens nuvarande, till
stor del, ålderdomliga struktur. Den genomgripande revidering av lagens
struktur som behövs får anstå tills ellagstiftningsutredningen har slutfört sitt
arbete. Vissa av de begrepp som finns i ellagen såsom elektrisk anläggning
och elektrisk ström kan behöva ändras eller modifieras. Även detta får anstå
tills ellagstiftningsutredningen har slutfört sitt arbete. Vissa revideringar har
dock gjorts redan nu, bl.a. beträffande vissa ålderdomliga ordval och
meningsbyggnader.
1 § Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri
ingående särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning,
överföring, distribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare,
anses varje sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare
bestämmelser härom meddelas av regeringen.
Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till
förfogande för överföring av ström. Till nätverksamhet hör också projekte-
ring, byggande och underhåll av ledningarna, ställverk och transformato-
rer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av överförd effekt och
energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra ström på det
elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling
av befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller
uttagspunkt.
Regeringen skall utse en myndighet (nätmyndigheten) som skall
handlägga de frågor som anges i denna lag.
I paragrafen ges i dag en definition av begreppet elektrisk anläggning. Nu
utökas paragrafen med tre nya stycken som definierar och behandlar
begreppet nätverksamhet. Skälet till att nätverksamhet behöver definieras är
att denna verksamhet även i fortsättningen kommer att vara en
monopolverksamhet och därmed reglerad, bl.a. vad avser tillgänglighet och
prissättning, medan den andra stora verksamheten som omfattas av ellagen,
köp och försäljning av ström, nu i stort sett blir avreglerad. Det blir därför
i fortsättningen viktigt att kunna hålla isär de två verksamhetsslagen.
I paragrafens fjärde stycke, som har utformats i enlighet med Lagrådets
Prop. 1993/94:162
143
förslag, definieras begreppet nätverksamhet. Med sådan verksamhet avses Prop. 1993/94:162
att ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för överföring av
ström. Därutöver ingår all verksamhet som behövs för att göra det möjligt
att överföra ström på ledningarna. De mest typiska åtgärderna som behövs
för att nätverksamhet skall kunna bedrivas exemplifieras i lagtexten.
Därutöver innefattar begreppet exempelvis ansökan om koncession, ingående
av avtal om överföring av ström samt de administrativa åtgärder - an-
ställning av personal etc. - som krävs för att systemet för överföring av
ström skall fungera.
Köp och försäljning av ström ingår, som nyss nämnts, inte i begreppet
nätverksamhet.
Två typer av elköp ingår dock i nätverksamhet.
Den första typen är köp av el för att täcka nätförluster. Med nätförlust
menas skillnaden mellan hur mycket el som matas in och hur mycket som
tas ut på nätet, dvs. överföringsförlusten. Nätinnehavaren måste på något
sätt täcka denna förlust av el.
Den andra typen är när någon önskar mata in eller ta ut kraft från nätet
och det är tveksamt om nätet klarar detta utan att bli överbelastat. Då kan
det ibland vara ändamålsenligt att nätägaren skapar utrymme för
överföringen genom att förmå någon annan som är ansluten till nätet att öka
sin inmatning eller minska sitt uttag. Detta förfarande kan beskrivas som ett
motköp över en flaskhals på nätet. Metoden kan komma till användning
främst på trånga sektorer av storkraftnätet.
Syftet med köpet av el är i båda de beskrivna fallen inte att sälja elen
vidare till en konsument utan att upprätthålla funktionen av nätet. Av denna
anledning innefattas sådana köp i begreppet nätverksamhet.
Ansvaret för mätning, rapportering av mätdata m.m. ligger enligt 2 § 4
mom. sista stycket på ledningsägaren. Aktiviteter förknippade med detta
ansvar ingår därför i nätverksamheten.
Avgränsningen av vad som ingår i nätverksamhet är viktig för
ledningsägarens prissättning. Kostnaderna för nätverksamheten skall enligt
regeringens förslag betalas av dem som är anslutna till nätet.
I femte stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
behandlas begreppet anslutning.
En förutsättning för en elmarknad i konkurrens är att den som önskar
ansluta en elektrisk anläggning till nätet i visst område ges möjlighet till
detta. De vanligaste typerna av anläggningar som ansluts till nätet är
anläggningar för produktion av ström, dvs. kraftverk, anläggningar för
konsumtion av ström och anläggningar för överföring eller distribution av
ström, dvs. andra ledningar eller ledningsnät. Själva anslutningen sker i de
flesta fall genom en ledning. Om ström förs in på ledningsnätet i
anslutningspunkten benämns denna inmatningspunkt och om ström tas ut
från nätet benämns punkten uttagspunkt.
Med anslutning avses, enligt denna punkt, också återinkoppling av
befintlig anläggning och höjning av den avtalade effekten i en befintlig
inmatnings- eller uttagspunkt.
I sjätte stycket anges att regeringen skall utse en myndighet som skall
handlägga de frågor som anges i ellagen. Den myndigheten benämns 144
nätmyndigheten.
Nätmyndighetens funktion innefattar i huvudsak prövning av Prop. 1993/94:162
koncessionsärenden och ärenden om koncessionshavamas skyldigheter samt
tillsyn.
2 § 1 mom. Elektriska starkströmsledningar får inte dras fram eller be-
gagnas utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, av nätmyndigheten. En ansökan om nätkoncession
som avser en utlandsförbindelse skall dock prövas av regeringen. Till en
lednings framdragande räknas inte bara själva byggandet av ledningen
utan också schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att
bereda plats för ledningen.
En koncession skall avse en ledning med i huvudsak bestämd
sträckning (nätkoncession för linje) eller ett ledningsnät inom ett visst
område (nätkoncession för område). I ett beslut om nätkoncession för
område skall anges en för ledningsnätet högsta tillåtna spänning.
En transformator- eller kopplingsstation som är avsedd för en
spänning av 40 kilovolt eller däröver och som skall anslutas till en eller
flera nya ledningar får inte börja byggas förrän nätkoncession har
meddelats för framdragande av minst en ny ledning eller medgivande
har lämnats enligt 8 mom. för sådant framdragande.
Regeringen får föreskriva undantag från bestämmelserna i första och
tredje styckena i fråga om vissa slag av ledningar eller stationer eller i
fråga om ledningar eller stationer inom vissa områden. En sådan
föreskrift får dock inte avse utlandsförbindelser.
I första stycket ersätts det nuvarande begreppet koncession med det nya
begreppet nätkoncession. Syftet med namnändringen är att markera att den
nya koncessionstypen endast avser nätverksamhet.
I dag meddelas koncession av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av myndighet. Denna ordning bibehålls för meddelande av
nätkoncession med den ändringen att regeringen bara kan bemyndiga
nätmyndigheten att pröva ärenden om nätkoncession. Dessutom stadgas nu
att regeringen alltid skall pröva en ansökan om nätkoncession om den avser
en utlandsförbindelse.
I andra stycket anges de två varianterna av nätkoncession.
Nätkoncession för linje motsvarar den äldre linjekoncessionen.
Nätkoncession för område motsvarar den äldre områdeskoncessionen.
Liksom tidigare skall koncessionen avse ett ledningsnät inom ett visst
område. Äldre områdeskoncessioner kunde, i vart fall teoretiskt, överlappa
varandra. Som närmare framgår av kommentaren till 2 § 2 mom. blir detta
inte längre tillåtet.
En viktig nyhet är att det i lagen föreskrivs att en viss högsta tillåtna
spänning skall anges i ett beslut om nätkoncession för område. För närva-
rande finns ingen områdeskoncession för högre spänning än 40 kV, men
ingenting hindrar att spänningen i framtiden sätts högre om den tekniska
utvecklingen gör detta motiverat. Utgångspunkten bör vara den spänning
som kan förutses behövas under den planerade koncessionstiden. Spänningen 145
bestäms individuellt för vaije koncession och grundas på sökandens
10 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 162
uppgifter och övriga omständigheter. Prop. 1993/94:162
Den spänningsgräns som anges i koncessionen anger naturligtvis den
högsta spänning som får finnas på ledningsnätet men den markerar också
omfattningen av koncessionshavarens monopol på ledningsbyggande och
anslutningar. Nätkoncession för linje avseende ledningar med högre
spänning kan därför meddelas inom området och anslutning av kunder till
denna ledning kan också ske.
Spänningsgränsens betydelse för ledningsbyggande, anslutningsskyldighet
m.m. beskrivs i specialmotiveringarna till 2 § 2 och 4 mom.
I fjärde stycket stadgas att regeringen kan föreskriva vissa undantag från
bestämmelserna i första och tredje styckena. Ett tillägg görs nu som innebär
att en sådan föreskrift inte får avse utlandsförbindelser. Skälet är att det nu
i första stycket slagits fast att regeringen alltid skall pröva ansökningar om
nätkoncession som avser en utlandsförbindelse.
2 § 2 mom. Nätkoncession får meddelas endast om anläggningen är
lämplig från allmän synpunkt.
Nätkoncession för linje får endast om det finns särskilda skäl meddelas
för ledning som är avsedd för spänning som inte överstiger högsta tillåtna
spänning för de områden med nätkoncession som berörs av ledningen.
Nätkoncession for område får bara meddelas om området utgör en med
hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Nätkoncession får inte
meddelas för ett område som helt eller delvis sammanfaller med ett annat
koncessionsområde.
Nätkoncession får endast beviljas den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet. Nätkoncession för område får endast
beviljas den som dessutom är lämplig att bedriva nätverksamhet inom det
begärda området.
Nätkoncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbe-
stämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession skall lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.
Nätkoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, av nätmyndigheten. Vid prövning av
ansökan om överlåtelse av nätkoncession skall fjärde stycket tillämpas.
I första stycket anges som förutsättning för att nätkoncession, såväl för
linje som för område, skall få meddelas att ledningen eller ledningsnätet är
lämpligt från allmän synpunkt. Samma förutsättning gäller i dag men detta
uttrycks nu något annorlunda i lagtexten. I dag krävs att en anläggning är
behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering. Eftersom elektrifie-
ringen av landet numera till största delen är genomförd framhävs inte längre
detta kriterium uttryckligen i lagen.
Lämplighetsprövningen kommer i första hand att vara aktuell när det gäller
nätkoncession för linje. Prövningen kommer i fortsättningen främst att syfta
till att hindra att samhällsekonomiskt onödiga anläggningar byggs, dvs. att 146
nya ledningar byggs där tillräcklig överföringskapacitet redan finns, eller att
ledningar dras fram på ett sätt som orsakar onödigt stor skada för tredje Prop. 1993/94:162
man.
Ytterligare ett typiskt fall där en nätkoncession för linje kan vara
samhällsekonomiskt onödig och därmed olämplig ur allmän synpunkt är
följande.
Det kan ibland vara yöreragsekonomiskt lönsamt för en större elkonsu-
ment att koppla sig direkt till det regionala nätet i stället för att på
sedvanligt sätt ta strömmen från det lokala nätet. Spänningen på det
regionala nätet är visserligen högre men för en större elkund kan en
behövlig nedtransformering av spänningen ofta ske utan att kostnaderna för
detta utgör något problem. Om detta tillåts i större omfattning urholkas den
ensamrätt till eldistribution inom området, som innehavaren av
nätkoncessionen för området har. Detta kan leda till att det ekonomiska
underlaget för distributionsverksamheten försvagas, vilket i sista hand
drabbar de övriga elkonsumentema i området. I ett sådant fall kan alltså
ansökan om nätkoncession för linje avslås eftersom syftet med den nya led-
ningen bara är att koppla sig till det regionala nätet. Ibland kan dock
situationen vara sådan att ansökningen i stället bör bifallas. Exempel på
sådana situationer ges under specialmotiveringen till andra stycket.
En ansökan om nätkoncession för område kan också få avslag med
motivering att nätet inte är lämpligt från allmän synpunkt. Så kan vara fallet
om t.ex. det planerade ledningsnätet är felaktigt uppbyggt från
distributionsteknisk synpunkt eller om ansökan avser en spänningsnivå som
är olämplig med hänsyn till redan befintliga ledningar som omfattas av
nätkoncession för linje.
I andra stycket anges en formell begränsning av möjligheten att bevilja
nätkoncession för linje.
Innehavaren av en nätkoncession för område skall i princip ha ensamrätt
att bygga ledningar och bedriva nätverksamhet inom den för området
angivna högsta spänningen. Endast om särskilda skäl föreligger har därför
koncessionsmyndigheten möjlighet att inom detta område bevilja en
nätkoncession för linje som avser ledningar med samma eller lägre
spänning. Situationen är likartad med den som nämnts under första stycket
men här gäller det en ledning med samma spänning som eller lägre
spänning än den som gäller inom området.
En situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när kostnaderna för
att ansluta en ny stor elkonsument till det lokala nätet är avsevärt större än -
kostnaderna för en anslutning direkt till det regionala nätet. En annan
situation när särskilda skäl kan anses föreligga är när en koncession för en
ledning för vilken det idag finns linjekoncession behöver förnyas.
Ytterligare en situation kan vara att koncessionshavaren går med på att en
elkonsument inom hans område ansluts direkt till det regionala nätet.
I tredje stycket upptas bestämmelser om att koncessionsmyndigheten har
att bedöma om en sökt nätkoncession för område avser en lämplig
geografisk enhet.
En faktor som bör vara vägledande för koncessionsmyndighetens
ställningstagande härvidlag är att en nätkoncession för område bör täcka ett
geografiskt område med både kunder som medför höga nätkostnader och 147
kunder som medför låga nätkostnader. Orsaken är att avståndsberoende
tariffer i princip inte skall tillämpas inom nätkoncession för område.
Det finns för närvarande exempel på att koncessionsområden överlappar
varandra. För att skapa bättre ordning vad gäller ansvarsfördelningen mellan
områden som gränsar till varandra införs nu ett förbud mot att låta områden
sammanfalla helt eller delvis.
I fjärde stycket upptas bestämmelser om att endast den får beviljas
nätkoncession som bedöms lämplig från allmän synpunkt att bedriva
nätverksamhet.
Detta krav gäller oberoende av om nätkoncessionen ges för linje eller för
område. En lämplighetsprövning skall alltid göras vid ansökningstillfället.
I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och ut-
formningen av den organisation som skall handha nätverksamheten. Om
sökanden tidigare har bedrivit nätverksamhet bör också hans tidigare
agerande som nätägare vägas in.
Om ansökan avser nätkoncession för område krävs dessutom att sökanden
är lämplig att bedriva nätverksamhet i just det begärda området. Eftersom
områdena har olika omfattning och struktur måste sökandens organisation
vara avpassad för just det enskilda området.
Faktorer som därvid skall vara vägledande är nätföretagets effektivitet,
omfattning och därtill hörande möjligheter att hålla sig med kompetent
personal, beredskapsorganisation m.m. eller, alternativt, förutsättningarna
att klara dessa funktioner tillsammans med angränsande nätföretag.
En noggrann bedömning av sökandens lämplighet är särskilt viktig när
nätkoncession för område beviljas. Koncessionshavaren har ju i princip
monopol inom området på att bygga ledningar upp till en viss spänning.
Detta betyder att koncessionshavaren måste vara särskilt lyhörd för bl.a.
elkundernas behov.
Riksdagen har uttalat att staten genom Affärsverket svenska kraftnät skall
äga och förvalta en tillräckligt stor del av utlandsförbindelserna för att
svenska producenters och konsumenters möjligheter att sluta avtal om
kraftaffärer med aktörer utomlands skall kunna tillfredsställas. När det
gäller nätkoncession för linje avseende utlandsförbindelse fyller lämplig-
hetsprövningen därför även en annan funktion. Vid prövningen får i
förekommande fall tas hänsyn till om det är lämpligt att annan sökande än
Svenska kraftnät erhåller koncession.
När koncession söks för utlandsförbindelse, skall regeringen alltid pröva
ansökan.
I femte stycket finns bestämmelser om att en nätkoncession i princip inte
får strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Bestämmelsen
motsvarar nuvarande 2 § 2 mom. fjärde stycket.
I sjätte stycket finns bestämmelser om att lagen om hushållning med
naturresurser m.m. skall tillämpas vid koncessionsprövning. Bestämmelsen
motsvarar nuvarande 2 § 2 mom. femte stycket.
I sjunde stycket finns bestämmelser om att nätkoncession inte får över-
låtas utan särskilt tillstånd. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 2 § 2 mom.
femte stycket.
Den nye innehavarens lämplighet skall prövas på samma sätt som vid
ansökan om ny nätkoncession.
Det behövs dock ingen förnyad prövning av övriga villkor för
Prop. 1993/94:162
148
nätkoncessionen. Ansvaret för att dessa villkor följs övertas av den nye Prop. 1993/94:162
innehavaren av nätkoncessionen. Inte heller bestäms någon ny
koncessionstid, utan förvärvaren övertar återstoden av innevarande
koncessionstid.
2 § 3 mom. Nätkoncession ges för bestämd tid, längst 40 är.
En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anlägg-
ningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som
annars behövs från allmän synpunkt.
För närvarande gäller att koncession meddelas för viss tid, längst 40 år,
eller om det finns särskilda skäl 60 år. I praktiken har det inte funnits behov
av längre koncessionstider än 40 år.
Enligt första stycket skall nätkoncession ges för bestämd tid, längst 40 år.
Möjligheten att ge koncession för 60 år har alltså tagits bort. Liksom hittills
görs i fråga om koncessionstider ingen skillnad mellan olika typer av
koncessioner.
Andra stycket har getts en mer modem utformning i språkligt hänseende
men några sakliga ändringar har inte företagits.
2 § 4 mom. Den som har nätkoncession för linje är skyldig att på skäliga
villkor ansluta en anläggning till ledningen.
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har
nätkoncession for linje inte behöver ansluta en anläggning till ledningen.
Den som har nätkoncession för område är skyldig att på skäliga villkor
ansluta en anläggning inom området till ledningsnätet.
Om det finns särskilda skäl kan nätmyndigheten besluta att den som har
nätkoncession för område inte behöver ansluta en anläggning till
ledningsnätet.
Vill någon ansluta en anläggning till en ledning som omfattas av en
nätkoncession for linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en
nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra
anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession för
området eller efter tillstånd av nätmyndigheten.
Den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra
ström åt annan.
Innehavare av nätkoncession är skyldig att utföra mätning av överförd
ström samt att rapportera resultaten av dessa mätningar i enlighet med de
närmare föreskrifter som regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten meddelar.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt detta moment prövas
av nätmyndigheten.
Detta moment, liksom 7 mom., handlar om de skyldigheter en innehavare
av nätkoncession har under koncessionstiden. I detta moment behandlas 149
huvudsakligen skyldigheten att ansluta anläggningar till nätet och att
överföra ström på nätet, medan 7 mom. huvudsakligen behandlar frågor om Prop. 1993/94:162
tariffer och redovisning av nätverksamhet.
Förstafemte styckena behandlar den grundläggande skyldigheten för
koncessionshavare att ansluta elektriska anläggningar till sina ledningar eller
ledningsnät. Den grundläggande förändringen i elmarknadsreformen är att
hela elnätet skall göras tillgängligt för överföring av ström. En förutsättning
för att man skall kunna överföra ström är att man är ansluten till en ledning
eller ett ledningsnät. Därför är skyldigheten att ansluta anläggningar en
grundläggande bestämmelse i elmarknadsreformen.
Skyldigheten gäller för alla innehavare av nätkoncession, både för linje
och för område. Vid nätkoncession för linje sker anslutningen till en ledning
och vid nätkoncession för område sker anslutningen till ett ledningsnät.
Vad som omfattas av begreppet anslutning framgår av 1 § femte styck-
et.
Tre kategorier aktörer på elmarknaden kan i praktiken begära anslutning
till en ledning eller ett ledningsnät.
En kraftproducent vill föra in ström på det elektriska nätet. Detta sker i
en inmatningspunkt. Vanligtvis sker inmatningen på storkraftnätet eller på
det regionala nätet, dvs. på en ledning som omfattas av en nätkoncession för
linje.
En elkonsument vill ta ut ström från det elektriska nätet. Detta sker i en
uttagspunkt. Vanligtvis sker uttaget från det lokala ledningsnätet, som
omfattas av en nätkoncession för område men uttaget kan också ske direkt
från det regionala nätet eller från storkraftnätet, vilka alltså omfattas av en
nätkoncession för linje.
En annan koncessionshavare vill ansluta sin ledning eller sitt ledningsnät
till en annan ledning. Det rör sig ofta om att ansluta en regionledning till
storkraftnätet eller ett lokalt nät till det regionala nätet.
Som nämnts under 1 § avses med anslutning inte bara nyanslutning utan
även återinkoppling av befintlig anläggning och höjning av den avtalade
effekten i en befintlig inmatnings- eller uttagspunkt.
I första och andra styckena behandlas anslutningsskyldigheten för
innehavare av nätkoncession för linje.
Huvudregeln i första stycket säger alltså att koncessionshavaren är skyldig
att på skäliga villkor ansluta en anläggning till sin ledning. Enligt andra
stycket kan nätmyndigheten, om särskilda skäl föreligger, befria
koncessionshavaren från denna skyldighet.
Det är framför allt ledningens kapacitet som kan påverka anslut-
ningsskyldigheten.
Ledningen måste nämligen fysiskt kunna klara den överföring som önskas
sedan anläggningen anslutits, dvs. det skall finnas ledig kapacitet.
Frågan om det finns ledig kapacitet uppkommer bara i vissa situationer
när de s.k. fysiska flödena i ledningarna ändras. Strömmens fysiska flöde
påverkas inte av att exempelvis en elförbrukare byter elleverantör. Nätets
överföringsförmåga är densamma före och efter leverantörsbytet. Men om
en helt ny anslutning skall göras till nätet eller om en tidigare ansluten men
avkopplad anläggning åter skall kopplas in på nätet kan fråga uppstå om
ledig kapacitet finns. Detsamma gäller om belastningen på nätet ökar genom 150
att effekten höjs i en inmatnings- eller uttagspunkt.
Koncessionshavaren bör alltså befrias från sin anslutningsskyldighet om Prop. 1993/94:162
det inte finns ledig kapacitet. I en sådan situation bör nämligen de som
redan är anslutna ha företräde. En koncessionshavare vilken ingår i en
koncern som även producerar eller handlar med el och därför använder sitt
nät för koncernens egen överföring, får inte särbehandla sig själv. Han får
inte avvisa kunder med hänvisning till koncernens eget framtida behov av
ledningskapacitet, men han behöver inte heller inskränka pågående
användning för att frigöra kapacitet åt andra. En närmare beskrivning av
begreppet ledig kapacitet finns i avsnitt 6.3.1.
Det kan också vara skäligt att vägra viss motpart anslutning, t.ex. om
denne inte följt tidigare avtal eller om det kan förväntas bli svårt att få
betalt. Ibland är det skäligt att kräva garantier eller säkerhet som förut-
sättning för anslutning.
I tredje och Jjärde styckena regleras anslutningsskyldigheten vid
nätkoncession för område. Denna skyldighet är något mera inskränkt än vid
nätkoncession för linje. Den omfattar bara anläggningar inom
koncessionsområdet och gäller bara inom ramen för den högsta tillåtna
spänningen inom området.
Vid prövning av undantag från anslutningsskyldigheten enligt fjärde
stycket skall beaktas tillgången på ledig kapacitet på nätet i enlighet med
vad som har anförts i samband med nätkoncession för linje.
En annan viktig faktor som måste beaktas när anslutningsskyldigheten
prövas är de tekniska förutsättningarna vid anslutningen. Den anläggning
som skall anslutas måste i stora drag vara avpassad för det befintliga
ledningsnätet. Det kan inte krävas av en ledningsägare att han skall göra
stora och kostsamma investeringar för att en anläggning skall kunna anslutas
till hans ledning.
Ibland vill någon göra en anslutning till en ledning som omfattas av
nätkoncession för linje i stället för till det ledningsnät som omfattas av
nätkoncession för område. Sådana fall behandlas i femte stycket, som har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Utgångsläget är då att båda
koncessionshavama är anslutningsskyldiga. Huvudregeln är då att
anslutningen skall ske till området och inte till linjen. Huvudregeln i detta
stycke syftar alltså inte bara till att befria innehavaren av nätkoncessionen
för linje från anslutningsskyldigheten utan också till att förbjuda honom att
göra anslutningen. Om innehavaren av nätkoncessionen för området medger
det får dock anslutning ske till linjen. Om sådant medgivande inte lämnas
kan innehavaren av nätkoncessionen för linje ansöka hos nätmyndigheten om
tillstånd att få göra anslutningen. Vid bedömningen av denna fråga bör
samma kriterier tillämpas som angivits ovan under 2 mom. vid prövning av
frågan huruvida nätkoncession för linje skall meddelas vid uppkoppling på
det regionala nätet trots att uppkoppling kan ske på det lokala nätet.
Samhällsekonomiska bedömningar bör alltså läggas till grund för
prövningen.
Inte bara anslutningsskyldigheten i sig enligt första-femte styckena kan
komma under nätmyndighetens prövning utan också villkoren för anslut-
ningen. Prövningen avser i så fall huruvida villkoren är skäliga. Det
viktigaste villkoret torde vara anslutningsavgiften som utgår som en 151
engångsavgift och avser kostnaden för att göra själva anslutningen.
Avgiftens storlek påverkas givetvis av om det rör sig om en nyanslutning, Prop. 1993/94:162
en återinkoppling eller en effekthöjning. Även andra villkor som kan
förknippas med själva anslutningen skall vara skäliga.
I sjätte stycket avhandlas den för hela elmarknadsreformen bärande
principen, nämligen skyldigheten att överföra ström åt annan.
Överföringen skall ske på skäliga villkor och skäligheten kan prövas av
nätmyndigheten.
Som exempel på villkor kan nämnas pris och betalningsvillkor, avtalstid
och uppsägning, energimängd och effekt, avbrott, avstängning och
skadestånd.
Priset och övriga villkor för överföringen, nättariffen, kan prövas inom
ramen för skäliga villkor dels i det individuella fallet, dels vid en helhetsbe-
dömning av om koncessionshavarens prisnivå och övriga villkor är skäliga
med hänsyn till kostnaderna för nätverksamheten. Frågor om nättariffers
skälighet behandlas närmare i specialmotiveringen till 7 mom.
I sjunde stycket anges att koncessionshavama är skyldiga att mäta
överförd ström samt att rapportera resultatet av mätningarna. Skyldigheten
åvilar innehavare av koncession för såväl linje som område.
Priset på ström varierar kraftigt över tiden. Ju högre utnyttjandegraden
av landets samlade produktionsresurser är desto dyrare är strömmen. På
dagens elmarknad sker en noggrann mätning av strömförbrukningen i
huvudsak bara beträffande de stora elkunderna, som främst består av stora
industriella anläggningar. Mätningen sker ofta på timbasis. För de små
elkunderna, främst hushållskundema, sker däremot ingen tidsmätning utan
man betalar bara för förbrukad ström enligt en schablonartad tariff.
Detta system kan knappast behållas på den öppna elmarknaden.
Möjligheten att använda en schablonartad tariff bygger på att kunderna har
en och samma elleverantör, nämligen innehavaren av områdeskoncessionen.
Olika kunder har olika tidsprofil på sin strömförbrukning men dessa
skillnader inom det samlade kundkollektivet tar i stort sett ut varandra med
den utformning tarifferna har. När elmarknaden nu öppnas får detta till följd
att ett flertal producenter kommer att leverera ström till kunderna inom ett
område. För att värdet på den levererade strömmen inom ett område rätt
skall kunna fördelas mellan de olika producenterna krävs det en noggrann
mätning av strömförbrukningen över tiden hos vaije elkund.
Ansvaret för denna mätning läggs nu på koncessionshavama och kommer
därmed att ingå i nätverksamheten. Med stöd av bemyndigandet i sjunde
stycket kommer regeringen eller nätmyndigheten att utfärda närmare
föreskrifter om hur mätningen skall gå till. En viktig fråga som då kommer
att regleras är med vilken tidsnoggrannhet mätningen skall ske. Ju större
noggrannhet som krävs desto dyrare blir själva mätaren.
I praktiken kommer mätningen att gå till så att nätägaren anbringar en
mätare i elkundens uttagspunkt. Kostnaden för denna installation kommer
nätägaren sedan att debitera kunden som en del av kostnaden för
nätverksamheten. Om en kund anser att den anbragta mätaren är för
avancerad och därmed för dyr kan han begära prövning av skäligheten i den
debiterade kostnaden. En bedömning får då göras om den anbragta mätaren
står i överensstämmelse med de normer som regeringen eller 152
nätmyndigheten har bestämt.
Koncessionshavama åläggs inte bara att utföra mätning utan också att Prop. 1993/94:162
rapportera resultaten av denna mätning. Även i den delen bemyndigas
regeringen eller nätmyndigheten att utfärda närmare föreskrifter.
Rapporteringsskyldigheten kommer därvid bl.a. att gälla gentemot den
systemansvariga myndigheten som behöver dessa uppgifter för den
nationella avräkningen.
I den nya lagen med vissa bestämmelser om handel med el, m.m. införs
ett system med leveranskoncession som kort innebär att det inom vaije
leveransområde skall finnas en elleverantör, som har beviljats
leveranskoncession, vilket innebär att han har ensamrätt till elleveranser
inom området men också skyldighet att leverera till alla inom området. Som
nämnts ovan kommer regeringen att utfärda föreskrifter om mätning av
strömförbrukning. Ett av de viktigaste kraven på mätningen blir i
fortsättningen en avsevärt större noggrannhet över tiden än i dag.
Beträffande de kunder som köper sin ström från innehavaren av
leveranskoncessionen kommer dock kraven på mätning att bibehållas vid
nuvarande nivå.
Den ensamrätt till elleveranser som innehavaren av en leveranskoncession
har är inte oinskränkt. Enligt bestämmelser i den nya lagen kommer
elkunder att efter viss uppsägningstid kunna välja en annan elleverantör. Om
man gör så kommer man dock att omfattas av huvudregeln om mätning,
dvs. en mätning med stor noggrannhet över tiden. Elkunden blir då tvungen
att acceptera att nätägaren installerar en adekvat mätningsutrustning i
uttagspunkten och att nätägaren debiterar honom för denna kostnad såsom
en del av kostnaden för nätverksamheten.
I åttonde stycket anges att nätmyndigheten prövar frågor om
koncessionshavarens skyldigheter enligt detta moment.
De frågor det gäller är skyldigheten att ansluta en anläggning, att
överföra ström åt annan och att utföra mätning. Det viktigaste inslaget i
denna prövning är att pröva skäligheten av de villkor som kon-
cessionshavaren ställer upp för att ansluta en anläggning och för att överföra
ström, den s.k. nättariffen. Det viktigaste villkoret är priset för dessa tjäns-
ter. Riktlinjer för bedömningen av en nättariffs skälighet ges i 7 mom.
tredje och fjärde styckena.
Nätmyndigheten är skyldig att pröva frågor efter anmälan från någon
berörd part. Dessutom kan nätmyndigheten, i sin egenskap av tillsynsorgan
för nätverksamheten, på eget initiativ ta upp ett ärende till behandling.
2 § 5 mom. Gränserna för en nätkoncession för område får ändras av
nätmyndigheten, om det behövs för en ändamålsenlig nätverksamhet och
det kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
Den i gällande lag angivna möjligheten för myndighet att ändra gränserna
för områdeskoncession har med vissa mindre ändringar behållits.
Möjligheten avser numera nätkoncession för område. Den kan användas
för gränsändringar under löpande koncessionstid.
Syftet med en gränsändring skall vara att åstadkomma en mer ända-
målsenlig nätverksamhet. I detta begrepp ingår både en lämplig geografisk
153
omfattning och en för prissättning av nätverksamheten lämplig fördelning Prop. 1993/94:162
av olika kundkategorier och nättyper.
2 § 6 mom. Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter
och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av
nätmyndigheten. Tillsynen omfattar dock inte frågor om elsäkerhet.
Nätmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att
trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av
tillsynen.
Ett föreläggande får förenas med vite.
En nätkoncession får helt eller delvis återkallas om koncessionshavaren
i väsentlig mån åsidosätter sina skyldigheter enligt 4 mom. eller 7 mom.
eller enligt villkor i nätkoncessionen eller om han under tre år i följd inte
har haft ledningen eller ledningsnätet i bruk. Frågor om återkallelse av
nätkoncession prövas av nätmyndigheten.
I början av momentet har tre nya stycken införts.
I första stycket anges att nätmyndigheten är tillsynsmyndighet beträffande
efterlevnaden av lagen, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och
villkor i nätkoncession. Tillsynen omfattar dock inte frågor om elsäkerhet.
För sådana frågor har regeringen tidigare utsett Elsäkerhetsverket till
tillsynsmyndighet. De viktigaste föreskrifterna som nätmyndigheten kommer
att få ägna tillsynsverksamheten åt är föreskrifterna om koncessionshavarens
skyldigheter enligt 2 § 4 mom. och 7 mom, främst då skäligheten av kon-
cessionshavarens tariffer. Enligt uttryckliga föreskrifter i nämnda moment
har nätmyndigheten att pröva frågan om dessa skyldigheter. Det förutsätts
därvid att det ofta är en enskild konsument som anmäler något visst för-
hållande till nätmyndigheten. När så har skett beträffande exempelvis
tarifferna kan nätmyndigheten nöja sig med att avgöra den fråga som har
anmälts men den kan också utvidga prövningen till att avse en mer generell
prövning av koncessionshavarens tariffer. Det sistnämnda sker då inom
ramen för tillsynsansvaret. Inom ramen för detta ansvar kan nätmyndigheten
naturligtvis helt på eget initiativ ta upp olika frågor till bedömning.
Tillsynsansvaret omfattar också de skyldigheter som, enligt 7 mom. andra
stycket, åvilar revisor hos nätföretag.
I 23 § finns en föreskrift om att tillsynsmyndigheten har rätt att på
begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. En
sådan begäran får, enligt 26 §, förenas med vite. I 24 § föreskrivs att
tillsynsmyndigheten för tillsynen har rätt att få tillträde till områden, lokaler
och andra utrymmen, dock inte bostäder. Det föreskrivs också att
polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.
I andra stycket finns en bestämmelse som ger nätmyndigheten möjlighet
att meddela förelägganden att fullgöra de skyldigheter som omfattas av
tillsynen.
Ett sådant föreläggande kan, enligt tredje stycket, förenas med vite.
Bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten.
I det stycke som nu blir momentets jjärde stycke avhandlas möjligheten
att återkalla en nätkoncession. Stycket har omarbetats i språkligt hänseende.
154
Den enda sakliga ändringen är att återkallelse nu kan ske också då Prop. 1993/94:162
koncessionshavaren har åsidosatt sina skyldigheter enligt 7 mom.
I det stycke som nu blir momentets femte stycke anges vilken myndighet
som prövar frågor om återkallelse av koncession. I dag är det regeringen
eller den myndighet regeringen utser som prövar dessa frågor. Nu anges att
endast nätmyndigheten skall pröva dessa frågor. Myndighetens beslut kan
enligt 31 § överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Därigenom garanteras
att den som får sin nätkoncession återkallad alltid har möjlighet att få frågan
prövad av domstol.
2 § 7 mom. Nätverksamhet skall ekonomiskt redovisas skilt från annan
verksamhet. Nätverksamhet skall redovisas i enlighet med bestämmelserna
i bokföringslagen (1976:125) och 11 kap. aktiebolagslagen (1975:1385).
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten får
meddela ytterligare föreskrifter om redovisning av nätverksamhet. Rege-
ringen får därvid föreskriva undantag från bestämmelserna i bokförings-
lagen och 11 kap. aktiebolagslagen.
Revisor hos den som bedriver nätverksamhet skall särskilt granska
redovisningen av nätverksamheten. Revisorn skall årligen i ett särskilt
intyg avge ett utlåtande i frågan om redovisningen av nätverksamheten
skett enligt gällande bestämmelser. Intyget skall av revisorn ges in till
nätmyndigheten. Regeringen får meddela föreskrifter om revision av
nätverksamhet.
Avgifter och övriga villkor för överföring av ström och anslutning till
ledning (nättariffer) skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder.
Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, får dock inte
utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen.
Nättariffer för överföring av ström skall utformas så, att betald avgift för
en anslutning ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med
undantag för utlandsförbindelserna.
Vid bedömning av en nättariffs skälighet skall särskilt beaktas
konsumentintresset. Hänsyn skall dessutom tas till kravet på en rimlig
avkastning i nätverksamheten. Vid skälighetsbedömningen skall nättariffen
för varje koncessionsområde bedömas för sig.
Den som har nätkoncession skall på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om nättariffer och övriga villkor för överföring eller
anslutning. Vid begäran om ny anslutning skall uppgiften om villkoren
lämnas inom skälig tid. Den skriftliga uppgiften skall innehålla en
upplysning om möjligheten att hos nätmyndigheten begära prövning enligt
4 mom. sista stycket.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt första och femte
styckena prövas av nätmyndigheten.
I detta moment behandlas andra delen av de föreskrifter som gäller kon-
cessionshavarens skyldigheter nämligen principerna för tariffsättning och
redovisning av nätverksamheten. Den första delen, anslutnings- och
överföringsskyldigheten, behandlas i 4 mom. 155
Enligt de föreslagna ändringarna i ellagen skall de elektriska ledningar-
na/ledningsnäten vara tillgängliga på icke diskriminerande villkor för alla Prop. 1993/94:162
som önskar överföra ström på dem. Den som har koncession på dessa
ledningar eller ledningsnät har dock ett monopol på denna verksamhet och
saknar därigenom i stor utsträckning incitament till prispress och effektivi-
sering. Det är därför viktigt att priser och övriga villkor för nättjänster
(nättariffer) redovisas öppet samt att skäligheten i tariff sättningen kan
granskas av det allmänna. För att det skall vara möjligt att bedöma om
tarifferna är skäliga krävs att nätverksamheten inte belastas med kostnader
och intäkter som inte är hänförliga till själva nätverksamheten.
Iförsta stycket anges dels att nätverksamhet skall särredovisas, dels hur
redovisningen skall ske. Dessa skyldigheter gäller alla juridiska personer,
inklusive stat och kommun, som driver nätverksamhet.
I 1 § i den föreslagna lagen om handel med el, m.m. stadgas att en
juridisk person som driver produktion av eller handel med el inte får
bedriva nätverksamhet. I övrigt får dock nätverksamhet bedrivas
tillsammans med annan verksamhet. Så snart det i ett företag bedrivs
verksamhet som inte faller under definitionen av nätverksamhet i 1 § ellagen
skall nätverksamheten ekonomiskt redovisas för sig.
Verksamhet som inte räknas som nätverksamhet kan periodvis finnas även
hos företag som annars enbart driver nätverksamhet. Exempelvis kan
personal som är anställd för byggande och underhåll av ledningar
tillfälligtvis användas för att utföra entre-prenadarbeten åt ett annat företag.
En sådan verksamhet får alltså inte redovisas som nätverksamhet.
De krav som bör uppställas på den särskilda redovisningen för
nätverksamhet har diskuterats i avsnitt 10.3 i den allmänna motiveringen.
En utgångspunkt för kraven på särredovisningen är att bestämmelserna i
bokföringslagen skall tillämpas i största möjliga utsträckning. Detsamma
gäller bestämmelserna i 11 kap. aktiebolagslagen, som alltså blir tillämpliga
även om nätverksamheten inte bedrivs i aktiebolagsform, t.ex. i ett
kommunalt verk. Mera detaljerade föreskrifter om redovisningen bör
lämpligen utfärdas av regeringen eller nätmyndigheten. Regeringen bör
därvid få bemyndigande att meddela föreskrifter som innebär undantag från
bokföringslagens och aktiebolagslagens bestämmelser. Sådana undantag kan
bli aktuella då nätverksamheten bedrivs endast som en del av ett företags
verksamhet.
I andra stycket anges de särskilda uppgifter som revisorerna hos företag
med nätverksamhet är skyldiga att utföra.
De som bäst kan kontrollera om reglerna angående särredovisning följts
är företagens revisorer. Revisorerna skall därför upprätta ett särskilt intyg
som skall innehålla ett utlåtande i frågan om redovisningen av
nätverksamheten har upprättats enligt gällande bestämmelser. Detta intyg
skall revisorn årligen ge in till nätmyndigheten som på grundval av intyget
kan vidta åtgärder mot ett nätföretag som inte uppfyllt kraven på
redovisning av nätverksamheten.
Lagrådet har anmärkt att nätverksamhet kan bedrivas av den som inte
enligt andra regler har skyldighet att ha auktoriserad eller godkänd revisor,
t.ex. en kommun. Regeringen bör därför, enligt Lagrådets uppfattning, få
möjlighet att uppställa sådana kompetenskrav för revisor hos den som 156
bedriver nätverksamhet. I enlighet med Lagrådets förslag har i andra stycket
tagits in ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om Prop. 1993/94:162
revision av nätverksamhet.
Tredje stycket, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
innehåller regler om koncessionshavarens tariffsättning för nättjänster. I
enlighet med Lagrådets förslag inleds stycket med en definition av begreppet
nättariff. Härmed avses avgifter och övriga villkor för överföring av ström
och anslutning till ledning.
Nättariffer skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Att
nättariffer skall vara skäliga framgår redan av 4 mom., där det stadgas att
den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor dels ansluta en
anläggning till ledningen eller ledningsnätet, dels överföra ström åt annan.
Hur skäligheten skall bedömas behandlas i fjärde stycket.
Att nättariff skall utformas på sakliga grunder innebär att nättarifferna
skall vara objektiva och icke-diskriminerande. Kunder får indelas i grupper
efter kostnadsbild, t.ex. kunder med elvärme eller tidstariff. Kunder inom
samma kundkategori skall däremot ha samma nättariff.
En typ av kundindelning är dock enligt detta särskilda stadgande i lagen
inte tillåten. Nättariff för område får inte utformas med hänsyn till var inom
området en anslutning är belägen. Det innebär att geografiska indelningar
inte får göras, t.ex. med en tariff för tätort och en annan för kringliggande
landsbygd. Zon-indelningar efter avstånd från en viss punkt är inte heller
tillåtna. Det finns dock ett undantag från detta förbud för avståndsberoende
avgifter, nämligen engångsavgifter som skall täcka merkostnader vid en
anslutning. Engångsavgiftens storlek skall på så sätt kunna motsvara
merkostnader för t.ex. en nybyggd anslutning.
Nättariffer för nätkoncession för linje får däremot variera med hänsyn till
var anslutningspunkten är belägen. Det är alltså exempelvis på storkraftnätet
tillåtet med högre avgifter för uttag av kraft i södra Sverige och lägre i
norra Sverige. Även på regionala nät får avståndsberoende taxor
förekomma.
För att underlätta handeln med el skall kunder, både producenter och
konsumenter, bara behöva avtal med en nätägare, nämligen ägaren av det
nät på vilket kunden har en anslutningspunkt. En producent som är ansluten
till en regionledning skall alltså betala nättariff till ägaren av
regionledningen. Det förutsätts att regionnätsägaren i sin tur betalat avgift
till storkraftnätet och att den kostnaden lagts in i nättariffen för regionnätet.
En konsument, som har en uttagspunkt på ett lokalt nät, betalar på
motsvarande sätt sin nättariff till ägaren av det lokala nätet. I den tariffen
ingår lokalnätsägarens kostnader för regionnät och storkraftnät. Sistnämnda
kostnader kan alltså, som framgått av det närmast föregående stycket, vara
olika beroende på var i landet det lokala nätet är beläget och vid vilken
punkt det är anslutet till ett regionalt nät. En anslutning innebär alltså att
man har tillgång till hela det elektriska nätet inom landet och man kan
därmed träffa avtal om köp av el med vilken elleverantör som helst inom
landet.
Denna regel om tillgång till hela det elektriska nätet inom landet gäller
dock inte utlandsförbindelserna. Dessa förbindelser utgörs av ledningar som
från någon punkt på det svenska elnätet går mot och över en riksgräns.
Några anslutningar finns inte på dessa ledningar och sådana kommer av
157
praktiska skäl heller inte att bli aktuella i framtiden. Syftet med Prop. 1993/94:162
utlandsförbindelserna är alltså uteslutande att överföra ström från det
svenska elnätet till ett utländskt elnät eller vice versa. Tillgång till utlands-
förbindelserna för överföring till eller från Sverige förutsätter därför särskilt
avtal med ägaren av utlandsförbindelsen. Denne har skyldighet att på skäliga
villkor överföra ström. Men det finns risk för brist på ledig kapacitet när
det gäller dessa förbindelser, och uppstår sådan brist måste tillgänglig
kapacitet på något sätt fördelas. Överföringsrättigheter som inte utnyttjas bör
inte tillåtas blockera ledningen, utan förbindelsen skall utnyttjas optimalt.
Hänsyn måste dessutom tas till förhållandena i utlandet. Ägaren av utlands-
förbindelsen är såsom innehavare av nätkoncession ansvarig inför
nätmyndigheten, om en missnöjd motpart begär prövning av om villkoren
för överföring är skäliga.
I jjärde stycket anges vilka kriterier som skall användas vid bedömningen
av en nättariffs skälighet. Denna fråga har behandlats i den allmänna
motiveringen under avsnitt 10.4. Som den viktigaste faktorn, vilken skall
beaktas, angavs i det till Lagrådet remitterade förslaget nätföretagets pris-
utveckling. Efter påpekande från Lagrådet, som ansåg att bestämmelsen inte
syntes ge en riktig upplysning om vad som avsågs, anges nu i stället
konsumentintresset som den viktigaste faktorn. Härmed avses konsumenter-
nas intresse av låga och stabila nättariffer. Under normala förhållanden kan
det ofta bli den enda faktorn som beaktas. Vid mer speciella förhållanden
måste dock även andra omständigheter tillåtas inverka på skälighetsbedöm-
ningen. Dessa faktorer sammanfattas i lagtexten som kravet på en rimlig av-
kastning i nätverksamheten. Omständigheterna i det enskilda fallet får då
avgöra vilken tyngd dessa faktorer skall få vid skälighetsbedömningen. Om
exempelvis nätföretagets kostnader är ovanligt stora till följd av nyss gjorda
investeringar eller av att man erbjuder större leveranssäkerhet än vanligt bör
detta få inverka i höjande riktning på tarifferna. Om kostnaderna däremot
beror på en mindre skicklig ledning av företaget bör detta inte få inverka på
tariff sättningen. I sista meningen anges att vid skälighetsbedömningen av en
nättariff vaije koncessionsområde skall behandlas för sig. Detta innebär att
det är prisutvecklingen i det aktuella området som skall beaktas. Även andra
kriterier kan, som nyss nämnts, beaktas. En förutsättning är dock att de på
något sätt har påverkat nätverksamheten i det aktuella området.
Som har anförts i den allmänna motiveringen under avsnitt 10.6 avser
regeringen att uppdra åt nätmyndigheten att årligen, efter kontakter med
nätföretagen, publicera vissa nyckeltal som skall ligga till grund för
skälighetsbedömningen. Dessa nyckeltal blir inte bindande föreskrifter utan
kommer att tjäna som vägledning vid bedömningen. Nyckeltalen kan komma
att frångås på grund av andra omständigheter som också skall beaktas.
Femte stycket innehåller bestämmelser om skyldighet för koncessionsha-
varen att lämna uppgifter av olika slag.
Nättariffer skall vara öppna och tillgängliga för alla som önskar ta del av
dem. Uppgifterna skall finnas i skriftlig form och de skall lämnas ut utan
dröjsmål. När uppgiften gäller villkor för ny anslutning finns inte alltid en
färdig nättariff att hänvisa till. För att ta fram sådana individuella uppgifter
behöver koncessionshavaren längre tid. Det räcker i dessa fall om uppgiften
lämnas inom skälig tid. Vad som är skälig tid får bedömas från fall till fall.
158
Koncessionshavaren skall i den skriftliga uppgiften också upplysa om Prop. 1993/94:162
möjligheten att göra anmälan hos nätmyndigheten och begära prövning
enligt 4 mom. sista stycket.
I själte stycket, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, stadgas
att nätmyndigheten prövar frågor om koncessionshavarens skyldigheter
enligt detta moment. De frågor det gäller är skyldigheten att redovisa
nätverksamheten enligt föreskrifterna i första stycket och skyldigheten att
lämna vissa uppgifter enligt femte stycket.
2 § 8 mom. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
nätmyndigheten får, om det finns särskilda skäl, medge att en elektrisk
starkströmsledning får dras fram redan innan behövlig nätkoncession
har meddelats eller att en transformator- eller kopplingsstation får
byggas utan hinder av bestämmelsen i 1 mom. tredje stycket. När
ledningen är färdig att tas i bruk får, i den ordning som regeringen
föreskriver, tillstånd lämnas att tills vidare under tre år begagna
ledningen i avvaktan på att koncessionsansökningen slutligt prövats.
Enligt den ändrade lydelsen av paragrafen kan regeringen numera bara
bemyndiga nätmyndigheten att meddela sådana beslut som nämns i
paragrafen.
3 § 1 mom. Upphör en nätkoncession att gälla är den som senast haft
koncessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar
och vidta andra åtgärder för återställning om detta behövs från allmän
eller enskild synpunkt.
Frågan om skyldighet att vidta sådana åtgärder prövas av nät-
myndigheten. Prövningen skall ske i samband med att koncessionen
upphör.
Om den som har haft nätkoncessionen inte iakttar vad som har ålagts
honom, får nätmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra sina
skyldigheter.
3 § 2 mom. Har en elektrisk starkströmsledning dragits fram utan
nätkoncession, där detta behövs, får nätmyndigheten förelägga led-
ningens innehavare att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar
och vidta andra åtgärder för återställning, om detta behövs från allmän
eller enskild synpunkt.
Föreläggandet får förenas med vite.
3 § 3 mom. Om annans mark behöver tas i anspråk för sådana åter-
ställningsåtgärder som avses i 1 eller 2 mom., får nätmyndigheten
besluta att tillträde till marken skall lämnas under viss tid.
Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada och
intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om 159
markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende
marken samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till Prop. 1993/94:162
åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen
nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna vidtas.
Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, skall
ersättning härför utgå. Talan om ersättning väcks vid den fastig-
hetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.
Paragrafen har sin motsvarighet i 3 § i den gällande lydelsen av ellagen.
Vissa ändringar av redaktionell karaktär har skett. Den enda sakliga ändring
som företagits är att det enligt förslaget endast är nätmyndigheten som kan
besluta om de åtgärder eller tillstånd varom stadgas i paragrafen. Enligt den
gällande ellagen åvilar det regeringen eller den myndighet regeringen utser
att besluta i dessa frågor. Bestämmelsen om att ett vitesföreläggande skall
delges har också tagits bort från paragrafens 1 och 2 mom. Detta innebär
dock ingen saklig ändring eftersom en bestämmelse av motsvarande
innebörd återfinns i 2 § lagen (1985:206) om viten. Viteslagen är tillämplig
då nätmyndigheten utfärdar vitesföreläggande.
15 § Regeringen eller den eller de myndigheter som regeringen bestäm-
mer får, i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt eller av hänsyn
till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, meddela föreskrifter om
kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår
elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana
anläggningar, elektrisk materiel eller elektriska installationer.
I paragrafen ges en möjlighet för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att, om det behövs från elsäkerhetssynpunkt, meddela
närmare föreskrifter av säkerhetskaraktär. Sedan den 1 januari 1993 har
Elsäkerhetsverket ansvaret för det svenska elsäkerhetsarbetet. Verket har fått
regeringens förordnande att utfärda föreskrifter med stöd av paragrafen.
Ett tillägg har nu gjorts i paragrafen varigenom motsvarande föreskrifter
kan meddelas också när driftsäkerheten hos det nationella elsystemet
påkallar det. Produktionsanläggningar och nät som skall anslutas till
storkraftnätet måste uppfylla vissa tekniska och driftsäkerhetsmässiga krav.
Sådana förhållanden kan visserligen regleras i anslutningsavtal men det kan
också vara nödvändigt att utfärda närmare föreskrifter om vilka krav som
skall ställas på sådana anläggningar. Regeringen kommer att bemyndiga den
myndighet som får systemansvaret enligt 15 a § att utfärda sådana
föreskrifter.
15 a § Den myndighet regeringen utser skall ha systemansvaret för
elektrisk ström.
Med systemansvar för elektrisk ström avses det övergripande ansvaret
för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom
hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och
förbrukning av ström. 160
Enligt vad regeringen närmare föreskriver får den systemansvariga
myndigheten, i den utsträckning det behövs för att kunna utöva systeman- Prop. 1993/94:162
svaret, beordra kraftproducenter att, mot marknadsmässig ersättning, öka
eller minska produktionen av ström.
Regeringen får utförda föreskrifter om skyldighet för kraftproducenter
och elkonsumenter att till den systemansvariga myndigheten ge in
uppgifter om produktion eller konsumtion av ström, som behövs för
utövandet av systemansvaret.
I denna paragraf, som är ny, behandlas systemansvaret för elektrisk ström.
Med detta avses det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar
samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt
upprätthålls mellan produktion och förbrukning av ström. Denna balans är
nödvändig för att frekvensen skall kunna hållas på nätet. Denna fråga har
behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 8.2.
Systemansvaret omfattar hela det nationella elsystemet, dvs. storkraft-
nätet, de regionala näten och de lokala näten samt till näten anslutna
anläggningar för produktion eller nyttjande av ström. Detta innebär dock
inte att den systemansvariga myndigheten i vaije ögonblick skall svara för
den direkta driften av hela systemet. Detta uttrycks i lagtexten med att
ansvaret är övergripande. Det förutsätts i stället att myndigheten träffar
avtal med aktörerna på elmarknaden, varigenom dessa åtar sig att svara för
sin egen balanshållning, såsom transitörema på storkraftnätet i dag gör. I
framtiden kan denna fråga också regleras i de avtal varigenom en produk-
tionsanläggning ansluts till överföringssystemet. Motsvarande avtal kan
också ingås med stora konsumenter som är anslutna eller kommer att bli
anslutna till systemet. Det innebär alltså att balanshållningen primärt
kommer att skötas av främst kraftproducenterna men även de stora elk-
underna. Myndigheten kommer dock hela tiden att ha en samordnande och
övervakande funktion. Först då kraftproducenternas egna insatser inte räcker
till för att upprätthålla balansen, t.ex. vid större störningar i driften, blir det
dags för myndigheten att agera operativt genom att besluta om igångsättning
av stömingsreservema. Om myndigheten inte skulle kunna träffa
tillfredsställande avtal med kraftproducenterna kommer regeringen, med
stöd av bemyndigandet i tredje stycket, att utfärda närmare föreskrifter som
ger myndigheten befogenheter att beordra kraftproducenterna att öka eller
minska sin produktion. Denna ökning eller minskning av produktionen skall
ge rätt till marknadsmässig ersättning. Den marknadsmässiga ersättningen
är en del av de systemkostnader som berörs i avsnitt 8.2.1. Myndighetens
beslut om ersättning kan, enligt 31 §, överklagas till allmän förvaltnings-
domstol.
Som framgår av lagtexten gäller ansvaret för balanshållningen bara på
kort sikt. Detta kan också uttryckas så, att ansvaret omfattar den momentana
balanshållningen med hjälp av de produktionsresurser som står till buds vid
varje givet tillfälle. Då landets elproduktion ligger på den högsta möjliga
nivån markerar detta gränsen för såväl myndighetens ansvar som dess
befogenheter. Om obalans föreligger bortom denna gräns får den avhjälpas
på andra sätt. Obalansen kan i ett sådant fall bero på någon allvarlig
störning i kraftproduktionen, som i inledningsskedet får avhjälpas genom
ransonering av elkonsumtionen och därefter genom återställande av produk-
161
11 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 162
tionskapaciteten genom erforderliga reparationsarbeten. Obalansen kan också Prop. 1993/94:162
vara av mer permanent art, dvs. produktionsresurserna motsvarar inte
konsumtionsbehovet. Obalansen kan då bara avhjälpas genom ransoneringar
eller investeringar i nya produktionsanläggningar. Som nämnts ligger det
dock utanför systemansvaret att avhjälpa en sådan brist, oavsett vad den
beror på.
Inte bara den direkta produktionen och konsumtionen påverkar balansen
utan så gör också själva överföringssystemets kapacitet. På storkraftnätet
finns ett antal punkter, de s.k. snitten, som vid extrema överföringsför-
hållanden kan bli överbelastade. Detta innebär i praktiken ofta att tillräckligt
med ström inte kan överföras från norra till södra Sverige. Den samlade
elkonsumtionen i södra delen av landet blir då större än den samlade
elproduktionen, som står till förfogande i den delen av landet. För att att
avhjälpa denna obalans krävs då att produktionen söder om det
överbelastade snittet ökas. Att så sker faller inom ramen för systemansvaret.
För att kunna fullgöra sitt systemansvar måste den systemansvariga
myndigheten få kännedom om hur mycket kraft som kommer att matas in
på och tas ut från överföringssystemet och även var och när detta kommer
att ske. Myndigheten behöver alltså information från de stora aktörerna på
elmarknaden. Det förutsätts att denna informationsskyldighet regleras i avtal
mellan myndigheten och aktörerna. Om tillfredsställande avtal inte kan
träffas kommer regeringen att, med stöd av bemyndigandet i fjärde stycket,
utfärda erforderliga föreskrifter.
21 § Såvitt avser frågor om elsäkerhet utövas tillsynen över efterlevnaden
av denna lag och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med
stöd av lagen av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.
I den nya lydelsen av 2 § 6 mom. har angivits att tillsynen, utom såvitt
avser frågor om elsäkerhet, utövas av nätmyndigheten. I förevarande
paragraf har därför det förtydligandet gjorts att tillsynen, såvitt avserfrågor
om elsäkerhet, utövas av den eller de myndigheter som regeringen
bestämmer.
31 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 § 4, 6 eller 7 mom. eller 3 § eller
beslut om ersättning till den som enligt 15 a § tredje stycket beordrats att
öka eller minska produktionen av ström får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Nätmyndigheten får inträda som part i målet när
myndighetens beslut prövas av domstol. Ändras nätmyndighetens
avgörande i sak genom beslut av länsrätt eller kammarrätt, får nätmyndig-
heten överklaga beslutet.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 §,
24 § första eller andra stycket, 25 § eller 26 § eller med stöd av ett
bemyndigande enligt lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats
meddelas av regeringen. 162
Paragrafen behandlar överklagandefrågor. Rätten att överklaga har Prop. 1993/94:162
behandlats i avsnitt 13 i den allmänna motiveringen. De ändringar som
föreslås innebär framför allt att möjligheten att överklaga till domstol
utvidgas.
Första stycket har fått en helt ny lydelse medan andra och tredje styckena
är oförändrade.
I dag sker överklagande till regeringen, utom vad avser beslut angående
föipliktelse att tillhandahålla eller köpa ström enligt 2 § 4 mom. samt
återkallelse av koncession. I de båda sistnämnda fallen är kammarrätt
fullföljdsin stans.
Nu blir huvudregeln att nätmyndighetens beslut får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. De frågor det gäller är koncessionshavarens
skyldigheter enligt 2 § 4 och 7 mom., förelägganden för någon att fullgöra
sina skyldigheter och återkallelse av nätkoncession enligt 2 § 6 mom., kon-
cessionshavarens skyldighet att vidta vissa återställningsåtgärder enligt 3 §
samt ersättning till kraftproducent enligt 15 a § tredje stycket.
I proposition (1993/94:133) instansordningen m.m. i de allmänna
förvaltningsdomstolarna föreslås ändringar i bl.a. 14 § lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar.
Den nuvarande lydelsen i nämnda paragraf innebär att länsrätt skall pröva
mål enligt de lagar som särskilt anges i paragrafen. Den föreslagna lydelsen
innebär att om det i lag eller annan författning föreskrivs att talan skall
väckas vid eller fullföljas till allmän förvaltningsdomstol skall det ske vid
länsrätt.
I den nya lydelsen av förevarande paragraf föreskrivs att beslut av
nätmyndigheten får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, vilket alltså
innebär att överklagandet skall ske hos länsrätt.
Om ett beslut, meddelat av nätmyndigheten, överklagas till domstol får
nätmyndigheten inträda som part i målet. Denna rätt gäller i alla instanser
även om myndigheten inte har varit part i instansen under den, där målet är
anhängigt. Rätten gäller oavsett hur många parter i övrigt som finns i målet.
Nätmyndigheten är inte tvungen att inträda som part utan får själv avgöra
om så bör ske.
Dessutom får nätmyndigheten rätt att överklaga en dom, varigenom
myndighetens beslut har ändrats i sak. Denna rätt gäller oavsett om
myndigheten har uppträtt som part i målet eller ej.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. De nya föreskrifterna
skall, med det undantag som anges i 2, tillämpas även på koncessioner
som har beviljats före ikraftträdandet. Därvid skall linjekoncession
anses som nätkoncession för linje och områdeskoncession som nätkon-
cession för område.
2. Beslut i ärenden som har prövats enligt 2 § 7 mom. i dess äldre
lydelse får inte överklagas.
3. I ärenden där ansökan har gjorts före ikraftträdandet skall 2 §
2, 3,6 och 7 mom. i dess äldre lydelse tillämpas.
163
Enligt punkt 1 i övergångsbestämmelserna träder de föreslagna ändringarna
i ellagen i kraft den 1 januari 1995. De nya föreskrifterna gäller från denna
dag även för innehavare av redan beviljade koncessioner med ett undantag
som anges i punkt 2. Därvid skall föreskrifterna om nätkoncession för linje
tillämpas på äldre linjekoncessioner och föreskrifterna om nätkoncession för
område tillämpas på äldre områdeskoncessioner.
I punkt 2 anges ett undantag från den i punkt 1 intagna huvudregeln.
Ärenden enligt 2 § 7 mom. i dess äldre lydelse avser frågor om prisregle-
ring, vilka prövas av Prisregleringsnämnden för elektrisk ström, som är en
beslutande nämnd inom Närings- och teknikutvecklingsverket. Enligt
nuvarande bestämmelser får nämndens beslut inte överklagas. Denna
reglering bör gälla även i de fall då ansökan har gjorts före ikraftträdandet
men beslut meddelas först efter ikraftträdandet.
I punkt 3 regleras hur man skall hantera ärenden där ansökan har gjorts
före ikraftträdandet men där ärendet inte har avgjorts då de nya
föreskrifterna träder i kraft. Det anges där att i sådana ärenden skall
föreskrifterna i vissa paragrafer tillämpas i sin äldre lydelse. Det gäller 2
§ 2 mom. som behandlar förutsättningarna för att få koncession, 2 § 3
mom. som reglerar koncessionstiodens längd, 2 § 6 mom. som anger de
förutsättningar under vilka en koncession kan återkallas samt 2 § 7 mom.
som behandlar koncessionshavamas skyldighet att underkasta sig
prisreglering.
Skälen för denna reglering är följande. Beträffande de två första
bestämmelserna är ansökningarna och därmed hela ärendet anpassat efter de
äldre föreskrifterna. Eftersom det saknas starka skäl att gå över till de nya
föreskrifterna blir det enklast att prövningen fortsätter enligt de äldre
föreskrifterna. Vad gäller bestämmelserna om återkallelse ändras kriterierna
för återkallelse något. Det är rimligt att bedömningskriterierna inte ändras
under behandlingen av ett så ingripande ärende som återkallelse. Vad
slutligen beträffar ärenden om prisreglering handlar sådana ärenden oftast
om förhållanden i förfluten tid. Med hänsyn härtill bör de äldre
föreskrifterna tillämpas.
Regleringen i punkt 3 innebär att övriga paragrafer skall tillämpas i sin
nya lydelse i ärenden som inte har avgjorts vid ikraftträdandet. I praktiken
berörs bara 2 § 4 mom. som reglerar koncessionshavamas skyldigheter,
närmare bestämt skyldigheterna att ansluta anläggningar till nätet, att
överföra ström åt annan samt att utföra mätning och rapportera mätdata.
Eftersom regleringen avser framtida förhållanden bör de nya föreskrifterna
tillämpas omedelbart från ikraftträdandet.
Prop. 1993/94:162
164
I lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar (ellagen) regleras i dag såväl handel med el som distribution
av el (nätverksamhet). Den reform som föreslås i denna proposition innebär
framför allt att regleringen av handel med el avskaffas medan regleringen
av nätverksamhet bibehålls. Ellagen kommer alltså i fortsättningen endast
att reglera nätverksamhet. Det behövs dock alltjämt några föreskrifter
angående handel med el. Av strukturella skäl har dessa föreskrifter inte
tagits in i ellagen utan samlats i en särskild lag.
I det till Lagrådet remitterade förslaget benämndes den föreslagna lagen
"lag med vissa bestämmelser om handel med el, m.m." Nu föreslås den
enklare benämningen "lag om handel med el, m.m."
1 § En juridisk person som bedriver produktion av eller handel med el
får inte bedriva nätverksamhet enligt 1 § fjärde stycket lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Innebörden av denna paragraf är att produktion av eller handel med el
(elverksamhet) inte får bedrivas tillsammans med nätverksamhet i samma
juridiska person. Däremot får elverksamhet resp, nätverksamhet bedrivas
tillsammans med alla andra typer av verksamhet i samma juridiska person.
Om så sker beträffande nätverksamhet måste denna redovisas särskilt enligt
föreskrifter i 2 § 7 mom. ellagen.
För kommuner innebär detta, eftersom hela kommunen är en juridisk
person, att kommunen inte kan bedriva både elverksamhet och
nätverksamhet i förvaltningsform. Detta innebär ju att båda verksamheterna
bedrivs i samma juridiska person, kommunen. Därför måste åtminstone en
av dessa verksamheter läggas i en annan juridisk person, vilket oftast torde
bli ett av kommunen ägt aktiebolag.
Den i paragrafen reglerade frågan har behandlats i den allmänna
motiveringen under avsnitt 10.2.
2 § Den som ingår avtal, som medför att import eller export av ström
kommer att pågå under en tid av minst sex månader skall göra anmälan
om avtalet till den myndighet regeringen utser. Sådan anmälan skall
göras inom en månad från det avtalet ingicks.
Regeringen eller den myndighet regeringen utser får utfärda närmare
föreskrifter om anmälningsskyldigheten.
I denna paragraf, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, upptas
bestämmelser om att mera långsiktiga import- och exportkontrakt i förväg
skall anmälas till en av regeringen utsedd myndighet.
Utlandshandel med el är inte underkastad något direkt tillståndskrav.
Däremot har det ansetts viktigt att import- och exportkontrakt av mera
långsiktig karaktär är allmänt kända.
Sådan information behövs för att det skall bli möjligt att göra
Prop. 1993/94:162
165
marknadsbedömningar, t.ex. beträffande förväntad leveranssäkerhet och Prop. 1993/94:162
prisutveckling på den svenska marknaden. Informationen behövs också som
underlag för en analys av huruvida handeln med kraft mellan Sverige och
andra länder orsakar allvarlig störning i landets ekonomi eller allvarligt
påverkar beredskapen.
Anmälningsskyldigheten är alltså inte knuten till den som producerar eller
använder kraften, utan till den som begär överföring till eller ifrån Sverige.
Skyldigheten är inte heller knuten till produktion eller användning av kraften
i Sverige. Den som t.ex. köper kraft i Norge och säljer den i Sverige skall
anmäla importen även om köparen i sin tur säljer kraften vidare till
Tyskland.
Avtal som skall gälla minst sex månader torde normalt vara skriftliga.
Om ett sådant avtal skulle vara muntligt, skall anmälan ändå ske.
För anmälningsskyldighet krävs att avtalet skall avse export eller import
under minst sex månader. Antingen kan den bestämda avtalstiden vara minst
sex månader eller kan den enligt avtalets bestämmelser förlängas till minst
sex månader. Det saknar betydelse för skyldigheten att anmäla om
förlängningsklausulen är skriftlig eller muntlig. Ett tremånaderskontrakt
skall alltså anmälas om parterna träffat muntlig överenskommelse om tre
månaders förlängning. Anmälningsskyldigheten inträder då
överenskommelsen om förlängning ingås och omfattar då hela avtalstiden.
Med stöd av bemyndigandet i andra stycket kommer regeringen eller den
myndighet regeringen utser att utfärda närmare föreskrifter om innehållet
1 en anmälan. Därvid kommer det inte att krävas att anmälan skall innehålla
uppgift om priset och motparten.
3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan enligt
2 § i rätt tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift döms till
böter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
I paragrafens första stycke föreskrivs om straffansvar för den som bryter
mot bestämmelsen i 2 §.
I andra stycket stadgas att ansvar inte skall utdömas i ringa fall. Dit hör
exempelvis att anmälan görs några dagar för sent eller att anmälan
innehåller en mer bagatellartad felaktighet.
4 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§ kommu-
nallagen (1991:900) får, utan hinder av föreskriften i 2 kap. 1 §
kommunallagen om anknytning till kommunens område eller dess med-
lemmar, utanför kommunens område bedriva
1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande
verksamhet, eller
2. nätverksamhet enligt 1 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, i geografisk närhet till
företagets nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå en 166
ändamålsenlig nätverksamhet.
Frågan om undantag från vissa kommunala principer har behandlats i den
allmänna motiveringen under avsnitt 12.3.
I denna paragraf avhandlas undantag från lokaliseringsprincipen. Sådant
undantag blir tillåtet i två fall. Det första fallet utgörs av produktion av och
handel med el samt därmed sammanhängande verksamhet. Med det
sistnämnda avses exempelvis konsultverksamhet med inriktning på
energihushållning och entreprenadverksamhet med anknytning till
elproduktionen.
Det andra fallet avser nätverksamhet. I motsats till det första fallet får
nätverksamhet utanför kommungränsen inte bedrivas var som helst i landet
utan det bör finnas ett klart samband med företagets nätverksamhet i den
egna kommunen. Som framhållits i den allmänna motiveringen måste också
syftet vara att uppnå en ändamålsenlig nätverksamhet genom att bilda
rationella koncessionsområden. Företagets nätverksamhet utanför kommunen
skall därför ha geografisk närhet till den egna nätverksamheten inom
kommunen. Detta innebär inte att koncessionsområdena direkt måste gränsa
till varandra. Det bör dock inte vara tillåtet att etablera nätverksamhet i
skilda delar av landet.
En förutsättning för att undantag från lokaliseringsprincipen skall vara
tillåten är i båda fallen att verksamheten bedrivs i en egen juridisk person,
dvs. det är inte tillåtet att bedriva verksamheten i ett kommunalt verk.
5 § Om ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§
kommunallagen (1991:900) bedriver sådan verksamhet som avses i 4 §
1 eller distribution av fjärrvärme eller naturgas skall verksamheten
drivas på affärsmässig grund. Verksamheten skall redovisas särskilt.
En kommun som bedriver produktion av och handel med el eller
distribution av fjärrvärme eller naturgas kan välja att bedriva verksamheten
i ett kommunalt verk eller i en fristående juridisk person, vanligen ett
aktiebolag. Om verksformen väljs måste verksamheten bedrivas med
iakttagande av gällande kommunala principer. Om kommunen däremot
väljer bolagsformen för denna verksamhet måste denna, enligt förevarande
paragraf, bedrivas på affärsmässig grund. Som framgår av den allmänna
motiveringen (avsnitt 12.3) innebär detta att självkostnads- och likställig-
hetsprincipema inte får tillämpas.
Möjligheten att välja mellan verksform och bolagsform finns bara då
verksamheten bedrivs med iakttagande av lokaliseringsprincipen. Om
kommunen vill bedriva produktion av och handel med el utan att vara
bunden av lokaliseringsprincipen måste, enligt föregående paragraf, bolags-
formen väljas.
Att verksamheten "skall" bedrivas på affärsmässig grund innebär främst
att företaget skall tillämpa ett affärsmässigt beteende och en korrekt prissätt-
ning. En viss vinstmarginal skall inräknas i priset, om inte annat undan-
tagsvis är särskilt motiverat. De villkor som gäller för det privata näringsli-
vets affärsdrivande verksamhet skall alltså vara vägledande.
Den verksamhet som skall bedrivas på affärsmässig grund skall redovisas
Prop. 1993/94:162
167
särskilt. Kravet på särredovisning avser den samlade verksamheten som Prop. 1993/94:162
bedrivs på affärsmässig grund. Om ett företag driver både produktion av
och handel med el samt distribution av fjärrvärme eller naturgas får dessa
verksamheter alltså redovisas tillsammans.
6 § Inom område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2
§ 1 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar krävs tillstånd (leveranskoncession) för att få
leverera ström till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät
vilket omfattas av nätkoncessionen. Leveranskoncession krävs dock inte
i fall som anges i 12 §.
Leveranskoncession meddelas av regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer.
Leveranskoncession kan omfatta ett eller flera områden som omfattas
av nätkoncession för område (leveransområde).
Det får endast meddelas en leveranskoncession per leveransområde.
I denna och följande paragrafer behandlas ett nytt koncessionssystem för
leverans av ström inom område som omfattas av nätkoncession för område
enligt 2 § 1 mom. lagen (1902:71 s.l) innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar (ellagen). Koncessionskravet omfattar alltså bara
leverans, dvs. försäljning av ström och berör alltså inte överföringen
(nättjänsten).
I första stycket anges huvudregeln att det krävs leveranskoncession för
att få leverera ström till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät
vilket omfattas av nätkoncessionen, dvs. i praktiken det lokala nätet.
Utanför kravet på leveranskoncession ligger därmed leverans till anlägg-
ningar som är direkt kopplade till en regional ledning, vilken ju omfattas av
en nätkoncession för linje.
Kravet på leveranskoncession gäller inte i fall som anges i 12 §. Enligt
denna paragraf kan en elkonsument efter viss uppsägningstid köpa ström av
någon annan än leveranskoncessionären. För leverans till sådana kunder
krävs inte leveranskoncession.
I andra stycket anges att leveranskoncession meddelas av regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer.
I tredje stycket behandlas det geografiska området för en leveran-
skoncession (leveransområde). Över hela Sverige förekommer idag ett stort
antal områdeskoncessioner som enligt de föreslagna övergångsbe-
stämmelserna till ellagen skall behandlas som nätkoncession för område.
Dessa har bildats under olika tidsskeden efter hand som nya områden har
elektrifierats. I många fall har ett och samma företag ett antal sådana kon-
cessioner som ligger i närheten av varandra och där kostnadsstrukturen är
likartad. I sådana fall kan det vara rationellt att en leveranskoncession täcker
flera nätkoncessioner för område. I den allmänna motiveringen har
framhållits att avsikten är att nuvarande innehavare av områdeskoncession
skall meddelas leveranskoncession. Att bilda leveransområden som består
av flera områdeskoncessioner blir därmed aktuellt främst i sådana fall då ett 168
och samma företag innehar flera områdeskoncessioner.
I fjärde stycket anges att endast en leveranskoncession per område får Prop. 1993/94:162
beviljas. Detta innebär att koncessionshavaren får ensamrätt till ström-
leveranser inom leveransområdet med de undantag som angivits ovan.
Denna ensamrätt motsvaras av en skyldighet att leverera ström till kunder
inom leveransområdet i enlighet med bestämmelserna i 9 §.
7 § Leveranskoncession får endast ges till den som från allmän
synpunkt är lämplig att leverera ström inom leveransområdet.
Leveranskoncession ges för bestämd tid, längst tre år.
Leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer. Vid prövning av ansökan
om överlåtelse av leveranskoncession skall första stycket tillämpas.
I första stycket upptas bestämmelser om att endast den får beviljas
leveranskoncession som från allmän synpunkt bedöms lämplig att leverera
ström inom området. Som redogjorts för under 6 § får endast en
leveranskoncession beviljas inom ett leveransområde. Detta innebär att
myndigheten bland dem som söker en sådan koncession bör utse den som
är mest lämplig för uppgiften.
I bedömningen skall vägas in sökandens allmänna kompetens och
utformningen av den organisation som skall bedriva verksamheten samt att
sökanden är lämplig att ha hand om uppgiften just i det begärda området.
Som har nämnts i den allmänna motiveringen är avsikten att den som i
dag innehar områdeskoncessionen i det aktuella området skall meddelas
leveranskoncession, även om det förekommer flera sökande. Han torde i de
allra flesta fall vara den lämpligaste på grund av sin erfarenhet av verksam-
het i området. Det bör därför bara i rena undantagsfall komma i fråga att
avslå en ansökan från innehavaren av områdeskoncessionen att få
leveranskoncession. Detta bör främst bli aktuellt då sökanden tidigare har
visat olämplighet vid innehavet av områdeskoncessionen.
Den som får leveranskoncession blir skyldig att bedriva verksamheten
skilt från nätverksamheten eftersom det i 1 § har uppställts krav på att en
juridisk person som bedriver produktion av och handel med el inte får
bedriva nätverksamhet (se närmare avsnitt 10.2).
Vid en eventuell förnyelse av koncession bör i bedömningen vägas in
sökandens tidigare agerande som innehavare av leveranskoncession, varvid
dennes relationer till konsumenterna i området bör tillskrivas särskild
betydelse.
I andra stycket bestäms tidsperioden för en leveranskoncession. Att tiden
bestämts till längst tre år utgör en avvägning mellan det förhållandet att
systemet med leveranskoncession är att se som en övergångslösning och
kravet på att den som har en leveranskoncession får rimliga planeringsför-
utsättningar för sin verksamhet. Samtliga koncessioner bör löpa ut
samtidigt. Detta för att underlätta en avveckling av koncessionssystemet om
en utvärdering inför en förnyelse av koncessionerna visar att systemet inte
längre behövs. Därför bör koncessionstiden bestämmas till tre år om
koncession meddelas senast vid lagens ikraftträdande. Om koncession 169
meddelas senare bör koncessionstiden förkortas i motsvarande mån.
I tredje stycket finns bestämmelser om att leveranskoncession inte får Prop. 1993/94:162
överlåtas utan tillstånd.
Den nye innehavarens lämplighet skall därvid prövas på samma sätt som
vid en ny koncession.
8 § Gränserna för ett leveransområde får ändras av den myndighet
regeringen bestämmer om det behövs för ändamålsenlig leverans och
kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
I 2 § 5 mom. ellagen finns en bestämmelse av motsvarande innehåll vad
gäller ändring av gränser för nätkoncession för område.
Även när det gäller ett leveransområde kan det finnas behov av att under
löpande koncessionstid kunna ändra gränserna för området. Syftet med
gränsändringen skall vara att åstadkomma en mer ändamålsenlig
leveransverksamhet. Ett tänkbart fall då en sådan ändring kan behöva göras
är när gränserna för en nätkoncession för område ändrats. I ett sådant fall
kan det för en ändamålsenlig leverans vara nödvändigt att leveransområdet
justeras i motsvarande mån.
9 § Innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera ström för
normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet om
inte annat följer av andra stycket.
Inom ett område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller
avses bli distribuerad föreligger inte skyldighet att leverera ström för
värmeförsörjning av en byggnad, om strömmen är avsedd för
värmeförsörjning på något annat sätt än med värmepump. Detsamma
gäller om strömmen är avsedd för värmepump men värmepumpar,
enligt riktlinjer som kommunfullmäktige har beslutat, inte bör
förekomma inom området. Trots detta finns dock skyldighet att leverera
ström, om värmeförsörjningen av byggnaden med större fördel kan
tillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma systemet.
Har ström till värmepump börjat tillhandahållas innan fullmäktige
fattade sitt beslut gäller skyldighet att leverera så länge värmepumpen
är i bruk.
Leveransskyldighet föreligger inte heller gentemot sådana
elkonsumenter som avses i 12 §.
Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns
särskilda skäl till undantag, köpa ström från elproduktionsanläggning
som är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt om
högst 1500 kilowatt.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av den myndighet regeringen bestämmer.
I denna paragraf, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
behandlas de leverans- och inköpsskyldigheter som åvilar innehavaren av en
leveranskoncession. De motsvarar i stort sett de skyldigheter som i dag
åvilar innehavaren av en områdeskoncession.
170
I första stycket anges den grundläggande skyldigheten, nämligen att Prop. 1993/94:162
leverera ström för normala förbrukningsändamål till alla elkunder inom
leveransområdet. Skyldigheten omfattar bara tillhandahållandet av
strömmen. Det är nätägaren som enligt ellagen har en skyldighet att mot
skälig ersättning upplåta nätet för transitering av denna ström.
Eftersom bara en leveranskoncession får meddelas i vaije leveransområde
motsvaras koncessionshavarens leveransskyldighet också av en ensamrätt att
leverera till de kunder som omfattas av leveransskyldigheten inom området.
Leveransskyldigheten är inte oinskränkt utan gäller för normala
förbrukningsändamål. Innebörden av begreppet normala för-
brukningsändamål måste bedömas olika för skilda förbrukarkategorier.
Det i andra stycket intagna undantaget från leveransskyldigheten avser
leverans av ström för värmeförsörjning av en byggnad inom ett område där
fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad. Detta
stadgande motsvarar nuvarande undantag i 2 § 4 mom. andra stycket
ellagen. Som framgår av 12 § första stycket innebär det att en kund i ett
fjärrvärmeområde numera kan få leverans av ström för sin värmeförsöijning
genom att köpa ström från någon annan strömleverantör om innehavaren av
leveranskoncessionen inte vill leverera ström för uppvärmningsändamål.
Konkurrensen mellan el och fjärrvärme ökar således fastän undantagsbe-
stämmelsen finns kvar.
I tredje stycket anges ytterligare ett viktigt undantag från leverans-
skyldigheten. Det utgörs av sådana elkonsumenter som nämns i 12 §. Enligt
denna paragraf har en elkonsument rätt att, efter viss uppsägningstid, köpa
ström från annan än innehavaren av leveranskoncessionen. Gentemot sådana
elkonsumenter föreligger naturligtvis ingen leveransskyldighet.
Den i fjärde stycket angivna skyldigheten för innehavare av leverans-
koncession att köpa ström från elproduktionsanläggningar inom leverans-
området som kan leverera en effekt om högst 1500 kilowatt motsvarar vad
som för närvarande gäller för innehavare av områdeskoncession enligt 2 §
4 mom. tredje stycket ellagen.
Skyldigheten att köpa ström skall inte gälla om det finns särskilda skäl
till undantag. Avsikten är att denna undantagsbestämmelse skall tillämpas
restriktivt. Om inköp av ström från en lokal produktionsanläggning skulle
innebära att leveranserna hindras eller allvarligt försvåras eller om det i
något sällsynt fall skulle visa sig att innehavaren av leveranskoncessionen
inte har så stor försäljningsvolym att denne kan avsätta den kraft som
produceras från sådana elproduktionsanläggningar inom området får
särskilda skäl anses föreligga.
I femte stycket anges att den myndighet regeringen bestämmer prövar
frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf.
De frågor det främst gäller är skyldigheten att leverera ström till kunder
inom leveransområdet samt skyldigheten att köpa ström från elproduktions-
anläggningar inom leveransområdet som kan leverera en effekt om högst
1500 kilowatt. I praktiken kommer en sådan prövning att gå ut på att
fastställa var gränsen för leveransskyldigheten respektive inköpsskyldigheten
går.
171
10 § Om det behövs för att uppnå en skälig prissättning är innehavare Prop. 1993/94:162
av leveranskoncession skyldig att underkasta sig reglering av priset på
levererad eller inköpt ström på begäran av
1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin ström av
koncessionshavaren,
2. den som levererar eller vill leverera ström till koncessionshavaren
från sådan elproduktionsanläggning som anges i 9 § fjärde stycket.
Frågor om prisreglering prövas av den myndighet regeringen
bestämmer. Myndigheten får förelägga parterna att lägga fram den
utredning som behövs. Sådant föreläggande får förenas med vite.
Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad
prisreglering får göras också av innehavaren av leveranskoncessionen.
Avtal, som strider mot beslut om prisreglering, är utan verkan.
Denna paragraf, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har sin
motsvarighet i den nuvarande lydelsen av 2 § 7 mom. ellagen.
En stor skillnad är dock att prisregleringen enligt denna paragraf endast
avser skäligheten av priset för leverans eller inköp av ström medan
prisreglering enligt den nuvarande lydelsen av 2 § 7 mom. ellagen även
avser pris och övriga villkor som rör överföring av ström. Av den före-
slagna lydelsen av 2 § 4 och 7 mom. ellagen framgår att den som är
missnöjd med villkor för anslutning till ett nät eller för överföring av ström
alltid har möjlighet att få skäligheten av sådana villkor prövad av en särskild
myndighet (nätmyndigheten). Den prövningen gäller gentemot innehavaren
av nätkoncession.
Skälighetsbedömningen av priset på ström till elkonsumenten får ske
utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet. För hushållskunder och
andra mindre kunder förutsätts att innehavare av leveranskoncession tar
fram någon form av tariff. Vid skälighetsbedömningen bör, i den mån
tillgång härtill finns, jämförelse ske med priser inom andra kon-
cessionsområden. En utgångspunkt bör vidare vara det pris för vilket
strömmen har köpts eller hade kunnat köpas för vid tillfället för kontrakts-
tecknandet. Ett annat alternativ kan vara vad det kostat att producera
strömmen. Därutöver tillkommer ett rimligt påslag för övriga kostnader som
koncessionshavaren har i sin verksamhet ävensom ett skäligt vinstpåslag.
Skälighetsbedömningen vad gäller priset för inköpt ström från små
elproduktionsanläggningar bör baseras på koncessionshavarens
genomsnittliga försäljningsintäkter per kWh över året minskat med avdrag
för skäliga administrationskostnader m.m. samt skälig vinstmarginal (se
närmare avsnitt 7.3).
En reglering av priset på ström levererad från eller inköpt av innehavare
av leveranskoncession skall ske endast på begäran, dvs. myndigheten skall
inte agera på eget intiativ. De som har rätt att göra en sådan begäran är de
inom leveransområdet som köper eller vill köpa ström från koncessionsha-
varen samt de som till koncessionshavaren levererar eller vill leverera ström
från sådan elproduktionsanläggning som anges i 9 § fjärde stycket.
I andra stycket anges att frågor om prisreglering skall prövas av den
myndighet regeringen bestämmer. Där finns också bestämmelser om att 172
myndigheten har rätt att förelägga parterna att inkomma med nödvändig
utredning. I de flesta fall torde det röra sig om utredningsmaterial från Prop. 1993/94:162
koncessionshavaren. Eftersom denne har en mycket stark ställning i
förhållande till konsumenten och dessutom ofta ett motstående intresse är
det av stor vikt att myndigheten har möjlighet att utfärda föreläggande för
att få in ett så bra beslutsunderlag som möjligt. Ett sådant föreläggande bör
därför mot tredskande part kunna förenas med ett vite.
I tredje stycket finns en bestämmelse om att också koncessionshavaren
kan begära att ett beslut om prisreglering ändras eller upphävs. Detta kan
bli aktuellt främst när förhållandena har ändrats så att det framstår som
angeläget att ändra en beslutad prisreglering. Prövning av en sådan
framställning får ske på samma sätt som en framställning om prisreglering
enligt första stycket.
På grund av den starka ställning en innehavare av leveranskoncession har
i förhållande till prövningsberättigad konsument eller producent måste en
prisreglering uppenbarligen kunna tillämpas även i de fall en
prisöverenskommelse redan finns mellan parterna. Till klargörande av detta
har i jjärde stycket tagits in en bestämmelse om att avtal som strider mot
beslut om prisreglering är utan verkan.
11 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att
en koncessionshavare fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
Vid utövandet av tillsynen enligt första stycket får myndigheten
meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av
de föreskrifter som omfattas av tillsynen. Ett sådant föreläggande får
förenas med vite.
I första stycket anges att regeringen utser den myndighet som skall utöva
tillsynen över att en koncessionshavare iakttar de skyldigheter som följer av
lagen. Den viktigaste bestämmelsen är därvid att koncessionshavaren iakttar
de skyldigheter som anges i 9 §. Om ett beslut om prisreglering enligt 10
§ har meddelats omfattar tillsynen också efterlevnaden av det beslutet. I
övrigt ingår det inte i tillsynen att övervaka koncessionshavarens prissättning
eftersom frågor om prisreglering endast prövas på begäran av part.
I andra stycket finns en bestämmelse som ger myndigheten möjlighet att
förelägga koncessionshavaren att fullgöra de skyldigheter som omfattas av
tillsynen. Ett sådant föreläggande kan förenas med vite. Däremot föreslås
ingen möjlighet till återkallelse av leveranskoncession. Detta på grund av
den relativt korta koncessionstiden.
12 § Annan än innehavare av leveranskoncession får inom
leveransområdet leverera ström dels för ändamål som inte omfattas av
leveransskyldigheten enligt 9 § första och andra styckena, dels till elkon-
sumenter som skriftligen gjort anmälan om det till koncessionshavaren
minst sex månader innan leveransen påbörjas.
Elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om leverans
av ström med reglerad uppsägningstid eller som är tidsbestämt får dock (73
inte köpa ström av annan än koncessionshavaren förrän avtalet har
upphört att gälla. I sådana fall krävs ingen anmälan enligt första Prop. 1993/94:162
stycket.
Elkonsument inom leveransområdet som köper ström från annan än
innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa ström
från denne skall ha rätt till det om elkonsumenten gjort anmälan om
detta till koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall
påbörjas.
I denna paragraf, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, regleras
bl.a. rätten för andra än innehavaren av leveranskoncession att leverera
ström till kunder inom leveransområdet.
Den stora skillnaden för en elkonsument mellan att köpa sin ström från
innehavaren av leveranskoncessionen och en annan elleverantör blir kravet
på mätning av den förbrukade strömmen. Denna fråga har behandlats i
specialmotiveringen till 2 § 4 mom. ellagen. Regeringen kommer att utfärda
föreskrifter om mätning. Ansvaret för mätningen kommer att åvila
nätägaren, som därför kommer att installera en mätare i elkundernas
uttagspunkt. Elkunden kommer att få ersätta nätägaren för kostnaden för
mätaren och mätningen såsom en del av nätverksamheten. För de kunder
som köper sin ström av innehavaren av leveranskoncession kommer det,
enligt de föreskrifter regeringen avser att utfärda, att räcka med en mer
schablonartad mätning och därmed en tämligen billig mätare. Den elkund
som väljer att köpa sin ström av någon annan än innehavaren av
leveranskoncessionen kommer däremot att omfattas av huvudregeln om
mätning, dvs. mätning med ganska stor noggrannhet över tiden. Denna
noggranna mätning kommer att kräva en betydligt mer avancerad mätare
som därmed också är avsevärt dyrare. Den elkund som sålunda byter
leverantör får därmed finna sig i att nätägaren installerar en avancerad och
därmed dyrbar mätare i hans uttagspunkt och kunden blir också tvungen att
ersätta nätägaren för detta.
Av första stycket framgår till en böijan att vem som helst får leverera
ström för andra ändamål än de som omfattas av leveransskyldigheten enligt
9 § första och andra styckena. Denna skyldighet omfattar bara normala
förbrukningsändamål. Om en elkonsument vill ha ström för något annat
ändamål får han köpa den från vem han vill. Det måste då vara klarlagt att
hans köp av ström faller utanför ramen för normala förbrukningsändamål.
Detta sker antingen genom att innehavaren av leveranskoncessionen medger
att det planerade köpet inte omfattas av hans leveransskyldighet eller att
frågan har avgjorts enligt 9 § sista stycket. Dessutom omfattar inte leverans-
skyldigheten, under de förutsättningar som anges i 9 § andra stycket, ström
för uppvärmningsändamål. De elkonsumenter som berörs av denna
bestämmelse får i dag sin värmeförsörjning vad gäller byggnader via
fjärrvärme eller naturgas. De kommer i fortsättningen att kunna välja ström
för sin värmeförsörjning och därvid fritt välja elleverantör.
Dessutom föreskrivs i första stycket om möjlighet för elkonsumenter som
omfattas av leveransskyldigheten att byta elleverantör. För sådant byte krävs
att elkonsumenten gör anmälan om detta till innehavaren av levera-
nskoncessionen minst sex månader i förväg. Skälet till detta är att konces- 174
sionshavaren måste få rimlig tid att anpassa sin verksamhet till ändrade
förhållanden. Prop. 1993/94:162
I de allra flesta fall kommer den nuvarande innehavaren av
områdeskoncession att bli den som får den nya leveranskoncessionen. I
många fall har elkonsumenter leveransavtal med den nuvarande innehavaren
av områdeskoncessionen. Dessa avtal blir inte ogiltiga i och med
övergången till ett system med leveranskoncession. Därför föreskrivs i
andra stycket att konsumenter med sådana avtal, som är tidsbegränsade eller
har reglerad uppsägningstid, inte får byta elleverantör förrän avtalet har
upphört att gälla. I sådana fall behövs ingen uppsägning utan koncessionsha-
varen får anses känna till att avtalet håller på att löpa ut.
Om ett sådant avtal däremot saknar bestämmelse om giltighetstid eller
uppsägning och alltså gäller tills vidare måste dock elkonsumenten ha
möjlighet att någon gång byta leverantör. För en sådan elkonsument gäller
därför huvudregeln om sex månaders uppsägningstid.
I tredje stycket behandlas vad som skall gälla för elkonsument som vill
återgå till att få sina leveranser från koncessionshavaren. Konsumenten skall
ha rätt till detta en månad efter det att han gjort anmälan till
koncessionshavaren. Detta innebär således att koncessionshavarens leverans-
skyldighet enligt 9 § inträffar en månad efter en sådan anmälan. Vidare
innebär det att konsumenten återigen får rätt att få skäligheten i priset
prövad i enlighet med vad som anges i 10 §.
13 § Beslut enligt 9-11 §§ får överklagas till allmän för-
valtningsdomstol.
Paragrafen behandlar överklagande till domstol. De beslut som kan
överklagas är beslut som rör leverans- och inköpsskyldighet av ström enligt
9 §, beslut om prisreglering enligt 10 § samt sådana förelägganden som
meddelas med stöd av 11 §.
Sådana beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, vilket
innebär att överklagandet skall prövas av länsrätt i första instans.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Ges leveranskoncession i samband med ikraftträdandet till någon
annan än den som vid utgången av 1994, med stöd av områdeskon-
cession enligt 2 § 4 mom. lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar i dess lydelse före den 1
januari 1995, bedriver distributionsverksamhet inom leveransområdet
(områdeskoncessionshavaren) eller den som till honom står i förhållande
som anges i 3 gäller följande.
a) Den som får leveranskoncession inom området har skyldighet att
leverera ström i enlighet med vad som anges i 9 §.
b) Leveransskyldigheten enligt a) omfattar dock inte elkonsumenter
inom området som vid ikraftträdandet har tidsbestämda avtal eller avtal 175
med reglerad uppsägningstid med den tidigare innehavaren av
områdeskoncession inom området.
c) Det under b) angivna undantaget från leveransskyldigheten gäller
till utgången av år 1996. Avtal som avses under b) blir ogiltigt vid
utgången av år 1996.
d) Annat avtal mellan elkonsument och tidigare innehavare av
områdeskoncession än som avses under b) blir ogiltigt vid
ikraftträdandet av denna lag.
3. Vid tillämpningen av 2 skall med områdeskoncessionshavaren
likställas
a) personer som denne direkt eller indirekt har ett bestämmande
inflytande över,
b) personer som direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande
över områdeskoncessionhavaren och
c) personer som någon med sådant inflytande som avses i b) direkt
eller indirekt har ett bestämmande inflytande över.
4. Sådan skriftlig anmälan som anges i 12 § första stycket får göras
först vid ikraftträdandet av denna lag.
Övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Under punkt 1 anges dagen för lagens ikraftträdande.
Under punkt 2 behandlas vad som skall gälla om leveranskoncession
beviljas någon helt annan än den som före lagens ikraftträdande ombesörjde
leveranserna inom området. Som angetts under motiveringen till 7 § skall
leveranskoncession beviljas den som från allmän synpunkt är mest lämplig
att leverera ström inom leveransområdet samt att detta inledningsvis allmänt
sett torde vara den som för närvarande haft ansvaret härför, dvs.
innehavaren av områdeskoncession. Det sistnämnda förutsätter dock att
denne har skilt ut produktion av och handel med el från nätverksamhet,
eftersom det i 1 § uppställs krav på att en juridisk person som bedriver
produktion av och handel med el inte får bedriva nätverksamhet. Detta torde
innebära att leveranskoncession beviljas antingen den nuvarande innehavaren
av områdeskoncessionen eller någon som ingår i samma koncern som
områdeskoncessionshavaren. Följden i dessa typer av fall blir alltså att
nätkoncessionen för område och leveranskoncessionen ligger i samma
koncern.
Den under denna punkt upptagna övergångsbestämmelsen är alltså inte
tillämplig när leveranskoncession beviljas antingen områdeskoncessions-
havaren eller någon som enligt punkt 3 ingår i samma koncern som
områdeskoncessionshavaren. De under punkt 3 angivna fallen är då
leveranskoncession beviljas ett dotterbolag, ett moderbolag resp, ett
systerbolag till områdeskoncessionshavaren.
Bestämmelsen i punkt 2 är avsedd att tillämpas när leveranskoncession
beviljas någon helt annan, t. ex. en producent eller någon som tidigare skött
leveranser inom ett helt annat område. För sådana fall krävs vissa särskilda
bestämmelser av övergångskaraktär i huvudsak för att skydda konsumenter-
na inom området.
Under a uppställs huvudregeln för sådana fall, nämligen att leverans-
skyldighet föreligger för den som har leveranskoncessionen.
Prop. 1993/94:162
176
Flertalet abonnenter inom ett område har i dag inget särskilt avtal med Prop. 1993/94:162
innehavaren av områdeskoncessionen. Detta har ju inte varit nödvändigt
eftersom leveransskyldigheten varit reglerad i lag och kunden inte har
kunnat köpa ström från någon annan leverantör samt priset varit fastställt
i en allmänt tillgänglig tariff. Det förekommer dock att elkonsumenter har
avtal med koncessionshavaren.
För konsumenter inom området som saknar avtal eller har avtal som
gäller tills vidare och saknar bestämmelser om viss uppsägningstid med den
tidigare innehavaren av områdeskoncessionen inom området innebär bestäm-
melsen under a att de vid lagens ikraftträdande blir omfattade av
leveransskyldigheten för den nye innehavaren av leveranskoncessionen. I de
fall konsumenten har ett avtal med den tidigare innehavaren av
områdeskoncession blir avtalet ogiltigt enligt föreskriften under d. Konsu-
menternas kundrelation till den tidigare leveransskyldige inom området
upphör alltså. Om en sådan konsument vill få leverans av ström från någon
annan än den nye koncessionshavaren måste han iaktta de särskilda be-
stämmelser som gäller för detta.
Under b föreskrivs om undantag från leveransskyldigheten beträffande
sådana kunder som har tidsbestämda avtal eller avtal med reglerad
uppsägningstid med den tidigare innehavaren av områdeskoncession inom
området. Sådana avtal upphör alltså inte att gälla vid ikraftträdandet.
Detta undantag är nödvändigt eftersom den tidigare leveransskyldige
annars skulle riskera att mista hela sitt kundunderlag. Det är i huvudsak
stora kunder som har den här typen av avtal och som i de flesta fall har
sådan mätare som krävs vid leverans av ström från annan än innehavaren
av leveranskoncessionen. Det finns dock kunder inom denna kundkategori
som inte har den typ av mätare som kommer att krävas på den nya
elmarknaden. Som har nämnts tidigare kommer regeringen att utfärda
föreskrifter om mätning och mätare, varvid kravet på mätning och därmed
också mätare kommer att sättas lägre för elkonsumenter som köper sin
ström av innehavaren av leveranskoncession. Samma lägre krav kommer
därvid också att stipuleras för nu aktuell kundkategori. Under c anges att
undantaget från leveransskyldighet enligt b bara gäller till utgången av 1996.
De avtal inom denna kundkategori som då fortfarande är i kraft blir då
ogiltiga. För en sådan elkonsument innebär detta att han i fortsättningen får
sin ström från innehavaren av leveranskoncessionen. Om han i stället vill
fortsätta att köpa sin ström från sin tidigare leverantör eller eventuellt någon
helt annan leverantör måste han, enligt 12 § första stycket, göra anmälan
om detta minst sex månader i förväg, dvs. senast den 30 juni 1996. Han
kommer då inte längre att omfattas av de lägre kraven på mätning utan han
tvingas då, liksom andra elkonsumenter som inte köper sin ström från
innehavaren av leveranskoncession, acceptera de strängare kraven på
mätning.
För det fall avtalen ifråga rent civilrättsligt upphör att gälla före utgången
av 1996 blir den som har leveranskoncessionen skyldig att leverera ström
till en sådan konsument om denne gjort anmälan om detta minst en månad
i förväg i enlighet med vad som anges i 12 § tredje stycket.
Enligt punkt 4 får en anmälan enligt 12 § första stycket inte göras före 177
lagens ikraftträdande. Om anmälan trots detta ändå görs före ikraftträdandet
12 Riksdagen 1993/94. 1 saml. \r 162
böljar sexmånadersfristen inte löpa förrän vid lagens ikraftträdande. Detta Prop. 1993/94:162
innebär att den tidigaste dag som en sådan konsument kan köpa sin ström
från annan än innehavaren av leveranskoncessionen blir den 1 juli 1995.
Ändringen i 1 § lagen (1985:277) om bulvanförhållanden är föranledd av att
lagen (1976:240) om förvärv av eldistributions-anläggning m.m. upphävs.
Bakgrunden till förslaget om upphävande av lagen har redovisats i avsnitt
6.4.4 i den allmänna motiveringen.
178
Konkurrens och monopol på elmarknaden
Dagens förhållanden på elmarknaden har vuxit fram med stöd av lag-
regler som har sitt ursprung i början av 1900-talet.
På förslag av ett enhälligt näringsutskott anslöt sig riksdagen i juni
1992 till de mål och strategier för elmarknadens reformering som hade
förordats i proposition 1991/92:133.
Målet för en reformering av den svenska elmarknaden är enligt pro-
positionen att genom ökad konkurrens nå ett mer rationellt utnyttjande av
produktionsresurserna och att tillförsäkra kunderna flexibla leveran-
svillkor till lägsta möjliga priser.
Denna principiella grundsyn på elmarknaden har redan kommit till
konkret uttryck i Norge och synes vara på väg i Finland. Fortsätter
utvecklingen i denna riktning har vi inom något eller några år ett med
dessa grannländer i huvudsak gemensamt regelsystem.
Även med konkurrens på elmarknaden behövs en kontroll av nätverk-
samheten. Med nätverksamhet menar vi allt som behövs för att näten
skall kunna användas för överföring av ström.
Kontrollen gäller i första hand att ledningar och nät på skäliga villkor
hålls öppna och tillgängliga för alla som behöver använda dem for att
överföra ström. Det elektriska nätet skall vara en handelsplats dit alla har
tillträde.
I andra hand behövs en kontroll av nätverksamheten för att styra
prisutvecklingen för nättjänster - tarifferna för anslutning och
överföring - och ägamas vinstuttag. Denna ekonomiska kontroll är
nödvändig eftersom nätverksamhet är ett s.k. naturligt monopol.
Kontroll av nätverksamhet
Kontroll av nätverksamheten skall enligt förslaget ske bl.a. genom ett
koncessionssystem som i stora drag motsvarar det som finns för
närvarande. Eftersom begreppet koncession i ellagen nu får en ny
innebörd, föreslår vi en ny benämning, nätkoncession.
Den myndighet som skall sköta kontrollen av nätverksamheten kallas
nätmyndigheten.
Nätkoncession kan enligt förslaget ges för linje eller för område.
Med nätkoncession för linje avses koncession för en elektrisk ledning
med i huvudsak bestämd sträckning. Denna typ av nätkoncession svarar
närmast mot dagens linjekoncession.
Med nätkoncession för område avses koncession för ett ledningsnät
inom ett visst område och med högst viss angiven spänning. Denna
koncession har likheter med den nuvarande områdeskoncessionen.
179
Innebörden av våra förslag är:
* Den som har nätkoncession skall vara skyldig att på skäliga villkor
överföra ström åt annan.
* Den som har nätkoncession för område skall normalt vara skyldig
att på skäliga villkor ansluta en anläggning inom området.
* Om både en innehavare av nätkoncession för linje och en för
område vill ansluta en anläggning, sä skall den som har nätkon-
cession för området normalt ges företräde.
* Den som har nätkoncession skall ansvara för mätning av ström.
* Frågor kring mätning, datainsamling och avräkning m.m. utreds i
särskild ordning.
Förslaget om skyldighet att överföra ström på skäliga villkor innebär
att alla ledningar och nät öppnas för handel med el, inte bara storkraftnät
och regionnät utan även lokala nät.
Den som har nätkoncession för område skall vara skyldig att, på
skäliga villkor, ansluta alla som begär det, om inte nätmyndigheten
medger undantag från denna skyldighet. Anslutning till nätkoncession for
linje skall i första hand grundas på frivilliga avtal.
Den föreslagna rätten till anslutning och överföring kan självfallet inte
gälla utan begränsningar. Rätten skall gälla på skäliga villkor. Vad som
är skäligt får, om parterna inte är ense, avgöras av nätmyndigheten.
Prövningen av om ett villkor, t.ex. priset, är skäligt kommer alltid att ske
i efterhand för vaije enskilt fall. Alla omständigheter av betydelse för ett
avtal kan prövas inom ramen för begreppet skäliga villkor.
I bedömningen av vad som är skäliga villkor ingår ett speciellt del-
problem, nämligen om det finns ledig kapacitet för begärd inmatning
eller uttag av ström. Detta gäller både vid anslutning av nya anläggningar
och vid ändrade villkor for befintlig anslutning.
Enligt vår uppfattning måste nätägaren i princip kunna vägra
anslutning med hänvisning till bristande överföringskapacitet.
I och med att elnäten öppnas kommer rörligheten på marknaden att
öka. Fler aktörer än idag kommer att vara ägare till den kraft som
överförs på de olika näten. För att man skall kunna veta vem eller vilka
som är ansvariga för olika leveranser kommer nya krav att ställas på
system for mätning samt insamling och rapportering av mätvärden. I
vilken utsträckning mindre elkunder kommer att utnyttja den öppna
elmarknaden beror på de aktuella kostnaderna för mätning, administration
m.m.
Vi föreslår att innehavaren av nätkoncessionen blir ansvarig för
mätning m.m. vilket alltså ses som en del av nätverksamheten.
Men det finns en rad frågor som behöver lösas kring mätning, datain-
samling och avräkning på elnäten. Det gäller t.ex. tekniska frågor så som
behovet av enhetliga normer som rör mätning samt insamling och
rapportering av mätvärden. Hithörande frågor bör utredas särskilt.
Vi föreslår vidare:
* Nättariffer skall utformas på sakliga grunder.
* Nättariffer för område får inte konstrueras med utgångspunkt i var
inom området en anslutning är belägen (undantag - engångsavgift för
anslutning).
Prop. 1993/94:162
Bilaga 1
180
* Nättariffer skall utformas sä, att betald avgift för en anslutning ger rätt
att använda det elektriska nätet inom landet.
* Skäligheten i tariffer och övriga villkor för nättjänster kan bedömas av
nätmyndigheten utifrån bl. a. en prisindikator och en avkastnings-
indikator.
De riktlinjer som här har formulerats baseras bl.a. på en princip om
kostnadsriktighet för olika kundkategorier. Men strävan efter
kostnadsriktighet kan komma i konflikt med andra mål. Det är, anser vi,
knappast rimligt om elkonsumenter i områden där det är särskilt dyrt att
bygga och underhålla elnäten, t.ex. i glest befolkade bygder, behöver stå
för samtliga de kostnader som elöverföringen medför.
Ett grundläggande krav på nättarifferna på de lokala näten bör enligt
vår mening därför vara att dessa inte skall konstrueras med utgångspunkt
i var inom ett koncessionsområde kunden är ansluten.
Även med detta system kan det naturligtvis inte undvikas att
nättarifferna i utpräglade glesbygdsområden kan bli relativt sett högre än
i utpräglade tätortsområden. Så är emellertid förhållandet redan inom
ramen for nuvarande system med områdeskoncessioner.
Nivån på tarifferna skall avvägas mellan å ena sidan kundernas intresse
av så låga priser som möjligt i kombination med avtalad säkerhet i
leveransen och å andra sidan nätägamas intresse av avkastning på det
egna kapital som investeras i verksamheten. Det blir nätmyndighetens
uppgift att efter hörande av berörda parter finna den balanspunkt som är
skälig.
Nätmyndigheten bör utforma vissa bedömningsgrunder i form av bl.a.
indikatorer. Dessa skall ses som ett hjälpmedel för såväl nätmyndigheten
som koncessionshavarama och deras kunder - konsumenterna - när det
gäller att i ett konkret fall bedöma vad som är skälig nivå på tarifferna.
Användningen av indikatorer som speglar prisutvecklingen och
kapitalavkastningen i nätverksamheten har särskild betydelse, i synnerhet
under de första åren sedan systemet med separata tariffer för
överföringstjänster har införts. Myndigheten bör successivt utveckla
ytterligare indikatorer.
Vi föreslår särredovisning enligt följande:
* Nätverksamhet skall särredovisas som särskild rörelsegren.
* Den som har nätkoncession skall ge in årsredovisning m.m. för
nätverksamheten till nätmyndigheten.
* Revisor särskilt skall uttala om årsredovisning för nätverksamhet gjorts
enligt reglerna.
Resultaträkning och balansräkning skall upprättas enligt särskilda rikt-
linjer. Årsredovisningen skall bl.a. innehålla uppgifter bl.a. om
eventuella koncernbidrag och om de olika indikatorer som nät-
myndigheten angett och deras nivå for året.
I den första årsredovisningen skall redovisas hur ingångsvärdena i
särredovisningen har beräknats och hur dessa förhåller sig till
motsvarande värden före det att särredovisning upprättades. Särskild vikt
bör härvid läggas på redovisningen av anläggningstillgångar.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 1
181
Villkor för nätkoncessioner
Prop. 1993/94:162
Bilaga 1
Enligt förslaget behålls huvuddragen av gällande koncessionssystem men
ändamålet ändras till att reglera nätverksamheten enligt de nya
riktlinjerna.
Förslaget innebär att nätmyndigheten då koncession söks skall pröva
bl.a. följande:
* Är ledningar och nät lämpliga från allmän synpunkt?
* Utgör nätkoncession för område en lämplig enhet för nätverksamhet?
* Är sökanden lämplig ?
Det nuvarande kravet på lämplig enhet med hänsyn till eldistributio-
nens ändamålsenliga anordnande ändras till att avse för nätverksamheten
lämplig enhet. Inom ett område med nätkoncession bör t.ex. finnas både
kunder som det är dyrt att ha knutna till nätet och kunder som inte
medför så höga kostnader.
När nätkoncession gäller utlandsförbindelse skall enligt vårt förslag
regeringen alltid pröva ansökan. Det blir därmed i dessa fall regeringen
som i samband med den lämplighetsprövning som alltid skall föregå en
koncessionsgivning har att bedöma ansökan bl.a. mot bakgrund av den
av statsmakterna uttalade principen att Svenska kraftnät skall äga en
tillräckligt stor del av utlandsförbindelserna.
Ersättningsregel i övergångsbestämmelserna
Vårt förslag innebär genomgripande förändringar av villkoren för
koncessioner. Koncessionstidema är långa, upp till 40 år, och de
föreslagna villkoren bör av hänsyn till konkurrensen på elmarknaden
införas vid en och samma tidpunkt för alla koncessionshavare. Villkoren
for koncessioner måste därför ändras under löpande koncessionstid.
De föreslagna ändrade villkoren kan emellertid orsaka förluster för en
del koncessionshavare. Deras rätt enligt tidigare meddelade koncessioner
kan jämställas med egendom och sådan åtnjuter skydd av bl.a. den s.k.
Europakonventionen. Vi föreslår därför en övergångsbestämmelse om
ersättning av staten för förluster som är en direkt följd av villkor-
sändringama. Koncessionshavama skall dock inte kunna få ersättning för
utebliven vinst.
Storkraftnätet
Innebörden av våra förslag är följande:
* Svenska Kraftnät åläggs "systemansvar"för storkraftnätet.
* Svenska Kraftnät utses till "nätansvarig enhet" enligt EGs trans-
iteringsdirektiv.
Vi anser att dessa ändringar skall framgå av instruktionen för
affärsverket.
182
Handel i konkurrens
Ellagen innehåller nu ett antal regler om leveransskyldighet, köpskyl-
dighet och prisreglering av el. Vi föreslår att dessa regler upphävs,
liksom den särskilda lagen om förvärv av eldistributionsanläggning m.m.
Tanken är att köp och försäljning av el skall ske i fri konkurrens.
När det gäller försäljning av el till mindre kunder kan dock
möjligheterna att i praktiken snabbt skapa en fungerande konkur-
rensmarknad ifrågasättas. Även om en mindre konsument med vårt
förslag får rätt att byta leverantör kan det finnas hinder för
leverantörsbyte i form av sök-, mät- och informationskostnader. Den
nuvarande leverantören kan därför komma att få en dominerande
ställning på den lokala marknaden för el.
Konkurrensverket har bedömt att den konkurrenslag som träder i kraft
den 1 juli 1993 ger tillräckligt skydd för mindre konsumenter mot
överpriser och annat missbruk av dominerande ställning. Konkurrensver-
ket ser på förhand inget behov av ytterligare regleringar av
elförsälj ningen.
Vi utgår från att de nya konkurrensreglerna ger ett tillräckligt konsu-
mentskydd, i enlighet med Konkurrensverkets bedömning. Vi vill
samtidigt understryka att det är viktigt att utvecklingen på denna del av
elmarknaden följs.
Vårt förslag att upphäva skyldigheten att köpa el betyder att mindre
elproduktionsanläggningar (högst 1 500 kilowatt) inte längre har en
garanterad avsättning för sin produktion. Om det visar sig att ägare av
sådana mindre kraftverk förlorar på det nya regelverket kan det finnas
anledning att överväga särskilt stöd av energipolitiska skäl. Ofta handlar
det nämligen om vindkraftverk och små vattenkraftverk.
I två fall anser vi att handel med el behöver kontrolleras.
Det första gäller elsäljare m.ft. Det går inte att "öronmärka”
elleveranser. En konsument kan fortsätta att använda el trots att hans
kraftproducent eller elsäljare inte matar in någon kraft just åt honom.
Först efter det att mätvärden och kontraktsinformation for respektive
producent, återförsäljare och elkonsument har sammanställts, dvs.
avräkningen är genomförd, kan det kontrolleras om alla gjort rätt för sig.
Det är därför nödvändigt att alla avtal om leverans av el, i något led
av kedjan producent - återförsäljare - konsument, kompletteras med s.k.
reservkraftsavtal.
Vårt förslag är att Svenska kraftnät, i egenskap av systemansvarig, ges
ett speciellt ansvar att övervaka att de som har balansansvar också har
tillräckliga reservkraftsavtal.
Det andra fallet gäller export och import av el. Mot bakgrund av bl.a.
vad riksdagens näringsutskott våren 1992 uttalade om önskvärdhet av
ömsesidighet vid export och import av el kan det finnas skäl för
regeringen att noga följa utvecklingen.
Innebörden av vårt förslag är följande:
* Den som importerar eller exporterar el enligt kontrakt som är gällande
minst sex månader skall göra anmälan i förväg till regeringen.
* Det är straffbart att inte göra sådan anmälan.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 1
183
Kommunal elverksamhet
Prop. 1993/94:162
Bilaga 1
När handel med el skall ske i konkurrens uppstår frågan, om nuvarande
kommunalrättsliga regler försvårar for kommunala foretag att konkurrera
på lika villkor med statliga och privata företag.
Vi har gått igenom bl.a. innebörden av lokaliseringsprincipen,
likställighetsprincipen, förbudet mot spekulativa företag och
självkostnadsprincipen samt kommunallagens regler för kommunala
företag.
Vi föreslår följande ändringar for kommunala elföretag som drivs i
privaträttslig form - i regel aktiebolag.
* De får rätt att - utan hinder av kommunallagens lokaliseringsprincip -
bedriva produktion av och handel med el, nätverksamhet samt viss
sidoverksamhet utanför den egna kommunens område.
* För deras produktion och försäljning av el och sidoverksamhet skall -
i stället för kommunallagens likställighetsprincip och den s.k.
självkostnadsprincipen - gälla krav på affärsmässighet och särredovis-
ning.
De bestämmelser vi föreslår ansluter i sak nära till förslag som nyligen
har lagts fram av Avgiftsgruppen (Civildepartementet) i betänkandet (Ds
1993:16) Avgifter inom kommunal verksamhet - förslag till modifierad
självkostnadsprincip.
Våra förslag avser alltså endast kommunal elverksamhet som bedrivs
i privaträttslig form, huvudsakligen som aktiebolag.
Den kommun som så önskar kan naturligtvis även i fortsättningen
bedriva produktion av och handel med el i förvaltningsform. Men i så
fall kommer lokaliseringsprincipen att gälla liksom också
likställighetsprincipen och självkostnadsprincipen. Den sistnämnda
kommer dock kanske - vilket kan vara väsentligt - att modifieras enligt
Avgiftsgruppens förslag.
Nätmyndighet och länsrätt
Vår bedömning är att arbetet med koncessionsfirågor inom Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) blir av ungefar samma omfattning och
inriktning som för närvarande när det föreslagna systemet med nätkon-
cessioner införs.
Samtidigt tillkommer nya myndighetsuppgifter rörande nätverk-
samheten. Dessa gäller att utfärda allmänna föreskrifter och råd om
särredovisning av nätverksamhet och att bedöma pris och andra villkor
för nättjänster.
Både koncessionsprövningen och tillsynen över nätverksamheten bör
handhas av nätmyndigheten. Vi anser att NUTEK för närvarande är den
lämpligaste myndigheten för detta uppdrag.
NUTEKs beslut om villkoren for överföring och anslutning skall kunna
överklagas till länsrätten i Stockholm. NUTEK får rätt att agera som part
i domstol och att överklaga domstols avgörande som inneburit att
184
NUTEKs beslut ändrats i sak.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 1
Tid och sätt för införandet
De av oss föreslagna reglerna kan börja gälla tidigast den 1 juli 1994.
Vi anser att samhällsekonomiska skäl talar för ett snabbt genomförande
av förslagen.
För att de nya reglerna skall kunna träda i kraft den 1 juli 1994 krävs
att de riksdagsbeslut som behövs kan fattas före utgången av första
kvartalet 1994. Dessutom måste NUTEKs förberedelsearbete kunna
startas före utgången av år 1993. Men, om alla intressenter anstränger
sig, borde det kunna gå.
185
Prop. 1993/94:162
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 1 - 3, 15, 23 och 31 §§ lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingåen-
de särskilda föremål for produktion, upplagring, omformning, överfö-
ring, distribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses
vaije sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare
bestämmelser härom meddelas av regeringen.
Med nätverksamhet förstås sådan
verksamhet som behövs för att
överföra ström på det elektriska
nätet. Hit hör bl. a. projektering,
byggande och underhäll av
ledningar, ställverk och
transformatorer, anslutning av
andra ledningar och mätning av
överförd ström.
Med anslutning förstås i 2 § 4
och 7 mom. dels ny anslutning av
ledning eller annan anläggning,
dels återinkoppling av befintlig an-
slutning och dels ändring av
avtalad effekt i anslutningspunkt.
Regeringen utser en myndighet
(nätmyndigheten) som handhar
frågor om nätverksamhet enligt
denna lag.
186
2 § 1 mom.
Elektriska starkströmsledningar får
inte dras fram eller begagnas utan
tillstånd (koncession) av regeringen
eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Till en
lednings framdragande räknas inte
bara själva byggandet av ledningen
utan också schaktning, skog-
savverkning eller därmed jäm-
förliga åtgärder för att bereda plats
för ledningen.
En koncession skall avse en
ledning med i huvudsak bestämd
sträckning (linjekoncession) eller
ledningsnät inom ett visst område
(områdeskoncession).
En transformator- eller kopp-
lingsstation som är avsedd för en
spänning av 40 kilovolt eller
däröver och som skall anslutas till
en eller flera nya ledningar får inte
böija byggas förrän koncession har
meddelats för framdragande av
minst en ny ledning eller med-
givande har lämnats enligt 8 mom.
for sådant framdragande.
Elektriska starkströmsledningar får
inte dras fram eller begagnas utan
tillstånd (nätkoncession) av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av nätmyndigheten.
Till en lednings framdragande
räknas inte bara själva byggandet
av ledningen utan också schakt-
ning, skogsavverkning eller
därmed jämförliga åtgärder för att
bereda plats för ledningen.
För en ledning med i huvudsak
bestämd sträckning skall ges nät-
koncession för linje och för ett
ledningsnät inom ett visst område
och med högst viss angiven
spänning skall ges nätkoncession
för område.
En transformator- eller kopp-
lingsstation som är avsedd for en
spänning av 40 kilovolt eller
däröver och som skall anslutas till
Prop. 1993/94:162
Bilaga 2
en eller flera nya ledningar får inte
böija byggas förrän nätkoncession
har meddelats för framdragande av
minst en ny ledning eller med-
givande har lämnats enligt 8 mom.
för sådant framdragande.
Regeringen får medge undantag från bestämmelserna i första och tredje
styckena i fråga om vissa slag av ledningar eller stationer eller i fråga om
ledningar eller stationer inom vissa områden.
2 § 2 mom.
Koncession må ej meddelas, med
mindre anläggningen är behövlig
och förenlig med en planmässig
elektrifiering och, då fråga är om
områdeskoncession föryrkesmässig
distribution, området utgör en med
hänsyn till eldistributionens ända-
målsenliga anordnande lämplig
enhet.
Koncession för yrkesmässig dis-
tribution må meddelas endast den
som från allmän synpunkt finnes
Nätkoncession får ges endast om
anläggningen är lämplig från
allmän synpunkt.
Nätkoncession för linje får endast
om särskilda skäl föreligger ges för
ledning med spänning som inte
överstiger högsta tillåtna spänning
för de områden med nätkoncession
som berörs av ledningen.
Nätkoncession för område får ges
om området utgör en med hänsyn
till nätverksamheten lämplig enhet.
187
lämplig att utöva sådan verksam-
het.
Vid prövning av fråga om med-
delande av områdeskoncession
enligt första och andra styckena
skall möjlighet att tillgodose lokala
intressen särskilt beaktas.
Koncession får inte strida mot en
detaljplan eller områdesbestämmel-
ser. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får
dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om med-
delande av koncession skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
Koncession må ej överlåtas utan
tillstånd av regeringen eller den
regeringen bemyndigar.
Om förvärv av eldistributionsan-
läggning m.m. finnes särskilda
bestämmelser.
Områden med nätkoncession får
inte helt eller delvis sammanfalla.
Nätkoncession får endast ges till
den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet.
Nätkoncession får inte strida mot
en detaljplan eller områdesbestäm-
melser. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får
dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om med-
delande av nätkoncession skall
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.
Nätkoncession får inte överlåtas
utan tillstånd av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, av
nätmyndigheten.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 2
2 § 3 mom.
Koncession meddelas för viss tid,
ej överstigande fyrtio eller, om sär-
skilda skäl därtill föranleda, sextio
år.
Vid meddelande av koncession
skola, under förbehåll av allmän
och enskild rätt, föreskrivas de
villkor for anläggningens utförande
och nyttjande som av säkerhetsskäl
eller eljest ur allmän synpunkt
finnas påkallade.
Nätkoncession ges för bestämd tid,
längst 40 år.
Vid meddelande av nätkoncession
skola, under förbehåll av allmän
och enskild rätt, föreskrivas de
villkor för anläggningens utförande
och nyttjande som av säkerhetsskäl
eller eljest ur allmän synpunkt
finnas påkallade.
2 § 4 mom.
Den som innehar områdeskonces-
sionen för yrkesmässig distribution
är skyldig att tillhandahålla ström
åt var och en som inom området
behöver den för normala
förbrukningsändamål, om inte
annat följer av andra stycket eller
Den som har nätkoncession är
skyldig att på skäliga villkor
överföra ström åt annan.
Den som har nätkoncession för
område är skyldig att, om inte nät-
myndigheten medger undantag, på
188
det finns särskilda skäl till
undantag.
Inom ett område där fjärrvärme
eller naturgas distribueras eller
avses bli distribuerad föreligger
inte skyldighet att leverera ström
för värmeförsörjning av en
byggnad, om strömmen är avsedd
för värmeförsörjning på något
annat sätt än med värmepump eller
om strömmen är avsedd för en
värmepump men värmepumpar,
enligt riktlinjer som kom-
munfullmäktige har beslutat, inte
bör förekomma inom området.
Trots detta föreligger dock skyl-
dighet att leverera ström, om
värmeförsörjningen av byggnaden
med större fördel kan tillgodoses
med elenergi än med det för om-
rådet gemensamma systemet. Har
ström till en värmepump börjat
tillhandahållas före fullmäktiges
beslut gäller skyldighet att leverera
så länge värmepumpen är i bruk.
Den som innehar områdeskon-
cession för yrkesmässig distribution
är skyldig att, om det inte finns
särskilda skäl till undantag, köpa
ström från elproduktions-
ansläggning som är belägen inom
området och som kan leverera en
effekt om högst 1 500 kilowatt.
Den som innehar linjekoncession
är skyldig att, om det är förenligt
med koncessionens ändamål,
leverera eller överföra ström åt en
innehavare av områdeskoncession,
i den mån det behövs för att denne
skall kunna fullgöra sina
förpliktelser enligt första - tredje
styckena. Sådan skyldighet att
leverera eller överföra ström
föreligger även i övrigt gentemot
förbrukare, vars verksamhet är av
större betydelse för det allmänna.
Frågor om förpliktelser, som
avses i detta moment, prövas av
skäliga villkor ansluta en an-
läggning inom området.
Den som har nätkoncession för
linje får ansluta en anläggning till
ledningen.
Om särskilda skäl föreligger kan
nätmyndigheten besluta att den som
har nätkoncession för linje skall
ansluta en anläggning på av nät-
myndigheten angivna villkor.
Om en anläggning kan anslutas
såväl till en nätkoncession för linje
som till en nätkoncession för om-
råde får den som har nät-
koncessionen för linje göra
anslutningen endast efter
medgivande av den som har
nätkoncessionen för området eller
efter tillstånd av nätmyndigheten.
Nätmyndigheten prövar, på eget
initiativ eller efter anmälan, enligt
detta moment eller 7 mom. om
överföring, anslutning, nättariffer
eller andra villkor för nätverksam-
het är skäliga samt om konces-
sionshavaren i övrigt uppfyllt sina
skyldigheter.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 2
189
den myndighet som regeringen
bestämmer.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 2
2 § 5 mom.
Gränserna för områdeskoncession
må ändras av den regeringen be-
myndigar, om det erfordras för
ändamålsenlig distribution och kan
ske utan synnerlig olägenhet för
koncessionshavaren.
Gränserna för nätkoncession för
område må ändras av nätmyndig-
heten om det erfordras för ända-
målsenlig nätverksamhet och kan
ske utan synnerlig olägenhet för
koncessionshavaren.
2 § 6 mom.
Åsidosätter koncessionshavaren i
väsentlig mån föreskrift, som givits
vid meddelande av koncession,
eller förpliktelser, som avses i 4
mom., eller har han under tre år i
följd ej haft ledningen eller
ledningsnätet i bruk, må kon-
cessionen helt eller delvis
återkallas.
Frågor om återkallelse prövas av
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Nätmyndigheten får förelägga en
koncessionshavare att fullgöra sina
skyldigheter enligt denna lag eller
med stöd av lagen meddelade före-
skrifter eller koncessionsvillkor.
Föreläggande får förenas med vite.
Åsidosätter koncessionshavaren i
väsentlig mån föreskrift, som givits
vid meddelande av nätkoncession,
eller förpliktelser, som avses i
4 mom. eller 7 mom., eller har han
under tre år i följd ej haft led-
ningen eller ledningsnätet i bruk,
må koncessionen helt eller delvis
återkallas. Frågor om
återkallelse av nätkoncession
prövas av länsrätt efter ansökan av
nätmyndigheten.
2 § 7 mom.
För åstadkommande av skälig pris-
sättning är koncessionshavaren
skyldig att underkasta sig reglering
av pris och övriga villkor för leve-
rans, överföring eller inköp av
ström på framställning av
1. den som nyttjar eller önskar
nyttja ström från anläggningen,
Nätverksamhet skall ekonomiskt
redovisas skilt från annan verksam-
het. Detta gäller även när nätverk-
samheten bedrivs av staten eller en
kommun.
Revisor hos den som bedriver
nätverksamhet skall särskilt
granska årsredovisningen avseende
nätverksamheten och avge ett
190
2. den som levererar eller som
önskar leverera ström till anlägg-
ningen från en sådan elproduktion-
sanläggning som avses i 4 mom.
tredje stycket.
Frågor om prisreglering prövas
av den myndighet som regeringen
bestämmer.
Framställning om ändring i eller
upphävande av beslutad prisregle-
ring får göras också av
anläggningens innehavare.
Avtal, som strider mot beslut om
prisreglering, är utan verkan.
2 § 8
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får, om sär-
utlätande om årsredovisningen av
nätverksamheten uppgjorts enligt
gällande bestämmelser.
Nättariff skall utformas på
sakliga grunder. En nättariff för
område, utom engångsavgift för
anslutning, får dock inte konstrue-
ras med utgångspunkt i var inom
området en anslutning är belägen.
Nättariff för överföring av ström
skall utformas så, att betald avgift
för en anslutning ger rätt att
använda det elektriska nätet inom
landet.
Regeringen eller efter reger-
ingens bemyndigande, nät-
myndigheten fastställer vilka
bedömningsgrunder i övrigt som
skall tillämpas vid prövning av
nättariffer enligt 4 mom. sista
stycket. När dessa bedömningsgr-
under tillämpas, skall nätmyndig-
heten ta skälig hänsyn till konces-
sionshavarens särskilda förhållan-
den.
Den som har nätkoncession skall
på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om nättariffer och
övriga villkor för överföring eller
anslutning. Vid begäran om ny
anslutning skall uppgift om villko-
ren lämnas inom skälig tid. Den
som har nätkoncession skall vidare
på begäran upplysa om möjligheten
att hos nätmyndigheten begära
prövning enligt 4 mom. sista
stycket.
Närmare bestämmelser om kon-
cessionshavares skyldigheter enligt
4 mom. eller detta moment
meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, av
nätmyndigheten.
mom.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten får,
Prop. 1993/94:162
Bilaga 2
191
skilda skäl föreligger, medge att en
elektrisk starkströmsledning får
dras fram redan innan behövlig
koncession har meddelats eller att
en transformator- eller kopplings-
station får byggas utan hinder av
bestämmelsen i 1 mom. tredje
stycket. När ledningen är färdig
att tas i bruk får, i den ordning
som regeringen föreskriver, till-
stånd lämnas att tills vidare under
tre år begagna ledningen i av-
vaktan på att koncessionsansök-
ningen slutligt prövats.
om särskilda skäl föreligger, med- Prop. 1993/94:162
ge att en elektrisk stark- Bilaga 2
strömsledning får dras fram redan
innan behövlig nätkoncession har
meddelats eller att en trans-
formator- eller kopplings-station
får byggas utan hinder av
bestämmelsen i 1 mom. tredje
stycket. När ledningen är färdig att
tas i bruk får, i den ordning som
regeringen föreskriver, tillstånd
lämnas att tills vidare under tre år
begagna ledningen i avvaktan på
att koncessionsansökningen slutligt
prövats.
3 § 1 mom.
Upphör en koncession att gälla, är
den som senast haft koncessionen
skyldig att ta bort ledningen med
tillhörande anläggningar och vidta
andra åtgärder för återställning,
om detta är påkallat från allmän
eller enskild synpunkt.
Frågan om skyldighet att vidta
sådana åtgärder prövas av
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Prövningen skall ske i samband
med att koncessionen upphör.
Iakttar den som har haft kon-
cessionen inte vad som har ålagts
honom, får den myndighet som har
att pröva frågor om återställ-
ningsåtgärder vid vite förelägga
honom att fullgöra sina åligganden.
Ett vitesföreläggande skall delges.
Upphör en nätkoncession att gälla
är den som senast haft
koncessionen skyldig att ta bort
ledningen med tillhörande
anläggningar och vidta andra
åtgärder för återställning om detta
är påkallat från allmän eller enskild
synpunkt.
Frågan om skyldighet att vidta
sådana åtgärder prövas av nätmyn-
digheten. Prövningen skall ske i
samband med att koncessionen
upphör.
Iakttar den som haft nätkon-
cessionen inte vad som har ålagts
honom, får nätmyndigheten vid
vite förelägga honom att fullgöra
sina åligganden.
3 § 2 mom.
Har en elektrisk starkströmsledning
dragits fram utan koncession, där
detta behövs, får regeringen eller
den myndighet som regeringen be-
stämmer förelägga ledningens inne-
Har en elektrisk starkströmsledning
dragits fram utan nätkoncession,
där detta behövs, får nätmyn-
digheten förelägga ledningens
innehavare att ta bort ledningen
havare att ta bort ledningen med
tillhörande anläggningar och vidta
andra åtgärder for återställning,
om detta är påkallat från allmän
eller enskild synpunkt.
Föreläggandet får förenas med
vite. Ett vitesföreläggande skall
delges.
med tillhörande anläggningar och
vidta andra åtgärder for åter-
ställning , om detta är påkallat från
allmän eller enskild synpunkt.
Föreläggandet får förenas med
vite.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 2
3 § 3 mom.
Om annans mark behöver tas i
anspråk för sådana återställningsåt-
gärder som avses i 1 eller 2 mom.,
får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer besluta
att tillträde till marken skall lämnas
under viss tid.
Återställningsåtgärderna skall
utföras så, att minsta skada och
intrång vållas. Byggnader får upp-
föras eller vägar byggas endast om
markens ägare och den som har
nyttjanderätt eller servitut avseende
marken samtyckt till det eller den
myndighet som avses i första
stycket lämnat tillstånd till
åtgärden. Tillstånd får lämnas
endast om åtgärden är ound-
gängligen nödvändig för att
återställningsåtgärderna skall kunna
vidtas.
Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, skall ersättning
härför utgå. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom
vars område marken eller större delen därav ligger.
Om annans mark behöver tas i
anspråk för sådana återställning såt-
gärder som avses i 1 eller 2 mom.,
får nätmyndigheten besluta att till-
träde till marken skall lämnas
under viss tid.
Återställningsåtgärderna skall
utföras så, att minsta skada och
intrång vållas. Byggnader får upp-
föras eller vägar byggas endast om
markens ägare och den som har
nyttjanderätt eller servitut avseende
marken samtyckt till det eller nät-
myndigheten lämnat tillstånd till
åtgärden. Tillstånd får lämnas
endast om åtgärden är ound-
gängligen nödvändig för att
återställningsåtgärderna skall kunna
vidtas.
15 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får, i
den mån det är påkallat från
elsäkerhetssynpunkt, meddela före-
skrifter om kontroll, provning eller
besiktning samt andra föreskrifter
som angår elektriska anläggningar,
anordningar avsedda att anslutas
till sådana anläggningar, elektrisk
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får, i
den mån det är påkallat från
elsäkerhetssynpunkt eller av hän-
syn till driftsäkerheten hos det
nationella elsystemet, meddela
föreskrifter om kontroll, provning
eller besiktning samt andra före-
skrifter som angår elektriska
193
13 Riksdagen 1993194. 1 samt. Nr 162
materiel eller elektriska installatio-
ner.
anläggningar, anordningar avsedda
att anslutas till sådana anlägg-
ningar, elektrisk materiel eller
elektriska installationer.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 2
23 §
Tillsynsmyndighet har rätt att på
begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för
tillsynen.
Nätmyndigheten och annan tillsyns-
myndighet har rätt att på begäran
få de upplysningar och handlingar
som behövs för tillsynen.
31 §
Beslut enligt 2 § 7 mom. får inte Beslut av nätmyndigheten enligt
överklagas. 2 § 4, 6 eller 7 mom. eller 3 §
överklagas hos länsrätt.
Nätmyndigheten får inträda som
part i målet när myndighetens
beslut prövas av domstol. Ändras
nätmyndighetens avgörande i sak
genom beslut av länsrätt eller kam-
marrätt, får nätmyndigheten föra
talan mot beslutet.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 §, 24 §
första eller andra stycket, 25 § eller 26 § eller med stöd av ett bemyndi-
gande enligt lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats meddelas
av regeringen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Vad som föreskrivits om nätkoncessioner i 2 § 2 mom. sista stycket,
2 § 4 - 8 mom. samt 3 § skall gälla även för linje- och områdes-
koncessioner under återstående koncessionstider. Linjekoncession skall
därvid i förekommande fall anses som nätkoncession för linje och
områdeskoncession som nätkoncession for område.
3. Ersättning av staten kan utgå till den som fått koncession enligt äldre
regler. Sådan ersättning skall avse förlust som är en direkt följd av att
villkoren i 2 § 4 mom. och 7 mom. enligt dessa övergångsbestämmelser
skall gälla för vid ikraftträdandet befintliga koncessioner. Ersättning utgår
inte för utebliven vinst. Talan om ersättning skall väckas senast sex
månader efter koncessionstidens utgång, om inte preskription redan skett
enligt preskriptionslagen (1981:130).
4. För ärenden angående prisreglering som inkommit till Närings- och
teknikutvecklingsverket före den 1 juli 1994 skall lagen i dess lydelse
före ikraftträdandet tillämpas.
194
Utlandshandel
1 § Den som importerar eller exporterar el enligt kontrakt som är gällande
minst sex månader skall i förväg anmäla importen eller exporten till
regeringen.
2 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 1 § döms till böter
eller fängelse i högst sex månader.
I ringa fall döms inte till ansvar.
Kommunala elföretag
3 § Ett kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§ kommunallagen
(1991:900) får, utan hinder av villkoret i 2 kap. 1 § kommunallagen om
anknytning till kommunens område eller dess medlemmar, utanför kommu-
nens område bedriva
dels produktion av och handel med el (elverksamhet),
dels nätverksamhet enligt 1 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa be-
stämmelser om elektriska anläggningar, i geografisk anslutning till
företagets nätverksamhet inom kommunen,
dels, i den mån det behövs för att företaget skall kunna konkurrera på lika
villkor med icke-kommunala företag som bedriver elverksamhet, annan
verksamhet som har nära samband med elverksamheten (sidoverksamhet).
4 § Ett kommunalt företags elverksamhet och sidoverksamhet till denna
skall drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt.
Om redovisning av nätverksamhet finns bestämmelser i 2 § 7 mom. lagen,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
195
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-,
uppbörds-, folkbokförings- och bil-
registerförfattningarna samt lagen
(1989:479) om ersättning för kost-
nader i ärenden och mål om skatt,
m.m. i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asyl-
sökande m.fl., lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., lagen
(1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., lagen (1992:1574) om
bostadsanpassningsbidrag m.m.,
lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, smitt-
skyddslagen (1988:1472),
karantänslagen (1989:290), lagen
(1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge for verkställighet av beslut
om vård eller behandling, kör-
kortslagen (1977:477) och lagen
(1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn, allt i den
utsträckning som är föreskrivet i
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-,
uppbörds-, folkbokförings- och
bilregisterförfattningarna samt
lagen (1989:479) om ersättning for
kostnader i ärenden och mål om
skatt, m.m. i den utsträckning som
är föreskrivet i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asyl-
sökande m.fl., lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., lagen
(1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., lagen (1992:1574) om
bostadsanpassningsbidrag m.m.,
lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, smitt-
skyddslagen (1988:1472),
karantänslagen (1989:290), lagen
(1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling, kör-
kortslagen (1977:477) och lagen
(1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn, allt i den
utsträckning som är föreskrivet i
196
dessa lagar samt mål enligt 6 kap.
21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksam-
het,
4. mål som avses i 6 § första
stycket lagen (1985:206) om viten,
5. mål som överklagas från allmän
försäkringskassa i den utsträckning
som är särskilt föreskrivet,
6. mål som avses i 12 § lagen
(1992:1527) om teleterminal-utrust-
ning,
7. mål om överprövning enligt 6
kap. lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling.
offentlig upphandling.
8. mål enligt lagen (1902:71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, i den ut-
sträckning som är föreskrivet i den
lagen.
Mål som överklagas från Riksförsäkringsverket med tillämpning av 20
kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av länsrätten i
Stockholms län.
dessa lagar samt mål enligt 6 kap.
21 § och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksam-
het,
4. mål som avses i 6 § första
stycket lagen (1985:206) om viten,
5. mål som överklagas från allmän
försäkringskassa i den utsträckning
som är särskilt föreskrivet,
6. mål som avses i 12 § lagen
(1992:1527) om teleterminal-utrust-
ning,
7. mål om överprövning enligt 6
kap. lagen (1992:1528) om
Prop. 1993/94:162
Bilaga 2
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen
(1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-
eller uppbördsförfattningama som har nära samband med varandra, får
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994
197
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden
att 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag gäller när ett bulvanför-
hållande används för att kringgå ett
sådant hinder mot att förvärva eller
behålla viss egendom eller rättighet
som uppställs i
1. 3 kap. 3 § bankaktiebolagslagen
(1987:618),
2. lagen (1975:1132) om förvärv av
hyresfastighet m.m.,
3. lagen (1976:240) om förvärv av
eldistributionsanläggning m.m.,
4. jordförvärvslagen (1979: 230),
5. 8a § fondkommissions-lagen
(1979:748),
6. 6a § lagen (1980:2) om finans-
bolag, eller
7. lagen (1992:1368) om tillstånd till
Denna lag gäller när ett bulvanför-
hållande används för att kringgå ett
sådant hinder mot att förvärva eller
behålla viss egendom eller rättighet
som uppställs i
1. 3 kap. 3 § bankaktiebolagslagen
(1987:618),
2. lagen (1975:1132) om förvärv
av hyresfastighet m.m.,
3. jordförvärvslagen (1979: 230),
4. 8a § fondkommissionslagen
(1979:748),
5. 6a § lagen (1980:2) om finans-
bolag, eller
6. lagen (1992:1368) om tillstånd
vissa förvärv av fast egendom. till vissa förvärv av fast egendom.
Med ett bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt framstår
som ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet men i
verkligheten innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen för annans
(huvudmannens) räkning.
Vad som sägs i det följande om egendom som ett bulvanförhållande avser
har tillämpning också på rättigheter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
198
Härigenom föreskrivs att lagen (1976:240) om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m. skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1994.
199
1. Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över Ellagstiftningsutredningens delbetänkande
avgetts av Justitiekanslem, Kammarrätten i Stockholm, Domstolsverket,
Länsrätten i Stockholms län, Kommerskollegium, Överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB), Statskontoret, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket
(RRV), Boverket, Bokföringsnämnden (BFN), Glesbygdsmyndigheten,
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Marknadsdomstolen,
Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket,
Konsumentverket, Statens naturvårdsverk, Göta Hovrätt, Kammarrätten
i Göteborg, Länstyrelsen i Norrbottens län, Banverket, Statistiska
Centralbyrån (SCB), Jordbruksverket, Statens lantmäteriverk, Norrtälje
kommun, Göteborgs kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstings-
förbundet, Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Lant-
brukarnas Riksförbund (LRF), Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Elverksföreningen, Värmeverksföreningen, Tjänstemännens Central-
organisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), HSB:s Riksförbund ek för (HSB), Hyres-
gästernas Riksförbund, Riksförbundet Energileverantörema (REL),
Klippan Rönneådalens Energi AB (KREAB), Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag (SABO), Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO),
Svenska Gasföreningen, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation
(SERO), Sveriges Fastighetsägareförbund, Villaägarnas Riksförbund och
Örebro Energi AB.
Härutöver har skrivelser inkommit från Stockholm Energi AB, Fyrstads
Kraft AB, Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, Syd-
svenska Återdistributörers Samrådsgrupp (SSÄS), Sandlund-Öhman
Energi AB, Sveriges Civilingenjörsförbund, Sydkraft AB, Kraftköp Öst
AB, Länsstyrelserna i Gävleborgs, Västemorrlands, Jämtlands och
Västerbottens län, Vattenfall AB, Krister Skånberg som företräder för
Miljöpartiet de gröna, Den elintensiva industrin (Jemkontoret,
Kemikontoret, Skogindustriema och Svenska Gruvföreningen), Stor-
stockholms Energi AB (STOSEB), Trollhättan Energi AB och
Riksbyggen ekonomisk förening.
Sveriges Akademikers Centralorganisation har med yttrande anslutit sig
till de synpunkter som framförts av Sveriges Civilingenjörsförbund.
SAF har utöver eget yttrande instämt i Sveriges Industriförbunds
yttrande.
Sydkraft AB har utöver eget yttrande anslutit sig till de synpunkter som
framförts av Svenska Kraftverksföreningen.
Kraftköp Öst AB har utöver sitt yttrande anslutit sig till de synpunkter
som framförts av STOSEB.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
200
Vattenfall AB har avgivit sitt yttrande i tillägg till de synpunkter som
framförts i Svenska Kraftverksföreningens och Svenska ElverksfÖre-
ningens yttranden.
Drygt hälften av remissinstanserna redovisar övergripande omdömen om
utredningens samlade förslag. Flertalet av dessa omdömen är positiva.
NUTEK, RRV, Jordbruksverket, Norrtälje kommun, Göteborgs kommun,
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Konkurrensverket,
Svenska kraftnät, Svenska Elverksföreningen, Sveriges Industriförbund,
SAF, REL, Örebro Energi AB, Fyrstads Krafi AB, Sveriges Civilingejörs-
förbund, Den elintensiva industrin, STOSEB och Trollhättan Energi AB
tillstyrker utredningens förslag i dess huvuddrag.
Ytterligare ett antal remissinstanser framhåller sin principiellt positiva
inställning till förslagen, men framhåller samtidigt att de ser problem som
gör att de inte kan tillstyrka förslaget i dess helhet. En del av dessa
synpunkter mynnar ut i önskemål om ytterligare utredningsinsatser, andra
i krav på ändringar på vissa punkter.
Konsumentverket framhåller att det finns en risk att de små förbrukarna,
dvs de enskilda hushållen, inte kommer att kunna dra fördel av en
elmarknad med konkurrens. Det fortsatta utredningsarbetet bör inriktas
på att bl.a. finna en lösning på elmätarfrågoma för de små
konsumenterna. HSB, SABO, Sveriges Fastighetsägareförbund, Villa-
ägarnas Riksförbund och Riksbyggen anför liknande synpunkter.
Naturvårdsverket anser att de föreslagna förändringarna kan leda till en
mer effektiv resursanvändning förutsatt att de kombineras med riktiga
styrmedel på miljöområdet. Liknande synpunkter framförs av Natur-
skyddsföreningen. SERO motsätter sig utredningsförslaget om inte bl.a.
ett skydd för mindre elproducenter förs in i lagstiftningen.
Svenska Kraftverksföreningen är positiv till ökad konkurrens men
framhåller, liksom Vattenfall AB, sin avvikande mening på ett antal
punkter. Föreningen efterlyser, liksom bl.a. TCO, LO, Stockholm Energi
AB och Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, utökade kon-
sekvensanalyser.
Länstyrelsen i Norrbottens län och Länsstyrelserna i Gävleborgs,
Västemorrlands, Jämtlands och Västerbottens län är positiva till
utredningens förslag, men föreslår att de regionalpolitiska konsekven-
serna av föreslaget belyses närmare innan beslut fattas.
De rättsvårdande myndigheter som har yttrat sig framhåller att de
endast granskat förslagen utifrån sina ansvarsområden, och lämnar för-
slagen i huvudsak utan invändning. Likaså har Kommerskollegium och
Finansinspektionen utifrån sina intresseområden inga invändningar.
LRF anser att en avreglering i princip är olämplig eftersom elkraft-
produktion och än mer eldistribution av tekniska skäl ger goda förut-
sättningar for s.k. naturliga monopol. LRF avstyrker utredningens
förslag.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
201
Omkring två tredjedelar av remissinstanserna har avstått från att lämna
synpunkter på utredningens förslag till tidtabell för reformens genom-
förande.
Av de instanser som yttrat sig i frågan förordar ca hälften ett snabbt
genomförande. NUTEK, Norrtälje kommun, Sveriges Industriförbund och
Sandlund-öhman Energi AB anser att utredningens förslag om ett ikraft-
trädande den 1 juli 1994 är lämpligt, bl.a. med hänvisning till att
kunderna då skulle kunna utnyttja en förväntad prissänkning. Konkurrens-
verket, Svenska kraftnät, Landstingsförbundet, REL, KREAB, SSÅS och
Den elintensiva industrin anser att förändringarna av ellagen bör genom-
föras snabbt.
BFN, Kammarrätten i Göteborg, Svenska Elverksföreningen, Örebro
Energi AB, Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening och
STOSEB framhåller att reformen av praktiska skäl ej bör genomföras vid
halvårsskiftet den 1 juli 1994.
Några instanser, bl.a. NUTEK, föreslår att reformen skall träda i kraft
den 1 juli 1994, men att kravet på särredovisning av nätverksamhet skall
böija gälla först senare.
Svenska Kraftverksföreningen framhåller att den av utredningen antagna
tidigaste tidpunkten för lagändringens ikraftträdande, den 1 juli 1994, är
för tidig. Sydkraft AB förordar ett riksdagsbeslut under våren 1994, med
ett ikraftträdande den 1 januari 1997. Stockholm Energi AB förordar ett
ikraftträdande den 1 januari 1996.
Några remissinstanser - Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverks-
föreningen, LO, Stockholm Energi AB och Vattenfall AB - betonar vikten
av ett beslut om elmarknadens nya spelregler blir politiskt stabilt och
varaktigt.
LO förordar att en parlamentarisk beredning tillsätts för att göra nöd-
vändiga konsekvensstudier med anledning av Ellagstiftningsutredningens
förslag.
Flera remissinstanser pekar på behov av ytterligare analyser av den före-
slagna reformens konsekvenser. Det är i de flesta fall någon särskild
fråga som man anser saknas i underlaget inför ett beslut.
Finansinspektionen anser att frågan om en eventuell ökad kreditrisk i
kraftobligationer bör övervägas ytterligare.
Glesbygdsmyndigheten anser att det är av speciell vikt att man i en
konsekvensanalys belyser vilka effekter en avreglering får för den
regionala balansen i landet. Också Länsstyrelsen i Norrbottens län och
Länsstyrelserna i Gävleborgs, Västemorrlands, Jämtlands och Väster-
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
202
bottens län understryker att de regionalpolitiska konsekvenserna av
utredningens förslag måste belysas närmare.
Svenska kraftnät anser att villkoren för koncession for utlands-
förbindelse bör klargöras ytterligare, bl.a. när det gäller Svenska
kraftnäts roll, och att formerna för förnyelse av koncession bör
analyseras vidare i syfte att nå ett effektivt förfarande.
Elsäkerhetsverket pekar på vikten av att effekterna på elsäkerhetsnivån
beaktas i det fortsatta arbetet med att reformera elmarknaden.
Konsumentverket, HSB, Svenska Kommunförbundet, Hyresgästernas
Riksförbund, SABO, Villaäagamas riksförbund och Riksbyggen anser att
utredningen saknar en tillfredställande analys av avregleringens kon-
sekvenser för de små elförbrukama, främst hushållselkundema.
Naturvårdsverket anser att konsekvenserna för miljön bör analyseras.
Liknande synpunkter framförs av bl.a. Svenska Kommunförbundet och
LRF.
Värmeverksföreningen finner det angeläget att de problem, som kan
förutses för kraftvärmeverkens del, analyseras ytterligare. Liknande
synpunkter framförs också av Svenska Kommunförbundet
Sveriges Fastighetsägareförbund anser att andra sektorer än industrin
bör respresentera elmarknadens kundsida i det fortsatta utredningsarbetet,
och ser fram emot att där kunna bidra med kompetens från ett kund-
perspektiv.
Stockholm Energi AB anser att det finns en betydande rationaliserings-
potential inom det svenska eldistributionssystemet och att frågan inte har
belysts tillräckligt.
Några remissinstanser, t.ex. LRF, Svenska Kraftverksföreningen,
Svenska Elverksföreningen, LO, Södra Sveriges Eldistributörer
Ekonomisk Förening, Sandlund-Öhman Energi AB, Sydkraft AB och
Vattenfall AB, anser att konsekvenserna av en elmarknadsreform är otill-
räckligt belysta på flera punkter eller att konsekvensanalysen rent
generellt är otillfredsställande.
NUTEK menar att följderna av utredningsförslaget är oklara på vissa
områden, men understryker samtidigt att det inte går att helt förutsäga
vad som kommer att hända vid en avreglering. Sveriges Industriförbund
och REL poängterar att behovet av att få konsekvenserna belysta inte får
utgöra en anledning till fördröjning av avregleringsarbetet.
Ungefar femton remissinstanser har yttrat sig i denna fråga. Flertalet av
dem anser av olika skäl att en avreglering av elmarknaden bör ske
stegvis.
Svenska Kraftverksföreningen och Vattenfall AB föreslår att handel med
el under en övergångtid endast får ske med kontrakt med en viss minsta
varaktighet. Enligt Kraftverksföreningen skulle därigenom omregleringen
av elmarknaden få en start utan turbulens och samtidigt skulle möjlighet
ges att pröva ett nytt system för produktionsoptimering som f.n. utreds
av föreningen.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
203
TCO, Sveriges Civilingenjörsförbund och Trollhättan Energi AB
förordar att en avreglering sker stegvis.
Kammarrätten i Göteborg anser att det vore praktiskt att i ett inled-
ningsskede inte tillåta avtal om små elleveranser med tanke på att frågan
om hur mätning skall ske ännu inte har utretts.
Svenska Kommunförbundet föreslår övergångsregler för att underlätta
för små elproducenter. Värmeverksföreningen framhåller fjärrvärmens
utsatta situation och att de under senare år etablerade fjärrvärme-
företagens situation måste beaktas vid bedömningen av de tidsmässiga
och ekonomiska aspekterna på ett genomförande av utredningens förslag.
Svenska kraftnät anser att vaije form av övergångslösning skapar
oklarheter och gränsdragningsproblem.
REL och KREAB förslår att regionnäten öppnas som ett första steg i
avregleringen. Det är enligt KREAB nödvändigt att kommunala bolag ges
en övergångstid.
Fyrstads Kraft AB menar att om det beslutas om nya utredningar i
stället för ett snabbt genomförande bör man samtidigt införa ett tillfälligt
moratorium för förvärv och samarbetsavtal eller en betydligt skarpare
förvärvskontroll än den nuvarande.
Några remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket och Landstingsförbundet,
framhåller att alla nät bör öppnas samtidigt och att utredningens förslag
bör genomföras i sin helhet.
ÖCB framhåller betydelsen av att de föreslagna förändringarna på
elmarknaden genomförs med tillräcklig hänsyn till hur den europeiska
elmarknadens regler förändras och med tidsanpassning till dessa, så att
negativa konsekvenser för de elintensiva branscherna undviks.
Flera remissinstanser, däribland Statskontoret, RRV, NUTEK, Konsu-
mentverket, HSB, SABO, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastig-
hetsägareförbund och Riksbyggen framhåller att mindre elförbrukares
möjligheter att agera på en elmarknad i konkurrens kommer att vara
begränsade, åtminstone i inledningsskedet. Som skäl anges bl.a. att
kostnaderna för mätning och avräkning kommer att vara alltför höga.
Vidare anförs att små elkunder som är låsta till en leverantör har en svag
förhandlingsposition.
Ett par av dessa instanser anser att utredningens förslag om att slopa
leveransskyldigheten och möjligheten till prisprövning inte omedelbart
bör genomföras fullt ut. NUTEK förordar att en särskild försäljnings-
koncession enligt verkets rapport Elmarknad i förändring (B 1991:6),
införs under en övergångsperiod. Genom en sådan koncession kan
kunden få hela elpriset prövat av en myndighet. Även Konsumentverket
anser att det under en övergångsperiod bör finnas en enkel möjlighet att
få priset prövat hos en instans med specialkompetens på området.
HSB anser, att det av ellagen klart skall framgå, att det skall vara
möjligt att göra kollektiva inköp av elenergi och därefter fördela
kostnaderna på slutkonsumenterna.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
204
Konkurrensverket anser att utredningens förslag ger förutsättningar för
en fungerande konkurrens för samtliga kundgrupper. Enligt verket ger
konkurrenslagens bestämmelser ett tillräckligt skydd för elkunden.
STOSEB anser att utredningens förslag beträffande nätkoncession,
särredovisning och utformningen av nättariffer innebär att enskilda små
konsumenters ställning stärks järmfört med nuläget.
Flera remissinstanser, däribland NUTEK, Naturvårdsverket, Boverket,
Konsumentverket, HSB, SERO, Svenska Kommunförbundet, SVEBIO och
Trollhättan Energi AB avstyrker utredningens förslag att den nuvarande
skyldigheten för innehavare av områdeskocession att köpa el från mindre
producenter skall upphöra. De anser bl.a. att köpskyldigheten bör kvarstå
innan alternativa möjligheter att stödja sådan produktion har utvärderats.
NUTEK framhåller att förslaget kan innebära att den småskaliga elpro-
duktionen med höga produktionskostnader, t.ex. vindkraftanläggningar,
på kort sikt kan få svårt att hävda sig i konkurrensen. Detta kan leda till
att investeringarna i denna typ av anläggningar minskar.
NUTEK förordar någon form av tidsbegränsade åtgärder for att ge
dessa producenter en mjukare övergång till det nya regelverket. En
möjlighet skulle enligt NUTEK vara att införa en försäljningsgaranti som
knyts till innehavaren av försäljningskoncessionen i området.
SERO betonar att förslaget skulle få negativa konsekvenser för små
elproducenter. Behovet av reservkraft och dyrbar mätutrustning skulle i
praktiken omöjliggöra för små elproducenter att skaffa enskilda kunder.
SERO begär att det i ellagen skrivs in ett skydd för dessa producenter i
likhet med vad som finns i t.ex. den tyska lagstiftningen.
Även Kammarrätten i Göteborg befarar att utredningens förslag skulle
medföra ekonomiska svårigheter for vissa små och nyetablerade kraftpro-
ducenter, varför det enligt Kammarrätten vore rimligt att ge dem någon
form av stöd. Sveriges Civilingenjörsförbund anser att ökad konkurrens
inte får innebära att mindre elproduktion slås ut. Krister Skänberg (mp)
anför liknande synpunkter.
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det
utan invändning.
Konkurrensverket hänvisar i sitt remissyttrande till rapporten Kon-
kurrens och kommunala principer (Konkurrensverket, juni 1993) där
verket bl.a. har redovisat sin syn på kommunal elverksamhet. Verkets
synpunkter överensstämmer i huvudsak med utredningens förslag.
Ett antal remissinstanser, däribland Svenska Kommunförbundet, Svenska
Elverksföreningen, Örebro Energi AB, KREAB, Fyrstads Kraft AB och
REL, anser att det är inkonsekvent att särbehandla kommunala elbolag i
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
205
förhållande till privata och statliga kraftbolag när det gäller offentligheten
inom den konkurrensutsatta verksamheten.
Svenska Kommunförbundet tillstyrker utredningsförslaget vad gäller
undantag från självkostnads- och likställighetsprincipema. Förbundet
anser emellertid att förslaget om undantag från lokaliseringsprincipen,
som är begränsat till att gälla elnät med anknytning till elnätet i den egna
kommunen, innebär en statlig detaljstyrning av kommunal verksamhet.
Också Örebro Energi påpekar att kommunalt ägda nätföretag riskerar att
missgynnas om det förslaget skulle genomföras.
Sveriges Industriförbund delar utredningens uppfattning att kommunala
elföretag behöver undantas från kommunallagens lokaliseringsprincip.
Vidare anför förbundet att kommunal borgen inte bör få förekomma i
elverksamhet som undantas från lokaliseringsprincipen.
Värmeverksföreningen påpekar att det föreslagna begreppet sidoverk-
samhet får negativa konsekvenser för fjärrvärmens konkurrensförut-
sättningar. Enligt föreningen innebär utredningsförslaget att fjärrvärme
som levereras av sådana kommunala företag som också distribuerar el får
ett regelverk, medan fjärrvärme levererad av kommunala företag utan
eldistribution omfattas av andra regler.
Svenska Elverksföreningen anför att ombildningen av kommunala
energiverksrörelser till aktiebolag måste kunna genomföras utan att
företagen drabbas av extraordinära kostnader. Liknande synpunkter fram-
förs av Svenska Kraftverksföreningen.
Göta hovrätt framhåller, vad gäller utredningsförslaget om olika former
för kommunal elverksamhet, att innan förslaget genomförs i denna del
bör de rättsliga aspekterna utredas ytterligare. Även Kammarrätten i
Göteborg anser att vissa konsekvenser av utredningens förslag bör
utredas vidare.
Göteborgs kommun anser att utredningsförslaget är inte tydligt vad
gäller möjligheten att sälja nättjänster utanför det egna koncessions-
området.
REL anser att förutsättningarna för ekonomiska föreningar att verka på
en konkurrensutsatt marknad inte är helt klarlagda, varför frågan bör
beredas ytterligare.
Ett flertal remissinstanser har konstaterat att utredningens förslag får
konsekvenser för värmemarknaden. Vissa instanser, däribland NUTEK,
Värmeverksföreningen, Svenska Kommunförbundet, SVEBIO, Trollhättan
Energi AB och Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening, anför
att lönsamheten för nyetablerade fjärrvärme- och kraftvärmeanläggningar
kan komma att försämras och framhåller att utvecklingen måste följas
noga. Vad gäller kraftvärmen erinras om att de nya anläggningarna
vanligen är biobränsleeldade anläggningar som bl.a. finansierats genom
statligt investeringsbidrag. Vissa remissinstanser, bl.a. Värmeverksföre-
ningen, Trollhättan Energi AB och SVEBIO, påpekar att lönsamhets-
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
206
problemen bör lösas på annat sätt, t.ex. med ekonomiskt stöd eller
genom en förändrad energibeskattning.
Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens förslag om att av-
skaffa undantagsreglerna för leverans av el för uppvärmningsändamål
utan invändning. Svenska Gasföreningen tillstyrker förslaget. Förslaget
avstyrks av Värmeverksföreningen.
Flera remissinstanser, bl.a. Glesbygdsmyndigheten, SABO, Sveriges
Fastighetsägareförbund och Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk
Förening, föreslår att en försäljningskoncession införs enligt den modell
som NUTEK har skisserat i rapporten Elmarknad i förändring (B
1991:6). NUTEK:s förslag innebär bl.a. att en försäljningskoncessionär
skulle vara skyldig att leverera el inom koncessionsområdet till de kunder
som inte anlitar någon annan leverantör. Remissinstanserna framhåller att
en försäljningskoncession ger de små kunderna ett ökat skydd och ger
möjlighet att få hela elprisets skälighet prövad.
Glesbygdsmyndigheten påpekar att utredningen valde att inte ta upp
denna modell med hänvisning till att konkurrenslagstiftningen ger ett
tillräckligt skydd för mindre kunder. Glesbygdsmyndigheten menar dock
att det inte klart framgår av utredningen att konkurrenslagstiftningen kan
ge samma skydd som tidigare. Sveriges Fastighetsägareförbund anser att
samordningsproblem kan uppstå mellan de två prövningsinstanser, Kon-
kurrensverket och nätmyndigheten, som enligt utredningens förslag skall
pröva elleverantörernas respektive nätägamas verksamhet.
Stockholm Energi AB anser att det är bra att NUTEKs förslag till
försäljningskoncession ej vunnit gehör i utredningen. Förslaget skulle
tvinga Stockholm Energi till förpliktelser som konkurrenterna slipper.
Ett dussin remissinstanser för fram synpunkter som gäller utformningen
av tariffsystemet. Flertalet av dem framhåller vikten av att tarifferna
utformas så att de blir skäliga och sakligt motiverade. Flera är positiva
till införandet av s.k. punkttariffer för hela eller delar av elnätet.
RRV anser att det finns skäl att stärka utredningens lagförslag for att
motverka diskriminerande prissättning.
Svenska Elverksföreningen menar att en lokal nätägares tariff för nät-
tjänster endast bör omfatta priser för överföring över hans egna anlägg-
ningar.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anför att om nät-
ägarens kostnad skall baseras på kapitalkostnad uppstår betydande omför-
delningar, som enligt föreningen bl.a. innebär att de fasta avgifterna för
detaljkunder kommer att behöva höjas mycket medan energipriset
minskar i motsvarande mån.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
207
REL och KREAB påpekar att icke-avståndsberoende tariffer på region-
näten bör bli föremål för särskild uppmärksamhet så att högre kostnader
för landsbygdskunder kan undvikas.
Vattenfall AB framhåller att ett större skydd behövs för linjekon-
cessionerade anläggningar så att inte områdesnät helt eller delvis ersätter
de regionala näten. Fungerar inte detta skydd kommer det att leda till
avståndsberoende prissättning på regionnäten.
Många remissinstanser, bl.a. Norrtälje kommun, Göteborgs kommun,
Svenska Kommunförbundet, REL, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Elverksföreningen, Örebro Energi AB, Södra Sveriges Eldistributörer
Ekonomisk Förening, Sandlund-Öhman Energi AB, Sydkraft AB, Vatten-
fall AB och STOSEB, framhåller att bedömning av skälighet i nättariffer
och övriga villkor inte bör göras på basis av de historiska anskaffnings-
kostnaderna och bokfört värde. Ett sådan bedömningssystem skulle få
negativa effekter för strukturutveckling och effektivisering och ge stora
prisvariationer mellan liknande ledningsnät. Även Kammarrätten i Göte-
borg redovisar liknande farhågor.
Flertalet av de som framför dessa invändningar förordar att en anlägg-
nings tekniska nuvärde i stället bör utgöra grund för skälighetsbedöm-
ningen.
Ett mindre antal instanser, t.ex. KREAB, biträder uttredningens förslag
om att justerat eget kapital skall gälla som underlag.
Statskontoret anser att utredningens förslag om bedömningsgrunder inte
kan anses ge tillräcklig ledning för tillämpningen och att den föreslagna
bestämmelsen i 2§ 7 mom 4 st bör utgå.
BFN ifrågasätter möjligheten att på ett entydigt sätt avgöra i vad mån
dispositioner som koncernbidrag och avsättningar till obeskattade
reserver, vilka normalt beräknas utifrån ett företags totala verksamhet,
kan anses hänförliga till en särredovisad nätverksamhet.
Några remissinstanser, bl.a. NUTEK, Landstingsförbundet och KREAB,
föreslår att det ställs krav på att nätverksamhet och affärsverksamhet
drivs som skilda juridiska personer istället för att enbart kräva särredo-
visning.
Några remissinstanser, bl.a. Svenska Kraftverksföreningen och Svenska
Elverksföreningen, är kritiska till att vaije nätområde måste särredovisas.
De anser i huvudsak att det inte är rimligt att en ekonomisk
särredovisning skall vara bunden till koncessionen på det sätt som
utredningen föreslår. I stället måste det vara möjligt att under löpande
koncessionstid utan särskilt dispensförfarande sammanföra koncessions-
områden till gemensam redovisningsenhet likaväl som ett koncessions-
område skall kunna delas i flera redovisningsenheter. Vattenfall AB
framför liknande synpunkter och betonar att en nätägare bör ges
möjlighet att tillämpa enhetliga priser för ett antal ledningar och områden
där detta är rationellt.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
208
Ett mindre antal remissinstanser tar direkt upp frågor om eventuella
konsekvenser av avregleringen för glesbygden. Synpunkterna gäller främst
behovet av konsekvensanalyser avseende bl.a. glesbygdskundemas situation.
Dessa synpunkter har redovisats ovan under punkt 5. Ytterligare några
synpunkter har framkommit som beskrivs nedan.
Glesbygdsmyndigheten pekar på att koncessionsområden med en jämn för-
delning mellan tätort och glesbygd inte är vanligt förekommande.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att nätmyndigheten i instruktion eller
förordning bör ges direktiv om att aktivt verka för att situationen för
elabonnenter i glest befolkade delar av landet inte försämras som en följd
av avregleringen.
KREAB anser att även kostnaden för regionnäten skall vara oberoende av
var anslutning till detta nät sker. Nätmyndigheten bör få rätt att besluta om
de områden inom vilka utjämning skall ske.
Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget om att inrätta en
myndighetsfunktion med ansvar för kontroll av nätverksamhet utan
invändning. Vissa remissinstanser, däribland Svenska Elverksföreningen,
KREAB och Statskontoret, betonar vikten av hög kompetens hos nät-
myndigheten for att den skall kunna fullgöra sina uppgifter.
Statskontoret framhåller att en möjlig framtida myndighetsorganisation
kan vara att samla tillsynen av el-, tele- och postlagstiftningen till en
myndighet med uppgift att svara for uppföljning av produktiviteten inom
verksamhetsområdena.
Svenska Elverksföreningen är tveksam till förslaget att samma
myndighet skall utfärda tillämpningsanvisningar, utgöra första instans i
prövning om prisernas skälighet och i senare led föra talan mot nätägaren
infor högre rättsinstans.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat
det utan invändning.
I frågan om överklagande och talerätt erinrar Kammarrätten i
Stockholm om att domstolarna kan behöva ha tillgång till teknisk expertis
vid bedömningar i tekniska frågor. Domstolsverket anser att såväl fråga
om återkallelse av nätkoncession som beslut om vägrad nätkoncession bör
prövas av domstol. Länsrätten i Stockholm tillstyrker att nätmyndighetens
beslut skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol med länsrätt
i första instans. Göta hovrätt är av principiella skäl tveksam till förslaget
att en stadig myndighet som är beslutande instans, vars beslut kan
överklagas till domstol, även ges behörighet att agera som part i
domstolen och får rätt att öveklaga domstolens avgöranden. Enligt Göta
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
209
14 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 162
hovrätt är det dock önskvärt att på ett effektivt sätt få fram prejudikat
från en högsta domstolsinstans.
Ett antal remissinstanser, bl.a. Länsrätten i Stockholms län,
Statskontoret, RRV, NUTEK, Svenska kraftnät, Elsäkerhetsverket, Göta
hovrätt och STOSEB, har lämnat synpunkter som rör prövning och
tillsyn.
Länsrätten i Stockholms län anser att det saknas exempel på i vilka
situationer tillsynsmyndigheten skall gå in och i vilka intressen det är
avsett att ske.
Statskontoret anser att nätmyndigheten bör utveckla metoder för att
jämföra produktiviteten i nätföretagen och göra jämförelser med
motsvarande verksamheter i andra länder.
Enligt RRV bör nätmyndigheten ges preciserade uppgifter om
uppföljning, granskning och utvärdering i fråga om s.k. ofrivilligt kraft-
utbyte. Vidare framhålls att myndigheten bör ansvara för samman-
ställningar av elpriserna på icke-konkurrensutsatta marknadssegment.
Elsäkerhetsverket anser att sambandet mellan driftsäkerhet och
elsäkerhet bör beaktas i samband med nätverksamhet, främst vid upp-
handling av nättjänster.
Göta hovrätt framhåller att avtalslagens regler torde vara tillämpliga på
elmarknaden varför ett avtal bör kunna förklaras ogiltigt enligt
avtalslagens ogiltighetsregler om avtalet innehåller oskäliga villkor. Det
är därför inte nödvändigt att ange att rätten till anslutning samt
överföring av el skall ske på skäliga villkor utan det vore bättre att endast
ange att nätmyndigheten på eget initiativ eller efter anmälan prövar om
villkoren är skäliga. Vidare bör åtminstone några av de faktorer som
nätmyndigheten skall beakta vid skälighetsprövningen anges uttryckligen
i lagtexten.
STOSEB anser att möjligheten att ändra gränserna för ett koncessions-
område, om det erfordras för ändamålsenlig nätverksamhet, i kombi-
nation med bestämmelsen om geografiskt oberoende nättariff inom ett
område kan komma att tillämpas på ett sådant sätt att rationella sam-
gåenden mellan närliggande nätföretag försvåras.
Några instanser tar särskilt upp skyddet for små konsumenter och deras
möjligheten att klaga.
NUTEK framhåller att nätmyndigheten och Konkurrensverket kommer
att ha en mängd nya arbetsuppgifter i inledningsskedet. Enligt NUTEK
finns en risk att småkonsumentffågoma inte prioriteras.
Också Konsumentverket, Hyresgästernas riksförbund och Sveriges
Fastighetsägareförbund framhåller frågans vikt. Fastighetsägareförbundet
menar att utredningens förslag om prövning och överklagande kan leda
till en försämring av rättssäkerheten for framför allt de mindre abonnen-
terna på grund av de samordningsproblem som kan uppstå mellan de två
prövningsinstanserna.
Kammarrätten i Göteborg anser att någon form av auktorisation bör
krävas för att få uppträda som säljare av el.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
210
Ett tiotal remissinstanser för fram synpunkter på frågan om mätning och
avräkning. Flera framhåller att kostnaden för mätning blir avgörande för
om kunder med mindre elförbrukning skall kunna utnyttja konkurrens
mellan elsäljare.
NUTEK anser att en del av sök- och transaktionskostnaderna kan elimi-
neras genom en fungerande elbörs.
Konkurrensverket föreslår att innehavaren av nätkoncession åläggs att
vara konkurrensneutral i förhållande till de olika leverantörer av kraft
som utnyttjar koncessionshavarens nät för sina kraftleveranser.
Konsumentverket framhåller att en grundläggande förutsättning för att
uppnå en elmarknad med konkurrens är att elmätarfrågoma löses på ett
tillfredsställande sätt för de små förbrukarna. Ett sätt att säkerställa kon-
kurrensen är enligt verket att nätägaren och därmed i förlängningen
kollektivet står för kostnaden. Ett annat sätt är att kravet på timvis
avräkning tas bort för denna kundgrupp.
Även HSB, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägare-
förbund, SABO och Riksbyggen framhåller att mätkostnaden for enskilda
elkunder måste hållas låg och menar att man borde kunna behålla
befintliga elmätare och nuvarande avläsningsrutiner och förutsätta att
förbrukningarna följer kända schabloner. SABO tillägger också att reg-
lerna bör vara så utformade att det är möjligt att göra kollektiva inköp.
Knappt ett dussin remissinstanser för fram synpunkter som gäller det
nuvarande producentsamarbetet kring utbytet av bl.a. tillfällig kraft, den
s.k. produktionsoptimeringen. Några remissinstanser bl.a. Svenska Kraft-
verksföreningen, Sydkraft AB och Vattenfall AB framhåller värdet av en
bibehållen produktionsoptimering och att en avreglerad marknad kan
rasera förutsättningarna for en sådan. Kraftverksföreningen framhåller att
produktionsoptimeringen har utvecklats till ett väl fungerande instrument
for ekonomiskt bästa utnyttjande av landets samlade elproduktionsresurser
och att den dessutom har en klart stabiliserande verkan på el försörj ningen
på kort och lång sikt.
Stockholm Energi AB framhåller att det borde utredas bättre hur det
nuvarande produktionsoptimeringsystemets fördelar kan utnyttjas i fram-
tiden. Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anser att i en
hårdnande konkurrens måste staten se till frågor som säkerhet och ut-
byggnad av reservkraft.
Andra remissinstanser, bl.a. LRF, REL och Fyrstads Kraft AB, anser
inte att produktionsoptimeringen har sådana fördelar. REL menar att en
väsentlig förutsättning för avregleringen är att de konkurrensbegräns-
ningar som stamnäts- och produktionsoptimeringsa vtalen utgör undanröjs
med det snaraste.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
211
Flertalet remissinstanser har inte kommenterat utredningens förslag att
Svenska kraftnät skall ha systemansvaret för det nationella överförings-
systemet.
Bland dem som lämnat synpunkter i denna fråga är några allmänt
positiva. Till de positiva hör Statskontoret, RRV, Konkurrensverket,
Stockholm Energi AB, Elsäkerhetsverket, Sveriges Industriförbund och
Svenska Elverksföreningen.
RRV framhåller att reglerkraftfrågans hantering är är en helt central
fråga for elmarknadens funktionssätt. Verket finner att utredningen har
utformat sitt förslag så att det kan användas oavsett om en kraftbörs
inrättas eller inte. Frågan återstår att lösa, vilket i sin tur kan ställa krav
på kompletterande lagändringar. På grund av frågans vikt menar RRV att
nätmyndigheten bör få ett mer preciserat uppföljningsansvar.
Konkurrensverket understryker att förslaget skapar bättre förutsättningar
för konkurrensneutralitet jämfört med alternativet att någon eller några
enskilda kraftproducenter ansvarar för bl.a. frekvens- och spännings-
hållning.
Svenska kraftnät konstaterar att man redan har ett s.k. systemansvar för
elsystemets balans. För att det inte skall råda någon oklarhet på denna
punkt är det lämpligt att detta tar sig uttryck i en ändring i verkets
instruktion på det sätt som utredningen föreslår.
Några remissinstanser - Vattenfall AB och STOSEB - är dock tvek-
samma till utredningens beskrivning av systemansvarets avgränsning
m.m.
Vattenfall AB anser att Svenska kraftnäts systemansvar skall begränsas
till storkraftnätets tekniska frågor och ej till hela nationens elsystem.
Ansvarsgränsen bör dras vid de punkter där storkraftnätet ansluter till det
övriga elsystemet och Svenska kraftnäts rätt till mätvärden och villkor
bör i möjligaste mån begränsas till dessa punkter. Vattenfall framhåller
också att relationerna mellan Svenska kraftnät och ägarna till de till
storkraftnätet anslutande anläggningarna skall regleras i avtal och inte
genom att Svenska kraftnät ges rätt att utfärda föreskrifter.
STOSEB konstaterar att utredningen med balansansvar förefaller avse
de regler som i kraftproducenternas produktionsoptimeringsavtal gäller
for leveranssäkerhet. STOSEB delar inte utredningens uppfattning "att
alla avtal om leverans av el ... kompletteras med reservkraftavtal" utan
påpekar att man bör skilja på operativt och kontraktsmässigt balansansvar
och i det senare fallet godta finansiella lösningar som likvärdiga med
fysisk reservkraft.
Svenska Kraftverksföreningen lämnar utredningens förslag utan invänd-
ning.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
212
Flertalet av de remissinstanser som har kommenterat förslagen om hur
utlandförbindelsema skall hanteras är positiva till förslagen och anser att
de bör främja en friare utlandshandel.
Några remissinstanser - bl.a. Den elintensiva industrin - pekar på risken
att en ökad export kan driva upp svenska elpriser.
Svenska kraftnät tillstyrker utredningens förslag men anser att vissa
oklarheter kvarstår. Verket konstaterar att såväl i elmarknadsproposi-
tionen våren 1992 som i direktiven till Ellagstiftningsutredningen har
slagits fast principen att staten genom Svenska kraftnät skall äga en
tillräckligt stor del av utlandsförbindelserna. Verket föreslår att man nu
preciserar efter vilka kriterier koncessionsprövningen vad gäller utlands-
förbindelser skall gå till.
Norrtälje kommun anser att speciell uppmärksamhet måste ägnas åt att
undvika att några få aktörer dominerar utlandsförbindelserna. Göteborgs
kommun menar att regeringen måste använda sig av möjligheten att som
villkor för koncession till andra än Svenska kraftnät föreskriva att t ex
30 % av överföringskapaciteten måste reserveras for andra än ägaren i
den mån det finns intressenter.
SVEBIO anser att det är önskvärt att Svenska kraftnät förfogar över en
mycket stor del av överföringskapaciteten för att tillförsäkra fri handel
med el mellan kontinenten och Sverige.
Sveriges Industriförbund instämmer i uppfattningen att Svenska kraftnät
bör ha huvudansvaret för utbyggnaden av utlandsförbindelserna och ha
en tillräckligt stor andel av kanalerna så att dessa kan användas på ett
icke-diskriminerande sätt.
LO anser att utlandsförbindelserna skall knytas till Svenska kraftnät för
att inte andra intressen än de samhällsekonomiska skall ta överhanden.
REL konstaterar att en väsentlig förutsättning för en elmarknad i
konkurrens är att tillräcklig överföringskapacitet finns. REL anser att
storkraftnätet måste förstärkas så att ett fritt kraftutbyte inom Norden blir
en realitet.
Vattenfall AB anser att det bör räcka med att nätmyndigheten hanterar
koncessionsprövningen av utlandsförbindelser. Enligt Vattenfalls mening
bör Svenska kraftnät inte vara den enda svenska enheten som omnämns
i EG:s transitdirektiv.
Ett drygt dussin remissinstanser för fram synpunkter som gäller utrikes-
handeln med el. Av dessa understryker de flesta behovet av ömsesidighet
i utrikeshandeln.
Konkurrensverket menar dock att det vore positivt om viss import-
konkurrens tilläts utan att motsvarande exportmöjligheter föreligger.
Flera instanser förordar en utvidgad handel inom Norden. Några, bl.a.
Fyrstads Kraft AB och Den elintensiva industrin, föreslår att export-
begränsningar skall införas utöver den anmälningsplikt som utredningen
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
213
föreslagit. REL menar att synen på vattenkraften som en nationell tillgång
kan komma att leda till behov av exportbegränsningar.
Svenska Kommunförbundet anser det vara mycket troligt att de svenska
elpriserna närmar sig de högre EG-prisema om ett avreglerat Sverige an-
sluts till ett monopoliserat Europa. Detta kan leda till allvarliga konkur-
rensnackdelar för svensk industri varför frågan bör belysas särskilt.
Kommunförbundet föreslår att initiativ tas till en vidareutveckling av den
nordiska elmarknaden till en konkurrensutsatt marknad med integrerade
nordiska elbörser.
Också Sveriges Industriförbund förespråkar att en fri svensk elmarknad
i första hand kopplas ihop med de övriga nordiska elmarknaderna.
LRF framhåller att för närvarande tycks situationen vara den att öpp-
nandet av elmarknaden inom EG har avstannat. En svensk avreglering
som går före utvecklingen inom framförallt EG skulle kunna leda till
ytterligare negativa effekter.
Svenska Kraftverksföreningen anser att ömsesidighet är nödvändig i
utlandshandeln med el. En öppnad svensk elmarknad möter elmarknader
av helt annat slag i EG-ländema. I en sådan situation kan utländska el-
producenter sälja kraft till slutkunder i Sverige, medan svenska elprodu-
center inte har möjlighet att sälja direkt till slutkunder i deras länder.
Även LO och Sydkraft AB instämmer i näringsutskottets yttrande om
behovet av ömsesidighet vid internationell handel med el.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening menar att med
utlandskonkurrens måste Sverige ha samma spelregler, bl.a. vad avser
skatter och miljöavgifter, som det konkurrerande landet. Ett svenskt
intresse av att sälja till högprisländema medför enligt föreningen
automatiskt ökande inhemska priser.
Svenska Kraftnät pekar på frågan vad som skall prioriteras vid brist på
kapacitet när det gäller överföring för inhemskt behov respektive för
exportändamål. Flera skäl talar, enligt Svenska kraftnäts mening, för att
söka gemensamma lösningar vid reformeringen av elmarknaderna i de
nordiska länderna. I ett första skede är det därför särskilt viktigt att de
svenska och norska systemen så långt möjligt bringas att samverka.
ÖCB bedömer att en ökad samverkan inom elområdet med de nordiska
länderna och då främst med Norge skulle vara positivt från beredskaps-
synpunkt. Vidare framhåller ÖCB betydelsen av att de föreslagna föränd-
ringar på elmarknaden genomförs med tillräcklig hänsyn till hur den
europeiska elmarknadens regler förändras och med tidsanpassning till
dessa, så att negativa konsekvenser för de elintensiva branscherna
undviks.
Ungefär ett dussin remissinstanser för fram synpunkter om elmarknadens
struktur och de framtida marknadsrelationema.
Flera instanser, bl.a. NUTEK, LRF, REL, KREAB, SVEBIO och
Fyrstads Kraft AB, påpekar vikten av att konkurrensen övervakas och i
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
214
många fall också att en pågående omstrukturering mot vertikal integration
bryts.
Det är enligt NUTEK viktigt att en aktiv övervakning av utvecklingen
i marknadens alla led sker kontinuerligt, särskilt under den tiden då små
konsumenter eller konsumentgrupper inte har någon praktisk möjlighet
till byte av leverantör.
Fyrstads Kraft AB påpekar att kommunala energiföretag på grund av
kommunallagens bestämmelser inte har samma möjlighet som kraftprodu-
centerna att genom förvärv och samarbetsavtal skaffa sig bättre posi-
tioner.
Hyresgästernas Riksförbund menar att mot bakgrund av den starka
koncentrationen på den svenska elmarknaden finns det anledning att inte
överbetona de rationaliseringsvinster som kan göras i ett nytt system,
även om givetvis alla sådana är välkomna om de också leder till lägre
priser i konsumentledet.
Från flera instanser, exempelvis Göteborgs kommun, Naturskydds-
föreningen och Storstockholms Energi AB, framförs farhågor för att
Vattenfall AB kommer att få en alltför dominerande ställning på den
svenska elmarknaden. En förbättrad förutsättning för konkurrens skulle
enligt Göteborgs kommun och Naturskyddsföreningen uppnås genom en
uppdelning av Vattenfall, som står för ca 50 % av leveransutbudet. LO
ser däremot Vattenfalls roll som helt avgörande för att skapa en sund
struktur på elmarknaden
Vikten av att konkurrensen ökar genom en öppnare utlandshandel,
främst inom Norden, understryks av bl.a. Norrtälje kommun, Göteborgs
kommun, Kraftköp öst AB och REL.
Några remissinstanser tar upp Vattenfalls roll på en avreglerad elmark-
nad. Synpunkterna gäller två huvudfrågor: Vattenfalls storlek på mark-
naden och en privatisering av Vattenfall AB.
Norrtälje kommun, Göteborgs kommun och Naturskyddsföreningen för-
ordar en uppdelning av Vattenfall AB i åtminstone två bolag. Enligt
Norrtälje kommun är argumentet att Vattenfall måste vara stort för att
kunna agera på en internationell marknad inte relevant, eftersom en sådan
verksamhet inte får ske på elkunders bekostnad. Naturskyddsföreningen
menar att i en ny situation, där produktionsregleringen skall ske via en
marknad och inte företagsintemt, är det svårt att se att det finns några
skäl att staten bibehåller Vattenfalls produktionsanläggningar i ett
sammanhållet bolag.
STOSEB understryker att Vattenfall även som bolag har en helt domine-
rande ställning på elmarknaden och att detta måste åtgärdas om verklig
konkurrens skall etableras.
Sveriges Civilingenjörsförbund anser att det vore oklokt att dela upp
Vattenfall eftersom det skulle minska Vattenfalls framtida konkurrens-
kraft i Europa vid en öppning av näten. Redan idag finns i Europa fem
till sex större producenter än Vattenfall.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
215
Krister Skänberg (mp) menar att Vattenfall AB antingen bör förbli
odelat som nu och med stat och berörda svenska kommuner som ägare
eller delas i flera bolag.
LRF, LO och Den elintensiva industrin motsätter sig en privatisering av
Vattenfall AB.
Avregleringen av elmarknaden är enligt LRF starkt kopplad till frågan
om en privatisering av Vattenfall. LRF anser det vara ett starkt nationellt
intresse att inflytandet över hur dessa resurser ytterst utnyttjas ligger hos
de svenska statsmakterna. Att av statsfinansiella eller andra skäl privati-
sera Vattenfall vore därför ett stort misstag. Det är LRF:s bestämda upp-
fattning att vinsterna med en elexport måste kanaliseras tillbaka till de
svenska skattebetalarna. Av detta skäl motsätter sig LRF privatiseringen
av Vattenfall.
LO ser Vattenfalls roll som helt avgörande for att skapa en sund
struktur på elmarknaden. En privatisering av Vattenfall skulle enligt LO
vara både ett hot mot konkurrenssituationen i Sverige och dess ställning
som nationell partner i relationerna till EG.
De elintensiva branscherna finner det angeläget att Vattenfall förblir
statligt åtminstone tills den fria elmarknaden visat sig fungera på rimligt
sätt för elförsörjning till dessa branscher.
Endast två remissinstanser - ÖCB och Norrtälje kommun - har fort fram
synpunkter i beredskapsfrågor. (I den andra etappen av ellagstiftnings-
utredningens arbete behandlas beredskapsfrågorna)
ÖCB understryker behovet av att även under mycket svåra och störda
förhållanden kunna tillgodose prioriterade verksamheter med el. Vidare
framhåller ÖCB att de föreslagna förändringarna i det svenska elförsörj-
ningssystemet är en näringspolitisk åtgärd som får betydande konsek-
venser för den svenska industrin. ÖCB konstaterar också att elförsörj-
ningen har en nyckelroll i totalförsvaret. En viktig utgångspunkt för att
kunna bedriva elförsörjning vid krigsfara och krig är den robusthet och
reparationsberedskap som finns i de fredstida systemen.
Norrtälje kommun påminner om VIK-projektet, Värmeförsörjning i
fred, kris och krig. I utredningsrapporten från detta projekt framhålls
behovet av ändringar i gällande ellagstiftning i syfte att ge kommun-
styrelsen - i sin egenskap av högsta civila totalförsvarsmyndighet på lokal
nivå - ett stärkt inflytande över eldistributionen i kommunen under bered-
skap och krig.
Ett tiotal remissinstanser för fram synpunkter som avser miljöfrågor och
energieffektivisering. Det gäller främst miljöbeskattningens utformning
och drivkrafterna för energieffektivisering på en avreglerad marknad.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
216
Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen, LRF, Värmeverksföreningen,
SVEBIO, Svenska Gasföreningen och STOSEB pekar på bl.a. olikheter
i beskattningen av bränslen i el- och värmeproduktion som man menar
kommer att snedvrida konkurrensen i elproduktionen.
Naturvårdsverket anser att en kold iox id skatt på 8 öre/kg inledningsvis
bör inforas för samtliga elproduktionsanläggningar. I samband med
kämkraftsavvecklingen ökar behovet av bränslebaserad elproduktion.
Koldioxidskatt utgår på produktion av värme men inte på elproduktion,
vilket leder till en snedvriden konkurrenssituation mellan el och värme
som kan medföra ökade utsläpp. Naturvårdsverket anser också att det är
viktigt med fortsatt stöd till utveckling och demonstration av anläggningar
för förnybara energikällor.
Naturskyddsföreningen framför liknande synpunkter. Föreningen menar
att nivån på koldioxidskatten bör vara närmare 50 öre/kg koldioxid.
Vidare bör enligt föreningen lagstiftningen ändras så att den som äger en
kämreaktor tvingas ta fullt ekonomiskt ansvar för stora olyckor. Natur-
skyddsföreningen vill ersätta den nuvarande kväveoxidavgiften med
beskattning. Med dagens regler för kväveoxidavgift kan en modem
anläggning genom återföringen tjäna pengar på att avgiften finns, och
vinna i konkurrenskraft gentemot tekniska alternativ som inte alls
producerar kväveoxider.
LRF understryker det angelägna i att utnyttja möjligheterna till
införandet av miljöstyrande bränsleskatter vid elproduktion. Förbundet
yrkar på en koldioxidavgift på 32 öre/kg CO2 med återforing till
producentkollektivet, och föreslår också att den allmänna energiskatten
på el slopas för de areella näringarna (SNI 1) liksom den tidigare har
slopats för industrin och växthusnäringen. LRF påpekar att styrmedlen
måste utformas med beaktande av att omvärlden inte ännu infört
miljöstyrmedel inom elproduktionsområdet och att elproduktion med
fossila bränslen foljdaktligen subventioneras.
Värmeverksföreningen anser att skattesystemets utformning inte bör
vara avgörande för möjligheten att konkurrera om kunderna på uppvärm-
ningssektom. Bland återhållande faktorer, när det gäller nya investeringar
i kraftvärmeanläggningar, pekar föreningen på den nuvarande beskatt-
ningen av kraftvärmen och svårigheten att göra ett val av bränsle, som
ger god driftekonomi.
SVEBIO påpekar att förutsättningen för att en fri konkurrens skall ge
ett samhällsekonomiskt optimalt energisystem är att priserna på el, produ-
cerad från olika råvarukällor och system, skall avspegla även miljö-
effekterna av respektive verksamhet. Det är därför enligt SVEBIO:s
mening nödvändigt att prissätta växthuseffekten också inom elsektorn
innan en avreglering av elmarknaden äger rum.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anser att incita-
menten för att effektivisera elanvändningen kommer att minska påtagligt
vid en separerering av nät och säljverksamhet. Krister Skänberg (mp)
föreslår att två fonder inrättas med medel som tas ut vid elöverföring.
Fondema skall stödja utbyggnaden av vind- och solkraft respektive
eleffektiv utrustning.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
217
NUTEK föreslår att kraftindustrins framtida insatser inom energieffekti-
visering bör följas. Ett redovisningssystem bör utvecklas som möjliggör
en uppföljning av kraftindustrins framtida insatser inom eleffektivisering
på användningssidan. NUTEK konstaterar vidare att på kort sikt kommer
elmarknadsreformen knappast att leda till några förändringar vad gäller
utsläpp, m.m. På sikt har statsmakterna möjligheter att med olika
styrmedel stödja introduktionen av miljövänlig elproduktionsteknik.
Svenska kraftnät för fram vissa synpunkter på beskattningen av el som
används i överforingsanläggningar för el m.m. Skatterättsnämnden har
avslagit Svenska kraftnäts ansökan (förhandsbesked) om befrielse från
skyldigheten att betala energiskatt vid köp av elektrisk kraft, som ut-
nyttjas i anläggningar för överföring av elektrisk kraft eller inköp för att
täcka överföringsförluster i nätet. Fram till år 1992 förvaltades storkraft-
nätet av Statens vattenfallsverk, som då kunde erhålla sådan skattefrihet
eftersom verket var såväl producent som distributör. Dessa regler kan få
betydande konsekvenser om samma synsätt tillämpas för el, som används
inom de företag som skall överföra el i enlighet med utredningens för-
slag.
Ingen remissinstans har avvisat huvuddragen i det föreslagna nätkon-
cessionssystemet. Ett antal remissinstanser har dock framfört olika
ändringsförslag i detaljer.
Domstolsverket konstaterar att Ellagstiftningsutredningen förslag innebär
att nätmyndighetens beslut i koncessionsärenden även fortsättningsvis
skall kunna överklagas till regeringen. Utredningen anför att den
rättsprövning regeringsrätten kan göra enligt lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut är tillräcklig för att uppfylla
kraven i art 6 i Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna.
Domstolsverket delar inte denna uppfattning. Fråga om återkallelse av
nätkoncession skall enligt förslaget prövas av länsrätt som första instans.
Såväl ett beslut om vägrad nätkoncession som frågan om återkallelse av
koncession är av stor principiell betydelse för den enskilde. Även
NUTEK:s beslut avseende nätkoncession bör därför, enligt Domstols-
verket, lämpligen prövas av domstol.
Länsrätten i Stockholms län konstaterar att det i fråga om skälighets-
bedömning av nättariff framgår av betänkandet att parterna kan komma
överens om en nättariff. Denna skall i allmänhet godtas, dem emellan.
Tillsynsmyndigheten kan dock självmant eller efter anmälan gå in och
pröva tariffen. Länsrätten påpekar att det saknas exempel på i vilka
situationer tillsynsmyndigheten skall gå in och i vilka intressen detta
avsetts ske. Detta kan också ha bäring på andra tillsynsfrågor.
Länsrätten har ingen erinran mot att koncessionsfrågor i samma ut-
sträckning som hittills överklagas till regeringen, inte heller mot att
frågor om återkallelse av koncession prövas av länsrätt efter ansökan av
koncessionsmyndigheten. Kompetensskäl talar dock enligt länsrätten
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
218
starkt for att återkallelsemålen specialdestineras till den länsrätt som har
att pröva överklagandena (jfr 6 § viteslagen).
RRV anser det vara oklart vilka möjligheter som föreligger att hyra
transportkapacitet (hyra nät) och vilka skyldigheter och rättigheter som
enligt förslaget då gäller för nätägare respektive inhyrare. Sådana
oklarheter gäller exempelvis om hyrd kapacitet är förenad med en
sekundär skyldighet att överföra ström åt annan, och om nätägaren
(koncessionshavaren) kan slippa ifrån sin överföringsskyldighet genom
att hyra ut kapacitet. RRV bedömer att frågan om hyrd transportkapacitet
möjligen kräver en särskild lagreglering.
RRV konstaterar att utredningen föreslagit att att "Nätkoncession får
endast ges om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt". RRV
menar att en sådan grund för koncessionsmyndigheten att avslå en
ansökan bör ifrågasättas mot bakgrund av att det stärker den lokale
nätägarens monopolställning.
NUTEK konstaterar att utredningen, vad gäller nätkoncession för
område, föreslår att ett viktigt kriterium för prövningen liksom i nu
gällande lagstiftning är kravet på lämplig enhet. NUTEK anser att
nätmyndigheten i första hand bör använda sig av tariffprövningen för att
försöka åstadkomma en erforderlig strukturrationalisering. Om denna
möjlighet visar sig vara otillräcklig förutsätter NUTEK att den framtida
prövningen av lämpliga enheter i större grad än för närvarande kan ges
tvingande karaktär.
NUTEK framhåller att mycket talar för att det blir rationellt för nät-
myndigheten att även fortsättningsvis utfärda kortvariga nätkoncessioner
för område med villkor om specifika krav på leveranssäkerhet, und-
vikande av överinvesteringar m.m.
Av kommentarerna till den av utredningen föreslagna lagtexten framgår
att nätmyndigheten ska kunna pröva "skadestånd" utan närmare
angivande av vilka skadeståndssituationer som avses. För tydlighetens
skull anser NUTEK att det av lagtexten ska framgå i vilka fall skade-
ståndsskyldighet och annan påföljd föreligger.
Svenska kraftnät framhåller att när näten i framtiden blir öppna för ett
stort antal aktörer är det av vikt att koncessionshavama fullt ut följer det
uppställda regelverket och att det finns tillräckligt kraftfulla sanktions-
åtgärder mot den som inte följer regelverket. Vad gäller verktyget att
återkalla en koncession så är detta, enligt Svenska kraftnät, inte möjligt
att tillämpa, eftersom ledningar behövs men inte lagligen får användas
utan koncession. Utredningen har uppmärksammat problemet men inte
funnit någon tillfredsställande permanent lösning. Svenska kraftnät vill
understryka vikten av att en sådan lösning tas fram under Ellagstiftnings-
utredningens fortsatta arbete.
Elsäkerhetsverket konstaterar att näten har, beroende på hur de är
konstruerade, en viss överföringskapacitet. Ökad belastning kan medföra
dels risk för att leveranssäkerheten inte kan upprätthållas, vilket drabbar
nätägare som i vissa fall kan vara skyldiga att betala skadestånd, dels
risker ur elsäkerhetssynpunkt. Elsäkerhetsverket framhåller att det är
viktigt att elsäkerhetsaspekten belyses närmare och att regler utarbetas för
bestämning av gränser för överbelastning av nätet ur elektrisk säkerhets-
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
219
synpunkt och att det anges i författningen hur dessa gränser skall över-
vakas.
Kammarrätten i Göteborg anser att de föreslagna beteckningarna på de
två typerna av koncession förefaller något otympliga. Något hinder mot
att behålla de nuvarande beteckningarna när beteckningen ges ett delvis
ändrat innehåll kan Kammarrätten inte finna.
Det bör vidare, enligt Kammarrätten, övervägas om tillståndspröv-
ningen för koncession skall avse en ansvarig person, ungefär som nu
gäller enligt 6§ yrkestrafiklagen (1988:263) för prövning av trafik-
ansvarig.
I betänkandet konstateras att Svenska kraftnät i egenskap av ansvarig
för frekvenshållningen i systemet kan komma att drabbas ekonomiskt om
en elsäljare saknar reservkraftsavtal (s. 205). Redan detta förhållande
talar enligt Kammarrättens mening for att det bör krävas någon form av
auktorisation för att någon skall få uppträda som elsäljare. Med den
föreslagna lösningen, påpekar Kammarrätten, kanske man inte ens kan
utesluta att det kommer att dyka upp rent kriminella "målvaktsbolag"
som säljer el som bolaget inte har.
Banverket erinrar om att dess hjälpkraftsystem är uppbyggt på liknande
sätt som ett normalt distributionssystem, med den skillnaden att det
huvudsakligen följer järnvägslinjerna och är upphängt i samma stolpar
som kontaktledningen för fordonens strömförsörjning. Hjälpkraftsystemet
är uppbyggt enbart for att betjäna jämvägsspecifika ändamål men i några
speciella fall sker dock distribution till hushåll i huvudsak beroende på
att det inte finns något lokalt distributionsnät att tillgå.
På grund av ledningarnas närhet till kontaktledning med 16 2/3 Hz
energin kan verket inte garantera en kvalitet på elenergin enligt
branschens normer. Verket anser därför att betänkandets avsnitt 1.6
Förslag till ElfÖrordning och 1.7 Förslag till Förordning om
särredovisning av nätverksamhet för elektrisk ström inte skall gälla för
Banverkets hjälpkraftsystem.
SCB konstaterar att den utveckling mot en ökad öppenhet och
konkurrens på elområdet som utredningen föreslår i vissa avgörande
avseenden kommer att ändra förutsättningarna för elstatistiken. Dettta
innebär enligt SCB ett behov av resurstillskott.
Jordbruksverket betonar vikten av fortsatt rimliga elpriser för boendet
och för företagandet på landsbygden. Enligt det förslag som ellag-
stiftningsutredningen lagt, kan områdesavgränsningama komma att få stor
betydelse för prissättningen. Jordbruksverket menar att regionalpolitiska
hänsyn bör beaktas vid beslut om nätkoncession för område.
2 § 2 mom 3 stycket bör därför enligt Jordbruksverket ges följande
lydelse: Nätkoncession för område får ges om området utgör en från
allmän synpunkt och en med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet.
Lantmäteriverket anser att det av motiven till den föreslagna komplette-
ringen av 1§ ellagen bör framgå att i begreppet nätverksamhet ingår
också att ordna markåtkomstfrågan, dvs. ansökan om förrättning enligt
ledningsrättslagen eller teckna avtal med fastighetsägare.
Av utredningsförslaget framgår att nyttjanderättshavare, i stället for
ledningsägare, i vissa fall skall kunna få koncession för ledningen.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
220
Lantmäteriverket påpekar att ledningsrättslagen synes utgå från att
ledning, koncession och ledningsrätt innehas av en och samma juridiska
eller fysiska person. Om nyttjanderättsha varen innehar koncessionen kan
denne därför inte få ledningsrätt för ledningen eftersom ledningen ägs av
annan. Då koncession återkallas p.g.a. att ledningen inte längre används
påpekas i betänkandet det väsentliga i att anläggningarna tas bort och att
marken återställs. För fastighetsägarna är det enligt verkets mening också
angeläget att de rättigheter som belastar fastigheterna tas bort.
REL konstaterar att överlåtelse av nätverksamheten föreslås bli föremål
för prövning avseende den nye innehavarens lämplighet. Enligt REL:s
mening finns starka skäl för att prövningen även bör omfatta om för
kunderna olämpliga distributionsstnikturer permanentas eller uppstår, till
exempel i form av att producenterna integrerar vertikalt genom uppköp
av distribution. Enligt REL är konkurrenslagen i detta avseende inte
tillräckligt medel för att motverka denna utveckling. Horisontell
integration mellan distributörer kan däremot vara ägnad att stärka
rationella strukturer, med konkurrenskraftiga elpriser som följd.
KREAB konstaterar att som ny lydelse av 2 § 2 mom i ellagen föreslås
bl.a. "nätkoncession för område får ges endast om området utgör en med
hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet" och "nätkoncession får ej
överlåtas utan tillstånd — av nätmyndigheten". Vad gäller första citatet
kan, enligt KREAB, en i och för sig lämplig enhet ha sådan strategisk
betydelse att den utgör hinder för angränsande områdes lämplighet.
Enligt det andra citatet anser KREAB att nätmyndighet ges rätt att
ingripa endast vid inkråmsöverlåtelse. Då förvärvslagen, som stadgar
tillstånd för köp av aktier eller andelar i elföretag, dessutom föreslås bli
slopad kommer det, enligt KREAB, ej att finnas någon laglig rätt att
hindra s.k. strategiska köp. KREAB anser därför att föreslagen §2 bör
ges en sådan utformning att nätmyndigheten alltid har möjlighet att agera
så att ändamålsenliga nätstrukturer uppnås.
Sveriges Fastighetsägareförbund konstaterar att leveransplikten har
inneburit en trygghet för elabonnentema som kommer att försvinna i
samband med en avreglering enligt utredningens förslag. Överens-
kommelse om leverans föreslås i stället ske genom avtal emellan
parterna. Vidare konstateras att utredningen förutsätter att innehållet i
dessa avtal överlämnas till parterna att bestämma och att branschen
utarbetar standardavtal for de vanligaste avtalsförhållandena.
Fastighetsägarnas möjligheter att köpa elkraft förutsätter att reglerna för
köp utformas på ett ändamålsenligt sätt. En fastighetsägare skall kunna
köpa kraft till både fastighetsel och hushållsel för att senare fördela
kostnaderna på hyresgästerna. Förbrukningsprofilen för små kunder kan
med relativt stor säkerhet fastställas utan krav på ny mätutrustning.
Fastighetsägare måste också via ombud kunna köpa elkraft kollektivt.
Denna typ av köp bör därför, enligt Fastighetsägarförbundet, särskilt
beaktas i det fortsatta arbetet.
Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening anser att vid alter-
nativ anslutningsmöjlighet till nätkoncession for linje respektive nät-
koncession för område bör den som har nätkoncession för linje endast
medges rätt till anslutning efter tillstånd från den som har områdeskon-
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
221
cession. Inom område där spänning över 20 kV alt. 30-40 kV före-
kommer bör, enligt föreningen, nätkoncessionen för området innefatta
högsta förekommande spänning inom området. Föreningen anser att
frågan om återlämnande av koncession, då koncessionsinnehavaren
bedömer att lönsamheten för nätverksamheten blir otillfredsställande på
grund av ändrade förutsättningar, bör behandlas av utredningen.
Krister Skänberg (mp) anser att ellagama bör utformas så att de får
bl.a. följande effekter. Den som har nätkoncession ska vara skyldig att
på skäliga villkor ansluta en anläggning inom sitt område och att överföra
ström till dem som är anslutna från deras leverantörer samt att mäta
överförd ström. Vaije kraftleverantör har leveransplikt till vaije kund de
har när den nuvarande ellagen upphör att gälla och till dess kunden själv
byter leverantör. Kraftleverantörerna och de som har nätkoncession ska
vara skyldiga att till övervakningsmyndigheten redovisa alla leverans-
överenskommelser med utländska köpare. De ska också vara skyldiga att
införa force-majeurklausul för minskade eller avbrutna kraftleveranser
vid haveri och vid stängning eller avveckling av kärnkraftverk.
STOSEB finner att de farhågor som framförts i den allmänna debatten
om att t.ex. små glesbygdkunder skulle komma i kläm om elmarknaden
reformeras synes vara överdrivna. Undantag kan dock gälla i ett
begränsat antal fall där kraftigare subventioner av såväl nät- som
råkraftpriser förekommer. För att ytterligare stärka de mindre kundernas
situation kan STOSEB tänka sig att man går ännu ett steg mot ökad insyn
genom att den eller de kommuner som berörs av ett koncessionsområde
får tillsätta styrelserepresentant(er) i det aktuella nätföretaget.
Göta Hovrätt anser att frågan huruvida en koncessionshavare bör få
ersättning för utebliven vinst har besvarats nekande i utredningsförslaget
utan någon egentlig motivering. Särskilt med tanke på det förslag till
ändring av 2 kap 18 § regeringsformen som Fri- och rättighetskommitten
nyligen har lagt fram är hovrätten tveksam till hur denna frågeställning
kommer att bedömas i framtiden. Hovrätten föreslår därför att det sker
en ytterligare analys av frågan huruvida regeringsformens egendoms-
skydd är tillämpligt vid ändringar av rådande koncessionsvillkor samt i
anslutning därtill även av frågan i vilken utsträckning ersättning skall
utgå till koncessionshavare som drabbas av ändrade koncessionsvillkor.
Svenska Kraftverksföreningen anser att ersättningsregeln i punkt 3 i lag-
förslagets övergångsbestämmelser bör ges en formulering och innebörd
som klart anger att ersättning skall utgå for all ekonomisk skada som
uppkommer som följd av föreslagna förändringar i ellagen, förutsatt
adekvat orsakssammanhang mellan ändrade koncessionsvillkor och upp-
kommen ekonomisk skada. Föreningen framhåller att frågorna om
ekonomisk skada och ersättning som följd av de radikalt ändrade
koncessionsvillkoren är omfattande och komplicerade samt att ersättnings-
rätten inte får begränsas på det sätt som görs i utredningen.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
222
Svenska Elverksföreningen anser att frågan om skadeståndsanspråk for
ändrad innebörd av koncession, i första hand konsekvenserna av slopad
ensamrätt till leverans, bör utredas ytterligare. Elverksföreningen finner
det rimligt att ersättningsmöjlighetema för innehavare av koncession
enligt nuvarande regler bör omfatta all skada som uppkommer på grund
av nya villkor för elmarknaden, dvs även ekonomisk skada som uppkom-
mer vid produktionsanläggningar.
Vattenfall AB instämmer i Kraftverksföreningens synpunkter och förut-
sätter att ellagens ersättningsregel även gäller for statligt ägda bolag. I
sammanhanget kan påpekas att det är väsentligt att de nya reglerna för
elmarknaden i alla sammanhang utformas så att konkurrerande företag
ges likartade förutsättningar.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 3
223
Den 20 augusti 1992 fick Svenska Kraftnät i uppdrag av regeringen att
utreda förutsättningarna för en svensk börs för handel med el och, om
det finns sådana förutsättningar, lämna förslag till organisation av en
sådan elbörs. Utgångspunkten för uppdraget är den handlingsplan för
fortsatt reformering av svensk elmarknad som Riksdagen antog i juni
1992. I utredningsdirektiven framhålls bl a vikten av att göra
storkraftnätet tillgängligt for fler aktörer och därigenom skapa
förutsättningar för en ökad handel med el. Det betonas att samhälls-
ekonomiska skäl talar för att så många aktörer som möjligt ska kunna
fritt köpa och sälja el.
Vi har under arbetet med utredningen tagit hjälp av en referensgrupp
med företrädare för kraftindustrin, större elanvändare, berörda
myndigheter m.fl. Vi har också biträtts av en grupp med ett femtontal
företrädare för medelstora energidistributörer. Vidare har vi anordnat ett
seminarium, till vilket samtliga eldistributions företag i landet inbjudits,
samt haft en lång rad formella och informella kontakter med potentiella
aktörer på en svensk elbörs. Generellt gäller att eldistributions företag och
större elanvändare förordar att en svensk elbörs inrättas medan
kraftproducenterna är negativa till detta.
Vi har genomfört en rad studier, bl a om hur elbörsema i England och
Norge fungerar, om börshandel i allmänhet, om produktionsoptimeringen
samt om behovet av regelverk for och tillsyn av en elbörs. Dessa ut-
redningar finns med som bilagor till rapporten.
Av flera skäl har vi särskilt intresserat oss för förhållandena i Norge.
Man har där tämligen snabbt gjort en genomgripande förändring av
elmarknadens organisation: en ny ellag har tillämpats, ett fristående
företag svarar för centralnätet, ett nytt användarvänligt tariffsystem har
införts och en allmänt tillgänglig elbörs finns i drift sedan drygt ett år.
Enligt vår bedömning har förändringarna av den norska elmarknaden
utfallit i huvudsak väl. Konkurrensen har ökat, elpriset har sjunkit och
en allmän kundanpassning har skett inom elområdet. Det finns enligt vår
mening starka skäl att en svensk elbörs utformas så att en nära sam-
verkan med den norska elmarknaden och elbörsen kan ske.
Det finns flera fördelar med en öppen marknadsplats - en börs - för
handel med el i Sverige. Det skulle ge en effektiv prisbildning, en bra
informationsspridning och ett synligt elpris.
Om en öppen marknad utformas utan en elbörs kommer all handel att
ske via slutna avtal. Detta skulle ge stora skillnader i tillgången till
information hos marknadsaktörerna och även leda till ökade kostnader för
att göra affärer. En väsentlig fördel med en elbörs är därför att
möjligheterna att handla på marknaden ökar för nya aktörer och att
spelreglerna blir lika for alla.
Den främsta invändningen, som har riktats mot svensk börshandel med
el, är att en sådan skulle försämra produktionsekonomin genom att
elproducenternas nuvarande system för optimering inte skulle fungera
Prop. 1993/94:162
Bilaga 4a
224
som hittills. KGS har i en rapport till utredningen (bilaga 5) beräknat att
de totala produktionskostnaderna under vissa antaganden skulle öka med
ca 800 Mkr per år. Beräkningarna ifrågasätts dock i en annan
konsultrapport (Bergman & Co, bilaga 6). Slutsatserna i denna fråga är
i hög grad beroende av vilka antaganden om bl a aktörernas beteenden
som görs. Huvuddelen av merkostnaderna, som enligt KGS-rapporten
skulle uppstå, baseras på antagandet att kraftföretagen skulle bli mer
försiktiga i att utnyttja egen vattenkraft. I så fall skulle risken öka för
spill av vatten från kraftverksmagasinen. Enligt vår bedömning är detta
antagande baserat på en osäkerhet om hur en marknad för el kommer att
utveckla sig. Det finns inget enligt vår mening som talar för att inte
elproducenter kommer att kunna klara av att optimera teknik och
ekonomi tillsammans.
Vi har inte funnit att några starka skäl talar för att den svenska
elmarknaden, inklusive elproduktionen, skulle bli mindre effektiv, dvs
sämre optimerad, om handeln ökar genom tillkomsten av en elbörs. Till
bilden hör också att det nuvarande producentsamarbetet helt eller delvis
kan strida emot den nya svenska konkurrenslagen.
Bl.a. eldistributörerna har påtalat risken för att aktörerna på den
svenska elmarknaden är för få och framför allt att två producenter,
Vattenfall AB med ca 50 procent och Sydkraft AB med ca 25 procent av
landets elproduktion, har en alltför dominerande ställning. Risken ar att
de stora företagen skulle kunna utnyttja en elbörs på ett sätt som alltför
mycket gynnar de egna intressena och missgynnar andra aktörer, främst
små och medelstora köpare. Man kan konstatera att Vattenfall och
Sydkraft kommer att ha en stor en dominerande ställning på den svenska
elmarknaden oavsett om en elbörs införs eller inte. Det är enbart
sammankopplingen mellan svensk elmarknad och en eller flera utländska
som kan väsentligt förändra dessa företags relativa storlek (dvs om inte
en uppdelning sker, vilket vi inte haft till uppgift att analysera). Detta är
ett av flera skäl som talar för att vi bör eftersträva en mycket nära
samverkan främst med den norska elmarknaden.
Oavsett hur elmarknaden i Sverige organiseras kan dominerande företag
välja att agera antingen kort- eller långsiktigt och med olika grad av
samhällsansvar. Vad gäller Vattenfall är det ytterst en fråga för ägaren,
regering och riksdag, att avgöra företagets roll och inriktning på den
svenska elmarknaden. Som bl a påpekats av en engelsk konsultfirma vi
har anlitat (n/e/r/a, bilaga 7) skulle Vattenfall kunna agera på ett sätt som
gör att företaget blir en modererande och stabiliserande faktor i en
förändringsprocess för den svenska elmarknaden.
Vi har studerat tre delar av vad som med ett samlingsbegrepp kan
kallas en svensk elbörs, nämligen reglermarknad, spotmarknad och
derivatmarknad.
Vi ser for närvarande störst behov av en reglermarknad. Denna skulle
främst vara ett medel för Svenska Kraftnät att bibehålla balansen mellan
produktion och förbrukning och därmed hålla frekvensen på nätet. På en
sådan marknad skulle Svenska Kraftnät med mycket kort varsel kunna
köpa och sälja eleffekt för att kompensera för avvikelser från
produktions- och förbrukningsplaner (t ex vid bortfall av en
Prop. 1993/94:162
Bilaga 4a
225
15 Riksdagen 1993/94. 1 saml. !9r 162
överföringsledning från Norge). Detta skapar en möjlighet för framför
allt köpare att fritt välja leverantör av el på långtidsbasis utan att bli
beroende av den "lokala leverantören" för att kortvarigt hantera obalanser
och tillfälliga avvikelser. Aktiva deltagare på denna marknad utöver
Svenska Kraftnät blir framför allt elproducenter som snabbt kan reglera
sin produktion
Alternativet till en sådan reglermarknad är att någon av de stora pro-
ducenterna, t ex Vattenfall, eller några producenter; grupp, på uppdrag
av Svenska Kraftnät åtar sig att svara för dessa tjänster åt alla aktörer på
elmarknaden. Detta kan ifrågasättas från neutralitetssynpunkt eftersom
dessa elproducenter i många fall också kan konkurrera om de aktuella
leveranskontrakten. Vi anser att övervägande skäl talar för att en
reglermarknad bör inrättas med start när regionnäten öppnas.
Konsulten n/e/r/a har föreslagit (bilaga 7) en successiv utveckling av
den svenska elmarknaden som innebär att ett system för mer utvecklad
handel med tillfällig kraft, en spotmarknad, utvecklas i ett andra steg
sedan reglermarknaden har börjat fungera. Om och när ett sådant andra
steg bör tas beror på i vilken takt elnäten kommer att öppnas och hur
många aktörer som därmed kommer att kunna agera på elmarknaden.
Enligt vår uppfattning finns skäl som talar för en stegvis utveckling av
den svenska elmarknaden när det gäller såväl lagstiftning som åtgärder
för att effektivisera marknaden.
Vi ser åtminstone för närvarande inga förutsättningar för att införa en
s.k. derivatmarknad, dvs en organiserad marknadsplats för handel med
finansiella standardkontrakt om långsiktiga elleveranser innan dess att en
spotmarknad har etablerat sig.
Vi har tillsammans med OM Stockholm studerat några olika tekniska
utformningar av en elbörs för spothandel, dvs en börs med avslut mellan
en vecka och några timmar före avtalad leveranstid. De intressantaste
alternativen är en auktionsbörs, som man har i Norge, eller en
elektronisk transaktionsbörs. Den sistnämnda typen av börs, som är mera
datoriserad, har alltmer börjat tillämpas for handel med aktier och
råvaror. Den skulle ge störst flexibilitet för såväl handel med el som for
styrningen av produktionen hos kraftföretagen. Denna form är därför
enligt vår mening mest lämplig for en börs for handel med tillfällig el
(spothandel). En sådan börs tar ca 1,5 år att inrätta. För handel med
reglerkraft kan man inledningsvis utnyttja ett förenklat system som kräver
mindre investeringar och går snabbare att införa.
En viktig förutsättning för att en elbörs ska bli framgångsrik är att den
ägs och drivs på ett kompetent och neutralt sätt. Företagsjuridik, Nord
& Co, som har studerat behovet av regelverk och tillsyn (bilaga 9), anser
att börsen bör organiseras som ett aktiebolag. Bolaget skulle kunna ägas
av Svenska Kraftnät med möjlighet för aktörerna att få insyn via
styrelserepresentation eller börsråd. Som framhålls i regeringens direktiv
är ett tänkbart alternativ att den ansvarige för storkraftnätet, dvs Svenska
Kraftnät, inledningsvis blir huvudman för börsverksamheten. Svenska
Kraftnäts systerorganisation i Norge driver börsen på detta sätt.
För ett alternativ, där Svenska Kraftnät är en stor ägare, talar den nära
kopplingen med driften av storkraftnätet Vi bedömer också att detta
Prop. 1993/94:162
Bilaga 4a
226
skulle skapa goda förutsättningar för en nära samverkan med den norska
elmarknaden. På sikt kan ägandet av börsen spridas så att aktörerna kan
få ett direkt ägarinfly tande. Insyn bör dock skapas oavsett ägande genom
ett brukarråd och gemensamt framtagna börsetiska regler.
Utvecklingen av en öppen svensk elmarknad och en elbörs bör ske så
att det blir en samverkan med övriga nordiska länder, särskilt Norge. De
planerade åtgärderna i Sverige bör utformas så att detta underlättas. I ett
första steg bör vi starta ett samarbete med den norska elbörsen. En direkt
sammanslagning mellan norsk och svensk elbörs bör eftersträvas och en
öppen nordisk elmarknad med en gemensam elbörs år 2000 vara ett mål.
Vi anser således att det finns förutsättningar for en börs för handel med
el i Sverige och att en reglerkraftmarknad bör inrättas med start när
regionnäten blir öppna. Vidare kan en börs för handel med tillfällig el,
en spotmarknad, inrättas i ett andra steg, gärna i samverkan med andra
nordiska börser, om och när ett större antal aktörer kommer att uppträda
på elmarknaden.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 4a
227
Efter remiss har yttranden över Affärsverket svenska kraftnäts utredning
avgetts av Justitiekanslem, Kammarrätten i Stockholm, Domstolsverket,
Kommerskollegium, Länsrätten i Stockholms län, Överstyrelsen för civil
beredskap(ÖCB), Statskontoret, Finansinspektionen, Riksrevisionsverket
(RRV), Boverket, Bokföringsnämnden (BFN), Glesbygdsmyndigheten,
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Marknadsdomstolen,
Konkurrensverket, Elsäkerhetsverket, Konsumentverket, Statens
naturvårdsverk, Kammarrätten i Göteborg, Länstyrelsen i Norrbottens
län,
Statistiska Centralbyrån (SCB), Jordbruksverket, Norrtälje kommun,
Göteborgs kommun, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Svenska Naturskyddsföreningen, Sveriges Industriförbund, Lantbrukarnas
riksförbund (LRF), Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföre-
ningen, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Landsorganisationen
i Sverige (LO), HSB Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund, Riksför-
bundet Energidistributörema (REL), Klippan Rönneådalens Energi AB
(KREAB), Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Sveriges Bostads-
rättsföreningars Centralorganisation, Villaägarnas Riksförbund, Örebro
Energi AB.
Härutöver har skrivelser inkommit från Stockholms Energi AB,
Fyrstadskraft AB, Södra Sveriges Eldistributörer Ekonomisk Förening,
Sydsvenska Återdistributörers Samrådsgrupp (SSÅS), Sveriges
Civilingenjörsförbund (CF), Sydkraft AB, Kraftköp Öst AB, Vattenfall
AB, Krister Skånberg - Miljöpartiet, Storstockholms Energi AB
(STOSEB), Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen.
Sveriges Akademikers Centralorganisation har med yttrande anslutit sig
till de synpunkter som framförts av Sveriges Civilingenjörsförbund.
Sydkraft AB har utöver eget yttrande anslutit sig till de synpunkter som
framförts av Svenska Kraftverksföreningen.
Kraftköp Öst AB har utöver sitt yttrande anslutit sig till de synpunkter
som framförts av STOSEB.
Vattenfall AB har avgivit sitt yttrande i tillägg till de synpunkter som
framförts i Svenska Kraftverksforeningens och Svenska Elverksföre-
ningens yttranden.
Nära hälften av remissinstanserna redovisar övergripande omdömen om
utredningens samlade förslag. Flertalet av dessa omdömen är positiva till
en svensk kraftbörs. Av dem betonar flera vikten av att vänta med
Prop. 1993/94:162
Bilaga 4b
228
införandet av en s.k. spothandel till dess det finns ett väldefinerat behov
av en sådan.
Ett antal remissinstanser framhåller att de är positiva till en elmarknads-
reform men ser inte nu något behov av en kraftbörs. En sådan bör växa
fram på marknadens villkor och på ett sätt som inte ger störningar i det
existerande elsystemet.
Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Konkurrensverket, Elsäkerhetsverket, Kammarrätten i
Göteborg, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrtälje kommun,
Göteborgs kommun, Landstingsförbundet, Svenska Naturskydds-
föreningen, Lantbrukarnas Riksförbund, (LRF), HSB Riksförbund,
Kommunförbundet, Energidistributörema (REL), Klippan Rönneådalens
Energi AB (KREAB), Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Sverges
Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC), Sveriges
Fastighetsägareförbund, Villaägarna, Örebro Energi AB, Fyrstads Kraft
AB, Kraftköp öst AB och Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB) delar
utredningens uppfattning att det finns förutsättningar för en börs för
handel med el i Sverige och att den skulle medföra flera viktiga fördelar
på en öppen marknad. Instanserna delar utredningens analys som
utmynnar i slutsatsen att förutsättningar för en svensk elbörs existerar.
Kraftverksföreningen, Sydkraft AB och Vattenfall AB ser inte behov av
en kraftbörs i Sverige inom överskådlig tid. De avstyrker inrättandet av
en reglermarknad i Sverige. Aktörerna skapar börsen på marknadens
villkor om och när dessa anser att behov finns.
Svenska Elverksföreningen anser att handel av reglerkraft kan ske utan
en börs för s.k. spothandel och att hanteringen av denna handel kan ske
på ett enkelt sätt utan större investeringar. En börs för spothandel bör
enligt föreningen introduceras om marknaden får behov av en sådan.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Södra Sveriges
Eldistributörer ek.för., Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) och
Folkkampanjen Mot Kärnkraft - Kärnvapen avstyrker införandet av en
svensk kraftbörs.
Ett tiotal remissinstanser har framfört synpunkter på när en kraftbörs
skall eller bör inrättas. Flera är positiva till ett snabbt införande när näten
öppnas medan vissa framhåller att ett införande bör vänta till dess
marknadens behov av en kraftbörs finns.
Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Konkurrensverket Göteborgs kommun, Energileverantörema
(REL) är positiva till att en elbörs etableras i Sverige och framhåller att
det går att identifiera flera fördelar än nackdelar med ett snabbt
etablerande av en spotmarknad.
Industriförbundet, Kraftverksföreningen, Elverksföreningen, Stockholm
Energi AB, Sveriges Ingenjörsförbund (CF), Sydkraft AB och Vattenfall
AB anser sammanfattningsvis att aktörerna skapar börsen på marknadens
villkor om och när dessa anser att behov finns.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 4b
229
Prop. 1993/94:162
Bilaga 4b
Statlig börs eller ej?
Några remissinstanser har synpunkter på det föreslagna huvudmanna-
skapet samt hur och på vilka villkor en kraftbörs skall etableras på
elmarknaden. Bland dem är meningarna delade till att börsen bör ha en
statlig huvudman eller inte.
Finansinspektionen och Kommunförbundet ser inga omedelbara skäl för
att statsmakterna skulle initiera och via lagstiftning framtvinga inrättandet
av en elbörs.
Elsäkerhetsverket och Klippan Rönneädalen Energi AB (KREAB)
instämmer med utredningens förslag att Svenska kraftnät bör knytas till
en kraftbörs på ett sätt som gör det enkelt för dem att hantera sitt
systemansvar för storkraftnätet.
Svenska Kraftverksföreningen, Stockholm Energi AB och Sydkraft AB
säger nej till den statliga kraftbörs som Svenska Kraftnät beskriver i sin
utredning.
Börsens påverkan på elpriserna
Många argument för en kraftbörs gäller dess påverkan på prisbildningen.
Flera remissinstanser framhåller att en kraftbörs kommer att påverka
prisbildningen på el. Av dem betonar ett antal att marknadseffektiviteten
och prisinformationen i prisbildningen kommer att öka med en kraftbörs.
Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK), Konkurrensverket, Norrtälje kommun, Sveriges
Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC), Fyrstads Kraft AB
anser sammanfattnings bl.a. att en fungerande elbörs bidrar till en
effektiv prisbildning och lägre transaktionskostnader. Genom det synliga
pris som etableras på en elbörs får marknadens aktörer en nödvändig
information.
Energidistributörema, (REL) framhåller att med dagens system finns
ingen notering av värdet på kraft, endast kostnaden. På en börs erhålls
ett pris, alltså ett marknadsvärde.
Sydkraft AB framhåller att den kommande rapporteringen av elpriser
som EES-avtalet innehåller (enligt EG:s direktiv om pristransparens),
kommer att ge den efterfrågade öppenheten.
Marknadsstrukturen
Flera remissinstanser befarar, trots en ofta positiv grundinställning, att
de största kraftföretagens dominans inom kraftforsäljningen kommer att
försvåra eller omöjliggöra en effektiv börshandel. Många av dessa ser
problemets lösning i en gemensam nordisk krafthandel. En sådan skulle
ge företagen en större marknad med flera aktörer som kan agera.
230
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket,
Svenska Kommunförbundet, Klippan Rönneådalen Energi AB (KREAB),
Södra Sveriges Eldistributörer ek. före, och Stor-Stockholms Energi AB
(STOSEB) framhåller sammanfattningsvis att den höga
företagskoncentrationen på den svenska elmarknaden hotar fördelarna av
en friare konkurrens. Det är därför önskvärt att nya aktörer kommer in
på elmarknaden. En börs kan ge förutsättningar för mindre aktörer att
agera på samma villkor som de stora producenterna.
Naturskyddsföreningen anser att för att få en effektiv börshandel måste
informationssystemet vara lättillgängligt for alla aktörer.
Hyresgästernas Riksförbund vill understryka att även en "reglerad"
marknad kan ge effektivitetsvinster t.ex. genom den samköming som nu
sker.
Klippan Rönneådalen Energi AB (KREAB), Örebro Energi AB och
Krafiköp öst AB anser sammanfattningvis att en fungerande marknad
kräver i sig också att det finns tillräckligt många aktörer. De anser därför
att en sådan svensk kraftbörs ansluts bör kunna till de nordiska ländernas
elmarknader och kraftbörser.
Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen anser att konkurrensen mellan
olika elproducenter kommer att fungera dåligt eftersom Vattenfall AB är
för dominerande både i Sverige och Norden.
Några remissinstanser för fram synpunkter som gäller det nuvarande
producentsamarbetet kring utbytet av bl.a. tillfällig kraft, den s.k.
produktionsoptimeringen. De ser en fara i att produktionsoptimeringen
slås sönder vid inrättandet av en kraftbörs, och att produktions-
kostnaderna i det svenska elsystemet höjs. Det finns dock även
motstridiga synpunkter som förs fram av vissa remissinstanser.
Konkurrensverket, Energidistributörema (REL), Klippan Rönneådalens
Energi AB (KREAB), Fyrstads Kraft AB, framhåller sammanfattningsvis
att en börs är att föredra framför så väl nuvarande produktionsoptimering
som alternativet att vissa kraftföretag tilldelas det regleringsansvar som
ombesörjs av företagen inom produktionsoptimeringen. Genom att
öppenheten ökar, i vart fall för priset för den typ av kraft som omsätts
via börsen, stärks kundernas ställning i förhållande till producenterna.
Producenterna tvingas härigenom också till ett kostnadseffektivare
agerande för att inte riskera att få reducerad lönsamhet. En väl
fungerande elbörs, som på sikt vidgas avseende såväl tillhandahållet
produktsortiment som geografiskt, effektiviserar sannolikt konkurrensen
genom att pris- och kostnadspressen på kraftföretagen ökar.
Svenska Kommunförbundet, Villaägarna och Sveriges Civilingenjörsför-
bund (CF) anser bl.a. att den främsta invändningen mot en elbörs gäller
produktionsoptimeringen. Samköming och kraftutbyte enligt nuvarande
system hävdas av många, främst företrädare för kraftindustrin, vara
effektivare än optimering baserad på ett system där brukarna, t ex via en
elbörs, får en direkt insyn i och kan påverka prisbildningen. Frågan om
Prop. 1993/94:162
Bilaga 4b
231
vilka konsekvenser inrättandet av en elbörs. har för en optimal kraftpro-
duktion är inte entydigt klarlagd.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) uppfattning är att de farhågor be-
träffande kostnads- och miljönackdelar som skulle uppstå till följd av ett
uteblivet produktionsoptimeringssamrabete är väsentligt överdrivna.
Kraftverksföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och
Sydkraft AB anser sammanfattningsvis att produktionsoptimeringen skulle
kraftigt störas och sannolikt på kort tid raseras. För samhället skulle det
bli fråga om stora ekonomiska och miljömässiga förluster. Man kan säga
att hela det nuvarande systemet och de olika formerna av samarbete
bygger på ett tänkande med klart definierade effektivitetsmål och
pragmatisk anpassning av organisation och system för att nå dessa mål.
Ett femtontal remissinstanser för fram synpunkter på frågan om behovet
av att inrätta en s.k. reglermarknad. En majoritet av remiss instanserna
är positiva till att en neutral reglermarknad inrättas när näten öppnas.
Vissa remissinstanser är negativa till en reglermarknad och anser att
dagens system fungerar bra.
Närings- och teknikutvecklingsverket, Konkurrensverket, Göteborgs
kommun, Industriförbundet, Energileverantörema, (REL), Klippan
Rönneådalens Energi AB (KREAB), Svenska Bioenergiföreningen
(SVEBIO), Örebro Energi AB, Fyrstads Kraft AB samt Gruvföreningen,
Jemkontoret, Kemikontoret och Skogsindustrierna delar i huvudsak
utredningens uppfattning att det är angeläget att en neutral
reglerkraftmarknad upprättas när näten öppnas. Den skulle förenkla
situationen for alla som har ett behov av att hantera obalanser eller
tillfälliga avvikelser från avtal och därmed öppna nya affärsmöjligheter.
Flera av remissinstanserna anser dock att det inte räcker att enbart inrätta
en reglermarknad utan en spotmarknad bör etableras omedelbart eller
som ett andra steg.
Vidare framhåller flera av dessa att för att Svenska Kraftnät ska klara
sitt systemansvar måste verket kunna upphandla reglerkraft.
Elverksföreningen stöder principen om Svenska Kraftnäts roll som
systemansvarig för det svenska elsystemet.
Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Sydkraft AB och
Vattenfall AB anser inte att det behövs en reglermarknad i Sverige.
Reglerkraft kan liksom nu enkelt upphandlas från elproducenterna.
Stockholm Energi AB anser att det är för tidigt att ta ställning till en börs
för reglerkraft.
Ett dussintal remissinstanser har framfört synpunkter på behovet av en
nordisk elmarknad och börs. Flera remissinstanser betonar fördelarnas
Prop. 1993/94:162
Bilaga 4b
232
med en sådan marknad och börs. Flertalet av dessa för fram
tveksamheter kring den svenska elmarknadens struktur.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket,
Kammarrätten i Göteborg, Göteborgs kommun, Kommunförbundet,
Energidistributörema (REL), Klippan Rönneådalens Energi AB (KREAB),
Sveriges Fastighetsägareförbundet, Södra Sveriges Eldistributörers ek.
före., Sydsvenska Återdistributörers Samrådsgrupp (SSÅS) och Krafiköp
Öst AB framhåller sammanfattningvis att det måste vara önskvärt att den
svenska börsen på något sätt samarbetar med den norska börsen och
andra utländska marknader. En gemensam nordisk elmarknad ökar antalet
aktörer och skärper konkurrensen. Bildandet av en nordisk elmarknad är
därför uppfattning en angelägen uppgift. De största fördelarna med en
börs uppnås sannolikt om den successivt utvecklas till att omfatta handel
med elkraft på både kort och lång sikt, via olika s.k. derivatmarknader
samt geografiskt utvidgad till Norge och på längre sikt hela Norden.
Sydkraft AB framhåller att utredningen hänvisar ofta till utvecklingen
i Norge samt föreslår anpassning till Norge och en gemensam kraftbörs
med Norge. Det svenska kraftsystemet är annorlunda uppbyggt, varför
denna modell inte så direkt kan överföras till svenska förhållanden.
Ett tiotal remissinstanser for fram synpunkter kring vissa kvarstående
frågor som bör beaktas i den fortsatta beredningen. Det gäller främst
miljökonsekvenser, regler för börsverksamheten och vissa tekniska
begränsningar i det existerande elsystemet.
Kammarrätten i Göteborg anser att det är säkerligen välbetänkt att inte
för närvarande detalj reglera hur börsen skall fungera. Resultatet blir san-
nolikt bättre om aktörerna efter hand tillskapar rutiner och avgör vilka
typer av kontrakt som skall handlas på en börs.
Finansinspektionen framhåller att de grundläggande krav för
börsverksamhet som finns angivna i lagen (1992:543) om börs- och
clearingverksamhet (börslagen) bör även kunna göras tillämpliga inom
området for handel med el.
Finansinspektionen delar utredningens bedömning om att inrätta ett
tillsynsorgan eller en tillsynsmyndighet.
Glesbygdsmyndigheten framhåller i Sveriges glesbygdsregioner är just
bristen på konkurrens ett problem. Det finns därför en fara att resultatet
kan bli att områden i till exempel Norrlands inland kommer att erhålla
högre kostnader för sin energiförsöijning i framtiden om man jämför med
till befolkningstätare regioner.
Naturvårdsverket anser att det är viktigt att följa upp vilka konsekvenser
en förändrad ellagstiftning och införandet av en kraftbörs får.
Naturskyddsföreningen föreslår att en särskild kommission tillsätts med
uppgift att föreslå de ytterligare åtgärder som fordras för att en framtida
elbörs ska kunna uppnå syftet- en effektivare resursanvändning, minskad
miljöbelastning och ökad välfärd.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 4b
233
Kraftverksföreningen ser allvarliga problem med att införa en kraftbörs,
idag finns ett utomordentligt effektivt styr-, leveranssäkrings- och hus-
hållningssystem för produktionen av el och att ett börssystem ser ut att
bli mindre effektivt i dessa avseenden.
Svenska Elverksföreningen menar att att börsverksamheten bör skötas
i en egen juridisk person.
HSB Riksförbund anser dock, att elbörsen inte får utgöra ett hinder för
investeringar i långsiktiga miljövänliga elproduktionsprojekt. Det bör
dock finnas möjligheter att skapa styrmedel som verkar för att undanröja
sådana problem.
Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO) anser om konsekvensen
kortsiktigt trots allt skulle bli ett alltför starkt temporärt prisfall på el av
införa en kraftbörs vill SVEBIO hänvisa statsmakterna till möjligheten att
införa en koldioxidbeskattning också inom elsektorn som dämpande
effekt.
Villaägarna anser att det bör närmare utredas vilken effekt en öppen
handel över gränserna kan ha på det svenska elpriset och den svenska
elproduktionen.
Södra Sveriges Eldistributörer ek.for. och Sydsvenska Aterdistributörers
Samrådsgrupp framhåller bl.a. att Svenska Kraftnät bör se över och
minska de tekniska begränsningar som finns för överföring inom Sverige
och från Norge. Södra Sveriges Eldistributörer ek.före. anser vidare att
en kompetent och kraftfull myndighet måste finnas. Föreningen anser
vidare att etableringsregler och krav på mäklare måste fastställas.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 4b
234
Närings- och teknikutvecklingsverket, har på regeringens uppdrag utrett
vissa frågor kring att mäta och ta betalt för el i samband med öppna nät
på elmarknaden.
Uppdragets övergripande fråga är om de kostnader som är förknippade
med att kunna ta rätt betalt för de tjänster som produceras på en öppen
elmarknad kan begränsas så att intentionerna i reformeringen av den
svenska elmarknaden kan klaras av.
Verkets slutsats är helt klar, nämligen att de s k transaktionskost-
naderna på en öppen elmarknad inte förhindrar fri konkurrens. För att
begränsa kostnaderna behöver vissa uppgifter utföras och vissa krav
ställas på säljare, nätföretag och kunder.
Det är inte verkets ambition att i denna utredning utarbeta och
presentera en färdig lista på normer och standarder som elmarknadens
parter ska rätta sig efter. Tvärtom, NUTEK anser att detta till stora delar
är ett material som branschen tillsammans med myndigheter och
representanter från kundsidan ska arbeta fram. Ett sådant arbete har
också redan initierats inom flera fora. NUTEK menar att det är främst
Tillsynsmyndighetens uppgift att samordna detta arbete i fortsättningen.
Däri ligger ett ansvar att tillse att alla elmarknadens parter blir
representerade.
Även om det finns behov av standardisering och ett framtagande av en-
hetliga normer på en öppen elmarknad, är det samtidigt viktigt att denna
materia är levande och kan förändras i såväl utformning som omfattning
i takt med att olika förutsättningar förändras. Detta är inte minst angelä-
get på elmarknaden i dag. Effekterna av reformeringen av elmarknaden
är omöjliga att förutse i detalj. Samtidigt sker en snabb utveckling inom
tekniken för att mäta samt inte minst inom informationsteknologin.
Vissa grundläggande krav är nödvändiga att ställa på producenter, åter-
försäljare, nätföretag och kunder på elmarknaden.
Ett sådant krav är att kraften för köpare och säljare mäts tillfreds-
ställande på timbasis. Om detta innebär mätning med installerad mätare
eller användning av s k fördefinierade effektprofiler, är något som de
berörda parterna själva bör kunna avtala om. Den relevanta
frågeställningen är vilket mätfel som kan tolereras. För att underlätta
sådana förhandlingar kan branschen själv utarbeta riktlinjer för vad som
är en acceptabel storlek på ett mätfel.
Verket anser emellertid att det på kort sikt finns skäl för att kräva
timvis mätning av elkonsumenter och producenter som väljer att lämna
den s k huvudleverantörens hägn. Det främsta motivet till detta är att
säkerställa elmarknadens funktion i samband med övergången från ett
marknadssystem till ett annat. Ett sådant krav kan förväntas begränsa
rörligheten på elmarknaden, samtidigt som det inte utesluter byte av
leverantör. Härigenom kommer fortfarande ett visst och ökande omvand-
lingstryck att finnas på huvudleverantören.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 5a
235
De kostnader förknippade med mätutrustning som kunden förorsakar
vid byte av leverantör konstituerar en ekonomisk barriär för rörlighet på
elmarknaden. Effekterna av dessa kostnader kan reduceras genom sub-
ventioner. Subventioner ger dock alltid otydliga, ibland rent av felaktiga,
styrsignaler. Härigenom riskerar investeringsbeteende att snedvridas
samtidigt som kostnadspressen på tillverkare av mätutrustning försvagas.
Samtidigt är tekniken för mätning och mätinsamling under snabb
utveckling. Detta skapar osäkerhet kring behovet av att subventionera
mätare och installation av dessa. NUTEK anser därför att vad gäller s k
kundspecifika kostnader bör man följa principen om att den som orsakar
en kostnad också ska finansiera den.
Detta innebär emellertid inte att vilka kostnader som helst kan tillåtas.
Kostnader för mätutrustning och mätinsamling kommer enligt NUTEKs
tolkning att omfattas av regleringen av nättjänstema. Vidare menar
NUTEK att s.k. systemkostnader bör fördelas över hela kundkollektivet
efter hur mycket systemet används.
Den ekonomiska barriären kan under en period vara påtaglig för mindre
kunder. Härigenom hamnar de i en monopolliknande situation gentemot
den nuvarande leverantören. I syfte att förebygga eventuella missbruk av
denna monopolmakt föreslår NUTEK att den s k Huvudleverantören
regleras. Detta genom att en tidsbegränsad försäljningskoncession införs.
En försäljningskoncession kan också användas som ett instrument i
svåra avvägningsfrågor med Huvudleverantören iblandad. En sådan är
fördelningen av de icke timvist mätta leveranserna i ett lokalnät. Dessa
ska fördelas ut på Huvudleverantörens kunder eller definieras som
mätfel, strömstölder eller liknande och darmed belasta nätverksamheten.
En annan avvägning som behöver göras är den mellan systemkostnader
och kundspecifika kostnader inom mät- och avräkningsområdena. Denna
avvägningsproblematik ökar i de fall leverantör och nätverksamhet delar
på investeringskostnaden för exempelvis ett kundkommunikationssystem.
Mycket talar for att Tillsynsmyndigheten bör införa ett tak för de
kostnader en nätägare får ta ut av mindre kunder i syfte att täcka
kostnader för installation av mätare och insamlingssystem.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 5a
236
Efter remiss har yttranden över Närings- och teknikutvecklingsverkets
utredning avgetts av Statskontoret, Konkurrensverket, Affärsverket
svenska kraftnät, Svenska Industriförbundet, Svenska Kraftverks-
föreningen, Svenska Elverksföreningen och Riksförbundet Energi-
distributörema (REL),
Svenska Elverksföreningen har inkommit med tillägg till eget yttrande.
Remissinstanserna är i huvudsak positiva till utredningens övergripande
förslag och delar utredningens uppfattning att ett effektivt system för
mätning och avräkning behövs på en elmarknad med öppna nät.
Svenska kraftnät framhåller att utredningen har baserats på Ellags-
stiftningens förslag och om en ny ellag kommer att avvika från denna kan
vissa detaljer behöva ändras.
Statskontoret har inget att invända mot att principen bör vara att den
som orsakar en kostnad skall också finansiera den.
Industriförbundet anser att det är positivt att utredningen tagit hänsyn
till att många frågor kan överlåtas på marknaden att lösa.
Kraftverksföreningen och Elverksföreningen instämmer i utredningens
slutsats att kostnaderna for att mäta och ta betalt för el inte förhindrar fri
konkurrens på en öppen elmarknad men betonar att en hel del arbete
återstår innan avräkningsproblemen är lösta.
Flertalet av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag om att det
finns på kort sikt skäl att kräva timvis mätning av elkonsumenter och
producenter som väljer att lämna den s.k. huvudleverantören.
Konkurrensverket anser det är viktigt att inte sådana hinder införs som
onödigtvis försvårar marknadsinträde och leverantörsbyte. Regelsystemet
för elmarknaden bör också utformas så att incitament skapas for en
utveckling och marknadsföring av billiga elmätare.
Svenska kraftverk framhåller att det är väsentligt att utveckla en for
landet gemensam standard. Det vore vidare önskvärt med en gemensam
nordisk mätstandard.
Industriförbundet anser att kravet på timmätning för kunder som byter
leverantör är rimligt med tanke på att det lägger ett tak for antalet
leverantörsbyten i den fria marknadens inledningsfas.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 5b
237
Flertalet av remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag om att en
tidsbegränsad försäljningskoncession införs. En försäljningkoncession bör
införas bl.a. på grund av att den ekonomiska kostnaden for mindre
kunder att skaffa en timmätare vid leverantörsbyte är idag hög. Flera
remissinstanser anser dock att en försäljningskoncession inte bör införas.
Industriförbundet anser med hänvisning till konkurrenssituationen för
mindre kunder att utredningens förslag är rimligt.
Kraftverksföreningen avstyrker förslaget med hänvisning till att konkur-
renslagstiftningen ger ett tillräckligt skydd mot missbruk av dominerande
ställning.
Elverksföreningen anser att förslaget ligger utanför utredningens upp-
drag. Elverksföreningen var i samband med remissbehandlingen av NU-
TEK: s utredning Elmarknad i förändring negativ till en särskild
försäljningskoncession.
Flertalet remissinstanser för fram synpunkter som i huvudsak ansluter till
Ellagstiftningsutredningens förslag att det bör vara nätägaren som har
ansvar vad gäller mätning och avräkning. Flera remissinstanser för dock
fram argument kring frågan om ägande och installation av mätaren.
Statskontoret framhåller att det inte behöver vara kunden som äger
mätutrustning utan det skulle kunna vara möjligt att låta leverantören äga
mätutrustning och denne skulle överlåta mätutrustningen när kund byter
leverantör.
Konkurrensverket anser att nätägaren bör ha en skyldighet, men inte en
exklusiv rättighet, att installera mätare. Om kund hittar andra leveran-
törer av godkänd mätutrustning bör han kunna anlita dessa istället. Det
bör enligt verket finnas möjlighet till olika former av finansiering av
mätarna, t.ex. hyrmöjligheter.
Svenska krafinät anser det viktigt att nätmyndigheten följer hur
nätägama sköter sitt mätansvar så att hanteringen av mätfrågor inte
försenar eller försvårar for kund som vill byta leverantör.
Industriförbundet framhåller att det bör antingen vara nätägaren, som
neutral part, eller kunden som äger mätaren. Genom detta kan mätningen
skötas oberoende av vilken leverantör kunden väljer, vilket är viktig ur
konkurrenssynpunkt.
Flera remissinstanser för fram synpunkter på utredningens förslag om hur
avräkningssystemet skall vara uppbyggt och fungera. Av dem anser
flertalet att frågan om hur avräkningssystemet skall utformas behöver
utredas vidare.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 5b
238
Svenska kraftnät anser det viktig att välja lösningar som kan underlätta
en öppen elmarknad och anpassning av avräkningen till en sådan. Vidare
anser verket det viktigt för att förenkla avräkningen att nätägaren svarar
för nätförluster och inräknar dem i nätkostnaderna.
Industriförbundet anser att det är rimligt att både regionnätägaren och
lokalnätägaren rapporterar direkt till Svenska kraftnät. Förbundet anser
att denna rapportering bör ske aggregerat för alla kunder som en
leverantör har inom ett område.
Kraftverksföreningen anser att den mätansvarige lokale nätägaren bör
summera vaije leverantörs alla leveranser inom området och rapportera
summorna. Nätvis avräkning är att fordra.
Elverksföreningen anser att den föreslagna modellen blir otympligt och
tveksamt ur integretetssynpunkt. Vidare anser Elverksföreningen att av-
räkningen bör ske så långt ut i systemet som möjligt for att bli effektivt.
Många remissinstanser har fört fram olika synpunkter på eller i
anslutning till utredningen.
Konkurrensverket anser att man bör skilja på nätverksamhet och
kraftförsäljning även om verksamheterna bedrivs initialt inom samma
företag. Den befintlige leverantören bör bedriva nätverksamhet och
kraftförsäljning som separata rörelsegrenar/bolag.
Industriförbundet anser att krav på timmätning inte behöver ställas i det
fall där kund kompletterar den nuvarande leverantören med leverans
genom s.k. standardiserade kontrakt. Industriförbundet framhåller även
att det är viktigt att avräkningsinformation behandlas med den sekretess
som är möjlig.
Kraftverksföreningen motsätter sig utredningens förslag om pristak för
mätutrustningen. På en fri elmarknad vägs kostnaden för mätutrustning
mot andra vinster för köparen. Kund har istället ha möjlighet att få priset
på mätutrustningen reglerat på samma sätt som priset för nättjänsten.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 5b
239
Våren 1992 lade regeringen fram förslag till mål och strategier för en
reformering av den svenska elmarknaden. Målet för reformen är att
genom ökad konkurrens nå ett än mer rationellt utnyttjande av pro-
duktionsresurserna och att tillförsäkra kunderna flexibla leveransvillkor
till lägsta möjliga priser.
En särskild utredning, Ellagstiftningsutredningen, har fått i uppdrag att
lägga fram de förslag till ändringar i nuvarande lagstiftning som behövs
för att dessa riktlinjer för en elmarknad med konkurrens skall kunna
genomföras. Utredningen lämnade i juli 1993 delbetänkandet (SOU
1993:68) Elkonkurrens med nätmonopol.
Även med konkurrens på elmarknaden behövs enligt Ellagstiftningsut-
redningen en kontroll av nätverksamheten. Med nätverksamhet avses allt
som behövs för att näten skall kunna användas for överföring av ström.
Kontrollen gäller i första hand att ledningar och nät hålls öppna och
tillgängliga på skäliga villkor för alla som behöver använda dem for att
överföra ström. I andra hand behövs en kontroll av nätverksamheten för
att styra prisutvecklingen for nättjänster - tarifferna för anslutning och
överföring - och ägarnas vinstuttag.
Den myndighet som skall sköta kontrollen av nätverksamheten kallas
i Ellagstiftningsutredningens betänkande nätmyndigheten.
Denna utredning har till uppgift att utreda nätmyndighetens resursbe-
hov, organisation och finansiering.
Nätmyndighetens uppgifter
Nätmyndighetens insatser är på flera sätt avgörande för att den planerade
elmarknadsreformen skall få avsedd effekt.
För det första är det myndighetens uppgift att prisreglera och utöva
tillsyn över den s.k. nätverksamheten, en verksamhet som omsätter ca
15 miljarder kronor per år. Eftersom nätföretagen saknar konkurrens är
det myndighetens uppgift att se till att det skapas incitament till såväl hög
leveranssäkerhet som till kostnadseffektivitet. Det är också myndighetens
uppgift att säkerställa att elanvändarna inte behöver betala ett högre pris
än nödvändigt för nättjänstema.
För det andra är konkurrerande producenters och elsäljares tillgång till
näten en förutsättning för att konkurrensen på elmarknaden skall fungera.
Myndighetens uppgift är att verka för att nättariffer, mät- och av-
räkningssystem m.m. utformas på ett sätt som underlättar handel och
främjar konkurrens.
Den dimensionering av nätmyndigheten vi föreslår grundas på upp-
fattningen att regler och arbetsmetoder ska uppmuntra till egenkontroll
i branschen. För att detta skall ske krävs:
Prop. 1993/94:162
Bilaga 6a
240
* att samhällets krav på nätverksamhet m.m. är klart uttryckta och väl
spridda,
* att regler och föreskrifter är utarbetade efter samråd med branschen
och abonnenterna,
* att informationen om nätföretagen görs lättillgänglig,
* att myndigheten har tillräcklig kunskap och tillräckliga befogenheter
att ingripa när det är befogat.
Koncessionsgivning
Vi anser att de frågor som rör koncessionsgivning enligt förslaget om
ändrad ellagstiftning och de nya myndighetsuppgifter som följer av
lagförslaget bör organiseras gemensamt. Syftet med koncessionsverk-
sverksamheten är ytterst att säkerställa rationella nätinvesteringar och
därmed tillgodose allmänhetens behov av god leveranssäkerhet, samtidigt
som markintrång och negativa miljökonsekvenser kan minimeras.
Normgivning
För att precisera lagstiftningen bör myndigheten ha möjlighet att i vissa
fall utfärda föreskrifter. Myndigheten har vidare möjligheten att utfärda
allmänna råd i frågor som rör nätverksamhet m.m. Särskilt inledningsvis
kommer arbetet med normgivning att vara relativt omfattande. Före-
skrifter skall utfärdas bl.a. såvitt avser utformningen av årsredovisningen
för nätverksamheten och frågor som rör mätning och avräkning.
En mycket central uppgift för myndigheten blir att göra bedömningar
och utfärda allmänna råd för hur nätföretagens totala intäkter ska
beräknas. Nätavgiften får inte vara så hög att monopolvinster uppstår.
Tarifferna får heller inte vara så låga att de försvårar för företagen att
finansiera ny- och återinvesteringar och därmed äventyra leveranssä-
kerheten på sikt. Myndigheten måste också beakta att företagen har
incitament till att effektivisera verksamheten och på så sätt kunna sänka
nätavgifterna.
Prövning
Även om myndighetens arbetsmetoder syftar till självreglering av
nätföretagen kommer det att finnas situationer när myndigheten måste
utfärda föreläggande for nätinnehavare som inte följer regelverket.
Nätmyndighetens uppgift är också att pröva klagomål från enskilda och
i vissa fall tvister mellan olika nätägare. Det är också nätmyndighetens
uppgift att inträda som part i mål när myndighetens beslut prövas av
domstol. Nätmyndigheten har möjligheten att förelägga viten.
Av myndighetens övriga uppgifter kan nämnas uppföljning, information
och rådgivning samt administrativa uppgifter.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 6a
241
16 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 162
Nätmyndighetens resursbehov
Vid bedömningen av resursbehovet utgår vi från det genomsnittliga
resursbehovet under en treårsperiod. Inledningsvis kan det krävas en
fokusering på uppgifterna normgivning och information. Senare under
treårsperioden kan större resurser läggas på uppföljning och prövning.
För att kunna genomfora de ovan nämnda uppgifterna bedömer ut-
redningen att det krävs en personalstyrka på ca 35 personer. Kompeten-
sen hos de anställda bör vara en blandning av ekonomisk, teknisk och
juridisk kompetens. Utöver dessa personalgrupper krävs personer med
allmän administrativ kompetens samt vissa specialkompetenser om bl.a.
information, data och statistik.
Det totala resursbehovet inklusive löner, konsulter, lokalkostnader,
informationsinsatser, räntor och avskrivningar m.m. uppskattar vi till ca
22 miljoner kronor per år.
Nätmyndighetens organisation
Vi har studerat tre alternativ beträffande huvudmannaskap för nätmyndig-
hetens verksamhet. Dessa är Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK) som i dag bl.a. har hand om koncessioner enligt ellagen,
Elsäkerhetsverket som i dag har ansvar för elnätet från elsäkerhetssyn-
punkt och en helt ny myndighet.
Vår uppfattning är att det finns fördelar och nackdelar med samtliga
alternativ och att samtliga tre alternativ är tänkbara och möjliga att
genomföra.
Fördelen med en sammanläggning med Elsäkerhetsverket är främst att
den tekniska kompetens som finns i Elsäkerhetsverkets regionala
organisation i så fall kan utnyttjas bättre.
Fördelarna med en sammanläggning med NUTEK är att nätmyndig-
heten därigenom lättare kan utnyttja NUTEKs breda kompetens på
energiområdet och andra specialistfunktioner. Om många myndighetsupp-
gifter på energiområdet samlas på NUTEK blir det också lättare för
allmänheten och andra att hitta fram, NUTEKs roll som central
energimyndighet blir tydligare.
Utredningens uppfattning är emellertid att elmarknadsreformen som
sådan skulle gynnas av att nätmyndigheten organiseras som en fristående
myndighet. Genom att skapa en fristående myndighet betonas verksam-
hetens betydelse. Detta gör förändringen på elmarknaden tydlig och
skapar förtroende för elmarknadsreformen.
Vår slutsats är alltså att nätmyndigheten bör organiseras som en
fristående myndighet. Detta är särskilt väsentligt under den första
femårsperioden av verksamheten eftersom vi ser myndigheten som en
garant för att reformen får avsedd effekt på elmarknaden och därigenom
finner allmän acceptans. Efter fem år bör myndighetens verksamhet
utvärderas.
Om nätmyndigheten knyts administrativt och samlokaliseras med
NUTEK skulle dessutom de fördelar vi ser med NUTEK-altemativet
Prop. 1993/94:162
Bilaga 6a
242
delvis kunna uppnås. NUTEK torde dessutom kunna erbjuda admini-
strativa tjänster till konkurrenskraftiga villkor. Vi ser det således som en
fordel om nätmyndigheten lokaliseras till lokaler i anslutning till
NUTEK.
NUTEKs roll som central energimyndighet
Enligt direktiven ska vi bedöma hur NUTEKs roll som energiansvarig
myndighet påverkas nätmyndigheten inte förs till NUTEK.
NUTEKs uppgift som central energimyndighet är att företräda energiin-
tresset gentemot andra intressen. I detta ligger bl.a. att verka för en säker
och billig energiförsöijning. Myndighetens värnar detta intresse bl.a.
genom att påverka utformningen av regelverk (normer, skatter m.m.)
såväl nationellt som internationellt. Myndighetens lämnar också själv och
i sammarbete med andra underlag för och verkställer de politiska
besluten. Både forsknings- och utvecklingsverksamhet samt analysverk-
samhet har stor betydelse här.
Enligt vår bedömning påverkas inte NUTEKs möjligheter att fullfölja
sin energipolitiska uppgift i någon väsentlig utsträckning av om vårt
förslag genomförs. Om NUTEK blev huvudman är verket självt ansvarigt
för att verksamheten fungerar tillfredställande. I vårt förslag ligger det
i NUTEKs roll att följa utvecklingen på elmarknaden för att förvissa sig
om att utvecklingen ligger i linje med de övergripande energi och
näringspolitiska målen. Detta underlättas om verksamheten samlokaliseras
med NUTEK och även administrativ samverkan kommer till stånd.
Nätmyndighetens finansiering
De möjligheter till finansiering av verksamheten som står till buds är i
princip anslagsfinansiering via statsbudgeten, avgiftsfinansiering från
marknaden eller en kombination av dessa alternativ.
Vi föreslår att nätmyndighetens verksamhet finansieras genom avgifter.
Myndighetens verksamheter bör finansieras via en avgift som betalas
av innehavare av nätkoncession. Avgiften bör vara differentierad så att
avgiften i det enskilda fallet motsvarar en rimlig kostnad och betalas
årligen. Den modell som utredningen förordar är att respektive kon-
cessionsinnehavares balansomslutning ger grund för en procentuellt
beräknad avgift. Avgiften torde uppgå till ca 1,5 promille av den
ekonomiska omslutningen. För en hushållsabonnent motsvarar detta ca
1-4 kronor per år.
Nätmyndighetens ledning
Det finns i dag tre grundmodeller för ledningen av statliga myndigheter.
En form är att myndighetens chef är högsta beslutande instans inom
myndigheten, s.k. enrådighetsverk. Vid vissa myndigheter finns det vid
Prop. 1993/94:162
Bilaga 6a
243
sidan om myndighetschefen ett råd. En tredje form är att det förutom
myndighetschefen även finns en s.k. lekmannastyrelse som fattar vissa
beslut.
Ett grundläggande krav på den nya myndigheten är att den vid sin
myndighetsutövning agerar på ett självständigt sätt. Detta gäller särskilt
myndighetens provningsverksamhet och då särskilt vid avgörande av
klagomål. Detta krav på stor integritet innebär att myndigheten innom de
ramar som ges av regering och riksdag måste stå fri från styming utifrån.
Vi menar att den bästa lösningen är en myndighetschef som bär hela
ansvaret för verksamheten. Att organisera myndigheten som ett s.k.
enrådighetsverk framstår också som den mest effektiva ledningsformen.
Det externa inflytande som kan krävas för att förbättra myndighetens
verksamhet bör kanaliseras via ett av regeringen utsett råd.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 6a
244
Efter remiss har yttranden över Elmyndighetsutredningens betänkande
avgetts av Konkurrensverket, Riksrevisionsverket (RRV), Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Elsäkerhetsverket, Affärsverket
svenska kraftnät (Svenska kraftnät), Konsumentverket, Statskontoret,
Svenska Kommunförbundet, Sveriges Industriförbund, Svenska Kraft-
verksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Värmeverksföreningen,
Riksförbundet Energileverantörema (REL), HSB Riksförbund, Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Svenska Bioenergiföreningen,
Sveriges Energiföreningars riksorganisation (SERO) och Sveriges
Fastighetsägare förbund.
Härutöver har en skrivelse inkommit från Stor-Stockholms Energi AB
(STOSEB).
Majoriteten av remissinstanserna är i huvudsak positiva till utredningens
förslag och delar utredningens uppfattning att nätmyndighetens uppgift att
övervaka de monopol som nätföretagen utgör är central för att av-
regleringen av elmarknaden skall få avsedda effekter. Bl.a. hänvisas till
erfarenheterna från genomförda elmarknadsreformer i England och
Norge. Flera remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket, Svenska kraftnät,
RRV, Sveriges Industriförbund och Sveriges Fastighetsägareförbund,
påpekar vidare att tillsynsmyndigheten måste ha en stark ställning och en
hög kompetens för att klara sin uppgift. STOSEB anser att myndighetens
förmåga att kunna agera, informera och besvara frågor under elmar-
knadsreformens inledningsskede kommer att ha en avgörande betydelse
för reformens framgång.
REL har lämnat utredningens förslag i sin helhet utan invändningar.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag om uppgifter
för nätmyndigheten eller har lämnat förslaget utan erinran. NUTEK
understryker behovet av att koncessionsverksamheten tidigt förs till den
nya organisationen. Några remissinstanser, däribland Svenska Kommun-
förbundet, betonar att det med hänsyn till den omställning som av-
regleringen av elmarknaden innebär för nätföretagen är nödvändigt att
normgivning i form av föreskrifter och allmänna råd, m.m. utfärdas i god
tid före den ändrade ellagens ikraftträdande. Svenska kraftnät under-
Prop. 1993/94:162
Bilaga 6b
245
stryker att samordning av de nya nättarifferna och ett system for mätning
och avräkning är viktiga uppgifter for myndigheten i ett inledningsskede.
Utredningen har jämfört olika metoder for reglering av nättariffer, bl.a.
avkastningsreglering och prisreglering enligt standardkostnadsmetoden.
Denna fråga har behandlats av bl.a. Sveriges Industriförbund, som anför
att ett system med standardkostnader kan ge stora effektivitetsvinster
eftersom det innebär att nätföretagen får incitament att driva verksam-
heten rationellt. Enligt Svenska Kraftverksföreningen bör bedömningen
av nättariffer grundas på nuanskaffningsvärdet för att ge nödvändiga
incitament till en fortlöpande rationalisering och effektivisering av
nätverksamheten. RRV hävdar att det i inledningsskedet blir svårt att
bedöma skäligheten i nättarifferna då möjligheterna att göra jämförelser
mellan nätföretagen kommer vara begränsade och de aktuella metoderna
är komplicerade. RRV anför att myndigheten därför, åtminstone till att
bötja med, bör vara flexibel och använda olika metoder för att bedöma
tarifferna.
Konsumentverket påpekar att verket/KO, med stöd av lagen om
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorsla-
gen), kan pröva skäligheten av avtalsvillkor som tillämpas mellan
näringsidkare och enskilda konsumenter. Konsumentverket anser att det
är direkt olämpligt att nätmyndigheten skall pröva inte bara priset utan
också leveransvillkoren i övrigt eftersom det enligt verket innebär en
prövningen av avtalsvillkor dubbleras.
Enligt Svenska Elverksföreningen finns en risk för sammanblandning
av nätmyndighetens roller genom att myndigheten skall utfärda till-
ämpningsanvisningar, utgöra första instans i prövning av prisernas
skälighet samt i ett senare skede fora talan mot nätägaren i högre instans.
Föreningen förordar en fristående instans för prövning av nättariffer och
övriga villkor som enligt föreningen i princip bör byggas upp som
nuvarande Prisregleringsnämnden for elektrisk ström. Även SERO anför
att en partssammansatt grupp med uppgift att pröva tvister om bl.a.
ersättning till små elproduktionsanläggningar bör ingå i nätmyndigheten.
Några remissinstanser har kommenterat utredningens förslag om en
rådgivningsbyrå för konsumenter. Konsumentverket stöder förslaget med
hänvisning till att nätmyndigeheten genom en sådan verksamhet skulle
fånga upp konsumentproblem och få ett bra underlag för att utvärdera
utvecklingen på elmarknaden. Enligt Sveriges Industriförbund bör idén
med konsumentråd efter engelskt mönster prövas. Svenska Kraftverks-
föreningen anser att en rådgivningsbyrå for konsumenter inte behövs.
Konsumentverket anser att nätmyndigheten bör få i uppgift att främja
utvecklingen av mätnings- och avräkningsutrustning, t.ex. genom
teknikupphandling.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 6b
246
Majoriteten av remissinstanserna delar utredningens bedömning i fråga
om nätmyndighetens behov av resurser eller har lämnat utredningens
bedömning utan invändning. Till de remissinstanser som stöder ut-
redningens uppfattning hör bl.a. Konkurrensverket, NUTEK, Elsäker-
hetsverket och Svenska kraftnät. Enligt STOSEB kommer arbetsbe-
lastningen i inledningsskedet att bli mycket stor, varför resursbehovet då
kan komma att överstiga de 35 årsarbetskrafterna.
Sveriges Industriförbund anser att kompetensen vaije anställd bör
prioriteras framför antalet anställda. Förbundet bedömer att utredningens
förslag om 35 årsarbetskrafter kan reduceras. Även Svenska Kraftverks-
föreningen och Svenska Elverksföreningen anför att myndigheten kan
dimensioneras med färre antal anställda. RRV påpekar att nettokost-
naden for staten blir lägre än de 22 miljoner kronor som utredningen har
angett eftersom förslaget innebär att NUTEK:s kostnader för arbetet med
koncessionsfrågor och prisreglering förvinner när uppgifterna tas över av
den nya myndigheten.
Flertalet av remissinstanserna, däribland Konkurrensverket, Svenska
kraftnät, Elsäkerhetsverket, Sveriges Industriförbund och Statskontoret,
tillstyrker utredningens förslag att nätmyndigheten bör organiseras som
en fristående myndighet. Som skäl härför anges bl.a. att detta alternativ
är det som bäst gynnar elmarknadsreformens syften. Vidare anförs att det
med hänsyn till myndighetens uppgift att övervaka monopolen på
elmarknaden är nödvändigt att verksamheten kan bedrivas med stor
integritet och fristående från branschintressen. Elsäkerhetsverket anser att
om utredningens förslag inte genomförs bör alternativet Elsäkerhetsverket
väljas. Statskontoret framhåller att det kan finnas samordningsfördelar
med Telestyrelsen. En möjlig framtida organisation är enligt Stats-
kontoret att samla tillsynen av el-, tele- och postlagstiftningen till en
myndighet.
RRV och SERO har lämnat utredningens förslag utan erinran. NUTEK,
Svenska Kommunförbundet, Svenska Kraftverksföreningen och Svenska
Elverksföreningen avstyrker utredningens förslag. Enligt NUTEK är
elmarknadsfrågoma en viktig del av det energiintresse NUTEK har att
företräda och verket anser därför att nätmyndigheten bör knytas till
NUTEK. Som skäl anges bl.a. att ansvaret för energifrågorna skulle
splittras om utredningens förslag genomfördes. Även Svenska Kommun-
förbundet anser att nätmyndigheten bör inordnas i NUTEK. Svenska
Kraftverksföreningen och Svenska Elverksföreningen hävdar att det inte
finns behov av en ny myndighet för de aktuella myndighetsuppgifterna
utan att dessa bör läggas på en befintlig myndighet.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 6b
247
Flertalet remissinstanser godtar förslaget om att finansiera nätmyndig-
hetens verksamhet genom avgifter som tas ut av nätföretagen eller har
lämnat förslaget utan invändning. RRV anser dock att förslaget om
nätavgift behöver utvecklas. Enligt RRV bör tillsynsverksamheten och
koncessionsprövningen som separata resultatområden, som kan ha olika
ekonomiska mål. RRV konstaterar att när det gäller nätmyndighetens
prövning av koncessionsansökningar skulle finnas ett klart samband
mellan avgiften och en motprestation. När det däremot gäller en avgift
för tillsynsverksamheten har utredningen enligt RRV inte visat på ett
sådant samband. RRV anser förutsättningarna för att ta ut avgifter för
tillsynsverksamheten bör utredas ytterligare. Vidare påpekas att när det
gäller en eventuell avgift för tillsyn torde det till en böijan vara omöjligt
att på förhand bedöma hur stora kostnader som de olika nätföretagen ger
upphov till. Svenska kraftnät anser att den föreslagna principen om att
basera nätavgiften på nätföretagens omslutning inte skulle spegla den
troliga kostnadsfördelningen. Svenska Kraftverksföreningen föreslår att
nätmyndighetens verksamhet finansiseras på likartat sätt som Elsäker-
hetsverket, dvs. med enhetliga avgifter per kund indelade i ett fåtal
storleksklasser.
Svenska Elverksföreningen, Sveriges Fastighetsägareförbund och
Hyresgästernas Riksförbund avstyrker förslaget om att finansiera
verksamheten genom en nätavgift. Bl.a. anförs att myndigheten bör
anslagsfinansieras för att kunna vara fristående mot dem som skall
granskas.
Enligt NUTEK bör koncessionsärenden enligt rörledningslagen av
effektivitetsskäl samordnas med prövning av ärenden enligt ellagen.
Vidare ifrågasätts motiven för att i myndighetsinstruktionen låsa fast att
prövningsuppgiften skall organiseras som en enhet. Instruktionen bör
enligt NUTEK förtydligas såvitt avser uppgiften för det till myndigheten
föreslagna rådgivande organet.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 6b
248
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
dels att 1 - 3, 15, 21 och 31 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 a §, av följande
lydelse.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §'
Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingåen-
de särskilda föremål for produktion, upplagring, omformning,
överföring, distribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses
vaije sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar. Närmare be-
stämmelser härom meddelas av regeringen.
Med nätverksamhet avses att
ställa kapacitet på elektriska stark-
strömsledningar till förfogande för
överföring av ström. Till nätverk-
samhet hör också projektering,
byggande och underhåll av
ledningar, ställverk och trans-
formatorer, anslutning av andra
ledningar och inmatnings- eller
uttagspunkter, mätning av överförd
effekt och energi samt annan verk-
samhet som behövs för att överföra
ström på det elektriska nätet.
Med anslutning avses i 2 § 4 och
7 mom. anslutning av ny ledning
eller ny inmatnings- eller uttags-
punkt, återinkoppling av befintlig
ledning eller befintlig inmatnings-
eller uttagspunkt samt ändring av
avtalad effekt i inmatnings- eller
uttagspunkt.
249
Regeringen skall utse en
myndighet (nätmyndigheten) som
skall handlägga de frågor som
anges i denna lag.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
2 § 1 mom1.
Elektriska starkströmsledningar får
inte dras fram eller begagnas utan
tillstånd (koncession) av regeringen
eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Till en
lednings framdragande räknas inte
bara själva byggandet av ledningen
utan också schaktning, skog-
savverkning eller därmed jäm-
förliga åtgärder för att bereda plats
for ledningen.
En koncession skall avse en led-
ning med i huvudsak bestämd
sträckning (linjekoncession) eller
ledningsnät inom ett visst område
(områdeskoncession).
En transformator- eller kopp-
lingsstation som är avsedd för en
spänning av 40 kilovolt eller
däröver och som skall anslutas till
en eller flera nya ledningar får inte
böija byggas förrän koncession har
meddelats for framdragande av
minst en ny ledning eller med-
givande har lämnats enligt 8 mom.
för sådant framdragande.
Regeringen får medge undantag
från bestämmelserna i första och
tredje styckena i fråga om vissa
slag av ledningar eller stationer
eller i fråga om ledningar eller
stationer inom vissa områden.
Elektriska starkströmsledningar får
inte dras fram eller begagnas utan
tillstånd (nätkoncession) av
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, av nätmyndigheten.
En ansökan om nätkoncession som
avser en utlandsförbindelse skall
dock prövas av regeringen. Till en
lednings framdragande räknas inte
bara själva byggandet av ledningen
utan också schaktning, skogsav-
verkning eller liknande åtgärder
för att bereda plats för ledningen.
En koncession skall avse en led-
ning med i huvudsak bestämd
sträckning (nätkoncessionför linje)
eller ett ledningsnät inom ett visst
område (nätkoncession för
område). I ett beslut om nätkon-
cession för område skall anges en
för ledningsnätet högsta tillåtna
spänning.
En transformator- eller kopp-
lingsstation som är avsedd för en
spänning av 40 kilovolt eller
däröver och som skall anslutas till
en eller flera nya ledningar får inte
böija byggas förrän nätkoncession
har meddelats för framdragande av
minst en ny ledning eller med-
givande har lämnats enligt 8 mom.
för sådant framdragande.
Regeringen får föreskriva om
undantag från bestämmelserna i
första och tredje styckena i fråga
om vissa slag av ledningar eller
stationer eller i fråga om ledningar
eller stationer inom vissa områden.
‘Senaste lydelse 1982:487
250
Undantag får inte medges i fråga Prop. 1993/94:162
om utlandsförbindelser. Bilaga 7
2 § 2 mom2.
Koncession må ej meddelas med
mindre anläggningen är behövlig
och förenlig med en planmässig
elektrifiering och, då fråga är om
områdeskoncession föryrkesmässig
distribution, området utgör en med
hänsyn till eldistributionens ända-
målsenliga anordnande lämplig
enhet.
Koncession för yrkesmässig dis-
tribution må meddelas endast den
som från allmän synpunkt finnes
lämplig att utöva sådan verksam-
het.
Vid prövning av fråga om med-
delande av områdeskoncession
enligt första och andra styckena
skall möjlighet att tillgodose lokala
intressen särskilt beaktas.
Koncession får inte strida mot en
detaljplan eller områdesbestämmel-
ser. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får
dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om med-
delande av koncession skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
Koncession må ej överlåtas utan
tillstånd av regeringen eller den
regeringen bemyndigar.
Nätkoncession får meddelas endast
om anläggningen är lämplig från
allmän synpunkt.
Nätkoncession för linje får endast
om det finns särskilda skäl
meddelas för ledning som är
avsedd för spänning som inte över-
stiger högsta tillåtna spänning för
de områden med nätkoncession
som berörs av ledningen.
Nätkoncession för område får
meddelas om området utgör en
med hänsyn till nätverksamheten
lämplig enhet. Områden med nät-
koncession får inte helt eller delvis
sammanfalla.
Nätkoncession får endast beviljas
den som från allmän synpunkt är
lämplig att utöva nätverksamhet.
Nätkoncession för område får
endast beviljas den som dessutom
är lämplig att bedriva nätverk-
samhet inom det begärda området.
Nätkoncession får inte strida mot
en detaljplan eller områdesbestäm-
melser. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får
dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om med-
delande av nätkoncession skall
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.
Nätkoncession får inte överlåtas
utan tillstånd av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, av
nätmyndigheten. Vid prövning av
ansökan om överlåtelse av nätkon-
2Senaste lydelse 1987:142
251
cession skall fjärde stycket tilläm- Prop. 1993/94:162
pas. Bilaga 7
Om förvärv av eldistribution-
sanläggning m.m. finnes särskilda
bestämmelser.
2 § 3 mom3.
Koncession meddelas för viss tid,
ej överstigande fyrtio eller, om sär-
skilda skäl därtill föranleda, sextio
är.
Vid meddelande av koncession
skola, under förbehåll av allmän
och enskild rätt, föreskrivas de
villkor för anläggningens utförande
och nyttjande som av säkerhetsskäl
eller eljest ur allmän synpunkt
finnas påkallade.
Nätkoncession ges för bestämd tid,
längst 40 år.
En nätkoncession skall förenas
med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och en-
skild rätt samt de villkor för an-
läggningens utförande och nytt-
jande som behövs av säkerhetsskäl
eller som annars behövs från all-
män synpunkt.
2 § 4 mom4.
Den som innehar områdeskonces-
sionen för yrkesmässig distribution
är skyldig att tillhandahålla ström
åt var och en som inom området
behöver den för normala
förbrukningsändamål, om inte
annat följer av andra stycket eller
det finns särskilda skäl till
undantag.
Inom ett område där jjärrvärme
eller naturgas distribueras eller
avses bli distribuerad föreligger
inte skyldighet att leverera ström
för värmeförsörjning av en
byggnad, om strömmen är avsedd
för värmeförsörjning på något
annat sätt än med värmepump eller
Den som har nätkoncession för
linje är skyldig att på skäliga
villkor ansluta en anläggning till
ledningen.
Om det finns särskilda skäl kan
nätmyndigheten besluta att den som
har nätkoncession för linje inte be-
höver ansluta en anläggning till
ledningen.
Den som har nätkoncession för
område är skyldig att på skäliga
villkor ansluta en anläggning inom
området till ledningsnätet.
Om det finns särskilda skäl kan
nätmyndigheten besluta att den som
har nätkoncession för område inte
3Senaste lydelse 1957:383
4Senaste lydelse 1987:1166
252
om strömmen är avsedd för en
värmepump men värmepumpar,
enligt riktlinjer som kom-
munfullmäktige har beslutat, inte
bör förekomma inom området.
Trots detta föreligger dock skyl-
dighet att leverera ström, om
värmeförsörjningen av byggnaden
med större fördel kan tillgodoses
med elenergi än med det för om-
rådet gemensamma systemet. Har
ström till en värmepump börjat
tillhandahållas före fullmäktiges
beslut gäller skyldighet att leverera
så länge värmepumpen är i bruk.
Den som innehar områdeskon-
cession för yrkesmässig distribution
är skyldig att, om det inte finns
särskilda skäl till undantag, köpa
ström från elproduktionsanläggning
som är belägen inom området och
som kan leverera en effekt om
högst 1 500 kilowatt.
Den som innehar linjekoncession
är skyldig att, om det är förenligt
med koncessionens ändamål,
leverera eller överföra ström åt en
innehavare av områdeskoncession,
i den mån det behövs för att denne
skall kunna fullgöra sina
förpliktelser enligt första - tredje
styckena. Sådan skyldighet att
leverera eller överföra ström
föreligger även i övrigt gentemot
förbrukare, vars verksamhet är av
större betydelse för det allmänna.
Frågor om förpliktelser, som
avses i detta moment, prövas av
den myndighet som regeringen
bestämmer.
behöver ansluta en anläggning till
ledningsnätet.
Om en anläggning kan anslutas
såväl till en ledning som omfattas
av en nätkoncession för linje som
till ett ledningsnät som omfattas av
en nätkoncession för område, får
den som har nätkoncessionen för
linje göra anslutningen endast efter
medgivande av den som har
nätkoncessionen för området eller
efter tillstånd av nätmyndigheten.
Den som har nätkoncession är
skyldig att på skäliga villkor
överföra ström åt annan.
Innehavare av nätkoncession är
skyldig att utföra mätning av över-
förd ström samt att rapportera
resultaten av dessa mätningar i
enlighet med de närmare före-
skrifter som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nät-
myndigheten meddelar.
Frågor om koncessionshavarens
skyldigheter enligt detta moment
prövas av nätmyndigheten.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
2 § 5 mom5.
Gränserna for områdeskoncession Gränserna för en nätkoncession för
må ändras av den regeringen be- område får ändras av nätmyndig-
5Senaste lydelse 1975:68
253
myndigar, om det erfordras for
ändamålsenlig distribution och kan
ske utan synnerlig olägenhet for
koncessionshavaren.
heten om det behövs för en ända-
målsenlig nätverksamhet och det
kan ske utan synnerlig olägenhet
för koncessionshavaren.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
2 § 6 mom6.
Åsidosätter koncessionshavaren i
väsentlig män föreskrift, som givits
vid meddelande av koncession,
eller förpliktelser, som avses i 4
mom., eller har han under tre år i
följd ej haft ledningen eller
ledningsnätet i bruk, må kon-
cessionen helt eller delvis
återkallas.
Frågor om återkallelse prövas av
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av föreskrifter och
villkor som har meddelats med stöd
av lagen utövas av nätmyndig-
heten. Tillsynen omfattar dock inte
frågor om elsäkerhet.
Nätmyndigheten får meddela de
förelägganden som behövs för att
trygga efterlevnaden av de
föreskrifter och villkor som
omfattas av tillsynen.
Ett föreläggande får förenas med
vite.
En nätkoncession får helt eller
delvis återkallas om koncessions-
havaren i väsentlig mån åsidosätter
sina skyldigheter enligt 4 mom.
eller 7 mom. eller enligt villkor i
nätkoncessionen eller om han
under tre år i följd inte har haft
ledningen eller ledningsnätet i
bruk.
Frågor om återkallelse av nätkon-
cession prövas av nätmyndigheten.
2 § 7 mom7.
För åstadkommande av skälig pris-
sättning är koncessionshavaren
skyldig att underkasta sig reglering
av pris och övriga villkor för leve-
Nätverksamhet skall ekonomiskt
redovisas skilt från annan verksam-
het. Nätverksamhet skall redovisas
i enlighet med bestämmelserna i
6Senaste lydelse 1988:218
7Senaste lydelse 1987:1166
254
rans, överföring eller inköp av
ström på framställning av
1. den som nyttjar eller önskar
nyttja ström från anläggningen,
2. den som levererar eller som
önskar leverera ström till anlägg-
ningen från en sådan elproduktion-
sanläggning som avses i 4 mom.
tredje stycket.
Frågor om prisreglering prövas
av den myndighet som regeringen
bestämmer.
Framställning om ändring i eller
upphävande av beslutad prisregle-
ring får göras också av
anläggningens innehavare.
Avtal, som strider mot beslut om
prisreglering, är utan verkan.
bokföringslagen (1976:125) och 11
kap. aktiebolagslagen (1975:1385).
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten får
utfärda ytterligare föreskrifter om
redovisning av nätverksamhet.
Regeringen får därvid föreskriva
om undantag från bestämmelserna
i bokföringslagen och 11 kap.
aktiebolagslagen.
Revisor hos den som bedriver
nätverksamhet skall särskilt
granska redovisningen av nätverk-
samheten. Revisorn skall i ett
särskilt intyg avge ett utlåtande i
frågan om redovisningen av
nätverksamheten skett enligt
gällande bestämmelser. Intyget
skall av revisorn ges in till nätmyn-
digheten.
Nättariffer skall vara skäliga och
utformade på sakliga grunder.
Nättariffer för område, utom eng-
ångsavgift för anslutning, får dock
inte konstrueras med utgångspunkt
i var inom området en anslutning
är belägen. Nättariffer för
överföring av ström skall utformas
så, att betald avgift för en
anslutning ger rätt att använda det
elektriska nätet inom landet, med
undantag för utlandsförbindel-
serna.
Vid bedömning av en nättariffs
skälighet skall särskilt beaktas nät-
företagets prisutveckling. Skälig
hänsyn skall dessutom tas till
kravet på en rimlig avkastning i
nätverksamheten. Vid skälighetsbe-
dömningen skall nättariffen för
varje koncessionsområde bedömas
för sig.
Den som har nätkoncession skall
på begäran utan dröjsmål lämna
skriftlig uppgift om nättariffer och
övriga villkor för överföring eller
anslutning. Vid begäran om ny
anslutning skall uppgiften om
villkoren lämnas inom skälig tid.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
255
Den skriftliga uppgiften skall in-
nehålla en upplysning om
möjligheten att hos nätmyndigheten
begära prövning enligt 4 mom.
sista stycket.
Frågor om koncessionshavarens
skyldigheter enligt detta moment
prövas av nätmyndigheten.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
2 § 8 mom8.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får, om sär-
skilda skäl föreligger, medge att en
elektrisk starkströmsledning får
dras fram redan innan behövlig
koncession har meddelats eller att
en transformator- eller kopplings-
station får byggas utan hinder av
bestämmelsen i 1 mom. tredje
stycket. När ledningen är färdig
att tas i bruk får, i den ordning
som regeringen föreskriver, till-
stånd lämnas att tills vidare under
tre år begagna ledningen i av-
vaktan på att koncessionsansök-
ningen slutligt prövats.
Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten får,
om det finns särskilda skäl, medge
att en elektrisk starkströmsledning
får dras fram redan innan behövlig
nätkoncession har meddelats eller
att en transformator- eller kopp-
lingsstation får byggas utan hinder
av bestämmelsen i 1 mom. tredje
stycket. När ledningen är färdig att
tas i bruk får, i den ordning som
regeringen föreskriver, tillstånd
lämnas att tills vidare under tre år
begagna ledningen i avvaktan på
att koncessionsansökningen slutligt
prövats.
3 § 1 mom’.
Upphör en koncession att gälla, är
den som senast haft koncessionen
skyldig att ta bort ledningen med
tillhörande anläggningar och vidta
andra åtgärder för återställning,
om detta är påkallat från allmän
eller enskild synpunkt.
Frågan om skyldighet att vidta
sådana åtgärder prövas av
Upphör en nätkoncession att gälla,
är den som senast haft
koncessionen skyldig att ta bort
ledningen med tillhörande
anläggningar och vidta andra
åtgärder för återställning, om detta
behövs från allmän eller enskild
synpunkt.
8Senaste lydelse 1982:487
’Senaste lydelse 1982:487
256
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Prövningen skall ske i samband
med att koncessionen upphör.
Iakttar den som har haft kon-
cessionen inte vad som har ålagts
honom, får den myndighet som har
att pröva frågor om återställ-
ningsåtgärder vid vite förelägga
honom att fullgöra sina
åligganden. Ett vitesföreläggande
skall delges.
Frågan om skyldighet att vidta
sådana åtgärder prövas av nätmyn-
digheten. Prövningen skall ske i
samband med att koncessionen
upphör.
Om den som har haft nätkoncessio-
nen inte iakttar vad som har ålagts
honom, får nätmyndigheten vid
vite förelägga honom att fullgöra
sina skyldigheter.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
3 § 2 mom10.
Haren elektrisk starkströmsledning
dragits fram utan koncession, där
detta behövs, får regeringen eller
den myndighet som regeringen be-
stämmer förelägga ledningens in-
nehavare att ta bort ledningen med
tillhörande anläggningar och vidta
andra åtgärder för återställning,
om detta är påkallat från allmän
eller enskild synpunkt.
Föreläggandet får förenas med
vite. Ett vitesföreläggande skall
delges.
3 §3
Om annans mark behöver tas i
anspråk för sådana åter-
ställningsåtgärder som avses i 1
eller 2 mom., får regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer besluta att tillträde till
marken skall lämnas under viss tid.
Återställningsåtgärderna skall
utföras så, att minsta skada och
intrång vållas. Byggnader får upp-
föras eller vägar byggas endast om
Har en elektrisk starkströmsledning
dragits fram utan nätkoncession,
där detta behövs, får nätmyn-
digheten förelägga ledningens
innehavare att ta bort ledningen
med tillhörande anläggningar och
vidta andra åtgärder for åter-
ställning , om detta behövs från all-
män eller enskild synpunkt.
Föreläggandet får förenas med
vite.
mom11.
Om annans mark behöver tas i
anspråk för sådana återställningsåt-
gärder som avses i 1 eller 2 mom.,
får nätmyndigheten besluta att till-
träde till marken skall lämnas
under viss tid.
Återställningsåtgärderna skall ut-
föras så, att minsta skada och in-
trång vållas. Byggnader får
uppföras eller vägar byggas endast
10Senaste lydelse 1982:487
"Senaste lydelse 1982:487
257
17 Riksdagen 1993/94. 1 saml. \r 162
markens ägare och den som har
nyttjanderätt eller servitut avseende
marken samtyckt till det eller den
myndighet som avses i första
stycket lämnat tillstånd till
åtgärden. Tillstånd får lämnas
endast om åtgärden är ound-
gängligen nödvändig för att
återställningsåtgärderna skall kunna
vidtas.
om markens ägare och den som Prop. 1993/94:162
har nyttjanderätt eller servitut Bilaga 7
avseende marken samtyckt till det
eller nätmyndigheten lämnat
tillstånd till åtgärden. Tillstånd får
lämnas endast om åtgärden är
oundgängligen nödvändig för att
återställningsåtgärderna skall kunna
vidtas.
Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, skall ersättning
härför utgå. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom
vars område marken eller större delen därav ligger.
15 §12
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får, i
den mån det är påkallat från
elsäkerhetssynpunkt, meddela före-
skrifter om kontroll, provning eller
besiktning samt andra föreskrifter
som angår elektriska anläggningar,
anordningar avsedda att anslutas
till sådana anläggningar, elektrisk
materiel eller elektriska installatio-
ner.
Regeringen eller den eller de myn-
digheter som regeringen bestäm-
mer får, i den mån det behövs från
elsäkerhetssynpunkt eller av
hänsyn till driftsäkerheten hos det
nationella elsystemet, meddela
föreskrifter om kontroll, provning
eller besiktning samt andra före-
skrifter som angår elektriska an-
läggningar, anordningar avsedda
att anslutas till sådana anlägg-
ningar, elektrisk materiel eller
elektriska installationer.
12Senaste lydelse 1988:218
258
15 a §
21
Tillsynen över efterlevnaden av
denna lag och av föreskrifter eller
villkor som har meddelats med
stöd av lagen utövas av den eller
de myndigheter som regeringen be-
stämmer.
Den myndighet regeringen utser
skall ha systemansvaret för
elektrisk ström.
Med systemansvar för elektrisk
ström avses det övergripande an-
svaret för att elektriska
anläggningar samverkar driftsäkert
så att balans inom hela eller delar
av landet kortsiktigt upprätthålls
mellan produktion och förbrukning
av ström.
Enligt vad regeringen närmare
föreskriverfår den systemansvariga
myndigheten, i den utsträckning det
behövs för att kunna utöva syste-
mansvaret, beordra kraftproducen-
ter att, mot marknadsmässig ersätt-
ning, öka eller minska pro-
duktionen av ström.
Regeringen får utfärda före-
skrifter om skyldighet för kraftpro-
ducenter och elkonsumenter att till
den systemansvariga myndigheten
ge in uppgifter om produktion eller
konsumtion av ström, som behövs
för utövandet av systemansvaret.
§”
Såvitt avser frågor om elsäkerhet
utövas tillsynen över efterlevanden
av denna lag och av föreskrifter
eller villkor som har meddelats
med stöd av lagen av den eller de
myndigheter som regeringen
bestämmer.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
”Senaste lydelse 1988:218
259
31 §14
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
Beslut enligt 2 § 7 mom. får inte Beslut av nätmyndigheten enligt
överklagas. 2 § 4, 6 eller 7 mom. eller 3 §
eller beslut om ersättning enligt 15
a § tredje stycket får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol.
Nätmyndigheten får inträda som
part i målet när myndighetens
beslut prövas av domstol. Ändras
nätmyndighetens avgörande i sak
genom beslut av länsrätt eller kam-
marrätt, får nätmyndigheten
överklaga beslutet.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt 23 §, 24 §
första eller andra stycket, 25 § eller 26 § eller med stöd av ett bemyndi-
gande enligt lagen meddelas av regeringen.
Föreskrifter om överklagande av ett beslut av en riksprovplats meddelas
av regeringen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. De nya föreskrifterna
skall, med det undantag som anges i 2, tillämpas även på koncessioner
som har beviljats före ikraftträdandet. Därvid skall linjekoncession anses
som nätkoncession för linje och områdeskoncession som nätkoncession
för område.
2. Beslut i ärenden som har prövats enligt 2 § 7 mom. i dess äldre
lydelse får inte överklagas.
3. I ärenden där ansökan har gjorts före ikraftträdandet skall 2 § 2, 3,
6 och 7 mom. i dess äldre lydelse tillämpas.
14Senaste lydelse 1993:711
260
Härigenom föreskrivs följande.
Handel med el
1 § En juridisk person som bedriver produktion av eller handel med el
får inte bedriva nätverksamhet enligt 1 § fjärde stycket lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Utlandshandel
2 § Den som ingår avtal om import eller export av ström under en tid av
minst sex månader skall göra anmälan om avtalet till den myndighet
regeringen utser. Sådan anmälan skall göras inom en månad från det
avtalet ingicks.
Regeringen eller den myndighet regeringen utser får utfärda närmare
föreskrifter om anmälningsskyldigheten.
3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan enligt 2
§ i rätt tid eller i sådan anmälan lämnar oriktig uppgift döms till böter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Kommunala elföretag
4 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§ kommu-
nallagen (1991:900) får, utan hinder av föreskriften i 2 kap. 1 § kommu-
nallagen om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar,
utanför kommunens område bedriva
1. produktion av och handel med el samt därmed sammanhängande
verksamhet (elverksamhet), eller
2. nätverksamhet enligt 1 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa be-
stämmelser om elektriska anläggningar, i omedelbar geografisk
anslutning till företagets nätverksamhet inom kommunen i syfte att uppnå
en ändamålsenlig nätverksamhet.
5 § Ett sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§
kommunallagen (1991:900), som bedriver elverksamhet eller distribution
av fjärrvärme eller naturgas skall drivas på affärsmässig grund.
Verksamheten skall redovisas särskilt.
Leveranskoncession m.m.
6 § Inom område som omfattas av nätkoncession för område enligt 2 §
1 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
261
elektriska anläggningar krävs tillstånd (leveranskoncession) för att få
leverera ström till anläggningar som är anslutna till det ledningsnät vilket
omfattas av nätkoncessionen. Leveranskoncession krävs dock inte i fall
som anges i 12 §.
Leveranskoncession meddelas av regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer.
Leveranskoncession kan omfatta ett eller flera områden som omfattas
av nätkoncession för område (leveransområde).
Det får endast meddelas en leveranskoncession per leveransområde.
7 § Leveranskoncession får endast ges till den som från allmän synpunkt
är lämplig att leverera ström inom leveransområdet.
Leveranskoncession ges för bestämd tid, längst tre år.
Leveranskoncession får inte överlåtas utan tillstånd av regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer. Vid prövning av ansökan om
överlåtelse av leveranskoncession skall första stycket tillämpas.
8 § Gränserna for ett leveransområde får ändras av den myndighet
regeringen bestämmer om det är nödvändigt för ändamålsenlig leverans
och kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
9 § Innehavare av leveranskoncession är skyldig att leverera ström för
normala förbrukningsändamål åt var och en inom leveransområdet om
inte annat följer av andra stycket. Leveransskyldighet föreligger inte
heller gentemot sådana elkonsumenter som avses i 12 §.
Inom ett område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses
bli distribuerad föreligger inte skyldighet att leverera ström för
värme försöij ning av en byggnad, om strömmen är avsedd for
värmeförsörjning på något annat sätt än med värmepump. Detsamma
gäller om strömmen är avsedd för värmepump men värmepumpar, enligt
riktlinjer som kommunfullmäktige har beslutat, inte bör förekomma inom
området. Trots detta finns dock skyldighet att leverera ström, om
värmeförsörjningen av byggnaden med större fordel kan tillgodoses med
elenergi än med det för området gemensamma systemet. Har ström till
värmepump börjat tillhandahållas innan fullmäktige fattade sitt beslut
gäller skyldighet att leverera så länge värmepumpen är i bruk.
Innehavare av leveranskoncession är skyldig att, om det inte finns
särskilda skäl till undantag, köpa ström från elproduktionsanläggning som
är belägen inom leveransområdet och kan leverera en effekt om högst
1500 kilowatt.
Frågor om koncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av den myndighet regeringen bestämmer.
10 § I syfte att uppnå en skälig prissättning är innehavare av leveranskon-
cession skyldig att underkasta sig reglering av priset på levererad eller
inköpt ström på begäran av
1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin ström av
koncessionshavaren,
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
262
2. den som levererar eller vill leverera ström till koncessionshavaren
från sådan elproduktionsanläggning som anges i 9 § tredje stycket.
Frågor om prisreglering prövas av den myndighet regeringen
bestämmer.
Den myndighet som prövar frågor om prisreglering skall se till att
ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Därvid får
myndigheten förelägga parterna att lägga fram den utredning som behövs.
Sådant föreläggande får förenas med vite.
Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering
får göras också av innehavaren av leveranskoncessionen.
Avtal, som strider mot beslut om prisreglering, är utan verkan.
11 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsynen över att
en koncessionshavare fullgör sina skyldigheter enligt denna lag.
Vid utövandet av tillsynen enligt första stycket får myndigheten
meddela de förelägganden som behövs for att trygga efterlevnaden av de
föreskrifter som omfattas av tillsynen. Ett sådant föreläggande får förenas
med vite.
12 § Annan än innehavare av leveranskoncession får inom leverans-
området leverera ström dels för ändamål som inte omfattas av leve-
ransskyldigheten enligt 9 §, dels till elkonsumenter som skriftligen gjort
anmälan om det till koncessionshavaren minst sex månader innan leveran-
sen påböijas.
Elkonsument som med koncessionshavaren har ett avtal om leverans av
ström med reglerad uppsägningstid eller som är tidsbestämt får dock inte
köpa ström av annan än koncessionshavaren förrän avtalet har upphört
att gälla. I sådana fall krävs ingen anmälan enligt första stycket.
Elkonsument inom leveransområdet som köper ström från annan än
innehavaren av leveranskoncession men som i stället vill köpa ström från
denne skall ha rätt till det om elkonsumenten gjort anmälan om detta till
koncessionshavaren minst en månad innan leveransen skall påbörjas.
13 § Beslut enligt 9-11 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Om leveranskoncession i samband med ikraftträdandet beviljas någon
som inte haft ett bestämmande inflytande över den som, med stöd av om-
rådeskoncession enligt 2 § 4 mom. lagen (1902:71 s.l), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar i dess lydelse före den 1
januari 1995, bedrivit distributions verksamhet inom leveransområdet
gäller följande.
a) Den som har leveranskoncession inom området har skyldighet att
leverera ström i enlighet med vad som anges i 9 §.
b) Leveransskyldigheten enligt a) omfattar dock inte elkonsumenter
inom området som vid ikraftträdandet har tidsbestämda avtal eller avtal
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
263
med reglerad uppsägningstid med den tidigare innehavaren av
områdeskoncession inom området.
c) Det under b) angivna undantaget från leveransskyldigheten gäller till
utgången av år 1996. Avtal som nämns under b) blir ogiltigt vid
utgången av år 1996.
d) Annat avtal mellan elkonsument och tidigare innehavare av om-
rådeskoncession än som nämns under b) blir ogiltigt vid ikraftträdandet
av denna lag.
3. Sådan skriftlig anmälan som anges i 12 § första stycket får ske först
vid ikraftträdandet av denna lag.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 7
264
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:277) om vissa bulvan-
förhållanden skall ha följande lydelse.
1 §15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Denna lag gäller när ett
bulvanförhållande används för att
kringgå ett sådant hinder mot att
förvärva eller behålla viss egendom
eller rättighet som uppställs i
1. 3 kap. 3 § bankaktiebolags-
lagen (1987:618),
2. lagen (1975:1132) om förvärv
av hyresfastighet m.m.,
3. lagen (1976:240) om förvärv
av eldistributionsanläggning m.m.,
4. jordförvärvslagen (1979: 230),
5. 8a § fondkommissions-lagen
(1979:748),
6. 6a § lagen (1980:2) om finans-
bolag, eller
7. lagen (1992:1368) om till-
stånd till vissa förvärv av fast
egendom.
Denna lag gäller när ett bulvanför-
hållande används för att kringgå ett
sådant hinder mot att förvärva eller
behålla viss egendom eller rättighet
som uppställs i
1. 3 kap. 3 § bankaktiebolagsla-
gen (1987:618),
2. lagen (1975:1132) om förvärv
av hyresfastighet m.m.,
3. jordförvärvslagen (1979: 230),
4. 8a § fondkommissions-lagen
(1979:748),
5. 6a § lagen (1980:2) om finans-
bolag, eller
6. lagen (1992:1368) om tillstånd
till vissa förvärv av fast egendom.
Med ett bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt
framstår som ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet
men i verkligheten innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen för
annans (huvudmannens) räkning.
Vad som sägs i det följande om egendom som ett bulvanförhållande
avser har tillämpning också på rättigheter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
l5Senaste lydelse 1992:1373
265
Härigenom föreskrivs att lagen (1976:240) om förvärv av eldistribu-
tionsanläggning m.m. skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994.
266
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-01-27
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 16 december 1993 (näringsdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bengt
Agartz.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Allmänt
Remissen innehåller inte något förslag i fråga om ersättning till
nuvarande innehavare av koncession för elektriska starkströmsledningar.
I denna fråga förs ett resonemang om inverkan av bestämmelserna om
skydd för äganderätten i artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakon-
ventionen. Slutsatsen att några lagbestämmelser i ämnet inte behövs torde
underförstått bygga på att den koncessionshavare som vill göra anspråk
på ersättning för skada till följd av att han förlorat sin monopolställning
är hänvisad till att åberopa den nämnda bestämmelsen i tilläggsprotokoll
nr 1 till Europakonventionen. Om förslaget i prop. 1993/94:117 om att
Europakonventionen med tilläggsprotokoll skall gälla som lag här i landet
blir genomfört, torde en talan med åberopande av den förut nämnda
artikeln i tilläggsprotokoll nr 1 kunna väckas vid svensk allmän domstol.
I fråga om de olika lagförslagen vill Lagrådet anmärka följande.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
1 §
Reglerna i paragrafens fjärde och femte stycken kan uttryckas enklare.
Lagrådet föreslår följande lydelse.
"Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsledningar till
förfogande för överföring av ström. Till nätverksamhet hör också pro-
jektering, byggande och underhåll av ledningarna, ställverk och trans-
formatorer, anslutning av elektriska anläggningar, mätning av överförd
effekt och energi samt annan verksamhet som behövs för att överföra
ström på det elektriska nätet.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 8
267
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling av
befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings- eller
uttagspunkt."
2 § 4 mom.
Lagrådet föreslår att femte stycket utformas på följande sätt.
"Vill någon ansluta en anläggning till en ledning som omfattas av en
nätkoncession for linje i stället för till ett ledningsnät som omfattas av en
nätkoncession för område, får den som har nätkoncessionen för linje göra
anslutningen endast efter medgivande av den som har nätkoncession for
området eller efter tillstånd av nätmyndigheten".
2 § 7 mom.
I fråga om revision torde avsikten vara att revisorns särskilda intyg
beträffande redovisningen av nätverksamheten skall avges årligen. Detta
bör framgå av lagtexten i andra stycket.
Nätverksamhet kan bedrivas av den som inte enligt andra regler har
skyldighet att ha auktoriserad eller godkänd revisor, t.ex. en kommun.
Regeringen bör få möjlighet att uppställa sådana kompetenskrav för
revisor hos den som bedriver nätverksamhet. Lagrådet föreslår därför att
till andra stycket fogas en mening som säger att Regeringen får meddela
föreskrifter om revision av nätverksamhet.
Tredje stycket bör inledas med en definition av begreppet nättariff och
få följande lydelse.
"Avgifter och övriga villkor för överföring av ström och anslutning till
ledning (nättariffer) skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder.
Nättariffer för område, utom engångsavgift för anslutning, får dock inte
utformas med hänsyn till var inom området en anslutning är belägen.
Nättariffer för överföring av ström skall utformas så, att betald avgift för
en anslutning ger rätt att använda det elektriska nätet inom landet, med
undantag för utlandsförbindelserna".
Bestämmelserna i fjärde stycket om bedömningen av nättariffers skälighet
synes inte ge en riktig upplysning om vad som avses. Lagrådet föreslår
att i en första mening anges att vid bedömning av en nättariffs skälighet
skall särskilt beaktas konsumentintresset. I andra meningen bör före-
skrivas, att hänsyn dessutom skall tas till kravet på en rimlig avkastning
i nätverksamheten.
De frågor som nätmyndigheten skall pröva enligt sjätte stycket torde gälla
koncessionshavarens skyldigheter enligt första och femte styckena. Detta
bör framgå av lagtexten.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 8
268
Förslaget till lag med vissa bestämmelser om handel med el, m.m,
2 §
Den i motiven uttryckta avsikten att även tilläggsavtal som medför att
import eller export av ström sträcker sig över längre tid än sex månader
skall föranleda anmälningsskyldighet framgår klarare om avtalet i första
meningen beskrivs som "avtal, som medför att import eller export av
ström kommer att pågå under en tid av minst sex månader. "
9 och 12 §§
Erinran i 9 § första stycket andra meningen om att leveransskyldighet
inte heller föreligger gentemot sådana elkonsumenter som avses i 12 §
bör flyttas till ett särskilt stycke som placeras närmast efter andra stycket.
Hänvisningen i 12 § första stycket till leveransskyldighet enligt 9 § kan
då förtydligas och gälla leveransskyldighet enligt 9 § första och andra
styckena.
10 §
Första stycket bör omformuleras. Bestämmelsen i tredje styckets första
mening torde vara överflödig. Återstoden av stycket kan föras samman
med andra stycket.
Enligt Lagrådets förslag får paragrafens första och andra stycken följande
lydelse.
"Om det behövs för att uppnå en skälig prissättning är innehavare av
leveranskoncession skyldig att underkasta sig reglering av priset på
levererad eller inköpt ström på begäran av
1. den inom leveransområdet som köper eller vill köpa sin ström av
koncessionshavaren,
2. den som levererar eller vill leverera ström till koncessionshavaren från
sådan elproduktionsanläggning som anges i 9 § fjärde stycket.
Frågor om prisreglering prövas av den myndighet regeringen bestämmer.
Myndigheten får förelägga parterna att lägga fram den utredning som
behövs. Sådant föreläggande får förenas med vite."
Övergångsbestämmelserna
Lagrådet föreslår följande formulering.
"1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Ges leveranskoncession i samband med ikraftträdandet till någon
annan än den som vid utgången av 1994, med stöd av områdeskoncession
enligt 2 § 4 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar i dess lydelse före den 1 januari 1995,
bedriver distributions verksamhet inom leveransområdet (områdes-
Prop. 1993/94:162
Bilaga 8
269
koncessionshavaren) eller den som till honom står i förhållande som
anges i 3 gäller följande.
a) Den som får leveranskoncession inom området har skyldighet att
leverera ström i enlighet med vad som anges i 9 §.
b) Leveransskyldigheten enligt a) omfattar dock inte elkonsumenter inom
området som vid ikraftträdandet har tidsbestämda avtal eller avtal med
reglerad uppsägningstid med den tidigare innehavaren av områdes-
koncession inom området.
c) Det under b) angivna undantaget från leveransskyldigheten gäller till
utgången av år 1996. Avtal som avses under b) blir ogiltigt vid utgången
av år 1996.
d) Annat avtal mellan elkonsument och tidigare innehavare av
områdeskoncession än som avses under b) blir ogiltigt vid ikraftträdandet
av denna lag.
3. Vid tillämpningen av 2 skall med områdeskoncessionshavaren likställas
a) personer som denne direkt eller indirekt har ett bestämmande
inflytande över,
b) personer som direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande över
områdeskoncessionshavaren och
c) personer som någon med sådant inflytande som avses i b) direkt eller
indirekt har ett bestämmande inflytande över.
4. Sådan skriftlig anmälan som anges i 12 § första stycket får göras först
vid ikraftträdandet av denna lag."
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Prop. 1993/94:162
Bilaga 8
270
NÄRINGSDEPARTEMENTET Prop. 1993/94:162
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 februari 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statråden B.
Westerberg, Friggebo, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Unckel,
P. Westerberg, Ask
Föredragande: statrådet P. Westerberg
Regeringen beslutar proposition 1993/94:162 Handel med el i
konkurrens.
271
Rättsdatablad
Prop. 1993/94:162
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- |
|
Lag om ändring i |
1 §, 2 § 1 mom., 4 mom., 7 mom., 8 mom., 15, 15a, 31 §§ |
|
Lag (1994:000) om |
2 § |
1. Senaste lydelse 1975:68
gotab 46000, Stockholm 1994
272