Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 17 mars 1994
Prop.
1993/94:159
Carl Bildt
Birgit Friggebo
(Kulturdepartementet)
Enligt gällande rätt får en utlänning som döms för brott under vissa förutsätt-
ningar utvisas från Sverige som en särskild rättsverkan i brottmålet. En första
förutsättning är att brottet kan leda till fängelse i mer än ett år. Dessutom
måste det antingen föreligga risk för att utlänningen fortsätter med brottslig
verksamhet i Sverige eller brottet vara särskilt kvalificerat.
I propositionen förslås bl.a. att det för utvisning skall vara tillräckligt att
brottet kan leda till fängelse. När det rör sig om mindre allvarliga brott skall
en utlänning dock kunna utvisas endast om brottsligheten är systematisk eller
upprepad och under förutsättning att påföljden bestäms till ett svårare straff än
böter i det mål där utvisningsfrågan blir aktuell. Det föreslås vidare att kravet
på återfallsrisk anges avse en risk för återfall i brott i allmänhet och alltså inte
nödvändigtvis i likartad brottslighet. Utvisning med hänvisning enbart till
brottets allvar, oberoende av återfallsrisken, föreslås kunna komma i fråga
vid brott av något lägre svårhetsgrad än som krävs enligt nuvarande ordning.
I likhet med vad som gäller för närvarande skall domstolen väga in ut-
länningens anknytning till Sverige vid prövningen av utvisningsfrågan. För-
slaget innebär dock att den tid för vistelse i Sverige som krävs för att utvis-
ning skall få tillgripas endast vid synnerliga skäl förlängs.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 159
1 Förslag till riksdagsbeslut........ 3
2 Lagtext......................................... 4
2.1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)... 4
2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.......... 6
3 Ärendet och dess beredning.......................... 7
4 Allmänna utgångspunkter........................... 7
5 Förutsättningar för utvisning på grund av brott............. 9
5.1 Brottets svårhetsgrad.......................... 9
5.2 Risk för fortsatt brottslighet samt brottets allvarlighet..... 10
6 Begränsningar för utvisning på grund av brott.............. 14
6.1 Utlänningens anknytning till Sverige................ 14
6.2 Utvisning av flyktingar......................... 17
7 Domstolens behandling av frågan om utvisning............. 20
8 Beaktande av hinder mot verkställighet.................. 23
9 Förbud att återvända till Sverige....................... 24
10 Upphävande av beslut om utvisning m.m................. 25
11 Beaktande av utvisning som men vid straffmätning
och påföljdsval.................................. 26
12 Häktning...................................... 30
13 Ikraftträdande och kostnader......................... 31
14 Författningskommentarer........................... 32
14.1 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen......... 32
14.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken......... 35
Bilaga 1 Sammanfattning av delbetänkandet (SOU 1993:54)
Utvisning på grund av brott...................... 36
Bilaga 2 Utredningens lagförslag........................ 37
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser.................. 41
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag..................... 42
Bilaga 5 Lagrådets yttrande............................ 45
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1994-03-17 ........ 47
Prop. 1993/94: 159
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),
2. lag om ändring i rättegångsbalken.
Prop. 1993/94:159
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Prop. 1993/94:159
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 10 §§ utlänningslagen (1989:529)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
7§
En utlänning får också utvisas ur
Sverige
1. om utlänningen döms för ett
brott som kan leda till fängelse i mer
än ett år, eller om en domstol undan-
röjer en villkorlig dom eller skydds-
tillsyn som utlänningen har dömts
till för ett sådant brott, eller
2. om utlänningen döms för ett
brott som kan leda tillföngelse enligt
denna lag eller enligt författningar
som har utfärdats med stöd av la-
gen, samt omständigheterna vid
brottet är försvårande eller utlän-
ningen under de senaste två åren
före brottet har begått brott av sam-
ma slag.
Utlänningen får dock utvisas
endast om det på grund av gärning-
ens beskaffenhet och övriga om-
ständigheter kan antas att han kom-
mer att fortsätta med brottslig verk-
samhet här i landet eller om brottet
är sådant att han inte bör få stanna
kvar.
En utlänning får utvisas ur
Sverige om utlänningen döms för ett
brott som kan leda till fängelse eller
om en domstol undanröjer en vill-
korlig dom eller skyddstillsyn som
utlänningen har dömts till.
Utlänningen får dock utvisas
endast om han döms till svårare
straff än böter och
1. det på grund av gärningens be-
skaffenhet och övriga omständig-
heter kan antas att han kommer att
göra sig skyldig till fortsatt brottslig-
het här i landet, eller
2. brottet med hänsyn till den
skada, fara eller kränkning som det
har inneburit för enskilda eller all-
männa intressen är så allvarligt att
han inte bör få stanna kvar.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:159
När en domstol överväger om en
utlänning bör utvisas enligt 7 §,
skall den ta hänsyn till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden
samt till hur länge han har vistats i
Sverige.
En utlänning som hade vistats i
Sverige med permanent uppehålls-
tillstånd sedan minst två år när åtal
väcktes eller som då var bosatt i
Sverige sedan minst tre år, får utvi-
sas endast om det finns synnerliga
skäl. Detsamma gäller för en med-
borgare i ett annat nordiskt land som
vid den angivna tidpunkten hade
varit bosatt här sedan minst två år.
Den som har en flyktingförkla-
ring eller den som annars uppenbart
är att anse som flykting och har be-
hov av fristad i Sverige får utvisas
endast om han har begått ett synner-
ligen grovt brott och det skulle med-
föra allvarlig fara för allmän ordning
och säkerhet att låta honom stanna
här. Utvisning får också ske om han
i Sverige eller utomlands har be-
drivit verksamhet som har inneburit
fara för rikets säkerhet och det finns
anledning att anta att han skulle fort-
sätta sådan verksamhet här.
En utlänning som kom till Sverige i
åtal väcktes hade vistats här sedan
§
När en domstol överväger om en
utlänning bör utvisas enligt 7 §, skall
den ta hänsyn till utlänningens an-
knytning till det svenska samhället.
Därvid skall domstolen särskilt be-
akta utlänningens levnadsomständig-
heter och familjeförhållanden samt
hur länge utlänningen har vistats i
Sverige.
En utlänning som hade vistats i
Sverige med permanent uppehållstill-
stånd sedan minst fyra år när åtal
väcktes eller som då var bosatt i
Sverige sedan minst/em år, får utvi-
sas endast om det finns synnerliga
skäl. Detsamma gäller för en med-
borgare i ett annat nordiskt land som
vid den angivna tidpunkten hade
varit bosatt här sedan minst två år.
Den som är flykting och har be-
hov av fristad i Sverige får utvisas
endast om han har begått ett synner-
ligen grovt brott och det skulle med-
föra allvarlig fara för allmän ordning
och säkerhet att låta honom stanna
här. Utvisning får också ske om han
i Sverige eller utomlands har bedrivit
verksamhet som har inneburit fara
för rikets säkerhet och det finns an-
ledning att anta att han skulle fort-
sätta sådan verksamhet här. Om en
utlänning har en flyktingförklaring
skall han anses som flykting med
behov av fristad i Sverige, om det
inte är uppenbart att han inte längre
är flykting med ett sådant behov.
inan han fyllde femton år och som när
t fem år får inte utvisas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Härigenom föreskrivs att 24 kap. 21 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Prop. 1993/94:159
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 kap.
21 §1
Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall rätten, enligt de
grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till
dess domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten
förordna att han skall häktas.
Vid tillämpningen av första
stycket skall bestämmelserna i detta
kapitel om häktning i de fall där det
finns risk för att den misstänkte un-
dandrar sig straff, gälla även i de fall
där det finns risk för att den miss-
tänkte undandrar sig utvisning. För-
ordnandet om häktning skall dock
inte gälla under den tid då den döm-
de avtjänar en frihetsberövande på-
följd som han har dömts till i målet.
Vid tillämpningen av första styck-
et skall bestämmelserna i detta kapi-
tel om häktning, i de fall där det
finns risk för att den misstänkte un-
dandrar sig straff, gälla även i de fall
där det finns risk för att den miss-
tänkte undandrar sig utvisning. Om
rätten har beslutat om utvisning får
den förordna om häktning trots att
det för brottet inte är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver. Förord-
nandet om häktning skall dock inte
gälla under den tid då den dömde
avtjänar en frihetsberövande påföljd
som han har dömts till i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Senaste lydelse 1987:1211.
Regeringen bemyndigade den 10 december 1992 chefen för Kulturdeparte-
mentet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över bl.a. reglerna
om utvisning på grund av brott och reglerna som behandlar vilken betydelse
en utlännings vandel skall ha vid bedömningen av hans rätt till uppehålls-
tillstånd i Sverige och vid beviljande av svenskt medborgarskap (dir.
1992:108). Med stöd av detta bemyndigande förordnades den 22 december
1992 hovrättslagmannen Gunnel Wennberg att vara särskild utredare. Utred-
ningen antog namnet Utvisningsutredningen (Ku 1992:08).
Utvisningsutredningen lade i juni 1993 fram delbetänkandet Utvisning på
grund av brott (SOU 1993:54) som behandlar den del av utredningsuppdraget
som rör frågor om utvisning på grund av brott.
Utredningens sammanfattning av betänkandet och dess lagförslag finns i
bilagorna 1 och 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena
finns tillgänglig i Kulturdepartementet (dnr Ku93/1969).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 24 februari 1994 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådet har i anslutning till förslaget om ändring i 4 kap. 7 § andra
stycket andra punkten utlänningslagen haft vissa synpunkter på vad regering-
en anfört om straffvärde i den allmänna motiveringen. Lagrådet har vidare
föreslagit en omformulering av bestämmelsen i 24 kap. 21 § andra stycket
rättegångsbalken.
Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag till
utformning av lagtexten. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i
övrigt i avsnitt 5.2.
Prop. 1993/94:159
Det stora flertalet utländska medborgare som lever i vårt land är skötsamma
och bidrar i stor utsträckning till uppbyggnaden och utvecklingen av Sverige.
Det är emellertid samtidigt väl känt att utländska medborgare är över-
representerade vad gäller viss brottslighet i Sverige. För att bekämpa brotts-
ligheten och - inte minst - för att skapa trovärdighet åt en på humanitetens
grund vilande invandringspolitik är det viktigt att på alla plan vidta åtgärder
för att hindra att personer som inte iakttar grundläggande normer i det
svenska samhället inrättar sig för ett liv här. Det är viktigt med en klar
markering från statsmakterna att ett kriminellt beteende inte accepteras hos
dem som vill bosätta sig i Sverige. Av den anledningen bör vi skärpa håll-
ningen gentemot personer som inte accepterar att följa viktiga och grund-
läggande normer i vårt samhälle. Ett motsatt förhållningssätt riskerar näm-
ligen på sikt att försvåra möjligheterna för utlänningar som har behov av
skydd i Sverige att få en fristad här. Självfallet måste dock även det nya
regelsystemet präglas av den respekt för humanitära aspekter som präglar
svensk utlänningslagstiftning.
En markering av detta slag kan också förväntas föra det goda med sig att
risken för främlingsfientlighet minskar. Att en utlänning missbrukar sin rätt
att vara i Sverige, genom att begå brott här, innebär alltid en risk för att den
irritation som ett sådant beteende framkallar hos allmänheten oförskyllt drab-
bar också den stora majoritet skötsamma utlänningar som finns i Sverige. Ett
skärpt förhållningssätt från statsmakternas sida gentemot de misskötsamma
bör mot den bakgrunden kunna bidra till att göra förhållandena lättare för det
stora flertalet skötsamma utlänningar som lever i vårt land.
Det finns alltså vägande skäl för att skärpa bestämmelserna om utvisning
på grund av brott. De nya reglernas utformning måste dock självfallet präglas
av en avvägning mellan å ena sidan det angelägna i en markering av att
Sverige inte kan godta ett kriminellt beteende från den som vill bosätta sig här
och å andra sidan grundläggande humanitära krav och rättssäkerhetsgarantier
för den enskilde. Det går inte att komma ifrån att ett beslut om utvisning i
många fall medför ingripande konsekvenser för såväl den som berörs som för
hans eller hennes familj. Proportioner måste därvid givetvis finnas mellan
brottet och de rättsverkningar som brottet får för den enskilde.
Bakgrunden till tillkallandet av den särskilda utredaren var bl.a. att Vålds-
kommissionen, som var en kommission med uppdrag att motverka våldet och
förbättra stödet till brottsoffren, föreslagit att reglerna om utvisning på grund
av brott skulle ses över. Vidare hade Riksdagens revisorer och Statens in-
vandrarverk framfört liknande tankar.
Regeringen ansluter sig i stora delar till de av utredningen framlagda för-
slagen men anser att förslagen i vissa hänseenden tar alltför liten hänsyn till
humanitära aspekter och därför inte bör genomföras alternativt bör modifi-
eras. Regeringen har därvid i stor utsträckning beaktat de synpunkter på för-
slaget som förts fram av frivilligorganisationema. Detta innebär att den nu-
varande grundläggande konstruktionen vad gäller förutsättningarna och be-
gränsningarna för utvisning på grund av brott bör bestå. Bestämmelserna bör
emellertid skärpas i vissa avseenden.
För en närmare redogörelse av de nuvarande reglerna och bakgrunden till
dessa hänvisas till betänkandet.
Prop. 1993/94:159
Regeringens förslag: Den grundläggande förutsättningen för ut-
visning skall vara att utlänningen döms för ett brott som kan leda till
fängelse.
Prop. 1993/94:159
Utvisningsutredningens förslag: Överensstämmer i sak med rege-
ringens förslag.
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna bl.a. Riks-
åklagaren, Utlänningsnämnden och Caritas Sverige har i sak ställt sig positiva
till utredningens förslag. Flera av de positivt inställda remissinstanserna t.ex.
Svea hovrätt, Umeå tingsrätt och Svenska Röda korset har emellertid varit
kritiska mot förslagets lagtekniska utformning. De kritiska remissinstanserna
anser att det av lagtexten uttryckligen skall framgå att enstaka brott av mer
bagatellartad beskaffenhet inte avses kunna föranleda utvisning utan att det
vid gärningar med mindre straffvärde skall vara fråga om systematisk eller
upprepad brottslighet för att utvisning skall kunna komma i fråga. Endast två
remissinstanser - Rädda Barnen och Svenska flyktingrådet - har avstyrkt
förslaget. Flyktingrådet har därvid bl.a. anfört att det är oacceptabelt att ett
bötesbrott samt ett brott som föranleder ett mindre fängelsestraff skall kunna
leda till utvisning och har lagt till att utredningens motivuttalanden i denna del
präglas av vaghet och glidningar som ger utrymme för godtycke.
Skälen för regeringens förslag: I dag är den grundläggande förut-
sättningen för att någon skall kunna utvisas på grund av brott att brottet kan
leda till fängelse i mer än ett år (4 kap. 7 § första stycket utlänningslagen
/1989:529/ UtlL). Kravet på mer än ett års fängelse i straffskalan för att ut-
visning skall kunna komma i fråga har kritiserats under senare år. Det har
därvid framhållits som otillfredsställande att möjligheten till utvisning inte står
till buds i exempelvis sådana fall där brottslig verksamhet är systematisk eller
upprepad men där varje brott i sig inte kan hänföras under en strängare
straffskala än fängelse i högst ett år. Kritiken av rådande förhållanden har
fokuserats bl.a. på den omständigheten att snatteri aldrig kan föranleda ut-
visning, hur stötande återfall i brottsligheten än kan te sig.
Utlänningars kriminalitet är naturligtvis, precis som svenskars, av ytterst
varierande art och såväl omständigheterna kring brottet som de personliga
förhållandena kan vara högst skiftande. Det är därför nödvändigt att utvis-
ningsfrågan bedöms på ett nyanserat sätt. Som tidigare har nämnts måste det
självfallet finnas proportion mellan brottet och de rättsverkningar det får för
den enskilde. När det gäller exempelvis en utlänning som bott en längre tid i
Sverige och har anpassat sig här kan det framstå som rimligt att utvisning
kommer i fråga först om han eller hon begått ett tämligen allvarligt brott. För
sådana fall finns det inte någon anledning att ifrågasätta den nuvarande grän-
sen för det utvisningsgrundande brottets svårhet. Annorlunda ter det sig
1* Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 159
emellertid i fråga om en utlänning som kort efter ankomsten hit ger sig in i
brottslig verksamhet och visar oförmåga eller bristande vilja att foga sig i
gällande regler. Även om brottsligheten är av mindre allvarligt slag kan det i
sådana fall vara högst motiverat att kunna utvisa utlänningen. En sådan möj-
lighet bör därför öppnas. Regeringen delar därvid utredningens bedömning
att gränsen bör sättas vid brott där fängelse ingår i straffskalan. Den grund-
läggande förutsättningen för utvisning på grund av brott bör således vara att
utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse.
Utvisning bör dock även i fortsättningen vara utesluten vid bagatellartade
brott och inte komma i fråga när påföljden i det konkreta fallet bestäms till
endast böter. Flera av remissinstanserna har - till skillnad från utredningen -
hävdat att dessa begränsningar uttryckligen bör framgå av lagtexten. Rege-
ringen instämmer i dessa synpunkter. Lagbestämmelserna om utvisning på
grund av brott är en reglering som får ingripande följder för dem som den till-
lämpas på och det är väsentligt att den är förutsebar och rättssäker. Det är
också viktigt att lagstiftningen tillämpas enhetligt vid olika domstolar. Lag-
texten bör således justeras efter i huvudsak de linjer som remissinstanserna
efterlyst. Även om utvisning inte kan komma i fråga när påföljden bestäms till
böter i det mål där utvisningsfrågan prövas kan självfallet en tidigare bötes-
dom få betydelse på det sättet att den påverkar bedömningen av återfalls-
risken.
Sammanfattningsvis föreslår alltså regeringen att utvisning skall kunna
komma i fråga för brott som kan leda till fängelse under förutsättning att ut-
länningen döms till ett svårare straff än böter. Detta föranleder en ändring av
4 kap. 7 § UtlL.
Prop. 1993/94: 159
Regeringens förslag: För att utvisning skall kunna komma i fråga
krävs, förutom att brottet kan leda till fängelse, att det kan antas att ut-
länningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i
landet eller att brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning
som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvar-
ligt att utlänningen inte bör få stanna kvar här. Risken för fortsatt
brottslighet behöver inte avse likartad brottslighet. Utvisning med hän-
visning enbart till brottets allvarlighet, dvs. oavsett återfallsrisken, bör
kunna komma i fråga även vid brott av något lägre svårhetsgrad än vad
som krävs enligt nuvarande ordning.
Utvisningsutredningens förslag: Överensstämmer i stort med rege-
ringens förslag.
Remissinstanserna: Ett mindre antal remissinstanser har tillstyrkt ut-
redningens förslag utan anmärkningar. Majoriteten av remissinstanserna har i
allt väsentligt inte haft något emot förslaget i sak men har uttalat betänklig-
10
heter mot lagtextens utformning. Bland dessa återfinns såväl myndigheter
som vissa frivilligorganisationer. Remissinstanserna anser därvid bl.a. att
lagtexten är så vagt utformad att den är oförenlig med kravet på förutsebarhet
och dessutom lämnar utrymme för godtycke vid rättstillämpningen. Några
remissinstanser har också ifrågasatt om utredningens lagförslag egentligen
innebär någon saklig ändring i förhållande till den nuvarande ordningen. Från
Svenska röda korsets sida har dessutom framhållits att det måste finnas ett
fullgott underlag för att man skall kunna presumera att en utlänning kommer
att fortsätta med annan brottslig verksamhet än den han blivit dömd för. Lik-
nande synpunkter har också Svenska kyrkans församlingsnämnd anfört. Ett
par av frivilligorganisationema har därutöver ställt sig negativa till att tidigare
åtalsunderlåtelser och strafförelägganden skall beaktas vid bedömningen av
återfallsrisken. Rädda Barnen och Svenska flyktingrådet har avstyrkt utred-
ningens förslag i sin helhet. Såvitt gäller det av utredningen föreslagna re-
kvisitet rörande brottets "karaktär" har även Svenska Röda korset och Sam-
arbetsorgan för invandrarorganisationer i Sverige (SIOS) avstyrkt ändring av
nuvarande ordning. Enligt Röda korset försämras rättssäkerheten av att det
överlämnas till rättstillämpningen att närmare precisera gränsen för utvisning
vid olika former av brottslighet i detta hänseende.
Skälen för regeringens förslag: För att utvisning skall kunna
komma i fråga fordras i dag, förutom att utlänningen döms för ett brott som
kan leda till fängelse i mer än ett år, att det på grund av gärningens beskaffen-
het och övriga omständigheter kan antas att han kommer att fortsätta med
brottslig verksamhet här i landet eller att brottet är sådant att utlänningen inte
bör få stanna kvar (4 kap. 7 § andra stycket UtlL). Bestämmelsens första led
anses i allmänhet, i vart fall när det gäller förmögenhetsbrott, innebära krav
på risk för fortsatt liknande brottslighet (se NJA 1990 s. 293). Regeln tilläm-
pas inte bara när återfall i brott är dokumenterad. I fråga om t.ex. ficktjuvar
har det ofta ansetts kunna antas en mer eller mindre yrkesmässig verksamhet
även om endast en gärning förelegat till bedömning.
I vissa fall kan utvisning ske även om det inte föreligger någon risk för
fortsatt brottslighet. Detta gäller när "brottet, ehuru återfallsrisk icke före-
ligger, dock vittnar om en för våra förhållanden främmande råhet eller hän-
synslöshet" (prop. 1954:41 s. 98). Bestämmelsen, som i sak är oförändrad
sedan 1954 års utlänningslag, tillämpas huvudsakligen på grova vålds- och
sexualbrott samt narkotikabrott. Däremot har i praxis exempelvis inte alltid
rån ansetts vara ett så kvalificerat brott att det grundar utvisning (se rättsfalls-
översikten i bilaga 8 i betänkandet).
För att utvisning på grund av brott skall kunna komma i fråga anser rege-
ringen att det även i fortsättningen bör krävas något utöver att utlänningen har
begått ett brott för vilket utvisning kan ske. I nära överensstämmelse med vad
som gäller nu bör lagen uppställa krav på att det antingen föreligger risk för
fortsatt brottslighet eller att brottet är tämligen kvalificerat.
Prop. 1993/94: 159
Risk för fortsatt brottslighet
Prop. 1993/94:159
Med den angivna utgångspunkten måste domstolarna även i fortsättningen
göra en bedömning av sannolikheten för att den tilltalade kommer att fortsätta
med brottslig verksamhet här i landet. Vid denna bedömning bör det inte
fordras att risken avser likartad brottslighet utan det bör, som Utvisnings-
utredningen har föreslagit, vara tillräckligt att omständigheterna tyder på en
brottsbenägenhet i allmänhet. Ett par remissinstanser har framhållit att det
måste finnas ett fullgott underlag för att domstolen skall kunna presumera att
en utlänning i framtiden kommer att göra sig skyldig till en annan typ av brott
än sådana som han eller hon har dömts för tidigare. Regeringen instämmer
självfallet i att det i normalfallet måste krävas att det av registerutdrag eller på
annat sätt framgår att utlänningen dömts för brott eller godkänt ett strafföre-
läggande eller fått åtalsunderlåtelse vid minst ett tidigare tillfälle för att en
domstol skall kunna göra ett antagande om att det finns risk för att utlänning-
en kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Avsikten är således
inte att ge domstolen rätt att fritt spekulera om en utlännings allmänna brotts-
benägenhet. Såsom nu gällande praxis uppfattas kan dock den situationen
uppkomma att en utlänning dömts t.ex. en gång för förmögenhetsbrott, en
gång för våldsbrott och en gång för narkotikabrott utan att domstolen därför
kan komma fram till att det finns risk för fortsatt brottslighet i den mening
bestämmelsen anses ha i utlänningslagen eftersom utlänningen gjort sig
skyldig till brott av olika slag vid de olika lagföringstillfällena. Detta är inte
tillfredsställande. Det måste anses klart att det kan föreligga en betydande risk
för att en person med den beskrivna bakgrunden kan komma att göra sig
skyldig till brott även framdeles. Den aktuella bestämmelsen i utlänningslagen
bör således ändras så att den möjliggör en rättstillämpning där utlänningens
allmänna brottsbenägenhet får relevans vid bedömningen.
Utöver vad som nu sagts kan risk för att utlänningen kommer att göra sig
skyldig till fortsatt brottslighet i Sverige undantagsvis anses föreligga även
utan att detta finns dokumenterat i för rätten kända tidigare domar. Någon
ändring av gällande rätts tillämpning rörande t.ex. ficktjuvar är alltså inte av-
sedd. Det bör dock framhållas att en fickstöld naturligtvis inte regelmässigt
kan anses utgöra ett brott som tyder på en yrkesmässig verksamhet med där-
med förknippad risk för fortsatt brottslighet även om endast en gärning före-
ligger till bedömning. Liksom alla andra brott kan naturligtvis en fickstöld
vara en engångsförseelse (se NJA 1979 s. 153). Regeringen utgår i från att
domstolarna har ett nyanserat synsätt i sådana fall.
Som framhållits i föregående avsnitt bör domstolen vid bedömningen av
risken för att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet
självfallet kunna beakta inte bara tidigare domar utan även åtalsunderlåtelser
och godkända strafförelägganden. Detta bör kunna bli aktuellt främst vid
seriebrottslighet av mindre allvarligt slag, t.ex. upprepade olovliga körningar,
trafiknykterhetsbrott eller snatterier; dock endast under förutsättningen att på-
följden inte stannar vid böter i det mål där frågan om utvisning är aktuell. I de
fall sådana bedömningar kan bli aktuella finns det anledning att utgå ifrån att
12
åklagaren lämnar relevanta uppgifter om utlänningens tidigare brottslighet till
rätten.
Vissa remissinstanser har kritiserat utredningens förslag till lagteknisk ut-
formning av bestämmelsen i denna del. Regeringen har därför formulerat om
bestämmelsen i förtydligande syfte.
Brottets allvarlighet
I överensstämmelse med vad som för närvarande är fallet bör utvisning
oberoende av risk för fortsatt brottslighet kunna ske vid allvarliga vålds- och
sexualbrott, narkotikabrott och annan svårare brottslighet. Nuvarande ord-
ning ställer emellertid mycket stora krav på brottets grovhet. Utvisnings-
utredningen har därför föreslagit att möjligheten till utvisning bör utvidgas så
att dels något mindre allvarliga brott, dels ytterligare några brottskategorier
kommer att omfattas. Utredningen har som exempel på brott som bör inne-
fattas nämnt övergrepp mot personers hälsa och integritet såsom sexualbrott
av inte ringa art, misshandel som utan att vara grovt brott ändå har ett avse-
värt straffvärde samt svårare fall av våld och hot mot tjänsteman samt brott
som skadar rättsordningen och andra skyddsvärda samhällsintressen, exem-
pelvis mened, anstiftan därtill och övergrepp i rättssak. Enligt utredningen
bör också ekonomisk brottslighet och andra typer av förmögenhetsbrott som
avser stora värden eller innefattar svårare integritetskränkning, t.ex. bostads-
inbrott, tillhöra denna kategori men däremot inte brott som normalt leder till
endast kortare frihetsstraff, exempelvis mindre allvarlig misshandel och
trafiknykterhetsbrott.
Regeringen instämmer delvis i utredningens uppfattning rörande vilka
brott som i och för sig bör kunna föranleda utvisning. Enligt vår uppfattning
är det dock av vikt att denna möjlighet till utvisning även fortsättningsvis är
förbehållen mer allvarliga brott. Som flera av remissinstanserna har uttalat
finns det också en risk för att utredningens förslag skulle kunna inbjuda till en
tämligen godtycklig och oenhetlig rättstillämpning på denna punkt. För att
närmare klargöra vilka brott som avses bör därför möjligheten att utvisa
oberoende av återfallsrisk relateras till brottets straffvärde. Som en allmän
riktlinje kan då anges att brottet normalt bör ha ett straffvärde om minst ett år
för att kunna föranleda utvisning på denna grund. Med en sådan avgränsning
garanteras att utvisningsmöjligheten endast kommer att avse den typ av gär-
ningar som är så allvarliga att det inte framstår som oskäligt att de föranleder
utvisning även om det inte finns någon risk för att utlänningen kan komma att
återfalla i brott. En faktor som bör tillmätas extra stor betydelse är vidare om
brottet innefattar svårare integritetskränkningar mot skyddslösa personer,
t.ex. barn.
I detta sammanhang finns anledning att återkomma till vad Lagrådet anfört
i sitt yttrande. I lagrådsremissen föreslogs även att brott med ett utpräglat
skyddsintresse, såsom mened och övergrepp i rättssak, skulle kunna föran-
leda utvisning oberoende av återfallsrisk även om dessa brott hade ett något
Prop. 1993/94:159
13
lägre straffvärde än den ovan angivna allmänna riktlinjen. Även när det gällde
dessa brott angavs dock en straffvärdesgräns, nämligen sex månader. Lag-
rådet har anfört att denna särbehandling av vissa arter av brott inte har täck-
ning i den föreslagna lagtexten men också att Lagrådet i och för sig finner en
sådan särbehandling olämplig. Lagrådets invändning har enligt regeringen
visst fog för sig. Regeringen kan således i och för sig instämma i att bedöm-
ningen av om brottets allvar är sådant att det bör föranleda utvisning generellt
bör ske med huvudsaklig utgångspunkt från en straffvärdegräns om ett år.
Regeringen vill dock betona vad som sagts ovan, nämligen att straffvärde-
gränsen skall ses som en allmän riktlinje. Den kan därför inte sägas vara
absolut. Det förhållandet att ett utpräglat skyddsintresse trätts för när vid en
brottslig gärning bör således, även med accepterande av Lagrådets ställnings-
tagande, kunna vägas in i bedömningen.
Den uppräkning av brott som nu gjorts gör inte anspråk på att vara uttöm-
mande. Det får överlämnas till rättstillämpningen att närmare precisera grän-
sen för utvisning vid olika former av brottslighet. Med de klargörande ut-
talanden som nu gjorts vad gäller bl.a. sådana brotts straffvärde torde risken
för en oenhetlig rättstillämpning av det slag remissinstanserna befarar vara
eliminerad.
Regeringens förslag: Möjligheten att utvisa en utlänning skall även
i fortsättningen begränsas av hans eller hennes anknytning till Sverige.
Den tid för vistelse i Sverige som krävs för att utvisning skall få till-
gripas endast vid synnerliga skäl förlängs dock.
Utvisningsutredningens förslag: Utredningen föreslog att möjlig-
heten att utvisa en utlänning även fortsättningsvis skulle begränsas av hans
eller hennes anknytning till Sverige men att kravet på synnerliga skäl för ut-
visning av en utlänning som vistats i Sverige under viss tid skulle tas bort.
Förslaget innebar också att det absoluta förbudet mot att utvisa personer som
kommit till Sverige som mycket unga skulle upphävas.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna ställer sig posi-
tiva till utredningens förslag att utmönstra tidsgränserna vid anknytnings-
bedömningen. Hit hör bl.a. Riksåklagaren, Utlänningsnämnden och Svenska
kyrkans församlingsnämnd. Malmö tingsrätt anser dock att den proportionali-
tetsprincip som ligger i att domstolen vid prövningen av utvisningsfrågan
skall väga utlänningens anknytning till det svenska samhället mot den aktuella
brottsligheten uttryckligen bör framgå av lagtexten. Fyra av frivilligorganisa-
tionema - Svenska Röda korset, Rädda Barnen, SIOS och Svenska flykting-
Prop. 1993/94: 159
14
rådet - är tveksamma till eller avstyrker förslaget. Röda korset föredrar därvid Prop. 1993/94: 159
att tidsgränsen för synnerliga skäl förlängs till fem år och anser vidare att en
person som har sin kärnfamilj i Sverige bör ha ett lika starkt skydd mot ut-
visning som flyktingar har. Rädda Barnen och Flyktingrådet befarar att det
uppstår tillämpningssvårigheter om tidsgränserna tas bort och betonar att stor
hänsyn måste tas till barns behov av sina föräldrar. Caritas Sverige uttrycker
tveksamhet mot att förbudet att utvisa den som kommit till Sverige som
mycket ung tas bort mot bakgrund av att utvisningsmöjligheten ändå är tänkt
att användas endast i ett fåtal fall. Rädda Barnen, SIOS, Sveriges frikyrko-
samråd och Svenska flyktingrådet avstyrker att förbudet tas bort. Frikyrko-
samrådet kan dock tänka sig att undantag från förbudet kan göras för perso-
ner som begår brott vid vuxen ålder.
Skälen för regeringens förslag: Enligt de i dag gällande bestämmel-
serna skall utlänningens personliga förhållanden och vistelsetid i landet beak-
tas när utvisning övervägs (4 kap. 10 § första stycket UtlL). En utlänning
som döms för brott och som vid tiden för åtalets väckande vistats i Sverige
med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år eller då varit bosatt här
sedan minst tre år, får därvid utvisas endast om det finns synnerliga skäl. För
medborgare i annat nordiskt land gäller en bosättningstid på två år. (4 kap. 10
§ andra stycket UtlL). Vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger
skall beaktas å ena sidan arten och omfattningen av den brottslighet som lig-
ger utlänningen till last och å andra sidan hans levnads- och familjeför-
hållanden samt längden av den tid han vistats i Sverige liksom den anknyt-
ning han har till Sverige överhuvudtaget. Slutligen får en utlänning som kom
till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats
här i minst fem år överhuvudtaget inte utvisas (4 kap. 10 § fjärde stycket
UtlL).
Även om en utlänning har ägnat sig åt sådan brottslighet att utvisning kan
komma i fråga kan förhållandena i det enskilda fallet ändå vara sådana att ut-
länningen av främst humanitära skäl inte bör utvisas. Denna princip bör inte
ändras. Domstolarna bör därför även fortsättningsvis göra en bedömning av
om utvisning skall underlåtas med hänvisning till utlänningens personliga
förhållanden. Utgångspunkten vid denna bedömning bör vara utlänningens
sociala situation och de bindningar den medför till förhållandena i Sverige
eller med andra ord utlänningens anknytning till Sverige. Anknytningen har
givetvis också ett samband med den tid som utlänningen vistats här, eftersom
de sociala bindningarna till förhållandena här i landet i allmänhet blir starkare
efter hand.
Bedömningen av anknytningen till Sverige bör, såsom redan nu sker,
göras utifrån en sammanvägning av vad som är känt om utlänningens per-
sonliga förhållanden såsom levnadsomständigheter, familjeförhållanden,
vistelsetid i Sverige och eventuella kvarvarande band till hemlandet. Att ut-
länningen har familj här torde nästan regelmässigt innebära en betydelsefull
anknytning till landet, särskilt om de anhöriga är svenska medborgare eller
har bott i Sverige en avsevärd tid. Familjens övriga medlemmar kan ofta
drabbas i lika hög grad som den dömde genom den splittring av familjen som
15
avlägsnandet kan innebära. Särskilt bör barns behov av kontakt med sina Prop. 1993/94:159
föräldrar beaktas och det bör exempelvis inte komma i fråga att utvisa ett barn
under arton år som har sina föräldrar i Sverige. Även arbetsförhållanden,
bostadsförhållanden och social anpassning är faktorer som bör inverka på
prövningen. Att utlänningen lärt sig det svenska språket är ytterligare en fak-
tor som talar för att han eller hon har etablerat sig i landet.
De nuvarande bestämmelserna som ger utlänningen ett mycket starkt
skydd mot utvisning efter viss tids vistelse här i landet bygger på antagandet
att utlänningen då blivit integrerad i det svenska samhället. Utvisningsutred-
ningen är kritisk mot att bestämmelserna inte tillåter domstolarna att mer in-
gående beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Utredningen anför vida-
re att även om det ofta är så att anknytningen har ett direkt samband med
vistelsetiden finns det talrika exempel på att utlänningar vistats här länge utan
att på något sätt ha etablerat sig i det svenska samhället. Enligt utredningen
har flera domstolar som utredningen varit i kontakt framhållit detta och efter-
frågat mer flexibla regler för sin prövning.
Regeringen kan i och för sig instämma i utredningens uppfattning att de
absoluta tidsgränserna i 4 kap. 10 § andra stycket UtlL kan framstå som stel-
benta och att det ligger nära till hands att föreslå att domstolarna i stället bör
anförtros att med beaktande av samtliga omständigheter göra en bedömning
av om utlänningens anknytning till Sverige har sådan styrka att han eller hon,
trots brottsligheten, skall få stanna kvar i landet. Å andra sidan har den nu
gällande ordningen fördelen att ett tämligen starkt skydd mot utvisning upp-
kommer för en utlänning som har vistats i vårt land en viss tid. Inte minst av
humanitära skäl anser vi att det är viktigt att det i något skede finns en punkt
där en utlänning skall ha rätt att känna trygghet i Sverige oavsett vilka om-
ständigheter som aktualiserar frågan om ett avlägsnande. En utlänning är en-
ligt gällande ordning förbehållen en sådan trygghet genom kravet på "synner-
liga skäl" i 4 kap. 10 § UtlL. Enligt vår uppfattning bör denna konstruktion
behållas. Som Röda korset föreslagit bör dock tidsgränsen förlängas så att
den närmare anknyter till den tidpunkt då en utlänning uppfyller kriterierna
för naturalisation enligt 6 § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap
(medborgarskapslagen). Vi föreslår därför att tidsgränsen förlängs så att en
utlänning som dömts för brott och som vid tiden för åtalets väckande vistats i
Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år eller som då
varit bosatt här sedan minst fem år får utvisas endast om det finns synnerliga
skäl. Någon ändring av den betydelse som synnerliga skäl fått i rättspraxis är
inte avsedd.
För en utlänning som inte vistats i Sverige så länge att tidsgränsen för
synnerliga skäl uppnåtts bör domstolarna vid sin bedömning göra en anknyt-
ningsprövning av det slag som angetts ovan. Ju större anknytning till landet
som föreligger, desto allvarligare brottslighet måste därvid vara för handen
för att utvisning skall kunna ske. Att det måste finnas en rimlig proportion
mellan brott och de rättsverkningar som brottet medför för den enskilde är en
självklarhet. Regeringen anser dock inte att denna princip uttryckligen måste
16
framgå av lagtexten. Den följer av den avvägning som bestämmelsen ålägger Prop. 1993/94: 159
domstolen att göra.
När det gäller medborgare i de övriga nordiska länderna föreslår vi att
nuvarande tidsgräns för synnerliga skäl behålls. Den överensstämmer väl
med medborgarskapslagens bestämmelser om naturalisation för nordiska
medborgare.
Utredningen föreslog även att förbudet att utvisa personer som kommit till
Sverige som mycket unga i 4 kap. 10 § fjärde stycket UtlL skulle upphävas.
Enligt Utvisningsutredningen har det framförts synpunkter till utredningen av
innebörd att det absoluta förbudet i ett litet antal fall lett till stötande resultat.
Det har därvid varit fråga om utlänningar med upprepat grovt kriminellt be-
teende som levt vid sidan av det svenska samhället utan att visa tecken på att
vilja anpassa sig till de förhållanden eller normer som gäller här. Regeringen
kan dock inte biträda förslaget. Även om det är riktigt att förbudet i något en-
staka fall lett till konsekvenser som kan ifrågasättas är det enligt vår uppfatt-
ning inte rimligt att en person som kommit hit som bam och som har fått
större delen av sitt liv präglat av förhållandena i Sverige skall kunna avlägs-
nas härifrån på grund av brott. Ett annat synsätt skulle komma i konflikt med
den humanism som enligt vårt synsätt bör prägla svensk utlänningslag-
stiftning. Vi är därför inte beredda att föreslå någon ändring av denna be-
stämmelse.
Regeringens förslag: Begränsningen av möjligheten att utvisa en
flykting behålls. Avgörande för om en person skall anses som flykting
skall vara den definition av begreppet som ges i 3 kap. 2 § UtlL och
som bygger på FN:s flyktingkonvention (Genévekonventionen). Om
en utlänning har en flyktingförklaring bör denna läggas till grund för
bedömningen av hans eller hennes flyktingstatus om det inte är uppen-
bart att personen i fråga inte längre kan anses vara flykting.
Utvisningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Utredningens förslag innebär dock en något större möj-
lighet för domstolarna att på basis av tillgängligt processmaterial göra en
självständig bedömning av en persons flyktingstatus.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allt väsentligt inte haft
något att invända emot att den som är flykting även fortsättningsvis skall ha
ett särskilt starkt skydd mot utvisning. När det däremot gäller Utvisnings-
utredningens förslag att utmönstra den bundenhet som en flyktingförklaring
innebär för domstolens bedömning av utvisningsfrågan är remissinstanserna
avsevärt mer negativa. Ett mindre antal remissinstanser tillstyrker förslaget
med tvekan medan majoriteten, bl.a. Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund,
Rädda Barnen och Caritas Sverige avstyrker det. De kritiska remissinstan-
1** Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 159
serna anser bl.a. att det endast bör vara Statens invandrarverk som prövar en
utlännings flyktingstatus. Flera av dem förordar i stället lösningen att Invand-
rarverket anordnar ett snabbt omprövningssystem i brådskande fall.
Skälen för regeringens förslag: En flykting definieras i svensk lag-
stiftning som en utlänning som befinner sig utanför det land som han är med-
borgare i därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av
sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av
sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin
fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd (3 kap. 2 § UtlL). Det-
samma gäller en statslös person som befinner sig utanför det land där han
tidigare haft sin vanliga vistelseort. Med flyktingförklaring avses att Statens
invandrarverk anger att någon är flykting (3 kap. 6 § UtlL).
En utlänning som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart
är att anse som flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast
om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig
fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här (4 kap. 10 §
tredje stycket UtlL). Denna bestämmelse bygger på Sveriges åtaganden enligt
Genévekonventionen. Försök till dråp har ansetts utgöra ett sådant synner-
ligen grovt brott som avses i lagrummet (se rättsfallsöversikten i bilaga 8 i
betänkandet). Utvisning får också ske om utlänningen i Sverige eller utom-
lands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och
det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.
Regeringen anser i likhet med utredningen att en utlänning som är flykting
även fortsättningsvis skall ha ett särskilt starkt skydd mot utvisning. Någon
anledning att ändra den materiella innebörden av gällande rätt finns således
inte. Det skulle heller inte vara förenligt med våra folkrättsliga åtaganden.
Av betänkandet framgår emellertid att Utvisningsutredningen under utred-
ningsarbetet erfarit att det ibland visar sig att en tilltalad, som har en flykting-
förklaring, ändå inte rimligen kan vara flykting. Detta kan enligt utredningen
bero på omständigheter som inträffat efter flyktingförklaringen, men det kan
även framgå att förklaringen förvärvats på grundval av falska uppgifter.
Domstolarna anser sig i sådana fall i allmänhet förhindrade att utvisa den till-
talade.
Att en kriminell utlänning blir fredad mot utvisning på grund av en flyk-
tingförklaring som inte motsvaras av ett verkligt behov av skydd kan själv-
fallet inte accepteras. Problem av detta slag kan i en del fall möjligen lösas
genom att domstolen eller åklagaren hos Statens invandrarverk aktualiserar
frågan om återkallelse av den förmodat oriktiga flyktingförklaringen. En
flyktingförklaring skall nämligen återkallas av Invandrarverket om det fram-
kommer att utlänningen inte längre är att anse som flykting (3 kap. 6 § andra
stycket UtlL). Ett återkallelseförfarande - inklusive den överprövning av ett
beslut om återkallelse som kan förutses bli regel - tar dock tid och torde nor-
malt inte kunna leda till ett lagakraftägande beslut innan domstolen har avgjort
brottmålet. När utlänningen är häktad och domstolsförfarandet därför genom-
förs särskilt snabbt torde det vara uteslutet att parallellt med detta hinna
genomföra en omprövning av en ifrågasatt flyktingförklaring.
Prop. 1993/94:159
18
Mot den bakgrunden är det, som utredningen funnit, inte realistiskt att
räkna med att problemet kan lösas genom att tveksamma flyktingförklaringar
omprövas av Statens invandrarverk samtidigt som brottmålet handläggs.
En annan möjlig utväg skulle kunna vara att domstolen får rätt att i brott-
målet ta ställning till en flyktingförklaring och, om det bedöms att flykting-
skåpet har upphört, upphäva denna. I likhet med Utvisningsutredningen vill
dock regeringen inte föreslå en sådan lösning. Anledningen till detta är främst
att det är olämpligt att lägga en sådan prövning på någon annan än expert-
myndigheten. Det torde heller knappast vara möjligt för en domstol att fatta
beslut om att häva en flyktingförklaring utan att Statens invandrarverk först
fått tillfälle att yttra sig i frågan, och någon rationalisering har då i praktiken
inte uppnåtts.
Utvisningsutredningen har stannat för en lösning som innebär att skyddet
för den som är flykting mot att utvisas för annat än synnerligen grova brott
skall avse den som är att anse som flykting och har behov av fristad i
Sverige. Innebörden av lösningen är att den bundenhet som en flykting-
förklaring innebär för domstolens bedömning av utvisningfrågan enligt nu-
varande ordning tas bort. Domstolen får i stället frihet att på grundval av allt
relevant processmaterial avgöra om utlänningen är flykting.
Utredningens förslag erbjuder i och för sig en lösning på de problem som
kan förekomma då en person fredas av en flyktingförklaring och det framstår
som klart att detta inte motsvaras av ett verkligt skyddsbehov. Regeringen är
dock, i likhet med många remissinstanser, tveksam till lösningen att låta
domstolarna tämligen fritt göra den typ av bedömning som egentligen endast
bör ankomma på de myndigheter som har specialistkompetens på området, i
första hand Statens invandrarverk. En betydligt bättre utgångspunkt torde
vara att låta en flyktingförklaring ligga till grund för bedömningen av en per-
sons flyktingstatus som huvudregel och att endast öppna en möjlighet för
domstolarna att bortse från förklaringen i fall som är uppenbara. Endast i
yttersta undantagsfall, när det exempelvis konstateras att den som har en
flyktingförklaring obehindrat besökt det land från vilket han påstår sig vara
flykting, får domstolen då anledning att göra en egen prövning av flykting-
skåpet. Självfallet måste också domstolen fästa stor vikt vid de uppgifter som
finns i det yttrande från Statens invandrarverk som skall infordras i dessa fall.
Det får vidare förutsättas att Invandrarverket, när domstolen har bortsett från
en flyktingförklaring, fullföljer handläggningen av frågan om återkallande av
denna. Med denna modifiering av utredningens förslag uppnås också en
ordning som torde uppfylla de krav på rättssäkerhet som remissinstanserna
efterlyser. Regeringen föreslår en sådan lösning. Detta medför en ändring i 4
kap. 10 § UtlL.
Möjligheten att utvisa en flykting om han i Sverige eller utomlands har be-
drivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns an-
ledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här bör kvarstå oför-
ändrad.
Prop. 1993/94:159
19
Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen bör behållas
vilket innebär att frågan om utvisning skall prövas av domstolen obe-
roende av yrkande. Åklagaren bör dock så snart det är möjligt och
senast i stämningsansökan ange sin inställning i utvisningsfrågan.
Utvisningsutredningens bedömning överensstämmer i allt väsentligt
med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har uttalat sig sär-
skilt i denna del har instämt i att frågan om utvisning även fortsättningsvis
skall prövas av domstol oberoende av yrkande. Åklagarinstansema har därvid
framhållit att det är orealistiskt att tro att åklagaren redan i samband med
eventuell häktning har ett sådant underlag att ett ställningstagande i utvis-
ningsfrågan kan göras. Rädda Barnen och Sveriges advokatsamfund är dock
negativa till utredningens ställningstagande och anser att domstolens rätt att
pröva frågan om utvisning skall begränsas till de fall då ett särskilt yrkande
framställs från åklagaren. Samtliga remissinstanser som har uttalat sig är
positiva till utredningens förslag att ett erfarenhetsutbyte etableras mellan be-
rörda myndigheter och Advokatsamfundet.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt gällande rätt beslutas ut-
visning på grund av brott av den domstol som handlägger brottmålet (4 kap.
8 § UtlL). Frågan är föremål för tingsrättens officialprövning varför åklaga-
ren inte behöver framställa något yrkande om utvisning. Vanligen initieras
frågan ändå av åklagaren. Om tingsrätten inte har beslutat om utvisning och
endast den tilltalade överklagar tingsrättens dom, eller om åklagaren över-
klagar till den tilltalades förmån, får hovrätten inte besluta om utvisning. Det-
samma gäller i fråga om att förlänga tiden för förbudet att återvända till
Sverige. Anser åklagaren att utvisning bör ske eller att tiden för återrese-
förbudet bör förlängas, får åklagaren själv klaga i den delen (51 kap. 25 §
RB). Denna bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus beträffande
utvisning på grund av brott infördes år 1989. Av regleringen följer att en
överrätt aldrig ex officio kan väcka frågan om utvisning. Om den dömde
klagar och yrkar att ett beslut om utvisning skall upphävas, kan påföljden
skärpas om utvisningen upphävs.
Enligt vad Utvisningsutredningen har redovisat i betänkandet finns det
bland domare skilda uppfattningar om när tingsrätten kan ta upp frågan om
utvisning. En del domare anser att frågan om utvisning skall beaktas oavsett
yrkande, medan andra är av den åsikten att frågan får, eller i vart fall bör,
prövas först efter yrkande. Den omständigheten att bestämmelsen tolkas på
skilda sätt får emellertid mera sällan någon praktisk betydelse eftersom åkla-
garen i de fall utvisning kan komma i fråga vanligen framställer yrkande
därom. Ett sådant yrkande kan framställas inte bara i samband med ansökan
om stämning utan även senare under processen. Om rätten självmant tar upp
frågan innebär det inte att ett utvisningsbeslut kommer som en överraskning
20
för parterna; på sedvanligt sätt har i ett sådant fall parterna fått tillfälle att ange
sina ståndpunkter och skäl under rättegången.
Det är naturligtvis mycket viktigt att utvisningsfrågan uppmärksammas så
tidigt som möjligt. Härigenom kan förutsättningarna för utvisning och even-
tuella frågor om verkställighetshinder utredas grundligare. Samtidigt får den
tilltalade större möjlighet att utveckla sin talan i dessa avseenden och att lägga
fram den utredning som han vill åberopa till stöd för sin inställning. Rege-
ringen instämmer mot denna bakgrund i utredningens bedömning att det bör
skapas en ordning som ger åklagaren incitament att så tidigt som möjligt ange
om ett särskilt yrkande om utvisning kommer att framställas. Med tanke på
vad som anförts från åklagarhåll om bristen på fullgott underlag för ett ställ-
ningstagande på ett så tidigt stadium som vid häktningsförhandlingen före-
faller det mest realistiskt att anta att åklagaren i de flesta fall kan ange sin in-
ställning först i stämningsansökan. Självfallet bör dock åklagarens inställning
anges redan i samband med ingivandet av häktningsframställningen i de fall
underlaget tillåter åklagaren att i detta skede göra ett ställningstagande till
frågan om utvisning. Under alla förhållanden bör åklagarens ställnings-
tagande framgå av stämningsansökan. Genom att blanketten som används för
häktningsframställning resp, ansökan om stämning, och som innehåller upp-
gift om den tilltalades medborgarskap, kompletteras med plats för särskilt
yrkande om utvisning kan åklagaren på ett enkelt och praktiskt sätt ange sin
inställning till utvisning. För att åstadkomma en ordning som den skisserade
behövs det inte några författningsändringar. Överåklagaren vid Region-
myndigheten i Göteborg har för övrigt upplyst att frågan redan är reglerad i
RÅ:s cirkulär C:81 och att cirkuläret därvid förordar det handlingssätt som ut-
redningen föreslår.
Som utredningen har anfört finns det inte anledning att ändra bestämmel-
sen om förbud mot reformatio in pejus beträffande utvisning på grund av
brott.
Utvisningsutredningen har i detta sammanhang även övervägt fördelar och
nackdelar med att det är domstolen som prövar frågan om utvisning på grund
av brott och har därvid inte funnit anledning att föreslå någon ändring av nu-
varande förhållanden. Regeringen delar den uppfattningen. Det är visserligen
inte uteslutet att det kan finnas vissa fördelar med en prövning i annan ord-
ning, företrädesvis att frågan i stället skulle avgöras av den myndighet som
har expertkunskaper på utlänningsområdet och som fattar beslut i nära-
liggande frågor. Skälen mot att ändra den nu gällande ordningen är dock
betydligt starkare. T.ex. skulle en ändrad ordning medföra att den samlade
samhällsreaktionen på utlänningens brott skulle komma att behandlas inte
bara vid de allmänna domstolarna utan enligt ytterligare en instansordning,
t.ex. hos Statens invandrarverk med Utlänningsnämnden som slutinstans.
Förutom de nackdelar som är ofrånkomliga när det som i praktiken är ett
ärende skall prövas inom två skilda system skulle ett sådant förfarande också
ta avsevärd tid i anspråk. Med tanke på att de som skall utvisas ofta är
frihetsberövade är det inte lämpligt att vänta med prövningen av utvisnings-
frågan till dess domen i ansvarsdelen vunnit laga kraft. Att samhällsreak-
Prop. 1993/94:159
21
tionen mot en utlänning, som begår brott här, skulle splittras på skilda för-
faranden skulle otvivelaktigt medföra allvarliga olägenheter (se även SOU
1979:64 s. 192 f.).
Enligt 6 kap. 8 § utlänningsförordningen (1989:547, UtlF) skall rätten,
när det uppkommer fråga om utvisning, inhämta yttrande från Statens invand-
rarverk om det kan antas att det finns hinder mot verkställighet av en utvis-
ning. Den tid som står till buds för yttrandet är vanligen mycket kort, särskilt
om den tilltalade är häktad.
Invandrarverket avger yttrande på grundval av sin kännedom om landet i
fråga och situationen där samt de uppgifter om utlänningen som Invandrar-
verket har. Personuppgifterna kan i vissa fall vara gamla och utgöras av de
förhör som hölls med utlänningen när han sökte uppehållstillstånd i landet för
kanske flera år sedan. Det är långt ifrån säkert att utlänningens personakt hos
Invandrarverket innehåller uppgifter om viktiga beslut av andra myndigheter
som rör honom, om incidenter på flyktingförläggningar m.m. Man kan så-
ledes inte utgå från att alla relevanta upplysningar om utlänningens person
finns hos Statens invandrarverk. Visserligen förekommer det att domstolen i
samband med att yttrande begärs underrättar Statens invandrarverk om
tidigare inte kända invändningar mot utvisning, t.ex. i fråga om politiska
verkställighetshinder. I sådana fall får det förutsättas att Statens invandrarverk
innan yttrande avges företar den kompletterande utredning som kan behövas
för yttrandet. Men det förekommer också uppenbara brister i kommunika-
tionen med Statens invandrarverk. Utredningen säger sig ha uppmärksammat
fall när åklagare och domstol i brottmålet haft tillgång till material av stort in-
tresse för utvisnings- och verkställighetsfrågorna men detta material inte till-
ställts Statens invandrarverk, sannolikt i tron att uppgifterna redan var kända
för verket. Statens invandrarverk har därför yttrat sig under felaktiga förut-
sättningar vilket ställt domstolen i en brydsam situation. Det torde även före-
komma att domstolarna skapar svårigheter för Invandrarverket genom att
begära ett yttrande så kort tid före huvudförhandlingen att verket knappast får
någon tid på sig att kontrollera uppgifter och ställa samman yttrandet.
Regeringen instämmer mot bakgrund av vad som nu redovisats i Ut-
visningsutredningens rekommendation att det bör etableras ett erfarenhets-
utbyte mellan å ena sidan domstolarna - lämpligen företrädda av Domstols-
verket - och åklagarna - lämpligen företrädda av Riksåklagaren - och å andra
sidan Statens invandrarverk.
Även för advokater torde det vara av värde med sådana kontakter.
Sveriges advokatsamfund bör därför ges tillfälle att delta. Ett sådant erfaren-
hetsutbyte torde kunna komma till stånd utan särskilda åtgärder från regering-
ens sida.
Prop. 1993/94:159
22
Prop. 1993/94: 159
Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen bör behållas.
Domstolen skall alltså även fortsättningsvis ta hänsyn till om utlänning-
en på grund av bestämmelserna om verkställighetshinder i 8 kap.
1-4 §§ UtlL inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns
särskilda hinder mot att utvisningen verkställs.
Utvisningsutredningens bedömning: Överensstämmer med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Det fåtal remissinstanser som har uttalat sig sär-
skilt i denna fråga har instämt i utredningens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt gällande rätt skall dom-
stolen vid prövningen av utvisningsfrågan beakta om det föreligger hinder
mot att verkställa en utvisning (4 kap. 12 § första stycket UtlL). Med denna
ordning kommer utvisning att beslutas endast i de fall där utvisningen - såvitt
går att bedöma vid tidpunkten för domstolens behandling av frågan - kan
verkställas. Emellertid händer det att frågan om hinder mot verkställighet
kommer i ett nytt läge under tiden mellan dom och frigivning på grund av att
de förutsättningar som domstolen utgick ifrån inte längre gäller eller har för-
ändrats. Den politiska händelseutvecklingen i utlänningens hemland kan efter
det att utvisningsbeslutet fattades ha varit sådan att en utvisning inte kan
verkställas. I sådana fall kan regeringen upphäva utvisningsbeslutet helt eller
delvis (7 kap. 16 § första stycket UtlL). Som närmare kommer att utvecklas i
avsnitt 10 kan resultatet då bli att utlänningen får ett lägre straff än vad gär-
ningen förtjänade därför att domstolen vid straffmätningen har beaktat utvis-
ningen som ett men och på grund därav satt ner straffet. Även den situationen
kan inträffa att domstolen underlåter att förordna om utvisning eftersom
hinder mot verkställighet anses föreligga men att det senare - när frigivning
sker - visar sig att en utvisning skulle varit genomförbar. I detta fall saknas
möjlighet att utvisa utlänningen.
Om prövningen av verkställighetshinder gjordes först i anslutning till
själva verkställigheten skulle de olägenheter som nuvarande ordning innebär
bli undanröjda. En sådan prövning borde i så fall ankomma på Statens in-
vandrarverk med Utlänningsnämnden som slutinstans. Ett sådant förfarande
skulle, i vart fall vid längre fängelsestraff, medföra att prövningen skulle ske
mot bakgrund av ett mer aktuellt beslutsunderlag än det domstolen förfogar
över vid domstillfället. Dessutom skulle domstolarna befrias från en bedöm-
ning som inte kan sägas direkt höra hemma i domstolsprocessen.
De förslag till förändringar av bestämmelserna om utvisning på grund av
brott som läggs fram i denna proposition kommer att leda till ett ökat antal
utvisningar, vissa efter ett förhållandevis kort fängelsestraff eller i samband
med en inte frihetsberövande påföljd. Eftersom verkställigheten av en utvis-
ning i dessa fall vanligtvis kommer att ske i nära anslutning till beslutet upp-
står inte de problem som just beskrivits och prövningen av verkställighets-
23
hinder kan då utan olägenhet ske i domstolen. En annan ordning skulle inne-
bära onödig omgång och tidsutdräkt. Dessa synpunkter har emellertid inte
samma tyngd vid långa fängelsestraff. Det skulle teoretiskt vara möjligt att,
när påföljden för utlänningen blir ett kortare fängelsestraff eller en inte
frihetsberövande påföljd, låta domstolen avgöra frågan, medan prövningen
skulle kunna ske i annan ordning när det är fråga om längre frihetsberövan-
den. En sådan differentiering medför emellertid andra olägenheter. Den skulle
inte främja enkelhet och enhetlighet utan snarare bli svårhanterlig och leda till
oenhetlig praxis.
Mot att lägga prövningen av verkställighetshinder på annan än domstol
talar också att en helt ny ärendetyp då skapas. Den arbetsbörda som därvid
uppstår kan inte antas motsvaras av en minskad arbetsbörda för domstolarna.
Dessutom kommer prövningen att ta avsevärd tid i anspråk. Är utlänningen
häktad enbart på den grunden att det finns risk för att han undandrar sig
verkställigheten av utvisningen kommer tiden för detta frihetsberövande att bli
onödigt lång; detta alldeles särskilt i de fall när påföljden i domstolen blivit
endast ett kortare fängelsestraff eller en inte frihetsberövande påföljd. Dess-
utom kommer prövningen av verkställighetsfrågan att kunna ske först sedan
domen vunnit laga kraft.
Regeringen anser därför att det inte finns skäl att föreslå någon ändring av
gällande ordning. Härtill kommer att domstolen med nuvarande lagstiftning
inte är förhindrad att besluta att utlänningen skall utvisas, om det i något fall i
och för sig skulle finnas verkställighetshinder vid domstillfället men framstå
som mycket sannolikt att hindret inte kommer att föreligga den dag ett utvis-
ningsbeslut skall verkställas. Kvarstår verkställighetshindret när utvisningen
skall verkställas får frågan hanteras på samma sätt som sker med övriga ut-
visningsbeslut som inte kan verkställas på grund av hinder som inträtt efter
domstolens beslut.
Prop. 1993/94:159
Regeringens bedömning: En dom eller ett beslut om utvisning på
grund av brott bör även i fortsättningen innehålla förbud för utlänning-
en att återvända till Sverige.
Utvisningsutredningens bedömning: Överensstämmer med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Endast Utlänningsnämnden och Sveriges Fri-
kyrkosamråd har uttalat sig särskilt i denna fråga. Båda remissinstanserna in-
stämmer i utredningens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt gällande rätt skall en
dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott innehålla förbud för ut-
länningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning (4
24
kap. 14 § andra stycket UtlL). Vid tidsbegränsade utvisningar skall vidare
anges vilken dag återreseförbudet upphör att gälla. Bestämmelsen fick sin
nuvarande lydelse genom 1980 års utlänningslag (prop. 1979/80:96, bet.
1979/80:AU27, rskr. 1979/80:378). Enligt propositionen (s. 65 f. och 101)
borde återreseförbudet som regel tidsbegränsas och i normalfallet bestämmas
till fem år. Möjligheten att meddela förbud utan tidsbegränsning borde i all-
mänhet tillgripas endast i samband med en dom avseende särskilt allvarlig
brottslighet eller i fråga om utlänningar som tidigare har begått mycket allvar-
liga brott. När återreseförbudets längd bestämdes borde avgörande betydelse
tillmätas återfallsrisken och utlänningens samhällsfarlighet, anfördes det i
propositionen. I praxis förekommer inte så sällan vid mycket grov brottslig-
het att återreseförbudet inte tidsbegränsas. Tidsbegränsning är dock huvud-
regel och de tider som kommer i fråga är i allmänhet fem eller tio år. Även så
kort tid som två år förekommer undantagsvis. Utgångspunkten brukar ofta
vara datum för domen.
Enligt Utvisningsutredningen har det till utredningen i olika sammanhang
framförts önskemål om klargörande riktlinjer för bestämmande av varaktig-
heten av ett återreseförbud. I likhet med utredningen kan regeringen instämma
i att det många gånger är en grannlaga uppgift att bestämma denna tid. Många
olika omständigheter inverkar på bedömningen. Av dessa nämns återfallsrisk
och samhällsfarlighet särskilt. Även den anknytning som en utlänning har till
landet vägs i vissa fall in i bedömningen. Mot bakgrund av att det just finns
så många olika omständigheter som kan inverka på bedömningen torde det
dock vara i det närmaste ogörligt att bestämma några klarare riktlinjer än de
som redan har uttalats i 1980 års lagstiftningsärende.
Utvisningsutredningens bedömning utmynnar i att bestämmelsen om åter-
reseförbud tillämpas i överensstämmelse med vad som uttalades i 1980 års
lagstiftningsärende och att det inte finns någon anledning att föreslå någon
förändring av bestämmelsen. Regeringen delar denna uppfattning. Det bör
emellertid understrykas att bestämmelsen rimligen bör tillämpas så att var-
aktigheten av återreseförbudet bestäms på ett sådant sätt att tiden inte går ut
endast en kortare tid efter det att utlänningen friges från sitt fängelsestraff.
Utvisningen framstår annars som meningslös.
Prop. 1993/94:159
Regeringens bedömning: Regeringens möjlighet att upphäva eller
mildra en domstols beslut om utvisning på grund av brott bör behållas
oförändrad.
Utvisningsutredningens bedömning: Överensstämmer med rege-
ringens.
25
Remissinstanserna: De två remissinstanser som har uttalat sig särskilt i
denna fråga, Utlänningsnämnden och Sveriges Frikyrkosamråd, delar utred-
ningens uppfattning.
Skälen för regeringens bedömning: Som tidigare har nämnts får
regeringen, om den finner att en dom eller ett beslut om utvisning på grund av
brott inte kan verkställas eller om det annars finns särskilda skäl för att be-
slutet inte längre skall gälla, upphäva avgörandet helt eller delvis (7 kap. 16 §
första stycket UtlL). Bestämmelsen kan sägas vara en parallell till bestämmel-
sen i 11 kap. 13 § regeringsformen om att regeringen genom nåd får efterge
eller mildra brottspåföljd eller mildra annat liknande av myndighet beslutat in-
grepp avseende enskilds person eller egendom. Mot bakgrund av det sam-
band som föreligger mellan 7 kap. 16 § UtlL och 11 kap. 13 § regerings-
formen bör bestämmelsen inte ändras. Ett avskaffande av den eller en flytt-
ning av prövningen till en annan myndighet skulle ändå innebära att den en-
skilde med stöd av bestämmelsen i regeringsformen i stor utsträckning skulle
ha en rätt att vända sig till regeringen och få frågan prövad.
Det förhållandet att det i de fall regeringen upphäver ett beslut om utvis-
ning inte enligt gällande rätt finns någon möjlighet att skärpa påföljden kan i
enstaka fall innebära att utlänningen i dessa fall i praktiken får ett lindrigare
straff än vad brottet förtjänade eftersom domstolen har beaktat det men han
lider genom utvisningsbeslutet. Denna fråga behandlas i följande avsnitt.
Regeringens bedömning: Det finns för närvarande inte några skäl
att ändra den gällande ordningen.
Utvisningsutredningens förslag: Utvisningsutredningen föreslår att
domstolarna fortsättningsvis inte särskilt skall beakta om den tilltalade för-
orsakas något men genom att han på grund av brottet utvisas ur landet.
Remissinstanserna: Denna fråga uppvisar en tämligen splittrad
remissbild med tre ungefär lika stora grupper av remissinstanser som intar
olika ståndpunkter. Bl.a. Malmö tingsrätt, Utlänningsnämnden och Svenska
röda korset tillstyrker förslaget medan bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO),
Svea hovrätt och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet av-
styrker. Även Straffsystemkommittén redovisar en negativ inställning till Ut-
visningsutredningens förslag och anför vidare att det under alla förhållanden
är lämpligt att kommitténs eget förslag avvaktas innan statsmakterna tar upp
frågan om ett genomförande av utredningens förslag. Den tredje gruppen,
bl.a. Domstolsverket och Riksåklagaren instämmer i att det nuvarande syste-
met är mindre bra men är ändå tveksamma till utredningsförslaget.
Prop. 1993/94:159
26
Bland de remissinstanser som är positiva till förslaget betonas från flera Prop. 1993/94: 159
håll att frågan är av rättspolitisk natur och Utlänningsnämnden understryker
att det övergripande kriminalpolitiska intresset att hindra utlänningar som be-
går brott från att uppehålla sig i Sverige måste komma före den olägenhet en
utlänning ofta drabbas av då denne tvingas bryta upp från sin tillvaro i
Sverige. De avstyrkande remissinstanserna framhåller att det i många fall
måste anses vara ett men att bli utvisad, nämligen i de fall det rör sig om ut-
länningar som valt att bo i Sverige och som har anknytning hit genom t.ex.
familj, vänner och anställning. Bl.a. JO och Straffsystemkommittén tycker att
utredningen överdrivit problemen med den nuvarande ordningen och t.ex.
Svea hovrätt och Rädda Barnen poängterar att utvisade personer har det
svårare vid straffverkställigheten än andra intagna i fråga om placering i
öppen anstalt och rätt till permission. Fakultetsnämnden och Straffsystem-
kommittén pekar också på att sanktionskumulation måste anses vara en för-
mildrande omständighet enligt brottsbalken oberoende av om den särskilda
bestämmelsen om beaktande av utvisningsmenet finns eller inte. Dessa två
remissinstanser framhåller också att antalet villkorliga domar i kombination
med utvisning torde bli färre om den särskilda bestämmelsen tas bort. Bland
de tveksamma remissinstanserna förordar Domstolsverket att frågan övervägs
ytterligare och från åklagarhåll anförs att frågan är svår att komma till rätta
med samt att det otvivelaktigt är så att utvisning i vissa fall innebär sådana
olägenheter att det är motiverat att beakta utvisningen som ett men. Riks-
åklagaren anser att det även fortsättningsvis måste finnas en möjlighet att
kunna beakta utvisningsmenet vid straffmätningen men föreslår att lagtexten
justeras så att strafflindring endast kan ske när det är fråga om "beaktansvärt
men" för att möjliggöra en begränsning av tillämpningen.
Skälen for regeringens bedömning: Enligt gällande rätt skall dom-
stolen vid straffmätning och påföljdsval i skälig omfattning beakta om den
tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket
(29 kap. 5 § första stycket 4 och 30 kap. 4 § första stycket BrB). En be-
stämmelse av denna innebörd infördes genom 1954 års utlänningslag. Be-
stämmelsen överfördes år 1989 till BrB (prop. 1987/88:120, bet.
1987/88JuU45, rskr. 1987/88:404). Den tillämpas på så sätt att fängelse-
straffets längd i allmänhet sätts ner i förhållande till vad som skulle ha blivit
följden om utlänningen inte utvisats. Vid mindre allvarliga brott kan utlän-
ningen dömas till en inte frihetsberövande påföljd i kombination med utvis-
ning i stället för ett kortare fängelsestraff.
Vi har tidigare berört de möjligheter som regeringen har att upphäva eller
mildra ett beslut om utvisning (avsnitt 10). De olägenheter som tillämpningen
av den bestämmelsen i vissa fall för med sig har samband med beaktandet av
utvisningsmenet vid straffmätning och påföljdsval i så hänseende att ett rege-
ringsbeslut om upphävande av en utvisning inte kan medföra att påföljden
ändras, trots att beslutet om utvisning kan ha föranlett att en lindrigare påföljd
dömts ut. Detta förhållande kan i en del fall ge upphov till otillfredställande
konsekvenser i bl.a. rättvisehänseende. Frågan är då om det är möjligt att nu
konstruera ett system som på ett enkelt sätt eliminerar dessa konsekvenser.
27
Utvisningsutredningen har resonerat kring en rad olika lösningar och har
därefter stannat för att föreslå att domstolen fortsättningsvis överhuvudtaget
inte skall särskilt beakta om den tilltalade förorsakas något men genom att han
utvisas på grund av brott. Ganska många av bl.a. de rättsliga remiss-
instanserna är kritiska mot denna lösning men det finns däremot inte någon
enhetlig uppfattning i frågan om vilken lösning som i stället bör väljas. I
stället föredrar olika remissinstanser olika lösningar på problemet och flera
anser att någon ändring av gällande ordning överhuvudtaget inte behövs.
Om man till att börja med har utgångspunkten att domstolarna även i fort-
sättningen skall beakta utvisningsmenet i samband med straffmätning och på-
följdsval finns det enligt regeringens uppfattning två möjliga lösningar som
står till buds, nämligen att antingen införa ett system med alternativa domslut i
fråga om påföljden (jfr 28 kap. 6a § första stycket BrB) eller att tillskapa en
möjlighet till omprövning av påföljden (jfr 38 kap. 2 a § BrB). Båda dessa
alternativ övervägdes i det tidigare nämnda lagstiftningsärendet då den aktu-
ella bestämmelsen överfördes från utlänningslagen till brottsbalken. Alterna-
tiven avfärdades dock av den dåvarande chefen för Justitiedepartementet av
bl.a. den anledningen att det syntes svårt att ge regler om i vilket läge det
skulle anses definitivt att verkställighet av en utvisning inte skulle komma att
ske. Enligt regeringens uppfattning framstår även i dagens läge de två alter-
nativen som tämligen otympliga vägar om man har syftet att konstruera ett
system som smidigt eliminerar de olägenheter som den nuvarande ordningen
kan vara förknippad med i en del fall.
Situationen där domstolen ger alternativa domslut kompliceras bl.a. av att
det torde vara tämligen svårt att exakt ange menets storlek särskilt om dom-
stolen har att beakta kanske inte bara utvisningsmenet utan även andra men-
liga följder vid straffmätningen resp, påföljdsvalet. Detta kan dock inte anses
var något avgörande skäl mot att införa ett system med alternativa påföljder.
Ett sådant system tillämpas t.ex. i samband med s.k. kontraktsvård. Något
som däremot utgör ett särskilt problem när det gäller utvisningsfrågan är att
frågan om verkställighet av det alternativt utdömda fängelsestraffet i de allra
flesta fall kommer att aktualiseras åtskilliga år efter det att verkställighets-
hindret mot utvisningen konstaterats. Det vanliga förfarandet då en fråga om
upphävande av ett utvisningsbeslut enligt 7 kap. 16 § UtlL uppkommer är
nämligen att regeringen meddelar ett antal tidsbegränsade uppehållstillstånd
för utlänningen i avvaktan på att utvisningsbeslutet skall gå att verkställa och
det är först efter flera år som det blir aktuellt att upphäva beslutet. Det säger
sig självt att det i många fall därvid skulle framstå som oskäligt att låta utlän-
ningen avtjäna ett fängelsestraff särskilt mot bakgrund av att utlänningen då
under flera år levt i ovisshet om utvisningen skulle komma att verkställas eller
inte. Det nyss sagda har bäring även vid det alternativ som innebär att på-
följden omprövas. Rent principiellt kan vad gäller det alternativet också fram-
hållas vikten av att lagakraftvunna domar inte blir föremål för ändringar och
att därför det antal situationer där en omprövning kan bli aktuell bör vara så få
som möjligt. Regeringen kan därför inte förorda något av dessa alternativ.
Prop. 1993/94: 159
28
Utvisningsutredningens förslag att avskaffa bestämmelsen om beaktande
av menet innebär i och för sig en lösning som eliminerar de stötande effekter
som i vissa fall kan uppstå i samband med att regeringen upphäver ett utvis-
ningsförordnande för en utlänning som fått ett lindrigare straff med beaktande
av utvisningsmenet. Regeringen anser dock att det ligger åtskilligt i de in-
vändningar som framförts av de remissinstanser som är kritiska mot utred-
ningens förslag. Sålunda är det svårt att bortse från att ett utvisningsförord-
nande i många fall måste anses vara ett men för de utlänningar som berörs.
För utlänningar som har valt att bosätta sig här torde ett utvisningsbeslut inne-
bära sådana olägenheter att det är motiverat att beakta utvisningen som ett men
enligt det straffmätningssystem som finns i svensk lagstiftning. Det är för
övrigt tveksamt om den sanktionskumulation som uppstår i dessa fall inte
måste beaktas i straffmätnings- och påföljdsvalshänseende även om den
speciella bestämmelse som rör utvisningsmenet tas bort (jfr 29 kap. 5 § första
stycket 8 resp. 30 kap. 4 § första stycket BrB). En svaghet som också är för-
knippad med utredningens förslag är att menet inte skulle beaktas vid straff-
mätningen men även fortsättningsvis ha betydelse vid påföljdsvalet. En sådan
lösning framstår som svårförklarad.
Utvisningsutredningen har vidare anfört att ytterligare ett skäl att inte be-
akta utvisningsmenet är att det måste anses vara ogörligt att fastställa riktlinjer
för hur straffmätning och påföljdsbestämning skall påverkas av en utvisning.
I likhet med flera av remissinstanserna anser regeringen dock att detta skäl har
föga bärkraft mot bakgrund av att sådana invändningar skulle kunna riktas
bl.a. mot samtliga strafflindringsgrunder i 29 kap. 5 § BrB. Det finns inte
någon anledning att anlägga ett särskilt betraktelsesätt just på utvisningsmenet
i detta hänseende.
I bilden måste också vägas in att det förslag som Utvisningsutredningen
lägger fram vad gäller utvisningsmenet berör frågor som Straffsystemkom-
mittén har att ta ställning i ett större sammanhang. Straffsystemkommittén (Ju
1992:07) är en parlamentarisk kommitté som har i uppdrag att bl.a. se över
det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad (dir. 1992:47).
Kommittén skall också lägga fram förslag till vad som i ett längre perspektiv
bör gälla för frigivning från fängelsestraff och därvid pröva om systemet med
villkorlig frigivning skall behållas och hur detta i så fall bör vara utformat.
Straffsystemkommittén har i sitt remissyttrande förordat att dess kommande
förslag skall avvaktas innan frågan om ett genomförande av Utvisnings-
utredningens förslag rörande utvisningsmenet aktualiseras. Mot bakgrund av
att det rör sig om ett ytterst litet antal fall per år där regeringen upphäver en
utvisning (se bilaga 7 i betänkandet) och då det får anses vara av stor vikt att
frågan får en så allsidig belysning som möjligt instämmer regeringen i att det
inte finns anledning att gå vidare med frågan förrän Straffsystemkommittén
har lämnat sina förslag. Något förslag i frågan om utvisningsmenet bör alltså
inte läggas fram i detta lagstiftningsärende.
Prop. 1993/94:159
29
Prop. 1993/94: 159
Regeringens förslag: En ny häktningsbestämmelse införs som tar
sikte på samtliga fall där domstolen förordnat om utvisning och där det
finns risk för att den misstänkte undandrar sig utvisning.
Utvisningsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. Utredningen hade dock valt en annan lagteknisk lösning.
Remissinstanserna: Endast ett mindre antal remissinstanser har uttalat
sig särskilt i denna fråga. En majoritet av dessa bl.a. Svea hovrätt och Caritas
Sverige är positivt inställda till förslaget. Umeå tingsrätt har föreslagit att den
föreslagna lagtexten ändras så att det tydligt framgår av bestämmelsen att den
endast tar sikte på den situationen där häktning behövs för att säkerställa att
en utvisning kan verkställas. Sveriges Frikyrkosamråd har avstyrkt förslaget
och har därvid bl.a. betonat att häktning är en extraordinär åtgärd som bör
tillämpas endast före domstolsförhandling.
Skälen för regeringens förslag: Förslaget om ändring i 4 kap.
7 § UtlL får till följd att utvisning kommer att kunna ske även för brott för
vilka häktning med nuvarande lagstiftning normalt inte kan komma i fråga.
Detta väcker frågan om det i någon utsträckning kan finnas ett behov av att in-
föra en möjlighet att häkta även i samband med beslut om utvisning för
sådana brott.
En redogörelse för de nuvarande häktningsreglema finns på s. 55 f. i be-
tänkandet. Enligt dessa regler finns det till att börja med inte någon möjlighet
att före dom häkta en utlänning på den grunden att han kan komma att ut-
visas. För häktning fordras att förutsättningarna i 24 kap. 1 eller 2 § rätte-
gångsbalken (RB) är uppfyllda. Utlänningar som saknar hemvist i landet kan
enligt 2 § häktas oavsett brottets beskaffenhet om det finns risk för att utlän-
ningen genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Ut-
visningsutredningen har gjort bedömningen att de nuvarande bestämmelserna
om häktning före dom är tillräckligt omfattande. Regeringen instämmer i
denna bedömning.
Möjligheterna att besluta om häktning i samband med fällande dom reg-
leras i 24 kap. 21 § RB. Paragrafens andra stycke tar sikte på fall där det
finns risk att den misstänkte undandrar sig utvisning varvid den situationen
likställs med situationen där det finns risk för att den misstänkte undandrar
sig straff. Detta innebär bl.a. att häktning till säkerställande av en utvisning
inte kan komma i fråga för utlänningar som döms för brott vars straff-
maximum understiger fängelse i ett år, såvida inte förutsättningarna i 2 § är
uppfyllda. Denna senare möjlighet kan tillämpas på turister och andra till-
fällighetsbesökare men inte på utlänningar som har sin hemvist här i Sverige.
För att ha möjlighet att säkerställa verkställandet av ett beslut om utvisning är
det enligt regeringens uppfattning rimligt att häktning skall kunna tillgripas i
samtliga fall när domstolen beslutar om utvisning. Denna utvidgade möjlighet
att tillgripa häktning bör regleras genom ett tillägg i den nuvarande bestäm-
30
melsen, varvid de nuvarande förutsättningarna för häktning av en misstänkt
som kan befaras undandra sig straff bör gälla med undantag för kravet i 24
kap. 1 § första stycket RB på minst ett års fängelse i straffskalan. I övrigt
skall domstolen beakta bl.a. proportionalitetsprincipen (24 kap. 1 § tredje
stycket RB) samt den misstänktes ålder, hälsotillstånd och andra liknande
omständigheter (24 kap. 4 § RB). Särskilt proportionalitetsprincipen innebär
att möjligheten att tillgripa häktning enligt den föreslagna utvidgningen bör
användas med viss restriktivitet.
Enligt såväl FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
som den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna råder förbud
mot s.k. obligatorisk häktning. Med obligatorisk häktning menas att bara
misstanken om ett visst brott räcker för häktning. Den föreslagna regelns ut-
formning innebär inte obligatorisk häktning.
Prop. 1993/94: 159
Regeringens bedömning: Det är inte möjligt att göra några närmare
beräkningar av förslagens kostnadseffekter. Förslagen kan dock för-
väntas leda till lägre kostnader för samhället.
Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
Utvisningsutredningens bedömning: Utredningen ansåg att en rim-
lig prognos var att ytterligare cirka 300 personer om året kunde komma att
utvisas med stöd av de föreslagna regeländringarna samt att de positiva verk-
ningarna på samhällsekonomin kunde antas bli betydande även om det inte
var möjligt att göra några närmare beräkningar av förslagens kostnads-
effekter.
Remissinstanserna: Brottsförebyggande rådet (BRÅ) redovisar tvekan
inför utredningens bedömning att de föreslagna regelförändringarna skulle
innebära stora samhällsekonomisk besparingar och anför att utredningen inte
redovisat grunden för en sådan bedömning. Även Svenska kyrkans försam-
lingsnämnd och Sveriges Frikyrkosamråd anser att utredningens bedömning
inte är fullt underbyggd i detta hänseende. Frikyrkosamrådet har lagt till att
utredningen t.ex. inte har beaktat de samhällsekonomiska förluster som kan
uppkomma i fall där en utvisad person står i skuld till t.ex. banker, låne-
institut eller svenska staten eftersom det inte är rimligt att tro att skulderna är
indrivningsbara sedan utvisningen verkställts. Vidare har Kriminalvårds-
styrelsen påpekat att utredningen inte beaktat att behovet av slutna anstalts-
platser kommer att öka som en följd av utredningens förslag.
Skälen för regeringens bedömning: De förslag som nu läggs fram
innebär förändrade möjligheter att utvisa utlänningar som begår brott. År
1991 utvisades 463 dömda utlänningar och år 1992 var antalet 628. Hur stor
31
förändring av antalet utvisade som förslagen i denna proposition kan komma Prop. 1993/94: 159
att medföra är i det närmaste omöjligt att uppskatta.
Genom att kriminella utlänningar avlägsnas ur landet görs med största
sannolikhet samhällsekonomiska besparingar. Dessa berör många sektorer
inom det allmännas ram. Men även enskilda drabbas direkt av kostnader för
brottslighet och också på detta område kan besparingar förväntas. Regeringen
anser att några realistiska beräkningar av de positiva ekonomiska effekterna
av förslagen knappast kan anges. Det står dock klart att de på sikt kommer att
medföra lägre kostnader för samhällsekonomin.
Häremot skall ställas de kostnader som förslaget kan föranleda. Det rör sig
därvid i första hand om kostnader för att verkställa fler utvisningsbeslut. En
genomsnittlig verkställighetskostnad per utvisad person har av Kriminal-
vårdsstyrelsen till utredningen uppgivits vara 20 000 kr. Därtill kommer, som
Kriminalvårdsstyrelsen påpekat, vissa kostnader för ytterligare slutna an-
staltsplatser för de utvisade personer som döms till fängelsestraff.
Regeringen anser att engångskostnaden för en utvisning måste betraktas
som marginell vid en jämförelse med den samhällsekonomiska skada som blir
följden av att utvisning inte sker av kriminella utlänningar. Även kostnaderna
för ytterligare slutna anstaltsplatser och eventuella indrivningsvårigheter av
skulder torde ha en sådan betydelse därvidlag.
Sammantaget torde alltså förslagens ekonomiska effekter vara positiva för
samhällsekonomin på längre sikt.
Förslagen bör träda i kraft den 1 juli 1994.
Av 2 kap. 10 § regeringsformen och 5 § BrB:s promulgationslag följer att
de nya bestämmelserna i UtlL inte skall tillämpas på brott som begåtts före
ikraftträdandet.
Den nya bestämmelsen i RB om att häktning, i avvaktan på att ett förord-
nande om utvisning vinner laga kraft, skall kunna ske även om brottets
straffmaximum är fängelse i ett år eller lägre kommer inte att kunna tillämpas i
fråga om brott som begåtts före ikraftträdandet. Detta följer av att sådana
beslut om utvisning, som nyss sagts, inte får avse brott som begåtts före
ikraftträdandet.
Några särskilda övergångsbestämmelser behövs alltså inte.
4 kap.
7 §
En utlänning får utvisas ur Sverige om utlänningen döms för ett brott som
kan leda till fängelse eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller
skyddstillsyn som utlänningen har dömts till.
Utlänningen får dock utvisas endast om han döms till svårare straff än
böter och 32
1. det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter
kan antas att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i
landet, eller
2. brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har
inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han inte bör
få stanna kvar.
Paragrafen innehåller de grundläggande förutsättningarna för utvisning på
grund av brott. Den behandlas i avsnitt 5.2 i den allmänna motiveringen.
Som första förutsättning för att utvisning skall kunna komma i fråga före-
skrivs i första stycket att på brottet skall kunna följa fängelse. Hittillsvarande
reglering, som anger att brottet skall kunna leda till fängelse i mer än ett år,
har inneburit att utvisning inte under några förhållanden kunnat ske vid brott
som snatteri, skadegörelse, egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteende och
grov olovlig köming. Avsikten med ändringen är inte att utvisning normalt
skall tillgripas vid sådan mindre allvarlig brottslighet. Det öppnas emellertid
en möjlighet att vid upprepad eller systematisk brottslighet av denna typ vid
sidan av påföljd även kunna förordna om utvisning. En förutsättning för detta
är dock att utlänningen döms till ett svårare straff än böter i det mål där utvis-
ning kommer i fråga.
För utvisning förutsätts inte enbart att utlänningen begått brott som kan
leda till fängelse. Av andra stycket framgår att det vidare skall föreligga risk
för att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet
eller, om återfallsrisk inte kan antas, att det är fråga om ett allvarligt brott.
När det gäller återfallsrisken får en bedömning göras utifrån vad som är
känt om utlänningens tidigare uppförande och nuvarande förhållanden.
Risken för fortsatt brottslighet behöver inte avse sådan som är likartad med
den aktuella. Det är tillräckligt att utlänningen visat sig brottsbenägen i all-
mänhet. Detta kan vara dokumenterat genom tidigare domar, godkända
strafförelägganden eller åtalsunderlåtelser. Men det kan undantagsvis också
förekomma att omständigheterna vid den första brottslighet som en utlänning
lagfors för är sådana att det är befogat att utgå från en återfallsrisk. Detta för-
hållande behandlas närmare i avsnitt 5.2 i den allmänna motiveringen.
Om det inte finns grund för att anta någon återfallsrisk ställs det liksom i
dag större krav på brottets svårhet för att utvisning skall få ske. Lagändringen
avser dock att något sänka den nuvarande gränsen. I avsnitt 5.2 i den all-
männa motiveringen har närmare utvecklats hur utrymmet för utvisning bör
ökas till att avse allvarlig brottslighet med ett straffvärde av minst ett år. I
lagtexten har till följd av remisskritik viss precisering skett av de omständig-
heter som skall beaktas vid prövningen. Denna fråga behandlas i det nyss-
nämnda avsnittet i den allmänna motiveringen.
Det saknas skäl att behålla den hittillsvarande särregleringen i paragrafen
beträffande brott mot UtlL.
10 §
När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 7 §, skall den ta
hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Därvid skall
Prop. 1993/94: 159
33
domstolen särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter och familje- Prop. 1993/94: 159
förhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige.
En utlänning som hade vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd
sedan minst fyra år när åtal väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan
minst fem år, får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. Detsamma
gäller för en medborgare i ett annat nordiskt land som vid den angivna tid-
punkten hade varit bosatt här sedan minst två år.
Den som är flykting och har behov av fristad i Sverige får utvisas endast
om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig
fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får
också ske om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har
inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle
fortsätta sådan verksamhet här. Om en utlänning har en flyktingförklaring
skall han anses som flykting med behov av fristad i Sverige, om det inte är
uppenbart att han inte längre är flykting med ett sådant behov.
En utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när
åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6 i den allmänna motiveringen.
När utvisning övervägs av domstolen skall, såsom hittills, inte bara
brottsligheten utan även utlänningens personliga förhållanden vägas in. Detta
framgår av första stycket.
Lagändringen innebär att domstolarna får möjlighet att göra en flexibel
prövning av utlänningens anknytning till Sverige under en längre tidsperiod
än vad som är fallet i dag. Utlänningens levnadsomständigheter, familje-
förhållanden och anknytning i övrigt till det svenska samhället skall beaktas
och vägas mot den aktuella brottsligheten. Liksom för närvarande skall en
etablering i det svenska samhället och familjeanknytning hit vara betydelse-
fulla faktorer i sammanhanget.
Ändringen i andra stycket innebär att tidsgränserna för att det skall krävas
synnerliga skäl för att utlänningen skall kunna utvisas förlängs vad gäller icke
nordiska medborgare. Någon ändring av den betydelse som rättstillämp-
ningen tillagt lokutionen synnerliga skäl är inte avsedd.
Som närmare utvecklats i avsnitt 6.2 i den allmänna motiveringen skall den
som är flykting få utvisas enbart vid synnerligen grova brott. Detta är också
innebörden av gällande rätt. En flyktingförklaring bör emellertid i fortsätt-
ningen inte vara ett absolut hinder mot utvisning. En domstol bör, när en
flyktingförklaring inte speglar ett verkligt skyddsbehov, kunna bortse från
denna vid prövningen av utvisningsfrågan. Såsom framgår av tredje stycket
sista meningen är dock domstolens möjligheter att bortse från en flykting-
förklaring begränsad till fall där det är uppenbart att utlänningen inte längre
kan anses vara flykting. Ett exempel på ett sådant fall kan vara en person som
bevisligen obehindrat besökt sitt hemland efter det att han eller hon erhållit en
flyktingförklaring. I de fall där domstolen gör bedömningen att en person
med flyktingförklaring inte längre kan anses vara flykting bör självfallet
Statens invandrarverk ompröva flyktingförklaringen så snart som möjligt.
34
24 kap.
21 §
Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall rätten, enligt de
grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till
dess domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten
förordna att han skall häktas.
Vid tillämpningen av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om
häktning, i de fall där det finns risk för att den misstänkte undandrar sig
straff, gälla även i de fall där det finns risk för att den misstänkte undandrar
sig utvisning. Om rätten har beslutat om utvisning får den förordna om häkt-
ning trots att det för brottet inte är föreskrivet fängelse ett år eller däröver.
Förordnandet om häktning skall dock inte gälla under den tid då den dömde
avtjänar en frihetsberövande påföljd som han har dömts till i målet.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 12 i den allmänna motiveringen.
Andra meningen i andra stycket har formulerats om efter påpekande av Lag-
rådet. Den nya lydelsen innebär att förutsättningarna för häktning ändras för
att korrespondera med de utökade möjligheterna att besluta om utvisning.
Sålunda kvarstår inte längre kravet på fängelse i minst ett år i straffskalan för
att häktning skall kunna tillgripas i avvaktan på att utvisningsbeslutet vinner
laga kraft. Någon annan ändring i förhållande till nuvarande ordning är inte
åsyftad.
Prop. 1993/94: 159
35
En utlänning som döms för ett brott får under vissa förutsättningar utvisas ur
Sverige. En första förutsättning enligt gällande rätt är att brottet kan leda till
fängelse i mer än ett år. Dessutom måste det föreligga risk för att utlänningen
fortsätter med brottslig verksamhet här i landet eller så måste brottet vara sär-
skilt kvalificerat.
Utredningen föreslår att det som första förutsättning skall vara tillräckligt
att brottet kan leda till fängelse. Avsikten är dock inte att varje bagatellbrott
skall kunna föranleda utvisning; i fråga om mindre allvarliga brott är det tänkt
att utvisning skall kunna ske bara om brottsligheten är systematisk eller upp-
repad. Utredningen föreslår vidare att kravet på återfallsrisk uttryckligen
anges avse risk för återfall i brott i allmänhet och alltså inte nödvändigtvis lik-
artad brottslighet. Utvisning med hänvisning till enbart brottets karaktär,
alltså oberoende av återfallsrisk, föreslås kunna komma i fråga vid brott av
lägre svårhetsgrad än som krävs enligt nuvarande ordning.
I likhet med vad som gäller för närvarande bör domstolen även fortsätt-
ningsvis vid utvisningsprövningen väga in utlänningens anknytning till
Sverige. De tidsgränser i fråga om uppehållstillstånd resp, vistelse här i
landet, vilka ger utlänningen ett särskilt skydd mot utvisning, föreslås ut-
mönstrade. I stället bör en prövning av den faktiska anknytningen ske i varje
särskilt fall. Detta föreslås gälla även beträffande den som kommit till landet
som mycket ung.
Begränsningen av möjligheten att utvisa den som är flykting skall kvarstå.
Dock föreslår utredningen att den omständigheten att utlänningen har en flyk-
tingförklaring inte längre skall vara bindande för domstolen vid ställnings-
tagande till frågan om utvisning.
Utredningen föreslår att domstolen vid straffmätning och påföljdsval inte
längre särskilt skall ta hänsyn till om utvisningen innebär något men för ut-
länningen. Detta får till följd att påföljden för ett brott kommer att bli den-
samma oavsett om utvisning kommer i fråga eller inte. Härigenom undanröjs
den olägenhet från rättvisesynpunkt som uppstår när regeringen upphäver
eller mildrar ett beslut om utvisning, t.ex. därför att hinder mot att verkställa
utvisningen har uppkommit efter domen.
En konsekvensändring föreslås i rättegångsbalken för att det skall bli möj-
ligt att häkta den som skall utvisas även om brottet inte har fängelse i ett år
eller däröver i straffskalan.
Rättens skyldighet att oberoende av yrkande ta upp frågan om utvisning
bör finnas kvar. Utredningen förordar dock att åklagaren i ansökan om
stämning alltid bör ange om han yrkar att utvisning skall ske.
Utredningen föreslår att kommunikationerna mellan dom-
stol/åklagare/advokat och Statens invandrarverk förbättras.
Prop. 1993/94: 159
Bilaga 1
36
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 10 §§ utlänningslagen (1989:529)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
7§
Prop. 1993/94:159
Bilaga 2
En utlänning får också utvisas ur
Sverige
1. om utlänningen döms för ett
brott som kan leda till fängelse i mer
än ett år, eller om en domstol undan-
röjer en villkorlig dom eller skydds-
tillsyn som utlänningen har dömts
till för ett sådant brott, eller
2. om utlänningen döms för ett
brott som kan leda till fängelse enligt
denna lag eller enligt författningar
som har utfärdats med stöd av la-
gen, samt omständigheterna vid
brottet är försvårande eller utlän-
ningen under de senaste två åren
före brottet har begått brott av
samma slag.
Utlänningen får dock utvisas
endast om det på grund av gärning-
ens beskaffenhet och övriga om-
ständigheter kan antas att han kom-
mer att fortsätta med brottslig verk-
samhet här i landet eller om brottet
är sådant att han inte bör få stanna
kvar.
En utlänning får utvisas ur
Sverige om utlänningen döms för ett
brott som kan leda till fängelse, eller
om en domstol undanröjer en vill-
korlig dom eller skyddstillsyn som
utlänningen har dömts till.
Utlänningen får dock utvisas
endast
1. om det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständig-
heter kan antas att han fortsätter med
någon form av brottslig verksamhet
här i landet, eller
2. om brottet till sin karaktär är
sådant att han inte bör få stanna
kvar.
10 §
När en domstol överväger om en
utlänning bör utvisas enligt 7 §,
skall den ta hänsyn till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden
samt till hur länge han har vistats i
Sverige.
En utlänning som hade vistats i
Sverige med permanent uppehålls-
tillstånd sedan minst två år när åtalet
väcktes eller som då var bosatt i
När en domstol överväger om en
utlänning bör utvisas enligt 7 §,
skall den ta hänsyn till utlänningens
anknytning till det svenska sam-
hället. Därvid skall domstolen sär-
skilt beakta utlänningens levnadsom-
ständigheter, familjeförhållanden
samt hur länge han har vistats i
Sverige.
37
Nuvarande lydelse
Sverige sedan minst tre år, får utvi-
sas endast om det finns synnerliga
skäl. Detsamma gäller för en med-
borgare i ett annat nordiskt land som
vid den angivna tidpunkten hade
varit bosatt här sedan minst två år.
Den som har en flyktingför-
klaring eller den som annars uppen-
bart är att anse som flykting och har
behov av fristad i Sverige får utvisas
endast om han har begått ett synner-
ligen grovt brott och det skulle med-
föra allvarlig fara för allmän ordning
och säkerhet att låta honom stanna
här. Utvisning får också ske om han
i Sverige eller utomlands har be-
drivit verksamhet som har inneburit
fara för rikets säkerhet och det finns
anledning att anta att han skulle fort-
sätta sådan verksamhet här.
En utlänning som kom till
Sverige innan han fyllde femton år
och som när åtal väcktes hade vistats
här sedan minst fem år får inte utvi-
sas.
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:159
Bilaga 2
Den som är flykting och har be-
hov av fristad i Sverige får utvisas
endast om han har begått ett synner-
ligen grovt brott och det skulle med-
föra allvarlig fara för allmän ordning
och säkerhet att låta honom stanna
här. Utvisning får också ske om han
i Sverige eller utomlands har bedrivit
verksamhet som har inneburit fara
för rikets säkerhet och det finns an-
ledning att anta att han skulle fort-
sätta sådan verksamhet här.
Denna lag träder i kraft den
38
Prop. 1993/94:159
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 29 kap. 5 § brottsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
29 kap.
5§J
Vid straffmätningen skall rätten utöver brottets straffvärde i skälig om-
fattning beakta
1. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada,
2. om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller be-
gränsa skadliga verkningar av brottet,
3. om den tilltalade frivilligt angett sig,
4. om den tilltalade förorsakas
men genom att han på grund av
brottet utvisas ur riket,
5. om den tilltalade till följd av
brottet drabbats av eller om det finns
4. om den tilltalade till följd av
brottet drabbats av eller om det finns
grundad anledning anta att han kom-
mer att drabbas av avskedande eller
uppsägning från anställning eller av
annat hinder eller synnerlig svårig-
het i yrkes- eller näringsutövning,
6. om den tilltalade till följd av
hög ålder eller dålig hälsa skulle
drabbas oskäligt hårt av ett straff ut-
mätt efter brottets straffvärde,
7. om en i förhållande till brottets
art ovanligt lång tid förflutit sedan
brottet begicks eller
8. om någon annan omständighet
föreligger som påkallar att den till-
talade får ett lägre straff än brottets
straffvärde motiverar.
grundad anledning anta att han kom-
mer att drabbas av avskedande eller
uppsägning från anställning eller av
annat hinder eller synnerlig svårighet
i yrkes- eller näringsutövning,
5. om den tilltalade till följd av
hög ålder eller dålig hälsa skulle
drabbas oskäligt hårt av ett straff ut-
mätt efter brottets straffvärde,
6. om en i förhållande till brottets
art ovanligt lång tid förflutit sedan
brottet begicks eller
7. om någon annan omständighet
föreligger som påkallar att den till-
talade får ett lägre straff än brottets
straffvärde motiverar.
Föreligger omständighet som avses i första stycket, får rätten, om sär-
skilda skäl påkallar det, döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för
brottet.
Denna lag träder i kraft den
1 Senaste lydelse 1988:942.
39
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 24 kap. 21 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 24 kap. 21 a §, av följ-
ande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 kap
21 §2
Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall rätten, enligt de
grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till
dess domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten
förordna att han skall häktas.
Vid tillämpning av första stycket
skall bestämmelserna i detta kapitel
om häktning i de fall där det finns
risk för att den misstänkte undandrar
sig straff, gälla även i de fall där det
finns risk för att den misstänkte un-
dandrar sig utvisning. Förordnandet
om häktning skall dock inte gälla
under den tid då den dömde avtjänar
en frihetsberövande påföljd som han
har dömts till i målet.
21a§
Döms den misstänkte för brottet
skall rätten, om det finns risk för att
den misstänkte undandrar sig utvis-
ning, pröva om han i häkte skall av-
vakta att domstolens förordnande om
utvisning vinner laga kraft. Rättens
prövning skall ske enligt de grunder
som anges i detta kapitel, med un-
dantag för kravet på fängelse ett år
eller däröver i straffskalan. Förord-
nandet om häktning skall dock inte
gälla under den tid den dömde av-
tjänar en frihetsberövande påföljd
som han har dömts till i målet.
Prop. 1993/94:159
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den
2 Senaste lydelse 1980:378.
40
Efter remiss har yttranden över betänkandet inkommit från Riksdagens om-
budsmän, Justitiekanslem, Svea hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland,
Huddinge tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Umeå tingsrätt,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen,
Straffsystemkommittén, Riksrevisionsverket, Statens Invandrarverk, Ut-
länningsnämnden, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Svenska
kyrkans församlingsnämnd, Svenska kommunförbundet, Landstingsför-
bundet, Svenska Röda korset, Rädda Barnen, Sveriges Advokatsamfund,
Medborgarrättsrörelsen friheten i Sverige, Samarbetsorganet för invandrar-
organisationer (SIOS), Svenska flyktingrådet och Sveriges Frikyrkosamråd.
Riksåklagaren har överlämnat yttranden från överåklagarna vid Åklagar-
myndigheten i Stockholm samt Regionåklagarmyndighetema i Göteborg och
Västerås.
Kriminalvårdstyrelsen har bifogat yttranden från Kriminalvårdens region-
myndigheter i Malmö, Umeå och Norrköping.
Yttrande har också inkommit från Caritas Sverige.
Prop. 1993/94: 159
Bilaga 3
41
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 10 §§ utlänningslagen (1989:529)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
7§
Prop. 1993/94:159
Bilaga 4
En utlänning får också utvisas ur
Sverige
1. om utlänningen döms för ett
brott som kan leda till fängelse i mer
än ett år, eller om en domstol undan-
röjer en villkorlig dom eller
skyddstillsyn som utlänningen har
dömts till för ett sådant brott, eller
2. om utlänningen döms för ett
brott som kan leda till fängelse enligt
denna lag eller enligt författningar
som har utfärdats med stöd av la-
gen, samt omständigheterna vid
brottet är försvårande eller utlän-
ningen under de senaste två åren
före brottet har begått brott av
samma slag.
Utlänningen får dock utvisas
endast om det på grund av gärning-
ens beskaffenhet och övriga om-
ständigheter kan antas att han kom-
mer att fortsätta med brottslig verk-
samhet här i landet eller om brottet
är sådant att han inte bör få stanna
kvar.
En utlänning får utvisas ur
Sverige om utlänningen döms för ett
brott som kan leda till fängelse eller
om en domstol undanröjer en vill-
korlig dom eller skyddstillsyn som
utlänningen har dömts till.
Utlänningen får dock utvisas
endast om han döms till svårare
straff än böter och
1. det på grund av gärningens be-
skaffenhet och övriga omständig-
heter kan antas att han kommer att
göra sig skyldig till fortsatt brottslig-
het här i landet, eller
2. brottet med hänsyn till den
skada, fara eller kränkning som det
har inneburit för enskilda eller all-
männa intressen är så allvarligt att
han inte bör få stanna kvar.
42
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
När en domstol överväger om en
utlänning bör utvisas enligt 7 §,
skall den ta hänsyn till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden
samt till hur länge han har vistats i
Sverige.
En utlänning som hade vistats i
Sverige med permanent uppehålls-
tillstånd sedan minst två år när åtal
väcktes eller som då var bosatt i
Sverige sedan minst tre år, får utvi-
sas endast om det finns synnerliga
skäl. Detsamma gäller för en med-
borgare i ett annat nordiskt land som
vid den angivna tidpunkten hade
varit bosatt här sedan minst två år.
Den som har en flyktingför-
klaring eller den som annars upp-
enbart är att anse som flykting och
har behov av fristad i Sverige får
utvisas endast om han har begått ett
synnerligen grovt brott och det
skulle medföra allvarlig fara för all-
män ordning och säkerhet att låta
honom stanna här. Utvisning får
också ske om han i Sverige eller
utomlands har bedrivit verksamhet
som har inneburit fara för rikets
säkerhet och det finns anledning att
anta att han skulle fortsätta sådan
verksamhet här.
En utlänning som kom till Sverige
åtal väcktes hade vistats här sedan mii
§
När en domstol överväger om en
utlänning bör utvisas enligt 7 §, skall
den ta hänsyn till utlänningens an-
knytning till det svenska samhället.
Därvid skall domstolen särskilt be-
akta utlänningens levnadsomstän-
digheter och familjeförhållanden
samt hur länge utlänningen har
vistats i Sverige.
En utlänning som hade vistats i
Sverige med permanent uppehålls-
tillstånd sedan minst fyra år när åtal
väcktes eller som då var bosatt i
Sverige sedan minst fem år, får utvi-
sas endast om det finns synnerliga
skäl. Detsamma gäller för en med-
borgare i ett annat nordiskt land som
vid den angivna tidpunkten hade
varit bosatt här sedan minst två år.
Den som är flykting och har be-
hov av fristad i Sverige får utvisas
endast om han har begått ett synner-
ligen grovt brott och det skulle med-
föra allvarlig fara för allmän ordning
och säkerhet att låta honom stanna
här. Utvisning får också ske om han
i Sverige eller utomlands har bedrivit
verksamhet som har inneburit fara
för rikets säkerhet och det finns an-
ledning att anta att han skulle fort-
sätta sådan verksamhet här. Om en
utlänning har en flyktingförklaring
skall han anses som flykting med
behov av fristad i Sverige, om det
inte är uppenbart att han inte längre
är det.
man han fyllde femton år och som när
t fem år får inte utvisas.
Prop. 1993/94:159
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
43
Härigenom föreskrivs att 24 kap. 21 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Prop. 1993/94: 159
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 kap.
21 §'
Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall rätten, enligt de
grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till
dess domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten
förordna att han skall häktas.
Vid tillämpningen av första
stycket skall bestämmelserna i detta
kapitel om häktning i de fall där det
finns risk för att den misstänkte un-
dandrar sig straff, gälla även i de fall
där det finns risk för att den miss-
tänkte undandrar sig utvisning. För-
ordnandet om häktning skall dock
inte gälla under den tid då den
dömde avtjänar en frihetsberövande
påföljd som han har dömts till i må-
let.
Vid tillämpningen av första
stycket skall bestämmelserna i detta
kapitel om häktning, i de fall där det
finns risk för att den misstänkte un-
dandrar sig straff, gälla även i de fall
där det finns risk för att den miss-
tänkte undandrar sig utvisning. I
sådant fall får rätten dock förordna
om häktning redan när den miss-
tänkte döms för ett brott för vilket är
föreskrivet fängelse. Förordnandet
om häktning skall dock inte gälla
under den tid då den dömde avtjänar
en frihetsberövande påföljd som han
har dömts till i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Senaste lydelse 1987:1211.
44
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-03-08
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 24 februari 1994 (Kulturdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529), m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingela
Fridström.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
4 kap. 7 §
Paragrafen innebär enkelt uttryckt att en utlänning får utvisas ur Sverige, om
han döms för ett brott med fängelse i straffskalan till ett straff som är svårare
än böter. Enligt andra stycket krävs dessutom för utvisning antingen risk för
fortsatt brottslighet (punkten 1) eller att det brott som väckt frågan om utvis-
ning är så allvarligt att han inte bör få stanna kvar (punkten 2). Sistnämnda
punkt innebär att brottet skall vara så allvarligt att utvisning framstår som på-
kallad. Brottets allvarlighet skall bedömas med hänsyn till den "skada, fara,
eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen".
Formuleringen anknyter till bestämmelsen i 29 kap. 1 § andra stycket brotts-
balken om vad som särskilt skall beaktas vid bedömningen av brottets eller
den samlade brottslighetens straffvärde.
Av författningskommentaren till punkten 2 i andra stycket framgår att ut-
rymmet för utvisning har ansetts böra ökas till att avse allvarlig brottslighet
med ett straffvärde av minst ett år. Detta uttalande står väl i överensstämmelse
med den föreslagna lagtexten. Dessutom sägs emellertid: "För allvarliga brott
som har ett utpräglat skyddsintresse, såsom mened och övergrepp i rättssak,
bör dock även brott med ett något lägre straffvärde än så kunna föranleda ut-
visning". Att det sålunda skall finnas brott som till sin art är sådana att de -
trots att straffvärdet i sig inte anses vara så högt - kan föranleda utvisning har
emellertid inte täckning i den föreslagna lagtexten. Om det bedöms angeläget
att på detta sätt särbehandla vissa arter av brott, något som lagrådet i och för
sig finner olämpligt, bör det komma till uttryck inte genom motivuttalanden
utan i klar och tydlig lag. I sammanhanget hänvisas till Lagrådets yttrande den
27 september 1993 över ett förslag till ändring i lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott m.fl. (prop. 1993/94:44 s. 109 f.).
Prop. 1993/94:159
Bilaga 5
45
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
24 kap. 21 §
Lagrådet föreslår att den nya andra meningen i paragrafens andra stycke får
följande lydelse:
"Om rätten har beslutat om utvisning får den förordna om häktning utan
hinder av att för brottet inte är föreskrivet fängelse ett år eller däröver".
Prop. 1993/94:159
Bilaga 5
46
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 1994
Prop. 1993/94: 159
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, Hellsvik, Wibble,
Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Ask
Föredragande: statsrådet Friggebo
Regeringen beslutar proposition 1993/94: 159 Utvisning på grund av brott.
47