Prop.
1993/94:150
Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § riksdagsordningen avger regeringen
härmed sitt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1994/95.
Stockholm den 21 april 1994
Carl Bildt
Anne Wibble
(Finansdepartementet)
Det förslag till statsbudget för budgetåret 1994/95 som lades fram i årets
budgetproposition kompletteras med hänsyn till senare inträffade
förändringar rörande såväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten. I
samband därmed redovisas en förnyad beräkning av budgetutfållet för
innevarande budgetår. Beräkningarna visar att budgetunderskottet för
budgetåret 1993/94 minskar med 19,6 miljarder kronor jämfört med vad
som beräknades i årets budgetproposition. Alltså förutses nu ett under-
skott om 197,5 miljarder kronor. Statens lånebehov beräknas till 239,6
miljarder kronor.
För budgetåret 1994/95 beräknades i budgetpropositionen ett underskott
på statsbudgeten om 172,5 miljarder kronor. De nya beräkningarna visar
ett underskott på 150,7 miljarder kronor. Statens lånebehov beräknas till
195,7 miljarder kronor.
I propositionen redovisar regeringen i en reviderad finansplan sin
bedömning av hur den ekonomiska politiken bör utformas.
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100) förelagt
riksdagen ett förslag till statsbudget för budgetåret 1994/95. I de delar
där förslaget innehöll endast beräknade anslagsbelopp har regeringens
förslag därefter redovisats i särskilda propositioner.
Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § riksdagsordningen skall regeringen -
förutom förslaget till statsbudget i budgetpropositionen - avge ett särskilt
förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för det kommande budgetåret
i den s.k. kompletteringspropositionen. Detta förslag lämnas i förevaran-
de proposition, i vilken regeringen redovisar sin bedömning av den
ekonomiska politiken i en reviderad finansplan. Ull den reviderade
finansplanen finns fogad en reviderad nationalbudget. Det reviderade
förslaget till statsbudget för budgetåret 1994/95 upptar såväl förnyade
beräkningar av inkomstitlama, som en sammanställning av de anslagsför-
ändringar som regeringen föreslagit efter budgetpropositionen och de
förslag om ytterligare utgiftsanslag som läggs fram i denna proposition.
I sammanhanget tar regeringen även upp vissa frågor som har samband
med den ekonomiska politiken och budgetpolitiken m.m. och som bör
behandlas av riksdagen under innevarande riksmöte.
Regeringens förslag och bedömningar redovisas närmare i propositionens
bilagor enligt följande förteckning:
1993/94:150
Bilaga 1 Reviderad finansplan m.m.
Bilaga 2 Justitiedepartementet (andra huvudtiteln)
Bilaga 3 Utrikesdepartementet (tredje huvudtiteln)
Bilaga 4 Försvarsdepartementet (fjärde huvudtiteln)
Bilaga 5 Socialdepartementet (femte huvudtiteln)
Bilaga 6 Kommunikationsdepartementet (sjätte huvudtiteln)
Bilaga 7 Finansdepartementet (sjunde huvudtiteln)
Bilaga 8 Utbildningsdepartementet (åttonde huvudtitlen)
Bilaga 9 Jordbruksdepartementet (nionde huvudtiteln)
Bilaga 10 Arbetsmarknadsdepartementet (tionde huvudtiteln)
Bilaga 11 Kulturdepartementet (elfte huvudtiteln)
Bilaga 12 Näringsdepartementet (tolfte huvudtiteln)
Bilaga 13 Civildepartementet (trettonde huvudtiteln)
Bilaga 14 Miljö- och naturresursdepartementet
(fjortonde huvudtiteln)
Prop. 1993/94:150
REGERINGENS FÖRSLAG TILL
FÖR BUDGETÅRET
1994/95
Inkomster
|
Budget- |
Senare |
Summa | |
|
Skatter |
321 528 515 |
+ 8 729 833 |
330 266 833 |
|
Inkomster av statens verksamhet |
29 248 710 |
25 526 |
29 223 184 |
|
Inkomster av försåld egendom |
31 640 |
0 |
31 640 |
|
Återbetalning av lån |
7 029 045 |
- 419 325 |
6 609 720 |
|
Kalkylmässiga inkomster |
1 805 000 |
+ 224 300 |
2 029 300 |
|
Summa |
359 642 910 |
+ 8 517 767 |
368 160 677 |
Underskott
150 668 871
518 829 548
Utgifter
Budget- Senare Summa
propositionen ändringar 1000-tal kr.
1000-tal kr. 1000-tal kr.
Statschefen och regeringen
Justitiedepartementet
Utrikesdepartementet
Försvarsdepartementet
Socialdepartementet
Kommunikationsdepartementet
Finansdepartementet
Utbildningsdepartementet
Jordbruksdepartementet
Arbetsmarknadsdepartementet
Kulturdepartementet
Näringsdepartementet
Civildepartementet
Miljö- och naturresursdepartementet
Riksdagen och dess myndigheter
Räntor på statsskulden, m.m.
Oförutsedda utgifter
Summa:
Minskning av anslagsbehållningar
Beräknat tillkommande utgifts-
behov, netto
Summa:
|
1 757 978 |
- |
1 757 978 |
|
19 475 076 |
167 895 |
19 642 971 |
|
16 959 481 |
5 490 |
16 953 991 |
|
39 721 506 |
79 100 |
39 800 606 |
|
127 809 349 |
6 776 615 |
134 585 964 |
|
29 287 281 |
1 680 000 |
30 967 281 |
|
84 604 149 |
4 764 502 |
89 368 651 |
|
33 038 652 |
5 012 215 |
38 050 867 |
|
6 251 959 |
46 124 |
6 298 083 |
|
47 474 542 |
- 2 382 158 |
45 092 384 |
|
14 759 718 |
521 327 |
15 281 045 |
|
4 001 092 |
11 381 |
4 012 473 |
|
2 216 715 |
30 283 |
2 246 998 |
|
2 406 369 |
814 |
2 405 555 |
|
863 701 |
- |
863 701 |
|
85 000 000 |
- 9 000 000 |
76 000 000 |
|
1 000 |
- |
1 000 |
|
515 628 568 |
7 700 980 |
523 329 548 |
|
4 500 000 |
0 |
4 500 000 |
|
12 000 000 |
-21 000 000 |
-9 000 000 |
|
532 128 568 |
-13 299 020 |
518 829 548 |
Prop. 1993/49:150
1994/95 Tusental kronor
1000 Skatter
330 266 833
|
1100 Skatt på inkomst |
49 063 000 |
|
1110 Fysiska personers inkomstskatt 1111 Fysiska personers inkomstskatt |
17127000 17 127 000 |
|
1120 Juridiska personers inkomstskatt 1121 Juridiska personers inkomstskatt 1123 Beskattning av tjänstegruppliv |
26142 000 25 038 000 1 104 000 |
|
1130 Ofördelbara inkomstskatter 1131 Ofördelbara inkomstskatter |
2 096 000 2 096 000 |
|
1140 övriga inkomstskatter 1141 Kupongskatt 1142 Utskiftningsskatt och ersättningsskatt 1143 Bevillningsavgift 1144 Lotteriskatt |
3 698 000 580 000 0 5 000 3 113 000 |
|
Lagstadgade socialavgifter |
67 892 000 |
|
1211 Folkpensionsavgift |
37 145 000 |
|
1221 Sjukförsäkringsavgift, netto |
10 928 000 |
|
1222 Allmän sjukförsäkringsavgift |
6 791 000 |
|
1231 Bamomsorgsavgift |
0 |
|
1241 Utbildningsavgifi |
0 |
|
1251 Övriga socialavgifter, netto |
5 257 000 |
|
1271 Inkomster av arbetsgivaravgifter till | |
|
arbetarskyddsverket och arbetsmiljö- | |
|
institutets verksamhet |
579 000 |
|
1291 Särskild löneskatt |
7 192 000 |
1310 Skatt på fast egendom
1311 Skogsvårdsavgifter
1312 Fastighetsskatt
22 253 333
14 646 333
0
14 646 333
1994/95
Prop. 1993/49:150
Tusental kronor
1320 Förmögenhetsskatt
1321 Fysiska personers förmögenhetsskatt
1322 Juridiska personers förmögenhetsskatt
1330 Arvsskatt och gåvoskatt
1331 Arvsskatt
1332 Gåvoskatt
1340 övrig skatt på egendom
1341 Stämpelskatt
1410 Allmänna försäljningsskatter
1411 Mervärdesskatt
1420, 1430 Skatt på specifika varor
1421 Bensinskatt
1423 Försäljningsskatt på motorfordon
1424 Tobaksskatt
1425 Skatt på spritdrycker
1426 Skatt på vin
1427 Skatt på maltdrycker
1428 Energiskatt
1429 Särskild avgift på svavelhaltigt bränsle
1431 Särskild skatt på elektrisk kraft från
kärnkraftverk
1434 Skatt på viss elektrisk kraft
1435 Särskild skatt mot försurning
1440 Överskott vid försäljning av varor med statsmonopol
1442 Systembolaget AB:s inlevererade överskott
1450 Skatt på tjänster
1452 Skatt på annonser och reklam
1454 Skatt på spel
1460 Skatt på vägtrafik
1461 Fordonsskatt
1470 Skatt på import
1471 Tullmedel
2 157 000
2 093 000
64 000
950 000
800 000
150 000
4 500 000
4 500 000
191 058 500
115 167 000
115 167 000
64 781 500
22 566 000
1 512 000
7 656 000
6 088 000
3 237 000
3 044 000
19 549 000
500
142 000
928 000
59 000
200 000
200 000
1 110 000
1 015 000
95 000
4 064 000
4 064 000
5 301 000
5 301 000
1994/95
Prop. 1993/49:150
Tusental kronor
1480 övriga skatter på varor och tjänster
1481 Övriga skatter på varor och tjänster
2000 Inkomster av statens verksamhet
2110 Affärsverkens inlevererade överskott
2113 Statens järnvägars inlevererade överskott
2114 Luftfartsverkets inlevererade överskott
2116 Affärsverket svenska kraftnäts inlevererade
utdelning och inleverans av motsvarighet
till statlig skatt
2118 Sjöfartsverkets inlevererade överskott
2120 övriga myndigheters inlevererade överskott
2124 Inlevererat överskott av Riksgäldskontorets garantiverksamhet
2125 Inlevererat överskott av åtgärder för att stärka det
finansiella systemet
2130 Riksbankens inlevererade överskott
2131 Riksbankens inlevererade överskott
2150 överskott från spelverksamhet
2151 Tipsmedel
2152 Lotterimedel
2210 överskott av fastighetsförvaltning
2214 Överskott av Byggnadsstyrelsens verksamhet
2310, 2320 Räntor på näringslån
2314 Ränteinkomster på lån till fiskerinäringen
2316 Ränteinkomster på vattenkraftslån
2318 Ränteinkomster på statens lån till den mindre skeppsfarten
2321 Ränteinkomster på skogsväglån
435 000
435 000
29 223 184
408 600
0
93 000
285 000
30 600
670 100
202 100
468 000
10 400 000
10 400 000
1 859 289
1 200 289
659 000
2 145 000
2 145 000
88 613
11 412
93
300
6
1994/95
Prop. 1993/49:150
Tusental kronor
2322 Räntor på övriga näringslån, Kammarkollegiet
2323 Räntor på övriga näringslån, Statens jordbruksverk
2330 Räntor på bostadslån
2332 Ränteinkomster på lån for bostadsbyggande
2333 Ränteinkomster på lån för bostadsförsöijning för
mindre bemedlade bamrika familjer
2334 Räntor på övriga bostadslån, Boverket
2340 Räntor på studielån
2341 Ränteinkomster på statens lån för universitetsstudier
och garantilån för studerande
2342 Ränteinkomster på allmänna studielån
2350 Räntor pä energisparlån
2351 Räntor på eneigisparlån
2360 Räntor på medel avsatta till pensioner
2361 Räntor på medel avsatta till folkpensionering
2370 Räntor på beredskapslagring
2371 Räntor på beredskapslagring och förrådsanläggningar
2380, 2390 Övriga ränteinkomster
2383 Ränteinkomster på statens bosättningslån
2385 Ränteinkomster på lån för studentkårslokaler
2386 Ränteinkomster på lån för allmänna samlingslokaler
2389 Ränteinkomster på lån för inventarier i vissa specialbostäder
2391 Ränteinkomster på markförvärv för jordbrukets rationalisering
2392 Räntor på intressemedel
2394 Övriga ränteinkomster
2395 Räntor på särskilda räkningar i Riksbanken
2410 Inkomster av statens aktier
2411 Inkomster av statens aktier
2511 Expeditions- och ansökningsavgifter
2522 Avgifter för granskning av filmer och videogram
75 102
1 700
3 053 285
3 051 200
85
2 000
28140
140
28 000
114 182
114 182
6 000
6 000
539 958
539 958
216 078
0
50
8 000
40
700
5 990
161 298
40 000
1 705 238
1 705 238
1 705 238
4 509 138
569 719
7 500
|
Prop. 1993/49:150 | |
|
1994/95 |
Tusental kronor |
|
2524 Bidrag for ungdomspraktik 2527 Avgifter för statskontroll av krigsmaterieltillverkning 2528 Avgifter vid bergsstaten 2529 Avgifter vid patent- och registreringsväsendet 2531 Avgifter för registrering i förenings- m.fl. register 2532 Avgifter vid kronofogdemyndigheterna 2534 Avgifter för körkort och motorfordon 2535 Avgifter för statliga garantier 2536 Lotteriavgifter 2537 Miljöskyddsavgift 2538 Miljöavgift på bekämpningsmedel och handelsgödsel 2539 Täktavgift 2541 Avgifter vid tullverket 2542 Patientavgifter vid tandläkarutbildningen 2545 Närradioavgifter 2546 Lokalradioavgifter 2547 Avgifter för Post- och Telestyrelsens verksamhet 2548 Avgifter för Finansinspektionens verksamhet 2549 Avgifter för provning vid riksprovplatser 2551 Avgifter från kärnkraftverken 2552 Övriga offentligrättsliga avgifter |
800 000 1 3 000 10 200 9 550 930 500 670 199 24 037 1 825 68 479 107 781 30 000 114 455 4 500 3 330 91 141 169 000 98 500 3 000 168 591 623 830 |
|
2600 Försäljningsinkomster 2611 Inkomster vid kriminalvården 2624 Inkomster av uppbörd av felparkeringsavgifter 2625 Utförsäljning av beredskapslager 2626 Inkomster vid Banverket |
1 303 639 198 500 84 615 379 000 641 524 |
|
2700 Böter m.m. 2711 Restavgifter och dröjsmålsavgifter 2712 Bötesmedel 2713 Vattenföroreningsavgifter m.m. 2714 Sanktionsavgifter m.m. |
911 924 491 352 408 502 70 12 000 |
|
2800 Övriga inkomster av statens verksamhet 2811 Övriga inkomster av statens verksamhet |
1264 000 1 264 000 |
10
1994/95
Prop. 1993/49:150
Tusental kronor
3000 Inkomster av försåld egendom
31 640
3120 Statliga myndigheters inkomster av försålda byggnader och maskiner
3124 Statskontorets inkomster av försålda datorer m.m.
3211 Övriga inkomster av markförsäljning
3311 Inkomster av statens gruvegendom
3312 Övriga inkomster av försåld egendom
4000 Återbetalning av lån
4110 Återbetalning av industrilån
4120 Återbetalning av jordbrukslån
4123 Återbetalning av lån till fiskerinäringen
4130 Återbetalning av övriga näringslån
4131 Återbetalning av vattenkraftslån
4133 Återbetalning av statens lån till den mindre skeppsfarten
4135 Återbetalning av skogsväglån
4136 Återbetalning av övriga näringslån, Kammarkollegiet
4137 Återbetalning av övriga näringslån, Statens jordbruksverk
4138 Återbetalning av tidigare infriade statliga garantier
1 000
30 640
0
6 609 720
0
26 969
26 969
89 878
240
1 900
25
80 913
1 800
5 000
4212 Återbetalning av lån för bostadsbyggande
4213 Återbetalning av lån för bostadsförsöijning för
mindre bemedlade bamrika familjer
4214 Återbetalning av övriga bostadslån, Boverket
3 500 000
375
2 000
11
1994/95
Prop. 1993/49:150
Tusental kronor
4311 Återbetalning av statens lån för universitetsstudier
4312 Återbetalning av allmänna studielån
4313 Återbetalning av studiemedel
110
3 000
2 581 000
4411 Återbetalning av energisparlån
250 000
4514 Återbetalning av lån för studentskårslokaler 180
4515 Återbetalning av lån för allmänna samlingslokaler 6 500
4516 Återbetalning av utgivna startlån och bidrag 3 500
4517 Återbetalning från Portugalfbnden 5 600
4519 Återbetalning av statens bosättningslån 0
4521 Återbetalning av lån för inventarier i vissa specialbostäder 130
4525 Återbetalning av lån för svenska FN-styrkor 100 000
4526 Återbetalning av övriga lån 40 478
|
5100 Avskrivningar och amorteringar |
3 270 300 |
|
5110 Affärsverkens avskrivningar och amorteringar 5113 Statens järnvägars avskrivningar |
0 0 |
|
5120 Avskrivningar på fastigheter 5121 Avskrivningar på fastigheter |
619 500 619 500 |
5130 Uppdragsmyndigheters komplementkostnader
5131 Uppdragsmyndigheters m. fl. komplementkostnader
2 640 800
2 640 800
5140 Övriga avskrivningar
5144 Avskrivningar på förrådsanläggningar för civilt totalförsvar
70 000
10 000
|
5200 Statliga pensionsavgifter, netto 5211 Statliga pensionsavgifter, netto |
-1 241 000 -1 241 000 |
|
STATSBUDGETENS TOTALA INKOMSTER |
368 160 677 |
12
1000-tal kr.
|
Huvudtitel, anslag |
Beräknat |
Senare förslag eller beslut Propositio- Anslags- nens eller belopp skrivelsens |
Förändring Ökning (+) Minskning(-) |
|
nummer |
II. Justitiedepartementet
Rikspolistyrelsen, ramanslag
Lokala polisorganisationen, ramanslag
Information och upplysning om ekonomisk
brottslighet, reservationsanslag
Brottsoffermyndigheten: Förvaltningskostnader,
ramanslag
Brottsoffermyndigheten: Ersättning för skador på
grund av brott, förslagsanslag
Summa
|
464 528 |
rskr.229 |
516 528 |
+ |
52 000 |
|
9 641 611 |
150 |
9 731 611 |
+ |
90 000 |
|
0 |
rskr.229 |
10 000 |
+ |
10 000 |
|
7 049 |
143 |
7 944 |
+ |
895 |
|
35 000 |
143 |
50 000 |
+ |
15 000 |
|
10 148 188 |
10 316 083 |
4- |
167 895 |
|
III. Utrikesdepartementet Kommerskollegium, ramanslag Summa |
47 230 |
138 |
41 740 41 740 |
5 490 5 490 | |
|
47 230 | |||||
|
IV. Försvarsdepartementet | |||||
|
Försvarsmakten, ramanslag |
36 437 839 |
150 |
36 488 823 |
+ |
50 984 |
|
Värnpliktsverket, ramanslag |
189 821 |
150 |
193 095 |
+ |
3 274 |
|
Militärhögskolan, ramanslag |
126 069 |
150 |
134 620 |
+ |
8 551 |
|
Försvarets radioanstalt, ramanslag |
392 492 |
150 |
402 166 |
+ |
9 674 |
|
Överstyrelsen för civil beredskap: | |||||
|
Civil ledning och samordning, ramanslag |
89 246 |
150 |
89 496 |
+ |
250 |
|
Statens försvarshistoriska museer, ramanslag |
44 879 |
150 |
45 050 |
+ |
171 |
|
Kustbevakningen, ramanslag |
312 853 |
150 |
319 049 |
+ |
6 196 |
|
Summa |
37 593 199 |
37 672 299 |
+ |
79 100 | |
|
V Socialdepartementet | |||||
|
Bostadsbidrag, förslagsanslag |
6 570 000 |
144 |
7 200 000 |
+ |
630 000 |
|
Bidrag till föräldraförsäkringen, förslagsanslag |
2 759 500 |
147 |
2 738 000 |
- |
21 500 |
|
Vårdnadsbidrag, förslagsanslag |
0 |
148 |
3 700 000 |
+ 3 700 000 | |
|
Förtidspensioner, förslagsanslag |
15 450 000 |
150 |
15 410 000 |
- |
40 000 |
|
Bostadstillägg till pensionärer, förslagsanslag |
6 700 000 |
173 |
8 700 000 |
+ 2 000 000 | |
|
Ersättning till Posten AB m.m., förslagsanslag |
197 539 |
148 |
204 439 |
+ |
6 900 |
|
Stimulans- och informationsinsatser m.m. inom | |||||
|
tandvårdsområdet, reservationsanslag |
0 |
221 |
50 000 |
+ |
50 000 |
|
Bidrag till psykiatriområdet, reservationsanslag |
0 |
218 |
200 000 |
+ |
200 000 |
|
Alkohol- och drogpolitiska åtgärder, | |||||
|
reservationsanslag |
0 |
150 |
75 000 |
+ |
75 000 |
|
Riksförsäkringsverket, ramanslag |
603 174 |
148 |
619 474 |
+ |
16 300 |
|
Allmänna försäkringskassor, ramanslag |
4 177 642 |
150,148 |
4 321 647 |
+ |
144 005 |
|
Handikappombudsmannen, ramanslag |
5 829 |
219 |
8 374 |
+ |
2 545 |
|
Jämställdhetsombudsmannen m.m., ramanslag |
6 544 |
147 |
8 959 |
+ |
2 415 |
|
Särskilda jämställdhetsåtgärder, reservationsanslag |
10 556 |
147 |
21 506 |
+ |
10 950 |
|
Summa |
36 480 784 |
43 257 399 |
+ 6 776 615 | ||
13
Prop. 1993/94:150
1000-tal kr.
|
Huvudtitel, anslag |
Beräknat |
Senare förslag eller beslut |
Förändring |
|
belopp |
Ökning (+) | ||
|
budget- |
Propositio- Anslags- |
Minskning!"-) | |
|
proposi- |
nens eller belopp | ||
|
tionen |
skrivelsens | ||
|
nummer |
VI. Kommunikationsdepartementet
Under hål Iningsåtgärder för sysselsättning
|
och tillväxt, reservationsanslag Kostnader förenade med statens ägande i Summa |
1 200 000 140 000 |
150 150 |
2 800 000 220 000 3 020 000 |
+ 1 600 000 | |
|
+ + 1 |
80 000 680 000 | ||||
|
1 340 000 | |||||
|
VII. Finansdepartementet |
356 296 |
148 |
357 796 |
+ |
1 500 |
|
Skattemyndigheterna, ramanslag Ersättning för kostnader i ärenden och mål om |
4 345 149 |
rskr.168 |
4 395 149 |
+ |
50 000 |
|
skatt m.m., förslagsanslag |
0 |
151 |
10 000 |
+ |
10 000 |
|
låneförvaltning, förslagsanslag |
586 030 |
125 |
1 086 030 |
+ |
500 000 |
|
Tullverket, ramanslag |
1 223 406 |
rskr.169 |
1 226 406 |
+ |
3 000 |
|
Uppdrag till Statskontoret, ramanslag Bidrag till kompetensutveckling på det statliga |
58 308 |
rskr.237 |
68 308 |
+ |
10 000 |
|
området, reservationsanslag |
0 |
150 |
1 |
+ |
1 |
|
Räntebidrag m.m.,förslagsanslag |
25 600 000 |
150 |
29 000 000 |
+ 3 400 000 | |
|
Bidrag med anledning av införandet av ett nytt |
0 |
150 |
790 000 |
+ |
790 000 |
|
Statliga ägarinsatser m.m. i Nordbanken, |
0 |
150 |
1 |
+ |
1 |
|
Summa |
32 169 189 |
36 933 691 |
+ 4 764 502 | ||
|
VIII. Utbildningsdepartementet Bidrag till viss verksamhet inom det kommunala | |||||
|
skolväsendet m.m.,förslagsanslag |
48 187 |
150 |
1 469 587 |
+ 1 421 400 | |
|
Statens skola för vuxna i Härnösand, ramanslag |
19 025 |
177 |
19 462 |
+ |
437 |
|
Statens skola för vuxna i Norrköping, ramanslag |
18 667 |
177 |
19 153 |
+ |
486 |
|
Bidrag till folkbildningen |
1 865 328 |
150 |
2 356 038 |
+ |
490 710 |
|
Bidrag till kontakttolkutbildning, reservationsanslag |
0 |
rskr.177 |
4 000 |
+ |
4 000 |
|
Uppsala universitet: Grundutbildning, |
705 191 |
150 |
703 160 |
2 031 | |
|
Lunds universitet: Grundutbildning, |
1 165 472 |
150 |
1 161 410 |
4 062 | |
|
Göteborgs universitet: Grundutbildning, |
864 062 |
150 |
859 134 |
4 928 | |
|
Umeå universitet: Grundutbildning, |
594 723 |
150 |
594 774 |
+ |
51 |
|
Karolinska institutet: Grundutbildning, |
324 374 |
150 |
316 691 |
7 683 | |
|
Dramatiska Institutet: Grundutbildning, |
41 832 |
150 |
43 452 |
+ |
1 620 |
|
Vissa särskilda utgifter inom universitet och Centrala studiestödsnämnden m.m., ramanslag |
468 572 |
150 |
667 572 |
+ |
199 000 |
|
159 058 |
150 |
180 358 |
+ |
21 300 | |
|
Studiehjälp m.m.,förslagsanslag |
2 209 357 |
150 |
2 385 532 |
+ |
176 175 |
|
Studiemedel m.m.,förslagsanslag |
6 631 000 |
150 |
6 727 000 |
+ |
96 000 |
14
Prop. 1993/94:150
1000-tal kr.
|
Huvudtitel, anslag |
Beräknat |
Senare förslag eller beslut |
Förändring | |
|
Propositio- |
Anslags- | |||
|
Vuxenstudiestöd m.m., reservationsanslag |
1 084 500 |
150 |
3 688 230 |
+ 2 603 730 |
|
Bidrag till vissa studiesociala ändamål, | ||||
|
förslagsanslag |
104 435 |
172 |
97 645 |
6 790 |
|
Försöksverksamhet med traineeutbildning, | ||||
|
reservationsanslag |
0 |
150 |
22 800 |
+ 22 800 |
|
Summa |
16 303 783 |
21 315 998 |
+ 5 012 215 | ||
|
IX. Jordbruksdepartementet Stöd till skuldsatta jordbrukare, förslagsanslag |
10 000 |
rskr.219 |
0 |
10 000 | |
|
Stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin |
971 000 |
236 |
995 000 |
+ |
24 000 |
|
Omställningsåtgärder i jordbruket m.m., |
1 407 003 |
157 |
1 417 003 |
+ |
10 000 |
|
Åtgärder i fjällnära skogar |
0 |
150 |
1 145 |
+ |
1 145 |
|
Främjande av fiskerinäringen, reservationsanslag |
4 084 |
158 |
3 684 |
- |
400 |
|
Stöd till fiskare på syd- och ostkusten och på |
5 000 |
158 |
0 |
5 000 | |
|
Bidrag till distriktsveterinärorganisationen, |
75 055 |
150 |
88 734 |
+ |
13 679 |
|
Sveriges lantbruksuniversitet, ramanslag Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Forskning, |
1 014 964 |
157 |
1 013 464 |
- |
1 500 |
|
183 960 |
157 |
198 160 |
+ |
14 200 | |
|
Summa |
3 671 066 |
3 717 190 |
+ |
46 124 | |
|
X. Arbetsmarknadsdepartementet | |||||
|
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader, |
2 861 516 |
150 |
2 876 516 |
+ |
15 000 |
|
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, |
28 608 931 |
150 |
25 766 738 |
2 842 193 | |
|
Lokaliseringsbidrag m.m., reservationsanslag |
350 000 |
140 |
300 000 |
- |
50 000 |
|
1 012 000 |
140 |
1 330 000 |
+ |
318 000 | |
|
Sysselsättningsbidrag, förslagsanslag |
200 000 |
140 |
250 000 |
+ |
50 000 |
|
Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder |
179 900 |
140 |
180 700 |
+ |
800 |
|
Glesbygdsmyndigheten, ramanslag |
17 000 |
140 |
20 000 |
+ |
3 000 |
|
Expertgruppen för forskning om regional utveckling |
6 065 |
140 |
6 500 |
+ |
435 |
Kapitaltillskott till en utvecklingsfond för Västnorden,
|
förslagsanslag |
4 200 |
140 |
7 300 |
+ |
3 100 |
|
Transportstöd, förslagsanslag |
300 300 |
140 |
300 000 |
- |
300 |
|
Stiftelsen Norrlandsfonden |
0 |
140 |
120 000 |
+ |
120 000 |
|
Summa |
33 539 912 |
31 157 754 |
- 2 382 158 | ||
|
XI. Kulturdepartementet | |||||
|
Bidrag till Svenska riksteater, |
598 343 |
194 |
606 818 |
+ |
8 475 |
|
Bidrag till Sveriges rikskonserter, |
68 753 |
194 |
69 753 |
+ |
1 000 |
15
1000-tal kr.
Prop. 1993/94:150
Huvudtitel, anslag
Beräknat
belopp
budget-
proposi-
tionen
Senare förslag eller beslut
Propositio- Anslags-
nens eller belopp
skrivelsens
Förändring
Ökning (+)
Minskning(-)
nummer
Bidrag till regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner, förslagsanslag
Centrala museer: Myndigheter, ramanslag
Bidrag till vissa museer m.m.
Myndigheter på radio- och TV-området, ramanslag
Kabelnämnden, förslagsanslag
Närradionämnden, förslagsanslag
Styrelsen för lokalradiotillstånd, ramanslag
Ersättning till kommunerna för åtgärder för
flyktningar m.m.,förslagsanslag
Summa
|
378 518 |
194 |
379 977 |
+ |
1 459 |
|
410 915 |
196 |
414 415 |
+ |
3 500 |
|
99 638 |
196 |
101 938 |
+ |
2 300 |
|
0 |
160 |
15 467 |
+ |
15 467 |
|
4 137 |
160 |
0 |
- |
4 137 |
|
4 637 |
160 |
0 |
- |
4 637 |
|
2 100 |
160 |
0 |
- |
2 100 |
|
7 632 141 |
150 |
8 132 141 |
+ |
500 000 |
|
9 199 182 |
9 720 509 |
+ |
521 327 |
XII. Näringsdepartementet
Småföretagsutveckling, reservationsanslag
Närings- och teknikutvecklingsverket:
Förvaltningskostnader, ramanslag
Sveriges geologiska undersökning:
Geologisk undersökningsverksamhet m.m., ramanslag
Drift av beredskapslager, förslagsanslag
Särskilda kostnader för olja, motorbensin m.m.,
förslagsanslag
Beredskapslagring av olja: Förvaltningskostnader,
ramanslag
Beredskapslagring av olja: Kapitalkostnader,
förslagsanslag
Bidrag till Stiftelsen Sveriges teknisk-vetenskapliga
attachéverksamhet, reservationsanslag
Summa
|
164 000 |
rskr.221 |
169 000 |
+ |
5 000 |
|
164 190 |
162 |
184 190 |
+ |
20 000 |
|
130 680 |
rskr.221 |
145 680 |
+ |
15 000 |
|
330 118 |
141 |
0 |
- |
330 118 |
|
1 |
141 |
0 |
1 | |
|
0 |
141 |
73 500 |
+ |
73 500 |
|
0 |
141 |
220 000 |
+ |
220 000 |
|
33 560 |
rskr.221 |
41 560 |
+ |
8 000 |
|
822 549 |
833 930 |
+ |
11 381 |
|
XIII. Civildepartementet Länsstyrelserna m.m., ramanslag |
1 789 346 |
rskr.211, 147 |
1 796 346 |
+ |
7 000 |
|
Kammarkollegiet: Myndighetsuppgifter, ramanslag |
17 828 |
138 |
24 028 |
+ |
6 200 |
|
Konsumentverket, ramanslag |
80 284 |
150 |
95 284 |
+ |
15 000 |
|
Ungdomsstyrelsen, ramanslag Bidrag till nationell och internationell |
124 037 |
135 |
7 923 |
- |
116 114 |
|
ungdomsverksamhet m.m., reservationsanslag 0 EG:s utbytesprogram Ungdom för Europa, förslagsanslag 0 |
135 |
111 697 |
+ |
111 697 | |
|
135 |
4 500 |
+ |
4 500 | ||
|
Stöd till kooperativ utveckling, reservationsanslag |
4 500 |
222 |
6 500 |
+ |
2 000 |
|
Summa |
2 015 995 |
2 046 278 |
+ |
30 283 | |
|
XTV. Miljö- och naturresursdepartementet Särskilda projekt inom bekämpningsmedelskontrollen, | |||
|
reservationsanslag |
10 426 |
163 9 612 |
814 |
|
Summa |
10 426 |
9 612 |
814 |
|
Summa förändringar 183 341 503 |
200 042 483 |
16 700 980 | |
16
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 april 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg,
Odell, Lundgren, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Wibble och statsråden Hellsvik, Dinkelspiel,
Björck, B. Westerberg, Könberg, Odell, Lundgren, Ask, Olsson,
Hörnlund, P. Westerberg, Davidson och Johansson
1993/94:150
Regeringen beslutar proposition 1993/94:150 Förslag till slutlig reglering
av statsbudgeten för budgetåret 1994/95, m.m.
(kompetteringsproposition)
17
2 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150
Bilaga 1
Reviderad finansplan m.m.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Sverige har nu en unik möjlighet.
Regeringens politik har lagt grunden för ny period av tillväxt och
företagande. Det sker en snabb återhämtning från den svåra ekonomiska
nedgång som följt efter två decenniers försyndelser. Många människor
lider visserligen fortfarande av sviterna efter den kris som präglat de
senaste åren. Men omsvängningen är nu uppenbar. Djupgående brister i
ekonomin har undanröjts och en radikal förbättring sker av klimatet för
företagande, investeringar och sysselsättning.
Möjligheterna är stora. Uppgången är stark. Politikens omläggning ger
resultat. Även under nästa mandatperiod krävs fortsatta reformer och
budgetförstärkningar. Regeringen är fast besluten att se till att dagens
möjligheter utnyttjas och att de utnyttjas på ett riktigt sätt.
Avgörande för att åstadkomma ett varaktigt brott mot den tidigare
ekonomiska utvecklingen är att den ekonomiska växtkraft som Sverige i
dag har återvunnit kan bibehållas och stärkas ytterligare genom att nya,
riktiga jobb skapas i näringslivet. Då - men bara då - kan hotet om en
bestående hög arbetslöshet och de sociala skadeverkningar som skulle
följa i dess spår avvärjas.
Möjligheterna finns. De kan tas till vara. Men de kan också förslösas.
Om Sverige skulle återfalla i en politik av samma slag som orsakat de
senaste årens nedgång blir priset högt i form av en omfattande utslagning
från arbetsmarknaden och en successivt urholkad välfärd.
I regeringsförklaringen i oktober 1991 klargjordes att fyra stora uppgifter
skulle dominera regeringens arbete:
Den första var att fullt ut föra Sverige in i det europeiska samarbetet
genom förhandlingarna om medlemskap i den Europeiska gemenskapen.
Den andra var att bryta den ekonomiska stagnationen och att
återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark
och växande ekonomi.
Den tredje var att förbättra vår välfärd och sociala omsorg genom en
valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken och genom särskilda insatser för
de sämst ställda.
Den fjärde var att forma en långsiktig och hållbar utveckling mot ett
samhälle med frisk luft och rent vatten, levande sjöar och skogar.
Vi kan nu summera en mandatperiod, där omfattande insatser har gjorts
på vart och ett av dessa fyra områden. Tempot i det arbete som bedrivits
för att förändra och förnya Sverige har varit högt. Mycket har uträttats.
Likväl återstår åtskilligt. Politiken har bedrivits med sikte på 1990-talet
i dess helhet. Reformarbetet måste fullföljas med kraft och konsekvens
för att varaktigt återställa utvecklingskraften i svensk ekonomi.
De fyra områden som har stått i centrum den gångna mandatperioden -
Eurpapolitiken, ekonomin, välfärdspolitiken och miljön — måste sättas
främst också under de år som ligger framför oss.
* * *
Den ekonomiska kris Sverige var inne i när regeringen tillträdde visade
sig vara djupare än vad de flesta bedömare hade räknat med. Nedgångens
effekter på tillväxt, sysselsättning, det finansiella systemet och de
offentliga finanserna var dramatiska. Basen för välfärdssystemen hotades.
Återkommande perioder av internationell valutaturbulens har försvårat en
återhämtning. Den internationalisering som erbjuder svenska företag så
stora möjligheter har samtidigt skärpt kraven på vår nationella
ekonomiska politik. Den måste utformas i samklang med den inter-
nationella utvecklingen.
Regeringens ekonomiska politik är utformad för att genom god och
uthållig tillväxt uppnå två centrala mål: nya riktiga jobb och tillförlitliga
trygghetssystem. Målet om nya riktiga jobb innebär minst en halvering
av arbetslösheten till slutet av 1990-talet, och bör ses som ett etappmål
på vägen mot full sysselsättning. Målet om tillförlitliga trygghetssystem
innebär att medborgarna skall kunna lita på att de system för trygghet och
omsoig som det offentliga ansvarar för kommer att fungera väl även i ett
långt perspektiv.
Strategin som lagts fast för att nå dessa mål bygger på medlemskap i
Europeiska unionen, sanering av statsfinanserna och stabila priser. Det
är bara genom en kombination av dessa förutsättningar som den höga och
uthålliga tillväxt kan skapas som krävs för att uppfylla målen.
Omröstningen den 13 november 1994 om svenskt medlemskap i EU
erbjuder nya möjligheter. Ett nej innebär för lång tid motsvarande
begränsningar av Sveriges politiska och ekonomiska förutsättningar. I
grunden gäller frågan den 13 november om Sverige ställer sig bakom
tanken att Europas folk nu och i framtiden tar ett gemensamt ansvar för
hela Europas framtid.
Genom samarbetet i Europa utvidgas inte bara möjligheterna för fred,
frihet och respekten för mänskliga rättigheter till allt fler människor.
Genom samarbetet läggs också en fast grund för ländernas ekonomiska
välstånd.
Medlemskap ökar förutsägbarheten i de institutionella spelreglerna som
kommer att råda i Sverige. Vårt lands förmåga att dra till sig investerin-
gar och produktion ökar. Det gäller inte bara utländska investeringar utan
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
i hög grad också svenska. Både investeringsvolymen och kvaliteten på Prop. 1993/94:150
investeringarna blir högre. Ekonomins utvecklingskraft och basen för den Bilaga 1
skattefinansierade välfärden blir därmed tryggare och säkrare. Tilltron till
stabiliteten i svensk ekonomisk politik och våra internationella ekonomis-
ka relationer ökar, förutsättningarna för lägre räntor blir bättre och risken
minskar för att den nuvarande återhämtningen bryts i förtid. I stället kan
återhämtningen förstärkas och förlängas.
Miljöförstöringen känner inga nationsgränser. Internationellt samarbete
och gemensamma beslut krävs för att identifiera och lösa problemen.
Som medlem i EU kommer Sverige att stärka och öka inflytandet för den
grupp länder som tar strid för miljön.
Ett nej i folkomröstningen och utanförskap i det europeiska samarbetet
skulle på alla dessa områden innebära stora risker och sämre utveckling.
Den andra delen i strategin är att minska underskotten i de offentliga
finanserna och minska statens lånebehov. Nästa steg måste syfta till att
balansera och minska den offentliga sektoms finansiella nettoskuld.
Saneringsprogrammet med besparingar, inkomstförstärkningar och struk-
turellt riktiga regeländringar fullföljs. Förutsatt att den starka uppgång
som vi nu ser i svensk ekonomi fortsätter avser regeringen att tidigare-
lägga delar av programmet.
Eftersom det budgetår som följer på budgetåret 1994/95 enligt förslag
från riksdagsutredningen omfattar 18 månader, dvs. perioden den 1 juli
1995 - den 31 december 1996, skulle en jämn fördelning av besluten
avseende saneringsprogrammet leda till beslut om ca 15 miljarder kronor
i förstärkningar. Det gäller den del av saneringsprogrammet som avser
minskade transfereringar och ökade inkomster omfattande sammanlagt 46
miljarder kronor. Det är emellertid regeringens avsikt att tidigarelägga
delar av saneringsprogrammet så att beslut fattas nästa budgetår inte bara
avseende dessa 15 miljarder kronor utan därutöver minst 10 miljarder
kronor. Regeringen kommer således i början av 1995 lägga förslag om
budgetförstärkningar om minst 25 miljarder kronor. Eftersom riksdagen
i och med denna proposition har förelagts förslag till beslut om drygt
19 miljarder kronor i budgetförstärkning kommer beslut därmed att ha
fattats om drygt 44 av dessa 46 miljarder kronor.
Regeringen avser vidare att då lägga fram förslag om 20 miljarder
kronor i ytterligare budgetförstärkningar så att saneringsprogrammets
totala omslutning därmed ökas från 81 till ca 100 miljarder kronor
(avseende nettobudgeteffekt för den offentliga sektorn i 1993 års
penningvärde). Dessa tillkommande 20 miljarder kronor får genomslag
på de offentliga finanserna senast 1999. Huvuddelen av detta bör
åstadkommas dels genom ytterligare åtgärder för att minska underskottet
i pensionssystemet, dels genom åtgärder för att hålla utgifterna för den
offentliga konsumtionen realt oförändrade.
Mot bakgrund av det ansträngda samhällsekonomiska läget föreslår
regeringen att rätten till delpension fr.o.m. 1 juli 1994 begränsas till att
ge kompensation motsvarande 65 % av det inkomstbortfall som följer av
en nedtrappning av arbetstiden på högst 10 timmar per vecka. Dessutom
föreslås att åldersgränsen för delpension skall höjas från 60 till 62 år.
Höjningen av åldersgränsen avses få fullt genomslag vid årsskiftet
1994/95. Regeringens förslag beräknas ha minskat utgifterna för
delpensionsförsäkringen med 2,1 miljarder kronor per år vid slutet av
budgetåret 1998/99.
Statsskuldens ökning måste upphöra. Som närmare framgår av de
beräkningar som redovisas i denna proposition är vid oförändrat
saneringsprogram kravet för att hejda statsskuldens ökning som andel av
BNP (nettoskuldkvoten) en BNP-tillväxt om ca 4 % i genomsnitt per år
fr.o.m. 1996 t.o.m. 1999.
Tillväxttal om 4 % är historiskt sett höga. De är dock ingen omöjlighet
med den starka uppgång vi nu ser, med de strukturella reformer som
genomförts och som mognar ut med den ökade tillväxten, med en politik
inriktad på fortsatta strukturella tillväxtbefrämjande reformer och goda
villkor för företagande och produktion. De modeller som används i
kalkylarbetet kan underskatta ekonomins flexibilitet och därmed även
möjligheten att nå höga tillväxttal. Det är mycket svårt att i modellerna
ta hänsyn till effekterna av bl.a. skattereformen, avregleringen av
kreditmarknaden, arbetsmarknadsläget, den låga inflationen, den ökade
internationaliseringen, senare års konkurrensfrämjande åtgärder, samt de
många strukturella åtgärder som i övrigt genomförts i transfererings-
systemen och inom kommuner och landsting. Det handlar om en
interaktion mellan en serie dynamiska förlopp som är svår att beakta i
kalkylerna.
Statsskuldens tillväxt är emellertid ett så allvarligt hot att den måste
stoppas även vid en mindre gynnsam tillväxttakt än fyra procents BNP-
ökning 1996-1999. Ränteoron under 1994 är liksom tidigare valutaoro
allvarliga påminnelser om hur viktigt det är att ha säkerhetsmarginaler i
den ekonomiska politiken.
Med en tidigareläggning av beslut om minst 10 miljarder kronor i det
ursprungliga saneringsprogrammet och en utökning av sanerings-
programmet med ca 20 miljarder kronor kommer nettoskuldkvotens
ökning att upphöra år 1999 inte bara i alternativet med 4 procents
genomsnittlig tillväxt 1996-1999 utan även i alternativet med 3 procents
tillväxt 1996-1999.
År 1995 kommer beslut ha fattats om drygt 44 miljarder kronor i
reducerade transfereringar och ökade inkomster. Även de 35 miljarder
kronor som motsvarar realt oförändrade utgifter för offentlig konsumtion
fullföljs. Enligt nuvarande prognos kommer sålunda de reala utgifterna
för den offentliga konsumtionen år 1995 att understiga målet om
oförändrade reala utgifter för offentlig konsumtion med 8 miljarder
kronor, dvs. sparmålet uppnås med en råge om 8 miljarder kronor i
denna del utöver de 7 miljarder kronor som oförändrad real offentlig
konsumtion innebär under ett år. Därmed har beslut fattats om 59 av
saneringsprogrammets totalt 81 miljarder kronor.
Tillväxten måste därtill vara uthållig och ske i sådana former att våra
långsiktiga produktionsmöjligheter inte minskar. Grunden har lagts under
de gångna tre åren, men ett fortsatt gott kostnadsläge och reformer som
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
innebär såväl en tillväxtbefrämjande som en miljövänlig samhälls- Prop. 1993/94:150
omvandling är nödvändiga även fortsättningsvis. Bilaga 1
Genom att på detta sätt utnyttja uppgångsfasens ökade möjligheter till
budgetsanering kan förutsättningarna ytterligare förbättras för fortsatt
sänkta räntor, minskade räntemarginaler mot omvärlden och en lugn
utveckling på de finansiella marknaderna. Återhämtningen förstärks, dess
uthållighet säkerställs och vi bäddar för fortsatt konkurrenskraftiga
produktionskostnader, ökad produktion och fler riktiga jobb. Hotet om
en bestående hög arbetslöshet och det slöseri med mänskliga resurser
detta skulle innebära avvärjs.
Om saneringsprogrammet inte fullföljs är risken däremot mycket stor
för kraftigt minskat förtroende, stigande räntor, sjunkande investeringar
med åtföljande låg tillväxt och permanent arbetslöshet. Då skulle basen
för välfärdssystemen snabbt urholkas och dramatiska nedskärningar
och/eller skattehöjningar tvingas fram. Levnadsstandarden skulle sjunka.
Saneringen av de offentliga finanserna har också en viktig etisk dimen-
sion. En snabb ökning av statsskuldräntoma intecknar utrymmet för
offentliga utgifter för vård, omsorg och utbildning som kommande
generationer disponerar. De skulle tvingas betala allt mer i skatt för en
allt sämre välfärd.
Ett tredje led i den ekonomiska strategin är att bevara den låga in-
flationen. Detta är en förutsättning för en uthållig tillväxt och ökad
sysselsättning liksom för en rättvis fördelning. Den ekonomiska politiken
måste därför utformas så att den snabba ökningen av sysselsättningen kan
ske utan accelererande löner och priser. Dagens förmånliga kostnadsläge
måste bibehållas. Detta kräver att ekonomin är dynamisk och har god
anpassningsförmåga. I synnerhet krävs att arbetsmarknaden i hela landet
fungerar smidigt vid strukturomvandling. Vissa delar av ekonomin måste
expandera snabbare än andra och människor stimuleras att, när de så
önskar, flytta dem emellan. En låg inflation är vidare en förutsättning för
att motverka godtyckliga och orättvisa inkomst- och förmögenhets-
förändringar.
Med en snabb ekonomisk utveckling kan sysselsättningen öka så
mycket att arbetslösheten halveras. För att detta skall vara möjligt är
också en fortsatt reformering av arbetsmarknadspolitiken nödvändig.
I enlighet med denna strategi har ett stort antal åtgärder genomförts,
systematiskt och över ett brett fält.
Villkoren för små- och nyföretagandet utvecklas i starkt positiv riktning
vilket är centralt för dynamiken i näringslivet och för den regionala
balansen. Avregleringar, ökad konkurrens, strategiska skattesänkningar,
reformerad arbetsrätt, förbättrad kapitalförsörjning och insatser för att
stimulera innovationer är några exempel på genomförda förbättringar.
Arbetet skall drivas vidare under flera år.
En god regional fördelning av företagandet minskar risken för överhett-
ning på lokala arbets- och bostadsmarknader och risken för kostnadsdri-
ven inflation. Därmed läggs en grund för att de nya riktiga jobben växer
fram över hela landet. Då tillvaratas också landsbygdens produktions-
resurser.
Utbildning och forskning är strategiska tillväxtfaktorer. En omfattande Prop. 1993/94:150
satsning har skett med medel från de f.d. löntagarfonderna. Den Bilaga 1
utbyggnad av volym och kvalitet i högre utbildning som nu pågår skall
drivas vidare. Det är med hög kompetens och hög teknologisk nivå - inte
låga löner - som Sverige skall bygga sin långsiktiga konkurrensförmåga.
Det är också i detta perspektiv som regeringens starka prioritering av den
nya informationsteknologin skall ses. Av samma skäl har också betydande
insatser gjorts för förbättrad samverkan mellan högskola och näringsliv
och för att öka volymen industrirelaterad forskning.
Kraftfulla satsningar på kommunikationer och infrastruktur är en viktig
del av regeringens långsiktiga politik för tillväxt och välfärd. Det
ambitiösa arbetet på att förbättra Sveriges vägar och järnvägar som nu
inletts fortsätter under nästa mandatperiod.
Reformeringen av skattesystemet skall fortsätta. Regeringen kommer
att fortsätta att prioritera förändringar av sådana skatter som är särskilt
skadliga för produktion och sysselsättning. Miljörelateringen av skatterna
drivs vidare.
Det som skett i fastighets- och banksektorn under främst 1980-talet
visar vikten av moral och hög etik. Utvecklingen mot en osund
spekulationsekonomi hade flera orsaker, men en var otvivelaktigt
samspelet mellan, å ena sidan, ändrade normer och etik och, å andra
sidan, brist på institutioner som kunde tjäna som motvikt till kortsiktighet
och överdrifter i det ekonomiska livet. Viktiga forskningsresultat av bl.a.
1993 års nobelpristagare i ekonomi Douglass C. North tyder på att
utformningen av juridiska ramvillkor och sociala normer (institutioner)
är av central betydelse för ett lands ekonomiska utveckling. 1 länder där
goda institutioner inte förmår hålla osäkerhet, risk, och transaktions-
kostnader på en låg nivå begränsas också handels- och specialiserings-
vinstema. Att från generation till generation överföra allmänt accepterade
sociala normer och spelregler är sålunda en billig metod för samhälls-
ekonomisk effektivitet jämfört med en växande rättslig reglering av det
ekonomiska livet. Samhällets förankring i en god etik är därför av central
betydelse för en väl fungerande ekonomi. Denna insikt måste prägla
politikens alla områden.
Ett led i strävandena att förstärka en sådan utveckling är åtgärder mot
ekonomisk brottslighet. Nya insatser görs på detta område. Under ledning
av Riksåklagaren utarbetas ett förslag till väsentligt fördjupat samarbete
på central nivå mellan åklagare, polis, skatteförvaltningen och
exekutionsväsendet när det gäller att bekämpa ekonomisk brottslighet. En
central grupp skall inrättas som också skall kunna samarbeta med
Finansinspektionen och regionala myndigheter. Åklagare ute i länen som
huvudsakligen arbetar med bekämpning av ekonomisk brottslighet kan
samlokaliseras med polisens resurser för ekobrottsbekämpning. Genom
dessa åtgärder kommer ökad slagkraft i kampen mot ekonomisk
brottslighet att nås.
Den generella välfärdspolitiken ligger fast. Den riskspridning som de
obligatoriska socialförsäkringarna innebär skall bevaras. Försäkringarna
skall fortsätta att utvecklas i riktning mot ett starkare samband mellan
avgifter och förmåner. Samtidigt skall ett grundläggande skydd Prop. 1993/94:150
bibehållas. Bilaga 1
De sociala försäkringssystemen har reformerats. Ett större mått av
självrisk har införts och ersättningsnivåer sänkts. Därigenom har
incitamenten för arbete, sparande och företagande förstärkts och de
offentliga utgifterna reducerats. Den proposition om framtidens pensioner
som inom kort läggs fram för riksdagen är i detta sammanhang av
särskild betydelse. Genom att de s.k. skattekilama sänks lönar det sig
bättre att arbeta. Genom att ålderspensionssystemet blir styrt
huvudsakligen av inbetalade avgifter blir det mera robust, särskilt som
det är relaterat till löneutvecklingen och demografiska förändringar.
Regeringen har påbörjat en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken.
Rätten att välja husläkare, daghem och skola är nu etablerad. Famil-
jepolitiken kompletteras med vårdnadsbidrag och bamomsorgsgaranti.
Människor i Sverige får ökad makt över de viktiga valen i livet.
Valfriheten blir inte som tidigare förbehållen ett fåtal utan öppnas också
för människor med vanliga inkomster. Konkurrensen mellan offentliga
och enskilda alternativ stimulerar utveckling och förnyelse och innebär
nya möjligheter för alla som arbetar inom vård, omsorg och utbildning.
Välfärdspolitiken gynnar alla men den betyder allra mest för de
ensamma, fattiga, långtidssjuka och alla som inte själva har möjlighet att
skapa en rimlig standard och som inte har någon som bryr sig om dem
eller tar ansvar för dem. Att utveckla vården och den sociala omsorgen
är därför centrala uppgifter i ett rättfärdigt och solidariskt samhälle.
Avskaffandet av operationsköema är ett stort framsteg. Husläkar-
reformen lägger grunden till en både tryggare och effektivare sjukvård.
Fortsatta reformer inom sjukvård och äldreomsorg är nödvändiga så att
tryggheten ökar och resurserna utnyttjas effektivt. Arbetet på att
reformera hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation inom
utredningen samt att bedöma dess resursbehov fullföljs inom HSU 2000.
Kommunerna ansvarar för betydande delar av socialpolitiken. I många
fall finns fortfarande möjlighet till kostnadsbesparingar och rationaliserin-
gar. Stora nedskärningar i kommunernas sociala verksamhet som går ut
över kvaliteten i den service som erbjuds gamla och sjuka är emellertid
inte acceptabla. Staten har ett ansvar för uppföljning och utvärdering av
utvecklingen inom den kommunala sektorn.
Regeringen har tagit flera initiativ för att öka den lokala demokratin
och valfriheten för medborgarna. Medborgarnas inflytande och insyn
stärks genom bl.a. förslagen till ny lag om kommunala folkomröstningar.
Samhällets glömda och mest utsatta grupper bör få ökad
uppmärksamhet. Handikappreformen fullföljs. Förslag om en
psykiatrireform har nyligen förelagts riksdagen.
Regeringens jämställdhetspolitik tar sin utgångspunkt i ambitionen att
dela makt och ansvar mellan kvinnor och män. Förslag om bl.a.
effektivare jämställdhetslag och pappamånad kan motverka oskäliga
löneskillnader och innebära en effektivare användning av kvinnors
utbildning och initiativkraft.
Regeringens fasta föresats att forma en långsiktigt hållbar utveckling Prop. 1993/94:150
mot ett samhälle med god miljö och att förhindra att miljöskulden ökar Bilaga 1
skall genomsyra arbetet även under nästa mandatperiod. En central
uppgift är att uppnå en varaktigt hög tillväxt vars miljöeffekter är
förenliga med naturens förmåga att bearbeta och tåla olika typer av
miljöbelastning. Ingen ekonomisk tillväxt kan vara uthållig som inte
också är miljömässigt uthållig. Minskad statsskuld får inte växlas mot
ökad miljöskuld.
I kampen för en bättre miljö är det angeläget att ytterligare öka använd-
ningen av ekonomiska styrmedel. De stimulerar samhällets aktörer att
själva ta kostnaderna och ansvaret för sina handlingar. Så kan samspelet
mellan ekonomi och ekologi utvecklas.
Ett ökat internationellt miljösamarbete bl.a. inom ramen för EU gör det
lättare att åstadkomma effektivare åtgärder mot miljöförstöringen. En
utredning har tillsatts om ökad miljörelatering av skattesystemet.
Viktiga steg har tagits mot kretsloppssamhället främst genom införande
av producentansvar - en utveckling som nu bör drivas vidare. En ny
miljöbalk föreslås göra miljölagstiftningen mer effektiv. Arbetet på att
säkerställa den biologiska mångfalden och stärka naturvårdens ställning
har intensifierats och prioriteras även fortsättningsvis. Användningen av
miljökonsekvensutredningar i ett tidigt skede bör ge en smidigare
planeringsprocess och en långsiktigt hållbar tillväxt. En väl fungerande
informationsteknologi kan främja miljöarbetet.
De genomförda åtgärderna börjar nu ge resultat. Svensk ekonomi
återhämtar sig. Nyföretagandet ökar och produktion och investeringar i
näringslivet expanderar. Hushållens optimism inför framtiden är stor och
den privata konsumtionen växer. Läget på arbetsmarknaden ljusnar
genom att sysselsättningen ökar. Budgetunderskottet och lånebehovet
sjunker. Budgetförstärkningarna ger successivt större effekt.
En utveckling mot bättre tider har inletts. Denna kan emellertid
omintetgöras om regeringens ekonomiska strategi inte fullföljs. Om
skatter på företagande och sparande återinförs eller höjs eller om gjorda
reformer inom arbetsrätten återställs försämras företagsklimatet igen. Om
saneringsprogrammet inte fullföljs med kraft minskar förtroendet för
svensk ekonomi.
Därför måste strategin drivas vidare. Detta sker nu genom fortsatt
reformering av de sociala försäkringssystemen, t.ex. arbetslöshets-
försäkringen och förtidspensioneringen samt genom offensiva
tillväxtsatsningar inom bl.a. informationsteknologin, kommunikationerna
och innovationspolitiken. Det var med ansvarslösa beslut under 1970- och
1980-talen som dagens kris grundlädes. Det är med ansvarsfulla beslut
nu och de närmaste åren som regeringen lägger grunden för jobb och
trygghet under resten av 1990-talet och nästa sekel.
Regeringen övertog från sin företrädare en svår ekonomisk kris, som
snabbt förvärrades: Dess främsta kännetecken var låg tillväxt, stigande
arbetslöshet, tilltagande finanskris och försämrade offentliga finanser. På
alla dessa områden har nu situationen genom regeringens åtgärder först
stabiliserats och därefter förbättrats.
Roten till dagens problem ligger långt tillbaka i tiden. Det tidiga 1990-
talets djupa ekonomiska kris har sin grund i en långsiktigt felaktig
ekonomisk politik. Till detta kom så grava stabiliseringspolitiska
missgrepp i slutet på 1980-talet. Efter en extrem överhettning följde en
akut kris med närmast fritt fall för den svenska ekonomin.
Läget har nu stabiliserats och återhämtningen är påbörjad.
Under 1960-talet sista år började Sveriges ekonomiska utveckling avvika
negativt från den i andra länder. BNP-tillväxten i Sverige har sedan 1970
halkat efter omvärldens. Sverige låg ännu 1970 bland de länder som hade
den högsta per-capita-inkomsten. Sedan 1990 ligger dock Sverige klart
under genomsnittet för OECD-ländema (diagram 2.1). Flertalet andra
länder som 1970 hade en inkomst över OECD-genomsnittet ligger
alltjämt över detta genomsnitt. Hade Sverige i stället under perioden
1970-90 drivit en politik som medfört samma BNP-tillväxt per invånare
som i de andra OECD-ländema, skulle ett genomsnittligt svenskt hushåll
haft drygt 120 000 kronor högre inkomst varje år. Dessa högre inkomster
skulle ha kunnat finansiera både en större privat konsumtion och en bättre
offentlig service än vad vi idag har råd med. Vi skulle dessutom haft
bättre möjligheter att locka till oss och behålla internationellt rörliga
investeringar och haft större marginaler i sysselsättningspolitiken inför
yttre kriser. Jobben skulle ha varit flera. Priset för en felaktig
strukturpolitik och de stabiliseringspolitiska missgreppen har med andra
ord varit utomordentligt högt.
Diagram 2.1 BNP per invånare i procent av OECD-genomsnittet,
köpkraftskorrigerad
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
1970
1993
Schweiz
USA
Luxemburg
Sverige
Tyskland
Kanada
Nederlöndema
Danmark
Frankrike
Au sira Ilen
Nya Zeeland
Storbritannien
Belgien
Österrike
Italien
Frnland
Japan
Norge
Island
Spanien
Irland
Portugal
Grekland
Turkiet
50
100 150
USA
/ / / / 7 / / / / 7 / /\
i'7'7 /■/ 7 / / / / 7 7-~i
Luxemburg
Schweiz
Kanada
Japan
Ty» kland
Frankrike
Belgien
Danmark
Narge
Österrike
Italien
Austarlien
Nederländerna
Island
Stortrltannten
Sverige
Nya Zeeland
Finland
Spanien fr 7 7 7 7 7/]
Irland
Portugal
Grekland 7 Å j
Turkiet 7~7~\
0
' 7 7 7 7\7 7 7 7 7.1
77777/77?.
’ / / 7/7 7 / / M
' ■/ 7 77‘/ 7 7 7 A\
'/ / / ///
'7'^ /'/ 7 7 7 A -.
777:77.'? 7 7^7 i
77 7 77 7/7Z2 •
77777 77^2 i
7 7 7 7 '7 7 7 7 \ :
////// ZZ3 i
77 7 / ; /7-*
////7/7~X
7 / / / 7/-A
7/7/7)
50
100
150
Källa-, OECD.
Under lång tid var villkoren inte tillräckligt goda och stabila för att
behålla och utveckla en långsiktigt stark privat industri- och tjänstesektor
i Sverige. En indikation på detta är att Sverige och dess tidigare så starka
exportindustri endast under ett fåtal av de tjugo åren fram till 1990
förmådde skapa ett överskott i affärerna med utlandet. Riskerna
uppmärksammades av långtidsutredningen redan i slutet av 1960-talet,
men negligerades av den dåvarande socialdemokratiska regeringen.
Tillkomsten av nya företag liksom tillväxten inom existerande småföretag
var svag under de följande tjugo åren. Utvecklingen av företag med FoU-
intensiva produkter var sämre än i många jämförbara länder.
Investeringar uteblev genom att villkoren för företagande, särskilt vad
gäller mindre och medelstora företag, missgynnade en tillfredsställande
produktions- och sysselsättningsutveckling i privat sektor. Det gällde t.ex.
skatter, arbetsrätt och incitamenten i socialförsäkringarna. Osäkerheten
om Sveriges framtida relationer till Europeiska gemenskapen samt om
den framtida energipolitiken bidrog också starkt till att Sverige förlorade
kampen om de internationellt lättrörliga investeringarna.
Direktinvesteringama förlädes i stor utsträckning till utlandet.
Politiken har därför under den gångna mandatperioden haft som ett
huvudmål att så snabbt som möjligt lyfta bort detta arv av felaktig politik.
Resultaten börjar också synas och den ekonomiska återhämtningen har
inletts. Stora svårigheter återstår dock alltjämt.
Den öppna arbetslösheten har i Sverige varit låg jämfört med många
andra länder. Sedan 1950 har emellertid ökningen i sysselsättning enbart
skett genom expansion av den offentliga sektorn. En fortgående
10
sysselsättningsökning baserad på offentlig expansion är inte långsiktigt Prop. 1993/94:150
möjlig. Detta skulle kräva en successiv höjning av skattetryck eller Bilaga 1
offentlig upplåning, vilket i sin tur skulle riskera att ytterligare försvaga
ekonomins utvecklingskraft. Finansieringsskäl sätter således stopp för en
offentlig sysselsättningsökning. Under de senaste åren har minskningen
i sysselsättningen huvudsakligen skett i den privata sektorn och politiken
måste därför inriktas på att öka sysselsättningen där. Politiken under
mandatperioden har således haft som ett mål att förbättra förutsättn-
ingarna för expansion av produktion och arbetstillfällen i den privata
sektorn. Vi ser nu sedan 1993 en nedgång av antalet arbetslösa och en
ökning av sysselsättningen. Även på denna front har alltså återhämtning-
en börjat.
Diagram 2.2 Sysselsättning i privat och offentlig sektor, 1960-1995.
Kumulativ förändring
Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Sverige hade under praktiskt taget hela perioden 1975-1990 en inflation
som översteg den i vår omvärld. Som en följd därav urgröptes landets
konkurrenskraft och hushållens köpkraft i samband med återkommande
kostnadskriser. Dessa resulterade i sin tur i arbetslöshet, konkurser och
valutaoro. Idag är inflationen nere på på en historiskt och internationellt
sett låg nivå.
11
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Diagram 2.3 Inflationen i Sverige och OECD-området 1975-1995
Anm. De 16 största OECD-ländema vägda med BNP-vikter.
Källa: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Inflationen under 1970- och 80-talen berodde till stor del på den
ekonomiska politik som då fördes. I historiens ljus framstår i första hand
överbryggningspolitiken efter den första oljekrisen och
stabiliseringspolitiken under den andra halvan av 1980-talet som två lika
kostsamma som fatala misstag. Regleringar och subventioner motverkade
och försenade önskvärda och så småningom helt nödvändiga
förändringar. Devalveringspolitikens övergående stimulans tilläts dölja
behoven av långsiktiga tillväxtfrämjande åtgärder. Arbetsrätt och
näringslagstiftning var inriktad på att i mångt och mycket tillfredsställa
fack- och storföretagsintressen och motverkade därmed en effektivitets-
höjande konkurrens. Utvecklingskraften och anpassningsförmågan var
svag.
Bostäder och livsmedel var länge de främsta exemplen på starkt
reglerade och subventionerade och därmed inflations- och
kostnadsdrivande sektorer. Sverige blev ett land med hög prisnivå.
En svag stabiliseringspolitik och oförmåga att kontrollera den offentliga
utgiftsutvecklingen, särskilt mot slutet av 1980-talet, medverkade till en
överhettning på arbetsmarknaden. Även skattesystemet och socialförsäk-
ringssystemen bidrog till bristen på arbetskraft och den därav följande
lönekostnadsökningen.
Lönebildningen har varit ett problem i svensk ekonomisk utveckling i
snart tre decennier. Lönekostnaderna har regelmässigt ökat mer än det
löneutrymme som utgörs av produktivitetsutveckling och omvärldens
inflation. Återkommande kostnadskriser följdes av devalveringar för att
under något eller några år korrigera kostnadsläget. Bristande eftervård
medförde snabbt överhettning med nya kostnadsproblem.
12
I takt med en vikande privat sysselsättning ökade den offentliga Prop. 1993/94:150
sysselsättningen. Ökningen var snabbare i Sverige än i de flesta Bilaga 1
jämförbara i-länder. Samtidigt försummades produktivitetshöjande
organisations- och strukturförändringar i den offentliga verksamheten. De
offentliga monopolen dominerade och bristande konkurrens försvagade
ekonomins utvecklingsförmåga.
I dag har privat ägande och produktion återupprättats som tillväxtkraft
och inom den offentliga sektorn pågår ett mycket omfattande rationalise-
ringsarbete. Dessutom prövas det offentliga åtagandet för produktion och
ägande på ett förutsättningslöst sätt vilket bl.a. tagit sig uttryck i att
kommittéer och andra utredningar har ett generellt direktiv (dir. 1994:23)
att förutsättningslöst pröva det offentliga åtagandet inom respektive
område.
För att finansiera den offentliga utgiftsexpansionen höjdes successivt
skatterna till höga nivåer med stora skattekilar som följd. Skatte- och
avgiftssystemen hade före skattereformen en utformning som starkt
motverkade samhällsekonomiskt god hushållning: de höga marginalskat-
terna missgynnade hederligt arbete, utbildning och sparande och främjade
skattefiffel och lånebaserad konsumtion. Företagsbeskattningen hade en
utformning som motverkade omvandling och expansion i näringslivet,
bl.a. genom att låsa in kapital i gamla företag.
Under 1980-talets andra hälft hade stabiliseringspolitiken en inriktning
som ledde till stark överhettning. Löner och priser rusade i höjden och
industriproduktion lämnade Sverige till förmån för gynnsammare villkor
i andra länder. Osäkerheten om Sveriges relationer till den Europeiska
gemenskapen bidrog ytterligare till den långsiktiga försvagningen av
ekonomin.
I efterhand kan man konstatera att inte heller penningpolitiken var
tillräckligt återhållsam, även om dess möjligheter var begränsade under
fast växelkurs. Den nödvändiga avregleringen av kredit- och valuta-
marknaderna och omläggningen av skattepolitiken genomfördes i fel
tidsföljd, vilket medförde en kraftig inhemsk kreditexpansion. Uppgången
i fastighetspriser och priser på många andra tillgångar blev stark och
nådde ohållbara nivåer. Kreditexpansionen, de alltför låga realräntorna
och perversa skatteregler samverkade till en hög lånebaserad konsumtion
och omfattande finansiella placeringar. Hushållens och företagens
skuldsättning ökade kraftigt. Den svenska ekonomin var därför mycket
sårbar när den internationella konjunkturen försvagades. Den
realräntechock som följde med den tyska återföreningen slog mycket hårt.
Bubblan sprack när fastighetspriserna började falla och inflationen
avtog, samtidigt som räntorna låg kvar på en hög nivå. Sveriges svåraste
finanskris sedan 1920-talet blev ett faktum. I dag, efter omfattande
insatser från regering och riksdag, har denna kris i praktiken närmast helt
lösts upp.
OECD:s senaste rapport om Sverige (febr. 1994) sammanfattar också
1990-talets kris såsom i hög grad skapad av politiken under 1980-talet:
"Dagens kris har inte minst förorsakats av 1980-talets felaktiga politik.
Liksom i vissa andra länder skapade ordningsföljden av strukturreformer
13
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
oförutsedda problem. Avreglering av de finansiella marknaderna före
avlägsnande av skatteincitamenten för lånefinansierad konsumtion och
spekulativa investeringar skapade en "bubbelekonomi" med överhettade
varu- och arbetsmarknader. När bubblan var på väg att spricka förstärkte
den sedan länge nödvändiga skattereformen uppgången i hushållens
sparkvot. Dessa händelser tilläts ha sin gång utan särskilt mycket
korrigering från den makroekonomiska politiken. Den offentliga sektorns
finanser uppvisade ett stort överskott under högkonjunkturen, men detta
återspeglade snarare ekonomins överhettning och speciella faktorer än en
underliggande förbättring. Sanningen är att det offentliga saldot, rensat
från cykliska och exceptionella faktorer, förmodligen aldrig blev positivt
och försämrades mycket snabbt under början av 1990-talet.
Penningpolitiken var inriktad på att upprätthålla valutakursen och kunde
därför inte utnyttjas för en kortsiktig stabilisering av ekonomin. Under
överhettningen tillät inte utvecklingen av valutakursen att räntorna
höjdes." (s 99).
I detta ekonomiska läge tog den nya regeringen över hösten 1991.
Svensk ekonomis dåliga tillväxtförmåga på grund av grundläggande
strukturproblem och höga skuldsättning under 1970- och 80-talen hade
gjort ekonomin extremt sårbar för den internationella lågkonjunkturen och
realräntechocken. Den snabba nedgången i Sverige under 1990-talets
första år kan inte förstås utan den bakgrunden. Industriproduktionen sjönk
kraftigt och minskningen av antalet industrisysselsatta var ännu större.
Vart ljärde jobb inom industrin gick förlorat.
Realräntechocken medförde att många hushåll och företag fann att de
hade större tillgångar, främst i form av fastigheter men även andra
lånefinansierade tillgångar, än de hade råd med vid de nya högre
realräntorna. Det var då rationellt för dessa hushåll och företag att börja
sälja av tillgångar. Detta pressade framför allt fastighetspriserna. Fallet
i fastighetspriserna kom i sin tur att snabbt försämra balansen mellan
skulder och värdet av tillgångar, bl.a. hos övriga fastighetsägare. Detta
tvingade många av dessa att även de sälja av tillgångar vilket pressade
fastighetspriserna ytterligare. Hushåll och företag tvingades använda mer
av inkomsterna för att klara ökade räntebetalningar. Utrymmet för
konsumtion blev mindre och efterfrågan föll. De fallande
fastighetspriserna drog med sig de banker som haft stor utlåning för
placering i fastigheter, ofta till generösa villkor. Bankerna stramade
kraftigt åt sin utlåning. Dessa åtgärder sammantaget medförde att
ekonomin kom in i en deflationsspiral. Det inhemska efterfrågeläget
förvärrades naturligtvis av att hushållssparandet samtidigt ökade som följd
av ökade räntor och en ökad osäkerhet förorsakad av en utdragen
internationell valutaoro i kombination med en allt svagare konjunktur.
Fastighetspriserna föll med 20-30 % från toppen 1990-1991 till botten
1993. Sedan dess har de stabiliserats. Det privata finansiella sparandet
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
14
har sedan 1990 ökat med över 20 % av BNP eller nästan 300 miljarder Prop. 1993/94:150
kronor. Även om efterfrågebortfallet kraftigt bromsades genom en excep- Bilaga 1
tionell ökning av offentliga utgifter och minskning av offentliga inkomster
kom dock det inhemska efterfrågebortfallet att orsaka snabbt minskad
produktion och sysselsättning, vilket i sin tur bidrog till ytterligare
budgetunderskott genom ökade utgifter för arbetslösheten.
Det bör noteras att denna minskade efterfrågan i allt väsentligt hänför
sig till sparandeuppgången och inte minskade disponibla inkomster.
Härvidlag skiljer sig Sverige och t.ex. Finland åt. De svenska hushållens
disponibla inkomster sjönk endast under ett enda år, 1993. Sett under
hela perioden 1990-1993 har hushållens disponibla inkomster faktiskt ökat
med 3,5 %, trots att den totala produktionen har minskat med 5 %.
Nedgången i inflation, tillgångsvärden, konsumtion och sysselsättning
har kraftigt försämrat de offentliga finanserna. Av försämringen beror ca
80 % på dessa faktorer. Därtill kommer att sammansättningen av
ekonomin under nuvarande uppgångsfas förändrats på så sätt att sektorer
med relativt låg skattebelastning växer snabbare än övriga. T.ex. är inte
den snabbt växande exporten belagd med mervärdesskatt i motsats till
inhemsk konsumtion. Detta är i sig både önskvärt och nödvändigt, men
det innebär att återhämtningen i de offentliga finanserna kräver särskilda
insatser.
Den fördelningspolitiska utvecklingen beskrivs närmare i bilaga 1.5.
Bilagan visar att den utveckling mot ökad inkomstspridning som känne-
tecknade 1980-talet, bl a till följd av överhettningen på arbetsmarknaden
och de uppdrivna priserna på aktier och fastigheter, bröts under perioden
1991 till 1994.
Många hushåll har drabbats hårt av arbetslöshet och på andra sätt
påverkats av den ekonomiska krisen och de nödvändiga struktur-
förändringarna och budgetförstärkningarna. Trots detta visar bilagan att
inkomstspridningen minskade något under regeringsperioden. En orsak
till detta är att fallet i fastighetspriser och de höga realräntorna i stor
utsträckning påverkat hushåll med relativt höga inkomster. Dessa hushåll
har också mer än andra påverkats av det slopade grundavdraget i den
statliga beskattningen och de nya egenavgiftema. Samtidigt har de ökade
utbetalningarna av bostadsbidrag förstärkt inkomsterna för hushåll med
låga inkomster.
Förbättringen av pensionärernas ekonomiska standard har också
bidragit till att hålla tillbaka inkomstspridningen. Denna förbättring beror
främst på att allt fler pensionärer får ATP och med högre belopp.
Höjningarna av pensionstillskott och KBT har också betydelse. Pensionär-
erna har även påverkats mindre än andra grupper av många besparingar
och skatte- och avgiftshöjningar. Som en följd av detta har
pensionärernas inkomster förbättrats betydligt jämfört med andra grupper.
15
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
När regeringen tillträdde i oktober 1991 hade den som mål att förändra
och förnya Sverige. Så har också skett och på många områden har
förutsättningarna för den fortsatta förnyelsen radikalt förbättrats.
I sin första regeringsförklaring angav regeringen fyra stora uppgifter
för arbetet under mandatperioden-. Att föra in Sverige i det europeiska
samarbetet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska
gemenskapen; att bryta den ekonomiska stagnationen och återupprätta
Sverige som tillväxt- och företagarnation, att förbättra vår välfärd och
sociala omsorg genom en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken, och att
forma en miljömässigt långsiktig och hållbar utveckling.
I budgetpropositionen 1994 angavs målen i den ekonomiska politiken
till nya riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssystem baserade på en
samlad strategi för god och uthållig tillväxt. Det första målet innebär
minst en halvering av arbetslösheten till slutet av 1990-talet, och bör ses
som ett etappmål på vägen mot full sysselsättning på den reguljära
arbetsmarknaden. Det andra målet innebär att medborgarna skall kunna
lita på att de system för trygghet och omsorg som det offentliga ansvarar
för efter reformering kommer att fungera väl även i ett långt perspektiv.
På samtliga regeringsförklaringens fyra områden har betydande
framsteg gjorts.
Två viktiga steg har tagits för Sveriges deltagande i det europeiska
samarbetet'. Först trädde EES-avtalet i kraft. Därefter har förhandlingarna
om svenskt medlemskap i Europeiska unionen förts till ett lyckosamt slut
med ett mycket gott förhandlingsresultat.
Utmaningarna på det ekonomiska området har varit enorma. De lång-
siktiga problemen, den internationella valutaoron, och återverkningarna
på ekonomin av 1980-talets överhettade finansiella "bubbelekonomi"
visade sig värre än de flesta kunnat ana. Mot denna bakgrund har under
mandatperioden fattats ett vid en internationell jämförelse mycket stort
antal genomgripande beslut. Grunden har lagts för hög och uthållig
tillväxt, ökad sysselsättning i riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssys-
tem. Företagsklimatet har förbättrats kraftigt, och dagens ekonomiska
uppgång kan ses som ett bevis på att politiken ger resultat.
Den ökade arbetslöshet som följt i krisens spår har på kort sikt mot-
verkats genom kraftfulla insatser inom utbildningsområdet,
arbetsmarknadspolitiken och utbyggnaden av infrastrukturen. De
kortsiktiga åtgärderna har kompletterats med långsiktiga åtgärder. En
ökad sysselsättning och fler investeringar i privat sektor är den enda
långsiktigt hållbara lösningen på Sveriges ekonomiska problem.
Det är särskilt de mindre och medelstora företagens situation som har
stått och står i fokus för regeringens politik. Förutom ett stort antal
skattesänkningar inriktade särskilt på dessa företags behov, t.ex. den
slopade skatten på arbetande kapital och den slopade dubbelbeskattningen
på riskvilligt kapital, har ett innovationsstöd införts, lagregler förenklats
16
eller avskaffats och arbetsrätten moderniserats. Bl.a. har den tillåtna Prop. 1993/94:150
anställningstiden vid provanställning och arbetstoppar förlängts och Bilaga 1
turordningsreglema ändrats. Syftet är att, mot bakgrund av arbets-
marknadsläget och inför konjunkturuppgången, underlätta expansionen för
landets småföretag. Därmed blir det lättare för arbetslösa, inte minst
ungdomar, att få jobb. Riskkapitalförsörjning på kommersiella villkor har
förbättrats genom att 6,5 miljarder kronor förts över till sex s.k.
riskkapitalbolag, 1,2 miljarder kronor tillförts ny företagarlån och de
regionala utvecklingsfonderna ersatts av utvecklingsbolag vilka genom en
fördubbling av sitt kapital disponerar 2,5 miljarder kronor för
riskfinansiering. Även Teknikbrostiftelsema vid universiteten bidrar till
förnyelsearbetet. Konkurrensbegränsningar har tagits bort i den nya
konkurrenslagen och genom EES-avtalet.
Förslag har lagts fram om en avreglering av elmarknaden så att alla
säljare och köpare ges rätt att använda alla ledningar. Ett flertal på sikt
effektivitetshöjande bolagiseringar har genomförts eller ligger som förslag
hos riksdagen. Exempel finns bl.a. inom kommunikationsområdet:
Posten, Telia, Vägverkets produktionsdivision och Domän. Även ett stort
antal lyckade privatiseringar av statliga företag har gjorts. Det senaste
exemplet är AssiDomän. 49 % av aktiestocken såldes under mars 1994.
Nästan 600 000 personer tecknade och erhöll 35 % av aktierna i bolaget.
Totalt har privatiseringarna av företag tidigare ägda av staten från 1992
t.o.m. april 1994 inbringat nära 14 miljarder kronor. Staten förbereder
försäljning av delar av sitt innehav i Pharmacia AB.
Finanskrisen hotade att allvarligt och långsiktigt skada den svenska
ekonomin. Genom statens åtagande 1992 att garantera bankernas
möjligheter att kunna infria sina fordringar och genom den förda finans-
politiken, inte minst saneringsprogrammet, har räntorna successivt kunnat
sänkas. Den lägre räntenivån och konjunkturförbättringen har lett till
ökade intäkter i banksystemet och lägre reserveringsbehov för
kreditförluster. Flera banker har genom nyemissioner kunnat stärka sitt
kapital. Finanskrisen har kunnat övervinnas på kortare tid än vad som
befarades i början av 1993.
Betalningssystemet är säkrat och Nordbanken (inklusive Gota Bank) har
med statens hjälp genomgått en betydande omstrukturering och väntas
visa vinst på verksamheten under 1994. Skattebetalarna bör kunna se
fram emot att staten successivt återvinner mycket av tidigare bankstöds-
utlägg genom försäljning av Nordbanken och ett antal övertagna panter
i form av fastigheter.
De offentliga finanserna förstärks genom beslut under mandatperioden
om 62 miljarder kronor i minskade utgifter och drygt 28 miljarder i
ökade skatteinkomster/avgifter. Ett flerårigt saneringsprogram har
beslutats av riksdagen och det första året i programmet har genomförts,
med viss marginal. De beslutade förstärkningarna av de offentliga
finanserna motsvarar en långsiktig effekt på drygt 6 % av BNP. Därtill
kommer återstående delar av saneringsprogrammet. Totalt ger detta drygt
150 miljarder kronor eller närmare 11 % av BNP.
17
Tabellen nedan visar enbart de beslut som förstärker statsfinanserna. Prop. 1993/94:150
Det finns också motverkande krafter. En del utgifter beror på omständig- Bilaga 1
heter utanför den ekonomiska politikens kontroll. Dit hör utlägg för
finanskrisen. Kostnaden för att rädda landets betalningssystem och
förhindra krascher och kollapser som skulle ha fått oöverskådliga
konsekvenser för enskilda människor, familjer och företag har uppgått till
ca 60 miljarder kronor. Ett annat exempel på budgetförsvagning utanför
den ekonomiska politikens sfär hänför sig till humanitära insatser i en
orolig värld: Flyktingmottagningen, framförallt från det forna
Jugoslavien, och bidrag till FN-insatser i Bosnien. De har varit och är
lika nödvändiga som de varit omöjliga att planera för.
Tabell 3.1 Budgetförstärkningar under mandatperioden
|
Budgetår |
92/93 |
93/94 |
94/95 |
Full effekt |
|
Höstprop. -91 och budgetprop. |
11,3 |
13,2 |
15,1 |
15,1 |
|
Kompl.prop. -92 |
1,1 |
3,5 |
5,0 |
13,8 |
|
Krisprop höst -92 |
7,2 |
21,8 |
26,5 |
24,9 |
|
Budgetprop. jan -93 Budgetprop. jan -94 (inkl, höstprop. -93 |
12,5 |
14,8 |
17,4 | |
|
samt särpropositioner våren -94) |
9,8 |
19,5 | ||
|
Summa föreslagna och beslutade |
19,6 |
51,0 |
71,2 |
90,7 |
Tabellen tar upp de förslag som antagits av riksdagen samt förslag
under våren 1994. Endast sådana förslag som är bestående har medtagits
i kolumnen "Full effekt". Den besparing på biståndet om ca 1 miljard
kronor som gjordes efter krisöverenskommelsen hösten 1992 är inte
inkluderad, eftersom ambitionen är att biståndets andel av BNP åter skall
ökas när det statsfinansiella läget så medger. Andra besparingar av
engångskaraktär har också exkluderats. Av de dryga 90 miljarder kronor
som budgetförstärkningarna omfattar, ingår 19,5 miljarder i det femåriga
saneringsprogrammet. Redan innan detta beslutades hade alltså åtgärder
vidtagits som förstärker statsfinanserna med drygt 71 miljarder.
Saneringsprogrammet omfattar totalt 81 miljarder kronor på fem år,
varav 46 miljarder kronor är budgetförstärkningar och 35 miljarder
kronor hänför sig till posten realt oförändrade utgifter för offentlig
konsumtion.
Ett annat sätt att presentera gjorda budgetförstärkningar är en depar-
tementsvis analys, som bättre illustrerar områdesvisa förändringar. Här
nämns endast de största posterna för respektive departement.
18
Tabell 3.2 Budgetförstärkningar departementsvis
Miljarder kronor
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
|
Summa | |
|
Finansdepartementet (minskade räntebidrag, avskaffade investeringsbidrag, minskade |
38,4 |
|
Socialdepartementet (införd karensdag och sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkringen, |
19,3 |
|
Arbetsmarknadsdepartementet (sänkt ersättningsnivå och återinförda karensdagar i arbetslöshets- |
8,4 |
|
Utbildningsdepartementet (sänkt internatbidrag o korttidsstöd, slopat bidrag för utrustning |
2,4 |
|
Försvardepartementet |
1,2 |
|
Justitiedepartementet (rationalisering inom polisen) |
0,5 |
|
Näringsdepartementet (minskning av diverse anslag inom turism, teknisk utveckling m.m.) |
0,4 |
|
Kommunikationsdepartementet (rationaliseringar inom väg- o banverket) |
0,2 |
|
Kulturdepartementet (minskade asylkostnader, sänkta dagbidrag för flyktingar) |
0,2 |
|
Utrikesdepartementet (lägre anslag till utrikesförvaltningen) |
0,1 |
|
Totalt under mandatperioden exkl. saneringsprogrammet |
71,1 |
|
Saneringsprogrammet |
19,5 |
|
TOTALT |
90,7 |
Förändringarna i välfärdspolitiken är en integrerad del av den
ekonomiska politiken. Omprövning av de offentliga åtagandena har varit
nödvändiga för att garantera den framtida välfärden, både genom föränd-
ringarnas bidrag till saneringen av de offentliga finanserna och genom att
systemen nu stimulerar till en utveckling som bättre främjar tillväxt och
sysselsättning.
I stort sett samtliga socialförsäkringar har sålunda reformerats i syfte
att hushålla med statens utgifter och öka företags och individers
ekonomiska intresse för arbete, sparande och företagande. Bland annat
har sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen,
arbetslöshetsförsäkringen och lönegarantisystemet reformerats. Under
våren 1994 läggs förslag om ett nytt mera försäkringsmässigt pensions-
19
system. Det innebär genomgripande förbättringar jämfört med det
nuvarande ATP-systemet.
Arbetmarknadspolitiken har inriktats på aktiva åtgärder och flera nya
kostnadseffektiva åtgärder har införts, t.ex. ungdomspraktik och arbets-
livsutveckling, vilka har mottagits positivt. Politiken prioriterar de
långtidsarbetslösa och ungdomarna.
Kommuner och landsting har genom ett nytt statsbidragssystem kunnat
öka användning av konkurrens och nya arbetsformer. De har kraftigt
förbättrat sin hushållning och samtidigt ökat kommuninnevånarnas
valfrihet och kortat köer. Genom det nya statsbidragssystemet byggt på
decentralisering och kommunalt självstyre anger statsmakterna en
finansiell ram inom vilken kommunerna har större möjligheter än tidigare
att utan statlig detaljreglering fullgöra sina uppgifter på det sätt de
önskar. Statsmakternas roll blir att följa upp att nationella mål uppfylls.
Den bättre hushållningen avspeglas i att kostnadsutvecklingen för första
gången på mycket länge bringats närmare gränserna för vad samhälls-
ekonomin medger.
Förutsättningarna för en miljömässigt uthållig utveckling har förbättrats.
Ekonomiska styrmedel har introducerats i växande grad, bland annat för
att minska användningen av blyad bensin och stimulera till milj ovänligare
bilar. Energibeskattningen har reformerats i syfte att göra miljöbeskatt-
ningen mer effektiv som miljöpolitiskt instrument, samtidigt som
industrins konkurrenskraft stärkts. Arbetet med att ta fram miljöjusterade
nationalräkenskaper och skattningar av miljöskulden har drivits på. En
utredning om ökad miljörelatering av skattesystemet har tillsatts. I detta
sammanhang behandlas frågan om s.k. skatteväxling, dvs. lägre skatt på
arbete och högre skatt på verksamheter som belastar miljön. Ett viktigt
steg mot kretsloppssamhället har tagits genom införandet av
producentansvar. Förslag har lagts om en ny miljöbalk. Förslaget om
ändringar i plan- och bygglagen och ny organisation för lantmäteri och
fastighetsbildning innebär att myndighetsansvaret blir klarare på dessa
områden.
Bred politisk enighet har kunnat nås om viktiga institutionella
förändringar. Reformernas betydelse för stabiliteten i det framtida
ekonomisk-politiska beslutfattandet kan knappast överskattas. Det gäller
dels förslaget om fyraåriga mandatperioder som skall börja tillämpas från
och med nästa mandatperiod, dels förslagen om stramare budgetprocess
i riksdagen. En stramare budgetprocess i regeringskansliet har
genomförts.
Politiken har också lagts om på ett antal andra områden:
Förutsättningarna för ökad jämställdhet har stärkts bland annat genom
att en månad i föräldraförsäkringen förbehålls vardera föräldern, genom
en skärpning av jämställdhetslagen, en starkare roll för JämO och insatser
för att öka andelen kvinnliga chefer i näringslivet.
På socialpolitikens område har valfriheten ökat. Handikappreformen har
förbättrat situationen för människor med grava funktionshinder.
Husläkarreformen har gjort det möjligt för enskilda att själva välja sin
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
20
husläkare. Inom barnomsorgen har en bamomsorgsgaranti beslutats Prop. 1993/94:150
samtidigt som rätten att välja omsorgsform har tillkommit. Bilaga 1
Förslag om införande av vårdnadsbidrag har lagts fram. Förslaget
innebär ökad valfrihet för familjerna när det gäller omsorgen om barnen.
Bostadspolitiken har reformerats i grunden. Bostadsbyggandet har
avreglerats och subventionerna minskas kraftigt. Nya förenklade
byggregler för bl.a. bostädernas utformning har införts.
Stora insatser har vidtagits för att förbättra utbildningens kvalitet och
effektivisera resursanvändningen i utbildningssystemet. Gymnasieskolan
och den högre utbildningen har byggts ut. Inom den högre utbildningen
tillkommer drygt 50 000 platser på några år. En omfattande satsning på
forskning och forskarutbildning har gjorts möjlig med medel från de
numera avskaffade löntagarfonderna. Betydande insatser har också gjorts
för att förbättra kontakterna mellan högskolor/universitet och det lokala
näringslivet.
Regionalpolitiken har reformerats och tillförts ökade medel. Det goda
resultatet i medlemskapsförhandlingama med EU förbättrar ytterligare
möjligheterna till en balanserad och positiv utveckling i hela landet.
Förnyelsen av regionalpolitiken innebär att förutsättningarna för
företagande och landsbygdsutveckling har stärkts betydligt. Genom
satsningarna på utbildning, kommunikationer m.m. förbättras förutsätt-
ningarna för en positiv utveckling av den svenska landsbygden. Kraftfulla
satsningar på kommunikationer och infrastruktur är en viktig del i
regeringens långsiktiga politik för välfärd, regional balans och tillväxt.
Förbättringarna av kommunikationerna bidrar till en positiv utveckling av
näringslivets konkurrenskraft och produktivitet. Dessa för svenska
förhållanden unikt omfattande satsningar på infrastrukturen bidrar också
aktivt till att förbättra miljön och sysselsättningsläget.
Utnyttjandet av modem informationsteknologi är ytterligare en viktig
faktor som kan bidra till ekonomisk tillväxt och näringslivsutveckling.
Sverige gör betydande investeringar i telekommunikationer och har för
närvarande ett telenät med en betydande potential för utveckling av
informationsteknologi för olika ändamål. Regeringen har därför tagit
initiativ till att aktivt stimulera utnyttjandet och användningen av modem
informationsteknologi på olika sätt i samhällslivet.
Villkoren för jordbruket har anpassats för att göra det svenska
jordbruket konkurrenskraftigt i EU. Medlemskapsavtalet kommer att ge
det svenska jordbruket samma förutsättningar som jordbruksföretag i
övriga EU.
Moderniseringen av det svenska försvaret mot bakgrund av 1992 års
försvarsbeslut fortgår.
Regeringen har tagit flera initiativ för att öka den lokala demokratin
och valfriheten för medborgarna. Medborgarnas inflytande och insyn
stärks genom bl.a. förslagen till ny lag om kommunala folkomröstningar,
offentliga nämndsammanträden och skärpta jävsregler. Regeringen har
tillsatt en särskild beredning för att främja den ideella sektoms
utveckling.
21
Kulturen har givits bättre betingelser under regeringsperioden.
Valfriheten i TV och radio har ökat kraftigt.
För biståndet har nya riktlinjer lagts fast som betonar demokrati,
mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och ett effektivt utnyttjande av
biståndet. Samarbete med Central- och Östeuropa skall äga rum även
efter utgången av nästa budgetår. Regeringen har aviserat att den skall
återkomma med förslag till nytt samarbetsprogram.
Sänkningen av biståndsramen är temporär. U-landsbiståndet skall - i
enlighet med vad riksdag och regering tidigare uttalat - åter uppgå till
1 % av BNI så snart Sveriges ekonomi så tillåter.
Flyktingpolitiken har lagts om. De restriktioner som den förra
regeringen införde i december 1989 har avskaffats och nu tillämpas
utlänningslagens skyddsregler fullt ut. Flyktingmottagandet har gjorts mer
flexibelt och avsevärt mer kostnadsefffektivt. Samtidigt har insatserna
ökat kraftigt i närområdet till det forna Jugoslavien.
För att uppnå målen på det kriminalpolitiska området har betydelsefulla
förändringar vidtagits i syfte att minska brotten och öka människors
trygghet mot brott. Bland annat har den obligatoriska halvtidsfrigivningen
avskaffats och straffen för narkotikabrott och rattfylleri skärpts. Samtidigt
utformas kriminalvården mot ökad differentiering och förbättrade
behandl ingsprogram.
Det är av central betydelse för producenternas investeringsvilja, och
ekonomisk verksamhet i allmänhet, att de ekonomiska villkoren för
företagsamhet och hushåll är stabila och får verka långsiktigt. Ett
upprivande av genomförda strukturförbättrande åtgärder skulle därför få
mycket negativa konsekvenser för den svenska ekonomin och enskilda
människor.
Läget i ekonomin har inte bara stabiliserats utan ekonomin är nu inne i
en stark uppgång. Regeringens strategi att dra igång en exportledd
expansion av det privata näringslivet fungerar. Grunden har lagts för
ökad sysselsättning, sunda statsfinanser och tillförlitliga trygghetssystem.
Den nedgång i näringslivet som regeringen ärvde har brutits och vänts till
en uppgång.
Utgångsläget var att det privata näringslivet vid övergången från 1980-
talet till 1990-talet var på väg in i en djup, akut kris. Lönsamheten föll
kraftigt och allt fler företag uppvisade allt större förluster. Antalet
arbetstillfällen i privat sektor minskade genom omfattande permitteringar,
men också genom att många företag helt enkelt slogs ut.
Från mitten av 1989 till slutet av 1993 föll sysselsättningen enbart inom
industrin med drygt 260 000 personer. Det innebär att var fjärde
industrianställd förlorade sitt jobb. Inom den privata tjänstesektorn har
nedgången sedan sysselsättningstoppen varit drygt 140 000 personer.
Antalet företagskonkurser har under lågkonjunkturåren 1991-1993 uppgått
till 19 000 per år i genomsnitt, vilket är 3 gånger mer än vad som varit
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
BNP
22
normalt under den senaste 20-årsperioden. Framtidstron försvann och
investeringarna pressades ned till en miniminivå. Produktionskapaciteten
minskade. Motorn i svensk ekonomi var på väg att stanna.
Regeringens politik bär nu frukt. Avgörande är att det privata näringsli-
vet återvinner konkurrenskraft. Till en del har detta skett genom den
ofrivilliga deprecieringen, men den är bara en del av det hela. Under
lågkonjunkturen har omvandlingstrycket på företagen varit hårt. Ett
omfattande rationaliseringsarbete har genomförts. Omstruktureringen av
näringslivet är denna gång starkt målinriktad och mera djupgående än vad
som skedde efter 1982 års devalvering. De rationaliseringar som
genomförts inom företagen, och mellan företagen, genom nedläggningar
och nystartande, ger bestående resultat även när kronan stärks och
konkurrensfördelarna av dagens kronkurs eventuellt minskar. Konkur-
rensläget har skärpts, bl.a. som en följd av den nya lagstiftningen och av
EES-avtalet. Även privatiseringen av statliga företag innebär ökad
konkurrens.
Produktivitetsökningen inom industrin har varit 8 % i genomsnitt per
år 1991-1993, vilket är avsevärt snabbare än under uppgången under
1980-talet och även snabbare än i vår omvärld. Även i år förväntas en
god produktivitetstillväxt. Till en del har denna produktivitetsökning dock
skett till priset av nedläggning av lågproduktiva tillverkningsenheter.
Lönekostnaderna har ökat långsamt, bl.a. som en följd av sänkningen
av arbetsgivaravgifterna den 1 januari 1993. Arbetskraftskostnaderna per
producerad enhet har jämfört med omvärlden sjunkit med nästan 30 %
åren 1991-1994.
Den exportledda uppgången har varit på väg sedan slutet av 1992.
Svenska företag har i hög grad lyckats utnyttja den internationella
konjunkturen och erövrat marknadsandelar. Exporten har ökat med 17 %
sedan slutet av 1992. Handelsbalansen gav ett överskott i fjol på 55
miljarder jämfört med ett genomsnitt på 26 miljarder kronor 1990-92.
Exportorderingången ökade kraftigt under hela fjolåret.
Nettot av svenska direktinvesteringar i utlandet mot utländska
investeringar i Sverige, som för 1980-talet var ett nettoutflöde om 250
miljarder kronor, slog under 1993 om till ett positivt nettoinflöde för
första gången på 25 år.
Speciellt anmärkningsvärd är det senaste årets exceptionella ex-
portframgångar på de mycket konkurrensutsatta marknaderna i Stillahavs-
asien. Denna region har varit inne i en stark tillväxtfas under många år.
I och med Kinas och Vietnams omläggning till marknadsekonomi och
frihandel har regionens importefterfrågan och tillväxt under de senaste
åren varit avsevärt högre än i OECD-området. Det svenska exportvärdet
till länderna i Fjärran Östern — framför allt Japan, Kina, Hongkong,
Singapore, Taiwan, Sydkorea, Thailand, Malaysia och Indonesien — steg
sålunda med hela 56 % 1993 att jämföras med 19 % för den totala
exporten. Regionen är Sveriges snabbast växande exportmarknad och
närmare 10 % av exporten går nu till detta område att jämföras med
8,5 % till USA. Länderna har kommit att betecknas som mirakel-
ekonomier med sin snabba exportledda tillväxt, men det är värt att lägga
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
|
Bytesbalans |
+90 ■ | |
|
-41 1992-93 1994-95 | ||
23
märke till att de just därför också vuxit fram som stora kunder på grund
av sin snabba ökning av importefterfrågan.
Från den svenska konkurrensutsatta sektorn sprider sig nu effekterna
av återhämtningen i ekonomin som ringar på vattnet. Inte minst gäller
detta underleverantörerna till exportindustrin. Det gäller också företag i
den privata tjänstesektorn som har koppling till industrin. När
produktionen nu kommer i gång ökar t.ex. även transporter och handel.
Den positiva utvecklingen bekräftas mycket tydligt av de senaste
industri-och tjänstebarometrama från Konjunkturinstitutet. Orderingången
till industrin översteg markant företagens förväntningar under det första
kvartalet 1994. Över en tredjedel av företagen rapporterade ökad
orderingång. Det är den högsta andelen sedan mätningarna startade 1964.
Inom tjänstesektorn har den uppgång som redan tidigare observerats för
uppdragsverksamhet och delar av partihandeln nu spridit sig till bl.a.
åkerier och detaljhandel.
Stärkandet av konkurrenskraften är en del av regeringens strategi. Den
kompletteras med åtgärder som ökar förtroendet för den svenska
ekonomins framtid både hos hushåll och företag. För företagen är de
strategiska skattesänkningarna av stor vikt, särskilt förändringarna av
företagsbeskattningen samt av arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattning-
en. Genom dessa förändringar underlättas inte minst småföretagens
expansion, vilket i sin tur bidrar till att skapa nya riktiga jobb. Härtill
kommer omfattande avregleringar. Ett hundratal viktiga avregleringar har
genomförts eller är på väg.
Även för företagen har de nödvändiga förändringarna inom socialför-
säkringssystemen varit viktiga eftersom de medverkar till högre
effektivitet. Genom att reformera incitament och sänka ersättningsnivåer
bidrar åtgärderna till den nödvändiga saneringen av statsfinanserna.
Konkurrenskraftsförbättringen och vändningen i ekonomin medför att
företagen börjar investera. Produktionskapaciteten har börjat öka.
När också arbetsmarknaden nu är på väg att förbättras kan hushållen
se framtiden an med ökad tillförsikt, något som också bekräftas av olika
undersökningar.
Det ökade sparandet har medfört att hushållen till betydande del
sanerat sina skulder. Det privata sparandet kommer att fortsätta att ligga
på en högre nivå än under 1980-talet, men hushållen kan även tillåta sig
en ökad konsumtion.
Därmed kommer den inhemska efterfrågan att på nytt kunna ta fart.
Återhämtningen börjar märkas för de mer hemmamarknadsinriktade
företagen. Då får också sysselsättningsökningen en bredare bas, vilket är
särskilt viktigt, eftersom det ökar sannolikheten för en icke-inflationistisk
lönebildning och fler jobb i hela landet.
Näringslivets fortsatta expansion och produktivitetstillväxt stimuleras
av den satsning på utbildning som nu genomförs. En ökad intagning till
universitet och högskolor har skett, särskilda insatser har gjorts inom
gymnasieskolan och komvux, liksom en förskjutning i arbetsmarknads-
politiken mot utbildning och prioritering av de långtidsarbetslösas
situation. Genom den gradvis höjda utbildningsnivån kommer det också
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Industrins produktion
Industrins investeringar
|
Disponibla in |
| |
|
-1,22 1992-93 1994-95 | ||
24
att bli lättare för företagen att på ett effektivt sätt tillämpa den nya Prop. 1993/94:150
kunskap som kommer vårt land till del genom ett inflöde från andra Bilaga 1
länder.
Inflationsmålet har gjort klart för företag, arbetsmarknadens parter
m.fl. att det inte längre går att övervältra snabba kostnadsökningar på
kunderna. Inflationsförväntningarna har minskat kraftigt. Tillsammans
med det ännu ansträngda arbetsmarknadsläget medför detta att löne-
kostnaderna för näringslivet under resten av 1990-talet kan förväntas stiga
betydligt långsammare än tidigare. Samtidigt kommer det att finnas behov
av nyrekrytering inom vissa branscher, vilket sannolikt kräver
förskjutningar i anställningsvillkor och matchnings- och utbildnings-
insatser. Processen kan underlättas av den trend i riktning mot
decentraliserad lönebildning som under en längre tid pågått i Sverige
under trycket av grundläggande ändrade förhållanden på arbets-
marknaden. Löneökningar kan i fortsättningen komma att i högre
utsträckning baseras på produktivitetstillväxt. Detta är dock främst
parternas på arbetsmarknaden ansvarsområde.
Många av de strukturella reformer som genomförts eller planeras
kommer att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och bidra till att
underlätta det privata näringslivets omvandling och utbyggnad. Exempel
på detta är skattereformen, förändringarna inom sjuk- och
arbetsskadeförsäkringama, sänkt ersättning i arbetslöshetsförsäkringen
och reformeringen av arbetsrättslagstiftningen. Fortsatta ansträngningar
måste göras för att ytterligare öka flexibiliteten på arbetsmarknaden,
såväl vad avser lönebildningen som i andra avseenden. Härigenom skapas
bättre förutsättningar att nå hög tillväxt utan inflation.
Finanskrisen hotade att allvarligt skada betalningssystemet. Genom den
statliga bankgarantin och en stram finanspolitik var det möjligt att få ner
räntorna. Det medförde bland annat att betalningssystemet kunde
återhämta sig snabbare än de flesta kunnat ana. Därmed är också
förutsättningarna goda för att kreditväsendet skall fungera bättre än under
1980-talets spekulationsyra och under krisen i början av 1990-talet.
Den stigande lönsamheten, det stadigt högre kapacitetsutnyttjandet, den
växande inhemska efterfrågan, de lägre räntorna och de allt positivare
framtidsförväntningarna hos hushållen gör att investeringarna inom
näringslivet, och inte minst inom industrin, bör öka kraftigt under de
närmaste åren. En förutsättning är dock att företagens försörjning med
riskkapital fungerar tillräckligt väl. De omfattande nyemissioner som
förekommit på Stockholmsbörsen tyder på att så är fallet. Främst har
storföretagens kapitalbas därigenom breddats på ett sätt som skapar
förutsättningar för en investeringsuppgång. För de små företagen har
skatteförändringarna stor betydelse. Dessutom tillförs riskkapital via de
speciella bolag som bildats i samband med utskiftningen av medel från
löntagarfonderna.
Företagsklimatet i Sverige har förbättrats dramatiskt under de senaste
åren. Villkoren för företagande är nu mer förmånliga och stabila i
Sverige än de kanske varit under någon period tidigare under efterkrigs-
tiden. Detta är också en av förutsättningarna för den produktions- och
Prisökningar
25
sysselsättningsexpansion som är nödvändig för att åstadkomma fortsatt Prop. 1993/94:150
stadigt förbättrade offentliga finanser och hejdad tillväxt i statsskulden. Bilaga 1
26
Partihandel totalt
Fönåljningsvolym, bemmamarknad
Nenotal
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Källa: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Industrins orderingång
Nettotal
Hushållens förvåntningar om Sveriges ekonomi
Neooal mellan andel som tror på förbättring resp, försämring under närmaste 12
månader
Källa: Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer.
Källa: Statistiska centralbyrån.
Nyanmälda lediga platser
Säsongsrensad serie
Tusental
Industri produkti onsindex
Källa: Statistiska centralbyrån.
27
Världsekonomin har under de senaste åren präglats av två fenomen, dels
instabilitet på finansiella marknader, dels flera nya viktiga avtal för ökad
frihandel. Ränte- och valutaoron diskuteras senare.
Att flera frihandelsavtal kunnat föras i hamn 1992-94 kan tyckas
förvånande med tanke på den lågkonjunktur som präglar Europa och
Japan, och som USA befann sig i för bara ett par år sedan. Uppenbar-
ligen är de protektionistiska krafterna i industriländerna trots allt inte
övermäktiga när det kommer till kritan, inte ens i lågkonjunktur. Detta
är självklart glädjande. Det spelar sannolikt roll att internationella
handelsförhandlingar är så utdragna att konjunkturen hinner växla
initiering och avslut. Det verkligt avgörande beslutet förefaller mot
bakgrund av senare års erfarenheter därför snarast vara beslutet att starta
en förhandlingsprocess. Protektionistiska strömningar visar dock sannolikt
sin styrka under kommande år när ingångna avtal och förpliktelser att
liberalisera skall tillämpas i praktiken.
Sett ur ett globalt perspektiv är det slutligt undertecknade Gattavtalet
viktigast av dessa avtal. För dagen betydet avtalet mest för industri-
länderna, eftersom de står för de största andelen av världshandeln. För
framtiden betyder dock avtalet sannolikt mer för u-ländema, eftersom det
säkerställer en utvecklingsväg för dem byggd på exportledd tillväxt. Bl.a.
innehåller avtalet ett avskaffande av restriktioner på u-landsexport av
tekovaror senast år 2005. För Sverige innebär detta att de tekokvoter som
vi får leva med som EU-medlem endast blir temporära. För Sverige som
liten utrikeshandelsberoende nation innebär avtalet också i övrigt stora
fördelar genom tullsänkningar på vår export, ett regelverk för den
internationella tjänstehandeln och ett stärkt och enhetligt handelssystem
i den nya världshandelsorganisationen World Trade Organization, WTO.
Till skillnad mot de andra avtalen är Gattavtalet globalt. De övriga är
av regional karaktär. De regionala avtalen kan ses på två sätt, dels som
ett första regionalt steg mot global frihandel, dels som motsatsen, dvs. ett
uppgivande av ambitionen att skapa global frihandel och i stället som ett
näst bästa alternativ för en mindre grupp länder att skapa regional
frihandel. Vilken av dessa två synsätt som kommer att dominera är svårt
att i dag säga med någon säkerhet. Samtidigt innebär såväl regional
liberalisering som ansträngningar i riktning mot global frihandel att
befintliga handelsrestriktioner avskaffas. Åtgärderna förstärker och
kompletterar sålunda varandra. Sverige har ett intresse av att motverka
en regionalisering av världshandeln och verka för att den europeiska
integration är steg på vägen mot global frihandel.
I Nordamerika ingicks hösten 1994 NAFTA-avtal et, vilket banar väg
för ökad frihandel mellan USA, Kanada och Mexico. Redan diskuteras
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
28
utvidgning av avtalet till länder i karibiska övärlden och några länder i
Sydamerika, bl.a. Chile.
I Europa genomfördes enligt tidtabellen 1992 kontinentens sannolikt
hittills mest omfattande liberaliseringsprogram i form av EG:s "Inre
Marknad". Det följdes upp med EES-avtalet, som knyter EFTA-ländema
ekonomiskt nära till EG. Avtalet ger Sverige och EFTA-ländema (utom
Schweiz) fri varuhandel (utom med livsmedel och jordbruksvaror), fri
rörlighet för individer, fri tjänstehandel och fri kapitalrörlighet. Den grad
av medinflytande och gemensamt beslutsfattande som EFTA-ländema
eftersträvade inom EES-avtalets ram gick dock inte att uppnå. Förutsatt
att EU-avtalen med de fyra EFTA-kandidatländema förverkligas införs
frihandel 1995 i Västeuropa (exklusive Schweiz) för den sista återstående
stora varugruppen, nämligen livmedel, jordbruksprodukter och fisk.
Ett stort antal avtal har ingåtts som syftar till ökad handel och djupare
ekonomisk integration mellan Europas två delar. För Sverige är detta
integrationsarbete av central ekonomisk och politisk betydelse. Vi har ett
starkt egenintresse av att kunna påverka, driva på och hävda de nordiska
intressena i sammanhanget.
Människorna i Baltikum, Ryssland samt Öst- och Centraleuropa är
engagerade i ett gigantiskt samhällsbyggande. Det gäller inte bara att
säkerställa fungerande demokratier och rättstater. Samtidigt som man
måste stabilisera ekonomierna skall man skapa institutionella förut-
sättningar för en fungerande marknadsekonomi för snabbt växande
välstånd. Under kommande år och årtionden är vår kanske viktigaste
uppgift i Västeuropa att politiskt och ekonomiskt understödja dessa
strävanden, bl.a. genom att som medlem i EU arbeta för en tätare
integration av de tidigare kommunistiskt styrda staterna med Västeuropa.
EU är den organisation som har störst potential politiskt och ekonomiskt
att underlätta omställningen i öst. En uppgift för Sverige som medlem
blir att driva på för att denna potential också utnyttjas maximalt.
I EU kommer Sverige att driva sin traditionella frihandels-och u-
landsinriktade handelspolitik. Det är viktigt för Baltikum, Öst- och
Centraleuropa och u-ländema, men i lika hög grad för Sverige självt.
Under de 20 gångna åren av liberal frihandelsrevolution i världsekonomin
har ett par miljarder människor i Asien, Latinamerika och östra Europa
tagit steget in i marknadsekonomin. Borta är ekonomisk inåtvändhet och
Sovjetinspirerad statlig planering. Entreprenörer, företag, och länder
utnyttjar i växande utsträckning sina komparativa fördelar och möjligheter
till stordriftsfördelar. Människorna i Asien har med ökade inkomster i
dag tillgång till ett allt större urval av inhemskt producerade och
importerade varor och tjänster. Samtidigt får den offentliga sektom i
dessa länder växande resurser för att tillfredsställa bl.a. sociala och
utbildningspolitiska önskemål.
Det som sker inom EU är av avgörande betydelse för svensk ekonomi
och välfärd. Detta gäller oberoende av vilka former Sveriges anknytning
till den Europeiska gemenskapen kommer att ta sig. Vårt inflytande över
denna utveckling är däremot helt beroende av ett svenskt medlemskap.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
29
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
För EU är utvidgningen med nya medlemsländer och deras integrering Prop. 1993/94:150
i unionen en av de viktigaste näraliggande uppgifterna. De politiska Bilaga 1
överenskommelser som har träffats med Sverige, Finland, Norge och
Österrike innebär att EU kan ha sexton medlemsländer den 1 januari
1995.
I EU:s arbete spelar frågan om sysselsättning och arbetslöshet vid
fortsatt låg inflation en stor roll. De framsteg som arbetet med genomför-
andet av den inre marknaden innebar medförde under andra hälften av
1980-talet en viss sysselsättningsökning i Gemenskapen. En mera
permanent förbättring av sysselsättningsläget har dock uteblivit.
Arbetslösheten har därigenom blivit strukturell och ett flertal åtgärder
krävs för att lösa problemen. Att åstadkomma bättre fungerande och mer
flexibla arbetsmarknader liksom att förbättra utbildning och infrastruktur
i övrigt, tillhör därför de viktigaste frågorna inom EU. Ett viktigt steg för
att förbättra samarbetet i dessa frågor togs med den vitbok om tillväxt,
konkurrenskraft och sysselsättning som Kommissionen lade fram för
Europeiska rådet i december 1993. Den följs nu upp genom en rad
åtgärder, både nationellt och gemensamt. Vitboken baseras på tre
huvudlinjer:
— Det krävs stabila makroekonomiska förhållanden, som stödjer
marknadskrafterna,
— Det krävs strukturella åtgärder som förbättrar industrins konkur-
renskraft och som möjliggör fullt utnyttjande av den inre marknaden
(bl.a. transeuropeiska nätverk — TEN),
— Det krävs förbättringar av arbetsmarknadernas funktionssätt.
Arbetet med att utveckla formerna för det ekonomisk-politiska
samarbetet pågår. Sverige är genom samarbetet mellan EU och EFTA
redan delaktigt i EU:s arbete för ökad tillväxt och sysselsättning. Ett
konkret resultat är att Europeiska Investeringsbanken (EIB) inom kort
beräknas få möjlighet att finansiera projekt i EFTA-ländema. Sverige och
banken har inlett diskussioner om finansiering av svenska projekt inom
energi, miljövård och infrastruktur med anknytning till transeuropeiska
nätverk. Vidare utvecklas samarbetet mellan EIB och den Nordiska
investeringsbanken.
Sverige följer nära EU:s ekonomisk-politiska samarbete och ut-
vecklingen av den ekonomiska och monetära unionen, EMU.
Under fas II av EMU, som inleddes den 1 januari 1994, skall
samordningen av den ekonomiska politiken förstärkas. I denna fas gäller
regler som syftar till att förhindra att medlemsländerna för en oansvarig
finanspolitik. En särskild procedur vid alltför stora underskott i de
offentliga finanserna skall tillämpas.
Europeiska Monetära Institutet (EMI) startade sin verksamhet vid
årsskiftet. EMI har främst till uppgift att förbereda valutaunionen, dvs.
den tredje fasen av EMU.
Även i OECD:s arbete spelar frågan om sysselsättning och arbetslöshet
en stor roll. I en omfattande studie har orsakerna till arbetslösheten i
30
medlemsländerna ingående undersökts, och förslag till åtgärder skall Prop. 1993/94:150
läggas fram. Studiens slutsats är att den huvudsakliga orsaken till Bilaga 1
arbetslösheten i OECD-ländema är bristande förnyelse och anpassning.
Detta gäller inte minst Europa. Studien kommer att behandlas vid
OECD:s ministerrådsmöte i juni 1994, och den har också utgjort
underlag för en sysselsättningskonferens mellan de sju stora industri-
länderna i Detroit i mars 1994. Sverige lägger stor vikt vid OECD:s
sysselsättningsstudie, och särskilt vid att den skall ge ett konkret underlag
för hur en politik som kraftfullt kan öka sysselsättningen skall se ut.
Sverige samverkar här med de övriga nordiska länderna.
Även i det nordiska samarbetet har sysselsättningsfrågorna spelat stor
roll, och Sverige har aktivt deltagit i och drivit detta samarbete framåt
under året som ordförande i Nordiska Ministerrådet. De nordiska finans-
och ekonomiministrarna lade våren 1994 fram rapporten "Nordiskt
samarbete för ökad sysselsättning", där en lång rad åtgärder för ökad
sysselsättning på nationellt och nordiskt plan presenterades. Vidare har
infrastrukturinvesteringar av nordiskt intresse studerats, där både
konkreta projekt och frågor om finansiering aktualiserats.
Konjunkturen i OECD-området är fortfarande starkt splittrad. Uppgången
i USA har tilltagit i styrka under andra halvåret 1993 och sker nu på bred
front. Företagens investeringar ökar kraftigt samtidigt som det höga
bostadsbyggandet fortsätter. Den privata konsumtionen stiger gradvis på
grund av att hushållens inkomster och förväntningar stiger i takt med den
tilltagande sysselsättningen. Även i Kanada och Storbritannien förefaller
återhämtningen vara befäst. I Storbritannien kan BNP komma att växa
med uppemot 3 % 1994. Den för tillfället starkt konsumtionsdrivna
uppgången dämpas successivt av en stramare finanspolitik och ersätts av
en tilltagande investeringsuppgång.
Den svaga konjunkturutvecklingen i Kontinentaleuropa fortsätter.
Regionen som helhet kan ha passerat bottenläget, men det saknas fort-
farande säkra indikationer på att en återhämtning inletts. Den fortsatt låga
aktiviteten har medfört att inflationen sjunkit ytterligare. I västra
Tyskland skedde en viss återhämtning under det andra halvåret 1993.
BNP väntas emellertid sjunka på nytt i början av 1994 på grund av
minskad privat konsumtion. Först under senare delen av 1994 väntas en
svag uppgång. I Frankrike sker sannolikt en återhämtning under 1994.
Tilltagande nettoexport och stigande privat konsumtion väntas bli de
drivande krafterna i uppgången.
I Japan går det ännu inte att skönja några tecken på att en vändning
skulle vara nära förestående. Den rekordstarka yenen försvårar en
exportledd konjunkturuppgång. Företagens vinster faller, vilket påverkar
investeringar och sysselsättning negativt. Även den privata konsumtionen
dämpas på grund av lägre tillväxt i löner och bonusutbetalningar.
31
Samtliga nordiska länder upplever en relativt stark återhämtning under
1994 och fortsatt god tillväxt förutses även under 1995. Arbetslösheten
i de nordiska länderna påverkas dock ännu förhållandevis svagt av
tillväxten även om sysselsättningen nu börjar öka i Sverige och Finland.
Stark konkurrens på hemmamarknaden, en hög andel ledig kapacitet i
näringslivet och en förväntad appreciering av valutorna bibehåller
inflationen på en låg nivå.
Penningpolitiken står alltjämt i fokus för bedömningen av den
ekonomiska utvecklingen. Kraften i uppgången under fjärde kvartalet
1993 fick den amerikanska centralbanken — Federal Reserve — att dra
upp de korta räntorna för att hindra inflationen från att blossa upp.
Farhågor för en inflationsuppgång drog upp också de långa räntorna.
Även de europeiska räntorna påverkades.
Betydande räntesänkningar i samtliga Kontinentaleuropeiska länder har
ännu inte genererat någon återhämtning. Mot bakgrund av den låga
aktiviteten och det låga inflationstrycket anses realräntorna i flertalet
europeiska länder höga. Det finns tydliga tecken på att inflationen avtar
i Tyskland och att den kan närma sig 2 % 1995. Detta skapar, tillsam-
mans med den finanspolitiska åtstramningen, utrymme för fortsatta
räntesänkningar under prognosperioden och övriga europeiska länder kan
därmed följa efter. En sådan lättnad ökar utsikterna för en återhämtning
i tillväxten. Det kan därtill finnas ett visst utrymme för lägre långa
räntor. I Japan är det penningpolitiska expansionsutrymmet mycket
begränsat. Trots de mycket låga räntorna kan man dock inte utesluta
ytterligare sänkningar av diskontot.
Det budgetförslag som godkändes av den amerikanska kongressen i
början av augusti 1993 innebär att en betydande finanspolitisk åtstramning
för perioden fram t.o.m. 1998 planeras.
Svaga offentliga finanser är ett problem för de europeiska länderna.
Under 1994 stramas dock finanspolitiken åt i flertalet europeiska länder,
vilket bör stärka marknadernas förtroende och bidra till lägre räntor.
Konsolideringen lägger grunden för en mer balanserad ekonomisk utveck-
ling i ett medelfristigt perspektiv, men innebär sannolikt på kort sikt att
den inhemska efterfrågan försvagas. Den expansiva finanspolitiska
inriktningen i Japan står i stark kontrast till åtstramningarna i flertalet
länder i OECD-området. I början av februari lade den japanska regering-
en fram det fjärde — och hittills största — stimulanspaketet inom loppet
av 18 månader. Denna gång var skattesänkningar ett viktigt inslag vid
sidan av infrastruktursatsningar.
Skuldsaneringsprocessen i den privata sektorn, främst hushållen, har
varit ett grundläggande problem för många industriländer de senaste åren,
bl.a. USA, Kanada, Storbritannien, Australien, Japan och de nordiska
länderna. Med undantag för Japan framstår skuldsättningen inte längre
som ett lika stort hinder för stigande privat konsumtion. Den höga
arbetslösheten har dock en dämpande effekt på inkomster och konsum-
tionsbenägenhet. Ökad sysselsättning utgör nu den enskilt största
ekonomisk-politiska utmaningen i Europa. Kostnaderna för arbetslösheten
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
32
är också en viktig förklaring till de svaga offentliga finanserna. Först Prop. 1993/94:150
1995 väntas arbetslösheten börja minska totalt sett. Bilaga 1
I Fjärran Östern exklusive Japan, vilket inkluderar de s.k. fyra
tigrarna, dvs. Hongkong, Sydkorea, Taiwan och Singapore, samt Kina,
Malaysia, Thailand och Indonesien, steg BNP med knappt 8 % 1993. I
år väntas tillväxten i denna region uppgå till 7 %. På grund av över-
hettning nådde inflationen tvåsiffriga tal 1993, främst beroende på
utvecklingen i Kina och Hongkong. Det åtstramningsprogram som
infördes av den kinesiska regeringen i juli 1993 väntas bringa ned
inflationen i Kina till ca 8 % i år samtidigt som tillväxten därmed också
dämpas.
Sammantaget innebär prognosen att utsikterna för OECD-området som
helhet ljusnat något under senare tid. BNP-tillväxten beräknas i år uppgå
till 2,0 %, för att öka till 2,7 % 1995. Samtidigt förblir inflationstrycket
lågt. Inflationen avtar till 2,4 % 1994 för att öka till 2,7 % 1995.
Arbetslösheten i OECD-Europa stiger till drygt 11 % i år och blir även
kvar på den nivån 1995. De tidigare redovisade stelhetema på den
europeiska arbetsmarknaden bromsar fortfarande nedgången i arbets-
lösheten. I Nordamerika har arbetslösheten varit i avtagande sedan 1992.
I USA förutses arbetslösheten falla till ca 6,5 % i år och drygt 6 % 1995
i takt med att konjunkturen förstärks. I Fjärran Östern exkl. Japan väntas
högkonjunkturen bestå i flertalet länder. Den extremt kraftiga tillväxten
i Kina väntas avta i år, men blir ändå så hög att den ligger i paritet med
eller över andra länder i regionen.
De yttre konjunkturella förutsättningarna kommer att vara goda för den
svenska ekonomin under de närmaste åren. Både Sverige och flertalet
europeiska länder måste dock angripa strukturproblem som utgör hinder
för en bättre sysselsättningsutveckling. En samverkan på olika områden
ökar förutsättningarna för framgång.
Den svenska ekonomin befinner sig nu i början av en återhämtningsfas.
Exporten ökade snabbt under andra halvåret 1993 samtidigt som den
inhemska efterfrågan stabiliserades. Under 1994 väntas en fortsatt kraftig
exportuppgång medföra att den samlade produktionen av varor och
tjänster stiger med ca 2,5 %. När även den inhemska efterfrågan börjar
öka mer markant nästa år förutses BNP-tillväxten bli ca 3 %.
Konkurrensläget för den svenska industrin är starkt. Detta beror på den
kraftiga produktivitetsutvecklingen de senaste två åren, en förhållandevis
återhållsam löneutveckling, de sänkta arbetsgivaravgifterna samt
deprecieringen. Konkurrenssituationen har tagit sig uttryck i betydande
marknadsandelsvinster. Detta har successivt spridit sig till inhemska
underleverantörer och lett till ökande optimism även hos övriga aktörer
i ekonomin.
33
Också under prognosperioden kommer exporten att fungera som motor Prop. 1993/94:150
för ekonomins återhämtning. Det är i denna sektor som sysselsättnings- Bilaga 1
expansionen sker först. Detta bidrar till ökande inkomster och framtidstro
hos hushållen. Den privata tjänstesektorn exporterar både direkt och
indirekt som insatsleverantör till andra branscher. Totalt sett går närmare
30 % av tjänsteproduktionen direkt eller indirekt på export. Ökande
investeringar i näringslivet leder till ytterligare aktivitet och sysselsättning
i ekonomin.
Konjunkturinstitutets barometrar för såväl industrin som tjänste-
sektorerna tyder på en mycket positiv utveckling. Samtidigt har hus-
hållens framtidsoptimism ökat kraftigt enligt SCB:s undersökningar. Detta
kan också utläsas i statistiken för detaljhandeln, där utvecklingen varit
positiv under årets första månader.
Den privata konsumtionen återhämtade sig märkbart under andra
halvåret 1993. Hushållens anpassning av sina skulder till en nivå som
bättre passar nya förutsättningar tycks ha varit snabbare i Sverige än i
andra jämförbara länder och förefaller snart vara slutförd. (Diagram 5.1).
Samtidigt har priserna på vissa tillgångsmarknader, t.ex. aktiemarknaden,
ökat kraftigt. Priserna på egna hem synes ha stabiliserats.
Diagram 5.1 Hushållens skuldsättning i förhållande till disponibel inkomst
Källor: OECD, Statistiska Centralbyrån och Finansdepartementet.
Någon snabb ökning av konsumtionen är dock inte att vänta av flera
skäl. De långsiktiga motiven för ett högt hushållsparande kvarstår.
Realräntan efter skatt är historiskt sett mycket hög. Det tar också tid
innan arbetslösheten sjunker till avsevärt lägre nivåer.
Den privata konsumtionen väntas öka i måttlig takt de närmaste åren,
1,2 % i år och 1,5 % nästa år.
34
Bruttoinvesteringarna i näringslivet väntas vända kraftigt uppåt i år.
Tillväxten förutses bli närmare 10 % för att sedan accelerera till närmare
15 % under 1995. Inom industrin är investeringsexpansionen mycket
stark med en sammanlagd ökning på nära 40 % i år och nästa år. Snabb
produktionsökning, god lönsamhet samt en förutsedd fortsatt räntened-
gång skapar förutsättningar för ökade investeringar. Ökade industriin-
vesteringar är nödvändiga för att den starka exportefterfrågan skall kunna
mötas utan att påtagliga kapacitetsrestriktioner uppkommer i vissa
branscher. Det är därför av vikt att också de långsiktiga förutsättningarna
för industriverksamhet uppfattas som goda och stabila, så att investerin-
gar verkligen kommer till stånd.
Också i andra delar av ekonomin ökar investeringarna successivt när
hemmamarknaden återhämtar sig. De statliga investeringarna inom
infrastrukturområdet, som ökar med sammantaget 25 % 1993-95, spelar
en viktig roll för den totala investeringsutvecklingen. Trots den kraftiga
expansionen i näringslivet väntas de totala bruttoinvesteringarna minska
med ca 3 % i år på grund av den fortsatta nedgången i bostadsinvesterin-
gama. Nästa år beräknas de totala bruttoinvesteringarna öka med ca 9 %.
Den inhemska efterfrågan återhämtar sig successivt de närmaste åren.
Fortfarande pågår dock anpassningar som verkar dämpande ytterligare en
tid. Bostadsbyggandet fortsätter att minska. Anpassningen av den
kommunala konsumtionen till de långsiktiga ekonomiska förutsättningarna
fortsätter. Sammantaget minskar den inhemska efterfrågan med någon
tiondel i år för att nästa år öka med drygt 2 %.
I takt med att den inhemska efterfrågan tilltar kommer också importen
att öka. Importen var under 1993 oväntat hög med tanke på efterfråge-
läget samt att importvaror genom deprecieringen blivit relativt sett
dyrare. I viss mån bör dessa relativpriseffekter verka hämmande på
importutvecklingen under den närmaste tiden.
När arbetsmarknadsläget försvagades i början av 1990-talet dämpades
löneökningstakten kraftigt. Detta mönster bröts dock 1993, då de totalt
uppmätta timlönekostnadema enligt viss statistik ökade snabbare än året
före trots en betydande försämring av arbetsmarknadsläget. Detta inger
oro inför utvecklingen på längre sikt. Andra statistikkällor anger dock en
lägre löneökning 1993 än 1992, varför någon bestämd slutsats om
löneutvecklingen ännu inte kan dras. Till en del består löneökningen av
s.k. strukturell löneglidning som uppstår när sysselsättningen faller. Den
genomsnittliga timlönen kan då stiga utan att någon enskild person får
högre lön. Detta beror dels på att de som kvarstår i sysselsättning har
högre genomsnittslön, dels på att utbetalda avgångsvederlag m.m. drar
upp lönesumman utan att något arbete utförs. Enligt en preliminär
undersökning av Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet förklarar
denna effekt knappt 1 procentenhet av den fyraprocentiga ökningen 1993.
Denna effekt bortfaller i år, varför löneökningarna väntas minska till
3 %. Efterfrågan på arbetskraft ökar successivt, vilket beräknas innebära
en viss ökad löneglidning så att den genomsnittliga timlönen i ekonomin
ökar med 3 1/4 % 1995.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
35
Tabell 5.1 Nyckeltal
Årlig procentuell förändring
Prop. 1993/94:150
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Timlön (kostnad) |
3,6 |
3,9 |
3,0 |
3,3 |
|
KPI (dec.-dec.) |
1,9 |
4,1 |
1,9 |
2,8 |
|
KPI (årsgenomsnitt) |
2,3 |
4,7 |
1,6 |
2,7 |
|
Disponibel inkomst |
2,7 |
-3,9 |
2,1 |
0,7 |
|
Sparkvot (nivå) |
7,4 |
7,2 |
8,1 |
7,3 |
|
Industriproduktion |
-0,7 |
1,8 |
8,5 |
6,1 |
|
Relativ enhetsarbetskostnad |
-3,7 |
-25,9 |
0,2 |
1,6 |
|
Handelsbalans (mdkr) |
34,3 |
55,2 |
90,2 |
109,0 |
|
Bytesbalans (mdkr) |
■38,7 |
-2,1 |
33,6 |
55,9 |
|
Bytesbalans ( % av BNP) |
-2,7 |
-0,1 |
2,2 |
3,5 |
|
Öppen arbetslöshet ( % av arbets- | ||||
|
kraften) |
5,3 |
8,2 |
8,0 |
7,2 |
|
Den offentliga sektorns finansiella sparande | ||||
|
(% av BNP) |
-7,4 |
-13,4 |
-10,5 |
-9,2 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Tabell 5.2 Försörjningsbalans
|
Miljarder |
Procentuell volymförändring | ||||
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | ||
|
BNP |
1 449,5 |
-1,9 |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
|
Import |
418,5 |
1,3 |
-0,4 |
4,1 |
6,5 |
|
Tillgång |
1 868,0 |
-1,0 |
-1,6 |
2,8 |
3,9 |
|
Privat konsumtion |
792,8 |
-1,9 |
-3,8 |
1,2 |
1,5 |
|
Offentlig konsumtion |
401,7 |
-0,6 |
-0,7 |
-1,6 |
-0,9 |
|
Stat |
127,1 |
1,7 |
3,5 |
-2,0 |
0,5 |
|
Kommuner |
274,6 |
-1,6 |
-2,5 |
-1,5 |
-1,5 |
|
Bruttoinvesteringar |
204,5 |
-11,0 |
-16,2 |
-3,5 |
8,5 |
|
Näringsliv |
109,9 |
-15,6 |
-16,3 |
9,4 |
13,9 |
|
Bostäder |
60,4 |
-6,4 |
-28,3 |
-41,0 |
-7,0 |
|
Myndigheter |
34,1 |
1,2 |
3,6 |
-0,3 |
1,2 |
|
Lagerinvesteringar1 |
-5,3 |
1,3 |
0,3 |
0,1 |
0,1 |
|
Export |
474,3 |
2,2 |
7,2 |
10,0 |
8,0 |
|
Användning |
1 868,0 |
-1,0 |
-1,6 |
2,8 |
3,9 |
|
Inhemsk användning |
1 393,6 |
-2,2 |
-4,9 |
-0,2 |
2,1 |
1 Förändring i procent av föregående års BNP.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Inflationstrycket i den svenska ekonomin är för närvarande mycket
svagt. Under loppet av 1994 beräknas konsumentpriserna öka med
mindre än 2 %. Den appreciering av kronan som hittills skett i år, och
som i viss mån förutsätts fortsätta, minskar också risken för ökade
importpriser. Mätt som årsgenomsnitt beräknas KPI-ökningen uppgå till
1,6 % i år och 2,7 % nästa år.
Arbetsmarknadsläget förbättras under perioden. Nedgången i arbetslös-
heten begränsas dock av en förhållandevis stark produktivitetsutveckling,
samt under 1994 av en kraftigt ökande medelarbetstid. Under den senare
delen av året väntas den öppna arbetslösheten börja minska. Nästa år
ökar behovet av arbetskraft ytterligare vilket leder till att den öppna
arbetslösheten minskar från ca 8 % till drygt 7 % mätt som årsmedeltal.
Antalet personer i konjunkturberoende åtgärder, som uppgår till drygt
36
6 % av arbetskraften, väntas börja minska under den senare delen av Prop. 1993/94:150
1995. Bilaga 1
Bytesbalansen visar successivt allt större överskott. Under 1995
beräknas detta uppgå till ca 3,5 % av BNP. En sådan storlek på bytes-
balansöverskottet är vid en internationell jämförelse ovanlig. Det finns
dock flera skäl till att Sverige bör ha ett överskott i nuvarande läge.
Under en period med mycket låga bostadsinvesteringar är det rimligt att
sparandet kanaliseras till utlandet. I samma riktning verkar den demogra-
fiska situationen under 1990-talet då andelen pensionärer med ett relativt
sett lågt sparande minskar. Därtill kommer att det relativa resursutnyt-
tjandet förmodligen är lägre i Sverige än i omvärlden.
Sammantaget innebär utvecklingen i ekonomin att BNP-tillväxten väntas
bli närmare 2,5 % i år och 3 % under 1995.
Förutsättningarna för en hög och uthållig tillväxt är mycket gynnsamma.
De strukturella reformer som genomförts de senaste åren — skatterefor-
men, förändringar inom sjuk- och arbetsskadeförsäkringama, föränd-
ringar inom arbetsmarknadslagstiftningen, lägre företagsbeskattning,
framför allt för småföretag, förändrade villkor för kommunerna m.m. —
har förbättrat ekonomins funktionssätt och bäddat för en snabb återhämt-
ning. Dessa åtgärders betydelse framstår tydligt nu när ekonomin börjar
återhämta sig. En väl fungerande ekonomi är en nödvändig förutsättning
för att kunna kombinera ett högt kapacitetsutnyttjande och hög sys-
selsättning med stabila priser.
Nedan presenteras tre alternativa scenarier med olika tillväxttakter för
perioden efter 1995, dvs. åren 1996-1999. Syftet med scenarierna är att
illustrera bl. a. arbetsmarknadens och de offentliga finansernas utveckling
under några olika tillväxtaltemativ i ett medelfristigt perspektiv.
Det bör betonas att scenarierna inte är prognoser. De senaste årens
omfattande strukturella förändringar samt nuvarande stora obalanser på
arbetsmarknaden och i de offentliga finanserna gör det extra osäkert att,
på grundval av historiska erfarenheter, bedöma hur ekonomin utvecklas
och reagerar.
Alla tre scenarierna förutsätter medlemskap i EU och att saneringspro-
grammet enligt 1993 års reviderade finansplan genomförs. Liberaliserin-
gen av världshandeln, det nya GATT-avtalet, den europeiska integra-
tionen och en successivt starkare internationell konjunktur medför att
tillväxten inom OECD-området beräknas till i genomsnitt kring 3 % åren
1996 - 1999. Sveriges exportmarknad inom samma länderområde väntas
växa med drygt 6 %. 1 Fjärran Östern beräknas importefterfrågan, och
därmed de svenska exportmöjlighetema, bli ännu starkare. Samma
internationella utveckling, och därmed samma marknadstillväxt, har
antagits i alla tre alternativen.
37
Skillnaderna mellan alternativen beror dels på den förda ekonomiska
politiken, dels på arbetsmarknadens funktionssätt. Skillnaderna i politiken
tar sig uttryck i att villkoren för företagande är gynnsammare och därmed
tilltron till den svenska utvecklingen allt större i högtillväxtaltemativen.
Detta ger successivt högre investeringar. En god utveckling i näringslivet
ökar också tilltron till den utvecklingen hos hushållen och därmed deras
konsumtionsvilja. Genom fortsatta förändringar inom arbetsmarknads-
politikens och arbetslivets områden kan allt mera av arbetskraften
mobiliseras; arbetskraftsutbudet blir större och tillväxtpotentialen högre.
Lönebildningen är återhållsammare och därmed förstärks konkurrens-
kraften. Exporten blir högre och importen hålls tillbaka.
Alternativet med 2 procents tillväxt per år illustrerar en utveckling där
inga ytterligare strukturreformer genomförs utöver saneringsprogrammet.
Tidigare genomförda strukturreformer antas inte ha någon stor effekt.
Bl.a. av detta skäl samt med hänsyn till att löneökningarna 1993 kan
anses vara högre än vad man skulle kunna förvänta sig vid rådande
arbetsmarknadsläge antas arbetsmarknaden fungera sämre än tidigare, och
sämre än vad som egentligen kan anses troligt. Rörligheten mellan yrken,
branscher och företag är låg, delvis som följd av att arbetsmarknads- och
utbildningspolitiken antas inte ge förväntade resultat. Flaskhalsar uppstår
följaktligen snabbt med löneökningar och ett kompensationstänkande som
sprider löneökningarna till hela ekonomin. Företagsklimatet uppfattas inte
som tillräckligt gott, investeringarna blir lägre och hushållens tilltro till
framtiden sämre. Prisstabiliseringspolitiken blir då inte heller trovärdig.
I alternativet med 3 procents tillväxt per år illustreras ett förlopp där
inga ytterligare strukturreformer genomförs, utöver de som ligger i
saneringsprogrammet, samtidigt som arbetsmarknaden fungerar bättre än
tidigare till följd av bl.a. skattereformens förändringar i sjuk- och
arbetslöshetsförsäkringarna samt andra regelförändringar. Struktur-
reformerna beaktas dock på ett förhållandevis försiktigt sätt. Den
begränsade löneflexibiliteten medför tendenser till inflationsdrivande
löneökningar innan arbetslösheten sjunkit så att det politiska delmålet om
halverad arbetslöshet uppnåtts.
För att uppnå alternativet med 4 procents tillväxt per år krävs att
saneringsprogrammet genomförs jämte fortsatta strukturella reformer
inom arbetsmarknads- och utbildningspolitiken samt inom socialförsäk-
ringarna. Detta förbättrar förutsättningarna för en icke-inflationistisk
lönebildning och ett högt arbetsutbud. Sambandet mellan avgifter och
förmåner inom socialförsäkringssystemen förstärks. Företagsklimatet
uppfattas som gott, investeringsbenägenheten hög och hushållens tilltro
tillframtiden är också hög. Arbetsmarknaden antas utmärkas av en hög
grad av flexibilitet som följd av genomförda och tillkommande reformer.
Prisstabiliseringspolitiken uppfattas som trovärdig vilket förebygger
inflationsdrivande löneökningar och möjliggör lägre räntor.
I tvåprocents-altemativet avbryts den ekonomiska expansionen i förtid
av att flaskhalsar på arbetsmarknaden ger löneökningar som sprider sig
till hela ekonomin redan vid hög arbetslöshet. Inflationsförväntningarna
ökar och räntorna stiger. Osäkerheten hos såväl hushåll som näringsliv
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
38
tilltar. Tillsammans hämmar detta både konsumtions- och investerings-
aktiviteten. Kapitalstockarna stiger betydligt långsammare än i alternati-
ven ovan och tendenser till prisökningar uppstår snabbt. Bytesbalansen
uppvisar betydande överskott, främst på grund av den privata sektorns
osäkerhet om framtiden och därför höga sparande. Sysselsättnings-
ökningen stannar vid 70-80 000 personer och arbetslösheten permanentas
på en mycket hög nivå.
I scenariet med 3 % i genomsnittlig tillväxt ökar sysselsättningen med
ca 270 000 personer mellan 1995 och 1999. Summan av öppen arbetslös-
het och personer i konjunkturberoende åtgärder sjunker från ca 14 % i
år till ca 10 % av arbetskraften år 1999. Lönsamheten och realräntorna
utvecklas på ett tämligen gynnsamt sätt och möjliggör en investerings-
ökning på ca 11 % per år. Investeringskvoten, dvs. investeringarna som
andel av BNP, uppgår slutåret till ca 18 %. Investeringstillväxten är
central för produktions- och sysselsättningsökningen. En större kapital-
stock, högre sysselsättningsnivå och stigande produktivitet möjliggör en
långsiktigt växande produktionsnivå. Det stigande kapacitetsutnyttjandet
medför risker för ökad inflation, främst i slutet av perioden. Utrikeshan-
deln genererar betydande överskott och bidrar till en förstärkning av den
svenska kronan. Tillsammans med en måttlig inhemsk kostnadsutveckling
resulterar detta i att den underliggande inflationen (mätt som nettoprisin-
dex) understiger 2.5 % under hela perioden, även om konsument-
prisindex som följd av främst subventionsminskningar ökar något mera.
Högtillväxtaltemativet innebär en ökning av BNP med i genomsnitt ca
4 % per år. En kraftigt ökad optimism i hushållssektom medför en
fallande sparkvot och hög konsumtionstillväxt. Eftersom arbetsmarknaden
är mycket flexibel, både vad gäller lönebildning och yrkesmässig
rörlighet, kan den ekonomiska aktiviteten stiga utan att löner och priser
accelererar. Därmed faller räntorna och investeringarna ökar mycket
snabbt. Investeringskvoten stiger till ca 21 % år 1999. Den växande
kapitalstocken är en förutsättning för en fortsatt balanserad expansion.
Bytesbalansen visar överskott trots den kraftiga investeringsuppgången.
Liksom i alternativet med 3 procents årlig tillväxt bidrar detta till en
förstärkning av växelkursen. Sammantaget stiger ekonomins resursutnyt-
tjande kraftigt. Sysselsättningen beräknas öka med ca 450 000 personer.
Den öppna arbetslösheten och antalet personer i åtgärder mer än
halveras.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Företagens investeringar
(1995-1999) +98%
Alt. 27. 37. 47.
Antal nya jobb, 1000-tal
39
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Tabell 6.1 BNP-tillväxt 1996-1999 enligt tre olika alternativ
Procentuell förändring
|
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
2 % BNP |
3,1 |
2,3 |
1,6 |
1,0 |
|
Bidrag från |
0,7 |
0,6 |
0,5 |
0,8 |
|
kapitalbildning |
2,4 |
1,8 |
1,0 |
0,3 |
|
Varav investeringar |
1,8 |
1,4 |
0,9 |
0,6 |
|
3 % BNP |
3,9 |
3,4 |
2,6 |
2,2 |
|
Bidrag från |
0,8 |
0,9 |
0,7 |
0,8 |
|
kapitalbildning |
3,1 |
2,5 |
1,8 |
1,3 |
|
Varav investeringar |
2,5 |
2,3 |
1,6 |
1,4 |
|
4 % BNP |
4,9 |
4,2 |
3,6 |
3,3 |
|
Bidrag från |
0,9 |
1,1 |
1,0 |
1,0 |
|
kapitalbildning |
4,0 |
3,1 |
2,6 |
2,1 |
|
Varav investeringar |
3,5 |
3,2 |
2,7 |
2,3 |
Källa: Finansdepartementet
Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK:n) utgör ett av regeringens
underlag inför långsiktiga utgifts- och inkomstbeslut. Beräkningarna i
LK:n visar i första hand utvecklingen av statens inkomster och utgifter
under perioden 1994/95—1998/99. Syftet med LK:n är att beräkna
utgifter och inkomster till följd av redan fattade beslut och gjorda
åtaganden under vissa antaganden om den ekonomiska utvecklingen.
LK:n är således inte någon prognos för den framtida utvecklingen.
LK-beräkningama och beräkningarna för hela den offentliga sektorn
baseras på de tidigare redovisade alternativa kalkylerna för den ekono-
miska utvecklingen, dvs. de tre alternativen med 2, 3 respektive 4
procents årlig genomsnittlig BNP-tillväxt fr.o.m. 1996.
Budgetavgiften till EU och andra kostnader och intäkter till följd av ett
medlemsskap har inte tagits med i LK-beräkningama. Ett utanförskap
skulle också ha effekter på de offentliga finanserna. Inte heller detta har
beaktats i LK-kalkylema.
Den höjning av pensionsåldern som förutsätts ske enligt riksdagens
beslut har inte heller beaktats.
Biståndet antas ligga kvar med oförändrad nominell nivå på 1994/95
års nivå. För stödet till Östeuropa har inga ytterligare medel beräknats
efter det att nuvarande beslut löper ut.
Samarbete med Central- och Östeuropa skall äga mm även efter
utgången av nästa budgetår. Regeringen har aviserat att den skall
återkomma med förslag till nytt samarbetsprogram.
40
Sänkningen av biståndsramen är temporär. U-landsbiståndet skall - i Prop. 1993/94:150
enlighet med vad riksdag och regering tidigare uttalat - åter uppgå till Bilaga 1
1 % av BNI så snart Sveriges ekonomi så tillåter.
Det program för sanering av de offentliga finanserna som regeringen
presenterade i kompletteringspropositionen våren 1993 och som riksdagen
fattade principbeslut om (prop. 1992/93:150, rskr. 447), har i sin helhet
betraktats som ett redan fattat beslut och ligger således med i beräk-
ningarna. Några ytterligare åtgärder utöver saneringsprogrammet har ej
beaktats.
Tabell 6.2 Budgetsaldo och statens lånebehov under LK-perioden
BNP-tillväxt 2 %, 3 % och 4 %
Miljarder kronor, löpande priser
|
1993/94 |
1994/95 |
1995/96 |
1996/97 |
1997/98 |
1998/99 | |
|
Alternativ 2 % | ||||||
|
Budgetsaldo, mdkr |
-197,5 |
-150,7 |
-143,8 |
-137,7 |
-132,5 |
-131,1 |
|
% av BNP |
-13,4 |
-9,7 |
-8,7 |
-7,9 |
-7,3 |
-6,9 |
|
Lånebehov, mdkr |
239.6 |
195,7 |
179,0 |
172,8 |
166,0 |
166,9 |
|
% av BNP |
16,2 |
12,6 |
10,9 |
9,9 |
9,1 |
8,8 |
|
Alternativ 3 % | ||||||
|
Budgetsaldo, mdkr |
-197,5 |
-150,7 |
-138,7 |
-117,8 |
-97,3 |
-84,3 |
|
% av BNP |
-13,4 |
-9,7 |
-8,4 |
-6,8 |
-5,3 |
-4,4 |
|
Lånebehov, mdkr |
239,6 |
195,7 |
175,3 |
146,6 |
120,5 |
99,3 |
|
% av BNP |
16,2 |
12,6 |
10,7 |
8,4 |
6,6 |
5,2 |
|
Alternativ 4 % | ||||||
|
Budgetsaldo, mdkr |
-197,5 |
-150,7 |
-130,5 |
-102,1 |
-80,2 |
-62,9 |
|
% av BNP |
-13,4 |
-9,7 |
-7,9 |
-5,9 |
-4,4 |
-3,2 |
|
Lånebehov, mdkr |
239,6 |
195,7 |
161,8 |
124,4 |
93,3 |
69,9 |
|
% av BNP |
16,2 |
12,6 |
9,8 |
7,2 |
5,1 |
3,6 |
Källa-, Finansdepartementet.
I alternativet med två procents årlig tillväxt minskar budgetunderskottet
endast i begränsad utsträckning under LK-perioden från knappt 200
miljarder kronor till ca 130 miljarder kronor eller ca 7 % av BNP.
Statens lånebehov utanför statsbudgeten beror främst på arbetslöshetens
utveckling och åtföljande lånebehov för att täcka det underskott som vid
höga utgifter i arbetslöshetsförsäkringen uppstår i Arbetsmarknadsfonden.
Eftersom arbetslösheten endast minskar i begränsad utsträckning vid två
procents tillväxt ligger underskottet i Arbetsmarknadsfonden kvar på en
hög nivå och det totala lånebehovet beräknas till ca 170 miljarder kronor
motsvarande närmare 9 % av BNP. Statsskulden beräknas stiga från
nuvarande knappa 1200 miljarder kronor till närmare 2 100 miljarder
kronor.
I alternativet med tre procents tillväxt utvecklas budgetsaldot gynnsam-
mare. Underskottet sjunker till ca 84 miljarder kronor vid periodens slut
budgetåret 1998/99. Den högre tillväxten leder till högre sysselsättning
41
och lägre arbetslöshet och lånebehovet sjunker till knappt 100 miljarder Prop. 1993/94:150
kronor, ca 5 % av BNP. Statsskulden fortsätter att stiga men i lång- Bilaga 1
sammare takt och torde vid periodens slut uppgå till drygt 1900 miljarder
kronor. I LK-kalkylerna har inte beaktats åtgärder för att fortsätta
förbättringen av statsfinanserna bortom saneringsprogrammet.
I alternativet med den högsta tillväxten, 4 % per år, sjunker bud-
getsaldot ytterligare, till 63 miljarder kronor. Den gynnsamma ekonomis-
ka utvecklingen medför att det ytterligare lånebehovet begränsas till 7
miljarder kronor och det totala lånebehovet följaktligen sjunker till 70
miljarder kronor, ca 3,5 % av BNP. Inte heller i detta alternativ har
beaktats åtgärder för att förbättra statsfinanserna bortom sanerings-
programmet.
Det primära offentliga sparandet, dvs. exklusive ränteinkomster och-
och utgifter, förbättras i alla alternativen bl.a. som en följd av sanerings-
programmet. Det är dock endast i alternativet med lyra procents tillväxt
som ett överskott nås mot slutet av perioden (tabell 6.3).
Tabell 6.3 Det primära offentliga sparandet
Offentligt sparande exkl. ränte- och kapitalinkomster/utgifter
% av BNP
|
1994 1995 1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
Alternativ 2 % |
-10,5 -8,5 -6,7 |
-4,4 |
-2,6 |
-1,8 |
|
Alternativ 3 % |
-10,5 -8,5 -6,0 |
-3,5 |
-1,4 |
-0,1 |
|
Alternativ 4 % |
-10,4 -8,5 -5,4 |
-2,3 |
0,3 |
2,1 |
Det privata sparandet är omfattande i alternativet med låg tillväxt
beroende på låg investeringsnivå. Den låga aktiviteten medför att
bytesbalansen visar överskott. Vid hög tillväxt med hög investerings- och
konsumtionsnivå blir det privata sparandet och bytesbalansöverskottet
lägre (tabell 6.4).
Tabell 6.4 Finansiellt sparande och bytesbalans
procent av BNP
|
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
Alternativ 2 % | ||||
|
Offentligt sparande |
-8,4 |
-7,4 |
-6,2 |
-5,9 |
|
Privat sparande |
12,6 |
11,7 |
10,2 |
9,7 |
|
Bytesbalans |
4,2 |
4,2 |
4,0 |
3,8 |
|
Alternativ 3 % | ||||
|
Offentligt sparande |
-7,9 |
-5,5 |
-4,3 |
-3,3 |
|
Privat sparande |
12,1 |
9,5 |
8,1 |
6,8 |
|
Bytesbalans |
4,2 |
4,0 |
3,8 |
3,5 |
|
Alternativ 4 % | ||||
|
Offentligt sparande |
-6,4 |
-4,6 |
-2,4 |
-0,8 |
|
Privat sparande |
10,1 |
7,7 |
4,7 |
2,5 |
|
Bytesbalans |
3,7 |
3,1 |
2,3 |
1,7 |
42
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Genom en samlad strategi för god och uthållig tillväxt skapas möjligheter
att uppnå regeringens två centrala mål i den ekonomiska politiken: nya
riktiga jobb och tillförlitliga trygghetssystem.
En god grund har lagts genom regeringens åtgärder för att sanera och
omdana den svenska ekonomin. Efter de svåra omställningar som varit
nödvändiga har en återhämtning inletts. Den svenska ekonomin står nu
rustad på ett helt annat sätt än tidigare att ta vara på de möjligheter som
uppgången ger.
Den tidigare diskussionen har visat att en genomsnittlig tillväxt på ca
3 % per år är fullt möjlig under de närmaste åren. Detta kommer också
att medföra en betydande sysselsättningsökning. Arbetslösheten kommer
att minska. Men regeringen har högre mål än så. Målet att minst halvera
antalet öppet arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
till decenniets slut kan enligt de gjorda beräkningarna inte uppnås med
en tillväxt på 3 % per år. Tillväxten måste vara högre, ca 4 % per år,
och detta utan att inflationen ökar. Det är dock regeringens avsikt att
genom en fortsatt budgetsanering och åtgärder som förbättrar
arbetsmarknadens sätt att fungera skapa förutsättningar för att stoppa
skuldökningen och halvera arbetslösheten redan vid en tillväxt på 3 %
per år.
För att nå en tillväxt på 4 % per år torde det vara nödvändigt med
betydande ytterligare ansträngningar.
För att åstadkomma en utveckling som uppfyller de politiska målen
krävs god internationell tillväxt. Tendenser till protektionism måste
motverkas. För att fullt ut kunna utnyttja de internationella förutsätt-
ningarna krävs att Sverige blir medlem i den Europeiska unionen (EU).
Medlemskap är också avgörande för investeringsutvecklingen och lägre
räntor (kapitel 6).
Saneringen av statsfinanserna måste fullföljas så att ökningen av den
offentliga skuldsättningen upphör (kapitel 7).
Produktionen av offentligt finansierade tjänster såsom vård och omsorg
måste organiseras så att den ger bästa möjliga utbyte för skattepengarna.
Fortsatt effektivisering är nödvändig för att medborgarna skall få ut så
mycket och så god service som möjligt. Detta gäller oberoende av om
produktionen sker i offentlig eller privat regi.
En låg inflation och en lönebildning som är förenlig med inflations-
målet är nödvändigt (kapitel 8). Genom ökad knytning mellan avgifter
och förmåner kan skattekilama och skattebelastningen på arbete minska
och den eftersträvade sysselsättningsökningen nås (kapitel 9).
Det krävs också att arbetsmarknaden fungerar väl så att arbetsgivare
och arbetssökande kan mötas och att anpassning till en föränderlig
omvärld kan ske utan att prisstabiliteten äventyras (kapitel 10). Lönerna
måste följa produktiviteten om jobben skall kunna bevaras och nya jobb
tillkomma. Detta kräver att staten utformar välfärdssystemen så att det
lönar sig att arbeta.
43
I kontrast till vad som sagts ovan är den ekonomiska politiken till en Prop. 1993/94:150
början mera passiv i tvåprocentsaltemativet. Allt eftersom det blir tydligt Bilaga 1
att statsskulden fortsätter att galoppera och arbetslösheten permanentas på
en hög nivå försämras emellertid förutsättningarna att bryta denna
utveckling. Efter något eller några år blir det uppenbart att extrema
insatser i form av besparingar och/eller skattehöjningar krävs för att
sanera de offentliga finanserna. Det kommer att framstå som allt mer
osäkert om huruvida sådana ingrepp är förenliga med en högre framtida
tillväxt. En sådan ond cirkel blir mycket svår att bryta och stora och
långvariga uppoffringar krävs av medborgarna.
I det följande diskuteras kraven på politiken inom olika områden för att
undvika en sådan utveckling och i stället nå de uppställda målen i fråga
om tillväxt, sysselsättning och offentliga finanser.
Den 13 november 1994 skall Sveriges folk ta ställning till om Sverige
skall bli medlem i EU eller om Sverige skall stå vid sidan om. Det är
först den 13 november som frågan avgörs, och regeringen kan på intet
sätt genom sitt nödvändiga förberedelsearbete för medlemskap föregripa
utgången av folkomröstningen. Skulle det bli ett nej kommer Sverige,
med alla de konsekvenser det ställningstagandet har, att vara utanför EU
under överskådlig framtid.
Det svenska avtalet med EU om villkoren för ett svenskt medlemskap
öppnar vägen för en ny fas i Sveriges ekonomiska utveckling. Avtalet är
betydelsefullt för Sveriges ekonomi på både kort och lång sikt. Sveriges
traditionellt stora beroende av den nära omvärldens ekonomiska politik
och av internationell handel gör det naturligt för oss att försäkra oss om
ett så nära samarbete som möjligt med de ekonomier som betyder mest
för vår utveckling. Avtalet i sig innebär också att diskussionen om och
analysen av medlemskapet nu kan fördjupas:
— Många missförstånd och feltolkningar av medlemskapets innebörd har
undanröjts.
— Avtalet är i sig ett exempel på Sveriges möjligheter att hävda sina
intressen och värderingar i det mellanstatliga samarbetet om EU:s
fortsatta utveckling.
— Betydelsen av medlemskapet i EU kan ställas i relation till både den
svenska ekonomins nuvarande läge och dess långsiktiga utveckling.
44
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Tisdagen den 12 april 1994 kom Sverige slutligt överens med den
europeiska unionen om villkoren för ett svenskt medlemskap. Resultatet
av förhandlingen motsvarade högt ställda förväntningar.
Avtalets omedelbara betydelse ligger i att det på viktiga punkter
innebar en mer förmånlig behandling än vad som låg i EU:s ursprungliga
regler och förhandlingsbud. På flera viktiga punkter förbättrar avtalet det
ekonomiska utbytet av Sveriges medlemskap:
— EU inför nya regler för stöd för att främja utvecklingen i de glest
befolkade norra delarna av Sverige.
— Sverige beviljas en infasning av avgiften till EU:s budget, som
minskar den statsfinansiella belastningen med nästan tio miljarder
kronor under de första åren. Den samhällsekonomiska vinsten av
infasningen är väsentligt större än så på grund av att infasningen
underlättar ekonomins och statsfinansernas återhämtning.
En viktig innebörd av avtalet är också att det demonstrerar Sveriges
möjlighet att i viktiga avseenden förändra och förbättra EU-samarbetets
villkor. Avtalet innebar flera för hela EU principiellt viktiga genombrott
inom förhandlingens ram:
— Sveriges begäran att behålla frihandeln med de baltiska staterna
tillgodosågs genom att hela EU tar samma steg.
— Deklarationerna på miljöns område signalerar en höjning av
ambitionerna inom hela EU. I en gemensam deklaration understryks
att en hög nivå för miljöskyddet skall vara utgångspunkten för
gemenskapens olika åtgärder. EU utfäster sig att se över nuvarande
EU-regler mot bakgrund av denna deklaration. Även en anpassning
till EU:s regler innebär i vissa fall en skärpning av miljölagstift-
ningen.
— Det nya mål 6 inom regionalpolitiken avspeglar de andra staternas
beredvillighet att ta hänsyn till enskilda medlemmars behov.
Förhandlingsresultatet korrigerar bilden av EU som en centralistisk och
för små medlemmar okänslig sammanslutning. Medlemsstaternas vilja att
gemensamt åstadkomma resultat sitter i högsätet.
Förhandlingen bekräftar att Sverige har en väsentlig roll att spela i
EU:s och hela Europas fortsatta utveckling. Att de principiellt viktiga
genombrotten kommit på frihandelns och miljöns område visar hur
Sverige kommer att använda det inflytande som medlemskapet ger.
45
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
De långsiktiga konsekvenserna av avtalet är de mest betydelsefulla.
Under de senaste månaderna har flera utredningar om konsekvenserna av
ett svenskt medlemskap i EU lagts fram. De samhällsekonomiska konsek-
venserna behandlas i SOU 1994:6.
Utredningen drar slutsatsen att den långsiktiga ekonomiska utvecklingen
gynnas av ett svenskt medlemskap i den europeiska unionen. Man varnar
för hårdragna försök att siffersätta farorna av ett utanförskap, men tvekar
inte om riktningen i fråga om väntade effekter.
Vår bedömning är att effekterna genom den hårdare konkurrensen och
genom ett ökat inslag av s.k. vertikala eller mer teknologiintensiva
investeringar leder till långsiktigt högre tillväxttakt. Det innebär att de
samlade investeringarna ökar genom att aktiviteten i ekonomin blir
högre. Det drar med sig större investeringar i infrastruktur, bostäder
och andra hemmamarknadsinriktade verksamheter. Effekten på de
samlade investeringarna väger långt tyngre än följderna bara för
direktinvesteringama. I detta perspektiv förefaller en bestående höjning
av tillväxttakten med en halv procentenhet inte som någon orimlig
uppskattning, även om det saknas underlag för mer exakta prognoser
(SOU 1994:6, s. 180).
En betydande del av en sådan BNP-ökning förbättrar de offentliga
finanserna. En sådan högre tillväxt kommer således att leda till ökade
offentliga intäkter. Ett medlemskap kommer med all sannolikhet att
innebära att både svenska och utländska företag i högre grad än vid
utanförskap förlägger investeringar till Sverige. Svenska företag kan
fortsätta att investera i Sverige och samtidigt befinna sig inom EU. På
samma sätt kan utländska företag få ett ökat intresse av att förlägga sin
utbyggnad i Sverige. Produktionskapaciteten ökar och därmed möjlig-
heten att nå målen om ökad sysselsättning och halverad arbetslöshet.
Även de kortsiktiga konsekvenserna för den svenska ekonomin av avtalet
är betydelsefulla. Den svenska ekonomin befinner sig i återhämtningens
början.
En fortsatt återhämtningen förutsätter förtroende för ekonomins framtid
hos såväl investerare och placerare som hos löntagare och konsumenter.
Ett beslut om medlemskap ökar förtroendet. Det återspeglas i lägre
räntor. Medlemskapets positiva effekter på investeringarna ger redan på
kort sikt en högre efterfrågenivå i Sverige, vilket bidrar till snabbare
återhämtning.
En del av effekten av ett utanförskap kommer troligen via de finansiella
marknaderna. Ett nej kan i första hand antas påverka både valutakursen
och räntan negativt. Även på kort sikt kan det dessutom få effekt på
investeringarna, t.ex. om potentiella investerare dröjer med sina beslut
46
i väntan på att medlemskapsfrågan avgörs. Såväl samhällsekonomin som Prop. 1993/94:150
de offentliga finanserna påverkas negativt. För de offentliga finansernas Bilaga 1
del kommer de negativa effekterna via högre kostnader för statsskulden
och en utebliven minskning av arbetslösheten.
Underskotten i de offentliga finanserna försämrar den offentliga sektorns
finansiella förmögenhetsställning. Den svenska offentliga nettoskuldens
andel av BNP ökar snabbt.
Det för i år beräknade offentliga underskottet på drygt 10 % av BNP
utgör, med undantag för Grekland, det största underskottet bland alla
OECD-länder. Om underskott av denna storleksordningen skulle bli
bestående leder det till en galopperande statsskuld.
En stor och växande offentlig skuld är skadlig genom att den för-
väntade inflationen liksom den allmänna osäkerheten ökar. Riskerna för
framtida skattehöjningar och utgiftsminskningar uppfattas som stora. En
ökning av inflationsförväntningarna och osäkerheten leder till högre
räntor och allmänt högre riskpremier, vilket dämpar såväl investeringarna
som hushållens konsumtion. Lägre investeringar innebär lägre produk-
tionskapacitet och ökar därmed riskerna för överhettning när efterfrågan
stiger. Obalanserna på arbetsmarknaden permanentas med omfattande
långtidsarbetslöshet, utslagning och sociala problem som följd.
En snabbt växande offentlig skuld medför också att räntebetalningarna
i allt större utsträckning tränger ut andra offentliga utgifter. Därmed blir
det svårt att upprätthålla tillförlitliga trygghetssystem. Även framtida
generationer belastas, eftersom de genom skatter och reducerade
offentliga utgifter får finansiera räntorna på den offentliga skulden.
Riksdagen har därför på regeringens förslag i 1992 års finansplan lagt
fast målet att de offentliga finanserna skall balansera över en konjunktur-
cykel så att den offentliga skuldens andel av BNP på sikt minskar.
Mot denna bakgrund är det av yttersta vikt att den offentliga sektorns
underskott reduceras så att en hållbar och trovärdig utveckling av den
offentliga skuldsättningen uppnås. Endast under dessa förutsättningar kan
räntorna sjunka och osäkerheten reduceras på ett sätt som befrämjar
investeringarna, tillväxten, sysselsättningen och trygghetssystemen.
Saneringen av de offentliga finanserna bör ske på det sätt som preciserats
i det av riksdagen antagna saneringsprogrammet. I ett längre tidsperspek-
tiv är det önskvärt att arbetslösheten kan motverkas även genom allmänt
lägre skatt på arbete. Uftsökningar och skattesänkningar måste emellertid
finansieras fullt ut.
Skattehöjningar som leder till högre skattekilar innebär att tillväxt och
sysselsättning motverkas. Därmed eroderas också den ekonomiska basen
för konsumtion, trygghetssystem och välfärd. Skattetrycket och skatte-
kilama är redan i utgångsläget höga i ett internationellt perspektiv. De
47
nödvändiga budgetförstärkningarna måste således åstadkommas genom en Prop. 1993/94:150
kombination av utgiftsnedskämingar, inkomstförstärkningar och avgifter Bilaga 1
som motsvarar förmånerna, såsom angivits i saneringsprogrammet.
Vidare krävs fortsatta strukturella reformer som leder till en varaktigt låg
arbetslöshet vid hög förvärvsfrekvens. Trygghetssystemen kan på sikt
säkras endast genom en växande privat sektor.
Eftersom räntekostnaderna stiger i takt med skuldökningen blir kraven
på budgetförstärkningar och produktionshöjande strukturella reformer allt
större ju längre tid som går innan de genomförs. Att vänta med sådana
minskar därför den politiska handlingsfriheten och försvårar upprätt-
hållandet av tillförlitliga trygghetssystem.
Den senaste konjunkturnedgången dämpades i stor utsträckning av de
i Sverige förhållandevis starka automatiska stabilisatorerna, dvs. att
transfereringar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder höll uppe de
disponibla inkomsterna trots en kraftig produktions- och sysselsättnings-
nedgång. Om inte ökningen av skuldens andel av BNP kan vändas till en
minskning under nuvarande återhämtning kan dessa automatiska
stabilisatorer sannolikt inte tillåtas verka fullt ut i nästa konjunktur-
nedgång. Då ökar risken för en djup konjunkturnedgång med ökad arbets-
löshet m.m.
Vid nuvarande mycket stora underskott i de offentliga finanserna finns
det inget utrymme för en allmänt expansiv finanspolitik. Det skulle i
stället få en kontraktiv inverkan med högre räntor, lägre tillväxt och lägre
sysselsättning. Länder som har väsentligt lägre underskott än Sverige
bedöms varken av sig själva eller av internationella organisationer som
OECD och IMF ha utrymme för en expansiv finanspolitik. Dessa
bedömningar baseras på tidigare erfarenheter från olika OECD-länder.
Det enda OECD-land som anses ha ett mera betydande utrymme för en
expansiv finanspolitik är Japan, som enligt OECD:s beräkningar har ett
strukturellt överskott i de offentliga finanserna på cirka 1 % a BNP.
De tre olika scenarierna för den ekonomiska utvecklingen fram till
1999 visar tillväxtens stora betydelse för de offentliga finanserna. Vid
samtliga alternativ förutsätts att det ursprungliga saneringsprogrammet för
de offentliga finanserna genomförs enligt 1993 års kompletterings-
proposition och tidsprofil. Underskottet i det offentliga sparandet minskar
i alla tre alternativen men det är endast i alternativ 4 % som skulden
börjar minska som andel av BNP. Regeringen har, som tidigare angivits,
för avsikt att fortsätta budgetsaneringen efter det att saneringsprogrammet
genomförts i sin helhet.
Förslaget till saneringsprogram i den reviderade finansplanen 1993
innebar förstärkningar av de offentliga finanserna på ca 81 miljarder
kronor, netto i 1993 års priser, fram till 1998. Minskade transfereringar
och ökade inkomster skall leda till en förstärkning på 46 miljarder
48
kronor. Begränsning av den offentliga konsumtionen beräknades innebära Prop. 1993/94:150
en förstärkning på 35 miljarder kronor. Bilaga 1
De minskade transfereringarna och de ökade inkomsterna fördelades
enligt den reviderade finansplanen 1993 på följande sätt:
|
Minskade transfereringar till hushållen m.m. |
26 | ||
|
Miljarder kronor |
8 | ||
|
* |
pensioner | ||
|
* |
arbetslöshetsförsäkringen m.m. |
10 | |
|
* |
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen samt |
4 | |
|
* |
femiljepolitiken |
1 | |
|
* |
bostadssektorn |
3 | |
|
Reformerat ATP-system |
5 | ||
|
Ökade inkomster |
15 | ||
|
* |
effektivare skatteindrivning |
4 | |
|
* |
breddad bas för mervärdesskatten |
2 | |
|
* |
miljö- och punktskatter |
8 | |
|
* |
ny fastighetstaxering |
1 |
46 |
Under hösten 1993, i budgetpropositionen 1994 samt i propositioner
under våren har, i och med denna proposition, föreslagits följande
åtgärder som är hänförliga till saneringsprogrammet.
Full effekt, netto
(miljarder kronor)
* Indexering av miljö- och punktskatter 6,7
* Högre avgifter, lägre förmåner och ökade själv-
risker inom tandvårds-, föräldra- och arbetslöshets-
försäkringarna m.m. samt besparingar vad gäller
läkemedel 8,7
* Effektiviserad skatteindrivning 2
* Begränsad delpension 2,1
Summa åtgärder som hänförs till saneringsprogrammet 19,5
Ett led i saneringsprogrammet är effektivare skatteindrivning. Skattemyn-
digheterna har fått särskilda resurser för detta ändamål. Riksskatteverket
skall se till att insatserna blir tillräckligt koncentrerade för att få effekt.
En försiktig uppskattning baserad på RSV:s anslagsframställning ger vid
handen att en effekt om 2 miljarder kronor bör kunna uppnås. Den
centrala grupp för bekämpande av ekonomisk brottslighet som utreds
under Riksåklagarens ledning kommer också att bidra till att sanerings-
programmet uppfylls på denna punkt.
49
De av riksdagen hittills beslutade samt av regeringen våren 1994
ytterligare föreslagna åtgärderna omfattar således ca 19,5 miljarder
kronor av saneringsprogrammets 46 miljarder avseende reducerade
transferingar och ökade skatter eller avgifter. Inom denna del av
saneringsprogrammet har förslag lagts och beslut fattats som innebär en
snabbare sanering än vad en jämn fördelning över den aktuella perioden
på 4,5 år fr.o.m. budgetåret 1994/95 t.o.m. kalenderåret 1998 skulle ge.
För att fullfölja denna del av saneringsprogrammet krävs således beslut
avseende ytterligare drygt 26 miljarder kronor. Enligt riksdagsut-
redningens förslag kommer 1995 års budgetproposition att omfatta 18
månader (den 1 juli 1995 till den 31 december 1996) som en följd av
övergång till kalenderår som budgetår. Enbart ett genomförande av
programmet i jämn takt innebär därför att en stor del av återstoden av
saneringsprogrammet bör läggas fram i 1995 års budgetproposition samt
i särpropositioner i anslutning till denna. Som senare redovisas avser
regeringen därtill att tidigarelägga delar av programmet.
Saneringsprogrammet bör vidare följas upp löpande vad gäller åtgär-
dernas faktiska genomslag på de offentliga finanserna. Jämförelsenormen
bör därvid vara ett jämnt genomförande under perioden den 1 juli 1994
till den 31 december 1998.
Genomslaget av hittills beslutade åtgärder beräknas uppgå till drygt
5,5 miljarder kronor år 1994, vilket är något mer än vid en jämn
fördelning över perioden.
Genomslaget av hittills beslutade åtgärder år 1995 beräknas till drygt
13 miljarder kronor. För att uppnå ett belopp på 15 miljarder kronor år
1995 vilket skulle krävas vid ett jämnt genomförande måste de till-
kommande åtgärderna således få ett genomslag på närmare 2 miljarder
kronor år 1995. Regeringen avser att senast i budgetpropositionen 1995
föreslå åtgärder som ger minst detta tillkommande genomslag år 1995.
Saneringsprogrammets andra del, realt oförändrade utgifter för offentlig
konsumtion, uppskattades i den reviderade finansplanen 1993 ge
minskade utgifter med 35 miljarder kronor om jämförelse görs med en
real ökning på 2 % per år (jämförelsenormen). Detta fördelar sig dels på
statlig, dels på kommunal konsumtion.
Realt oförändrade utgifter för offentlig konsumtion definieras som att
konsumtionen tillåts öka i samma takt som den för ekonomin genomsnit-
tliga prisutvecklingen (BNP-deflatom).
Oförändrade reala utgifter för offentlig konsumtion 1995 hade inneburit
en 7 miljarder lägre nivå än vid en utveckling enligt jämförelsenormen.
Enligt prognosen blir den faktiska nivån lägre. De reala utgifterna för
offentlig konsumtion väntas nämligen understiga 1994 års nivå med
8 miljarder kronor i 1993 års prisnivå. Av saneringspgrogrammets
beräknade 35 miljarder kronor har således 15 miljarder kronor uppnåtts.
Även i detta avseende har saneringsprogrammet således påbörjats på ett
tillfredsställande sätt.
Budgetunderskottet för innevarande budgetår, 1993/94, beräknas nu bli
ca 197,5 miljarder kronor. Detta är ca 20 miljarder kronor mindre än
enligt beräkningarna i budgetpropositionen 1994. Denna revidering
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
50
förklaras framför allt av engångsinkomster från försäljning av statliga Prop. 1993/94:150
bolag och av att den förbättrade kronkursen minskar utgifterna för Bilaga 1
statsskuldräntoma. Utöver detta torde utgifterna för arbetsmarknads-
politiska åtgärder bli lägre. Budgetsaldot försämras med ca 10 miljarder
kronor jämfört med föregående budgetår.
Lånebehovet för innevarande budgetår beräknas nu till 240 miljarder
kronor. I budgetpropositionen uppgick motsvarande beräkning till knappt
272 miljarder kronor. Förbättringen på 32 miljarder förklaras framför allt
av det bättre budgetsaldot men också av återbetalning av lån till
Riksgäldskontoret.
Lånebehovet och budgetläget förbättras 1994/95. Budgetsaldot beräknas
bli drygt 150 miljarder kronor och lånebehovet beräknas falla till ca 195
miljarder kronor. Det förbättrade läget förklaras framför allt av lägre
utgifter, inklusive lägre ränteutgifter. Det förbättrade arbetsmarknadsläget
medför också ett lägre lånebehov.
Statens finansiella sparande förbättras mellan kalenderåren 1993 och
1995 med ca 85 miljarder kronor från ett underskott på ca 250 miljarder
kronor till ca 165 miljarder kronor. Det finansiella sparandet i AP-fonden
respektive i kommunsektorn försvagas under samma period med knappt
40 miljarder kronor varför den totala förbättringen i de offentliga
finanserna blir knappt 50 miljarder kronor.
De förbättrade statsfinanserna under 1994 och 1995 innebär att under-
skottet i de totala offentliga finanserna minskar med ca 4 procentenheter
från ca 13,5 % av BNP 1993 till ca 9 % 1995. Förbättringen faller helt
på staten. Detta är en större förbättring än som förutsågs både i
finansplanen i januari i år och i kompletteringspropositionen för ett år
sedan. Skattetrycket faller något men detta motsvaras av en större
förändring på utgiftssidan, på grund av något bättre arbetsmarknadsläge,
att bankstödet upphör och låg inflation.
Strukturella reformer har stått högt upp på den politiska dagordningen i
OECD-ländema under det senaste decenniet. Skälet till detta har varit att
man funnit den ekonomiska utvecklingen otillfredsställande och syftet
med reformerna har varit att göra ekonomierna mer öppna gentemot
omvärlden och mer flexibla. Öppna och effektiva marknader för varor
och tjänster, utsatta för såväl utländsk som inhemsk konkurrens är det
bästa sättet att nå hög tillväxt och en god levnadsstandard.
Regeringarna har därför sökt identifiera strukturella stelheter och
snedvridningar i syfte att genomföra förändringar. Även om det skiljer
mycket i graden av reformsträvande från land till land är alla OECD-
länder inbegripna i denna strukturanpassningsprocess. De svenska
reformerna ligger således väl i linje med utvecklingen i övriga OECD-
länder.
51
Med tanke på behovet av att minska graden av snedvridning, mellan Prop. 1993/94:150
arbete och fritid och mellan konsumtion och sparande, är det också en Bilaga 1
återkommande uppfattning i OECD-ländemas policydokument att
budgetunderskotten skall minskas främst genom utgiftsbegränsningar och
inte genom höjda skatter.
Privatiseringar har genomförts i en rad länder och fler förutses. Det rör
sig om privatiseringar inom bank- och försäkringsverksamhet, tele-
kommunikationer och post samt skeppsbyggnad.
Insikten om behovet av att öka effektiviteten i den offentliga sektorn
har lett till en rad reformer som bl.a. syftar till att göra olika verksam-
heter mer marknadsanpassade, t.ex. genom att öka konkurrensen där så
varit möjligt. En form för detta är att lägga ut produktion av tidigare
offentligt producerade tjänster på privata entreprenörer.
Under de senaste åren har en rad förändringar inom de offentliga
utgiftssystemen skett även i Sverige. Uppmärksamheten har ofta
koncentrerats på effekterna på de offentliga finanserna, men syftet är
vidare än så. Målet är att skapa en väl fungerande ekonomi och lägga
grunden för en uthållig tillväxt och välfärd. Omprövningen av den
offentliga sektorns roll fyller således en dubbel funktion: dels för att
bidra till att sanera de offentliga finanserna, dels att skapa drivkrafter för
en god hushållning med ekonomiska resurser och förhindra att arbetslös-
heten varaktigt hamnar på hög nivå. För att uppnå målet om en halvering
av arbetslösheten och en stabil ekonomisk bas för välfärdssystemen krävs
att även den fortsatta saneringen av de offentliga finanserna utformas på
detta sätt.
Reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen redovisas i avsnitt 12.
Vissa viktiga reformområden redovisas kortfattat i det följande.
OECD har påtalat behovet att reformera av pensionssystemen i en rad
länder inklusive Tyskland, Frankrike, Österrike, Finland och Sverige.
Pensionssystemen bör göras mer försäkringsmässiga, dvs. ett klarare
samband mellan den enskildes inbetalningar och den pension han/hon
senare erhåller bör skapas. I avsaknad av reformer skulle pension-
systemen i en rad länder bli en mycket stor belastning för de offentliga
budgetarna framöver.
Förutsättningar för en genomgripande förändring av det svenska
ålderspensionssystemet föreligger nu i och med Pensionsarbetsgruppens
förslag. Det föreslagna systemet utgår från principen att hela
livsinkomsten skall påverka pensionen, vilket förstärker sambandet mellan
avgifter och förmåner samt skapar följsamhet till såväl samhällsekonomin
som medellivslängden, samtidigt som grundtryggheten består. Det blir
52
också mera lönsamt att arbeta efter 65 års ålder. Stimulansen till arbete
— den ekonomiska grunden för såväl detta som andra socialförsäk-
ringssystem — förbättras. Det förslagna pensionssystemet inkluderar även
ett betydande sparande bl.a. i form av individuellt premiereservsparande
som förbättrar förutsättningarna för en god och uthållig tillväxt.
I den överenskommelse som hösten 1992 träffades mellan regeringen
och socialdemokraterna ingick att den allmänna pensionsåldern successivt
skulle höjas till 66 år. På grundval av denna överenskommelse föreslog
regeringen i proposition 1992/93:155 om höjd pensionsålder en sådan
höjning av pensionsåldern. I sitt betänkande 18992/93:SfU15 uttalade
socialförsäkringsutskottet att det är en principiellt riktig åtgärd att höja
pensionsåldern men att det med beaktande av det aktuella arbetsmar-
knadsläget inte var motiverat att redan den 1 oktober 1993 påbörja en
höjning. Utskottet föreslog samtidigt att Pensionsarbetsgruppen skulle få
i uppdrag att ytterligare bereda frågan. Riksdagen biträdde utskottets
förslag.
Pensionsarbetsgruppen har i sitt betänkande Reformerat pensionssystem
(SOU 1994:20) framlagt förslag till en genomgripande förändring av det
allmänna pensionssystemet. Syftet är att göra systemet mer följsamt såväl
mot samhällsekonomin som i förhållande till demografiska förändringar
såsom förändringar i den förväntade livslängden. Grundläggande för det
reformerade systemet är att pensionen skall baseras på hela livsinkom-
sten. Ett väsentligt inslag i förslaget är den flexibla pensionsåldern som
bl.a. innebär att man genom fortsatt arbete även efter fyllda 65 år skall
kunna förbättra sin intjänade pension. Allteftersom det reformerade
systemet successivt får genomslag kommer det förbättrade ekonomiska
utbytet av att stanna kvar längre i arbete i form av högre pension att
medverka till en höjning av den genomsnittliga pensionsåldern.
Inom de närmaste årtiondena är det emellertid främst det nuvarande
pensionssystemets regler som avgör utgiftsutvecklingen vad gäller
utgående pensioner. Den allt högre medellivslängden i förening med
sänkningen av den allmänna pensionsåldern med två år i mitten av 1970-
talet samt de successivt växande förmånsnivåerna har inneburit en ökad
ekonomisk belastning för de yrkesverksamma som finansierar de löpande
pensionsutgiftema. Mot bakgrund av de samhällsekonomiska restriktio-
nerna är det nödvändigt att kostnaderna för det nuvarande pensionssyste-
met minskas, utan att det leder till orimliga konsekvenser för den
enskilde. Det är därför regeringens ambition att stegvis höja pensionsål-
dern inom det nuvarande pensionssystemet till 66 år.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Inom sjuk- och arbetsskadeförsäkringama har betydande förändringar
genomförts. Arbetslinjen förstärks och investeringar i bättre arbetsmiljö
samt andra förebyggande åtgärder blir mera attraktiva för såväl arbets-
givare som arbetstagare. Införandet av en karensdag tillsammans med
övriga ändringar av ersättningsnivåerna, samt en viss inverkan av
53
lågkonjunkturen, har haft en märkbar effekt på frånvaron. Enligt Prop. 1993/94:150
arbetskraftsundersökningama har frånvaron minskat från 4,7 % av Bilaga 1
arbetskraften 1989 till 3,1 % 1993, motsvarande en minskning av
frånvaron med 8 dagar.
Systemet med sjuklön för frånvaro kortare än 14 dagar ger arbets-
givarna kraftiga incitament att förbättra villkoren för det dagliga arbetet.
Mer enhetliga ersättningsnivåer liksom samordningen av sjuk- och arbets-
skadeförsäkringama minskar utrymmet att utnyttja skillnader mellan de
olika försäkringarna.
Vikten av strukturellt riktiga reformer inom socialförsäkringarna
belyses av att sjukförsäkringen förstärkts med ca 5 miljarder kronor
mellan 1991 och 1993 bl.a. som en följd av reducerade sjuktal. Inom
arbetsskadeförsäkringen som tidigare uppvisade ett betydande och
stigande underskott sker en förbättring på 7-8 miljarder kronor till år
1999.
Ett viktigt inslag i det fortsatta reformarbetet avseende socialförsäk-
ringarna utgörs av den översyn av sjuk- och arbetsskadeförsäkringama
som regeringspartierna och socialdemokraterna hösten 1992 kom överens
om att genomföra.
Förtidspension utgör liksom sjuk- och arbetsskadeförsäkringama en
riskförsäkring avseende inkomstbortfall på grund av nedsatt
arbetsförmåga före normal pensionsålder. Förtidspensioneringen har ökat
trendmässigt och antalet förtidspensionärer uppgår nu till drygt 400 000.
Mer än hälften av en genomsnittlig årskull har förtidspensionerats under
senare år. Under 1993 nybeviljades drygt 62 000 förtidspensioner, vilket
är det högsta antal som någonsin registrerats. Uppgången under de
senaste åren förklaras bl.a. av att ett förhållandevis stort antal tidigare
långtidssjukskrivna personer som inte bedömts som rehabiliteringsbara
beviljats förtidspension i samband med att försäkringskassorna inten-
sifierat rehabiliteringsarbetet. Utvecklingen indikerar att arbetsmarknaden
i ökande utsträckning inte är tillräckligt flexibel för att möjliggöra nya
reguljära arbeten för personer som av olika skäl förlorat eller av andra
skäl inte kunnat upprätthålla tidigare arbeten.
54
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Diagram 8.1 Andelen förtidspensionärer av befolkningen i olika åldrar
Källa\ SOU 1994:20 Reformerat pensionssystem, betänkande av
Pensionsarbetsgruppen.
Det trendmässigt ökande antalet förtidspensionärer ökar kostnaderna
och försvagar den ekonomiska basen för såväl denna som andra delar av
trygghetsssystemet. En reformering av förtidspensionen berördes endast
i begränsad utsträckning i pensionsarbetsgruppens betänkande, SOU
1994:20. Förtidspensioneringen ses över inom ramen för sjuk- och
arbetsskadeberedningens arbete. Vidare pågår för närvarande ett
beredningsarbete inom regeringskansliet i syfte att finna åtgärder för att
höja den genomsnittliga pensionsåldern. Avsikten med översynen är att
förstärka arbetslinjen, bidra till att sanera de offenliga finanserna samt
förbättra förutsättningarna för en god och uthållig tillväxt.
55
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Kommunsektorn har successivt anpassat verksamheten till de ekonomiska
förutsättningarna. Åren 1993 och 1994 visar sektorn överskott i det
finansiella sparandet. Överföringen av kommunalskattemedel har lagts om
så att den tidigare tvååriga eftersläpningen av överföringen av kom-
munalskattemedel från staten till kommunerna upphör. År 1995 går
inkomster och utgifter ungefär jämnt ut i kommunsektorn. Därefter
förbättras det finansiella sparandet och kommunernas finanser konsolide-
ras. Detta är nödvändigt, bl.a. med tanke på behovet av avsättningar för
att möta gjorda pensionsåtaganden. Den kommunala skattekvoten, dvs.
summan av kommunalskatt och statsbidrag, uppgick 1993-94 till i
genomsnitt ca 23 % % av BNP. År 1995 beräknas den ligga på 20 % för
att under perioden 1996-1999 uppgå till drygt 19 %.
Förändringarna inom kommunsektorn måste ses i ljuset av den kraftiga
expansion som skedde framförallt på 1970-talet, ofta i strid med vad
statsmakterna bedömde som lämpligt med hänsyn till den samhällsekono-
miska balansen. De nu genomförda förändringarna i de ekonomiska förut-
sättningarna har utlöst en livaktig förnyelse i många kommuner och
landsting.
Att döma av de undersökningar som initierats bl.a. av expertgruppen
för studier i offenligt ekonomi (ESO) har den kommunala omställningen
i väsentliga avseenden brutit en tidigare negativ produktivitetsutveckling
så att produktiviteten i den kommunala sektorn numera ökar.
En av förklaringarna till 1970- och 1980-talens kommunala expansion
låg i statsbidragens konstruktion. Olika bidrag gick till olika ändamål och
förryckte därmed kommunernas prioriteringar. Därför har en översyn och
reformering av bidrags- och utjämningssystemen haft hög prioritet i
regeringens arbete. Sammanslagningen av de olika bidragen har lagt en
väsentlig grund för en mer effektiv resursanvändning i kommunerna.
Det samlade statsbidraget — påsen — är ett inslag i arbetet att ge
kommunerna möjlighet att anpassa verksamheten efter lokala krav och
önskemål.
Nya organisations- och styrformer
Den nya kommunallagen 1992 gav kommuner och landsting möjlighet att
organisera sin verksamhet på ett friare sätt. Den ökade organisatoriska
friheten har medfört att flertalet kommuner och landsting genomfört
förändringar i såväl nämnd- som förvaltningsorganisationen för att
åstadkomma bättre samordning och ökad effektivitet i verksamheten. De
nya styrformerna präglas i stor utsträckning av ett åtskiljande av
56
beställar- och finansieringsfunktion å en sidan och funktionen som Prop. 1993/94:150
producent å den andra. Bilaga 1
Nya verksamhetsformer
I kommuner och landsting pågår för närvarande ett intensivt förändrings-
arbete. Kommuner och landsting möter i allt större utsträckning den nya
ekonomiska situationen genom att utsätta verksamheter för konkurrens
och genom att öka inslaget av marknadsorientering. Skilda lösningar
prövas genom att kommuner och landsting inför alternativa produk-
tionsformer. Det är framför allt i storstäder och förortskommuner samt
i stora och mellanstora kommuner som nya produktionsformer införs.
Nya produktionsformer införs dels i egen regi i form av intraprenader
och införandet av resultatenheter, dels i extern drift. Till den senare
kategorin räknas t.ex. kommunala bolag, entreprenader, avknoppade
företag, kooperativ mm. Därutöver har flera kommuner infört olika
former av "kundval" inom t.ex. skola och omsorg. Syftet med ökade
valmöjligheter är inte i första hand är att ge incitament till kostnadsbespa-
ringar, utan att låta resurserna i högre utsträckning styras av användarnas
önskemål.
Olika undersökningar indikerar att nya verksamhetsformer kan medföra
betydande produktivitetsvinster samtidigt som servicen förbättras.
Sannolikt finns fortfarande en icke oväsentlig besparingspotential i stora
delar av den kommunalt finansierade verksamheten.
Nytt statsbidragssystem
Det kommunala självbestämmandet har förstärkts genom det nya stats-
bidragssystemet. Syftet med övergången till generella statsbidrag är att
öka kommunernas möjligheter att utforma verksamheten efter lokala
förhållanden och att stimulera förnyelse och utveckling av den offentliga
sektorn.
Den statliga detaljstyrningen har successivt minskat. Parallellt med
detta har vikten av uppföljning och utvärdering markerats starkare.
Utöver ökade möjligheter till nya organisations- och verksamhetsformer
har förutsättningarna för samordning mellan olika verksamheter förbätt-
rats genom förändrat huvudmannaskap. ÄDEL-reformen är ett viktigt
exempel. För närvarande pågår förberedelser för kommunalisering av
omsorgen om utvecklingsstörda. Därutöver har beslutats eller föreslagits
olika reformer i syfte att öka valfriheten för medborgarna varav en
husläkarreform hör till de mest väsentliga. Riksdagen har fattat beslut om
regler för fri etablering för privatläkare och sjukgymnaster med rätt till
ersättning från sjukförsäkringen. Inom barnomsorgen har privata
entreprenörer fått lagfäst rätt att bedriva verksamhet med samma
ersättning som kommunal barnomsorg. På skolområdet har beslutats att
fristående skolor skall ha rätt till bidrag från kommunen, motsvarande
57
minst 85 % av kommunens genomsnittliga kostnad per elev. Regeringen
har vidare föreslagit ökade möjligheter till entreprenader på gymnasie-
skolenivå.
En viktig förutsättning för en väl fungerande offentlig sektor är att
beslutsfattare på olika nivåer får motiv att effektivisera verksamheten. De
strukturella reformer som regeringen genomfört eller påbörjat syftar just
till detta. Ett sätt är att i ökad utsträckning låta hushållens egna val
påverka resursfördelningen. Ett annat sätt är att genom ekonomiska
styrmedel skapa överensstämmelse mellan samhällsekonomisk lönsamhet
och lönsamhet på olika nivåer inom den offentliga sektorn. Ett tredje är
att genom ändrat huvudmannaskap förbättra möjligheterna till samordning
och lokala lösningar.
Ädelreformen är ett exempel på en reform som innehåller inslag av
samtliga dessa systemförändringar. Reformen trädde i kraft den 1 januari
1992 och innebar att kommunerna fick ett samlat ansvar för långvarig
vård och service till äldre och handikappade. Närmare 55 000 lands-
tingsantällda har bytt arbetsgivare och mer än 20 miljarder kronor har
omfördelats från landstingen till kommunerna.
Förutom förändringar i ansvarsfördelningen mellan kommuner och
landsting innehåller Ädelreformen sådana förändringar som skall
uppmuntra en större effektivitet. Det gäller bl.a. betalningsansvar för
färdigbehandlade patienter. Samtidigt ingicks en överenskommelse om
vårdgaranti.
Den tydligaste effekten är halveringen av antalet medicinskt färdigbe-
handlade som trots detta omhändertas av akutsjukvården och geriatriken,
vilket visar att det ekonomiska incitamentet — betalningsansvaret — har
haft avsedd effekt. Många av kommunerna har också genom en medveten
omstrukturering av verksamheten lyckats förbättra resultatet i de
övertagna verksamheterna.
Strukturpolitiska reformer är långsiktiga. Därför är det för tidigt att dra
entydiga slutsatser om vad Ädelreformen totalt sett kommer att innebära.
Reformens syfte är dock inte att kommunerna skall spara pengar genom
att tillhandahålla färre tjänster eller tjänster med lägre kvalitet, utan
framför allt att resurserna skall kunna användas bättre. Genom för-
ändringar i incitamentstrukturen finns goda förutsättningar för att denna
målsättning uppnås. De problem som hittills kunnat konstateras samman-
hänger främst med frågor där ansvarsfördelningen mellan kommuner och
landsting fortfarande är oklar.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Stabila priser utgör ett centralt mål för både finans- och penningpolitiken.
En stabil prisnivå är en förutsättning för att ekonomins resurser skall
58
utnyttjas väl. Tillväxten stimuleras genom att osäkerheten hos hushåll och Prop. 1993/94:150
företag minimeras. En rättvis inkomst- och förmögenhetsfördelning Bilaga 1
främjas.
Strukturella åtgärder för att öka konkurrensen och förbättra ekonomins
funktionssätt ökar förutsättningarna för att uppnå stabila priser vid låg
ränta. De är därmed avgörande för möjligheterna till uthållig tillväxt och
en ökning av sysselsättningen. Under regeringsperioden har flera viktiga
förändringar genomförts som bidrar till låga prisökningar.
En ny skärpt konkurrenslagstiftning och EES-avtalet ökar och bidrar
tillsammans med avregleringar till att få ned inflationen. Livsmedelssek-
torn var tidigare en inflationsmotor i svensk ekonomi. Tack vare de
senaste årens förändringar är prisökningarna nu låga. Sedan hösten 1991
har prisnivån sjunkit med ca 10 % i relation till den genomsnittliga kon-
sumentprisnivån.
Skattereformen har genom att göra det dyrare att låna minskat riskerna
för en kreditdriven överhettning. Tillsammans med förändringarna i
socialförsäkringarna och i arbetsrätten har skattereformen också minskat
risken för löneinflation på arbetsmarknaden. En mer flexibel arbets-
marknad som motverkar en allmän lönestegring är angelägen för att
förbättra möjligheterna till stabila priser i konjunkturuppgången.
Utvecklingen på penning- och obligationsmarknaderna har varit relativt
olika i skilda länder under senhösten och vintern. I USA, där kon-
junkturuppgången varit kraftfull, bromsades obligationsräntefallet upp och
ersattes av en stigande trend. Önskemålet om att i tid motverka tendenser
till ökande inflation har gjort att Federal Reserve börjat bedriva en
mindre expansiv penningpolitik. Effekten därav har också märkts i
Europa.
På valutamarknaden har tendensen under det senaste året varit att D-
marken blivit svagare gentemot dollarn medan yenen stärkts. Inom ERM
har stabiliseringen efter sommarens turbulens och vidgningen av
bandgränsema bibehållits. De valutor som tidigare låg inom det snäva
bandet ligger i stort sett kvar inom detta band. Den svenska kronan har
stärkts jämfört med nivån i början av 1994.
Målet för den svenska penningpolitiken är att fr.o.m. 1995 begränsa
förändringen i konsumentpriserna till 2 % med en tolerans om +/- 1
procentenhet. Penningpolitikens möjligheter att åstadkomma önskade
räntesänkningar beror på såväl den utländska och inhemska ekonomiska
utvecklingen som den svenska finanspolitiken. Under året har Riksbanken
fortsatt att sänka marginalräntan, från 7,75 % till 7,25 %. Sedan den
första januari 1993 har marginalräntan sänkts med 3,75 procentenheter.
59
Under motsvarande period har den svenska 6-månadersräntan sjunkit med Prop. 1993/94:150
ca 2,1 procentenheter till 7,3 % och 10-årsräntan har sjunkit med ca Bilaga 1
11/4 procentenheter till 8 3/4 %.
Inflationen (KPI) mätt från mars 1993 till mars 1994 var 1,8 %. Det
finns tydliga tecken på att inflationsförväntningarna för de närmast
kommande åren har sjunkit och ligger inom ramen för inflationsmålet. De
lägre inflationsförväntningarna har medverkat till lägre räntor och visar
sig i inflationsenkäter som redovisar allt lägre förväntad inflation. För en
gynnsam inflationsutveckling talar också en jämfört med tidigare relativt
svag penningmängdstillväxt och minskande utlåning till allmänheten.
De lägre räntorna och deprecieringen av kronan sedan november 1992
har en påtagligt expansiv effekt på den svenska ekonomin (diagram 9.1).
Sedan Riksbanken tvingades överge försvaret av den fasta valutakursen
har kronan deprecierats med ca 18 % i förhållande till ecu-index. Om
hänsyn också tas till kursförändringarna gentemot främst dollar och yen
är den effektiva deprecieringen närmare 22 %. Detta har givit en
efterfrågestimulans via exporten men samtidigt en svag efterfrågan från
hemmamarknaden. För att uppnå prisstabilitet på sikt skulle det vara
önskvärt med en annan relation mellan växelkurs och ränta, dvs. i högre
grad genom lägre räntor och i mindre grad genom en svag valutakurs.
Efter en svag utveckling under hösten har kronan stärkts sedan i
december mätt i ECU-index. Dollarkursen i svenska kronor ligger idag
på samma nivå som i början av oktober, runt 8 kronor.
Diagram 9.1 Ränte- och växelkursförändringarnas effekt på totala efterfrågan
på ett års sikt, sammanvägning av ränte- och växelkursutvecklingen
Procentenheter, kvartal
Källa: Riksbanken.
Möjligheterna att uppnå prisstabilitet är beroende av den samlade
trovärdigheten hos penning- och finanspolitiken. Därför utgör sanerings-
programmet för de offentliga finanserna en viktig förutsättning för lägre
60
räntor och låg inflation. Om inte statsskuldens ökning bringas under
kontroll kommer farhågorna för en inflationistisk utveckling att växa.
Detta understryker vikten av att den ekonomiska politiken som helhet
utformas så att den är förenlig med prisstabilitet.
Även om det finns exempel på små handelsberoende nationer som
lyckats väl med att bevara ett stabilt penningvärde samtidigt som de haft
en rörlig växelkurs finns det skäl för att Sverige på lång sikt bör sträva
efter en fast växelkurs. En rörlig växelkurs ger upphov till osäkerhet om
framtida växelkurser. Detta kan i sin tur skapa kompensationskrav i form
av riskpremier vilka leder till högre räntor och priser.
Bankernas resultat för 1993 visar att huvuddelen av bankkrisen är
passerad och att utvecklingen i den finansiella sektorn är god. Resultaten
har förbättrats och tre av de större affärsbankerna går med vinst. De
förbättrade resultaten beror i huvudsak på sjunkande räntor och minskan-
de kreditförluster, men en stor skillnad mellan in- och utlåningsräntor,
höga provisionsintäkter på grund av hög aktivitet på finansmarknaderna
samt rationaliseringar av verksamheten har också bidragit. Den kapitali-
sering av bankerna som skett tillsammans med förbättrade resultat gör att
bankernas finansiella ställning inte längre utgör något hot mot kreditför-
sörjningen i konjunkturuppgången. Därmed har saneringen av finanssek-
tom efter 1980-talets överdrifter undanröjt ett hinder för utbyggnad av
produktionskapaciteten och bidragit till att öka förutsättningarna för
prisstabilitet.
Som ett resultat av den positiva utvecklingen inom finanssektom ses
Bankstödsnämndens organisation och uppgifter över för att anpassas till
den nya situationen. Regeringen har nyligen i en skrivelse till riksdagen
utförligt redogjort för situationen i banksektorn och statens åtgärder för
att stärka det finansiella systemet (skr. 1993/94:238).
Skattepolitiken är en väsentlig del av regeringens ekonomisk-politiska
strategi i arbetet för en uthålligt hög tillväxt och en ökning av sys-
selsättning och välfärd i det svenska samhället.
En uthålligt hög tillväxt förutsätter goda skattemässiga villkor för
företagande, arbete och investeringar. Producenter och konsumenter bör
ges incitament att beakta kostnaderna för negativ miljöpåverkan och
stimuleras till hushållning med knappa naturresurser.
På sikt påverkas sysselsättningen positivt och arbetslösheten kan minska
om skattekilama på företagande och arbete reduceras.
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
Rättelse: S. 74 rad 13 Tillkommit: I de---pensionsålder.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
61
Välfärden kan bevaras och vidareutvecklas genom en tillväxtbe-
främjande skattepolitik och genom att enskilda individer, hushåll och
företag ges förutsättningar att bättre ta tillvara olika konsumtions- och
produktionsmöjligheter. Detta leder också till en samhällsekonomiskt
rimligare avvägning mellan verksamheter som utförs i den formella
respektive informella sektorn.
Regeringen har sedan sitt tillträde utformat sin skattepolitik med denna
inriktning. Arbetet har bedrivits under två väsentliga förutsättningar.
En första förutsättning är den svenska ekonomins öppenhet med en
stark integration i världsekonomin och ett allt starkare beroende av de
internationella kapitalmarknaderna. De skattemässiga villkoren för
företagande, arbete, konsumtion, investeringar och sparande i konkurrent-
länderna blir därmed av allt större betydelse.
Den andra viktiga förutsättningen för skattepolitiken utgörs av de
försämrade offentliga finanserna under efterkrigstidens allvarligaste
lågkonjunktur. Till betydande del är denna orsakad av tidigare decenniers
ekonomisk-politiska misstag, inte minst på skattepolitikens område.
Vissa av regeringens åtgärder på skatteområdet har varit direkt
betingade av problemen inom den finansiella sektorn. Fastighetsskatten
på kommersiella lokaler har avskaffats för att stabilisera utvecklingen. Av
delvis samma skäl och för att begränsa bostadskostnaderna har fas-
tighetsskatten för flerfamiljshus detta år sänkts från 2,5 till 1,5 % av
taxeringsvärdet. Vidare kan nämnas slopandet av den s.k. flyttskatten.
Detta bidrar till en ökad flexibilitet på bostads- och arbetsmarknaden.
En rad åtgärder har vidtagits för att förbättra villkoren för näringslivets
expansion och tillkomsten av nya riktiga jobb, särskilt i mindre och
medelstora företag.
I ett första steg avskaffades 1991 förmögenhetsskatten på arbetande
kapital och omsättningsskatten på aktier. Skatten på privat pensions-
sparande har sänkts. Den allmänna förmögenhetsskatten har reducerats
och avvecklas fullt ut 1995. Samtidigt sänks den allmänna skattesatsen på
kapitalinkomster till 25 %.
I ett andra steg har fr.o.m år 1994 överbeskattningen av bolags-
inkomster tagits bort genom att dubbelbeskattningen av utdelade och
kvarhållna vinster eliminerats. Det senare åstadkoms schablonmässigt
genom att skatten på reavinster halverats. Av främst internationella skäl
har denna för kapitalförsörjningen nödvändiga åtgärd utformats som en
lättnad i ägarledet. Förändringarna innebär att 1990 års skattereform
fullföljs genom större likformighet i beskattningen av bolagskapital i vid
mening genom likabehandlingen av eget kapital och lånat kapital. Detta
framgår av diagram 10.1 där skatten på olika kapitalinkomster, med
beaktande av skatt i företags- och ägarleden, redovisas för 1991 och
1994.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
62
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Diagram 10.1 Skatt på olika kapitalinkomster enligt 1991 och 1994 års
skatteregler
avkastning
på lånat
kapital
Kvarhållen vinst
i aktiebolag
Kapitalavkastning i enskild Utdelning i aktiebolag
näringsverksamhet
• 41 % vid utdelning på nyemitterade aktier med beaktande av bl.a. Annellavdrag.
Källa: Finansdepartementet.
Likformigheten i företagsbeskattningen har också förstärkts genom nya
skatteregler för egenföretagare. Dessa har fått skattevillkor som
väsentligen är likvärdiga med aktiebolagens. Nyföretagandet stimuleras
genom att enskilda näringsidkare kan kvitta underskott under de första
verksamhetsåren mot tjänsteinkomster.
Förändringarna inom kapital- och företagsbeskattningen har gjorts för
att stimulera kapitalbildning och sysselsättning i näringslivet. Goda
skattevillkor för företagens ägare, inte bara för företagen, är ett
nödvändigt element i en tillväxtpolitik som lägger tyngdpunkten på ny-
och småföretagande och betonar entreprenörsskapets betydelse.
Villkoren för produktion i Sverige har förbättrats även i andra
avseenden. Ett exempel utgörs av sänkningen av arbetsgivaravgifterna
som finansierats genom höjda konsumtionsskatter. Sänkningen av energi-
skatten för industrin, finansierad genom ett höjt skatteuttag på hushållens
energikonsumtion, är ett annat exempel på en skatteväxling som
förbättrar konkurrenskraften.
Som ett led i saneringsprogrammet har vissa miljö- och punktskatter
indexerats, vilket eliminerar en annars automatisk urholkning av det reala
skatteuttaget.
I det fastlagda saneringsprogrammet ingår ökade inkomster med
4 miljarder konor genom effektivare skatteindrivning. Också med hänsyn
till tilltron till skattesystemet är det angeläget att skatter debiteras och
betalas i enlighet med av riksdagen beslutade regler. Detta uppnås bl.a.
genom en utbyggnad av skattemyndigheternas kontrollverksamhet vilket
möjliggör en effektivare taxering. Regeringen har bl.a. i årets budgetpro-
63
position föreslagit vissa resurstillskott för innevarande och nästa Prop. 1993/94:150
budgetår. Bilaga 1
På miljöskatteområdet kommer frågan om en ökad miljörelatering av
skattesystemet att behandlas av en nyligen tillsatt parlamentarisk
utredning. Utgångspunkten tas i en samhällsekonomisk värdering av
befintliga miljö- och energiskatter, där effekterna på miljö, sysselsättning
och näringslivets konkurrenskraft skall belysas. Med samma utgångs-
punkter skall utredningen vidare belysa förutsättningarna för en s.k.
skatteväxling där ett höjt skatteuttag på miljöskadlig verksamhet kan
kombineras med sänkt skatt på arbete.
De senaste årens utveckling av skattekilen på arbete — den andel av en
ökning av bruttoinkomsten före alla skatter och avgifter som absorberas
av höjda skatter och minskade bidrag — framgår av diagram 10.2.
Diagram 10.2 Total marginaleffekt för beskattat arbete
Källa: Finansdepartementet.
Förändringarna av skatterna på arbete reducerade skattekilen t.o.m år
1993, varefter en svag uppgång har följt. Den senare förklaras, förutom
av det temporära borttagandet av grundavdraget vid statlig inkomstbeskat-
tning under åren 1994 och 1995, av de just införda egenavgiftema till
arbetslöshetsförsäkringen där förmånsanknytningen för närvarande är
alltför svag. Ett rätt utformat pensionssystem kan bidra till en fortsatt
sänkning av skattekilama.
Sedan överhettningen år 1990 har sysselsättningen minskat med drygt
550 000 personer. Sysselsättningen inom industrin började sjunka redan
i slutet av 1989. Vid tidigare tillfällen med sjunkande sysselsättning i den
64
privata sektorn har antingen expansion inom den offentliga sektorn eller
devalveringar tillgripits som motvikt. Detta är inte längre möjligt.
Den ekonomiska politiken lades om för att främja företagande och
sysselsättning i privat sektor. Som exempel kan nämnas att under 1991
sjönk antalet sysselsatta i industri och privat tjänstesektor med ca 75 000
personer. En ungefär lika stor ökning kan förutses nästa år. Under
mellantiden har arbetsmarknadspolitiken ställts inför svåra prov.
Politiken börjar nu ge resultat. Den öppna arbetslösheten minskar,
liksom antalet långtidsarbetslösa. Antalet varsel sjunker kontinuerligt och
antalet lediga platser ökar. Även om utvecklingen således går åt rätt håll
är obalanserna på arbetsmarknaden fortfarande stora.
Den svenska arbetsmarknadspolitiken har tidigare varit utformad för goda
konjunkturer med höga vakanstal, avbrutna av förhållandevis korta och
grunda nedgångar. Den har samspelat med en ökning av den offentliga
sektorns efterfrågan på arbetskraft, som på kort sikt kunnat dämpa
arbetslösheten. I ett längre perspektiv har den offentliga sysselsättningen
knappast påverkat arbetslöshetens nivå, utan framförallt bidragit till en
högre förvärvsfrekvens. Vid 1990-talets ingång var det inte längre möjligt
att skjuta de strukturella problemen på framtiden. Detta försvårade
arbetsmarknadspolitikens uppgifter, samtidigt som de snabbt växande
kostnaderna för åtgärderna förvärrade underskotten och undergrävde
hushållens tillit till ekonomins utveckling.
För att arbetsmarknaden skall fungera väl krävs god anpassning både
vad gäller pris och kvantitet. Löneanpassning måste möjliggöra flexibilitet
såväl inom som mellan sektorer. Kompensationstänkande måste brytas.
Det krävs också en smidig kvantitetsanpassning. En väl fungerande
matchning av arbetssökande och lediga jobb, yrkesmässig rörlighet och
en även i övrigt mer flexibel arbetsmarknad minskar såväl riskerna för
överhettning och nya obalanser som kravet på lönedifferentiering.
Yrkesmässig rörlighet främjas av de ökade utbildningsinsatser som skett
och sker både inom arbetsmarknadsutbildningen och det reguljära
utbildningsväsendet. Rörligheten främjas av den slopade flyttskatten. Den
nya tekniken, bl.a. informationsteknologin, ger idag helt andra förut-
sättningar att åstadkomma rörlighet genom att de geografiska avstånden
blir mindre intressanta. Arbetsplatserna kan i högre grad än tidigare
komma till människorna. Matchningen har fått bättre förutsättningar
genom en utbyggd service hos arbetsförmedlingarna och de ökade
resurser dessa fått, liksom av det slopade monopolet för den offentliga
förmedlingen.
Regeringens åtgärder är inriktade på att hävda de aktiva åtgärdernas
företräde och motverka långtidsarbetslöshet, och samtidigt minska
arbetsmarknadspolitikens negativa statsfinansiella effekter som motverkar
en uppgång i ekonomin och därmed sysselsättningen.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
65
Arbetsmarknadspolitikens utformning har således omprövats i syfte att
stimulera ett aktivt sökande, att stärka kompetensen genom utbildning och
praktik, att upprätthålla en anknytning till arbetsmarknaden och att
underlätta den flexibilitet vad gäller löner och yrkesmässig rörlighet som
krävs för att möjliggöra fler reguljära arbeten samt att få fram kost-
nadseffektiva åtgärder.
Ersättningsnivån har sänkts vid arbetslöshet och vid deltagande i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den sänkta ersättningsnivån förstärker
arbetslinjen genom att det blir mer lönsamt att snabbt ta ett reguljärt jobb
även med en lägre lön jämfört med att vara öppet arbetslös eller att delta
i åtgärder. Därmed underlättas överföring av arbetskraft från delmarkna-
der som tidigare haft höga löner. Särskilt om lönen vid den tidigare
anställningen varit hög som en följd av en tidigare stor efterfrågan på
denna delmarknad utgör en lönejustering en ofrånkomlig del av en
flexibel arbetsmarknad som möjliggör en låg arbetslöshet utan accelere-
rande löner och priser.
Den lägre ersättningsnivån bör hålla tillbaka löneökningar som skulle
riskera att försämra konkurrenskraften. Att vi nu har en rörlig växelkurs
innebär inte att de negativa effekterna av sådana löneökningar kan
undvikas. Sådana löneökningar riskerar i stället att leda till en sänkt
kronkurs med ökade inflationsrisker som kan tvinga fram en pen-
ningpolitisk åtstramning från Riksbanken.
Åtgärder har vidtagits för att skapa utrymme för fler arbetssökande i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder samtidigt som utgiftsökningen i arbets-
marknadspolitiken motverkats. Viktiga exempel på nya åtgärder är
ungdomspraktik och arbetslivsutveckling. Dessa åtgärder innebär att fler
arbetslösa deltar i aktiva åtgärder och motverkar därmed passivisering.
Fler ungdomar får arbetslivserfarenhet och äldre arbetslösa behåller
kontakten med ett aktivt arbetsliv. Även regionalpolitiska åtgärder har
vidtagits i syfte att skapa fler riktiga jobb.
Övergången till reguljära arbeten underlättas även av rekryteringsstöd
samt, som en tillfällig åtgärd, ett generellt anställningsstöd (GAS) som
främst syftar till att minska det omfattande övertidsuttaget och tidigare-
lägga anställningar i nuvarande konjunkturfas. Dessa och andra åtgärder
som minskar företagens anställningskostnader bidrar till att öka arbets-
marknadens flexibilitet.
Arbetsrätten har reformerats för att frigöra de mindre företagens
växtkraft och öka arbetsmarknadens anpassningsförmåga bl.a. genom
ökade möjligheter till tidsbegränsad anställning. I samma syfte har det
offentliga monopolet på arbetsförmedling avskaffats. Arbetsmarknad-
sutbildningen upphandlas numera i konkurrens vilket bidrar till effek-
tiviseringar och lägre kostnader.
För att underlätta omstruktureringen av svensk ekonomi och ökad
rörlighet har insatserna för att höja arbetskraftens kompetens betonats.
Förutom kraftfulla satsningar som skapat fler platser inom gymnasies-
kolan, vid universitet och högskolor, i folkhögskolor, arbetsmarknadsut-
bildning och inom komvux har regeringen introducerat nya utbildnings-
former såsom utbildningscheck, traineeutbildning och sommaruniversitet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
66
Därmed bereds en betydande del av de arbetslösa utbildning som stärker Prop. 1993/94:150
deras ställning på en arbetsmarknad där förändringarna i arbetslivet Bilaga 1
medför allt större krav på kompetens. Dessa insatser är också i framtiden
av stor betydelse för att åstadkomma förflyttning av arbetskraft till
delmarknader med mera långsiktiga sysselsättningsmöjligheter. Kompe-
tenshöjande åtgärder motverkar också uppkomsten av inflationsdrivande
flaskhalsar på arbetsmarknaden.
Ett annat inslag är att förmedlingsinsatser, utbildning och andra aktiva
åtgärder i ännu högre grad inriktas på personer med en svag ställning på
arbetsmarknaden. Därigenom förebyggs definitiv utslagning av arbetskraft
samt minimeras risken för samhällsekonomiskt ofördelaktiga åter-
verkningar på lönebildningen.
De reformer av arbetsmarknadspolitiken, arbetsrätten och arbetslös-
hetsförsäkringen som regeringen genomfört har lagt en god grund för
sysselsättningsexpansion i det förbättrade konjunkturläge vi nu skönjer.
För att underlätta den strukturella anpassningen av den svenska ekonomin
krävs framledes en särskild bevakning av tendenser till flaskhalsar inom
olika sektorer av arbetsmarknaden. Åtgärder för att undanröja riskerna
för inflationsspridning från sådana sektorer blir viktiga de kommande
åren.
Kroniskt hög arbetslöshet i en rad länder har inneburit att intresset har
ökat för reformer som påverkar arbetsmarknadens funktionssätt. OECD
menar att arbetslösheten i många länder i stor utsträckning förklaras av
strukturella faktorer och att mer flexibla, mindre reglerade arbetsmark-
nader ger den snabbaste sysselsättningstillväxten.
Åtgärder har vidtagits för att öka graden av löneflexibilitet (Australien,
Nya Zeeland, Italien, Irland och Storbritannien) och många länder har
också minskat graden av regleringar på arbetsmarknaden. Det senare har
gjorts främst i de länder som tidigare gått längst på regleringsvägen
(Grekland, Italien, Portugal och Spanien).
Dessutom har reformer genomförts i olika delar av välfärdssystemen
i syfte att öka incitamenten att söka arbete eller att hålla fast det arbete
man har (Belgien, Danmark, Nederländerna, Spanien och i viss utsträck-
ning Australien, Kanada och Nya Zeeland). I exempelvis Danmark har
man skärpt kraven för att erhålla arbetslöshetsersättning och utökat
antalet dagar under vilka arbetsgivarna skall erlägga arbetslöshets-
understöd. Trots genomförda förändringar menar OECD att behovet av
reformer på europeiska arbetsmarknader fortsatt är mycket stort. I
synnerhet finns det behov av att se över hur olika transfereringssystem
samverkar och påverkar incitamentstrukturen.
För att nå målet om en så snabb sysselsättningsökning att arbetslösheten
i Sverige minst halveras till decenniets slut måste arbetsmarknaden
fungera bättre än under tidigare decennier. Detta kräver flexiblare
lönebildning och ökad rörlighet. En väl fungerande matchningsprocess är
67
också viktig. Lönebildningen är väsentligen en uppgift för arbets-
marknadens parter. På dem vilar ansvaret för att konkurrenskraften inte
urgröps men även att lönebildningen är så flexibel att den
a) ger människor möjlighet att behålla jobben,
b) ger de arbetslösa möjlighet att komma tillbaka i arbete igen, samt
c) ger de ny tillträdande möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.
Det måste vidare vara möjligt för människor att gå över från delar-
betsmarknader med låg efterfrågan till områden med hög efterfrågan utan
att detta leder till kostnadsdrivande kompensationsspiraler.
Ett antal åtgärder har vidtagits för att förbättra arbetsmarknadens
flexibilitet samtidigt som utgiftsökningen i arbetsmarknadspolitiken
motverkats genom att nya åtgärder till lägre kostnad har införts.
Ungdomspraktik och arbetslivsutveckling innebär samma eller lägre
ersättningsnivå som vid öppen arbetslöshet, och understiger ersättnings-
nivån vid t.ex. beredskapsarbeten. Genom sådana åtgärder i stället för
beredskapsarbeten stimuleras övergång till reguljära jobb eftersom dessa
blir mer attraktiva än sysselsättning i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Därmed minskas risken för att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
motverkar rörlighet och löneanpassning. Detta i sin tur minskar risken för
att den totala arbetslösheten permanentas på en hög nivå.
Även den avgift på 1 000 kronor per månad som införts för ungdoms-
praktik bidrar till att begränsa nettokostnaden för arbetsmarknads-
politiken. Hänsyn måste också tas till att det vid en högre arbetslöshet är
svårare att upprätthålla arbetslinjen genom övervakning och kontroll.
Därmed ökar kravet på att det skapas ekonomiska incitament som stärker
arbetslinjen och förebygger missbruk.
Ett viktigt inslag i en politik för fler riktiga jobb är att genom ut-
bildningsinsatser i kombination med förmedlingsinsatser öka möjlighet-
erna för enskilda människor att söka sig från delarbetsmarknader med
hög arbetslöshet till delmarknader med låg arbetslöshet. Förutom den
personliga tillfredsställelse som detta kan ge i många fall undviks
lönedrivande flaskhalsar. Stora insatser har gjorts i detta avseende.
Genom avskaffande av förmedlingsmonopolet bör förmedlingsprocessen
bli effektivare. Stora utbildningssatsningar har gjorts för att upprätthålla
de arbetslösas kompetens och kontakt med arbetsmarknaden och därmed
öka deras möjligheter att komma tillbaks i arbete igen när konjunkturen
förbättras. Av diagram 11.1 framgår att antalet personer som definitivt
lämnat arbetskraften har kunnat begränsas till ca 100 000, trots att antalet
sysselsatta har minskat avsevärt mer. För en betydande del av arbets-
kraften har de framtida sysselsättningsmöjligheterna förbättrats genom
utbildning.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
68
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Diagram 11.1 Utvecklingen på arbetsmarknaden
Antal personer i tusental
♦Arbetsmarknadsutbildning, ungdomspraktik och arbetslivsutveckling.
Källor: Statistiska centralbyrån, AMS och Finansdepartementet.
Arbetslösheten är särskilt hög för ungdomar såväl vid nuvarande som vid
mera normala konjunkturlägen. Det finns flera olika anledningar till
ungdomarnas relativt höga arbetslöshet. Ungdomar, liksom andra s.k.
inträdargrupper som t.ex. invandrare, tenderar att ha en hög arbetslöshet
eftersom de i förhållandevis stor utsträckning måste finna ett jobb och
således inte enbart hålla kvar ett tidigare jobb för att undvika
arbetslöshet. Under den rådande nedgången har antalet lediga platser varit
mycket lågt, vilket särskilt försämrar sysselsättningsmöjligheterna för
ungdomar och andra som är nya på arbetsmarknaden.
Ungdomar har i allmänhet kort eller ingen arbetslivs- och yrkeserfaren-
het, vilket försvagar deras ställning på arbetsmarknaden särskilt vid en
låg grad av löneflexibilitet. Systemet med turordningsprincipen "sist in
— först ut" vid varsel om uppsägning gynnar den som haft ett jobb länge.
Arbetslösheten för ungdomar började stiga redan under 1990 och
fortsatte att öka stadigt under 1991 och 1992. Speciellt hårt drabbade blev
ungdomar i åldern 16-24 år där 75 000 personer eller 19,6 procent av
arbetskraften gick arbetslösa under 1993. Samtidigt som arbetslösheten
steg minskade antalet ungdomar som befann sig i arbetskraften. Mellan
1990 och 1993 minskade arbetskraftsdeltagandet från 68 % till 52 % för
ungdomarna i åldrarna 16-24 år. Antalet personer i arbetskraften bland
de äldre ungdomar minskade också men i något lägre takt. En orsakt till
det minskade arbetskraftsdeltagandet är stark expansion av olika
69
utbildningar och ungdomspraktik. Samtidigt ökade andelen studerande
som konsekvens av utbyggnaden av gymnasieskolan.
De relativt höga ungdomslönerna kan antas försvåra sysselsättnings-
möjligheterna för ungdomar. Sedan slutet av 1960-talet har ålderslöne-
profilen plattats ut i Sverige. Ungdomslönerna i relation till lönerna för
vuxna ökade från slutet av 1960-talet fram till mitten av 1980-talet.
Därefter finns det en tendens till ökade löneskillnader. Uppgången i
relativlönerna var speciell kraftig för 18-19 åringar, vars lön uppgick till
55 % av vuxenlönen i slutet av 1960-talet. I mitten av 1980-talet hade
relativlönerna ökat till närmare 80 % av vuxenlönen.
Länder med s.k. lärlingssystem med förhållandevis låga lönekostnader
som t.ex. Tyskland och Österrike har en ungdomsarbetslöshet som inte
är markant högre än den genomsnittliga arbetslösheten.
Hög ungdomsarbetslöshet är särskilt allvarlig med hänsyn till att
ungdomar som står utan arbete går miste om den erfarenhet och den
kompetensutveckling som uppnås genom arbete. Detta försämrar deras
sysselsättnings- och inkomstmöjligheter även på lite längre sikt. En
anpassning av de relativa ungdomslönerna utgör inte heller något
påtagligt problem ur fördelningspolitisk synvinkel med hänsyn till att det
gäller en begränsad tidsperiod då försörjningsbördan oftast är begränsad
och att det är möjligheten att få ett reguljärt arbete snarare än lönen som
avgör en ung persons möjligheter att uppnå en god ekonomisk standard.
Genom en bra grund- och vidareutbildning undviks också att ungdomar
fastnar i låglönejobb för längre tid.
Staten kan förbättra sysselsättningsmöjligheterna för ungdomar genom
att regelsystemen, bl.a. inom arbetsmarknadspolitiken, utformas på ett
sätt som inte förhindrar en anpassning av ungdomslönerna. Den lägre
ersättningsnivån vid ungdomspraktik än vid beredskapsarbete liksom
reglerna för kontantstöd och utbildningsbidrag utgör exempel på regler
som skapar utrymme för en sådan löneanpassning. De faktiska lönerna
bestäms emellertid genom kollektiva och individuella avtal mellan
arbetsgivare och arbetstagare, som därmed har ett stort ansvar för att
lönebildningen sker på ett sätt som inte försvårar sysselsättningsmöjlig-
heterna för ungdomar. Det kan därvid noteras att de faktiskt utbetalade
lönerna för denna grupp i dag väsentligt överstiger de kollektivavtalsenli-
ga lägstalönerna.
Konsekvenser av lagar och avtal på arbetsmarknadsområdet samt
lönenivåns betydelse för ungdomars möjligheter att etablera sig är nu
föremål för utredning. En särskild utredare har tillkallats med uppgift att
beskriva och analysera ungdomars levnadsvillkor i ekonomiskt och socialt
hänseende.
Utredaren har även till uppgift att klargöra ansvarsfördelning och
samordningsbehov mellan stat och kommun beträffande offentliga
åtgärder på arbetsmarknaden, riktade till ungdomar.
Vidare skall situationen på arbetsmarknaden för flickor, ungdomar med
invandrarbakgrund samt utsatta ungdomar särskilt studeras.
Utredaren kommer att presentera sina förslag under juni 1994.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
70
Tjänstebeskattningsutredningen har nyligen på regeringens uppdrag
analyserat den privata tjänstesektorns utveckling. Ett betänkande har
nyligen presenterats och remissbehandlas för närvarande. Utredningen
hade också i uppdrag att belysa åtgärder med särskild inriktning på
ungdomar. Denna fråga är dock relativt översiktligt behandlad i
betänkandet. Det behövs därför ett kompletterande underlag som grund
för fortsatta överväganden. En analys av för- och nackdelar med
arbetsmarknadspolitiskt motiverade insatser på detta område framför allt
gentemot ungdomar pågår därför nu inom Finansdepartementet.
I diskussionen om ekonomisk politik koncentreras analysen ofta till den
del av produktion och konsumtion som registreras i nationalräkenskap-
erna och BNP. I sådana fall innebär analysen en begränsning i synsätt.
För att få en fullständig bild och förståelse av ekonomins funktionssätt
måste en analys av den BNP-registrerade delen av ekonomin kompletteras
med analys av den informella sektorn, dvs. framför allt hushållens
ekonomiska produktion och konsumtion som inte registreras på någon
marknad. Detta görs också i t ex seriösa skatteekonomiska analyser. Icke
desto mindre är det viktigt att framhålla betydelsen av goda ekonomiska
förutsättningar för produktion och konsumtion i hushållen utan att för den
skull på något sätt avvika från målen om bättre statsfinanser och ökad
jämställdhet.
Målen för regeringens ekonomiska politik är att genom en god och
uthållig tillväxt bygga en stabil grund för välfärden och sysselsättningen.
I denna strategi är under resten av 1990-talet två mål centrala: nya riktiga
jobb och tillförlitliga trygghetssystem. Det första målet — nya riktiga jobb
-innebär minst en halvering av arbetslösheten till slutet av 1990-talet, och
bör ses som ett etappmål på vägen mot full sysselsättning på den
reguljära arbetsmarknaden. Det andra målet — tillförlitliga trygghetssys-
tem - innebär att medborgarna skall kunna lita på att de system för
trygghet och omsorg som det offentliga ansvarar för efter reformering
kommer att fungera väl även i ett långt perspektiv.
Dessa mål är fullt möjliga att nå. Nödvändiga förutsättningar är
emellertid en väl fungerande ekonomi, medlemskap i EU, sanering av de
offentliga finanserna samt fortsatt prisstabilitet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Eftersom det budgetår som följer på budgetåret 1994/95 enligt förslag
från riksdagsutredningen omfattar 18 månader, dvs. perioden den 1 juli
1995 - den 31 december 1996, skulle en jämn fördelning av besluten
avseende saneringsprogrammet leda till beslut om ca 15 miljarder kronor
i förstärkningar. Det gäller den del av saneringsprogrammet som avser
minskade transfereringar och ökade inkomster på sammanlagt 46
71
miljarder kronor. Det är emellertid regeringens avsikt att tidigarelägga Prop. 1993/94:150
delar av saneringsprogrammet så att beslut fattas nästa budgetår inte bara Bilaga 1
avseende dessa 15 miljarder kronor utan därutöver minst 10 miljarder
kronor. Regeringen kommer således i början av 1995 lägga förslag om
budgetförstärkningar om minst 25 miljarder kronor. Eftersom riksdagen
i och med denna proposition har förelagts förslag till beslut om drygt
19 miljarder kronor i budgetförstärkning kommer beslut därmed att ha
fattats om drygt 44 av dessa 46 miljarder kronor.
Regeringen avser vidare att då lägga fram förslag om 20 miljarder
kronor i ytterligare budgetförstärkningar så att saneringsprogrammets
totala omslutning därmed ökas från 81 till ca 100 miljarder kronor
(avseende nettobudgeteffekt för den offentliga sektorn i 1993 års
penningvärde). Dessa tillkommande 20 miljarder kronor får genomslag
på de offentliga finanserna senast 1999. Huvuddelen av detta bör
åstadkommas dels genom ytterligare åtgärder för att minska underskottet
i pensionssystemet, dels genom åtgärder för att hålla utgifterna för den
offentliga konsumtionen realt oförändrade.
Mot bakgrund av det ansträngda samhällsekonomiska läget föreslår
regeringen att, som närmare anges i det följande, begränsa rätten till
delpension.
Statsskuldens ökning måste upphöra. Som närmare framgår av de
beräkningar som redovisas i denna proposition är vid oförändrat
saneringsprogram kravet för att hejda statsskuldens ökning som andel av
BNP (nettoskuldkvoten) en BNP-tillväxt om ca 4 % i genomsnitt per år
fr.o.m. 1996 t.o.m. 1999.
Tillväxttal om 4 % är historiskt sett höga. De är dock ingen omöjlighet
med den starka uppgång vi nu ser, med de strukturella reformer som
genomförts och som mognar ut med den ökade tillväxten, med en politik
inriktad på fortsatta strukturella tillväxtbefrämjande reformer och goda
villkor för företagande och produktion. De modeller som används i
kalkylarbetet kan underskatta ekonomins flexibilitet och därmed även
möjligheten att nå höga tillväxttal. Det är mycket svårt att i modellerna
ta hänsyn till effekterna av bl.a. skattereformen, avregleringen av
kreditmarknaden, arbetsmarknadsläget, den låga inflationen, den ökade
internationaliseringen, senare års konkurrensfrämjande åtgärder, samt de
många strukturella åtgärder som i övrigt genomförts i transfererings-
systemen och inom kommuner och landsting. Det handlar om en
interaktion mellan en serie dynamiska förlopp som är svår att beakta i
kalkylerna.
Statsskuldens tillväxt är emellertid ett så allvarligt hot att den måste
stoppas även vid en mindre gynnsam tillväxttakt än fyra procents BNP-
ökning 1996-1999. Ränteoron under 1994 är liksom tidigare valutaoro
allvarliga påminnelser om hur viktigt det är att ha säkerhetsmarginaler i
den ekonomiska politiken.
Med en tidigareläggning av beslut om minst 10 miljarder kronor i det
ursprungliga saneringsprogrammet och en utökning av saneringsprogram-
met med ca 20 miljarder kronor kommer nettoskuldkvotens ökning att
upphöra år 1999 inte bara i alternativet med 4 procents genomsnittlig
72
tillväxt 1996-1999 utan även i alternativet med 3 procents tillväxt 1996-
1999 (diagram 12.1).
Diagram 12.1 Den offentliga sektorns nettoställning 1995-1999
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Källa'. Finansdepartementet.
År 1995 kommer beslut ha fattats om drygt 44 miljarder kronor i
reducerade transfereringar och ökade inkomster inom programmet. Även
de 35 miljarder kronor som motsvarar realt oförändrade utgifter för
offentlig konsumtion fullföljs. Enligt nuvarande prognos kommer sålunda
de reala utgifterna för den offentliga konsumtionen år 1995 att understiga
målet om oförändrade reala utgifter för offentlig konsumtion med
8 miljarder kronor, dvs. sparmålet uppnås med en råge om 8 miljarder
kronor i denna del utöver de 7 miljarder kronor som oförändrad offentlig
real konsumtion innebär under ett år. Därmed har beslut fattats om 59 av
saneringsprogrammets 81 miljarder kronor.
I LK-kalkylema ingår beräknade statsinkomster från försäljning av
Pharmacia AB. Nordbanken står närmast i tur. Intäkterna av dessa
försäljningar väntas bli betydande. De avses i sin helhet användas för att
reducera upplåningsbehovet.
I särskilda bilagor eller just presenterade särpropositioner föreslås ett
antal permanenta eller engångsvisa budgetförstärkningar.
Föräldraförsäkringen-, Förslag har lagts om en sänkning av ersättnings-
nivån till 80 % med undantag för den månad som förbehålls vardera
föräldern där ersättningen även fortsättningsvis är 90 %. Därigenom
minskar de offentliga utgifterna med ca 900 miljoner kronor per år.
Lönegarantisystemet: Utgifterna har ökat kraftigt samtidigt som det
visat sig att systemet har missbrukats. Riksdagen har därför tidigare
skärpt reglerna. Ytterligare förändringar har nyligen presenterats för
riksdagen. Förslaget innebär bl.a. att den anställningstid som kvalificerar
för ersättning begränsas till sex månader. Den samlade besparingseffekten
73
av de föreslagna regeländringarna beräknas minska utgifterna med ca
25 %, vilket motsvarar netto ca 300 miljoner kronor nästa budgetår.
Pensionerna: Det aviserade förslaget om ett reformerat pensionssystem
är motiverat av strukturella skäl men inkluderar också en nettoförstärk-
ning av de offentliga finanserna. Mot bakgrund av de samhällsekonomis-
ka restriktionerna är det därutöver nödvändigt att kostnaderna för det
nuvarande pensionssystemet minskas utan att det leder till orimliga kon-
sekvenser för den enskilde. Det är därför regeringens ambition att vidta
åtgärder för att höja den faktiska pensionsåldern med ett å två år, bl.a.
genom att, i enlighet med riksdagens beslut, stegvis höja pensionsåldern
inom det nuvarande pensionssystemet till 66 år. Detta sker i samband
med att arbetsmarknadsläget under de kommande åren successivt förbätt-
ras. I de nu pågående fempartiförhandlingama inför nästa veckas
proposition om pensionssystemets reformering har denna ambition förts
fram. Diskussionerna har inte lett till någon ändring av arbetsgruppens
tidigare förslag i fråga om 65 års pensionsålder. Regeringspartierna avser
då inte ensidigt förelägga riksdagen förslag om höjd pensionsålder.
Delpensionen: Mot bakgrund av det ansträngda samhällsekonomiska
läget föreslår regeringen att rätten till delpension fr.o.m. 1 juli 1994
begränsas till att ge kompensation motsvarande 65 % av det inkomstbort-
fall som följer av en nedtrappning av arbetstiden på högst 10 timmar per
vecka. Dessutom föreslås att åldersgränsen för delpension skall höjas från
60 till 62 år. Höjningen av åldersgränsen avses få fullt genomslag vid
årsskiftet 1994/95. Regeringens förslag beräknas ha minskat utgifterna för
delpensionsförsäkringen med 2,1 miljarder kronor per år vid slutet av
budgetåret 1998/99.
Skatteuppbörden: Ett led i saneringsprogrammet är effektivare
skatteindrivning vilket skall öka skatteintäkterna och minska fusket med
ca 4 miljarder kronor per år till 1998. Riksdagen har för ökad skatte-
kontroll beviljat skattemyndigheterna ett resurstillskott för kontrollarbete
m.m. om ca 200 miljoner kronor. Riksskatteverket som fördelar medlen
skall särskilt se till att insatserna blir tillräckligt koncentrerade för att ge
avsedd effekt. De speciella problemen i landets största städer skall
särskilt beaktas. Myndigheterna skall redovisa specificerade planer för
insatserna och gentemot RSV förbinda sig att uppnå vissa bestämda
resultat. RSV skall senast den 15 maj 1994 till regeringen redovisa hur
styrning, samordning och uppföljning av insatserna för effektivare
skattekontroll skall ske under innevarande och följande budgetår. Enligt
en försiktig bedömning baserad på RSV:s anslagsframställning skulle en
effekt om 2 miljarder kronor kunna uppnås.
Miljöskatter: Ökad användning av miljöskatter i syfte att stimulera en
omvandling av ekonomin i mindre miljöbelastande riktning är ett viktigt
inslag i regeringens politik.
Mot denna bakgrund läggs nu förslag om breddad NOX-avgift i syfte
att begränsa utsläppen av kväveoxider. Förslag kommer att läggas fram
om en differentiering av bensinskatten mellan s.k. miljöbensin och vanlig
bensin.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
74
Regeringen avser vidare att återkomma till riksdagen med ytterligare
åtgärder i överensstämmelse med saneringsprogrammet för att förhindra
att miljöskulden ökar.
Regeringen har nyligen förelagt riksdagen en proposition om vissa
inkomst- och miljöskattefrågor. Genom förslaget förstärks budgeten med
nästan 500 miljoner kronor budgetåret 1994/95.
Inleveranser. Styrelsen i Nordbanken har föreslagit att utdelning sker
till staten med närmare 600 miljoner kronor. Ca 230 miljoner kronor
därav avses täcka en förlust i Gota Bank och 360 miljoner kronor
inlevereras till staten. Inleveransen från Vattenfall beräknas bli ca 500
miljoner kronor större än tidigare beräknats, vilket också engångsvis
förstärker budgeten.
Beredskapslagring'. Regeringen har i proposition 1993/94:141 lagt fram
förslag om att den statliga beredskapslagringen av olja hos NUTEK skall
upphöra och lagren avvecklas fram till år 1999. Nettoinkomsterna från
oljeförsäljningen har i enlighet med riksdagens tidigare beslut hittills
använts för totalförsvarsändamål. En total utförsäljning innebär dock att
nettoinkomsterna blir avsevärt större än vad som tidigare bedömts. Mot
bakgrund av det statsfmansiella läget bör de merinkomster som följer av
en total utförsäljning jämfört med tidigare planering tillgodogöras
statsbudgeten. Budgetförstärkningen kan beräknas uppgå till minst 500
miljoner kronor vid utförsäljningens slut.
Regeringen har därutöver vidtagit ytterligare åtgärder i samma syfte.
Det offentliga åtagandet: Regeringen har tagit ett viktigt steg mot en
förutsättningslös och återkommande prövning av statliga utgiftsåtaganden
genom ett beslut i mars 1994 om nya generella kommittédirektiv (dir.
1994:23). Direktiven innebär att varje kommitté förutsättningslöst skall
pröva det offentliga åtagandet inom det område som kommittén utreder.
De bakomliggande, egentliga målen som verksamheten är — eller varit
— avsedd att främja skall vara den redovisade utgångspunkten för
bedömningen om det är motiverat med just ett offentligt åtagande.
Motiven och för- och nackdelar med ett offentligt åtagande skall
bedömas, liksom för- och nackdelar utan ett sådant åtagande. På detta
sätt får regeringen och riksdagen ett underlag för att ta ställning till och
ompröva offentliga åtaganden.
Avregleringar: Ett snabbare sätt att nå liknande mål på konkurrens-
området är att undersöka om de regler som krävs för att avhjälpa s.k.
marknadsmisslyckanden eller som införts med hänvisning till särskilda
motiv som hälsa och säkerhet utformas så att de skapar dolda eller
oönskade konkurrensbegränsningar till nackdel för konsumenter, företag
eller skattebetalare. Näringsdepartementet har inom sitt område tagit
initiativ och givit hög prioritet åt insatser för avreglering och reformer av
regler med betydelse för företagsamheten beträffande arbetsrätt, skatter,
avreglering av offentliga monopol m.m.
För att säkerställa att detta avregleringsarbete bedrivs i hög takt och
med god kvalitet har regeringen tillkallat en delegation för att ta initiativ
som främjar konkurrens och effektivitet hos företag och i offentlig sektor.
Av delegationens arbete framgår att nämare 100 reformer bereds under
denna mandatperiod. Inom kort kommer delegationen att avrapportera sitt
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
75
arbete som kommer att ligga till grund för fortsatta insatser under
kommande mandatperiod.
Förtidspensoner: I en särskild bilaga föreslås ett antal förändringar av
reglerna inom förtidspensioneringen. Under en lång följd av år har det
skett en kraftig ökning av antalet förtidspensionärer. För närvarande
förtidspensioneras mer än hälften av varje årskull eller ca 60 000
personer per år. Utvecklingen har bl a belysts av Pensionsarbetsgruppen.
Även om en viss ökning de allra senaste åren kan antas bero av en
snabbare handläggning på försäkringskassorna av de långa sjukfallen och
således motsvaras av ett minskat antal långtidssjukskrivna torde det vara
uppenbart att utvecklingen inte kan förklaras av ett sämre hälsoläge och
försämrad arbetsmiljö. Ett bidragande skäl torde vara den svaga arbets-
marknaden, trots att förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl inte
längre skall ske. Utvecklingen innebär att den genomsnittliga faktiska
pensionsåldern har sjunkit till ca 59 år.
Förtidspensioneringen anges i saneringsprogrammet som ett område
som måste förändras och där utgifterna måste sänkas. På samma sätt som
goda resultat nåtts inom sjukförsäkringen när en passiv utbetalning av
kontantstöd byts mot en aktiv rehabiliterande politik är det viktigt att
förändra förtidspensioneringen, ur mänsklig synvinkel men också av
statsfmansiella skäl. Det arbete med en översyn av förtidspensioneringen
som pågår inom regeringskansliet kommer, i likhet med vad som skett
inom sjukförsäkringen att, beröra ett flertal områden såsom ersättnings-
nivå och andra regler. Regeringen föreslår nu att antalet förtroendeläkare
och deras arbetsinsats utökas kraftigt. Den enskilde förtroendeläkaren ges
väsentligt vidgade möjligheter att medverka dels tidigt i bedömningen av
rätt till sjuk- och rehabiliteringspenning dels i prövningen och efter-
kontrollen av förtidspensionsärenden. Regeringen bedömer att dessa
åtgärder på sikt innebär väsentligt minskade utgifter inom socialförsäk-
ringssystemet.
Delpensioner. Åtgärderna inom delpensionsområdet innebär både
strukturella förbättringar och budgetförstärkningar.
Sjuk- och arbetsskadeförsäkringama: Ett viktigt ekonomiskt inslag i
den fortsatta omläggningen av socialförsäkringarna är också de stats-
finansiella och samhällsekonomiska aspekterna inom sjuk- och arbets-
skadeberedningens arbetsområde. I uppdraget ingår även att se över
förtidspensionssystemet.
Pensionerna: En särskild proposition kommer inom kort att föreläggas
riksdagen om ett reformerat pensionssystem med utgångspunkt i
pensionsarbetsgruppens förslag. De föreslagna regelförändringarna är
mycket omfattande och syftar till att skapa en bättre överensstämmelse
mellan ekonomiska förutsättningar och gjorda pensionsåtaganden. Ett
beslut i bred parlamentarisk enighet kommer att starkt bidra till att
undanröja dagens osäkerhet hos hushållen om hållbarheten i gjorda
åtaganden.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
76
Bilaga 1
Som påpekats ovan är det en nödvändig förutsättning för en uthållig
återhämtning av den svenska ekonomin att lönebildningen fungerar
smidigt. Den begynnande sysselsättningsökningen måste ske utan att
lönekostnaderna accelererar. Som framgått ovan i kapitel 6 om de olika
tillväxtscenariema är en väl fungerande lönebildning strategisk. Detta är
samtidigt ett område där erfarenheterna från tidigare perioder är
nedslående.
En rad studier pekar på lönebildningens betydelse för en icke-in-
flatorisk tillväxt. Såväl EG:s vitbok om tillväxt, sysselsättning och
konkurrenskraft som OECD:s arbetslöshetsstudie visar entydigt att en
ökad rörlighet i olika avseenden är nödvändig om kampen mot arbets-
lösheten skall kunna bli framgångsrik. Båda studierna betonar vikten av
de arbetssökandens beredvillighet att acceptera nya jobb och arbetsupp-
gifter, en yrkesmässig och en geografisk rörlighet samt en väl fungerande
matchning mellan arbetssökande och lediga platser.
Under tidigare perioder har den svenska sysselsättningen kunnat hållas
på hög nivå till priset av återkommande devalveringar och genom en
lånefinansierad expansion av den offentliga sysselsättningen. Dessa
utvägar står ej längre till buds. Ett tillkommande problem jämfört med
tidigare konjunkturuppgångar är att återhämtningen av den svenska
ekonomin nu startar från en mycket hög arbetslöshetsnivå.
Huvudansvaret för att arbetsmarknaden skall kunna anpassa sig till
ständiga förändringar i omvärlden vilar på arbetsmarknadens parter. För
att det skall vara möjligt att åstadkomma den kraftiga ökning av
sysselsättningen som är önskvärd måste dessa medverka till ökad
rörlighet och löneflexibilitet. Särskilt måste uppmärksammas sådana
förändringar som medför att nytillträdande och arbetslösa släpps fram till
nya jobb. Detta kan t.ex. ställa krav på anpassning av ingångs- och
ungdomslönerna.
Även om huvudansvaret ligger hos arbetsmarknadens parter har även
staten en viktig roll genom att skapa goda förutsättningar och regelsystem
för en väl fungerande lönebildning. Genomförda förändringar i skattesys-
tem, arbetsrätt och socialförsäkringssystem har just denna inriktning. De
har numera utformats så att det skall löna sig bättre att arbeta. Arbets-
marknads-och utbildningspolitiken måste även fortsättningsvis utformas
så att rätt utbildade personer så långt möjligt har chansen att finnas på
rätt plats beredda att anta erbjudanden om riktiga jobb när efterfrågan nu
skjuter fart. Utbildningspolitiken måste särskilt anpassas till de lågut-
bildades krav och önskemål samt behovet om återkommande fortbildning.
Detta stället självfallet också krav på arbetsgivarna.
En central uppgift är att underlätta matchningen mellan lediga arbeten
och tillgänglig arbetskraft. Det slopade monopolet för den offentliga
arbetsförmedlingen medverkar till detta. Regeringen har beslutat om en
översyn av arbetsmarknadspolitikens omfattning, inriktning och av-
gränsning. Regeringen avser vidare att se över kriterierna för att en
arbetslös skall anses stå till arbetsmarknadens förfogande, för vad som
77
7 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150
är ett lämpligt arbete m.m. samt den praxis som utvecklats vid till- Prop. 1993/94:150
ämpningen av kriterierna. I översynen ingår även att belysa och i Bilaga 1
förekommande fall föreslå motåtgärder mot s.k. svartjobb och missbruk
av arbetslöshetsförsäkringen och de arbetsmarknadspolitiska medlen.
Det i budgetpropositionen aviserade arbetet med att identifiera och där
så är lämpligt föreslå åtgärder för att motverka uppkomsten av flaskhalsar
pågår. Avrapportering och eventuella förslag kan väntas mot slutet av
1994.
Okonventionella insatser mot arbetslöshet och för att öka arbetskraftens
kompetens är betydelsefulla. Ett exempel på sådana insatser är det arbete
som bedrivs av de s.k. Fömyelseföretagen. Verksamheten går ut på att
hjälpa arbetslösa att starta och driva företag under marknadsmässiga
former.
Internationella erfarenheter visar att arbetslöshetsförsäkringens utformn-
ing har stor betydelse för lönebildningen och arbetsmarknadens funk-
tionssätt. Regler som utformas så att den arbetslöse erbjuds ersättning
under lång tid tenderar att ge upphov till permanent långtidsarbetslöshet.
Vad som vid ett första påseende kan verka generöst visar sig vid närmare
prövning utgöra en inkörsport till utslagning från arbetsmarknaden.
Arbetslöshetsförsäkringen är inte heller avsedd att vara en permanent
försörjningskälla utan ett tillfälligt stöd vid arbetslöshet. Den svenska
försäkringen är utformad så att risk föreligger för en långvarig vandring
mellan perioder med ersättning från arbetslöshetsförsäkringen och
perioder med någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd. De flesta åtgärder
kvalificerar nämligen för en ny period med a-kassa. OECD har i sin
rapport om den svenska ekonomin nyligen pekat på detta problem.
Riksdagens revisorer har gjort samma konstaterande och enhälligt
understrukit betydelsen av att undanröja sådana långtidsarbetslöshets-
skapande regler.
Regeringen har i en nyligen framlagd proposition föreslagit regelförän-
dringar i arbetslöshetsförsäkringen som korrigerar för ovanstående
brister. Förslaget innebär att den period under vilken ersättning från
arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitisk åtgärd kan varvas
begränsas. Den sammanlagda perioden med a-kassa och åtgärd begränsas
därmed normalt till ca två och ett halvt år.
Även det ovan nämnda förslaget för lönegarantin innebär sådana
regelförändringar att arbetsmarknadens funktionssätt förbättras.
För att målet om snabb och hållbar ekonomisk utveckling skall kunna nås
krävs en stor öppenhet för förändringar i allmänhet och inom arbetslivet
i synnerhet. Genombrottet för informationsteknologin (IT) förändrar i
grunden många av dagens villkor för företagande, arbetsliv och med-
borgarinformation. Transaktionskostnaderna och priset för information
minskar högst väsentligt. Information kan göras tillgänglig oberoende av
78
tid och rum och i former och tillämpningar som också driver själva
kunskapsutvecklingen framåt.
I flera länder tas nu initiativ för att främja utveckling och tillämpning
av IT. Det är angeläget att Sverige med insatser såväl inom den offentliga
sektorn som inom näringslivet även i fortsättningen tillhör de ledande
nationerna. Goda förutsättningar finns, inte minst genom vårt väl
utbyggda telekommunikationsnät och den avreglering som genomförts.
Det är mot denna bakgrund som regeringen har beslutat att inrätta en
kommission för att främja tillämpningen av informationsteknologin. I
propositionen Högre utbildning och forskning för kompetens och
konkurrenskraft (prop 1993/94:177) föreslås att särskilda resurser skall
avsättas för detta ändamål. Av de återstående medlen från de f.d.
löntagarfonderna som Fond 92-94 förvaltar skall 13,70 % eller i
dagsläget ca 1 miljard kronor avsättas till en stiftelse för att främja ökad
användning av IT. Kapitalet får förbrukas på en relativt kort tid, dock
lägst fyra år.
Regeringen har vidare i proposition 1993/94:206 nyligen lagt förslag
om en ökning av det finansiella stödet till innovationer. Detta är ett led
i det pågående arbetet att främja ny- och småföretagandet. Avsikten är att
med detta finansiella stöd underlätta exploateringen av uppfinningar och
innovationer i Sverige. En stiftelse, Innovationscentrum, skall bildas och
tillföras 6,85 % av tillgångarna i Fond 92-94. Det motsvarar i dagsläget
ca 500 miljoner kronor. Stiftelsen skall främst finansiera innovationer i
ett tidigt skede, där bristen på kapital för närvarande är tillväxthämman-
de.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
79
Bilaga 1
Vid beräkning av statsinkomsternas utveckling är de antaganden som görs
om inkomstutvecklingen i samhället av stor betydelse. Riksrevisions-
verket (RRV) har under hand lämnat en beräkning av statsbudgetens
inkomster. (Beräkningen i sin slutgiltiga utformning har RRV publicerat
den 21 april 1994). En sammanfattning av beräkningen finns i bilaga 1.3.
De antaganden som RRV räknat med redovisas i tabell 1. Regeringen
räknar med delvis andra antaganden än RRV. Även dessa antaganden
redovisas i tabell 1.
Tabell 1. Antaganden om den ekonomiska utvecklingen
Procentuell förändring från föregående år
|
1993 |
1994 |
1995 | ||||
|
RRV |
Regeringen |
RRV |
Regeringen |
RRV |
Regeringen | |
|
Lönesumma |
- 1,5 |
- 1,5 |
3,0 |
3,0 |
4,7 |
4,3 |
|
Konsumentpriser | ||||||
|
årsgenomsnitt |
4,7 |
4,7 |
1,5 |
1,6 |
2,6 |
2,7 |
|
Privat konsumtion, | ||||||
|
löpande priser |
2,2 |
2,2 |
4,0 |
4,0 |
5,7 |
5,4 |
I RRV:s beräkningar avseende budgetåren 1993/94 (statsbudgetens
inkomster och utgifter) och 1994/95 (statsbudgetens inkomster) har verket
tagit hänsyn till beslut som riksdagen fattat före den 24 mars 1994. RRV
har även beaktat förslag från regeringen före denna tidpunkt. Regeringen
har därutöver beaktat även de riksdagsbeslut som fattats under återstoden
av mars samt de förslag från regeringen som lagts fram efter den 24 mars
och fram till och med den 13 april. Det får ankomma på riksdagens
finansutskott att göra justeringar för de ytterligare förändringar som
regeringen inte har kunnat beakta.
RRV presenterade den 21 april 1994 i sin budgetprognos nr 5 en ny
beräkning av budgetutfallet för budgetåret 1993/94. Beräkningarna av
inkomsterna för budgetåret 1993/94 redovisas också i verkets inkomstbe-
räkning.
80
Inkomster
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
1 statsbudgeten uppgår inkomsterna för innevarande år till 343 990
miljoner kronor. I sin inkomstberäkning beräknar RRV de totala
inkomsterna för budgetåret 1993/94 till 368 936 miljoner kronor.
I det följande redovisas de förändringar av inkomsterna i förhållande
till RRV:s beräkning som regeringen funnit nödvändiga.
Till följd av vad som nyss anförts om den ekonomiska utvecklingen
räknas inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt upp med 182
miljoner kronor. Den allmänna sjukförsäkringsavgiften uppbärs till-
sammans med preliminär inkomstskatt och påverkar således inkomsttiteln
Fysiska personers inkomstskatt. Avgiften skall därefter omföras till
inkomsttiteln Allmän sjukförsäkringsavgift. Avgiften skall omföras
månadsvis under inkomståret och med slutreglering andra året efter
inkomståret. Omföringsmånad skall vara uppbördsmånad. Med anledning
av detta räknas inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt ner med
9 366 miljoner kronor. Inkomsttiteln Allmän sjukförsäkringsavgift räknas
upp med motsvarande belopp 9 366 miljoner kronor. Sammanlagt har
inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt räknats ner med 9 184
miljoner kronor. Inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt räknas
upp med 25 miljoner kronor till följd av vad som tidigare anförts om den
ekonomiska utvecklingen.
Till följd av ny information om den ekonomiska utvecklingen räknas
inkomsttiteln Mervärdesskatt ner med 500 miljoner kronor. Inkomsttiteln
Tobaksskatt justeras av samma orsak ner med 12 miljoner kronor och
inkomsttiteln Skatt på spritdrycker justeras ner med 15 miljoner kronor.
Sammanlagt innebär avvikelsen från RRV:s beräkning en nedskrivning
av inkomsterna för budgetåret 1993/94 med 320 miljoner kronor.
Regeringen beräknar således statsbudgetens inkomster för budgetåret
1993/94 till 368 616 miljoner kronor. Förändringarna i förhållande till
RRV:s beräkningar framgår av tabell 2.
81
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Tabell 2. Avvikelser mot RRV:s beräkningar av statsbudgetens inkomster
budgetåret 1993/94
Tusental kronor
|
Inkomsttitel/Inkomsthuvud/Inkomstgrupp |
RRVs |
Förändring |
|
1111 Fysiska personers inkomstskatt |
4 926 000 |
- 9 184 000 |
|
1121 Juridiska personers inkomstskatt |
26 791 000 |
25 000 |
|
1222 Allmän sjukförsäkringsavgift |
0 |
9 366 000 |
|
1411 Mervärdesskatt |
115 300 000 |
- 500 000 |
|
1421 Tobaksskatt |
7 175 000 |
- 12 000 |
|
1425 Skatt på spritdrycker |
5 990 000 |
- 15 000 |
|
Summa inkomster |
368 935 547 | |
|
Summa förändringar enligt regeringen |
- 320 000 | |
|
Summa regeringen |
368 615 547 |
Utgifter
I statsbudgeten för innevarande år uppgår utgifterna till 549 662 miljoner
kronor. RRV beräknar nu de totala utgifterna till 565 805 miljoner
kronor. Verket prognosticerar utgifterna exkl. statsskuldräntor till
470 805 miljoner kronor för budgetåret 1993/94.
Enligt ovannämnda budgetprognos från RRV beräknas utgifterna för
statsskuldräntorna till 95 000 miljoner kronor för budgetåret 1993/94.
Regeringen beräknar att utgifterna för statsskuldräntor kommer att uppgå
till 93 000 miljoner kronor. Skillnaden mellan regeringens och RRVs
prognos av räntorna på statsskulden förklaras till största delen av
skillnader i räntenivåer vid de olika beräkningstillfällena. Regeringen
beräknade i budgetpropositionen anslaget Räntor på statsskulden m.m. till
96 000 miljoner kronor. Förändringen sedan statsbudgeten förklaras av
höstens fallande räntor som lett till att de flesta emissioner av stats-
obligationer, som skett hittills under budgetåret, skett till överkurser och
således lett till stora inkomsträntor som innebär att nettot på anslaget
minskar.
Vad avser belastningen på övriga utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor så
justerar regeringen upp anslaget Räntebidrag m.m. med 2 500 miljoner
kronor. Anledningen är nya mera exakta beräkningar av Boverket
framför allt när det gäller tidpunkten då lägre marknadsräntor första
gången visar sig i räntebidragsärendena i form av lägre bidragsutbe-
talningar och effekterna av att fastighetsägarna såvitt gäller nya bidragsä-
renden fr.o.m. år 1992 har möjlighet att välja tidpunkt för den första
bidragsutbetalningen. Till följd av att regeringen gör en annan bedömning
än RRV vad avser kommunersättningar för kvotflyktingar justeras
anslaget Ersättning till kommuner för åtgärder för flyktingar m.m. ner
med 257 miljoner kronor. Samma anslag justeras även upp med
56 250 000 kronor till följd av regeringens beslut om att barn och barn-
familjer som sökte uppehållstillstånd före den första januari 1993, men
som inte fått sina ärenden slutligt prövade, skall få stanna i Sverige.
82
Dessutom beräknar regeringen något högre utgifter för kvotöverföring
med anledning av beslutet att överföra ytterligare skyddsbehövande (prop.
1993/94:51, 1993/94:SfU06, rskr. 1993/94:76 Om överföring och
mottagande av flyktingar från f.d. Jugoslavien m.m.) och justerar därmed
upp anslaget Överföringar och andra åtgärder för flyktingar m.m. med
18 miljoner kronor.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Täbell 3. Räntor på statsskulden budgetåret 1993/94
Miljarder kronor
|
Beräkning till |
Nuvarande | |
|
Räntor på lån i svenska kronor |
61,5 |
49,8 |
|
Räntor på lån i utländsk valuta |
24,3 |
23,3 |
|
Valutaförluster, netto |
10,2 |
19,9 |
|
Summa |
96,0 |
93,0 |
Regeringen beräknar att anslagsbehållningarna på reservationsanslag
under innevarande budgetår kommer att öka med 3 180 miljoner kronor.
Denna beräkning överenstämmer med RRV:s. Regeringen beräknar den
totala anslagsbehållningen till 34 615 miljoner kronor, vilket inkluderar
de indragningar av anslagsbehållningar på reservationsanslag som skett
under budgetåret.
För Beräknat Tillkommande utgiftsbehov, netto tar RRV upp 1 miljard
kronor. Regeringens beräkning överenstämmer med detta.
Sammantaget räknar regeringen därmed med att utgifterna under
budgetåret 1993/94 kommer att uppgå till 566 123 miljoner kronor.
Beräkningarna sammanfattas i tabell 4.
Tabell 4. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1993/94
Miljoner kronor
Regleringsbrev1 RRV Regeringen
Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor
|
och exkl. beräkningsanslag |
444 |
922 |
472 |
985 |
475 |
303 |
|
Statsskuldräntor |
96 |
000 |
95 |
000 |
93 |
000 |
|
Förändring i anslagsbehållningar |
1 |
500 |
- 3 |
180 |
- 3 |
180 |
|
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto |
7 |
240 |
1 |
000 |
1 |
000 |
|
Summa |
549 |
662 |
565 |
805 |
566 |
123 |
1 Jämförelserna mellan anvisat belopp på utgiftssidan och beräknat utfall sker mot
regleringsbrev då regeringen efter riksdagens beslut om statsbudget för budgetåret
1993/94 genomfört tekniska justeringar på myndigheternas förvaltningskostnadsanslag
(jfr. prop. 1992/93:100, bil. 1, avsnitt 2.2.3, bet. 1992/93:FiU20, rksr. 1992/93:189).
83
Inkomster
Sedan budgetpropositionen förelädes riksdagen har dels ett antal
propositioner innebärande inkomstförändringar förelagts riksdagen, dels
har den ekonomiska bilden förändrats. Regeringen lägger nu ytterligare
förslag som påverkar inkomstnivån.
RRV beräknar statsbudgetens totala inkomster till 367 247 miljoner
kronor för budgetåret 1994/95. I det följande redovisas de förändringar
i beräkningarna av inkomsterna i förhållande till RRV:s beräkningar som
regeringen funnit nödvändiga.
Inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt räknas ner med 155
miljoner kronor till följd av vad som anförts om den ekonomiska
utvecklingen. Med anledning av att hänsyn tagits till de effekter av
kommunregleringama som presenteras senare idag justeras inkomsttiteln
Fysiska personers inkomstskatt upp med 962 miljoner kronor. Vidare har
inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt justerats ner med 57
miljoner kronor till följd av de förslag om ändrade skatteregler från
fåmansbolag och enskilda näringsidkare m.m. som skatteministem
presenterar senare idag. Vidare har inkomsttiteln Fysiska personers
inkomstskatt räknats ner med 2 755 miljoner kronor till följd av en
tidigareläggning av den allmänna sjukförsäkringsavgiftens omläggning.
Inkomsttiteln Allmän sjukförsäkringsavgift har räknats upp med motsva-
rande belopp, 2 755 miljoner kronor. Inkomsttiteln Allmän sjukför-
säkringsavgift har med hänsyn till vad som anförts om den ekonomiska
utvecklingen justerats ner med 2 miljoner kronor. Sammanlagt har
inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt justerats ner med 2 005
miljoner kronor. Inkomsttiteln Allmän sjukförsäkringsavgift har samman-
lagt räknats upp med 2 753 miljoner kronor.
Till följd av vad som nyss anförts om den ekonomiska utvecklingen
justeras inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt upp med 181
miljoner kronor. Som en följd av förslaget till upplösning och beskattning
av Landshypoteks reservfonder i det kreditmarknadsbolag som föreslås
bildas per 1 januari 1995 justeras inkomsttiteln Juridiska personers
inkomstskatt upp med 26 miljoner kronor. Sammantaget har inkomsttiteln
Juridiska personers inkomstskatt justerats upp med 207 miljoner kronor.
Till följd av vad som anförts om lönesummans utveckling justeras
inkomsttiteln Beskattning av tjänstegruppliv ner med 5 miljoner kronor.
Samtidigt räknas inkomsttitel Folkpensionsavgift ner med 60 miljoner
kronor och inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 86 miljoner
kronor. Av samma anledning justeras inkomsttiteln Övriga socialavgifter,
netto ner med 13 miljoner kronor.
Med anledning av ny information om den ekonomiska utvecklingen
räknas inkomsttiteln Mervärdesskatt ner med 500 miljoner kronor. Till
följd av förslaget om ändrade avdragsregler för lätta lastbilar har
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
84
inkomsttiteln Mervärdesskatt räknats ner med 33 miljoner kronor.
Sammanlagt har inkomsttiteln Mervärdesskatt räknats ner med 533
miljoner kronor.
Inkomsttiteln Bensinskatt har räknats upp med 22 miljoner kronor till
följd av vad som tidigare anförts om konsumentprisernas utveckling. Med
anledning av vad som tidigare anförts om den privata konsumtionens
utveckling har inkomsttiteln Tobaksskatt justerats ner med 37 miljoner
kronor. Av samma orsak har inkomsttiteln Skatt på spritdrycker räknats
ner med 12 miljoner kronor, inkomsttiteln Skatt på vin ner med 7
miljoner kronor och inkomsttiteln Skatt på maltdrycker ner med 6
miljoner kronor. Inkomsttiteln Energiskatt har justerats upp med 23
miljoner kronor med anledning av vad som tidigare anförts om konsu-
mentprisernas utveckling. Vidare har inkomsttiteln Energiskatt justerats
upp med 530 miljoner kronor till följd av förslaget om ändrad miljöklass-
ificering av oljeprodukter som skatteministem presenterar senare idag.
Sammanlagt har inkomsttiteln Energiskatt justerats upp med 553 miljoner
kronor. Inkomsttiteln Skatt på spel har räknats ner med 35 miljoner
kronor till följd av regeringens förslag om slopad bingoskatt från
1 januari 1995. Med anledning av ny information om den ekonomiska
utvecklingen har inkomsttitel Ränteinkomster på lån för bostadsbyggande
räknats upp med 93,5 miljoner kronor. Av samma orsak har inkomsttiteln
Räntor på energilån räknats upp med 3,4 miljoner kronor.
Fr.o.m. den 1 juli 1994 kommer Försvarsmakten att betala hyra för
mark, vissa anläggningar och lokaler till Fortifikationsverket. Hyran skall
bl.a. täcka de kapitalkostnader verket har för de fastigheter Försvarsmak-
ten disponerar. Dessa fastigheter är finansierade med avkastningspliktigt
statskapital. Därutöver gäller att Fortifikationsverket skall inleverera ett
belopp motsvarande avskrivningarna på fastigheterna. I prop. 1993/94:
100 (bil. 1 och 5) beaktades denna omläggning för budgetåret 1994/95.
En fortsatt invärdering har sedan skett under våren. Med anledning av
detta räknar regeringen upp inkomsttiteln Avskrivningar på fastigheter
med 39,5 miljoner kronor och inkomsttiteln Uppdragsmyndigheters m.fl.
komplementkostnader med 40,8 miljoner kronor.
Sammanlagt innebär detta att inkomsterna räknas upp i förhållande till
RRV:s beräkningar med 913,2 miljoner kronor för budgetår 1994/95.
Regeringen beräknar således statsbudgetens inkomster för budgetåret
1994/95 till 368 161 miljoner kronor. Förändringen i förhållande till
RRV:s beräkningar framgår av tabell 5.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
85
Täbell 5. Avvikelser mot RRV:s beräkningar av statsbudgetens inkomster
budgetåret 1994/95
Tusental kronor
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
|
Inkomsttitel/Inkomsthuvud/Inkomstgrupp |
RRVs |
Förändring |
|
1111 Fysiska personers inkomstskatt |
19 132 000 |
- 2 005 000 |
|
1121 Juridiska personers inkomstskatt |
24 831 000 |
207 000 |
|
1123 Beskattning av tjänstegruppliv |
1 109 000 |
- 5 000 |
|
1211 Folkpensionsavgift |
37 205 000 |
- 60 000 |
|
1221 Sjukförsäkringsavgift,netto |
11 014 000 |
- 86 000 |
|
1222 Allmän sjukförsäkringsavgift |
4 038 000 |
2 753 000 |
|
1251 Övriga socialavgifter, netto |
5 270 000 |
- 13 000 |
|
1411 Mervärdesskatt |
115 700 000 |
- 533 000 |
|
1421 Bensinskatt |
22 544 000 |
22 000 |
|
1424 Tobakskatt |
7 693 000 |
- 37 000 |
|
1425 Skatt på spritdrycker |
6 100 000 |
- 12 000 |
|
1426 Skatt på vin |
3 244 000 |
- 7 000 |
|
1427 Skatt på maltdrycker |
3 050 000 |
- 6 000 |
|
1428 Energiskatt |
18 996 000 |
553 000 |
|
1454 Skatt på spel |
130 000 |
- 35 000 |
|
2332 Ränteinkomster på lån för | ||
|
bostadsbyggande |
2 957 700 |
93 500 |
|
2351 Räntor på energisparlån |
110 761 |
3 421 |
|
5121 Avskrivning av fastigheter |
580 000 |
39 500 |
|
5131 Uppdragsmyndigheters m.fl. | ||
|
komplementkostnader |
2 600 000 |
40 800 |
|
Summa inkomster |
367 247 456 | |
|
Summa förändringar enligt regeringen |
913 221 | |
|
Summa regeringen |
368 160 677 |
Avslutningsvis redovisas förändringarna i indelningen av statsbudgetens
inkomster i förslaget till statsbudget för budgetåret 1994/95 (tabell 6).
Täbell 6. Förslag till förändringar i uppställningen av statsbudgetens inkomster
for budgetåret 1994/95
Inkomsttitel/Inkomsthuvudgrupp/Inkomstgrupp
1122 Avskattning av företagens reserver
2111 Postverkets inlevererade överskott
2116 Affärsverket svenska kraftnäts inlevererade utdelning
och inleverans av motsvarighet till statlig skatt
2119 Affärsverket svenska kraftnäts inleverans av mot-
svarighet till statlig skatt
2325 Räntor på Postverkets statslån
2547 Avgifter för Post och Telestyrelsens verksamhet
5143 Avskrivning på ADB-utrustning
Förslag
Upphör
Upphör
Namnändring
Upphör
Upphör
Namnändring
Upphör
Utgifter
I det slutliga förslaget till statsbudget för budgetåret 1994/95 uppgår
utgifterna till 518 830 miljoner kronor.
I årets budgetproposition upptogs utgifterna till 532 129 miljoner
kronor. Av detta belopp svarade utgiftsanslagen exkl. statsskuldräntor för
86
430 629 miljoner kronor. Tillkommande utgiftsbehov samt minskning av Prop. 1993/94:150
anslagsbehållningar svarade sammantaget för 16 500 miljoner kronor. Bilaga 1
Räntorna på statsskulden beräknades uppgå till 85 000 miljoner kronor.
Sedan riksdagen förelädes budgetpropositionen har dels ett antal
propositioner innebärande anslagsförändringar förelagts riksdagen, dels
har riksdagen beslutat om vissa ändringar i förhållande till förslagen i
budgetpropositionen. Vidare lägger nu regeringen ett antal ytterligare
förslag. Om riksdagen bifaller förslagen i propositionerna ökar de sam-
lade utgiftsanslagen med ca 16 701 miljoner kronor. Detta belopp
rymmer ett flertal utgiftsförändringar, varav de största är att hänföra till
förändringar på anslaget Räntebidrag m.m., regeringens förslag om
införande av vårdnadsbidrag (prop. 1993/94:148 Vårdnadsbidrag) samt
omläggningen av bostadstillägg till pensionärer (prop. 1993/94:173
Bostadstillägg till pensionärer).
I samband med regeringens beräkning av anslagskonsekvensema har en
specifikation upprättats över föreslagna och i förekommande fall
beslutade anslagsförändringar på statsbudgeten i förhållande till budget-
propositionen. Denna specifikation täcker i princip perioden t.o.m. 13
april 1994.
Anslaget Räntor på statsskulden m.m. upptogs i budgetpropositionen
för budgetåret 1994/95 till 85 000 miljoner kronor. Belastningen på detta
anslag är beroende av den ackumulerade statsskulden under det budgetår
för vilket anslaget anvisas och av räntenivån inom och utom landet samt
av bokföringsmässiga valutadifferenser till följd av ändrade växelkurser
vid omsättning eller återbetalning av utlandslån. Regeringen beräknar nu
belastningen på anslaget till 76 000 miljoner kronor. Förändringen sedan
budgetpropositionen förklaras till största delen av ett lägre underskott i
statsbudgeten, en stärkt kronkurs och fallande internationella räntor samt
att överkurserna vid emissioner beräknas bli större. Regeringen gör en
annan bedömning på anslaget Räntor på statsskulden m.m. jämfört med
Riksgäldskontoret som i sitt förslag till inkomst- och utgiftsstat för Räntor
på statsskulden m.m. som redovisas i bilaga 1.4 redovisar 87 000
miljoner kronor. Detta beror på att regeringen baserar beräkningen på de
antaganden om räntenivån som finns publicerade i den reviderade
nationalbudgeten. Riksgäldskontoret baserar däremot sin beräkning på
stopp-ränta, dvs den räntenivå som rådde det datum beräkningen
genomfördes.
Sammantaget innebär detta att statsbudgetens utgiftsanslag för
budgetåret 1994/95 uppgår till sammanlagt 447 330 miljoner kronor.
Tabell 7. Räntor på statsskulden budgetåret 1994/95
Miljarder kronor
|
Nuvarande | |
|
Räntor på lån i svenska kronor |
47,5 |
|
Räntor på lån i utländsk valuta |
24,2 |
|
Valutaförluster, netto |
4,3 |
|
Summa |
76,0 |
87
I syfte att få en så långt möjligt rättvisande bild av hela belastningen
på statsbudgeten beräknas, utöver utgiftsanslagen, på statsbudgetens
utgiftssida även medel för förändringar i anslagsbehållningar och beräknat
tillkommande utgiftsbehov, netto.
I budgetpropositionen beräknades förbrukningen av anslagsbehållningar
på reservationsanslag under budgetåret 1994/95 komma att uppgå till
4 500 miljoner kronor netto. De propositioner innebärande anslagsför-
ändringar som därefter förelagts riksdagen motiverar ingen ändring av
den beräkning som gjordes i budgetpropositionen. Därför räknar
regeringen även nu med att anslagsbehållningarna minskar med 4 500
miljoner kronor under budgetåret 1994/95.
Posten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto förs upp på budgetens
utgiftssida. Vid beräkningen av denna post görs en uppskattning av
sådana utgifts- och inkomstförändringar som inte förts upp på något annat
ställe i budgeten.
I budgetpropositionen beräknades denna post till 12 000 miljoner
kronor. Denna post beräknas nu till minus 9 000 miljoner kronor. Den
stora minskningen förklaras dels av att regeringen under våren förelagt
riksdagen ett antal propositioner, vars anslagsbelastning i budgetpro-
positionen reserverats i tillkommande utgiftsbehov, dels av beräknade
intäkter till följd av regeringens avsikt att sälja aktier i Pharmacia AB.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Tabell 8. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1994/95
Miljoner kronor
|
Budget- |
Ny | |
|
Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor |
430 629 |
447 330 |
|
Statsskuldräntor |
85 000 |
76 000 |
|
Förändring av anslagsbehållningar |
4 500 |
4 500 |
|
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto |
12 000 |
- 9 000 |
|
Summa |
532 129 |
518 830 |
Med hänvisning till redovisningen i det föregående beräknas utfallet av
statsbudgetens inkomster och utgifter för innevarande budgetår och i
förslaget till statsbudget för budgetåret 1994/95 enligt vad som framgår
av tabellerna 9 och 10.
Beräkningen av budgetutfallet för innevarande budgetår ger vid handen
att budgetunderskottet minskar med 19,6 miljarder kronor jämfört med
vad som beräknades i budgetpropositionen. Nu förutses ett underskott om
197,5 miljarder kr.
För budgetåret 1994/95 beräknas budgetunderskottet nu till 150,7
miljarder kronor. Det innebär att budgetunderskottet nu beräknas bli 21,8
miljarder kronor lägre än vad som beräknades i budgetpropositionen.
88
Statsinkomsterna för budgetåret 1994/95 uppskattas nu till 368,2
miljarder kronor. Detta innebär en ökning med 8,6 miljarder kronor
jämfört med budgetpropositionen. Ökningen är i huvudsak en följd av en
förbättring i konjunkturutvecklingen.
Utgifterna exkl. statsskuldräntor beräknades i budgetpropositionen till
447,1 miljarder kronor. Nu beräknas dessa utgifter till 442,8 miljarder
kronor. Att utgifterna minskar förklaras till största delen av att regeringen
räknar med att sälja aktier i Pharmacia AB.
Förändringarna av inkomsterna och utgifterna i förslaget till statsbudget
för budgetåret 1994/95 i förhållande till budgetpropositionen har jag även
sammanställt i särskild en specifikation.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Tabell 9. Statsbudgetens saldo budgetåren 1992/93-1993/94
Miljarder kronor
|
1992/93 |
1993/94 | |||
|
Utfall |
Budget- |
RRV |
Ny be- | |
|
Inkomster |
377,7 |
349,6 |
368,9 |
368,6 |
|
Utgifter exkl. statsskuldräntor |
492,4 |
475,7 |
470,8 |
473,1 |
|
Statsskuldräntor |
73,1 |
91,0 |
95,0 |
93,0 |
|
Saldo |
- 187,8 |
- 217,1 |
- 196,9 |
- 197,5 |
Tabell 10. Statsbudgetens saldo budgetåret 1994/95
Miljarder kronor
|
1994/95 | ||
|
Budget- |
Ny be- | |
|
propo- |
räkning1 | |
|
Inkomster |
359,6 |
368,2 |
|
Utgifter exkl. statsskuldräntor |
447,1 |
442,8 |
|
Statsskuldräntor |
85,0 |
76,0 |
|
Saldo |
- 172,5 |
- 150,7 |
1 X^rje delpost är korrekt avrundad.
Den underliggande utvecklingen av statsbudgetens saldo erhålls om det
redovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller
hänger samman med ändringar i redovisningsprinciperna. Som bas
används de förhållanden som skall gälla för budgetåret 1994/95. Detta
innebär att den underliggande budgetutvecklingen i ett budgetförslag inte
direkt kan jämföras med de redovisningar som gjorts i tidigare års
finansplaner och reviderade finansplaner.
89
Det bör betonas att det ofta är en bedömningsfråga om en enskild post Prop. 1993/94:150
skall betraktas som en reguljär inkomst eller utgift eller som en extra- Bilaga 1
ordinär effekt. Trots att avgränsningen i det enskilda fallet inte är helt
självklar anser regeringen det ändå angeläget att redovisa en beräkning
där tillfälliga inkomster eller utgifter uteslutits, så att statsbudgetens
underliggande utveckling tydliggörs.
På inkomstsidan har följande effekter betraktats som tillfälliga vid
framräkning av det underliggande budgetsaldot:
- engångsvisa höjningar/sänkningar av skatter eller avgifter
- tillfälliga inleveranser från affärsverk till statsbudgeten
- tillfälliga indragningar från arbetslivsfonden och arbetsmiljöfonden
intäkter av försäljning av statlig egendom
På utgiftssidan har bl.a. följande effekter betraktats som extraordinära
vid framräkning av det underliggande budgetsaldot:
valutaförluster/vinster som uppstår vid amortering av statens utlands-
lån
- engångsvisa besparingar
- det statliga stödet till den finansiella sektorn
- periodiseringseffekter till följd av att Riksgäldskontoret emitterar
statsobligationer till överkurser
Täbell 11. Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1992/93-1994/95
Miljarder kronor, löpande priser
|
1992/93 |
1993/94 |
1994/95 | |
|
Underliggande budgetsaldo |
- 188,5 |
- 200,6 |
- 181,9 |
|
Som andel av BNP (%) |
13,1 |
13,6 |
11,7 |
Statens budgetsaldo utgör den viktigaste förklaringen till statsskuldens
förändring och storlek.
Statsskuldförändringen under en given tidsperiod är lika med det totala,
utifrån kommande lånebehov som staten har att finansiera samt effekterna
av de tillfälliga bokföringstransaktioner av dispositiv karaktär som
Riksgäldskontoret vidtar och som påverkar redovisningen av statsskuldens
storlek. Riksrevisionsverket publicerar sex gånger per år, i sina
budgetprognoser, en prognos över statens upplåningsbehov för pågående
budgetår. Riksgäldskontoret publicerar månadsvis upplåningsbehovet för
två månader framåt. Under innevarande budgetår har myndigheternas
prognoser uppvisat betydande skillnader. Ett gemensamt arbete mellan
myndigheterna för att utreda skillnaderna mellan myndigheternas
respektive prognoser har inletts. Arbetet anses ha lett dels till att
prognoserna har blivit mer överenstämmande, dels till att samarbetet
mellan myndigheterna ökat. Det är angeläget att detta arbete fortsätter
90
även i framtiden och ambitionen bör vara att få ökad överenstämmelse
mellan myndigheternas prognoser.
Riksgäldskontoret har till uppgift att låna för att finansiera utgifter som
beslutats av riksdagen och som inte täcks av statsinkomster. Budgetunder-
skottet utgör den viktigaste beståndsdelen i detta lånebehov (tabell 12).
Det är emellertid inte det redovisade budgetutfallet, som med några
viktiga undantag är baserat på inkomst/utgiftsmässiga principer, som är
relevant i det här sammanhanget, utan i stället dess kassamässiga
motsvarighet. Denna utgörs av utfallet på statsverkets checkräkning i
Riksbanken. I tabellen anges skillnaden mellan redovisat budgetutfall och
rörelserna på statsverkets checkräkning som kassamässiga korrigeringar.
Dessa korrigeringar kan i allmänhet endast göras i efterhand när utfallen
är kända. För prognoser antas att de kassamässiga flödena är lika med
budgetsaldot.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Täbell 12. Lånebehov och statsskuld
Miljarder kronor
|
1992/93 |
1993/94 |
1994/95 | |
|
B udgetunderskott |
187,8 |
197,5 |
150,7 |
|
Kassamässiga korrigeringar |
- 8,6 |
- | |
|
Riksgäldskontorets nettoutlåning: |
5,8 |
7,1 |
6,7 |
|
Investeringslån till myndigheter |
2,5 |
5,5 | |
|
Finansiering av underskott i Arbetsmarknadsfonden inkl, ränta |
16,2 |
37,4 |
32,4 |
|
Finansiering av underskott i Lönegarantifonden inkl, ränta |
2,4 |
1,4 |
0,7 |
|
Byggnadsstyrelsen, |
2,1 |
13,6 |
0,5 |
|
Lån till Sparbanken Fösta |
3,8 |
- 3,8 | |
|
Köp av aktier i Securum |
1,0 |
- |
- |
|
Rekonstruktion av Gota Bank, netto |
3,8 | ||
|
Övrigt, netto |
- 2,1 |
- 11,5 |
- 0,8 |
|
Redovisningsteknisk korrigering1 |
- 8,4 | ||
|
Lånebehov |
208,4 |
239,6 |
195,7 |
|
Skulddispositioner |
41,2 |
- 19,0 |
- 4,0 |
|
Statsskuldförändring |
249,6 |
220,6 |
191,7 |
|
Statsskuld vid utgången |
960,6 |
1 181,2 |
1 372,9 |
|
Som andel av BNP |
66,5 % |
80,1 % |
88,6 % |
Anm: Inbetalning markeras med minustecken.
Redovisningen av Riksgäldskontorets utlåning har ändrats fr.o.m. budgetåret
1993/94. Inlåning från statsinstitutioner och fonder redovisas som en del av kontorets
nettoutlåning i stället för som en del av statsskulden fr.o.m. den 1 juli 1993. Detta
innebär att såväl posten Riksgäldskontorets nettoutlåning som statsskulden redovis-
ningstekniskt minskar med 8 379 mkr engångsvis budgetåret 1993/94.
91
Riksgäldskontoret har en omfattande utlåning till affärsverk och
myndigheter, bl.a. till Centrala studiestödsnämnden för studielån.
Riksgäldskontorets utlåning påverkar inte budgeten men väl statens
lånebehov.
Statsskuldens förändring påverkas därutöver av transaktioner av
dispositiv karaktär som Riksgäldskontoret gör. Dessa transaktioner, eller
skulddispositioner, är ofta betingade av tidsförskjutningar mellan de
kassamässiga betalningar statsskulden ger upphov till och redovisningen
av dessa. Valutaomvärderingar utgör störst betydelse för skulddisposi-
tionerna. Valutaskulden värderas löpande till aktuella valutakurser
samtidigt som avräkningen mot statsbudgeten enbart avser de realiserade
valutadifferensema. Prognosen för skulddispositionerna innehåller enbart
beräknade realiseringar av valutadifferenser. De övriga skulddispositio-
nerna prognostiseras inte.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Uppläningsbemyndigande
Liksom föregående år bör riksdagen utfärda bemyndigande för regeringen
enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning.
I årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 1) redovisades att
statens ram för garantiåtaganden per den 1 juli 1993 uppgick till ca 257
miljarder kronor, en ökning med ca 72 miljarder kronor jämfört med den
1 juli 1992.
Tabell 13 visar de förslag som regeringen efter den 1 juli 1993 lagt
fram för riksdagen och som berör omfattningen av den statliga ramen för
garantiåtaganden.
Tabell 13 Föreslagna förändringar för statliga garantiåtaganden jämfört med vad
som redovisades i prop. 1993/94:100 bil.l
Miljoner kronor
|
Proposition |
Garantins |
Nuvarande |
Föreslagen |
Förändring |
Tidpunkt för |
|
1992/93:135 |
GOTA Bank |
10 000 |
0 |
- 10 000 |
1993-12-22 |
|
1992/93:135 |
Retriva |
0 |
3 500 |
+ 3 500 |
1993-12-22 |
|
1992/93:135 |
Sparbanks- |
4 200 |
5 500 |
+ 1 300 |
1994-02-17 |
|
1993/94:86 |
Trafikleder |
600 |
11 500 |
+ 10 900 |
1994-05-15 |
Därutöver har riksdagen beslutat att fr.o.m. den 1 januari 1994, enligt
regeringens förslag i prop 1993/94:76, införa en särskild statlig kredit-
92
garanti för sådana lån på kreditmarknaden som tas upp för att tillfälligt
begränsa ränteutgifter på utestående fastighetslån (omfördelningslån).
Ingen ram har specificerats för detta.
Finansutskottet har i sitt betänkande rörande regeringens redovisning
i budgetpropositionen uttryckt att den kraftiga ökningen av kreditför-
lusterna borde föranleda mer utförliga analyser samt kommentarer och ett
ställningstagande från regeringens sida till hur utvecklingen skall mötas
(bet. 1993/94:FiU10, rskr. 1993/94:132). Regeringen avser bl.a. mot
denna bakgrund att lämna en mer utförlig redovisning av de statliga
garantiåtagandena och utvecklingen av dessa i 1995 års budgetpro-
position. Regeringen avser även att låta utreda vilka principer som
framdeles bör läggas till grund för en bedömning av i vilka fall och till
vilka ändamål statligt stöd i form av garantier bör lämnas. Härvid bör en
analys av befintliga garantisystems effekter göras, liksom en prövning av
principerna för registrering, redovisning och uppföljning m.m. av
utställda resp, infriade garantier. Ett arbete vad gäller den ekonomiad-
ministrativa hanteringen av garantigivningen har redan inletts av
Riksrevisionsverket och Riksgäldskontoret. Vidare har Riksgäldskontoret
i samband med överlämnandet av sin årsredovisning för 1992/93
slutredovisat regeringsuppdraget att redovisa en översikt av statlig
grarantigivning och statliga lån till näringslivet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Regeringens bedömning: Staten bör göra en samlad redovisning
företrädesvis i årsredovisningen för staten av storleken på sitt
pensionsåtagande. Myndigheter och andra arbetsgivare med statliga
tjänstepensioner som inte själva svarar för de faktiska utgifterna för
tjänstepensionsförmåner bör betala försäkringsmässigt beräknade
pensionspremier.
I prop. 1991/92:150 bil. 1:1 s. 58 uttalade regeringen sin avsikt att låta
Riksrevisionsverket (RRV) och Statens löne- och pensionsverk (SPV)
utreda frågan om statens pensionsåtagande. RRV och SPV har lämnat var
sin slutrapport över uppdraget i februari 1994. De förslag som RRV och
SPV lämnat kan i huvudsak läggas till grund för ändringar i redovis-
ningen av statens pensionsåtagande och i beräkningen av kostnader för
pensions- och vissa andra förmåner för myndigheter och andra arbets-
givare med statliga tjänstepensionsvillkor. Regeringen avser att tidigast
i 1995 års budgetproposition lägga fram förslag i frågan.
Statens pensionsåtagande (pensionsskuld) bör framledes redovisas
samlat, företrädesvis i årsredovisningen för staten. En uppdelning av
redovisningen på anställningsmyndigheter bedöms medföra alltför stora
administrativa svårigheter för att genomföras för närvarande. De
93
8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
affärsverk och andra arbetsgivare som själva betalar utgifterna för
tjänstepensions- och vissa andra förmåner bör dock redovisa sina
åtaganden i dessa avseenden i sina bokslut.
Huvudregeln inom statsförvaltningen är att såväl lagstadgade arbets-
givaravgifter som tjänstepensions- och vissa andra avtalsstyrda förmåner
finansieras genom det löneskostnadspålägg (LKP) som myndigheterna
skall erlägga vid löneutbetalningar. Enligt beslut av regeringen (dir.
1993:89, jfr. prop. 1991/92:100 bil.l s. 48, bet. 1991/92:FiU20, rskr.
1991/92:128) har en särskild utredare tillkallats för att studera förutsätt-
ningar för och lämna förslag till ett system med arbetsgivaravgifter för
statliga myndigheter med inriktning att systemet skall motsvara det som
gäller på den privata sektorn.
De avtalsstyrda förmåner som för närvarande finansieras genom LKP
bör i stället bekostas med premier som skall motsvara ett försäkringsmäs-
sigt beräknat värde av de förmåner som intjänats under året.
Dessa förändringar kommer att stärka det kostnadsansvar för den egna
verksamheten som myndigheterna har enligt systemet med rambudgete-
ring.
En ändring från ett system där myndigheterna via LKP finansierar
utgifterna för under året utbetalda pensioner till ett system där de
erlägger kostnaden för under året intjänade pensionsrätter medför ändrade
belastningar på förvaltningsanslagen. Dessutom gäller att skillnaden
mellan utgifter och erlagda premier måste finansieras. Regeringen avser
att i budgetpropositionen föreslå justeringar av anslagen med hänsyn till
detta.
Riksrevisionsverket (RRV) upprättar årligen ett årsbokslut för staten.
Årsbokslutet omfattar de statliga myndigheterna inklusive affärsverken
och myndigheterna under riksdagen. Riksbanken, som tillhör den senare
kategorin, ingår dock endast med grundfonden på 1,1 miljarder kronor
i enlighet med särskilt riksdagsbeslut. I balansräkningen för staten har
fordringar och skulder i myndigheternas mellanhavanden med Riks-
gäldskontoret avseende löpande krediter och investeringslån eliminerats.
Däremot saknas underlag för eliminering av fordringar och skulder i
övrigt mellan myndigheter. Nedan redovisas en preliminär version av
balansräkningen för budgetåret 1992/93. Den slutliga versionen av
årsbokslutet för staten beräknas publiceras av RRV under maj 1994.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Balansräkningen för staten bygger på de tillgångar och skulder som
redovisas i nämnda myndigheters bokslut. I dessa bokslut tas anlägg-
ningstillgångarna upp till anskaffningsvärden minskade med avskriv-
94
ningar. Kravet på myndigheterna att redovisa materiella tillgångar har
hittills varit begränsat. Endast myndigheter vars verksamhet till över-
vägande del finansieras med avgifter (affärsverk och uppdragsmyndig-
heter) har varit skyldiga att i sin balansräkning ta upp sådana tillgångar.
Inom myndigheterna nyttjas således tillgångar av betydande värde som
inte funnits med i tillgångsredovisningen.
Bokföringsförordningen (1979:1212) fick en ny lydelse fr.o.m. den 1
juli 1991. Ändringen innebär bl.a. att kravet på tillgångsredovisning
gäller alla myndigheter oavsett finansieringsform. De nya reglerna träder
emellertid i kraft successivt. Räkenskapsåret 1992/93 gäller de för drygt
60 myndigheter av vilka många dessutom fått dispens från tillgångs-
redovisning. Fr.o.m. räkenskapsåret 1993/94 tillämpas de nya reglerna
av i stort sett samtliga myndigheter.
I balansräkningen för staten redovisas också tillgångarna upptagna till
beräknade nukostnader. Nukostnad definieras som en tillgångs nyanskaff-
ningsvärde minskat med avskrivningar grundade på detta värde. I
beloppen för nukostnad ingår såväl de bokförda tillgångarnas nukostnad
som värdet av vissa icke bokförda tillgångar. Dessa uppgifter har RRV
inhämtat genom enkät till ca 100 myndigheter. Det inkomna materialet
har bearbetats och sammanställts i kolumnen för nukostnad i balans-
räkningen. Vissa uppgifter från några större myndigheter saknas. Bl.a.
har underlag för beräkning av kapitalvärdet för tillgångar som används
inom försvaret t.ex. flygplan och fordon inte kunnat erhållas. Däremot
redovisas ett beräknat värde för försvarets byggnader och mark i
nukostnadskolumnen i balansräkningen. Värdet av museisamlingar,
bibiliotek m.m. ligger också utanför redovisningen. Den största till-
kommande posten bland nukostnadema är värdet av det statliga vägnätet,
som har beräknats och tagits in i balansräkningen.
Statens nettoförmögenhet är lika med skillanden mellan tillgångarnas
och skuldernas värde. Den negativa förmögenheten består i stort sett av
ackumulerade nettounderskott i statsbudgeten. Nettoförmögenheten var
positiv fram till slutet av 1970-talet för att därefter bli negativ och snabbt
fallande fram till år 1986. Den fallande tendensen började då avta
beroende på främst minskande budgetunderskott fram till 1991. Därefter
har den fallande tendensen åter ökat. Per den 30 juni 1993 var den
bokförda nettoförmögenheten -697,1 miljarder kronor. Balansräkningen
återges i preliminär form i tabell 1.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
95
Tabell 1. Preliminär balansräkning for staten
Miljarder kronor
|
Bokförda värden |
Beräknad nukostnad1 | |||
|
1993-06-30 |
1992-06-30 |
1993-06-30 |
1992-06-30 | |
|
TILLGÅNGAR | ||||
|
Materiella tillgångar2 | ||||
|
o Varulager och förråd |
9,2 |
9,2 |
14,4 |
9,6 |
|
o Beredskapslager |
5,3 |
5,5 |
6,0 |
5,5 |
|
o Skepp, maskiner och | ||||
|
inventarier |
48,2 |
48,0 |
80,3 |
79,9 |
|
o Byggnader och mark |
59,0 |
55,9 |
101,6 |
109,2 |
|
o Statliga vägar |
66,5 |
68,5 | ||
|
121,7 |
118,6 |
268,8 |
272,7 | |
|
Finansiella tillgångar | ||||
|
o Aktier, långfristjga | ||||
|
fordringar m.m? |
83,3 |
72,6 |
83,3 |
72,6 |
|
o Skattefordringar4 |
11,4 |
8,1 |
11,4 |
8,1 |
|
o Övriga fordringar^ |
196,0 |
166,1 |
196,0 |
166,1 |
|
o Likvida tillgångar6 |
63,0 |
67,8 |
63,0 |
67,8 |
|
353,7 |
314,6 |
353,7 |
314,6 | |
|
Summa tillgångar |
475,4 |
433,2 |
622,5 |
587,3 |
|
SKULDER OCH KAPITAL | ||||
|
Statsskulden1 | ||||
|
o Lån i Sverige |
613,4 |
641,3 |
613,5 |
641,3 |
|
o Lån utomlands |
339,9 |
57,2 |
339,9 |
57,2 |
|
953,3 |
698,5 |
953,4 |
698,5 | |
|
Övriga skulder | ||||
|
o Kortfristiga skulder8 |
169,8 |
101,3 |
169,8 |
101,3 |
|
o Långfristiga skulder9 |
44,2 |
33,1 |
44,2 |
33,1 |
|
214,0 |
134,4 |
214,0 |
134,4 | |
|
Donationskapital |
4,3 |
3,9 |
4,3 |
3,9 |
|
Verkskapital | ||||
|
o Avsättningar, fonder m.m.10 |
0,9 |
38,0 |
0,9 |
38,0 |
|
Statens nettoförmögenhet11 | ||||
|
- Vid budgetårets början |
- 441,6 |
- 316,4 |
- 287,5 |
- 64,6 |
|
- Förändring under budget- | ||||
|
året |
- 255,5 |
- 125,2 |
- 262,6 |
- 222,9 |
|
Därav verksamhetens netto- | ||||
|
förändring12 |
- 196,6 |
- 83,2 | ||
|
Övriga kapitalför- | ||||
|
ändringar |
- 59,9 |
- 42,0 | ||
|
Vid budgetårets slut |
- 697,1 |
- 441,6 |
- 550,1 |
- 287,5 |
|
Summa skulder och kapital |
475,4 |
433,2 |
622,5 |
587,3 |
1 Nukostnad definieras som en tillgångs nyanskaffningsvärde minskat med av-
skrivningar grundade på detta värde. I beloppen ingår även värdet av ej bokförda
tillgångar.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Värdet på de statliga vägarna har beräknats med investeringarna i vägnätet under
den senaste 40-årsperioden som underlag. Som investering har räknats ianspråkta-
gande av anslagsmedel för byggande av statliga vägar. Till detta värde har lagts
96
10% av anslagsmedel till drift av statliga vägar. Erfarenhetsmässigt bedöms
nämligen en så stor andel av utnyttjade anslagsmedel användas till värdehöjande
förbättringsarbeten. De på detta sätt beräknade investeringsbeloppen har omräknats
till nukostnad med ledning av Vägverkets vägkostnadsindex. Det erhållna
bruttobeloppet har sedan reducerats med avskrivningar beräknade på en 40-årig
avskrivningstid. Anskaffningsvärdet för vägarna minskat med avskrivningar uppgår
till 35,9 miljarder kronor.
3 Därav utgör den del av statens aktieinnehav som förvaltas av Kammarkollegiet 26,7
miljarder kronor, Riksgäldskontorets lån till Vattenfall AB 17,1 miljarder kronor
och Kammarkollegiets reversfordran på Förvaltnings AB Stattum 10,1 miljarder
kronor.
4 Skattefordringar redovisas av Tullverket med 6,5 miljarder kronor och av
Riksskatteverket med 4,9 miljarder kronor. Enligt Riksskatteverkets bokslut uppgår
skattefordringar som är föremål för indrivning till nominellt 24,3 miljarder kronor.
Därav beräknas 20% flyta in.
5 Under posten övriga fordringar redovisas kundfordringar, lånefordringar och
periodavgränsningsposter. Ökningen mellan budgetåren är främst en följd av att
Riksgäldskontoret fr.o.mbudgetåret 1992/93 tillämpar kostnadsmässig redovisnings-
princip och därmed redovisar upplupna ränteintäkter och orealiserade kurs-
differenser. Lånefordringarna har tagits upp till nominella belopp och uppgår till
122,2 miljarder kronor. Härav svarar studielånen för 66,2 miljarder kronor och
bostadslånen för 43,2 miljarder kronor.
6 Av beloppet avser 26,3 miljarder kronor kortfristiga placeringar i värdepapper,
varav 12,9 miljarder kronor är Bankstödsnämndens aktieinnehav i Nordbanken.
7 Skulder inom staten har räknats bort från Riksgäldskontorets bokförda värden.
Utlandslånen tas upp till den valutakurs som gällde på bokslutsdagen. Ökningen av
skulden i utländsk valuta är en följd av den stora upplåning som skedde för att stötta
valutareserven i samband med valutakrisen under hösten 1992.
8 Av beloppet avser 19,7 miljarder kronor leverantörsskulder, 73,2 miljarder kronor
periodavgränsningsposter och 76,9 miljarder kronor övriga kortfristiga skulder.
Ökningen mellan budgetåren är främst en följd av att Riksgäldskontoret ändrat
redovisningsprincip och nu redovisar upplupna räntekostnader. Jfr not 5.
9 Av beloppet avser 13,0 miljarder kronor skuld till Gota Bank för utnyttjad men ej
utbetald garanti och 14,1 miljarder kronor Televerkets avsättningar till pensioner.
10 I posten ingår Riksförsäkringsverkets fonder, arbetsmarknadsfonden och arbetslivs-
fonden. Förändringen mellan åren är främst en följd av underskottet i arbets-
marknadsfonden som budgetåret 1992/93 blev 23,7 miljarder kronor. Fondens
kapital är därmed förbrukat och skulden uppgår till 16,7 miljarder kronor. Efter
beslut av regeringen har 8,3 miljarder kronor överförts från delpensionsfonden till
arbetsskadefonden. Av beloppet har 3,1 miljarder kronor överförts till statsbudgeten
som en återbetalning av fondens lån. Arbetskadefondens skuld till statsbudgeten
uppgår därmed till 20,9 miljarder kronor. Från arbetslivsfonden har under
budgetåret 5,0 miljarder kronor tillförts statsbudgeten. Affärsverkens avsättningar
redovisas fr.o.m 1991/92 under posten Statens nettoförmögenhet.
11 Statens nettoförmögenhet är lika med skillnaden mellan tillgångarnas och skuldernas
värde. Förändringen av förmögenheten mellan två år motsvaras dels av statsbud-
getens nettounderskott, dels av kapitalförändringar som främst avser invärdering
samt upp/nedskrivning av finansiella tillgångar. Förmögenheten har även påverkats
av de periodiseringsdifferenser mellan redovisade kostnader och finansiering från
statsbudgeten som redovisas som årets kapitalförändring av Riksgäldskontoret och
Bankstödsnämnden.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
97
12 Verksamhetens nettoförändring framkommer enligt följande.
Miljarder kronor
Statsbudgetens underskott - 187,8
Korrigering för transaktioner avseende utlåning och
investering som påverkat poster i balansräkningen - 8,8
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Verksamhetens nettounderskott
- 196,6
Statsbudgeten omsluter endast en del av statens verksamhet. Det innebär
att statsbudgetens utfall inte ger en fullständig bild av det statsfmansiella
läget, t.ex. vad gäller statens samlade resursförbrukning eller statens till-
gångar och skulder.
Genom att samtliga myndigheter fr.o.m. innevarande budgetår tillämpar
en ny redovisningsmodell blir det möjligt att, till skillnad från t.ex. den
preliminära balansräkning som nyss redovisats, upprätta en årsredovis-
ning för staten med ett konsoliderat årsbokslut baserad på vedertagna
företagsekonomiska principer för koncernredovisning. Det ligger i
regeringens intresse att ta tillvara alla möjligheter, i synnerhet i det
ansträngda ekonomiska läget, att snarast förbättra kvaliteten på den eko-
nomiska uppföljningen och redovisningen. Utvecklingsarbetet bedrivs där-
för med ambitionen att kunna presentera en första årsredovisning för
staten redan för innevarande räkenskapsår. I sammanhaget bör dock be-
aktas att en konsoliderad redovisning inte blir bättre än den kvalitet som
den underliggande redovisningen har. Eftersom bl.a. vissa myndigheter
inte tillämpar de nya redovisningsprinciperna fullt ut innevarande år och
att vissa förenklingar gäller inledningsvis för invärdering av anläggnings-
tillgångar till ett mindre värde eller med kort återstående livslängd
kommer redovisningen inledningsvis att innehålla vissa brister. Den bör
likväl kunna ge en bättre information om den statliga ekonomin än vad
som nu kan presenteras. I det följande ges några utgångspunkter för det
fortsatta arbetet med en årsredovisning för staten.
Årsredovisningen bör i någon form omfatta all den verksamhet som
staten har ett väsentligt inflytande över. Det är dock inte meningsfullt att
på en sådan övergripande nivå använda fullständiga konsolideringsmeto-
der. Utgångspunkten är i stället att endast konsolidera årsboksluten för
samtliga myndigheter inom den juridiska personen staten. Konsolide-
ringen av resultat- och balansräkningen för staten är därmed enkel på det
principiella planet eftersom det kan göras genom en sammanläggning av
myndigheternas resultat- och balansräkningar där de interna mellan-
havandena mellan myndigheterna först eliminerats. Utifrån denna
information skall en finansieringsanalys göras.
Värderingen av statens tillgångar och skulder i årsbokslutet utgår från
de historiska anskaffningsvärdena enligt gängse företagsekonomiska
98
principer. Det kan dock diskuteras om en sådan värdering ger en till-
räckligt bra bild av den statliga förmögenheten. Staten har t.ex. stora
tillgångar i form av infrastrukturinvesteringar. Sådana investeringar har
gjorts under en lång följd av år. Att enbart värdera dessa anläggningstill-
gångar med utgångspunkt från det historiska anskaffningsvärdet ger en
vilseledande bild av den förmögenhetsmassa de representerar idag.
Därför bör den traditionella redovisningen kompletteras med en redovis-
ning som på ett bättre sätt beaktar förmögenhetsaspektema, t.ex. genom
att det beräknade nutida förmögenhetsvärdet presenteras i en separat
kolumn i balansräkningen.
Med avgränsningen att endast konsolidera myndigheterna inom den
juridiska personen staten hamnar flera organisationer som staten har ett
väsentligt inflytande över utanför det konsoliderade bokslutet. Det gäller
t.ex. statliga bolag, stiftelser och AP-fonden. Eftersom den ekonomiska
utvecklingen och förvaltningen i flera av dessa organisationer på ett
väsentligt sätt påverkar statens finanser bör årsredovisningen även
inrymma uppgifter om sådana organisationer. Metoder för samman-
ställningen av dessa uppgifter är under utarbetande.
Utöver aggregerad information avseende hela staten bör motsvarande
sammanställningar göras för olika sektorer i staten. Förutsättningar för
att upprätta sådan sektorsredovisning övervägs också inom ramen för
utvecklingsarbetet.
En långsiktig konsekvenskalkyl (LK) redovisas i bilaga 1.2. I LK:n
beräknas den offentliga sektorns inkomster och utgifter till följd av redan
fattade beslut baserat på antaganden om bl.a. den ekonomiska ut-
vecklingen. LK:n utarbetas av Finansdepartementet och bygger på
material framtaget inom regeringskansliet, myndigheter och andra
organisationer. RRV svarar normalt för sådana beräkningar och
prognoser av inkomst- och utgiftsutvecklingen som finns i LK:n. Det
finns också en nära koppling till de beräkningar och prognoser som RRV
regelbundet tar fram rörande statens inkomster och utgifter. I likhet med
LK:n är utgångspunkten för RRV:s inkomstberäkningar och budgetprog-
noser redan fattade beslut och gjorda antaganden.
För att rationalisera regeringskansliets arbete kommer regeringen att
överväga om RRV framdeles bör ansvara för arbetet med framtagningen
av LK:n. Som grund för detta ställningstagande avser regeringen att ge
RRV i uppdrag att närmare utreda denna fråga. Uppdraget bör slutföras
i sådan tid att eventuella ändringar kan genomföras inför 1995 års LK.
I en situation där RRV tar fram LK:n bör regeringen, i likhet med bl.a.
hur RRV:s inkomstprognoser idag behandlas, presentera en egen
bedömning av den offentliga sektorns inkomster och utgifter på medel-
lång sikt.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
99
För att underlätta för riksdagen i sitt beslutsfattande rörande enskilda Prop. 1993/94:150
utgiftsanslag, överväger regeringen att framdeles redovisa långsiktiga Bilaga 1
konsekvenskalkyler på anslagsnivå i kommande budgetpropositioner.
Riksdagen har bemyndigat regeringen att för budgetåret 1993/94, om
arbetsmarknadsläget kräver det, enligt vissa villkor besluta om utgifter
intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kronor (prop. 1992/93:150
bil.l, bet. 1992/93:FiU30, rskr. 1992/93:447). Regeringen har inte
beslutat om några utgifter enligt denna finansfullmakt under innevarande
budgetår.
För budgetåret 1994/95 har regeringen tidigare föreslagit (prop.
1993/94:100 bil. 11 resp. 1993/94:140) att 28 489 miljoner kronor
anvisas till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därtill har regeringen
beräknat att arbetsmarknadsfonden kommer att belastas med 11 112
miljoner kronor för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna arbets-
livsutveckling och utbildningsvikariat. Under åttonde huvudtiteln,
(Utbildningsdepartementet), har vidare beräknats 5 025 miljoner kronor
för utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet av arbetsmarknads-
skäl.
För dessa medel beräknades sammantaget i genomsnitt 400 000
personer per månad kunna erbjudas arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller
utbildning. Erfarenheten från innevarande budgetår visar emellertid att
det är svårt att nå de planerade volymerna. För närvarande deltar ca 240
000 personer i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Enligt den revidera-
de nationalbudgeten bedöms de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som
högst omfatta 280 000 personer vid 1994 års slut. Genomsnittet för
budgetåret 1994/95 bedöms bli 270 000.
Mot bl.a. denna bakgrund föreslår regeringen i denna proposition (se
bil. 10) att anslaget för arbetsmarknadspolitiska åtgärder under tionde
huvudtiteln anvisas med ett lägre belopp än vad regeringen föreslog i
budgetpropositionen 1994, och vad riksdagen har beslutat. Regeringens
reviderade förslag innebär att tionde huvudtitelns anslag Arbetsmarknads-
politiska åtgärder reduceras med 2 707 miljoner kronor och att den
beräknade belastningen i arbetsmarknadsfonden reduceras med 389
miljoner kronor, dvs. en minskad belastning med totalt 3 096 miljoner
kronor. Regeringen föreslår i stället att 1 600 miljoner kronor tillförs
sjätte huvudtitelns anslag Underhållsåtgärder för sysselsättning och
tillväxt (bil. 6). Vidare föreslås finansfullmakten öka med 1 500 miljoner
kronor till 4 000 miljoner kronor. De medel som föreslås till en ökning
av finansfullmakten skapar en beredskap så att den i 1994 års budgetpro-
position beräknade totala volymen på 400 000 platser i genomsnitt per
månad vid behov kan uppnås. Härmed får också regeringen den
flexibilitet som behövs för att vid behov anpassa de arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärderna till förändringarna på arbetsmarknaden.
100
Finansfullmakten bör i första hand kunna användas för att anpassa Prop. 1993/94:150
volymerna i de ordinäre arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vidare bör Bilaga 1
regeringen i samband därmed kunna göra vissa tillfälliga ändringar i
gällande regelsystem.
Finansfullmakten bör också få användas för att tidigarelägga, utvidga
eller påskynda investeringar som i övrigt finansieras med statliga eller
kommunala medel. Den bör också få användas för att stimulera repara-
tion, om- eller tillbyggnader liksom olika underhållsåtgärder. Bidraget
skall syfta till att öka sysselsättningen. Bidragsprocenten bör fastställas
med hänsyn till ändamålet, men normalt inte överstiga 30 % av
kostnaderna.
Finansfullmakten bör också kunna disponeras för andra åtgärder som
regeringen bedömer kan ge en omedelbar effekt på sysselsättningen.
Bidraget bör i dessa fall normalt inte överstiga 50 % av kostnaderna.
De åtgärder regeringen vidtar med stöd av finansfullmakten bör vara
sådana att de inte tränger undan ordinarie sysselsättningstillfällen.
Kostnaderna får sammantaget inte överstiga beloppsramen 4 000 miljoner
kr.
Utformningen av budgetprocessen är av central betydelse för att styra
statligt finansierad verksamhet och att förverkliga finanspolitikens
målsättning att utnyttja de offentliga resurserna effektivt. Ett flertal
förändringar har gjorts i syfte att strama upp budgetprocessen, och detta
förändringsarbete måste drivas vidare.
Riksdagsutredningens förslag om en förändrad budgetberedning i riks-
dagen innebär, om förslagen antas av riksdagen, viktiga institutionella
förändringar som kommer att påverka regeringskansliets arbete. De
förändringar som nu föreslås är bl.a. övergång till en rambeslutsmodell
för budgetberedning i riksdagen, som innebär att riksdagen i ett
tvåstegsförfarande först tar ställning till helheten i regeringens budgetför-
slag och därefter till detaljerna. Vidare föreslås en övergång till
kalenderbudgetår fr.o.m. år 1997.
Riksdagspartierna har också träffat en överenskommelse om att
förlänga mandatperioden från tre till fyra år. Denna överenskommelse
kan komma att visa sig vara av stor betydelse för möjligheterna till ökad
långsiktighet i finans- och budgetpolitiken (prop. 1993/94:115).
Regeringen har de senaste två åren tillämpat en budgetberedning med
ramteknik i regeringskansliet. Ramtekniken innebär att regeringen först
gör en bedömning av det samhällsekonomiska utrymmet för de offentliga
utgifterna. Därefter görs en prioritering mellan olika politikområden och
en fördelning av utgiftsutrymmet på departementsvisa utgiftsramar. För
myndigheterna har utgiftsramar för förvaltningskostnader införts, där
101
myndigheterna nu är finansiellt ansvariga även för löne- och lokalkost-
nadsutvecklingen.
Ett genomförande av riksdagsutredningens förslag kommer att innebära
att ramar för utgifter används på alla nivåer i budgetprocessen. Till-
sammans med delegering av uppgifter och ansvar respektive utökad
uppföljning och kontroll är rambudgeteringen ett viktigt inslag för en
effektiv styrning på alla nivåer inom staten. Förändringarna i budgetpro-
cessen är sammantaget av stor betydelse för möjligheterna att föra en
avvägd och förutsägbar finans- och budgetpolitik och därmed för den
reala och finansiella ekonomiska utvecklingen.
Behovet av att ompröva statligt finansierad verksamhet har ökat. Rege-
ringen har i mars 1994 tagit ett viktigt steg mot en kontinuerlig prövning
av statliga utgiftsåtaganden genom att nya generella kommittédirektiv
(dir. 1994:23) har beslutats. Direktiven utgår från att statens verksam-
heter resultatstyrs. De innebär i korthet att varje kommitté förutsättnings-
löst skall pröva det offentliga åtagandet inom det område som kommittén
utreder. Riktlinjer lämnas även för hur effekterna av genomförd verksam-
het skall analyseras, liksom för redovisningen av hur utredningsförslagen
skall finansieras.
Finansutskottet har understrukit riksdagens behov av utökade och
förbättrade analyser av resultatet av de statliga insatserna på samhällsnivå
(bet.l993/94:FiU10, rskr. 1993/94:132). Dessa analyser är viktiga för
riksdagens uppföljning och utvärdering. Riksdagens intresse är främst
inriktat på effekter, utfall och måluppfyllelse. I 1994 års budgetpro-
position anmäldes att regeringen avsåg att i årets kompletteringsproposi-
tion återkomma till riksdagen bl.a. med en närmare beskrivning av
arbetet med att utveckla resultatstyrningen och budgetprocessen.
Regeringen återkommer i det följande till de åtgärder som nu vidtas för
en förbättrad styrning och kontroll av statlig verksamhet.
I 1988 års kompletteringsproposition redovisades ett program för utveck-
ling av styrningen av den statliga verksamheten - en mål- och resultatori-
enterad styrning skulle etableras.
Utgångspunkt för detta program var bedömningen att den offentliga
sektorns andel av ekonomin inte längre kunde öka på samma sätt som
tidigare. Målsättningarna med programmet kan sammanfattas i två be-
grepp, omprövning och effektivitet. Förutsättningar skulle skapas för att
i budgetprocessen och i andra sammanhang omfördela resurser från
mindre prioriterade verksamheter till andra mer prioriterade. De nya
styrformerna skulle således leda till omprövningar och förändringar av
statens åtaganden. De skulle också medverka till bättre effektivitet och
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
102
produktivitet i offentlig verksamhet. Ambitionerna med resultatstyrningen Prop. 1993/94:150
var att all statligt finansierad verksamhet skulle ställas inför ökade krav Bilaga 1
på resultat och effektivt resursutnyttjande.
Målen ligger fast
Den samhällsekonomiska utvecklingen innebär att de mål som redo-
visades år 1988 har fått ökad betydelse. Behovet av omprövning och
förändring av statligt finansierad verksamhet har blivit allt viktigare,
liksom målet att öka effektiviteten och produktiviteten.
De ursprungliga målen med resultatstyrningen ligger fast som
utgångspunkt för det fortsatta arbetet. Hänsyn måste också tas till de krav
på besparingar som aktualiseras av det ansträngda budgetläget. Resultat-
styrningen bör leda till en tydligare rollfördelning mellan riksdag,
regering och myndigheter och en klarare ansvarsfördelning mellan staten,
kommunerna, organisationer och enskilda. Det skapar förutsättningar för
en effektiv styrning av de verksamheter som staten finansierar.
Verksamhet där staten har intressen kan bedrivas av statliga myndig-
heter, bolag eller stiftelser. Den kan också bedrivas av någon annan
huvudman utan direkt statlig medverkan. Val av verksamhetsform är en
strategisk fråga som ankommer på riksdag och regering att fatta beslut
om. Det gäller också val av finansieringsform. Dessa frågor är av stor
betydelse för möjligheterna att tillämpa en effektiv resultatstyrning. Inför
riksdagens och regeringens beslut i sådana frågor bör förutsättningarna
för en väl fungerande resultatstyrning ges en bättre belysning.
Av avgörande betydelse för resultatstyrningen är förmågan att
formulera mål för olika verksamheter. I alltför stor utsträckning bedrivs
statligt finansierad verksamhet fortfarande utifrån tradition och beslut som
fattades för lång tid sedan. Det krävs en kontinuerlig omprövning av det
offentliga åtagandet och målen för all statligt finansierad verksamhet. Att
göra detta för alla de verksamheter av olika karaktär som staten
finansierar är en mycket omfattande och svår uppgift som innebär nya
krav på riksdag, regering och på de kansliresurser som dessa förfogar
över.
De som är ansvariga för att bedriva en verksamhet skall också normalt
svara för redovisning av resultaten. Verksamheten måste således
återrapporteras i resultattermer. Om t.ex. myndigheterna i sina anslags-
framställningar tar befintlig verksamhet för given och endast diskuterar
förändringar på marginalen är anslagsframställningarna av mindre värde
i en resultatstyrning. Redovisningen av resultaten samt uppföljningar och
utvärderingar måste användas vid riksdagens och regeringens prövning
av verksamheten.
Resultatstyrning är en öppen styrmodell med ett decentraliserat besluts-
fattande. I en sådan modell måste ansvar utkrävas och missförhållanden
leda till reaktion och åtgärder, t.ex. sanktioner. Regeringen måste mer
systematiskt använda de instrument den förfogar över för att försäkra sig
om att de mål som riksdag och regering lagt fast blir uppfyllda. Bl.a.
103
måste den information som erhålls från revisionen leda till att åtgärder
vidtas. Som regeringen angav i årets budgetproposition är statsmakternas
möjligheter till insyn och kontroll av väsentlig betydelse i detta samman-
hang.
Regeringen har fortlöpande informerat riksdagen om de åtgärder och
de förändringar som har vidtagits sedan år 1988 för att förbättra och
utveckla resultatstyrningen. Det finns nu skäl att göra en mer samlad
bedömning av dessa förändringar och pröva vilka ytterligare åtgärder som
erfordras för att stärka genomförandet och utveckla resultatstyrningen.
Följande utgångspunkter bör gälla för detta arbete.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Ett vidgat perspektiv
Resultatstyrningen måste innebära en tydlig rollfördelning mellan de olika
aktörerna. En sammanblandning av riksdagens, regeringens och de verk-
samhetsansvarigas olika roller skapar oklarheter. Det är riksdagen som
mot bakgrund av de uppnådda resultaten fattar beslut om statens utgifter,
målen med statsfinansierad verksamhet och de ekonomiska ramarna för
de olika verksamheterna.
Regeringen har flera roller. I resultatstyrningen ställer regeringen krav
på resultat av dem som skall utföra verksamheten. En förutsättning för
att resultatstyrningen skall få ett kraftfullt genomslag är att styrningen så
långt möjligt verksamhetsanpassas. Regeringens ansvar är dock vidare än
så. Regeringen måste också bära det övergripande ansvaret för att
verksamheten är effektiv och att den bedrivs med hög produktivitet och
kvalitet. Regeringens ansvar omfattar även beslut i vissa organisations-,
finansierings- och ledningsfrågor. Genom utnämningsmakten förfogar
regeringen över ett viktigt instrument i resultatstyrningen. Regeringen har
därutöver ansvar för att tillvarata statens verksamhetsmässiga och
ekonomiska intressen. I denna roll måste regeringen bl.a. göra sektors-
övergripande analyser och bedöma externa effekter av statsfinansierad
verksamhet.
De verksamhetsansvarigas roll är att under tydligt resultatansvar och
med stor självständighet i val av medel se till att verksamheten bedrivs
effektivt samt att lämna underlag för riksdagens och regeringens beslut
om framtida inriktning och omfattning av verksamheten.
Utvecklingen av resultatstyrningen har under de senaste åren i första
hand avsett relationen mellan regeringen och myndigheterna. I årets
budgetproposition redovisade regeringen att utvecklingen i huvudsak är
positiv, men att vissa brister fortfarande finns i genomförandet av
resultatstyrningen. Bl.a. redovisades att regeringens krav på både
verksamhetens resultat och ekonomiskt resultat måste preciseras bättre.
Myndigheternas resultatrapportering, framför allt redovisningen och
analysen av effekter, måste också utvecklas.
Det finns nu anledning att påminna om de ursprungliga målsättningarna
när det gäller resultatstyrningens omfattning och instrument. Riksdagsut-
redningens förslag innebär en ökad uppmärksamhet på relationerna
104
mellan riksdag och regering. Resultatstyrningen måste få större genom-
slag i all statligt finansierad verksamhet, liksom för verksamheter som
inte är statligt finansierade men där staten är huvudman, har ett ägar-
ansvar eller på annat sätt ett ekonomiskt intresse. Resultatstyrningen
skulle då omfatta statens totala verksamhet, dvs. även s.k. sakanslag samt
övriga transfereringar, bolag och stiftelser.
Riksdagen har understrukit att den främst är intresserad av redovis-
ningar av effekter, utfall och måluppfyllelse av myndigheternas verksam-
het och mindre av redovisningar av prestationer och produktivitet (bet.
1993/94:FiU10, rskr. 1993/94:132).
Regeringens avsikt är att på ett bättre sätt än tidigare ge riksdagen ett
analytiskt underlag för bedömning av de s.k. sakanslagen, dvs. de anslag
som myndigheterna disponerar och som inte avser myndigheternas för-
valtningsanslag, och se till att en bättre uppföljning och utvärdering sker
av effekterna av användningen av sakanslag. Det betyder inte att varje
sakanslag skall följas upp eller utvärderas för sig; sakanslagen samverkar
i viss utsträckning med varandra, men även med skattesystemet.
Hittills har riksdagen och regeringen endast i begränsad omfattning haft
tillgång till löpande och systematisk information om resultatet och
effekterna av de existerande transfereringarna till hushåll, företag m.fl.
Resultatstyrningen behöver utvecklas till att omfatta samtliga trans-
fereringar. Utvecklingen kan bl.a. ske genom att regeringen pekar ut de
aktörer som skall ansvara för den löpande resultatinformationen till
regeringen om effekter och måluppfyllelse av gjorda transfereringar.
Ca 75 % av kommunernas och landstingens verksamheter utgörs av
statligt ålagda uppgifter. Statliga transfereringar utgår dels i form av
generella inkomst- och kostnadsutjämningssystem, dels i form av
specialdestinerade bidrag. Statens intresse gäller dels kommunernas
finansiella ställning och den skattefinansierade verksamhetens del i det
totala samhällsekonomiska utrymmet, dels inriktning och effektivitet i de
ålagda uppgifterna. Statlig styrning av verksamheter i kommuner och
landsting sker dels genom lagstiftning, dels genom fastställandet av det
skattefinansierade utrymmet. Genom införandet av ett generellt bidrags-
system har statens möjligheter att styra och följa upp tidigare öronmärkta
bidrag ersatts av ett behov att hitta nya uppföljnings- och utvärderings-
former för kommunal verksamhet (se även bilaga 7, avsnitt 2). Här
kommer man självklart in på frågor om förbättrade former för lokal
demokrati, som dock ligger utanför denna framställning.
Statlig verksamhet som bedrivs i affärsverk eller som förts över till
bolag styrs bl.a. genom lönsamhetskrav och utdelningskrav. Kontroll
över bolagen utförs av de av bolagsstämman valda revisorerna. Även
Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket kan utöva kontroll.
Samhällsåtaganden regleras i särskilda avtal och avtalens efterlevnad
kontrolleras av tillsynsmyndigheterna. Staten och dess företrädare bör,
som ägare av de statliga tillgångarna, utöva en aktiv roll och utnyttja de
stymingsmöjligheter som står till buds för att tillvarata statens ekonomis-
ka och verksamhetsmässiga intressen. I detta ligger att ange tydliga krav
på resultat och att en ändamålsenlig uppföljning och kontroll sker.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
105
Viss statlig verksamhet bedrivs i av staten bildade eller finansierade
stiftelser. Regeringens utgångspunkt är att denna form för statlig
verksamhet skall användas restriktivt. Ett skäl till detta är att om staten
medverkar vid bildandet av stiftelser avhänder den sig egendom samtidigt
som möjligheterna att påverka verksamhetens inriktning och effektivitet
är begränsade. Staten måste garanteras insyn och kontroll i de stiftelser
som även i framtiden kommer att vara beroende av statligt stöd. Staten
har möjlighet att styra de statliga stiftelserna genom utformningen av
stiftelseförordnanden och avtal vid stiftelsebildningen. Dessutom kan
staten kontrollera stiftelserna genom att utforma villkor knutna till en
statlig finansiering av den löpande verksamheten och genom att utse
styrelseledamöter. Insyn i och kontroll av stiftelsens verksamhet kan
också fås genom den revision som fortlöpande bör ske av stiftelser i
enlighet med statsmakternas beslut om statlig revision i bolag och
stiftelser. I avsnitt 8.3 redogörs närmare för den utredning regeringen
tillkallat för att göra en översyn av befintliga stiftelser som är beroende
av statligt stöd.
Resultatstyrningen bör också beröra statens inkomster. Det bör närmare
övervägas hur en löpande resultatinformation kan utformas för att följa
upp och utvärdera de mål som i vissa fall satts upp av riksdagen för
statens inkomster (jfr. bilaga 1.5).
Budgetprocessen kommer även i det fortsatta arbetet att utgöra kärnan
i resultatstyrningen. Ökad uppmärksamhet måste dock ägnas åt att resul-
tatorientera andra instrument, som lagstiftning, organisation, lednings-
former, utnämningsmakt, utbildning etc. De olika instrumenten måste ut-
formas och tillämpas i samklang för att resultatstyrningen skall fungera
tillfredsställande.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Fortsatt arbete och tidsplan
De ambitioner som nu finns om att utveckla resultatstyrningen är av
sådan omfattning och spänner över ett så stort antal områden att ett mer
systematiskt arbete bör initieras. För att ta fram underlag till regeringens
vidare ställningstaganden i dessa frågor har en interdepartemental
arbetsgrupp med representation från närmast berörda myndigheter bildats.
Arbetsgruppens uppgift är att under år 1994 lägga fram förslag till
åtgärder som utvecklar och stärker genomförandet av resultatstyrningen.
Regeringen kommer i 1995 års budgetproposition att redovisa förslag till
åtgärder och andra ställningstaganden som arbetet föranleder.
Riksrevisionsverket (RRV) granskar och avger revisionsberättelser för
myndigheter, stiftelser, bolag och andra organisationer.
106
Innevarande budgetår har RRV uttalat sig om ca 390 organisationer. Prop. 1993/94:150
RRV:s revision har resulterat i 23 revisionsberättelser med invändning, Bilaga 1
vilket är något fler än föregående år. RRV har också avgett fler
revisionsrapporter till styrelserna jämfört med föregående år.
Några myndigheter framhålls av RRV som goda exempel när det gäller
årsredovisningens resultatredovisningsdel. Bland annat har Statens
kämkraftinspektion, Patent- och registreringsverket, Bohusläns allmänna
försäkringskassa och Göteborgs allmänna försäkringskassa lämnat
dokument som av RRV bedömts vara av god kvalitet.
Regeringskansliets revisionskontor gör motsvarande årliga granskning
av bland annat departementen. Granskningen avseende räkenskapsåret
1992/93, som avslutades i februari 1994, resulterade i två gransknings-
rapporter där revisionskontoret hade invändningar.
I budgetpropositionen (1993/94:100 bil. 1) redogjorde regeringen för
RRVs iakttagelser som redovisats i 1993 års rapport om det ekonomiad-
ministrativa läget i statsförvaltningen och revisionens resultat samt
regeringens övergripande bedömning av dessa. Nedan följer en redovis-
ning av de åtgärder som regeringen vidtagit eller avser att vidta med
anledning av revisionens iakttagelser. Redovisningen koncentreras till
sådana iakttagelser där revisionen påvisat brister som är av mer
principiell karaktär och de fall där myndigheter har fått revisions-
berättelse med invändning. Åtgärder med anledning av RRV:s revision,
som resulterat i invändningar inom Utbildningsdepartementets område,
redovisas i ett separat avsnitt.
Frågor av generell karaktär
RRV har bl.a. redovisat brister vad gäller styrning och kontroll vid
avveckling och annan ombildning av statlig verksamhet. Ett effektivt om-
bildningsarbete i staten förutsätter att de statliga företrädarna agerar på
ett sådant sätt att statens intressen tillgodoses fullt ut. Regeringen avser
att vidta flera åtgärder för att undanröja de brister RRV påvisat. Rege-
ringen avser bl.a. att utfärda generella riktlinjer till samtliga myndigheter
rörande villkor för hel- och delvis avveckling eller annan ombildning i
staten, bl.a. för medelshantering inkl, omhändertagande av tillgångar och
skulder, ekonomisk redovisning och avrapportering till regeringen.
Vidare överväger regeringen att inrätta en särskild stödfunktion som skall
ha till uppgift att genom samråd och stöd åt såväl berörda myndigheter
som departement bevaka att avveckling och arman ombildning av statlig
verksamhet, inkl, överföring av verksamhet till andra huvudmän, sker på
ett för staten som helhet ändamålsenligt sätt. Revisorskompetens från
RRV bör knytas till funktionen.
RRV har vidare funnit att myndigheter bildat bolag och stiftelser utan
att statsmakternas godkännande inhämtats. RRV konstaterar även att de
107
principer för insyn i och kontroll av bolag och stiftelser genom statlig
revision som riksdagen beslutat om på regeringens förslag i 1993 års
kompletteringsproposition inte fått genomslag. Även i detta fall avser
regeringen att meddela samtliga myndigheter vad som gäller, bl.a. i fråga
om rätten att äga eller bilda bolag och stiftelser i staten, rätten att ikläda
staten ekonomiska förpliktelser mot sådana organisationer och vilka åt-
gärder myndigheterna har att vidta för att de beslutade principerna för
revision skall genomföras.
En annan fråga som RRV aktualiserar är att RRV:s möjligheter att
granska och uttala sig om årsredovisningar försvåras i de fall åtkomst till
data i olika ADB-baserade informationssystem begränsats. Det ligger i
regeringens intresse att den årliga revisionen kan genomföras på ett
ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt. Ett arbete har därför inletts
inom Finansdepartementet med syfte att se över och förbättra förut-
sättningarna att vid revision få tillgång till behövliga redovisningsdata
med hjälp av modem revisionsteknik.
Mot bakgrund av RRV:s iakttagelser vad gäller bristande redovisning
av statens aktieinnehav angav regeringen i årets budgetproposition att
resp, myndighet, inkl, departement, som företräder staten på bolagsstäm-
ma skall uppta aktieinnehavet i sin redovisning. Inom Finansdepartemen-
tet förbereds för närvarande, med stöd av andra departement, RRV och
Kammarkollegiet, åtgärder för att förbättra redovisningen. I arbetet ingår
en kartläggning av statens befintliga totala aktieinnehav. Bland annat på
grundval av denna kartläggning görs en översyn av redovisningsprinciper
och anvisningar. Vidare förbereds de åtgärder som krävs inför den 1 juli
i år då resp, departement övertar redovisningsansvaret från Kammarkol-
legiet för de aktieinnehav i bolag som placerats direkt under departe-
mentet.
RRV pekar även på att myndigheters byte av ADB-baserade redovis-
ningssystem har inneburit att berörda myndigheters rapportering till
statens centrala redovisningssystem (riksredovisningen) mot anslag och
inkomsttitlar ofta försämrats, med bl.a. en kvalitetsförsämring i under-
laget för prognoser om statsbudgetens utfall som följd. En myndighet får
i princip själv välja redovisningssystem, och har det fulla ansvaret för att
de redovisningskrav som gäller för ekonomisk rapportering i staten upp-
fylls. Det är naturligtvis oacceptabelt att en myndighet försummar det
ansvar den har för att förse statsmakterna med korrekt ekonomiskt be-
slutsunderlag om hur de statliga medlen använts.
Ett sätt att åtgärda bristerna skulle kunna vara att regeringen beslutar
att samtliga myndigheter skall tillämpa ett visst, koncemgemensamt,
redovisningssystem. Regeringen har dock inte för avsikt att inskränka
myndigheternas nuvarande rätt att själva upphandla redovisningssystem,
men utesluter inte en omprövning av denna rätt om det visar sig att dess
tilllämpning leder till försämrad redovisning i staten. De problem som
RRV noterat talar enligt regeringen för att myndigheter som avser att an-
skaffa nytt redovisningssystem behöver vägledning och ofta bättre kompe-
tens inför och under upphandling för att bedöma de olika leverantörerna,
systemens kvalitet och vilka systemmässiga anpassningar som behöver
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
108
göras för att klara de statliga redovisningskraven från den dag systemet
tas i bruk. Inom Finansdepartementet pågår arbete med en ny förordning
som bl.a. skall klargöra vilka övergripande krav som måste ställas på en
myndighets redovisningssystem inkl, revisionella krav för att skapa
ändamålsenliga möjligheter för granskning, hur samråd med RRV skall
genomföras inför ett eventuellt byte av redovisningssystem samt vilka
krav som gäller för anslutning av nytt, eller förändrat, redovisnings-
system till riksredovisningssystemet.
Ett annat generellt problem RRV påpekat är att den interna kontrollen
av användningen och redovisningen av de statliga medlen inom flera myn-
digheter är bristfällig. RRV efterlyser tydligare direktiv på området.
Regeringen vill i sammanhanget ånyo understryka att ökad delegering
ställer ökade krav på en väl utbyggd kontrollapparat. Detta gäller givetvis
även inom myndigheter, och i synnerhet sådana myndigheter som hante-
rar stora statliga medelsflöden eller som har såväl central som regional/
lokal organisation. Regeringen avser att låta utreda behovet av generella
bestämmelser vad gäller krav på utbyggd intemkontroll, inrättande av en
intemrevision m.m. vid bl.a. större myndigheter eller vid myndigheter
med omfattande intern delegering.
RRV har även redovisat att regeringens krav på resultatredovisningar-
nas innehåll och avrapporteringstidpunkter inte alltid följts. Som
redovisats i avsnitt 8.2.1 har en arbetsgrupp tillsatts för att stärka
genomförandet av resultatstyrningen. I gruppens arbetsuppgifter ingår
bl.a. att pröva vilka åtgärder som bör vidtas vid en bristande resultat-
rapportering till statsmakterna.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Vissa frågor inom några departementsområden
I en särskild rapport till Försvarsdepartementet pekar RRV bl.a. på
följande.
Inom området löner och förmåner saknas tillförlitlig statistik. Regering-
en har därför nyligen gett Försvarsmakten i uppdrag att redovisa lämpliga
former för statistik, stödsystem, redovisningsprinciper och gemensamt
definierade begrepp som möjliggör en rättvisande och rationell årlig
uppföljning och analys av personalkostnaderna.
Flera hinder föreligger enligt RRV för en ändamålsenlig styrning och
uppföljning av det civila försvaret. Inom Försvarsdepartementet har
nyligen ett arbete inletts för att åtgärda detta. Arbetet syftar bland annat
till att skapa redovisningsprinciper när det gäller beredskapslager och att
ställa enhetliga krav på återrapportering för att härigenom underlätta
styrningen och uppföljningen av det civila försvaret.
Den årliga budgetprövningen bör för de myndigheter inom Försvars-
departementet som bedriver avgiftsfinansierad verksamhet, på ett
tydligare sätt än hittills inbegripa balanserade överskott. Vidare bör vid
sidan av formellt reglerad avgiftsfinansierad verksamhet en bättre
budgetering ske av myndigheternas inkomster inom Försvarsdepartemen-
tets område. De redovisade inkomsterna är enligt RRV väsentligt högre
109
9 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 150
än de budgeterade. Regeringen har mot bakgrund av RRV:s iakttagelser
gett berörda myndigheter i uppdrag att i anslagsframställningen för
budgetåret 1995/96 dels redovisa och motivera balanserade överskott,
dels budgetera inkomster med ledning av utfallen under budgetåret
1992/93 och - så långt det är möjligt - 1993/94.
I samband med att räntebeläggning av anslag införs fullt ut inom
försvarets myndigheter fr.o.m. budgetåret 1994/95 pekar RRV på att
räntebeläggningen bör utformas så att förskottsbetalningar till för-
svarsindustrin enbart grundas på affärsmässiga överväganden. Regeringen
har den 17 mars 1994 gett Försvarsmakten och Försvarets materielverk
i uppdrag att tillsammans och senast den 1 oktober 1994 redovisa och
motivera planerade externa förskottsbetalningar.
Inom Socialdepartementets ansvarsområde har socialförsäkringsorgani-
sationen, Riksförsäkringsverket (RFV) och försäkringskassorna lämnat
fullständiga årsredovisningar för budgetåret 1992/93 enligt förordningen
(1993:134) om myndigheters årsredovisning och anslagsframställning.
Som anförts i årets budgetproposition innehåller den revisionsberättelse
som RRV avgivit avseende RFV och försäkringskassorna, inga in-
vändningar. I en revisionsrapport konstaterar RRV i ett sammanvägt
omdöme att resultatredovisningen i stort sett är tillfredsställande.
Försäkringskassornas årsredovisningar håller genomgående god klass.
Kommande resultatredovisningar bör dock enligt RRV i betydligt högre
utsträckning redovisa de resultat som socialförsäkringsorganisationen
presterat. Även resultatet av RFV:s egen verksamhet bör framgå.
Regeringen anser att RFV bör utveckla resultatredovisningen i enlighet
med RRVs synpunkter, vilket RFV också avser att göra.
Inom Kulturdepartementets område har revisionsrapporter lämnats till
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) för brister i den interna kontrollen m.m.
samt till Statens konstmuseer för brister i föremålshanteringen.
Riksantikvarieämbetet, som under en följd av år haft orena revisions-
berättelser, har nu lämnat ett godtagbart bokslut. Fortfarande är dock
ytterligare förbättringar nödvändiga. Regeringen kommer att ge RAÄ i
uppgift att fr.o.m. budgetåret 1994/95 inkomma till regeringen med
resultat- och projektredovisning per tertial i syfte att nå en bättre löpande
uppföljning och kontroll.
När det gäller Statens konstmuseers brister i föremålshanteringen har
museet vidtagit vissa åtgärder. Bland annat utvecklas förbättrade rutiner
för föremålsregistrering. Vidare har nya mer ändamålsenliga förråds-
lokaler hyrts. Den kommande nybyggnaden av Moderna museet innebär
också en väsentlig förbättring av förrådsutrymmen och hanteringen av
föremålen.
Inom Miljö- och naturresursdepartementets område har ingen myndighet
fått revisionsberättelse med invändning, men RRV har tillställt styrelsen
för Statens naturvårdsverk, Statens strålskyddsinstitut och Statens lant-
mäteriverk särskilda rapporter. De påtalade bristerna gäller främst den
interna kontrollen, bland annat bristfällig uppföljning av samfinansierade
projekt, oklarheter i ansvars- och befogenhetsområden samt avsaknad av
fungerande avstämningsrutiner mellan försystem och redovisning.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
110
Regeringen anser att myndigheterna bör prioritera det ekonomiadmini- Prop. 1993/94:150
strativa utvecklingsarbetet för att säkerställa en god informationskvalitet Bilaga 1
inför kommande årsredovisningar.
Invändningar med anledning av att resultatredovisning saknats eller varit
bristfällig
Styrelsen för Sverigebilden har fått invändning på grund av att resultatre-
dovisning inte lämnats. Enligt RRV är också Statens haverikommissions
resultatredovisning bristfällig i väsentliga avseenden.
Regeringskansliet har haft överläggningar med båda myndigheterna och
RRV, i syfte att utveckla resultatredovisningen för att därigenom förbättra
uppföljningen av myndigheternas verksamhet.
I revisionsberättelsen för Försvarshögskolan konstateras att myndigheten
i sin resultatredovisning inte har uppfyllt ett av återrapporteringskraven
i 1992/93 års regleringsbrev. Återrapporteringskravet avsåg redovisning
av utvecklingen av utbildningskostnaderna för olika kurstyper. Även
regeringen kan konstatera att Försvarshögskolan inte har följt det som
regeringen begärt i regleringsbrevet. På grundval av vad som kommit
fram i dialog med myndigheten om dess möjligheter till resultatbe-
skrivning förutsätter regeringen att myndigheten redovisar de begärda
uppgifterna i årsredovisningen för räkenskapsåret 1993/94. Vidare
kommer regeringen i regleringsbrevet för budgetåret 1994/95 att ånyo
ställa krav på återrapportering av den begärda uppgiften.
Invändningarmed anledning av otillfredsställande ekonomiadministration
vid större ombildningar av myndigheters verksamhet
Försvarets mediecenter privatiserades under budgetåret 1992/93 (prop.
1992/93:162). I samband med överlåtelsen upphandlade myndigheten ett
nytt ekonomisystem. RRV pekar på att beslutet om inköpet inte för-
ankrats hos myndighetens styrelse och inte heller hos den presumtiva
köparen. Då köparen inte övertog ekonomisystemet åsamkades statsverket
en merkostnad. I revisionsberättelsen påpekades vidare att den löpande
uppföljningen och styrningen av verksamheten brustit under budgetåret.
I bokslutet gjordes större, ej tidigare identifierade nedskrivningar av
balansposten "pågående arbete".
Regeringen har tagit intryck av innehållet i RRV:s revisionsberättelse
men konstaterar samtidigt att Försvarets mediecenter inte längre existerar,
varför någon åtgärd riktad mot denna myndighet inte är verkningsfull.
Regeringen konstaterar vidare att ekonomisystemet alltjämt finns i statens
ägo, närmare bestämt hos Myndigheten för avveckling av vissa verksam-
111
heter inom totalförsvaret. I denna myndighets uppgifter ingår bland annat Prop. 1993/94:150
att finna ett användningsområde för systemet, alternativt avyttra det. Bilaga 1
I revisionsberättelsen för AMU-gruppen, som ombildades till aktiebolag
den 1 juli 1993, (prop. 1992/93:152, bet. 1992/93:AU6, rskr. 1992/93:
175), har RRV för budgetåret 1992/93 bedömt att det inte finns tillräcklig
grund för att uttala sig om huruvida årsredovisningen är rättvisande. RRV
konstaterar bland annat att fullständiga specifikationer av ställningen på
statsverkets checkräkning inte har upprättats. Vidare föreligger enligt
RRV outredda differenser mellan saldo enligt specifikation till bokslutet
av statsverkets checkräkning och saldo enligt redovisningssystemet.
Informationen i AMU-gruppens årsredovisning strider dock inte mot av
RRV kända förhållanden.
AmuGruppen AB har låtit utreda bristerna för de myndigheter inom
AMU-gruppen som särskilt berörs. Utredningarna visar att några
oegentligheter inte har begåtts, men att vissa rättelser måste göras i
räkenskaperna. För att avsluta myndigheten kommer därför ett bokslut
för budgetåret 1993/94 att lämnas, vilket sker med stöd av RRV.
Ombildningen av Televerket till Telia AB 1993 innebar att ett flertal
avräkningar skedde mellan Telia AB och Post- och telestyrelsen
(dåvarande Telestyrelsen, TSN). En ekonomisk fråga förblev dock
oreglerad mellan Post- och telestyrelsen och Telia AB. Regeringen anser
att det är av vikt att avräkningen sker under innevarande budgetår.
Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 1993/94:105, TU20, rskr.
1993/94:202) att på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret
1993/94 anvisa ett anslag till Post- och telestyrelsen för reglering av den
ekonomiska frågan mellan styrelsen och Telia AB.
Trollhätte kanalverk fick revisionsberättelse med invändning för
räkenskapsåret 1992 på grund av osäkerhet i vissa balansposters värde.
Osäkerheten var en följd av att slutlig avtalsmässig reglering inte skett
mellan Trollhätte kanalverk och Statens vattenfallsverk avseende
övertagna tillgångar och skulder i samband med Trollhätte kanalverks
bildande den 1 januari 1992.
Genom ett avtal mellan Trollhätte kanalverk och Vattenfall AB den 21
december 1993 har slutlig reglering skett.
Invändningar med anledning av allvarliga brister i förvaltning eller
redovisning
Byggnadsstyrelsen upphörde som myndighet den 1 oktober 1993.
Avvecklingen genomförs av en särskild tillkallad utredare (dir. 1993:
105).
Byggnadsstyrelsen har fått revisionsberättelse med invändningar, dels
mot förvaltningen, dels mot kvaliteten i årsbokslutet. Invändningarna
avsåg bl.a. brister i redovisningen och i hanteringen av den s.k.
egenregiverksamheten inom Byggnadsstyrelsen. Finansutskottet har
tidigare fått en muntlig redogörelse i ärendet.
112
Byggnadsstyrelsen förvärvade, utan regeringens bemyndigande, under Prop. 1993/94:150
sommaren 1993 tre s.k. 50 OOO-kronorsbolag och överförde egen- Bilaga 1
regiverksamheten till dessa bolag. Aktierna i bolagen såldes därefter till
de personer som hade lett egenregiverksamheten inom Byggnadsstyrelsen.
Genom transaktionerna kom tillgångar till betydande värden att avhändas
staten och överföras till bolagen. Byggnadsstyrelsen begärde i efterhand
regeringens godkännande av de ingångna avtalen. Regeringen avslog
framställningen. Efter förhandlingar mellan berörda parter har under
mars 1994 träffats avtal om bl.a. återgång av vissa av de genomförda
aktieöverlåtelsema. De nu ingångna avtalen kan anses innebära en för
staten gynnsam avveckling av egenregiverksamheten.
Regeringen gav i november 1993 RRV i uppdrag att, i nära kontakt
med Justitiekanslem, genomföra en särskild granskning av verksamheten
inom Byggnadsstyrelsen under i första hand år 1993. RRV lämnade i
februari 1994 en starkt kritisk rapport. En kopia av rapporten tillställdes
Justitiekanslem. Justitiekanslem har nu ett pågående tillsynsärende med
anledning av rapporten.
Utöver uppdraget till RRV vidtog regeringen under hösten 1993 en rad
åtgärder beträffande Byggnadsstyrelsen. Bland annat beslutade regeringen
att Byggnadsstyrelsens inleverans av överskott skulle ske den 15 oktober
1993 i stället för den 1 september 1994. Den särskilt tillkallade utredaren
fick dessutom genom regleringsbrev mycket snäva ramar i fråga om
rätten att disponera medel i avvecklingsverksamheten. Regeringens
godkännande erfordras om medel behöver tas i anspråk för annat än
löner, hyra, normala löpande administrationskostnader samt vissa andra
med avvecklingen förknippade kostnader.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) fick invändningar i
revisionsberättelsen på grund av övervärdering av vissa balansposter,
aktier, lånefordringar och beredskapslager. Regeringen för en upp-
följningsdialog med NUTEK om lämpliga åtgärder med anledning av
revisionsberättelsen. När det gäller konstaterade brister i NUTEK:s
kontroll avseende strategisk lagring av olja, håller åtgärder på att vidtas
på basis av resultatet från en intem utredning. Beträffande övervärdering
av aktier i balansräkningen, utarbetar NUTEK en godtagbar modell för
aktievärdering med stöd av RRV. Noterad övervärdering av låneford-
ringar i balansräkningen åtgärdas genom införande av en bättre av-
stämningsrutin mellan balansräkning och reskontra. Vidare förstärks
verkets centrala ekonomiresurser under året.
Rymdstyrelsen har, enligt RRV, i sitt bokslut inte beaktat vissa erhållna
inbetalningar. Genom diskussioner mellan Näringsdepartementet, RRV
och Rymdstyrelsen har bakgrunden till inbetalningarna klarlagts. De
ekonomiska transaktioner RRV har aktualiserat avsåg inbetalningar till
myndigheten för statens räkning med anledning av försäljning av statens
aktier i Nordiska Satellitaktiebolaget (NSAB). Rymdstyrelsens uppdrag
har varit att för regeringens räkning förvara statens aktier i NSAB. De
likvider som influtit till Rymdstyrelsen hänför sig inte till myndighetens
normala verksamhet. Medlen har inlevererats till statsverkets checkräk-
ning och redovisats på inkomsttitel.
113
Statens institut för byggnadsforskning (SIB) upphörde som myndighet Prop. 1993/94:150
den 1 januari 1994. En särskild tillkallad utredare har uppdraget att Bilaga 1
genomföra avvecklingen (dir. 1993/94:125). RRV:s iakttagelser om
anslagsöverskridanden, bristande ekonomiadministrativa rutiner samt
bristfällig redovisning av inventarier och anläggningstillgångar har
diskuterats mellan Näringsdepartementet och ansvariga för avvecklingen.
I avvecklarens uppdrag ingår att göra en slutredovisning för verksam-
heten vid SIB.
Invändningar avseende hantering av anslag som står i strid mot
riksdagens eller regeringens beslut
RRV har lämnat en invändning i sin revisionsberättelse över Dom-
stolsverkets årsredovisning. Enligt RRV har reservationsanslaget D3.
Utrustning till domstolar m.m. överskridits under budgetåret med cirka
12 miljoner kronor. Därefter har en felaktig omföring gjorts så att
ramanslaget D2. Domstolarna m.m. har belastats. Ärendet har behandlats
i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100, bil. 3).
Domstolsverket har yttrat sig över revisionsinvändningen till RRV. Av
Domstolsverkets yttrande till RRV framgår bland annat att reservations-
anslaget D3. Utrustning till domstolar m.m, vilket upphört från och med
budgetåret 1993/94, använts för bland annat inredning och utrustning till
nya lokaler inom domstolsväsendet. Under tidigare budgetår har en del
av dessa utgifter, i den mån anslaget D3. Utrustning till domstolar m.m.
inte räckt till, bekostats via förvaltningsanslaget D2. Domstolarna m.m.
Enligt Domstolsverkets synsätt finns inga entydiga regler som hindrar att
ramanslaget används till dessa ändamål.
Det anslag som överskridits har upphört från och med innevarande
budgetår. Regeringen avser bl.a. mot denna bakgrund och att över-
skridandet har finansierats av myndigheten, inte att vidta några ytterligare
åtgärder med anledning av revisionsinvändningen.
Försvarets materielverk har överskridit beviljad anslagskredit för
anslaget C2. Marinförband: Anskaffning av materiel. RRV anser att
överskridandet har orsakats av bristfällig uppföljning och styrning av
likviditetsläget inom huvudprogrammet Marinförband.
I budgetpropositionen (1993/94:100 bil. 5) redovisar regeringen
åtgärder som vidtagits, ytterligare rationaliseringar och verksamhets-
reduceringar samt senareläggning av planerad materielanskaffning, med
anledning av de ekonomiska problemen i marinen.
Regeringen har den 17 mars 1994 i anvisningar inför myndigheternas
anslagsframställningar för budgetåret 1994/95 gett Försvarsmakten i
uppdrag att redovisa vilka åtgärder som Försvarsmakten härutöver har
vidtagit för att förbättra den fortsatta uppföljningen och styrningen av
likviditetsläget i den berörda verksamheten.
RRV har bedömt att Länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens läns
hantering av medlen för regionala utvecklingsinsatser (anslag X/D2) står
i strid med vad regeringen föreskrivit i regleringsbrevet. Länsstyrelserna
114
har använt medel från detta anslag för att finansiera utgifter för bl.a. Prop. 1993/94:150
administration. Vidare har Länsstyrelsen i Norrbottens län disponerat Bilaga 1
regionalekonomiska medel och s.k. bygdemedel för omlokalisering av
den egna verksamheten. Länsstyrelsen i Norrbotten har på samma grund
fått invändning vad avser hanteringen av regionalekonomiska medel och
s.k. bygdemedel (vattenavgiftsmedel). RRVs bedömning är att utgifter
av denna typ alltid skall finansieras via de anslag som anvisats för
myndighetens förvaltningskostnader.
RRV föreslår att det klart bör anges för länsstyrelserna hur medlen för
regionala utvecklingsinsatser får användas.
Länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län har till regeringen
redovisat de förhållanden som lett fram till revisionens invändningar och
bland annat hemställt om att regeringen prövar om bestämmelserna för
anslaget till regionala utvecklingsinsatser och vattenavgiftsmedel behöver
preciseras för att underlätta en framtida tolkning.
Regeringen har genom beslut den 14 april 1994 ålagt Länsstyrelsen i
Värmlands län att återföra de medel som använts i strid mot före-
skrifterna i regleringsbrevet under en treårsperiod fr.o.m. budgetåret
1994/95. Regeringen avser vidare att se över riktlinjerna för använd-
ningen av anslaget för regionala utvecklingsinsatser i kommande
regleringsbrev.
Användningen av de så kallade bygdemedlen regleras i förordningen
(1983:945) om avgifter enligt vattenlagen (1983:291), m.m. Frågan om
hur reglerna för användning av vattenavgiftsmedel behöver preciseras,
bereds för närvarande inom regeringskansliet. Härvid beaktas även de
överväganden som framförts av riksdagens revisorer.
Länsstyrelserna skall vid användningen av de regionalpolitiska medlen
vara uppmärksamma på att medlens användning står väl i överenstämmel-
se med statsmakternas intentioner med anslagen för regionala utveck-
lingsinsatser.
Åtgärder med anledning av invändningar till myndigheter inom
Utbildningsdepartementets område
Inom Utbildningsdepartementets område omfattar RRV:s granskning 71
myndigheter, varav 37 universitet och högskolor, 15 skolmyndigheter och
19 övriga myndigheter.
Granskningen har lett till invändningar och påpekanden främst be-
träffande universitet och högskolor. Sex revisionsberättelser med
invändningar har avlämnats, nämligen för universiteten i Stockholm,
Göteborg och Linköping, för högskolorna i Falun/Borlänge och Skövde
samt för Operahögskolan.
Såvitt avser universitets- och högskoleområdet konstaterar RRV att de
flesta myndigheter har en rättvisande redovisning och att intresset för
ekonomifrågor stadigt ökar. Detta har dock enligt RRV inte lett till att
den löpande ekonomiadministrationen blivit bättre. På flera håll har
ansvar, befogenheter och arbetsuppgifter delegerats inom resp, myndig-
115
het. Trots omfattande utbildningsinsatser har den interna uppföljningen
och kontrollen försämrats. RRV:s konkreta anmärkningar i revisionsbe-
rättelserna med invändning avser direkta felaktigheter i ekonomiadmini-
strationen, bristande uppföljning och kontroll, otillräcklig styrning och
ledning m.m.
Regeringen anser att RRV:s bedömningar och anmärkningar måste tas
på stort allvar.
Regeringen menar sålunda att det måste ställas höga krav på ekonomi-
administrationen i staten rent allmänt och på universitets- och hög-
skolesektorn i synnerhet då det nya system för resurstilldelning som
införts budgetåret 1993/94 inte kan fungera på avsett vis om inte
ekonomiadministrationen är fullgod. I propositionen (1992/93:169) Om
högre utbildning för ökad kompetens framhölls sålunda att det nya
resursfördelningssystemet kommer att kräva en förstärkning av den
ekonomiska kompetensen inom universiteten och högskolorna samt att
behovet av bättre fungerande ekonomisk uppföljning och kontroll också
accentueras av den ökade friheten (s. 8). Regeringen anser dock att det
finns många tecken som tyder på att det förbättringsarbete som universitet
och högskolor bedriver bl.a. med stöd av RRV successivt kommer att
leda till en förbättrad situation.
Regeringen ser mot den givna bakgrunden mest allvarligt på de enskilda
anmärkningar som avser den allmänna funktionen hos ekonomiadmini-
strationen och bristande styrning och ledning. Vissa fall är fortfarande
aktuella trots att invändningar från RRV lämnats redan föregående
budgetår. Detta är anmärkningsvärt. Bristerna behöver rättas till senast
under innevarande budgetår.
När det gäller felaktigheter i medelshanteringen som lett till direkta
ekonomiska förluster för staten skall enligt regeringens mening vederbör-
ande myndighet gottgöra statsverket för resp, förlust. Det gäller t.ex.
inbetalning av mervärdesskatt i samband med extern finansiering och
otillåten placering av medel på bankkonton.
Det är också mycket otillfredsställande att det förekommer att anställda
vid universitetet och högskolor i sitt arbete beslutar om eller på annat sätt
direkt påverkar frågor som rör bolag i vilka de själva som ägare eller på
annat sätt har ett personligt ekonomiskt intresse. Gränsdragningen mellan
ordinarie verksamhet och bisysslor behöver dessutom förtydligas och
kontrollen därav skärpas.
Berörda myndigheter har i sina yttranden över RRVs revisionsbe-
rättelser redovisat åtgärdsprogram och i övrigt lämnat kommentarer.
Regeringen kommer i ett beslut senare idag att på samtliga punkter där
RRV haft invändningar ange om de av myndigheterna redovisade
åtgärderna m.m. är tillräckliga eller om ytterligare åtgärder behövs.
Regeringen avser därvid bland annat föreskriva att Linköpings universitet
under en övergångstid skall samråda med en särskild kommitté, som skall
ha till uppgift att följa och stödja verksamheten och avge en rapport till
regeringen om universitetets arbete med att förbättra ledningen och
kontrollen och de ekonomiadministrativa funktionerna i allmänhet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
116
Vidare skall de fall då det enligt RRV kan föreligga jävsförhållanden
mellan å ena sidan myndigheten och å andra sidan t.ex. bolag, överläm-
nas till Justitiekanslem för prövning.
Forskningsråden har enligt RRV olika bedömning av vad som skall
anses utgöra förvaltningskostnader och därmed skall avräknas de medel
som avsattes för detta ändamål. Regeringen anser att initiativ bör tas till
ett arbete som syftar till att få fram en så enhetlig definition och
tillämpning som möjligt.
Inom skolområdet har RRV påpekat att specialskolornas redovisningar
av den särskilda återrapportering som angivits i regleringsbrev för
1992/93 är av skiftande kvalitet. Regeringen anser att en förbättring bör
kunna komma till stånd till följd av att regeringen i 1994 års budgetpro-
position har beräknat medel för ekonomiadministrativa förstärkningar.
Åtgärder med anledning av Regeringskansliets revisionskontors
granskningsrapporter
Departementen liksom RRV revideras av Regeringskansliets revisions-
kontor. I dessa revisioner har framkommit att vissa brister föreligger
inom Utrikesdepartementets redovisning främst vad gäller utbetalningar
och anslagsredovisning under budgetåret 1992/93.
Revisionskontoret konstaterar att flera fall av dubbelutbetalningar med
åtföljande återbetalningar har förekommit under 1992/93. Bland annat har
en dubbelutbetalning gjorts till FN-organet UNRWA om totalt 96
miljoner kronor.
Vad gäller anslagsredovisningen har bl.a. 300 miljoner kronor av
misstag registrerats under fel huvudtitel, vilket har medfört att anslags-
redovisningen i årsbokslutet inte blivit rättvisande.
Utrikesdepartementet har under budgetåret 1992/93 förändrat och
förbättrat de interna ekonomiadministrativa rutinerna i syfte att undanröja
denna och andra av revisionskontoret anmälda brister. Ett arbete har
vidare nyligen inletts inom departementet som syftar till att under hösten
1995 införa ett helt nytt ekonomiadminstrativt system. Regeringen
förutsätter att de åtgärder som vidtas för att förbättra de ekonomiadmini-
strativa rutinerna ger önskat resultat.
Regeringen föreslår i prop. 1993/94:9 att en stiftelselag skall införas.
Lagförslaget innehåller en civilrättslig reglering av stiftelseinstitutet samt
bestämmelser om tillsyn. Riksdagen har beslutat att lagen skall träda i
kraft den 1 januari 1996 (bet. 1993/94:LU12, rskr. 1993/94:225). Den
skall med vissa undantag tillämpas även på nu befintliga stiftelser.
I propositionens allmänna motivering (s. 54 f) tas frågan upp om s.k.
anslagsstiftelser. Med dessa stiftelser menas av staten bildade anslagsbe-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
117
roende men självägande organ. De omfattas inte av lagförslaget. Däremot
ges sådana stiftelser enligt övergångsbestämmelserna rättskapacitet som
stiftelser i lagens mening. I propositionen konstateras att frågan om en
lämplig organisationsform för verksamheter som är beroende av statliga
anslag men som inte bör bedrivas i myndighetsform bör övervägas utifrån
andra utgångspunkter än som kan ske inom ramen för det nu föreliggande
lagstiftningsarbetet. Samma bedömning görs för kommunernas och
landstingens vidkommande.
I propositionen anförs även att övervägandena om lämplig organisa-
tionsform får göras i ett annat sammanhang samt att regeringen avser att
senare ta initiativ till detta.
I prop. 1992/93:100 bil. 1 (s. 94 f) konstateras att myndigheter med-
verkat i bildande av bl.a. stiftelser genom att avsätta statliga medel utan
att inhämta tillstånd från statsmakterna. Detta har gjorts i strid med
regeringsformens bestämmelser. Det påpekas därvid att ett sådant
förfarande inte kan accepteras och att statens åtaganden i dessa verksam-
heter måste omprövas. I samband därmed bör det statliga huvudmanna-
skapet begränsas. I de fall verksamheten som bedrivs är av centralt
statligt intresse bör myndighetsformen vara den verksamhetsform som
skall tillämpas. Det framhålls även att statlig verksamhet inte bör
bedrivas i stiftelseform om inte särskilda skäl föreligger. Av pro-
positionen framgår även att regeringen avser att lägga fram förslag om
vilka tekniker som bör tillämpas för finansiering av organisationer som
inte är statliga myndigheter men som får statliga bidrag för sin verksam-
het. Riksdagen hade ingen erinran (bet. 1992/93:FiU20, rskr. 1992/93:
189).
Regeringen har mot denna bakgrund tillkallat en särskild utredare med
uppgift att finna en lämplig form för finansiering av framtida verksam-
heter som fortlöpande är beroende av statligt stöd men som inte bör
bedrivas i myndighetsform. Utredaren skall även klargöra hur behovet av
statlig insyn och kontroll skall tillgodoses.
Uppdraget avser bl.a. att finna en alternativ form för framtida
verksamhet motsvarande den som för närvarande bedrivs i form av s.k.
anslagsstiftelser. Uppdraget omfattar däremot inte att överväga någon ny
associationsform för detta ändamål. Utredaren skall även överväga om
den föreslagna verksamhetsformen kan tillämpas på kommunal och lands-
tingskommunal verksamhet.
Utredaren skall vidare göra en förutsättningslös översyn av befintliga
stiftelser som fortlöpande är beroende av statliga medel och därefter
lämna förslag bl.a. om hur verksamheten skall vara finansierad i
framtiden. Därvid skall de bakomliggande, egentliga målen för verksam-
heten anges och en prövning göras av motiven för det offentliga
åtagandet i respektive stiftelse.
Uppgiften att finna en lämplig form för finansiering m.m. av framtida
verksamheter som fortlöpande är beroende av statligt stöd skall redovisas
av utredaren före utgången av november 1994. Regeringen avser att
återkomma till riksdagen i denna fråga under år 1995.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
118
Riksdagen har uppdragit åt regeringen att tillsätta en utredning med upp-
gift att se över hur utgifter för statliga investeringar skall tas upp i stats-
budgeten och hur de skall redovisas (bet. 1992/93:FiU30, rskr. 1992/93:
447). Utredningen skulle bl.a. överväga hur investeringsbemyndiganden
och andra liknande långsiktiga utgiftsåtaganden kan inkluderas i riks-
dagens budgetreglering. Utredningen borde enligt riksdagens uppfattning
beakta såväl strävan att förbättra den statliga redovisningen som hur
riksdagens beslutsunderlag skall utformas. Den borde också överväga om-
fattningen av den statliga budgeten.
Som regeringen redovisade i årets budgetproposition har ett sådant
utredningsarbete inletts inom Finansdepartementet under innevarande
budgetår. I arbetet, som omfattar budgetering och redovisning av statens
inkomster, utgifter och förmögenhet, medverkar bl.a. närmast berörda
myndigheter. I propositionen anmäldes att regeringen skulle återkomma
successivt till riksdagen med en redovisning av resultatet av detta arbete.
Ännu så länge föreligger inga förslag på området, men då frågan är av
stor vikt har regeringen valt att redan nu lämna en mer övergripande
redovisning av utredningsarbetets uppläggning.
I ett inledande skede prövas förutsättningslöst olika metoder att hantera
frågeställningarna. En enkel lösning på behovet av att särredovisa in-
vesteringar skulle kunna vara att dela upp statsbudgetens anslag tydligare
än hittills på anslag som avser investeringar och anslag som avser drift.
Emellertid bör den koppling som också riksdagen gjort med övervägan-
den om den statliga budgetens omfattning och behovet av en generell
förbättrad ekonomisk redovisning till riksdagen, också tas som ut-
gångspunkt för arbetet. Arbetet har därför inriktats mot mer genom-
gripande och långsiktiga lösningar.
Arbetet med att få en bättre budgetering och redovisning av statens
totala verksamhet tar sin utgångspunkt i de möjligheter som de nya
redovisningsprinciper som myndigheterna tillämpar från innevarande
budgetår erbjuder och det utvecklingsarbete som pågår med att ta fram
en årsredovisning för staten. Här avses sådana redovisningshandlingar
som resultat- och balansräkning samt finansieringsanalys vilka inom
övriga delar av samhället är ett naturligt underlag för beslut med
ekonomiska konsekvenser. Särskilt finansieringsanalysen har stor relevans
i samband med prövning av fördelning av utgifter på drift och in-
vesteringar. I utredningsarbetet ingår därför som en naturlig del att
överväga om motsvarigheter till dessa redovisningsdokument kan använ-
das i staten för planering och budgetering.
Vidare övervägs om de ekonomiska konsekvenser som statsbudgeten
ger upphov till bättre kan presenteras om de tydliggörs i flera, men likväl
sammanhängande, dokument eller avsnitt. T.ex. skulle den samhällseko-
nomiska påverkan av regeringens budgetförslag rörande den statliga
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
119
ekonomin kunna bedömas bättre än idag med hjälp av en budgeterad
resultaträkning och finansieringsanalys för staten. Statens ekonomiska
nettoställning skulle på motsvarande sätt kunna framgå av en budgeterad
balansräkning.
Budgeterade resultat- och balansräkningar kan dock inte användas för
att presentera, och utgöra grund för beslut om, regeringens budgetförslag
om fördelning av resurser på olika ändamålsområden enligt regerings-
formens förskrifter. I utredningsarbetet prövas i vad mån det är möjligt
att hantera detta genom att med utgångspunkt i tekniken för finan-
sieringsanalyser framställa ett sammanhållet budgetförslag. Budgetför-
slaget skulle likt finansieringsanalysen kunna indelas på väsentliga
områden såsom drift, investeringar och transfereringar. Budgetförslaget
skulle samtidigt kunna beskriva hur driftkostnaderna för statens totala
verksamhet finansieras med avgifter, bidrag och anslag och hur investe-
ringarna finansieras direkt med statlig upplåning, inomstatliga lån i Riks-
gäldskontoret och anslag. Budgetförslaget skulle också kunna innehålla
ett finansiellt avsnitt som förklarar hur anslagen avses finansieras med
skatter, avgiftsinkomster och med upplåning.
Ett nytt budgetsystem av denna typ som ger riksdagen efterfrågade
möjligheter att styra omfattning av och inriktning på de statliga in-
vesteringarna kan utformas på flera olika sätt. Innan ett sådant system
skulle kunna läggas fast krävs dock ett förhållandevis omfattande arbete,
dels för att pröva möjligheterna att hantera det mer omfattande underlag
som skulle komma att krävas i det nya systemet, dels för att se till att
den omfattande statistik ifråga om den statliga ekonomin som behöver
utarbetas kan integreras i ett nytt system. I arbetet måste också beaktas
att de statliga myndigheternas budgetering och redovisning bör göras så
okomplicerad som möjligt. Det är därför väsentligt att arbetet med ett
framtida statsbudgetsystem bedrivs med erforderlig tid för överväganden,
samordning och införande. Ambitionen är att regeringen successivt skall
kunna presentera förslag på området så att de kan tillämpas fr.o.m.
budgeten för år 1997 (förutsatt att riksdagen beslutar om övergång till
kalenderår som budgetår i enlighet med Riksdagsutredningens förslag).
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Riksdagsutredningen föreslår i sitt betänkande Reformera riksdagsarbetet
2 att statens budgetår läggs om till kalenderår. Övergången föreslås ske
fr.o.m. kalenderåret 1997. För att ha beredskap för ett eventuellt beslut
om övergång till kalenderbudgetår fr.o.m. 1997 krävs att regeringen
redan nu vidtar vissa förberedande åtgärder. En arbetsgrupp inom
regeringskansliet har därför fått till uppgift att svara för beredningen av
övergångsfrågorna. Övergången till kalenderår som budgetår innebär
enligt utredningens förslag att regeringens budgetförslag 1995 kommer
att avse 18-månadersperioden den 1 juli 1995 t.o.m. den 31 december
1996. De åtgärder som redan nu är nödvändiga att vidta är bl.a. att ge
kompletterande direktiv till myndigheterna och att förändra tidpunkter
120
m.m. för regeringens budgetarbete. Regeringen kommer också att
överväga och förbereda de författningsändringar m.m. som en övergång
till kalenderbudgetår kräver.
Samspelet mellan den offentliga sektorn och den övriga samhällsekono-
min har fått ökad betydelse, bl.a. i takt med att de offentliga utgifterna
och inkomsterna har ökat. Statsbudgetens utgiftssida utgörs till stor del
av transfereringar till hushåll, företag, kommuner, organisationer m.fl.
Även statsbudgetens inkomstsida innefattar subventioner till betydande
belopp i form av s.k. skatteutgifter. Det förekommer även statliga
subventioner för de inkomster och utgifter som redovisas utanför
statsbudgeten.
Det finns en rad olika studier om enskilda statliga subventioners
omfattning. Det som för närvarande saknas är en sammanställning av
samtliga statliga subventioner. Det finns inte heller någon entydig
avgränsning och definition av subventionsbegreppet.
Riksdagen har tidigare uttalat att det bl.a. vore värdefullt med en
kartläggning av de statliga subventionerna (bet. 1990/91 :FiU30, rskr.
1990/91:386). Regeringen borde därför lämna en redovisning över vad
som är möjligt att redovisa samt också lämna förslag till hur en sub-
ventionsrapport skulle kunna utformas.
Mot denna bakgrund har regeringen gett en särskild utredare i uppdrag
att definiera och kartlägga de statliga subventionerna samt lämna förslag
till hur de statliga subventionerna kan redovisas för riksdagen (dir.
1994:13).
Regeringen anser att det är av stor vikt att statliga subventioner studeras
för att i första hand ge statsmakterna ett mer kvalificerat underlag för
ställningstagande i frågor rörande fördelnings-, konkurrens-, finans- och
budgetpolitiken samt frågor rörande de olika subventionernas och
statsbidragens måluppfyllelse, kostnadseffektivitet och möjligheter till
missbruk resp, återvinning vid missbruk eller avtalsbrott.
Regeringen har tidigare beslutat om principer för val av statliga
betalningstidpunkter, vilka riksdagen har ställt sig bakom (prop.
1991/92:100,bil. l.bet. 1991/92:FiU20, rskr. 1991/92:128). Principerna
är:
- In- och utbetalningstidpunkter bör väljas så att statens räntekostnader
minimeras,
- Utbetalning bör ej ske före den tidpunkt då betalningsmottagaren
skall erhålla medlen,
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
121
- Tidigareläggning av utbetalning bör ej tillämpas för att minska det
aktuella bidraget eller utbetalningen,
- Senareläggning av inbetalning bör ej ske för att ge den betalnings-
skyldige kompensation för administration av statliga betalningar.
Regeringen har bl.a. i 1993 års kompletteringsproposition redovisat att
Riksgäldskontoret och Riksrevisionsverket har genomfört en översyn av
de statliga betalningstidpunkterna och även lämnat förändringsförslag.
Regeringen anmälde i samma proposition att de förändringsförslag som
är att hänföra till uppbördslagstiftningen vägs in i den pågående
översynen på området (dir. 1993:22). Det står nu klart att de förändrings-
förslag som rör tidpunkter för betalningar av bl.a. pensioner, barnbidrag,
dagersättningar och punktskatter behöver utredas ytterligare innan slutligt
ställningstagande görs.
Riksgäldskontorets och Riksrevisionsverkets översyn behandlade även
regleringsbrevens bestämmelser om betalningstidpunkter samt myndig-
heternas betalningsrutiner. Regeringen överväger med utgångspunkt från
ovanstående principer för val av betalningstidpunkter, de betalnings-
tidpunkter som anges i regleringsbreven. Vad gäller sådana betalnings-
tidpunkter som styrs av myndigheterna själva beaktas i huvudsak kraven
på kassahållning genom de incitament som den generella räntebelägg-
ningen ger.
Myndigheterna har fr.o.m. den 1 juli 1993 ansvaret för sin egen
lokalförsörjning. Budgeteringen av lokalkostnadsmedlen i myndigheternas
förvaltningsanslag var tidigare baserad på Byggnadsstyrelsens avisering
av hyra till myndigheterna. Byggnadsstyrelsen var också ansvarig för att
anvisa myndigheten ändamålsenliga och effektiva lokaler. Genom att
myndigheterna själva övertar ansvaret för lokalförsörjningen är det den
enskilda myndighetens ansvar att välja lämpliga lokaler för verksamheten.
Med ansvaret för lokalförsörjningen följer också ansvaret för att de medel
som myndigheten har till sitt förfogande för bl.a. lokaler används på ett
effektivt sätt.
Regeringen har vid ett flertal tidigare tillfallen redovisat för riksdagen
inriktningen i arbetet med lokalförsörjningsfrågor, där avvecklingen av
Byggnadsstyrelsen har varit en del. Budgeteringen av myndigheternas
resurser för lokalanskaffning är en del i omläggningen av ansvaret för
lokalförsörjningen. Hanteringen av denna fråga kan delas upp i tre
områden:
- budgeteringen av anslagsbaserna i det nya lokalförsörjningssystemet
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
122
- årlig prisomräkning av anslagsbaserna
- justeringar av vissa anslag för budgetåret 1994/95
Lokalkostnadsdelen av myndigheternas utgifter beräknas för budgetåret
1994/95 uppgå till totalt ca 10 miljarder kronor. Budgeteringen av
myndigheternas anslag för detta budgetår är baserad på de aviseringar
som Byggnadsstyrelsen gjorde hösten 1992. Sedan dess har prisnivåerna
på hyresmarknaden för lokaler sänkts. Därutöver har fastighetsskatten på
lokaler slopats från den 1 januari 1993. Skatten som uppgick till 3,5 %
av taxeringsvärdet ingick i Byggnadsstyrelsens underlag för avisering. I
flertalet fall innebär detta att myndigheterna i samband med omför-
handling av hyreskontrakt kan förväntas få lägre utgifter för lokaler. Vid
i övrigt oförändrad medelstilldelning kommer en anpassning av det totala
utgiftsutrymmet till dagens kostnadsläge vad gäller lokaler att innebära
att ca 1 miljard kronor frigörs. I det följande redogörs för hur regeringen
avser att hantera de tre områdena.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
I det tidigare systemet budgeterades myndighetens resurser för lokaler
med utgångspunkt i Byggnadsstyrelsens hyresaviseringar. Myndigheterna
anvisas numera, i de flesta fall, medel via ramanslag vilket innebär att
myndigheten själv beslutar om fördelningen av sina kostnader mellan
löner, lokaler och övriga kostnader och att priskompensation ges med
utgångspunkt i den allmäna prisutvecklingen på marknaden.
Genom att myndigheterna numera har ansvaret för sin lokalförsörjning
inom den resursram som anvisats kan de omförhandla sina kontrakt eller
byta hyresvärd i takt med att gällande hyresavtal löper ut. För myndig-
heter som anvisats lokaler i en av Byggnadsstyrelsen förvaltad fastighet
upphör hyresavtalet, enligt regeringsbeslut den 26 november 1992, i
samband med den fördjupade prövningen av myndighetens verksamhet i
enlighet med då gällande budgetcykler.
Resurserna för lokaler under förvaltningsanslagen är som tidigare
nämnts budgeterade utifrån Byggnadsstyrelsens aviseringar från hösten
1992. Byggnadsstyrelsens avisering har i princip utgått från en marknads-
baserad hyresprissättning baserad på de resultatkrav statsmakterna ställt
och den totala kostnaden i verksamheten. Resultatkravet fastställde
statsmakterna med utgångspunkt i en bedömning av vad som bedömdes
vara en marknadsmässig nivå.
Hyresnivåerna på lokalmarknaden har sjunkit under 1990-talet och
liksom vinsterna på fastighetsmarknaden. Byggnadsstyrelsens aviseringar
under hösten 1992 speglar därmed inte på ett bra sätt den hyresnivå som
i dag gäller på lokalmarknaden. Myndigheternas resurser för lokaler
under anslagen är dock fortfarande baserade på Byggnadsstyrelsens
underlag för prissättning och de hyresnivåer som gällde under slutet av
80-talet och de första åren på 90-talet. Betydande resurser kommer därför
123
att frigöras för myndigheterna i takt med att gällande avtal löper ut om Prop. 1993/94:150
inte en revidering av baserna i anslagen görs med utgångspunkt i nu Bilaga 1
aktuella marknadspriser.
En annan utgångspunkt för en revidering av lokalkostnadsmedlen är att
standarden på lokaler varierar kraftigt mellan myndigheterna och därmed
också den marknadsbaserade aviseringen från Byggnadstyrelsen som
ligger till grund för beräkningen av myndigheternas anslagsbaser. Det
innebär att myndigheter med samma lokalbehov har olika mängd resurser
som bas för sin lokalanskaffning. Det innebär att de resurser som kan
frigöras när myndigheterna själva ansvarar för sin lokalanskaffning
kommer att fördelas ojämnt och vara beroende av vilka lokaler myndig-
heten tidigare har anvisats av Byggnadsstyrelsen. Även av detta skäl bör
en revidering av basen i lokalkostnadsdelen av anslagen göras. Revide-
ringen bör basera sig på en modell med fyra komponenter:
- behov av lokalyta per anställd eller annan volymfaktor
- antal anställda eller annan volymfaktor
- bedömd marknadshyra i aktuell region
- behov av ändamålsanpassning av lokalytan
För vissa unika ändamålsfastigheter som förvaltas av Statens fastig-
hetsverk bör dock det tidigare budgeteringssystemet fortsätta att gälla i
de fall där myndighetens verksamhet är helt integrerad med fastigheten.
Genom att basera budgeteringen av statens totala lokalanskaffningsbe-
hov på ovanstående komponenter bör resurserna på ett tillfredställande
sätt motsvara den i dag gällande prisnivån på den regionala lokal-
hyresmarknaden för ändamålsenliga lokaler. För myndigheterna innebär
modellen att en enhetlig princip ligger till grund för budgeteringen av
basen i anslagen och därmed ger tydliga förutsättningar för den egna
lokalanskaffningen. Modellen innebär även att myndigheterna ges
likartade förutsättningar att genom omförhandlingar, val av lokalisering
och yteffektiviseringar frigöra resurser till verksamheten.
Regeringen avser att ge Statens lokalförsörjningsverk i uppdrag att
utifrån ovan beskrivna modell ta fram ett underlag för budgeteringen av
det totala utgiftsutrymmet samt revidering av basen för myndigheternas
anslag inför 1995 års budgetproposition.
Modellen för beräkning av basen för lokalkostnadsmedel i myndig-
heternas anslag som beskrivits ovan är tänkt att användas vid övergången
till en ny budgeteringsprincip och t.ex. vid en fördjupad prövning av
myndighetens verksamhet. Den årliga omräkningen av lokalkostnadsmed-
len i anslagen måste däremot på samma sätt som för löner och övriga
förvaltningskostnader vara baserad på den generella prisutvecklingen för
dessa faktorer i landet. Detta för att myndigheternas resurser inte
automatiskt skall urholkas i takt med inflationen. Den årliga omräkningen
124
av lokalkostnaderna bör vara baserad på två huvudsakliga komponenter. Prop. 1993/94:150
Den ena är den allmänna prisutvecklingen eftersom merparten av de Bilaga 1
kontrakt som tecknas är indexerade under löptiden. De index som
används är t.ex. en viss andel av konsument- eller nettoprisindex. Den
andra är utvecklingen av det generella marknadspriset på den del av
lokalhyresmarknaden där myndigheten agerar. Utvecklingen av prisnivån
på lokalhyresmarknaden har för myndighetens del en stor betydelse när
kontraktets löptid går ut och myndigheten skall teckna nytt kontrakt.
Regeringen avser att ge Statens lokalförsörjningverk i uppdrag att
årligen beräkna lokalomräkningsindex baserade på ovan beskrivna
principer som grund för prisomräkningen av lokalkostnadsbasen i
myndigheternas anslag.
Regeringen redogjorde i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil.
1) att någon ny beräkningsteknik för budgeteringen av lokalkostnaderna
i enlighet med de principer som redovisades i föregående års budgetpro-
position (prop. 1992/93:100, bil. 1) inte har tillämpats för budgetåret
1994/95. Myndigheternas anslag är därigenom budgeterade utifrån
Byggnadsstyrelsens tidigare avisering för budgetåret 1993/94. Denna
avisering som gjordes på hösten 1992 avspeglar som tidigare nämnts inte
dagens hyresnivå för kommersiella lokaler.
För de myndigheter som haft möjlighet att omförhandla sina hyreskon-
trakt inför budgetåret 1994/95 innebär detta förhållande att resurser har
frigjorts. Regeringen gjorde i budgetpropositionen bedömningen att dessa
slumpmässigt frigjorda resurser, till följd av det markanta prisfallet på
hyresmarknaden, inte fullt ut bör tillfalla berörd myndighet. Statens
lokalförsörjningsverk fick under hösten 1993 i uppdrag att följa ut-
vecklingen.
Statens lokalförsörjningsverk har i en redovisning av uppdraget till
regeringen den 11 mars 1994 redovisat sin bedömning av vilka myndig-
heter som är berörda och hur stora resurser som har frigjorts vid resp,
myndighet. Totalt bedöms ca 30 myndigheter vara berörda och de
frigjorda resurserna till följd av sänkningar av hyresnivåerna bedöms
uppgå till ca 90 miljoner kronor. Därutöver är vissa myndigheter inom
försvarsområdet berörda.
Regeringen avser att med Statens lokalförsörjningsverks rapport som
utgångspunkt innehålla de medel för budgetåret 1994/95 som är frigjorda
till följd av sänkningar av hyresnivåerna med utgångspunkt i ovan
redovisade principer. De resurser som frigjorts endast genom omdis-
poneringar, dvs utan förändringar av hyresnivåerna, skall ej omfattas utan
kvarstår till myndighetens disposition. Innehållandet av medel är enbart
baserad på att de resurser som budgeterats under anslaget inte på ett
tillfredställande sätt motsvaras av utgifter för lokaler för dessa myndig-
heter under budgetåret 1994/95. Åtgärden skall inte ses som att myndig-
heterna i en framtid inte skall få tillgodoräkna sig lokalbesparingar utan
125
10 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150
enbart som en justering av anslagen för budgetåret 1994/95 i avvaktan på
att den tidigare nämnda nya budgeteringsprincipen införs fr.o.m
budgetåret 1995/96.
Regeringen aviserade i 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100,
bil. 5, s. 154) att vissa myndigheters anslag under fjärde huvudtiteln bör
justeras i regleringsbrevet för budgetåret 1994/95. Dessa myndigheter
erhöll en preliminär lokalkostnadskompensation för budgetåret 1993/94
i samband med att vissa försvarsfastigheter överfördes till dåvarande
Byggnadsstyrelsen och därmed belastades med kapitalkostnader. En
uppföljning av den preliminära hyreskompensationen har genomförts och
ger vid handen att en del myndigheters anslag bör justeras upp medan
andra anslag bör justeras ner.
Med anledning av vad som här sagts bör riksdagen bemyndiga
regeringen att göra denna justering i årets regleringsbrev.
Det avtal om svenskt medlemskap i Europeiska unionen (EU) som
överenskommits mellan Sverige och EU:s medlemsländer kommer att
föreläggas riksdagen samt bli föremål för en folkomröstning. Regeringen
kommer senare att precisera budgeteffekterna av medlemskapet. Det
statsfmansiella läget gör det dock angeläget att belysa några av de
budgeteffekter som kan förutses.
Ett mycket stort antal faktorer påverkar nettoeffekten av ett eventuellt
EU-medlemskap för statsbudgeten. De viktigaste budgeteffekterna på sikt
är effekterna på såväl utgifts- som inkomstsidan av förbättrade samhällse-
konomiska förutsättningar i form av bl.a. högre tillväxt och lägre
ränteläge.
Härutöver finns ett antal poster som ger upphov till utgiftsökningar
eller inkomstminskningar. Den största är avgiften till EU:s budget.
Avgiften kan inte beräknas slutligt förrän en gemenskapsbudget som
inkluderar Sverige fastställts. Den svenska avgiften 1995 kan dock
preliminärt beräknas till ca 18,3 miljarder kr utifrån EU:s regelverk på
budgetområdet med gemenskapsbudgetens nuvarande inkomststruktur för
1995 och nuvarande prognoser för den svenska ekonomin som grund.
Med hänsyn till den uppnådda budgetlättnaden, den s.k. infasningen,
beräknas avgiften netto till EU uppgå till ca 13,9 miljarder kr 1995.
Effekten för statsbudgeten förväntas dock bli lägre. Medlemskapet
innebär att vissa utgifter som idag finansieras över statsbudgeten blir
föremål för unionens gemensamma politik och därmed finansieras över
EU-budgeten. Detta innebär ett direkt avlyft för statsbudgeten och en
finansiering av EU-avgiften i storleksordningen 5 miljarder kr. Kvarstå-
ende finansieringsbehov blir därmed ca 9 miljarder kr. Den långsiktiga
budgeteffekten av avgiften till EU-budgeten är svårare att bedöma.
Avgiftsinfasningen omfattar fyra år och uppgår till ca 4,4 miljarder kr
1995, ca 3,9 miljarder kr 1996, ca 0,7 1997 och ca 0,3 miljarder kr
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
126
1998. Allt annat oförändrat är alltså den svenska inbetalningen 4,4
miljarder kr högre 1999 i förhållande till 1995. Enligt budgetöverenskom-
melsen från EU:s toppmöte i Edinburgh i december 1992 får budgetens
utgifter successivt stiga från 1,20 procent av EUs genomsnittliga BNI
1994 till 1,27 procent 1999, det sista året i överenskommelsen. Dessutom
skall den i större utsträckning finansieras av de medlemsländer som har
en BNI som överstiger genomsnittet. Båda dessa faktorer i överenskom-
melsen bidrar till att öka den svenska avgiften, utöver den avklingande
infasningen, med i storleksordningen 2-3 miljarder kr fram till 1999.
Bland övriga budgeteffekter bör nämnas möjligt skattebortfall till följd
av den inre marknaden (alkohol- och tobaksskatter), andra effekter av an-
passningen till unionens regelverk (främst cigarettbeskattningen) samt
budgeteffekter av EU-stöd till den svenska ekonomin (återflödet). En
övergående budgeteffekt är inbetalningen av Sveriges kapitalandel
(inklusive reserver) i Europeiska Investeringsbanken (EIB). Inbetal-
ningarna äger i huvudsak rum under två och ett halvt år och innebär en
omfördelning av statens tillgångar genom att medel deponeras hos
banken. Samtidigt öppnas möjligheten för bl.a. staten att erhålla lån från
EIB.
Ett svenskt medlemskap i EU skulle innebära väsentliga förändringar för
statsförvaltningens arbete. Som angavs i 1994 års budgetpropositionen
har regeringen tagit initiativ till kartläggningar och analyser av de
närmare konsekvenserna för svensk statsförvaltning av ett medlemskap
i EU, under förutsättning att resultatet i folkomröstningen den 13
november 1994 möjliggör ett medlemsskap.
En särskild utredare redovisade i betänkandet Statsförvaltningen och
EG (SOU 1993:80) dels en kartläggning av förutsättningarna för den
svenska statsförvaltningens EU-arbete inom ett antal myndighetsområden,
dels förutsättningarna för samverkan mellan departement och för-
valtningsmyndigheter i det löpande EU-arbetet.
I syfte att följa upp utredningsarbetet uppdrog regeringen genom beslut
den 30 september 1993 åt samtliga departement att, i samverkan med
berörda förvaltningsmyndigheter, göra motsvarande kartläggningar inom
sina ansvarsområden och överväga bl.a. ekonomiska konsekvenser, behov
av organisatoriska förändringar samt uppgiftsfördelning mellan departe-
ment och förvaltningsmyndigheter. Detta arbete slutredovisades i början
av detta år.
Regeringen inrättade den 20 januari 1994 en arbetsgrupp inom Finans-
departementet som har till uppgift att, med utgångspunkt i bl.a. de
redovisningar som departementen lämnat, göra en samlad analys av
behovet av förändringar inom statsförvaltningen och lämna förslag till hur
sådana förändringar bör genomföras. Övervägandena omfattar bl.a. vilka
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
127
krav som ställs på förvaltningens resurser, organisation, arbetsformer och
styrning som en följd av EES och ett eventuellt svenskt medlemskap i
EU. Arbetsgruppen har också uppgifter i anslutning till regeringens
arbetsgivarpolitik och nya kompetensutvecklingskrav till följd av ett
medlemskap samt till regeringens saneringsprogram för de offentliga
finanserna.
Arbetsgruppen har gjort en inledande analys. Det är i huvudsak genom
samlade insatser av regering, departement och förvaltningsmyndigheter
som Sverige kan påverka inriktningen av verksamheten i EU:s beredande
och beslutande organ förutom vad gäller bl.a. Europaparlamentet och
EG-domstolen. Delar av statsförvaltningen får därmed nya uppgifter,
vilket kommer att kräva vissa ytterligare resurser. Omfattningen av
resursbehoven kan emellertid ännu inte närmare preciseras.
Ett medlemskap ger också möjligheter till besparingar. Statsför-
valtningen kommer att kunna dra nytta av det arbete, den kunskap och
de resurser som finns i EU:s institutioner och hos andra medlemsländer.
De flesta departement pekar på olika slag av rationaliserings- och
effektivitetsvinster som på kort eller längre sikt kan åstadkommas i
statsförvaltningen vid ett svenskt medlemskap i EU. Omfattningen av
dessa vinster är ännu inte möjliga att närmare beräkna.
De statsfmansiella villkoren i Sverige gör det till en självklar utgångs-
punkt att ett svenskt medlemskap i EU sammantaget inte får öka de
administrativa kostnaderna i statsförvaltningen. Därmed är det nödvändigt
att utnyttja varje möjlighet till rationalisering och effektivisering som kan
uppkomma som en följd av ett EU-medlemskap. Vidare kan ompriorite-
ringar behöva ske inom ramen för de samlade förvaltningskostnadsmed-
len.
Vid ett eventuellt svenskt medlemskap i EU fr.o.m. år 1995 kan det
behöva ske omfördelningar mellan olika anslag på statsbudgeten under
budgetåret 1994/95. Av denna anledning kan regeringen senare under
året behöva återkomma till riksdagen med en begäran om ett sådant
bemyndigande.
Ansvaret för genomförandet av den svenska EU-politiken ligger hos
regeringen. Ett effektivt agerande i EU-sammanhang förutsätter en tydlig
styrning från regeringens sida av förvaltningsmyndigheternas agerande
och en snabb återrapportering av dessa myndigheters insatser i olika
EU-organ.
För att underlätta ett sammanhållet svenskt agerande behövs en be-
slutsstruktur och en organisation som underlättar kontakter och samord-
ning mellan regeringskansliet och förvaltningsmyndigheterna. Förutsätt-
ningarna och anpassningsbehoven varierar mellan olika departements- och
sakområden.
Det är angeläget att utveckla styrningen och samordningen av ett
svenskt agerande i EU:s olika organ. Utvecklingsarbetet innefattar bl.a.
regler för att ge instruktioner och förordnanden, krav på återrapportering,
uppbyggnad av informationssystem och val av beredningsform för olika
ärenden. EES och ett svenskt medlemskap i EU ställer stora kompetens-
krav på dem som skall företräda Sverige i förhandlingar och andra
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
128
sammanhang. Flertalet departement och myndigheter har redovisat behov
av förstärkta kompetensutvecklingsinsatser. Centralt initierade ut-
bildnings- och informationsinsatser för regeringskansliet och de mest
berörda centrala förvaltningsmyndigheterna bör därför aktualiseras.
Det bör avslutningsvis understrykas att allt det arbete som redovisats
under detta avsnitt inte föregriper ställningstagandet i frågan om svenskt
EU-medlemskap, som avgörs i höstens folkomröstning. Alla förberedelser
inför ett medlemskap kan inte anstå till efter folkomröstningen om det,
vid ett ja i denna, skall vara möjligt för Sveriges del att redan från början
av medlemskapet delta på ett effektivt sätt i EU-samarbetet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
129
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
regeringen har förordat,
2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som rege-
ringen har förordat,
3. godkänner det som regeringen har förordat om redovisning av
nettoinkomsterna från utförsäljning av olja ur de statliga bered-
skapslagren,
4. godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1994/95,
5. godkänner beräkningen av förändringar i anslagsbehållningarna för
budgetåret 1994/95,
6. godkänner beräkningen av Beräknat tillkommande utgiftsbehov,
netto för budgetåret 1994/95,
7. antar förslaget till inkomst- och utgiftsstat rörande Räntor på stats-
skulden, m.m. för budgetåret 1994/95,
8. till Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett
förslagsanslag på 76 000 000 000 kronor,
9. bemyndigar regeringen att ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om
statens upplåning,
10. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1994/95, om arbets-
marknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad
som förordats intill ett sammanlagt belopp av 4 000 000 000
kronor,
11. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1994/95 justera vissa
anslag under fjärde huvudtiteln avseende lokalkostnader (avsnitt
8.5.4)
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
130
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
Sammanfattning ............................ 1
1 Sverige mot år 2000 — möjligheternas tid.......... 1
A Förutsättning och resultat under den gångna
mandatperioden.......................... 9
2 Krisen vi ärvde.......................... 9
2.1 Krisens bakgrund. Utvecklingen 1970-1990 ..... 9
2.2 Den akuta krisen. Utvecklingen 1990-1993 ..... 14
3 Regeringens kursomläggning .................. 16
3.1 Regeringens åtgärder................... 16
3.2 Politiken ger resultat................... 22
B Dagsläget och framtiden..................... 28
4 Den internationella utvecklingen................ 28
4.1 Det globala och det europeiska samarbetet...... 29
4.2 Den internationella konjunkturen............ 31
5 Den ekonomiska utvecklingen i Sverige 1994-1995 .... 33
6 Utvecklingen på längre sikt................... 37
6.1 Alternativ för den svenska ekonomin ......... 37
6.2 Den långsiktiga konsekvenskalkylen
1994/95-1998/99 och de totala offentliga finanserna 40
C Mål, förutsättningar och krav.................. 43
7 Medlemskap i EU ........................ 44
7.1 Inledning.......................... 44
7.2 Det svenska avtalet med EU............... 44
7.3 EU-medlemskapet och framtiden............ 46
7.4 EU-medlemskapets effekter på kortare tid ...... 46
8 Sanerade offentliga finanser................... 47
8.1 Statsskuld och sysselsättning .............. 47
8.2 De offentliga finanserna och saneringsprogrammet . 48
8.3 Strukturella reformer inom socialförsäkringarna ... 51
8.4 Förändringarna inom kommunsektorn......... 56
9 Stabila priser ........................... 58
9.1 Strukturpolitik för låg inflation............... 59
9.2 Penning- och valutapolitiken .............. 59
9.3 Den finansiella sektorn.................... 61
10 Skattepolitik för tillväxt och utveckling av välfärden .... 61
11 Arbetsmarknad och sysselsättning ............... 64
11.1 Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik...... 65
11.2 Arbetsmarknad och fler riktiga jobb.......... 67
11.3 Ungdomslöner....................... 69
12 Åtgärder för att nå målen.................... 71
131
Statsbudgeten och särskilda frågor
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1
1 Statsbudgeten budgetåren 1993/94 och 1994/95 ....... 80
1.1 Beräkningsförutsättningar ................ 80
1.2 Statsbudgetens inkomster och utgifter under
budgetåret 1993/94 .................... 80
1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter under
budgetåret 1994/95 .................... 84
1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåren 1993/94
och 1994/95 ........................ 88
2 Underliggande budgetutveckling................ 89
3 Budgetunderskott och statsskuld................ 90
4 Statliga garanti- och pensionsåtaganden............ 92
4.1 Redovisning av statens garantiåtaganden ....... 92
4.2 Redovisning av statens pensionsåtagande och
kostnader för statliga tjänstepensioner......... 93
5 Årsbokslut för staten budgetåret 1992/93 ........... 94
5.1 Balansräkning med noter................. 94
5.2 Utveckling av en årsredovisning för staten...... 98
6 Den långsiktiga konsekvenskalkylen.............. 99
7 Finansfullmakten......................... 100
8 Styrning av statlig verksamhet ................. 101
8.1 Inledning.......................... 101
8.2 Åtgärder för en förbättrad styrning och kontroll
av statlig verksamhet................... 102
8.2.1 Strategi för att stärka genomförandet av
resultatstyrningen ................. 102
8.2.2 Regeringens bedömning och åtgärder med
anledning av revisionens iakttagelser 1993 . . 106
8.3 Verksamheter som är beroende av statligt stöd .... 117
8.4 Finansiell styrning .................... 119
8.4.1 Drift-och kapitalbudget ............. 119
8.4.2 Övergång till kalenderår som budgetår..... 120
8.4.3 Kartläggning och redovisning av statliga
subventioner .................... 121
8.4.4 In- och utbetalningstidpunkter för statliga
betalningar ..................... 121
8.5 Budgetering av lokalkostnader ............. 122
8.5.1 Budgetering av lokalkostnadsdelen i
myndigheternas förvaltningsanslag....... 122
132
|
8.5.2 Budgetering av anslagsbaser i det nya |
Prop. 1993/94:150 | |
|
lokalförsörjningssystemet............. |
123 |
Bilaga 1 |
|
8.5.3 Årlig omräkning av myndigheternas | ||
|
lokalkostnader................... |
124 | |
|
8.5.4 Justering av vissa anslag för budgetåret | ||
|
1994/95 ....................... |
125 | |
|
8.6 Budgeteffekter av ett eventuellt EU-medlemskap . . . |
126 | |
|
8.7 Konsekvenser för statsförvaltningen av ett | ||
|
eventuellt EU-medlemskap ............... |
127 |
Förslag till riksdagsbeslut ......................
130
133
Bilaga 1.1
Reviderad nationalbudget
1994
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Den reviderade nationalbudget som härmed läggs fram, beskriver den in-
ternationella och den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1995.
Nationalbudgeten bygger på material från fackdepartementen samt från
olika myndigheter och institutioner. För bedömningen av den internatio-
nella utvecklingen har material erhållits från bl.a. OECD. Beskrivningen
av den svenska ekonomin baseras främst på underlag från Statistiska cen-
tralbyrån och på den prognos som Konjunkturinstitutet publicerade den
29 mars. Vidare har seminarier med bransch- och konjunkturexperter hål-
lits. Ansvaret för de redovisade bedömningarna åvilar dock helt Finans-
departementets ekonomiska avdelning.
Nationalbudgeten innehåller dessutom analyser över den ekonomiska
utvecklingen i ett medelfristigt perspektiv. Den traditionella prognosen
för 1994 och 1995 kompletteras med tre alternativa scenarier över ut-
vecklingen under 1996-1999. Det bör särskilt påpekas att de ytterligare
besparingsåtgärder som nu aviseras i den reviderade finansplanen inte är
beaktade i kalkylerna. Beräkningarna är gjorda med hjälp av Konjunk-
turinstitutets modeller KOSMOS och FIMO. Mot bakgrund av dessa sce-
narier behandlas i separata kapitel frågor kring statsskuldens utveckling
och arbetsmarknadens funktionssätt.
Ansvarig för den reviderade nationalbudgeten är departementsrådet
Håkan Frisén. Kalkylerna avslutades den 18 april 1994.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Den svenska ekonomin befinner sig nu i början av en återhämtningsfas.
Exporten ökade snabbt under andra halvåret 1993 samtidigt som den in-
hemska efterfrågan började stabiliseras. Under 1994 väntas en fortsatt
kraftig exportuppgång tillsammans med en ökad investeringsaktivitet i
näringslivet medföra att den samlade produktionen av varor och tjänster
stiger med ca 2,5 %. Under 1995 sker en viss ökning också av den in-
hemska efterfrågan vilket förstärker BNP-tillväxten till ca 3 %.
Enligt nationalräkenskaperna innebar det fjärde kvartalet 1993 en viss
säsongsrensad nedgång av BNP jämfört med tredje kvartalet. Under 1994
finns dock åtskilliga signaler som tyder på att denna nedgång var av till-
fällig natur. Konjunkturinstitutets barometrar för såväl industrin som
tjänstesektorerna visar t.ex. en mycket positiv utveckling. Samtidigt har
hushållens framtidsoptimism ökat betydligt enligt SCB:s undersökning rö-
rande hushållens inköpsplaner (HIP). Detta kan också utläsas i statistiken
för detaljhandeln, där utvecklingen varit stark under årets första månader.
Även om ekonomin nu åter börjar växa kommer två huvudproblem
i svensk ekonomi att fortsätta vara framträdande under de närmaste åren.
Underskotten i de offentliga finanserna är mycket betydande. Trots de
omfattande åtgärder som vidtagits kommer förbättringen i det offentliga
sparandet att vara begränsad under de närmaste åren, vilket innebär att
statsskulden ökar snabbt. Läget på arbetsmarknaden förbättras något,
men arbetslösheten kommer att vara fortsatt hög också år 1995.
Konkurrensläget för den svenska industrin är mycket starkt. Detta beror
inte enbart på deprecieringen av kronan utan till väsentlig del också på
den snabba produktivitetshöjningen de senaste två åren. Därtill bidrar
också sänkningen av arbetsgivaravgifterna. Den förbättrade konkurrens-
situationen genererade en stark exportexpansion under hösten. Ex-
portökningen var en viktig anledning till den stigande optimism hos
övriga aktörer i ekonomin som nu kan konstateras.
Också under prognosperioden kommer exporten att fungera som motor
för ekonomins återhämtning. Det är i denna sektor som den kommande
sysselsättningexpansionen först kommer till stånd, vilket bidrar till ökan-
de inkomster och förstärkt framtidstro för hushållen. Delar av den privata
tjänstesektorn får genom stigande export också direkt draghjälp som in-
satsleverantörer i olika former. Ökade investeringar leder till ytterligare
aktivitet och sysselsättning i ekonomin.
En viktig fråga för den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren är
när omfattande kapacitetsrestriktioner inom exportindustrin uppstår. I
detta avseende är bilden olika för olika delar av industrin. Inom t.ex.
verkstadsindustrin tycks det finnas möjligheter att öka utnyttjandegraden
av anläggningar genom flera arbetsskift etc. Därtill finns troligen en po-
tential till ytterligare produktivitetsförbättringar. Däremot kan stora delar
av basindustrin relativt snabbt nå sitt produktionstak. Basindustrin är ofta
mycket kapital intensiv och medger av såväl tekniska som ekonomiska
skäl inte samma möjligheter till variation av utnyttjandegraden.
Att expansiva delar av ekonomin når sitt kapacitetstak är dock i sig
självt inget problem. Det är snarare en naturlig del i den nödvändiga
strukturomvandling som nu sker. Avgörande är istället att ekonomin fun-
gerar på ett sådant sätt att kapacitetsutbyggnaden och omvandlingen verk-
ligen kommer till stånd och att den sker utan att inflationen tilltar.
Det är således centralt att nödvändiga expansionsinvesteringar snabbt
förverkligas. För detta krävs att realräntan inte är alltför hög samt att
förtroendet för den ekonomiska politiken är fast. Att statsskuldens nivå
och utveckling uppfattas som långsiktigt hållbar är i sin tur centralt för
att räntenivån ska pressas ner och för att osäkerheten ska reduceras. Ock-
så de långsiktiga villkoren för industriell verksamhet i Sverige som for-
mas genom Europapolitiken, energipolitiken, skattepolitiken etc. är av
stor betydelse. Den ekonomiska politikens institutionella ramverk t.ex.
avseende budgetprocessen i riksdagen är också av betydelse.
Samtidigt ställs höga krav på arbetsmarknadens flexibilitet både vad
gäller relativa löner och arbetskraftens rörlighet. Genom en ökad flexibi-
litet underlättas överföringen av arbetskraft till industrin och till de ex-
pansiva delarna av den privata tjänstesektorn så att denna kan ske utan
att de nominella löneökningarna i ekonomin som helhet tilltar. Höga no-
minella löneökningar skulle innebära en utveckling som är oförenlig med
målet om låg inflation.
Diagram 1.1 Produktion i industrin och i den övriga ekonomin
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Även om den grundläggande bilden är att en återhämtning i ekonomin
nu är på väg finns flera riskmoment. Ett sådant är utvecklingen av de in-
ternationella och de svenska räntorna. Utvecklingen hittills under våren
har återigen visat att känsligheten för svensk del är mycket stor vid rörel-
ser på de internationella finansiella marknaderna. Detta måste tolkas som
att det tar lång tid att återvinna och bygga upp förtroendet för svensk
ekonomi och att det fortfarande finns en betydande skepsis kvar beträf-
fande stabiliteten i utvecklingen. Den successiva normalisering och ned-
gång av de svenska räntenivåerna som förutsätts i prognosen är därför
ingalunda självklar. Skulle denna nedgång brytas i förtid får det avsevärd
betydelse för återhämtningen av den inhemska efterfrågan, produktionen
och sysselsättningen.
Den internationella ekonomin
Tillväxten i OECD-området var mycket låg under 1993. En allt bredare
återhämtning kan emellertid skönjas. I USA accelererade tillväxten under
senare delen av 1993. Också Kanada och Storbritannien har kommit långt
i konjunkturuppgången. I Kontinentaleuropa har en långsam återhämtning
börjat, även om utvecklingen i Tyskland väntas bli svag även i år. Den
japanska ekonomin hålls någorlunda uppe av en expansiv ekonomisk poli-
tik. Den sammanlagda BNP-tillväxten i OECD-området beräknas uppgå
till 2 1/4 % i år för att sedan öka till 2 3/4 % nästa år.
Inflationen sjönk successivt under 1993 i flertalet OECD-länder. Med un-
dantag för USA är resursutnyttjandet lågt, vilket håller tillbaka prisök-
ningarna också under 1994 och 1995.
Arbetslösheten har fortsatt att stiga i OECD som helhet, trots en minsk-
ning i USA. Speciellt oroväckande har utvecklingen varit i Europa. Ock-
så i Japan har arbetslösheten stigit den senaste tiden, även om nivån fort-
farande är mycket låg sett i ett internationellt perspektiv. Den höga och
stigande arbetslösheten har medfört att arbetslöshetsfrågan nu står högst
på dagordningen inom såväl det europeiska som det internationella eko-
nomisk-politiska samarbetet.
Finanspolitiken i flertalet OECD-länder är inriktad på budgetkonsol ide-
ring på medellång sikt. Därigenom väntas underskotten i de offentliga
finanserna avta under prognosperioden. Underskotten kvarstår dock på
relativt höga nivåer, varför trenden mot allt större statsskulder fortsätter.
Såväl statsskuldens höga andel av BNP som dess tillväxt utgör ett påtag-
ligt problem, speciellt för de europeiska länderna.
Osäkerheten kring den internationella konjunkturen gäller främst ut-
vecklingen av de europeiska räntorna. Oron på de finansiella marknader-
na hittills under våren har accentuerat frågan om hur stark kopplingen
mellan de europeiska och amerikanska räntorna är. I takt med att den
amerikanska ekonomin närmar sig fullt resursutnyttjande är en penning-
politisk åtstramning logisk. Hittills har de stigande amerikanska räntorna
också tenderat att driva upp de europeiska nivåerna, trots att det inte
existerar några fundamentala realekonomiska grunder för en sådan upp-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
gång. I bedömningen har förutsatts att denna koppling mellan nordameri- Prop. 1993/94:150
kanska och europeiska räntor i huvudsak är av tillfällig natur. Bilaga 1.1
Täbell 1.1 Prognosförutsättningar
Årsgenomsnitt
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
BNP-tillväxt i OECD |
1,6 |
1,0 |
2,2 |
2,8 |
|
Konsumentprisökning i.OECD |
3,0 |
2,7 |
2,3 |
2,7 |
|
Världsmarknadstillväxt1 |
-2,8 |
-1,7 |
4,2 |
5,7 |
|
Råoljepris (US-dollar per fat) |
19,3 |
17,3 |
14,2 |
15,8 |
|
Dollarkurs (i kr.) |
5,8 |
7,8 |
8,1 |
8,3 |
|
Ecu-index2 |
101,7 |
123,0 |
120,0 |
116,5 |
|
Tysk ränta 5-års statsobl. |
7,8 |
6,0 |
5,4 |
5,25 |
|
Svensk ränta 5-års statsobl. |
10,4 |
8,0 |
7,0 |
6,5 |
|
Svensk ränta 6-månaders ssvx. |
12,6 |
8,1 |
6,7 |
6,0 |
1 Avser bearbetade varor i 14 OECD-länder.
2 Ecu-index antas vara 118 den 31 december 1994 och 115 den 31 december 1995.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Diagram 1.2 BNP, export, privat konsumtion och bruttoinvesteringar
Säsongrensade halvårsdata
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Svenska ränte- och valutaförutsättningar
I de förutsättningar som ligger till grund för prognosen över den svenska
ekonomin antas att en viss appreciering av kronan sker under 1994 och
1995. Detta motiveras av att kronan, sett från realekonomiska utgångs-
punkter, i nuläget sannolikt är undervärderad i ett långsiktigt perspektiv.
Som diskuterats tidigare antas att den europeiska räntenivån fortsätter att
11 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150
sjunka, framför allt de korta räntorna. Det förutsätts också att den höjda
räntemarginalen mellan svenska och tyska räntor som uppstod under oro-
lighetema i mars och april månad i huvudsak var av tillfällig natur. Den-
na marginal antas sjunka ytterligare mot slutet av perioden. Således grun-
das prognosen för ekonomins utveckling på antagandet att de svenska
räntorna faller något. Ränteturbulensen accentuerade dock de svenska
räntornas stora känslighet för rörelser på de internationella marknaderna
vilket i viss mån har påverkat ränteantagandena.
Löner och inflation
När arbetsmarknadsläget försvagades i början av 1990-talet dämpades
löneökningstakten kraftigt. Detta mönster bröts dock 1993, då den totalt
uppmätta genomsnittliga timlönekostnaden ökade snabbare än året före
trots en betydande försämring av arbetsmarknadsläget. Denna signal om
bristande flexibilitet i lönebildningen inger oro inför utvecklingen på
längre sikt, då hög flexibilitet är en förutsättning för att en påtaglig
minskning av arbetslösheten ska komma till stånd. Enligt den s.k. för-
tjänststatistiken var dock löneökningarna lägre 1993 än 1992, varför det
ännu är svårt att bedöma hur flexibel lönebildningen är.
Den uppmätta löneökningen på 3,9 % kan till en del förklaras av den
s.k. strukturella löneglidningen som uppstår när sysselsättningen faller.
Den genomsnittliga timlönen kan då stiga utan att någon enskild person
får högre lön. Detta beror dels på att de som kvarstår i sysselsättning
normalt har högre genomsnittslön dels på att när hela företag slås ut är
det också vanligen sådana som har låg produktivitet och lågt löneläge. En
annan faktor som bidrar till den s.k. strukturella löneglidningen är ökande
utbetalningar av avgångsvederlag etc., vilka höjer lönesumman utan att
något arbete utförs. Enligt en preliminär uppskattning av Konjunkturinsti-
tutet och Finansdepartementet (presenteras i kap 15.1) torde denna effekt
kunna förklara ca 1 procentenhet av den 4-procentiga ökningen 1993. Då
denna effekt i stor utsträckning bortfaller i år förväntas löneökningstakten
minska till ca 3 %. Nästa år förutses en betydande efterfrågeökning av
arbetskraft inom industrin, vilket väntas medföra en viss ökad löneglid-
ning. Den genomsnittliga timlöneökningen väntas därför öka marginellt
till 3,25 %. Denna prognos är dock förhållandevis osäker då kunskapen
är mycket begränsad om hur den svenska lönebildningen fungerar vid nu-
varande arbetsmarknadsläge.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 1.2 Löner och priser
Årlig procentuell förändring
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Timlön, kostnad |
3,6 |
3,9 |
3,0 |
3,3 |
|
KPI dec.-dec. |
1,9 |
4,1 |
1,9 |
2,8 |
|
NPI dec.-dec. |
2,9 |
3,9 |
1,2 |
2,0 |
|
KPI årsgenomsnitt |
2,3 |
4,7 |
1,6 |
2,7 |
|
NPI årsgenomsnitt |
4,2 |
4,3 |
1,3 |
1,9 |
Anm.; KPI = Konsumentprisindex, NPI = Nettoprisindex.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Inflationen i Sverige har nu kommit ner på en mycket låg nivå, såväl
i ett historiskt som internationellt perspektiv. Inflationen mätt som föränd-
ringen av konsumentprisindex (KPI) under de senaste 12 månaderna un-
derstiger 2 %. Mätt som årsgenomsnitt väntas ökningen av KPI stanna
vid 1,6 % 1994. Det låga resursutnyttjandet i ekonomin innebär ett
mycket lågt kostnadstryck. Därtill bidrar en relativt hög produktivitetstill-
växt, fallande räntor, skärpt konkurrenslagstiftning samt antagande om en
viss appreciering av kronan. I motsatt riktning verkar höjda indirekta
skatter samt förändringar i räntebidragen. Nästa år väntas ökningen i
konsumentprisindex uppgå till 2,7 %. Nettoprisindex, som beskriver kon-
sumentprisutvecklingen exklusive indirekta skatter och subventioner, vän-
tas endast öka med 2,0 %.
Tabell 1.3 Försörjningsbalans
Miljarder Procentuell volymförändring
kr. 1993 ----------------------------
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | ||
|
BNP |
1 449,5 |
-1,9 |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
|
Import |
418,5 |
1,3 |
-0,4 |
4,1 |
6,5 |
|
Tillgång |
1 868,0 |
-1,0 |
-1,6 |
2,8 |
3,9 |
|
Privat konsumtion |
792,8 |
-1,9 |
-3,8 |
1,2 |
1,5 |
|
Offentlig konsumtion |
401,7 |
-0,6 |
-0,7 |
-1,6 |
-0,9 |
|
Stat |
127,1 |
1,7 |
3,5 |
-2,0 |
0,5 |
|
Kommuner |
274,6 |
-1,6 |
-2,5 |
-1,5 |
-1,5 |
|
Bruttoinvesteringar |
204,4 |
-11,0 |
-16,2 |
-3,5 |
8,5 |
|
Näringsliv |
109,9 |
-15,6 |
-16,3 |
9,4 |
13,9 |
|
Bostäder |
60,4 |
-6,4 |
-28,3 |
-41,0 |
-7,0 |
|
Myndigheter |
34,1 |
1,2 |
3,6 |
-0,3 |
1,2 |
|
Lagerinvesteringar1 |
-5,3 |
1,3 |
0,3 |
0,1 |
0,1 |
|
Export |
474,3 |
2,2 |
7,2 |
10,0 |
8,0 |
|
Användning |
1 868,0 |
-1,0 |
-1,6 |
2,8 |
3,9 |
|
Inhemsk användning |
1 393,6 |
-2,2 |
-4,9 |
-0,2 |
2,1 |
1 Förändring i procent av föregående års BNP.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Utrikeshandel
Den mycket starka konkurrenskraften innebar att svenska företag kraftigt
ökade sin varuexport under 1993, trots den svaga efterfrågetillväxten i
omvärlden. Betydande marknadsandelsvinster gjordes bland traditionella
handelspartners inom OECD. Samtidigt har inbrytningen på de starkt ex-
panderande marknaderna i Sydostasien varit påfallande. Speciellt kraftig
har exportökningen till Kina varit. En högre grad av geografisk differen-
tiering innebär att exportutvecklingen i framtiden blir mindre beroende
av konjunkturvariationer inom OECD-området.
Exporttillväxten väntas bli än kraftigare i år då exporten av bearbetade
varor bedöms öka med närmare 14 %. Andelsvinstema väntas fortsätta
i ungefär samma takt som 1993, samtidigt som marknadstillväxten tilltar
betydligt. Under 1995 förstärks konjunkturen i OECD-området ytterliga-
re. Ökningstakten i de svenska marknadsandelarna avtar dock markant.
Effekterna av de kraftiga relativprissänkningama 1993 har då minskat
samtidigt som kapacitetsutnyttjandet inom vissa delar av den svenska in-
dustrin är så högt att fortsatta exportökningar endast kan ske i takt med
att produktionskapaciteten byggs ut. Den totala exportuppgången väntas
ändå uppgå till närmare 8 % 1995.
Den totala varuimporten steg förra året med 3 %, vilket var förvånans-
värt mycket med tanke på det svaga inhemska efterfrågeläget samt depre-
cieringen. För bearbetade varor var ökningen närmare 5 %, samtidigt
som den importvägda efterfrågan föll med drygt 1 %. Trots depreciering-
en har således importbenägenheten ökat tämligen kraftigt. En förklaring
skulle kunna vara att exportindustrins användning av importerade insats-
varor har ökat snabbare än vad som förutsätts vid beräkningen av den im-
portvägda efterfrågan. I så fall skulle importefterfrågan underskattas i
nuvarande situation med en kraftig exporttillväxt. Vidare kan det på kort
sikt vara svårt att byta till inhemska leverantörer, vilket medför att effek-
terna av relativprisförändringar kommer med betydande eftersläpning.
Under prognosperioden förutses emellertid en normalisering av importan-
delen genom att importen av bearbetade varor ökar långsammare än den
importvägda efterfrågan. De svenska producenter som konkurrerar med
importen väntas successivt kunna stärka sin marknadsposition. Den totala
importen av varor och tjänster väntas växa med drygt 4 % i år och och
ca 6,5 % nästa år.
Handelsbalansen visade 1993 ett överskott på närmare 4 % av BNP.
Under prognosperioden förstärks detta successivt och väntas 1995 uppgå
till ca 6,5 %, vilket är mycket högt såväl vid en historisk som en inter-
nationell jämförelse.
Inhemsk efterfrågan
Den inhemska efterfrågan minskade 1993 med ca 5 % och den privata
konsumtionen med närmare 4 %. Under andra halvåret skedde dock en
märkbar återhämtning. En rad tecken tyder också på att framtidstron hos
hushållen nu successivt förstärks. Skuldanpassningen har varit mer dra-
matisk i Sverige än i andra jämförbara länder och tycks nu gå mot sitt
slut. Samtidigt har priserna stabiliserats på de flesta tillgångsmarknader
och kurserna på aktiemarknaden har också ökat. Detta är viktiga orsaker
till att den privata konsumtionen förutses öka de närmaste åren. Upp-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
gången väntas dock av flera skäl bli måttlig. De långsiktiga motiven för
ett högt hushållssparande kvarstår i hög grad. Realräntan efter skatt är
historiskt sett mycket hög. Arbetslösheten kommer att vara betydande de
närmaste åren samtidigt som den offentliga sektorns konsolideringsbehov
innebär en begränsning av disponibelinkomstema på medellång sikt, vil-
ket redan nu torde verka dämpande på konsumtionsutvecklingen. Därtill
kommer att vissa hushåll sannolikt fortfarande har mycket av skuldan-
passningen framför sig.
Den privata konsumtionen förutses stiga med 1,2 % i år och 1,5 %
nästa år. Hushållens realt disponibla inkomster beräknas öka med ca 2 %
1994 och med drygt 1/2 % 1995. Löneinkomsterna ger dock ett betydan-
de positivt bidrag 1995 till realinkomsutvecklingen men motverkas till en
del av realt minskande transfereringsinkomster. Hushållens sparkvot
minskade 1993 jämfört med 1992. Ovanstående bedömning av inkomst-
och konsumtionsutvecklingen innebär att sparkvoten återigen ökar i år för
att sedan minska relativt kraftigt nästa år. Sambandet mellan inkomst och
konsumtion är på kort sikt inte speciellt starkt då man kan förvänta sig
att hushållen har en mer långsiktig inriktning av sina konsumtionsbeslut.
Därtill störs analysen av inkomstutvecklingen av tekniska periodiserings-
effekter vid årsskiftena. Den tämligen starka realinkomstutvecklingen i
år beror till en del på att inflationen går ned.
Den kommunala konsumtionen minskade med närmare 3 % förra året.
En betydande anpassning av konsumtionsnivån till de långsiktiga finan-
siella förutsättningarna gjordes därmed. Denna anpassning väntas fortsätta
i år och nästa år genom att konsumtionen minskar med 1,5 % årligen.
Trots fallande sysselsättning ökade den statliga konsumtionen kraftigt
förra året. Detta förklaras av vissa tillfälliga inköp inom bl.a. försvaret.
Nästa år väntas därför en större minskning ske än vad som ligger i det
saneringsprogram som regeringen presenterade i 1993 års kompletterings-
proposition.
Bruttoinvesteringarna i näringslivet väntas vända kraftigt uppåt i år.
Tillväxten förutses bli närmare 10 % för att sedan accelerera till 15 %
under 1995. Det är främst inom industrin som expansionen sker med en
ökning på ca 17 % som tilltar till 22 % nästa år. Förutsättningarna för
en investeringsexpansion är på kort sikt mycket gynnsamma. Den snabba
produktionsökningen, god lönsamhet samt fallande räntor bidrar till detta.
Dessutom sker ökningen från en mycket låg nivå. Ökade industriinveste-
ringar är nödvändiga för att den starka exportefterfrågan ska kunna mötas
utan att alltför påtagliga kapacitetsrestriktioner uppkommer i vissa
branscher. Det är därför av vikt att också de långsiktiga förutsättningarna
för industriverksamhet uppfattas som goda och stabila, så att investering-
ar verkligen kommer till stånd i tillräcklig utsträckning. Också i andra
delar av ekonomin ökar investeringarna successivt när hemmamarknaden
återhämtar sig. Därtill spelar statliga investeringar inom infrastrukturom-
rådet en viktig roll. Trots den kraftiga expansionen i näringslivet väntas
de totala bruttoinvesteringar minska med ca 3 % i år genom den mycket
kraftiga nedgången i bostadsinvesteringama. Nästa år planar dessa emel-
lertid ut vilket gör att bruttoinvesteringarna totalt sett ökar med ca 9 %.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 1.3 Bruttoinvesteringar samt bruttoinvesteringar exklusive bostäder
Fasta och löpande priser
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
En betydande import av insatsvaror under slutet av förra året medförde
att lagerinvesteringama för 1993 blev betydligt starkare än vad som för-
utsågs i den preliminära nationalbudgeten. Under prognosperioden förut-
ses små förändringar av lagerinvesteringama som därmed inte väntas ge
något nämnvärt bidrag till efterfrågeökningen. I takt med att industripro-
duktionen gradvis tilltar ökar behovet av lager av insatsvaror och varor
i arbete. I motsatt riktning verkar en fortsatt avveckling av de färdigvar-
ulager som byggdes upp i den tidigare nedgångsfasen. Därtill kommer
också fortsatta neddragningar av handelns lager.
Täbell 1.4 Bidrag till BNP-tillväxten
Procent av föregående års BNP
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Konsumtion |
1,4 |
-1,2 |
-2,2 |
0,2 |
0,5 |
|
Privat konsumtion |
0,6 |
-1,0 |
-2,0 |
0,7 |
0,8 |
|
Offentlig konsumtion |
0,9 |
-0,2 |
-0,2 |
-0,5 |
-0,2 |
|
Kapitalbildning |
-2,6 |
-0,7 |
0,1 |
2,2 |
2,4 |
|
Bruttoinvesteringar |
-1,9 |
-2,3 |
-3,0 |
-0,6 |
1,3 |
|
Lagerinvesteringar |
-1,7 |
1,3 |
0,3 |
0,1 |
0,1 |
|
Nettoexport |
1,0 |
0,3 |
2,9 |
2,6 |
1,0 |
|
BNP |
-1,1 |
-1,9 |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
/4wi..- På grund av avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den sammanlagda nedgången i BNP blev förra året 2,1%. Den duala
situationen i ekonomin åskådliggörs av att nettoexporten gav ett positivt
10
bidrag till tillväxten på hela 3 procentenheter. Den tilltagande exportök-
ningen gör att nettoexportens bidrag blir av samma storleksordning också
i år.
Det negativa bidraget från investeringarna avtar kraftigt samtidigt som
konsumtionen stabiliseras. Sammantaget innebär detta att BNP-tillväxten
i år väntas uppgå till ca 2,5 % för att sedan öka till ca 3 % 1995. Såväl
konsumtionen som investeringarna ger då betydande positiva bidrag till
tillväxten. Genom att exportexpansionen avtar något 1995, samtidigt som
utvecklingen av den inhemska efterfrågan medför en tilltagande import,
kommer nettoexportens positiva bidrag till tillväxten att dämpas kraftigt.
Den väntade tillväxten i Sverige överstiger den i OECD-området som hel-
het med ungefär 1/4 procentenhet såväl 1994 som 1995.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 1.5 Nyckeltal
Årlig procentuell förändring
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Disponibel inkomst |
2,7 |
-3,9 |
2,1 |
0,7 |
|
Sparkvot (nivå) |
7,4 |
7,2 |
8,1 |
7,3 |
|
Industriproduktion |
-0,7 |
1,8 |
8,5 |
6,1 |
|
Relativ enhetsarbetskostnad |
-3,7 |
-25,9 |
0,2 |
1,6 |
|
Handelsbalans (mdr. kr.) |
34,3 |
55,2 |
90,2 |
109,0 |
|
Bytesbalans (mdr. kr.) |
-38,7 |
-2,1 |
33,6 |
55,9 |
|
Bytesbalans (% av BNP) |
-2,7 |
-0,1 |
2,2 |
3,5 |
|
Öppen arbetslöshet1 |
5,3 |
8,2 |
8,0 |
7,2 |
|
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder* |
3,7 |
4,3 |
6,2 |
6,2 |
1 i % av arbetskraften
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Arbetsmarknaden
Under senare delen av 1993 skedde en stabilisering av situationen på ar-
betsmarknaden. När ekonomin nu åter börjar växa skapas förutsättningar
för en ökande sysselsättning på den reguljära arbetsmarknaden. På kort
sikt finns dock flera faktorer som håller tillbaka takten i förbättringen av
arbetsmarknadsläget. Produktiviteten väntas fortsätta öka. Samtidigt stiger
medelarbetstiden kraftigt i år, vilket dämpar behovet av nyanställningar.
Dessutom finns det i nuläget en stor potential för ett ökad arbetskraftsut-
bud. När efterfrågan av arbetskraft börjar tillta kan man därför förvänta
sig att utbudet också ökar.
11
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 1.4 BNP och produktivitet i Sverige 1981—1995
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Trots en viss expansion inom industrin fortsätter antalet sysselsatta i
ekonomin som helhet att minska något i år. En successiv utbyggnad av
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, mot de av riksdagen angivna ra-
marna, medför att den öppna arbetslösheten minskar något. Mätt som års-
medeltal faller den öppna arbetslösheten sålunda från 8,2 % 1993 till
8,0 % år 1994. Nästa år väntas sysselsättningen öka för första gången
sedan 1990. Därmed fortsätter också den öppna arbetslösheten successivt
att falla och väntas vid slutet av 1995 uppgå till ca 7 %. Även det totala
antalet personer utanför reguljär arbetsmarknad (antalet öppet arbetslösa
plus antalet personer i konjunkturberoende åtgärder) minskar 1995.
Tabell 1.6 Sparande
Procent av BNP i löpande priser
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Bruttosparande |
13,9 |
13,6 |
14,5 |
16,3 |
|
Realt sparande |
16,6 |
13,7 |
12,2 |
12,8 |
|
Fasta investeringar |
17,0 |
14,1 |
12,4 |
12,8 |
|
Lagerinvesteringar |
-0,4 |
-0,4 |
-0,2 |
0,0 |
|
Finansiellt sparande |
-2,7 |
-0,1 |
2,2 |
3,5 |
|
Offentlig sektor |
-7,4 |
-13,4 |
-10,5 |
-9,2 |
|
Hushåll |
5,0 |
5,5 |
6.2 |
5,6 |
|
Företag |
-0,3 |
7,7 |
6,5 |
7,1 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
12
Sparandet
Den offentliga sektoms finansiella sparande försämrades kraftigt mellan
1990 och 1993, främst beroende på det allt svagare konjunkturläget. Den-
na nedgång var i sin tur i hög grad en konsekvens av ökningen i det pri-
vata sparandet som uppstod när konsumtion och investeringar drastiskt
föll. De offentliga finanserna stärks successivt under 1994 och 1995. För-
bättringen väntas bli något större än vad som angavs i den preliminära
nationalbudgeten, men underskottet är alltjämt betydande. En lång period
med stora underskott innebär en kraftig ökning av statsskulden. Därige-
nom ökar ränteutgifterna i framtiden och tränger ut andra offentliga ut-
gifter eller tvingar fram en successiv ökning av skattetrycket.
Diagram 1.5 Finansiellt sparande i privat och offentlig sektor samt bytesbalans
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Bytesbalansen utgörs definitionsmässigt av summan av det privata och
offentliga finansiella sparandet. Eftersom det privata finansiella sparandet
kvarstår på mycket höga nivåer innebär det förbättrade offentliga sparan-
det att också bytesbalansen förstärks de närmaste åren. Det finns dock
flera skäl till att Sverige bör ha ett överskott i nuvarande läge. Bostadsin-
vesteringama väntas under en längre tid vara extremt låga. Under en så-
dan period är det naturligt att sparandet till viss del kanaliseras till utlan-
det, vilket tar sig uttryck i ett bytesbalansöverskott. Den demografiska
situationen under 1990-talet, där andelen pensionärer är förhållandevis
låg, verkar också i samma riktning. Därtill kommer att det relativa re-
sursutnyttjandet förmodligen är lägre i Sverige än i omvärlden. När detta
13
normaliseras kommer den svenska importen därför att växa snabbare än
omvärldens efterfrågan på svensk export.
Nästa år börjar också det reala sparandet att öka genom den tämligen
kraftiga investeringstillväxten. Sammantaget innebär detta att det totala
bruttosparandet, dvs. reala investeringar plus bytesbalansen, som andel
av BNP ökar med ca 3 procentenheter mellan 1993 och 1995, vilket ut-
gör inledningen på en återhämtning från en ohållbart låg nivå.
I den reviderade nationalbudgeten presenteras kalkyler avseende den eko-
nomiska utvecklingen t.o.m. år 1999. I ett sådant tidsperspektiv är infor-
mationsunderlaget otillräckligt för att prognoser i vanlig mening skall
kunna utarbetas. Mot bakgrund av de stora förändringar som den svenska
ekonomin genomgår ter sig varje scenario över utvecklingen på medel-
lång sikt som särskilt spekulativt. Samband och erfarenheter baserade på
historiska tidsserier med andra skatte- och regelsystem i ekonomin har
begränsat värde i en situation som i så många avseenden avviker från ti-
digare perioder.
Behovet av längre framåtblickar än den traditionella tvåårshorisonten
är emellertid stort. Den ekonomiska politiken och de grundläggande
ekonomisk-politiska frågeställningarna har fått en allt större tyngdpunkt
mot det medelfristiga perspektivet. I synnerhet behöver utvecklingen på
arbetsmarknaden och för de offentliga finanserna belysas också i detta
tidsperspektiv.
Ansatsen är att redovisa tre olika scenarier över ekonomins utveckling
under perioden 1996—1999. Huvudsyftet med scenarierna är att illustrera
hur ekonomin utvecklas i olika avseenden vid skilda tillväxttakter. T.ex.
är obalanserna på arbetsmarknaden och i de offentliga finanserna fort-
farande stora vid utgången av 1995. I scenarierna illustreras tillväxtens
betydelse för hur dessa frågor utvecklas i ett längre tidsperspektiv. Syftet
är alltså inte, i detta sammanhang, att i detalj ange vilka förutsättningar
i form av ekonomisk politik m.m. som krävs för att åstadkomma en viss
tillväxt.
Gemensamma förutsättningar
Förutsättningarna för en hög och uthållig tillväxt måste i grunden betrak-
tas som gynnsamma. Ett antal strukturella reformer har genomförts de se-
naste åren. Exempel på detta är skattereformen och senare genomförda
sänkningar av skadliga skatter, förändringar inom sjuk- och arbetsskade-
försäkringama, förändringar inom arbetsmarknadslagstiftning, utökad
konkurrenslagstiftning m.m. Genom dessa reformer har den långsiktiga
tillväxtförmågan i ekonomin stärkts. Därtill kommer att resursutnyttjandet
i ekonomin i utgångsläget är mycket lågt, genom att en betydande del av
arbetskraften i utgångsläget saknar reguljär sysselsättning.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
14
I samtliga tre alternativ förutsätts att saneringsprogrammet enligt 1993
års reviderade finansplan genomförs. En viktig del av detta är att utgif-
terna för den offentliga konsumtionen skall vara realt oförändrad under
perioden, dvs. de nominella utgifterna får högst öka i takt med BNP-def-
latom. De ytterligare åtgärder som nu aviseras i 1994 års reviderade Fi-
nansplan är inte beaktade i föreliggande kalkyler. Ett svenskt medlemskap
i EU utgör också ett centralt inslag i förutsättningarna.
Även den internationella utvecklingen är gemensam för alternativen.
Liberaliseringen av världshandeln, den europeiska integrationen och en
successivt starkare internationell konjunktur förutsätts ge en tillväxt i
OECD-området på i genomsnitt 3% under periden 1996—1999. Mark-
nadstillväxten för svensk export av bearbetade varor till dessa länder ökar
därmed med i genomsnitt 6% per år under perioden. Därtill kommer att
de sydostasiatiska ländernas expansion väntas fortsätta och deras bety-
delse för världsekonomin ökar alltmer. Inflationsbekämpningen inom
OECD-ländema bedöms ha fortsatt hög prioritet varför den genomsnitt-
liga konsumentprisutvecklingen väntas uppgå till 3 %.
De tre scenarierna
Skillnaden mellan de olika alternativen gäller arbetsmarknadens funk-
tionssätt samt den ekonomiska politiken. Arbetsmarknadens flexibilitet är
av avgörande betydelse för möjligheterna att påtagligt kunna sänka arbets-
lösheten utan att löneökningarna tilltar på ett inflationsdrivande sätt.
I alternativet med medelhög tillväxt illusteras ett förlopp där inga ytter-
ligare strukturreformer, utöver saneringsprogrammet genomförs. Arbets-
marknaden fungerar dock något bättre än tidigare till följd av bl.a. skatte-
reformen, förändringar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna m.m.
Strukturreformernas effekter kan dock sägas vara försiktigt tolkade. Lö-
nebildningen kännetecknas fortfarande av oförmåga att anpassa nominal-
lönema nedåt samt av en relativt stark följsamhet mellan olika sektorer.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 1.7 Försörjningsbalans 1996—1999
Genomsnittlig årlig procentuell förändring
|
hög |
medel |
låg | |
|
BNP |
4,0 |
3,0 |
2,0 |
|
Import av varor och tjänster |
9,4 |
8,1 |
6,9 |
|
TILLGÅNG |
5,7 |
4,6 |
3,6 |
|
Privat konsumtion |
2,3 |
1,9 |
1,8 |
|
Offentlig konsumtion |
-0,7 |
-0,6 |
-1,2 |
|
Stat |
-0,7 |
-0,7 |
-1,3 |
|
Kommuner |
-0,7 |
-0,6 |
-1,2 |
|
Bruttoinvesteringar Lagerinvesteringar1 |
15,5 |
10,9 |
6,8 |
|
0,6 |
0,3 |
0,1 | |
|
Export av varor och tjänster |
7,4 |
7,1 |
6,4 |
|
ANVÄNDNING |
5,7 |
4,6 |
3,6 |
|
Inhemsk efterfrågan |
4,8 |
3,3 |
3,3 |
Källa: Finansdepartementet.
15
För att göra alternativet med hög tillväxt mer sannolikt krävs fortsatta
strukturella reformer inom bl. a. arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.
Detta förbättrar förutsättningarna för en icke-inflationistisk lönebildning.
Arbetsmarknaden antas utmärkas av en hög flexibilitet vilket innebär
minskade inslag av nominallönestelhet nedåt samt en lägre grad av följ-
samhet mellan olika sektorer. Även andra aspekter av flexibilitet som kan
medverka till snabbare reaktioner på över eller underskott på olika del-
arbetsmarknader är viktiga. Hög rörlighet, effektiv matchning etc. inne-
bär att kraven på lönejusteringar mildras.
Alternativet med låg tillväxt illustrerar en utveckling där den ekonomis-
ka återhämtningen bryts i förtid, främst på grund av en dåligt fungerande
arbetsmarknad. Tidigare genomförda strukturreformer antas inte ha någon
större effekt. Rörligheten mellan yrken, företag och branscher är låg,
delvis som en följd av att arbetsmarknads- och utbildningspolitiken inte
antas ge förväntade resultat. Detta tar sig uttryck i att stora löneökningar
i de mest expansiva delarna av ekonomin snabbt sprider sig till samtliga
sektorer, dvs. även till de som inte behöver nyrekrytera och därigenom
attrahera en större arbetsstyrka. Inflationsförväntningarna tilltar då redan
vid mycket höga arbetslöshetsnivåer och prisstabiliseringspolitiken upp-
fattas inte som trovärdig vilket leder till stigande räntor.
Diagram 1.6 Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende arbets-
marknadspolitiska ågärder 1980—1999
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
16
Alternativet med medelhög tillväxt
Den genomsnittliga BNP-tillväxten uppgår i alternativet med medelhög
tillväxt till ca 3% årligen, vilket motsvarar den genomsnittliga tillväxt-
takten i OECD-området under perioden. Det relativt svaga arbetsmark-
nadsläget håller tillbaka de nominella löneökningarna, som dock tilltar
något i slutet av perioden. Därigenom begränsas också inflationstrycket
och nettoprisindex ökar med ca 2,5% årligen. Den åtstramning av finans-
politiken som sker genom bl.a. saneringsprogrammet påverkar dock KPI
på ett sådant sätt att ökningstakten beräknas bli ca 3 %.
Ett successivt större förtroende för den ekonomiska politiken medför
en viss nedgång av realräntorna. Detta i kombination med den relativt
starka lönsamheten i näringslivet samt ett successivt ökande kapacitetsut-
nyttjande skapar förutsättningar för att den investeringsuppgång som in-
leds år 1995 förstärks under kalkylperioden. Därigenom blir investe-
ringarna den efterfrågedel som ger det största bidraget till tillväxten.
Diagram 1.7 Offentliga sektorns utgifter och inkomster
3 %-kalkylen
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källa: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Sysselsättningen i den offentliga sektorn minskar något under perioden.
Därigenom måste en stark expansion av produktion och sysselsättning i
den privata sektorn ske för att den sammantagna tillväxten i ekonomin
skall bli 3%. Mot bakgrund av denna strukturomvandling samt att inves-
teringsnivåerna blev starkt nedpressade under perioden 1990—1994 är inte
kalkylens investeringsuppgång särskilt anmärkningsvärd. I själva verket
utgör investeringarna en mindre andel av BNP 1999 än de gjorde 1990.
17
Hushållens inkomstutveckling begränsas under perioden genom sane-
ringsprogrammet och uppgången stannar vid i genomsnitt drygt 1 % per
år. Den privata konsumtionen antas emellertid öka något snabbare. I takt
med en sjunkande arbetslöshet förstärks också hushållens förtroende och
därigenom antas att nettosparandet som andel av disponibel inkomst mins-
kar från 7% 1995 till ca 4% 1999.
Den svenska exporten förutsätts kunna öka sina marknadsandelar avse-
värt under perioden 1993—1995. Under perioden 1996—1999 kommer ex-
portutvecklingen i huvudsak att följa den internationella marknadstill-
växten. En viss fortsatt expansion av marknadsandelarna sker dock under
1996 och 1997. I takt med att det inhemska resursutnyttjandet successivt
tilltar kommer ökningen av importefterfrågan att bli betydande. Detta
innebär att nettoexportens bidrag till tillväxten under perioden blir svagt
negativt.
Den skisserade utvecklingen av produktion och efterfrågan innebär att
situationen på arbetsmarknaden gradvis förbättras. Under åren 1996 till
1999 skapas knappt 260 000 nya jobb. Nedgången i arbetslöshet begrän-
sas dock av att potentialen för ett ökat arbetskraftsutbud är stort när efter-
frågan på arbetskraft tilltar. Den öppna arbetslösheten kalkyleras att
minska från drygt 7 % 1995 till ca 5,5 % år 1999. Detta kan ske samti-
digt som de konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärderna re-
duceras till ca 4,5 %. Fortfarande är alltså ca 10 % av arbetskraften
utanför reguljär sysselsättning under det sista kalkylåret 1999.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 1.8 Nyckeltal
|
hög |
medel |
låg | |
|
Årlig förändring, genomsnitt 1996—1999 | |||
|
Timlön |
3,5 |
4,0 |
5,6 |
|
KPI, Årsgenomsnitt |
2,7 |
3,1 |
3,4 |
|
Nettoprisindex |
2,0 |
2,4 |
2,9 |
|
Real disponibel inkomst |
1,4 |
1,2 |
2,0 |
|
Sysselsättning, personer |
2,6 |
1,6 |
0,4 |
|
Produktion, näringsliv |
5,3 |
4,0 |
2,9 |
|
varav industri |
6,7 |
5,3 |
3,7 |
|
Nivå år 1999 | |||
|
Öppen arbetslöshet1 |
4,0 |
5,5 |
6,7 |
|
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder1 |
2,5 |
4,6 |
5,9 |
|
Hushållens sparkvot2 |
3,0 |
3,9 |
6,7 |
|
Finansiellt sparande i offentlig sektor Offentliga sektorns finansiella Bytesbalans3 |
-0,8 |
-3,3 |
-5,9 |
|
41,3 |
48,2 |
55,5 | |
|
1,7 |
3,5 |
3,8 | |
|
Bruttosparande3 Exportnetto3 |
22,5 3,5 |
21,0 5,2 |
18,8 5,6 |
1 I % av arbetskraften.
2 I % av disponibel inkomst.
3 I % av BNP.
Källa: Finansdepartementet.
De offentliga finanserna förstärks gradvis även om underskotten hela
perioden är betydande. Det finansiella sparandet i den offentliga sektorn
18
visar ett underskott på drygt 3% år 1999. Den offentliga sektorns finan-
siella nettoskuld som andel av BNP ökar därför svagt även mot slutet av
kalkylperioden. Den privata sektorns finansiella sparande minskar succes-
sivt. Företagens sparande är dock betydande även vid slutet av perioden,
trots den relativt starka investeringsexpansionen.
Diagram 1.8 Den offentliga sektorns finansiella nettoställning
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källa: Finansdepartementet.
Alternativet med hög tillväxt
Den högre flexibiliteten avseende löner och rörlighet på arbetsmarknaden
medger en snabbare tillväxt utan att inflationsdrivande löneökningar upp-
står. Förtroendet för hållbarheten i den ekonomiska utvecklingen ökar,
vilket leder till lägre realräntor och som följd därav en snabbare konsum-
tions- och investeringstid växt.
BNP ökar i detta alternativ med i genomsnitt ca 4 %. Tillväxten är i
mycket hög grad driven av den kraftiga investeringsexpansionen, som ger
ett bidrag till tillväxten på ca 3 procentenheter. Den starka sysselsätt-
ningsutvecklingen innebär att hushållens inkomster ökar snabbare än i
3 %-kalkylen. Tillsammans med en något större sparkvotsnedgång innebär
detta en kraftigare konsumtionsutveckling för hushållen.
Antalet reguljärt sysselsatta ökar i denna kalkyl med ca 440 000. Där-
med sjunker arbetslösheten kraftigt. Den öppna arbetslösheten uppgår år
1999 till 4% av arbetskraften. Sysselsättningexpansionen medger också
en avsevärd neddragning av de konjunkturberoende arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärderna. Dessa utgör 1999 2,5% av arbetskraften. Summan av
19
öppen arbetslöshet och antal personer i konjunkturberoende åtgärder re-
duceras därmed från toppnivån 14,2% 1994 till 6,5% 1999, vilket mot-
svarar regeringens målsättning beträffande utvecklingen av arbetslösheten
under 1990-talet. Den goda efterfrågan på arbetskraft innebär att den an-
del av befolkningen som tillhör arbetskraften ökar.
De offentliga finanserna förbättras markant i detta alternativ. Fortfa-
rande finns dock ett sparandeunderskott vid slutet av perioden uppgående
till knappt 1% av BNP. Den offentliga sektorns finansiella nettoskuld
minskar dock 1999 som andel av BNP och uppgår till 41 % .
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Täbell 1.9 Bidrag till tillväxten
Årligt genomsnitt 1996—1999
|
hög |
medel |
låg | |
|
Privat konsumtion |
1,2 |
0,9 |
0,9 |
|
Offentlig konsumtion |
-0,1 |
-0,1 |
-0,3 |
|
Bruttoinvesteringar |
2,9 |
2,0 |
1,2 |
|
Lagerinvesteringar |
0,5 |
0,3 |
0,0 |
|
Nettoexport |
-0,5 |
-0,1 |
0,2 |
|
BNP |
4,0 |
3,0 |
2,0 |
Källa: Finansdepartementet.
Alternativet med låg tillväxt
I alternativet med låg tillväxt accelerar löneökningarna i ett tidigt skede
framförallt på grund av en dåligt fungerande arbetsmarknad med låg rör-
lighet. Löneökningar i de expansiva delarna av ekonomin sprider sig
snabbt till övriga sektorer. Därigenom stiger inflationsförväntningarna
vilket ger upphov till såväl stigande nominal- som realräntor.
Osäkerheten hos hushåll och näringsliv tilltar, vilket dämpar investe-
rings- och konsumtionsbenägenheten. Därigenom stannar den årliga BNP-
tillväxten vid i genomsnitt ca 2% under perioden.
Arbetslöshetsnedgången avbryts i ett tidigt skede och summan av de
öppet arbetslösa och personer i konjunkturberoende åtgärder når inte un-
der 12,5%, som andel av arbetskraften. Sverige hamnar därmed, liksom
flera andra europeiska länder, i en situation med varaktigt hög arbets-
löshet. De personer som lämnade arbetskraften under den kraftiga ned-
gången i ekonomin kan heller inte väntas komma tillbaka till arbetskraf-
ten vid en så låg efterfrågan på arbetskraft.
I detta alternativ förbättras de offentliga finanserna väsentligt långsam-
mare och underskottet uppgår till ca 6% som andel av BNP. Därigenom
fortsätter den offentliga sektorns finansiella skuld att öka relativt snabbt
som andel av BNP under hela kalkylperioden. Saneringsprogrammet är
alltså under dessa omständigheter helt otillräckligt för att ens hejda ök-
ningen av skuldkvoten.
20
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Konjunkturuppgången i OECD fortsatte under det andra halvåret 1993.
Det är dock ännu för tidigt att tala om en bred återhämtning över hela
OECD-området. Självbärande konjunkturuppgångar från inhemsk efter-
frågan sker nu i länder som tillsammans svarar för ungefär hälften av
OECDs totala produktion. Den senaste tidens statistik visar att tillväxten
har accelererat i USA. Tillväxten under det fjärde kvartalet 1993 var den
starkaste sedan uppgången inleddes för tre år sedan. Vid sidan av USA
ligger övriga anglosaxiska länder först i konjunkturcykeln. Den japanska
ekonomin, där BNP föll mot slutet av 1993, fortsätter däremot att ut-
vecklas svagt. I Europa har en långsam konjunkturuppgång inletts.
Diagram 2.1 BNP-tillväxt i USA, Japan och västra Tyskland
Årlig procentuell förändring
Källa: OECD.
BNP i OECD beräknas öka med 2 1/4 % 1994 och med 2 3/4 % 1995.
Detta innebär en viss upprevidering jämfört med bedömningen i den pre-
liminära nationalbudgeten. Den främsta orsaken är att tillväxten i USA
bedöms bli högre. Utvecklingen i Japan och i flertalet europeiska länder
ser ut att ligga i linje med den tidigare prognosen. I OECD-Europa förut-
ses en BNP-tillväxt på 1 1/4 % 1994 och 2 1/2 % 1995. Noteras kan att
de nordiska länderna väntas få en högre tillväxt än genomsnittet i OECD
såväl 1994 som 1995.
12 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150
21
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 2.1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder
Årlig procentuell förändring
|
Andel av BNP1 |
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
USA |
36,0 |
-0,7 |
2,6 |
3,0 |
3,8 |
3,2 |
|
Japan |
19,2 |
3,9 |
1,3 |
0,1 |
0,6 |
2,5 |
|
Västra Tyskland |
8,8 |
4,5 |
1,5 |
-1,9 |
0,1 |
1,8 |
|
Frankrike |
7,0 |
0,8 |
1,4 |
-0,7 |
0,9 |
2,6 |
|
Storbritannien |
5,5 |
-2,1 |
-0,5 |
2,0 |
2,9 |
2,9 |
|
Danmark |
0,8 |
1,2 |
1,1 |
0,0 |
2,7 |
3,0 |
|
Finland |
0,7 |
-7,1 |
-4,0 |
-2,5 |
1,8 |
4,0 |
|
Norge |
0,7 |
1,9 |
2,9 |
2,5 |
3,0 |
2,8 |
|
Sverige |
1,3 |
-1,1 |
-1,9 |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
|
Norden2 |
2,2 |
-1,2 |
0,1 |
0,0 |
2,5 |
3,3 |
|
OECD-Europa |
38,2 |
1,3 |
0,8 |
-0,6 |
1,2 |
2,4 |
|
OECD-totalt |
1,0 |
1,6 |
1,0 |
2,2 |
2,8 |
I procent av 1987 års BNP.
2 Exklusive Sverige.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
USAs ekonomi fortsätter att växa på bred front. Inflationstrycket är i
dagsläget måttligt och det förefaller inte troligt att tillväxten bryts i förtid
på grund av att den amerikanska centralbanken kraftfullt skulle behöva
strama åt penningpolitiken. De räntehöjningar som genomförts den se-
naste tiden utgör knappast något hinder för en fortsatt stark tillväxt. De
bör snarast ha positiv effekt, då risken för inflation på medellång sikt har
minskat. Med tanke på den snabba tillväxttakten var en sådan normalise-
ring av penningpolitiken nödvändig. I Japan har ett fjärde finanspolitiskt
stimulanspaket presenterats. Detta bedöms innehålla mer substantiella åt-
gärder än de som har lagts fram tidigare. Därmed förbättras utsikterna
för en uppgång kan inledas under året. I västra Tyskland förväntas BNP,
efter en viss uppgång under det andra och tredje kvartalet 1993, åter att
falla under den första delen av 1994 innan en mer stabil återhämtning
inleds. Fallet i BNP är främst en följd av att hushållens disponibla in-
komster kommer att minska förhållandevis kraftigt under året. Vad gäller
de nordiska länderna är det främst synen på utsikterna för den finska eko-
nomin som ändrats. Det har kommit allt fler tecken som tyder på att en
uppgång är nära förestående och att en mycket stark tillväxt kan förväntas
under 1995.
Inflationen sjönk trendmässigt under 1993 i flertalet OECD-länder och
utvecklingen mot lägre inflation har fortsatt under 1994. Med undantag
av USA finns det gott om outnyttjad kapacitet inom OECD-området, vil-
ket kommer att hålla prisökningstakten nere. I Kontinentaleuropa tyder
allt på att inflationen fortsätter att sjunka. I de länder vars valutor depre-
cierats har det, med möjligt undantag av Storbritannien, ännu inte kom-
mit några signaler om att inflationen tilltagit. Den svaga inhemska efter-
frågan och det låga kapacitetsutnyttjandet är två förklaringar till detta. I
Tyskland pekar alla faktorer, med undantag av penningmängdsutveck-
22
lingen, mot ett fallande inflationstryck under prognosperioden. Därmed
finns Bundesbanks inflationsmål på högst 2 % inom räckhåll. I Stor-
britannien har inflationen ökat något den senaste tiden som en följd av
den stigande inhemska aktiviteten. Konsumentpriserna i OECD väntas
öka med 2,3 % 1994 och 2,7 % 1995. Detta är en viss nedjustering jäm-
fört med tidigare bedömningar. I OECD-Europa väntas ökningstakten
uppgå till knappt 3 % båda åren.
Trots sjunkande arbetslöshet i USA har arbetslösheten fortsatt att stiga
i OECD som helhet. Inte minst har utvecklingen i Europa varit oroande.
Även i Japan har en viss ökning noterats den senaste tiden, även om ni-
vån internationellt sett är mycket låg. Den höga och stigande arbetslös-
heten har medfört att denna fråga står högt på dagordningen i det inter-
nationella ekonomisk-politiska samarbetet. Arbetslösheten väntas börja
sjunka i OECD-området under 1994 och uppgå till knappt 8 % 1995. I
Europa förutses en minskning först under 1995.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 2.2 Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
KPI1 | |||||
|
USA |
4,2 |
3,0 |
3,0 |
2,8 |
3,5 |
|
Japan |
3,3 |
1,7 |
1,3 |
0,5 |
1,0 |
|
Västra Tyskland |
3,5 |
4,0 |
4,1 |
3,0 |
2,3 |
|
Frankrike |
3,2 |
2,4 |
2,1 |
1,9 |
2,0 |
|
Storbritannien |
5,9 |
3,7 |
1,6 |
3,0 |
3,6 |
|
Danmark |
2,4 |
2,1 |
1,3 |
2,8 |
3,2 |
|
Finland |
4,1 |
2,5 |
2,2 |
2,0 |
3,2 |
|
Norge |
3,4 |
2,3 |
2,3 |
2,0 |
2,0 |
|
Sverige |
9,3 |
2,3 |
4,6 |
1,6 |
2,7 |
|
OECD-Europa |
4,7 |
3,8 |
3,1 |
2,9 |
2,9 |
|
OECD-totalt |
4,2 |
3,0 |
2,7 |
2,3 |
2,7 |
|
Arbetslöshet2 | |||||
|
OECD-Europa |
8,6 |
9,6 |
10,7 |
11,3 |
11,3 |
|
OECD-totalt |
7,1 |
7,8 |
8,2 |
8,2 |
7,8 |
1 Årlig procentuell förändring.
2 Procent av arbetskraften.
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Den penningpolitiska hållningen står alltjämt i fokus när den ekono-
miska utvecklingen de närmaste åren ska bedömas. I USA gäller frågan
hur snabbt centralbanken Federal Reserve behöver höja styrräntorna. Ar-
betslösheten och kapacitetsutnyttjandet ligger nu på nivåer som historiskt
sett har genererat inflation. Det förefaller dock inte finnas anledning till
överdriven oro för detta i nuläget. Finanspolitiken kommer att stramas åt
de närmaste åren samtidigt som bl.a. löneökningarna ligger på en låg
nivå. I Japan är de korta räntorna rekordlåga, men fortsatta lättnader kan
inte uteslutas om återhämtningen dröjer. I Europa har betydande ränte-
sänkningar skett i samtliga länder. Detta har ännu inte varit tillräckligt
för att generera någon starkare konjunkturuppgång. Med hänsyn till det
svaga konjunkturläget och det låga inflationstrycket måste realräntorna i
flertalet europeiska länder fortfarande bedömas som höga. De förbättrade
23
inflationsutsiktema och den stramare finanspolitiken i Tyskland förutses
resultera i fortsatta lättnader i penningpolitiken under prognosperioden.
Övriga europeiska länder skulle därmed kunna följa efter. Det borde ock-
så finnas utrymme för de långa räntorna att sjunka ytterligare något under
prognosperioden.
Underskotten i de offentliga finanserna väntas minska i OECD-området
under prognosperioden. Av de stora länderna förutses den mest markanta
förbättringen ske i Storbritannien. Trots detta kommer de offentliga un-
derskotten att kvarstå på höga nivåer de närmaste åren. Den trendmässiga
ökningen av statsskulden kommer inte att brytas. Trots betydande budget-
underskott i Europa kommer förändringen i finanspolitiken att få en åter-
hållande inverkan på ekonomin 1994 jämfört med 1993.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 2.3 Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande
Kalenderår, procent av BNP
|
1990 |
1991 |
1992 |
1993 | |
|
USA1 |
-2,5 |
-3,4 |
-4,5 |
-3,6 |
|
Japan |
2,9 |
3,0 |
0,7 |
-1,0 |
|
Tyskland |
-2,1 |
-3,2 |
-2,6 |
-4,0 |
|
Frankrike |
-1,5 |
-2,1 |
-3,9 |
-6,0 |
|
Storbritannien |
-1,3 |
-2,7 |
-6,2 |
-8,2 |
|
Danmark |
-1,5 |
-2,2 |
-2,5 |
-4.3 |
|
Finland |
5,3 |
-1,5 |
-6,1 |
-9,1 |
|
Norge |
2,5 |
-0,2 |
-2,8 |
-3,2 |
|
OECD-Europa2 |
-3,7 |
-4,4 |
-5,1 |
-6,8 |
|
OECD-totalt2 |
-2,1 |
-2,9 |
-4,0 |
-4,6 |
1 Exkl. kostnader för inlåningsförsäkringen.
2 1991 års BNP-vikter och köpkraftspariteter.
Källa: OECD.
Skuldkonsolideringsprocessen i den privata sektorn har de senaste åren
dämpat den ekonomiska utvecklingen. Denna verkar nu till stor del vara
avslutad och utgör därmed inte något betydande hinder för utvecklingen
de närmaste åren. Detta beror på att hushållen minskat sin skuldsättning,
att räntorna har sjunkit, samt att priserna på tillgångsmarknadema har
stigit under det senaste året. Det gäller inte minst kurserna på aktiemark-
naderna. Dessutom har bostadsprisema i bl.a. USA och Storbritannien
börjat att stiga medan de stabiliserats i t.ex. Finland.
De ekonomiska förutsättningarna för OECD-ländema har förändrats
markant de senaste åren. Nya marknader har fått ökad betydelse för den
internationella handeln, även om den interna OECD-handeln fortfarande
dominerar. De asiatiska länderna exklusive Japan har mer än fördubblat
sin andel av den totala exporten i världen sedan 1980, från ca 8 % till
knappt 17 % 1993. Sydostasien är den region i världen som för närvaran-
de uppvisar den snabbaste tillväxten och dessa länders betydelse för
världsekonomin kommer att fortsätta att öka de kommande åren. Detta
gäller som producenter av konsumtions- och investeringsvaror, men ock-
så som viktiga avsättningsmarknader för OECD-ländemas export. Regio-
nen har genomgått en markant förändring i så motto att den intraregionalt
24
genererade tillväxten har varit så pass stark att OECD-ländemas betydel-
se för området har minskat avsevärt.
Vid sidan av Sydostasien kommer även de östeuropeiska länderna att
på sikt spela en viktigare roll i världsekonomin. De länder i Östeuropa
som prioriterat liberaliseringar och makroekonomisk stabilisering i ett
tidigt skede av reformprocessen är de som snabbast kommer att integreras
och bli viktiga aktörer i världshandeln.
Utöver tillkomsten av nya marknader har världshandeln gynnats av den
fortsatta liberaliseringen av handeln. Detta förbättrar förutsättningarna för
den ekonomiska utvecklingen på medellång och på lång sikt. Liberalise-
ringen har skett dels genom regionala frihandelsavtal t.ex. EES och
NAFTA, dels genom det globala GATT-avtalet.
Till osäkerhetsmomenten i prognosen hör utvecklingen på de finansiella
marknaderna. Att de långa räntorna i USA har börjat stiga kan förklaras
av stigande inflationsförväntningar på medellång sikt. Marknadsaktörerna
kan dock ha överreagerat. En alternativ tolkning är att en höjning av de
korta räntorna i dagsläget borde resultera i lägre inflation på medellång
sikt jämfört med om ingenting hade gjorts. Att de långa räntorna har sti-
git i Europa är däremot svårare att förklara med utgångspunkt i funda-
mentala faktorer. De långa räntornas nivå påverkas enligt teorin av infla-
tionsförväntningar. Den senaste tidens utveckling i Tyskland, som fort-
farande i hög grad styr räntenivån i Europa, borde snarare ha resulterat
i fallande inflationsförväntningar. En förklaring skulle kunna vara att de
finansiella marknaderna är segmenterade, med relativt täta skott mellan
ränte- och valutamarknader. Om aktörerna på penning- och obligations-
marknaderna avlägger all valutakursrisk när de gör en placering i ett rän-
tebärande instrument, skulle detta kunna förklara de europeiska räntornas
följsamhet till de amerikanska den senaste tiden.
Frågan är alltså om en trend mot ökande långa räntor har inletts. Prog-
nosen utgår ifrån att så inte är fallet utan att de stigande långa räntorna
i Europa är en tillfällig reaktion. De långa räntorna förväntas därmed
falla något under 1994. Om detta inte inträffar kommer naturligtvis åter-
hämtningen att bli svagare.
Ett annat osäkerhetsmoment i Europa är hur hushållens konsumtion
kommer att utvecklas under prognosperioden. Inkomsterna kommer i
många länder att utvecklas svagt till följd av låga löneökningar, fallande
sysselsättning och åtstramningar av de offentliga finanserna. Detta gäller
inte minst Tyskland. Om hushållen inte skulle minska sitt sparande kom-
mer tillväxten under pronosperioden bli svagare än beräknat.
Vad gäller USA kan inflationen komma att öka snabbare än i progno-
sen, vilket kan leda till att penningpolitiken mycket snabbt kommer att
stramas åt. Det skulle ge en större dämpning av den ekonomiska aktivite-
ten 1995 än vad som förutses här.
På den positiva sidan finns möjligheter till snabbare räntesänkningar i
Tyskland än förutsett. Dessutom kan styrkan och dynamiken i den euro-
peiska uppgången ha underskattats.
Ett osäkerhetsmoment av en helt annan karaktär är utvecklingen i Ryss-
land. Den allmänt sett mycket osäkra situationen såväl ekonomiskt som
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
25
politiskt kan medföra allmän oro som kan sprida sig till t.ex. de finan- Prop. 1993/94:150
siella marknaderna. Bilaga 1.1
Den ekonomiska aktiviteten steg dramatiskt i den amerikanska ekonomin
under andra halvåret i fjol. I synnerhet gäller detta för det fjärde kvartalet
då BNP-tillväxten uppgick till hela 7 % i årstakt. Uppgången, som länge
varit påtagligt svagare än i tidigare konjunkturuppgångar, har först under
detta kvartal nått en sådan styrka som varit vanlig tidigare. BNP-till-
växten för 1993 kom därmed att bli 3,0 %.
I dagsläget pekar så gott som alla indikationer i positiv riktning. På ut-
budsssidan av ekonomin ökar industriproduktion, kapacitetsutnyttjande
och orderingång snabbt. På efterfrågesidan är det investeringarna samt
den privata konsumtionen som främst bidrar till uppgången. Företagens
goda vinstläge har stimulerat maskin- och anläggningsinvesteringama,
vilka ökade snabbt 1993. Bostadsinvesteringama tilltog också i styrka
under andra halvåret.
Hushållens konsumtion har fortsatt att öka, vilket bl.a. kan avläsas i
detaljhandelsomsättningen, trots att disponibelinkomstutvecklingen var
relativt svag. Den hittillsvarande ökningen i privat konsumtion har till
stor del finansierats genom minskat sparande. Sparkvoten har emellertid
sjunkit så mycket att utrymmet för fortsatta neddragningar nu tycks vara
begränsat. Konsumtionsökningar under 1994 och 1995 måste därför i
högre grad än tidigare härröra från inkomstökningar. Den totala syssel-
sättningen har börjat stiga vilket bör möjliggöra en sådan utveckling.
Pristrycket i den amerikanska ekonomin är måttligt för närvarande. Så-
väl konsumentpriser som löner visar en ökningstakt på strax under 3 %
i dagsläget. Detta i kombination med de senaste årens rationalisering
inom tillverkningsindustrin har fört med sig att enhetsarbetskostnaden
minskat inom denna sektor — under 1993 med ca 2,5 % — vilket ökat in-
dustrins konkurrenskraft.
Finanspolitiken verkade i svagt åtstramande riktning under 1993. Admi-
nistrationens budgetförslag avseende budgetåret 1995, som presenterades
i februari i år, innebär en fortsättning av åtstramningspolitiken. Förslaget
inkluderar utgiftsnedskämingar avsedda att möta utgiftstaken i 1994 års
budget, som godkändes av kongressen i augusti 1993. Vad gäller Clinton-
administrationens förslag till hälsovårdsreform är bl.a. frågorna beträf-
fande statens roll i och finansieringen av det nya systemet ännu olösta.
Trots detta väntas en lagstiftning bli klar under innevarande år.
26
Diagram 2.2 Inflation, tillverkningsindustrins kapacitetsutnyttjande och långa Prop. 1993/94:150
räntor i USA Bilaga 1.1
Källa: OECD.
Efter att under nästan 18 månaders tid pendlat kring 3 % har de ameri-
kanska korträntoma stigit sedan februari som svar på Federal Reserves
höjning av styrräntorna. Höjningen måste betraktas som en naturlig kon-
sekvens av den mycket snabba tillväxten under sista kvartalet i fjol. Det
finns emellertid mycket få tecken på att den faktiska inflationen är på väg
upp. Det är svårare att förklara varför långräntoma börjat stiga sedan
slutet av 1993, om det inte beror på att marknadens inflationsförvänt-
ningar höjts.
Innevarande år väntas BNP-tillväxten öka till 3 3/4 % för att dämpas
till drygt 3 % 1995. Tillväxten drivs i första hand av privat konsumtion
och bostadsinvesteringar under såväl 1994 som 1995. Företagens inves-
teringar ökar också relativt starkt båda åren. Penningpolitiken får en allt
stramare inriktning, men avlastas till viss del av den finanspolitiska kon-
solideringen.
Utvecklingen i Japan är i många delar rakt motsatt till den i USA. Hittills
har mycket få signaler om en vändning i ekonomin registrerats.
Det finns problem inom flera sektorer av ekonomin. Företagen tyngs
av låg inhemsk efterfrågan. Situationen har dessutom förvärrats avsevärt
av yenens uppgång, som dämpat utlandets efterfrågan på japanska pro-
dukter och därmed naturligtvis påverkat företagens vinstmarginaler. Till
27
detta kommer att 1980-talet var en period då den japanska industrin in-
vesterade oerhört mycket. Det innebär att det finns god kapacitet idag
och att en investeringsuppgång därmed är tämligen avlägsen.
Hushållen har dämpat konsumtionen till följd av en stigande, om än in-
ternationellt sett låg, arbetslöshet, lägre löneökningar och bonusbetal-
ningar samt pressade bostadspriser. Trots relativt låga bostadspriser utgör
bostadsbyggandet ett undantag från den annars dystra bilden. Utveck-
lingen i denna sektor är starkt påverkad av skatteförändringar, vilket gör
det skattemässigt fördelaktigt att utnyttja marken för bostadsändamål.
En av huvudorsakerna till Japans besvärliga ekonomiska situation är att
man lider av den finansiella anpassning som även andra länder, t.ex.
USA, Storbritannien och de nordiska länderna, genomgått. Bankerna är
fortfarande i en svår situation på grund av en stor andel osäkra fordringar
med bl.a. fastigheter som säkerhet.
Handels- och bytesbalansöverskotten fortsätter att öka. De negativa vo-
lymeffektema av apprecieringen har låtit vänta på sig, även om öknings-
takten i exporten har dämpats. Handelsbalansöverskottet är större än
någonsin, vilket stör relationerna med USA.
Finanspolitiken i Japan skiljer sig med sin kraftigt expansiva inriktning
från flertalet länder i OECD-området. I februari presenterades det fjärde
och hittills största stimulanspaketet i raden av åtgärder de senaste 18 må-
naderna. Storleken uppgår till 3,2 % av BNP och innehåller skattesänk-
ningar till ca 1/3 samt i övrigt bl.a. infrastrukturinvesteringar. Samman-
taget motsvarar alla paket drygt 10 % av BNP. Med ett antagande om ett
femtioprocentigt genomslag på den totala efterfrågan innebär detta att
BNP skulle ökat ca 5 % på grund av dessa stimulansåtgärder. Med tanke
på den låga BNP-tillväxten det senaste året indikerar detta något om hur
stor krisen egentligen är i japansk ekonomi. Penningpolitiken väntas vara
fortsatt expansivt inriktad så länge inga klara tecken finns på en uppgång.
En återhämtning kan troligtvis inledas under första halvåret 1994, men
BNP-tillväxten för året som helhet blir svag. Vid sidan av offentliga in-
vesteringar är det endast bostadsbyggande som bidrar till tillväxten under
1994. Först 1995 kan den privata konsumtionen och exporten ta fart sam-
tidigt som företagens investeringar stabiliseras.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
I västra Tyskland ökade BNP under andra och tredje kvartalet 1993, men
föll återigen under det fjärde. Mätt som årsgenomsnitt minskade BNP
med 1,9 %. Den inhemska efterfrågan minskade med drygt 2,5 %. Såväl
export som import föll kraftigt under 1993. Fallet i importen var dock
störst, vilket innebar att nettoexporten gav ett positivt bidrag till BNP-till-
växten. Någon uthållig uppgång i ekonomin bedöms fortfarande inte ha
inletts. Det ekonomiska läget har dock stabiliserats.
Det finns vissa positiva tendenser inom industrin. Industriproduktionen
minskade visserligen under 1993 med 7 % mätt som årsgenomsnitt, men
har ökat något den senaste tiden. Också den underliggande trenden för
28
orderingången är sedan i höstas stigande. Det är efterfrågan från utlandet
— främst från länderna utanför EU — som har ökat. Orderingången från
hemmamarknaden fortsätter emellertid att falla. Kapacitetsutnyttjandet
ökade något under sista kvartalet 1994, vilket inte inträffat på 3 år. Före-
tagens investeringsbenägenhet är dock fortfarande låg, enligt olika enkät-
undersökningar.
Under inledningen av 1994 väntas BNP åter falla i de västra delstaterna
innan en återhämtning kan inledas. Den främsta orsaken är en fallande
privat konsumtion till följd av finanspolitiska åtgärder som begränsar in-
komstutvecklingen för hushållen, sjunkande sysselsättning samt reallöne-
sänkningar. Hushållens löneinkomster väntas t.o.m. minska i nominella
termer. För 1994 som helhet väntas en oförändrad BNP-nivå. Först under
1995 förutses en mer påtaglig uppgång även om BNP-tillväxten fortsätter
att understiga genomsnittet i OECD-Europa. Investeringarna bedöms då
ge ett större positivt bidrag till BNP-tillväxten. Den privata konsumtionen
kommer att vara fortsatt svag bl.a. till följd av en höjning av inkomst-
skatten när den s.k. solidaritetsavgiften återinförs.
Diagram 2.3 Inflation och tillverkningsindustrins kapacitetsutnyttjande i västra
Tyskland
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källa: OECD.
Inflationsutsiktema har förbättrats den senaste tiden, trots den höga till-
växten i penningmängden. Inflationen på årsbasis föll under inledningen
av året trots vissa höjningar av de indirekta skatterna. Penningmängds-
måttet M3 har sedan återföreningen i stort sett ständigt påverkats av såväl
tekniska som tillfälliga faktorer. Det har därigenom förlorat i status som
29
en indikator för det framtida inflationstrycket. Den senaste tidens pen-
ningpolitiska utveckling tyder också på att Bundesbank fäster mindre av-
seende vid M3 än tidigare. Den underliggande inflationstakten ligger en-
ligt Bundesbanks beräkningar kring 2,5 % i dagsläget.
Löneavtalen sluts nu på mycket låga nivåer. Det senaste avtalet som
slöts inom metallindustrin ger löneökningar i årstakt på 1 %. Avtalet be-
döms vara vägledande för övriga delar av industrin. Tillsammans med de
produktivitetsvinster som förutses under 1994 innebär detta att enhetsar-
betskostnadema sjunker i industrin. Redan tidigare har regeringen beslu-
tat om frysta löner i den offentliga sektorn. Inflationsmålet på 2 % väntas
därför uppfyllas under 1995.
Fundamentala faktorer talar för lägre räntor. Inflationstakten har
sjunkit, löneökningarna är låga och finanspolitiken har stramats åt. Där-
med väntas de korta räntorna sjunka under 1994. Även de långa räntorna
bör sjunka något.
Uppgången i Storbritannien fortsätter. Under 1993 växte BNP med
2 %, inflationen uppgick till endast 1,6 % och arbetslösheten minskade
med ca 200 000 personer. Hushållens sparkvot har minskat från närmare
13 % i början av 1993 till under 10 % i dagsläget. Det är den privata
konsumtionen som leder tillväxten. Den lättare penningpolitiken har här-
vid varit den drivande kraften.
Den senaste tidens konjunkturindikatorer har gett blandade signaler.
Bland annat har detaljhandelns försäljning mattats av. Bilförsäljningen
fortsätter emellertid att utvecklas starkt. Orderingången till industrin är
hög och företagen planerar, enligt enkätundersökningar, för ökade
investeringar under 1994. Förtroendet för den ekonomiska utvecklingen
är högt i företagssektorn. Därmed väntas den hittills konsumtionsledda
uppgången få stöd av investeringarna under 1994. BNP-tillväxten för
såväl 1994 som 1995 beräknas till knappt 3 %. Hela tillväxten är
inhemskt genererad.
Det största osäkerhetsmomentet i prognosen är hur hushållen reagerar
på de skattehöjningar som inträder under 1994. Dessa görs bl.a. i form
av icke inflationsjusterade skatteskalor, moms på energi, höjda punkt-
skatter och skatt på försäkringar. Dessutom höjs egenavgiften till social-
försäkringarna med en procentenhet. I den mån höjningarna uppfattas
som permanenta kan detta leda till en dämpning av konsumtionen. Mot-
verkande faktorer är ökad sysselsättning, fortsatt låga räntor och allmänt
positiva förväntningar bland konsumenterna, vilket kan dra ned sparkvo-
ten något. Bedömningen är att hushållen kan bära dessa skattehöjningar
och att den privata konsumtionen ökar med 2 % 1994.
De närmaste åren när kapacitetsutnyttjandet stiger och arbetslösheten
sjunker blir avgörande för om Storbritannien kan etablera sig som ett låg-
inflationsland. För att så är fallet talar främst den i hög grad avreglerade
arbetsmarknaden, vilken borde vara tillräckligt flexibel för att inte gene-
rera en löneledd inflationsuppgång. Den brittiska ekonomin har dock his-
toriskt visat sig vara påfallande inflationsbenägen. Inflationen väntas un-
der 1995 närma sig den övre nivån i den brittiska centralbankens infla-
tionsmål 1 — 4 %. Därmed kommer penningpolitiken att stramas åt under
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
30
1995. Det utesluter dock inte att ytterligare en liten sänkning av basrän-
tan kan komma i samband med att skattehöjningarna genomförs i april
1994.
1 Frankrike ökade BNP något under det andra halvåret 1993, vilket in-
dikerar att en återhämtning i ekonomin har inletts. Uppgången är dock
mycket svag. BNP föll mätt som årsgenomsnitt med 0,7 % 1993, främst
till följd av ett kraftigt fall i investeringarna.
Den senaste tiden har det kommit en del positiva tecken. Såväl före-
tagens och hushållens förväntningar har förbättrats något. Industriproduk-
tionen har dock inte hittills visat någon stabilt uppåtgående trend, vilket
heller inte detaljhandelsförsäljningen har gjort. Realräntorna fortsätter
dessutom att vara höga, trots de betydande lättnader som skedde under
1993.
Under 1994 väntas en fortsatt dämpad uppgång i BNP. Uppgången leds
av nettoexporten och den privata konsumtionen. Hushållens ekonomi får
en viss stimulans genom en inkomstskattereform. En motverkande faktor
är fortsatt fallande sysselsättning. Byggnadsinvesteringarna väntas öka
under året till följd av en selektiv finanspolitisk stimulans. Sammantaget
förutses en BNP-tillväxt på knappt 1 % 1994. Under 1995 väntas investe-
ringarna öka på bredare front och BNP stiger med drygt 2 1/2 %. Rän-
torna följer de tyska ner i år, vilket allmänt bidrar till den ekonomiska
uppgången. Den franska industrin behåller sin förhållandevis goda kon-
kurrenskraft vilket väntas ge en stark exportutveckling.
Tillväxten kommer dock inte att vara tillräcklig för att förhindra att
arbetslösheten stiger ytterligare under 1994. En nedgång kan förväntas
först år 1995. Inflationstrycket förutses fortsätta att vara lågt de närmaste
åren med en årlig prisstegringstakt kring 2 %.
I Danmark stagnerade BNP-tillväxten under 1993 till följd av fallande
bruttoinvesteringar och återhållen privat konsumtion. Utvecklingen under
det fjärde kvartalet 1993 och hittills i år tyder på att en uppgång är på
väg. Under fortsättningen av 1994 väntas denna befästas. Det gäller
särskilt den inhemska delen av ekonomin där den privata konsumtionen
stiger markant. Fjolårets skattereform innebar inkomstskattesänkningar
för hushållen och därtill väntas också sparkvoten falla. Bruttoinvestering-
arna ökar med 7 respektive 5 % under 1994 och 1995, medan nettoex-
porten faller något under båda åren. Sammantaget väntas BNP öka med
drygt 2 1/2 respektive 3 % 1994 och 1995.
Arbetslösheten beräknas falla med ca en procentenhet per år till följd
av uppgången i ekonomin och väntas uppgå till 10 1/2 % under 1995.
Inflationstrycket är för närvarande lågt på grund av den höga andelen
ledig kapacitet. Ökningen i konsumentpriserna väntas dock tillta något
under prognosperioden, från 1 1/2 % till 3 % 1995.
I Finland har en återhämtning nu inletts efter tre års lågkonjunktur med
ett sammanlagt BNP-fall på 12 %. Den ekonomiska tillväxten bedöms
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
31
uppgå till 2 % 1994 för att accelerera till 4 % under 1995. Utvecklingen
beror på att spridningseffekterna från den dramatiska exportökningen till
övriga delar av ekonomin blir allt tydligare. Därigenom stärks hushållens
framtidsförväntningar samtidigt som investeringstakten ökar. Det finns
möjligheter att prognosen för 1995 underskattar styrkan i uppgången i
den inhemska delen av ekonomin.
De faktorer som ligger bakom denna gynnsamma framtidsutveckling är
den kraftiga räntenedgången över hela avkastningskurvan, de måttliga
löneökningarna för 1994 (i vissa sektorer även för 1995) och hushållens
samt företagens optimistiska framtidsförväntningar. Till denna lista kan
också läggas att det efter flera års ekonomisk kris finns ett uppdämt
konsumtionsbehov och att BNP-gapet är stort.
Den privata konsumtionen fortsätter att minska under 1994 men
förväntas växa med ca 4 1/2 % 1995. Bakom denna utveckling ligger en
något fallande sparkvot samt en ökning av disponibelinkomstema främst
till följd av relativt kraftiga löneökningar i exportsektorn 1995. Finans-
politiken väntas vara fortsatt stram och den offentliga konsumtionen
minskar under både 1994 och 1995. Uppgången i den inhemska delen av
ekonomin under 1994 beror främst på en relativt stark tillväxt i bruttoin-
vesteringarna, efter ett sammanlagt fall på mer än 45 % sedan 1991,
samt en lageruppbyggnad.
Exporten, som växte med 17 % 1993, fortsätter att öka under
prognosperioden om än i avtagande takt, med 11 % 1994 och 7 % 1995.
Faktorerna bakom uppgången är den kraftiga deprecieringen av den
finska marken, betydande produktivitetsökningar i finländsk industri,
ökande efterfrågan av råvaror på världsmarknaden samt den förbättrade
världskonjunkturen under 1995. Importen växer något under 1994 till
följd av en ökad import av investeringsvaror. Importen av konsumtions-
varor ökar först 1995 och bidrar tillsammans med investeringsuppgången
till en total importökning på 10 %.
Den mycket höga arbetslösheten förväntas inte påverkas i särskilt stor
utsträckning av produktionsuppgången. Arbetslösheten stiger, mätt som
årsgenomsnitt, till 19 % under 1994 och faller 1995 med endast ca en
procentenhet. Till följd av det låga kapacitetsutnyttjandet och den
pressade situationen i den inhemska delen av ekonomin är inflationstryck-
et för närvarande lågt. Konsumentpriserna väntas dock öka med 3,2 %
1995. Ökningen beror i hög grad på den breddning av momsen som
genomförs under andra halvåret 1994.
Den norska ekonomin fortsatte att växa under 1993 då en uppgång
påbörjades även i fastlands-Norge. Under den kommande perioden bidrar
såväl nettoexporten som den inhemska ekonomin till tillväxten. På den
inhemska sidan är det särskilt den privata konsumtionen som ökar, till
följd av bl.a. en fallande sparkvot. Flera indikatorer pekar nu på att
skuldanpassningen är överstånden. Den offentliga konsumtionen fortsätter
att stiga i samma takt som den gjort under hela lågkonjunkturen medan
däremot investeringarna faller, när de senaste årens oljeinvesteringar nu
är avslutade. BNP bedöms öka med ca 3 % såväl i år som nästa år.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
32
I likhet med de övriga nordiska länderna faller inte arbetslösheten i
Norge — tillväxten till trots — mer än marginellt. Under 1994 och 1995
väntas inte arbetslösheten sjunka med mer än med en halv procentenhet.
Detta förklaras delvis av en ökning i arbetskraftsutbudet som beror på
den förbättrade konjunkturen och på vissa demografiska faktorer.
Inflationstrycket är lågt även i Norge. Prisökningarna i konsumentledet
väntas till och med dämpas något under 1994 och 1995, till ca 2 % efter
att ha dragits upp under 1993 på grund av höjda indirekta skatter.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
33
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Marknadstillväxten för den svenska exporten blev 1993 avsevärt svagare
än vad som tidigare kunnat förutses och minskade med 1,7 %. Sveriges
varuexport ökade emellertid snabbt under andra halvåret 1993 vilket inne-
bar att volymökningen för helåret 1993 kom att uppgå till 9 % jämfört
med 1992. Detta innebär att svensk exportindustri gjorde stora marknads-
andelsvinster 1993. För 1994 har marknadstillväxten emellertid reviderats
upp på grund av de något ljusare utsikterna för den internationella ekono-
min. Andelsvinstema tilltar i år, för att dämpas märkbart 1995. Export-
uppgången väntas bli som störst i år då varuexporten ökar med drygt
10 %. År 1995 blir uppgången mindre, knappt 8 %.
Varuimporten skjöt fart under andra halvåret 1993 trots att nedgången
i den inhemska efterfrågan fördjupades. Detta beror dels på att import-
innehållet i industrins användning av insats- och investeringsvaror var
ovanligt högt, dels på att det tar tid innan de förbättrade relativpriserna
slår igenom på importvolymen. I år och nästa år fortsätter importen att
stiga samtidigt som inhemsk efterfrågan ökar. Handelsbalansen förbättras
ytterligare både 1994 och 1995 trots den höga importvolymen. Likaså
kommer bytesbalansen att kontinuerligt förstärkas och förutses 1995 visa
ett överskott på knappt 56 miljarder kronor, motsvarande 3,5 % av BNP.
Marknadsandelsförlustema för svensk export av bearbetade varor till
OECD(14), Sveriges 14 viktigaste handelspartners, avstannade redan i
början av 1992, dvs. innan deprecieringen av kronan. Relativpriset för
svensk export av bearbetade varor hade då minskat sedan 1990. En
mycket stark produktivitetsutveckling, sänkta arbetsgivaravgifter samt
deprecieringen av kronan medförde att den relativa enhetsarbetskostnaden
minskade med hela 26 % 1993. Industrins kraftigt förbättrade konkur-
rensläge innebar att marknadsandelarna kunde öka med drygt 6 %. Mätt
i svensk valuta kom de svenska företagens prishöjningar förra året att
stanna på 8,6 %, vilket innebar en sänkning av relativpriserna med
13,5 %. Också på marknaderna utanför OECD(14) var det andelsvinster
snarare än marknadstillväxt som gjorde att exportframgången blev så stor
1993. I år och nästa år kommer marknadstillväxten dock att tillta och
därmed i högre grad bidra till exportökningen.
34
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Täbell 3.1 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och export
av bearbetade varor
Procentuell förändring
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Exportmarknadstillväxt 14 OECD-länder |
0.5 |
2,8 |
-1,7 |
4,2 |
5,7 |
|
Totalt |
1,2 |
3,4 |
-0,3 |
4,7 |
6,1 |
|
Priser 14 OECD-länders | |||||
|
exportpriser, SEK |
0,9 |
-1,1 |
25,6 |
1,4 |
1,3 |
|
Svenska exportpriser |
2,1 |
-1,9 |
8,6 |
1,8 |
2,3 |
|
Relativpris |
1,2 |
-0,8 |
-13,5 |
0,4 |
1,0 |
|
Marknadsandelar, volym 14 OECD-länder |
-5,1 |
-2,1 |
6,3 |
8,7 |
3,8 |
|
Totalt |
-4,1 |
-3,8 |
8,7 |
8,3 |
3,1 |
|
Exportvolym 14 OECD-länder |
-4,6 |
0,6 |
4,5 |
13,3 |
9,7 |
|
Totalt |
-2,9 |
-0,5 |
8,4 |
13,4 |
9,4 |
Anm.: Exportmarknadstillväxt avser en sammanvägning av importökningen av
bearbetade varor i olika länder. Som vikter har använts ländernas andelar som
mottagare av svensk export av bearbetade varor. OECD-ländernas importpriser vägs
samman på motsvarande sätt.
Källor: Konjunkturinstitutet, OECD och Finansdepartementet.
Varuexporten ökade kraftigt 1993 och steg med hela 9,0 % jämfört
med föregående år. Ökningen tilltog under det andra halvåret, vilket
framgår av att volymökningen för tredje och fjärde kvartalen uppgick till
14 % resp. 18 % jämfört med motsvarande kvartal 1992. Exportvolymen
av bearbetade varor till OECD(14) ökade dock endast 4,5 % 1993, me-
dan exporten till övriga länderaggregat, dvs. övriga OECD-länder och
länder utanför OECD, steg med 14,3 resp. 27,5 %. Det är bl a i Fjärran
Östern, som varit inne i en högkonjunktur de senaste åren och där till-
växten därmed varit avsevärt högre än i OECD-området, som de svenska
företagen noterat sina största exportframgångar efter deprecieringen av
kronan. Exportvärdet till länderna i Fjärran Östern, vilket bl a inkluderar
Japan, Kina, de s.k. dynamiska asiatiska ekonomierna (Hongkong, Singa-
pore, Taiwan, Sydkorea, Thailand och Malysia) samt Indonesien steg
med hela 56 % 1993, jämfört med 19 % för den totala exporten. Expor-
ten till Fjärran Östern utgjorde knappt 21 % av hela den svenska export-
ökningen. Det innebär att regionen ytterligare befäste sin position som
Sveriges snabbast växande exportmarknad och att närmare 10 % av ex-
porten nu går till detta område.
Motorfordon, telekommunikation och investeringsvaror är tunga inslag
i verkstadsindustrins export, vilken utgör knappt hälften av den svenska
varuexporten. Aktiviteten i dessa brancher har ökat snabbt. Exportvärdet
steg med 20 % 1993 och har accelererat under inledningen av 1994.
Skogsindustrin lider av en global överkapacitet men svensk industri kan
genom sina kostnadsfördelar utnyttja sin kapacitet nästan fullt ut. Det är
framför allt trävaruexporten som ökat kraftigt. Stålindustrin är i Europa
starkt kringgärdad av Kol- och stålunionens regelverk, vilket i viss mån
kan begränsa expansionsmöjligheterna för svansk stålindustri. Svensk
35
stålexport steg emellertid med drygt 20 % redan 1993 och leveranserna
till exportmarknaden tycks snarast ha ökat i början av 1994. Läkemedel
har på senare år blivit en viktig svensk exportvara. Värdet av läkemedels-
exporten 1993 steg med knappt 40 %.
Diagram 3.1 Marknadsandel och relativpris för exporten av bearbetade varor
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källor: Konjunkturinstitutet, OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
En tilltagande aktivitet i viktiga delar av OECD-området innebär att
marknadstillväxten för bearbetade varor nu bedöms öka något snabbare
jämfört med PNB-prognosen. Det är främst uppgången i Nordamerika,
Storbritannien och de nordiska länderna som förbättrar de sammantagna
utsikterna för marknadstillväxten. Därtill kommer den bestående expan-
sionen i Fjärran Östem.
Med en flytande växelkurs är det viktigt för de svenska exportföretagen
att beakta valutakursens framtida utveckling när de sätter sina priser.
Växelkursantagandet i den reviderade nationalbudgeten innebär att den
svenska kronan apprecierar i effektiva termer med i genomsnitt 0,5 %
under loppet av 1994 och med 1,25 % under loppet av 1995. Jämfört
med antagandet i PNB i januari innebär detta en relativt kraftig föränd-
ring, främst för 1994. I PNB antogs en genomsnittlig depreciering av
kronan med 2 % under 1994.
Apprecieringen innebär en markant press på priserna under perioden.
Konkurrenternas priser inom OECD(14) väntas stiga relativt måttligt både
1994 och 1995. Den låginflationspolitik som etablerats i OECD-området
har medfört att prisstegringstakten i ett historiskt perspektiv är mycket låg
och väntas förbli så de närmaste åren. I kombination med en apprecie-
rande valuta medför detta en begränsning av prishöj ningsutrymmet för de
36
svenska exportföretagen. Prognosen innebär att företagen för en försiktig
prissättningspolitik och att exportpriserna ökar måttligt under såväl 1994
som 1995, med endast smärre höjningar av relativpriserna och liten ur-
holkning av konkurrenskraften som följd.
Marknadsandelsvinstema stiger i år för att dämpas något 1995, vilket
resulterar i en fortsatt kraftigt ökande exportvolym såväl 1994 som 1995.
De största andelsvinstema sker inom OECD(14), medan de väntas bli av-
sevärt lägre i resten av världen. Förloppsanalys av exporten indikerar att
den mycket höga volymtillväxten under andra halvåret 1993 resulterar i
att tillväxten mellan årsgenomsnitten för 1993 och 1994 blir hög, även
om tillväxten under loppet av 1994 skulle bli relativt måttlig. Det existe-
rar m a o ett betydande s k "överhäng" från 1993 som påverkar årsge-
nomsnittet för 1994. Efter att ha vuxit med drygt 8 % 1993 väntas den
totala exporten av bearbetade varor stiga med hela 13,5 % 1994, varefter
volymtillväxten återigen går ner till 8 % 1995 . Exporten av bearbetade
varor till OECD(14) ökar i ungefär samma takt. Den totala svenska ex-
porten inkl, tjänster ökar med 10 % i år och 8 % 1995.
Det finns ett flertal osäkerhetsmoment avseende den svenska exportut-
vecklingen och de svenska exportmöjlighetema. En fråga är i vilken ut-
sträckning exportindustrin kommer att ha tillräcklig kapacitet, kanske
främst under 1995, för att möta efterfrågeökningen utan att slå i kapaci-
tetstaket. Denna fråga analyseras utförligt i kaptiel 4. Slutsatsen är att det
är främst inom basindustrin som kapacitetsrestriktion kommer att göra sig
gällande de närmaste åren. För övriga delar av industrin bedöms risken
som liten att sådana problem ska uppstå.
De senaste åren har det uppmätta exportvärdet ökat snabbare än stati-
stiken över industrins leveranser till exportmarknaden. Särskilt påtagligt
var detta för år 1993 då exportvärdet ökade dubbelt så mycket som leve-
ranserna. Därigenom råder en viss osäkerhet avseende tolkningen av ex-
portökningar. En förklaring till skillnaden kan vara exporten innehåller
en högre andel begagnade varor, främst investeringsvaror, som inte re-
gistreras i leveransstatistiken. Följden av detta skulle då vara att företa-
gen säljer ut en del av sin industriella kapacitet, med negativ verkan på
den svenska produktionspotentialen. En annan förklaring är att företagen
i högre utsträckning än tidigare direktexporterar importvaror, s.k. re-
export. Bägge förklaringarna innebär att exportens roll som motor för in-
hemsk produktion och sysselsättning kan ha överdrivits.
Bedömningen av importen av bearbetade varor baseras i hög grad på
utvecklingen av den s.k. importvägda efterfrågan. De olika efterfråge-
komponentema vägs samman med avseende på genomsnittligt importinne-
håll av bearbetade varor.
År 1993 föll den importvägda efterfrågan med drygt 1 %. Utvecklingen
förklaras i huvudsak av kraftigt fallande maskininvesteringar och privat
varukonsumtion. Nedgången motverkas emellertid av stigande varuex-
port.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
37
13 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
Tabell 3.2 Importvägd efterfrågan på bearbetade varor
Bidrag till förändringen av importvägd efterfrågan, procentenheter
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Offentlig varukonsumtion |
1,3 |
0,8 |
-0,1 |
-0,2 |
-0,2 |
|
Privat varukonsumtion |
0,3 |
-2,3 |
-1,6 |
0,7 |
1,0 |
|
Byggnadsinvesteringar |
-0,2 |
-0,3 |
-0,7 |
-0,5 |
0,0 |
|
Maskininvesteringar |
-3,2 |
-3,2 |
-1.6 |
0,9 |
2,6 |
|
Export av bearbetade varor |
-0,9 |
-0,1 |
2,8 |
5,3 |
3,8 |
|
Lagerförändringar |
-2,1 |
2,0 |
0,0 |
0,1 |
0,2 |
|
Importvägd efterfrågan |
-4,9 |
-3,1 |
-1,2 |
6,3 |
7,5 |
|
Import av bearbetade varor |
-6,5 |
-0,8 |
4,7 |
4,6 |
7,2 |
Anm.: Beräkningarna av importvägd efterfrågan utgår från konstant importinnehåll
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
I år beräknas BNP växa med ca 2 1/2%. Tillväxten genereras främst
av en kraftig exportuppgång men också av en återhämtning av maskin-
investeringarna och den privata konsumtionen. Den importvägda efter-
frågan beräknas därmed stiga med drygt 6 %. År 1995 betyder varuex-
portökningen mindre för den importvägda efterfrågan, men detta uppvägs
av att andra efterfrågekomponenter växer allt snabbare.
Normalt ökar importen av bearbetade varor snabbare än den importväg-
da efterfrågan. Detta fenomen kan ses som ett uttryck för den allt större
internationella specialiseringen som karaktäriserar världshandeln. Andra
centrala faktorer för importutvecklingen är förhållandet mellan priserna
på importerade respektive hemmaproducerade varor och graden av kapa-
citetsutnyttjande i ekonomin.
Tabell 3.3 Export och import av varor
|
Miljarder 1993 |
Procentuell volymutveckling |
Procentuell prisutveckling | |||||
|
1993 |
1994 |
1995 |
1993 |
1994 |
1995 | ||
|
\bruexport |
323,7 |
8,6 |
13,4 |
9,4 |
8,3 |
1,8 |
2,3 |
|
Fartyg |
7,7 |
122,8 |
-41,7 |
-20,2 |
3,6 |
1,6 |
3,4 |
|
Petroleumprodukter |
12,2 |
4,9 |
-4,0 |
2,0 |
25,3 |
2,8 |
8,8 |
|
Övriga råvaror |
44,6 |
6,7 |
5,2 |
1,7 |
9,7 |
7,7 |
9,3 |
|
Summa Varuexport |
388,2 |
9,0 |
10,3 |
7,8 |
9,2 |
2,9 |
3,4 |
|
Xhruimport Bearbetade varor |
260,3 |
4,7 |
4,6 |
7,2 |
8,9 |
1,9 |
2,1 |
|
Fartyg |
1,5 |
-48,3 |
80,0 |
23,1 |
13,3 |
-7,5 |
2,6 |
|
Råolja |
17,0 |
6,0 |
-6,0 |
3,7 |
18,1 |
-8,0 |
6,3 |
|
Petroleumprodukter |
12,0 |
-6,6 |
8,0 |
2,0 |
23,7 |
-11,0 |
2,9 |
|
Övriga råvaror |
41,3 |
-0,5 |
1,5 |
2,7 |
15,4 |
3,2 |
3,9 |
|
Summa Varuimport |
332,2 |
3,0 |
3,6 |
6,1 |
10,9 |
1,5 |
2,8 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under 1993 steg importen av bearbetade varor med knappt 5 %, vilket
var betydligt snabbare än vad som förutsågs i den preliminära national-
budgeten. De största ökningarna återfanns bland insats- och investerings-
varor. Det är både ovanligt och svårtolkat att importen och importefter-
frågan utvecklas åt olika håll, i synnerhet som importens konkurrenskraft
38
påtagligt försvagats. Förklaringen kan dels vara att importinnehållet i ex-
portindustrins användning av insats- och investeringsvaror var betydligt
högre än vanligt, vilket kan bero på utslagning av svenska underleveran-
törer. En annan förklaring kan vara att förändrade relativpriser får effekt
med viss tidsfördröjning, något som i sin tur är avhängigt olika kostnader
och problem i samband med byte av leverantörer. Det är emellertid tvek-
samt om detta räcker för att förklara utvecklingen.
År 1994 och 1995 beräknas importen av bearbetade varor växa lång-
sammare än importefterfrågan. Den gynnsamma relativprisnivån som de-
precieringen av den svenska kronan och en måttlig utveckling av enhets-
arbetskostnaden har inneburit, beräknas nu få mera påtagliga effekter på
hemmamarknaden. Bedömningen förstärks dessutom av rekordnoteringar
för såväl orderingången till hemmamarknaden som förväntningarna därom
enligt Konjunkturinstitutets senaste konjunkturbarometer. Några resurs-
restriktioner finns heller inte i vare sig avseende realkapital eller arbets-
kraft, som begränsar möjligheterna för inhemska producenter att återta
marknadsandelar på hemmamarknaden.
Importprisema för bearbetade varor steg 1993 med i genomsnitt knappt
9 %, vilket i huvudsak förklaras av den svenska kronans depreciering.
Den svaga inhemska efterfrågan medförde emellertid att såväl utländska
exportörer som svenska importörer tvingades att sänka sina vinstmargi-
naler. Trots detta steg importprisema med ungefär 7 procentenheter mer
än hemmamarknadsprisema som ökade med drygt 2 %. I år och nästa år
beräknas hemmamarknadsprisema utvecklas något snabbare än import-
prisema. Detta beror delvis på den väntade apprecieringen av kronan.
Relativpriset mellan import- och hemmamarknadspriser förblir dock be-
tydligt högre än den nivå som rådde innan kronan började flyta.
Handelsbalansen, dvs. nettot av varuhandeln med utlandet, förbättras
kraftigt under 1994 och 1995 på grund av den svenska industrins större
konkurrenskraft. Förstärkningen sker trots den väntade apprecieringen av
kronan. Handelsbalansens saldo uppgick till 3,8 % av BNP 1993 och
väntas öka till 6,8 % 1995.
Tjänstebalansen förbättrades märkbart mellan 1992 och 1993. Det be-
rodde i första hand på en skarp minskning av underskottet i resevaluta-
nettot, vilket föll med knappt 9 miljarder kronor. Utvecklingen förklaras
av den svaga privata konsumtionen och försvagningen av den svenska
kronan. Detta har lett till ett minskat resande från Sverige samtidigt som
den utländska turismen i Sverige ökat. Förbättringen bedöms dock inte
vara bestående. Redan under 1994 väntas resevalutanettot återigen för-
sämras på grund av ökat svenskt resande och stigande privat konsumtion.
Denna trend förstärks sedan ytterligare under 1995. Det ökande handels-
balansöverskottet medför att överskotten i sjöfarts- och transportnettona,
vilka båda är nära relaterade till varahandeln, stiger mot slutet av perio-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
39
den. Sammantaget innebär detta att ränstesaldot väntas vara i ungefärlig Prop. 1993/94:150
balans både 1994 och 1995. Bilaga 1.1
Täbell 3.4 Bytesbalans
Miljarder kr.
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Varuexport |
332,8 |
326,0 |
388,2 |
440,8 |
491,5 |
|
Varuimport |
300,9 |
290,5 |
331,9 |
349,6 |
381,5 |
|
Korrigeringspost |
-1,3 |
-1,2 |
-1,0 |
-1,0 |
-1,0 |
|
Handelsbalans |
30,5 |
34,3 |
55,2 |
90,2 |
109,0 |
|
Sjöfartsnetto |
10,1 |
8,3 |
9,5 |
11,0 |
12,5 |
|
Övriga transporter |
2,0 |
1,4 |
2,0 |
2,5 |
3,0 |
|
Resevaluta |
-21,7 |
-22,8 |
-13,9 |
-15,5 |
-19,0 |
|
Övriga tjänster |
-0,5 |
-0,2 |
2,1 |
2,6 |
3,0 |
|
Tjänstebalans |
-10,0 |
-13,3 |
-0,2 |
0,6 |
-0,5 |
|
Löner1 |
0,6 |
0,6 |
0,7 |
0,7 |
0,7 |
|
Avkastning på lital |
-35,3 |
-45,1 |
-44,4 |
-44,1 |
-38,7 |
|
därav | |||||
|
räntenetto |
-47,3 |
-57,6 |
-36,7 |
-57,5 |
-53,6 |
|
direktinvesteringar |
12,8 |
13,3 |
12,7 |
14,5 |
16,3 |
|
portföljaktier |
-0,8 |
-0,8 |
-0,4 |
-1,1 |
-1,5 |
|
Övriga transfereringar |
-12,4 |
-15,2 |
-13,3 |
-13,7 |
-14,5 |
|
Bytesbalans |
-26,6 |
-38,7 |
-2,1 |
33,6 |
55,9 |
|
Andel av BNP |
-1,8 |
-2,7 |
-0,1 |
2,2 |
3,5 |
I överenskommelse med rekommendationer från IMF ingår inte längre löner som
delpost i övriga tjänster. Dessa har lyfts ur och redovisas separat som faktorinkomster
i bytesbalansen.
Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksbanken och Finansdepartementet.
Posten kapitalavkastning i bytesbalansen består dels av räntenettot, dels
av avkastning på portfölj aktier och direkt investeringar. Under slutet av
1980-talet kom svenska företag att bygga upp ansenliga nettotillgångar
utomlands genom direktinvesteringar. Trots en del felinvesteringar, bl a
i fastighetssektorn, kommer avkastningen på dessa nettotillgångar att öka
i takt med att konjunkturuppgången tilltar. Vidare har den förbättrade
lönsamheten inom stora delar av svensk industri efter deprecieringen av
kronan medfört att intresset för svenska portfölj aktier ökat markant. Det
innebär att det redan befintliga underskottet i avkastningen på portfölj -
aktier kommer att växa under prognosperioden.
Det är viktigt att notera att statistiken avseende kapitalavkastningen för
de senaste åren har reviderats kraftigt. Det är i första hand räntenettot
som kommit att revideras på grund av bättre registrering av kupongränte-
betalningar på statsobligationer till utlandet. Resultatet är att saldona av-
seende räntenettot, kapitalavkastningen och bytesbalansen försämrades
kraftigt både 1992 och 1993. Räntenettot för 1994 och 1995 blir därför
avsevärt lägre än vad som förutsågs i den preliminära nationalbudgeten
i januari i år. Samtidigt med denna nivåmässiga försämring av räntenettot
sker emellertid en trendmässig förbättring av nettot utifrån denna lägre
nivå under både 1994 och 1995.
40
Räntenettot bestäms av det svenska och internationella ränteläget samt Prop. 1993/94:150
av storleken på den räntebärande nettoskulden gentemot utlandet. Beräk- Bilaga 1.1
ningen av räntenettot baseras på nettoskuldstocken vid årets början, vilket
gör att förändringar i skulden under loppet av ett visst år påverkar ränte-
nettot först året därefter. Nettoskuldens storlek bestäms av tre faktorer;
landets finansiella sparande, eller med andra ord bytesbalanssaldot, inves-
teringar i icke räntebeärande tillgångar (dvs. portföljaktier och direktin-
vesteringar) samt förändringar i växelkursen. Ett överskott i bytesbalan-
sen ger utrymme för amortering av den räntebärande skulden. De senaste
åren har växelkursförändringen haft stor betydelse då kronans deprecie-
ring innebär att den nettoskulden mot utlandet ökat kraftigt mätt i svenska
kronor.
Räntenettot uppvisade en svag förbättring 1993 beroende på det sjun-
kande inhemska och internationella ränteläget. Räntenedgångens effekt på
räntenettot motverkades emellertid av att den räntebärande utlandsskulden
ökade kraftigt 1992, dels på grund av ett stort underskott i bytesbalansen,
dels på grund av en stor negativ växelkurseffekt. Den antagna apprecie-
ringen av den svenska kronan i år bidrar till en lägre skulduppbyggnad
under loppet av året vilket i sin tur alltså påverkar nettoräntebetalningama
först nästa år. År 1995 kommer därför räntenettot att fortsätta stärkas
trots att räntenedgången stannar av.
Sammantaget innebär detta att bytesbalansen i år uppvisar ett överskott
uppgående till drygt 33 mdr kr, motsvarande 2,2 % av BNP. Överskottet
stiger ytterligare mot slutet av prognosperioden och uppgår 1995 till
knappt 56 mdr kr, eller 3,5 % av BNP. Den främsta orsaken till förbätt-
ringen är det stigande handelsbalansöverskottet, medan förändringarna i
tjänste- och transfereringsbalansema blir mindre. Bytesbalansöverskottet
väntas bli något lägre än vad som förutsågs i PNB. I kombination med
att den offentliga sektorns finanser blir bättre än vad som förutsågs i
januari, tyder detta på att det privata finansiella sparandet kommer att
vara lägre både 1994 och 1995. Förändringen i det finansiella sparandet
förklaras av ett minskat totalt privat sparande, men också av ökade före-
tagsinvesteringar, dvs. en omfördelning från finansiellt till realt sparande.
41
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
En fortsatt god produktivitetstillväxt samt måttliga löneökningar bidrar till
att svensk industris gynnsamma konkurrensläge består under perioden
1994 och 1995. En gradvis förbättrad internationell konjunktur samt en
tilltagande inhemsk efterfrågan väntas medföra en kraftig industriell ex-
pansion. Det höga vinst- och efterfrågeläget stimulerar investeringsaktivi-
teten. Därigenom förutses en hög produktionstillväxt komma till stånd
utan tendenser till överhettning.
Tabell 4.1 Nyckeltal för industrin
Procentuell förändring
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Industriproduktion |
-5,5 |
-0,7 |
1,8 |
8,5 |
6,1 |
|
varav | |||||
|
basindustri |
-1,3 |
2,4 |
4,1 |
5,2 |
3,3 |
|
verkstadsindustri exkl. varv |
-8,8 |
-1,4 |
1,7 |
12,3 |
8,8 |
|
övrig industri |
-3,4 |
-1,3 |
0,8 |
5,6 |
4,2 |
|
Konkurrenskraft | |||||
|
Lönekostnad per timme |
7,6 |
3,7 |
1.1 |
4,0 |
4.7 |
|
Produktivitet |
0,9 |
6,7 |
9,1 |
3.5 |
2,5 |
|
Enhetsarbetskostnad, (ULC) |
6,6 |
-2,8 |
-7,3 |
0,5 |
2,2 |
|
14 OECD-länders ULC, SEK |
4,6 |
0,9 |
25,0 |
0,3 |
0,6 |
|
14 OECD-länders ULC |
4.4 |
2,1 |
1,0 |
0,8 |
1,9 |
|
Relativ ULC, SEK |
2,0 |
-3,7 |
-25,9 |
0,2 |
1,6 |
Anm.: Konkurrentländernas ULC (Unit Labour Cost, dvs. arbetskostnad per pro-
ducerad enhet) och växelkurser är viktade med OECD:s konkurrentvikter, som tar
hänsyn till konkurrensen med både export och hemmaproduktion på exportmarknaden.
Konkurrensen gentemot länder utanför OECD-området är inte inkluderad.
Källor: Konjunkturinstitutet, OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdeparte-
mentet.
Efter ett fall i industriproduktionen med sammanlagt 7 % under perio-
den 1990 till 1992 noterades en ökning 1993 med 1,8%. Det var framför
allt genom den starka exportutvecklingen som den negativa trenden kunde
brytas. Den inhemska efterfrågan fortsatte emellertid att sjunka med en
markant nedgång för bruttoinvesteringarna. Exportefterfrågan spred sig
till hemmamarknaden under 1993. Mellan januari 1993 och januari 1994
steg orderingången från hemmamarknaden med 4 % (3 månaders glidan-
de medelvärde), medan ökningen från exportmarknaden uppgick till 12%.
Förklaringen ligger sannolikt främst i större beställningar från exportföre-
tagen till de svenska underleverantörerna.
Världsmarknaden för produkter från basindustrin har under de senaste
åren karaktäriserats av ett stort utbudsöverskott vilket pressat ned priser-
na. Föregående år bottnade den internationella efterfrågan när framför allt
den amerikanska ekonomin tog ytterligare fart. Den starka inhemska
efterfrågan ledde till att de amerikanska leverantörerna delvis drog sig ur
den europeiska marknaden, vilket öppnade vägen för de svenska produ-
42
centema. Basindustrins produktion steg med 4 % under 1993. Producen-
terna gynnades också av den starkare konkurrenssituation som uppkommit
till följd av valuta- och produktivitetsutvecklingen.
Inom verkstadsindustrin steg produktionen med knappt 2 % 1993. Pro-
duktionstillväxten för den exportinriktade elektroindustrin var fortsatt för-
hållandevis hög. Dess andel av tillverkningsindustrins förädlingsvärde har
stigit från 11 till 13 % mellan 1991 och 1993. Inom metallvaruindustrin
och transportmedelsindustrin var däremot produktionsutvecklingen svag
under 1993. För transportmedelsindustrin förbättrades dock situationen
under hösten. Den mer hemmamarknadsorienterade s.k. övrig industri,
har inte kunnat utnyttja deprecieringsfördelama på samma sätt som verk-
stads- och basindustrin. Produktionsökningen stannade där på ca 1 %.
År 1994 beräknas den totala industriproduktionen stiga med 8,5 %. En
tilltagande efterfrågan i Sveriges viktigaste handelsländer väntas innebära
en fortsatt stark exportutveckling. En fortsatt uppgång av efterfrågan på
hemmamarknaden genom främst större industrinvesteringar, samt en åter-
hämtning av den privata konsumtionen bidrar också till den kraftiga pro-
duktionstillväxten.
Maskinindustrin gynnas i år av att bruttoinvesteringarna ökar såväl
internationellt som i Sverige. Transportmedelsindustrin förväntas främst
öka produktionen av personbilar. Detta förklaras delvis av ett nytt pro-
duktprogram och en hög efterfrågan från de viktiga amerikanska och
brittiska marknaderna, men även av att personbilsförsäljningen väntas öka
också i Sverige. Däremot går elektroindustrin under 1994 in i en lugnare
tillväxtfas. Sammantaget medför detta att verkstadsindustrins produktion
beräknas växa med ca 12 % 1994.
Produktionen inom basindustrin väntas också öka relativt kraftigt. Som
leverantör av insatsvaror till framför allt verkstadsindustrin kan pro-
duktionen öka i samma takt. Basindustrin gynnas av en mycket stark kon-
kurrenskraft och en tilltagande internationell efterfrågan. För s.k. övrig
industri innebär den privata varukonsumtionsökningen att efterfrågan
stiger. Tack vare det goda konkurrenskraftsläget kan branschen också
väntas vinna marknadsandelar från utländska konkurrenter på den svenska
marknaden.
Under 1995 förväntas en fortsatt ökning av industriproduktionen med
drygt 6 %, framför allt som en följd av att den inhemska efterfrågan
väntas stiga. Genom den låga tillväxten av basindustrins produktions-
kapacitet begränsas möjligheterna till fortsatt produktionstillväxt inom
denna sektor under 1995. Istället är det övrig industri och verkstadsin-
dustrin som beräknas svara för merparten av produktionsökningen.
Den snabba produktionsökningen och de senaste årens låga industri-
investeringar har ökat oron för att industrins kapacitetsreserver snart skall
komma att tas i anspråk med ökad risk för flaskhalsar i produktionen.
Enligt SCB har kapacitetsutnyttjandet inom industrin stigit från 80,3 %
under det fjärde kvartalet 1992 till 84,4 % under det fjärde kvartalet före-
gående år. Jämfört med det första kvartalet 1989 då kapacitetsutnyttjandet
nådde sin förra topp med över 90 % återstår således en stor produktions-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
43
reserv. Därtill genererades överhettningen i slutet av 1980-talet främst på Prop. 1993/94:150
grund av arbetskraftsbrist, vilket nu inte förutsätts bli fallet. Bilaga 1.1
Diagram 4.1 Industriproduktion och kapacitetsutnyttjande
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den relativt långsamma ökningen i industrins kapacitetsutnyttjande kan
förklaras med den snabba produktivitetstillväxten. Den låga lönsamheten
under perioden 1990-1992 medförde att ett mycket omfattande rationalise-
ringsarbete genomfördes inom industrin. Detta förklarar till en del den
produktivitetsuppgång som registrerades 1993. De lågproduktiva delarna
av industrin har sannolikt också slagits ut i större omfattning än de mer
högproduktiva, vilket innebär att den genomsnittliga produktiviteten har
ökat. Men uppgången i produktiviteten beror också på att företagen i en
mindre utsträckning än vid tidigare lågkonjunkturer behållit sin personal.
Trots att industrins realkapitalstock minskade med knappt 2 % under
1991-1993 har produktionskapaciteten fortsatt att växa. Den möjliga pro-
duktionen, dvs. hur mycket som kan produceras med befintliga anlägg-
ningar, kan beräknas med utgångspunkt i produktion och kapacitetsut-
nyttjande. Jämfört med 1989 hade den möjliga produktionskapaciteten
vuxit med ca 4 % fram till det fjärde kvartalet 1993. Med tanke på den
låga investeringsnivån under 1992 och 1993 är utvecklingen förvånande.
Förklaringen ligger sannolikt i ett bättre utnyttjande av befintliga anlägg-
ningar genom nya produktionsmetoder eller organisatoriska förändringar.
Exempelvis lyckades de stora bilanläggningama på bara några år halvera
sammansättningstiden, vilket därigenom fördubblade deras produktions-
kapacitet trots att realkapitalet ökade betydligt mindre. Det visar att
44
industrins produktionskapacitet i lika hög grad bestäms av hur effektivt
kapitalet utnyttjas som av storleken på kapitalet. Sannolikt finns det fort-
farande en outnyttjad kapacitetspotential i redan befintliga produktions-
anläggningar i många branscher.
Under perioden 1994-1995 beräknas industriproduktionen sammantaget
öka med 14,5 %. Med utgångspunkt i kapitalkvoten, dvs. realkapital-
stocken i förhållande till produktionen, kan man studera huruvida in-
dustrin närmar sig produktionstaket med risk för överhettningstendenser.
En fallande kapitalkvot visar att produktionen ökar snabbare än kapital-
stocken, vilket höjer kapacitetsutnyttjandet.
Med de prognosticerade investeringsökningama fortsätter kapitalkvoten
inom industrin att falla under 1995 och hamnar på en historiskt sett låg
nivå. Ett sådant generellt betraktelsesätt skulle således tala för att indu-
strin närmar sig produktionstaket under loppet av 1995. Exkluderas bas-
industrin från resten av industrin blir emellertid bilden en annan. Kapital-
kvoten för industrin exklusive basindustrin indikerar inte att kapacitetsut-
nyttjandet är så högt att några betydande flaskhalsproblem behöver uppstå
under 1995. Det stigande kapacitetsutnyttjandet är också en förutsättning
för att investeringarna skall ta fart och möjliggöra en fortsatt produktions-
expansion. För basindustrin visar däremot kapitalkvotens utveckling att
sektorn under 1995 kan hamna i en situation där flaskhalsar kan komma
att göra sig gällande. Investeringarna väntas visserligen öka kraftigt i
branschen under prognosperioden, men eftersom dessa huvudsakligen är
av ersättningskaraktär höjer de inte kapaciteten nämnvärt. Genom att bas-
industrin agerar som pristagare på världsmarknaden väntas inte det höga
kapacitetsutnyttjandet innebära någon risk för kraftiga inhemska prishöj-
ningar.
Sammanfattningsvis torde sålunda risken för några generella kapacitets-
brister inom industrin under 1995 inte vara överhängande. Möjligheten
finns att det allt bättre utnyttjandet av befintliga produktionsanläggningar
medför att kapitalkvoten kan falla mer än vi beräknat utan att kapacitets-
utnyttjandet behöver bli extremt högt. Till skillnad från 1980-talet kom-
mer sannolikt också tillgången på kvalificerad personal under hela prog-
nosperioden att vara tillfredställande, vilket ytterligare minskar risken för
överhettningstendenser.
Kostnadsökningarna inom industrin översteg under perioden 1988-1991
varje år våra konkurrentländers. Medan kostnaden per producerad enhet
i genomsnitt steg med 7 % per år i Sverige uppgick den till endast 2,7 %
i våra konkurrentländer. Konkurrenskraften försämrades successivt. Här-
till bidrog framför allt löneökningstakten i Sverige, vilken kraftigt över-
steg konkurrentländernas under denna tidsperiod.
För att återställa konkurrenskraften tvingades industrin till kraftiga
rationaliseringar och produktivitetshöjande åtgärder. Under 1992 och
1993 steg produktiviteten med hela 16 %. Därtill blev löneökningstakten
i förhållande till konkurrentländerna måttlig under båda åren. Sänkningen
av arbetsgivaravgiften och borttagandet av två semesterdagar den 1 ja-
nuari 1993 minskade industrins lönekostnader med 3,1 %. Sammantaget
sjönk den svenska enhetsarbetskostnaden med 10 % under 1992-1993
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
45
samtidigt som den steg med 3 % i våra konkurrentländer. Även utan de- Prop. 1993/94:150
precieringen av kronan på hösten 1992 hade således konkurrenskraften, Bilaga 1.1
mätt som relativ enhetsarbetskostnad, återställts till 1988 års nivå.
Räknat i gemensam valuta, dvs. inklusive växelkursförändringar, mins-
kade industrins enhetsarbetskostnad med 26 % gentemot våra 14 vikti-
gaste konkurrentländer under 1993. Enbart växelkursförändringen svarar
för 18 procentenheter.
Diagram 4.2 Industrins arbetskostnad per producerad enhet i Sverige relativt 14
OECD-länder 1980-1995
Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Konkurrenskraften är nu bättre än efter devalveringarna i början av
1980-talet. Det finns ett par faktorer som tyder på att konkurrenskraften
kan bibehållas på en hög nivå också framledes. Företagen måste framöver
ta hänsyn till att kronan kan stärkas. Det innebär att ett visst omvand-
lingstryck ändå kvarstår. Under överskådlig tid kommer tillgången till
kvalificerad arbetskraft att förbli god. Därigenom motverkas de tendenser
till en snabb ökning av lönekostnaderna som industrins konkurrenskraft-
läge skulle kunna ge upphov till. Vidare bör tillgången på arbetskraft och
det gynnsamma vinstläget också stimulera till nyinvesteringar, vilket bör
säkerställa en fortsatt produktivitetsökning.
Under prognosperioden beräknas produktivitetstillväxten avta. Låga
maskininvesteringar under 1991-1993 innebär att ny produktivitetshöj ande
teknik introduceras i mindre omfattning de närmaste åren. Dessutom be-
döms den kvarvarande rationaliseringspotentialen vara betydligt lägre än
46
för ett par år sedan. Produktiviteten väntas därför stiga med 3,5 % 1994
och med 2,5 % 1995. Lönekostnadsökningama beräknas i år hamna på
4 %. Under 1995 beräknas den tilltagande efterfrågan på arbetskraft och
det höga vinstläget bidra till att lönekostnaderna inom industrin ökar med
knappt 5 %.
Sammantaget för prognosperioden 1994-1995 utvecklar sig kostnaden
per producerad enhet i en takt som är ungefär lika hög som i konkurrent-
länderna. Mätt i gemensam valuta försämras dock konkurrenskraften nå-
got på grund av valutakursförändringama. Dessa antas medföra att kro-
nan apprecieras med 1,8 % gentemot konkurrentländernas valutor. För-
sämringen av konkurrenskraften under prognosperioden är dock obetydlig
i jämförelse med den mycket gynnsamma konkurrenssituation som svensk
industri befinner sig i. Under åren 1993-1995 beräknas förbättringen i
industrins relativa enhetsarbetskostnad uppgå till ca 24 %. Det bör med-
föra marknadsandelvinster för svensk industri under hela prognosperio-
den. Speciellt kraftig beräknas konkurrenskraftsförbättringen bli gentemot
Japan (51 %) och USA (35 %). Svensk industri konkurrerar med dessa
länder främst på den amerikanska och den asiatiska marknaden. Således
bör marknadspositionen kunna stärkas på dessa båda expanderande mark-
nader.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Lågkonjunkturen i början på 1990-talet medförde en kraftig lönsamhets-
försämring. Trots att prisökningstakten både i Sverige och utomlands
sjönk fortsatte kostnaderna i Sverige att stiga. År 1991 nådde industrins
lönsamhet ett bottenläge när exportföretagen försökte kompensera den
försämrade konkurrenskraften med minskade marginaler.
Den låga lönsamheten och kraftigt stigande realräntor bidrog till utslag-
ning av industriföretag. År 1993 steg industrins vinstandel, mätt som
driftöverskottet brutto som andel av förädlingsvärdet, till ca 33 %. Där-
med steg lönsamheten till en högre nivå än den som rådde efter devalve-
ringarna i början på 1980-talet. Lönsamhetsförbättringen beror till en del
på kronans kraftiga depreciering. Kronförsvagningen har av exportföre-
tagen kunnat utnyttjas till marginalförstärkningar. Mindre än hälften av
det möjliga utrymmet för prisökningar har dock använts hittills.
En del av vinstförbättringen kan också förklaras av att industrin med
en viss tidseftersläpning har kunnat anpassa de rörliga kostnaderna till
den relativt långsamma prisökningstakten efter 1990. De två senaste åren
har de rörliga kostnaderna per producerad enhet till och med minskat till
följd av den mycket kraftiga produktivitetshöjningen och de avtagande
lönekostnadsökningama.
47
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Täbell 4.2 Industrins rörliga kostnader, produktpriser, marginaler per produ-
cerad enhet samt bruttoöverskottsandel
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Procentuell förändring |
-0,4 |
-1,9 |
3,9 |
3,1 |
4,1 |
|
Lönekostnad1 |
9,2 |
-2,4 |
-7,6 |
0.5 |
2,1 |
|
Lönekostnad per timme |
9,0 |
3,4 |
1,1 |
4,0 |
4,7 |
|
Produktivitet |
-0,2 |
5,9 |
9.4 |
3,5 |
2,5 |
|
Summa rörlig kostnad |
2,2 |
-2,1 |
0,5 |
2,4 |
3,6 |
|
Produktpris |
0,9 |
-1,3 |
4,5 |
2,8 |
3,5 |
|
Bruttomarginal, nivå |
7,6 |
8,4 |
11,8 |
12,0 |
11,9 |
|
Marginalförändring |
-1,0 |
0,8 |
3,4 |
0,2 |
-0,1 |
|
Bruttoöverskottsandel2 |
22,2 |
24,2 |
33,4 |
34,3 |
34,4 |
1 Lönekostnad per timme avser löner inkl, kollektiva avgifter och icke varuanknutna
indirekta skatter per arbetad timme. Produktivitet avser bruttoproduktion i festa priser
per arbetad timme.
2 Som andel av förädlingsvärdet till fektorpris.
Anm.: Uppgifterna avser industri exkl. petroleumraffinaderier och varv.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Importprisema förutses stiga något mer än priset på de inhemska insats-
varorna under 1994 trots apprecieringen av kronan. Det innebär att in-
satsvarukostnaden ökar med 3,1 % i år. Det fortsatt kärva arbetsmark-
nadsläget förväntas medföra relativt måttliga lönekostnadsökningar under
1994, vilket tillsammans med en god produktivitetsutveckling ger en låg
ökning av arbetskraftskostnaderna per producerad enhet. Sammantaget
ökar därmed de rörliga kostnaderna med 2,4 %.
Kapacitetsutnyttjandet väntas i år förbli relativt lågt för stora delar av
industrin. Det innebär att prishöjningstakten torde bli begränsad. Export-
företagen stärker dock sina marginaler ytterligare. Det kan förklaras av
att basindustrin som pristagare på världsmarknaden följer med i den för-
väntade prisuppgången på basindustriprodukter. För exportföretag i andra
branscher förutses oförändrade marginaler. Produktpriserna stiger med
2,8 % under 1994 vilket innebär att vinstandelen stiger ytterligare till
ca 34 %.
Vinstläget beräknas bli oförändrat 1995. Stigande lönekostnadsökningar
och en fallande produktivitetstillväxt medför att insatskostnadema ökar
med 4,1 %. Kronapprecieringen väntas visserligen leda till att import-
prisema ökar långsammare än de inhemska priserna, men detta begränsar
endast måttligt insatsvaruprisets ökningstakt. Exportföretagen förväntas
höja priserna i takt med konkurrenterna vilket innebär sänkta marginaler
under 1995 eftersom konkurrentländernas valutor samtidigt deprecieras
gentemot kronan. Hemmamarknadsföretagen kan däremot i begränsad
omfattning stärka sina marginaler.
Den höga lönsamheten under prognosperioden bör ses mot bakgrund
av den urholkning av det egna kapitalet som skedde under lågkonjunktu-
ren. Den höga vinstandelen ger industrin finansiellt utrymme att återställa
och bygga ut produktionskapaciteten. Under prognosperioden förväntas
också industrins investeringar öka kraftigt.
48
Diagram 4.3 Industrins bruttomarginal 1980-1995
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den starka efterfrågetillväxten för basindustrins produkter under 1980-
talet medförde en betydande utbyggnad av produktionskapaciteten i värl-
den. Recessionen i Västeuropa dämpade sedan efterfrågan, vilket ledde
till en betydande överkapacitet på världsmarknaden. De internationellt
bestämda priserna föll kraftigt 1991-1992, vilket för basindustrin medför-
de att bruttomarginalen, dvs. bruttoöverskottet i procent av bruttopro-
duktionsvärdet, sjönk till endast 2,7 % 1992. Bruttomarginalen motsvarar
i företagsstatistiken rörelseresultatet före avskrivningar i procent av om-
sättningen. Resultatet efter finansnetto blev till och med negativt.
Efterfrågan från Västeuropa förblev oförändrad under 1993 medan kon-
sumtionen däremot steg i Nordamerika och i Asien. Världsmarknads-
priserna planade ut och de svenska tillverkarna kunde utnyttja deprecie-
ringens effekter till att höja exportpriserna och samtidigt öka exportvo-
lymen. Exportframgångama kunde främst noteras i Nordamerika och i
Asien. Produktpriserna steg under året med 4,2 % samtidigt som de rör-
liga kostnaderna sjönk främst tack vare en kraftig produktivitetsförbätt-
ring. Lönsamheten mätt som bruttomarginalen steg därmed till knappt
8 % 1993.
Trots ett fortsatt globalt utbudsöverskott under prognosperioden väntas
höjda priser. De svenska tillverkarnas konkurrenskraft är med nuvarande
växelkurs mycket god såväl inom massa- och pappersindustrin som inom
järn- och stålindustrin. Däremot är lönsamheten dålig för många av de ut-
ländska konkurrenterna. Detta förhållande väntas medföra att de svenska
tillverkarna höjer priserna när efterfrågan stiger.
49
Under 1994 är det främst den starka konjunkturen i USA som höjer
konsumtionen av basindustriprodukter. Nästa år väntas en bättre balans
mellan utbud och efterfrågan komma till stånd när konjunkturen skjuter
fart också i Västeuropa. Produktpriserna stiger med 6 % resp. 7 % 1994
och 1995. En fortsatt gynnsam produktivitetsutveckling samt relativt be-
gränsade lönekostnadsökningar medför att de rörliga kostnaderna stiger
betydligt långsammare än produktpriserna. Bruttomarginalen för basin-
dustrin beräknas därmed stiga till historiskt höga 13 % under 1995.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
50
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Produktionen inom den privata tjänstesektorn beräknas växa under prog-
nosperioden. Spridningseffekter från exportindustrin har medfört en ökad
orderingång till delar av sektorn. Genom att tjänstesektorn i stor utsträck-
ning är beroende av den privata konsumtionen beräknas uppgången för
denna medföra att de flesta delbranscher får ökad tillväxt.
Till den privata tjänstesektorn räknas tjänster där kostnaden till övervä-
gande delen debiteras användaren. Tjänster som produceras av statliga
och kommunala bolag och affärsverk kan således också ingå i den privata
tjänstesektorn. Offentliga tjänster som produceras av stat och kommun
och huvudsakligen finansieras genom skatter ingår däremot inte. Vissa
verksamheter, exempelvis sjukvård, kan därför definitionsmässigt hamna
i olika sektorer beroende på finansieringsform.
Den privata tjänstesektorn har ökat i betydelse det senaste decenniet.
År 1993 sysselsatte den 1,5 miljoner personer vilket motsvarar 38 % av
den totala sysselsättningen. Trots en nedgång i tjänsteproduktionen sedan
1990 fortsatte dess andel av den totala produktionen att öka ända fram till
1992. Detta beror på att industriproduktionen sjönk ännu mer under mot-
svarande tidsperiod. Nedgången i tjänsteproduktionen inföll senare än för
industrin. De delar av tjänstesektorn som huvudsakligen levererar till in-
dustrin fick dock vidkännas lågkonjunkturen samtidigt som industrin. När
den privata konsumtionen föll kraftigt under 1992 och 1993 fick detta
återverkningar på stora delar av tjänstesektorn. Mot slutet av 1993 stabi-
liserades dock läget.
Beräkningar genomförda av NUTEK (Närings- och teknikutvecklings-
verket), visar att över 40 % av tjänsteproduktionen går till privat kon-
sumtion. Exporten är också mycket viktig. Visserligen levererar sektorn
bara 11 % av produktionen direkt till utlandet, men över hälften av pro-
duktionen används som insatsvara i andra branscher som i sin tur expor-
terar. Den indirekta användningen via export kan beräknas till 18 %.
Sammanlagt exporteras således knappt 30 % av den privata tjänstesek-
torns produktion. Häri ligger förklaringen till att tjänstesektorn trots en
mycket svag privat konsumtion inte föll tillbaka mer under 1993. Till
följd av den kraftiga exportuppgång som förväntas innevarande år och
återhämtningen av den privata konsumtionen kommer läget för tjänste-
setom under året att förbättras avsevärt.
51
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 5.1 Arbetade timmar i privat tjänstesektor
Säsongrensade data
Anm.: SNI 6: Distribution; SNI 7: Kommunikation; SNI 8: Finansiella tjänster,
fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet; SNI 9: Övriga tjänster.
Källa: Statistiska centralbyrån.
Distributionstjänster (SNI 6), dvs. detaljhandel, partihandel, hotell och
restaurang, är till en stor del beroende av den privata konsumtionsutveck-
lingen. Utvecklingen av företagsresandet är också väsentligt för i synner-
het restaurang- och hotellbranschen. Föregående år nådde konjunkturen
för branschen som helhet botten och mot slutet av året kunde en viss upp-
gång märkas.
Inom detaljhandeln har minskningen varit störst för sällanköpsvaru-
handeln, medan den mindre konjunkturkänsliga dagligvaruhandeln bara
noterat en smärre nedgång. Utvecklingen väntas i år bli bättre för detalj-
handeln genom en förbättring av den privata konsumtionen. Sysselsätt-
ningsläget förblir dock fortsatt svagt på grund av att de ökade volymerna
kan klaras genom produktivitetsförbättringar.
För partihandeln försämrades konjunkturläget drastiskt 1991-1992. Det
hänger samman med att partihandeln levererar till nästan samtliga sekto-
rer i ekonomin. Partihandeln kan därför sägas utgöra en indikator på kon-
junkturutvecklingen. Under andra halvåret 1993 förbättrades läget för
partihandeln då den samlade efterfrågan i ekonomin återigen ökade. Un-
der prognosperioden väntas läget snabbt förbättras för den del av parti-
handel som är inriktad på industri och konsumtionsvaror, medan läget
förblir dystert för handeln med byggvaror.
Hotellbranschen kännetecknas av en stor överkapacitet, förra året var
t.ex. beläggningsgraden endast 39 %. Den 1 juli 1993 sänktes mervärdes-
52
skatten på hotell- och restaurangtjänster till 12 %. Tillsammans med kro-
nans depreciering kommer detta gradvis att förbättra branschens situation.
Sammantaget leder den ökade aktiviteten i ekonomin till att branschen
som helhet (SNI 6) växer under 1994.
Delar av kommunikationsbranschen (SNI 7) har drabbats mycket hårt
av lågkonjunkturen. Avregleringama inom post och tele samt inom flyg
har lett till stora produktivitetshöjningar. Därigenom har sysselsättningen
kunnat minska. Tesen om teletjänstområdet som en framtidsbransch får
inget stöd i aktuella data över sysselsättningsutvecklingen. Telebranschen
generar dock tillväxt i andra branscher såsom uppdragsverksamhet, bygg-
nadsindustri samt elektroindustri. Sannolikt kan branschen växa under
kommande år genom ökande efterfrågan och en avtagande produktivitets-
utveckling.
Åkerierna har också drabbats hårt av lågkonjunkturen. Antalet bilar har
enligt Åkeriförbundet sjunkit från 39 000 toppåret 1990 till 34 000 vid
årskiftet 1993/1994. Nedgången sammanfaller med den låga aktiviteten
inom industrin och byggbranschen. Det senaste halvåret har emellertid ut-
sikterna förbättrats betydligt. Enligt Konjunkturinstitutets senaste tjänste-
barometer har andelen företag som uppger fullt kapacitetsutnyttjande sti-
git från 30 % tredje kvartalet 1993 till 41 % första kvartalet 1994. Indu-
strins fortsatta tillväxt väntas påverka åkerinäringen positivt. Redan under
det första halvåret 1994 förväntas antalet chaufförer öka.
Avregleringen av kreditmarknaden ledde till en snabb expansion för
vissa branscher inom SNI 8 (finansiella tjänster, fastighetsförvaltning,
uppdragsverksamhet) under slutet av 1980-talet. Det gäller framför allt
bankverksamhet och uppdragsverksamhet som växte fram till 1990. De
akuta svårigheter som följde på fastighetskrisen ledde därefter till en kraf-
tig omstrukturering och rationalisering inom framför allt bankbranschen.
Under 1993 uppgick bankernas kreditförluster till ca 50 miljarder kronor
att jämföra med 70 miljarder året innan. En förbättrad intjäningsförmåga
samt sänkta kostnader gav bankbranschen exklusive Gotabanken ett sam-
lat nollresultat föregående år. Rationaliseringarna inom banksektorn för-
väntas i stort sett vara genomförda. Under 1993 bildades flera nisch-
banker. Dessa siktar inte på att konkurrera med de stora affärsbankerna
inom alla verksamhetsområden utan riktar endast in sig på vissa delar.
Den ökning av efterfrågan på finansiella tjänster som väntas de närmaste
åren bedöms inte leda till en ökad sysselsättning.
Inom uppdragsverksamheten, som står för närmare 60 % av sysselsätt-
ningen inom SNI 8, ökade produktionen under det andra halvåret 1993.
Andelen företag inom branschen som uppgav fullt kapacitetsutnyttjande
i mars månad uppgick till 58 % enligt tjänstebarometem. Branschen, som
i stor utsträckning levererar till andra delar av näringslivet, gynnas av in-
dustrins exportökningar. Efterfrågan på framför allt branschkompetent
personal väntas öka under året inom teknisk konsultverksamhet, ADB-
verksamhet samt inom juridisk uppdragsverksamhet. Också för bygg-
konsultema verkar konjunkturbotten ha nåtts. Dessa har till en del kunnat
kompensera dramatiskt fallande byggnadsinvesteringar med ökande an-
läggningsinvesteringar. Fortsatt stigande infrastrukturinvesteringar och en
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
53
14 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
uppgång i industribyggnationen medför ett nyrekryteringsbehov under
1994.
Övriga tjänster (SNI 9) är en sektor som präglas av servicekaraktär.
Bland verksamheterna kan nämnas renhållning, reparation, tvätteri och
rekreation. Branschens sysselsättning har ökat sedan 1988. En av förkla-
ringarna till ökningen ligger i att verksamheter inom offentlig sektor som
under senare år har lagts ut på entreprenad, exempelvis renhållning, re-
gistrerats inom SNI 9. Branschen riktar sig huvudsakligen mot hushållen,
men även företagssektorn och turismen är viktiga avnämare. Branschen
väntas i år få en fortsatt god utveckling i takt med en ökad efterfrågan
från främst företagen. Branschen bedöms öka antalet sysselsatta när den
privata konsumtionen åter tar fart.
Efter ett produktionsfält på över 2 % föregående år väntas konjunktu-
ren sammantaget inom den privata tjänstesektorn vända uppåt i år. Enligt
tjänstebarometem förefaller det som om produktionen ökar i nästan samt-
liga delbranscher 1994. Produktionen inom partihandel inriktad på bygg-
nadsmaterial förväntas dock fortsätta att minska. Uppgången är starkast
för den del av tjänstesektorn som levererar till exportindustrin. Det gäller
framför allt uppdragsverksamheten och vissa delar av partihandeln. Upp-
gången i industriinvesteringarna blir kraftig under andra halvåret 1994.
Redan under första halvåret har detta medfört en ökad beläggning inom
uppdragsverksamheten, vilket syns på faktureringen för bl.a. byggkonsul-
tema.
För den del av tjänstesektorn som i något led är inriktad på produktion
ämnad för inhemsk slutanvändning förväntas också en ökad försäljning
under det första halvåret. Uppgången i den privata konsumtionen märks
både inom parti- och detaljhandeln. Inom detaljhandeln väntas framför
allt sällanköpsvaruhandelns försäljning öka under prognosperioden.
Totalt väntas produktionen i den privata tjänstesektorn stiga med drygt
2 % i år och med knappt 4 % 1995. Sysselsättningsuppgången bedöms
inte bli lika markerad. Det innebär att produktiviteten ökar med drygt
1 % vardera året.
I takt med att arbetslösheten har ökat har den privata sektorns förutsätt-
ningar att skapa sysselsättningstillfällen kommit alltmer i fokus. En
mängd teoretiska argument kan anföras varför tjänstesektorn på sikt bör
växa. Ibland hävdas att vid högre inkomstnivåer används en större andel
av inkomsten till köp av tjänster. Internationella jämförelser visar emel-
lertid att sambandet mellan utvecklingsnivå och andel sysselsatta i tjänste-
produktion inte är entydigt. Förklaringarna måste därför sökas djupare än
så. Om ett land har komparativa fördelar inom tjänstehandeln leder detta
normalt till att en större andel sysselsätts inom tjänstesektorn. Även skat-
tesystemets utformning är sannolikt viktig för hur stor andel av ekonomin
som tjänstesektorn utgör.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
54
En annan förklaring till att tjänstesektorns andel av sysselsättningen Prop. 1993/94:150
skulle växa är att produktivitetsutvecklingen är lägre än inom industrin. Bilaga 1.1
Det skulle leda till att antalet tjänsteanställda ökar mer än de industrian-
ställda vid en given efterfrågeökning i ekonomin. Tjänstesektorns möjliga
expansion skulle också kunna bero på att industriföretagen i allt större ut-
sträckning köper in vissa tjänster utifrån istället för att producera dem
inom företaget. Denna faktor har förmodligen varit bland de viktigaste
för den privata tjänstesektorns tillväxt under det senaste decenniet.
Tjänstesektorns tillväxt är inte isolerad från den övriga ekonomin utan
är beroende av efterfrågetillväxten i ekonomin som helhet. För att kunna
skapa fler arbeten inom tjänstesektorn med en svag inhemsk ekonomi
krävs att tjänsteexporten ökar. Bl.a. har EES-avtalet ökat möjligheterna
till export.
Den 1 januari 1994 började EES-avtalet att gälla. Grundtanken bakom
avtalet är att skapa en gemensam marknad för samtliga EES-länder ge-
nom att undanröja kvarvarande handelshinder och skapa fri rörlighet för
arbetskraft och kapital. Avtalet skapar möjligheter för svenska tjänsteföre-
tag till expansion på den internationella marknaden, men ger också ökad
utländsk konkurrens på den svenska marknaden.
Tjänstehandeln utgör normalt ca 20 % av den totala handeln. Tjänste-
handeln begränsas dels genom naturliga geografiska hinder, men också
genom internationella och nationella regleringar. Att tjänstehandeln är
begränsade behöver emellertid inte innebära avsaknad av internationell
konkurrens. Genom direktinvesteringar i Sverige kan utländska företag
etablera sig och öka konkurrensen. Exempel på detta är s.k. franchise-
företag som har etablerats sig inom många sektorer. I de branscher där
handel registreras framgår det tydligt att några är internationellt konkur-
rensutsatta.
I konsult- och maskinuthymingssektorema och inom kommunikation-
sektom är importandelen relativt hög. Det tyder på att dessa sektorer till
viss del är internationellt konkurrensutsatta. Inom parti- och detaljhandel
samt inom post och televerk är importkvotema däremot låga. En bransch
som per definition är konkurrensutsatt är turism. Därigenom är också
stora delar av hotell- och restaurangverksamheten konkurrensutsatt.
Tabell 5.1 Importpenetrationskvot för den privata tjänstesektorn och för
industrin
|
Importpenetrationskvot | ||||
|
1980 |
1985 |
1990 |
1993 | |
|
Gruvor och mineralbrott. | ||||
|
tillverkningsindustri |
41,0 |
45,5 |
40,7 |
44,0 |
|
Parti- och detaljhandel |
2,9 |
4,2 |
1,1 |
3,0 |
|
Samfärdsel |
14,0 |
12,8 |
12,9 |
16,5 |
|
Post- och televerk |
2,8 |
5,9 |
5,0 |
5,3 |
|
Uppdrag och leasing |
15,0 |
20,0 |
16,1 |
18,9 |
|
Övriga privata tjänster |
0,1 |
0,1 |
0,8 |
0,4 |
Anm.: Importpenetrationskvoten = (import/(produktion-l-import-export))xlOO.
Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
55
NUTEK och Riksbanken har tillsammans med EFTA-sekretariatet utrett
konsekvenserna av EES-avtalet för några av de viktigaste tjänstesekto-
rerna. Resultaten tyder på att strukturförändringarna på kort sikt endast
blir av begränsad omfattning. Konkurrensen ökar dock inom en rad
branscher.
Thrism, dvs. hotell, researrangörer m.fl., är en sektor som redan tidi-
gare i stor utsträckning varit konkurrensutsatt. EES-avtalet kan emellertid
underlätta svenska turistföretags etableringar i vissa länder. Banksektorn
har redan tidigare anpassats till en hårdare internationell konkurrens ge-
nom bl.a. avskaffandet av valutaregleringen. Strukturförändringarna vän-
tas därför bli små.
Transportsektorn har omgärdats av speciella regleringar. I och med
EES-avtalet försvinner kvoteringen för internationell trafik. Cabotage,
dvs. inhemsk transport som utförs av utländskt transportföretag, blir till-
låten i hela EES-området, förutom i Österrike. Det är främst transport-
tjänster över gränserna som påverkas. Bortagandet av kvotssystemet kan
förväntas leda till hårdare konkurrens för de svenska speditörema, men
också ger också möjligheter till ökad export av transporttjänster.
Den kanske viktigaste förändringen som har följt av EES-avtalet är den
nya konkurrenslag som Sverige införde den 1 juli 1993. Lagen innebär
en skärpning av främjandet av den fria konkurrensen på den svenska
marknaden. Lagen påverkar främst distributionssektom. Bl.a. skärps
synen på horisontellt samarbete som idag förekommer bland vissa fack-
handelskedjor. Inom dagligvaruhandel pågår stora strukturförändringar
genom att utländska lågpriskedjor vinner stora marknadsandelar, vilket
bör ha en prisdämpande effekt.
Partihandeln kan på sikt också genomgå stora strukturförändringar.
Med gemensamma produktregler kan partihandelslagren minska avsevärt
inom EES. När det gäller partihandel med livsmedel är förhållandena
annorlunda. I och med att jordbruksprodukter lämnades utanför avtalet
försvåras möjligheterna för utländska partihandlare inom dagligvaruom-
rådet att leverera till Sverige. Först vid ett medlemskap i EU kan stora
strukturella förändringarna väntas ske inom livsmedelsdistributionen.
Vidare skärps reglerna för offentlig upphandling. Om stat, kommun
eller landsting skall handla varor eller tjänster för över 200 000 ECU
måste företag inom hela EES-området få möjlighet att lämna anbud. Det
kan gälla upphandling av såväl tekniska konsulttjänster som renhållning.
Frånsett att detta leder till högre konkurrens kan det diskuteras om detta
gynnar svenska företag i förhållande till utländska konkurrenter. Av-
görande blir de svenska tjänsteföretagens konkurrensförmåga.
I den mån den svenska marknaden för tjänster varit mer konkurrensut-
satt än EG-marknaden kan EES-avtalet gynna de svenska producenterna,
vilket skulle kunna medföra en ökad tjänstexport. Enligt NUTEK är det
dock utifrån tillgänglig statistik svårt att avgöra konkurrensförmågan
inom tjänstesektorerna. Sammantaget bedöms dock konkurrensen inom
en rad branscher stärkas.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
56
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Situationen på arbetsmarknaden har försämrats markant sedan högkon-
junkturen kulminerade 1990. Antalet sysselsatta personer har fallit med
nära en halv miljon, mätt som skillnaden mellan årsgenomsnitten 1990
och 1993. Uppgången i arbetslösheten har delvis begränsats av den kraf-
tiga utbyggnaden av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, satsningar
inom utbildningsområdet och ett minskat arbetskraftsutbud. Den öppna
arbetslösheten steg till 8,2 % 1993, samtidigt som 4,3 % av arbetskraften
deltog i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Diagram 6.1 Antal varsel och antal nyanmälda lediga platser
Anm.: Det är endast serien över antal nyanmälda lediga platser som är säsongrensad.
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet.
Lågkonjunkturen har nu definitivt passerat sitt bottenläge och den sam-
lade produktionen växer 1994. En viss ljusning i efterfrågan på arbets-
kraft kan också skönjas, framför allt för tillverkningsindustrin. Inom in-
dustrin mer än fördubblades såväl antalet nyanmälda som antalet kvar-
stående lediga platser under det första kvartalet 1994 jämfört med samma
period föregående år. Det totala antalet nyanmälda lediga platser ökade
med ca 25 % under 1994 års första kvartal jämfört med samma period
1993. Uppgången sker dock från en mycket låg nivå, se diagram 6.1. En
viss förbättring av arbetsmarknadsläget syns också i nedgången av antalet
varsel. Under första kvartalet 1994 varslades ca 13 000 personer om upp-
sägning, vilket var ca 70 % lägre än samma period 1993. Läget på ar-
betsmarknaden bedöms ändock förbli fortsatt svagt under prognosperio-
den. Kombinationen av en relativt god produktivitetsutveckling och en
57
markant ökad medelarbetstid begränsar behovet av nyanställningar för att Prop. 1993/94:150
möta den högre produktionen 1994. Bilaga 1.1
Antalet sysselsatta personer fortsätter att minska under 1994, om än i
avtagande takt. Inom den konkurrensutsatta sektorn väntas sysselsätt-
ningen stiga 1994, vilket motverkas av fortsatta fall inom de sektorer som
är beroende av hemmamarknaden. Den öppna arbetslösheten kommer
emellertid att sjunka till 8 % som en följd av att olika arbetsmarknads-
politiska åtgärder successivt byggs ut. Åtgärderna beräknas omfatta
ca 280 000 personer vid årets slut. Summan av öppet arbetslösa och
personer i konjunkturberoende åtgärder stiger till drygt 14 %, mätt som
årsgenomsnitt.
År 1995 ökar antalet sysselsatta personer för första gången på fyra år.
Hur stor effekt detta kommer att få på arbetslösheten är avhängigt av hur
känsligt utbudet är för förändringar i efterfrågan på arbetskraft. I progno-
sen beräknas den öppna arbetslösheten sjunka till 7,2 % 1995, samtidigt
som 6,2 % deltar i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Då antas att
åtgärderna börjar avvecklas under andra halvåret 1995 som en följd av
att den reguljära sysselsättningen åter ökar. Summan av antalet öppet ar-
betslösa och antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder blir något
lägre 1995 än 1994, men har fortfarande inte nått ner till 1993 års nivå.
Arbetsmarknadens funktionssätt kommer att vara avgörande för utveck-
lingen under resten av 1990-talet. I kapitel 15 analyseras detta närmare.
Utgångsläget är dock ovanligt svårtolkat. För det första har statistikom-
läggningen av arbetskraftsundersökningama (AKU) vid årsskiftet 1992/93
försvårat jämförelser över tiden. AKU har av allt att döma överskattat
sysselsättningen 1992, vilket i så fall innebar att nedgången 1993 över-
drevs i statistiken. Det kan heller inte uteslutas att en viss andel av delta-
garna i åtgärderna ungdomspraktik (UP) och arbetslivsutveckling (ALU),
där deltagarna defintionsmässigt inte skall räknas som sysselsatta, under
1993 ändå inkluderades i sysselsättningen. I så fall tenderar den egentliga
sysselsättningsnedgången 1994 att bli mindre än vad som anges i denna
prognos. För det andra är det ovanligt svårt att tolka produktivitetens ut-
veckling. Sannolikt har deltagare i UP och ALU till en del bidragit till
produktionen, varför den egentliga produktiviteten varit överskattad under
lågkonjunkturen. Dessutom är det osäkert i vilken omfattning arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder tränger ut den ordinarie sysselsättningen samt i
vilken mån en expansion av åtgärderna har stimulerat utbudet av arbets-
kraft.
Under lågkonjunkturen har företagen dragit ned antalet sysselsatta i en
snabbare takt än produktionen. Den totala sysselsättningen började
minska 1991 och därefter har nedgången successivt accelererat. Syssel-
sättningen sjönk med 485 000 personer eller med 11 % mellan årsgenom-
snitten 1990 och 1993. I timmar sjönk sysselsättningen något mindre,
58
eftersom medelarbetstiden har ökat, bl.a. på grund av en kraftigt sjunkan-
de sjukfrånvaro.
Antalet personer i arbetskraften började falla under 1991 i takt med att
efterfrågan avtog. Nedgången har ökat successivt, men såsom framgår av
diagram 6.2 var nedgången i sysselsättningen väsentligt större. Samman-
lagt har antalet personer i arbetskraften, dvs. de som har eller aktivt sö-
ker ett arbete, minskat med 221 000 personer eller 5 % från 1990 till
1993. Om hänsyn tas till utbyggnaden av de arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder där deltagarna definitionsmässigt inte räknas till arbetskraften
(arbetsmarknadsutbildning, UP och ALU) begränsas utbudsnedgången till
113 000 personer.
Diagram 6.2 Sysselsättning och arbetskraftsutbud
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Anm.: Underliggande arbetskraftsutbud inkluderar deltagarna i åtgärderna
arbetsmarknadsutbildning, UP och ALU i arbetskraften.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
I lågkonjunkturen vid 1980-talets början anpassades inte antalet syssel-
satta i samma utsträckning till produktionsutvecklingen som i 1990-talets
lågkonjunktur. Denna s.k. labour-hoarding gjorde att en snabb produk-
tionsökning var möjlig att genomföra utan ökad sysselsättning. Därige-
nom uppmättes en stark produktivitetsökning i början av återhämtningen.
I dagsläget finns en betydligt lägre arbetskraftsreserv inom företagen.
Även om den tekniska utvecklingen och omfattande rationaliseringsåt-
gärder ökat produktionsmöjligheterna vid ett givet antal anställda torde
en mer varaktig produktionsökning i dagsläget medföra en snabbare och
större sysselsättningsuppgång. Till en början stiger främst antalet arbetade
timmar per sysselsatt. Medelarbetstiden steg med 1 % under 1993 till
följd av ett ökat övertidsuttag och en kraftigt minskad sjukfrånvaro.
59
Medelarbetstiden förväntas fortsätta öka under 1994. Det hänger samman
med en minskning av antalet semesterdagar och ett större övertidsuttag
främst inom industrin. Att det finns en stor potential att öka arbetstiden
för de redan sysselsatta kan utläsas i statistiken för antalet undersyssel-
satta, dvs. personer som skulle vilja arbeta mer men hindras av arbets-
marknadsskäl. Detta antal steg från 182 000 personer 1990 till 307 000
1993. I ett andra skede börjar antalet sysselsatta att stiga. Det totala anta-
let sysselsatta förväntas nå botten under det första halvåret i år. År 1995
växer det totala antalet sysselsatta personer, även mätt som årsgenom-
snitt. Då beräknas framtidsförväntningarna ha stärkts så mycket att me-
delarbetstiden bör kunna reduceras något.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 6.1 Antalet sysselsatta i olika branscher
Tbsental personer (i åldrarna 16-64 år)
|
Nivå 1992 |
Förändring från föregående år | |||
|
1993 |
1994 |
1995 | ||
|
Sysselsättning | ||||
|
Jord- och skogsbruk |
141 |
-6 |
-5 |
-2 |
|
Industri |
841 |
-62 |
26 |
30 |
|
Byggnadsverksamhet |
272 |
-30 |
-24 |
-1 |
|
Privata tjänster |
1 561 |
-67 |
-9 |
46 |
|
Kommunal verksamhet |
1 161 |
-52 |
-34 |
-16 |
|
Statlig verksamhet |
203 |
-4 |
-5 |
-2 |
|
Totalt |
4 185 |
-221 |
-52 |
56 |
|
Arbetskraft, totalt |
4 423 |
-103 |
-69 |
26 |
|
Arbetslösa |
236 |
120 |
-17 |
-30 |
|
% av arbetskraften |
5,3 |
8,2 |
8,0 |
7,2 |
|
Personer i arbetsmarknads- | ||||
|
politiska åtgärder |
165 |
184 |
263 |
264 |
|
% av arbetskraften |
3,7 |
4,3 |
6,2 |
6,2 |
I prognosen över arbetsmarknadens utveckling 1994-1995 antas att åtgärderna
kommer igång successivt 1994, men att det ändå tar hela kalenderåret att nå upp till
"full åtgärdsvolym”. Vid slutet av 1994 beräknas åtgärderna omfatta ca 280 000
personer.
För det andra halvåret 1995 finns inga beslut om åtgärder. 1 takt med en ökad
reguljär sysselsättning antas att åtgärdsvolymen dras ned något.
Anm.: Det totala antalet sysselsatta 1992 inkluderar en korrigeringspost på
8000 personer.
Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.
Antalet sysselsatta föll inom samtliga sektorer 1993, vilket framgår av
tabell 6.1. Inom industrin upphörde dock sysselsättningen att sjunka un-
der det andra halvåret. Sedan toppen i början av 1989 har industrisyssel-
sättningen fallit med drygt 260 000 personer eller 26 %. Mot bakgrund
av den lediga kapacitet som finns inom företagen och en ökad medel-
arbetstid beräknas produktionsökningen endast leda till en måttlig upp-
gång i antalet sysselsatta 1994. Under hösten 1994 väntas mer omfattande
personalrekryteringar starta. Antalet sysselsatta inom byggnadsverksam-
heten beräknas fortsätta minska i samma takt 1994 som under 1992—1993
till följd av fallet i bostadsbyggandet och låga byggnadsinvesteringar in-
om näringslivet. Under 1995 förväntas sysselsättningsnedgången bromsas
upp. Inom den privata tjänstesektorn bedöms sysselsättningen inom de
60
delbranscher som främst vänder sig mot industrin börja öka 1994, medan Prop. 1993/94:150
utvecklingen av de hemmamarknadsorienterade delbranscherna väntas bli Bilaga 1.1
svagare. Av tjänstesektorns produktion är minst 1/4 direkt sammankopp-
lad med aktiviteten i industrin. År 1995 börjar sysselsättningen i hela
tjänstesektorn åter att stiga. I den kommunala sektorn fortsätter anpass-
ningen av verksamheten till de nya ekonomiska förutsättningarna. Syssel-
sättningen väntas falla i något långsammare takt 1994 jämfört med 1993.
Nedgången bedöms successivt avta 1995.
Tabell 6.2 Produktion och sysselsättning i timmar
Årlig procentuell förändring
|
1989 |
1990 |
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Näringslivet Produktion |
2,7 |
1,9 |
-1,8 |
-0,9 |
-1,1 |
3,4 |
4,2 |
|
Sysselsättning |
1,4 |
0,4 |
-3,4 |
-4,0 |
-5,0 |
0,9 |
2,2 |
|
Produktivitet |
1,3 |
1,5 |
1,7 |
3,3 |
4,1 |
2,5 |
2,0 |
|
Industri Produktion |
1,0 |
-0,6 |
-5,5 |
-0,7 |
1,8 |
8,5 |
6,1 |
|
Sysselsättning |
-2,0 |
-2,2 |
-6,3 |
-7,0 |
-6,7 |
4,8 |
3,5 |
|
Produktivitet |
3,1 |
1,6 |
0,9 |
6,7 |
9,1 |
3,5 |
2,5 |
|
Byggnadsverksamhet |
7,7 |
0,3 |
-0,2 |
-0,7 |
-8,5 |
-8,0 |
1,0 |
|
Sysselsättning |
5,7 |
0,0 |
-2,3 |
-9,5 |
-10,2 |
-8,5 |
-0,5 |
|
Produktivitet |
1,9 |
0,3 |
2,1 |
9,8 |
1,9 |
0,5 |
1,5 |
|
Privata tjänster |
2,7 |
3,4 |
0,4 |
-1,0 |
-2,2 |
2,3 |
3,8 |
|
Sysselsättning |
3,0 |
2,1 |
-1,7 |
-1,5 |
-3,3 |
1,0 |
2,7 |
|
Produktivitet |
-0,3 |
1,3 |
2,1 |
0,6 |
1,2 |
1,3 |
1,1 |
|
Offentliga tjänster Produktion |
2,2 |
2,0 |
0,3 |
-2,4 |
-2,8 |
-0,4 |
-0,7 |
|
Totalt Produktion |
2,6 |
1,7 |
-1,3 |
-1,7 |
-1,8 |
2,5 |
3,1 |
|
Sysselsättning |
1,4 |
0,7 |
-2,3 |
-3,4 |
-4,2 |
0,2 |
1,2 |
|
Produktivitet |
1,1 |
0,9 |
1,0 |
1,8 |
2,6 |
2,3 |
1,9 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Sammantaget beräknas det totala antalet sysselsatta fortsätta att minska
1994, till följd av fortsatta neddragningar inom byggnadsverksamheten
och den kommunala sektorn. Det motverkas delvis av att antalet syssel-
satta inom de konkurrensutsatta delarna av ekonomin börjar öka succes-
sivt under loppet av 1994. År 1995 beräknas det totala antalet sysselsatta
öka med drygt 50 000 personer. Sysselsättningen stimuleras av de änd-
ringar som genomförts i arbetsrättslagstiftningen, där prov- och visstids-
anställning underlättats samt av det införda generella anställningsstödet
(GAS) som subventionerar nyanställd arbetskraft. GAS innebär en sänk-
ning av arbetsgivaravgifterna med 15 procentenheter för antalet anställda
utöver den nivå som rådde i september 1993. Nedsättningen gäller under
kalenderåret 1994.
Produktiviteten steg med 4 % inom näringslivet 1993. Den kan dock
vara överskattad till följd av tidigare nämnda statistikproblem. I takt med
att antalet sysselsatta börjar öka förväntas produktivitetsutvecklingen
61
bromsas något. Produktiviteten beräknas öka med knappt 2 1/2 % 1994
och 2 % 1995. En osäkerhet i bedömningen är huruvida produktivitets-
potentialen inom industrin kan vara större än beräknat 1994 och att pro-
duktionsökningen i så fall kommer att föranleda en mindre uppgång i an-
talet arbetade timmar.
Hela nedgången av arbetskraftsutbudet under lågkonjunkturen förklaras
av ett sjunkande arbetskraftstal, eftersom befolkningen i åldrarna 16—64
år samtidigt steg. Detta avspeglas också i en kraftig uppgång av de latent
arbetssökande, dvs. de som vill och kan arbeta men inte aktivt söker ar-
bete. År 1990 deltog 84 % av befolkningen i arbetskraften, vilket i ett
historiskt perspektiv är ett högt arbetskraftsdeltagande. År 1993 hade AK-
talet sjunkit till 79 %. Den största nedgången av AK-talet har skett bland
de yngre åldersgrupperna, vilket förklaras av att de ovan nämnda utbild-
ningsåtgärderna (arbetsmarknadsutbildning, UP och ALU) delvis är kon-
centrerade till ungdomar samt av ökningen av antalet studerande i den
reguljära utbildningen. De som deltar i dessa åtgärder räknas inte in i
arbetskraften.
Arbetskraftsutbudet väntas fortsätta falla 1994 med ca 1 1/2 % till följd
av den fortsatt svaga efterfrågan på arbetskraft. Eftersom befolkningen
i arbetsför ålder förväntas öka med ca 0,5 % per år innebär det en ytter-
ligare neddragning av AK-talet. Av utbudsnedgången förklaras dock
2/3 av ett successivt ökat deltagande i de ovan nämnda arbetsmarknads-
politiska åtgärderna, se tabell 6.3. År 1995, när antalet sysselsatta åter
ökar, beräknas utbudet av arbetskraft stiga. Dels finner fler det mödan
värt att aktivt söka arbete, dels antas att en avveckling av de arbetsmark-
nadspolitiska utbildningsåtgärderna inleds. De som lämnar dessa åtgärder
kommer åter att räknas in i arbetskraften.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 6.3 Procentuell förändring av arbetskraftsutbudet
Därav bidrag från utbudspåverkande arbetsmarknadspolitiska åtgärder
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Arbetskraft |
-2,3 |
-2,3 |
-1,6 |
0,6 |
|
Därav bidrag från åtgärder: | ||||
|
Arbetsmarknadsutbildning |
-0,6 |
0,8 |
-0,3 |
0,0 |
|
Ungdomspraktik |
-0,5 |
-0,8 |
-0,3 |
0,2 |
|
Arbetsl i vsutveckl ing |
-0,8 |
-0,4 |
0,1 |
Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet.
Det finns sannolikt en stor potential för fortsatta ökningar av arbets-
kraftsutbudet i ett medelfristigt perspektiv. Anpassningarna till de utbuds-
stimulerande strukturella reformer som genomförts de senaste åren, t.ex.
skattereformen och sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen, har troligen
fördröjts av den svaga efterfrågan på arbetskraft. Utbudsökningama för-
väntas ske både genom en trendmässigt ökad medelarbetstid från de per-
soner som redan är sysselsatta samt ett inflöde av personer till arbetskraf-
ten. Uppgången i medelarbetstid de närmaste åren kommer sannolikt mot-
verkas av en successiv återgång av andelen övertidstimmar till en lägre,
mer normal nivå. Inflödet av personer till arbetskraften kan ske genom
62
att deltagare i åtgärder utanför arbetskraften, latent arbetssökande och
andra får arbete eller blir aktivt arbetssökande. Dessutom leder en ökning
av den faktiska genomsnittliga pensionsåldern till ett högre utbud, vilket
bl.a. kan ske om färre erhåller förtidspension. Antalet nybeviljade förtids-
pensioner har ökat från 50 000 år 1991 till 62 000 personer år 1993. Un-
der resten av 1990-talet torde antalet nya förtidspensioneringar kunna
sjunka, med hänsyn till de stora volymer som uppnåtts under lågkonjunk-
turen.
Den öppna arbetslösheten har ökat dramatiskt i Sverige under 1990-talet.
I det överhettade arbetsmarknadsläge som rådde under 1989-1990 pres-
sades den öppna arbetslösheten ned till rekordlåga 11/2%, vilket var be-
tydligt under den arbetslöshet som är förenlig med icke accelererande in-
flation (NAIRU). Sedan våren 1990 har den öppna arbetslösheten stigit
kontinuerligt. I takt med att efterfrågan i ekonomin föll ökade arbetslös-
heten i en allt snabbare takt. Antalet öppet arbetslösa steg från 75 000
personer 1990 till 356 000 1993. Det motsvarar en ökning av den öppna
arbetslösheten från 1,7 % till 8,2 %. Ökningen i arbetslösheten har sam-
tidigt motverkats av att deltagandet i olika arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der stigit kraftigt under samma period. År 1993 deltog ca 184 000 perso-
ner i sådana åtgärder, vilket motsvarar 4,3 % av arbetskraften.
Diagram 6.3 Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Anm.: Arbetslösheten är omräknad till 1993 års definition enligt AKU.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
63
Arbetslösheten har ökat snabbare bland män än bland kvinnor, till skill-
nad från utvecklingen i början av 1980-talet. I början av 1994 var arbets-
lösheten ca 3 1/2 procentenheter högre bland män. Det förklaras av att
sysselsättningen hittills fallit kraftigast inom industrin och byggnadssek-
torn som båda är mansdominerade näringar. Dessutom deltar relativt sett
fler kvinnor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Arbetslösheten är högst bland de yngre åldersgrupperna. Trots den
snabba expansionen av åtgärder riktad mot ungdomar steg arbetslösheten
1993 till 19 % inom åldersgruppen 16-19 år och 18 % för 20-24 åringar,
se tabell 6.4.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 6.4 Relativ arbetslöshet i olika åldrar
Procentandel av arbetskraften i respektive åldersgrupp
|
1985 |
1986 |
1987 |
1988 |
1989 |
1990 |
1991 |
1992 |
1993 | |
|
16-19 år |
4,6 |
4,1 |
4,0 |
3,5 |
3,4 |
5,1 |
7,5 |
11,6 |
19,2 |
|
20-24 år |
6,3 |
6,2 |
4,6 |
3,6 |
3,1 |
3,1 |
6,1 |
11,5 |
18,1 |
|
25-54 år |
1,9 |
1,9 |
1,5 |
1,3 |
1,1 |
1,2 |
2,3 |
4,5 |
7,1 |
|
55-64 år |
4,0 |
3,4 |
2,1 |
1,7 |
1,3 |
1,5 |
2,1 |
3,2 |
5,5 |
|
Totalt |
2,8 |
2,7 |
2,1 |
1,8 |
1,5 |
1,7 |
2,9 |
5,3 |
8,2 |
Anm.: Siffrorna för åren 1985 och 1986 är inte helt jämförbara med värden för åren
därefter på grund av omläggning av mätmetod i AKU från år 1987. Ännu en
omläggning skedde januari 1993. För att skapa jämförbarhet är därför nivån
preliminärt justerad fr.o.m. 1987.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Antalet långtidsarbetslösa har ökat på ett oroväckande sätt under denna
lågkonjunktur. I Sverige definieras långtidsarbetslöshet som personer som
varit öppet arbetslösa i mer än sex månader. Det skiljer sig från den
gängse internationella definitionen där långtidsarbetslöshet uppkommer
efter tolv månaders öppen arbetslöshet. Sverige kan därmed sägas ha en
bredare definition. Å andra sidan måste personer som deltagit i en arbets-
marknadspolitisk åtgärd vara öppet arbetslösa i ytterligare sex månader
för att klassificeras som långtidsarbetslösa. Under föregående lågkonjunk-
tur uppgick den genomsnittliga andelen långtidsarbetslösa av det totala
antalet öppet arbetslösa till ca 30 %. Andelen långtidsarbetslösa har ökat
kontinuerligt i denna lågkonjunktur. Andelen steg från 16 % 1990 till
32 % 1993. I början av 1994 hade långtidsarbetslösheten ökat till drygt
39 %.
Det vore önskvärt att kunna relatera den ovan redovisade andelen lång-
tidsarbetslösa till uppgifter om hur många som varit utan en reguljär sys-
selsättning i mer än tolv månader. Dels skulle det kunna ge ett långtidsar-
betslöshetsbegrepp i linje med omvärldens, dels visa hur hög rundgången
mellan öppen arbetslöshet och olika åtgärder är.
Ju högre andelen långtidsarbetslösa blir, desto större är riskerna att
arbetsmarknadens funktionsförmåga försämras och lönebildningen för-
svåras. Löneökningar dämpas i mindre grad av lång- än av korttidsarbets-
löshet. Om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inriktas på de långtids-
arbetslösa så minskar risken för att åtgärderna får samhällsekonomiskt
ofördelaktiga effekter på lönebildningen i form av förhindrade eller för-
64
dröjda löneanpassningar. Fokuseringen på en aktiv arbetsmarknadspolitik
i Sverige syftar just till att minimera långtidsarbetslöshet, passivisering
och utslagning från arbetsmarknaden. Om arbetskraftsreservens kompe-
tens kan höjas med hjälp av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna får de
snarare en positiv effekt på lönebildningen genom att de som står utanför
den reguljära sysselsättningen är/blir tillräckligt konkurrenskraftiga för
att kunna påverka lönebildningen i en dämpande riktning.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 6.5 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Tusental, genomsnitt per år
|
1988 |
1989 |
1990 |
1991 |
1992 |
1993 | |
|
Utanför arbetskraften | ||||||
|
Arbetsmarknads- | ||||||
|
utbildning |
40 |
42 |
39 |
59 |
86 |
53 |
|
Ungdomspraktik |
22 |
58 | ||||
|
Arbetslivsutveckling |
35 | |||||
|
I arbetskraften | ||||||
|
Beredskapsarbete |
14 |
10 |
8 |
11 |
16 |
14 |
|
Ungdomslag1 |
10 |
5 |
3 |
10 |
9 |
- |
|
Avtalad inskolningsplats |
2 |
1 |
2 |
3 |
4 |
1 |
|
Rekryteringsstöd |
5 |
3 |
2 |
5 |
14 |
9 |
|
Utbildningsvikariat Företagsutbildning2 |
3 |
4 |
3 |
1 4 |
8 6 |
10 3 |
|
Åtgärder för arbets- | ||||||
|
handikappade3 |
84 |
85 |
88 |
86 |
85 |
84 |
|
Totalt |
158 |
150 |
145 |
179 |
250 |
267 |
|
Andel av arbets- | ||||||
|
kraften4 |
1,7 |
1,4 |
1,2 |
2,0 |
3,7 |
4,3 |
1 T.o.m 30 juni 1989 ungdomslag. Den 1 juli 1989 — juni 1992 särskild inskolnings-
plats.
2 Utbildning vid permitteringshot, flaskhalsutbildning m.m. Omräknat till heltidsutbil-
dade.
3 Samhall,
4 c__.i: ’
lönebidrag, Arbetsmarknadsinstitutet och offentligt skyddat arbete,
åtgärder exkl. arbetshandikappade. Arbetskraften omräknad till 1993 års
AKU-defmition.
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.
Omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har stigit i takt
med arbetsmarknadens försvagning. Andelen personer i åtgärder (exkl.
arbetshandikappade) uppgick till 4,3 % 1993, vilket är ca 3 procenten-
heter mer än under 1990, se tabell 6.5. Till skillnad mot tidigare lågkon-
junkturer har tyngdpunkten förskjutits mot en större andel s.k. utbild-
ningsinsatser. Av de ca 242 000 personer som deltog i någon arbetsmark-
nadspolitisk (exkl. företagsutbildning) åtgärd det första kvartalet 1994 av-
såg drygt 80 % arbetsmarknadsutbildning, ALU eller UP. Därtill har den
ordinarie utbildningen utökats av arbetsmarknadsskäl. Budgetåret 1992/93
utnyttjade 15 000 personer dessa extra utbildningsmöjligheter, främst i
form av ett tredje gymnasieår. För innevarande budgetår beräknas ca
67 000 personer delta i den utökade ordinarie utbildningen. Denna nivå
väntas öka ytterligare något under det kommande budgetåret.
Trots en produktionsökning 1994 beräknas arbetsmarknadsläget vara
fortsatt svagt. I avsnitt 6.1 beskrevs den förväntade utvecklingen av an-
talet sysselsatta och utbudet av arbetskraft under prognosperioden. Ut-
65
vecklingen av den öppna arbetslösheten är dessutom avhängig av i vilken
takt och till vilken nivå de arbetsmarknadpolitiska åtgärderna kan byggas
ut. Den öppna arbetslösheten förväntas sjunka till 8 % i år. Då bedöms
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna omfatta 280 000 personer vid 1994
års slut. Detta är lägre än den politiska ambitionsnivå som uttrycks sena-
re i denna proposition (bilaga 10) avseende mer än 300 000 personer un-
der budgetåret 1994/95. Om Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) lyckas med
att bygga ut åtgärderna till den politiska ambitionsnivån skulle det med-
föra att den öppna arbetslösheten sjunker kraftigt. Utvecklingen under
1992 och 1993 har emellertid visat på avsevärda trögheter när det gäller
utbyggnaden av åtgärderna, varför det inte kan uteslutas att det blir svårt
att nå de här prognosticerade åtgärdsvolymema på 280 000 personer.
Den hittills högsta registrerade åtgärdsvolymen nåddes under februari må-
nad 1994 då ca 248 000 personer deltog i olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder (exkl. företagsutbildning). I prognosen antas, som en följd av en
ökad reguljär sysselsättning, att åtgärdsvolymen minskar något under det
andra halvåret 1995. Samtidigt medför en ökad sysselsättning att den
öppna arbetslösheten kan minska till 7,2 % 1995. Därmed kommer sum-
man av den öppna arbetslösheten och andelen i åtgärder att sjunka från
14,1 % 1994 till 13,4 % 1995. Det förutsätter att det i genomsnitt deltar
263 000 respektive 264 000 personer i någon typ av åtgärd 1994 och
1995, vilket motsvarar 6,2 % av arbetskraften. I takt med en stigande
ordinarie sysselsättning torde åtgärdernas mix ändras mot ett ökat inslag
av matchningsåtgärder, dels i form av intensifierad arbetsförmedling, dels
ett utökat inslag av åtgärder som mer direkt syftar till ett ordinarie arbete
t.ex. rekryteringstöd.
Nedgången i arbetslöshet kan komma att kännetecknas av avsevärda
trögheter även i ett medelfristigt perspektiv med förhållandevis god till-
växt. Det bör dock observeras att även om nedgången i den öppna arbets-
lösheten blir relativt måttlig, kommer allt fler personer successivt att sys-
selsättas på den ordinarie arbetsmarknaden.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
66
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Flexibiliteten på arbetsmarknaden kommer att vara avgörande för ut-
vecklingen under såväl prognosperioden som resten av 1990-talet. En
mycket viktig faktor i detta sammanhang är lönebildningen. En fortsatt
svag efterfrågan på arbetskraft kommer att hålla tillbaka löneökningarna
något under prognosperioden. Svenska erfarenheter av hur lönebildningen
fungerar vid detta arbetsmarknadsläge är emellertid begränsade, varför
denna löneprognos måste betraktas som ovanligt osäker. Den genomsnitt-
liga lönen beräknas öka med 3 % 1994 och 3 1/4 % 1995. De olikartade
utvecklingstendenserna för ekonomins delar förväntas avspegla sig i löne-
bildningen. Industrins löner väntas öka med 1 resp. 1 1/2 procentenheter
mer än genomsnittet under prognosperioden.
Svensk lönebildning kännetecknas av nominallönestelheter nedåt, hög
reallöneflexibilitet och små lönedifferenser. Utjämningen av lönerelatio-
nerna hänger samman med den centrala samordningen av lönebildningen,
som har varit det mest utmärkande draget i det svenska löneförhandlings-
systemet sedan 1950-talet.
Diagram 7.1 Lönespridningen i Sverige
Anm.: Lönespridningen visar hur mycket lönerna inom en grupp arbetstagare skiljer
sig från medellönerna i gruppen. Före 1972 saknas individuppgifter för "arbetare"
varför lönespridningen visar skillnaden mellan olika avtalsområdens medellöner och
hela SAF-områdets.
Källa: Svenska Arbetsgivareföreningen.
67
Principerna för lönebildningen började förändras fr.o.m. 1960-talets
mitt. Lönedifferentiering utifrån en värdering av arbetets art och svårig-
hetsgrad förbyttes i låglönepolitiska satsningar som medförde en kraftig
utjämning av lönerna. Av diagram 7.1 framgår att lönespridningen halve-
rades för arbetare mellan 1965 och 1976. Successivt började arbetsgivar-
nas motstånd mot relativlönernas utveckling och mot centrala löneför-
handlingar att öka. Under 1980-talet började lönespridningen åter stiga
genom att de centrala låglönesatsningarna kompenserades alltmer via
branschvisa och lokala avtal. Löneförhandlingar på flera olika nivåer drev
upp de totala nominella löneökningarna i det överhettade arbetsmarknads-
läge som rådde mot 1980-talets slut. En alltför hög löneökningstakt i för-
hållande till produktivitetsutvecklingen medförde att industrins konkur-
renskraft urholkades.
Den internationella tillväxten dämpades 1990, vilket bidrog till att för-
stärka exportnedgången. Efterhand försvagades den inhemska efterfrågan
kraftigt. Läget på arbetsmarknaden försämrades därför successivt. Syssel-
sättningsfallet inom industrin startade redan i början av 1990. Löneök-
ningstakten dämpades markant när hela arbetsmarknaden slöt tvååriga
s.k. Rehnbergsavtal för 1991 och 1992. Totalt sett ökade lönerna i ge-
nomsnitt med 5,6 % 1991 och 3,7 % 1992. Under 1992 skedde en ned-
växling av inflationstakten. Med hänsyn till den kraftiga försvagningen
av arbetsmarknaden som ägde rum under loppet av 1991 och 1992 synes
Rehnbergsavtalet ha lett till högre löneökningar 1992 än vad arbetsmark-
nadsläget i annat fall skulle ha gett upphov till. Däremot är det troligt att
Rehnbergsavtalet medförde en större sänkning av löneökningstakten 1991
än vad som skulle inträffat i annat fall.
Enligt preliminära beräkningar ökade timlönerna med i genomsnitt
3,9 % 1993. De avtalsmässiga höjningarna inkl. s.k. överhäng från tidi-
gare avtal uppgick till ca 1 % 1993, vilket innebär att löneglidningen sva-
rade för ytterligare 3 procentenheter. Därmed tilltog löneökningstakten
1993 jämfört med 1992, samtidigt som arbetsmarknaden fortsatte att för-
svagas kraftigt. Traditionella löneekvationer baserade på historiska
svenska data indikerar att löneutvecklingen är mycket mer känslig för
arbetsmarknadsläget och att de nominella lönerna skulle varit avsevärt
lägre eller t.o.m. sjunkit 1993.
Till en del förklaras de genomsnittliga löneökningarna 1992 och 1993
av en rad tillfälliga faktorer som följer av sammansättningsförändringar
i sysselsättningen, avgångsvederlag, förmånliga villkor vid förtidspensio-
nering och ändrad övertidsandel. Sammantaget betecknas dessa tillfälliga
effekter här för strukturell löneglidning. I kapitel 15.1 analyseras den
strukturella löneglidningen närmare. Uppskattningsvis förklaras knappt
en procentenhet av löneutvecklingen 1993 av en strukturell löneglidning,
vilket innebär att 3 % utgör en underliggande löneökning. Omfattningen
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
68
av den strukturella löneglidningen torde varit minst lika stor 1992, vilket
innebär att den underliggande löneökningstakten tilltog från 2 1/2 % 1992
till 3 % 1993. Utvecklingen måste uppfattas som oroväckande då teorier
om jämviktsarbetslöshet anger att löneökningstakten borde falla så länge
arbetslösheten befinner sig över den naturliga arbetslöshetsnivån (NAIRU
= non accelerating inflation rate of unemployment). Samtidigt råder det
viss osäkerhet om löneutvecklingen utifrån olika statistikkällor. Uppgifter
ovan om löneutvecklingen är baserade på förändringen av den utbetalda
lönesumman och antalet arbetade timmar och denna statistik visar på en
betydligt högre löneglidning än vad den s.k. förtjänststatistiken indikerar.
Enligt den kortperiodiska lönestatistiken steg lönen sammantaget med
3 % 1993 och löneökningstakten sjönk mellan 1992 och 1993. Förtjänst-
statistiken inkluderar endast en del av de ovan nämnda tillfälliga effekter-
na. Statistiken är också relativt ny, varför det är svårt att värdera dess
tillförlitlighet. Det kan dock inte uteslutas att den genomsnittliga löneut-
vecklingen utifrån lönesummeberäkningama är överskattad 1993.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 7.1 Timlöner och arbetskraftskostnader
Årlig procentuell förändring
Samtliga löntagare
Industriarbetare
|
Avtal |
Löne- |
Timför- |
Avtal |
Löne- |
Timför- |
Sociala |
Arbets- | |
|
1980 |
7,8 |
1,7 |
9,5 |
6,1 |
3,2 |
9,3 |
0,8 |
10,2 |
|
1981 |
6,3 |
2,8 |
9,1 |
5,9 |
4,2 |
10,1 |
0,5 |
10,7 |
|
1982 |
4,6 |
1,7 |
6,3 |
4,1 |
3,5 |
7,6 |
0,2 |
7,8 |
|
1983 |
4,6 |
1,9 |
6,5 |
3,8 |
2,9 |
6,7 |
2,4 |
9,3 |
|
1984 |
5,6 |
2,4 |
8,0 |
6,2 |
4,1 |
10,3 |
-0,1 |
10,2 |
|
1985 |
4,1 |
3,4 |
7,5 |
3,8 |
3,7 |
7,5 |
0,2 |
7,7 |
|
1986 |
6,0 |
2,5 |
8,5 |
3,9 |
3,5 |
7,4 |
0,0 |
7,4 |
|
1987 |
3,5 |
3,2 |
6,7 |
6,4 |
0,6 |
7,0 | ||
|
1988 |
4,2 |
2,5 |
6,7 |
3,4 |
5,0 |
8,4 |
0,0 |
8,4 |
|
1989 |
6,3 |
3,5 |
9,8 |
4,5 |
5,6 |
10,1 |
0,6 |
10,8 |
|
1990 |
6,1 |
3,7 |
9,8 |
2,8 |
6,7 |
9,5 |
-0,6 |
8.8 |
|
1991 |
2,8 |
2,8 |
5,6 |
2,3 |
3,2 |
5,5 |
2,0 |
7,6 |
|
1992 |
2,6 |
1,1 |
3,7 |
2,6 |
1,9 |
4,5 |
-0,3 |
4,2 |
|
1993 |
0,9 |
3,0 |
3,9 |
0,8 |
2,5 |
3,3 |
-3,1 |
0,1 |
|
1994 |
1,3 |
1.7 |
3,0 |
4,0 |
4,0 | |||
|
1995 |
3,3 |
4,7 |
4,7 |
Anm.: Uppgifterna för samtliga löntagare baseras på lönesummestatistik. Uppgifterna för industriarbetare grun-
das på förtjänststatistik. Förtjänststatistiken har i förekommande fall kompletterats med engångsbelopp, som
ej ingår i SCB:s statistik. Avtalskonstruktionen för industriarbetare 1987 omöjliggör en meningsfull uppdelning
på avtal och löneglidning.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
När de nya avtalen slöts 1993 hade arbetsmarknadens parter delvis nya
förutsättningar att ta hänsyn till. För det första kan en rörlig växelkurs
göra det direkta sambandet mellan höga nominella löneökningar och för-
sämrad konkurrenskraft otydligare. Det är därför viktigt att arbetsmark-
nadens parter uppfattar den ekonomiska politikens inriktning på prisstabi-
69
15 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150
litet som trovärdig, så att de inte antar att en ofördelaktig kostnadsutveck-
ling kommer att korrigeras av växelkursen. För det andra kan en låg in-
flationstakt tillsammans med nominallönestelheter nedåt och lönefölj sam-
het mellan olika sektorer försvåra de relativlöneförändringar som behövs
för en effektiv omallokering av arbetskraften.
Under 1993 slöt nästan hela arbetsmarknaden nya tvååriga löneavtal.
För 1994 medför avtalen en löneökning på ca 1 1/4 %. Att bedöma löne-
glidningen är förenat med ovanligt stor osäkerhet. Fyra frågor står i för-
grunden: Den första frågan gäller hur känslig lönebildningen är för ar-
betsmarknadsläget. Den andra frågan rör hur anpassningsprocessen fun-
gerar vid en låg inflationstakt i en ekonomi som tidigare haft tydliga
nominallönestelheter nedåt. Den tredje frågan avser om de relativa lö-
nerna kommer att anpassas med hänsyn till efterfrågan och utbud på olika
delarbetsmarknader eller om lönefölj samheten kommer att vara fortsatt
stor mellan sektorer, branscher och individer. Den fjärde frågan gäller
hur stor den "omvända" strukturella löneglidningen kommer att vara när
sysselsättningen successivt börjar öka igen.
Erfarenheterna från andra länder indikerar att långtidsarbetslösa har en
mycket begränsad återhållande effekt på löneökningarna. Därmed finns
det risk för att löneökningarna kan tillta även vid en förhållandevis liten
minskning av arbetslösheten. Under 1993 steg andelen långtidsarbetslösa
till 32 %, mätt som årsgenomsnitt. Denna andel har fortsatt att öka kon-
tinuerligt och uppgick i början av 1994 till drygt 39 %. Detta kan jäm-
föras med utvecklingen vid 1980-talets början då andelen långtidsarbets-
lösa som högst var ca 30 %. Trots den prognosticerade utbyggnaden av
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är det sannolikt svårt att undvika
en viss ytterligare uppgång av långtidsarbetslösheten under prognosperio-
den. De svenska erfarenheterna av hur lönebildningen fungerar vid hög
arbetslöshet är mycket begränsade. Den höga löneökningstakt som upp-
mättes 1993, relativt arbetsmarknadsläget, inger oro i detta avseende. En
viktig faktor är om långtidsarbetslöshet och därmed förknippade risker till
definitiv utslagning kan begränsas genom en aktiv arbetsmarknadspolitik
inkl, utbildning och omskolning av olika slag. Å andra sidan kan det inte
uteslutas att omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder och därmed
lägre öppen arbetslöshet kan fördröja och förhindra löneanpassningen.
Enligt teorier om jämviktsarbetslöshet skall anpassningen mot en lägre
arbetslöshet ske, som nämnts, genom en kontinuerligt sänkt löneöknings-
takt. Om nominallönestelheter nedåt innebär ett golv för löneöknings-
takten kan marknadsmässiga relativlöneförändringar resultera i en till-
tagande löneökningstakt när efterfrågan på arbetskraft åter ökar. Hus-
hållens förväntningar av den framtida inflationsutvecklingen har sedan
slutet av 1991 legat relativt konstant kring 2 %. Inflationsförväntningarna
bland placerare på obligationsmarknaden var under samma period 1—2
procentenheter högre. Det är inte självklart att de inflationsförväntningar
som styr förhandlingar och beslut rörande lönebildningen är lika låga som
hushållens. Om dessa implicita inflationsförväntningar ännu inte justerats
ned på samma sätt, men kommer att falla, tenderar det att ge successivt
lägre löneökningar. Vid en varaktig inflationstakt på ca 2 % kan den
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
70
långsiktiga löneökningen väntas uppgå till ca 3 1/2 — 4 %, givet en
rimlig långsiktig produktivitetstillväxt.
Den pågående utvecklingen mot mer lokalt bestämda löner kan väntas
underlätta relativlöneförskjutningar. Bl.a. förstärks kopplingen till den
enskildes produktivitetsutveckling vid en företagsvis lönebildning. Av-
vägningar mellan löne- och sysselsättningsutveckling inom företag eller
branscher torde också vara tydligare ju mer lokal lönebildningen blir. Å
andra sidan försämras förutsättningarna för centralt samordnade överens-
kommelser om löneåterhållsamhet av den typ som år 1990 åstadkoms ge-
nom Rehnbergsavtalet.
Sannolikt kommer en del av de faktorer som medför en strukturell lö-
neglidning när sysselsättningen minskar att ge motsvarande lönesänkning-
ar när sysselsättningen åter ökar. Sysselsättningens sammansättning
ändras t.ex. genom att andelen yngre åter ökar och därtill torde avgångs-
vederlag inte längre betalas ut. Dessa effekter drar troligen ned löneök-
ningstakten något 1995 (och även efter prognosperiodens slut). Uppskatt-
ningsvis kommer den genomsnittliga löneutvecklingen vara ca 1/2 pro-
centenhet lägre 1995 till följd av en omvänd strukturell löneglidning.
Sammantaget beräknas de totala nominella löneökningarna till 3 %
1994 och 3 1/4 % 1995. Nedrevideringen av löneprognosen för 1994
jämfört med den preliminära nationalbudgeten förklaras av uppskattning-
arna av den strukturella löneglidningens storlek avseende 1993. I prog-
nosen förväntas den underliggande löneökningstakten vara densamma år
1993 och 1994. När efterfrågan på arbetskraft ökar 1995 tilltar också
löneökningstakten något, främst inom den konkurrensutsatta sektorn.
Inom industrin väntas lönerna öka med 1 resp. 1 1/2 procentenheter mer
än för ekonomin som helhet. Om löneutvecklingen inom industrin sprids
till övriga sektorer blir sannolikt den genomsnittliga timlöneökningen
högre än vad som är förenligt med en låg inflation, vilket i så fall riske-
rar leda till att den ekonomiska återhämtningen avbryts i förtid.
Inom OECD-området beräknas lönerna inom tillverkningsindustrin öka
med knappt 3 resp. 3 1/2 % under prognosperioden. Den svenska indu-
strins löner stiger därmed något snabbare. Tillsammans med effekter av
deprecieringen av den svenska kronan, en stark produktivitetsutveckling
och sänkta arbetsgivaravgifter medför löneutvecklingen att den relativa
enhetsarbetskostnaden (RULC) ändå kan sjunka med mer än 20 % mellan
1992 och 1995. Utvecklingen under 1994 och 1995 innebär dock en viss
försvagning av konkurrenskraften.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
71
Diagram 7.2 Nominell timlön inom industrin
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Årlig procentuell förändring
Anm.: OECD-ländema är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent
till Sverige på världsmarknaden.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
72
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Inflationstrycket i den svenska ekonomin är i dagsläget mycket lågt. Kon-
sumentpriserna ökade under första kvartalet i år med 1,1%. Exkluderas
effekter av förändrade indirekta skatter och subventioner har priserna
ökat med endast 0,6 %. Vanligtvis infaller en stor del av årets prishöj-
ningar under just denna period. Under det senaste året har de svenska
konsumentpriserna ökat med 1,8 %, vilket innebär att den registrerade
inflationstakten i Sverige är bland de lägsta inom OECD-området. Detta
är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att kronan deprecierats med ca
20 % sedan november 1992.
Även om analysen utvidgas till att gälla investerings- och tillgångspriser
blir tolkningen fortfarande att inflationstrycket är mycket lågt. Priserna
på byggnadsinvesteringar har fallit under de senaste två åren och ett fort-
satt fall väntas i år. Även maskininvesteringar sjönk i pris 1992 men öka-
de något under fjolåret. Tillgångspriserna föll hastigt under 1992, men
under förra året skedde ett omslag. Småhusprisemas fall övergick i en
stabilisering och inom vissa regioner rapporteras nu höjda priser. Aktie-
kurserna steg med drygt 50 % under loppet av förra året. Under början
av 1994 har börskurserna fluktuerat kraftigt. I mitten av april låg kurser-
na i genomsnitt ca 5 % över nivån vid årsskiftet.
Att inflationen historiskt sett är mycket låg förklaras i huvudsak av tre
faktorer, omläggningen av den ekonomiska politiken mot mer uttalad
inflationsbekämpning, låg omvärldsinflation samt det faktum att den
svenska ekonomin har genomlidit den allvarligaste lågkonjunkturen under
efterkrigstiden. Under lågkonjunkturen har efterfrågan och inflationsför-
väntningarna pressats tillbaka samtidigt som företagens rörliga kostnader
ökat i långsammare takt. Av särskilt intresse för fortsättningen är,
förutom utvecklingen av omvärldsinflationen och inflationsförvänt-
ningarna, vilka effekterna blir av ett ökat kapacitetsutnyttjande resp, av
kronans kraftiga depreciering under 1992 och 1993.
Den tudelning som i viss mån präglar ekonomin skulle kunna leda till
att kapacitetsrestriktioner tämligen snabbt gör sig gällande inom export-
industrin. Sannolikheten för att industrin i allmänhet skall nå sitt kapaci-
tetstak redan 1994 eller 1995 bedöms dock inte som stor, se kapitel 4.
Basindustrin löper visserligen en viss risk att drabbas av utbudsbe-
gränsningar, men i och med att denna sektor till stor del är världsprista-
gare är risken liten att höjda priser skall sprida sig till övriga ekonomin.
Även om flaskhalsar kan uppkomma också i andra delar av industrin är
den nuvarande situationen väsentligt annorlunda jämfört med 1970- och
80-talet. Kopplingen mellan kapacitetsutnyttjande och inflation är
sannolikt betydligt svagare än förut. När industrin tidigare slagit i
kapacitetstaket har tillgången på arbetskraft varit starkt begränsad. Detta
har resulterat i kraftigt ökande lönekostnader och inneburit att kapacitet-
sutvidgande investeringar blivit mindre attraktiva.
73
När nu industrin närmar sig kapacitetstaket utgör inte arbetsmarknads-
läget någon begränsning. Trots den relativt kraftiga tillväxt som prognos-
ticeras för 1994 och 1995 väntas företagen ta endast en liten del av den
existerande arbetskraftreserven i anspråk. I kombination med fortsatt låga
förväntade prisökningar väntas lönekostnaderna därför öka långsamt. De
genomsnittliga löneökningarna beräknas uppgå till 3 % i år, för att nästa
år stiga till 3 1/4%. Produktiviteten inom näringslivet ökar under samma
period med ca 2 % per år, vilket innebär att enhetsarbetskostnaden i
genomsnitt ökar med 1 - 1,5 % per år. Produktivitetsförändringar antas
dessutom slå igenom i konsumentpriserna med en viss eftersläpning. Den
kraftiga produktivitetsökningen under förra året bidrar därmed ytterligare
till att sänka inflationstrycket i år.
En annan viktig fråga gäller hur kraftig prisimpulsen kommer att bli av
den tidigare deprecieringen av kronan. Kronans försvagning har medfört
en automatisk höjning av relativpriset på importerade varor. För att för-
svara sina marknadsandelar har utländska exportörer och inhemska im-
portörer dragit ned sina marginaler. Frågan är nu i vilken mån de kom-
mer att återställa dessa under prognosperioden.
Särskilt betydelsefullt för hur de utländska exportörerna agerar är i
vilken mån deras marginaler före deprecieringen var så höga att lönsam-
heten uppfattas som acceptabel även efter den marginalförsämring som
nu skett. En annan faktor som sannolikt påverkar prissättningen är i
vilken mån man räknar med att den reala svenska växelkursen i framtiden
kommer att förstärkas. Detta kan ske antingen genom att den svenska in-
flationen blir högre än i omvärlden, eller genom att den nominella växel-
kursen stärks. I båda fallen skulle det bildas ett ökat utrymme för margi-
nalhöjningar hos den utländske exportören.
Med hjälp av s.k. köpkraftspariteter och den faktiska växelkursen kan
man beräkna hur den relativa prisnivån förhåller sig mellan olika länder.
En sådan jämförelse ger vid handen att prisnivån på konsumtion (offentlig
och privat) år 1992 var ca 45 % högre i Sverige än genomsnittligt inom
EU. En del av denna skillnad beror på att den svenska mervärdesskatten
är högre än i många andra länder. Med hänsyn taget till detta kvarstår
dock en skillnad som sannolikt bidragit till att många utländska exportö-
rer tidigare kunnat hålla högre priser på den svenska marknaden än i om-
världen. Det skulle således finnas ett utrymme för dessa att krympa sina
marginaler samtidigt som lönsamheten hålls kvar på en acceptabel nivå.
Om de utländska exportörerna räknar med att kronan kommer att
apprecieras eller att inflationen blir högre än i omvärlden finns samtidigt
ett incitament för dem att under en övergångsperiod krympa sina margi-
naler på ett sätt som inte är långsiktigt hållbart. En sådan förstärkning av
den reala växelkursen, skulle då medföra att relativpriset på importerade
varor sjönk successivt, vilket i sin tur skulle medge en ökning av de ut-
ländska marginalerna till en långsiktigt mer hållbar nivå. Den snabba pro-
duktionsökning som prognosticeras inom svensk industri väntas i och för
sig medföra en något snabbare prisuppgång inom denna sektor än i övriga
ekonomin, men skillnaden gentemot omvärlden väntas ändå bli relativt
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
liten. Något större utrymme till förstärkningar av de utländska margina-
lerna torde inte skapas på detta sätt.
Den antagna apprecieringen av den svenska kronan på 4,5 % i år ger
emellertid utländska exportörer möjligheten att stärka sina marginaler. En
ganska liten del av apprecieringen under 1994 väntas därför komma
svenska konsumenter tillgodo. Under 1995 väntas en mindre del av den
antagna apprecieringen av kronan resultera i höjda utländska marginaler.
Samtidigt är den antagna apprecieringen betydligt mindre 1995 (drygt
1 % under loppet av året), vilket innebär att importprisema beräknas ge
ett något större bidrag till konsumentpriserna detta år. Den kraftiga ned-
växlingen av den svenska inflationen har också gjort det betydligt svårare
för handelsledet i Sverige att vältra över de faktiska importprisökningar
till konsumenterna.
Förväntningarna om den framtida inflationen är av stor betydelse för den
faktiska utvecklingen. Låga inflationsförväntningar medför t.ex. att lön-
tagarnas krav på nominallöneökningar sjunker samtidigt som arbetsgivar-
sidans motstånd mot kraftiga höjningar stiger. Det är därför av största
vikt att Riksbankens och regeringens låginflationspolitik uppfattas som
trovärdig.
Förväntningarna om framtida inflation kan uppskattas genom enkät-
undersökningar, men också genom att studera räntenivåer på olika typer
av räntebärande tillgångar.
Statistiska centralbyrån mäter månatligen hushållens inflationsförvänt-
ningar. I diagram 8.1 visas överensstämmelsen mellan hushållens infla-
tionsförväntningar och inflationen. Inflationsförväntningarna är förskjutna
12 månader för att underlätta jämförelsen. Som synes har förväntningarna
på prisökningarna under de närmaste 12 månaderna sjunkit påtagligt
sedan 1980-talet och under de två senaste åren legat mycket stabilt på
mellan 2 och 3 %. Överensstämmelsen mellan inflationsförväntningarna
och förändringen av konsumentprisindex är mindre än mellan förvänt-
ningarna och förändringen av den s.k. nettoprisindexen. Detta förklaras
sannolikt av att hushållen har mycket svårt att förutsäga förändringar i in-
direkta skatter och subventioner. Sådana förändringar påverkar KPI men
är bortrensade i NPI.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
75
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 8.1 Hushållens inflationsförväntningar
Anm.: Endast svar mellan 0 — 15 % har beaktats.
Källa: Statistiska centralbyrån.
Inflationsförväntningarna bland de största placerarna på den svenska
obligationsmarknaden mäts av Aragon Securities Fondkommission. Den
förväntade genomsnittliga inflationstakten under de närmaste 2 åren upp-
går enligt den senaste mätningen till 2,8 %. Enligt denna undersökning
har inflationsförväntningarna på två års sikt sjunkit kontinuerligt under
det senaste året från drygt 4 % i februari 1993. Även förväntningarna om
den genomsnittliga inflationen på 5 års sikt har sjunkit under det senaste
året och uppgår enligt den senaste mätningen till 3,7 %. Resultatet bör
emellertid tolkas med en viss försiktighet då urvalet är relativt litet.
Inflationsförväntningarna kan också uppskattas genom att studera nomi-
nella räntor under antagande om en viss realräntenivå. Skillnaden mellan
den nominella räntan och den antagna realräntan kan ses som en indika-
tion på den förväntade inflationen. Problemet är dock att uppskatta real-
räntan. Från 19 april emitterar emellertid Riksgäldskontoret s.k. realrän-
teobligationer med en löptid av 20 år. Genom att jämföra avkastnings-
kravet på en realränteobligation av en viss löptid med en motsvarande
nominell obligation erhålls en indikation på inflationsförväntningarna.
Tidiga noteringar tyder på en realränta på ca 4 %. Då den nominella
räntan på en 16-årig obligation samtidigt ligger på ca 9 % implicerar
detta att den förväntade inflationen i genomsnitt kommer att uppgå till ca
5 %. Det är emellertid inte troligt att inflationsförväntningarna är så
höga. Dels är uppgifterna om realräntan än så länge grundad på mycket
få observationer, dels utgörs sannolikt skillnaden mellan nominell ränta
76
och realränta av fler komponenter än bara inflationsförväntningar, t.ex.
en riskpremie.
Slutsatsen av ovanstående blir att inflationsförväntningarna är låga,
både för i år och nästa år, men att priserna på längre sikt väntas stiga
snabbare än vad som är förenligt med inflationsmålet. Detta mål innebär
att KPI från och med 1995 tillåts öka med 2 % per år, +/- 1 procenten-
het.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Som tidigare berörts kan olika mått på inflationen studeras. Det mest an-
vända måttet är konsumentprisindex. Det svaga inflationstrycket väntas
resultera i att konsumentprisindex i år ökar med 1,9 %. Av detta
förklaras 0,5 procentenheter av ökade indirekta skatter och minskade
subventioner. Från 1 januari ökade energi-, koldioxid-, el-, alkohol- samt
tobakskatten. Vidare sänktes räntebidragen till hyreshus, samtidigt som
driftbidragen till trafikföretag minskade. Den 1 mars infördes moms på
porto och 1 oktober genomförs en reformering av tandvårdsförsäkringen.
Boendekostnaderna väntas i år ge ett mycket litet bidrag till ökningen
av KPI. Detta förklaras av att höjda hyror kompenseras av att räntekost-
naderna för egnahem sjunker. Den sänkta räntekostnaden för egnahem
förklaras till en del av att ränteläget nu är sådant att omläggning av bund-
na lån i regel sker till en lägre räntesats än tidigare. Därtill bidrar också
den antagna fortsatta sänkningen av såväl rörliga som bundna bostadsrän-
tor.
Tabell 8.1 Konsumentpriser
Årlig procentuell förändring
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
KPI dec.-dec. |
1,9 |
4,1 |
1,9 |
2,8 |
|
Nettoprisindex dec.-dec. |
2,9 |
3,9 |
1,2 |
2,0 |
|
Importpriser, totalt |
-0,9 |
16,1 |
1,1 |
2,0 |
|
Bostäder, totalt |
5,8 |
2,9 |
0,1 |
0,7 |
|
Indirekta skatter, bidrag i procentenheter |
-0,7 |
0,3 |
0,4 |
0,6 |
|
Diverse taxor |
7,9 |
7,4 |
3,4 |
4,0 |
|
Konkurrensutsatt svensk produktion |
0,0 |
1,9 |
2,5 |
4,1 |
|
Arbetskraftskostnad i näringslivet |
1,7 |
-0,1 |
0,4 |
1,4 |
|
Vinstmarginal, bidrag i procentenheter |
0,7 |
-1,0 |
0,7 |
0,6 |
|
KPI årsgenomsnitt |
2,3 |
4,7 |
1,6 |
2,7 |
|
Nettoprisindex årsgenomsnitt |
4,2 |
4,3 |
1,3 |
1,9 |
|
OECD (16) KPI |
3,0 |
2,8 |
2,3 |
2,7 |
|
Implicitprisindex |
2,6 |
6,1 |
2,7 |
3,8 |
|
Basbelopp |
33 700 |
34 400 |
35 200 |
35 600 |
Anm.: Diverse taxor består av läkemedel, läkarvård, tandläkararvode, lotter m.m.,
TV-licens, post och tele samt resor och transporter. Nettoprisindex är KPI exkl.
indirekta skatter och subventioner. Vid beräkning av basbeloppet 1994 har en
avräkning skett för deprecieringens direkta effekter. OECD-ländema är sammanvägda
enligt BNP-vikter.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
77
Det svaga arbetsmarknadsläget resulterar i att enhetskostnadema inom
näringslivet ökar mycket långsamt. Samtidigt förväntas den successiva
återhämtningen av den privata konsumtionen medföra en ökning av mar-
ginalerna i handelsledet. Den antagna apprecieringen av kronan under
loppet av året väntas medföra att en del av effekterna av den kraftiga de-
precieringen under 1993 neutraliseras. Importprisbidraget i år väntas där-
med bli relativt begränsat.
Nästa år väntas konsumentpriserna öka med 2,8 %, varav effekten av
höjda indirekta skatter och minskade subventioner uppgår till ca 0,6 pro-
centenheter. De prishöjande åtgärderna omfattar reducerade räntebidrag
till hyreshus, slopande av den tillfälliga skattereduktionen i samband med
bostadsreparationer, höjda patientavgifter samt höjt tak i högkost-
nadsskyddet. Dessutom sker under perioden 1995-98 en indexering av
vissa punktskatter. Detta kommer att höja konsumentpriserna något. Ur
inflationssynvinkel kommer dessa punktskatter att påminna om värdeskat-
ter. Importprisema väntas öka något snabbare än i år. Detta förklaras
dels av att de internationella priserna stiger något snabbare, dels av att
den antagna apprecieringen av kronan är mindre 1995 än 1994. I övrigt
förklaras den ökande inflationen främst av tilltagande löneökningar
samtidigt som produktivitetstillväxten avtar något. En dämpning av
räntenedgången under 1995 innebär dessutom att boendekostnaderna
väntas öka något mer än i år.
Konsumentprisindex är som redan nämnts den mest använda indikatorn
på inflation. Det är emellertid inte något heltäckande mått. För det första
registreras t.ex. i KPI en prisuppgång som uppkommer till följd av en
växling från direkt till indirekt beskattning. En sådan prisuppgång är
emellertid inte nödvändigtvis ett tecken på en obalans i ekonomin. Ur
denna synvinkel är det mer relevant att studera nettoprisindex som visar
konsumentprisutvecklingen rensad för indirekta skatter och subventioner.
Såväl i år som nästa år påverkas KPI av sådana effekter, vilket medför
att NPI ökar med endast 1,2 % i år och 2,0 % 1995.
I samband med övergången från fast till flytande växelkurs beslöts att
ingen kompensation skulle utgå för den höjning av konsumentpriserna
som orsakades av den initiala deprecieringen av kronan. Effekten av kro-
nans depreciering mellan 18 november och 18 december 1992 skall där-
för inte tillåtas att påverka basbeloppet. Konjunkturinstitutet har fått i
uppdrag av regeringen att beräkna denna effekt. Enligt deras beräkningar
uppgick bidraget till KPI i oktober 1993 till 1,90 procentenheter och för-
väntas i oktober 1994 uppgå till 0,24 procentenheter. I uppräkningen av
basbeloppet 1994, resp, i prognosen för 1995 har denna avräkning gjorts.
Om KPI rensas för detta liksom för indirekta skatter och subventioner
uppgår ökningstakten till 1,2 % i år och 2,3 % nästa år. Effekterna av
den initiala deprecieringen torde ha klingat av till nästa år, vilket innebär
att justeringen av KPI 1995 enbart avser effekten av förändrade indirekta
skatter och subventioner.
Varken KPI eller NPI illustrerar emellertid prisutvecklingen för andra
delar av ekonomin än den inhemska privata konsumtionen. För att få en
bild av inflationsutvecklingen i ekonomin i stort kan andra mått, som inte
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
78
är lika snävt avgränsade, användas. De s.k. implicita prisindexen för in-
hemsk användning speglar den sammantagna prisutvecklingen för privat
konsumtion, offentlig konsumtion, bruttoinvesteringar och lagerföränd-
ringar. Prisökningarna mätt på detta sätt väntas sjunka från ca 3,5 %
förra året till ca 1,5 % i år. Nästa år beräknas en uppgång till drygt 3 %.
Den relativt snabba prisutveckling 1995 som framkommer med detta mått
är till viss del en följd av förändringar av indirekta skatter och subven-
tioner. I denna prisindex antas dessutom boendekostnaderna totalt stiga
i takt med hyresutvecklingen. Detta resulterar i en högre prisökningstakt
än om boendet i eget hem skulle beräknas enligt KPI. Dessa faktorer på-
verkar emellertid även siffran för i år, vilket innebär att det relativt kraf-
tiga omslaget mellan 1994 och 1995 kvarstår i hög grad.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Täbell 8.2 Bidrag till skillnad i KPI-forändring mellan 1994 och 1995
|
Lönekostnader |
0,2 |
|
Produktivitet |
0,2 |
|
Boende |
0,2 |
|
Indirekta skatter | |
|
och subventioner |
0,2 |
|
Importpriser |
0,2 |
|
Övrigt |
0,0 |
|
Totalt dec.-dec. |
0,9 |
Källa: Finansdepartementet.
Det finns flera orsaker till att inflationstakten väntas öka mellan 1994
och 1995. I tabell 8.2 redovisas bidragen till skillnaden i konsumentpris-
ökning mellan 1994 och 1995. En del av förklaringen är att tillväxten
ökar, vilket leder till höjda lönekostnader och en viss sänkning av pro-
duktivitetstillväxten. Som redan nämnts väntas ett större bidrag ifrån bo-
endet, vilket delvis beror på att räntenedgången planar ut under 1995.
Förändrade indirekta skatter och subventioner påverkar också konsument-
priserna något mer nästa år än i år. Vidare förklaras en del av skillnaden
av att inflationstrycket är särskilt lågt i år. Exempel på detta är att im-
portprisema i år ökar mycket måttligt till följd av att kronan väntas
stärkas betydligt snabbare i år än nästa år. Effekterna av den kraftiga
produktivitetstillväxten under 1993 dröjer också kvar i år, vilket ytter-
ligare dämpar pristrycket.
Generellt under perioden gäller att en stor del av de prognosticerade
prishöjningarna utgörs av utökade handelsmarginaler. Det är dock inte
säkert att handeln kommer att kunna genomföra dessa i den takt som be-
räknats. Genom ökad konkurrens till följd av exempelvis skärpt konkur-
renslagstiftning och ett ökat inslag av lågprisbutiker, kan inflationen där-
för komma att bli lägre än prognosticerad.
79
Diagram 8.2 Prisutvecklingen i Sverige och OECD
Årliga procentuella förändringar
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Anm.: Prisindex för inhemsk användning avser prisutvecklingen för privat konsumtion,
offentlig konsumtion, bruttoinvesteringar samt lagerförändringar. Siffror gällande
OECD avser de 16 största länderna, sammanvägda med BNP-vikter.
Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
80
Bilaga 1.1
År 1993 sjönk hushållens realt disponibla inkomster med nära 4 % enligt
preliminära nationalräkenskaper. Minskningen var 1/2 procentenhet större
än vad som beräknades i den preliminära nationalbudgeten. Den privata
konsumtionen sjönk också med knappt 4 %, så sparkvoten var i stort sett
oförändrad. Mellan 1989 och 1993 har sparkvoten ökat med ca 12 pro-
centenheter. Under de närmaste två åren utvecklas realinkomstema posi-
tivt, med en uppgång på ca 2 % i år och med drygt 0,5 % nästa år. Den
återhämtning av den privata konsumtionen som inleddes under andra
halvåret 1993 väntas förstärkas under prognosperioden. Uppgången sker
dock från en låg nivå och med ett sådant förlopp att sparkvoten stiger
1994 för att sedan gå ned 1995. Sparkvoten kommer dock att ligga kvar
på en för svenska förhållanden hög nivå, se tabell 9.1.
Tabell 9.1 Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande
|
Miljarder kr. | ||||
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Löpande priser | ||||
|
Löner |
641,3 |
632,0 |
650,9 |
680,1 |
|
Företagarinkomster |
57,3 |
53,2 |
55,8 |
58,5 |
|
Räntor och utdelningar, netto |
-32,9 |
-31,4 |
-23,3 |
-12,4 |
|
Inkomstöverföringar från | ||||
|
offentlig sektor |
348,7 |
374,1 |
387,9 |
394,7 |
|
Övriga inkomster, netto |
111,0 |
119,1 |
128,1 |
136,0 |
|
Direkta skatter, avgifter m.m |
287,6 |
292,2 |
303,1 |
320,5 |
|
Disponibel inkomst |
837,7 |
854,7 |
896,2 |
936,4 |
|
Privat konsumtion |
776,0 |
792,8 |
823,9 |
868,1 |
|
Sparkvot, nivå i % |
7,4 |
7,2 |
8,1 |
7,3 |
|
Procentuell utveckling | ||||
|
1985 års priser | ||||
|
Disponibel inkomst |
2,7 |
-3,9 |
2,1 |
0,7 |
|
Privat konsumtion |
-1,9 |
-3,8 |
1,2 |
1,5 |
Källor. Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under åren 1991 och 1992 steg hushållens realinkomster med samman-
lagt ca 7,5 % samtidigt som antalet sysselsatta minskade med över 6 %.
Inkomstbortfallet genom minskad sysselsättning kompenserades till stor
del av bidrag till arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der. Skattereformen 1991 och nedväxlingen av inflationen 1992, inkl,
effekten av sänkt mervärdesskatt på livsmedel m.m., bidrog till den posi-
tiva inkomstutvecklingen.
Nedgången i sysselsättningen fortsatte under 1993. Uppgången av in-
flationen, inkl, effekter av höjda indirekta skatter, bidrog till att såväl
timlönen som basbeloppet minskade realt. Ersättningen vid sjukdom,
arbetslöshet och pension sänktes. Inkomstbeskattningen ökade till följd av
avskaffat schablonavdrag, reducerad uppräkning av skiktgränsen för den
81
statliga inkomstskatten samt av att en egenavgift infördes i sjukförsäk- Prop. 1993/94:150
ringen. Den svaga utvecklingen av skatteunderlagen medförde, trots dessa Bilaga 1.1
regeländringar, att hushållens direkta skattebetalningar minskade i fasta
priser, vilket ger ett positivt bidrag till realinkomsutvecklingen i tabell
9.2. Regeländringarna medförde att skattebetalningarna reducerades i
mindre grad än de skattepliktiga inkomsterna (löner, pensioner m.m.).
Sammantaget beräknas de realt disponibla inkomsterna ha minskat med
ca 4 % 1993. Om återbetalningen av det tillfälliga sparandet inkluderas
i inkomsterna 1992 blir inkomstfallet 1993 4,5 % eftersom jämförelse-
nivån höjs, se tabell 9.2.
För 1994 förutses att nedgången i sysselsättningen upphör och att ar-
betslösheten dämpas. Inflationstakten faller så att reallönen kan öka med
nära 1,5%, trots att den nominella timlönen stiger i lägre takt än 1993.
Nedgången i inflationen leder också till att pensionsinkomstema stiger re-
lativt kraftigt i år. Detta sker trots att pensionerna reduceras av att depre-
cieringseffekten på konsumentprisindex (KPI) avräknats vid beräkning av
pensioner och andra basbeloppsanknutna transfereringar. En sådan avräk-
ning sker också för 1995.
Täbell 9.2 Hushållens inkomster
|
Miljarder kr. 1992 |
Procentuell utveckling |
Procentuellt bidrag till | ||||||
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 |
1992 1993 |
1994 |
1995 | ||
|
Lönesumma exkl. sjuklön |
634,9 |
-3,1 |
-5,6 |
1,5 |
1,7 |
-2,6 -4,3 |
1,1 |
1,3 |
|
därav timlön |
1,2 |
-0,7 |
1,4 |
0,5 |
1,0 -0,5 |
1,0 |
0,4 | |
|
sysselsättning |
-4,2 |
-5,0 |
0,1 |
1,2 |
-3,5 -3,8 |
0,1 |
0,9 | |
|
Inkomstöverföringar inkl, sjuklön |
355,1 |
10,1 |
1,8 |
1,9 |
-0,9 |
4,1 0,8 |
0,9 |
-0,4 |
|
Pensioner från offentlig sektor |
187,1 |
5,6 |
-0,2 |
3,9 |
0,4 |
1,2 -0,1 |
0,9 |
0,1 |
|
Sjukförsäkring m.m. inkl, sjuklön |
57,4 |
-8,0 |
-13,0 |
-5,9 |
-3,7 |
-0,6 -0,9 |
-0,4 |
-0,2 |
|
Arbetslöshetsbidrag m.m. |
43,5 |
95,0 |
28,3 |
-1,6 |
-5,4 |
2,7 1,5 |
-0,1 |
-0,4 |
|
Övriga transfereringar |
67,1 |
10,7 |
3,1 |
4,8 |
0,9 |
0,8 0,3 |
0,4 |
0,1 |
|
Räntor och utdelningar, netto |
-32,9 |
0,7 0,4 |
1,0 |
1,3 | ||||
|
Övriga inkomster, netto |
168,3 |
-1,3 |
-9,4 |
-1,0 |
-3,1 |
-0,3 -1,7 |
-0,2 |
-0,5 |
|
Direkta skatter och avgifter |
287,6 |
-2,2 |
-3,0 |
2,1 |
2,9 |
0,8 1,0 |
-0,7 |
-1,0 |
|
Disponibel inkomst |
837,7 |
2,7 |
-3,9 |
2,1 |
0,7 |
2,7 -3,9 |
2,1 |
0,7 |
|
Tillfälligt sparande, netto |
5,6 |
0,3 -0,7 | ||||||
|
Inkomster inkl, tillfälligt sparande |
843,3 |
3,0 -4,5 |
2,1 |
0,7 | ||||
Anm.: Lönesumma, inkomstöverföringar, räntenetto och skatter är deflaterade med konsumentprisindex (KPI).
Disponibel inkomst och tillfälligt sparande är deflaterade med implicit prisindex för privat konsumtion (IPI).
Skillnaden mellan KPI och IPI påverkar posten "övriga inkomster, netto".
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införs den 1 juli 1994. Den fi-
nansieras delvis genom en egenavgift på 1 % av inkomster upp till 7,5
basbelopp (264 000 kr.). Egenavgiften, som är avdragsgill vid inkomst-
beskattningen, utgår redan från den 1 januari 1994. Samtidigt höjdes den
lägsta nivån i det kontanta arbetsmarknadsstödet KAS. Att arbetslöshets-
försäkringen blir obligatorisk medför också höjd ersättning för arbetslösa
82
som i dag inte är medlemmar i A-kassa, men som i övrigt uppfyller
kraven i arbetslöshetsförsäkringen. En obligatorisk försäkring medför
också att den nuvarande avgiften till A-kassan kan sänkas.
Beskattningen ökar genom att grundavdraget reduceras med ca 2 450
kronor fr.o.m. 1994 och slopas helt under 1994 och 1995 vid den statliga
inkomstbeskattningen. Skatterna har fr.o.m. 1994 sänkts för enskilda
näringsidkare och på avkastningen av aktier. Sammantaget stiger hus-
hållens betalningar av skatter och avgifter realt med ca 2 % 1994, vilket
ger ett negativt bidrag med 0,7 procentenheter till inkomstutvecklingen.
Skattebetalningarna reduceras något av att hushållen väntas få ökade in-
komster av slutskatteregleringen (nettot av fyllnadsinbetalningar, kvar-
skatt och överskjutande skatt), till följd av överuttag av preliminär skatt
1993. Sammantaget beräknas de realt disponibla inkomsterna stiga med
ca 2 % 1994.
För 1995 medför den förväntade ekonomiska tillväxten att sysselsätt-
ningen ökar och arbetslösheten går ned. Uppgången i inflationen leder till
att reallöneökningama och de reala pensionsinkomstema dämpas. Egen-
avgiften till arbetslöshetsförsäkringen höjs till 2 %. Budgetförstärkningar
i den offentliga sektorn, inom ramen för saneringsprogrammet, förutses
medföra en indragning från hushållen på ytterligare ca 5 miljarder kr.
Sammantaget beräknas realinkomsterna öka med drygt 0,5 % 1995.
En orsak till den positiva inkomstutvecklingen för de närmaste åren är
att det höga sparandet innebär en successiv förbättring av hushållens
nettoinkomster av räntor och utdelningar. Från 1990, när underskottet i
räntenettot var som störst, till 1995 beräknas räntenettot förbättras med
ca 25 miljarder kr. Denna förändring motsvarar drygt 2,5 % av disponi-
bel inkomst 1995.
De svenska socialförsäkrings- och bidragssystemen är viktiga förkla-
ringar till att hushållens inkomster ökade under 1992, trots att sysselsätt-
ningen föll med över 4 %. En betydande del av inkomsterna utgörs av
pensioner, som indexeras med prisutvecklingen. Inkomstbortfallet vid ar-
betslöshet kompenserades till ca 80 % av den offentliga sektorn 1992. Av
tabell 9.2 framgår att den minskade sysselsättningen 1992 gav ett negativt
bidrag på 3,5 procentenheter till realinkomstutvecklingen, vilket mot-
verkades av ett positivt bidrag på 2,7 procentenheter av ökade arbetslös-
hetsbidrag m.m.
Genom de sänkta ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna 1993 fick
det fortsatta sysselsättningsfallet större genomslag i realinkomstutveck-
lingen. Ökningen av den offentliga sektorns totala inkomstöverföringar
till hushållen bromsades upp mellan 1992 och 1993. För 1995 förutses
en real nedgång med ca 1 % i inkomstöverföringama, se tabell 9.3.
Pensionsinkomstema ökar åter realt de närmaste åren. I år dras också
pensionsinkomstema upp genom att förtidspensioneringen ökat när arbets-
marknadsläget försämrats. Basbeloppets reala värde beräknas stiga med
0,7 % i år och sjunka med 1,5 % nästa år. Denna utveckling är en effekt
av förändringarna i inflationstakten mellan åren. Genom att basbeloppet
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
83
indexeras med föregående års inflation medför en sjunkande inflation att Prop. 1993/94:150
basbeloppets reala värde stiger. Vid stigande inflation inträffar det mot- Bilaga 1.1
satta.
Täbell 9.3 Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll
Miljarder kr. Procentuell förändring
Löpande priser 1985 års priser
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Pensioner |
187,1 |
195,4 |
206,3 |
212,7 |
5,6 |
-0,2 |
3,9 |
0,4 |
|
Folkpension inkl. KBT |
80,4 |
83,0 |
85,8 |
86,4 |
2,8 |
-1,4 |
1,8 |
-1,9 |
|
Allmän tilläggspension |
96,4 |
101,4 |
108,9 |
114,3 |
7,2 |
0,5 |
5,7 |
2,2 |
|
Tjänstepensioner |
10,3 |
11,0 |
11,6 |
12,0 |
13,5 |
1,8 |
4,2 |
0,7 |
|
Sjukförsäkring m.m. |
51,0 |
47,9 |
46,1 |
45,4 |
-18,3 |
-10,4 |
-5,3 |
-4,1 |
|
Sjukförsäkring |
20,7 |
17,9 |
18,6 |
19,7 |
-36,6 |
-17,2 |
2,2 |
3,3 |
|
Föräldraförsäkring |
18,9 |
19,1 |
19,5 |
18,8 |
3,4 |
-3,6 |
0,4 |
-6,1 |
|
Arbetsskadeförsäkring |
11,4 |
10,9 |
8,0 |
6,9 |
-0,9 |
-9,3 |
-27,5 |
-16,5 |
|
Arbetslöshetsbidrag m.m. |
43,5 |
58,4 |
58,3 |
56,7 |
95,0 |
28,3 |
-1,6 |
-5,4 |
|
AMU-bidrag |
13,0 |
12,4 |
12,9 |
12,8 |
106,6 |
-8,9 |
2,0 |
-3,1 |
|
Arbetslöshetsförsäkring, KAS och lönegaranti |
30,5 |
46,0 |
45,5 |
43,9 |
90,4 |
44,2 |
-2,6 |
-6,1 |
|
Övriga transfereringar |
67,1 |
72,4 |
77,2 |
79,9 |
10,7 |
3,1 |
4,8 |
0,9 |
|
Barnbidrag |
16,7 |
17,6 |
17,8 |
18,0 |
-0,5 |
1,0 |
-0,7 |
-1,5 |
|
Studiebidrag m.m. |
7,5 |
8,2 |
9,3 |
9,6 |
-13,5 |
5,5 |
11,2 |
0,3 |
|
Bostadsbidrag |
7,4 |
8,7 |
8,8 |
9,1 |
6,0 |
12,2 |
-0,5 |
0,4 |
|
Socialbidrag m.m. |
9,5 |
11,8 |
14,5 |
14,5 |
19,2 |
19,3 |
21.1 |
-3,0 |
|
Övrigt |
26,1 |
26,0 |
26,7 |
28,8 |
28,7 |
-4,7 |
1,0 |
5,0 |
|
Summa inkomstöverföring |
348,7 |
374,1 |
387,9 |
394,7 |
8,1 |
2,5 |
2,1 |
-0,9 |
Anm.: Deflatering är gjord med konsumentprisindex.
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Utgifterna inom sjukförsäkringen sjönk realt med över 36 % 1992 när
arbetsgivarna övertog ansvaret för de första 14 dagarna i en sjukperiod.
En karensdag infördes under arbetsgivarperioden från den 1 april 1993
och samtidigt sänktes ersättningsnivåerna vid längre sjukperioder. Inom
arbetsskadeförsäkringen har villkoren för att en sjukdom ska klassas som
arbetsskada skärpts sedan 1 januari 1993. Från den 1 juli 1993 skedde en
samordning av arbetsskadesjukpenningen med sjukförsäkringen och där-
med har ersättningsnivåerna sänkts.
Vårdnadsbidrag, som föreslås införas den 1 juli 1994, beräknas för-
stärka hushållen disponibla inkomster med drygt 2,5 miljarder räknat på
årsbasis. Det motverkas delvis av att ersättningsnivån i föräldraförsäk-
ringen föreslås sänkas från 90 % till 80 % från den 1 januari 1995.
Den 1 juli 1993 infördes fem karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen
och ersättningsnivåerna sänktes med 10 procentenheter. Införandet av en
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och höjningen av den lägsta nivån i
KAS under 1994 medför att utgifterna i försäkringen inte minskar i takt
med att arbetslösheten går ned. Det balanseras delvis, på längre sikt, av
en viss skärpning av reglerna i försäkringen.
84
Det försämrade läget på arbetsmarknaden under 1992 och 1993 och ett
ökat antal flyktingar har medfört att utgifterna för socialbidrag ökat kraf-
tigt. Dessa utgifter fortsätter att stiga i år, för att sedan stabiliseras 1995.
Sammanfattningsvis bryts trenden med ökade inkomstöverföringar un-
der prognosperioden. Det beror delvis på att ändringar i regelsystemen
slår igenom, men också på att arbetslösheten minskar. Hushållens in-
komstutveckling under 1994 och 1995 baseras i ökad utsträckning på ut-
vecklingen av sysselsättning och reallöner.
Den privata konsumtionen minskade 1993 med 3,8 %, vilket är mer än
något annat år under efterkrigstiden. Under de senaste två åren uppgår
minskningen sammanlagt till nära 6 %. Liksom 1992 minskade framför
allt inköpen av olika typer av sällanköpsvaror, exempelvis bilar, radio,
TV, möbler samt kläder. Hushållen minskade dessutom sitt utlandsresan-
de kraftigt, delvis som en följd av kronans försämrade köpkraft.
Under senare delen av 1993 inleddes dock en återhämtning av den pri-
vata konsumtionen. Fortfarande minskade inköpen av sällanköpsvaror
från den egentliga detaljhandeln, men ökade inköp av bilar, dagligvaror
och tjänster innebar att den totala privata konsumtionen ökade mellan
första och andra halvåret 1993.
Tillgänglig information avseende det första kvartalet 1994 tyder på att
återhämtningen fortgår. Detaljhandelns omsättning har ökat jämfört med
4:e kvartalet. Nybilsregistreringen har visserligen uppvisat en viss sä-
songrensad nedgång under januari och februari, men det är främst en
spegling av att hushållens bilinköp avtog något under det 4:e kvartalet i
fjol. Till följd av leveranstider finns en viss fördröjning mellan faktiskt
köpbeslut och inregistering. Indikationer från bilbranschen tyder på att
personbilsförsäljningen under första kvartalet ökat starkt.
En faktor som bidragit till återhämtningen av den privata konsumtionen
är att ränteläget sjunkit högst avsevärt under det senaste året. För hushål-
len som grupp innebär i och för sig inte en räntenedgång någon förstärk-
ning av inkomsterna. Därtill är hushållens räntebärande tillgångar för
stora. Trots detta har de lägre räntorna medfört en rad positiva effekter
för hushållen. Hushållens samlade förmögenhet krymper t.ex. inte längre.
Efter att ha fallit under den senare delen av 1991 och hela 1992 har egna-
hemsprisema varit i stort sett oförändrade . Hushållens innehav av aktier
har samtidigt ökat i värde. Under fjolåret steg kurserna med i genomsnitt
50 %. I kombination med att hushållens finansiella sparande under fjol-
året uppgick till ca 80 mdr kr innebär detta att hushållens samlade för-
mögenhet, i relation till den disponibla inkomsten, ökade redan 1993, se
diagram 9.1. I diagrammet beräknas de finansiella nettotillgångarna öka
med hushållens finansiella sparande. Övriga tillgångar har antagits ut-
vecklas i takt med den nominella disponibla inkomsten. Den höga nivån
på hushållens finansiella sparande medför att förmögenhetskvoten stiger
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
85
16 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150
successivt till en nivå som ligger över den som gällde under 1970-talet Prop. 1993/94:150
och början av 1980-talet. Bilaga 1.1
Diagram 9.1 Hushållens formögenhetskvot
Förmögenhet i relation till disponibel inkomst
Anm.: Småhus värderade m.h.a. taxeringsvärden och köpeskillingskoefficienter. För
1992 och 1993 har använts prisutvecklingen för egna hem under loppet av åren enligt
fastighetsprisindex.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Räntenedgången har också medfört att kostnaden för skulderna avtagit.
Efter en kraftig ökning under slutet av 1980-talet minskade förra året
hushållens bruttoränteutgifter efter skatt. Som andel av den disponibla
inkomsten har utgifterna sjunkit alltsedan 1990 och väntas i år motsvara
nivån 1985. Bakom de sjunkande ränteutgifterna ligger, utöver räntened-
gången, en minskning av hushållens skulder. Under de senaste två åren
har hushållen nettoamorterat dessa med ca 30 mdr kr. Med den skuld-
minskning som prognosticerats kommer hushållen vid slutet av prognos-
perioden att ha en skuldsättning jämförbar med nivån i början av 1970-
talet. Detta gäller oavsett om man relaterar skulden till den disponibla
inkomsten eller till de totala tillgångarna, se diagram 9.2. Frågan är om
hushållen då uppnått en långsiktigt önskad skuldsättningsgrad. I jämförel-
se med 1970- och 1980-talet är realräntan nu betydligt högre. Ur denna
synvinkel skulle jämviktsnivån kunna ligga ännu lägre, vilket skulle bety-
da att skuldanpassningsprocessen kommer att fortsätta. Det faktum att det
tidigare rådde en kreditransonering talar dock för att den faktiska skuld-
sättningsgraden var lägre än den önskade. Sålunda är det mycket svårt att
säkert säga var den långsiktiga jämviktsnivån ligger. Vid en internationell
jämförelse förefaller den svenska skuldanpassningen ha varit ovanligt
86
snabb. I många andra länder har anpassningen varit betydligt mer utdra-
gen.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 9.2 Hushållens skuldkvot
Skulder i relation till disponibel inkomst resp, totala tillgångar
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den kraftiga förbättringen av industrikonjunkturen är en annan faktor
som bidragit till att hushållen ser allt mer positivt på framtiden. Utöver
den kraftiga uppgången för den rena exportindustrin har nu spridnings-
tendenser till övriga ekonomin börjat visa sig. Hemmamarknaden för in-
dustrin har börjat vända uppåt, vilket framgår såväl av SCB:s ordersta-
tistik som av Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer för industrin.
Även tjänstesektorerna börjar nu få del av uppgången. Enligt den s.k.
tjänstebarometem har framför allt vissa delar av partihandel och upp-
dragsverksamhet kunnat registrera ökad fakturering. Förbättringen för
näringslivet har bl.a. tagit sig uttryck i att antalet konkurser minskat
snabbt. Under den senaste sexmånadersperioden har det totala antalet
konkurser minskat med 23 % jämfört med motsvarande period året före.
Detta påverkar sannolikt hushållens framtidstro och bidrar till att öka
konsumtionsvilj an.
Att hushållen nu ser allt ljusare på framtiden framgår tydligt av olika
enkäter. Enligt SCB:s enkät över hushållens inköpsplaner är nettoandelen
hushåll som tror på en förbättring av situationen under de närmaste 12
månaderna nu närmast rekordhög. Detta gäller förväntningarna om den
87
Diagram 9.3 Hushållens förväntningar om ekonomin om 12 månader
Nettotal
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Anm.: Andel svarande som tror på förbättring minus andel som tror på försämring.
Källa: Statistiska centralbyrån.
Diagram 9.4 Hushållens förväntningar om arbetslösheten om 12 månader
Nettotal
Anm.: Andel svarande som tror på ökning minus andel som tror på minskning.
Källa: Statistiska centralbyrån.
88
egna ekonomin, Sveriges ekonomi och arbetslöshetens utveckling. Aldrig Prop. 1993/94:150
tidigare har förväntningarna enligt denna undersökning varit så entydigt Bilaga 1.1
positiva, se diagram 9.3 och 9.4. För att hitta jämförbara värden får man
titta på perioden 1985—1988. Under denna period ökade den privata kon-
sumtionen med mellan 2,5 och 5 % per år, samtidigt som sparkvoten föll
i snabb takt.
Att döma av denna undersökning skulle man sålunda kunna förvänta sig
en avsevärd ökning av den privata konsumtionen, kombinerat med en
snabb sänkning av sparkvoten. Ett antal faktorer talar dock för att den
privata konsumtionsökningen ändå kommer att bli relativt måttlig. För
detta talar bl.a. den för svenska förhållanden exceptionellt höga arbets-
lösheten. Internationella data tyder på att sparkvotens nivå samvarierar
väl med arbetslöshetsnivån. Mot bakgrund av detta samband skulle den
måttliga dämpning av arbetslösheten som prognosticeras innebära en svag
sänkning av sparkvoten. Samtidigt är det inte orimligt att den mycket
kraftiga ökningen av arbetslösheten i Sverige drivit hushållen till att dra
ned sin konsumtion mer än vad som är långsiktigt önskvärt. Att arbetslös-
heten inte längre ökar innebär sannolikt en positiv signal till hushållen.
Den enskilde individen kan mycket väl uppfatta risken för att drabbas av
arbetslöshet som högre vid en relativt låg men ökande arbetslöshetsnivå
än vid en högre men sjunkande nivå på arbetslösheten.
En annan orsak till att hushållens konsumtionsökning skulle kunna bli
relativt måttlig är de svaga offentliga finanserna. Hushållen torde inte
utesluta att de offentliga sparandeunderskotten kommer att föranleda åt-
gärder som dämpar ökningarna av de disponibla inkomsterna.
Av dessa skäl är det troligt att hushållen önskar ett högre buffertsparan-
de än tidigare. Den höjning av realräntan efter skatt som skett jämfört
med 1970- och 1980-talen innebär också att hushållens skulder sannolikt
kommer att fortsätta att minska från dagens nivå.
Prognosen över den privata konsumtionen är behäftad med stor osäker-
het. Det finns som nämnts ett antal faktorer som talar för att den privata
konsumtionen kommer att växa starkt samtidigt som andra talar för mot-
satsen. I prognosen beräknas konsumtionsökningen som inleddes under
det andra halvåret 1993 att fortsätta i år och nästa år. Ökningstakten blir
dock relativt långsam jämfört med tidigare konjunkturuppgångar. I år
väntas konsumtionen öka med 1,2%, vilket innebär att sparkvoten stiger
till drygt 8 %. Nästa år väntas sparkvoten sjunka något, i samband med
att tillväxten av den privata konsumtionen uppgår till 1,5 %. Detta skall
dock inte tolkas som att hushållen fr.o.m 1995 väntas inleda en hastig
sänkning av sitt sparande. Att sparkvoten varierar under perioden 1993
till 1995 skall främst ses i ljuset av att den disponibla inkomsten väntas
variera mellan dessa år. Ekonomisk teori talar för att hushållen strävar
efter att hålla sin konsumtion på en långsiktigt optimal nivå. Denna nivå
bestäms framför allt av de långsiktiga inkomstförväntningama. Tillfälliga
variationer i inkomstutvecklingen tar sig då uttryck i en förändrad spar-
kvot. I takt med att allt fler hushåll lyckas genomföra en anpassning av
sin förmögenhetsställning är det dock troligt att hushållens sparande kom-
mer att sjunka något även på längre sikt.
89
Diagram 9.5 Privat konsumtion
Säsongrensad nivå, 1985 års priser, kvartalsdata
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Miljarder kr.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Diagram 9.6 Hushållens sparkvot
Nettosparande i relation till disponibel inkomst
Procent
90
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Förutsättningarna är goda för en uppgång i de totala bruttoinvesteringarna
under de närmaste åren. En kraftig produktionstillväxt inom framför allt
industrin samt fallande realräntor och en hög lönsamhet, lägger grunden
till en kraftig investeringsökning inom näringslivet under 1994 och 1995.
Osäkerheten om näringslivets framtidsförutsättningar bör också ha mins-
kat i och med EES-avtalets ikraftträdande den 1 januari 1994. Vidare bör
sänkningen av bolagsskatten och slopandet av dubbelbeskattningen stimu-
lera investeringarna genom att kapitalförsörjning via nyemissioner under-
lättas.
Tabell 10.1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren
|
Miljarder |
Årlig procentuell volymförändring | |||||
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | ||
|
Näringsliv |
109,9 |
-13,9 |
-15,6 |
-16,3 |
9,4 |
13,9 |
|
Offentliga myndigheter |
34,1 |
10,9 |
1,2 |
3,6 |
-0,3 |
1,2 |
|
Bostäder |
60,4 |
-2,4 |
-6,4 |
-28,3 |
-41,0 |
-7,0 |
|
Totalt |
204,4 |
-8,4 |
-11,0 |
-16,2 |
-3,5 |
8,5 |
|
därav maskiner |
79,7 |
-11,9 |
-15,6 |
-14,9 |
9,6 |
15,1 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Trots att de offentliga myndigheternas investeringar ökade förra året,
tilltog nedgången för de totala bruttoinvesteringarna. Till detta bidrog
framför allt att nedgången i näringslivets investeringar sammanföll med
en kraftig tillbakagång i bostadsproduktionen.
Det stigande resursutnyttjandet i exportindustrin tillsammans med ett
stort behov av ersättningsinvesteringar väntas i år medföra en betydande
ökning av näringlivets investeringar. Därtill tilltar de statliga infrastruk-
tursatsningama ytterligare. De totala investeringarna fortsätter dock att
sjunka som en följd av att bostadsinvesteringama minskar med närmare
40 %. Exkluderas dessa ökar investeringarna med 7 % under 1994.
Nästa år tilltar den ekonomiska aktiviteten både i Sverige och i omvärl-
den, vilket förutses innebära en kraftig ökning av näringslivets investe-
ringar. De totala bruttoinvesteringarna beräknas öka med 8 % 1995.
Maskininvesteringama ökar kraftigt under hela prognosperioden samtidigt
som tillväxttakten i byggnadsinvesteringarna förblir låg genom den över-
kapacitet på kommersiella lokaler som råder.
Kombinationen av en djup lågkonjunktur, fastighetskris och en hög real-
ränta, har lett till att näringslivets investeringar har minskat oavbrutet
sedan 1989. Inom delar av industrin ökade emellertid investeringarna re-
dan under 1993. Investeringsutvecklingen inom övrigt näringsliv var där-
91
emot mycket svag till följd av en bristande efterfrågan från hemmamark- Prop. 1993/94:150
naden samt en fortsatt besvärlig finansiell situation. Bilaga 1.1
Täbell 10.2 Bruttoinvesteringar i näringslivet
Miljarder Åriig procentuell volymförändring
kr. 1993 ----------------------------------------------
|
Löpande |
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Industri |
33,7 |
-20,9 |
-15,3 |
-3,0 |
17,0 |
22,0 |
|
Basindustri |
7.4 |
-37,0 |
-21,7 |
7,9 |
37,0 |
27,5 |
|
Verkstadsindustri |
13,5 |
-22,7 |
-18,3 |
6,0 |
17,0 |
25,2 |
|
Övrig industri |
12,8 |
-6,3 |
-9,2 |
-15,5 |
5,6 |
14,1 |
|
Statliga affärsverk |
15,3 |
2,8 |
-18,6 |
-8,5 |
15,8 |
3,7 |
|
Övrigt näringsliv |
60,9 |
-14,4 |
-15,3 |
-24,1 |
3,5 |
12,4 |
|
Totalt |
109,9 |
-13,9 |
-15,6 |
-16,3 |
9,4 |
13,9 |
|
därav byggnader |
39,0 |
-10,1 |
-11,6 |
-17,6 |
6,0 |
6,7 |
|
maskiner |
70,9 |
-15,9 |
-17,7 |
-15,8 |
11,2 |
17,5 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Industrins investeringar har fallit med drygt 40 % mellan 1989 och
1993. Inom den exportinriktade verkstads- och basindustrin ökade emel-
lertid investeringarna redan under 1993. Nedgången fortsatte dock inom
den mer hemmamarknadsberoende s.k. övrig industri.
Statistiska centralbyråns investeringsenkät från februari indikerar en
kraftig investeringsuppgång under 1994 även om de sektorsvisa skillna-
derna är stora. Normalt sett underskattar också företagen investeringsök-
ningen i en konjunkturuppgång. Det finns ett flertal faktorer som talar för
en kraftig investeringsuppgång under prognosperioden. Kapacitetsutnytt-
jandet har ökat med drygt 4 procentenheter under loppet av 1993 och
uppgick fjärde kvartalet 1993 till 84,4 %. Den prognosticerade produk-
tionsuppgången innebär en fortsatt ökad utnyttjandegrad vilket successivt
ökar behovet av kapacitetshöjande investeringar.
Vidare bör behovet av ersättningsinvesteringar vara stort. Enligt Kon-
junkturinstitutets beräkningar uppgår kapitalförslitningen till över 31 mil-
jarder kronor i fasta priser varje år under perioden 1991—1995. De låga
industrinvesteringama 1992—1993 (ca 26 miljarder kronor per år) innebar
därför att kapitalstocken minskade med över 2 % under samma period.
Kapitalstocksmåttet är dock inte direkt översättbart till fysiska resurser
i form av maskiner och anläggningar. Mätningen av kapitalstocken är
baserad på historiska avskrivningstakter som kan variera över konjunktur-
cykeln. I en lågkonjunktur kan företagen välja att behålla gammal pro-
duktionsutrustning i väntan på att lönsamhet och resursutnyttjande åter-
igen skall stiga. Måttet ger ändå en indikation på industrins långsiktiga
behov av ersättningsinvesteringar.
Dessutom medför den höga lönsamheten inom industrin förbättrade
möjligheter till egenfinansiering av investeringar. Soliditeten bör också
stärkas i företagen vilket ger större kreditmöjligheter. Realräntorna är
visserligen fortfarande höga men väntas sjunka under prognosperioden
vilket bör stimulera till en positiv investeringsutveckling. Slopandet av
dubbelbeskattningen bör underlätta möjligheterna till finansiering av nöd-
92
vändiga investeringar via kapitalskott från ägarna. Den med bl.a. denna
faktor sammanhängande börsuppgången innebär högre implicita priser på
kapitaltillgångar, vilket medför incitament till högre investeringar.
På grundval av ett snabbt stigande resursutnyttjande, de goda investe-
ringsförutsättningama samt investeringsenkäten beräknas industriinveste-
ringarna öka med 17 % under 1994. Under 1995 beräknas industripro-
duktionen öka med ytterligare 6 %, vilket ökar behovet av kapacitetshö-
jande investeringar inom industrin. Investeringsökningen bedöms därför
uppgå till 22 % 1995. Förloppet är jämförbart med investeringsutveck-
lingen efter devalveringarna, 1981 och 1982. Investeringarna ökade först
åren 1984—1985, när kapacitetsutnyttjandet stigit tillräckligt mycket för
att motivera nyinvesteringar. Under dessa år steg investeringsvolymen
med sammantaget över 37 %.
Investeringsutvecklingen under 1995 förutsätter dock att de grundläg-
gande förutsättningarna för industriell verksamhet inte uppfattas som allt-
för osäkra. Avskrivningstiden för investeringar kan uppgå till 10—15 år.
Det är i det perspektivet som utfallet om EU-omröstningen och hur in-
dustrin uppfattar detta kommer in.
Basindustrins investeringar ökade redan föregående år. Under prognos-
perioden förväntas de öka kraftigt även om utgångsnivån är relativt låg.
Investeringarna är främst av ersättningskaraktär även om en viss utbygg-
nad av kapaciteten också sker. I dagsläget råder en stor överkapacitet i
Europa vilket motverkar mer omfattande nyinvesteringar. Inom verkstads-
industrin bedöms investeringarna öka med 17 % resp 22 % 1994 och
1995. Det är framför allt maskinindustrin och elektroindustrin som för-
väntas öka investeringarna. Under 1995 förväntas också en viss investe-
ringsuppgång inom s.k. övrig industri när hemmamarknadsefterfrågan
återhämtar sig. Det låga kapacitetsutnyttjandet samt en fortsatt gynnsam
produktivitetsutveckling innebär dock att investeringsökningen förutses
bli begränsad.
Investeringarna inom det övriga näringslivet uppvisar normalt sett inte
lika stora svängningar som inom industrin. En delvis spekulationsledd
uppgång under slutet av 1980-talet framför allt inom sektorn finans- och
fastighetsförvaltning, men också inom varuhandel samt restaurang och
hotell, har lett till en stor överkapacitet på lokaler. 1990—1993 föll in-
vesteringsvolymen mycket kraftigt vilket har inneburit att kapitalstockarna
anpassats till en mer långsiktig nivå. Begränsande för en uppgång under
prognosperioden är ett lågt kapacitetsutnyttjande men också ett finansiellt
konsolideringsbehov. Enligt investeringsenkäterna fortsätter nedgången
inom de flesta delsektorer också under 1994. Infrastruktursatsningama
och den ökande konkurrensen inom kommunikationsområdet förväntas
dock leda till en kraftig investeringsökning inom samfärdsel både i år och
nästa år. Under 1995 bedöms investeringarna öka som en följd av att
aktiviteten inom ekonomin stiger. Speciellt tydligt är detta inom varu-
handel liksom inom bank- och försäkringssektorn. Utgångsnivån är dock
mycket låg. Fastighetsbolagen äger trendmässigt en allt större andel av
industrilokalerna. Därmed bör industrins behov av nya lokaler under
1995 bidra till att fastighetsbolagens investeringar ökar. Sammantaget
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
93
innebär detta att investeringarna inom övrigt näringsliv stiger med drygt Prop. 1993/94:150
3 % 1994 och med 12 % 1995. Bilaga 1.1
Till följd av att en stor del av investeringarna under prognosperioden
är av ersättningskaraktär är det främst maskininvesteringama som väntas
öka inom näringslivet. Sammanlagt ökar dessa med i 1 % 1994 och med
18 % 1995.
Diagram 10.1 Procentuell forändring av investeringar och produktion i närings-
livet
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under 1993 sjönk de offentliga investeringarna, trots kraftiga statliga
satsningar på att förbättra infrastrukturen. De kommunala investeringarna
sjönk under 1993 genom ett minskat utbyggnadsbehov av kommunala
anläggningar när aktiviteten inom både näringsliv och bostadsbyggande
sjönk.
94
Tabell 10.3 Offentliga investeringar
|
Miljarder |
Årlig procentuell volymförändring | |||||
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | ||
|
Statliga myndigheter |
14,3 |
0,3 |
22,7 |
21,4 |
-1,9 |
1,6 |
|
Statliga affärsverk |
15,3 |
2,8 |
-18,6 |
-8,5 |
15,8 |
3,7 |
|
Staten |
29,6 |
2,0 |
-5,2 |
4,0 |
7,2 |
2,8 |
|
Kommunala myndigheter |
19,8 |
16,6 |
-8,5 |
-7,2 |
1,0 |
0,8 |
|
Kommunala affärsverk |
3,3 |
11,0 |
-3,4 |
-33,5 |
-12,4 |
1,2 |
|
Kommunerna |
23,1 |
15,6 |
-7,6 |
-11,8 |
-0,7 |
0,9 |
|
Totalt |
52,7 |
7,8 |
-6,3 |
-3,2 |
3,9 |
2,0 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Under våren 1993 beslutade Riksdagen att 98 miljarder kronor skall
investeras i vägar och järnvägar 1994—2003. Tonvikten i infrastruktur-
satsningarna ligger på byggnation av vägar och järnvägar. Beslutet inne-
bär att både Banverket och Vägverket får ökade resurser under prognos-
perioden.
Mellan 1991 och 1993 ökade de statliga myndigheterna investeringsvo-
lymen med knappt 45 % främst som en följd av att Vägverket kraftigt
expanderade verksamheten. Under prognosperioden förväntas volymerna
plana ut på en mycket hög nivå. Vägverket ökar dock investeringarna
ytterligare medan andra bolag som ingår i statistiken över statliga myn-
digheter reducerar investeringarna främst som en följd av effektivare lo-
kalförsörjning. Vasakronans investeringar registreras efter den 1 oktober
1993 under näringslivets investeringar. Mellan 1993 och 1995 förutses
investeringarna i gator och vägar stiga med ytterligare 10 %.
De statliga affärsverken förväntas öka investeringarna med 16 % 1994
och med 4 % 1995. Detta beror främst på kraftiga infrastruktursatsningar
på järnvägar av SJ och Banverket medan de övriga affärsverken bedöms
hålla investeringsvolymerna oförändrade.
De kommunala investeringarna samvarierar med utbyggnaden av nya
bostadsområden och näringslivsinvesteringar. Nya bostads- och industri-
områden medför behov av kommunala investeringar i form av gator,
vattenverk, elverk m.m. Den låga bostadsproduktionen i år samt de låga
bygginvesteringama inom näringslivet innebär att de kommunala affärs-
verken reducerar sina investeringar.
Försäljningen av kommunala anläggningstillgångar var enligt Kommun-
förbundet hög under 1993 men bedöms komma att dämpas i år. Genom
effektiviseringen av verksamheten har de kommunala myndigheterna kun-
nat minska lokalbehovet. Samtidigt ökar behovet av renoveringar av be-
fintliga lokaler om dessa skall kunna avsättas på den kommersiella mark-
naden. Kommunerna tillförs dessutom medel för reparation och ombygg-
nad, s.k. ROT-medel, från AMS under 1994 vilket har en uppdragande
effekt på de kommunala investeringarna. Sammanlagt beräknas därför
dessa plana ut under 1994 och 1995.
95
Oförändrade kommunala investeringar samt ökade statliga investerings- Prop. 1993/94:150
volymer innebär att de offentliga investeringarna sammantaget stiger med Bilaga 1.1
ca 4 % 1994 och med 2 % 1995.
Förra året föll bostadsinvesteringama mycket kraftigt. Antalet påbörjade
lägenheter i nyproduktion uppgick till endast 10 800 vilket kan jämföras
med närmare 70 000 påbörjade lägenheter år 1990.
Det finns ett flertal förklaringar till denna utveckling. Flera ungdoms-
kullar har skjutit upp inträdet på bostadsmarknaden på grund av det o-
säkra arbetsmarknadsläget vilket minskat efterfrågan på bostäder. De fort-
satt höga realräntorna efter skatt bidrar till låga bostadspriser vilket gör
nybyggnation olönsamt. De successivt reducerade räntebidragen höjer bo-
endekostnaden särskilt för nyproducerade bostäder. Detta motverkas dock
till en viss del av sjunkande produktionskostnader.
Diagram 10.2 Antal outhyrda lägenheter respektive antal påbörjade lägenheter
Anm: Antalet outhyrda lägenheter avser den 1 mars respektive år till och med 1992,
samt antalet outhyrda lägenheter i september 1993. Antalet påbörjade lägenheter
omfattar både flerfamiljshus och småhus.
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den lägre efterfrågan på bostäder framgår av statistiken över outhyrda
lägenheter. Enligt SCB:s senaste mätning från september 1993 uppgick
antalet outhyrda lägenheter i allmännyttiga bostadsföretag till över
96
34 000. Inkluderas även andra upplåtelseformer var antalet ca 50 000
lägenheter. Vakansgraden, dvs. andelen lediga lägenheter i förhållande
till det totala antalet lediga lägenheter, är dock med internationella mått
fortfarande låg (3,3 %). Vakansgraden varierar mycket över landet. I
storstadsregionerna och flertalet av universitetsstäderna är andelen out-
hyrda lägenheter mycket liten. Mycket små svängningar i efterfrågan kan
därför medföra bostadsbrist på vissa expansiva orter.
Med början den 1 januari 1993 avvecklas de statliga räntesubventioner-
na till bostäder successivt. Bostäder i hyres- och bostadsrättsfastigheter
skall, när avvecklingen är genomförd, få ett räntestöd som står i paritet
till egnahemsboendets skattelättnader för ränteutgifter. De nya reglerna
gav starka incitament till att tidigarelägga byggstarten för att erhålla stöd
enligt 1992 års regler. För år 1992 angav SCB att 57 000 lägenheter på-
börjades. Enligt Boverkets bedömning var 12 000 av dessa påbörjade en-
dast i formell mening. Av dessa 12 000 igångsattes ca 9000 under 1993
vilket får effekt på investeringarna under 1994 och 1995. Det nya bo-
stadsfmansieringssystemet har också styrt över efterfrågan mot mindre
bostäder. Mellan 1992 och 1993 sjönk den genomsnittliga lägenhetsytan
från 77 kvadratmeter till 61 kvadratmeter i flerbostadshus medan ytan i
småhus minskade med 35 kvadratmeter.
Nedtrappningen av bostadssubventionerna tillsammans med borttagandet
av investeringsbidraget den 1 januari 1993 ledde till att antalet registrera-
de påbörjade lägenheter sjönk till 10 800 föregående år. Förutsättningarna
för en ökad nybyggnation bedöms trots minskade subventioner som rela-
tivt gynnsamma. Realräntorna efter skatt förväntas under prognosperioden
falla ytterligare samtidigt som småhusprisema på andrahandsmarknaden
har stabiliserats. Sänkningen av fastighetsskatten på hyreshus den 1 ja-
nuari 1994 från 2,5 % till 1,5 % bedöms också få en viss inverkan även
om skatten endast i begränsad omfattning berör nyproduktionen. Produk-
tionskostnaderna har sjunkit under det senaste året. Det gör att prisskill-
naden mellan nyproduktion och priserna på andrahandsmarknaden har
minskat. Därigenom kan produktion av lägenheter i attraktiva områden
och på orter med begynnade bostadsbrist komma att öka. Arbetsmark-
nadsläget väntas förbättras vilket gör att de ungdomskullar som på senare
år inte kunnat finansiera ett eget boende börjar söka sig ut på bostads-
marknaden i större utsträckning. Ett problem på bostadsmarknaden är
dock låneinstitutens restriktiva hållning till finansiering av nyproduktion
av bostäder.
Antalet nyproducerade lägenheter väntas mot slutet av prognosperioden
närma sig en mer långsiktig jämviktsnivå. Boverkets långsiktiga bedöm-
ningar som bl.a. baseras på demografiska faktorer innebär ett behov på
25 000—30 000 lägenheter under resten av 1990-talet. Antalet registrera-
de byggstarter förväntas dock bara bli 12 000 1994 och 16 500 1995. En
del av de lägenheter som endast formellt påbörjades år 1992 kommer att
produceras under perioden 1993—1995. Därtill förutses en fortsatt ned-
dragning av bostadsytan per lägenhet. Sammantaget medför detta att in-
vesteringarna i nya lägenheter sjunker med 60 % i år och med 3 % 1995.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
97
Täbell 10.4 Bostadsinvesteringar
|
Miljarder |
Årlig procentuell volymförändring | |||||
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | ||
|
Nybyggnad |
38,6 |
0,8 |
-15,8 |
-29,9 |
-58,0 |
-3,0 |
|
Flerbostadshus |
25,9 |
7,6 |
-5,6 |
-27,7 |
-56,5 |
-6,0 |
|
Småhus |
12,7 |
-7,4 |
-30,1 |
-34,0 |
-61,1 |
3,9 |
|
Ombyggnad |
21,9 |
-8,6 |
14,2 |
-25,7 |
-15,1 |
-10,0 |
|
Flerbostadshus |
16,8 |
-11,1 |
48,5 |
-29,0 |
-22,8 |
-17,0 |
|
Småhus |
5,1 |
-4,4 |
-41,1 |
-12,2 |
10,3 |
6,1 |
|
Totalt |
60,5 |
-2,4 |
-6,4 |
-28,3 |
-41,0 |
-7,0 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Utvecklingen vad gäller ombyggnadsinvesteringar är för närvarande
svag. På samma sätt som för nybyggnation förändrades bostadsfinansie-
ringssystemet för ombyggnation den 1 januari 1993, vilket gav starka in-
citament till att åtminstone formellt påbörja byggnadsarbetena före detta
datum. Genom att låneunderlaget för räntebidrag täckte en större del av
ombyggnadsarbetena i det gamla systemet framstår 1992 års regler som
mycket fördelaktiga. Under 1993 har antalet påbörjade lägenheter för mo-
dernisering minskat delvis som en konsekvens av det stora antalet moder-
niseringar 1992 men också på grund av de lägre subventionerna.
Omfattningen av varje ombyggnad blir också allt mindre vilket kan be-
ro på reducerade subventioner och en svag utveckling av hushållens dis-
ponibla inkomster. Hushållen accepterar endast mindre hyreshöjningar.
Produktionskostnaden har sjunkit under det senare året vilket tillsammans
med en lägre realränta delvis motverkar de minskande räntebidragen.
De ROT-åtgärder som vidtagits stimulerar ombyggnadsinvesteringama.
Det gäller bl.a. bidrag till ombyggnation av äldrebostäder samt till miljö-
förbättrande åtgärder på bostäder. Sålunda beräknas antalet påbörjade
lägenheter för ombyggnad, historiskt sett, förbli relativt högt under hela
prognosperioden. Volymerna fortsätter emellertid att falla som en följd
av det stora antalet igångsättningar under 1992 och 1993 men också på
grund av den minskande omfattningen av varje ombyggnad.
Bostadsinvesteringarna beräknas sammantaget falla med ca 40 % i år
och med ytterligare 7 % 1995. I takt med stigande inkomster och en ökad
hushållsbildning bör bostadsbyggandet kunna stiga igen från och med
1996. Den anpassning som nu sker till ett system, där en allt större del
av bostadskostnaden skall bäras av den boende, bör dock leda till att byg-
gandet under överskådlig tid framöver blir av mindre omfattning än under
slutet av 1980-talet.
98
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 10.3 Bostadsinvesteringar
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Efter en trendmässig nedgång av byggnadsinvesteringarna under 1970-
talet och under första häften av 1980-talet vände utvecklingen uppåt
under slutet av decenniet. Expansionen inom den privata tjänstesektorn
innebar ett behov av ett större antal arbetsplatser. Samtidigt fanns också
ett uppdämt behov av nya bostäder i framför allt storstadsregionerna. Av-
regleringen av kreditmarknaden medverkade till en stark kreditexpansion,
vilket tillsammans med att låneinstituten delvis tillämpade nya utlånings-
principer, möjliggjorde en stark expansion. År 1990 föll efterfrågan på
kommersiella lokaler och en starkt stigande realränta ledde till ett prisfall
som ytterligare förstärkte nedgången av näringslivets investeringar åren
därefter.
I och med att bostadsinvesteringama under 1993 minskade kraftigt, föll
byggnadsinvesteringarna med över 17 %. Infrastruktursatsningama kunde
bara i begränsad omfattning upprätthålla byggnadsverksamheten. Under
våren 1993 beslutade riksdagen att 98 miljarder kronor skall investeras
i vägar och järnvägar 1994—2003. Både Vägverket och Banverket hade
dock redan tidigare inlett utbyggnaden av infrastrukturen. Arbetslösheten
inom byggnadsindustrin fortsatte att stiga under året. I februari 1994 upp-
gick arbetslösheten inom Byggnadsarbetarförbundet till ca 31 % vilket
var en uppgång med 5 procentenheter på ett år.
99
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 10.4 Byggnadsinvesteringar per sektor 1970—1995
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Nedgången i byggnadsverksamheten har medfört att marknadsstrukturen
blivit mer koncentrerad. Antalet rikstäckande byggföretag har enligt Kon-
kurrensverket reducerats från 12 till 4 mellan 1989 och 1993. Antalet
små och medelstora företag fortsätter också att minska genom konkurser
och förvärv. Konkurrensen har samtidigt ökat till följd av bl.a. en skärpt
syn på konsortier och genom EES-avtalet. Den uppkomna marknadssitua-
tionen bör bidra till att byggprisema får en dämpad utveckling under de
närmaste åren.
Under 1994 ökar byggnadsinvesteringarna inom näringslivet återigen.
Det är dock fortfarande de statliga affärsverken som står för ökningen
medan det privata näringslivets byggnadsinvesteringar begränsas till följd
av höga vakanstal på kommersiella fastigheter. Genom den mycket svaga
utvecklingen av bostadsbyggandet förutses en fortsatt nedgång i bygg-
nadsinvesteringarna 1994. Nedgången i den totala byggnadsverksamheten
begränsas dock av att reparations- och underhållsverksamheten expande-
rar när ombyggnadsverksamheten minskar. Bidragande till detta är det
30-procentiga avdrag för arbetskostnader för underhållsåtgärder på bo-
stadsfastigheter som kan erhållas under 1993 och 1994. Enligt prelimi-
nära uppgifter från Riksskatteverket inkom över 100 000 ansökningar om
avdrag för deklarationsåret 1993. Dessutom ger bidragen till ROT-insat-
ser för kommunala och statliga byggnader tillskott till reparationsverk-
samheten under 1994. Sammantaget minskar byggnadsverksamheten med
ca 8 % 1994.
100
Tabell 10.5 Byggnadsverksamhet
|
Miljarder |
Årlig procentuell volymförändring | |||||
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | ||
|
Byggnad s investeringar |
124,7 |
-5,2 |
-7,1 |
-17,3 |
-14,6 |
1,6 |
|
näringslivet |
39,0 |
-10,1 |
-11,6 |
-17,6 |
6,0 |
6,7 |
|
myndigheter |
25,2 |
-0,6 |
1,8 |
12,3 |
-0,6 |
2,0 |
|
bostäder |
60,5 |
-2,4 |
-6,4 |
-28,3 |
-41,0 |
-7,0 |
|
Reparationer och | ||||||
|
underhåll |
73,1 |
0,8 |
-2,7 |
6,5 |
2,8 |
0,9 |
|
Totalt |
197,8 |
-3,4 |
-5,7 |
-9,6 |
-7,9 |
1,3 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Ett stigande kapacitetsutnyttjande och en god lönsamhet i näringslivet
leder till att byggnadsinvesteringarna ökar under 1995. Främst är det in-
dustrins byggnadsvolymer som ökar. Tillsammans med att reparations-
verksamheten stiger något förutses därmed den totala byggnadsverksam-
heten öka svagt under 1995.
Täbell 10.6 Lagervolymförändringar
Miljarder kr., 1985 års priser
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Jord- och skogsbruk |
-0,7 |
0,2 |
-0,1 |
0,2 |
0,2 |
|
Industri |
-10,4 |
-2,7 |
-0,5 |
1,1 |
0,4 |
|
El- och vattenverk |
-0,7 |
0,2 |
-0,5 |
0,0 |
0,1 |
|
Partihandel |
-4,5 |
-5,0 |
-2,8 |
-1,3 |
0,1 |
|
Detaljhandel |
-1,5 |
1,7 |
1,2 |
-1,6 |
-1,1 |
|
Totalt |
-17,8 |
-5,6 |
-2,7 |
-1,7 |
-0,3 |
|
BNP-bidrag |
-1,7 |
1,3 |
0,3 |
0,1 |
0,1 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Under 1993 sjönk lagerstockarna med knappt 3 miljarder kr. Detta var
betydligt mindre än vad som förutsågs i den preliminära nationalbudge-
ten. Utvecklingen skall bl.a. ses i ljuset av den oväntade importökningen
förra året. Importen av framför allt insats- och investeringsvaror steg
snabbt, vilket har resulterat i en långsammare avveckling av industrins
lager. Inom industrin skedde en oväntad och kraftig ökning av lagren av
varor i arbete. Samtidigt intensifierades emellertid avvecklingen av insats-
och färdigvarulagren. En tolkning av detta är att den ökade industripro-
duktionen inneburit en lagemeddragning, trots en omfattande import, av
insatsvaror. När dessa befinner sig i produktionsprocessen klassificeras
dessa som varor i arbete. Färdigvarulageravvecklingen, som dock blev
mindre än vad som förutsågs i januari, hänger samman med ökade ex-
portleveranser till följd av den förstärkta konkurrenskraften. Även parti-
och den hårt pressade bilhandeln reducerade sina lager. Den svaga ut-
101
17 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
vecklingen i den privata konsumtionen medförde emellertid att detaljhan- Prop. 1993/94:150
deln exkl. bilhandeln fick vidkännas en betydande lagerökning. Bilaga 1.1
Diagram 10.5 Lagerstockar i förhållande till produktion
Industrin
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Grundhypotesen i den föreliggande prognosen är bl.a. att den relativt
höga realräntan fortsätter att utgöra starka incitament för ytterligare effek-
tivisering av kapitalanvändningen. Därför förutses industrins lagerstockar
i förhållande till produktionen och detaljhandelns lagerstockar relativt den
privata konsumtionen, de s.k. lagerkvotema, att sjunka. Detta ligger ock-
så helt i linje med företagens intentioner. Den sammantagna lageravveck-
lingen 1994 och 1995 beräknas emellertid ske i något mindre utsträckning
än tidigare.
År 1994 förväntas industriproduktionen åter skjuta fart, samtidigt som
exportefterfrågan accelererar. Detta kan väntas leda till att avvecklingen
av insatsvarulagren förbyts till en mindre uppgång och att lagren av varor
i arbete fortsätter att öka, dock inte lika kraftigt som 1993. Exportefter-
frågan medger goda möjligheter för företagen att fortsätta bantningen av
färdig varulagren. För industrin som helhet innebär detta en lagerupp-
byggnad. Den privata konsumtionen beräknas stiga med ca 1 % efter att
ha fallit med nästan 6 % sedan 1991. Detta underlättar en önskad lager-
neddragning inom framför allt detaljhandeln.
102
Diagram 10.6 BNP-utveckling och lagerbidrag
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Procent resp, procentenheter
7
6
5
4
3
2
1
0
-1
-2
-3
-4
1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
År 1995 förutses en likartad utveckling. Inom industrin sammantaget
förväntas en fortsatt lageruppbyggnad. Färdigvarulagren bedöms minska
samtidigt som den fortsatta produktionsökningen beräknas kräva en lager-
uppbyggnad av såväl insatsvaror som varor i arbete. Utvecklingen i den
privata konsumtionen medger en fortsatt reduktion av detaljhandelns la-
ger.
Lagerpostens bidrag till BNP-utvecklingen har tidvis varit betydande.
Under perioden 1993—1995 är emellertid lagerbidragen tämligen odrama-
tiska. Förra året innebar den avtagande lageravvecklingen ett positivt bi-
drag till BNP-utvecklingen på 0,3 procentenheter. Prognosen för såväl
1994 som 1995 innebär att en successivt mindre lageravveckling genere-
rar ett positivt bidrag på ca 0,1 procentenhet.
103
Den offentliga sektorns finanser har försämrats kraftigt från 1990, huvud-
sakligen till följd av övergången från en överhettad ekonomi till en djup
lågkonjunktur. För 1993 uppgick underskottet i den offentliga sektorns
finansiella sparande till motsvarande ca 13,5 % av BNP. Underskottet
minskar successivt under prognosperioden och för 1995 beräknas det
motsvara drygt 9 % av BNP, vilket emellertid i såväl i ett historiskt som
ett internationellt perspektiv fortfarande är mycket stort.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Under första hälften av 1970-talet hade den offentliga sektorns årliga fi-
nansiella sparandeöverskott motsvarande 3-5 % av BNP. Den svaga eko-
nomiska utvecklingen i slutet av decenniet och under de första åren av
1980-talet medförde en kraftig försämring av den offentliga sektorns fi-
nanser. När konjunkturen 1982 nådde botten visade det finansiella spa-
randet ett underskott motsvarande ca 7 % av BNP. Sparandet förbättrades
sedan under den långa högkonjunkturen och 1990 uppnåddes ett finan-
siellt överskott motsvarande ca 4 % av BNP, se diagram 11.1.
Diagram 11.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1970—1995
Andel av BNP
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den starka förbättringen i de offentliga finanserna under 1980-talets
andra hälft förklaras i huvudsak av att skattekvoten steg från 50 % 1985
till nära 56 % 1990, samt att ränteutgiftena minskade när den finansiella
104
ställningen förbättrades. Bakom ökningen av skattekvoten låg flera fakto-
rer. De under perioden tilltagande löne- och prisökningarna, i kombina-
tion med de icke inflationsskyddade skatteskalorna, medförde att skatte-
uttaget ökade (s.k. "fiscal drag"). Tillväxten leddes av den högt beskatta-
de privata konsumtionen, som under åren 1987 t.o.m. 1990 låg på en så
hög nivå att hushållens sparkvot var negativ. Löneandelen ökade och
vinstandelen i näringslivet sjönk till en ohållbart låg nivå 1990. Eftersom
löner är avsevärt högre beskattade än vinster, särskilt på kort sikt, bidrog
detta också till ökade skatteinkomster.
Denna konjunkturnedgång, med ett väsentligt sänkt kapacitetsutnyttjan-
de och därmed ökad arbetslöshet, har medfört en synnerligen kraftig för-
sämring av den offentliga sektorns finansiella sparande. Skatteinkomster-
na har också minskat till följd av att vinstandelen i ekonomin och hus-
hållens sparande stigit. Bankstödet drog upp utgifterna 1992 och 1993.
Av nedgången i det finansiella sparandet mellan 1990 och 1993 på ca
250 miljarder kr. beräknas ca 200 miljarder kr. bero på ovannämnda
faktorer, medan ca 10 miljarder kr. beror på försämringen av räntor och
kapitalinkomster netto, se tabell 11.1. Förändringen av det justerade pri-
mära sparandet, som exkluderar samtliga ovanstående faktorer, begränsas
således till ca 40 miljarder kr. mellan 1990 och 1993.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 11.1 Förändring av den offentliga sektorns finansiella sparande
Löpande priser, miljarder kr.
|
1990 |
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Faktiskt finansiellt |
57,1 |
-16,3 |
-107,0 |
-194,5 |
-156,9 |
-146,9 |
|
Förändring |
-73,3 |
-90,8 |
-87,5 |
37,6 |
10,0 | |
|
därav Konjunkturberoende inkl, |
-37,1 |
-79,8 |
-87,6 |
33,5 |
6,7 | |
|
Räntor och kapital- |
-0,9 |
8,5 |
-16,9 |
-4,9 |
-10,9 | |
|
Justerat primärt sparande |
-35,3 |
-19,4 |
17,1 |
8,9 |
14,3 |
Källa: Finansdepartementet.
Från ett överhettat och därmed ohållbart läge i ekonomin 1990 sjönk
BNP med 5 % fram t.o.m. 1993. Antalet öppet arbetslösa och personer
i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökade från 3 %
till 12,5 % av arbetskraften. Samtidigt minskade den, för skattebaserna
centrala, reguljära sysselsättningen med 11 % i stället för en normal
trendmässig ökning. De svenska skatte-, försäkrings- och bidragssyste-
men medför att hushållen, vid en internationell jämförelse, i hög grad är
skyddade från inkomstbortfall när produktionen och sysselsättningen
viker. Inkomstbortfallet vid ökad arbetslöshet absorberas till ca 80 % av
den offentliga sektorn i form av försämrat finansiellt sparande, medan
endast 20 % drabbar hushållen i form av lägre disponibel inkomst.
Den i tabell 11.1 redovisade förändringen av det justerade primära spa-
randet avser således förändringen av sparandet exklusive effekter av änd-
105
rat konjunkturläge, bankstöd, vissa skattebasförskjutningar och ändrade
ränteutgifter och kapitalinkomster. Denna restpost fångar härmed dels
effekter av regeländringar beslutade av nuvarande och tidigare riksdagar,
och dels effekter av ändrade förutsättningar avseende bl.a. befolknings-
sammansättning och bostadsbyggande.
Åren 1991 och 1992 sjönk det justerade primära sparandet med totalt
ca 55 miljarder kr. Bakom denna nedgång låg en rad faktorer.
Inflationsnedväxlingen under 1992 beräknas ha försämrat den offentliga
sektorns finansiella sparande med ca 7 miljarder kr., genom att skatteska-
lorna och basbeloppet justerades med 1991 års högre inflation.
Det omfattande och dyra bostadsbyggandet under slutet av 1980-talet
bidrog till kraftiga ökningar av räntebidragen under 1991 och 1992. Be-
slutade besparingar i form av reducerade räntebidrag och slopade investe-
ringsbidrag minskar de offentliga utgifterna för bostadsstödet först under
1994 och därefter.
Skattereformen var enligt preliminära beräkningar "underfinansierad"
med ca 14 miljarder kr. avseende år 1992. Hälften av detta beror på att
de budgetförstärkande dynamiska effekterna ännu inte uppkommit på
grund av konjunkturläget. Resterande underfinansiering beror bl.a. på att
bolags- och pensionfondsbeskattningen samt den särskilda löneskatten gett
mindre inkomster än beräknat.
Övriga skatteändringar beräknas ha försvagat den offentliga sektorns
sparande med ca 18 miljarder kr. mellan 1990 och 1992. Det beror bl.a.
på att den tillfälligt höjda mervärdesskatten och den likaledes tillfälliga
arbetsmiljöavgiften förstärkte sparandet 1990 och 1991. Dessa skattehöj-
ningar upphörde 1992.
Volymökningar av offentlig konsumtion och investeringar tillsammans
med stigande flyktingkostnader drog upp de offentliga utgifterna med ca
20 miljarder kr. mellan 1990 och 1992. Den offentliga konsumtionen var
i fasta priser 2,5 % högre 1992 än 1990.
År 1993 stramades finanspolitiken åt. Skattehöjningar och besparingar
i transfereringssystemen tillsammans med en betydande minskning i den
kommunala konsumtionen medförde att det justerade primära sparandet
steg med drygt 17 miljarder kr. mellan 1992 och 1993.
Den förväntade uppgången i ekonomin under prognosperioden leder till
att den konjunkturberoende (inkl, bankstöd) försvagningen av det offent-
liga sparandet vänds till en förstärkning 1994 och 1995. Fortsatta budget-
förstärkande regeländringar, neddragningar i den offentliga konsumtio-
nen, samt minskade utgifter för bostadsstöd, bl.a. som en följd av lägre
räntor och tidigare beslutade regeländringar, förbättrar också den
offentliga sektorns sparande. Det kommer till uttryck genom att det jus-
terade primära sparandet ökar. I andra riktningen verkar att räntenettot
försämras till följd av den snabbt stigande statsskulden.
För 1994 beräknas underskottet i det finansiella sparandet uppgå till ca
157 miljarder kr. och för 1995 till ca 147 miljarder kr., motsvarande
drygt 9 % av BNP. Kostnader och direkta intäkter vid ett eventuellt
medlemskap i EU ingår inte i beräkningarna.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
106
Den offentliga sektorns ränteutgifter har ökat från 68 miljarder kr.
1990 till 88 miljarder kr. 1993, huvudsakligen till följd av den ökande
statsskulden. En del av skuldökningen är en följd av kronans depreciering
sedan november 1992. Den försvagade kronkursen leder därmed också
till höjda ränteutgifter för skulden i utländsk valuta. Den offentliga sek-
torn har emellertid också omfattande finansiella tillgångar, främst inom
AP-fondema. Direktavkastningen på dessa tillgångar var ännu 1993 större
än räntekostnaderna, trots att den finansiella förmögenhetsställningen en-
ligt finansräkenskapema var negativ. Det beror bl.a. på att valtutareser-
ven inte ingår bland de finansiella tillgångarna, medan större delen av
avkastningen på valutareserven tillfaller staten genom Riksbankens inleve-
rerade överskott. Därtill är vissa tillgångar sannolikt lågt värderade i fi-
nansräkenskapema samtidigt som redovisningsprinciperna av statskulds-
räntoma ger lågt redovisade ränteutgifter. Genom att vissa obligationslån,
s.k. benchmarklån, emitteras till en kupongränta som inte överensstäm-
mer med marknadsräntan, uppstår kursvinster eller kursförluster för emit-
tenten beroende på det aktuella ränteläget. I det fallande ränteläget under
det senaste året har de redovisade ränteutgifterna reducerats till följd av
överkurser på obligationer. Därtill sker en viss eftersläpning från skuld-
ökning till räntebetalningar.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Täbell 11.2 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter
Löpande priser
Miljarder kr.
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Inkomster |
886,1 |
872,1 |
877,2 |
909,5 |
|
Skatter och avgifter |
734,9 |
727,1 |
732,3 |
763,5 |
|
Kapitalinkomster |
104,3 |
92,9 |
92,6 |
91,7 |
|
Övriga inkomster |
46,8 |
52,1 |
52,4 |
54,3 |
|
Utgifter |
993,1 |
1 066,6 |
1 034,1 |
1 056,4 |
|
Transfereringar till hushåll |
348,7 |
374,1 |
387,9 |
394,7 |
|
Subventioner m.m. |
122,7 |
161,5 |
109,1 |
106,3 |
|
Ränteutgifter |
82,3 |
87,8 |
92,3 |
102,4 |
|
Konsumtion |
400,3 |
401,7 |
402,9 |
408,8 |
|
Investeringar |
39,2 |
41,5 |
41,9 |
44,3 |
|
Finansiellt sparande |
-107,0 |
-194,5 |
-156,9 |
-146,9 |
|
Primärt finansiellt sparande |
-129,0 |
-199,6 |
-157,2 |
-136,2 |
|
Procent av BNP | ||||
|
Inkomster |
61,5 |
60,2 |
58,4 |
56,9 |
|
Skatter och avgifter |
51,0 |
50,2 |
48,8 |
47,8 |
|
Utgifter |
69,0 |
73,6 |
68,9 |
66,1 |
|
Finansiellt sparande |
-7,4 |
-13,4 |
-10,5 |
-9,2 |
|
Primärt finansiellt sparande |
-9,0 |
-13,8 |
-10,5 |
-8,5 |
Anm.: I investeringar ingår investeringar i personalbostäder, lagerinvesteringar samt
köp och försäljning av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Nettot av kapitalinkomster och ränteutgifter försämras successivt under
prognosperioden och blir negativt 1995, vilket framgår av tabell 11.2.
De stora sparandeunderskotten har lett till en försämring av den offent-
liga sektoms finansiella förmögenhet. År 1990 hade den offentliga sek-
107
tom en finansiell nettofordran motsvarande 8 % av BNP. Den sedan Prop. 1993/94:150
1991 snabbt ökande statsskulden har medfört att den offentliga sektom Bilaga 1.1
fått en nettoskuld, som vid utgången av 1993 beräknas till motsvarande
ca 18,5 % av BNP. Andelen är dock fortfarande lägre än i många andra
länder. Genom de fortsatt stora underskotten under prognosperioden när-
mar sig den svenska nettoskulden snabbt den genomsnittliga nivån för
OECD-ländema, se diagram 11.2. Sveriges relativa position är dock nå-
got sämre än vad som framkommer i diagram 11.2, eftersom den offent-
liga sektorns pensionsåtaganden är förhållandevis stora i Sverige. Den
offentliga skuldsättningen diskuteras mer utförligt i kapitel 14.
Diagram 11.2 Den offentliga sektorns finansiella nettoställning
Andel av BNP
Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
En viktig orsak till försämringen av de offentliga finanserna är att skat-
teinkomsterna minskat även i nominella tal. Det beror huvudsakligen på
den svaga utvecklingen av skattebaserna, medan skattereformen och andra
regeländringar haft mindre betydelse. Efter skattereformen 1991 har ett
stort antal förändringar av skattereglerna vidtagits, av såväl strukturella
som statsfmansiella skäl. Regelförändringarna avspeglas i viss utsträck-
ning på makronivå av förändringar i skattekvoten (skatter och avgifter
som andel av BNP). Men det är inte bara förändringar i skatteregler som
har betydelse för skattekvotens utveckling. Den beror också på hur skat-
teunderlagen utvecklas i förhållande till BNP. Även betalningsrutiner och
redovisningsprinciper påverkar skattekvoten.
Som framgår av tabell 11.3 sjönk skattekvoten med ca 5,5 procenten-
heter från 1990 till 1993. Det motsvarar ett skattebortfall på ca 81 miljar-
der kr. räknat på 1993 års BNP-nivå, och utgör således ett mått på det
108
totala skattebortfallet exkl. effekt av ändrad BNP. Av detta beräknade Prop. 1993/94:150
skattebortfall beror ca 15 miljarder kr. på att myndigheterna sedan skatte- Bilaga 1.1
reformen inte längre betalar mervärdesskatt. Vidare beror 12 miljarder
på sänkt arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen, en kompensation till ar-
betsgivarna för övertagande av sjuklönekostnader. I båda dessa fall mins-
kade också de offentliga utgifterna i motsvarande grad. Denna del av
skattesänkningen är således neutral för den offentliga sektorns sparande.
En del av skattekvotsnedgången, som har betydelse även för det offent-
liga sparandet, beror på högre sparkvot och högre vinstandel 1993 än
1990, samt på skillnaden i inkomster av slutskatteregleringen, vilket sam-
manlagt beräknas motsvara ett skattebortfall på ca 20 miljarder kr. Det
är endast resterande skattebortfall på drygt 30 miljarder kr. som kan hän-
föras till effekter av regeländringar beslutade av nuvarande och tidigare
riksdagar. Därav utgör en betydande andel bortfall av tillfälliga skatter,
som gällde t.o.m. 1991.
Slutsatsen är således att av skattekvotsminskningen på ca 5,5 procent-
enheter mellan 1990 och 1993 beror knappt 2 procentenheter på budget-
neutrala skatteändringar och ca 1,5 procentenheter på att en ohållbart låg
sparkvot och vinstandel 1990 drev upp skatteinkomsterna det året samt
på en skillnad i inkomster av slutskatteregleringen. Resterande dryga
2 procentenheter beror på regeländringar inkl, en effekt av att tillfälliga
skatter upphört.
Tabell 11.3 Skatter och avgifter
Procentandel av BNP
|
1990 |
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Hushållens direkta skatter | ||||||
|
och avgifter |
22,1 |
19,5 |
19,4 |
19,7 |
19,9 |
19,8 |
|
Företagens direkta skatter |
2,0 |
0,9 |
1,3 |
2,1 |
1,9 |
1,3 |
|
Arbetsgivaravgifter |
16,6 |
16,7 |
15,7 |
13,6 |
13,3 |
13,1 |
|
Mervärdesskatt |
8,3 |
8,8 |
8,0 |
8,4 |
7,5 |
7,5 |
|
Övriga indirekta skatter |
6,8 |
6,9 |
6,7 |
6,3 |
6,3 |
6,1 |
|
Skatter och avgifter |
55,8 |
52,8 |
51,0 |
50,2 |
48,8 |
47,8 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och Fi-
nansdepartementet.
Skattekvoten beräknas minska med ytterligare ca 2,5 procentenheter
från 1993 till 1995. Orsakerna till den fortsatta nedgången av skattekvo-
ten illustreras i tabell 11.3.
Hushållens betalningar av direkta skatter och avgifter är i stort sett o-
förändrade som andel av BNP under prognosperioden, trots att regelän-
dringar medför en viss ökning av skatteuttaget. Det motverkas av att
lönesummans andel av BNP sjunker med ca 1 procentenhet under perio-
den. Även de beskattade transfereringsinkomstema minskar som andel av
BNP mellan 1993 och 1995, vilket drar ned skattekvoten eftersom trans-
fereringarna inte ingår i BNP. När transfereringarna sjunker dras skatte-
inkomsterna ned medan BNP inte påverkas. Den offentliga sektorns fi-
nansiella sparande påverkas dock naturligtvis positivt av att transfere-
ringarna minskar.
109
Skatteuttaget för hushållen ökar genom att grundavdraget reduceras
fr.o.m. 1994 och slopas helt vid den statliga inkomstbeskattningen under
1994 och 1995. En egenavgift till den obligatoriska arbetslöshetsför-
säkringen har införts fr.o.m. 1994. Avgiften, som är avdragsgill vid in-
komstbeskattningen, utgår på inkomster upp till 7,5 basbelopp (264 000
kr. 1994). Den är 1 % 1994 och höjs till 2 % 1995. Skatterna på enskild
näringsverksamhet och på avkastningen av aktier har sänkts fr.o.m. 1994.
År 1995 slopas förmögenhetsskatten och kapitalinkomstskatten sänks till
25 %.
Företagens skatteinbetalningar väntas minska 1994. Det beror till stor
del på att företagsskatterna 1993 drogs upp av tillfälliga effekter. Dess-
utom innebär regeländringarna i företagsbeskattningen fr.o.m. 1994 en
viss skattesänkning under 1994 och 1995, till följd av avsättning till
periodiseringsfonder. Företagsskatterna sjunker ytterligare 1995 när av-
skattningen av reserverade vinstmedel upphör.
Inkomsterna av arbetsgivaravgifter minskade kraftigt 1993 som resultat
av att avgiftsuttaget sänktes med 3,8 procentenheter. Att lönesummans
andel av BNP sjunker under prognosperioden leder även till att arbets-
givaravgifternas andel av BNP minskar. Därtill kommer att vissa arbets-
marknadspolitiska åtgärder finansieras genom att arbetsgivarna får göra
avdrag på arbetsgivaravgifterna. Det gäller systemet med utbildningsvika-
riat liksom det generella anställningsstödet (GAS), som subventionerar
nyanställningar under 1994.
Mervärdesskatteintäktema utvecklas svagt under prognosperioden, trots
en ökning av den privata konsumtionen. Bostadsbyggandet, som är den
andra större skattebasen för mervärdesskatten, minskar nämligen mycket
kraftigt.
Flera punktskatter höjdes med 4 % vid årskiftet 1993/94. År 1995 sker
en ytterligare höjning av punktskatterna genom att de ska räknas upp med
inflationen under 1994. Fastighetsskatten för hyreshus har sänkts från
2,5 till 1,5 % fr.o.m. 1994 för att motverka den höjning av fastighets-
skattebeloppet, som i annat fall skulle uppkomma genom de höjda taxe-
ringvärdena. Nominellt oförändrade skattebelopp medför en trendmässig
minskning av skattens andel av BNP.
Sammanfattningsvis kan konstateras att av nedgången i skattekvoten
med 2,5 procentenheter mellan 1993 och 1995 är det en mindre del som
beror på ändrade skatteregler. Det är i stället tillväxtens sammansättning
och en del tillfälliga effekter, som ligger bakom den svaga utvecklingen
av skatteinkomsterna.
Den offentliga sektorns utgifter har ökat kraftigt under konjunkturned-
gången. Detta trots att utgifterna från 1991 och 1992 reducerats genom
de förändringar som skett beträffande redovisningen av mervärdesskatt
på myndigheternas inköp och arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen (se
ovan). Utgifterna dras upp av kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken
och arbetslösheten samt bankstödet. År 1993 uppgick utgifternas andel av
BNP till ca 73,5 %, se tabell 11.4.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
110
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 11.4 Offentliga sektorns utgifter
Andel av BNP i procent
|
1990 |
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Totala utgifter |
61,0 |
63,0 |
69,0 |
73,6 |
68,9 |
66,1 |
|
Transfereringar till | ||||||
|
hushåll |
20,4 |
21,8 |
24,2 |
25,8 |
25,8 |
24,7 |
|
Pensioner |
11,3 |
12,0 |
13,0 |
13,5 |
13,7 |
13,3 |
|
Sjukförsäkring m.m. |
4,4 |
4,2 |
3,5 |
3,3 |
3,1 |
2,8 |
|
Arbetslöshetsbidrag m.m. |
0,8 |
1,5 |
3,0 |
4,0 |
3,9 |
3,5 |
|
Övriga transfereringar |
3,8 |
4,1 |
4,7 |
5,0 |
5,1 |
5,0 |
|
Övriga transfereringar |
5,9 |
6,6 |
8,5 |
11,1 |
7,3 |
6,7 |
|
därav räntebidrag till | ||||||
|
bostäder |
1,5 |
1,9 |
2,2 |
2,4 |
2,0 |
1,5 |
|
bankstöd |
0,7 |
3,5 | ||||
|
Räntor |
5,0 |
5,1 |
5,7 |
6,1 |
6,1 |
6,4 |
|
Konsumtion |
27,4 |
27,2 |
27,8 |
27,7 |
26,8 |
25,6 |
|
Investeringar m.m. |
2,4 |
2,3 |
2,7 |
2,9 |
2,8 |
2,8 |
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Utgifterna för arbetslösheten stabiliseras och bankstödet upphör under
prognosperioden. Besparingar i transfereringssystemen och bostadsstödet
får successivt genomslag i utgiftsutvecklingen. Den offentliga konsumtio-
nen beräknas sjunka i volym de närmaste åren, och dess andel av BNP
går ned från ca 27,5 % 1993 till ca 25,5 % 1995. Ränteutgifterna ökar
emellertid och beräknas 1995 till motsvarande ca 6,5 % av BNP. Sam-
mantaget beräknas utgiftskvoten gå ned till ca 66 % år 1995.
I en konjunkturnedgång tenderar den offentliga sektorns utgifter att öka
som andel av BNP av flera skäl. Det beror inte bara på att utgifterna för
arbetsmarknadspolitik och arbetslöshet stiger, utan också på att huvud-
delen av de övriga utgifterna inte har någon direkt koppling till BNP-
utvecklingen. Pensionerna och en del andra transfereringar följer prisut-
vecklingen och den offenliga konsumtionen drabbas inte av vikande efter-
frågan vid en konjunkturnedgång. Därtill stiger kvoten mellan utgifter
och BNP när BNP sjunker. Detta förhållande gäller inte skattekvoten
eftersom huvuddelen av skatterna är proportionella mot BNP, dvs utveck-
las i takt med BNP. Eftersom recessionen varit ovanligt djup och lång-
varig har gapet mellan den offentliga sektoms inkomster och utgifter bli-
vit mycket stort.
Staten inkl, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna omfattar, förutom den
del av statens verksamhet som ingår i statsbudgeten, även fonder m.m.
utanför budgeten, bl.a. Arbetsmarknadsfonden. Statliga affärsverk och
bolag ingår däremot inte.
Bakom försämringen av den offentliga sektoms finansiella sparande
mellan 1990 och 1993 ligger en ännu större nedgång av statens finansiella
sparande. Det minskade från ett överskott på ca 19 miljarder kr. 1990 till
111
ett underskott på ca 251 miljarder kr 1993. Till ovan diskuterade fakto-
rer, som förklarar försämringen av den offentliga sektorns finanser, kom-
mer för statens del, att utbetalningen av kommunalskattemedel steg med
ca 50 miljarder kr. mellan 1990 och 1993, medan den offentliga sektorns
totala skatteinkomster minskade. Denna utveckling beror på det tidigare
systemet med eftersläpning av utbetalningarna av kommunalskatt från
staten.
Mellan 1993 och 1995 förbättras statens finansiella sparande med ca
86 miljarder kr., vilket kan jämföras med ca 48 miljarder kr. för hela
den offentliga sektorn. Det större förbättringen för staten beror till stor
del på att bidragen till kommunerna och utbetalningen av kommunalskat-
temedel minskar, vilket drar ned sparandet i kommunsektorn, samt ned-
gången i AP-fondens sparande. Underskottet i det statliga sparandet be-
räknas uppgå till ca 195 miljarder kr. 1994 och ca 165 miljarder kr.
1995. Exkluderas statens kapitalinkomster och ränteutgifter erhålls det
primära sparandet, som 1995 beräknas visa ett underskott på ca 100 mil-
jarder kr., se tabell 11.5.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Täbell 11.5 Staten inkl, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna
Löpande priser. Exkl. statliga affärsverk och aktiebolag
|
Miljarder kr. | ||||
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Inkomster |
443,4 |
443,8 |
448,8 |
483,3 |
|
Skatter och avgifter |
380,2 |
390,3 |
393,5 |
426,4 |
|
Kapitalinkomster |
40,9 |
28,6 |
30,6 |
31,2 |
|
Övriga inkomster |
22,3 |
24,9 |
24,7 |
25,7 |
|
Utgifter |
605,9 |
694,9 |
643,3 |
648,7 |
|
Transfereringar till hushåll |
215,7 |
234,2 |
245,9 |
246,7 |
|
Bidrag till kommuner |
79,3 |
92,1 |
76,8 |
69,0 |
|
Övriga transfereringar |
103,7 |
142,5 |
88,1 |
84,7 |
|
Ränteutgifter |
72,2 |
78,9 |
85,0 |
96,0 |
|
Konsumtion |
118,1 |
127,0 |
125,7 |
129,7 |
|
Investeringar |
16,8 |
20,2 |
21,7 |
22,6 |
|
Finansiellt sparande |
-162,5 |
-251,1 |
-194,6 -13,0 |
-165,4 |
|
Procent av BNP |
-11,3 |
-17,3 |
-10,4 | |
|
Primärt finansiellt sparande |
-131,2 |
-200,8 |
-140,2 |
-100,6 |
|
Procent av BNP |
-9,1 |
-13,9 |
-9,3 |
-6,3 |
Anm.: 1 investeringar ingår även lagerinvesteringar samt nettot av köp och försäljning
av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Den statliga konsumtionen har ökat kraftigt i volym sedan slutet av
1980-talet. Uppgången beror huvudsakligen på ökade inköp av varor och
tjänster. År 1993 steg den statliga konsumtionen med 3,5 % i volym till
följd av bl.a. ökade inköp avseende försvaret och förläggningkostnader
för flyktingar. Den statliga sysselsättningen, och därmed lönekostnaderna
i fasta priser, har utvecklats svagare. År 1992 började sysselsättningen
minska och nedgången fortsatte under 1993. Denna utveckling väntas
fortsätta under prognosperioden. Eftersom en del av de statliga utgifterna
under 1993 var av tillfällig natur och därmed bortfaller 1994 beräknas
112
den statliga konsumtionsvolymen sjunka med 2 % i år. År 1995 ökar åter Prop. 1993/94:150
vissa inköp för försvarets räkning, vilket leder till att den statliga kon- Bilaga 1.1
sumtionen går upp med 0,5 % 1995.
Den allmänna tilläggspensioneringen (ATP) finansieras till övervägande
del genom avgifter till den Allmänna pensionsfonden (AP-fonden). AP-
fonden har dessutom inkomster i form av avkastning på fondens till-
gångar, som i slutet av 1993 uppgick till ca 550 miljarder kr. Inte sedan
1990 har avgiftsinkomsterna täckt pensionsutbetalningama. En ökande
andel av pensionerna finansieras med avkastningen på AP-fondens kapi-
tal. Det beror delvis på den svaga utvecklingen av lönesumman under de
senaste åren, vilket dragit ned avgiftsinkomsterna. Men det finns också
en trendmässig försvagning i ATP-systemet, eftersom antalet pensionärer
med full ATP ökar starkt.
Av de skäl som diskuterats ovan har AP-fondens finansiella sparande
minskat successivt från ca 47 miljarder kr 1990 till ca 32 miljarder kr.
1993. Sparandet sjunker ytterligare de närmaste åren och beräknas 1995
till knappt 21 miljarder kr., se tabell 11.6. Genom att det finansiella spa-
randet är positivt sker en fortsatt uppbyggnad av fondkapitalet, men rän-
tenedgången under de senaste året innebär att avkastningen ändå sjunker.
Täbell 11.6 Allmänna pensionsfonden
Löpande priser
|
Miljarder kr. | ||||
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Inkomster |
137,5 |
134,5 |
133,8 |
136,3 87,0 |
|
Avgifter |
83,8 |
81,0 |
82,9 | |
|
Övriga inkomster |
53,7 |
53,5 |
50,9 |
49,3 |
|
Utgifter |
97,9 |
102,6 |
110,1 108,9 |
115,5 |
|
ATP |
96,4 |
101,4 |
114,3 | |
|
Övriga utgifter |
1,6 |
1,2 |
1,2 |
1,2 |
|
Finansiellt sparande |
39,6 |
31,9 |
23,7 |
20,8 |
|
Avveckling av löntagarfonder |
21,5 | |||
Anm.: Det i tabellen redovisade finansiella sparandet 1992 har inte reducerats med
avvecklingen av löntagarfonderna.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Den kommunala sektorn består av kommuner, landsting samt kyrkliga
kommuner och kommunalförbund. De sistnämnda består av församlingar,
pastorat och andra kyrkliga samfälligheter. Den kommunala sektorn har
varje år sedan mitten av 1980-talet haft underskott i det finansiella spa-
randet. År 1992 var det finansiella sparandet starkt positivt och uppgick
113
till 16 miljarder kronor. År 1993 steg sparandet ytterligare och beräknas
ha uppgått till närmare 25 miljarder kronor. Förbättringen uppstod fram-
för allt i kommunernas finanser, medan sparandet i landstings- resp, öv-
rigsektom i stort sett var oförändrat.
För år 1992 förklarades denna uppgång i sparandet dels av ökningen
i skatteintäkter, dels av den historiskt låga ökningen av konsumtionsut-
gifterna. Skatteinkomsterna 1992 baserades på skatteunderlagen två år
tidigare, då aktiviteten och inflationstakten i ekonomin var betydligt högre
än 1992. Från 1993 har ett nytt system för utbetalning av kommunalskat-
temedel införts, vilket kommer att minska denna effekt. Den kommer
dock inte att klinga av helt förrän efter 1994. Även för år 1993 är således
de kommunala skatteinkomsterna högre, till följd av det gamla systemet
för utbetalning av kommunalskatt.
År 1993 var summan av de skattefinansierade inkomsterna, dvs. skatter
och statsbidrag, i stort sett på samma nivå nominellt som året innan.
Under både 1992 och 1993 har kommuner och landsting minskat sin
konsumtionsvolym. År 1993 minskade även de nominella konsumtionsut-
gifterna, på grund av sänkta arbetsgivaravgifter.
År 1993 beräknas sysselsättningen i den kommunala sektorn ha minskat
med ca 50 000 personer, motsvarande 4 % av den totala sysselsättningen
i sektorn om 1,1 miljoner personer. Vidare ökade de utbetalda timlönerna
i den kommunala sektorn under 1993 med 2,7 %, vilket innebär en avse-
värt lägre ökningstakt jämfört med tidigare år, och även lägre än i ekono-
min i sin helhet. Sammantaget minskade kommunerna sin konsumtion
med 2 1/2 % i volym. På grund av sänkta arbetsgivaravgifter minskade
utgifterna ytterligare även i nominella tal. Denna effekt motverkas dock
av att de kommunala skatterna, till följd av finansieringsprincipen, regle-
rades i motsvarande mån.
Investeringsutgiftema minskade i kommunerna under 1993. Detta be-
rodde dels på minskade volymer och dels på fallande priser på bygg-
nadsinvesteringarna.
För innevarande år förväntas den kommunala sektorn få ett fortsatt
mycket högt finansiellt sparande. Det beräknas till ca 13 miljarder kro-
nor. År 1995 förväntas sparandeöverskottet minska till ca 1 miljard kro-
nor. Uttryckt som andel av BNP faller det finansiella sparandet från 1 %
till 0,1 % under 1994 resp. 1995.
Till följd av skatteunderlagens förändring ökar kommunernas skattein-
komster 1994 endast marginellt och nästa år förutses en minskning. Detta
är en följd av att man går från det gamla systemet med eftersläpningar
i statens utbetalningar av skatteinkomsterna. Statsbidragen till kommuner-
na ökar marginellt under 1994. Under 1995 utgår statsbidrag till kommu-
nerna med samma belopp som under 1994.
De totala inkomsterna faller som andel av BNP under innevarande och
nästa år, med sammanlagt 4 procentenheter.
Statsmakterna fastställer riktlinjer för den kommunala ekonomin. Det
saneringsprogram som riksdagen antog 1993 syftar till att eliminera det
strukturella underskottet i de offentliga finanserna. Ett av inslagen i sane-
ringsprogrammet utgörs av att utgifterna för den offentliga konsumtionen
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
114
skall hållas realt oförändrade. Detta uttrycks som att konsumtionsutgif-
terna inte skall t.o.m. öka mer än den allmänna prisutvecklingen, mätt
som BNP-deflatom. Under de två närmaste åren bedöms de kommunala
konsumtionsutgifterna t.o.m. öka något mindre än så.
För år 1994 och 1995 förväntas den kommunala konsumtionen fortsätta
minska i volym, med 1 1/2 % årligen. Såväl kommuner som landsting
omprövar och effektiviserar fortlöpande verksamheterna. Graden av av-
giftsfinansiering antas också öka något. Denna anpassning till ett föränd-
rat samhällsekonomiskt läge förväntas fortgå även under detta och nästa
år. Detta leder till att den kommunala konsumtionen som andel av BNP
faller med en dryg procentenhet, från 19 % år 1993 till knappt 18 % år
1995. År 1995 beräknas den kommunala sektorn sysselsätta lika många
personer som den gjorde 1982.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 11.7 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter
Löpande priser. Exkl. kommunala aktiebolag och stiftelser
|
Miljarder kr. | ||||
|
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
Inkomster |
399,2 |
397,6 |
381,3 |
370,4 |
|
Skatter |
269,3 |
255,8 |
254,5 |
249,2 |
|
Bidrag från staten och | ||||
|
socialförsäkringssektorn |
79,3 |
92,1 |
76,4 |
69,8 |
|
Övriga inkomster |
50,6 |
49,7 |
50,4 |
51,4 |
|
Utgifter |
383,2 |
372,9 |
370,4 |
371,1 |
|
Transfereringar till hushåll |
36,6 |
38,4 |
33,1 |
33,8 |
|
Övriga transfereringar |
42,4 |
38,6 |
38,7 |
35,3 |
|
Konsumtion |
282,0 |
274,6 |
278,4 |
280,3 |
|
Investeringar |
22,2 |
21,3 |
20,2 |
21,7 |
|
Finansiellt sparande |
16,0 |
24,7 |
10,9 |
-0,7 |
|
Procent av BNP | ||||
|
Skatter och statsbidrag |
24,2 |
24,0 |
22,0 |
20,0 |
|
Utgifter |
26,6 |
25,7 |
24,7 |
23,2 |
|
Finansiellt sparande |
15,9 |
16,3 |
6,8 |
-2,2 |
Anm.: I investeringar ingår förutom kommunala myndigheters investeringar även
kommunala affärsverks investeringar, investeringar i personalbostäder samt nettot av
köp och försäljning av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och
Finansdepartementet.
Investeringarna beräknas minska under 1994, för att sedan stiga under
1995. Kommunernas övriga utgifter sjunker under 1994, beroende på att
bostadsbidragen förstatligas, vilket medför att kommunernas utbetalningar
till hushåll reduceras. Detta korrigeras genom motsvarande neddragning
av statsbidragen. För år 1995 väntas framför allt utbetalningarna av
socialbidrag minska, som en följd dels av sänkta utgifter för flyktingmot-
tagning, dels av ett förbättrat ekonomiskt läge.
Det kommunala räntenettot följer det finansiella sparandet och förbätt-
ras därför betydligt under 1994, och i någon mån 1995.
Totalt faller de kommunala inkomsterna som andel av BNP med fyra
procentenheter under perioden 1993—1995, medan utgifterna faller med
2 1/2 procentenheter. Fallet i inkomstandel förklaras till största delen av
115
omläggningen av det gamla systemet för utbetalning av kommunalskatt,
vilket innebär att inkomstnivån för tidigare år är konstlat hög. Samman-
taget kan utvecklingen därför beskrivas som en konsolidering av de kom-
munala finanserna inför en framtida anpassning av utrymmet för den
skattefinansierade konsumtionen.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
116
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Den internationella kapitalmarknaden har under det senaste året präglats
av stor turbulens. Omfattande kapitalflöden har snabbt sökt sig till attrak-
tiva marknader. Flödena genereras till stora delar av ett relativt begränsat
antal större institutionella placerare med kort placeringshorisont. De fi-
nansiella analyser som dessa aktörer gör är därmed av avgörande betydel-
se för de enskilda marknadernas kortsiktiga utveckling.
Att det uppstår betydande kapitalflöden mellan olika delmarknader runt
om i världen är i sig inget nytt fenomen. Utvecklingen har dock gått mot
allt snabbare rörelser mellan marknaderna, till följd av avregleringar, tek-
nologiska framsteg, marknadsinnovationer och en ökad integration av
världsekonomin. Bank of International Settlements (BIS) gjorde en studie
över valutamarknaden i april 1992. Enligt denna omsattes 1 000 miljarder
dollar per dag på den internationella valutamarknaden i april 1992, vilket
var drygt 350 miljarder mer än under föregående mätperiod i april 1989.
Med stor sannolikhet har omsättningen fortsatt att öka. Det snabba infor-
mationsflödet och de enorma kapitalvolymer som kan mobiliseras, delvis
via nya finansiella instrument, ställer givetvis högre krav på marknader-
nas funktionssätt men även på centralbankerna.
Den kraft som kan genereras av marknadsaktörerna visades med all
tydlighet i samband med spekulationerna mot ERM-valutoma och under
den senaste tidens internationella ränteoro. I svallvågorna efter ERM-
kollapsen 1993 har krav på kontroll av internationella kapitalflöden fram-
förts från vissa håll. Men de medel som har diskuterats i den internatio-
nella debatten, såsom valutaregleringar och transaktionsskatter, är förena-
de med betydande nackdelar och förslagen har inte vunnit allmän uppslut-
ning.
Efter ett par år med en svag internationell konjunktur börjar allt fler posi-
tiva signaler att synas. I den anglosaxiska delen av OECD-området är
konjunkturuppgången sedan en tid ett faktum, ledd av en stark tillväxt i
den amerikanska ekonomin. Även i Europa förefaller nu en långsam åter-
hämtning ha inletts. I Japan är däremot konjunkturen fortfarande mycket
svag.
I USA har konjunkturuppgången gynnats av en kraftigt expansiv pen-
ningpolitik. De reala penningmarknadsräntoma låg under en längre tid
nära noll procent. I Europa har centralbankerna i allmänhet valt en be-
tydligt försiktigare strategi, med påföljd att räntorna inte har fallit i den
takt som skulle kunna motiveras av det svaga konjunkturläget. Gradvis
har dock de europeiska räntorna sjunkit, en nedgång som till stor del har
varit beroende av tyska penningpolitiska beslut.
18 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150
117
Diagram 12.1 6-månaders Euromarknadsräntor 1989—1994
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Anm.: Veckogenomsnitt, sista observationen avser 13 april 1994.
Källa: Finansdepartementet.
Räntedifferensema mellan olika länder har skapat arbitragemöjligheter
på den internationella kapitalmarknaden. I takt med att de långa räntorna
föll, sökte investerarna avkastning genom att placera i långa obligationer
och aktier, främst på den europeiska och asiatiska marknaden. En del
aktörer tillgodogjorde sig en hävstångseffekt genom att låna kort och
placera långt. Amerikanska kapitalförvaltare stod för en betydande del av
denna handel. Exempelvis har amerikanska banker under en längre tid
byggt upp stora portföljer med räntebärande statspapper som har finansie-
rats till de låga korta räntorna.
I inledningen av februari i år signalerade den amerikanska centralban-
ken, US Federal Reserve, om en mer neutral penningpolitik och höjde
den korta penningmarknadsräntan med 0,25 procentenheter till 3,25 %.
Det var uppenbart att en fortsatt expansiv inriktning på penningpolitiken
i USA inte kunde motiveras i ett läge där tillväxten stimuleras av ökat
sysselsättning och ökade investeringar. Genom en tidig penningpolititisk
åtstramning ville centralbanken i tid förhindra att inflationsimpulser
spreds i ekonomin.
Åtgärden utlöste en febril aktivitet på den internationella kapitalmarkna-
den, till viss del beroende på att finansierings- och placeringsmönstret
med kort upplåning och placering i obligationer förenades med större
risker. Stora volymer obligationer såldes ut och när efterfrågan på dessa
värdepapper var begränsad steg de långa obligationsräntorna mycket kraf-
tigt. Den sista mars hade den 10-åriga amerikanska räntan stigit närmare
1 procentenhet sedan inledningen av februari och låg på 6,7 %. Under
perioden genomförde Federal Reserve ytterligare en uppjustering av den
korta penningmarknadsräntan med 0,25 procentenheter till 3,5 %.
118
Det har diskuterats om den amerikanska åtstramningen genomfördes i
rätt tid. Ännu är inflationstrycket i ekonomin lågt. Uppgången i de långa
räntorna, som hade påbörjats redan innan centralbanken stramade åt,
kunde dock tolkas som att inflationsförväntningarna gradvis hade ökad i
takt med den oväntat starka tillväxten i ekonomin, vilket motiverade cen-
tralbankens åtgärd. Men trots den tidiga åtstramningen är det högst troligt
att de långa räntorna har förpassats till en högre nivå. Historiskt sett har
de långa räntorna alltid stigit efter att de korta räntorna börjat höjas. Inte
en enda gång sedan 1950-talet har de långa räntorna, under åtstramnings-
perioden, fallit tillbaka till den nivå som gällde vid den inledande kort-
räntehöjningen. Skillnaden mellan den nuvarande perioden och de tidigare
är att den uppgång i de amerikanska långa räntorna vi sett under 1994 är
mycket större.
De europeiska långa räntorna visade under februari och mars en enligt
ekonomiska fundamenta förvånande följsamhet med de stigande ameri-
kanska räntorna. Flera europeiska centralbanker besvarade den amerikan-
ska räntehöjningen med en sänkning av sina styrräntor, men trots detta
fortsatte de långa räntorna att stiga. Osäkerhet kring den tyska penning-
mängdsutvecklingen — den tyska penningmängden ökade kraftigt i början
av året — bidrog till den europeiska uppgången. Utvecklingen skilde sig
dock mellan länderna. Marknadsräntorna steg kraftigare i länder som står
utanför det nuvarande ERM-samarbetet. Innan ränteoron bröt ut hade de
långa räntorna fallit betydligt i dessa länder, men de var fortfarande att
betrakta som högränteländer.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 12.2 10-åriga obligationsräntor 1989—1994
Anm.: Månadsgenomsnitt, sista observationen avser 13 april 1994.
Källa: Finansdepartementet.
119
Trots de stora rörelserna i de internationella långa räntorna har valuta-
kurserna varit relativt stabila under orostiden. ERM-valutoma har succe-
ssivt stärkts sedan justeringen av bandgränsema i ERM till 15 % under
sommaren 1993. De incitament de gamla bandgränsema gav för spekula-
tion har försvunnit och de valutor som tidigare handlades inom den sma-
lare bandgränsen +/- 2,25 % är idag tillbaka inom eller nära de tidigare
bandgränsema.
Till följd av att den europeiska konjunkturen fortfarande släpar efter
den amerikanska har dollarn stärkts mot de flesta europeiska valutorna
under det senaste året. D-markens försvagning gentemot dollarn har på
sätt och vis varit en fömtsättning för att ERM-valutoma har kunnat kom-
ma tillbaka inom de bandgränser som rådde före ERM-kollapsen. Skulle
Bundesbank försökt bevara växelkursen mellan D-marken och dollarn
skulle de tyska korta räntorna troligtvis legat på en mycket högre nivå i
dagsläget. Med den roll som valutaankare som D-marken har, hade detta
med stor sannolikhet inneburit att övriga europeiska länder antingen haft
högre korta räntor eller fått se sina valutor försvagas kraftigt inom ERM-
banden.
De möjligheter att föra en mer expansiv penningpolitik som, genom de
vidgade bandgränsema, skapades för ERM-ländema, har inte utnyttjats.
De europeiska centralbankerna har poängterat att de inte vill riskera den
investering i förtroendekapital de gjorde genom inflationsbekämpningen
under den fasta växelkursen. Den gemensamma uppslutningen kring den-
na politik har bidragit till att stärka ERM-valutoma. Skulle ett land med-
vetet försvaga sin valuta mot den nya bandgränsen kan konkurrenskraften
komma att förskjutas mellan EU-ländema. En sådan politik skulle kunna
leda till protektionistiska motdrag av övriga länder och urholka förtroen-
det för ERM-samarbetet.
Fortfarande kvarstår problem inom ERM. Konvergensen mellan ekono-
mierna är bristfällig på flera områden. D-marken är alltjämt ankare i det
europeiska växelkurssamarbetet, trots att inflationen är högre i Tyskland
än i övriga ERM-länder. Detta gör det svårt för vissa länder att få ned
räntorna till nivåer som vore önskvärda med tanke på konjunkturläget.
Problemen tar sig uttryck i den intressekonflikt som råder mellan å ena
sidan en vilja till en snabbare uppgång i den egna ekonomin, å den andra
sidan viljan att uppnå en utveckling som är förenlig med deltagande i
ERM.
Givet förutsättningen om någorlunda stabila växelkurser har det disku-
terats livligt både i ERM-ländema och i de skandinaviska länderna, vil-
ken penningpolitisk strategi som varit att föredra, en försiktig eller en
mer aggressiv. De två huvudlinjerna har representerats av Storbritannien
och l\skland. Med tanke på att penningpolitiken verkar med 1 till 1,5
års eftersläpning är det intressant att idag studera möjliga effekter av pen-
ningpoltiska åtgärder som härstammar från hösten 1992 och våren 1993.
Då pundet lämnade ERM i augusti 1992 genomförde Storbritannien
kraftiga räntesänkningar. I 7 steg har Bank of England sänkt styrräntan
från 12 % till 5,25 %. Under 1993 och inledningen av 1994 föll den
långa räntan i Storbritannien på samma sätt som i övriga Europa. Detta
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
120
gav betydande stimulans till den konsumtionsledda uppgången i den brit-
tiska ekonomin. Storbritanniens penningpolitik kunde sålunda betecknas
som kortsiktigt framgångsrik. Ett problem i ekonomin är att de låga rän-
torna inte har påverkat investeringsaktiviteten i ekonomin nämnvärt, vil-
ket är nödvändigt för varaktig tillväxt. Oroväckande är dessutom den se-
naste tidens försvagning av pundet, som kan generera inflationsimpulser
via stigande importpriser. Dessutom har de brittiska långa räntorna stigit
betydligt mer än motsvarande tyska under orosperioden februari till mars.
Tyskland har å sin sida fört en försiktigare politik som inneburit små
räntesänkningar i långsamt tempo. Förutsättningarna har också varit an-
norlunda i Tyskland jämfört med de i Storbritannien. Trots den svaga
tyska konjunkturen har inflationstakten legat på en relativt hög nivå. Pris-
utvecklingen i de östra delstaterna har stigit speciellt kraftigt sedan åter-
föreningen. Dessutom har penningmängden ökat kraftigt. Sedan flera år
tillbaka sätter Bundesbank upp ett mål för tillväxten i penningmängden
mätt som M3. Fjolårets ökning stannade på 8,1 % och överskred målet
på 4,5—6,5 % betydligt. Även årets mål, som satts till 4—6 procents
penningmängdsökning, ser ut att överskridas med bred marginal. Detta
har skapat en betydande osäkerhet kring den tyska penningpolitiken. Bun-
desbank har dock klargjort att den inslagna vägen med gradvisa ränte-
sänkningar ska fortsätta i takt med att inflationen dämpas i ekonomin.
Lägre tyska räntor är nödvändigt för att stimulera aktiviteten i den
tyska ekonomin och i övriga Europa. Det tycks i dagsläget finnas goda
förutsättningar för en successiv nedtrappning av de tyska penningmark-
nadsräntoma, då den tyska inflationen sannolikt är under kontroll och för-
väntas fortsätta att sjunka under 1994. Detta skapar ett nödvändigt hand-
lingsutrymme för Bundesbank. Huruvida detta innebär generellt lägre
långa räntor i Europa är dock osäkert. Det torde dock vara mindre troligt
att de europeiska långa räntorna ska påverkas av en fortsatt uppgång i
amerikanska räntor. Fundamentala ekonomiska faktorer talar för en vid-
gad differens mellan amerikanska och europeiska räntor. Inflationen är
i flertalet europeiska ekonomier låg med en årlig inflationstakt runt 2 %.
Det finns därtill inga uppenbara indikationer på långsiktigt ökade infla-
tionsförväntningar. Med dagens nominella räntor innebär det reala långa
räntor runt 4 — 6 %, vilket är att betrakta som en mycket hög nivå,
särskilt i nuvarande konjunkturfas. Sammantaget talar detta för en viss
nedgång i de långa räntorna i flertalet europeiska länder. Vad den senaste
tidens oro har visat är dock att förutsättningarna för lägre långa räntor
tycks skilja sig betydligt mellan olika länder. Gemensamt för de länder
som har drabbats av den största uppgången i de långa räntorna under
orosperioden är stora underskott i de offentliga finanserna, tidigare
perioder av hög inflation och stora underskott i bytesbalansen. Avgörande
för lägre räntor i dessa länder är således att skapa tilltro till en stabilare
statsfinansiell utveckling, vilket i sin tur ökar förtroendet för en långsiktig
låginflationspolitik.
De flesta centralbanker som tidigare använt penningmängdsutvecklingen
som ett intermediärt mål för att bedöma inflationsutvecklingen, har idag
tonat ner dess betydelse för penningpolitiken. Sambanden mellan pen-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
121
ningmängd och inflation har försvagats i takt med att nya betalningsmedel
och placeringsformer, som kan jämställas med likvida medel, växer fram.
I Tyskland har dessutom den underliggande förändringen i penningmäng-
den störts av en rad tillfälliga faktorer, såsom tekniska förändringar i det
tyska skattesystemet. Vid årsskiftet ändrades exempelvis skattereglerna
för utlandsbaserade fonder, vilket gjorde det fördelaktigt att placera i
Tyskland. En stor del av de inflöden som registrerades placerades i lik-
vida tillgångar som räknas in i M3, vilket medförde en kraftig ökning i
den tyska penningmängden.
Den japanska yenen har återigen hamnat i fokus på den internationella
valutamarknaden, till följd av de spända handelsrelationema mellan USA
och Japan. Dollarn har sedan årsskiftet 1993/94 försvagats med ca 9 %
mot yenen. Den höga yenkursen har successivt urholkat den japanska ex-
portindustrins konkurrenskraft och har därmed bidragit till att hålla nere
aktiviteten i den japanska ekonomin. Trots detta fortsätter det japanska
handelsöverskottet att ligga på en hög nivå. På sikt ter sig den japanska
valutans nuvarande kurs som väl stark. Den japanska regeringen har lan-
serat en rad stimulanspaket för att påskynda återhämtningen i ekonomin,
det senaste och hittills största presenterades i februari. Centralbanken har
bidragit med en expansiv penningpolitik, vilket har lett till att det japan-
ska diskontot har sänkts till 1,75 %. Trappas handelskonflikten upp kan
Japans centralbank väntas lansera ytterligare räntesänkningar vilket talar
för en svagare yenkurs. Dessutom torde de högre räntorna i USA som
gör dollarplaceringar mer attraktiva resultera i att yenen försvagas.
Kronkursen och de långa räntorna har under senare tid varit alltmer på-
verkade av rörelserna på de internationella marknaderna. Utländska pla-
cerare har dessutom kommit att stå för en allt större del av omsättningen
och ägandet av svenska räntebärande värdepapper. Vid utgången av feb-
ruari 1994 hade utländska ägare ett innehav uppgående till 227 miljarder
kronor i svenska räntebärande värdepapper. Under 1993 minskade visser-
ligen utlänningarna det totala innehavet med 6 miljarder kronor, men för-
dubblade samtidigt innehaven av statsobligationer på bekostnad av inne-
haven av statspapper med kortare löptid. Denna omfördelning beror del-
vis på den positiva syn på ränteutvecklingen som rådde under fjolåret,
men det är även en effekt av att Riksgäldskontoret ändrat relationen i
upplåningen mellan statsskuldväxlar och statsobligationer. Totalt sett ägde
utländska placerare ca 27 % av den utestående volymen på 470 miljarder
kronor i statsobligationer vid utgången av februari. Den svenska markna-
den är intressant ur flera perspektiv för utländska placerare men framför
allt är den lättillgänglig samtidigt som den kännetecknas av hög likviditet.
En hög likviditet är ofta en förutsättning för att en marknad överhuvud-
taget skall kunna attrahera internationella investerare.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
122
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 12.3 Ränteutvecklingen 1989—1994
Procent
Anm.: 6-månaders statsskuldväxlar och 10-åriga statsobligationer. Veckogenomsnitt,
sista observationen avser 13 april 1994.
Källa: Finansdepartementet.
Under i stort sett hela perioden sedan kronans ecu-koppling släpptes
har de långa räntorna sjunkit. Under 1993 sjönk 10-årsräntan med 3 pro-
centenheter till 6,98 % vid årsskiftet 1993/94. Fallet i de längre räntorna
antyder att inflationsförväntningarna har minskat, men det är viktigt att
komma ihåg att de förhållanden som rådde i november 1992 var extrema.
Ränteläget var uppdrivet efter Riksbankens försök att skydda kronans
värde. Nedgången fortsatte under januari 1994 men i början av februari
började de långa räntorna stiga i linje med den internationella uppgången.
Den svenska ekonomin verkar vara extra känslig för oro på räntemark-
nadema. Under det första kvartalet 1994 sjönk den långa räntan först
ca 0,3 procentenheter för att sedan åter stiga ca 1,2 procentenheter. De
relativt stora svängningarna i svenska räntor kan innebära att svenska
räntebärande värdepapper får en högre riskpremie. Storleken på premien
är dock svår att bedöma.
Kronan utvecklades positivt under våren 1993 för att åter försvagas
efter svaga BNP-siffror under sommaren. Under hösten fortsatte kronan
att vara svag. Alltfler bedömare konstaterade att kronan var undervärde-
rad, men ingen förstärkning kunde skönjas. Inför årsskiftet sjönk omsätt-
ningen på kronmarknaden drastiskt vilket förklarades med hjälp av "års-
skifteseffekten” av valutahandlare. Enligt denna ansats skulle stora aktö-
rer på marknaden stängt sina kronpositioner inför bokslutsdagen och varit
ovilliga att gå in i nya.
123
Diagram 12.4 Kronans depreciering från nov. 1992
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Anm.: Dagsobservationer, sista observationen avser 13 april 1994.
Källa: Finansdepartementet.
Denna anomali skulle kunna förklara en del av den kraftiga optimism
som spred sig i början av året på i stort sett alla de svenska marknaderna.
Under januari stärktes kronan snabbt 6 % till 118,7 mot ecu-index, de
långa räntorna föll 0,4 procentenheter, börsen steg med 12 % och margi-
nalräntan sänktes.
Euforin dog ut då orolighetema på de amerikanska marknaderna drab-
bade Europa. Nu befinner sig Sverige, tillsammans med övriga Europa,
i en speciell situation. Hittills har de svenska räntorna följt med i den
amerikanska ränteuppgången trots att den svenska ekonomin befinner sig
i en annan fas av konjunkturutvecklingen. Frågan är nu om de svenska
räntorna kan utvecklas i samklang med svenska förhållanden eller om de
amerikanska räntorna kommer att fortsätta visa riktningen.
Penningpolitikens förutsättningar har komplicerats sedan kronan började
flyta. I den nya situationen måste Riksbanken beakta ett antal indikatorer
för att uppnå sitt prisstabilitetsmål. Detta definieras som en ökning av in-
flationen på 2 % från och med 1995, med en maximal avvikelse på en
procentenhet. Två av de viktigaste indikatorerna som Riksbanken studerar
är kronans kurs och de långa räntorna. Riksbanken har, likt Bundesbank,
fört en försiktig räntesänkningpolitik. I långsam takt har marginalräntan
tagits ned från 12,5 % till nuvarande nivå på 7,25 %. Sänkningarna har
gjorts i perioder då kronan stärkts och, med undantag för de tre första,
i steg om 0,25 procentenheter. Enligt Riksbankens egna beräkningar ger
den nuvarande penningpolitiken en ungefärlig ökning av efterfrågan på
3,5 % på ett års sikt. Denna nivå betecknas som starkt expansiv men an-
ses vara förenlig med inflationsmålet.
Riksbankens analyser tyder på att inflationsmålet kommer att uppfyllas
124
såväl under innevarande år som under 1995. Enligt enkätundersökningar
stämmer denna uppfattning med marknadens bedömningar. Med tanke på
att förändringar i korträntan påverkar inflationstakten först efter 1 — 1,5
år är det främst inflationsutvecklingen andra halvåret 1995 och senare
som intresserar Riksbanken. För utvecklingen efter 1995 indikerar enkä-
ter och den så kallade implicita terminsräntekurvan, som används för att
skatta inflationsförväntningar, att inflationen kan komma att överskrida
Riksbankens mål.
Sedan Sverige övergick till rörlig valutakurs har kronan deprecierats
med ca 18 % till och med första kvartalet 1994. Försvagningen har lett
till en ökad aktivitet i ekonomin till följd av den förbättrade konkurrens-
situationen. Riksbanken framhåller dock risken för att exportsektorn får
en för stark stimulans så att det snabbt uppkommer flaskhalsar i produk-
tionen, vilket skulle kunna verka inflationsdrivande, samtidigt som den
övriga ekonomin utvecklas svagt. Denna tudelning av ekonomin är inte
önskvärd och Riksbanken strävar därför efter att ändra den penningpoli-
tiska sammansättningen så att kronan stärks och ekonomin istället stimu-
leras via lägre räntor. Lägre räntor stimulerar hela ekonomin vilket skulle
medföra att många av de problem som sammankopplas med kraftiga valu-
tadeprecieringar undviks.
Utvecklingen framöver på den svenska räntemarknaden är svårbedömd.
De korta marknadsräntorna kan förväntas falla i den utsträckning som
Riksbanken fortsätter att sänka marginalräntan. Utvecklingen för de långa
obligationsräntorna är dock mer osäker. Det låga inflationstrycket i eko-
nomin bör skapa utrymme för lägre långa räntor. Samtidigt har utveck-
lingen på obligationsmarknaderna sista tiden varit mycket turbulent och
det är svårt att avgöra om finansiella flöden betingade av portföljjuste-
ringar kan vara starka nog att upphäva inflationsutvecklingens inverkan
på obligationsräntorna.
Statens lånebehov, netto, har under innevarande budgetår varit stort. Det
totala lånebehovet för budgetåret 1993/94 beräknas till 246 miljarder kro-
nor.
Riksgäldskontorets nyupplåning på den inhemska marknaden har dock
varit liten i förhållande till lånebehovet. Anledningen till detta är att låne-
behovet till stora delar har finansierats av Riksgäldskontorets tillgångar
i Riksbanken som uppkom i samband med den valutaupplåning som kon-
toret genomförde för Riksbankens räkning under valutakrisen hösten
1992. Efter valutalånenormens avskaffande beslutades att dessa tillgångar
kunde användas till finansiering av statsutgifter. Riksgäldskontoret har
också fortsatt att låna i utländsk valuta under 1993 och 1994.
Den omedelbara effekten av en valutaupplåning blir att valutareserven
ökar samtidigt som Riksgäldskontorets tillgångar i Riksbanken ökar. När
Riksgäldskontoret finansierar lånebehovet genom att ta i anspråk medel
i Riksbanken, måste, om likviditeten på marknaden önskas hållas
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
125
konstant, Riksbanken sterilisera detta flöde. När kontoret under in-
nevarande budgetår använt sig av medlen i Riksbanken, har Riksbanken
i viss utsträckning steriliserat flödet genom att bl.a. sälja Riksbankscerti-
fikat. Beslut om likviditetshanteringen och valutareservens storlek tas
emellertid separat och grundas på penningpolitiska överväganden. Den
totala finansieringen av lånebehovet på den inhemska marknaden har
genom Riksbankens likviditetsstyming varit större än vad Riksgäldskonto-
rets upplåningsaktiviteter indikerar.
Lånebehovet, netto, beräknas att vara fortsatt stort det närmaste budget-
året. Riksgäldskontorets tillgångar i Riksbanken från valutaupplåningen
under hösten 1992 har förbrukats. Om valutaupplåningen, netto, skall
hållas på ungefär nuvarande nivå, kommer Riksgäldskontoret till stor del
behöva finansiera lånebehovet på den inhemska penning- och obligations-
marknaden.
Ett flertal faktorer talar dock för att det finns privat kapital som kan
överföras till offentlig finansiering.
Den privata sektorn beräknas att ha ett positivt sparande för åren 1994
och 1995 uppgående till drygt 190 respektive 200 miljarder kronor. Prog-
nosen vad avser bytesbalansen visar på ett överskott för åren 1994 och
1995 på 2,2 respektive 3,5 % av BNP.
Under 1993 fortsatte företagen att nettoamortera stora belopp i utländsk
valuta, främst lån förmedlade av svenska banker. Detta innebar en påtag-
lig neddragning av den privata sektorns skuldsättning i utländsk valuta
vilket resulterade i en nästintill balanserad ställning vad avser totala till-
gångar och skulder i utländsk valuta vid årsskiftet 1993/94. Med en ba-
lanserad nettoställning bör företagens behov att fortsätta amortera vara
begränsat under 1994.
Utlandet har under 1993 nettoköpt statsobligationer denominerade i kro-
nor för 64 miljarder kronor. Under årets två första månader har utlandet
nettoköpt statsobligationer för 8,6 miljarder. Sammanlagt uppgick det
utländska innehavet av statsobligationer till 127 miljarder kronor vid ut-
gången av februari vilket motsvarade 27 % av den totala stocken. Huru-
vida innehavet av statsobligationer kommer att öka ytterligare under 1994
är dock svårbedömt.
Finansieringen av det statliga lånebehovet på den inhemska marknaden
har under de senaste åren varit relativt kortfristig. Man kan förvänta sig
att finansieringen av det statliga lånebehovet i fortsättningen kommer att
vara inriktad mer mot långfristig upplåning. Konkurrensen om det lång-
fristiga kapitalet på den svenska marknaden bör dock vara relativt be-
gränsad under kommande budgetår. Bostadsinstituten, vars obligationer
svarar för mer än hälften av den svenska obligationsmarknaden, förväntas
inte öka emissionsvolymema nämnvärt då efterfrågan på bostadskrediter
förväntas vara låg.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
126
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Bankinstitutens situation förbättrades avsevärt under 1993. Kreditförlus-
terna minskade överlag samtidigt som intjäningsförmågan steg till en his-
toriskt mycket hög nivå. Bankkoncememas samlade rörelseresultat för
1993 var alltjämt negativt, ca -14 miljarder kronor, vilket dock var en
avsevärd förbättring jämfört med året innan. Merparten av förlusterna
härrörde från Gota Bank. Ett par banker kunde uppvisa rörelsevinst. Ut-
sikterna till fortsatta resultatförbättringar 1994 får bedömas som goda.
Diagram 12.5 Bankernas kreditförluster och resultat
Miljarder kr
-60-4---------’---------i-------------------i---------’---------1-------------------+---------T---------+---------’---------
1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993
Källa: Finansdepartementet.
Bankernas kapitaltäckning har i flera fall kunnat stärkas genom lyckade
nyemissioner. Vid utgången av 1993 uppgick kapitaltäckningen till drygt
11 % sammantaget och till omkring 13 % för de två större privata affärs-
bankerna. Kapitalsituationen är därmed sådan att bankerna har ett bety-
dande utrymme för att möta även en växande kreditefterfrågan.
För bostadsinstituten har det senaste årets utveckling inte inneburit nå-
gon entydig förbättring. Intjäningsförmågan har dock överlag varit stark
vilket i flera institut kunnat motverka fortsatt relativt stora kreditförluster.
Det samlade rörelseresultatet var alltjämt positivt för 1993 och för de in-
stitut som ingår i bankkoncemer noterades överlag en resultatförbättring.
Regeringen har i en skrivelse till riksdagen nyligen lämnat en redogö-
relse för utvecklingen på kreditmarknaden m.m. (skr. 1993/94:238).
127
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Under 1993 var den internationella börsutvecklingen positiv trots den sva-
ga konjunkturen, något som framför allt berodde på de sjunkande räntor-
na i Europa och USA. Förutom ränteutvecklingen har också den allt
bättre amerikanska konjunkturen påverkat New York-börsen. Börsupp-
gången avstannade dock i samband med att räntorna vände uppåt i början
av 1994. Speciellt för New York-börsen som steg med 13 % under 1993,
är detta mönster tydligt. Där bröts flera års börsuppgång i samband med
att penningpolitiken fick en mindre expansiv inriktning i februari 1994.
New York-börsen sjönk med 3 % under de första tre månaderna av 1994.
Diagram 12.6 Internationell börsutveckling 1993—1994
Anm.: Dagsobservationer, sista observationen avser 13 april 1994.
Källa: Finansdepartementet.
De europeiska börserna påverkades av oron inom det europeiska valuta-
samarbetet under sommaren 1993. Efter att bandbredden ökats till 15 %
förväntade sig aktiemarknaden att räntorna skulle falla. Lägre räntor skul-
le förbättra den europeiska konjunkturen och samtidigt göra aktier till
mer intressanta placeringsaltemativ jämfört med räntebärande papper.
Detta gjorde att de europeiska börserna steg under stor omsättning under
juli och augusti. I övrigt dominerades den europeiska börsutvecklingen
av obligationsränteutvecklingen. Totalt under 1993 steg Londonbörsen
med 20 % och Frankfurtbörsen med 47 %, för att under det första kvar-
talet 1994 sjunka med 10 % respektive 6 %.
Tokyobörsen har under 1993 haft både en stark yen och en svag kon-
junktur emot sig, vilket gjorde att Tokyobörsen endast steg med 3 %
1993. Under 1994 steg den japanska börsen med 10 % det första kvarta-
let. Den starka utvecklingen kan sättas i samband med att den japanska
128
regeringen presenterat omfattande stimulanspaket för att öka efterfrågan
i ekonomin och på så sätt inleda en konjunkturuppgång.
I Sverige gav den fallande räntan tillsammans med starka vinstförvänt-
ningar för exportindustrin en starkt positiv börsutveckling 1993. Veckans
Affärers index steg med 54 % under året. Efter en stark inledning av
börsåret 1994 inträffade en avmattning i februari och mars på grund av
stigande räntor.
Det senaste årets positiva börsutveckling förstärktes av ett betydande
inflöde av utländskt kapital. Kapital inflödet beror dels på den svaga kro-
nan i sig och dels på dess effekter på exportföretagens vinster. Under
1993 nettoköpte utländska placerare svenska aktier för 31 miljarder kro-
nor, att jämföra med 1992 då motsvarande siffra var 13 miljarder. Det
utländska intresset för svenska aktier gör att utlandsägandet på Stock-
holmsbörsen har ökat kraftigt de senaste åren och i mars 1994 hade an-
delen utlandsägda aktier nått 25 %. Inflödet av utländskt kapital har inte
minskat hittills under 1994 utan tycks snarare öka.
Omsättningen på Stockholmsbörsen har varit stor. Den ackumulerade
börsomsättningen under 1993 var ca 321 miljarder vilket var en ökning
med 93 % från år 1992. Omsättningshastigheten har ökat ytterligare un-
der början av 1994.
Den stora volymen nyemissioner, börsintroduktioner och utförsäljningar
har varit en kurspressande faktor för Stockholmsbörsen under 1994.
Fram tills nu har emissioner av ett sammanlagt värde av 40 miljarder
kronor aviserats och det finns prognoser som pekar på att sammantaget
under året kommer aktier för 50 miljarder kronor att säljas ut. Denna
siffra kan jämföras med 30 miljarder kronor 1993 och med volymer kring
10 miljarder kronor per år i slutet av 1980-talet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
129
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Det medellånga tidsperspektivet röner allt större uppmärksamhet i den
ekonomisk-politiska debatten. Detta är bl.a. en konsekvens av att den
ekonomiska politiken i allt högre grad har inriktats på problem och fråge-
ställningar som kräver en medelfristig analys, som t.ex. arbetsmarkna-
dens och de offentliga finansernas utveckling.
I detta kapitel illustreras tre alternativa utvecklingsbanor för den sven-
ska ekonomin under andra halvan av 1990-talet.
Obalanserna på bl.a. arbetsmarknaden och vad gäller de offentliga fi-
nanserna är så omfattande att de inte kan lösas upp i det korta perspekti-
vet. I scenarierna illustreras därför bl.a. dessa variablers utveckling under
några olika tillväxtaltemativ i ett medelfristigt perspektiv. Alla tre utveck-
lingsbanoma förutsätter dels ett medlemskap i EU, dels att saneringspro-
grammet för de offentliga finanserna genomförs. Hänsyn har dock ej
tagits till de offentliga finansiella kostnader och intäkter som följer av ett
medlemskap i EU.
Den internationella utvecklingen är densamma i alla tre scenarierna.
Liberaliseringen av världshandeln, den europeiska integrationen och en
successivt starkare internationell konjunktur medför att tillväxten inom
OECD-området beräknas till i genomsnitt ca 3 % per år under perioden
1996—1999. Sveriges exportmarknad inom samma länderområde väntas
växa med drygt 6 % per år. I Fjärran Östern beräknas importefterfrågan,
och därmed de svenska exportmöjlighetema, bli ännu starkare.
Alternativen skiljer sig med avseende på den förda ekonomiska politi-
ken och arbetsmarknadens funktionssätt. Detta medför varierande inslag
av osäkerhet och förtroende för den svenska ekonomin och genererar
bl.a. olika löne-, sysselsättnings-, sparande-, lönsamhets- och ränteut-
veckling. Dessa faktorer är i sin tur centrala för såväl konsumtions- som
investeringsaktiviteten. Utrikeshandeln påverkas dels genom olika export-
priser vilket sammanhänger med den inhemska kostnadsutvecklingen, dels
genom att olika aktivitetsnivåer och relativpriser påverkar importefterfrå-
gan.
I alternativet med medelhög tillväxt illustreras ett förlopp där inga ytter-
ligare strukturreformer, utöver saneringsprogrammet, kommer till stånd.
Arbetsmarknaden antas, till följd av genomförda strukturella reformer,
fungera bättre än tidigare. Lönebildningen kännetecknas emellertid fort-
farande av oförmåga att anpassa nominallönema nedåt. Flexibiliteten är
begränsad, bl.a. genom att flaskhalsar initierar snabbt stigande löner och
följsamheten mellan olika sektorer är relativt stark. Detta hotar att med-
föra tendenser till inflationsdrivande löneökningar innan arbetslösheten
når ner till påtagligt lägre nivåer, vilket bl.a. förhindrar större räntesänk-
ningar.
I alternativet med hög tillväxt åskådliggörs de krav och spänningar som
uppstår för att fram till sekelskiftet, i enlighet med regeringens målsätt-
ning, nedbringa summan av öppet arbetslösa och personer i konjunkturbe-
130
roende åtgärder till 6—7 %, (se prop. 1993/94:25 sid 53 och prop.
1993/94:100 bilaga 1 sid 1). För att uppnå detta antas att ytterligare
strukturella reformer, som förbättrar arbetsmarknadens och ekonomins
funktionssätt, genomförs. Arbetsmarknaden antas även i övrigt vara flexi-
bel så att arbetslösheten kan reduceras väsentligt utan att lönerna accele-
rerar. Därtill förutsätts ett stort förtroende som begränsar osäkerheten i
den svenska ekonomin.
Alternativet med låg tillväxt illusterar en utveckling där inga ytterligare
strukturreformer, utöver saneringsprogrammet, genomförs. Vidare känne-
tecknas scenariet av att arbetsmarknadens funktionssätt försämrats bl.a.
beroende på negativa effekter av den höga arbetslösheten. De tidigare
genomförda strukturella reformerna antas endast ha begränsade effekter.
Flexibiliteten blir därmed väsentligt sämre än i de andra alternativen, och
sämre än vad som är mest sannolikt. Samtidigt förblir osäkerheten stor
bl.a. till följd av den höga arbetslösheten och de svaga offentliga finan-
serna. I detta alternativ avbryts den ekonomiska expansionen i förtid av
att flaskhalsar på arbetsmarknaden utlöser löneökningar som sprider sig
till hela ekonomin redan vid höga arbetslöshetsnivåer. Inflationsförvänt-
ningarna tilltar och räntorna stiger. Osäkerheten hos såväl hushåll som i
näringslivet i övrigt tilltar.
Förutsättningarna för en hög och varaktig tillväxt måste i nuläget bedö-
mas som gynnsamma. De strukturella reformer som genomförts de senas-
te åren, t.ex. skattereformen och förändringar inom sjuk-, arbetsskade-
och arbetslöshetsförsäkringarna har förbättrat ekonomins funktionssätt.
Åtgärdernas betydelse framkommer dock först vid ett normalt eller högt
resursutnyttjande. En väl fungerande ekonomi är ett nödvändigt villkor
för att kunna kombinera ett högt resursutnyttjande med låg inflation.
I 1993 års kompletteringsproposition presenterades ett program för att
förstärka de offentliga finanserna. Saneringsprogrammet innebär att den
offentliga sektorns finansiella sparande under perioden 1994 till 1998
skall förstärkas med 46 miljarder kr. (i 1993 års prisnivå) genom regel-
ändringar i skatte- och transfereringssystemen. Därtill skall utgifterna för
den offentliga konsumtionen vara realt oförändrade, dvs. de nominella
utgifterna får som mest öka i takt med den allmänna prisutvecklingen,
BNP-deflatom.
Saneringsprogrammet enligt 1993 års beslut uppfylls i kalkylerna. Till
den del det existerar explicita beslut om förändringar i skatte- och trans-
fereringssystemen har dessa beaktats i kalkylerna. Resterande belopp har
införts genom direkta minskningar av hushållens och företagens inkoms-
ter. Den offentliga konsumtionen ökar i genomsnitt lika snabbt i löpande
priser som tillväxten i BNP-deflatom. De ytterligare åtgärder som avise-
ras i finansplanen är ej beaktade i dessa kalkyler.
Penningpolitikens mål är prisstabilitet. För år 1995 och framöver är
Riksbankens inflationsmål att konsumentpriserna (KPI) inte skall öka mer
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
131
än 2 %, med en tolerans på en procentenhets avvikelse nedåt och uppåt.
För penningpolitiken är det viktigt att avgöra om en förändring i den re-
gistrerade inflationen är tillfällig eller om den är en långsiktig process.
Till följd av bl.a. deprecieringens prisimpulser är därför prisstabilitets-
målet fram till 1995 formulerat som att begränsa ökningen av den under-
liggande inflationen. Detta mått är inte entydigt definierat, utan flera
olika alternativ har presenterats av Riksbanken. I flera fall är emellertid
utgångspunkten konsumentprisindex rensat från indirekta skatter och sub-
ventioner, den s.k. nettoprisindexen (NPI) som publiceras månadsvis av
Statistiska centralbyrån.
Under perioden 1996 till 1999 förutses att räntesubventionerna till bo-
städer minskar kraftigt. Samtidigt kommer statens inkomster av fastig-
hetsskatt att öka, dels till följd av att nedsättningen av fastighetsskatten
bortfaller för den mycket stora nyproduktionen från 1980-talets slut, dels
till följd av ny fastighetstaxering för småhus år 1996. De två förstnämnda
av dessa finanspolitiska åtstramningar, som beräknas höja konsumentpris-
index med drygt 1/2 % per år, väntas inte föranleda vare sig höjda infla-
tionsförväntningar eller reaktioner på penningmarknaden.
En betydelsefull faktor för tillväxtmöjligheterna i ett kort- och medel-
fristigt perspektiv är den privata sektorns skuldsanering efter 1980-talets
skulduppbyggnad. En förklaring till den inhemska efterfrågans kraftiga
nedgång under 1990-talets början är att hushållen och företagen strävade
efter att minska sin skuldsättning och med ett ökat sparande förbättra sina
balansräkningar.
Den privata sektorns finansiella sparande har stigit mycket kraftigt un-
der de senaste åren, och låg 1993 på ca 13 % av BNP. Hushållens skul-
der är i relation till disponibel inkomst nu nere i nivåer jämförbara med
mitten av 1970-talet. Dessutom har räntekostnaderna efter skatt sjunkit
i förhållande till inkomsterna. En fortsatt sänkning av den privata sek-
torns skulder och ränteutgifter beräknas ske under 1994 och 1995 som ett
resultat av fortsatta mycket stora finansiella sparandeöverskott. Av allt att
döma tycks företagens och hushållens skuldanpassning ha kommit långt.
Dessutom har anpassningen, i ett internationellt perspektiv, skett snabbt.
Sammantaget innebär detta att skuldsaneringen bör vara i det närmaste
avslutad 1995 och förutsättningarna för såväl konsumtions- som investe-
ringsökningar bedöms som gynnsamma.
Avgörande för bedömningen av tillväxtmöjligheterna under resten av
1990-talet är dels storleken påproduktionsgapet i utgångsläget, dels eko-
nomins långsiktiga tillväxtförmåga.
Produktionsgapet är skillnaden mellan den faktiska och den potentiella
produktionen. Begreppet potentiell produktion används ibland i lite olika
betydelser. I vissa sammanhang avses den produktion som är möjlig vid
befintliga produktionresurser i form av arbetskraft och realkapital. Denna
betydelse är mest användbar på kort sikt då realkapitalets storlek kan be-
traktas som konstant. SCB:s undersökningar om kapacitetsutnyttjande i
industrin är ett exempel på användningen av ett sådant mått. Ekonomins
långsiktiga produktionsförmåga beror bl.a. på teknisk utveckling, arbets-
kraftens kunskapsnivå, skatte- och transfereringssystemens utformning
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
132
och på realräntan. På längre sikt är det därför mer relevant att i stället
för befintliga produktionsresurser avse de resurser som är möjliga att till-
ägna sig. Den innevarande lågkonjunkturen har inneburit en viss utslag-
ning av produktionsanläggningar. Detta får en direkt påverkan på den
potentiella produktionen i den första, kortsiktiga, meningen ovan. Där-
emot behöver det inte nödvändigtvis få någon betydelse på den potentiella
produktionen i dess andra, långsiktiga, betydelse. Avgörande för detta är
huruvida långsiktig kompetens och teknik går förlorad. I den följande dis-
kussionen är det främst potentiell produktion i denna andra mening som
avses.
Det finns betydande svårigheter när det gäller att avgöra nivån på den
potentiella produktionen. I praktiken måste olika förenklade antaganden
göras. Ett rättframt sätt är att anta att ekonomin på lång sikt växer i takt
med en långsiktig trend. Ett sådant antagande innebär att avvikelser från
trenden ses som tillfälliga störningar från ekonomins efterfrågesida. Des-
sa störningar antas dock inte få några långsiktiga effekter på ekonomins
produktionsförmåga. I mer sofistikerade metoder för bestämning av po-
tentiell produktion kan man också beakta permanenta störningar på eko-
nomins utbudssida. Finansdepartementet har i olika sammanhang använt
den enklare metoden ovan. År 1991 har då använts som ett år med nor-
malt kapacitetsutnyttjande. Dessutom har den långsiktiga tillväxttrenden
antagits vara 2 %. Med dessa antaganden skulle produktionsgapet under
1993 vara närmare 8 %. Med de prognoser för åren 1994 och 1995 som
presenterats tidigare skulle gapet 1995 ha minskat till ca 6,5 %.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 13.1 Bruttonationalprodukt och trend 1985—1995
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
133
19 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150
En sådan bedömning grundar sig på två centrala förutsättningar. Den
första förutsättningen är att skadeverkningarna av den djupa recessionen
inte antas bli speciellt stora på lång sikt. Avgörande härvidlag är i första
hand huruvida utslagning av arbetskraft kan undvikas. Risken finns att
den långa perioden med hög arbetslöshet gör att den arbetslöshetsnivå
som är förenlig med icke accelererande löneökningar stiger.
Den andra förutsättningen är att den långsiktiga tillväxtförmågan i eko-
nomin uppgår till ca 2 %. Detta innebär en viss ökning då den långsikti-
ga tillväxtförmågan den senaste 15-års perioden har uppgått till ca 1,7 %.
Med tanke på de strukturella reformer som genomförts och som bör ha
bidragit till att förbättra ekonomins funktionssätt är ovanstående antagan-
de snarast försiktigt.
I ett sexårsperspektiv är informationsunderlaget otillräckligt för att utar-
beta traditionella prognoser. Kalkylerna för åren 1996—1999 har gjorts
med hjälp av den ekonometriska makromodellen KOSMOS, som utveck-
lats vid Konjunkturinstitutet. Modellen innehåller estimerade samband för
utrikeshandeln, investeringar, privat konsumtion, pris- och lönefunktio-
ner, efterfrågan på produktionsfaktorer och därmed också produktionstek-
nologin i näringslivet. De finansiella beräkningarna har parallellt gjorts
med hjälp av modellen FIMO. I denna modell beräknas inkomster och
utgifter för de sex institutionella sektorerna stat, socialförsäkring, kom-
mun, hushåll, finansiella och icke-finansiella företag. Dessutom redovisas
Sveriges transaktioner med utlandet. I FIMO förekommer inga skattade
beteendesamband, utan framskrivning sker utifrån den reala ekonomins
utveckling och regelsystemen för skatter, transfereringar m.m. Kalkylerna
i KOSMOS och FIMO har genomförts i flera beräkningsomgångar och
modifierats och kompletterats med exogena bedömningar. Det är uppen-
bart att estimerade samband innehåller ett något mer begränsat informa-
tionsvärde i en situation som i många stycken avviker från den period
under vilken de är skattade. Behovet av kompletterande bedömningar har
därför varit ovanligt stort. De finansiella beräkningarna i FIMO har
gjorts med stöd av de sk. långsiktiga konsekvenskalkylema som Finans-
departementets budgetavdelning utför, avseende utvecklingen för den
offentliga sektorns finanser. I arbetet med tre alternativa scenarier är det
såväl tekniskt som analytiskt lämpligt att först konstruera mitten-alternati-
vet. I samband med beskrivningen av detta ges också i flera fall en all-
män bakgrund och problemformulering.
Det föreligger i nuläget betydande skillnader mellan de stora industrilän-
derna beroende på vilken konjunkturfas de befinner sig i. Detta förhållan-
de väntas kvarstå även på några års sikt. Därmed påverkas de aggregera-
de tillväxtsiffrorna och ger ett förhållandevis utjämnat konjunkturförlopp
för världsekonomin. I USA har produktionsgapet snabbt krympt och den
ekonomiska politiken har stramats åt i syfte att något dämpa den starka
tillväxten. BNP-tillväxten kommer därför att mattas av under 1995 och
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
134
1996. Samtidigt kommer tillväxten i Europa och Japan att successivt öka. Prop. 1993/94:150
Den utdragna lågkonjunkturen i dessa länder innebär att det i dagsläget Bilaga 1.1
finns gott om ledig kapacitet och ett stort produktionsgap. Därmed väntas
den ekonomiska återhämtningen successivt ta fart och en hög tillväxt för-
utses under andra hälften av 1990-talet. Den årliga BNP-tillväxten i
OECD under perioden 1995—1999 beräknas ligga närmare 3 %.
Inflationsbekämpning har givits hög prioritet i OECD sedan början av
1980-talet och inflationen har gradvis sjunkit med undantag av överhett-
ningsåren i slutet av 1980-talet. Under 1990-talet har den svaga konjunk-
turutvecklingen varit en starkt bidragande orsak till den fortsatta infla-
tionsnedgången. Utvecklingen de närmaste åren kommer att avgöra för
många länder om de kan etablera sig som låginflationsekonomier eller ej.
Historiska erfarenheter talar emot en sådan utveckling. Det förefaller
svårt att definitivt bryta inflationsförväntningarna i länder som av tradi-
tion har varit inflationsbenägna. En annan faktor som talar emot detta är
att inflationstrycket uppkommit från lönesidan vid allt högre arbetslös-
hetsnivåer i många länder. Trots en förväntad fortsatt hög arbetslöshet
skulle inflationistiska tendenser trots allt kunna bestå. De faktorer som
talar för ett förlopp med låg inflation under 1990-talet är bl.a. att en ökad
internationell konkurrens, till följd av olika frihandelsavtal och internatio-
nell integration, kommer att hålla prisökningarna nere. Därtill bedöms in-
flationsbekämpningen ges fortsatt hög prioritet och bl.a. ta sig uttryck i
form av förhållandevis självständiga riksbanker med målsättningar om
prisstabilitet samt tillgång till penningpolitiska medel som kan säkra dessa
mål. Dessutom kommer kvarvarande produktionsgap de närmaste åren att
bidra till ett lågt inflationstryck. Slutligen kan den fokusering i det inter-
nationella ekonomiska samarbetet som riktats mot arbetslöshetsfrågoma
leda till åtgärder som ökar arbetsmarknadens flexibilitet. I kalkylerna för-
utses inflationen under 1990-talet bli väsentligt lägre än under 1980-talet
och den årliga prisstegringstakten i OECD beräknas till ca 3 %.
Tabell 13.1 Utvecklingen i OECD 1993-1999
Årlig procentuell förändring
|
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
BNP OECD (16) |
0,9 |
2,2 |
2,8 |
2,9 |
2,6 |
2,8 |
2,8 |
|
KPI OECD (16) |
2,7 |
2,4 |
2,7 |
3,1 |
2,9 |
2,9 |
2,9 |
|
Marknadstillväxt OECD (14) |
-1,5 |
4,2 |
5.7 |
6,7 |
6,3 |
6,1 |
6,1 |
|
Exportpriser OECD (14) |
1,2 |
1,9 |
2,4 |
2,6 |
2,6 |
2,6 |
2,6 |
|
Timlöner OECD (14) |
3,5 |
2,7 |
3,4 |
4,7 |
4,7 |
4,5 |
4,5 |
Källor: OECD och Finansdepartementet.
Liberaliseringen av världshandeln har fortsatt under inledningen av
1990-talet, vilket medfört förbättrade förutsättningar för den ekonomiska
utvecklingen på medellång och lång sikt. Liberaliseringen har genomförts
dels genom olika regionala frihandelsavtal såsom EEA och NAFTA, dels
genom det globala GATT-avtalet. Marknadstillväxten i OECD beräknas
till mellan 6—7 % per år under andra hälften av 1990-talet. Möjligheter
135
finns dock att utvecklingen kan bli ännu bättre tack vare nya gynnsamma- Prop. 1993/94:150
re förutsättningar för världshandeln. Bilaga 1.1
Vid sidan av vad som beslutats inom handelsområdet genom multilate-
rala överenskommelser och regelverk har nya marknader fått ökad bety-
delse för världsekonomin. De sydostasiatiska länderna har blivit allt vik-
tigare handelspartners för OECD-ländema, främst som producenter av
konsumtions- och investeringsvaror, men också som viktiga avsättnings-
marknader för OECDs export. Dessa länders betydelse för världsekono-
min kommer att fortsätta öka under 1990-talet. De östeuropeiska
ländernas betydelse kommer också att öka i ett längre tidsperspektiv. På
kort sikt kan dock det stora kapitalbehov som finns där leda till att
realräntorna pressas upp.
Det har företagits en rad strukturella reformer under 1980-talet och
1990-talet i många länder i syfte att förbättra ekonomiernas funktionssätt.
Det gäller bl.a. skattereformer och minskade subventioner till industrin.
Detta bör leda till att ekonomierna utvecklas gynnsammare.
De offentliga finanserna har trendmässigt försämrats i OECD sedan
1970-talet. För varje lågkonjunktur har den offentliga skuldsättningen
mätt som andel av BNP ökat. De kommande åren kommer att präglas av
budgetkonsolidering i flertalet OECD-länder. Många länder har lagt fram
medelfristiga konsolideringsprogram. En stor del av åtgärderna riktas mot
hushållen genom såväl sänkta transfereringar som höjda skatter och avgif-
ter. Effekten på efterfrågan av dessa åtgärder är oklar. Budgetåtstram-
ningama i sig själva har en dämpande effekt på ekonomin. Fallande real-
räntor och ökat förtroende för den ekonomiska utvecklingen på medellång
sikt kan emellertid medföra att den sammanlagda effekten blir den mot-
satta, dvs. ökad tillväxt, särskilt på medellång och lång sikt.
Lägre räntor och starkare krona
Förtroendet för den svenska ekonomin förutses gradvis förstärkas och
bytesbalansöverskotten blir betydande. Detta resulterar i att den långa
realräntan successivt faller. Den korta statsskuldväxelräntan förväntas
under perioden 1996—1999 inte förändras nämnvärt från 1995 års nivå.
Kostnadsnivån i utgångsläget är låg. Tillsammans med ökat förtroende
för ekonomin och överskotten i utrikeshandeln, medför detta en gradvis
förstärkning av den svenska kronan, med ca 1 % per år mot Sveriges
viktigaste handelspartners.
136
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 13.2 Räntor och ECU-index
|
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
Tysk ränta, 5-års statsobl. |
6,0 |
5,4 |
5,3 |
5,2 |
5,2 |
5,2 |
5,2 |
|
Hög tillväxt | |||||||
|
Svensk ränta, 5-års statsobl. |
8,0 |
7,0 |
6,5 |
5,7 |
5,0 |
5,0 |
5,0 |
|
ECU-index 31/12 |
126,1 |
118,0 |
115,0 |
113,5 |
112,0 |
110,6 |
109,1 |
|
Medelhög tillväxt | |||||||
|
Svensk ränta, 5-års statsobl. |
8,0 |
7,0 |
6,5 |
6,0 |
5,7 |
5,7 |
5,7 |
|
ECU-index 31/12 |
126,1 |
118,0 |
115,0 |
113,9 |
112,7 |
111,6 |
110,5 |
|
Låg tillväxt | |||||||
|
Svensk ränta, 5-års statsobl. |
8,0 |
7,0 |
6,5 |
7,0 |
7,5 |
7,5 |
7,5 |
|
ECU-index 31/12 |
126,1 |
118,0 |
115,0 |
114,4 |
113,9 |
113,3 |
112,7 |
Källa: Finansdepartementet.
Lönebildningen fungerar inte speciellt bra
Arbetsmarknaden antas fungera något bättre än vad som gällt under de
senaste årtiondena till följd av de strukturella reformer som genomförts.
Lönebildningen kännetecknas dock fortfarande av nominella stelheter ned-
åt (dvs. få nominella lönesänkningar), måttlig flexibilitet, relativt stark
följsamhet mellan sektorer samt tydliga tendenser till löneökningar inom
sektorer som växer och har höga vinster. Nominallönestelheter nedåt är
extra bekymmersamma för resursfördelningen vid låg eller måttlig infla-
tion, vilket diskuteras närmare i kapitel 15. Detta begränsar möjligheterna
till nödvändiga förskjutningar i relativlönerna och undergräver därmed
arbetsmarknadens flexibilitet.
Trots detta förutses, mot bakgrund av den höga arbetslösheten under
perioden, att lönerna utvecklas relativt måttligt. Den goda lönsamheten
inom näringslivet, främst inom industrin, leder till en snabbare löneut-
veckling där än inom andra sektorer. De fortsatt betydande underskotten
i de offentliga finanserna och den begränsning av den offentliga konsum-
tionen som saneringsprogrammet utgör, bedöms begränsa löneökningarna
inom stat och kommun. Dessa ändrade lönerelationer torde utgöra en
marknadsmässig anpassning med hänsyn till den expansion som förutses
inom såväl industrin som övriga delar av näringslivet.
Vinsterna fram till 1995 förutses bli höga, framför allt för industrin,
vilket stimulerar investeringsaktiviteten. Löneandelen förutsätts emellertid
stiga under perioden därefter. Nivån på vinstmarginalerna 1999 beräknas
ändå vara hög i ett historiskt perspektiv.
Enhetsarbetskostnaden beräknas stiga med ca 2,5 % per år i genom-
snitt. Samtidigt förutses företagen justera ned sina vinstmarginaler något,
dels för att nuvarande fördelning mellan ersättning till kapital och arbets-
kraft är kraftigt påverkad av snabbt stigande exportpriser och lågkon-
junkturens höga produktivitetsökningar, dels på grund av att avkastningen
på räntebärande tillgångar, altemativplaceringen, förutses falla. Tillsam-
137
mans med appreciering av den svenska kronan, vilket dämpar importpris-
utvecklingen, begränsas prisutvecklingen i konsumentledet (KPI) till drygt
3 % per år. Exkluderas effekterna av ökat uttag av indirekta skatter och
sänkta subventioner, som beskrevs i förutsättningsavsnittet, stiger de un-
derliggande konsumentpriserna (NPI) med knappt 2 1/2%. Priset på total
användning och BNP-deflatom ökar ungefär lika snabbt.
Exporten växer snabbt
Inom OECD-området beräknas Sveriges exportmarknad för bearbetade
varor växa med ca 6 1/2 % i genomsnitt under perioden 1996—1999. Im-
portefterfrågan i länderna i Fjärran östern förväntas stiga ännu mera. De
svenska relativpriserna, dvs. våra exportpriser i förhållande till våra kon-
kurrenters exportpriser mätt i gemensam valuta, har fallit påtagligt. Detta
är en effekt både av deprecieringen av kronan och av sänkta relativa en-
hetsarbetskostnader. En stor del av det förbättrade kostnadsläget har
emellertid använts till att höja vinstmarginalerna. Detta skall bl.a. ses i
ljuset av att den svenska exportindustrin sänkte relativpriserna under pe-
rioden 1990—1992 trots de kraftiga kostnadsökningarna.
Exporten förutses öka med i genomsnitt ca 7 % per år under perioden
1996—1999. Under de första åren efter 1995 fortsätter svenska företag att
vinna marknadsandelar i världshandeln. Denna utveckling upphör och
förbyts mot slutet av perioden till en mindre nedgång. Detta historiskt
sett gynnsamma förlopp möjliggörs bl.a. genom en aggressiv prispolitik
av exportföretagen, vilket innebär att kostnadsövervältringen på priserna
hålls tillbaka genom sänkta vinstmarginaler. Resultatet blir, sett över hela
perioden, i stort sett oförändrade relativpriser.
Höga investeringar en förutsättning för tillväxt
De fasta investeringarna föll kraftigt i början av 1990-talet. Investerings-
nedgången var så stark, att den samlade kapitalstockens storlek inte kun-
de bibehållas. Därmed upprätthölls inte den totala produktionspotentialen.
Utvecklingen är en logisk följd av den realräntechock som i stor utsträck-
ning bidrog till den senaste lågkonjunkturen.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
138
Diagram 13.2 BNP-tillväxten och dess användning, alternativet med medelhög
tillväxt
Förändring i procent av BNP föregående år, 1985 års priser
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Procent
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Diagram 13.3 BNP-tillväxten och dess användning 1996—1999
Förändring i procent av BNP föregående år, 1985 års priser
Källa: Finansdepartementet.
139
Under perioden efter 1995 förutses ett gradvis ökat förtroende för den Prop. 1993/94:150
svenska ekonomin komma till uttryck bl.a. genom successivt fallande Bilaga 1.1
realräntor. Företagens vinstandelar liksom produktionstillväxten blir hög.
Detta skapar goda förutsättningar för en kraftig tillväxt av näringslivets
investeringar under åren framöver. Samtidigt fortsätter satsningarna på
infrastrukturinvesteringar. De totala bruttoinvesteringarna beräknas öka
med ca 11 % årligen och därmed vara den del av ekonomins efterfråge-
sida som expanderar snabbast. Kapitalstockarna växer och därigenom
höjs ekonomins samlade produktionsförmåga.
Trots investeringsuppgången utgör de fasta investeringarna endast drygt
17 % av BNP 1999 jämfört med 22 % 1990, se diagram 13,8. Det finns
flera anledningar till att denna andel av kapacitetsskäl inte behöver nå
upp till 1990 års nivå.
Kapacitetsutnyttjandet i ekonomin stiger gradvis under perioden. Ut-
nyttjandegraden av maskinkapaciteten beräknas öka så kraftigt att tenden-
ser till bristsituationer och flaskhalsar i någon mån kan uppstå. Produk-
tionen i förhållande till kapitalstocken av byggnader stiger kraftigt under
perioden. Sedan 1970 har emellertid kapitalstocken av byggnader i för-
hållande till antal arbetade timmar stigit kraftigt. Detta innebär att "kvad-
ratmeterytan per person" ökat. Det förefaller rimligt att anta att denna
trend upphör och i stället förbyts till en svag nedgång. Därtill kommer
att:
— Bostadsinvesteringama beräknas bli mycket låga under perioden. Det-
ta bedöms emellertid inte leda till bristsituationer, som i sin tur skulle
kunna begränsa arbetskraftens rörlighet och därmed förhindra en eko-
nomisk expansion.
— De höga investeringsnivåerna under 1980-talets andra hälft för kom-
mersiella kontorslokaler, hotell och restauranger m.m. får inte någon
motsvarighet under 1990-talet.
— Större inslag av kunskapsintensiv industri kan i viss mån väntas med-
föra lägre investeringsbehov. Tillgången på arbetskraft är god, vilket
kan innebära att arbetsintensiva verksamheter ökar sin andel av den
totala industrin.
— Prisnivån på byggnadsinvesteringar drevs upp kraftigt under 1980-
talets slut. Under perioden 1991 till 1995 väntas priserna på dessa in-
vesteringar falla med drygt 14 %. Därefter utvecklas de i paritet med
den övriga ekonomin. Det kraftiga fallet i investeringskvoten t.o.m.
1994 beror således delvis på en priskomponent.
Den höjda produktionsförmågan, som uppbyggnaden av kapitalstockar-
na innebär, medför att efterfrågan i stor utsträckning kan mötas med
svensk produktion i stället för import. Den offentliga produktionen förut-
ses minska till följd dels av minskad offentlig konsumtion, dels av att den
offentliga konsumtionen i allt mindre utsträckning förutses produceras in-
140
om den egna sektorn. Detta innebär att näringlivets produktionstillväxt Prop. 1993/94:150
måste överstiga BNP-tillväxten. Industrin bedöms växa snabbast, drygt Bilaga 1.1
5 % per år. En allt starkare efterfrågan av tjänster från hushållssektom,
delvis som en följd av en överflyttning från den offentliga sektorn, med-
för att produktionen även inom det övriga näringslivet stiger relativt
snabbt, knappt 3 1/2 % per år.
Täbell 13.3 Produktion, produktivitet och investeringar, årsgenomsnitt
1996-1999
|
hög |
medel |
låg | |
|
Produktion | |||
|
Näringslivet |
5,3 |
4,0 |
2,9 |
|
Industri |
6,7 |
5,3 |
3,7 |
|
Övrigt näringsliv |
4,6 |
3,4 |
2,4 |
|
Produktivitet | |||
|
Näringslivet |
1,5 |
1,7 |
1,9 |
|
Industri |
1,8 |
2,1 |
2,3 |
|
Övrigt näringsliv |
1,2 |
1,4 |
1,6 |
|
Bruttoinvesteringar |
15,5 |
10,9 |
6,8 |
|
Industri |
18,7 |
13,7 |
7,6 |
|
Övrigt näringsliv |
18,8 |
12,6 |
8,0 |
|
Bostäder |
9,5 |
7,5 |
5,0 |
|
Offentliga myndigheter |
5,5 |
4,5 |
3,7 |
|
Maskininvesteringar |
19,6 |
13,6 |
8,8 |
|
Byggnadsinvesteringar |
16,8 |
11,6 |
5,7 |
Källa: Finansdepartementet.
Svag inkomstutveckling och fallande sparkvot
Sparkvoten, som uppvisat dramatiska förändringar under andra hälften av
1980-talet och början på 1990-talet, stiger t.o.m. 1994 för att sedan falla
tillbaka till ca 7 1/2 % år 1995. Sparandets utveckling måste ses i ljuset
dels av den osäkerhet som skapats av stigande arbetslöshet och de växan-
de offentliga finansiella underskotten och därmed oro kring bl.a. ersätt-
ningsnivåerna i morgondagens socialförsäkringssystem, dels det skuldan-
passningsbehov som uppstod när de reala räntekostnaderna efter skatt steg
kraftigt och tillgångspriserna föll.
En betydande del av sparandeuppgången är således hänförlig till reser-
vationer på grund av förväntade framtida inkomstförsämringar. Beteendet
att anpassa konsumtionen innan de försämrade inkomsterna trätt i kraft
är rationellt. Det innebär att sparkvoten initialt ökar. När den förväntade
inkomstneddragningen realiseras justerar hushållen inte sin konsumtions-
volym, istället anpassas sparandet till en lägre nivå. Hushållen har an-
passat sina skulder snabbt. Räntekostnaderna efter skatt som andel av
disponibel inkomst bedöms 1995 vara nere på 1984—1986 års nivå, vilket
också motiverar en nedgång i sparandet som andel av inkomsterna. Kon-
sumtionen av tjänster förutses utgöra en allt större andel av den totala
141
konsumtionen. Detta är till viss del en effekt av förskjutningar från of-
fentlig till privat konsumtion.
Hushållens realt disponibla inkomster beräknas stiga med drygt 1 %
per år. Löne-, pensions- och kapitalinkomsternas utveckling ger ett posi-
tivt bidrag. Kapitalinkomsterna ökar genom att sparandet förbättrar hus-
hållens räntenetto, men också genom att företagens gynnsamma vinstläge
delvis kanaliseras till hushållen via ökade aktieutdelningar. De direkta
skatterna och saneringsprogrammet håller däremot tillbaka den reala dis-
ponibel inkomstutveckl ingen .
Hushållens successivt ökade förtroende för den svenska ekonomin,
fallande arbetslöshet och sjunkande realräntor medför en neddragning av
sparkvoten. I samma riktning verkar också saneringsprogrammet, som
delvis bör tolkas som en av hushållen förväntad inkomstneddragning.
Den privata konsumtionen bedöms öka med knappt 2 % per år. Spar-
kvoten inkl, nettoinvesteringar i egnahem faller gradvis och uppgår år
1999 till ca 4 %. Det finansiella sparandet som andel av disponibelin-
komsten ligger högre, ca 5 1/2 %
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Täbell 13.4 Försörjningsbalansen med vissa nyckeltal enligt alternativet med
medelhög tillväxt
Årlig procentuell förändring, 1985 års priser
|
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
Försörjningsbalans | |||||||
|
BNP |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
3,9 |
3,4 |
2,6 |
2,2 |
|
Import |
-0,4 |
4,1 |
6,5 |
8,4 |
8,4 |
7,8 |
7.7 |
|
Tillgäng |
-1,6 |
2,8 |
3,9 |
5,2 |
4,9 |
4,2 |
3.9 |
|
Privat konsumtion |
-3,8 |
1,2 |
1,5 |
1,9 |
2,1 |
1,9 |
1,7 |
|
Offentlig konsumtion |
-0,7 |
-1,6 |
-0,9 |
-0,9 |
-1,0 |
-0,9 |
0,0 |
|
Stat |
3,5 |
-2,0 |
0,5 |
-0,9 |
-1,0 |
-0,9 |
0,0 |
|
Kommuner |
-2,5 |
-1,5 |
-1,5 |
-0,9 |
-1,0 |
-0,9 |
0,0 |
|
Bruttoinvesteringar |
-16,2 |
-3,5 |
8,5 |
15,6 |
12,7 |
8,3 |
6,9 |
|
Lagerinvesteringar1 |
0,3 |
0,1 |
0,1 |
0,3 |
0,3 |
0,3 |
0,2 |
|
Export |
7,2 |
10,0 |
8,0 |
8,0 |
7,2 |
6,7 |
6,3 |
|
Användning |
-1,6 |
2,8 |
3,9 |
5,2 |
4,9 |
4,2 |
3,9 |
|
Inhemsk efterfrågan |
-4,9 |
-0,2 |
2,1 |
3,8 |
3,6 |
2,8 |
2,6 |
|
Nyckeltal | |||||||
|
Timlön |
3,9 |
3,0 |
3,3 |
3,6 |
3,9 |
4,1 |
4,6 |
|
KPI (årsgenomsnitt) |
4,7 |
1,6 |
2,7 |
3,0 |
3,2 |
3,1 |
3,3 |
|
NPI (årsgenomsnitt) Öppen arbetslöshet2 |
4,3 |
1,3 |
1,9 |
2,3 |
2,4 |
2,3 |
2,5 |
|
8,2 |
8,0 |
7,2 |
6,5 |
6,1 |
5,8 |
5,5 | |
Konjunkturberoende arbets-
|
marknadspolitiska åt- | |||||||
|
gärder |
4,3 |
6,2 |
6,2 |
5,9 |
5,4 |
4,9 |
4,6 |
|
Exportnetto3 |
3,7 |
5,9 |
6,8 |
6,6 |
6,2 |
5,8 |
5,2 |
|
Bytesbalans3 |
-0,3 |
2,3 |
3,2 |
4,2 |
4,0 |
3,8 |
3,5 |
|
Bruttosparande3 |
13,4 |
14,4 |
16,0 |
18,6 |
19,8 |
20,6 |
21,0 |
|
Bruttoöverskott i | |||||||
|
industrin4 |
33,7 |
34,6 |
34,6 |
34,1 |
33,0 |
31,5 |
29,5 |
* Förändring i procent av föregående års BNP.
2 Procent av arbetskraften.
3 Procent av BNP.
4 I procent av förädlingsvärdet till producentpris.
Källa: Finansdepartementet.
142
Saneringsprogrammet innebär bl.a. att utgifterna för den offentliga kon-
sumtionen är realt oförändrade. Eftersom merparten av utgifterna för den
offentliga konsumtionen utgörs av lönekostnader, vilka beräknas stiga
snabbare än BNP-deflatom ökar priset för den offentliga konsumtionen
mer än BNP-deflatom. För att utgifterna för den offentliga konsumtionen
skall vara realt oförändrade krävs därför att volymen minskar. Sanerings-
programmet utgör därmed en "cash-limit" och innebär en utbytbarhet
mellan löne- och sysselsättningsförändringar.
Den sänkta kommunala konsumtionen förutses delvis motverkas av att
den privata konsumtionen av samma slags tjänster ökar. Denna typ av
tjänsteproduktion är ofta arbetsintensiv. Om även produktionen av sådana
tjänster flyttas över från den offentliga till den privata sektom, oavsett
om de är skattefinansierade eller ej, innebär det att den genomsnittliga
produktiviteten i näringslivet faller. Denna sammansättningseffekt verkar
således återhållande för produktivitetstillväxten i näringslivet.
När även den inhemska efterfrågan börjar stiga medför detta en ökad
importefterfrågan. Andra faktorer som påverkar importutvecklingen är re-
lativpriset mellan hemmamarknads- och importpriser samt kapacitetsut-
nyttjandet.
Den importvägda efterfrågan beräknas öka med ca 6% per år. Kapaci-
tetsgapet från den senaste lågkonjunkturen krymper successivt och relativ-
priserna stiger något. Importen av bearbetade varor stiger med 9 % per
år. Övriga varor och tjänster antas öka i något långsammare takt. Totalt
sett förutses importen stiga med ca 8 %.
Detta innebär att nettoexportens bidrag till tillväxten är svagt negativ
under perioden 1996—1999, -0,1 procentenheter. Icke desto mindre upp-
visar kalkylen betydande överskott i utrikeshandeln beroende på dels att
exporten i volym är större än importen, dels att exportprisnivån är högre
än importprisnivån. Exportnettot, dvs. nettot av handeln med varor och
tjänster, ökar från knappt 2 % av BNP 1992 till 7 % 1995. Därefter be-
räknas nettot sjunka till ca 5 % av BNP år 1999.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Långsam förbättring av arbetsmarknadsläget
Ett av huvudsyftena med de olika scenarierna är att illustrera arbetslös-
hetens utveckling under alternativa tillväxtbanor.
Antalet personer som aktivt sökt men inte lyckats få reguljär sysselsätt-
ning kan indelas i två huvudgrupper, dels de öppet arbetslösa och dels
personer i olika konjunkturberoende åtgärder. I den sistnämnda gruppen
klassificeras en del som sysselsatta, t.ex. beredskapsarbeten, medan ut-
bildningsorienterade åtgärder inte räknas in i sysselsättningen, t.ex per-
soner som deltar i arbetsmarknadsutbildning eller ungdomspraktik.
Ramen för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bestäms av riksdagen.
Det finns inga beslut som rör perioden 1996—1999. Oförändrad ekono-
misk politik kan i strikt mening tolkas som att åtgärderna upphör när
perioden för fattade beslut löper ut. Ett sådant antagande är inte realis-
tiskt. I stället baseras kalkylerna på en regel som innebär att åtgärdernas
143
omfattning förändras något snabbare än förändringen i den öppna arbets-
lösheten. Denna relativa utveckling av öppet arbetslösa och personer i åt-
gärder är lämplig av lönebildningsskäl. Regeln är densamma i alla alter-
nativen men resultaten blir olika till följd av olika utveckling av arbets-
lösheten.
Förändringar i arbetskraftsefterfrågan räknat i personer bestäms dels av
produktivitetsutvecklingen, dels av produktionens förändring och slutligen
av hur medelarbetstiden utvecklas. Förändringar i arbetslösheten beror
dessutom på hur utbudet av arbetskraft utvecklas, som i sin tur bl.a. på-
verkas av utvecklingen av arbetsmarknadspolitiken. Kalkylens resultat
vad avser utvecklingen på arbetsmarknaden är starkt beroende av de be-
dömningar och antaganden som görs angående utbudets utveckling.
Effekterna av olika strukturella reformer som har genomförts är mycket
svårbedömda, vilket medför att utbudsutvecklingen är särskilt osäker. Det
är därför inte osannolikt att summan av öppet arbetslösa och personer i
konjunkturberoende åtgärder kan falla något snabbare än vad de olika
scenarierna visar.
I alternativet med medelhög tillväxt beräknas ca 260 000 nya reguljära
jobb skapas under perioden 1996—1999. Samtidigt ökar det underliggande
utbudet, dvs. summan av sysselsatta, öppet arbetslösa och personer i ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder utanför arbetskraften, med ca 140 000
personer. Antalet personer utan reguljärt arbete faller från 13 1/2 % av
arbetskraften 1995 till ca 10 % år 1999.
I diagram 13.4 illustreras utvecklingen av det underliggande utbudet
och den reguljära sysselsättningen. Differensen motsvarar summan öppet
arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Bedömningen
av det underliggande utbudet är centralt för kalkylens arbetsmarknads-
resultat. Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet känneteckna-
des arbetsmarknaden av överhettning. Det är därför inte rimligt att det
underliggande utbudet som andel av befolkningen i åldrarna 16—64 år
skall nå upp till dessa nivåer igen. Dessutom växer sannolikt utbildnings-
behovet successivt, vilket också kan bidra till att dämpa det underliggan-
de utbudet. Åren 1985—1986 kännetecknades i många stycken av balans.
Prognosen innebär att det underliggande utbudet successivt närmar sig
den nivå som rådde dessa år.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
144
Diagram 13.4 Underliggande utbud och reguljär sysselsättning i forhållande till Prop. 1993/94:150
befolkningen 16—64 år enligt alternativet med medelhög tillväxt Bilaga 1.1
Anm.: Det skuggade området utgörs av summan av öppet arbetslösa och personer i
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder i förhållande till befolkningen
16-64 år.
Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen, Konjunkturinstitutet och
Finansdepartementet.
Potentialen att öka det underliggande utbudet är betydande. År 1993
fanns ca 140 000 personer som ville ha jobb men inte sökt något till följd
av arbetsmarknadsskäl, s.k. latent arbetssökande. Det är en ökning med
ca 103 000 personer jämfört med överhettningsåren 1989—1990.1 timmar
räknat är utbudspotentialen ännu större. Utöver de latent arbetssökande
finns även personer som vill öka sin arbetstid men är förhindrade att göra
detta av arbetsmarknadsskäl, s.k. undersysselsatta. Förra året fanns det
ca 308 000 personer som var undersysselsatta, vilket är en ökning med
135 000 jämfört med överhettningsåren.
Medelarbetstiden steg under början av 1990-talet. Delvis är detta en
effekt av minskat antal semesterdagar och sänkta ersättningsnivåer i sjuk-
försäkringen, men också en följd av ökat arbetstidsuttag i timmar per
dag. Den sistnämnda effekten skall ses i ljuset av konjunkturcykeln. Ini-
tialt, när efterfrågan på arbetskraft börjar stiga, väljer arbetsgivarna att
öka arbetstidsuttaget i stället för att nyanställa. Detta sammanhänger del-
vis med institutionella faktorer som trygghetslagstiftning, delvis med kost-
nader i samband med nyanställning, men också med en initial osäkerhet
om uppgångens varaktighet. Under perioden 1996—1999 förutses en fort-
satt svag neddragning av medelarbetstiden, vilket bidrar till ökad syssel-
sättning i antal personer.
145
Den offentliga sektorns sparande ökar betydligt
Det finansiella sparandet i den offentliga sektorn har under de senaste
åren fallit dramatiskt. Anledningen till försämringen är konjunkturfallet
i kombination med den finansiella krisen. Den kraftigt stigande arbets-
lösheten innebar ökade utgifter för olika former av arbetsmarknadspolitik.
Lågkonjunkturen, sparandeunderskotten och den finansiella krisen med-
förde också att hushållens osäkerhet om framtiden ökade, vilket tog sig
uttryck i att hushållens sparande växte betydligt. Under åren 1990—1993
steg hushållens sparande som andel av disponibelinkomsten med närmare
8 procentenheter, från -0,5 % år 1990 till 7,2 % år 1993. Även detta bi-
drog i hög grad till att skatteinkomsterna föll.
År 1995 väntas den offentliga sektorns inkomster uppgå till närmare
57 % av BNP. Utgiftskvoten beräknas samma år till ca 66 %, och det fi-
nansiella sparandeunderskottet blir då 9 % av BNP.
I detta scenario sjunker hushållssektoms sparande, som en följd av
minskad osäkerhet om den framtida ekonomiska utvecklingen och genom-
förd skuldkonsolidering. Arbetslösheten faller och prisökningarna hålls
nere. För den offentliga sektorns finanser innebär detta att inkomsterna
ökar, samtidigt som utgiftsökningarna begränsas. Till detta kommer att
saneringsprogrammet för de offentliga finanserna, presenterat och antaget
av riksdagen våren 1993, genomförs under åren fram till 1998. I dessa
beräkningar har saneringsprogrammet tekniskt lagts på den statliga sek-
torn, utom i den del det avser de kommunala konsumtionsutgifterna.
Delar av saneringsprogrammet skall emellertid genomföras även inom
socialförsäkringssektorn.
Det finansiella sparandet i den offentliga sektorn förbättras betydligt
under perioden 1996—1999. Slutåret har underskottet minskat till 65 mil-
jarder kronor, eller 3,3 % av BNP. Förbättringen mellan 1995 och 1999
beror framför allt på att utgifternas andel av BNP minskar med 8 pro-
centenheter, se tabell 13.5. Saneringsprogrammet 1993 bygger dels på
specificerade besparingar och inkomstförstärkningar om 46 miljarder kro-
nor i 1993 års prisnivå, vilket motsvarar 2,7 % av BNP år 1999, dels på
att utgifterna för den offentliga konsumtionen skulle hållas realt oföränd-
rade.
I detta alternativ förbättras det offentliga finansiella sparandet med sam-
manlagt 6 % av BNP. Knappt hälften av förbättringen är således hänför-
lig till saneringsprogrammets genomförande.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
146
Täbell 13.5 Den offentliga sektorns finanser Prop. 1993/94:150
Löpande priser ,
|
Miljarder 1993 |
Som andel av BNP, procent | |||||||
|
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | ||
|
Inkomster |
872 |
60,2 |
58,4 |
56,9 |
56,0 |
55,5 |
55,1 |
55,0 |
|
Skatter och avgifter |
727 |
50,2 |
48,8 |
47,8 |
47,8 |
47,8 |
47,9 |
48,1 |
|
Kapitalinkomster |
93 |
6,4 |
6,2 |
5,8 |
4,9 |
4,4 |
4,1 |
3,8 |
|
Övriga inkomster |
52 |
3,6 |
3,5 |
3,4 |
3,3 |
3,2 |
3,1 |
3,2 |
|
Utgifter |
1 067 |
73,6 |
68,9 |
66,1 |
63,9 |
60,9 |
59,4 |
58,3 |
|
Transfereringar till hushåll |
374 |
25,8 |
25,8 |
24,7 |
23,5 |
22,4 |
21,4 |
20,9 |
|
Övriga transfereringar |
162 |
11,2 |
7,3 |
6,7 |
6,0 |
5,3 |
4,9 |
4,4 |
|
Ränteutgifter |
88 |
6,1 |
6,1 |
6,4 |
6,8 |
6,4 |
6,9 |
7,0 |
|
Konsumtion |
402 |
27,7 |
26,8 |
25,6 |
24,8 |
24,0 |
23,4 |
23,1 |
|
Investeringar |
41 |
2,9 |
2,8 |
2,8 |
2,8 |
2,9 |
2,9 |
3,0 |
|
Finansiellt sparande |
-195 |
-13,4 |
-10,5 |
-9,2 |
-7,9 |
-5,5 |
-4,3 |
-3,3 |
|
- stat |
-251 |
-17,3 |
-13,0 |
-10,4 |
-9,0 |
-6,5 |
-5,4 |
-4,5 |
|
- socialförsäkringssektorn |
32 |
2,2 |
1,6 |
1,3 |
0,8 |
0,4 |
0,1 |
0,0 |
|
- kommunerna |
25 |
1,7 |
0,8 |
0,0 |
0,3 |
0,6 |
1,0 |
1,2 |
|
Primärt finansiellt sparande |
-200 |
-13,8 |
-10,5 |
-8,6 |
-6,0 |
-3,5 |
-1,4 |
-0,1 |
|
Nettoskuld |
266 |
18,4 |
28,2 |
35,7 |
41,6 |
44,9 |
47,0 |
48,2 |
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Skatter och avgifter som andel av BNP — skattekvoten — ökar till år
1999 med en halv procentenhet från 1995 års nivå. Ökningen beror på
att saneringsprogrammet även innefattar ökade inkomster till följd av ef-
fektivare skatteindrivning samt breddad bas för mervärdesskatten. Den
stigande sysselsättningen innebär, om än marginellt, att inkomsterna av
arbetsgivaravgifter växer som andel av BNP. De övriga inkomsterna be-
räknas falla som andel av BNP. Detta beror huvudsakligen på att ränte-
inkomsterna i AP-fonden minskar. Sammantaget minskar den offentliga
sektorns inkomster med ca 2 procentenheter av BNP.
De samlade offentliga utgifterna faller betydligt mer, från 66 % av
BNP 1995 till motsvarande 58 % år 1999. Utgiftskvoten återgår därmed
till en nivå motsvarande den år 1979 (rensad för vissa tekniska omlägg-
ningar). Reduktionen av utgiftskvoten motsvarar år 1999 sänkta utgifter
om drygt 150 miljarder kronor. Hushållstransfereringarna beräknas
minska med 4 procentenheter av BNP och konsumtionsutgifterna med
närmare 3 procentenheter. Inkomstöverföringama till hushållen minskar
till följd dels av ett förbättrat arbetsmarknadsläge, dels av de besparingar
som ingår i saneringsprogrammet. De senare avser minskade pensioner,
besparingar inom sjukförsäkringen, m.m. Den andra förklaringen till den
sänkta utgiftskvoten är att konsumtionsutgifterna faller relativt BNP. Nor-
men om realt oförändrad konsumtion appliceras i dessa beräkningar ex-
klusive effekterna av arbetsmarknadspolitik. För kommunernas del bety-
der detta att minskningen av konsumtionsutgifterna blir större, eftersom
beredskapsarbeten och utbildningsvikariat antas falla i takt med arbets-
löshetens minskning. Effekten blir också realt lägre konsumtionsutgifter.
Skillnaden motsvarar förändringen av arbetslösheten, och uppgår i detta
alternativ till ca en halv procentenhet av den kommunala konsumtionen.
147
Normen om realt oförändrade utgifter för offentlig konsumtion kan
uppnås genom att lönerna inom offentlig sektor ökar långsammare än in-
om näringslivet, genom att volymen minskar eller genom att konsumtio-
nen i högre utsträckning finansieras genom avgifter. I dessa kalkyler har
en kombination av dessa åtgärder antagits. Lönerna antas i detta scenario
öka med ca en halv procentenhet mindre än timlönen i näringslivet. Vo-
lymminskningen uppgår i kalkylen till i genomsnitt 1 % per år. Därtill
kommer att avgiftsfinansieringen ökar något.
De offentliga investeringarna ökar något som andel av BNP under
perioden, vilket medför att deras andel av de totala offentliga utgifterna
stiger än mer.
Av den offentliga sektorns övriga utgifter, är det i huvudsak subven-
tioner som minskar från år 1995 till 1999. Detta sker dels i takt med den
allmänna förbättringen av ekonomin, dels genom att saneringsprogrammet
innefattar minskade utgifter för räntesubventioner. De senare minskar
även som en följd av den lägre räntenivån, samt som följd av successivt
sänkt bidragsandel för nybyggda hus i samband med räntebidragens av-
trappning. Även transfereringarna till utlandet faller som andel av BNP,
då de i dessa kalkyler ligger på en konstant nominell nivå.
Under hela beräkningsperioden visar de offentliga finanserna under-
skott, även om underskottet successivt avtar. Detta innebär att nettoskul-
den ökar i samma utsträckning, vilket medför att också räntebetalningarna
stiger. Räntenettot, skillnaden mellan kapitalinkomster och ränteutgifter,
sjunker under åren 1995—1999 med drygt 50 miljarder kronor, motsva-
rande 2,6 procentenheter av BNP. Den offentliga sektorns nettoskuld
ökar från 36 % av BNP år 1995 till 48 % år 1999. Utvecklingen, som
illustreras i diagram i kapitel 1, innebär att en allt större andel av de
offentliga inkomsterna måste tas i anspråk för räntebetalningar. Det inne-
bär också att utrymmet för övriga utgifter inom den offentliga sektorn
sjunker i motsvarande mån. Räntebetalningarna som andel av de statliga
utgifterna stiger i denna kalkyl från 16 % år 1995 till 24 % år 1999. Det
skall i sammanhanget noteras, att skuldförändringen i dessa kalkyler en-
bart motsvarar det finansiella sparandet i den offentliga sektorn. Detta
innebär att ingen hänsyn tas till värdeförändringar i tillgångar eller skul-
der.
Det primära sparandet, dvs. det finansiella sparandet exklusive kapital-
inkomster och ränteutgifter, kan sägas beskriva den finansiella utveck-
lingen rensad för de effekter som uppkommer av tidigare års sparande,
dvs. av förmögenhetsställningen. Det primära sparandet ökar under åren
1995—1999 med drygt 8 % av BNP. Av detta förklaras en tredjedel av
saneringsprogrammets specificerade besparingar, medan den återstående
delen kan sägas vara en underliggande utveckling, som även inkluderar
effekter av tidigare års beslut. I avsaknad av andra politiska beslut under
kalkylperioden, kan den återstående förbättringen också beskrivas som en
effekt av den ekonomiska återhämtningen på de offentliga finanserna, in-
klusive bedömningen av befolkningssammansättning, etc.
I efterföljande kapitel 14 diskuteras olika faktorers betydelse för stats-
skuldens nivå och förändringstakt. Där anges schematiskt primärsaldo,
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
148
realränta, tillväxt samt ingående skuld som nyckelvariabler. I detta scena- Prop. 1993/94:150
rio med medelhög tillväxt är den implicita realräntan på den offentliga Bilaga 1.1
nettoskulden ca 4 % under perioden 1995—1999. Nettoskulden — som
1995 motsvarar 36 % av BNP — stiger år 1999 till 48 %. Tillväxten upp-
går till i genomsnitt 3 %, vilket innebär ett successivt närmande till ett
normalt kapacitetsutnyttjande. Primärunderskotten, som år 1995 uppgår
till knappt 9 % av BNP, sjunker varje år som andel av BNP, men kom-
mer först i slutet av perioden ned till noll. Om tillväxten efter sekelskiftet
understiger den i detta alternativ, är risken stor att primärsparandet åter
visar underskott. I de termer som redovisas i kapitel 14, innebär detta
scenario att skuldnivån knappast är uthållig, dvs. att skuldkvoten inte sta-
biliseras. Resultaten är dock i hög grad beroende av antagandet om diffe-
rensen mellan realränta och tillväxt för perioden efter sekelskiftet. All-
mänt kan sägas att det krävs större primäröverskott för att skuldkvoten
skall kunna stabiliseras eller sjunka om ekonomin efter sekelskiftet åter-
går till en lägre tillväxtbana.
I kalkylerna förbättras de statliga finanserna avsevärt, och svarar för
huvuddelen av den totala förstärkningen av det offentliga sparandet. Det
kommunala finansiella sparandet förbättras också, från knappt 1 miljard
kronor 1995 till 22 miljarder kronor 1999. Denna utveckling är framför
allt en följd av att utgifterna för konsumtion inom den kommunala sek-
torn faller något.
Utvecklingen av det kommunala finansiella sparandet sammanhänger
med det beräkningstekniska antagandet om ett nominellt oförändrat bidrag
från staten till kommunsektorn under hela perioden. Bidraget kan givetvis
komma att justeras. Ett av syftena med de här redovisade beräkningarna,
liksom med LK-kalkylen, är just att ge underlag för den fortsatta ekono-
miska politiken.
Socialförsäkringssektorn omfattar AP-fonden, arbetslöshetskassorna
samt sjuk- och föräldraförsäkringarna. Det finansiella sparande som upp-
står i sektorn är dock helt hänförligt till sparandet i AP-fonden. Sparandet
i sektorn krymper till i stort sett noll i dessa beräkningar. Detta följer av
att pensionsutbetalningama varje år överstiger avgiftsinkomsterna. Efter-
som ränteläget i detta scenario successivt sänks, blir följden att avkast-
ningen på fondkapitalet sjunker.
Hushållens sparande sjunker från en hög nivå
Hushållssektoms nettosparande, dvs. den del av disponibel inkomsten som
inte konsumeras, har under de senaste åren ökat mycket kraftigt. Detta
beror delvis på den mycket kraftiga ökningen av realräntan efter skatt,
som bl.a. bidragit till låga tillgångspriser och därmed ett behov av skuld-
anpassning. En ytterligare förklaring är en ökad osäkerhet om framtidsut-
sikterna, till följd av ökad arbetslöshet och de stora sparandeunderskotten
i den offentliga sektorn. I takt med att konjunkturen förbättras och skuld-
anpassningen genomförs, minskar hushållens sparbehov. Sparkvoten, net-
149
20 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150
tosparandet som andel av disponibelinkomsten, förväntas därför sjunka
något, se diagram 13.5.
Diagram 13.S Hushållens sparkvot 1980—1999
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
Under kalkylperioden 1996—1999 ökar hushållens faktorinkomster som
andel av disponibelinkomsten med närmare 6 procentenheter, se tabell
13.6. Samtidigt faller inkomstöverföringama från den offentliga sektorn,
både på grund av det förbättrade sysselsättningsläget och på grund av sa-
neringsprogrammets genomförande. Som andel av disponibelinkomsten
minskar dessa inkomster med 5 procentenheter under perioden. Detta
svarar samtidigt för ungefär hälften av förbättringen av den offentliga
sektorns finansiella sparande.
Nettosparkvoten som andel av disponibelinkomsten beräknas sjunka
från 7,3 % år 1995 till ca 4 % år 1999. Det finansiella sparandet i hus-
hållssektom, dvs. hushållens nettosparande minus nettoinvesteringar, fal-
ler också. År 1999 uppgår nivån till 5,4 % av disponibelinkomsten, mot-
svarande 60 miljarder kronor.
150
Täbell 13.6 Hushållssektorns finanser
Löpande priser
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Miljarder Bidrag till årlig procentuell förändring av disponibel-
kr. inkomsten
|
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
Faktorinkomster Överföringar från offentlig |
654 |
3,5 |
4,8 |
5,3 |
5,1 |
4,9 |
5,2 |
|
sektor |
374 |
1.6 |
0,8 |
0,2 |
0,2 |
0,2 |
0,9 |
|
Övrigt netto |
119 |
1,1 |
0,9 |
0,4 |
0,6 |
0,6 |
0,5 |
|
Skatter och avgifter |
292 |
1,3 |
1,9 |
2,0 |
1,8 |
1,8 |
1,9 |
|
Disponibel inkomst |
855 |
4,9 |
4,5 |
4,0 |
4,1 |
3,9 |
4,7 |
|
Privat konsumtion* |
793 |
3,9 |
5,4 |
5,1 |
5,3 |
5,1 |
5,1 |
|
Sparkvot2 |
7,2 |
8,1 |
7,3 |
6,4 |
5,3 |
4,3 |
4,0 |
|
Finansiellt sparande2 |
9,3 |
10,4 |
9,6 |
8,4 |
7,2 |
5,9 |
5,4 |
1 Förändring från föregående år, procent.
2 Andel av disponibelinkomsten.
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Företagsinvesteringarna ökar kraftigt och sänker därmed det höga
sparandet
Företagssektorns — som inkluderar både finansiella och icke-finansiella
företag — bruttosparande har under de senaste åren legat högt. Samtidigt
som investeringsaktiviteten sjunkit betydligt, har det finansiella sparandet
växt.
Under den närmaste fem åren beräknas det finansiella sparandet i före-
tagssektorn falla i takt med den ökande investeringsaktiviteten. Totalt
sjunker sparandet från en nivå om drygt 7 % av BNP år 1995 till drygt
4 % år 1999, se tabell 13.12.
Driftsöverskotten brutto sjunker något under perioden, vilket motsvaras
av en höjd löneandel. Vinstandelen faller med ca 3 procentenheter under
perioden 1995—1999.
Bruttosparande
Bruttosparandet för hela den svenska ekonomin utgörs av summan av det
finansiella sparandet — bytesbalansen, och det reala sparandet — lager-
och bruttoinvesteringarna. Bruttosparandet har under de senaste åren
fallit, främst som en följd av de minskade investeringarna.
Under perioden fram till 1999 stiger bruttosparandet i svensk ekonomi,
som en följd av både ökad investeringsaktivitet och förbättrad bytesba-
lans. I alternativet med medelhög tillväxt ökar investeringarna allt efter-
som efterfrågan stiger och räntorna sänks. Innebörden av detta är att pro-
duktionskapaciteten byggs ut och i sin tur möjliggör tillväxten. Under
kalkylperioden 1996—1999 ökar bruttosparandet som andel av BNP med
5 procentenheter till ca 21 % av BNP. Så högt bruttosparande har inte
noterats under en längre tid sedan mitten av 1970-talet, se diagram 13.6.
151
Bruttosparandet är inte orealistiskt högt i ljuset av det omslag i investe- Prop. 1993/94:150
ringarna som skett under de senaste åren. Bilaga 1.1
Diagram 13.6 Bruttosparande och investeringar 1970—1999
Källor: Riksbanken, Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdeparte-
mentet.
Bytesbalansen visar fortsatt överskott
Bytesbalansen utgörs av summan av det finansiella sparandet i den offent-
liga sektorn, hushållssektom samt företagssektorn. Det finansiella sparan-
det i privat och offentlig sektor framgår i diagram 13.7. Bytesbalansen
utvisar nettot av de löpande transaktionerna (dvs. exklusive kapitaltrans-
aktioner) mellan Sverige och utlandet. Ett underskott i bytesbalansen be-
tyder att Sverige lånar från utlandet.
Sedan mitten 1970-talet har bytesbalansen varit negativ i stort sett varje
år. Underskotten har som mest uppgått till 3 % av BNP. Under 1994 och
1995 väntas bytesbalanssaldot visa ett överskott, som år 1995 beräknas
uppgå till drygt 3 % av BNP. Förbättringen förklaras huvudsakligen av
den stärkta handelsbalansen. I kalkylerna över utvecklingen 1996—1999
stärks bytesbalansen ytterligare i början av perioden. Därefter faller ex-
portnettot och försvagar de samlade utrikesaffärema något. Slutåret visar
dock bytesbalansen ett överskott på ca 70 miljarder kronor, motsvarande
3,5 % av BNP, se tabell 13.13. Detta är en historiskt hög nivå, vilket
också framgår av diagram 13.7.
152
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 13.7 Finansiellt sparande 1970—1999
Källor: Riksbanken, Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finans-
departementet.
Det offentliga sparandet ökar under åren 1995—1999 med sammanlagt
6 procentenheter av BNP, medan det privata sparandet reduceras med
ungefär lika mycket, dock från mycket höga nivåer. Företagssektorn
minskar sitt sparandeöverskott mer än hushållen.
I alternativet med hög tillväxt förstärks förtroendet snabbare än i 3 åk-
alternativet. Detta bedöms generera ett ännu större räntefall på långa si-
dan och en något kraftigare appreciering.
Lönebildningen fungerar väl
För att alternativet med hög tillväxt skall realiseras måste såväl arbets-
marknaden som lönebildningen utmärkas av hög flexibilitet. Nominella
stelheter och förhandlingsutfall som innebär kompensation för andra sek-
torers löneökningar är inte förenliga med utvecklingen i detta alternativ.
Graden av flexibilitet på arbetsmarknaden beror också på andra faktorer
än löneanpassning. Hög matchningsförmåga, geografisk rörlighet, adekvat
utbildning och lättrörlighet mellan ekonomins sektorer är också av stor
betydelse. I annat fall krävs det sannolikt mycket stora relativlöneför-
153
skjutningar, som riskerar att utlösa löne-lönespiraler, för att uppnå öns-
kad rörlighet.
En utveckling med hög tillväxt antas delvis komma till stånd genom
fortsatta strukturella reformer i syfte att ytterligare förbättra ekonomins
funktionsförmåga. Väsentliga delar av denna politik antas, tillsammans
med arbetsmarknadens parters agerande, vara inriktad mot att sänka den
arbetslöshetsnivå som är förenlig med icke-accelererande löneökningar.
Ett inslag i en sådan politik är att stärka s.k. outsiders (de som inte har
reguljär sysselsättning) konkurrenskraft relativt de som har jobb, s.k. in-
siders.
Under perioden 1992—1993, då sysselsättningen föll kraftigt, uppstod
en strukturell löneglidning, vilken beskrivs närmare i kapitel 15. I detta
scenario ökar sysselsättningen mycket snabbt, nästan 440 000 nya jobb
skapas från 1995 till 1999. Vid en så kraftig expansion är det rimligt att
räkna med att produktivitetstillväxten är förhållandevis låg. Vidare förut-
sätts individuella skillnader i utbildning och erfarenhet i större utsträck-
ning avspeglas i lönesättningen. En stor andel av de personer som inträ-
der i reguljär sysselsättning antas vara ungdomar och arbetslösa med bak-
grund i andra delar av ekonomin. Detta medför sannolikt att de nyanställ-
das ingångslöner många gånger understiger sektorns genomsnitt. Resul-
tatet blir en negativ strukturell löneglidning så länge som sysselsättnings-
expansionen pågår. Detsamma gäller produktivitetsutvecklingen. Därige-
nom, samt som en följd av låg faktisk och förväntad inflation, blir de no-
minella löneökningarna låga under perioden 1996—1999, särskilt vid en
historisk jämförelse. Det är viktigt att skilja på å ena sidan löne- och
produktivitetsnivå och å andra sidan utveckling i samma storheter. De
nyinträdande på den reguljära arbetsmarknaden ger upphov till engångs-
sänkningar så länge som sysselsättningen stiger kraftigt. Därefter finns
det ingenting som indikerar att de nyinträddas utvecklingspotential och
därmed möjligheter till reallöneökningar skulle vara sämre än genom-
snittets.
Den sammanlagda löneökningen avtar under 1996 och 1997. Därefter
förutses den snabba förbättringen av arbetsmarknadsläget dominera och
resultera i måttliga löneökningar. Bakom de aggregerade siffrorna döljer
sig skillnader i löneutveckling inom och mellan sektorer.
Bruttoöverskottsandelen är ungefär lika hög som i alternativet med
medelhög tillväxt. Med tanke på det lägre ränteläget är emellertid in-
vesteringsförutsättningama gynnsammare här. Växelkursen beräknas stär-
kas något snabbare i högtillväxtaltemativet, vilket bl.a. är ett uttryck för
ett större förtroende för den svenska ekonomins utveckling. Dessa fakto-
rer, var och en för sig, bidrar till att hålla inflationen på en låg nivå.
Konsumentpriserna bedöms öka med knappt 3 % per år. Den underlig-
gande prisökningen, nettoprisindex, bedöms stanna vid 2 % i genomsnitt
1996—1999. Flera andra inflationsmått, t.ex. BNP-deflatom, indikerar en
ännu mer återhållsam prisutveckling.
Relativpriserna för svensk export förväntas sjunka något under perioden
1996—1999, med ungefär samma vinstutveckling som i 3 %-alternativet.
Detta möjliggörs genom lägre ökning av enhetsarbetskostnaden. Exporten
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
154
växer med knappt 7 1/2 % per år, vilket innebär att de svenska företagen Prop. 1993/94:150
vinner marknadsandelar i genomsnitt under perioden 1996—1999. Bilaga 1.1
Stark investeringsutveckling, ett villkor för hög tillväxt
I detta scenario förutsätts att förtroendet för svensk ekonomi är mycket
stort redan 1996. Detta uttrycks bl.a. i låga realräntor från och med år
1996. Liksom i 3 %-alternativet bidrar också lönsamhets- och produk-
tionsutvecklingen samt fortgående infrastruktursatsningar till mycket
gynnsamma förutsättningar för en hög investeringsaktivitet. Bruttoinves-
teringarna bedöms behöva öka med närmare 16 % per år. Därigenom
kommer inte kapacitetsrestriktioner, som kan utlösa prisökningar, att göra
sig gällande. Sysselsättningsexpansionen inom framför allt näringslivet,
exkl. industrin, medför en betydande uppgång för denna sektors investe-
ringar. Investeringskvoten år 1999 understiger emellertid även i detta al-
ternativ nivån 1990.
Diagram 13.8 Investeringar i forhållande till BNP
Löpande priser
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den växande kapitalstocken medför att produktionskapaciteten kraftigt
stiger. Produktionstillväxten inom näringslivet stiger med drygt 5 % per
år. Industriproduktionen stiger med knappt 7 % per år genom snabbt
ökande efterfrågan från maskininvesteringar, varukonsumtion och varu-
export. För att få till stånd den sysselsättningsökning som beskrivs i detta
scenario krävs också en betydande expansion av ekonomins övriga nä-
155
ringslivssektorer. Till en del beror detta på att offentlig konsumtion i allt
större utsträckning produceras i den privata sektorn. Tillsammans med
den höga aktiviteten i ekonomin samt hushållens stigande tjänsteefterfrå-
gan innebär detta att näringslivet exkl. industrin bedöms öka produktio-
nen med drygt 4 1/2 % per år.
De realt disponibla inkomsterna beräknas växa med ca 1,5 % per år.
Den reala lönesumman växer snabbare än i 3 %-alternativet men pensio-
ner och transfereringar till arbetslösa växer långsammare. Framtidsför-
väntningarna och förtroende för ekonomin är högre samtidigt som räntan
och arbetslösheten är betydligt lägre än i alternativet med medelhög
tillväxt. Detta bidrar till en något snabbare neddragning av sparandet.
Den privata konsumtionen förväntas stiga med knappt 2 1/2 % per år och
sparkvoten falla till ca 3 % år 1999. Den finansiella sparkvoten sjunker
till drygt 4 %.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Tabell 13.7 Försörjningsbalansen med vissa nyckeltal enligt alternativet med hög
tillväxt
Årlig procentuell förändring, 1985 års priser
|
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
Försörjningsbalans | |||||||
|
BNP |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
4,9 |
4,2 |
3,6 |
3,3 |
|
Import |
-0,4 |
4,1 |
6,5 |
10,1 |
10,0 |
9,1 |
8,5 |
|
Tillgång |
-1,6 |
2,8 |
3,9 |
6,4 |
5,9 |
5,3 |
5,0 |
|
Privat konsumtion |
-3,8 |
1,2 |
1.5 |
2,2 |
2,5 |
2,4 |
2,2 |
|
Offentlig konsumtion |
-0,7 |
-1,6 |
-0,9 |
-1,1 |
-0,7 |
-0,8 |
0,2 |
|
Stat |
3,5 |
-2,0 |
0,5 |
-1,1 |
-0,7 |
-0,8 |
0,0 |
|
Kommuner |
-2,5 |
-1,5 |
-1,5 |
-1,1 |
-0,7 |
-0,8 |
0,3 |
|
Bruttoinvesteringar |
-16,2 |
-3,5 |
8,5 |
21,9 |
17,0 |
12,8 |
10,2 |
|
Lagerinvesteringar1 |
0,3 |
0,1 |
0,1 |
0,7 |
0,5 |
0,5 |
0,5 |
|
Export |
7,2 |
10,0 |
8,0 |
8,2 |
7,7 |
6,9 |
6,6 |
|
Användning |
-1,6 |
2,8 |
3,9 |
6,4 |
5,9 |
5,3 |
5,0 |
|
Inhemsk efterfrågan |
-4,9 |
-0,2 |
2,1 |
5,4 |
5,0 |
4,4 |
4,1 |
|
Nyckeltal | |||||||
|
Timlön |
3,9 |
3,0 |
3,3 |
3,2 |
3,1 |
3,5 |
4,0 |
|
KPI (årsgenomsnitt) |
4,7 |
1,6 |
2,7 |
2,3 |
2,7 |
2,8 |
3,0 |
|
NPI (årsgenomsnitt) |
4,3 |
1,3 |
1,9 |
1,7 |
2,0 |
2,1 |
2,3 |
|
Öppen arbetslöshet2 |
8,2 |
8,0 |
7,2 |
6,0 |
5,3 |
4,7 |
4,0 |
Konjunkturberoende arbets-
|
marknadspolitiska | |||||||
|
åtgärder |
4,3 |
6,2 |
6,2 |
5,3 |
4,4 |
3,4 |
2,5 |
|
Exportnetto3 |
3,7 |
5,9 |
6,8 |
6,2 |
5,3 |
4,4 |
3,5 |
|
Bytesbalans3 Bruttosparande3 Bruttoöverskott i |
-0,3 |
2,3 |
3,2 |
3,7 |
3,1 |
2,3 |
1,7 |
|
13,4 |
14,4 |
16,0 |
19,0 |
20,6 |
21,6 |
22,5 | |
|
industrin4 |
33,7 |
34,6 |
34,6 |
33,8 |
32,8 |
31,3 |
29,5 |
1 Förändring i procent av föregående års BNP.
2 Procent av arbetskraften.
3 Procent av BNP.
4 I procent av förädlingsvärdet till producentpris.
Källa: Finansdepartementet.
Den importvägda efterfrågan ökar naturligtvis snabbare i detta scenario
och väntas stiga med ca 8 % per år. Relativpriset mellan hemmamark-
nads- och importpriser faller något de första åren, men ligger oförändrade
156
från 1995 års nivå i genomsnitt under perioden 1996—1999. Importen av
bearbetade varor stiger med knappt 11 % per år. I jämförelse med 3 %-
alternativet är importen i relation till den importvägda efterfrågan något
lägre. Detta är delvis en följd av att investeringsexpansionen medför en
kapacitetsuppbyggnad som möjliggör att de inhemska företagen kan möta
en relativt sett större efterfrågan. Den totala importen ökar med ca 9 1/2
% per år. Den reala utrikesbalansen uppvisar negativa bidrag till
tillväxten i storleksordningen 1/2 procentenhet. Liksom i 3 %-alternativet
uppvisar kalkylen emellertid betydande exportnetton och bytesbalansöver-
skott. Exportnettot väntas år 1999 uppgå till ca 3 1/2 % av BNP.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Snabb vändning nedåt i arbetslösheten och i åtgärdsvolymema
Den förhållandevis höga tillväxten innebär att det skapas ca 440 000 nya
arbetstillfällen under perioden från 1995—1999. Det underliggande utbu-
det stiger med knappt 190 000 personer. Summan av personer i arbets-
marknadspolitiska åtgärder och öppet arbetslösa beräknas falla till ca
6 1/2 % av arbetskraften år 1999.
Diagram 13.9 Underliggande utbud och reguljär sysselsättning i förhållande till
befolkningen 16—64 år enligt alternativet med hög tillväxt
Anm.: Det skuggade området utgörs av summan av öppet arbetslösa och personer i
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder i förhållande till befolkningen
16-64 år.
Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen, Konjunkturinstitutet och
Finansdepartementet.
I diagram 13.9 framgår att det underliggande utbudet når upp till ca
83 1/2 % av befolkningen i åldrarna 16—64 år. Denna nivå indikerar att
157
produktionspotentialen har bibehållits, trots den djupa lågkonjunkturen,
som en följd av framgångsrik arbetsmarknadspolitik och en allmänt flexi-
bel arbetsmarknad. Sysselsättningen stiger mycket snabbare än i alterna-
tivet med medelhög tillväxt och når 1999 upp till 78 % av befolkningen.
Denna kraftiga expansion möjliggörs delvis av en nedgång i medelarbets-
tiden, som väntas falla något snabbare än i 3 %-alternativet, vilket också
är ett uttryck för att arbetsmarknaden är flexibel.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Täbell 13.8 Arbetsmarknad
lOOO-tals personer
|
1995 |
Förändring till 1999 | |||
|
hög |
medel |
låg | ||
|
Sysselsatta |
3968 |
437 |
258 |
63 |
|
Arbetslösa |
309 |
-131 |
-67 |
-29 |
|
Konjunkturberoende åtgärder |
264 |
-149 |
-57 |
-8 |
|
Utbud |
4277 |
306 |
191 |
34 |
|
Underliggande utbud |
4458 |
189 |
137 |
20 |
Källa: Finansdepartementet.
Sparandet i offentlig sektor kan förbättras ytterligare
Ett scenario med bättre fungerande arbetsmarknad och lönebildning och
därmed följande högre tillväxt skulle innebära markant förbättrade of-
fentliga finanser. Sparandeunderskottet i den offentliga sektorn uppgår i
detta scenario till 0,8 % av BNP år 1999, se tabell 13.9 och diagram
13.10.
Sparandet är drygt 2 procentenheter starkare i alternativet med hög än
det med medelhög tillväxt. Skillnaden är särskilt påtaglig för de statliga
finanserna, men även den kommunala sektorn förbättrar sitt finansiella
sparande betydligt.
158
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 13.10 Finansiellt sparande i offentlig sektor 1990—1999
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
Tabell 13.9 Den offentliga sektorns finanser vid alternativa tillväxttakter
Löpande priser
|
Miljarder |
Andel av BNP 1999 |
Genomsnittlig | |||||
|
1993 |
Alt 4% |
Alt 3% |
Alt 2% |
Alt 4% |
Alt 3% |
Alt 2% | |
|
Inkomster |
872 |
54,3 |
55,0 |
57,8 |
4,4 |
4,4 |
5,4 |
|
Skatter och avgifter |
727 |
47,7 |
48,1 |
49,8 |
5,6 |
5,5 |
6,1 |
|
Kapitalinkomster |
93 |
3,6 |
3,8 |
4,8 |
-6,3 |
-5,3 |
0,3 |
|
Övriga inkomster |
52 |
3,0 |
3,2 |
3,2 |
2,7 |
3,5 |
3,9 |
|
Utgifter |
1 067 |
55,1 |
58,3 |
63,8 |
0,9 |
2,0 |
4,0 |
|
Transfereringar till hushåll |
374 |
19,3 |
20,9 |
22,3 |
-0,7 |
1,0 |
2,3 |
|
Övriga transfereringar |
162 |
4,3 |
4,4 |
5,3 |
-5,4 |
-5,1 |
-1,0 |
|
Ränteutgifter |
88 |
6,4 |
7,0 |
8,9 |
5,8 |
7,7 |
14,1 |
|
Konsumtion |
402 |
22,1 |
23,1 |
24,3 |
1,8 |
2,6 |
3,6 |
|
Investeringar |
41 |
3,0 |
3,0 |
3,0 |
7,6 |
7,2 |
7,2 |
|
Finansiellt sparande |
-195 |
-0,8 |
-3,3 |
-5,9 |
8,4 |
5,9 |
3,3 |
|
- stat |
-251 |
-2,3 |
-4,5 |
-7,6 |
8,1 |
6,0 |
3,0 |
|
- socialförsäkringssektorn |
32 |
0,0 |
0,0 |
0,6 |
1,3 |
-1,3 |
-0,7 |
|
- kommunerna |
25 |
1,6 |
1,2 |
1,1 |
1,6 |
1,2 |
1,0 |
|
Primärt finansiellt sparande |
-200 |
2,1 |
-0,1 |
-1,8 |
10,6 |
8,5 |
6,8 |
|
Nettoskuld |
266 |
41,3 |
48,2 |
55,5 |
9,6 |
13,5 |
17,2 |
Anm.: Förändring, procentenheter 1995—1999.
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Som framgår av tabellen är de offentliga inkomsterna, uttryckta som
andel av BNP, något lägre i detta beräkningsaltemativ. Dels beräknas
skatteandelen bli något mindre till följd av den lägre konsumtionsandelen
159
och den minskade arbetslösheten, dels är den offentliga sektorns räntein-
täkter mindre, då räntenivåerna sjunker något mer i detta alternativ. Den
största förändringen jämfört med det tidigare presenterade scenariot in-
träffar dock på utgiftssidan. Den offentliga sektorns utgiftskvot, utgifterna
uttryckta som andel av BNP, kalkyleras till att bli tre procentenheter läg-
re slutåret 1999, jämfört med alternativet med medelhög tillväxt. Detta
illustrerar tillväxtens betydelse för att uppnå en normalisering av utgifts-
andelen. För det första kan transfereringarna sänkas, då utgifterna för ar-
betslöshetsunderstöd och arbetsmarknadspolitik är lägre. För det andra
minskar utgifterna för offentlig konsumtion som andel av BNP mer i det-
ta alternativ än i alternativet med medelhög tillväxt. Detta är en naturlig
följd av den högre tillväxten, då jämförelsen görs i förhållande till BNP.
De reala utgifterna för offentlig konsumtion sänks mer i detta alternativ
än i det med medelhög tillväxt. Anledningen till detta är att normen av-
seende de reala konsumtionsutgifterna avser utgifter exklusive föränd-
ringar till följd av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Eftersom arbetslös-
heten sjunker snabbare i detta alternativ, innebär det att de reala utgifter-
na för offentlig konsumtion sjunker mer, jämfört med alternativet med
3 % tillväxt. Scenariot med hög tillväxt medför emellertid att det i termer
av sysselsättning finns fler anställda i den offentliga sektorn 1999, jäm-
fört med alternativet med medelhög tillväxt, trots att de offentliga kon-
sumtionsutgifterna är lägre som andel av BNP. Detta beror på att löneut-
vecklingen i offentlig sektor är långsammare i förhållande till BNP-defla-
tom i detta scenario. Skillnaden mot näringslivets löneökning är betydligt
större i detta alternativ.
Med det gradvis sjunkande underskottet i de statliga finanserna, ökar
den offentliga sektorns nettoskuld betydligt långsammare. År 1999 uppgår
nettoskulden till 41 % av BNP. Även om den offentliga sektoms netto-
skuld ökar nominellt varje år även i detta alternativ, stiger den som andel
av BNP allt långsammare. År 1998 avstannar ökningen och år 1999 sjun-
ker skuldkvoten med drygt en procentenhet av BNP. I detta alternativ vi-
sas tydligt det starka beroendet av tillväxten för de offentliga finanserna.
Det primära sparandet förbättras med närmare 11 % av BNP mellan åren
1995 och 1999, se diagram 13.11. Av detta svarar saneringsprogrammet
för knappt 3 procentenheter. Kombinationen av realränta, tillväxt och pri-
märöverskott visar att detta är en situation som i början av nästa sekel
kan innebära en stadigt sänkt skuldkvot, givet differensen mellan real-
ränta och tillväxt och givet fortsatta primäröverskott. Tillväxten över-
stiger i detta alternativ realräntan med i genomsnitt en halv procentenhet.
Primäröverskottet slutåret motsvarar 2 % av BNP.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
160
Diagram 13.11 Primärt finansiellt sparande i offentlig sektor 1990—1999
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
Sänkt hushållssparande bidrar till högre tillväxt
Med den högre sysselsättningen ökar hushållens arbetsinkomster snabbare
i detta scenario. Den lägre arbetslösheten medför att de offentliga in-
komstöverföringama blir lägre. Den disponibla inkomsten är dock högre
Täbell 13.10 Hushållssektorns finanser vid alternativa tillväxttakter
Löpande priser
|
Miljarder 1993 |
Andel av disponibel |
Genomsnittlig | |||||
|
Alt 4% |
Alt 3% |
Alt 2% |
Alt 4% |
Alt 3% |
Alt 2% | ||
|
Faktorinkomster Överföringar från offentlig |
654 |
86,7 |
84,3 |
85,2 |
6,9 |
6,4 |
7,8 |
|
sektor |
374 |
35,1 |
37,2 |
37.6 |
-0,7 |
1,0 |
2,3 |
|
Övrigt netto |
119 |
14,2 |
14,2 |
12,8 |
3,3 |
3,7 |
2,0 |
|
Skatter och avgifter |
292 |
36,0 |
35,8 |
35,6 |
5,3 |
5,4 |
6,4 |
|
Disponibel inkomst |
855 |
100,0 |
100,0 |
100,0 |
3,9 |
4,2 |
5,3 |
|
Privat konsumtion Sparkvot1 |
793 |
5,1 -4,2 |
5,1 |
5,2 | |||
|
7,2 |
3,1 |
4,0 |
7,6 |
-3,3 |
0,2 | ||
|
Finansiellt sparande |
9,3 |
4,3 |
5,4 |
9,2 |
-5,3 |
-4,1 |
-0,4 |
1 Andel av disponibel inkomst resp, förändring i procentenheter.
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
161
i reala termer. Sparkvoten är i detta alternativ något lägre. Detta hänger Prop. 1993/94:150
samman med den stärkta allmänekonomiska situationen, vilken medför Bilaga 1.1
att osäkerheten avseende den framtida privatekonomin minskar. Hushål-
lens finanser vid alternativa tillväxtbanor redovisas i tabell 13.10.
Ett högre bruttosparande och lägre bytesbalans vid ökad tillväxt
Bruttosparandet i ekonomin beräknas vid en hög tillväxt uppgå till 23 %
av BNP. I alternativet med medelhög tillväxt kalkyleras kvoten till 21 %.
Skillnaden består i ett betydligt större realt sparande i detta alternativ,
samtidigt som det finansiella sparandet är något lägre. Att det finansiella
sparandet — bytesbalansen — är lägre i detta alternativ är en följd av att
den starkare efterfrågan också medför ökad import, dvs. ett relativt lägre
exportnetto. Det är ett uttryck för att både konsumtions- och investerings-
efterfrågan är starkare i ekonomin. Resultaten framgår av tabell 13.13.
Det finansiella sparandet i den offentliga sektorn är i högtillväxtscena-
riot betydligt starkare. Skillnaden uppgår till drygt 2 procentenheter av
BNP år 1999. Företagens finansiella sparande är dock nästan 4 procent-
enheter lägre, till följd av de högre investeringsutgiftema. Dessutom är
hushållens finansiella sparande något mindre. Totalt uppgår därför bytes-
balansens överskott till 1,7 % av BNP år 1999, vilket är 2 procentenheter
lägre än i alternativet med medelhög tillväxt.
Bytesbalansens saldo vid olika tillväxt illustreras i diagram 13.14.
I alternativet med låg tillväxt ökar inflationsförväntningarna kraftigt redan
i början av perioden. Både de långa och de korta räntorna stiger påtag-
ligt. Bytesbalansöverskotten är betydande, men medför emellertid inte
mer än en svag appreciering av den svenska kronan, ca 1/2 % mot våra
viktigaste handelspartners eftersom inflationen och inflationsförvänt-
ningarna är högre än i övriga alternativ.
Lönebildningen fungerar sämre än vad som förut varit fallet
Detta scenario illustrerar en möjlig utveckling i det fall arbetsmarknaden
fungerar mycket dåligt samtidigt som ekonomin utmärks av en fortsatt
hög osäkerhet. I detta scenario är arbetsmarknadens bristande funktions-
förmåga påtaglig och tar sig bl.a. uttryck i att s.k. insiders inflytande
över lönebildningen är betydande. Löneförhandlingar under inslag av
starka insiders drabbar de som står utanför den reguljära sysselsättningen
i och med att lönerna drivs upp så kraftigt att efterfrågan på ytterligare
arbetskraft reduceras påtagligt. Dessutom beräknas inslagen av nominella
lönestelheter och kompensationstänkande generera resursfördelningspro-
blem, trots höga arbetslöshetsnivåer. Detta resulterar i att löneöknings-
takten stiger relativt kraftigt. Den höga löneökningstakten skapar höga
162
inflationsförväntningar och snabbt stigande räntor. Tillsammans med
lönebildningens bristande anpassningsförmåga dämpar detta arbetskrafts-
efterfrågan och medför att sysselsättningsuppgången bryts och i stället
planar ut på 1997 års nivå. Antalet personer utanför den reguljära arbets-
marknaden permanentas på en nivå kring 12—13 % av arbetskraften.
Genom de relativt kraftiga löneökningarna försämras det relativa kost-
nadsläget betydligt snabbare än i de övriga scenarierna. Trots betydande
överskott i utrikeshandeln apprecieras kronan endast med 1/2 % per år
på grund av den förhållandevis höga inflationen och inflationsförvänt-
ningarna. Vinstnivåerna pressas tillbaka av svagare efterfrågan och före-
tagens strävan att begränsa marknadsandelsförluster såväl hemma som
utomlands. Detta räcker emellertid inte för att hejda en märkbar uppgång
i inflationen. Nettoprisindex, BNP-deflatom och priset på total efter-
frågan stiger med närmare 3 % i genomsnitt. Konsumentpriserna inkl,
effekter av minskade räntesubventioner och höjd fastighetsskatt ökar med
närmare 3 1/2 % per år.
Ökningen av enhetsarbetskostnaden medför relativprishöjningar för ex-
porten och därmed fallande marknadsandelar. Exporttillväxten bedöms
stanna på knappt 6 1/2 % per år.
Eftersom scenariet kännetecknas av fallande lönsamhet, höjda räntor
och bristande tilltro till den svenska ekonomin blir investeringsaktiviteten
betydligt svagare än i de övriga alternativen. Bruttoinvesteringarna beräk-
nas öka med knappt 7 % per år och investeringskvoten kommer inte alls
upp till de nivåer som rådde före 1991, se diagram 13.8. Kapacitetsut-
nyttjandet beräknas stiga så kraftigt att flaskhalsar i viss utsträckning gör
sig gällande. Detta resulterar bl.a dels i inflation och dels i ökad import,
vilket i sin tur reducerar arbetskraftsefterfrågan.
Produktionstillväxten hålls tillbaka och förväntas inom näringslivet upp-
gå till knappt 3 % per år. Produktivitetstillväxten bedöms dock öka snab-
bare än i de andra alternativen, vilket beror på den svaga sysselsättnings-
utvecklingen. Rekrytering av ny personal är ofta förknippad med olika
kostnader, dels rent administrativa, dels genom att nyanställdas produk-
tionsförmåga initialt ofta understiger genomsnittet på arbetsplatsen och
därmed sänker produktiviteten.
Hushållens realinkomster förväntas öka med 2 % per år. Detta är
delvis en effekt av snabbare lönestegringar, högre offentliga transfere-
ringar, fallande vinstmarginaler som håller tillbaka inflationen och kraf-
tigt förbättrat räntenetto som en följd av högt sparande.
Stabiliseringen av arbetslösheten på mycket höga nivåer och fortsatt
betydande underskott i de offentliga finanserna medför sannolikt en be-
tydande oro inför framtiden. Förtroendet för ekonomin är lågt och ränte-
läget stigande. Incitamenten för bibehållet eller ökat sparande är starka.
Det är i denna situation inte rimligt att räkna med ett lägre sparande.
Hushållen inser att den ekonomiska utvecklingen är ohållbar och för-
väntar sig sannolikt ytterligare finanspolitiska åtstramningar framöver.
Sparkvoten bedöms därför förbli i huvudsak oförändrad under perioden
och ligga på en nivå kring 7 1/2 %. Den finansiella sparkvoten stabilise-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
163
ras drygt 9 %. Detta medför att konsumtionsutvecklingen begränsas till
ca 1 1/2—2 % per år.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Täbell 13.11 Försörjningsbalansen med vissa nyckeltal enligt alternativet med låg
tillväxt
Årlig procentuell förändring, 1985 års priser
|
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
Försörjningsbalans | |||||||
|
BNP |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
3,1 |
2,3 |
1,6 |
1,0 |
|
Import |
-0,4 |
4,1 |
6,5 |
7,4 |
7,3 |
6,6 |
6,5 |
|
Tillgång |
-1,6 |
2,8 |
3,9 |
4,3 |
3,7 |
3,1 |
2,8 |
|
Privat konsumtion |
-3,8 |
1,2 |
1,5 |
1,9 |
1,9 |
1,7 |
1,5 |
|
Offentlig konsumtion |
-0,7 |
-1,6 |
-0,9 |
-1,5 |
-1,8 |
-1,7 |
0,3 |
|
Stat |
3,5 |
-2,0 |
0,5 |
-1,5 |
-1,8 |
-1,7 |
0,0 |
|
Kommuner |
-2,5 |
-1,5 |
-1,5 |
-1,5 |
-1,8 |
-1,7 |
0,4 |
|
Bruttoinvesteringar |
-16,2 |
-3,5 |
8,5 |
11,3 |
8,0 |
4,8 |
3,0 |
|
Lagerinvesteringar1 |
0,3 |
0,1 |
0,1 |
0,1 |
0,2 |
0,1 |
-0,2 |
|
Export |
7,2 |
10,0 |
8,0 |
7,6 |
6,5 |
6,0 |
5,5 |
|
Användning |
-1,6 |
2,8 |
3,9 |
4,3 |
3,7 |
3,1 |
2,8 |
|
Inhemsk efterfrågan |
-4,9 |
-0,2 |
2,1 |
2,7 |
2,3 |
1,5 |
1,2 |
|
Nyckeltal | |||||||
|
Timlön |
3,9 |
3,0 |
3,3 |
5,1 |
5,7 |
5,7 |
6,0 |
|
KPI (årsgenomsnitt) |
4.7 |
1,6 |
2,7 |
3,7 |
3,5 |
3,2 |
3,3 |
|
NPI (årsgenomsnitt) Öppen arbetslöshet2 |
4,3 |
1,3 |
1,9 |
3,2 |
2,9 |
2,6 |
2,7 |
|
8,2 |
8,0 |
7,2 |
6,9 |
6,8 |
6,8 |
6,7 | |
Konjunkturberoende arbets-
|
marknadspolitiska åt- |
4,3 |
6,2 |
6,2 |
6,1 |
6,1 |
6,0 |
5,9 |
|
Exportnetto3 |
3,7 |
5,9 |
6.8 |
6,7 |
6,3 |
6,0 |
5,6 |
|
Bytesbalans3 |
-0,3 |
2,3 |
3,2 |
4,2 |
4,2 |
4,0 |
3,8 |
|
Bruttosparande3 |
13,4 |
14,4 |
16,0 |
18,0 |
18,8 |
19,2 |
18,8 |
|
Bruttoöverskott i | |||||||
|
industrin4 |
33,7 |
34,6 |
34,6 |
33,3 |
31,3 |
29,3 |
26,8 |
1 Förändring i procent av föregående års BNP.
2 Procent av arbetskraften.
3 Procent av BNP.
4 I procent av förädlingsvärdet till producentpris.
Källa: Finansdepartementet.
Importökningen i förhållande till förändringen i den importvägda efter-
frågan bedöms vara högre än i de andra alternativen, delvis till följd av
en något lägre produktionskapacitet. Den svagare efterfrågeutvecklingen
i detta alternativ medför dock att den totala importen ökar något mindre,
med ca 7 % per år. Den reala utrikesbalansen ger positiva bidrag till
tillväxten. Exportnettot och därmed också bytesbalansen uppvisar fortsatt
mycket kraftiga överskott.
Arbetslösheten permanentas på höga nivåer
Den låga tillväxten medför att enbart drygt 60 000 nya jobb skapas. Sam-
tidigt stiger det underliggande arbetsutbudet med ca 20 000 personer.
Summan av de öppet arbetslösa och personer i arbetsmarknadsåtgärder
164
stabiliseras redan i början av perioden på mycket höga 12 1/2—13 % av
arbetskraften.
I diagram 13.12 illustreras att det underliggande utbudet planar ut på
en nivå kring 81 % av befolkningen. Den reguljära sysselsättningen stiger
1996 till ca 71 % av befolkningen och ligger kvar på denna nivå resten
av perioden. Medelarbetstiden förutses vara i princip oförändrad från år
1995.
Diagram 13.12 Underliggande utbud och reguljär sysselsättning i förhållande till
befolkningen 16—64 år, enligt alternativet med låg tillväxt
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Procent
86
68 '—7—1—7—1—'—1—'—1—'—1—'—1—'—'—'—1—'—1—
1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998
Anm.: Det skuggade området utgörs av summan av öppet arbetslösa och personer i
konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder i förhållande till befolkningen
16-64 år.
Källor: Statistiska centralbyrån. Arbetsmarknadsstyrelsen, Konjunkturinstitutet och
Finansdepartementet.
Utvecklingen i det underliggande utbudet indikerar i detta alternativ en
bestående utslagning av ekonomins samlade produktionspotential bl.a. i
form av en fortsatt hög förtidspensionering. Samtidigt utgör hushållens
höga sparande till viss del en efterfrågepotential. Skulle hushållen omsätta
delar av sparandet i konsumtion eller om ekonomin får vidkännas någon
annan kraftig efterfrågeökning, riskerar den lägre produktionskapaciteten
att snabbt medföra flaskhalsproblem, stigande inflation och tendenser till
överhettning, trots mycket höga arbetslöshetstal.
Det offentliga sparandet påverkas av tillväxten
Den offentliga sektorns finansiella sparande blir märkbart sämre med en
lägre tillväxt, se tabell 13.9.
21 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
165
I alternativet med låg tillväxt är inkomsterna i den offentliga sektorn
som andel av BNP högre eftersom löneandelen i ekonomin är större.
Detta genererar högre inkomster dels av direkta skatter, dels av arbets-
givaravgifter. Skattekvoten är i viss utsträckning känslig för olika anta-
ganden om tillväxten samt hur denna är komponerad. Skattekvoten ökar
med nivån på arbetslösheten, eftersom olika former av stöd till arbetslösa
är beskattat och därmed bidrar till skatteinkomsterna (täljaren i uttrycket).
Stödet i sig ingår emellertid inte i BNP (nämnaren). Om en individ i
stället åter blir anställd, ökar BNP med lönen. Även om arbetsinkomsten
är högre än transfereringsinkomsten, och därmed genererar större skatte-
inkomster, ökar nämnaren mer än täljaren, varför skattekvoten i detta fall
sjunker. Även en höjd löneandel, dvs. sänkt vinstandel, innebär att skat-
tekvoten stiger, eftersom löner är högre beskattade än vinster. I detta sce-
nario, med lägre tillväxt, högre arbetslöshet och sänkt vinstandel, blir
skattekvoten därför högre. Jämfört med alternativet med 3 % tillväxt, är
skattekvoten nästan två procentenheter högre. Även ränteinkomsterna i
offentlig sektor är större, då det allmänna inhemska ränteläget höjs. To-
talt uppgår den offentliga sektorns inkomster år 1999 till knappt 58 % av
BNP, ca 3 procentenheter mer än i alternativet med medelhög tillväxt.
De offentliga utgifterna ökar emellertid betydligt mer i detta alternativ.
Skillnaden i utgiftsnivå mellan beräkningarna uppgår år 1999 till mer än
5 procentenheter av BNP. Transfereringarna till hushåll minskar även i
denna beräkning som andel av BNP, sett från kalkylens första år till dess
sista. Transfereringarna stiger dock såväl nominellt som i volym, medan
BNP utvecklas svagare realt. Anledningarna är desamma som tidigare
beskrivits, nämligen en sänkt arbetslöshet och genomförandet av sane-
ringsprogrammet. Arbetslösheten sänks dock inte lika mycket i denna kal-
kyl, varför skillnaden mot medelaltemativet blir större inkomstöverför-
ingar till hushållen. Slutåret är transfereringarna till hushållen drygt
en procentenhet av BNP högre, jämfört med alternativet med medelhög
tillväxt.
I alternativet med låg tillväxt och hög arbetslöshet sjunker inte de
kommunala konsumtionsutgifterna till följd av arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder på samma sätt som i de övriga alternativen. De reala utgifterna för
den offentliga konsumtionen är därför högre i detta scenario. Dessutom
kännetecknas arbetsmarknaden av stora kompensations- och följsamhets-
krav. I dessa beräkningar antas därför de offentliga lönerna öka lika
mycket som i den privata sektorn. Resultatet blir en motsvarande lägre
offentlig sysselsättning. Skillnaden år 1999 uppgår till ca 25 000 perso-
ner.
Det högre allmänna ränteläget medför att även ränteutgifterna stiger
mer i denna kalkyl och, liksom övriga högre utgifter, bidrar till att
nettoskulden ökar snabbare. Den ökade skulden genererar i sin tur fram-
tida räntekostnader. År 1999 uppgår ränteutgifterna i den konsoliderade
offentliga sektorn till 9 % av BNP, i alternativet med medelhög tillväxt
uppgår de till 7 %. Den offentliga sektorns nettoskuld beräknas 1999 till
drygt 56 % av BNP, i alternativet med 3 % tillväxt beräknas den till
48 % av BNP.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
166
Det primära finansiella sparandet förbättras med sammanlagt 7 % av
BNP. Eftersom närmare 3 procentenheter av detta är hänförligt till 1993
års saneringsprogram, är den underliggande utvecklingen betydligt svaga-
re än i de andra alternativen. Den förbättring som sker beror då på att
tillväxten ändock uppgår till 2 % i genomsnitt, samt att arbetslösheten
sjunker något. För uthålligheten i den offentliga nettoskuldsättningen in-
nebär detta scenario ett avsevärt sämre utgångsläge inför nästa årtionde.
Den ingående skuldkvoten är högre, differensen mellan realränta och till-
växt är större (ca 4 %) samt primärsaldot negativt. Sammantaget
indikerar detta en situation där skuldkvoten tenderar att stiga, vilket i sin
tur, via räntekostnader tränger undan övriga utgifter.
Sammantaget beräknas den offentliga sektorns inkomster vara 3 pro-
centenheter högre relativt BNP, samtidigt som utgifterna beräknas vara
5,5 procentenheter högre jämfört med scenariot med medelhög tillväxt.
Det finansiella sparandet blir därmed 2,6 procentenheter sämre vid en låg
tillväxt.
Inom den offentliga sektorn är det framför allt den statliga sektorn
som i kalkylerna är känslig för de olika antaganden som görs om tillväx-
ten och dess sammansättning. Nettosparandet i staten blir 3 procentenhe-
ter mindre med en lägre tillväxtbana. Även AP-fonden, vars inkomster
till största delen består av arbetsgivaravgifter, påverkas. Ränteintäkterna
till fonden blir större i detta scenario, då ränteläget är högre. Det finan-
siella sparandet i AP-fonden blir därför något högre som andel av BNP.
Den kommunala sektorns finansiella sparande är något svagare, både no-
minellt och som andel av BNP.
Det bör slutligen noteras att även vid en låg tillväxt ökar BNP varje år,
samtidigt som arbetslösheten faller något. Det finansiella sparandet i den
offentliga sektorn förbättras även vid en lägre tillväxt, sammanlagt med
drygt 3 procentenheter från år 1995 till år 1999. I detta scenario svarar
saneringsprogrammet för att en förbättring över huvud taget kommer till
stånd. Utan saneringsprogrammet skulle den offentliga sektorns finan-
siella sparande med dessa förutsättningar försämras jämfört med utgångs-
läget 1995. Eftersom primärunderskotten minskar betydligt mer, förklaras
skillnaden mellan alternativen av den offentliga nettoskuldens kostnader.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Lägre tillväxt både orsakar och beror på hushållssparandet
Hushållens faktorinkomster, dvs. i huvudsak inkomster av lön, ökar no-
minellt kraftigare i alternativet med en lägre tillväxt. Även reallöneut-
vecklingen är högre i detta scenario. Också transfereringarna från den
offentliga sektorn är större, framför allt beroende på den högre arbets-
löshetsnivån. Även om betalningarna av skatter och avgifter är högre re-
lativt BNP, dvs. skattetrycket är högre, är dock hushållens disponibelin-
komst större i denna kalkyl. Då osäkerheten om den framtida ekonomiska
utvecklingen bedöms vara större i detta alternativ, sparar hushållen rela-
tivt mer av sina inkomster. Sparkvoten stiger därför till ca 8 % av dispo-
nibelinkomsten i slutet av perioden. År 1999 uppgår den privata konsum-
167
tionen till samma andel av BNP som i alternativet med medelhög tillväxt. Prop. 1993/94:150
Realt motsvarar detta dock en lägre konsumtionsnivå. Bilaga 1.1
Även om hushållssektoms finanser i ett medelfristigt perspektiv kan be-
skrivas som gynnsamma, innebär utvecklingen i detta alternativ en stor
risk för sänkta realinkomster framöver och hänger samman med dels den
sänkta vinstandelen, som innebär ökad risk för framtida utslagning av
arbetstillfällen, dels att de offentliga finanserna är fortsatt svaga i slutet
av perioden. Detta förhållande är i sin tur en förklaring till det höga
hushållssparandet.
Om investeringarna ökar långsammare
Vinstandelen i näringslivet beräknas sjunka i detta scenario. Driftsöver-
skotten i företagssektorn faller därmed under de nivåer som beräknas
gälla under åren 1993—1995. Jämfört med 3 %-altemativet uppgår skill-
naden till en procentenhet av BNP, se tabell 13.12. Nettot av företagens
övriga inkomster och ränteutgifter faller också med en sänkt tillväxt. Det-
ta följer av den högre räntenivån. Detta svarar för ytterligare en procent-
enhets skillnad i detta scenario.
Täbell 13.12 Företagssektorns finanser vid alternativa tillväxter
Löpande priser
|
Miljarder |
Andel av BNP 1999 |
Genomsnittlig |
|
kr. |
procentuell förändring | |
|
1995-1999 | ||
|
1993 |
Alt 4 Alt 3% Alt 2% |
Alt 4% Alt 3% Alt 2% |
|
Vinstandel, näringsliv |
417 |
39,7 |
40,3 |
38,8 |
-3,7 |
-3,1 |
-4,6 |
|
Bruttosparande |
247 |
16,6 |
17,0 |
15,1 |
0,4 |
0,8 |
-1,1 |
|
Investeringar |
134 |
16,4 |
13,2 |
10,8 |
7,6 |
4,4 |
1,9 |
|
Finansiellt sparande |
113 |
0,2 |
3,8 |
4,3 |
-7,2 |
-3,6 |
3,0 |
1 Driftsöverskott som andel av förädlingsvärdet resp, total förändring, procentenheter.
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Den lägre efterfrågan i alternativet med låg tillväxt både medför och
orsakas av en mer dämpad investeringsaktivitet. En låg efterfrågan inne-
bär svagare incitament till kapacitetsutbyggnad, samtidigt som investe-
ringarnas roll som efterfrågemotor blir mindre framträdande. Bruttoin-
vesteringarna beräknas uppgå till drygt 15 % av BNP, medan de i alter-
nativet med medelhög tillväxt uppgår till 18 %.
Totalt innebär dessa kalkyler att det finansiella sparandet i företagssek-
torn beräknas uppgå till ca 4 % av BNP. Det är en halv procentenhet
lägre än i scenariot med medelhög tillväxt.
168
Bruttosparande och bytesbalans vid låg tillväxt
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Bruttosparandet i den svenska ekonomin vid en lägre tillväxt uppgår år
1999 till ca 19 % av BNP. Detta är 2 procentenheter lägre än i 3 åk-
alternativet.
Tabell 13.13 Bruttosparande och bytesbalans vid alternativa tillväxter
Löpande priser
|
Miljarder 1993 |
Andel av BNP 1999 |
Total förändring | |||||
|
Alt 4% |
Alt 3% |
Alt 2% |
Alt 4% |
Alt 3% |
Alt 2% | ||
|
Bruttosparande1 |
197 |
22,5 |
21,0 |
18,8 |
14,6 |
12,2 |
8,9 |
|
Bruttoinvesteringar1 |
199 |
20,8 |
17,5 |
15,0 |
19,4 |
13,9 |
9,3 |
|
Finansiellt sparande |
-2 |
1,7 |
3,5 |
3,8 |
-1,8 |
0,0 |
0,3 |
|
- offentlig sektor |
-195 |
-0,8 |
-3,3 |
-5,9 |
8,4 |
5,9 |
3,3 |
|
- hushåll |
80 |
2,4 |
3,1 |
5,5 |
-3,2 |
-2,5 |
-0,1 |
|
- företag |
113 |
0,2 |
3,8 |
4,3 |
-6,9 |
-3,3 |
-2,8 |
|
Exportnetto |
55 |
3,5 |
5,2 |
5,6 |
-3,1 |
-1,3 |
-0,9 |
|
Nettofaktorinkomster |
-49 |
-1,3 |
-1,2 |
-1,3 |
1,6 |
1,8 |
1,6 |
|
Övrigt netto |
-9 |
-0,5 |
-0,5 |
-0,5 |
-0,4 |
-0,5 |
-0,4 |
|
Bytesbalans |
-2 |
1,7 |
3,5 |
3,8 |
-1,8 |
0,0 |
0,3 |
1 Genomsnitt, procentuell förändring 1995—1999.
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Diagram 13.13 Bytesbalans 1970—1999
Källor: Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
169
Den offentliga sektoms finansiella sparande blir svagare vid en lägre
tillväxt. Det privata finansiella sparandet är emellertid mycket högre, vil-
ket medför en starkare bytesbalans som andel av BNP.
Den starka bytesbalansen förklaras av att den lägre efterfrågan av såväl
konsumtions- som investeringsvaror innebär en minskad import.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Förutsättningarna för en hög tillväxt bedöms som ovanligt gynnsamma.
Ett antal strukturella reformer har genomförts de senaste åren i syfte att
förbättra ekonomins funktionsförmåga. När ekonomin börjar växa kom-
mer detta att manifesteras i högre produktionsförmåga och lägre inflation
än tidigare. Därtill kommer att resursutnyttjandet i utgångsläget är lågt.
Vidare förutses den internationella konjunkturen vända uppåt. Uppgången
utomlands förstärks dessutom, att dels av andra länder också har genom-
fört strukturella förändringar, dels av liberaliseringen av världsmarkna-
den.
I alternativet med medelhög tillväxt stiger den samlade produktionen
med i genomsnitt 3 % per år under perioden 1996 till 1999. Därmed
motsvarar den svenska tillväxten vad som förutses för OECD-området
som helhet. Tillväxten genereras till största delen av stigande bruttoin-
vesteringar, men också av privat konsumtion. Lönebildningen förutses
fungera bättre än tidigare, men kännetecknas fortfarande av begränsad
flexibilitet och lönestelheter nedåt. Detta medför tendenser till inflations-
drivande löneökningar redan vid höga arbetslöshetsnivåer. Summan av
öppet arbetslösa och personer i konjunkturberoende arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder faller förhållandevis sakta under hela perioden och motsva-
rar år 1999 ca 10 % av arbetskraften. Den offentliga sektorns utveckling
är i hög grad beroende av tillväxten. Detta illustreras särskilt av skuld-
kvotens nivå och utveckling. I detta scenario går den offentliga sektorn
varje år med stora underskott. Skulden växer, vilket i sin tur genererar
framtida räntekostnader. Den förbättring av de offentliga finanserna som
kommer till stånd beror till största delen på saneringsprogrammet. Skuld-
kvoten stabiliseras dock inte.
Scenariet med hög tillväxt präglas av att såväl hushållens som företa-
gens förtroende för den ekonomiska utvecklingen är stort. Detta för med
sig fallande realräntor och en stark investeringsledd tillväxt på 4 % per
år. Optimismen inom hushållssektom medför att sparkvoten kan falla och
mer än halveras under perioden. Arbetsmarknaden och lönebildningen
kännetecknas av hög flexibilitet, vilket medför att den ekonomiska aktivi-
teten kan stiga utan att inflationen tilltar. Summan av öppet arbetslösa
och personer i åtgärder faller snabbt och uppgår vid periodens slut till
ca 6 1/2 % av arbetskraften. Detta innebär att ekonomins samlade arbets-
kraftspotential bibehållits, trots den djupa lågkonjunkturen. De offentliga
finanserna uppvisar allt mindre underskott och de två sista åren är det
primära finansiella sparandet positivt. År 1999 sjunker även nettoskuld-
kvoten.
170
I alternativet med låg tillväxt avbryts den ekonomiska expansionen i
förtid av stigande löner och priser redan vid höga arbetslöshetsnivåer.
Detta utlöser ökade inflationsförväntningar, höjda räntor, sämre lönsam-
het och ett försämrat förtroende för den ekonomiska utvecklingen. Den
genomsnittliga tillväxten begränsas till 2 % per år. Tillväxten är i större
utsträckning konsumtionsledd. Detta sammanhänger med att investering-
arna dämpas. Vinstneddragningar dämpar i viss mån prisutvecklingen och
därmed stiger hushållens reala inkomster snabbare. Det lägre förtroendet
kommer emellertid till uttryck i en stabilisering av hushållssparandet på
ca 7 1/2 % i förhållande till inkomsterna. Summan av öppet arbetslösa
och personer i åtgärder permanentas på en nivå motsvarande ca 12 1/2
% av arbetskraften. De offentliga finanserna förbättras även i detta alter-
nativ, men betydligt långsammare. Nettoskuldkvoten ökar varje år, om
än i något avtagande takt.
Diagram 13.14 Bruttonationalprodukt och trend 1985—1999
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
I diagram 13.14 illustreras de tre tillväxtbanoma och en antagen lång-
siktig trend vid normalt resursutnyttjande. Fram till 1991 stiger denna
kurva med knappt 2 % per år och därefter med 2 %. De strukturella re-
former, främst skattereformen samt förändringar inom sjuk- och arbets-
skadeförsäkringama, som genomfördes i slutet av 1980- och början av
1990-talet förklarar denna uppjustering. I ett sexårsperspektiv är det inte
rimligt att betrakta skillnaden mellan trend och faktisk produktionsnivå
som ett uttryck för ett underutnyttjande av tillgängliga resurser. I stället
171
handlar det om en mer permanent utslagning av produktionsfaktorer som
innebär att trendens nivå inte kan uppnås inom överskådlig tid.
I alternativet med medelhög tillväxt krymper gapet varje år och är för-
hållandevis litet år 1999. Det underliggande arbetskraftsutbudet, se dia-
gram 13.4, stiger också under hela perioden och är år 1999 i nivå med
1980-talets första hälft. I ljuset av detta och den allmänna osäkerheten i
kalkylerna, är det inte möjligt att hävda att det skett en nämnvärd utslag-
ning.
I alternativet med hög tillväxt mobiliseras arbetskraften snabbt. Där-
igenom undviks i allt väsentligt en permanent utslagning av potentiell
produktionskapacitet. Detta tillsammans med effekterna av de strukturella
reformer som har genomförts och förutsätts genomföras gör det rimligt
att anta att trendtillväxten kan vara högre än 2 %. I termer av diagram
13.14 ska detta tolkas som att trenden ska luta kraftigare uppåt och inte,
som figuren kan antyda, att slutpunkten skulle representera ett överhettat
tillstånd. Det underliggande arbetskraftsutbudet, se diagram 13.9, beräk-
nas vara i nivå med åren före överhettningen, vilket också indikerar att
ekonomins produktionsförmåga har bibehållits.
I alternativet med låg tillväxt ligger produktionsnivån betydligt under
trenden, dessutom växer skillnaden de sista åren av perioden. Samma bild
framträder i diagram 13.12. Det underliggande arbetskraftsutbudet stabi-
liseras initialt på en låg nivå och vänder sedan nedåt. Sammantaget visar
detta på en permanent utslagning av arbetskraft och samlad produktions-
förmåga. Detta tar sig också uttryck i en bestående hög arbetslöshet. I
termer av diagram 13.14 betyder utslagningen att trendlinjen skall skiftas
nedåt för att ge en rättvisande bild av produktionsgapets utveckling.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
172
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
De stora statliga underskotten under senare år har lett till att den svenska
offentliga sektorns finansiella förmögenhet har försämrats kraftigt (dia-
gram 14.1). Även i ett internationellt perspektiv innebär de senaste årens
utveckling en relativ försämring. Den offentliga sektorns skuldsättning
har stigit i hela OECD-området under den senaste lågkonjunkturen, men
utvecklingen är mer dramatisk i Sverige. Beträffande bruttoskulden ligger
nu Sverige över genomsnittet för OECD-ländema. Den finansiella netto-
skulden har ännu inte nått genomsnittet för OECD-ländema, men närmar
sig snabbt. Sveriges relativa position är sämre om skulden mäts i brutto-
termer, eftersom Sverige har förhållandevis stora pensionsåtaganden inom
den offentliga sektom.
Efter att i många sammanhang varit något av en underordnad storhet
i förhållande till de löpande budgetunderskotten har den offentliga sek-
toms skuldsättning kommit mer i fokus i den ekonomisk-politiska debat-
ten. Bakom detta ligger flera faktorer. Skuldkvoten i Sverige och inom
OECD-ländema har ökat trendmässigt under de senaste decennierna och
enskilda länder har nått skuldnivåer som klart överstiger värdet av BNP.
Vid sådana nivåer blir skulden genom sin egen dynamik svårhanterlig och
kan på olika sätt skapa problem för den ekonomiska utvecklingen och po-
litiken. Den trendmässiga ökningen av skuldandelen visar också att det
finns betydande strukturella underskott orsakade av en systematisk ten-
dens för utgifterna att överstiga inkomsterna på ett långsiktigt ohållbart
sätt. Vidare har den ekonomiska integrationen i Europa och OECD-områ-
det ökat det ömsesidiga beroendet mellan länder. Ett uttryck för detta är
EU:s EMU-planer som inneburit att referensvärden (konvergenskriterier)
för såväl offentliga underskott som för offentlig skuldsättning blivit en del
av diskussionen samt att länderna i sina konvergensprogram angett mål
för den offentliga skuldens utveckling. EU har även understrukit att be-
tydande mät- och definitionsproblem föreligger, i synnerhet vad gäller
offentlig skuldsättning, på detta område.
I avsnitt 14.2 analyseras vilka faktorer som driver statsskuldsutvecklingen
och vilka samhällsekonomiska effekter en stor och växande statsskuld har
på kort och lång sikt. Diskussionen i detta avsnitt är principiell till sin
karaktär. Detta innebär bland annat att ingen distinktion görs mellan sta-
tens skuld och den offentliga sektorns skuld. I praktiken ställs en skuld-
analytiker inför en mängd olika skuldbegrepp. I avsnitt 14.3 diskuteras
därför de vanligaste skuldbegreppen i den offentliga statistiken och deras
ekonomiska relevans. Den svenska skuldutvecklingen tas upp till behand-
ling i avsnitt 14.4. I detta avsnitt redovisas också finansiella beräkningar
för skuldutvecklingen fram t.o.m. år 1999. I avsnitt 14.5 belyses inter-
173
nationella erfarenheter av en stor offentlig skuld. Erfarenheterna från Prop. 1993/94:150
skuldtyngda länder — Belgien och Irland — behandlas mer ingående. I ka- Bilaga 1.1
pitlets avslutande delar diskuteras den offentliga skuldsättningen utifrån
ett EU-perspektiv.
Diagram 14.1 Den offentliga sektorns skulder i Sverige och OECD 1980—1993
Procent av BNP
Andel av BNP, procent
1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992
Källor: Konjunkturinstitutet, OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Den kanske mest grundläggande frågeställningen vid en analys av stats-
skulden är att bedöma om utvecklingen är hållbar i ett längre tidsperspek-
tiv. Om staten har slagit in på en ohållbar statsskuldsbana så måste skat-
tetrycket höjas och/eller de offentliga utgifterna minskas. Alternativet är
en statsfinansiell bankrutt eller möjligen en avveckling av skulden med
hjälp av hyperinflation.
När är en statsskuldsutveckling uthållig? Tyvärr kan inte något enkelt
svar ges. Det är endast möjligt att peka på några viktiga faktorer.
Det är skuldkvoten, dvs. statsskulden i förhållande till BNP, och inte
statsskuldens absoluta nivå som är avgörande för statsskuldens uthållig-
het. Skuldkvotens utveckling över tiden är helt bestämd av tre faktorer
— (i) storleken på de primära budgetsaldona som andel av BNP (ii) skill-
naden mellan realräntan på statsskulden och ekonomins tillväxttakt samt,
(iii) storleken på den initiala skulden. Primära budgetsaldot är vad som
återstår av budgetunderskottet efter att räntenettot har dragits bort. Skill-
174
naden mellan realränta och tillväxt bestämmer den ingående skuldens till-
växttakt i förhållande till tillväxten i BNP.
I diagram 14.2 illustreras tre fall med olika primärsaldokvoter. I en
situation där differensen mellan realräntan och tillväxttakten är 2 % och
den initiala skuldkvoten är 50 %, leder primärunderskott motsvarande i
genomsnitt 3 % av BNP till en explosiv utveckling av skuldkvoten. Om
istället staten uppnår primäröverskott som i förhållande till BNP uppgår
till 3 % så minskar skuldkvoten över tiden. För att skuldkvoten skall
ligga kvar på sin initiala nivå (50 %) krävs att staten uppnår primäröver-
skott på (i genomsnitt) 1 % av BNP per år. Ett primäröverskott som upp-
går till 1 % av BNP motsvarade för Sveriges del 1993 ca 15 mdkr.
Diagram 14.2 Skuldkvotens bestämningsfaktorer
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Anm.: Där p är primärunderskottets andel av BNP och r-y är skillnaden mellan
realränta och tillväxt.
Storleken på ränte-tillväxtdifferensen är också viktig för en gynnsam
utveckling av skuldkvoten. En stor och positiv differens gör att skuldkvo-
ten växer snabbare än om den är mindre. Det är också lättare att finan-
siera en stor statsskuld när ränte-tillväxtdifferensen är liten — en skuld-
kvot lika med 100 % och en ränte-tillväxtdifferens som är 1 % har sam-
ma statsfmansiella konsekvenser som en skuldkvot på 50 % och en ränte-
tillväxtdifferens motsvarande 2 % när primäröverskottens andel av BNP
är 1 % (se diagram 14.2).
Vilken storlek kan man förvänta sig att ränte-tillväxtdifferensen har?
Det finns goda såväl empiriska som teoretiska skäl att anta en positiv dif-
ferens. Men varken den ekonomiska teorin eller de empiriska erfarenhe-
terna är helt entydiga på denna punkt. Under 1970-talet var skillnaden
mellan realränta och tillväxt negativ i de flesta OECD-länder. En orsak
175
till detta är att kreditmarknadema i många länder, däribland Sverige, var
hårt reglerade. De länder som i samband med första oljekrisen drog på
sig en stor statsskuld kunde därför relativt enkelt förhindra en negativ
skuldutveckling. När realräntan är hög och tillväxttakten låg krävs det
mycket större statsfmansiella ansträngningar för att få till stånd en gynn-
sam statsskuldsutveckling. För Sveriges del har den senaste årens låga
tillväxt i kombination med en hög implicit ränta (dvs. ränteutbetalningar-
nas andel av skuldvärdet) på statsskulden bidragit till den dramatiska
skuldutveckl ingen.
De samband som hittills har lyfts fram är ganska bokföringsmässiga till
sin natur. I verkligheten finns det starka ekonomiska kopplingar mellan
storheter som realränta, tillväxt, statsskuld och budgetunderskott. I detta
avsnitt diskuteras olika ekonomiska teorier för hur en stor och växande
statsskuld kan tänkas påverka ett lands ekonomi på kort och lång sikt.
14.2.2.1 Långsiktiga effekter
En utgångspunkt för en analys av statsskuldens långsiktiga effekter är
teorin för statsskuldsneutralitet. Enligt denna teori har en stor statsskuld
överhuvudtaget inga effekter på ekonomins funktionssätt. Förändringar
i statens budgetsaldo ger upphov till ett ändrat sparbeteende i den privata
sektorn som exakt motvarar budgetsaldoförändringen. Det totala sparan-
det, och därmed räntor och kapitalbildning, är opåverkade av statsskulden
— en situation som i litteraturen går under beteckningen ricardiansk ekvi-
valens. Anledningen till att hushållen ökar sitt sparande när staten låter
statsskulden växa är att de inser att de själva (eller deras barn) i framti-
den, via skatter, måste betala räntor och amorteringar på skulden. Under
vissa, ganska orealistiska, förutsättningar så kommer rationella framåt-
blickande individer att välja att förändra sitt sparande så att ekonomins
totala sparande hålls oförändrat.
En förutsättning för att statsskuldsneutralitet skall gälla är att staten har
tillgång till skatteinstrument som inte ger upphov till några negativa inci-
tamentseffekter — s.k. klumpsummeskatter. Genom att utnyttja klump-
summeskatter kan staten, i princip, finansiera en mycket stor statsskuld
utan att några reala beslut påverkas. Under förutsättningarna att klump-
summeskatter är tillgängliga, att ricardiansk ekvivalens gäller och att det
inte finns några tvivelsmål om statens möjligheter att fullgöra sina betal-
ningsåtaganden, vilka naturligtvis är lättare att fullgöra om staten kan an-
vända klumpsummeskatter, så är det svårt att hävda att en stor statsskuld
skulle ge upphov till några negativa samhällsekonomiska effekter.
Resonemanget förutsätter implicit att det handlar om en sluten ekonomi
eftersom möjligheten till migration gör att alla skattesystem grundade på
bosättningsort är förknippade med snedvridningseffekter. Detta gäller
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
176
eftersom en individ eller ett företag alltid kan undslippa ett lands stats- Prop. 1993/94:150
skuld genom att flytta utomlands och samtidigt behålla sina obligations- Bilaga 1.1
fordringar på staten.
De flesta forskare är idag eniga om att hushållen reagerar med ökat
sparande när statsfinanserna försämras, men inte så mycket att stats-
skuldsneutralitet gäller. Det finns dock en ganska stor spännvidd i upp-
fattningarna om hur kraftigt det privata sparandet reagerar på statsskulds-
utvecklingen.
Utträngningseffekter
När ricardiansk ekvivalens inte gäller kommer en statsskuldsökning att
leda till att det totala sparandet minskar, vilket tenderar att höja ränteläget
och tränga ut privata investeringar. En effekt av en växande statsskuld är
därför en krympande privat kapitalstock. I den mån som den statliga
skuldackumulationen inte har finansierat offentliga investeringar med en
(minst) marknadsmässig avkastning så resulterar skuldutvecklingen i en
lägre ekonomisk tillväxt. I en öppen ekonomi där sparandet inte behöver
vara lika stort som investeringarna resulterar budgetunderskott i en mind-
re ränteuppgång samtidigt som utlandsskulden växer.
I en liten öppen ekonomi som den svenska kan realräntan på lång sikt
synas vara helt bestämd av omvärlden. För stora företag, som har till-
gång till den internationella kapitalmarknaden, så är därför utträngnings-
effektema av allt att döma ringa. För små företag, som inte har tillgång
till den internationella kapitalmarknaden, är utträngningseffekter mer
sannolika. Detta gäller i synnerhet i en situation där finansieringen av en
stor och växande statsskuld har tvingat fram skattehöjningar som har ökat
kostnaden att självfinansiera nya småföretag.
Kreditrisker
En stor och växande statsskuld ökar kreditrisken förknippad med place-
ringar i statspapper vilket i sin tur driver upp ränteläget. Det kan dels
handla om en risk för att staten inte kan fullgöra sina betalningsåtagan-
den, dels en risk för att staten väljer att lätta på den reala skuldbördan
genom att inflatera bort en del av den nominellt denominerade skulden.
En högre ränta på grund av en större kreditrisk kan generera ett skuld-
förlopp där räntehöjningar ökar statens räntebörda och därmed budget-
underskottet, vilket får statsskulden att växa ännu snabbare, vilket ger
högre räntor osv. Om nivån på statsskulden är så hög att det bedöms fin-
nas en stor känslighet för konjunkturstömingar kan risken för en lågkon-
junktur i sig vara en tillräcklig förutsättning för att utlösa en "snöbolls-
effekt” — rationella placerare kräver en räntepremie för att hålla obliga-
tioner när de vet att en framtida lågkonjunktur kan äventyra deras ford-
ringar. Detta ökar statens räntebörda idag och risken att hålla statsobliga-
tioner tilltar ytterligare, räntepremien ökar osv.
177
Omfördelning mellan generationer
Om ricardiansk ekvivalens inte gäller innebär en växande statsskuld en
förmögenhetsomfördelning mellan generationer. De generationer som le-
ver under statsskuldens uppbyggnadsskede är vinnare på bekostnad av de
framtida generationer som skall betala räntor och amorteringar på skul-
den. En generation som vid sin födelse ärver en stor statsskuld (men inte
motsvarande statsobligationer) som den sedan helt eller delvis amorterar
ner har ju under sin livstid fått använda en del av sina inkomster till
ränteutbetalningar till en äldre generation. Det är med andra ord endast
en förändring i statsskuldens nivå som ger upphov till fördelningseffekter
— en statsskuld som (per capita) är konstant över tiden är fördelnings-
mässigt neutral över generationer.
En växande statsskulds fördelningseffekter skall dock inte överbetonas.
I den mån en statsskuld byggs upp och amorteras av samma personer
finns inga fördelningseffekter av detta slag. Arvet från en äldre genera-
tion består inte heller enbart av en statsskuld utan också av realkapital,
fordringar på utlandet, humankapital och teknologi. Värdet på dessa till-
gångar är många gånger större än värdet på statsskulden (exemplet är
hämtat från Ekonomikommissionens rapport, SOU 1993:16 sid. 146).
Effekter på skattetryck och utgiftsnivåer
Finansieringen av räntebetalningarna på en stor och växande statsskuld
kräver antingen ett allt högre skattetryck eller sjunkande offentliga utgif-
ter. Verklighetens skattesystem är inte av klumpsummenatur eftersom en
extra samhällsekonomisk kostnad, en överskottsbörda, tillkommer för
varje skattekrona som staten tar in. Det råder bland ekonomer ingen stör-
re enighet om hur stor denna extra kostnad är vid olika skattenivåer. De
flesta ekonomer är dock eniga om att kostnaden per skattekrona ökar med
ett stigande skattetryck. Slutsatsen är därför att vid en given utgiftsnivå
ger en växande statsskuld förr eller senare upphov till allvarliga samhälls-
ekonomiska skadeverkningar.
Istället för att finansiera räntebetalningarna på en stor statsskuld med hö-
ga skattesatser kan staten välja att vid ett bibehållet skattetryck minska de
offentliga utgifterna — skattetrycket blir även i detta fall högre än vad
som krävs för att finansiera den löpande verksamheten samtidigt som vik-
tiga offentliga utgifter trängs ut.
14.2.2.2 Kortsiktiga effekter av en hög statsskuld
Hur skall den ekonomiska politiken bedrivas i ett kortare tidsperspektiv
när nivån på statsskulden är hög? Är konjunkturläget inte alltför dåligt
finns ingen anledning att avvika från ett långsiktigt program för en lägre
nivå på statsskulden. Inte minst därför att en stor statsskuld begränsar det
stabiliseringspolitiska utrymmet vid framtida lågkonjunkturer. I en kon-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
178
junktumedgång blir bilden genast mer komplicerad genom att det lätt Prop. 1993/94:150
uppkommer målkonflikter mellan lång- och kortsiktiga åtgärder — de Bilaga 1.1
kortsiktiga övervägandena talar ofta för en stimulans av efterfrågan och
därtill kopplade budgetunderskott och ökning av statsskulden. Hur påver-
kas denna avvägning av nivån på statsskulden?
Ett argument för en mer expansiv finanspolitik är att om den höga
statsskulden har uppkommit till följd av en djup konjunkturnedgång med
lågt kapacitetsutnyttjande så skulle finanspolitik kunna bedrivas utan någ-
ra omfattande utträngningseffekter. De mest optimistiska expansionistema
hävdar t.o.m. att en sådan strategi skulle kunna vara självfinansierad —
en högre aktivitetsnivå leder till ökade skatteintäkter och minskade utgif-
ter för arbetslöshetsunderstöd och dylikt. En alltför hårdför budgetsane-
ringspolitik kan också leda till att arbetslösheten permanentas på en högre
långsiktig nivå vilket eroderar framtida skattebaser och ger upphov till
nya utgifter.
Å andra sidan kan stora budgetunderskott och en växande statsskuld
innebära att risken för en ohållbar utveckling ökar. Genomslaget av en
expansiv finanspolitik kan då bli att ränteläget stiger vilket dels dämpar
efterfrågeökningen dels innebär ytterligare ränteutgifter för staten. En
annan anledning till ränteökningar är att en stor och växande statsskuld
gör det svårare att bedöma inflationsutvecklingen vilket kan motivera en
realränte-riskpremie. De åtstramande effekterna av en restriktiv finans-
politik skall heller inte överdrivas eftersom de kan motverkas med en ex-
pansiv penningpolitik. Effekterna av en expansiv penningpolitik är, enligt
traditionell makroteori, som störst vid en rörlig växelkurs.
De långsiktiga effekterna på statsskulden är sålunda av central betydel-
se för stabiliseringspolitiken. Ett viktigt budskap i Ekonomi-kommissio-
nens rapport var att ett långsiktigt saneringsprogram i kombination med
en mer expansiv kortsiktig politik skulle minska osäkerheten vad gäller
statsskuldsutvecklingen. Därmed skulle ränteläget och inflationsförvänt-
ningarna kunna hållas i schack. En viktig fråga är hur en regering i
praktiken skall kunna binda upp sig och framtida riksmöten vid en
långsiktig saneringsstrategi. Trovärdighetsproblemet är ännu mer påtagligt
om staten av stabiliseringspolitiska skäl skjuter besparingar på framtiden
— även om enighet råder vid ett visst tillfälle om framtida besparingar så
uppstår i praktiken alltid tolkningsproblem när verkligheten förändras.
14.2.3 Optimal statsskuldspolitik
Hur ser den optimala statsskuldspolitiken ut? Den neoklassiska teorin för
skattesatsutjämning (tax-smoothing) är en normativ utgångspunkt för stats-
skuldpolitik. Denna teori säger att oavsett tidsprofilen för de offentliga
utgifterna så bör ett lands skattesatser hållas konstanta över tiden. Skatte-
satserna sätts på en sådan nivå så att staten kan finansiera sitt långsiktiga
utgiftsprogram. Genom att hålla skattesatserna konstanta över tiden mini-
merar staten beskattningens extra kostnad. Ändrar staten skattesatserna
mellan olika perioder kommer marginalkostnaden för en ytterligare skat-
179
tekrona att vara olika i olika perioder, vilket är ineffektivt. De konstanta
skattesatserna måste dock förändras om något oförutsett inträffar med
skattebaser eller offentliga utgifter. Innebörden är att i perioder där utgif-
terna är stora skall staten tillåta budgetunderskott och när de är små skall
budgeten överbalanseras. Ligger de offentliga utgifterna under en lång
tidsperiod över sitt långsiktiga genomsnitt blir också den optimala stats-
skulden stor. Mycket välvilligt tolkat kan alltså Sveriges statsskuldsut-
veckling, från ett 'tax-smoothing'-perspektiv, betecknas som optimal, om
det är så att de framtida offentliga utgifterna ligger på en lägre nivå än
vad de gör idag.
'Tax-smoothing '-teorin har också implikationer för hur stabiliserings-
politiken skall bedrivas — budgetunderskottet skall följa ett motkonjunk-
turellt mönster. 'Tax-smoothing '-teorin ger alltså upphov till direkt Key-
nesianska politikrekommendationer.
Sett isolerad från andra överväganden så sätter 'tax-smoothing '-teorin
ingen övre gräns för statsskuldens storlek, men uteluter ändå en mängd
statsskuldsbeteenden. Alla statsskuldsutvecklingar som kräver framtida
skattehöjningar eller avvikelser från ett rimligt utgiftsprogram är att be-
trakta som inoptimala. Som en normativ teori är därför 'tax-smoothing ’-
ansatsen värdefull.
I den allmänna debatten förekommer en mängd olika skulddefinitioner.
Syftet med detta avsnitt är att diskutera de vanligaste definitionerna. Vil-
ken definition som är lämplig beror framför allt på vad man vill belysa.
Det finns också en mängd mätproblem kopplade till de olika skuldmåtten
— de siffror som finns redovisade i finansräkenskapema kan skilja sig
ganska mycket från de ekonomiskt relevanta värdena.
I de flesta sammanhang diskuteras finansiella skuldbegrepp eftersom det
är de finansiella problemen som står i fokus. Därmed bortses det ifrån att
staten och kommuner förfogar över stora reala tillgångar. Anledningen
till detta är främst att tillgångar som skolor, vägar, sjukhus etc. ger en
mycket liten direkt pekuniär avkastning. Det reala kapitalet i den offent-
liga sektorn resulterar visserligen i en samhällsekonomisk avkastning,
men denna avkastning kan inte finansiera de offentliga utgifterna. (Indi-
rekt ger naturligtvis vissa tillgångar såsom infrastruktur och utbildnings-
väsende staten intäkter). Det faktum att offentliga tjänster inte prissätts
på marknaden och i vissa fall är omöjliga att saluföra (s.k. kollektiva
varor/tjänster) gör också värderingen av det reala kapitalet i den offent-
liga sektorn mycket osäker.
Att helt bortse från det reala kapitalet i den offentliga sektorn vid en
utvärdering av dess finansiella ställning är ändå något missvisande, efter-
som vissa intäkter ändå genereras. I ena änden av inkomstbringande akti-
viteter finns de affärsdrivande verken som årligen inlevererar betydande
överskott till staten, i den andra änden finns verksamheter där avgifter
(t.ex. vid sjukhusbesök) endast täcker en liten andel av de totala kostna-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
180
derna. Bilden kompliceras ytterligare av att staten kan omvandla reala
tillgångar till finansiella genom utförsäljning.
I vissa sammanhang analyseras den finansiella skulden för staten isole-
rat, i andra sammanhang för den konsoliderade offentliga sektorn, dvs.
staten, den kommunala sektorn och socialförsäkringssektorn tillsammans.
En annan mycket viktig distinktion är den mellan finansiell bruttoskuld
och finansiell nettoskuld där nettoskulden är skillnaden mellan finansiella
skulder och finansiella tillgångar. Sammantaget finns det med andra ord
fyra centrala finansiella skuldbegrepp: den statliga sektorns bruttoskuld,
den statliga sektorns nettoskuld, den konsoliderade offentliga sektorns
bruttoskuld och den konsoliderade offentliga sektorns nettoskuld.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
I tabell 14.1 redovisas den empiriska bilden avseende finansiella till-
gångar och skulder enligt finansdepartementets preliminära beräkningar.
Vägledande för dessa beräkningar är de bokförings- och värderingsprinci-
per som ligger till grund för finans- och nationalräkenskaperna. Storleken
på skulden enligt de olika definitionerna är mycket olika. Störst är den
konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuld på 1 231 miljarder (85 %
av BNP). Minst blir skulden om den definieras som den offentliga sek-
torns nettoskuld (266 miljarder eller 18 % av BNP). Den stora skillnaden
förklaras av att staten, men framför allt socialförsäkringssektorn i AP-
fondema, har stora finansiella tillgångar. När den offentliga sektorns fi-
nansiella uthållighet är föremål för analys är det nettoställningen som är
det ekonomisk mest relevanta måttet. Det är ju möjligt att minska inne-
havet av finansiella tillgångar och amortera bruttoskulden.
Tabell 14.1 Finansiell skuldsättning 1993 i den offentliga sektorn
Miljarder kronor
|
Finansiella tillgångar |
Finansiell |
Nettoskuld | |
|
Staten |
316 |
1132 |
816 |
|
Kommuner |
100 |
99 |
1 |
|
Socialförsäkrings- | |||
|
sektorn |
549 |
0 |
-549 |
|
Konsoliderad | |||
|
offentlig sektor |
965 |
1231 |
266 |
Källa: Statistiska centralbyrån, Riksgäldskontoret och Finansdepartementet.
Den offentliga sektorns inkomster av kapital uppgick, enligt preliminära
beräkningar, till 93 miljarder kr. och ränteutgifterna till 88 miljarder kr.
Att den offentliga sektorn visar ett kapitalinkomstöverskott är ganska
märkligt med tanke på att den finansiella nettoskulden samma år uppgick
till 266 miljarder kronor. Förklaringen ligger i att kapitalinkomsterna in-
kluderar avkastning på andra tillgångar än de rent finansiella. Vidare är
avkastningen på valutareserven upptagen som kapitalinkomst. Valutare-
serven ingår däremot inte på tillgångssidan i statens balansräkning. Sta-
22 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
181
tens innehav av aktier i allmänhet och av aktier i affärsverken (eller in-
sats i statliga verk som det heter i finansräkenskapema) är lågt värderade
i förhållande till inlevererade vinster.
Utöver de explicita fordringar som innehavare av statspapper har på
staten finns även implicita fordringar i form av framtida pensionsåtagan-
den och andra mer eller mindre förpliktande utfästelser om framtida
transfereringar och subventionerad offentlig konsumtion. Staten har sam-
tidigt en viktig implicit tillgång i sin beskattningsrätt.
Ytterligare ett skuldbegrepp definieras av konvergensvillkoren för delta-
gande i den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Där avses den
konsoliderade bruttoskulden, dvs den konsoliderade offentliga sektorns
bruttoskuld minskad med den offentliga sektorns innehav av egna skuld-
förbindelser. Den principiella innebörden för svenskt vidkommande är att
AP-fondemas innehav av statspapper skall räknas ifrån den konsoliderade
sektorns bruttoskuld.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Det skuldbegrepp som oftast är föremål för diskussion är statsskulden.
Enligt Riksgäldskontorets redovisning uppgick statsskulden till 831 mil-
jarder kr 1993, vilket är drygt 500 miljarder kr mer än den konsoliderade
offentliga sektorns finansiella nettoskuld. Återigen förklaras den stora
differensen av AP-fondemas tillgångar och eftersom staten inte kan till-
godogöra sig dessa värden för konsumtionsändamål kan den statliga net-
toskulden i vissa sammanhang vara ett relevant uthållighetsmått.
Den konsoliderade offentliga sektom hade år 1982, då konjunkturen nåd-
de botten, ett sparandeunderskott motsvarande ca 7 % av BNP. Netto-
skulden uppgick samtidigt till ca 5 % av BNP. Konjunkturförbättringen
bidrog till att underskottet nästan halverades till 1985. Offentliga sektoms
nettoskuld fortsatte dock att stiga till drygt 14 % av BNP 1985 (se dia-
gram 14.1). Mellan 1985 och 1990 förbättrades den offentliga sektorns
finansiella sparande och under åren 1987—90 var primäröverskotten om-
kring 5 % av BNP. Nettoskuldkvoten sjönk under samma period till ca -
8 % av BNP, dvs. den offentliga sektorns finansiella nettoställning var
positiv 1990.
Den konsoliderade offentliga sektoms nettoskuld har efter 1990 ökat
mycket snabbt. Som andel av BNP uppgick nettoskulden 1993 till 18,5 %
vilket kan jämföras med 14 % år 1985, som var det högsta värdet efter
lågkonjunkturen i början på 1980-talet. Mönstret är likartat, om än på en
annan nivå, för bruttoskulden (se diagram 14.1).
182
Finansiella beräkningar för skuldutvecklingen har genomförts för en ge-
nomsnittlig tillväxt på 2 %, 3 % och 4 % fram till 1999. Samtliga tre
alternativ förutsätter att saneringsprogrammet genomförs. (Se kapitel
13 för en utförlig redovisning av beräkningarna).
Den konsoliderade offentliga sektorns nettoskuld fortsätter att växa un-
der hela kalkylperioden när tillväxten är medelhög (3 %). År 1999 beräk-
nas nettoskuldkvoten uppgå till 49 % av BNP samtidigt som det primära
sparandet är lika med 0 % av BNP (se diagram 14.3). Storleken på det
primära sparandet är otillräckligt för att nettoskuldkvoten skall kunna per-
manentas på 1999 års nivå efter år 1999. Skuldutvecklingen fram till
1998 i alternativet för medelhög tillväxt överensstämmer ungefär med den
skuldutveckling som förutsågs i 1993 års reviderade nationalbudget.
Diagram 14.3 Den offentliga sektorns skuldutveckling vid medelhög (3 %) tillväxt
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källa: Finansdepartementet.
Under förutsättning att AP-fondema köper statspapper i samma omfatt-
ning som tidigare kan den konsoliderade bruttoskulden (dvs. EU's skuld-
definition) beräknas. Den konsoliderade bruttoskulden växer från ca 74 %
1993 till 94 % 1999 när tillväxten är medelhög. Den ligger därmed på en
nivå som under hela kalkylperioden överstiger EU's konvergensvillkor.
Alternativet med medelhög tillväxt leder till att den dramatiska skuld-
tillväxten upphör vid sekelskiftet, men att den offentliga sektorns skuld
ligger på en nivå som är betydligt högre än dagens. Risken för en okon-
trollerbar utveckling torde i detta fall vara mindre sannolik. Den höga ni-
183
vån på den offentliga skulden är dock ett allvarligt samhällsekonomiskt Prop. 1993/94:150
problem. Bilaga 1.1
Diagram 14.4 Den offentliga sektorns nettoskuldutveckling i tre olika tillväxt-
scenarier
Källa: Finansdepartementet.
Vid låg genomsnittlig tillväxt (2 %) är läget mer problematiskt (se dia-
gram 14.4). Den konsoliderade offentliga sektorn uppvisar primärunder-
skott motsvarande 1,8 % av BNP i en situation där betydande primär-
överskott skulle krävas för en balanserad skuldutveckling. Alternativet för
hög ekonomisk tillväxt (4 %) innebär en ganska gynnsam skuldutveckling
under kalkylperiodens sista år — den konsoliderade offentliga sektorns
nettoskuldkvot har då börjat minska samtidigt som primäröverskottet år
1999 uppgår till 2,1 % av BNP.
Oavsett vilket tillväxtaltemativ som visar sig vara mest korrekt så kom-
mer Sverige att gå in i 2000-talet med en betydande offentlig skuld. Någ-
ra år av hög ekonomisk tillväxt är inte tillräckligt för att eliminera den
offentliga skulden från agendan över Sveriges mest allvarliga ekonomiska
problem. Den tendens till skuldstabilisering vid slutet av seklet som kan
avläsas grafiskt i diagram 14.4 ska inte heller övertolkas — blir tillväxten
lägre än 3 % under 2000-talets första år eller stiger realräntan kommer
skuldkvoten att börja växa snabbare igen. Med en stor offentlig skuld är
känsligheten för dylika förändringar mycket stor.
184
Den ogynnsamma skuldutveckling som inleddes under 80-talets första år
visade sig vara ganska lätt att bryta under andra hälften av 80-talet. De
medelfristiga finansiella beräkningarna visar tydligt att 90-talets negativa
skuldutvecklingstrend är betydligt svårare att vända.
Varför är det inte lika lätt denna gång? De faktorer som avgör den of-
fentliga skuldens utveckling är, som nämndes i avsnitt 14.2.1, primärsal-
dots utveckling, storleken på den ingående skulden samt skillnaden mel-
lan realränta och tillväxt.
En stor del av den snabba förstärkningen av den offentliga skuldutveck-
lingen under 80-talets senare del förklaras av att skattekvoten steg från
50 % år 1985 till ca 56 % 1990, vilket förbättrade primärsaldot. Bakom
ökningen av skattekvoten under denna period ligger flera faktorer:
— De tilltagande löne- och prisökningarna i kombination med icke infla-
tionsskyddade skatteskalor ökade skatteinkomsterna ("fiscal drag").
— Löneandelen ökade och vinstandelen i näringslivet sjönk kraftigt till
en ohållbart låg nivå. Eftersom löner är avsevärt högre beskattade än
vinster bidrog detta också till ökade skatteinkomster.
— Den privata konsumtionen låg under åren 1987—90 på en så hög nivå
att sparkvoten var negativ. Därmed blev momsintäktema också ovanligt
stora.
Realräntan var obetydligt högre än tillväxten under hela 80-talet. En
viktig förklaring till den dramatiska skulduppbyggnaden under första hal-
van av 90-talet är att skillnaden mellan ränta och tillväxt under denna
tidsperiod är mycket hög. Skillnaden mellan implicit räntan på statsskul-
den och BNP-tillväxten var mellan 1981—90 i praktiken lika med noll.
Motsvarande siffra för tidsperioden 1991—95 har beräknats till drygt
5 %. Ränteutgifterna, under slutet av 80-talet minskades också när den
finansiella ställningen successivt förbättrades.
Utgångsläget för en minskning av skulden, efter den skulduppbyggnad
som nu sker, skiljer sig på flera sätt från situationen på 1980-talet. För
det första är förutsättningarna för stora primäröverskott sämre. Det nuva-
rande systemet för inkomstbeskattning innebär minskad progressivitet
samtidigt som skatteskalorna justeras automatiskt i takt med inflationen.
Starkare tillväxt och inflation leder därför inte i samma utsträckning som
tidigare till förstärkta statsinkomster. Det kan tyckas att det gamla skat-
tesystemet hade goda egenskaper som automatisk stabilisator, men man
måste samtidigt komma ihåg att det ledde till ohållbart höga marginalskat-
ter, eftersom dessa hade en tendens att stiga under varje konjunkturupp-
gång utan att falla tillbaka under tider av lågkonjunktur. Dessutom är de
samhällsekonomiska kostnaderna i termer av effektivitetsförluster och för-
lorad tillväxtpotential hos ett progressivt skattesystem sannolikt av en
annan storleksordning än dess eventuella förtjänster som automatisk stabi-
lisator. Den mycket fördelaktiga utvecklingen av högt beskattade skatte-
baser under senare delen av 80-talet kommer inte att återupprepas i något
av de medelfristiga alternativen. Arbetslösheten kommer, enligt kalkyler-
na, inte ner i de mycket låga tal som rådde på den överhettade arbets-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
185
marknaden i slutet av 80-talet. För det andra är skillnaden mellan real-
ränta och tillväxt större i de medelfristiga kalkylerna än under senare de-
len av 80-talet. För det tredje, så lämnade 80-talet efter sig en nettoskuld-
kvot som var avsevärt större än nettoskuldkvoten vid ingången till 80-
talet (se diagram 14.1.).
En stor statsskuld i kombination med stora budgetunderskott kan måhända
öka lockelsen att sedelpressfinansiera underskotten. I och med att stats-
skulden till stor del är bestämd i svenska kronor så skulle den inflations-
process som en ökad penningmängd ger upphov till också urholka skul-
dens reala värde.
Vinsterna av att inleda en inflateringsprocess är dock begränsade efter-
som AP-fondema har stora finansiella tillgångar som också förlorar sitt
reala värde. Kostnaderna skulle däremot bli betydande — investerings-
verksamhet, nyföretagande och produktion skulle hämmas av de osäkra
förhållanden som följer av en ökning av inflationen. Den svenska statens
trovärdighet som låntagare skulle undergrävas långt in i framtiden.
Sveriges inflationshistorik och det dåliga statsfmansiella läget innebär att
risken för högre inflationsnivåer, ur en placerares perspektiv, inte är för-
sumbar. Av detta skäl betalar staten en realränta som är högre än den
realränta som skulle gälla om inflationsmålet av marknaden uppfattades
som fullt trovärdigt. Ett sätt för staten att bli av med räntepremien, och
därmed lindra sin räntebörda, är att emittera reala obligationer, något
som ofta har föreslagits av svenska akademiska ekonomer. Placerarna
skulle då vara helt okänsliga för prisnivåförändringar. Även den nomi-
nella räntan på nominella obligationer kan tänkas falla, när en del av be-
ståndet utgörs av reala obligationer. Det är ju framför allt placerare som
förväntar sig en hög inflationsnivå som attraheras av reala obligationer,
kvar att köpa nominella obligationer blir inflationsoptimistema med låga
inflationsförväntningar. Lägre inflationsförväntningar hos de som köper
nominella obligationer innebär, rimligen, lägre nominella räntor. (Riks-
gäldskontoret emitterade, för första gången, den 19 april i år reala obliga-
tioner.)
Utvecklingen av skuldkvoten har i OECD sedan början av 1970-talet varit
trendmässigt stigande (diagram 14.1). Efter varje lågkonjunktur har den
genomsnittliga skuldkvoten lagt sig på en högre nivå, och har nått nivåer
som tidigare inte förekommit i fredstid. I den mån hög offentlig skuldsätt-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
186
ning är ett problem kan det därför till stor del sägas vara gemensamt för
industriländerna.
Från relativt låga nivåer i många länder steg skuldkvoten — bl.a. som
en följd av de obalanser som orsakades av oljeprischockema — mellan
mitten av 1970-talet och mitten av 1980-talet. Mellan 1978 och (OECD-
prognosen för) 1995 sker nära nog en fördubbling av den offentliga
skuldsättningen i förhållande till BNP, från drygt 40 % till 76 %. Den
största delen av denna ökning skedde under perioden 1980—85, följt av
en utplåning under högkonjunkturen i slutet av 1980-talet. Därefter bör-
jade skuldkvoten åter stiga vid början av 1990-talet. Under samma period
har räntebetalningarna på den offentliga skulden mer än fördubblats i för-
hållande till de offentliga utgifterna, från omkring 4 % till över 10 %.
Utvecklingen av skuldkvoten är, till viss del, kopplad till konjunkturut-
vecklingen och dess betydelse för primärsaldot; konjunkturbottnama kring
1981 (andra oljekrisen) och 1993 avspeglas tydligt i utvecklingen. Även
differensen mellan real tillväxt och implicit real ränta på statsskulden är
av betydelse för skuldutvecklingen. Under 1970-talet hade många länder
en BNP-tillväxt som var klart högre än den implicita statsskuldsräntan,
vilken ofta var negativ. Detta förhållande lättade skuldbördan.
Sverige håller som en följd av den djupa lågkonjunkturen på att ackumu-
lera en stor offentlig skuld. Ur ett svenskt perspektiv kan därför några
högt skuldsatta länders erfarenheter i fråga om offentlig skuldsättning va-
ra av särskilt intresse. Belgien är det mest skuldtyngda landet i OECD
och har trots stora ansträngningar inte lyckats nedbringa sin skuldkvot.
Denna har därför blivit ett svårt ekonomisk-politiskt problem för landet.
Irland, däremot, har under ett antal år från en hög nivå väsentligt minskat
sin skuldkvot.
Belgien hade redan vid ingången av 1970-talet en bruttoskuldkvot mot-
svarande 65 % av BNP (diagram 14.5). Belgien drabbades i samband
med, framför allt, den andra oljeprischocken i slutet av 1970-talet av svå-
ra ekonomiska obalanser. I början av 1980-talet bedrevs en aktiv stabili-
seringspolitik som i hög grad skyddade landets ekonomi från nedgången
i omvärlden. Resultatet av denna politik var bl.a. uppkomsten av stora
budgetunderskott under de första åren av 1980-talet, med följden att
skuldkvoten ökade snabbt. Samtidigt vidgades differensen mellan den im-
plicita realräntan på statsskulden och tillväxten. Denna differens var i slu-
tet av 1970-talet obetydlig och dessförinnan starkt negativ.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
187
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 14.5 Utvecklingen av skuldkvoten och dess bestämningsfaktorer i
Belgien
Anm.: Ränte-tillväxtdifferensen är den implicita realräntan på den offentliga
bruttoskulden minskad med den reala BNP-tillväxten.
Källa: EG-kommissionen.
Under 1980-talet har ansträngningar gjorts i Belgien för att sanera de
offentliga finanserna. Landets utgiftskvot har sedan början av 1980-talet
minskat från 56 % till 52 % av BNP. Under samma period har de offent-
liga inkomsterna som andel av BNP legat kring 45 %. Sedan mitten av
80-talet har primäröverskotten i den offentliga sektorn varit bland de
högsta i OECD. I kombination med att den goda tillväxten under åren
1988—90 i stort sett eliminerade ränte-tillväxtdifferensen uppnåddes under
perioden fram till 1992 därigenom en stabilisering av skuldkvoten kring
130 % av BNP. I samband med den nuvarande lågkonjunkturen började
skuldkvoten stiga på nytt, bland annat för att den sjunkande tillväxttakten
innebar en större ränte-tillväxtdifferens. 1993 var skuldkvoten uppe i
138 % av BNP. Vid sådana skuldkvotsnivåer blir känsligheten för ök-
ningar i ränte-tillväxtdifferensen mycket stor.
Räntebetalningarna på den offentliga skulden motsvarar i dagsläget
drygt 11 % av BNP, eller nära 20 % av de offentliga utgifterna vilket in-
nebär en väsentlig utträngning av andra offentliga utgifter.
Under den pågående lågkonjunkturen har det inte varit möjligt att för-
hindra att skulden ånyo börjat öka, trots att primäröverskotten hela tiden
hållits på en hög nivå. Vid en nivå på skuldkvoten som Belgiens är därför
det stabiliseringspolitiska utrymmet starkt begränsat — inte ens de auto-
matiska stabilisatorerna kan tillåtas slå igenom fullt ut under en lågkon-
junktur. Enligt flera beräkningar (baserade på ränteläget medio 1993)
skulle det krävas överskott på ytterligare 2,5 % av BNP för att uppnå en
188
stabilisering av skuldkvoten. Den nuvarande utvecklingen karakteriseras
av många bedömare som ohållbar, med risk för en okontrollerbar "snö-
bollseffekt" med ständigt stigande skuldkvot — och därmed räntebörda —
som inte kan hejdas med stora primäröverskott.
I Belgiens konvergensprogram, som presenterades 1992, anges som
mål att skuldkvoten skall minska med 2 procentenheter per år mellan
1994 och 1996 genom att det primära överskottet successivt ökar till 7 %
av BNP. Den implicita räntan på statsskulden antas i konvergensprogram-
met fram till 1996 falla från 9,2 % till 8,8 %. Känsligheten för räntehöj-
ningar är stor. Med en skuldkvot på 138 % av BNP innebär en ökning
av den implicita skuldräntan med en procentenhet att budgetunderskottet
ökar med 1,4 % av BNP.
Den höga skuldkvoten får även indirekta effekter på övriga delar av
den ekonomiska politiken. Belgien har under senare delen av 1980-talet
bedrivit en stram penningpolitik och skapat förtroende för den belgiska
francen. Detta förtroende synes emellertid ömtåligt, sannolikt till viss del
beroende på svårigheten att komma till rätta med skuldsituationen. I brist
på framgångsrik sanering av de offentliga finanserna gav den nära kopp-
lingen till D-marken inom det smala ERM-bandet trovärdighet åt den
ekonomiska politiken. Belgien har efter vidgningen av ERM-bandet hållit
fast vid hårdvalutapolitiken, men utan ERM som ankare har landets svår-
artade skuldsituation kommit mer i fokus i de finansiella marknadernas
bedömningar av landet. Hittills har den belgiska francen — med något
högre räntemarginaler mot D-marken än före augusti 1993 — kunnat hålla
sig omkring det tidigare smala bandet. Möjligheterna att försvara växel-
kursen med hjälp av räntehöjningar är dock begränsat på grund av dessas
negativa effekter på budgetunderskottet.
Irland har liksom Belgien en mycket hög skuldkvot. I förhållande till
övriga EU-länder utmärks emellertid landet av att skuldkvoten minskade
under slutet av 80-talet. Liksom i Belgien ökade skulden markant som en
följd av stora budgetunderskott i början av 1980-talet. Skuldkvoten upp-
gick som mest till 116 % av BNP 1987. Vid denna tid inleddes en politik
för att sanera de offentliga finanserna och minska skuldkvoten. Irland har
sedan dess haft väsentliga primäröverskott i de offentliga finanserna.
Mellan 1987 och 1993 minskade de offentliga utgifterna som andel av
BNP från 50,4 % till 44,6 %. Under samma period föll skuldkvoten från
116 % av BNP till 92 %. Till denna utveckling bidrog även en stark real
BNP-tillväxt, 4,9 % i genomsnitt 1987-93, vilket begränsade räntetill-
växtdifferensen. Minskningen av skuldkvoten har bromsats av lågkon-
junkturen men bedöms av OECD fortsätta under 1990-talet. Av betydelse
i detta sammanhang — utöver en hög tillväxtpotential — är även att landet
mottar stora överföringar från EU, vilket bidrar till att hålla uppe tillväxt-
takten. Den reala ökningen av BNP har under lågkonjunkturen aldrig un-
derstigit 2 %.
Givet en nominell BNP-tillväxt på 6 % per år skulle ett genomsnittligt
underskott i de offentliga finanserna på 3,5 % av BNP år 2000, enligt
OECD, minska skuldkvoten till 80 %. Motsvarande siffra vid ett under-
skott på 2 % per år är 70 % av BNP. Detta scenario förutsätter stabila
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
189
eller fallande statsskuldsräntor. Den stora skuldstocken — och därmed Prop. 1993/94:150
skuldtjänstkvoten — gör dock Irland fortsatt känsligt för högre långa rän- Bilaga 1.1
tor. Devalveringen av det irländska pundet 1992 ökade landets skuldbör-
da.
Frågan om betydelsen av den offentliga skuldsättningen och dess utveck-
ling aktualiserades i samband med utarbetandet av EMU-planema i början
av 1990-talet. Ett väl fungerande monetärt samarbete ställer krav på fi-
nanspolitisk disciplin. En ohållbar statsskuldsutveckling i ett land i valuta-
unionen skulle genom olika typer av extemaliteter kunna hota stabiliteten
i unionen och förtroendet för den gemensamma valutan. Enligt Maa-
strichtfördraget (art. 104c) gäller för medlemsländerna under fas III ett
bindande åtagande att "undvika alltför stora underskott". Under fas II
gäller att länderna skall "sträva efter att undvika" alltför stora underskott.
Dessa åtaganden är politiskt snarare än legalt bindande; bristande efter-
levnad kan inte dras inför EU-domstolen.
För att främja den önskade disciplinen i fråga om underskott och skuld-
sättning finns olika åtgärder som syftar till att begränsa risken för en icke
önskad utveckling:
i) Som en del av lagstiftningen i Maastrichtfördraget förbjuds medlems-
ländernas centralbanker att ställa krediter till regeringarnas förfogande.
Därmed förhindras s.k. monetär finansiering av underskott och skuldupp-
byggnad. Fördraget förbjuder likaledes positiv särbehandling av myndig-
heter och offentliga institutioner hos banker och andra kreditinstitut.
ii) I det löpande ekonomisk-politiska samarbetet kommer utvecklingen
av skuldkvoten att vara en del av den s.k. multilaterala övervakningen.
I denna ingår bl.a konvergensprogrammen och de allmänna riktlinjerna
för den ekonomiska politiken. I den multilaterala övervakningen utövas
genom regelbundna diskussioner grupptryck i syfte att förmå medlems-
länderna att leva upp till krav på en nationell statsskuldspolitik genom att
följa gemensamt utformade rekommendationer om åtaganden i den ekono-
miska politiken.
iii) Vidare finns regeln om s.k. no bailing out. Detta innebär att med-
lemsländerna förbinder sig att inte finansiellt undsätta ett land som genom
egen förskyllan hamnat i betalningssvårigheter. Syftet är att ett land på
de finansiella marknaderna ska få bära kostnaderna av en misskött ekono-
misk politik genom riskpremier på dess statsobligationer, och att det inte
skall kunna vältra över denna kostnad på de andra länderna som sköter
sin ekonomiska politik. Ökad finanspolitisk disciplin i alla länder ska där-
igenom uppnås. Det ligger emellertid nära till hands att sätta frågetecken
vid trovärdigheten i en sådan ordning mellan länder som deltar i ett så
nära samarbete. De negativa effekterna för unionens medlemmar kan bli
större om de tillåter en medlemsstat att gå i statsfinansiell bankrutt än om
de hjälper landet i fråga.
190
iv) Det ursprungligen kanske skarpaste instrumentet för att uppnå öve-
renskomna mål för den ekonomiska politiken är konvergenskriteriet om
skuldkvotens storlek och utveckling. Ett land vars skuldkvot är högre än
referensvärdet 60 % av BNP och/eller hotar att öka i en oroväckande
takt, kan hållas utanför deltagande i valutaunionen med hänvisning till
bristande konvergens. (Det bör framhållas att referensvärdet 60 % inte
döljer någon uppfattning om lämplig nivå på skuldsättningen. Det mot-
svarar snarare den då (1990/91) genomsnittliga nivån på skuldkvoten i
EG-ländema. Vid 5 % i nominell tillväxt leder ett budgetunderskott på
3 % av BNP till en konstant skuldkvot.)
Enligt fördraget skall skuldkvoten inte överstiga referensvärdet 60 %,
om den inte "minskar tillräckligt och närmar sig referensvärdet i en till-
fredsställande takt". En allmän tolkning idag av detta kriterium är att EU
i bedömningen av skuldsättningen kommer att ta fasta mer på den trend-
mässiga utvecklingen än på nivån. Det innebär att en skuldkvot högre än
60 % kan komma att accepteras om den stabiliserats/minskats under ett
antal år och förutsättningarna för en fortsatt minskning bedöms som go-
da. I dagsläget är det endast ett mindre antal medlemsländer som upp-
fyller kriteriet. Mot bakgrund av det rådande konjunkturläget kommer
proceduren under 1994 sannolikt att tillämpas med stor återhållsamhet.
v) En särskild procedur (excessive deficit procedure) inrättas enligt för-
dragets art. 104c. Enligt proceduren skall gemenskapen följa efterlevna-
den av målsättningarna för de offentliga finanserna i medlemsländerna
och i detta sammanhang identifiera allvarliga avsteg (gross errors).
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Hög och stigande skuldkvot samt mycket stora budgetunderskott strider
mot medlemsländernas långsiktiga nationella egenintresse och därmed
också mot de överenskomna normerna för ekonomisk politik i EU. Län-
derna kommer därför att utöva press mot varandra så att länder med stora
underskott/hög skuldkvot korrigerar dessa.
En minskning av skuldkvoten med hjälp av en hög inflationstakt skulle
strida mot EU:s överenskomna målsättning i fråga om prisstabilitet, var-
för en sådan strategi framstår som mindre sannolik. Med dagens fria
kapitalrörelser skulle en sådan politik dessutom sannolikt slå igenom i
växelkurs och räntenivåer, med ökad skuldbörda som följd.
Bland medlen för att minska skuldkvoten återstår därför framför allt
(real) BNP-tillväxt och/eller primäröverskott i de offentliga finanserna.
I policy-sammanhang kan EU förväntas lägga störst vikt vid strukturella
förändringar, bl.a på arbetsmarknaden, och konsolidering av de offentliga
finanserna genom överskott i primärbalansen. Detta som medel för att
minska underskotten och stabilisera/minska skuldkvoten.
Enligt OECD:s prognos för 1995 hamnar Sverige — tillsammans med
Belgien, Italien och Grekland — bland de europeiska länder som har en
(brutto)skuldkvot för den konsoliderade offentliga sektorn klart över EU-
genomsnittet. Om Irlands nuvarande utveckling består kan landet komma
191
att lämna denna grupp. EU:s ansträngningar i fråga om underskott och
skuldsättning kan av naturliga skäl förväntas riktas mot dessa länder. För
Sveriges vidkommande samanfaller EU:s målsättningar med den svenska
regeringens egna målsättningar att stabilisera skuldutvecklingen.
Sammanfattningsvis är det ännu osäkert hur de nya instrumenten för
ekonomisk-politisk samordning — allmänna riktlinjer, proceduren vid allt-
för stora underskott — kommer att tillämpas i praktiken. Sannolikt kom-
mer agerandet att kännetecknas av återhållsamhet under den pågående
lågkonjunkturen då alla medlemsländer — utom Luxemburg — dras med
stora problem att uppfylla EU:s olika konvergensvillkor. Därefter torde
uppmärksamheten komma att koncentreras på länder med höga under-
skott.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Oavsett vilket tillväxtscenario som i efterhand kommer att visa sig vara
mest riktigt kommer den offentliga sektorn vid sekelskiftet att ha en, his-
toriskt sett, mycket stor skuld som andel av BNP. Detta gäller oberoende
av vilket skuldmått som används.
En stor skuld är på lång sikt farlig för samhällsekonomin därför att, (i)
i frånvaron av ricardiansk ekvivalens leder en stor och växande skuld till
ett lägre sparande vilket hämmar kapitalbildningen, (ii) det finns en risk
för att staten hamnar i en situation där räntorna på statsskulden inte läng-
re kan betalas, (iii) skattetrycket eller offentliga utgifter för annat än rän-
tor når oacceptabla nivåer, uppåt respektive nedåt, på grund av att en be-
tydande del av skatteintäkterna måste användas till ränteutbetalningar. På
kort sikt begränsar en stor statsskuld det stabiliseringspolitiska handlings-
utrymmet genom att en åtstramande finanspolitik måste bedrivas oavsett
konjunkturläge. Med en stor och växande statsskuld är inflationen svårare
att förutsäga, vilket tillsammans med de större kreditriskerna, driver upp
avkastningskraven för placeringar i svenska statspapper.
Erfarenheterna från länder som under en längre tid har levt med en stor
statsskuld är oroväckande. Belgien har trots betydande primäröverskott
i statsbudgeten inte kunnat minska sin skuldkvot. Irland har lyckats bättre
tack vare en hög ekonomisk tillväxt. En viktig orsak till de höga tillväxt-
talen är att Irland har mottagit stora överföringar från EU.
192
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Sverige har under en lång period haft låg arbetslöshet och hög förvärvs-
frekvens. Den svenska arbetsmarknaden har därigenom utgjort en förebild
i den internationella debatten. Viktiga förklaringsfaktorer är sannolikt en
hög grad av reallöneflexibilitet och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Efter
den dramatiska försvagningen av arbetsmarknadsläget under lågkonjunk-
turen i 1990-talets början befinner sig Sverige nu i samma situation som
stora delar av Västeuropa gjorde i början på 1980-talet. Erfarenheterna
därifrån visar att arbetslösheten är trögrörlig nedåt, dvs. den tenderar att
bli kvar på en hög nivå även när konjunkturen vänder uppåt. Detta har
aktualiserat frågan om den svenska arbetsmarknadens funktionssätt och
om arbetslösheten skall kunna falla på det sätt som skisseras i det ovan
redovisade alternativet med hög tillväxt utan att löner och priser accelere-
rar på ett ohållbart sätt.
I det överhettade arbetsmarknadsläge som rådde under 1989—1990
pressades den öppna arbetslösheten ned till rekordlåga 1,5%. Denna nivå
understeg utan tvekan den jämviktsarbetslöshet som är förenlig med icke
accelererande inflation (NAIRU = non accelerating inflation rate of un-
employment). Sedan våren 1990 har den öppna arbetslösheten stigit, sam-
tidigt som efterfrågan har fallit. År 1993 hade arbetslösheten ökat till
8,2 %. Totalt uppgick andelen arbetslösa tillsammans med den andel som
deltog i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder till 12,5 %
1993. Därutöver har såväl de undersysselsatta som s.k. latent arbets-
sökande, dvs. de som vill och kan arbeta men inte aktivt sökt arbete, ökat
kraftigt. Enligt teorier om jämviktsarbetslöshet skall löneökningstakten
falla så länge arbetslösheten överstiger NAIRU. Det är därför anmärk-
ningsvärt att löneökningstakten tilltog 1993 trots den dramatiska försvag-
ningen av arbetsmarknadsläget. Den registrerade löneökningen uppgick
då till 4 % — en oväntat hög ökning mot bakgrund av arbetsmarknadslä-
get och nedväxlingen i inflationstakt. Utvecklingen antyder att lönebild-
ningen inte längre är så känslig för arbetsmarknadsläget som historiska
samband ger vid handen. Å andra sidan finns det skäl att ställa frågan om
den registrerade löneökningen till en del är ett statistiskt fenomen.
Löneökningar kan ha registrerats i statistiken utan att detta motsvarats av
en löneförhöjning för någon enskild individ. Slutsatserna om lönebild-
ningens flexibilitet blir i så fall fundamentalt annorlunda.
Inför arbetet med de kort- och medelfristiga beräkningarna har Finans-
departementet tillsammans med Konjunkturinstitutet på ett mer systema-
tiskt sätt försökt att analysera eventuella tillfälliga faktorers bidrag till den
uppmätta löneutvecklingen 1992 och 1993. Den sammantagna effekten av
sådana faktorer kallas här den strukturella löneglidningen. Sådan löne-
glidning kan uppstå på grund av att sysselsättningens sammansättning
ändras så att den genomsnittliga produktivitets- och lönenivån påverkas.
193
Dylika sammansättningseffekter uppstår bl.a. om de som anställs resp,
avskedas har en annan genomsnittlig lön än de som kvarstår i sysselsätt-
ningen. Därtill kommer effekter från avgångsvederlag, förtidspensione-
ring och förändringar i övertidsandelen.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Diagram 15.1 Den strukturella löneglidningen
STRUKTURELL LÖNEGLIDNING
AVGÅNGSVEDERLAG
FÖRTIDSPENSION
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Vad gäller åWersfaktom har sysselsättningen gått ned kraftigt bland de
yngre åldersgrupperna. Detta har medfört att den genomsnittliga lönen
stigit, eftersom ungdomar vanligtvis har en lägre lön än genomsnittet.
Samma effekt uppkommer om företag allmänt avskedar arbetskraft med
låg lön, eller om hela företag med en genomsnittligt lägre lönenivå slås
ut. Genom att jämföra en ovägd och standardvägd löneutveckling för
tjänstemän beräknas förändringar i åldersstrukturen inom näringslivet
svara för drygt 1 procentenhet av löneökningen 1993, vilket är något
högre än 1992. Eftersom gruppen "arbetare" har en jämnare lönestruktur
borde den sammantagna effekten för vara något lägre än 1 procentenhet
1993. Inom den offentliga sektorn finns indikationer att ålderseffekten är
av samma storleksordning.
Bran.se/teffekten verkar neddragande på den genomsnittliga löneutveck-
lingen. Sysselsättningen har fallit kraftigt inom främst industri- och bygg-
branschen, som båda har en högre lönenivå än genomsnittet inom nä-
ringslivet. Effekten dämpas dock av att sysselsättningen också fallit kraf-
tigt inom handeln som har en, relativt sett, lägre lönenivå. Branscheffek-
ten är beräknad genom att hålla branschstrukturen konstant mellan
1991—1992 och 1992—1993. Båda åren har en ändrad branschsamman-
sättning i näringslivet dragit ned den genomsnittliga löneökningen i hela
ekonomin med ca 1/4 respektive 1/2 procentenhet.
För att undvika en över- eller underskattning av branscheffekten i nä-
ringslivet på grund av olikheter inom industrins heterogena delbranscher
gjordes samma beräkning för tillverkningsindustrin (SNI3) som för hela
näringslivet. Om delbranschernas sammansättning hålls konstant mellan
1991—1992 och 1992—1993 ändras den genomsnittliga löneutvecklingen
på ett försumbart sätt.
194
Den hypotes som indikerades i den preliminära nationalbudgeten, att
löneutvecklingen skulle vara som störst inom de delbranscher i industrin
där sysselsättningen fallit mest, har vare sig kunnat bekräftas eller för-
kastas. Det framkom inga tydliga mönster alls mellan löne- och syssel-
sättningsutvecklingen 1992 inom industrin. Ett visst samband kan urskil-
jas för 1993, se diagram 15.2.
Diagram 15.2 Löne- och sysselsättningsutvecklingen inom industrins olika
delbranscher 1993
Löneutvecklingen
4.4
4
3.6
3.2
2.8
2.4
2
1.6
-18 -16 -14 -12 -10 -8 -6 -4
Sysselsättningsutvecklingen (obs skalan)
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.
Även tonseffekten verkar neddragande på den genomsnittliga löne-
utvecklingen. Sysselsättningen har fallit mer bland män än bland kvinnor.
Därmed har andelen män i sysselsättningen minskat med knappt 1
procentenhet sedan 1991. Eftersom män vanligtvis har en högre lön än
kvinnor blir följdaktligen "könseffekten” negativ. Utifrån de lönerelatio-
ner som gällde 1991 kan könseffekten uppskattas till ca 1/4 procentenhet
per år 1992 och 1993. Då det finns en risk att samma fenomen fångas
upp i både faktorn "bransch" och faktorn "kön" är effekten under
rubriken "kön" inte inkluderad i sammanräkningen av den strukturella
löneglidningen.
De avgångsvederlag som betalats ut i samband med avskedanden har
tillfälligt dragit upp lönekostnaderna i förhållande till antalet arbetade
timmar. Underlaget för utbetalade avgångsvederlag är mycket bristfälligt,
men indikationer från enskilda företag och branschorganisationer visar på
relativt begränsade effekter 1993. Uppskattningsvis utgick ungefär lika
stora avgångsvederlag 1992 som 1993. Därmed skulle avgångsvederlagen
195
främst ha bidragit till den uppmätta löneökningen 1992, medan ut- Prop. 1993/94:150
vecklingen 1993 endast påverkades marginellt. Bilaga 1.1
I takt med att konjunkturläget förbättrats för den konkurrensutsatta sek-
torn och produktionen börjat öka har också övertidsandelen inom tillverk-
ningsindustrin stigit något. Den genomsnittliga övertidsandelen steg från
3,2 % 1992 till 3,7 % 1993. Om övertidsersättningen antas vara 50 %
högre än den vanliga lönen skulle den ökade övertidsandelen förklara
drygt 1/4 procentenhet av löneutvecklingen 1993.
Under 1990-talet har antalet nybeviljade förtidspensioner ökat. År 1993
beviljades ca 62 000 personer förtidspension, vilket var knappt 4 000 fler
än under 1992. De som förtidspensioneras har vanligtvis en lång sjuk-
domstid bakom sig och är vanligen 54—55 år. När dessa personer sjuk-
skrivs kan en effekt på den registrerade löneutvecklingen uppstå genom
att denna ålderskategori har en relativt sett högre lön. Deras bortfall får
då till följd att den genomsnittliga lönen sjunker. Effekter från förtids-
pensionering ingår i ålderskomponenten. Ev. generösa villkor som givits
i samband med förtidspensionering är inkluderade i avgångsvederlagen.
Täbell 15.1 Beräkning av den strukturella löneglidningen 1992 och 1993
1992 1993
|
Ålder |
> |
1/2 p.e. |
> |
1 p.e. |
|
Bransch |
< |
-1/2 p.e. |
-1/2 p.e. | |
|
Avgångsvederlag -1- övertid |
< |
1/2 p.e. |
< |
1/2 p.e. |
|
Strukturell löneglidning |
< |
1 p.e. |
< |
1 p.e. |
Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.
Det finns sålunda sammansättningseffekter till följd av det kraftiga sys-
selsättningsraset som kan förklara en del av löneutvecklingen både 1992
och 1993, men effekterna går delvis åt olika håll. Sammantaget beräknas
maximalt 1 procentenhet förklaras av tillfälliga effekter. Detta innebär
följaktligen att den "vanliga" eller "egentliga" löneökningen skulle uppgå
till ca 2 1/2 % 1992 och 3 % 1993, dvs. den egentliga löneökningstakten
skulle ha tilltagit 1993.
Olika statistikkällor indikerar emellertid olika löneutvecklingstakter
1993. Enligt den s.k. förtjänststatistiken uppgick löneökningen till 3 %
1993. Detta innebar en sänkt löneutvecklingstakt jämfört med 1992, en-
ligt denna källa. Förtjänststatistiken inkluderar endast en del av de ovan
nämnda tillfälliga effekterna. Statistiken är också relativt ny, varför det
är svårt att värdera dess tillförlitlighet. Det kan därför inte uteslutas att
den "egentliga" löneökningen var lägre än 3 % 1993.
En underliggande löneökningstakt på ca 3 % 1993 tyder på en ökad
okänslighet för arbetsmarknadsläget i lönebildningen. Om den historiska
känsligheten — såsom den kommer till uttryck i ekonometriska skatt-
ningar — fortfarande hade gällt, skulle lönerna ha sänkts i nominella
termer 1993.
Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om den svenska arbetsmarkna-
den har den anpassningsförmåga och den flexibilitet som är nödvändig för
att målet om en halvering av arbetslösheten skall kunna uppnås. Den för-
196
hållandevis höga löneökningen 1993 tyder på att så inte är fallet. Det blir Prop. 1993/94:150
då naturligt att ställa frågan hur arbetsmarknaden, genom olika åtgärder Bilaga 1.1
från politikers och arbetsmarknadens parters sida, kan förändras så att
möjligheterna att uppnå de fastställda målen förbättras.
Bekämpningen av arbetslösheten har, i takt med att andelen arbetslösa
ökat, blivit ett allt viktigare inslag i industriländernas ekonomiska politik
under de senaste åren. Enskilda länders åtgärder mot arbetslösheten —
den nationella politiken — har möjlighet att bli mer verkningsfull om den
vidtas i samklang med andra länder inom ramen för en gemensamt
utarbetad strategi. Med denna utgångspunkt pågår också ett intensivt
internationellt samarbete i syfte att bekämpa arbetslösheten. Inom
ramarna för OECD, G7, EU, EFTA och det nordiska samarbetet har
sålunda initiativ tagits för att finna gemensamma strategier mot arbets-
lösheten.
Samarbetet inom de olika organisationerna grundar sig i stor utsträck-
ning på en gemensam syn på problemens natur och vad som krävs för att
få bukt med dem. Det råder sålunda enighet om att arbetslösheten har så-
väl konjunkturella som strukturella orsaker. De flesta ekonomier uppvisar
bristande förmåga att anpassa sig till förändrade förutsättningar. Struktur-
problemen har gjort det allt svårare att minska arbetslösheten med makro-
ekonomiska åtgärder. Konkurrenstrycket från övriga delar av världen har
ökat.
Utan genomgripande strukturella reformer och ökad konkurrenskraft
föreligger allvarliga risker för en hög och bestående arbetslöshet bland
industriländerna även när konjunkturen förbättras. Det råder samstämmig-
het om att fortsatt låg inflation och sunda offentliga finanser är avgörande
förutsättningar för att det skall vara möjligt att få till stånd en tillväxt som
minskar arbetslösheten, en tillväxt som i första hand måste genereras ge-
nom lägre räntor.
I EG-kommissionens Vitbok, som presenterades i slutet av 1993, anges
en halvering av arbetslösheten fram till år 2000 som mål. Förbättrad kon-
kurrenskraft och ökad tillväxt är nyckelbegrepp i den den strategi som
ställs upp för att nå detta mål. Utbildning, forskning och infrastrukturin-
vesteringar utgör centrala medel för att stärka tillväxten och sysselsätt-
ningen på längre sikt. Det framhålls emellertid i Vitboken att för att det
uppställda målet skall kunna nås krävs sannolikt en högre sysselsättnings-
intensitet i tillväxten, dvs. arbetskraftens andel i produktionen måste öka.
Med en tillväxttakt uppgående till i genomsnitt 3 % årligen inom den
Europeiska Unionen under resten av 1990-talet i kombination med en ök-
ning av tillväxtens sysselsättningsintensitet med mellan en halv och en
procentenhet — dvs. en reduktion av "gapet" mellan trendmässig produk-
tionstillväxt och sysselsättningstillväxt från för närvarande 2 % till 1 ä
1 1/2 % — skulle sysselsättningsmålet kunna förverkligas.
23 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150
197
För att såväl en stark tillväxttakt som en ökning av sysselsättningsin-
tensiteten skall kunna uppnås krävs att arbetsmarknadens funktionssätt
förbättras. Detta bör ske genom högre flexibilitet såväl vad gäller löner,
yrke som anställningsformer. Den geografiska rörligheten bör också öka.
För att uppnå detta framhålls utbildningsinsatser, matchningsåtgärder, lik-
som en i övrigt aktiv arbetsmarknadspolitik som viktiga instrument. Kost-
naderna för arbetskraften, dvs. arbetsgivaravgifter och dylikt, bör enligt
Vitboken sänkas.
Även för Sverige är den stora utmaningen under resten av detta de-
cennium att radikalt sänka arbetslösheten. För att detta ska vara möjligt
krävs en hög tillväxt, som dock inte kan stimuleras fram via en expansiv
finanspolitik. Tvärtom måste en kraftfull konsolidering av de offentliga
finanserna äga rum. Tillväxten måste istället genereras av låga realräntor,
vilka endast kan etableras om de nominella räntorna faller, givet en rela-
tivt stabil inflationstakt kring 2 %.
Traditionellt har hög tillväxt drivit upp inflationstakten. Ökad efter-
frågan på arbetskraft har fört med sig snabbare lönestegringar än vad som
varit motiverat av produktiviteten. Stigande ekonomisk aktivitet har också
höjt kapacitetsutnyttjandet, vilket bidragit till förstärkningar av vinstmar-
ginalerna och till prisökningar.
Den svenska ekonomin har under de senaste decennierna uppvisat en
hög grad av reallöneflexibilitet. När reallönerna hamnat på en så hög nivå
att sysselsättningen allvarligt hotats har en korrigering skett. Reallönerna
har fallit till en nivå där det återigen varit lönsamt att anställa arbetskraft.
Problemet har dock varit att flexibiliteten uppnåtts främst via devalvering-
ar, dvs. att inflationstakten hållits uppe.
Ett paradigmskifte har nu skett. En stark uppslutning råder om att den
svenska inflationen ska hållas på en mycket låg nivå. Detta är kodifierat
i riksbanksfullmäktiges inflationsmål. Den ekonomiska politiken i andra
industriländer har också denna inriktning.
Visserligen medför det faktum att Sverige nu har rörlig växelkurs att
den direkta kopplingen mellan löneutveckling och konkurrenskraft blivit
otydligare. I stället finns dock inflationsmålet som penningpolitiskt
"ankare". Inflationsdrivande löneökningar leder till högre räntor som på
ett mer direkt sätt än tidigare dämpar aktiviteten i ekonomin.
För att en långsiktigt uthållig gynnsam ekonomisk utveckling ska vara
möjlig att uppnå — och arbetslösheten radikalt reduceras — måste således
hög ekonomisk tillväxt kombineras med låg inflation. Detta sätter arbets-
marknadens funktionssätt i fokus.
Den reallöneflexibilitet som krävs för att arbetsmarknaden ska fungera
effektivt måste i framtiden primärt uppnås genom att nominallönema
varierar i tillräcklig grad. Det blir inte längre möjligt att genom en kraf-
tig uppgång i inflationstakten pressa ned reallönerna och därigenom skapa
ökad efterfrågan på arbetskraft.
Det i utgångsläget mycket stora antal människor som saknar ordinarie
arbeten ställer speciella krav på marknaden. Kan de olika delarbetsmark-
nadema utvecklas så att efterfrågan och utbud anpassas till varandra på
ett sådant sätt att de nominella löneökningarna hålls nere och inflations-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
198
målet uppnås? Kan dessutom löneföljsamheten mellan olika sektorer be-
gränsas så att nödvändiga förskjutningar av relativlönerna kommer till
stånd? Den traditionella svenska "löne-lönespiralen" måste brytas.
Arbetsmarknadens funktionsförmåga gäller dock inte bara frågan om
löneflexibilitet. Det är också centralt att den yrkesmässiga och geogra-
fiska rörligheten är hög för att obalanser på olika delarbetsmarknader
skall kunna elimineras. Om så är fallet behöver heller inte löneskillna-
derna vara så stora för att den nödvändiga anpassningen till ändrade för-
utsättningar ska kunna komma till stånd. Här har utbildningen, både inom
och utom ramen för arbetsmarknadspolitiken stor betydelse, särskilt på
lång sikt. Ökad utbildning kan även medföra minskade löneskillnader. I
ett kortare perspektiv är arbetsförmedlingens förmåga att "matcha" ihop
efterfrågan och utbud mycket viktig.
Vid en varaktig inflationstakt på ca 2 % måste de långsiktiga nominella
löneökningarna begränsas till ca 3 1/2 — 4 %, under antagande om en
långsiktigt rimlig produktivitetsutveckling. Under de närmaste åren kan
överskottet av arbetskraft väntas hålla tillbaka både de nominella och
reala lönestegringarna. Vissa internationella erfarenheter tyder dock på
att hög arbetslöshet har en svagare lönedämpande effekt ju längre den blir
bestående. Det är därför oroväckande att den underliggande löneöknings-
takten inte tycks ha avtagit 1993 jämfört med 1992, i ett skede när ar-
betslösheten fortsatte att stiga kraftigt.
De historiska erfarenheterna i Sverige tyder på att nominallöneflexibili-
teten nedåt är begränsad. Det finns dock vissa indikationer på att arbets-
marknaden framöver kan fungera effektivare än tidigare. En klar tendens
finns till att kopplingen mellan löner och produktivitet stärks, bl.a. genom
den omstöpning som förhandlingssystemet genomgår. Strukturella refor-
mer har genomförts som bl.a. syftar till att minska låsningarna på arbets-
marknaden, t.ex. skattereformen, förändringarna av sjukförsäkringen, den
sänkta ersättningen från A-kassan och möjligheten till förlängda prov-
anställningar.
För att säkerställa möjligheten att kraftigt sänka arbetslösheten genom
hög tillväxt med bibehållen låg inflationstakt är det emellertid önskvärt
att få till stånd en ännu effektivare arbetsmarknad. I det följande ska —
mot en internationell bakgrund — diskuteras några olika vägar för att
uppnå detta.
Även om hög tillväxt kräver en väl fungerande arbetsmarknad, förut-
sätter också en väl fungerande arbetsmarknad hög tillväxt. Det finns ett
starkt ömsesidigt beroende.
Om tillväxttakten är god uppstår dels en ökad efterfrågan på arbets-
kraft, dels en högre geografisk och yrkesmässig rörlighet på arbetsmark-
naden. Långtidsarbetslösheten begränsas, vilket får gynnsamma effekter
på lönebildningen. Anpassningen till strukturella förändringar blir mindre
smärtsam. De fördelningspolitiska spänningarna dämpas av att det finns
mer att fördela. Det statsfmansiella läget förbättras på grund av växande
skattebaser och lägre utgifter.
De medelfristiga kalkyler som tidigare redovisats illustrerar mycket
tydligt tillväxtens betydelse för att reducera arbetslösheten. En procents
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
199
högre tillväxt per år får under en fyraårsperiod ett mycket stort genom-
slag på arbetslösheten. Nivån sänks — enligt dessa beräkningar —
sammantaget med ca 3 1/2 procentenhet. Samspelet mellan arbets-
marknadens funktionssätt och tillväxten i ekonomin måste sättas i centrum
för analysen.
En vanligt förekommande tanke i arbetsmarknadsdebatten, bl.a. i EU:s
Vitbok, är att en ökning av löneflexibiliteten kan bidra till lägre arbetslös-
het. Därmed främjas yrkesmässig och geografisk rörlighet och den nöd-
vändiga strukturella anpassningen till teknologisk utveckling, förändrade
relativpriser och förskjutningar i preferenser m.m. underlättas. Ett motiv
är också att sänkta löner för arbetskraft som har låg produktivitet öppnar
upp en marknad för nya arbeten inom främst tjänstesektorn. Om arbets-
kraften blir tillräckligt billig kan exempelvis hushållen komma att efter-
fråga en rad tjänster inom hemmet. Det kan fler sysselsättas inom offent-
lig sektor, vid given utgiftsnivå. Allmänt blir produktionen av varor och
tjänster mer arbetsintensiv. Detta brukar ibland benämnas "den ameri-
kanska lösningen".
En ökad löneflexibilitet kan medföra fördelar i flera avseenden. Ut-
vecklingen i USA tyder på att ekonomins anpassningsförmåga till ändrade
förutsättningar förbättras och att nya arbetstillfällen skapas. Lägre relativa
löner på vissa delarbetsmarknader leder naturligen till högre efterfrågan.
"Vita" arbeten blir konkurrenskraftigare i förhållande till "grå eller
svarta". Dessutom är det socialt en fördel att vara ute på arbetsmarkna-
den — även om lönen är låg — jämfört med alternativet att vara arbetslös.
Betydande nackdelar eller svårigheter med en sådan lösning finns dock,
vilket också utvecklingen i USA visar på. Detta gäller särskilt om lönerna
skulle bli väsentligt lägre för arbetskraft med låg produktivitet. Det kan
uppstå en grupp människor som inte kan försörja sig på sin lön utan fast-
nar i en fattigdomsfälla eller i ett bidragsberoende. Konflikter kring för-
delningpolitiken kan komma att skärpas. Den långsiktiga produktivitetsut-
vecklingen kan också hämmas genom att rationaliseringstrycket dämpas.
Det förtjänar dock speciellt att påpekas att löneflexibilitet inte är syno-
nymt med växande löneskillnader. Om det råder utbudsöverskott inom en
sektor med ett relativt högt löneläge, som exempelvis gäller för den sven-
ska byggmarknaden för närvarande, medför ökad löneanpassning i denna
del snarast en utjämning.
Ett frågetecken är emellertid hur stora löneskillnader som egentligen
behövs för att generera en hög anpassningsförmåga på arbetsmarknaden
och skapa nya arbetstillfällen? Ju större relativa förskjutningar som krävs
desto svårare blir det att använda sig av denna typ av "lösning”. Utbild-
ningen kan här spela en viktig roll för att öka arbetsmarknadens flexibili-
tet och minska behovet av lönedifferentiering.
Om en ökad lönedifferentiering i huvudsak kommer till stånd via lägre
ingångslöner mildras en del av de negativa effekter som annars uppstår.
Ungdomar löper mindre risk än övriga grupper att permanent fastna i låg-
lönearbeten utan kan använda dessa som en naturlig inkörsport till arbets-
marknaden. Försörjningsbördan är också vanligvis mindre.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
200
Graden av löneflexibilitet är i huvudsak någonting som bestäms på ar-
betsmarknaden, som ett resultat av marknadskrafterna och överenskom-
melser mellan parterna, samtidigt som bl.a. skatte- och bidragsregler på-
verkar förutsättningarna. Redan nu kan tendenser skönjas till att utveck-
lingen är på väg mot ökad löneflexibilitet. Frågan är hur hastig processen
kommer att bli och hur långt den kommer att gå. En ökad löneanpassning
— även om löneskillnaderna då riskerar att tillta — skapar sannolikt
förutsättningar för en gynnsammare samhällsekonomisk utveckling, bl.a.
till följd av en förbättrad balans mellan efterfrågan och utbud på olika
delarbetsmarknader.
En idé som ofta ventileras i både internationell och svensk debatt är att
via subventioner eller skattesänkningar skapa incitament för ökad rörlig-
het och nya arbetstillfällen. Detta kan göras på olika sätt. Arbetskrafts-
kostnaden kan sänkas via exempelvis lägre avgifter för okvalificerad
arbetskraft, i syfte att förbättra sysselsättningsmöjligheterna för dessa
grupper. Förslag i denna riktning utgör ett viktigt inslag i Vitboken.
Dessutom kan efterfrågan på vissa tjänster subventioneras via skattera-
batter. Ett aktuellt exempel på detta är möjligheten att göra avdrag från
fastighetsskatten om man anlitar hantverkare för reparationer i den egna
bostaden.
Fördelarna med denna typ av åtgärder är uppenbara. Om kostnaden för
viss arbetskraft blir lägre eller om vissa tjänster blir billigare ökar efter-
frågan, vilket ger en sysselsättningsfrämjande effekt. Tillväxten av skatte-
baserna stimuleras, samtidigt som kostnaderna för arbetslösheten avtar.
Det är dock inte sannolikt att dessa "dynamiska effekter" blir av sådan
omfattning att de kompenserar för den budgetförsvagning som subventio-
nerna eller skatterabatterna ger upphov till.
Om subventionering av arbetskraftskostnader eller om efterfrågan på
arbetskraft klart begränsas till vissa grupper eller områden blir naturligt-
vis de negativa statsfmansiella konsekvenserna av mindre omfattning. Det
kan också vara motiverat att skattemässigt gynna områden där skattekilar
får en särskilt negativ effekt på efterfrågan. Mot detta ska ställas de av-
gränsningsproblem som uppstår.
Ett speciellt problem uppstår om subvention av arbetskraft med låg lön
finansieras genom höjningar av inkomstskatten för övrig arbetskraft. I så
fall skärps återigen marginaleffekterna, vilket tenderar att minska intres-
set för att arbeta och öka tendenserna till skatteplanering eller skattefusk.
Tillväxten i ekonomin hämmas.
Under senare tid har i olika studier arbetslöshetsersättningens betydelse
lyfts fram. Om ersättningen är alltför generös vad avser nivå och/eller tid
försvagas incitamenten att söka sig tillbaka till den ordinarie arbetsmark-
naden samtidigt som löneanpassningen fördröjs eller förhindras. Arbets-
marknadens funktionssätt försämras och långtidsarbetslösheten drivs upp.
Formellt sett är perioden för kontant arbetslöshetsersättning relativt kort
i Sverige. Ett speciellt problem är i stället den sammankoppling mellan
arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som möjlig-
gör permanent försörjning. Efter en period av ersättning och sedan åtgärd
är man på nytt berättigad till ersättning. När denna period sedan är slut
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
201
kan man genom att delta i en ytterligare åtgärd kvalificera sig för förnyad
ersättning osv. Enligt den arbetsmarknadspolitiska forskningen tenderar
detta system att driva fram en utslagning från den ordinarie arbetsmark-
naden.
En metod för att stimulera sysselsättningen skulle då vara att reducera
arbetslöshetsersättningens nivå och/eller tid samt bryta länken mellan er-
sättning och åtgärder. Detta skulle innebära en stimulans att söka nytt
arbete samt ökade incitament att acceptera ett arbete med lägre lön än
man annars skulle göra, dvs. närmast en striktare tillämpning av det som
i Sverige kommit att kallas arbetslinjen. Den arbetslöses kontakt med ar-
betsmarknaden skulle förbättras. Härmed kan arbetslöshetstidema förkor-
tas och rörligheten på arbetsmarknaden ökas. Resultaten från den arbets-
marknadspolitiska forskningen pekar mot positiva sysselsättningseffekter
av sådana åtgärder. Nackdelarna finns på det sociala och fördelningspoli-
tiska planet. Svårigheterna att försörja sig på arbetslöshetsunderstödet
ökar. Antalet utförsäkrade — som blir beroende av socialbidrag —
riskerar att stiga.
I såväl internationell som svensk debatt behandlas också frågan om att
ändra regelsystemet på arbetsmarknaden för att på det sättet öka flexibili-
teten. Motivet är att kostnaderna och riskerna för arbetsgivaren minskar
om det blir lättare att utnyttja provanställningar och själv avgöra vilka
som ska avskedas.
Fördelen med denna typ av avreglering på arbetsmarknaden är att ar-
betsgivarnas benägenhet att nyanställa sannolikt ökar, vilket i så fall kan
få en dämpande effekt på arbetslösheten. En satsning kommer sannolikt
att ske på arbetskraft med hög produktivitet, vilket främjar hög tillväxt
och låg inflation. Om det blir lättare att både anställa och avskeda folk
ökar flexibiliteten på arbetsmarknaden. Detta är särskilt positivt i en upp-
gångsfas när mer flexibilitet ger snabbare effekter och därmed motverkar
långtidsarbetslöshet.
Nackdelen är att större förändringar av detta slag kan upplevas negativt
i den bemärkelsen att de skapar otrygghet. Utslagningsprocesser kan
komma att förstärkas om arbetsmarknaden inte är tillräckligt flexibel.
Förutom de sociala problem som då blir följden, belastas också stats-
finanserna. Ökade inslag av oseriöst företagande kan uppstå, vilket också
får en snedvridande effekt på konkurrensen på marknaden.
Satsningar på förbättrad infrastruktur intar en framträdande plats i såväl
EU:s s.k. vitbok som i övrig diskussion om sysselsättning och arbets-
marknad. Tanken är att denna typ av investeringar höjer regionens eller
landets konkurrenskraft. Därmed kan produktion och sysselsättning öka.
Utbyggnad av fysiska kommunikationer såsom vägar, broar, järnvägar
liksom energinätverk och "informationsmotorvägar", dvs. bredbandsnät
för elektronisk överföring, är exempel på detta.
Självklart är satsningar på förbättrad infrastruktur nödvändiga för att
en hög ekonomisk tillväxt ska kunna upprätthållas. Försummas infra-
strukturen uppstår flaskhalsar som både driver upp inflationen och däm-
par tillväxten. Rörligheten på arbetsmarknaden försvåras, eftersom män-
niskors benägenhet att flytta till områden med brist på bostäder och kom-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
202
munikationer och med i övrigt dålig service är låg. Incitamenten för
kapacitetshöjande investeringar i näringslivet avtar. De negativa erfaren-
hetena från länder med bristfällig infrastruktur är entydig.
Att göra omfattande satsningar på infrastruktur är emellertid inte helt
oproblematiskt. Dessa investeringar är vanligtvis kapitalintensiva. Effek-
ten på tillväxten kan avta vid stora volymer. Per satsad krona skapas få
nya arbetstillfällen direkt och det kan ta lång tid innan de indirekta effek-
terna gör sig gällande. En finansiering som medför ökade offentliga un-
derskott är inte möjlig att genomföra utan negativa effekter på ekonomin
i det statsfmansiella läge som Sverige befinner sig. Om privat finansie-
ring kan mobiliseras undviks detta problem.
En slutsats som kan dras av internationell och svensk diskussion är att
infrastrukturella satsningar är önskvärda och nödvändiga, men de måste
ske i den takt som finansieringen medger. Man kan heller inte vänta sig
några snabba effekter på arbetsmarknadens funktionssätt och på arbetslös-
heten.
Förbättrad utbildning, som utgör ett centralt element i Vitboken, under-
lättar ekonomins anpassning till nya förhållanden och höjer produktivitet
och tillväxt i ett längre perspektiv. Människor med god utbildningsnivå
har lättare att tillgodogöra sig och tillämpa de nya kunskaper som kom-
mer fram. En ökad volym högutbildade bör också motverka de tendenser
som i övrigt finns mot tilltagande lönespridning, eftersom värdet av ut-
bildningspremien sjunker. Dessutom medför lönespridning i sig incita-
ment till utbildning, som då blir ett medel för den enskilde att höja sin
lönenivå.
En ökad utbildning gör också att matchningen mellan utbud och efter-
frågan på arbetsmarknaden förbättras. Detta tenderar att minska arbetslös-
heten. I ett längre perspektiv kan också konkurrenskraften stärkas. Dess-
utom är vanligvis kostnaderna att bedriva utbildning låga, i förhållande
till många andra typer av satsningar. Ett problem är att nå ut till och
motivera de grupper som har störst behov. Det kan ta relativt lång tid
innan utbildningssatsningar ger effekt på arbetsmarknadens funktionssätt
och på tillväxten i ekonomin.
Den traditionella arbetsmarknadspolitiken är mer utbyggd i Sverige än
i andra länder. Det kan konstateras att åtgärder av detta slag har många
positiva effekter. I stället för att passivt ta emot bidrag hålls människor
aktiva, vilket motverkar långtidarbetslöshet och utslagning. Kompetens-
nivån upprätthålls eller kan t.o.m. höjas via den utbildning som bedrivs.
Ungdomar får möjlighet att skaffa sig arbetslivserfarenhet och kan lättare
ta steget in på den reguljära arbetsmarknaden. Dessa effekter bidrar till
att skapa en flexiblare och mer effektiv arbetsmarknad.
När omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna nått de ni-
våer som nu råder i Sverige uppstår dock vissa problem. Den administra-
tiva apparaten blir omfattande. Åtgärderna tenderar att tränga ut reguljära
arbeten. Incitamenten att söka sig ut på den ordinarie arbetsmarknaden
kan försvagas. Alltför omfattande åtgärder kan också försvåra lönebild-
ningen och verka inflationsdrivande. Dessutom blir belastningen hög på
statsfinanserna.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
203
För Sverige med nuvarande omfattande åtgärder kan en ytterligare ut-
byggnad av den traditionella arbetsmarknadspolitiken knappast ses som
en framkomlig väg att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Däremot
finns det många andra länder i Europa där en expansion av traditionell
arbetsmarknadspolitik kan vara ett verkningsfullt medel att bekämpa
främst långtidsarbetslöshet. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken röner
också ett ökande intresse i omvärlden, bl.a. inom EU.
Den trend i internationellt ekonomiskt samarbete som syftar till att öpp-
na upp marknader, öka integrationen, skärpa konkurrensen och förbättra
produktionsfaktorernas rörlighet har långsiktigt mycket stor betydelse för
möjligheterna att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, höja tillväxten
och bekämpa arbetslösheten. Ett viktigt medel är därför att delta i det in-
ternationella ekonomisk-politiska samarbetet och försöka bidra till att en
positiv utveckling i detta avseende säkerställs.
I en värld med hög arbetslöshet finns stora risker att protektionism bre-
der ut sig. I så fall uppstår på sikt skadliga effekter på den ekonomiska
tillväxten och på sysselsättningen. Särskilt kännbart blir detta för ett litet
utrikeshandelsberoende land som Sverige.
Något enkelt recept för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt
finns inte. Det är nödvändigt att förändringar sker på flera plan. Olika
åtgärder får inte ställas mot varandra utan ska i stället ses som komple-
ment. Ju fler åtgärder som kan sättas in, desto mindre långtgående behö-
ver de vara på varje enskilt område för att uppnå en given total effekt.
Till en del kan regering och riksdag initiera de förändringar som be-
hövs. I betydande utsträckning måste dock förnyelsen komma via arbets-
marknadens parter.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.1
204
|
Innehåll |
Prop. 1993/94:150 Bilaga 1.1 |
|
1 Inledning |
2 |
|
1.1 Utvecklingen 1994-95 |
2 |
|
1.2 Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv |
14 |
|
2 Den internationella utvecklingen |
21 |
|
2.1 Allmän översikt |
21 |
|
2.2 Ländergenomgång |
26 |
|
3 Utrikeshandel |
34 |
|
3.1 Export och import |
34 |
|
3.2 Bytesbalansen |
39 |
|
4 Industrin |
42 |
|
4.1 Produktion och konkurrenskraft |
42 |
|
4.2 Lönsamhet |
47 |
|
5 Privata tjänster |
51 |
|
5.1 Konjunkturläget |
51 |
|
5.2 Strukturförändringar inom tjänstesektorn |
54 |
|
6 Arbetsmarknaden |
57 |
|
6.1 Sysselsättning och arbetskraftsutbud 6.2 Öppen arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska |
58 |
|
åtgärder |
63 |
|
7 Löner |
67 |
|
7.1 Lönebildningen i Sverige i ett historiskt perspektiv |
67 |
|
7.2 Utvecklingen under 1990-1993 |
68 |
|
7.3 Utvecklingen under prognosperioden |
69 |
|
8 Inflation |
73 |
|
8.1 Inflationstryck |
73 |
|
8.2 Inflationsförväntningar |
75 |
|
8.3 Inflationsprognos |
77 |
|
9 Hushållens ekonomi och privat konsumtion |
81 |
|
9.1 Hushållens inkomster |
81 |
|
9.2 Privat konsumtion och sparande |
85 |
|
10 Investeringar |
91 |
|
10.1 Näringslivets investeringar |
91 |
|
10.2 Offentliga investeringar |
94 |
|
10.3 Bostadsinvesteringar |
96 |
|
10.4 Byggnadsverksamhet |
99 |
|
10.5 Lagerinvesteringar |
101 |
206
|
11 |
Den offentliga sektorn 11.1 Den konsoliderade offentliga sektorn 11.2 Staten inkl, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna 11.3 Allmänna pensionsfonden 11.4 Den kommunala sektom |
104 Prop. 1993/94:150 104 Bilaga 1.1 111 113 113 |
|
12 |
Kapitalmarknaden |
117 |
|
12.1 Den internationella ränte- och valutakursutvecklingen |
117 | |
|
12.2 Den svenska ränte- och valutakursutvecklingen |
122 | |
|
12.3 Statens upplåning |
125 | |
|
12.4 Kreditmarknadens utveckling |
127 | |
|
12.5 Utvecklingen på aktiemarknaden |
128 | |
|
13 |
Medelfristiga scenarier |
130 |
|
13.1 Inledning |
130 | |
|
13.2 Förutsättningar |
131 | |
|
13.3 Den internationella utvecklingen |
134 | |
|
13.4 Den svenska utvecklingen |
136 | |
|
13.5 Sammanfattning |
170 | |
|
14 |
Den offentliga skulden |
173 |
|
14.1 Inledning |
173 | |
|
14.2 Statskuldsteori |
174 | |
|
14.3 Olika skulddefinitioner |
180 | |
|
14.4 Skuldutvecklingen fram till år 1999 |
182 | |
|
14.5 Den internationella skuldutvecklingen |
186 | |
|
14.6 EU och den offentliga skuldsättningen |
190 | |
|
14.7 Sammanfattning |
192 | |
|
15 |
Arbetsmarknadens funktionssätt |
193 |
|
15.1 Tillfälliga faktorers bidrag till löneutvecklingen 1993 |
193 | |
|
15.2 Hur kan arbetsmarknaden förändras? |
197 |
207
|
Tabeller |
Prop. 1993/94:150 Bilaga 1.1 | ||
|
1.1 |
Prognosförutsättningar |
5 | |
|
1.2 |
Löner och priser |
7 | |
|
1.3 |
Försörj ningsbalans |
7 | |
|
1.4 |
Bidrag till BNP-tillväxten |
10 | |
|
1.5 |
Nyckeltal |
11 | |
|
1.6 |
Sparande |
12 | |
|
1.7 |
Försörjningsbalans 1996-1999 |
15 | |
|
1.8 |
Nyckeltal |
18 | |
|
1.9 |
Bidrag till tillväxten |
20 | |
|
2.1 |
Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder |
22 | |
|
2.2 |
Konsumentpriser och arbetslöshet i vissa OECD-länder |
23 | |
|
2.3 |
Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande |
24 | |
|
3.1 |
Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar |
35 | |
|
3.2 |
Importvägd efterfrågan på bearbetade varor |
38 | |
|
3.3 |
Export och import av varor |
38 | |
|
3.4 |
Bytesbalans |
40 | |
|
4.1 |
Nyckeltal för industrin |
42 | |
|
4.2 |
Industrins rörliga kostnader, produktpriser, marginaler |
48 | |
|
5.1 |
Importpenetrationskvot för den privata tjänstesektorn |
55 | |
|
6.1 |
Antalet sysselsatta i olika branscher |
60 | |
|
6.2 |
Produktion och sysselsättning i timmar |
61 | |
|
6.3 |
Procentuell förändring av arbetskraftsutbudet |
62 | |
|
6.4 |
Relativ arbetslöshet i olika åldrar |
64 | |
|
6.5 |
Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder |
65 | |
|
7.1 |
Timlöner och arbetskraftskostnader |
69 | |
|
8.1 |
Konsumentpriser |
77 | |
|
8.2 |
Bidrag till skillnad i KPI-förändring mellan 1994 |
79 | |
|
9.1 |
Hushållssektoms disponibla inkomster, |
81 | |
|
9.2 |
Hushållens inkomster |
82 | |
|
9.3 |
Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll |
84 | |
|
10.1 |
Bruttoinvesteringar efter näringsgren |
91 | |
|
10.2 |
Bruttoinvesteringar i näringslivet |
92 | |
|
10.3 |
Offentliga investeringar |
95 | |
|
10.4 |
Bostadsinvesteringar |
98 | |
|
10.5 |
Byggnadsverksamhet |
101 | |
|
10.6 |
Lagervolymförändringar |
101 | |
|
11.1 |
Förändring av den offentliga sektorns finansiella |
105 | |
|
11.2 |
Den offentliga sektorns inkomster och utgifter |
107 | |
|
11.3 |
Skatter och avgifter |
109 | |
|
11.4 |
Offentliga sektorns utgifter |
111 | |
208
|
11.5 |
Staten inkl, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna |
112 Prop. 1993/94:150 |
|
11.6 |
Allmänna pensionsfonden |
113 Bilaga 1.1 |
|
11.7 |
Den kommunala sektorns inkomster och utgifter |
115 |
|
13.1 |
Utvecklingen i OECD 1993-1999 |
135 |
|
13.2 |
Räntor och ECU-index |
137 |
|
13.3 |
Produktion, produktivitet och investeringar, |
141 |
|
13.4 |
Försörjningsbalansen med vissa nyckeltal enligt |
142 |
|
13.5 |
Den offentliga sektorns finanser |
147 |
|
13.6 |
Hushållssektoms finanser |
151 |
|
13.7 |
Försörjningsbalansen med vissa nyckeltal enligt |
156 |
|
13.8 |
Arbetsmarknad |
158 |
|
13.9 |
Den offentliga sektorns finanser vid alternativa |
159 |
|
13.10 |
Hushållssektoms finanser vid alternativa tillväxter |
161 |
|
13.11 |
Försörjningsbalansen med vissa nyckeltal enligt |
164 |
|
13.12 |
Företagssektorns finanser vid alternativa tillväxter |
168 |
|
13.13 |
Bruttosparande och bytesbalans vid alternativa |
169 |
|
14.1 |
Finansiell skuldsättning 1993 i den offentliga |
181 |
|
15.1 |
Beräkning av den strukturella löneglidningen 1992 |
196 |
209
|
Diagram |
Prop. 1993/94:150 Bilaga 1.1 | |
|
1.1 |
Produktion i industrin och i övriga ekonomin |
3 |
|
1.2 |
BNP, export, privat konsumtion och brutto- |
5 |
|
1.3 |
Bruttoinvesteringar samt bruttoinvesteringar |
10 |
|
1.4 |
BNP och produktivitet i Sverige 1981-1995 |
12 |
|
1.5 |
Finansiellt sparande i privat och offentlig |
13 |
|
1.6 |
Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende |
16 |
|
1.7 |
Offentliga sektorns utgifter och inkomster |
17 |
|
1.8 |
Den offentliga sektorns finansiella nettoställning |
19 |
|
2.1 |
BNP-tillväxt i USA, Japan och västra Tyskland |
21 |
|
2.2 |
Inflation, tillverkningsindustrins kapacitets- |
27 |
|
2.3 |
Inflation och tillverkningsindustrins kapacitets- |
29 |
|
3.1 |
Marknadsandel och relativpris för exporten av |
36 |
|
4.1 |
Industriproduktion och kapacitetsutnyttjande |
44 |
|
4.2 |
Industrins arbetskostnad per producerad enhet i Sverige relativt 14 OECD-länder 1980-1995 |
46 |
|
4.3 |
Industrins bruttomarginal 1980-1995 |
49 |
|
5.1 |
Arbetade timmar i privat tjänstesektor |
52 |
|
6.1 |
Antal varsel och antal nyanmälda lediga platser |
57 |
|
6.2 |
Sysselsättning och arbetskraftsutbud |
59 |
|
6.3 |
Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende |
63 |
|
7.1 |
Lönespridningen i Sverige |
67 |
|
7.2 |
Nominell timlön inom industrin |
72 |
|
8.1 |
Hushållens inflationsförväntningar |
76 |
|
8.2 |
Prisutvecklingen i Sverige och OECD |
80 |
|
9.1 |
Hushållens förmögenhetskvot |
86 |
|
9.2 |
Hushållens skuldkvot |
87 |
|
9.3 |
Hushållens förväntningar om ekonomin om 12 månader |
88 |
|
9.4 |
Hushållens förväntningar om arbetslösheten |
88 |
|
9.5 |
Privat konsumtion |
89 |
|
9.6 |
Hushållens sparkvot |
90 |
|
10.1 |
Procentuell förändring av investeringar och |
94 |
|
10.2 |
Antal outhyrda lägenheter resp, antal påbörjade |
96 |
|
10.3 |
Bostadsinvesteringar |
99 |
|
10.4 |
Byggnadsinvesteringar per sektor 1970-1995 |
100 |
210
|
10.5 |
Lagerstockar i förhållande till produktion |
102 Prop. 1993/94:150 |
|
10.6 |
BNP-utveckling och lagerbidrag |
103 Bilaga 1.1 |
|
11.1 |
Den offentliga sektorns finansiella sparande |
104 |
|
11.2 |
Den offentliga sektorns finansiella nettoställning |
108 |
|
12.1 |
6-månaders Euromarknadsräntor 1989-1994 |
118 |
|
12.2 |
10-åriga obligationsräntor 1989-1994 |
119 |
|
12.3 |
Ränteutvecklingen 1989-1994 |
123 |
|
12.4 |
Kronans depreciering från nov. 1992 |
124 |
|
12.5 |
Bankernas kreditförluster och resultat |
127 |
|
12.6 |
Internationell börsutveckling 1993-1994 |
128 |
|
13.1 |
Bruttonationalprodukt och trend 1985-1995 |
133 |
|
13.2 |
BNP-tillväxten och dess användning enligt alternativet |
139 |
|
13.3 |
BNP-tillväxten och dess användning 1996-1999 |
139 |
|
13.4 |
Underliggande utbud och reguljär sysselsättning i |
145 |
|
13.5 |
Hushållens sparkvot 1980-1999 |
150 |
|
13.6 |
Bruttosparande och bytesbalans 1970-1999 |
152 |
|
13.7 |
Finansiellt sparande 1970-1999 |
153 |
|
13.8 |
Investeringar i förhållande till BNP |
155 |
|
13.9 |
Underliggande utbud och reguljär sysselsättning i |
157 |
|
13.10 |
Finansiellt sparande i offentlig sektor 1990-1999 |
159 |
|
13.11 |
Primärt finansiellt sparande i offentlig sektor |
161 |
|
13.12 |
Underliggande utbud och reguljär sysselsättning i |
165 |
|
13.13 |
Bytesbalans 1970-1999 |
169 |
|
13.14 |
Bruttonationalprodukt och trend 1985-1999 |
171 |
|
14.1 |
Den offentliga sektorns skulder i Sverige och OECD 1980-1993 |
174 |
|
14.2 |
Skuldkvotens bestämningsfaktorer |
175 |
|
14.3 |
Den offentliga sektorns skuldutveckling vid medel- |
183 |
|
14.4 |
Den offentliga sektorns nettoskuldutveckling i tre |
184 |
|
14.5 |
Utvecklingen av skuldkvoten och dess bestämnings- |
188 |
|
15.1 |
Den strukturella löneglidningen |
194 |
|
15.2 |
Löne- och sysselsättningsutvecklingen inom |
195 |
211
Bilaga 1.2
Långsiktig konsekvenskalkyl
för perioden
1994/95 — 1998/99
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK:n) som här presenteras visar
utgifts- och inkomstutvecklingen under perioden 1994/95 - 1998/99 till
följd av redan lättade beslut och gjorda åtaganden. LK:n är således inte
någon prognos över den framtida utvecklingen. Dess syfte är att utgöra
ett av regeringens underlag vid utformningen av den långsiktiga
utgiftsstrategin.
LK:n består av tre delar: en huvudtext, ett appendix samt en tabell-
bilaga. I huvudtexten redovisas en samlad konsekvensberäkning av den
offentliga sektorns utgifter och inkomster utifrån tre olika antagandebilder
för den ekonomiska utvecklingen. Huvudtexten är uppdelad i separata
avsnitt för statsbudgeten, övriga staten, AP-fonden respektive kommuner-
na samt hela offentliga sektorn. I avsnitt 4 finns dessutom en redovisning
över statens samlade utgifter på olika områden. I huvudtexten finns,
förutom redovisningen av utvecklingen under LK-perioden, i de flesta
avsnitt även en redovisning av utvecklingen under perioden 1988/89 -
1993/94.
I appendixdelen redovisas utgiftsutvecklingen för respektive departe-
ment under LK-perioden. I tabellbilagan återfinns sifferunderlaget för
texter och diagram.
Framställningen bygger på material från departementen och myndig-
heter. Finansdepartementets ekonomiska avdelning svarar för de
antaganden om den ekonomiska utvecklingen som ligger till grund för
beräkningarna. De tre antagandebilderna redovisas mer utförligt i den
reviderade nationalbudgeten, bilaga 1.1 i denna proposition.
LK-beräkningarna har gjorts på Finansdepartementets budgetavdelning.
Departementsekreteraren Karin Lindgren har lett den grupp som arbetat
fram LK:n. Riksdagsbeslut t.o.m. 13 april 1994 har beaktats. LK-
beräkningama avslutades den 19 april 1994.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Sammanfattning ..............................1
1 Den långsiktiga konsekvenskalkylen 1994/95-1998/99 .....9
1.1 Inledning ...........................9
1.2 Beräkningsmetod ......................10
1.3 Samhällsekonomisk bakgrund...............14
2 Statsbudgetens utveckling......................21
2.1 Budgetsaldot .........................21
2.2 Statsbudgetens inkomster 1988/89 - 1998/99 ...... 23
2.2.1 Historisk utveckling 1988/89 - 1993/94
i löpande priser ...................24
2.2.2 Inkomstutveckling under LK-perioden,
1994/95 - 1998/99 .................. 25
2.2.3 Avgiftsinkomster från förvaltnings-
myndigheter ......................29
2.3 Statsbudgetens utgifter 1988/89 - 1998/99 ....... 30
2.3.1 Historisk utveckling 1988/89 - 1993/94 ..... 31
2.3.2 Utgiftsutvecklingen under LK-perioden,
1994/95 - 1998/99 .................. 32
2.3.3 Utgiftsstyrande faktorer...............35
2.3.4 Utgifterna fördelade på realekonomiska
kategorier.......................36
3 Statens utgifter fördelade på politikområden,
1988/89 - 1998/99 .......................... 41
3.1 Ålderspensioner.......................47
3.2 Arbetsmarknadspolitik ...................49
3.3 Sjuk- och arbetsskadeförsäkring m.m...........52
3.4 Statsskuldräntor........................55
3.5 Barnfamiljer .........................57
3.6 Bidrag från staten till kommunsektorn..........59
3.7 Utbildning och forskning..................62
3.8 Försvar ............................66
3.9 Kommunikationer......................68
3.10 Bostadsförsörjning......................71
3.11 Rättsväsendet inkl, skatt och tull.............73
3.12 Internationellt bistånd....................76
3.13 Invandring ..........................78
3.14 Vård och omsorg ......................80
3.15 Närings-och jordbrukspolitik...............82
3.16 Central förvaltning .....................
3.17 Fritidsverksamhet och kultur ...............
3.18 Övriga utgifter .......................
3.19 Utrikesförvaltning och internationell
samverkan...........................
3.20 Samhällsplanering och regional utveckling.......
3.21 Miljöskydd, naturvård och energi ............
85 Prop. 1993/94:150
86 Bilaga 1.2
88
89
92
94
4 Statens inkomster och utgifter utanför statsbudgeten
exkl. AP-fonden under LK-perioden ...............97
4.1 Arbetsmarknadsfonden...................98
4.2 Lönegarantifonden......................99
4.3 Delpensionsfonden......................100
5 Statens lånebehov och skuld ....................102
5.1 Statsskuldens sammansättning ..............102
5.2 Statsskuldens finansiering .................103
5.3 Statsskuldens utveckling under LK-perioden......105
6 AP-fonden
.............................108
7 Budgeteffekter av medlemskap i EU................112
8 Den kommunala sektorn.......................114
8.1 Finansiellt sparande under LK-perioden.........114
8.2 Inkomster och utgifter år 1994 .............. 115
8.3 Inkomster...........................116
8.3.1. Skatteinkomster...................116
8.3.2. Statsbidrag......................117
8.3.3. Inkomster under LK-perioden...........118
8.4 Utgifter............................119
8.4.1. Utgifter under LK-perioden............120
8.5 Tillgångar och skulder år 1992 .............. 121
9 Offentliga sektorns finansiella sparande under
LK-perioden .............................123
10 Alternativa beräkningar .......................126
10.1 Alternativ 2 %........................126
10.1.1. Samhällsekonomisk bakgrund..........126
10.1.2. Statsskulden och lånebehovet ..........127
10.1.3. Statsbudgetens utveckling ............127
10.1.4. Övriga staten och AP-fonden ..........128
10.1.5. Kommunsektorn..................129
10.1.6. Offentliga sektorns finansiella sparande .... 130
10.2 Alternativ 4 %........................130
10.2.1. Samhällsekonomisk bakgrund..........130
10.2.2. Statsskulden och lånebehovet ..........131
10.2.3. Statsbudgetens utveckling ............131
10.2.4. Övriga staten och AP-fonden ..........133
10.2.5. Kommunsektorn..................133
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
10.2.6. Offentliga sektorns finansiella sparande .... 134
Appendix, departementens verksamhetsområden
136
Tabellbilaga
.............................155
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK:n) arbetas fram för att utgöra
ett av regeringens underlag vid beslut om utformningen av den lång-
siktiga utgiftsstrategin. Beräkningarna i LK:n visar bl.a. hur stor del av
samhällets resurser som - givet redan fettade beslut och givet vissa an-
taganden om den ekonomiska utvecklingen - kommer att fes i anspråk
av den offentliga sektorn, i första hand staten, under perioden 1994/95 -
1998/99. Syftet med LK:n är att beräkna utgifter och inkomster till följd
av redan fettade beslut och gjorda åtaganden. LK:n är således inte någon
prognos över den framtida utvecklingen.
Beräkningarna i LK:n bygger på vissa antaganden om den ekonomiska
utvecklingen och om ekonomins funktionssätt. Tre olika scenarier
beskrivs i beräkningarna. Huvuddelen av texterna och beräkningarna
baseras på det scenario där BNP-tillväxten blir i genomsnitt ca 3 % per
år under LK-perioden. Två alternativa scenarier, där BNP-tillväxten antas
bli i genomsnitt ca 4 % respektive ca 2 % årligen, beskrivs i avsnittet
Alternativa beräkningar. De realekonomiska antagandena till alla tre
scenarierna redovisas i avsnitt 1.3. I avsnittet Sammanfattning analyseras
alla tre alternativen parallellt.
Antagandena i de tre scenarierna bygger på att Sverige är medlem i EU
fr.o.m. 1 januari 1995. Avgiften till EU och andra kostnader/intäkter till
följd av ett eventuellt medlemskap har emellertid inte tagits med i LK-
beräkningama utan beskrivs och utreds i ett särskilt avsnitt, Budgeteffek-
ter av ett medlemskap i EU.
Det program för sanering av de offentliga finanserna på 81 miljarder
kronor fram till år 1998 som regeringen presenterade i den förra
kompletteringspropositionen (prop. 1992/93:150) och som riksdagen
fettade principbeslut om våren 1993, har i sin helhet betraktats som ett
redan fettat beslut och ingår således i beräkningarna.
Utvecklingen av de offentliga finanserna bestäms i LK-beräkningama
av de antaganden som görs om den ekonomiska utvecklingen. Trots de
gynnsamma förutsättningarna, särskilt i alternativen med 3 % respektive
4 % tillväxt, blir underskotten fortsatt stora.
Dämtöver innebär ett eventuellt EU-medlemskap en nettobelastning
vilken, om den inte finansieras, leder till ett ökat budgetunderskott. Dessa
budgeteffekter har inte beaktats i de LK-beräkningar som nu presenteras.
Ett eventuellt icke-medlemskap kan också leda till betydande effekter
på de offentliga finanserna. Inte heller detta har beaktats i LK-beräk-
ningarna.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Den samhällsekonomiska bakgrunden skiljer sig åt i de tre olika alternati-
ven. Skillnaderna förklaras enbart av inhemska faktorer: hur väl arbets-
marknaden fungerar och hur stort förtroendet är för den framtida
ekonomiska utvecklingen och den förda politiken (för en fylligare be-
skrivning se även den reviderade nationalbudgeten, bilaga 1.1 i denna
proposition). De internationella förutsättningarna antas vara desamma i
alla tre beräkningarna.
I alternativ 2 %, dvs. där BNP beräknas växa med i genomsnitt ca 2 %
årligen, fungerar lönebildningen dåligt och förväntningsbilden hos hushåll
och företag präglas av fortsatt osäkerhet. Räntorna förväntas stiga. En
svagare produktions- och sysselsättningsökning än i de två andra
alternativen innebär att arbetslösheten ligger kvar på en mycket hög nivå
- i slutet av LK-perioden beräknas den öppna arbetslösheten till-sammans
med andelen personer som omfettas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder
ligga på ca 12,5 % av arbetskraften.
I alternativ 3 %, där BNP antas växa med i genomsnitt ca 3 % årligen,
är bedömningen av utvecklingen under LK-perioden baserad på ett
gradvis ökat förtroende för ekonomin och den ekonomiska politiken,
vilket möjliggör en fortsatt nedgång av räntenivåerna. Skuldsaneringspro-
cessen i hushåll och företag beräknas i allt väsentligt vara avslutad. Även
fortsättningsvis kommer tillväxten att vara exportledd. När förtroendet för
ekonomin gradvis ökar, stiger näringslivets investeringar och den privata
konsumtionen. Arbetslösheten fortsätter att fella men beräknas ändå ligga
på en för svenska förhållanden hög nivå mot slutet av LK-perioden. Den
öppna arbetslösheten och andelen personer i olika åtgärder antas i
alternativ 3 % minska från drygt 14 % 1994 till 10 % 1999.
I alternativ 4 7c möjliggör en väl fungerande arbetsmarknad ett större
förtroende och bättre framtidsförväntningar utan att inflationsimpulser
uppstår. Detta leder till en snabbare konsumtions- och investering-
stillväxt. BNP växer med i genomsnitt 4 % årligen. En kraftigare tillväxt
möjliggör en snabbare sysselsättningsuppgång och vid slutet av LK-
perioden beräknas 4 % vara öppet arbetslösa och ytterligare 2,5 %
omfettas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Andelen personer utanför
den reguljära arbetsmarknaden år 1999 är därmed 3,5 procentenheter
lägre i alternativ 4 % än i alternativ 3 %. Alternativ 4 % bygger
dessutom på ett implicit antagande om att fortsatta strukturella reformer
genomförs som förbättrar ekonomins funktionssätt.
Diagram 1 BNP-utvecklingen under perioden 1980 - 1999, alt. 2 %, 3 %
samt 4 %. Årlig procentuell förändring i 1985 års prisnivå.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
1980 1982 1984 1986 1988 1 990 1992 1994 1996 1998
Kä//or.Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
Diagram 2 Arbetslösheten* som andel av arbetskraften (%) under perioden
1980 - 1999, alt. 2 %, 3 % samt 4 %.
* Med arbetslöshet avses summan av öppet arbetslösa och personer i kon-
junkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Källa: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Det finansiella sparandet i den konsoliderade offentliga sektorn känne-
tecknas i alla tre alternativen av fortsatta betydande underskott under hela
LK-perioden. Ju högre tillväxten antas vara, desto bättre beräknas
inkomstutvecklingen bli och desto lägre blir utgifterna för främst arbets-
marknadspolitiska åtgärder och arbetslöshetsunderstöd. I samtliga
alternativ stiger ränteutgifterna successivt, om än i olika takt. Det första
året i LK-perioden, dvs. 1994/95, beräknas det finansiella sparande-
underskottet i den offentliga sektorn till knappt 11 % av BNP. I alternativ
2 % respektive alternativ 3 % uppgår det finansiella sparandeunderskottet
till ca 6,5 % respektive 4 % budgetåret 1998/99. I dessa två alternativ
medför de stora negativa finansiella sparandet under lågkonjunkturen och
LK-perioden att den offentliga sektorns nettoskuld ökar till 58 %
respektive 51 % av BNP i slutet av LK-perioden. Även med de mycket
gynnsamma förutsättningar som alternativ 4 % baseras på kommer hela
offentliga sektorns utgifter att överstiga inkomsterna med 27 miljarder
kronor 1998/99. Mätt som andel av BNP förbättras det finansiella
sparandeunderskottet i den offentliga sektorn från knappt 11 % 1994/95
till ca 1,5 % 1998/99. Därmed uppgår den offentliga sektorns nettoskuld
i alternativ 4 % till 44 % av BNP i slutet av LK-perioden.
Hela LK-perioden kommer sålunda att kännetecknas av fortsatt stora,
om än minskande, underskott i det offentliga sparandet. Därmed kommer
den finansiella nettoförmögenheten att snabbt försämras. Efter det
överhettade läge som rådde i ekonomin vid 1980-talets slut hade den
konsoliderade offentliga sektorn en finansiell nettofordran. De stora
underskotten under lågkonjunkturen och LK-perioden medför att den
offentliga sektorns nettoställning, dvs. skillnaden mellan tillgångar och
skulder, försämras kraftigt som andel av BNP. En försvagning av den
offentliga sektorns nettoförmögenhet är inget unikt för Sverige. Den
offentliga sektorns skuldsättning har stigit inom hela OECD-området
under den senaste lågkonjunkturen, men utvecklingen är betydligt mer
dramatisk i Svergie. Den finansiella bruttoskulden överstiger sedan 1993
genomsnittet för OECD-länderna. Med hänsyn till underskotten i de
offentliga finanserna under LK-perioden kommer sannolikt också
nettoskulden överstiga genomsnittet i OECD. Sveriges relativa position
är ännu sämre om hänsyn tas till att den offentliga sektorns pensionsåta-
gande är förhållandevis stora i Sverige.
För de olika delsektorerna ser utvecklingen ut på följande sätt. Be-
träffande statens inkomster och utgifter utanför statsbudgeten (exkl. AP-
fonden) visar beräkningarna i alternativen 2 % och 3 % att det framför
allt är Arbetsmarknadsfonden som går med betydande underskott, vilket
är ett resultat av den höga arbetslösheten. I alternativ 4 % antas att
arbetslösheten bli lägre, vilket också minskar underskottet.
Trots en gynnsam demografisk utveckling under 1990-talet kommer allt
större delar av AP-fondens ränteinkomster att tas i anspråk för de löpande
pensionsutbetalningarna. Med ett antagande om 2 % tillväxt beräknas
AP-fondens finansiella sparande bli ca 7,7 miljarder kronor under LK-
perioden sista år. Alternativ 2 % skiljer sig väsentligt från såväl Prop. 1993/94:150
alternativ 3 % som 4 %. Den primära förklaringen till det höga Bilaga 1.2
finansiella sparandet i alternativ 2 % är att det i detta alternativ antas
högre realräntor än i de andra två alternativen. Detta antagande leder till
att AP-fondens ränteinkomster är kraftigt högre än i de två andra
alternativen. 1 alternativ 3 % beräknas det finansiella sparandet bli
negativt, motsvarande ca - 1,6 miljarder kronor LK-periodens sista år.
Avgiftsinkomsterna beräknas i samtliga alternativ finansiera ca 76 % av
de totala ATP-utgifterna 1994/95, medan resterande del finansieras med
fondens kapitalavkastning. Med ett negativt finansiellt sparande i slutet
av LK-perioden innebär det att fr.o.m. sekelskiftet beräknas fondkapitalet
i alternativ 3 % finansiera de löpande ATP-utgifterna. I alternativ 4 %
beräknas AP-fondens negativa finansiella sparande bli aningen sämre
under LK-periodens sista år än i alternativ 3 %, dvs. ca - 2 miljarder
kronor. En parlamentarisk arbetsgrupp har nyligen lämnat ett betänkande
med förslag till reformerat pensionssystem. Någon proposition har ännu
inte lämnats i detta ärende. Den parlamentariska arbetsgruppens förslag
har inte beaktats i LK-beräkningarna.
Budgetåret 1993/94 beräknas kommunernas finansiella sparande i
samtliga alternativ uppgå till 22 miljarder kronor. Beräkningarna för
perioden bygger på de mål om realt oförändrade utgifter för offentlig
konsumtion som uttalades i förra årets reviderade finansplan. Det stora
sparandet budgetåret 1993/94 förklaras till största delen av den ned-
växling av pris- och löneökningstakten som skett de senare åren i
kombination med ökade skatteintäkter till följd av den tvååriga efter-
släpningen i det gamla systemet för utbetalning av kommunalskattemedel.
Budgetåret 1994/95 beräknas det finansiella sparandet uppgå till 5
miljarder kronor när de tillfälliga effekter som förstärkt sektorns finanser
under åren 1992 och 1993 uteblir.
I alternativ 2 % uppvisar kommunsektorn ett finansiellt sparande på 1
miljard kronor 1995/96. I detta alternativ ligger sparandet på mellan 1
och 19 miljarder kronor under LK-perioden. I alternativ 3 % försämras
kommunernas finansiella sparande under 1995/96, men är fortiarande
positivt och något högre än i alternativ 2 %. Under resten av LK-
perioden uppvisar kommunsektorn ett positivt finansiellt sparande i detta
alternativ på mellan 7 och 21 miljarder kronor. I alternativ 4 % uppvisar
kommunsektorn ett finansiellt sparande på 3 miljarder kronor 1995/96.
Under resten av LK-perioden ligger det finansiella sparandet i detta
alternativ mellan 11 och 30 miljarder kronor. Det är framför allt mellan
åren 1996 och 1998 som det enligt beräkningarna sker en kraftig
förstärkning av det finansiella sparandet i alla alternativen. Till stor del
förklaras förbättringen av skatteinkomsternas positiva utveckling samtidigt
som kommunerna anpassar konsumtionen till det skattefinansierade
utrymmet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
I alternativen 2 % och 3 % ökar statsskulden snabbare än i alternativ
4 %. Statsskuldens genomsnittliga procentuella ökning är för LK-
perioden i alternativ 2 % ca 11 % per år. Den totala skulden beräknas
uppgå till ca 108,5 % av BNP 1998/99 (skuldkvoten).
Motsvarande skuldökningstal för alternativ 3 % är ca 9 % samt
skuldkvoten 100 % av BNP. För alternativ 4 % ökar statskulden med
7,5 % årligen och vid slutet av LK-perioden uppgår skulden till 94,5 %
av BNP. Det är därmed endast i alternativ 4 % som skuldkvoten inte
beräknas stiga under hela LK-perioden. Detta förklaras framför allt av en
högre tillväxttakt i alternativ 4 % som genererar lägre underskott i
statsbudgeten men också av att den lägre arbetslösheten gör att under-
skotten i Arbetsmarknadsfonden blir lägre i alternativ 4 %.
Diagram 3 Utvecklingen av statsskulden under LK-perioden, alt. 2 %, 3 %
samt 4 %. Miljarder kronor i löpande priser.
Källa: Finansdepartementet
Lånebehovet är högst i alternativ 2 % och lägst i alternativ 4 %. I
alternativ 2 % är det årliga nyupplåningsbehovet i stort sett oförändrat
under LK-perioden och beräknas uppgå till 168 miljarder kronor
1998/99. I alternativ 3 % minskar nyupplåningsbehovet under perioden
och uppgår 1998/99 till ca 100 miljarder kronor. I alternativ 4 % minskar
nyupplåningsbehovet i en snabbare takt under hela perioden. Budgetåret
1998/99 uppgår således lånebehovet i alternativ 4 % till ca 70 miljarder
kronor. Orsakerna är att tillväxten är högre och budgetunderskotten
således lägre i både alternativ 3 % och alternativ 4 %, jämfört med
alternativ 2 %. Även underskottet i Arbetsmarknadsfonden, vars storlek
är en funktion av arbetslöshetens utveckling, påverkar lånebehovet. Som
tidigare nämnt antas i alternativ 2 % den öppna arbetslösheten och
andelen personer som omfettas av åtgärder uppgår totalt till ca 12,5 %
i slutet av LK-perioden medan den i alternativ 3 % beräknas till ca 10 %.
I alternativ 4 % är motsvarande nivå ca 6,5 % budgetåret 1998/99.
Diagram 4 Utvecklingen av lånebehovet under LK-perioden, alt. 2 %, 3 %
samt 4 %. Miljarder kronor i löpande priser.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Källa: Finansdepartementet
Sammantaget innebär inkomst- och utgiftsutvecklingen att statsbudgetens
saldo i alternativ 2 % visar ett underskott på ca 131 miljarder kronor
sista året i LK-perioden. Motsvarande nivå på underskottet beräknas för
alternativ 3 % till ca 84 miljarder kronor samt till knappt 63 miljarder
kronor i alternativ 4 % .
Att underskottet i alternativ 2 % är större än i alternativ 3 % beror i
huvudsak på att räntenivån i alternativ 2 % är högre, vilket leder till
högre statsskuldsräntor och lägre tillväxt och därmed också till lägre
skatteinkomster. Vidare antas att arbetslösheten i detta alternativ ligger
kvar på en högre nivå under hela LK-perioden jämfört med alternativ
3 %, vilket i sin tur leder till stora utgifter för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
Skillnaden mellan alternativ 3 % och alternativ 4 % förklaras till
största delen av en högre tillväxt och högre sysselsättning som genererar
högre skatteinkomster, samt att den lägre arbetslösheten leder till att
utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder är lägre i alternativ 4 %.
Diagram 5 Utvecklingen av statsbudgetens saldo under LK-perioden, alt. 2 %, Prop. 1993/94:150
3 % samt 4 %. Miljarder kronor i löpande priser. Bilaga 1.2
Mdkr
■ 2% alt □ 3% alt M 4% alt
Källa: Finansdepartementet
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK:n) är avsedd att utgöra ett av
regeringens underlag inför beslut om utformningen av en långsiktig
utgiftsstrategi. Beräkningarna i den långsiktiga konsekvenskalkylen visar
bl.a. hur stor del av samhällets resurser som - givet redan fettade beslut
och givet en viss ekonomisk utveckling - kommer att tas i anspråk av
eller fördelas av staten och övriga delar av den offentliga sektorn under
perioden 1994/95 -1998/99.
Det bör understrykas att beräkningarna inte är en prognos. De är en
framskrivning av den offentliga sektorns finanser givet att inga ytterligare
ekonomisk-politiska beslut fettas under den kommande femårsperioden.
Kalkylen ger därmed inte en fullständig och realistisk bild av den
offentliga sektorns förväntade finansiella utveckling, utan är istället tänkt
att tjäna som utgångspunkt för kommande prioriteringar och beslut.
Beräkningarna i den långsiktiga konsekvenskalkylen bygger på vissa
antaganden om den ekonomiska utvecklingen och om ekonomins
funktionssätt. Tre olika scenarier har använts i beräkningarna. Avsnitt 2
till 9 samt beräkningarna i appendix baseras på det scenario där BNP-
tillväxten antas bli i genomsnitt ca 3 % per år. I sammanfettningen,
avsnitt 1, ansnitt 10 och i tabellbilagan behandlas alla tre alternativ. An-
tagandena för alla tre scenarier redovisas mer utförligt i avsnitt 1.3.
I avsnitt 2 till 9 behandlas först statsbudgeten. Beräkningar av bud-
getsaldo redovisas för femårsperioden, och dessutom redovisas motsva-
rande utfell för en period fem år bakåt i tiden. Därefter följer en genom-
gång av statens samlade utgifter fördelade på olika politikområden samt
ett avsnitt om de statliga fondema utanför budgeten. Beräkningar av
lånebehov och statsskuld följs därefter av ett avsnitt om AP-fondens
utgifter och inkomster. Budgeteffekter av ett eventuellt EU-medlemskap
behandlas därefter i ett separat kapitel. Sedan följer ett avsnitt om den
kommunala sektorns finanser och ett om hela den offentliga sektorns
finansiella sparande. Slutligen presenteras avsnittet alternativa be-
räkningar. I appendix redovisas hur utgifterna för respektive departement
utvecklas under perioden samt vilka fektorer som huvudsakligen styr
denna utveckling. Under rubriken Alternativa beräkningar och i samman-
fettningen redovisas effekterna på den offentliga sektorns finanser av de
tre alternativa antagandebildema för den ekonomiska utvecklingen. Sist
återfinns en tabellbilaga där underlagen till samtliga diagram redovisas.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Utgångspunkten är att beräkna utgifter till följd av redan fattade beslut
och gjorda åtaganden. En konsekvens av denna beräkningsmetod är att
många anslag antas utgå med realt oförändrade belopp under perioden.
Transfereringarna beräknas utvecklas i enlighet med de antaganden som
görs om volymförändringar. För dessa anslag har den demografiska
utvecklingen stor betydelse, t.ex. antalet födda barn och antalet pension-
ärer.
På liknande sätt är utgifterna för arbetsmarknadspolitik helt beroende
av vilka antaganden som görs om arbetslöshets- och sysselsättningsut-
vecklingen. Antalet personer som omfettas av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder beräknas i de tre scenarierna minska snabbare än den öppna
arbetslösheten under perioden i enlighet med beräkningarna i den
reviderade nationalbudgeten.
Under utgiftsposten tillkommande utgiftsbehov nettoredovisas sådana
inkomst- och utgiftsförändringar, som inte kan redovisas under anslag
eller inkomsttitel.
Beräkningen av statsskuldräntor baseras på den antagna ränteutveck-
lingen för hela LK-perioden. Nettoupplåningen i utlandet minskar under
perioden och är lika med noll budgetåret 1998/99. Uppräkningen av
utgifterna från festa till löpande priser har gjorts enligt de antaganden om
pris- och löneutvecklingen som redovisas i tabell 1.2.
Inkomstberäkningarna baseras på Riksrevisionsverkets (RRV) beräkningar
med utgångspunkt i den ekonomiska utveckling som redovisas i tabell
1.2.
På statsbudgetens inkomstsida redovisas i vanliga fell 85 % av
utgifterna för sjukförsäkringen (inklusive föräldraförsäkringen) samt de
totala utgifterna för arbetsskadeförsäkringen. Dessa utgifter redovisas i
den långsiktiga konsekvenskalkylen genomgående på utgiftssidan vilket
leder till att inkomsterna bruttoredovisas om inget annat anges. Till följd
av denna bruttoredovisning stiger både inkomst- och utgiftsnivån.
Korrigeringen påverkar dock inte budgetsaldot. Inkomstutvecklingen
påverkas i hög grad av de ekonomiska beräkningsförutsättningarna. En
hög nominell pris- och löneökningstakt, ökat bruttodriftsöverskott och en
hög privat konsumtion ökar skatteinkomsterna till statsbudgeten.
Inkomstgränsen över vilken fysiska personer måste betala inkomstskatt
är reallöneskyddad med konsumentprisindex plus två procentenheter med
undantag för 1993 och 1994 då reallöneskyddet tillfälligt är borttaget.
10
Utgångspunkten för LK:n är, som tidigare nämnts, att beräkna utgifter
och inkomster till följd av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. I
vissa fäll kan det dock vara svårt att avgöra vad som är att anse som ett
fettat beslut. Exempelvis förutsätts i normalfallet att utgifter för flerår-
sprogram upphör allt efter som att programmen löper ut. På följande
punkter bör det därför särskilt poängteras vilka förutsättningar som gällt
vid beräkningarna och vilka tolkningar som gjorts av fettade beslut och
gjorda åtaganden:
- Antagandena om den ekonomiska utveckling som ligger till grund för
beräkningarna, är gjorda med förutsättningen att Sverige är medlem
i EU från den 1 januari 1995. Avgiften till EU och andra kostnader/
intäkter till följd av ett eventuellt medlemskap ingår däremot inte i
kalkylerna.
- Det programm för sanering av statsfinanserna som riksdagen fettade
beslut om våren 1993 och som skall genomföras under perioden
1993/94 - 1998/99 (Prop. 1992/93:150) betraktas i sin helhet som ett
redan fettat beslut.
I de fäll konkreta beslut finns om förändringar i skatteregler eller
utgiftsnivåer har dessa lagts in under inkomsttitlar respektive utgifts-
anslag. De besparingar inom saneringsprogrammet som är beslutade av
regeringen och som påverkar hela offentliga sektorns finansiella sparande
är: tandvård 0,5 miljarder kronor, läkemedel 0,3 miljarder kronor,
minskad arbetslöshetsersättning 7 miljarder, sänkt ersättning i för-
äldrarförsäkringen 0,9 miljarder kronor samt indexering av punktskatter
vilket beräknas ge ca 6,9 miljarder kronor under LK-periodens sista år,
beräknat i 1994/95 års prisnivå. Besparingar i Arbetsmarknadsfonden slår
negativt på statsbudgeten då egenavgiften som införs i A-kassan är
avdragsgill. Detta leder till minskade skatteinkomster med ca 5 miljarder
kronor samtidigt som det finansiella sparandet i Arbetsmarknadsfonden
förbättras till följd av besparingarna med ca 12 miljarder kronor.
1 de fäll regeringen inte har lagt fram konkreta förslag har de planerade
budgetförstärkningarna, oavsett om de ligger på inkomst- eller ut-
giftssidan, lagts under posten tillkommande utgiftsbehov och redovisas
därmed i sin helhet på utgiftssidan.
För att uppnå målsättningen i saneringsprogrammet om realt oför-
ändrade utgifter för statlig konsumtion, har en neddragning lagts in i
tillkommande utgiftsbehov.
För att täcka även de delar av saneringsprogrammet som berör fonder
utanför statsbudgeten, t.ex. AP-fonden har en neddragning av den totala
offentliga sektorn gjorts enligt den uppdelning som publicerades i
kompletteringspropositionen 1993. Besparingarna på arbetsmarknads-
området beräknas enligt samma proposition, totalt till ca 10 miljarder
kronor för 1998/99. Motsvarande besparingar inom pensionsområdet
beräknas för samma år uppgå till ca 13 miljarder kronor.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
2 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
11
I övrigt gäller följande för beräkningarna under LK-perioden:
Utgiftssidan:
Utgifterna på statsbudgeten redovisas brutto, dvs. de inkluderar även
utgifter som redovisas på budgetens inkomstsida, om inget annat
anges.
Beräkningarna redovisade i festa priser är i 1994/95 års prisnivå om
inget annat anges.
- Infrastruktursatsningar på vägar och järnvägar fortgår enligt en
principbeslutad ram t.o.m. 1996/97. För de två återstående åren antas
att riksdagen fettar nytt rambeslut. Investeringarna trappas successivt
ner.
- Inga ytterligare utgifter utöver redan beslutade är beräknade för
insatser i den finansiella sektorn.
En förväntad nedgång i arbetslösheten under perioden antas medföra
en minskning av resurserna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Be-
räkningarna avseende Arbetsmarknadsfonden överensstämmer med
denna utveckling.
- Barnbidragen och andra anslag som inte är värdesäkrade har inte
räknats upp med prisutvecklingen.
Biståndsramen beräknas vara med nominellt oförändrad under
beräkningsperioden. (Se även den reviderade finansplanen avsnitt 6.2)
- Medel för insatser i Östeuropa upphör 1995/96 till följd av att
gällande beslut inte sträcker sig över hela LK-perioden. (Se även den
reviderade finansplanen avsnitt 6.2).
- Antalet asylsökande antas bli 15 000 under 1994/95. Under perioden
1995/96 till 1998/99 baseras beräkningarna på antagandet att antalet
asylsökande blir 20 000 personer per budgetår. Antalet personer som
beräknas få permanent uppehållstillstånd och kommunplacering
under 1994/95 är 50 000 - 55 000.
- Fastprisberäkning av anslag vars utveckling är beroende av ränteni-
vån har erhållits genom att deflatera beräkningarna i löpande pris
med KPI.
- Sjuktalet beräknas minska från 13 dagar år 1994 till 11,2 dagar
för år 1999.
- Räntebidragen för ny- och ombyggander av bostäder har beräknats
utifrån fellande räntenivåer under LK-perioden. I beräkningsförut-
sättningarna ingår även effekter av fettade beslut beträffende
minskade räntebidrag och av ett reformerat räntebidragssystem.
- Åtgärder som låg i de mellan regeringen och socialdemokraterna
överenskomna krispaketen hösten 1992 men som riksdagen inte fettat
beslut om, ligger inte med i beräkningarna.
- De generella statsbidragen till kommunsektorn antas vara nominellt
oförändrade under hela perioden.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
12
Inkomstsidan:
- Inkomsterna redovisas brutto och i löpande priser om inget annat
anges.
Indexeringen av punktskatterna, dvs. uppräkningen av skattesatsen
med inflationen, som beslutades av riksdagen våren 1994 och som
utgör en del av regeringens saneringsprogram, upphör enligt pro-
positionen 1998. Därefter beräknas att skatten tas ut med det belopp
som gällde vid utgången av 1998. De punktskatter som inte regleras
i ovan nämnda proposition har inte räknats upp med hänsyn till in-
flationen.
- Kommunalskattesatsen som använts vid beräkningarna fastställdes i
december 1993 till 31,0533 %. Denna skattesats har sedan använts
för hela beräkningsperioden.
En bedömning av fastigheternas värde samt de taxeringar som sker
under perioden är inlagda i beräkningarna. Den rullande taxering på
fastighetsskatten, som har aviserats men inte beslutats, ingår således
inte i inkomstberäkningen. Saneringsprogrammets besparing på fas-
tighetsskatten ligger med som en neddragning av tillkommande
utgiftsbehov och redovisas därmed på utgiftssidan.
Inkomster från eventuella försäljningar av statliga företag ingår inte,
med undantag för Pharmacia, i beräkningarna.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
13
Den samhällsekonomiska bakgrunden och de tre alternativ som använts
i LK-beräkningarna är hämtade från de medelfristiga kalkylerna i den
reviderade nationalbudgeten (bilaga 1.1 i denna proposition). Skillnaden
mellan de tre olika alternativen förklaras enbart av inhemska faktorer,
framför allt hur väl arbetsmarknaden fungerar. De internationella
förutsättningarna antas vara desamma, liksom den inhemska utvecklingen
i utgångsläget. I alternativet med medelhög tillväxt är beskrivningen av
hur den svenska ekonomin antas fungera mer utförlig. Denna beskrivning
är till viss del också giltig för de två alternativa tillväxtscenarios som
presenteras i detta kapitel.
Den offentliga sektorns finansiella utveckling bestäms dels av olika
politiska beslut om inkomster och utgifter, dels av den samhällsekonomis-
ka utvecklingen och slutligen av demografiska faktorer.
Såväl inkomster som utgifter är avhängiga den ekonomiska
aktiviteten. Ju högre tillväxten är, desto högre blir också skatteinkomster-
na. De viktigaste skattebaserna är lönesumman, som påverkas av löne-
och sysselsättningsutvecklingen, och den privata konsumtionen. Tillväx-
tens sammansättning är därför också av betydelse för skatteintäkterna. På
kort sikt innebär en större del löner och privat konsumtion i BNP ökade
skatteinkomster. Samtidigt medför detta att vinstandelen reduceras, vilket
kan begränsa investeringarna och därmed den framtida tillväxten.
De offentliga utgifterna exkl. räntor följer till stor del aktivitets-
utvecklingen i ekonomin. En hög tillväxt medför - via ökad sysselsättning
- att utgifter för t.ex. arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetslöshets-
understöd minskar. De offentliga utgifterna påverkar i sin tur efterfrågan
i ekonomin. På kort sikt leder ökade offentliga utgifter till en högre
efterfrågan och, om det finns ledig kapacitet i ekonomin, till en högre
produktion. Ökade utgifter tenderar å andra sidan, i dagsläget med stora
offentliga underskott, att trots ledig kapacitet ökar inte den samlade
produktionen då räntenivån drivs upp, vilket hämmar tillväxten. På längre
sikt påverkas tillväxten främst av produktivitetens utveckling.
Den internationella ekonomin kännetecknades 1993 av att de stora
industriländerna befann sig i vitt skilda konjunkturfaser. Uppgången
leddes av USA och de övriga Anglosaxiska länderna, medan utvecklingen
inom Kontinentaleuropa stabiliserades. I Japan väntas en fortsatt
försämring av det ekonomiska läget 1994. Tillväxten inom OECD
området beräknas till ca 2 % 1994 för att sedan tillta något. Under andra
hälften av 1990-talet beräknas den internationella utvecklingen bli
gynnsam. Då har de kontrakti va effekterna av de finansiella obalanserna
till största delen ebbat ut. Finanspolitiken i flertalet OECD-länder
kommer dock att vara inriktad på budgetkonsolidering på medellång sikt,
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
14
vilket kommer att vara en restriktion för tillväxten. Avregleringar och en
ökad integration bör ändå möjliggöra en BNP-tillväxt på i genomsnitt
3 % per år under 1995-1999 inom OECD-området. Marknadstillväxten
beräknas öka med i genomsnitt drygt 6 % per år under LK-perioden. En
fortsatt prioritering av prisstabilitet förutses, varför KPI bedöms öka med
ca 3 % per år.
Den internationella utvecklingen kan komma att bli avsevärt svagare
om spänningarna mellan handelsblocken tilltar, med en ökad pro-
tektionism som följd. Det kan heller inte uteslutas att de olika an-
passningsprocesser som pågår i många länder blir mer utdragna än vad
som beräknats. En fortsatt relativt hög realränta i främst Kontinental-
europa kan också komma att bromsa återhämtningen i förtid. Å andra
sidan kan handeln komma att öka kraftigare. Dels kan de positiva
effekterna från exempelvis GATT och EES-avtalet ha underskattats, dels
kan de snabbt växande ekonomierna i Sydostasien få en ökande betydelse
för Västeuropa.
Överhettningen i Sverige under 1980-talets andra hälft drev upp kost-
nadsläget och urholkade konkurrenskraften. När den internationella
tillväxten dämpades drabbades den svenska exporten genom såväl en
oförmånlig produkt- som ländersammansättning. Efter hand övergick
kostnadskrisen till en efterfrågekris när den inhemska efterfrågan föll.
Skattereformens ändrade avdragsmöjligheter, nedväxlingen av inflations-
takten utan motsvarande nedgång i de nominella räntorna, tillgångs-
marknadernas kollaps och ett försvagat arbetsmarknadsläge resulterade
i en kraftig ökning av hushållssparandet. Hushållens sparkvot steg från
- 5 % av den disponibla inkomsten 1989 till drygt 7 % 1993, vilket ledde
till ett fall för den privata konsumtionen. En liknande skuldsaneringspro-
cess har skett inom företagen, vilket påtagligt dämpat investeringsviljan.
Lågkonjunkturen medförde ett kraftigt omvandlingstryck i näringslivet.
Omfettande rationaliseringar har lett till en stark produktivitetsutveckling.
Detta har tillsammans med sänkta arbetsgivaravgifter och den kraftiga
deprecieringen av den svenska kronan markant förbättrat konkurrenskraf-
ten. Den relativa enhetsarbetskostnaden, som är ett jämförande mått på
konstnadsutvecklingen inom den svenska industrin och dess konkurrenter,
sjönk med drygt 25 % 1993. Utvecklingen av ekonomin under 1993
kännetecknades av två parallella, mycket olikartade tendenser. Den
konkurrensutsatta sektorn expanderade, medan den skyddade sektorn
pressades tillbaka av den svaga inhemska efterfrågan. Exporten ökade
mycket kraftigt under det andra halvåret 1993, samtidigt som en viss
stabilisering av den inhemska efterfrågan kunde skönjas.
Den svenska ekonomin verkar därmed definitivt ha passerat sitt
bottenläge efter den djupaste lågkonjunkturen under efterkrigstiden. BNP-
nivån var 5 % lägre 1993 än 1990. Nedgången i den svenska ekonomin
har varit betydligt djupare än i de allra flesta andra länder.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
15
Under 1994 antas en fortsatt kraftig exportuppgång medföra att BNP Prop. 1993/94:150
ökar med drygt 2 %. När även den inhemska efterfrågan börjar öka Bilaga 1.2
stiger tillväxten till 3 % 1995. Även om ekonomin återhämtar sig
kommer utvecklingen under återstoden av 1990-talet att präglas av under-
skotten i de offentliga finanserna och obalansen på arbetsmarknaden.
I varje prognos över 1990-talets svenska ekonomi kommer bedömningar
om arbetsmarknadens flexibilitet att vara avgörande för vilken tillväxt
som nås. Vissa perioder under 1970- och 1980-talen erhölls samtidigt
relativ god tillväxt och låg arbetslöshet. Sverige har ansetts ha en hög
grad av reallöneflexibilitet, dvs. reallönerna har varit mycket känsliga för
förändringar i arbetsmarknadsläget. Under den senaste lågkonjunkturen
har synen på lönebildningen i viss mån ändrats. Trots den dramatiska
försvagningen av arbetsmarknadsläget har löneökningstakten tilltagit
1993. Det kan, till en mindre del, förklaras av statistiska effekter som
uppstår när sysselsättningens sammansättning ändras kraftigt. Utveck-
lingen måste trots detta uppfattas som oroväckande.
Internationella erfarenheter från 1980-talet i Europa indikerar att
arbetslösheten är trögrörlig, vilket innebär att den tenderar att fastna på
en hög nivå även när konjunkturläget förbättras. Om utvecklingen skall
se annorlunda ut i Sverige ställer det höga krav på löneflexibilitet och att
arbetskraftens kompetens upprätthålls. Det faktum att Sverige nu har en
rörlig växelkurs och en låg inflationstakt innebär delvis nya villkor att ta
hänsyn till vid lönebildningen. Lönebildningen har tidigare kännetecknats
av nominallönestelheter nedåt (få nominella lönesänkningar), vilket
riskerar att försvåra önskvärda relativlönejusteringar. Kompetensen hos
de arbetslösa kan upprätthållas genom omfattningen av och inriktningen
på en aktiv arbetsmarknadspolitik i Sverige.
Skillnaden mellan de tre realekonomiska scenarios som LK-beräk-
ningama baseras på förklaras främst av antaganden om hur väl arbets-
marknaden fungerar.
I alternativ 2 % antas en bristande löneflexibilitet. Löneökningstakten
tilltar under perioden, trots en bestående mycket hög arbetslöshet. Det
förklaras av att s.k. insiders inflytande över lönebildningen ökar, vilket
drabbar de som står utanför den reguljära sysselsättningen. Lönerna drivs
upp så högt att efterfrågan på arbetskraft begränsas påtagligt. Lönebild-
ningen kommer i alternativ 2 % också till stor del känntetecknas av
kompensationstänkande, varför löneföljsamheten mellan olika sektorer
stiger. Nedgången i arbetslöshet blir ytterst begränsad.
Utvecklingen kan dock bli en annan. I alternativet med medelhög
tillväxt antas att en viss löneflexibilitet råder. Det finns fortfarande inslag
av nominallönestelheter nedåt och en viss löneföljsamhet mellan sektorer.
Efterfrågan på arbetskraft stiger med 270 000 personer under 1990-talets
andra hälft. Nedgången i arbetslösheten begränsas dock av att arbets-
16
kraften ökar. Utbudsuppgången förklaras dels av att allt fler anser det
mödan värt att söka arbete, dels av att de utbildningsinriktade arbets-
marknadspolitiska åtgärder där deltagarna inte inräknats i arbetskraften
dras ned successivt.
Om anpassningarna till en låg inflationstakt hos ekonomins alla aktörer
går fortare och en mycket hög grad av reallöneflexibilitet råder kan
lönebildningen komma att ta en tredje, gynnsammare bana. Förtroendet
för den framtida ekonomiska utvecklingen förbättras därmed avsevärt. I
alternativ 4 % beskrivs den ekonomiska utvecklingen i en situation då
arbetsmarknaden är mer flexibel, där inga tendenser till flaskhalsar eller
alltför höga löneökningar etc. uppstår. Alternativ 4 % baseras på ett
antagande om den ekonomiska politik som kommer att föras, dvs.
fortsatta strukurella reformer krävs för att möjliggöra en sådan ut-
veckling.
I alternativ 2 % tilltar, som nämnts ovan, löneökningstakten under
perioden trots den höga nivån på arbetslösheten. I detta alternativ med en
dåligt fungerande arbetsmarknad präglas hushållens och företagens
förväntningar av en fortsatt osäkerhet. Förtroendet för den ekonomiska
politiken försämras, vilket resulterar i stigande räntor under LK-perioden.
Därmed bromsas återhämtningen i ekonomin i förtid. En större osäkerhet
hämmar investeringsutvecklingen ytterligare. Sparbenägenheten är fortsatt
hög hos hushållen i ett historiskt perspektiv, vilket begränsar utvecklingen
av den privata konsumtionen. Den samlade tillväxten uppgår till 2 % i
genomsnitt per år.
Produktionsökningen generar en viss uppgång i efterfrågan på arbets-
kraft. Sysselsättningen stiger med ca 0,5 % i genomsnitt per år. Den
svaga sysselsättningsökningen innebär att arbetslösheten fastnar på en
mycket hög nivå - trots att BNP växer med ca 2 % i genomsnitt under
sex år i följd. År 1999 är den öppna arbetslösheten tillsammans med
andelen personer i åtgärder ca 12,5 % av arbetskraften. Utöver en sämre
fungerande arbetsmarknad förklaras den svagare utvecklingen av
arbetsmarknadsläget i alternativ 2 % av att en större del av produktions-
ökningen sker inom industrin, som med en högre genomsnittlig pro-
duktivitet än övriga ekonomin begränsar behovet av att öka sysselsätt-
ningen.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
17
Tabell 1.1 Nyckeltal över den ekonomiska utvecklingen 1993 - 1999 i alt. 2 % Prop. 1993/94:150
|
Procentuell förändring |
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
|
BNP, volym |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
3,1 |
2,3 |
1,6 |
1,0 |
|
Export, volym |
7,2 |
10,0 |
8,0 |
7,6 |
6,5 |
6,0 |
5,5 |
|
Timlön |
3,9 |
3,0 |
3,3 |
5,1 |
5,7 |
5,7 |
6,0 |
|
Utbetald lönesumma |
-1,5 |
3,0 |
4,3 |
6,3 |
6,1 |
5,7 |
5,7 |
|
KPI (årsgenomsnitt) |
4,7 |
1,6 |
2,7 |
3,7 |
3,5 |
3,2 |
3,3 |
|
Arbetslöshet, nivå |
8,2 |
8,0 |
7,2 |
6,9 |
6,8 |
6,8 |
6,7 |
|
Arbetsmarknads- |
4,3 |
6,2 |
6,2 |
6,1 |
6,1 |
6,0 |
5,9 |
Källa: Finansdepartementet
Komplexiteten i ekonomin och de olika processer som pågår parallellt gör
varje bedömning av den medelfristiga utvecklingen mycket osäker.
Bedömningen av utvecklingen 1996 - 1999 i alternativ 3 % är baserad på
en relativt väl fungerande arbetsmarknad som medför ett ökat förtroende
för ekonomin liksom för den ekonomiska politiken. Detta möjliggör en
viss nedgång av räntenivåerna. Skuldsaneringsprocessen beräknas i allt
väsentligt vara avklarad. Osäkerheten om den framtida utvecklingen
kommer att avta hos såväl hushåll som företag. En flytande växelkurs för
dock in ytterligare ett osäkerhetsmoment i bedömningen. Den svenska
kronan antas fortsätta att apprecieras, i takt med att förtroendet för
låginflationspolitiken befästs. Även fortsättningsvis kommer tillväxten
vara exportledd. Den svenska exportindustrin kommer emellertid inte
kunna fortsätta att vinna marknadsandelar i samma utsträckning, men en
god internationell efterfrågan bäddar för en gynnsam exportutveckling.
När förtroende för ekonomin gradvis ökar, stiger åter näringslivets in-
vesteringar och den privata konsumtionen. Den offentliga sektorns
finansiella situation kommer att lägga en kraftig restriktion på den
offentliga konsumtionens utveckling under hela perioden. Sammantaget
beräknas BNP stiga med i genomsnitt 3 % per år. Inflationstakten uppgår
till ca 3 % per år. Då förväntas ändrade indirekta skatter och sub-
ventioner bidra till KPI-utvecklingen med 0,6 procentenheter per år.
Arbetslösheten fortsätter att fälla, men kommer ändå att ligga på en för
svenska förhållanden mycket hög nivå mot slutet av perioden. Summan
av öppet arbetslösa och deltagare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
minskar från drygt 14 % 1994 till 10 % 1999.
18
Tabell 1.2 Nyckeltal över den ekonomiska utvecklingen 1993 - 1999 i alt. 3 %
|
Procentuell förändring |
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
|
BNP, volym |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
3,9 |
3,4 |
2,6 |
2,2 |
|
Export, volym |
7,2 |
10,0 |
8,0 |
8,0 |
7,2 |
6,7 |
6,3 |
|
Timlön |
3,9 |
3,0 |
3,3 |
3,6 |
3,9 |
4,1 |
4,6 |
|
Utbetald lönesumma |
-1,5 |
3,0 |
4,3 |
5,6 |
5,6 |
5,3 |
5,7 |
|
KPI (årsgenomsnitt) |
4,7 |
1,6 |
2,7 |
3,0 |
3,2 |
3,1 |
3.3 |
|
Arbetslöshet, nivå |
8,2 |
8,0 |
7,2 |
6,5 |
6,1 |
5,8 |
5.5 |
|
Arbetsmarknads- |
4,3 |
6,2 |
6,2 |
5,9 |
5,4 |
4,9 |
4,6 |
Källa: Finansdepartementet
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
En genomsnittlig tillväxt på 3 % per år är fullt realistisk, sett från
ekonomins produktionssida. Det finns extremt gott om ledig kapacitet i
ekonomin i utgångsläget. Anpassningar till följd av de strukturella
reformer som genomförts, t.ex. skattereformen samt sänkta ersättnings-
nivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, har troligen fördröjts av
den svaga efterfrågan. Det finns därför förutsättningar för en gynnsam
utveckling av både produktivitet och arbetskraftsutbud under LK-
perioden. Kalkylerna innebär en gradvis normalisering av kapacitetsut-
nyttjandet. Detta bör inte medföra någon större risk för störningar eller
flaskhalsar av produktionen, men är dels avhängigt av hur stor utslagning
av kapital som skett, dels investeringarnas omfattning och inriktning
under perioden. Avgörande för den ekonomiska utvecklingen är också
hur väl arbetsmarknaden och lönebildningen fungerar (se ovan).
För att tillväxtpotentialen i ekonomin skall kunna utnyttjas krävs att en
tillräckligt stor efterfrågan av inhemsk produktion skapas. En förut-
sättning för kalkylen är att regeringens saneringsprogram genomförs. Den
offentliga konsumtionen antas därför minska med 1 % per år. Budgetbe-
sparingar på 10 miljarder kronor per år begränsar utvecklingen av
hushållens disponibla inkomster och därmed också den privata konsum-
tionen. Eftersom den totala konsumtionen hålls tillbaka på detta sätt krävs
en desto kraftigare expansion av export och investeringar. I kalkylen blir
en sådan expansion möjlig. Det krävs dock att den internationella
tillväxten blir god, att Sverige blir medlem i EU, samt att arbetsmarknad
och lönebildning fungerar väl så att det penningpolitiska målet om
prisstabilitet kan upprätthållas.
I alternativ 4 % fungerar arbetsmarknaden och lönebildningen bättre,
vilket medför positivare framtidsförväntningar. Alternativet med hög
tillväxt förutsätter dock fortsatta strukturella reformer som förbättrar
ekonomins funktionsförmåga. Förtroendet för den ekonomiska politiken
ökar ytterligare. Det möjliggör en kraftigare nedgång av framför allt
obligationsräntorna, men också av de korta räntorna. Ljusare framtidsbild
19
resulterar i en något snabbare konsumtionsutveckling och en kraftigare Prop. 1993/94:150
expansion av investeringarna. Hushållens sparkvot faller successivt, från Bilaga 1.2
8 % 1994 till 3 % 1999. Sammantaget kommer BNP att växa med i
genomsnitt 4 % per år under LK-perioden.
Produktionsuppgången leder till en kraftig ökning av efterfrågan på
arbetskraft. Sysselsättningen ökar med i genomsnitt 3 % per år, vilket
påverkar lönesumman positivt. Arbetsmarknadens funktionsförmåga antas
vara mycket god. Arbetskraftsbrist eller flaskhalsar uppkommer inte, utan
lönebildningen och arbetsmarknaden beräknas vara så flexibel att arbets-
kraften kan omallokeras utan problem. I alternativ 4 % kommer
lönespridningen att vidgas, eftersom en relativt stor del av sysselsätt-
ningsökningen sker inom den privata tjänstesektorn där produktiviteten
och löneutvecklingen beräknas vara lägre än inom industrin. En viktig
förutsättning är att kompetensen hos de personer som en period stått
utanför den ordinarie arbetsmarknaden inte gått förlorad. Trots att
utbudet av arbetskraft ökar med ca 2 % per år kommer den öppna
arbetslösheten tillsammans med andelen personer som omfattas av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder mer än halveras jämfört med 1994. År
1999 beräknas 4 % vara öppet arbetslösa och ytterligare 2,5 % delta i
olika åtgärder.
Tabell 1.3 Nyckeltal över den ekonomiska utvecklingen 1993 - 1999 i alt. 4 %
|
Procentuell förändring |
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
|
BNP, volym |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
4,9 |
4,2 |
3,6 |
3,3 |
|
Export, volym |
7,2 |
10,0 |
8,0 |
8,2 |
7,7 |
6,9 |
6,6 |
|
Timlön |
3,9 |
3,0 |
3,3 |
3,2 |
3,1 |
3,5 |
4,0 |
|
Utbetald lönesumma |
-1,5 |
3,0 |
4,3 |
6,3 |
5,7 |
5,8 |
6,2 |
|
KPI (årsgenomsnitt) |
4,7 |
1,6 |
2,7 |
2,3 |
2,7 |
2,8 |
3,0 |
|
Arbetslöshet, nivå |
8,2 |
8,0 |
7,2 |
6,0 |
5,3 |
4,7 |
4,0 |
|
Arbetsmarknads- |
4,3 |
6,2 |
6,2 |
5,3 |
4,4 |
3,4 |
2,5 |
Källa: Finansdepartementet
20
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Under budgetåret 1988/89 uppvisade statsbudgeten ett litet, men dock ett
överskott. Mycket tack vare högkonjunkturen ökade inkomsterna snabbt
under slutet av 1980-talet. Samtidigt lyftes vissa investeringar ut från
statsbudgeten för att bl.a. finansieras via Riksgäldskontoret. Till följd av
saldoförbättringen minskade även utgifterna för statsskuldräntor.
Under perioden 1989/90 till 1992/93 försämrades budgetsaldot återigen
kraftigt. Den största försämringen skedde i samband med nedväxlingen
till en lägre inflationstakt i kombination med en snabbt växande arbets-
löshet mellan 1990/91 och 1992/93. Försämringen under hela perioden
kan delvis förklaras av den sämre konjunkturen samt den finansiella
krisen som lett till stora utgifter för insatser i det finansiella systemet.
Diagram 2.1 Budgetsaldots utveckling under perioden 1988/89 - 1998/99.
Miljarder kronor i löpande priser och som procent av BNP.
Andel av BNP
Källa: Finansdepartementet
Under LK-perioden sker en minskning av underskottet från ca 151
miljarder kronor 1994/95 till ca 84 miljarder kronor 1998/99. Mätt som
andel av BNP minskar budgetunderskottet från knappt 10 % till drygt
4 % under perioden. Budgetsaldot förbättras långsammare mot slutet av
LK-perioden då man räknar med en viss avmattning av konjunkturen.
Underskottet är, trots förbättringen, fortfarande betydande 1998/99 och
1 I de följande avsnitten, dvs. 2 - 9, kommer endast alternativ 3 % att beskrivas.
Beräkningsresultaten i alternativ 2 % och 4 % redovisas i kapitel 10.
21
statsskulden fortsätter att växa som andel av BNP under hela perioden. Prop. 1993/94:150
Förbättringen av budgetsaldot under LK-perioden förklaras främst av: Bilaga 1.2
- Saneringsprogrammet för statsfinanserna som beräknas få full effekt
1998.
- att inga ytterligare utgifter för insatser i det finansiella systemet är
beräknade under LK-perioden,
- successivt minskade utgifter för arbetsmarknadspolitiska insatser,
- antaganden om kraftigt minskande utgifter för asyl- och flykting-
mottagning,
- antaganden om en låg räntenivå och hög tillväxttakt under LK-
perioden.
Diagram 2.2 Inkomster och utgifter, brutto, under perioden 1988/89 - 1998/99.
Miljarder kronor i löpande priser.
Källa: Finansdepartementet
Fram till och med budgetåret 1989/90 följdes utgifter och inkomster åt,
dvs. budgetsaldot låg i stort sett kring noll. Från och med budgetåret
1990/91 fortsatte utgifterna att öka medan inkomsterna låg kvar på en
relativt oförändrad nivå för att sedan långsamt börja falla. Utgiftsök-
ningen förklaras delvis av att en stor andel av statens utgifter styrs av
automatik vilket innebär att de följer någon ekonomisk variabel, t.ex. in-
flationen. Ökad inflation leder därmed automatiskt till ökade utgifter. (Se
vidare avsnitt 2.3.3). Att inkomsterna började fälla kan förklaras av
skattereformen i kombination med en allt svagare konjunkturutveckling.
Stigande arbetslöshet och fällande vinster i näringslivet bidrog till en
kraftig minskning av skattebaserna. Budgetåren 1992/93 och 1993/94 var
skillnaden mellan inkomster och utgifter som störst vilket även innebar
att budgetunderskottet var som störst under dessa år. Mot slutet av LK-
perioden beräknas inkomsterna återigen närma sig utgiftsnivån. Detta
22
förklaras dels av en fortsatt stram finanspolitik som både minskar ut- Prop. 1993/94:150
giftsnivån och ökar skatteinkomsterna, dels av en hög tillväxttakt och Bilaga 1.2
iallande arbetslöshet vilka båda bidrar till att skatteinkomsterna ökar.
Statsbudgetens inkomster indelas i skatter, inkomster av statens verksam-
het, inkomster av försåld egendom, återbetalning av lån samt kalkyl-
mässiga inkomster. Skatteinkomsterna utgörs av fysiska och juridiska
personers inkomstskatter, lagstadgade socialavgifter, skatt på egendom,
mervärdesskatt samt övriga indirekta skatter. Med övriga inkomster
menas därmed alla inkomster som inte är skatteinkomster. På statsbud-
getens inkomstsida redovisas vidare 85 % av utgifterna för sjukför-
säkringen (inklusive föräldraförsäkringen) samt de totala utgifterna för
arbetsskadeförsäkringen. Dessa försäkringsutgifter uppgår till ca 52
miljarder kronor 1994/95. Inkomsterna redovisas fortsättningsvis brutto,
om inget annat uppges.
På kort sikt leder hög nominell pris- och löneökningstakt till snabbt
stigande inkomster, även om den reala tillväxten är låg. På lång sikt är
det framför allt produktivitetsutvecklingen som avgör den ekonomiska
tillväxten och därmed utvecklingen av inkomsterna.
Diagram 2.3 Statsbudgetens skatteinkomster, brutto, och övriga inkomster
under perioden 1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i löpande priser.
Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet
Budgetåret 1994/95 beräknas skatterna utgöra ca 90 % av statsbud-
getens inkomster. Statsbudgetens inkomster, brutto, ökar med i genom-
snitt 4,9 % per år i löpande priser mellan 1994/95 och 1998/99.
Inkomsterna utvecklas något långsammare än den nominella pris- och
23
löneutvecklingen vilket förklaras i huvudsak av att den besparing som
görs på arbetsmarknadsområdet i enlighet med saneringsprogrammet
leder till skattebortfall på statsbudgeten.
Skatternas och avgifternas andel av BNP, dvs. skatte- och avgifts-
kvoten, stiger svagt under perioden och uppgår till 25 % av BNP
1998/99. Detta förklaras till största del av antagandet om pris- och
löneökningar samt att finansplanens program för budgetförstärkning
ligger med i sin helhet vilket ökar skatte- och avgiftsinkomsterna netto
med ca 7 miljarder kronor. Skatte- och avgiftskvoten hålls tillbaka av att
BNP-tillväxten i stor utsträckning bl.a. uppnås genom att svensk export
utvecklas framgångsrikt samtidigt som investeringsvolymen ökar. I det
korta perspektivet innebär detta att inkomsterna utvecklas relativt konstant
över perioden.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Diagram 2.4 Statsbudgetens inkomster brutto under perioden 1988/89 -1998/99.
Miljarder kronor i löpande priser.
Mdkr
3
9 Fysiska personers skatt
2) Juridiska personers skatt
3) Sociala skatter
Mervärdesskatt
Övriga indirekta skatter
® Skatt på egendom och avräkningsskatt
7* Inkomster av statens verksamhet
Övriga inkomster
Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet
Mellan 1988/89 och 1993/94 har statsbudgetens bruttoinkomster minskat
med knappt 10 miljarder kronor i löpande priser. En viktig förklaring
till de minskande inkomsterna är det försämrade konjunkturläget under
24
senare delen av perioden. De inkomstskategorier som ökar markant under Prop. 1993/94:150
perioden är egendomsskatterna, mervärdesskatten och övriga inkomster. Bilaga 1.2
Egendomsskatterna ökar med i genomsnitt 6,0 % per år i löpande
priser mellan 1988/89 och 1993/94. Ökningen förklaras bl.a. av att såväl
stämpelskatten som den tillfälliga omsättningsskatten på värdepapper höjts
under perioden. Inkomsterna från mervärdesskatten ökade mellan 1988/89
och 1993/94 med i genomsnitt 5,8 % per år i löpande priser. Detta
förklaras, förutom av en snabb ökning av den privata konsumtionen
under andra hälften av 1980-talet, även av den breddning av mervärdes-
skattebasen som var en del av skattereformen samt höjningen av mervär-
desskattesatserna. Övriga inkomster ökar i genomsnitt med 28 % per år
mellan 1988/89 och 1993/94. Ökningen förklaras av utförsäljningen av
Assi Domän, OK Petrolium och SSAB som tillsammans ökar för-
säljningsinkomstema med 11 miljarder kronor 1993/94.
Mellan 1990/91 och 1993/94 minskade bruttoinkomsterna med ca 59
miljarder kronor i löpande priser. Minskningen förklaras av ökad arbets-
löshet, ökat sparande, omläggning av systemet för utbetalning av
kommunalskatt, minskade arbetsgivaravgifter, nettobudgetering av
mervärdesskatten samt skattereformen.
Statsbudgetens skatteinkomster mätt som andel av BNP minskade från
33 % till 24,5 % under perioden 1988/89 till 1993/94. Vilket förklaras
av den allmänna nedgången av ekonomin.
Statsbudgetens samlade bruttoinkomster beräknas under LK-perioden öka
med ca 88 miljarder kronor eller i genomsnitt 4,9 % per år, i löpande
priser. Fysiska personers inkomstskatt beräknas öka med ca 16 miljarder
kronor, i löpande priser, mellan 1994/95 och 1998/99 vilket motsvarar
ca 18 % av den totala inkomstökningen. Juridiska personers inkomstskatt
beräknas öka med knappt 10 miljarder kronor i löpande priser under
samma tid. Inkomster av lagstadgade socialavgifter, brutto, svarar för
drygt 26 miljarder kronor eller nära 30 % av den totala inkomstökningen.
Inkomsterna av mervärdesskatt beräknas öka med 28 miljarder kronor
vilket motsvarar ca 32 % av den totala inkomstökningen. Skatt på
egendom ökar med ca 5 miljarder kronor i löpande priser över LK-
perioden och inkomsterna från övriga indirekta skatter ökar med drygt 13
miljarder kronor i löpande priser. Inkomsterna av statens verksamhet
beräknas minska med ca 4 miljarder kronor i löpande priser under LK-
perioden.
Fysiska personers inkomstskatt
Inkomsterna av fysiska personers inkomstskatt är främst beroende av den
nominella löneutvecklingen.
25
Inkomstgränsen över vilken statlig skatt utgår är reallöneskyddad med
två procentenheter med undantag för 1993 och 1994, då reallöneskyddet
tillfälligt är borttaget. Reallöneskyddet på två procentenheter återinförs
1995 vilket leder till att färre personer betalar statlig inkomstskatt. En
högre reallönetillväxt än 2 % ökar det reala skatteuttaget genom att fler
personer träffas av den högre skattesatsen ovanför inkomstgränsen. Under
perioden 1995 till 1999 ökare den genomsnittliga pris- och löneutveck-
lingen med 5,4 % per år vilket således ökar skatteuttaget.
Fysiska personers inkomstskatt består av två delar, statlig och
kommunal skatt. Nettot av uppbörd och kommunalskatteutbetalningar
redovisas över statsbudgeten. Den 1 januari 1993 ändrades systemet för
utbetalning av kommunalskatten för kommuner och landsting vilket ökar
utbetalningarna och minskar inkomsterna på titeln fysiska personers
inkomstskatt under en övergångsperiod. I det gamla systemet genomför-
des utbetalning av kommunalskatt till kommunerna i två steg. Ett givet
år utbetalades ett förskott till kommunerna, som baserades på den beskatt-
ningsbara inkomsten två år tidigare. Två år efter förskottsutbetalningen
slutreglerades kommunalskatten. Detta innebar att statsbudgetens redovis-
ning av fysiska personers inkomstskatt avsåg ett nettobelopp av bl.a.
uppbörd av statlig och kommunal skatt som nämnts tidigare samt
förskottsutbetalning och slutreglering av kommunal skatt. Nettobeloppet
på statsbudgeten blev därmed också beroende av nominell löneutveckling
två till fyra år tidigare. Med det nya systemet får kommunerna kommu-
nalskattemedlen som baseras på en prognos, samma år som den
preliminära inkomstskatten betalas in. Införandet av det nya kommu-
nalskattesystemet och slutavräkning av det gamla systemet ger en
periodiseringseffekt som ökar kommunalskatteutbetalningama för 1993/94
och 1994/95. År 1995 beräknas det nya systemet löpa fullt ut dvs. den
tidigare tvååriga eftersläpningen av kommunalskatteutbetalningama
upphör.
Nettoinkomsten av fysiska personers inkomstskatt ökar med ca 13
miljarder kronor i löpande priser under LK-perioden, från knappt 17
miljarder kronor 1994/95 till ca 30 miljarder kronor 1998/99. Under
perioden ökar nettoinkomstskattens andel av statsbudgetens bruttoinkomst
från 4 % 1994/95 till 6 % 1998/99. Ökningen beror dels på att brut-
touppbörden ökar i takt med den nominella löneutvecklingen dels att lö-
neutvecklingen överstiger reallöneskyddet under perioden. Kommunal-
skatteutbetalningama följer i stort sett den nominella löneutvecklingen.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Juridiska personers inkomstskatt
Inkomsterna från juridiska personers inkomstskatt beror främst på hur
näringslivets vinster efter bokslutsdispositionen utvecklas. I LK-beräk-
ningama baseras utvecklingen av inkomsterna från juridiska personers
inkomstskatt på antaganden om bl.a. utvecklingen av driftsöverskottet i
företagen, brutto, (exkl. egna hem) och privatkonsumtion som påverkar
detaljhandeln. Dessa inkomster är i hög grad beroende av den ekonomis-
26
ka utvecklingen. Under inkomstgruppen juridiska personers inkomstskatt
redovisas även effekter av upplösning av företagens reserver, s.k.
avskattning, och beskattning av tjänstegrupplivförsäkringar. Avskatt-
ningen av företagens reserver beräknas till ca 5 miljarder kronor 1994
och upphör 1995.
Budgetåret 1994/95 beräknas juridiska personers inkomstskatt, netto,
uppgå till knappt ca 26 miljarder kronor och utgöra ca 6,2 % av statsbud-
getens bruttoinkomster. Inkomstskattens andel av statsbudgetens
bruttoinkomster är i stort sett oförändrad över perioden. Inkomsterna av
juridiska personers inkomstskatt beräknas under LK-perioden öka med ca
10 miljarder kronor i löpande priser eller i genomsnitt 8,3 % per år.
Ökningen under LK-perioden kan delvis förklaras av att antagandet om
att företagens vinster ökar under LK-perioden.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Lagstadgade sociala avgifter
De lagstadgade sociala avgifterna följer, vid oförändrat avgiftsuttag,
lönesummans utveckling. Denna i sin tur beror dels på timlön och dels
på sysselsättningsgraden i ekonomin. Utvecklingen av socialavgiftsinkom-
stema styrs således i mycket hög grad av den nominella och reala
tillväxten i ekonomin. Det totala avgiftsuttaget framgår av tabell 3.2.
Täbell 2.1 Lagstadgade socialavgifter
|
Procent av avgiftsunderlag |
Avgiftsuttag 1993 |
Avgiftsuttag 1994 |
Antaget 1995-1999 |
|
Avgifter vilka helt redovisas på statsbudgeten Folkpensionsavgift 5,66 |
5,86 |
5,86 | |
|
Särskild löneskatt |
17,69 |
17,89 |
17,89 |
Avgifter vilka nettoredovisas på statsbudgeten
|
Sjukförsäkringsavgift2 Arbetsskadeförsäkringsavgift3 |
8,27 1,38 |
8,43 1,38 |
8,43 1,38 |
|
Avgifter vilka ej redovisas på statsbudgeten | |||
|
ATP-avgift |
13,00 |
13,00 |
13,00 |
|
Delpensionsavgift4 |
0,20 |
0,20 |
0,20 |
|
Arbetsmarknadsavgift |
2,12 |
2,12 |
2,12 |
|
Lönegarantiavgift |
0,20 |
0,20 |
0,20 |
|
Arbetarskyddsavgift |
0,17 |
0,17 |
0,17 |
|
Avgift för sjöfolks pensionering5 |
1,20 |
1,20 |
1,20 |
|
Summa |
31,0 |
31,36 |
31,36 |
1 Särskild löneskatt utgår på passiv näringsverksamhet, för lön och aktiv näringsverk-
samhet efter 65 års ålder samt för arbetsgivares pensionspremier. Ingår inte i
"summan”.
2 Sjukförsäkringsavgiften höjs från 8,27 % till 8,43 % 1 januari 1994.
3 Arbetsskadeförsäkringsavgift uppgår till 1,2 % 1 juli 1992 t.o.m. 31 december
1992. 1,38 % fr.o.m. 1 januari 1993.
4 Delpensionsavgift uppgår till 0,50 % t.o.m. 30 juni 1992 fr.o.m. 1 juli 1992 sänks
avgiften till 0,20 %.
5 Avgift för sjöfolks pensionering betalas endast av arbetsgivare som sysselsätter
sjömansskattepliktig personal. Ingår inte i "summa".
Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet
27
3 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
En knapp tredjedel av avgiftsinkomsterna redovisas på statsbudgeten.
Resten redovisas direkt till fonder utanför statsbudgeten. Den största av
dessa är AP-fonden. Sjukförsäkrings- och arbetsskadeavgiftema redovisas
netto på statsbudgetens inkomstsida, dvs. med avdrag för de utgifter som
dessa avgifter finansierar. Detta betyder att underskott kan uppstå på
respektive inkomsttitel om utgifterna överstiger avgiftsinkomsterna. I
denna skrift har vi dock valt att redovisa sjukförsäkrings- och arbets-
skadeavgiftema brutto.
Statsbudgetens inkomster av lagstadgade socialavgifter, brutto beräknas
uppgå till ca 120 miljarder kronor budgetåret 1994/95. De på statsbud-
getens inkomstsida redovisade utgifter för arbetsskade- och sjukför-
säkringarna (inklusive föräldraförsäkringen) uppgår 1994/95 till 52
miljarder kronor och redovisas under avsnittet om statsbudgetens utgifter.
Under LK-perioden beräknas inkomsterna av lagstadgade sociala
avgifter öka med ca 26 miljarder kronor i löpande priser eller i genom-
snitt 5,1 % per år. De sociala avgifternas andel av statsbudgetens totala
inkomster, bruttoinkomsten, är oförändrad över LK-perioden och uppgår
till ca 28,5 %.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Skatt på egendom
Skatt på egendom utgörs av skatt på läst egendom, förmögenhetsskatt,
arvs- och gåvoskatt samt stämpelskatt. Under budgetåret 1994/95
beräknas dessa skatter inbringa ca 22 miljarder kronor. Under LK-
perioden beräknas inkomsterna av dessa skatter öka med ca 5 miljarder
kronor i löpande priser eller i genomsnitt 5,1 % per år. Det är framför
allt inkomsterna av fastighetsskatten som ökar. Detta beror dels på att
egna hem (småhus) åsätts högre taxeringsvärde (+20 %) 1996 dels att
den stora nyproduktionen av bostäder från slutet av 1980-talet respektive
början av 1990-talet successivt ösas in i fästighetsskattssy temet.
Nyproducerade bostäder är under de första fem åren befriade från
fastighetsskatt. Nästkommande fem år betalas halv fastighetsskatt. Först
efter tio år betalas full fastighetsskatt. Förmögenhetsskatten tas bort 1 jan
1995. Förmögenhetsskatten kommer in på fysiska personers inkomstskatt
för att först efter två år omföras till den korrekta inkomsttieln. Detta
leder till att inkomsterna på inkomsttiteln förmögenhetsskatt faller med
ca 2 miljarder kronor först budgetår 1996/97.
Mervärdesskatt
Inkomsterna från mervärdesskatt är i hög grad beroende av den ekono-
miska utvecklingen. Det är främst av den privata konsumtionens och
investeringarna som styr utvecklingen av inkomsterna från mervärdes-
skatten.
Budgetåret 1994/95 beräknas inkomsterna av mervärdesskatt uppgå till
ca 115 miljarder kronor. Under LK-perioden beräknas dessa inkomster
28
öka med 28 miljarder kronor i löpande priser eller med en genomsnittlig Prop. 1993/94:150
utveckling på 5,7 % per år, och följer därmed i stort sett den privata - Bilaga 1.2
konsumtionens utveckling under perioden. Mervärdesskattens andel av
statsbudgetens bruttoinkomster ökar svagt över perioden från ca 27 %
1994/95 till ca 28 % 1998/99.
Övriga indirekta skatter
Övriga indirekta skatter ökar med drygt 13 miljarder kronor i löpande
priser mellan 1994/95 och 1998/99 eller i genomsnitt ca 4,1 % per år.
Ökningen förklaras till stor del av den indexering av punktskatterna,
inflationsuppräkning, som ingår i regeringens saneringsprogram och som
beslutats i riksdagen. Detta leder till att inkomsterna av övriga indirekta
skatter ökar med ca 7,5 miljarder kronor under perioden i löpande priser
(6,7 miljarder kronor i 1993 års prisnivå). Enligt beslut i riksdagen
upphör indexeringen 1998 och tas därefter ut med det belopp som gäller
vid utgången av 1998.
Flertalet av de övriga indirekta skatterna utgick tidigare med ett läst
belopp för viss volym eller per enhet. Detta innebar att beskattningen
realt sett minskade vid prishöjningar.
Övriga inkomster
Övriga inkomster består av inkomster från statens verksamhet (bl.a.
rörelseöverskott, ränteinkomster, inkomster av statens aktier och
offentligrättsliga avgifter), inkomster av försåld egendom och åter-
betalning av lån m.m. Dessa inkomster utgör tillsammans drygt 35
miljarder kronor eller drygt 8 % av statsbudgetens bruttoinkomster
1994/95. Under LK-perioden beräknas dessa inkomster minska med
knappt 3 miljarder kronor eller i genomsnitt ca 3 % per år. Det förklaras
av att bostadslåneräntan fäller under hela LK-perioden, från 8,6 % 1994
till 5,8 % 1999 vilket i sin tur leder till att statens ränteinkomster på
bostadslån och energisparlån fäller. En beskrivning av inkomsterna från
de offentligrättsliga avgifterna presenteras i avsnitt 3.2.3.
Stora delar av förvaltningsmyndigheternas verksamhet finansieras via
olika typer av avgifter. Huvudsakligen kan två avgiftstyper identifieras,
dels avgifter från uppdragsverksamhet dels offentligrättsliga avgifter. I
normalfallet gäller full kostnadstäckning för myndigheternas upp-
dragsverksamhet. Med offentligrättsliga avgifter menas t.ex. avgifter för
körkort.
Vanligen sker redovisningen av myndigheternas avgifter direkt under
respektive myndighets utgiftsanslag, s.k. nettobudgetering. Detta kan
29
antingen vara ett ramanslag2 eller ett obetecknat 1 000-kronorsanslag3.
Med detta redovisningssätt disponerar vanligen myndigheterna själva av-
gifterna för finansiering av sina förvaltningskostnader. Härigenom syns
inte den totala volymen på statsbudgeten utan endast ett nettobelopp.
Avgifterna kan också redovisas direkt mot en inkomsttitel. Eftersom
myndigheterna i detta fall inte disponerar avgiftsinkomsterna måste därför
förvaltningskostnaderna budgeteras brutto på statsbudgetens utgiftssida.
Till skillnad mot nettobudgeteringen medför bruttobudgeteringen en
fullständig redovisning av myndigheternas förvaltningkostnader eftersom
beloppen ingår i statsbudgetens omslutning.
Under budgetåret 1993/94 beräknas förvaltningsmyndigheternas
avgiftsuttag uppgå till 19,1 miljarder kronor. Av detta belopp utgör 14,5
miljarder kronor avgifter från uppdragsverksamheten. Cirka 30 % av de
totala avgifterna budgetåret 1993/94 avser interna debiteringar inom
koncernen staten. Uttaget av offentligrättsliga avgifter beräknas uppgå till
4,4 miljarder kronor.
Av statens totala avgiftsinkomster redovisas 1,4 miljarder mot in-
komsttitel. Huvuddelen av dessa avgiftsinkomster, 3,2 miljarder, avser
offentligrättsliga avgifter. Under senare år har bruttobudgeteringen ökat
beroende på att riksdagen uttalat att bruttobudgeteringen i normalfallet
bör tillämpas för offentligrättsliga avgifter.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Under budgetåret 1994/95 beräknas statsbudgetens utgifter uppgå till ca
570 miljarder kronor. Av dessa utgifter redovisas 85 % av sjukför-
säkringssystemets utgifter samt de totala utgifterna för arbetsskadeförsäk-
ringen på statsbudgetens inkomstsida. Sammanlagt uppgår dessa utgifter
budgetåret 1994/95 till ca 52 miljarder kronor. Framställningen i följande
avsnitt avser statsbudgetens bruttoutgifter, dvs. utgiftsnivån inkluderar de
utgifter som redovisas på inkomstsidan, såvida inte annat anges. Analysen
över utgiftsutvecklingen görs genomgående i fasta priser, såvida inte
något annat anges. Med festa priser avses 1994/95 års penningvärde.
2 Ramanslaget förs upp på statsbudgeten med ett beräknat belopp. Ej förbrukade
medel kan föras över till kommande budgetår.
3 Detta anslag förs upp med ett formellt belopp (1 000 kronor) på statsbudgeten efter
som anslaget inte kan belastas. Anslaget används ofta för uppdragsmyndigheten vilka
i sin helhet är avgiftsfinansierade.
30
Diagram 2.5 Statsbudgetens utgifter, brutto, under perioden 1988/89 - 1998/99. Prop. 1993/94:150
Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå. Bilaga 1.2
Källa: Finansdepartementet
Utgiftsnivån i festa priser ökade varje år fram till och med budgetåret
1992/93 då utgifterna inklusive räntor på statsskulden nådde sin högsta
nivån under perioden, på ca 664 miljarder kronor. Därefter började
utgiftsnivån sjunka successivt och beräknas fortsätta sin nedåtgående
trend under LK-perioden för att sista året uppgå till ca 525 miljarder
kronor. Utgiftskvoten, dvs. utgifternas andel av BNP, var som högst
under 1992/93. Därefter har utgifternas andel av BNP sjunkit och
beräknas fortsätta sjunka hela LK-perioden ut. Budgetåret 1992/93
uppnåddes toppnoteringen ca 44 %. Utgiftskvoten beräknas sedan falla
till ca 31 % 1998/99. Regeringens saneringsprogram ingår i beräk-
ningarna från och med budgetåret 1994/95. Utgiftsutvecklingen som
beskrivs nedan har påverkats respektive kommer att påverkas dels av
regeringens redan fettade beslut, dels av utgiftsstyrande fektorer (se
vidare kapitel 2.3.4.), samt diverse tekniska omläggningar.
Statsbudgetens utgifter inklusive statsskuldräntor ökade med ca 2,2 % per
år i 1994/95 års prisnivå priser under perioden 1988/89 - 1993/94.
Ränteutgifterna ökade under samma tidsperiod realt med i genomsnitt
5,4 % per år. Detta trots de successivt förbättrade statsfinanserna under
senare delen av 1980-talet.
I början av 1990-talet började budgetunderskottet återigen att öka.
Budgetåret 1991/92 uppgick underskottet till 80 miljarder kronor och
under 1992/93 mer än fördubblades underskottet vilket gjorde att
utgifterna för statsskuldräntoma snabbt växte.
31
Statsbudgetens utgifter exklusive statsskuldräntor ökade realt under Prop. 1993/94:150
perioden 1988/89 - 1993/94 med i genomsnitt ca 1,7 % per år. Den reala Bilaga 1.2
BNP-tillväxten sjönk samtidigt i genomsnitt 0,8 % per år. Utgiftskvoten,
statsbudgetens bruttoutgifter som andel av BNP, ökade från 37 %
1988/89 till 43 % 1993/94.
De utgifter som har ökat mest är utgifter för räntebidrag till bostäder,
bidrag till kommuner för flyktingar, bidrag till det finansiella systemet
utgifter för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och infrastruktur.
En utgiftspost som bidragit till ökningen är utgifter för stöd till den
finansiella sektorn som enbart under 1992/93 uppgick till 36 miljarder
kronor. Vidare har utgifterna för barnbidrag ökat samt utgifterna för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ökningen av de arbetsmarknadspolitis-
ka åtgärderna inträffade framför allt under 1990-talets första år och
förklaras naturligtvis av den stigande arbetslösheten.
Att utgifterna totalt sett inte ökat mer förklaras delvis av att ut-
giftsminskningar skett inom vissa områden t.ex. statsbidragen till
kommunerna. Vidare har vissa affärsverks investeringsanslag lyfts ut från
statsbudgeten och företagsstöden har successivt dragits ner.
För innevarande budgetår, 1993/94, beräknas utgiftsnivån uppgå till
drygt 620 miljarder kronor i 1993/94 års prisnivå, varav 95 miljarder
kronor är räntor på statsskulden.
Utgiftsutvecklingen i 1994/95 års prisnivå
Under LK-perioden, dvs. 1994/95 - 1998/99, beräknas statsbudgetens
utgifter exklusive statsskuldräntor minska med i genomsnitt 3,6 % per år
i 1994/95 års prisnivå, vilket innebär att utgiftsnivån exkl. statsskuld-
räntor sjunker med ca 67 miljarder kronor i 1994/95 års penningvärde
mellan 1994/95 och 1998/99. En väsentlig förklaring till att utgifterna
minskar totalt sett är att kalkylerna inkluderar det saneringsprogram som
regeringen beslutat att genomföra. Saneringsprogrammet minskar
utgiftsnivån med i grova tal 20 miljarder kronor 1998/99. Bortser man
från dessa besparingar sjunker utgifterna exkl. statsskuldräntor med i
genomsnitt 2,5 %.
En annan viktig förklaring till utgiftsminskningen är att räntebidragen
till bostadsbyggande minskar kraftigt under LK-perioden. Räntebidragen
minskar med ca 25 miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå under LK-
perioden. Denna nedgång beror främst på antaganden om sjunkande
räntenivåer och minskat bostadsbyggande. Därutöver påverkar även
politiska beslut om besparingar och införande av ett reformerat räntebi-
dragssystem. Utgifterna minskar vidare realt till följd av att de generella
statsbidragen till kommunsektorn beräknas utgå med nominellt oförändrat
belopp under LK-perioden. Utgifterna för flyktingmottagningen sjunker
under LK-perioden p.g.a. antaganden om att flyktingtillströmningen
kommer att sjunka kraftigt under perioden.
32
Inom Socialdepartementets område ökar utgifterna för barnbidrag Prop. 1993/94:150
nominellt, vilket beror på att antalet bidragstagare under LK-perioden Bilaga 1.2
ökar. Realt sett sjunker utgifterna för barnbidrag p.g.a. att bidragets
storlek inte är realt värdesäkrat, dvs. bidragets storlek i kronor per barn
antas vara oförändrat under perioden. Utgifterna för pensioner sjunker
under perioden framför allt p.g.a. att antalet nytillkomnande pensionärer
minskar under LK-perioden. Inom Utbildningsdepartementets område
ökar utgifterna till följd av ett ökat antal högskoleplatser samt att
utgifterna för studiemedel stiger då det är fler som tar nya lån än det är
som betalar tillbaka gamla lån. Mellan 1994/95 och 1995/96 sjunker
däremot utgifterna kraftigt. Detta beror på att de särskilda arbets-
marknadspolitiskt och utbildningspolitiskt motiverade insatserna som
omfattade extra platser i gymnasieskolan, komvux m.m. och tilldelades
i kompletteringspropositionen 1993 i syfte att förbättra situationen på
arbetsmarknaden under 1994/95, överförs till Arbetsmarknadsdepartemen-
tet där de successivt avvecklas i takt med antagandet om att arbets-
lösheten sjunker.
Utgiftsutvecklingen i löpande priser under LK-perioden
I löpande priser beräknas statsbudgetens totala utgifter öka med i
genomsnitt ca 1 % per år. Den genomsnittliga nominella ökningstakten
för BNP beräknas bli 5,5 % per år.
En konsekvens av att utgifterna ökar långsammare än BNP är att stats-
budgetens utgiftskvot fäller. För budgetåret 1994/95 beräknas utgifternas
andel av BNP uppgå till 37,7 % och minska till 31,1 % 1998/99. Ut-
giftsutvecklingen påverkas framför allt av två motverkande faktorer; stats-
skuldräntoma och regeringens saneringsprogram. Statsskuldräntoma ökar
kraftigt under perioden i genomsnitt 9,7 % per år, medan saneringspro-
grammets besparingar, vilka inkluderar både beslutade och planerade
åtgärder, gör att utgifterna totalt sett ändå faller något under perioden.
Dessutom görs antaganden om en relativt långsam pris- och löneök-
ningstakt under perioden, vilket leder till att utgiftsnivån i de prisindexe-
rade systemen utvecklas långsamt. Detta medför således att indexbundna
transfereringar som pensioner, sjukförsäkring och arbetsskador ökar
relativt långsamt. Utgifterna, exklusive statsskuldräntor och den del av
regeringens saneringsprogram vilken fortfarande saknar konkreta beslut,
ökar i genomsnitt med ca 0,5 % under perioden.
Utgifter för statsskuldräntor i löpande priser
På grund av de fortsatt stora underskotten i statsbudgeten under LK-
perioden ökar statsskulden varje år och trots antaganden om en relativt
låg räntenivå stiger även utgifterna för räntor på statsskulden. En annan
bidragande orsak till att räntorna ökar så pass kraftigt är att Riks-
gäldskontoret, framför allt under 1993/94, erhåller stora inkomster i
33
samband med emissioner av statsobligationslån, vilket leder till att
ränteutgifterna för 1993/94 hålls nere tack vare inkomsträntorna. Lånen
har emitterats med kupongräntor som avspeglar ränteläget då de
ursprungligen emitterades för ett par år sedan. Med nuvarande räntenivå-
er betalar köparen överkurs till Riksgäldskontoret för att erhålla dessa lån
som följaktligen har en hög nominell ränta. De inkomster som dessa
överkurser genererar leder till minskade ränteutgifter under emissionsåret
men istället högre ränteutgifter de följande åren, när den högre kupong-
räntan, dvs en i förväg bestämd ränta som utfaller ett visst antal gånger
per år vanligtvis en gång, sedan betalas ut. Utgifterna för statsskuldräntor
beräknas således öka från 76 miljarder kronor budgetåret 1994/95 till 110
miljarder kronor 1998/99, vilket motsvarar en årlig genomsnittlig
procentuell ökning på ca 9,7 %. Som jämförelse kan nämnas att den
genomsnittliga nominella ökningstakten per år för BNP under samma
tidsperiod uppgår till 5,5 % per år och att statsskulden ökar med 8,8 %
per år. I den samhällsekonomiska bakgrunden antas räntan på femåriga
statsobligationer sjunka från ca 6,5 % till ca 5,5 % under LK-perioden.
Detta innebär att utgifterna för räntor på statsskulden skulle ha varit ännu
högre om nuvarande räntenivå hade antagits bestå under hela LK-
perioden.
Diagram 2.6 Utgifter för statsskuldräntor under perioden 1994/95 - 1998/99.
Miljarder kronor i löpande priser.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Källa: Riksgäldskontoret
34
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
2.3.3 Utgiftsstyrande faktorer
Diagram 2.7 Utgiftsstyrande faktorer 1994/95 Miljarder kronor
M Beslutad automatik M Kompens, enl. praxis
□ Fullständig automatik
Separata beslut
Källa: Finansdepartementet
För att illustrera vilka läktorer som styr statsbudgetens utgifter kan man
grovt dela upp dem i fyra olika kategorier: fullständig automatik, beslutad
automatik, kompensation för historisk prisutveckling och separata beslut.
Till fullständig automatik räknas endast räntor pä statsskulden. Dessa
svarar för drygt 13 % av utgifterna brutto och beräknas budgetåret
1994/95 uppgå till 76 miljarder kronor. Ränteutgifterna styrs av den
historiska utvecklingen av statsbudgetens saldo, vilket avspeglas i stats-
skulden, samt av räntenivån, men även i viss mån av låneportföljens
sammansättning.
Närmare 39 % av utgifterna på statsbudgeten, vilket 1994/95 motsvarar
223 miljarder kronor, klassificeras som beslutad automatik och styrs av
något automatiskt verkande regelsystem. Dessa utgifter ökar automatiskt
i takt med någon ekonomisk variabel såsom inflation, räntenivå eller
löneutveckling, även om inga nya politiska beslut lättas. Dessutom
påverkas dessa utgifter av volymutvecklingen. Pensionsutgifterna till
exempel, styrs av inflationen och av antalet pensionärer. Utgifterna för
sjukförsäkringen styrs av lönesumman i vilken ligger ett antagande om
antalet sjukdagar. Andra exempel på stora utgifter som styrs av liknande
automatik är räntebidragen till bostäder och föräldraförsäkringen. Alla
dessa utgifter kan sägas vara föremål för beslutad automatik.
Ungefär 27 % av utgifterna eller 159 miljarder kronor, används för
verksamheter som i efterhand kompenseras för historisk prisutveckling.
Till denna kategori hänförs exempelvis den statliga förvaltningen, som får
kompensation för historisk pris- och löneutveckling, s.k. PLO. I denna
kategori ingår även försvaret som också får motsvarande kompensation,
35
dock uppdelad på flera komponenter (s.k. försvarsprisindex, FPI) än den Prop. 1993/94:150
statliga förvaltningen. Bilaga 1.2
Återstoden, ca 121 miljarder kronor eller 21 % av statsbudgetens
utgifter bestäms av separata beslut. De två största utgiftsposterna i denna
kategori är allmänna barnbidrag och utgifter för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Investeringsutgifter för vägar och järnvägar betraktas också som
separata beslut vilket kan sägas vara riktigt för det år besluten fettas. När
investeringarna sedan genomförs, ofta under en följd av år, är de snarast
att betrakta som fullständigt automatiska. Andelen separata beslut minskar
något mellan 1994/95 och 1998/99. Detta förklaras huvudsakligen av att
utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder minskar och att barn-
bidragen fäller realt p.g.a. att dessa ej skrivs upp med inflationen.
Det vore emellertid en alldeles för grov förenkling att säga att regering
och riksdag enbart kan påverka utgifterna i kategorin separata beslut.
Gränsdragningen mellan de olika kategorierna är inte knivskarp och hur
stora delar som styrs av olika slags automatik respektive separata beslut
avgörs till stor del av i vilket tidspespektiv utgifterna betraktas.
På kort sikt, t.ex. ett år, är inslaget av automatik stort även inom
kategorin separata beslut. Pågående investeringsprogram kan som sagt
betraktas som automatiska. Utgifterna för arbetsmarknadspolitik och för
barnbidrag är formellt sätt föremål för separata beslut men bestäms i hög
utsträckning av volymutvecklingen, dvs. antalet arbetslösa respektive
antalet barn.
På längre sikt finns å andra sidan betydande utrymme för åtgärder och
förändringar inom kategorierna beslutad automatik och kompensation för
historisk prisutveckling. Det är troligen här de stora insatserna kan göras
för att varaktigt påverka utgiftsutvecklingen. Riksdagen har alltid
möjlighet att ompröva utgiftssystem och automatikkopplingar. Att
exempelvis försvaret kompenseras för prisstegringar enligt praxis betyder
givetvis inte att nivån på försvarsutgifterna inte kan ändras genom beslut.
Sammanfattningsvis kan sägas att endast en liten del av utgifterna styrs
genom separata beslut, medan merparten endast kan påverkas genom
ändringar i befintliga regelsystem. Huvuddelen av utgifterna bestäms av
pris- och löneutvecklingen. Detta innebär att en ekonomisk utveckling
med hög BNP-tillväxt och måttliga pris- och löneökningar ger en långsam
ökning av statsutgifterna och fällande statlig utgiftskvot.
I följande avsnitt görs en uppdelning av utgifterna i realekonomiska
kategorier. Det innebär att utgifterna delas upp på konsumtion, invester-
ingar, transfereringar och statsskuldräntor. Utgifterna inkluderar utgifter
på inkomstsidan. Utgifterna i tillkommande utgiftsbehov har inte realför-
delats och ingår således inte i saneringsprogrammet. Uppdelningen som
görs överensstämmer i stort sett med det internationella national-
räkenskapssystemet SNA (System of National Accounts).
36
Diagram 2.8 Realekonomisk fördelning för de totala utgifterna för budgetåren Prop. 1993/94:150
1988/89, 1994/95 och 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå. Bilaga 1.2
Mdkr
Källa: Finansdepartementet
De kategorier som har ökat mest under perioden är utgifter för
konsumtion och transfereringar till hushåll. Transfereringar till kommun-
erna sjunker betydligt under perioden och förklaras till dels av de
kommunindragningar som gjordes 1992/93 på 7,5 miljarder och 1993/94
på 3 miljarder kronor dels av att bidragen till kommunerna antas
nominellt oförändrade under LK-perioden. Övriga transfereringar minskar
också kraftigt vilket förklaras av att utgifterna för räntebidrag sjunker
kraftigt och investeringsbidrag försvinner under LK-perioden.
Konsumtion
Utgifterna för statlig konsumtion beräknas 1994/95 utgöra en knapp
fjärdedel av statsbudgetens utgifter. Konsumtionsutgifterna består av löner
och andra utgifter, framför allt för statlig förvaltning inkl, försvaret (även
försvarsmateriel) och högskolan. Under perioden 1988/89 - 1994/95
ökade den statliga konsumtionen realt med i medeltal 3,8 % per år. De
konsumtionsutgifter som ökat mest avser drift av vägar och järnvägar, ar-
betsmarknadsutbildning samt utgifter för förläggningskostnader för
flyktingar.
Under perioden 1994/95 - 1998/99 beräknas de statliga konsumtions-
utgifterna realt minska med i genomsnitt 0,3 % per år, vilket bl.a.
förklaras av att vissa utgifter inom miljöområdet bortfaller mellan
1994/95 och 1995/96. Utgifterna minskar också till följd av att kost-
naderna för flyktingmottagningen minskar p.g.a. att antagandet om antalet
tillkommande flyktingar per år, mer än halveras mellan 1993/94 och
1994/95 och antas 1994/95 uppgå till 15 000 personer, samt att det sker
37
en fördröjning mellan det att flyktingarna anländer och att kostnaderna Prop. 1993/94:150
uppstår. Regeringens saneringsprogram innebär att utgifterna för statlig Bilaga 1.2
konsumtion skall vara realt oförändrade fram till 1998. Den utgiftsned-
skäming som detta principbeslut innebär återfinns i nettoposten "tillkom-
mande utgiftsbehov", och ingår således inte i den realekonomiska
fördelningen.
Investeringar
Investeringsutgiftema beräknas 1994/95 utgöra ca 3,3 % av stats-
budgetens utgifter. Endast de av statens egna investeringar som finan-
sieras över statsbudgeten redovisas i denna kategori. Investeringar som
finansieras över statsbudgeten och som går till andra sektorer i ekonomin
redovisas som transfereringar till respektive sektor. Utgifter för byggna-
der och anläggningar samt materielinköp för civila ändamål betraktas som
investeringar. De investeringar som finansieras över statsbudgeten är
främst investeringar i vägar och järnvägar. Investeringarna inom
affärsverken uppgår 1994/95 till omkring 15 miljarder kronor och
minskar därefter med ca 5 miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå fram
till 1998/99. Se vidare politikområdet Kommunikationer.
Från och med budgetåret 1992/93 finansierar de statliga myndigheterna
sina investeringar för anläggningstillgångar för förvaltningsändamål via
lån i Riksgäldskontoret. Samtliga myndigheter som berörs av den
omläggningen kommer att vara inne i systemet fr.o.m. 1994/95.
Sammanlagt innebär de tekniska förändringarna att endast en mindre del
av statens anskaffningsutgifter för investeringar redovisas över statsbud-
geten. Vid beräkningen av statens lånebehov tas givetvis hänsyn till
investeringsutgifter såväl inom som utanför statsbudgeten (se även avsnitt
5).
Transfereringar
De sammanlagda transfereringarna beräknas 1994/95 uppgå till knappt
två tredjedelar av statsbudgetens utgifter. Transfereringarna går främst till
hushåll, kommuner och till utlandsbistånd. Dessutom redovisas övriga
transfereringar där bl.a. transfereringar till företag ingår.
Under budgetåren 1988/89 - 1992/93 minskade utgifterna för företags-
stöd samtidigt som transfereringarna till hushåll ökade kraftigt. De hus-
hållstransfereringar som ökat mest är utgifter för sjukförsäkring,
arbetsskadeförsäkring och studiemedel. Därefter minskar utgifterna för
sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen återigen i takt med att
sjukpenningtalet fäller över LK-perioden. Räntebidrag till bostäder, vilka
till största delen klassificeras som transfereringar till företag, ökade också
ralativt kraftigt 1988/89 - 1993/94.
Hushållstransfereringar svarar för knappt hälften av statsbudgetens
transfereringsutgifter. De största hushållstransfereringarna på stats-
38
budgeten är folkpensioner, sjuk- och föräldrapenning, allmänna barn- Prop. 1993/94:150
bidrag, arbetsskadeersättningar och studiestöd. Av de utgiftsminskningar Bilaga 1.2
som annonserats inom kategorin transfereringar i regeringens sanerings-
program har utgiftsnedskämingar genomförts inom tandvård och läkeme-
del samt föräldraförsäkringen.
Hushållstransfereringarna sjunker realt under LK-perioden med i
genomsnitt 1,7 % per år. Orsakerna till utvecklingen är bl.a. att
utgifterna för pensioner minskar mellan 1994/95 och 1998/99 dels p.g.a.
att antalet pensionärer successivt minskar under perioden, dels p.g.a.
ökade intjänande poäng i ATP-systemet vilket minskar utgifterna för folk-
pensionen. Detta ökar dock i sin tur utgifterna inom ATP-systemet som
ligger utanför statsbudgeten. Barnbidragen faller p.g.a. att bidraget per
barn utgår med nominellt oförändrade belopp under perioden.
Sedan 1990 har sjukfrånvaron minskat, vilket till en del förklaras av
lägre ersättningsnivåer men också reflekterar ett sämre arbetsmarknadslä-
ge. Sedan 1992 har ett nytt begrepp införts. Istället för det gamla
sjuktalet används nu sjukpenningtalet som motsvarighet till sjuktalet.
Detta förklaras av införandet av arbetsgivarperioden, dvs. arbetsgivaren
tar över kostnaden för de 14 första sjukdagarna. Sjukpenningtalet som har
legat till grund för LK-beräkningama fäller från 13,0 dagar per år för
1994/95 till 11,5 dagar per år för 1998/99.
Diagram 2.9 Transfereringar till hushåll uppdelat på folkpensioner, sjukför-
penning, föräldrapenning och arbetsskadeersättningar under perioden
1994/95 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Mdkr
14Or
Arbetsskadeförsäkring
120
Föräldraförsäkring
| Sjukförsäkring
Folkpension exkl. KBT
1994/95
1995/96
1996/97
1997/98
1998/99
1 Folkpension exkl. KBT avser ålderspensioner och förtidspensioner.
2 I utgifter för Folkpension exkl. KBT avses enbart utgifter på statsbudgeten.
Källor: Finansdepartementet, Riksrevisionsverket och Riksgäldskontoret
39
Transfereringar till kommuner minskar under LK-perioden realt med
ca 10 % per år. De realt fallande utgifterna sammanhänger till största
delen med att de generella statsbidragen till kommunsektorn antas vara
nominellt oförändrade under LK-perioden, dvs. realt sjunkande.
Dessutom minskar ersättningen till kommunerna för flyktingmottagningen
kraftigt till följd av att kostnaderna för flyktingmottagningen beräknas
minska under LK-perioden till följd av antaganden om en lägre flykting-
tillströmning.
Transfereringar till utlandet består huvudsakligen av anslag till ut-
vecklingsbistånd. I samband med uppgörelsen med Socialdemokraterna
hösten 1992, gick regeringen tillfälligt ifrån målet om att biståndsramen
skall utgöra en procent av BNI. Detta leder till att transfereringar till
utlandet antas vara nominellt oförändrade under LK-perioden och således
sjunker realt mellan 1994/95 och 1998/99.
Övriga transfereringar minskar kraftigt i 1994/95 års prisnivå. Det
förklaras till största delen av antagandet om minskat bostadsbyggande,
samt de besparingar som genomförts i och med övergången till ett nytt
räntebidragssystem. Detta medför kraftigt minskade utgifter för ränte- och
investeringsbidrag.
Statsskuldräntorna
Utgifterna för statsskuldräntorna ökar med i genomsnitt 6,4 % per år
beroende på att de stora underskotten i statens budget under perioden
genererar en kraftig ökning av statsskulden, vilket i sig innebär högre
statsskuldräntor. Dessutom leder periodiseringseffekter till följd av
emittering av statsobligationer till överkurser till att räntorna blir högre
mot slutet av LK-perioden. (Se även avsnitt 2.3.2.)
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
40
I detta avsnitt redovisas statens och socialförsäkringssektorns utgifter,
inklusive räntor på statsskulden, fördelade på olika politikområden. In-
delningen i politikområden är gjord i syfte att visa statens utgifter för
avgränsade verksamheter och följer inte alltid den rådande departements-
indelningen. Normalt redovisas statsskuldräntorna i löpande priser. För
jämförbarhetens skull har räntorna i detta avsnitt räknats om till lästa
priser och definieras här som ett eget politikområde. Ett sådant förtärande
gör det möjligt att visa på statsskuldräntomas ökande andel av det totala
samhällsekonomiska utrymmet. Redovisningen omfättar utgiftsutveck-
lingen under perioden 1988/89 - 1998/99 med en närmare analys av
utvecklingen under LK-perioden.
Utgifterna redovisas i 1994/95 års prisnivå och utgiftsstruktur. Vissa
tekniska anpassningar har därmed varit nödvändiga att göra för att uppnå
jämförbarhet mellan utgifterna för respektive område under perioden.
Den mest genomgripande tekniska anpassningen består i att föra över de
tidigare specialdestinerade statsbidragen till det nya utjämningsbidraget
från staten till kommunerna.
Fördelningen av statens utgifter på olika politikområden inkluderar
förutom utgifter som redovisas på anslag även utgifter som redovisas på
inkomsttitel liksom utgifter som redovisas utanför statsbudgeten, såsom
utgifter för arbetsskadeförsäkringen, delpension och ATR Beräkningarna
inkluderar också de beslut om besparingar som är hänförliga till
saneringsprogrammet, såsom förändringar av föräldraförsäkringen och
åtgärder inom tandvårds- och läkemedelsområdet. I nedanstående diagram
visas de olika politikområdenas andel av statens och socialförsäkringssek-
torns totala utgifter, inklusive utgifter för räntor på statsskulden, år
1994/95.
41
Diagram 3.1 Statens och socialförsäkringssektorns utgifter fördelade efter Prop. 1993/94:150
respektive politikområde 1994/95. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå. Bilaga 1.2
Försvar 5 % Bidrag till kommun 6 %
Kommunikationer 4 % X
Ålderspensioner 21%
Sjuk-och arbetssk. 11 %
Utbildning/FoU 6 %
övriga områden 9 %
Statsskuldsräntor 10 %
. 14%
Rättsv, tull & skatt 4
Bostadsf. 4 %
7%
Källa: Finansdepartementet
Politikområdena ålderspensioner, arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt
sjuk- och arbetsskadeförsärkring är de tre största utgiftsposterna.
Därefter kommer statens utgifter för räntor på statsskulden som under
budgetåret 1994/95 beräknas uppgå till ca 76 miljarder kronor (se tabell
3.1 och diagram 3.1). Statens utgifter för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder uppgår till ca 106 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 14 %
av statens och socialförsäkringssektorns samlade utgifter.
Socialförsäkringssektorns utgifter (politikområdena ålderspensioner,
sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt barnfamiljer), beräknas under
budgetåret 1994/95 uppgå till ca 294 miljarder kronor, vilket motsvarar
ca 39 % av statens och socialförsäkringssektorns samlade utgifter.
Utgifterna förväntas i genomsnitt öka årligen med 0,2 % i festa priser
under perioden 1988/89 - 1998/99. Under den första delen av perioden,
fram till och med år 1993/94, ökade utgifterna med i genomsnitt 4,1 %,
medan utgifterna beräknas minska med i genomsnitt 1,2 % under
återstoden av LK-perioden.
Redovisningen av statens utgifter på respektive politikområde är dock
inte komplett eftersom den inte inrymmer några uppgifter om skatteavvi-
kelser. Med skatteavvikelser menas regler om olika undantag i skattelag-
stiftningen. Undantagen kan i vissa fell ha samma funktion som ett stöd
till ett visst ändamål (skatteutgift) och i andra fell ha funktionen av ett
extra uttag av skatt (skattesanktion). Ett exempel på skatteavvikelser är
det tillfälliga avdraget för arbetskostnader för reparationer i bostäder.
Med dessa motiv fyller en skatteavvikelse samma funktion som en trans-
ferering från statsbudgetens utgiftssida, dvs. anslag.
Till skillnad mot redovisningen av utgiftsanslagen redovisas inte skatte-
42
avvikelserna i statsbudgeten. Eftersom avvikelserna är reglerade i Prop. 1993/94:150
lagstiftning sker inte heller någon årlig prövning av skatteavvikelserna. Bilaga 1.2
Sammantaget innebär detta att regeringens och riksdagens arbete med
prioriteringar av olika utgifter försvåras. Inom Finansdepartementet pågår
ett arbete med en kartläggning och beräkning av skatteavvikelser.
I nedanstående tabeller visas politikområdenas utgiftsutveckling för-
delade efter ökning respektive minskning under perioden 1988/89 -
1993/94 och 1994/95 - 1998/99.
Tabell 3.1 Utgiftsutvecklingen 1988/89 - 1993/94 redovisad som genomsnittlig
procentuell förändring per år.
|
Områden med utgiftsökning, |
Områden med utgiftsminskning, | ||
|
Näringsliv och jordbruk |
+ 28,2 |
Sjuk- och arbetsskadeförs. m.m. |
- 5,7 |
|
Arbetsmarknadspolitik |
+ 22,2 |
Samhällsplanering m.m. |
- 5,2 |
|
Invandring |
+ 19,7 |
Bidrag fr. staten till kommunsekt. |
- 4,8 |
|
Bostadsförsörjning |
+ 13,4 |
Vård och omsorg |
- 4,1 |
|
Kommunikationer |
+ 11,7 |
Central förvaltning |
- 3,6 |
|
Miljöskydd naturvård m.m. |
+ 8,1 |
Övriga utgifter |
-0,8 |
|
Barnfamiljer |
+ 7,1 |
Försvar |
- 0,6 |
|
Utrikesförvaltning m.m. |
+ 6,8 | ||
|
Statsskuldräntor |
+ 6,2 | ||
|
Utbildning och forskning |
+ 6,1 | ||
|
Fritidsverksamhet och kultur |
+ 4,0 | ||
|
Rättsväsendet |
+ 3,2 | ||
|
Ålderspensioner |
+ 1,6 | ||
|
Internationellt bistånd |
+ 0,4 | ||
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
43
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell 3.2 Utgiftsutvecklingen 1994/95 - 1998/99 redovisad som genomsnittlig
procentuell förändring per år
|
Områden med utgiftsökning, |
Områden med utgiftsminskning, | |||
|
Statsskuldräntor |
+ |
6,4 |
Bostadsförsörjning |
- 38,6 |
|
Sjuk- och arbetsskadeförs. |
+ |
1,9 |
Miljöskydd naturvård m.m. |
- 19,0 |
|
Ålderspensioner |
+ |
1,4 |
Invandring |
- 12,6 |
|
Försvar |
+ |
0,1 |
Vård och omsorg |
- 6,7 |
|
Kommunikationer |
- 6,7 | |||
|
Internationellt bistånd |
- 4,0 | |||
|
Arbetsmarknadspolitik |
- 3,5 | |||
|
Bidrag fr. staten till kommunsekt. |
- 4,2 | |||
|
Utbildning och forskning |
- 2,6 | |||
|
Näringsliv och jordbruk |
- 2,4 | |||
|
Rättsväsendet |
- 1,2 | |||
|
Barnfamiljer |
- 1,2 | |||
|
Samhällsplanering |
- 1,0 | |||
|
Central förvaltning |
- 0,6 | |||
|
Utrikesförvaltning m.m. |
- 0,2 | |||
|
Fritidsverksamhet och kultur |
0,0 | |||
|
Övriga utgifter |
0,0 | |||
Under LK-perioden, 1994/95 - 1998/99, är det ett fåtal områden som
i LK-beräkningarna får en utgiftsökning. Den största ökningen beräknas
till 6,4 % för statsskuldräntor. Ökningen beror huvudsakligen på de stora
budgetunderskotten under LK-perioden. Politikområdet sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen beräknas öka med 1,9 % och politikområdet
ålderspensioner med 1,4 %. Det beror dels på ökade utgifter för ATP till
följd av höjd pensionspoäng, dels på ökade utgifter för läkemedel och
förtidspension (se även avsnitt 2.3.1).
De politikområden som beräknas få de största utgiftsminskningarna
procentuellt sett under LK-perioden är bostadsförsörjning, - 38,6 % och
miljö/naturvård med, -19 %. Den främsta orsaken till utgiftsminskningen
inom bostadssektorn är långsiktigt fallande räntenivåer och därutöver
beslut om besparingar, införande av ett nytt bostadsfinansieringssystem
samt minskat bostadsbyggande.
Under LK-perioden minskar utgifterna genomsnittligt med 19 % per år.
Minskningen beror framför allt på att de 5-åriga programmen inom ny
energiteknik upphör enligt tidigare beslut efter 1995/96 samt att man
budgetåret 1994/95 beslutade om vissa engångsvisa budgetförstärkningar,
bl.a. har flerårsbeslut inte fettats om ersättning för landskapsvård och
kalkning. Vidare fördelas medel som avsattes i samband med energiskatt-
eomläggningen för stöd till biobränslen och Östeuropa efter årliga beslut.
Utgiftsutvecklingen inom respektive område beror framförallt på de
politiska prioriteringar som görs under perioden. På vissa områden är det
dock endast regelverk och demografiska förändringar, s.k. volymautoma-
tik, som styr utgifterna, utan att några nya politiska beslut har fettas (se
även avsnitt 2.3.3).
Politikområdena i de följande avsnitten redovisade efter fellande
44
utgiftsandel budgetåret 1994/95. Måttet utgiftsandel anger politikområdets Prop. 1993/94:150
storlek i procent av statens och socialförsäkringssektorns totala utgifter Bilaga 1.2
inkl statsskuldräntor, budgetåret 1994/95.
45
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
.........
—
Tabell 3.3 Politikområdenas utveckling över tiden, mätt vid tre tillfällen i 1994/95 års prisnivå.
.........
46
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Politikområdet ålderspensioner omfattar de förmåner som ingår i det
allmänna systemet för ålderspensionering (allmän tilläggspension (ATP),
folkpension inkl, tilläggsförmåner, kommunalt bostadstillägg, delpension
m.m.) samt vissa statliga tjänstepensionsutgifter. De totala utgifterna för
politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95 till ca 157 miljarder
kronor, vilket utgör knappt 21 % av statens och socialförsäkringssektorns
totala utgifter. ATP-pensionema utgör drygt hälften av utgifterna inom
detta politikområde.
Diagram 3.2 Utgifter för ålderspensioner under perioden 1988/89 - 1998/99.
Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
%/andel av totala utg.
Källa: Finansdepartementet
Pensionsutgiftema styrs huvudsakligen av antalet ålderspensionärer, de
totala ATP-poängen och den allmänna prisutvecklingen.
Utgifterna för ålderspensioner fortsätter öka under LK-perioden. Främst
är det ATP-utgifterna som stiger i och med att en allt större andel av
ålderspensionärerna tjänat in en allt högre rätt till ATP. Utgifterna stiger
även till följd av den ökande livslängden. Antalet ålderspensionärer
förväntas minska svagt under de närmaste åren. Några år in på 2000-talet
kommer däremot den demografiska utvecklingen att innebära problem ur
finansieringshänseende när antalet ålderspensionärer ökar.
Det nuvarande pensionssystemet har svagheter som på sikt kan hota
dess uppgift att ge ekonomisk trygghet på ålderdomen. Nackdelarna med
dagens system är i huvudsak följande:
47
* systemet kräver en hög ekonomisk tillväxt (minst 2 % per år) Prop. 1993/94:150
* systemet har bristande följsamhet till den samhällsekonomiska Bilaga 1.2
utvecklingen (instabilt i finansieringshänseende)
* det direkta sambandet mellan avgifter och förmåner är svagt
* fördelningsprofilen är osystematisk
* systemet är oöverskådligt.
År 1993 beräknas inbetalda ATP-avgifter understiga utgående pensioner
med 20 miljarder kronor som därmed kommer att finansieras med
avkastning från AP-fonden. Skillnaden mellan avgifter och utgifter
beräknas med anledning av bl.a. låg tillväxt och ökande medelbelopp för
nytillkommande ATP-pensionärer fortsätta att öka under den närmaste
perioden.
Den parlamentariska pensionsarbetsgruppen har nyligen lämnat ett
förslag (SOU 1994:00) till utformning av ett reformerat pensionssystem.
Enligt förslaget skall pensionerna i framtiden baseras på den samlade
livsinkomsten, dvs. summan av de pensionsavgifter som inbetalats under
hela den förvärsverksamma tiden. Pensionssystemet skall göras mer
följsamt till den ekonomiska tillväxten i samhället. Den avgiftsbaserade
delen av det reformerade pensionssystemet skall finansiera sig självt via
arbetsgivar- och egenavgifter.
Systemet föreslås även innehålla riktade fördelningspolitiska inslag. Det
nya systemet skall garantera en grundpension för dem som inte haft
inkomster eller haft låga inkomster. Det skall även finnas särskilda regler
om pensionsrätt för vård av barn m.m. Denna del av pensionssystemet
skall skattefinansieras.
Gruppen föreslår vidare en rörlig pensionsålder på försäkringsmässiga
villkor, med bl.a rätt att fr.o.m. år 1998 kvarstå i arbete till 67 års ålder.
I samband med detta föreslås även att delpensionsförmånen avskaffas.
En proposition om huvudprinciperna för det nya pensionssystemet
baserat på gruppens förslag avses läggas våren 1994. Förslagen i
propositionen kommer att få avsevärda konsekvenser för de offentliga
finanserna.
Kommunalt bostadstillägg (KBT) är en inkomstprövad förmån som kan
lämnas till den som uppbär folkpension i form av ålderspension,
förtidspension, änkepension, omställningspension, särskild efterlevande-
pension eller hustrutillägg. Kostnaderna finansieras idag till 70 % med
statsbidrag. Regeringen har i februari 1994 föreslagit att de kommunala
bostadstilläggen för pensionärer förstatligas fr.o.m. den 1 januari 1995.
Under år 1993 ökade KBT-utgiftema med ca 19 % i löpande priser.
Ökningen förklaras huvudsakligen av att ersättningsnivåerna höjts och att
pensionärer i särskilda boendeformer blivit berättigade till KBT.
Ytterligare ca 10 000 personer i särskilda boendeformer förväntas kunna
få KBT. Dessa beräknas beviljas KBT under år 1994. Därutöver antas
antalet KBT-tagare öka ytterligare något under år 1994 pga. minskat
mörkertal (dvs. pensionärer som är berättigade till men ej tidigare ansökt
om KBT).
48
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Under politikområdet redovisas de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
finansieras över statsbudgeten, bidrag till Samhall AB, utgifterna för
arbetsförmedlingar, arbetsmarknadsinstitut, länsarbetsnämnder och
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Här ingår också utgifter för arbets-
marknadspolitiska åtgärder som finansieras av arbetsmarknadsfonden
liksom fondens utgifter för arbetslöshetsersättning, kontant arbetsmar-
knadsstöd och permitteringslön. Vidare ingår de utgifter som belastar
lönegarantifonden, arbetsmiljöfonden och arbetslivsfonden.
De totala utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95
till ca 106 miljarder kronor, vilket utgör ca 14 % av statens och social-
försäkringssektorns totala utgifter. Därutöver tillkommer 7,8 miljarder
kronor som avsätts för extra utbildningsinsatser och underhåll av vägar
av framför allt arbetsmarknadsskäl. Dessa utgifter redovisas på andra
politikområden. Området arbetsmarknadspolitik är därmed det näst största
politikområdet.
Diagram 3.3 Statens utgifter för arbetsmarknadspolitik under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Under perioden fram t.o.m. 1993/94 har utgifterna ökat med ca
23 %. Den främsta orsaken är att de utgifter som finansieras av arbets-
marknadsfonden ökat betydligt. Under den kommande LK-perioden berä-
knas utgifterna minska med ca 4 % då de arbetsmarknadspolitiska åt-
gärderna minskar i takt med arbetslösheten.
Den öppna arbetslösheten beräknas uppgå till ca 7,7 % budgetåret
1994/95. LK-kalkylen redovisar normalt konsekvenser av fettade beslut.
En strikt tillämpning av denna princip skulle innebära att de arbetsmark-
49
nadspolitiska åtgärderna ligger kvar på en oförändrad nivå under LK-
perioden, eftersom det konjunkturberoende anslaget är ett reservation-
sanslag som ändras genom särskilda beslut. En sådan tillämpning av LK-
tekniken ger emellertid en orealistisk utveckling av den öppna arbets-
lösheten i förhållande till den totala arbetslöshetens utveckling. I LK-
kalkylen antas därför att de konjunkturberoende åtgärdernas volym
minskas i takt med arbetslösheten. Detta överensstämmer också med hur
storleken på anslaget taktiskt bestäms.
Ca 45 % av statens utgifter för ändamålet arbetsmarknadspolitik m.m.
avser kontantstöd som t.ex. arbetslöshetsersättning, kontant arbetsmar-
knadsstöd (KAS) och ersättning från lönegarantin. Ca 25 % avser ersätt-
ning med utbildningsbidrag vid deltagande i arbetsmarknadsutbildning,
ungdomspraktik eller arbetslivsutveckling. Av återstående utgifter avser
merparten utbildningskostnader samt statsbidrag till statliga, kommunala
och privata arbetsgivare vid anordnande av bl.a. beredskapsarbete,
lönebidrag eller rekryteringsstöd.
De övergripande målen för arbetsmarknadspolitiken är att öka andelen
sysselsatta och förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Ett förbättrat
funktionssätt på arbetsmarknaden ökar rörligheten på arbetskraften vilket
medför att obalanser mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft be-
gränsas samt att kompetens- och produktivitetsutvecklingen på arbets-
marknaden befrämjas.
Omfattningen och inriktningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder-
na varierar med konjunkturen. I ett läge med hög efterfrågan på arbets-
kraft är arbetsmarknadspolitikens viktigaste uppgift att vidta åtgärder för
att undvika kostnadsstegringar och/eller flaskhalsproblem p.g.a. arbets-
kraftsbrist. I en lågkonjunktur består uppgifterna främst i att upprätthålla
de arbetslösas kompetens och arbetsförmåga genom utbildningsinsatser
och tillfälliga arbeten. Oberoende av konjunkturläge är det dessutom en
uppgift för arbetsmarknadspolitiken att främja sysselsättningen av ar-
betshandikappade och andra utsatta grupper.
De viktigaste instrumenten inom arbetsmarknadspolitiken är platsför-
medling och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Platsförmedling har till
uppgift att sammanställa och informera om de på arbetsmarknaden
aktuella efterfråge- och utbudsförhållandena t.ex. vilka lediga platser som
finns. Därigenom förbättras anpassningen och söktiderna för arbetstagare
och arbetsgivare förkortas.
De olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna brukar indelas i två
grupper nämligen utbudspåverkande och efterfrågepåverkande åtgärder.
De utbudspåverkande åtgärderna syftar till att påverka utbudet av arbets-
kraft. Avsikten är att utbudet av arbetskraft skall anpassas till den rå-
dande efterfrågan. Till denna kategori av åtgärder räknas olika typer av
geografiska rörlighetsstimulanser och åtgärder som påverkar den yrkes-
mässiga rörligheten t.ex. arbetsmarknadsutbildning. De efterfrågepåver-
kande åtgärderna är i huvudsak av sysselsättningsskapande karaktär. Hit
kan bl.a. räknas rekryteringsstöd, beredskapsarbeten och bidragsformer
som normalt finansieras över andra huvudtitlar t.ex. bidrag till ombygg-
nad av skolor och äldrebostäder.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
50
De åtgärder som avser att ge tillfällig sysselsättning och arbetslivser- Prop. 1993/94:150
ferenhet kan anordnas inom hela arbetsmarknaden hos olika huvudmän. Bilaga 1.2
På senare tid har det skett en förskjutning av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i den offentliga och den privata sektorn. Från att det tidigare
varit en klar dominans av åtgärder inom den offentliga sektorn har nu
andelen åtgärder som finns inom den privata sektorn ökat. Någon full-
ständig uppföljning av hur åtgärderna fördelas mellan olika sektorer finns
inte men gjorda undersökningar ger följande ungefärliga fördelning:
Offentligt Näringslivet Övriga
|
Ungdomspraktik |
35 % |
58 % |
7 |
% |
|
Rekryteringsstöd |
4 % |
95 % |
2 |
% |
|
Utbildningsvik. |
79 % |
20 % |
1 |
% |
|
Lönebidrag |
30 % |
30 % |
40 |
% |
|
Arbetslivsutveckling |
37 % |
11 % |
52 |
% |
|
Yrkesinriktad arbets- | ||||
|
marknadsutbildning |
27 % |
73 % |
- |
— |
De konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärderna beräknas
omfetta 6,2 % av arbetskraften budgetåret 1994/95. Åtgärderna som
riktas till arbetshandikappade beräknas motsvara ca 1,7 % av arbets-
kraften. Extraresursema inom utbildningsområdet beräknas kunna ge
utbildning till 77 000 personer vilket motsvarar ca 1,8 % av arbetskraf-
ten.
Slutligen kan nämnas att arbetsmarknadspolitikens roll, omfettning,
inriktning och avgränsning skall ses över. En kommitté har tillsatts vars
arbete skall vara slutfört före utgången av år 1995.
51
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Under politikområdet redovisas socialförsäkringsförmåner som lämnas vid
ohälsa i form av
* dagersättningar (sjukpenning, rehabiliteringsersättning och närstående-
penning) och livränta till följd av arbetsskada
* kostnadsersättningar och bidrag (prisnedsättning eller kostnads-
befrielse vad avser läkemedel och förbrukningsartiklar, subvention av
vuxentandvård, vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.)
* förtidspension (folkpension, med pensionstillskott,
bostadstillägg samt allmän tilläggspension).
Under detta område redovisas även administrationskostnaderna för
socialförsäkringen som budgetåret 1994/95 uppgår till ca 4,9 miljarder
kronor.
De totala utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95
till ca 86 miljarder kronor, vilket utgör knappt 11 % av statens och
socialförsäkringssektorns utgifter.
Diagram 3.4 Utgifter för sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och förtids-
pension under perioden 1988/89 - 1998/99.Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Utgifterna inom området har under 1980-talet legat på en hög nivå för
att sedan minska. Den stora minskningen budgetåret 1992/93 beror på
arbetsgivarperiodens införande. Att utgifterna därefter beräknas vara
konstanta förklaras av en rad föreslagna och vidtagna åtgärder som
motverkar de övriga utgiftsstyrande faktorerna. Dessa iaktorer är
52
sjukfrånvarons omfattning, löne- och prisutvecklingen, arbetslöshetens Prop. 1993/94:150
utveckling, nya och dyrare läkemedel m.m. Bilaga 1.2
De senaste åren har omfattande regelförändringar genomförts inom
systemet för sjukersättning. Inriktningen har varit att uppmuntra till
arbete och rehabilitering. Förändringarna har omfattat såväl kost-
nadsansvar som kompensationsgrader. Dessa åtgärder har resulterat i
minskade utgifter inom såväl sjukpenningförsäkringen som arbets-
skadeförsäkringen. Vidare har besparingsåtgärder beslutats som för staten
har inneburit minskade utgifter för läkemedel och tandvård.
I årets budgetproposition (prop. 1993/94:100, bil. 6) har regeringen
föreslagit ytterligare besparingsåtgärder inom läkemedels- och tandvårds-
områdena. Dessa åtgärder beräknas minska sjukförsäkringens utgifter
med drygt 1 miljard kronor per helår.
För finansiering av arbetsskadeförsäkringen utgår arbetsgivaravgift med
1,38 % av avgiftsunderlaget. Försäkringens förmåner utgår i form av
sjukpenning, vård och livräntor. Nyligen beslutade åtgärder inom
arbetsskadeförsäkringen som påverkar utgifterna under LK-perioden är
sänkt ersättningsnivå inom sjukförsäkringen, avskaffande av arbets-
skadesjukpenningen och skärpt arbetsskadebegrepp. Dessa åtgärder
kommer att reducera utgifterna för framför allt arbetsskadesjukpenning
och gör att det finansiella sparandet i fonden förbättras under LK-
perioden. Överföringen av medel från delpensionsfonden under bud-
getåret 1992/93 innebär att det ackumulerade underskottet i fonden
minskade kraftigt. Fondens ackumulerade underskott per den 31
december 1993 uppgick till ca 22 miljarder kronor. Under slutet av LK-
perioden beräknas underskottet i fonden uppgå till ca 16 miljarder kronor
i löpande priser.
En särskild beredning - Sjuk- och arbetsskadeberedningen (1993:07) -
har fått i uppdrag att lämna förslag till en ny ordning för lagfästa
ersättningar vid sjukdom och arbetsskada innebärande bl.a. att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna flyttas ut ur statsbudgeten. Beredningen skall
bl.a. överväga om det är ändamålsenligt med skilda försäkringar vid
sjukdom och arbetsskada eller om de kan integreras. I uppdraget ingår
även att överväga om förtidspensioneringen bör ingå i det nya systemet.
Beredningens arbete skall vara avslutat vid utgången av år 1994.
53
Antalet förtidspensionärer har ökat kraftigt under de senaste åren.
Riksförsäkringsverket gör bedömningen att antalet förtidspensionärer
kommer att fortsätta att öka under ytterligare några år.
Den kraftiga ökningen av antalet nybeviljade förtidspensioner år 1992
och 1993 kan delvis förklaras av försäkringskassornas arbete med att
minska de långa sjukfällen. Detta har inneburit en tillfällig uppgång av
antalet förtidspensionärer.
Sedan mitten av 1960-talet har antalet förtidspensioner stigit år från år.
Orsakerna till detta är sannolikt flera. Sedan lång tid sker en förändring
av arbetsmarknaden där okvalificerade arbeten försvinner. En konsekvens
av detta har varit att konkurrensen på arbetsmarknaden skärpts och att
förtidspension i många fäll därför varit oundviklig. Slutligen finns det
oklarheter i regelsystemet och ofta brister i det medicinska underlaget
som ligger till grund för beslut om förtidspension.
Den nuvarande trenden inom förtidspensioneringen måste brytas både
av kostnadsskäl och för att inte permanent utestänga människor från
arbetsmarknaden. Förslag till åtgärder, som på kort sikt dämpar
kostnadsutvecklingen och på lång sikt minskar antalet nybeviljade
förtidspensionärer, bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
54
Utvecklingen av statsskuldräntorna förklaras främst av utvecklingen av
nominella räntenivåer och statsskulden.
Beräkningsförutsättningar om den framtida ränteutvecklingen, BNP-
tillväxt m.m. beskrivs i avsnitt 3.1 Samhällsekonomisk bakgrund. (Se
även avsnitt 5, Statens lånebehov och skuld samt Finansplanens Särskilda
frågor avsnitt 3, Budgetunderskott och statsskuld).
Givet dessa beräkningsförutsättningar/antaganden (alternativ 3 %)
kommer statsskuldräntoma under LK-perioden (1994/95 - 1998/99) att
öka i festa priser med nästan 30 % i 1994/95 års prisnivå.
Statsskuldräntorna är den utgiftspost som växer i särklass snabbast av
alla politikområden - en genomsnittlig årlig ökning med 6,4 % under
perioden 1994/95 - 1998/99. Den kraftiga ökningen av ränteugiftema
förklaras framför allt av att statsskulden ökar under hela beräknings-
perioden. Budgetåret 1998/99 beräknas ränteutgifterna uppgå till 97
miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå. Riksgäldkontorets metodik vid
emittering av statsobligationer bidrar till att ränteutgifterna periodiseras
så att dessa ökar mot slutet av LK-perioden.
Vid samma tidpunkt kommer statens utgifter för politiområdet Sjuk-
och arbetsskadeförsäkring att ligga på ungefär samma nivå, dvs. 93
miljarder kronor.
Praxis är egentligen att man anger statsskuldräntor i löpande priser.
Anledningen till att räntorna här redovisas i festa priser är enbart för att
öka jämförbarheten med andra politikområden. I löpande priser ökar
statsskuldräntoma från 76 till ca 110 miljarder kronor i 3 % alternativet.
I 4 % alternativet uppgår statsskuldräntoma 1998/99 till 107 miljarder
kronor i löpande priser. I 2 % alternativet ökar ränteutgifterna med hela
68 miljarder kronor i löpande priser, till ca 144 miljarder kronor vid LK-
periodens slut 1998/99, alltså en nivåhöjning med nästan 90 %. Detta
motsvarar en årlig ökningstakt på ca 17 % i löpande priser. Den kraftiga
ökningen förklaras i huvudsak av att räntenivåerna är högre i det scenario
där ekonomin utvecklas svagare. Andra fektorer som bidrar till de höga
ränteutgifterna är det negativa finansiella sparandet i Arbetsmarknadfon-
den samt att budgetunderskottet exklusive statsskuldräntor (det s.k.
primärsaldot) utvecklas sämre i detta alternativ.
En stor nackdel med en hög andel statsskuldräntor vid minskade eller
oförändrade totala utgifter är att statsskuldräntoma eroderar utgiftsutrym-
met för andra politikområden. Ett annat allvarligt problem är att en
växande statsskuld och därmed stigande ränteutgifter också begränsar
näringslivets möjlighet att skaffe riskkapital till nödvändiga nyinvestering-
ar i den konkurrensutsatta sektom.
Med statens totala utgifter avses utgifter på statsbudgeten + utgifter
utanför statsbudgeten.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
55
Diagram 3.5 A Statens utgifter för statsskuldräntor för perioden 1988/89 - Prop. 1993/94:150
1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå. Bilaga 1.2
Källa: Finansdepartementet
Diagram 3.5 B Statsskuldräntornas andel av statens totala utgifter budgetåret
1998/99. Statens näst största utgiftspost efter ålderspensioner.
Fasta priser i 1994/95 års prisnivå.
Budgetåret 1998/99
Källa: Finansdepartementet
56
Under politikområdet barnfamiljer redovisas statens direkta ekonomiska
stöd till barnfamiljer. Stödet utgörs främst av allmänna barnbidrag inkl,
flerbarnstillägg, föräldraförsäkring, vårdnadsbidrag, bidragsförskott,
bostadsbidrag, barnpensioner, vårdbidrag för barn med funktionshinder.
Vidare finns ett särskilt stöd till ensamstående adoptivföräldrar samt
bidrag till omkostnader vid adoption av barn från utlandet. De totala
utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95 till ca 51
miljarder kronor vilket utgör drygt 7 % av statens och socialförsäkrings-
sektorns sammantagna utgifter.
Diagram 3.6 Utgifter för ekonomiskt stöd till barnfamiljer under perioden
1988/89 - 1998/99.Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Källa: Finansdepartementet
En stor del av utgifterna inom detta ändamålsområde påverkas av den
demografiska utvecklingen. Senaste befolkningsprognos från SCB
(februari 1994) visar på en minskning av antalet födda barn från 117 373
år 1993 till drygt 110 000 år 1999. Denna minskning påverkar direkt
utgifterna för föräldrarpenning och vårdnadsbidrag. Bambidragsutgiftema
påverkas endast marginellt, eftersom de årskullar som försvinner ur
bidragssystemet är mindre än de nytillkommande åtskullama.
Regeringen har i februari 1994 föreslagit att ett skattepliktigt vårdnads-
bidrag om 2 000 kronor i månaden införs för varje barn som fyllt ett
men inte tre år, samt att de s.k. garantidagama inom föräldraförsäkringen
avvecklas (prop. 1993/94:148). Regeringen har vidare lagt fram förslag
om vissa regelförändringar inom föräldraförsäkringen (prop. 1993/
94:147). Dessa som innebär bl.a. att ersättningsnivån i föräldraförsäk-
ringen sänks från 90 % till 80 % av inkomsten för tio av föräldraförsäk-
ringens tolv månader
57
I budgetpropositionen (prop. 1993/94:100, bil. 6) har regeringen lagt Prop. 1993/94:150
fram förslag om förändringar i flerbarnstilläggssystemet som innebär att Bilaga 1.2
bidragsbeloppen till familjer med fem barn och fler sänks. Förslaget
beräknas minska utgifterna med 55 miljoner kronor per år.
Utgifterna för bostadsbidrag har ökat kraftigt under senare år.
Ökningen beror dels på att bostadsbidragen till hushåll med barn byggdes
ut till följd av skatteomläggningen och fr.o.m. bidragsåret 1991 lämnas
inom väsentligt vidgade bostadskostnadsgränser, dels på den allmänna
situationen på arbetsmarknaden med en fortgående ökning av arbets-
lösheten och därmed lägre hushållsinkomster.
Inkomst- och bostadskostnadsutvecklingen har stor betydelse för
utgifterna för bostadsbidrag. Utgifterna för år 1993 uppgår till ca 7,2
miljarder kronor och beräknas ligga kvar på denna nivå i början av LK-
perioden. Utvecklingen under LK-perioden beror också på benägenheten
att söka bostadsbidrag. En ökning av de bidragsberättigade med 10 %
skulle innebära en utgiftsökning med 675 miljoner kronor. Regeringen
har tidigare i vår (prop. 1993/94:00) lagt förslag om vilka regler som
skall tillämpas för bidragsgivningen fr.o.m. år 1995.
Bidragsförskott lämnas till barn under 18 år, vars föräldrar lever
åtskilda. Bidragsförskott lämnas vanligen med 40 % av basbeloppet.
Statens kostnader för bidragsförskott beror i huvudsak på basbeloppets ut-
veckling, antalet berörda barn och underhållsbidragens storlek. Av de
totala utgifterna för bidragsförskott finansieras ca 29 % med inbetalningar
från de underhållsskyldiga. Denna andel har de senaste åren sjunkit,
vilket kan bero på att de underhållsskyldigas ekonomi försämrats till följd
av lågkonjunktur och arbetslöshet.
De senaste årens ökning av utgifterna för bidragsförskott beräknas
fortsätta även under LK-perioden. Ökningen beror på att det totala antalet
bidragsberättigade barn förväntas öka. Inbetalningarna från de under-
hållsskyldiga antas ligga kvar på nuvarande nivå 29 %. En förändring
med en procentenhet av denna andel skulle medföra att statens nettokost-
nader minskar/ökar med ca 50 miljoner kronor.
Den ekonomiska regleringen mellan särlevande föräldrar med barn och
stödet till ensamföräldrar har varit föremål för ett långvarigt utrednings-
arbete. En särskild utredare har uppdrag att se över och lämna förslag till
reformering av systemen för underhållsbidrag och bidragsförskott.
Uppdraget skall redovisas under hösten 1994.
58
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Under ändamålet redovisas generella statsbidrag från staten till kommun-
sektorn. Dessa är bl.a. det statliga utjämningsbidraget till kommuner och
skatteutjämningsbidraget till landsting.
De totala utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95
till ca 46 miljarder kronor, vilket utgör ca 6 % av statens och socialför-
säkringssektorns totala utgifter.
Diagram 3.7 Statens utgifter för bidrag från staten till kommunsektorn under
perioden 1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Mdkr %-andel av totala utg.
Källa: Finansdepartementet
I lästa priser minskar bidragen i genomsnitt med 4,2 % per år under
perioden 1988/89 - 1998/99. Fluktationerna mellan åren 1990/91 -
1993/94 beror framförallt på tillkomsten av avräkningsskatten, för-
ändringarna av skatteutjämningsavgifterna och övergången till ett nytt
statligt utjämningssystem för kommunerna.
I beräkningarna har det statliga utjämningsbidraget till kommunerna
antagits ligga på nominellt oförändrad nivå under LK-perioden 1994/95 -
1998/99. Skatteutjämningsbidragen till landsting följer automatiskt
skatteunderlagets förändringar, eftersom bidragen är knutna till med-
elskattekraften. Tidigare år har den prognostiserade ökningen av bidraget
i huvudsak finansierats av landstingen själva. Bidraget antas även för
landstingen ligga kvar på nominellt oförändrad nivå.
Bestämmelser om statligt utjämningsbidrag till kommunerna finns i lagen
(1992:670) om statligt utjämningsbidrag till kommuner och förordningar-
5 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
59
na (1992:1591) om statligt utjämningsbidrag till kommuner och Prop. 1993/94:150
(1992:678) om skattesatser vid beräkning av skatteutjämningsbidrag och Bilaga 1.2
statligt utjämningsbidrag.
Ett viktigt syfte med utjämningsbidraget är att skapa mer likvärdiga
ekonomiska förutsättningar mellan kommunerna. Bidraget är ett
komplement till kommunernas skatteinkomster och är inte kopplat till den
verksamhet som den enskilda kommunen bedriver. Utjämningsbidraget
består av tre delar:
ett bidrag för utjämning av kommunernas skatteinkomster upp till en
generell garantinivå,
- tillägg till respektive avdrag från bidraget på grund av opåverkbara
skillnader i strukturella förhållanden samt
tillägg för befolkningsminskning.
Särskilda övergångsregler gäller för utjämningsbidraget åren 1993 och
1994. Övergångsreglerna innebär att ingen kommun år 1993, till följd av
det nya statsbidragssystemet jämfört med ett referensbidrag som festställts
av regeringen i december 1992, skall få eller mista bidrag överstigande
1,5 % av kommunens beräknade sammantagna inkomster av kommunal-
skattemedel år 1993 och referensbidraget. För år 1994 får skillnaden
mellan utjämningsbidraget för år 1994 och ett referensbidrag som
fastställts av regeringen i december 1993, uppgå till högst 1,5 % av
summan av de beräknade skatteinkomsterna år 1994 och referensbidraget.
De huvudsakliga motiven för övergångsreglerna var dels att undvika
alltför stora förändringar i enskilda kommuners bidrag, dels att åstad-
komma en successiv inläsning av det nya bidragssystemet.
Såväl utjämningen av strukturellt betingade kostnadsskillnader som
utjämningen av skatteinkomster har nyligen varit föremål för utredning
som redovisats i betänkandet Kostnadsutjämning mellan kommunerna
(SOU 1993:53) respektive i rapporten Kommunal inkomstutjämning -
alternativa modeller (Ds 1993:68). Utredningarna har remissbehandlats.
Vidare pågår en utredning om utjämningssystemet för landstingen (Fi
1993:14, dir 1993:63). För att kunna samordna förändringarna i
utjämningen för kommuner och landsting och för att ytterligare överväga
och utreda presenterade förslag har en parlamentarisk beredning tillkallats
(dir 1993:137). Beredningen skall föreslå hur statsbidrags- och ut-
jämningssystemen för kommuner och landsting bör vara utformade
fr.o.m. år 1996. För år 1995 avses fördelningen av bidraget ske utifrån
provisoriska regler. Detta innebär att bidrag utgår år 1995 med samma
belopp som det preliminära bidraget för år 1994.
Bestämmelser om skatteutjämningsbidrag till landsting finns i lagen
(1992:671) om skatteutjämningsbidrag till landsting och förordningarna
(1992:677) om skatteutjämningsbidrag till landsting och (1992:678) om
skattesatser vid beräkning av skatteutjämningsbidrag och statligt utjäm- Prop. 1993/94:150
ningsbidrag. Bilaga 1.2
Skatteutjämningsbidrag ges till landsting i syfte att utjämna skattekraft
och garantera medborgarna likvärdig service oavsett i vilket landsting
man bor. Varje landstings garanterade skattekraft anges i procent av
medelskattekraften och omfattar följande delar:
- grundgaranti,
tillägg eller avdrag för åldersstrukturens inverkan på landstingets
kostnader för sjukvård,
tillägg för befolkningsminskning.
Skatteutjämningsbidraget för landsting och landstingsfria kommuner är
för närvarande föremål för översyn av en särskild utredare. Den tidigare
nämnda parlamentariska beredningen skall därefter föreslå hur systemen
för landsting och kommuner skall vägas samman.
61
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Under detta politikområde redovisas statens stöd till utbildning och
forskning, dvs. grundskola, gymnasieskola, folkbildning, grundläggande
högskoleutbildning, forskning och forskarutbildning samt studiestöd.
Utgifterna uppgår till sammanlagt ca 42 miljarder kronor vilket motsvarar
ca 6 % av statens och socialförsäkringssektorns totala utgifter.
Diagram 3.8 Statens utgifter för utbildning och forskning under perioden 1988/89
1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Utgifterna för utbildning och forskning har ökat fram till budgetåret
1994/95. Detta ingår särskilt arbetsmarknadspolitiska åtgärder med 5
miljarder kronor. Utökningen under LK-perioden beror främst på fler
högskoleplatser. De ökade utgifterna uttrycker statsmakternas prioritering
av detta ändamåls betydelse för tillväxt och arbetsmarknad.
Bidraget till det kommunala skolväsendet ingår sedan 1/1 1993 i det
statliga utjämningsbidraget till kommunerna. Därmed kan kommunerna
själva avgöra hur stor del av kommunens resurser som skall satsas på
kommunens skolväsende, avseende såväl grundskola, gymnasieskola som
vuxenutbildning. Den genomsnittliga kostnaden i riket år 1992 var för en
elev i grundskolan 47 800 kronor, för en elev i gymnasieskolan 54 500
kronor och för en elev i den kommunala vuxenutbildningen 18 200
kronor.
Syftet med de senaste årens decentralisering inom skolväsendet har
varit att göra skolan mer mål- och resultatorienterad. Regering och
62
riksdag festställer de nationella målen för skolan, bl.a. genom skollag och Prop. 1993/94:150
läroplaner. Enligt skollagen skall kommunen anta en skolplan, av vilken Bilaga 1.2
skall framgå de åtgärder som kommunen avser vidta för att uppnå de
nationella målen. I skollagen regleras kommunernas skyldighet att
anordna utbildning.
Riksdagen beslutade i december 1993 om riktlinjer för nya läroplaner
och betyg för såväl det obligatoriska som det frivilliga skolväsendet (prop
1992/93:220, bet. 1993/94:UbUl, rskr. 1993/94:82, respektive prop.
1992/93:250, bet. 1993/94:UbU2, rskr. 1993/94:93). Regeringen har den
17 februari 1994 festställt läroplaner för det obligatoriska skolväsendet
(Lpo 94) samt för de frivilliga skolformerna (Lpf 94). Vidare har
regeringen den 17 mars 1994 festställt kursplaner för grundskolan och
kommer under våren att fastställa programmål och kursplaner för
kärnämnen inom de frivilliga skolformerna.
Hösten 1993 var antalet elever i grundskoleåldern 895 000. Pronoserna
för elevutvecklingen fram till år 2 000 visar på en ökning av antalet
elever i grundskoleåldern.
Under senare år har föräldrarnas rätt att välja grundskola ökat. Rätten
är inskriven i skollagen. Föräldrarna kan välja mellan skolor i hem-
kommunen som drivs i kommual regi, en fristående skola eller en skola
i en annan kommun.
Målsättningen för gymnasieskolan är att alla ungdomar skall genomgå
en treårig gymnasieutbildning. Kommunen är skyldig att erbjuda varje
16-19-åring plats i antingen sin egen eller någon annan kommuns gym-
nasieskola. Eleven kan också välja en fristående gymnasieskola. En
reformering av gymnasieskolan pågår och skall vara fullt genomförd
läsåret 1995/96. Utvecklingen går i riktning mot en allt mer kursutformad
gymnasieskola.
Från och med den 1 juli 1994 har fristående gymnasieskolor med
utbildningar som regeringen förklarat motsvara gymnasieskolans
utbildning på nationella program eller specialutformade program rätt till
ersättning från elevens hemkommun (prop. 1992/93:230, bet. 1992/93:
UbU17, rskr. 1992/93:406). Regeringen kan även besluta om statligt stöd
till kompletterande skolor.
Den kommunala vuxenutbildningen (komvux) består av grundläggande
vuxenutbildning och gymnasial vuxenutbildning samt påbyggnadsut-
bildning. Hösten 1993 studerade 140 650 elever i komvux. För folkhög-
skolor och studieförbund har regering och riksdag festställt målen för den
statsbidragsberättigade delen av folkbildningen. Statsbidraget ges till
Folkbildningsrådet som ett samlat finansiellt stöd till folkbildningen. Det
ankommer på Folkbildningsrådet att fördela anvisade medel mellan
studieförbund och folkhögskolor.
I 1994 års budgetproposition föreslår regeringen ett fullföljande av det
nya resurstilldelningssystem för grundutbildning samt forskning och
forskarutbildning som började tillämpas den 1 juli 1993. De förändringar
som regeringen föreslår innebär att medel för lokalhyror skall ingå i
anslagen till såväl grundläggande högskoleutbildning som till forskning
och forskarutbildning fr.o.m. budgetåret 1994/95. Det innebär att
anslaget G 2. Lokalkostnader m.m. vid universitet och högskolor m.m.,
försvinner fr.o.m. detta budgetår. Enligt redovisning i LK 93 skulle detta
anslag öka fram till 1997/98 till följd av beslut om ett ökat antal studenter
vid universitet och högskolor. Motsvarande ökning redovisas i LK 94
inom universitetens och högskolornas grundutbildningsanslag.
Fr.o.m. budgetåret 1994/95 skall lånefinansiering tillämpas av
universitet och högskolor vid investeringar i anläggningstillgångar.
Lånefinansiering tillämpas också för befintliga anläggningstillgångar, vars
värde per den 31 juni 1994 konverteras tiil lån i Riksgäldskontoret. Det
innebär att de medel som tidigare anvisats särskilt för investeringar i
inredning och utrustning kommer att användas för att täcka amorteringar
för de vid övergången lånefinansierade anläggningstillgångarna samt för
nya lån. Inrednings- och utrustningsanslagen upphör därmed fr.o.m.
budgetåret 1994/95.
Förändringarna under LK-perioden hänför sig dels till ökningar p.g.a.
dimensioneringsförändringar och ett antal beslutade lokalförsörjningspro-
jekt, dels till minskningar av resurser för utrustning och inredning som
följer av att byggprojekt blir klara. Medlen för inredning och utrustning
minskar av detta skäl successivt fram till budgetåret 1997/98.
Budgetåret 1996/97 upphör den tillfälliga förstärkningen av medel för
pedagogisk utveckling av högskolans lärare som anvisats universitet och
högskolor fr.o.m. budgetåret 1992/93 (- 50 miljoner kronor). Samtidigt
minskar den tidsbegränsade förstärkningen av medel för forskarutbildning
av icke behöriga lärare med 25 miljoner kronor.
Likaså upphör budgetåret 1996/97 de tillfälliga förstärkningarna för
distansutbildning och behörighetsgivande förutbildning som riksdagen
anvisade med anledning av regeringens kompletteringsproposition 1993
(112 miljoner kronor).
Riksdagen beslutade våren 1993 om riktlinjerna för forskningspolitikens
inriktning för treårsperioden 1993/94 - 1995/96.(prop 1992/93:170, bet.
1992/93:UbU 15, rskr. 1992/93:388)
Det ökade internationella forskningssamarbetet tillmäts stor betydelse.
Vissa omfördelningar görs alltjämt för att finansiera nya uppgifter och
framförallt ökade kostnader för det internationella samarbetet. Sveriges
deltagande i FoU-samarbete med EU regleras av EES-avtalet. Svenska
statens kostnader för detta beräknas under budgetåret 1993/94 uppgå till
350 miljoner kronor.
För teknisk forskning och utveckling, som Näringsdepartementet
ansvarar för, är forskningspolitiken inriktad på förnyelse och effektivise-
ring genom omprioriteringar och vissa organisatoriska förändringar.
Kraftfull satsning sker på forskning och utveckling kring nya basteknolo-
gier. Prioriterade områden är informationsteknologi, materialteknik och
bioteknik.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
64
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Utgifterna för studiehjälp har för budgetåret 1994/95 beräknats till ca 2,2
miljarder kronor. Av dessa kostnader svarar studiebidraget för ca 94 %.
Studiebidraget är beloppsmässigt samordnat med det allmänna barn-
bidraget, för närvarande 750 kronor per månad, och utgår under 10
månader per år.
Studiemedelskostnadema är beroende av antalet studiemedelstagare,
den andel av maximibeloppet för studiemedel som de studerande faktiskt
utnyttjar (utnyttjandegrad), nivån på upplåningsräntan i Riksgäldskonto-
ret, basbeloppets storlek, den ackumulerade skuldstocken, hur stora
återbetalningarna blir samt hur stora avskrivningar av redan beviljade lån
som måste göras.
Studiemedel består av studiebidrag och studielån. Utgifterna för
studiebidrag beräknas i löpande priser öka succesivt från 3 723 miljoner
kronor under budgetåret 1994/95 till ca 4 100 miljoner kronor under
budgetåret 1998/99. Ökningen beror på ökat antal studerande i högskolan
samt vissa gjorda antaganden om en årlig uppräkning av basbeloppet.
Utgifterna för avskrivningar och räntesubventioner beräknas öka från
ca 2 908 miljoner kronor under budgetåret 1994/95 till ca 3 732 miljoner
kronor under budgetåret 1998/99, dvs. med ca 820 miljoner kronor.
Utgifterna för lånedelen påverkas i hög grad av Riksgäldskontorets
utlåningsränta. Varje procentenhets förändring av denna ränta innebär vid
slutet av perioden en ökning eller minskning av utgiften för studiemedel
med ca 580 miljoner kronor.
Sammantaget beräknas utgiften för studiemedel i löpande priser stiga
från 6 631 miljoner kronor budgetåret 1994/95 till ca 7 800 kronor
budgetåret 1998/99 dvs. med ca 1 200 miljoner kronor.
Särskilda arbetsmarknadspolitiskt och utbildningspolitiskt motiverade
insatser föreslås under 1994/95 med sammanlagt 5 025 miljoner kronor.
Åtgärderna omlättar extra platser i gymnasieskolan, komvux, folk-
bildningen och inom universitet och högskolor. Vidare föreslås för-
söksverksamhet med trainee-utbildning, utbildningscheck och sommaruni-
versitet. Extra resurser har även beräknats för studiestöd.
65
I politikområdet försvar ingår all verksamhet inom totalförsvaret, dvs.
totalförsvarets militära och civila del som finansieras över statsbudgeten.
De totala utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95
till knappt 41 miljarder kronor, vilket utgör drygt 5 % av statens och
socialförsäkringssektorns totala utgifter 1994/95 '.
Diagram 3.9 Statens utgifter för försvaret under perioden 1988/89 - 1998/99.
Miljarder kronor 1 1994/95 års prisnivå.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
%-andel av totala utg.
Källa: Finansdepartementet
Inom totalförsvaret genomförs ett besparingsprogram som enligt 1992
års stabiliseringsproposition innebär en stegvis upptrappning till en årlig
besparing om 1,2 miljarder fr.o.m. 1996/97. Härtill kommer ytterligare
besparingar för totalförsvaret om 90 miljoner kronor i enlighet med vad
som föreslås i 1994 års budgetproposition.
En väsentlig del av utformningen och inriktningen av 1992 års totalför-
svarsbeslut avsåg att reparera den obalans som under senare år uppstått
för det militära försvaret mellan angivna uppgifter och tilldelade resurser
och mellan kvalitet och kvantitet. Ett återställande av en långsiktigt stabil
balans i dessa avseenden krävde såväl en viss resursförstärkning som en
omformulering av det militära försvarets mål och uppgifter. Dessutom
krävdes en omfattande omstruktureringsprocess. I detta ingick att
tillskapa och säkerställa ett utrymme för kvalitetshöjande åtgärder i den
framtida organisationen.
I texten och diagrammet ingår inte verksamhet inom civila delen av totalförsvaret
som finansieras via delar av anslag under andra huvudtitlar än Försvarsdepartementets.
För budgetåret 1994/95 motsvarar dessa medel sammanlagt 0,5 miljarder kronor.
66
På grundval och med ledning av den allmänna färdriktning som ut-
stakades i försvarsbeslutet har under tiden därefter ett antal utredningar
utarbetat förslag som rör totalförsvarets pliktsystem, dess frivilligrörelse,
ledningsorganisation, lagen om civilt försvar, materielförsörjning, m.m.
Flera av dessa förslag har sedermera förelagts riksdagen för slutligt
ställningstagande. I andra fell pågår beredning i regeringskansliet.
Avseende ledningsorganisationen har riksdagen och regeringen med
utgångspunkt i försvarsbeslutet fettat beslut om ett antal förändringar i
organisation- och ansvarsförhållandena för myndigheterna inom främst
totalförsvarets militära del. Myndigheten Försvarsmakten bildas den 1 juli
1994, likaså Fortifikationsverket. Samtidigt läggs myndigheterna inom
nuvarande huvudprogram 1 - 4 samt Fortifikationsförvaltningen,
Försvarets sjukvårdsstyrelse och Försvarets civilförvaltning ned. I bud-
getpropositionen 1993/94:100 bil.5 föreslår regeringen dessutom att
Försvarets materielverk blir avgiftsfinansierad. Den främste uppdrags-
givaren föreslås bli Försvarsmakten.
Såsom framgick av 1992 års försvarsbeslutsproposition (prop. 1991/92
:102, bet. 1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337) och vilket understryks
ytterligare i både 1993 och 1994 års budgetpropositioner finns några
klara identifierbara förutsättningar för ett genomförande av det långsiktiga
försvarsbeslutet. Förutom det statsekonomiska åtagandet enligt försvars-
beslutet är det vidare av vikt att de i försvarsbeslutet initierade för-
ändringarna kan fullföljas i den omfettning och takt som förutsatts. Enligt
försvarsbeslutet skall anslagen för anskaffning av materiel räknas upp
med en teknikfektor om 1,5 % per år, förutom kompensation enligt för-
svarsprisindex. Teknikfektorn är avsedd att i rimlig omfettning säkerställa
planerad materielanskaffning. Försvarsbeslutet gav således upphov till en
omfettande omställningsprocess i det svenska militära försvaret. Beslutet
omfettade förändringar i hela kedjan från formuleringen av det militära
försvarets uppgifter via krigs- och grundorganisationerna till antalet
anställda och värnpliktssystemets utformning. Det hade, och har, även
betydelse som grund för en fortsatt omstrukturering av den svenska för-
svarsindustrin.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
67
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Politikområdet omfattar investeringar i samt drift och underhåll av vägar
och järnvägar, bidrag till sjöfart och luftfart samt till post- och tele-
kommunikationer. Anslag till vägar och järnvägar omfattar XX % av an-
slagen inom politikområdet. De totala utgifterna för politikområdet
uppgår under budgetåret 1994/95 till ca 31 miljarder kronor, vilket utgör
knappt 4 % av statens totala utgifter.
Diagram 3.10 Statens utgifter för kommunikationer under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Riksdagen beslöt år 1991 att inrätta ett särskilt reservationsanslag för infrastrukturin-
vesteringar budgetåret 1990/91. För budgetåret 1991/92 togs inga nya medel upp.
Kvarvarande reservationsmedel förbrukades.
Under åren 1992 och 1993 har extra medel satsats inom transportsektorn i sysselsätt-
ningsfrämjande åtgärder.
Riksdagen fattar beslut om anslagsnivån ett år i taget samt bemyndigar regeringen att
planera investeringar för ytterligare två år. Åren därutöver anger endast trafikverkens
planerade investeringnivå inom den totala planeringsnivån på 98 miljarder kronor för
1 O-årsperioden 1994 - 2003.
På förslag av regeringen beslutade riksdagen i juni 1993 om en långsiktig
inriktning av infrastrukturens utbyggnad. Beslutet omfattade även ekono-
miska ramar för perioden 1994 - 2003 samt ekonomiska ramar för den
närmaste treårsperioden. Enligt riksdagsbeslutet upprättas planer för väg-
och jämvägsinvesteringar för totalt 98 miljarder kronor för tioårsperioden
1994 - 2003. Investeringsplaneringen sker vid Vägverket, Banverket och
länsstyrelserna.
68
Investeringarna i stomjämvägar kommer under den kommande tioårspe- Prop. 1993/94:150
rioden att uppgå till ca 38 miljarder kronor. Investeringarna i stamvägar Bilaga 1.2
och övriga riksvägar beräknas till ca 41 miljarder och bärighetshöjande
åtgärder i vägar till ca 7 miljarder kronor under den kommande tioårspe-
rioden. Planeringsramen för investeringar i länstrafikanläggningar, dvs
länsvägar, länsjärnvägar och kollektivtrafikanläggningar, uppgår till 9
miljarder kronor för tioårsperioden. Huvuddelar av investeringarna ligger
under året 1993 och 1994. Därtill kommer investeringar i kollek-
tivtrafiksystemet i Stockholm, Göteborg och Malmö inom ramen för de
s.k. storstadsöverenskommelserna. Totalt utgör dessa investeringsbidrag
ca 3 miljarder kronor.
Utöver de järnvägs- och väginvesteringar som finansieras genom anslag
över statsbudgeten tillkommer de investeringar som finansieras genom
avgifter på trafiken. Detta gäller utbyggnaden av Arlandabanan med
privat kapital och Öresundsförbindelsen. Investeringar som är planerade
att finansieras med avgifter på vägtrafiken gäller utbyggnaden av Ringen
och Yttre tvärleden i Stockholm och väginvesteringarna i Göteborg, totalt
ca 30 miljarder kronor. Sammantaget kommer 150 miljarder kronor att
investeras i vägar och järnvägar under den kommande tioårsperioden.
Investeringarna skall finansieras dels över anslag på statsbudgeten dels
med avgifter.
Inom kommunikationssektorn har under de tre senaste åren avregleringar
genomförts för postväsendet, inrikesflyget och telemarknaden. Syftet med
avregleringama är att genom ökad konkurrens uppnå ökad effektivitet
inom de olika verksamhetsområdena vilket ger förutsättningar för att
upprätthålla service och volym över hela landet. På många områden har
effektivitetsförbättringar med bättre service och lägre priser kunnat
erbjudas kunderna.
Den 1 juli 1992 avreglerades den svenska inrikes luftfärtsmarknaden.
Avregleringen har hittills medfört ökad konkurrens framför allt på
sträckor med omfattande trafikunderlag och många positiva effekter för
resenärerna. Regeringen har vid ett flertal tillfällen uttalat att samhället
har ett ansvar för regionalpolitiskt viktig flygtrafik. Riksdagen har
beslutat att flygtrafik mellan Östersund och Umeå skall upphandlas.
Skälet är att staten har ett uttalat ansvar för ett grundläggande flygtrafi-
kutbud på sträckan med hänsyn till sjukvårdens organisation som
motiverar särskilda insatser för att trygga en direkt flygförbindelse. Även
inom den utrikes luftfarten har en avreglering skett genom att Sverige
fr.o.m. augusti 1993 tillämpar EU/EG:s tredje luftfartspaket.
På post- och teleområdet har riksdagen stiftat lagar som bl.a. anger
minsta godtagbara standard på verksamhetens service och vilka åtgärder
som staten förfogar över för att upprättahålla den. Telelagen började gälla
den 1 juli 1993. Samtidigt ombildades Televerket till aktiebolag.
69
Postlagen trädde i kraft den 1 mars 1994 och posten ombildades samtidigt
till aktiebolag.
En successiv avreglering har skett på postområdet under åren. Den 1
januari 1993 avskaffades Postverkets ensamrätt på brevbefordran.
Postmarknaden blev därmed helt avreglerad. Vidare har riksdagen
beslutat att belägga brevförsändelser med mervärdeskatt i samband med
att Posten ombildas till bolag. Den 1 juli 1994 upphör Postgirots
ensamrätt på statliga betalningar.
Post- och telestyrelsen är ansvarig för myndighetsuppgifterna på post-
och teleområdena och svarar dessutom för upphandlingen av vissa sam-
hällsåtaganden på dessa områden som finansieras med ett särskilt anslag.
Vid Vägverket pågår ett arbete med att effektivisera organisationen.
Syftet med omställningsarbetet är att verksamheten skall marknadsanpas-
sas och utsättas för en fullständig konkurrens. Väghållningsdivisionen
skall bli en kompetent beställare. Regeringen har nyligen lämnat förslag
till riksdagen om en bolagisering av Vägverkets produktionsdivision per
den 1 januari 1996.
Regeringen har 1994 lämnat förslag till riksdagen om att AB Svensk
Bilprovnings monopol på kontrollbesiktning m.m. av vägtrafikfbrdon
skall upphöra den 1 januari 1995.
Arbetet med avreglering av järnvägsmarknaden pågår. Riksdagen
beslutade 1992 att ge LKAB trafikeringsrätt på malmbanan. Vidare sker
fr.o.m. trafikåret 1993 upphandling av olönsam interregional järnvägstra-
fik i konkurrens. Andra aktörer än SJ kan därmed erhålla trafikeringsrätt
på sträckor som de ges uppdrag att trafikera. Riksdagen godkände i slutet
av 1993 den andra upphandlingen enligt de nya reglerna vilken omfattar
trafikåret 1994. Den första och andra upphandlingsomgången har medfört
besparingar på sammanlagt ca 110 miljoner kronor med ett trafikutbud
på motsvarande nivå som tidigare. SJ har erhållit fortsatt entreprenad på
i vissa fäll fem år på jämvägsstäckor i det upphandlade nätet. Vidare har
regeringen nyligen lämnat förslag till riksdagen om avregleringen av
järnvägstrafiken samt riktlinjer för SJ:s verksamhet under åren 1994-
1996.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
70
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Politikområdet omfattar stöd i form av räntesubventioner för ny- och
ombyggnad av bostäder, och s.k. RBF-stöd för underhåll och reparation
av bostäder. För närvarande lämnas också ett tillfälligt stimulansbidrag
för ombyggnad av äldrebostäder. Bland övriga stödformer kan nämnas
bidrag för avhjälpande av höga radonhalter och fukt- och mögelskador i
egnahem. Politikområdet omfattar också ett antal äldre stödformer som
är under avveckling, däribland investeringsbidrag och tilläggslån, återstår
fortfarande en del utbetalningar vilka ger anslagseffekt under perioden.
De totala utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95
till ca 30 miljarder kronor, vilket utgör ca 4 % av statens och socialför-
säkringssektorns totala utgifter.
Diagram 3.11 Statens utgifter för bostadsförsörjning under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Stöd i form av räntebidrag enligt äldre bestämmelser för ny- och
ombyggnad av bostäder svarar fortfarande för huvuddelen av statens
utgifter på detta område. De utgiftsbegränsande åtgärder som har
genomförts eller beslutats för de närmaste åren innebär relativt utgångs-
läget att utgiftsnivån för dessa räntebidrag sänks i storleksordningen 10 -
15 %. Eftersom bidragen beräknas som skillnaden mellan en garanterad
ränta och en beräknad marknadsränta kommer därför utgifterna att
minska på grund av lägre marknadsräntor. För utvecklingen av utgifterna
är det av stor betydelse att räntorna också kommer att vara låga 1995 och
1996 då stora och dyra årgångar skall anpassas till en ny räntenivå.
Från och med den 1 januari 1993 gäller nya regler för statens stöd vid
ny- och ombyggnad av bostäder. Bidragssystemet har förenklats och
bidragsunderlaget bestäms numera enligt en schablon. Räntesubventioner-
71
na minskas successivt efter fastställda regler både i det enskilda Prop. 1993/94:150
bidragsärendet för varje nytt år av bidragstiden och för varje ny årgång Bilaga 1.2
av ny- och ombyggnad. Härigenom kommer statens kostnader för stödet
att minska under LK-perioden.
De garanti- och försäkringssystem som finns eller håller på att införas
kommer successivt att avlasta staten kostnaderna för det stöd som nu ges
för åtgärdande av fukt- och mögelskador i småhus.
72
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Politikområdet omfattar bl.a. polisväsendet, åklagarväsendet, domstols-
väsendet, kriminalvården, rättshjälpen samt tull- och skatteväsendet. De
totala utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95 till
ca 27 miljarder kronor, vilket utgör knappt 4 % av statens och socialför-
säkringssektorns totala utgifter.
Diagram 3.12 Statens utgifter for rättsväsendet inkl, skatt och tull under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Utgifterna har ökat kontinuerligt de senaste åren, främst p.g.a flera
verksamheter inom politikområdet erhållit resursförstärkning genom
politiska beslut. En redogörelse över beslutade besparingar inom
rättsväsendet återfinns under följande textavsnitt för resp myndigheter.
Verksamheten inom politikområdet är grundläggande för den enskildes
rättssäkerhet och rättstrygghet. Det är rättsstatens uppgift att tillgodose
den enskildes självklara krav på rättstrygghet, dvs. trygghet för liv,
hälsa, integritet och egendom. Rättssäkerheten ställer krav på bl.a. lik-
formighet och förutsebarhet i normgivning och rättstillämpning. Rätts-
tryggheten uppnås främst genom effektivitet i brottsbekämpningen. Det
övergripande målet för verksamheten är inom politikområdet således att
förbättra och förstärka den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet, sköta
skatteuppbörd enligt gällande lagstiftning samt tillse att medborgarnas
civil- och skatterättsliga förpliktelser efterlevs. För kriminalpolitiken är
73
huvudmålet att minska brottsligheten och öka människors trygghet mot Prop. 1993/94:150
att utsättas för brott. Bilaga 1.2
En annan given förutsättning för statliga myndigheter inom alla sektorer
under LK-perioden, är att ytterligare öka verksamheternas produktivitet.
Detta innebär att resursanvändningen genomgående måste bli effektivare
för att uppnå ett bättre resultat med mindre eller oförändrade resurser.
Riksdagens har beslutat att en besparing på 500 miljoner kronor skall tas
ut på polisväsendet under budgetåren 1993/94 - 1995/96. För budgetåret
1995/96 är besparingen beräknad i LK-kalkylen till 175 miljoner kronor.
Regeringen har i 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil.3)
föreslagit att polisväsendet skall erhålla en anslagskredit som länen över-
gångsvis kan utnyttja för att upprätthålla den operativa nivån innan
rationaliseringar har fått full effekt. Krediten skall beviljas av Rikspolis-
styrelsen.
Regeringen har i 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil.3)
föreslagit att 30 miljoner kronor, avseende avdrag för produktivitetsför-
bättringar, skall dras från Polisväsendets ramanslag för budgetåret
1994/95.
Riksdagen har tidigare lättat beslut om att öka antagningen av aspiran-
ter till Polishögskolan. I LK-kalkylen har beräknats ett tillskott av medel
för polislöner avseende utexaminerade poliser från Polishögskolan under
budgetåren 1994/95 resp. 1995/96.
Två utredningar, Åklagarutredningen och Domstolsutredningen har före-
slagit ganska betydande förändringar för åklagar- och domstolsväsendet.
Det gäller såväl arbetsuppgifter som arbetssätt. Vissa av Åklagarutred-
ningens och Domstolsutredningens förslag har berörts i årets budget-
proposition (prop. 1993/94:100 bil. 3). Förslagen bereds vidare inom
Justitiedepartementet.
Under åren 1992 och 1993 har beläggningen inom kriminalvårdens
anstalts- och häktesorganisation ökat mycket kraftigt. Detta har tidvis
medfört överbeläggning vid såväl anstalter som häkten. Vidare har den
obligatoriska halvtidsfrigivningen avskafläts den 1 juli 1993. Numera
gäller som huvudregel att minst två tredjedelar av strafftiden skall ha
avtjänats innan frigivning kan ske. Den första februari 1994 har ändringar
i rattfyllerilagstiftningen trätt i kraft, som bl.a. innebär skärpta straff för
grovt rattfylleri och sänkt promillegräns för detta brott. För att möta
74
effekterna av beläggningsutvecklingen samt av de ändrade reglerna i
fråga om villkorlig frigivning och rattfylleri pågår en utbyggnad av
anstalts- och häktesorganisationen. I 1993 års kompletteringsproposition
har redovisats en långsiktig planering för en utbyggnad med omkring 875
anstaltsplatser. Under budgetåren 1993/94 - 1996/97 kommer dessutom
häktesorganisationen att tillföras närmare 300 platser.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Genom fortsatt rationalisering inom skatteförvaltningen, bl.a. ytterligare
utveckling av ADB-stöd och fortsatta förenklingar vad gäller privatperso-
ners självdeklarationer, kommer resursåtgången för nuvarande verksam-
het att minska med ca 150 miljoner kronor under LK-periodens två första
år.
Regeringen har förslagit att skatteförvaltningen fr.o.m. budgetåret
1995/96 tillförs 200 miljoner kronor per år för utbyggd kontrollverksam-
heten. De ökade insatserna på detta område är en del av arbetet med att
sanera statens finanser, men de har också stor betydelse för olika
myndighetens arbete med att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Ett
regeringsuppdrag har nyligen getts till Riksskatteverket att konstruera
lämpliga uppföljningsinstrument i syfte att analysera effekterna av denna
satsning.
Inom exekutionsväsendet har den konjunkturbetingade ärendevolymen,
t.ex. vad gäller vräkningar och exekutiva lästighetsförsäljningar, fortsatt
även det senaste året. Regeringen har därför föreslagit att kronofog-
demyndigheterna nu tillförs en förstärkning på 25 miljoner kronor.
Regeringen har nyligen lagt fram ett förslag till en skuldsaneringslag.
I det föreslagna förfärandet skall ärenden om s.k. frivillig skuldsanering
handläggas av kronofogdemyndigheterna.
En svensk anlutning till den Europeiska Unionen kommer i hög grad att
påverka Tullverkets arbetsuppgifter och organisation.
Vid den yttre gränsen - gränsen mot icke EU-medlemmar - kommer
Tullverkets nuvarande uppgifter huvudsakligen att bestå. Vid gränserna
mot EU-medlemmar, den s.k. inre gränsen, kommer i stort sett Tullver-
kets traditionella arbetsuppgifter att försvinna. För vissa varuområden
såsom narkotika, vapen m.m. kommer ett visst kontrollbehov även vid
den inre gränsen att kvarstå.
Ett EU-medlemsskap kommer att innebära ett minskat behov av
resurser för Tullverkets framtida verksamhet.
75
6 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Politikområdet omfattar internationellt utvecklingssamarbete (bistånds-
ramen), biståndet till Central- och Östeuropa samt bidraget till EFTA:s
fond för ekonomisk och social utjämning. De totala utgifterna för
politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95 till 14 miljarder kronor,
vilket utgör knappt 2 % av statens och socialförsäkringssektorns totala
utgifter.
Diagram 3.13 Statens utgifter för internationellt bistånd under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Biståndsramen för budgetåret 1994/95 är budgeterad till 13 360 miljoner
kronor, vilket utgör ca 0,92 % av BNI. Ramen fördelas enligt regering-
ens förslag till internationella biståndsprogram med 25 % till utveck-
lingssamarbete genom SIDA med 48 % samt med 18 % till andra
biståndsprogram såsom bl.a. U-krediter, forskningsstöd, näringslivs-
bistånd, stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnad. För admini-
strationen av biståndet beräknas 3 % av biståndsramen.
Regeringen betonar vissa kriterier som vägledande för det svenska
biståndets inriktning. Det innebär att agerandet hos mottagarna för
svenskt bistånd vad gäller demokrati, respekt för mänskliga rättigheter,
utveckling av marknadsekonomi och effektiviteten i biståndet har
betydelse för fördelning av biståndsmedlen.
Utveckling och förbättring av effektiviteten i det svenska biståndet är
en prioriterad fråga. Som en uppföljning av utredningen om stymings-
och samarbetsformer i biståndet har en utredning om styrnings- och
76
beslutsvägar, organisation samt behov av kompetensutveckling utförts vid Prop. 1993/94:150
Utrikesdepartementet. Bland andra utredningar kan nämnas den som Bilaga 1.2
analyserat hur den svenska andelen av de multilaterala organens
upphandling kan ökas.
Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa utgör en integrerad del
av den svenska östpolitiken. Samarbetets syfte är att på olika sätt bistå
länderna i den pågående samhällsomvandlingen och medverka till att de
inlemmas i det dagliga internationella samarbetet på skilda områden.
Målsättningarna för det svenska östsamarbetet är att stödja demokra-
tiska och marknadsekonomi ska reformer samt åtgärder som bidrar till
bevarandet och förbättrandet av miljön, särskilt i Östersjön. För de
baltiska staterna tillkommer målet att bidra till att befästa deras nationella
suveränitet.
Det bilaterala samarbetet inriktas på Sveriges geografiska närområde,
dvs. Estland, Lettland, Litauen, Polen och nordvästra Ryssland.
Kunskapsöverföring är den främsta stödformen i det bilaterala sam-
arbetet. Genom SWEDECORP och Swedfund International AB och det
på nordiskt initiativ upprättade baltiska investeringsprogrammet lämnas
även stöd till små och medelstora företags verksamhet i Baltikum. För att
ytterligare främja en utvidgad handel har en särskild exportkredit-
garantiram om 1 miljard kronor inrättats. Ramen avser Baltikum men kan
även användas för Ryssland.
Till länderna utanför närområdet kanaliseras insatserna huvudsakligen
genom multilaterala organ, främst Internationella valutafonden, Världs-
banken, Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken, OECD,
Europarådet samt den s.k. G 24-gruppen.
Budgetåret 1994/95 är det sista året i 1992 års beslutade treårspro-
grammet om 1 miljard kronor per år. Regeringen låter nu göra en
utvärdering av hela det hittillsvarande bilaterala samarbetet. Utvärdering-
en skall ingå i underlaget för regeringens och riksdagens ställnings-
taganden då det gäller utformning och innehåll i det fortsatta samarbetet
efter budgetåret 1994/95. Riksdagen har bemyndigat regeringen att inom
ramen för ett fortsatt samarbetsprogram för Central- och Östeuropa få
göra utfästelser under budgetåret 1994/95 om högst 1 miljard kronor
avseende budgetåret 1995/96.
77
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
I politikområdet ingår i huvudsak tillståndsprövning avseende invandring
och medborgarskap, överföring av flyktingar till Sverige, mottagande av
asylsökande och flyktingar, ersättning till kommunerna för mottagande
av flyktingar, åtgärder för invandrares integration i det svenska samhället
samt åtgärder mot diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
De totala utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95
till ca 11 miljarder kronor, vilket utgör ca 1 % av statens totala utgifter.
Diagram 3.14 Statens utgifter for invandring under perioden 1988/89 -1998/99.
Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
De två senaste budgetårens flykting- och invandringspolitik har präglats
av konflikterna i f.d. Jugoslavien.
Under budgetåret 1992/93 sökte närmare 81 000 personer asyl i
Sverige, huvudsakligen medborgare från republiker som ingått i den
jugoslaviska federationen. Regeringen beslutade i juni 1993 att de
asylsökande bosnier (omkring 40 000) som då befann sig i Sverige efter
individuell prövning skulle kunna få permanent uppehållstillstånd.
Samtidigt infördes viseringsplikt för medborgare från Bosnien -
Hercegovina, eftersom många av de bosnier som sökte sig till Sverige
kunde få skydd i närområdet. Detta ledde till en snabb minskning av
antalet asylansökningar och troligen kommer antalet asylsökande
innevarande budgetår bli i storleksordningen 15 000. De bosnier som
väntas få uppehållstillstånd i Sverige kommer att föranleda en relativt stor
följdinvandring av anhöriga.
Riksdagen har fettat beslut som gör det möjligt att innevarande
budgetår överföra upp till 7 800 s.k. kvotflyktingar till Sverige, varav
7 300 från f.d. Jugoslavien.
78
Regeringen har i mars månad i år fettat vägledande beslut om
uppehållstillstånd för somalier som väntas leda till att drygt 2 400
personer kommer att tas emot i kommunerna under budgetåret 1994/95.
Regeringen beslutade vidare den 14 april att barn och barnfemiljer -
huvudsakligen Kosovoalbaner - som sökt uppehållstillstånd före den 1
januari 1993 men som inte fått sina ärenden slutligt prövade, i princip
skall få stanna i Sverige. Detta väntas leda till att ytterligare 20 000
personer kommer att beviljas uppehållstillstånd.
Mot den nu redovisade bakgrunden bedöms utflyttningen till kommuner
av flyktinginvandrare med anhöriga tillfälligt bli mycket omfettande och
sammantaget för innevarande och nästa budgetår ligga i storleksordningen
105 000 personer.
Beroende på hur konflikter yttrar sig och var de är lokaliserade, kan
kraven på den svenska flyktingmottagningen variera kraftigt. Det räcker
i det sammanhanget med att erinra om att början av 1980-talet var långt
ifrån konfliktfritt, men att antalet asylsökande ändå höll sig på nivån
5000 - 10 000 per år. Det går alltså inte att prognostisera vad de
närmaste budgetåren kan komma att medföra för tillströmning av asyl-
sökande till Sverige. Planeringen får i stället utgå ifrån dagens nivåer,
men skall samtidigt säkerställa beredskap för andra situationer.
Regeringens anslagsberäkningar för planeringsperioden baseras därför
på ett antagande om att 15 000 - 25 000 personer per år kommer att söka
asyl i Sverige. Invandrarverkets kapacitet för asylprövning har dimensio-
nerats för handläggning av 25 000 asylärenden. Beroende på asyltill-
strömning, beslut om uppehållstillstånd och kommunutplaceringar kan det
sammanlagda anslagsbehovet för perioden 1995/96 - 1998/99 komma att
ligga i intervallet 20 till 24 miljarder kronor.
Riksdagen har nyligen beslutat i enlighet med regeringens förslag om
förändringar i mottagandet av asylsökande (prop. 1993/94:94, bet.
1993/94:SfUl 1, rskr. 1993/94:188). Förändringarna börjar genomföras
budgetåret 1994/95 och väntas leda till effektiviseringar i flyktingmottag-
andet och minskade anslagsbehov.
Hela invandrarpolitiken och invandrings- och flyktingpolitiken
genomgår nu en parlamentarisk översyn som skall vara avslutad våren
1995. Denna översyn kan komma att ha stor betydelse för den framtida
kostnadsutvecklingen.
Åtgärder riktas mot främlingsfientlighet och rasism. För nästa budgetår
har regeringen föreslagit att 32 miljoner kronor avsätts för sådana
insatser. En kommission mot främlingsfientlighet och rasism kommer
inom kort att tillkallas.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
79
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Under politikområdet redovisas statens utgifter för vård och omsorg. I
huvudsak består dessa av bidrag till hälso- och sjukvård, äldre- och
handikappomsorg och missbrukar- och ungdomsvård samt administra-
tionskostnaderna för statliga myndigheter inom dessa områden. De totala
utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95 till ca 9
miljarder kronor, vilket motsvarar drygt 1 % av statens totala utgifter.
Statens utgifter inom detta område utgör endast en liten del av de
samlade offentliga utgifterna inom området då ansvaret för vård och
omsorg i första hand är en kommunal angelägenhet. Tidigare specialdesti-
nerade statsbidrag har i stor utsträckning slopats i samband med omlägg-
ningen år 1993 av statens bidrag till kommunsektorn.
Diagram 4.15 Statens utgifter för vård och omsorg under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
En stor del av statens utgifter inom detta område består av tillfälliga
stimulansbidrag för skilda ändamål. Dessa utgår under begränsad tid för
att underlätta genomförandet av reformer. Bidragen varierar över tiden
och under LK-perioden kommer några av bidragen att upphöra. Detta
gäller för de stimulansbidrag som infördes i anslutning till Ädelreformen,
Husläkarreformen och 1994 års Handikappreform. Större delen av
utgiftsminskningen under perioden förklaras av att dessa tillfälliga
stimulansbidrag minskar eller upphör.
Andra statsbidrag utgår till hälso- och sjukvården, missbrukarvården
samt inom handikappområdet. De statliga administrationskostnaderna för
myndigheter inom ändamål sområdet beräknas uppgå till ca 1,2 miljarder
kronor per år. De flesta myndigheterna har en regelstyrd verksamhet i
80
form av handläggning av ärenden, tillsyn osv., samt ett ansvar för ut-
värdering, kunskapsförmedling och samordning.
Inom handikappområdet ger staten bl.a. bilstöd till handikappade och
föräldrar med handikappade barn till anskaffning och anpassning av
motorfordon m.m. Ekonomiskt stöd ges även för merkostnader i samband
med nedsatt funktionsförmåga och till personlig assistans för personer
med stora funktionshinder.
Sistnämnda stöd infördes den 1 januari 1994 och utgifterna för statlig
assistansersättning beräknas budgetåret 1994/95 uppgå till ca 2,5
miljarder kronor. I dagsläget är det svårt att bedöma utgiftsutvecklingen
under de kommande åren. De faktorer som styr denna är antal ersätt-
ningsmottagare, antal beviljade timmar samt beslutad ersättningsnivå. För
att förändra den högsta ersättningsnivån för assistansersättningen krävs
separata beslut av regeringen.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
81
Statens utgifter inom politikområdet går främst till olika former av
branschstöd, framför allt inom jordbrukssektorn men under de senaste
åren också till stödinsatser inom det finansiella systemet, dvs bankstöd.
Under LK-perioden är inga ytterligare utgifter inlagda för bankstödet. I
övrigt ingår i verksamhetsområdet bl.a. småföretagsutveckling samt
bransch- och konsumentstödjande myndigheter. De totala utgifterna för
politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95 till ca 6 miljarder
kronor, vilket utgör ca 1 % av statens och socialförsäkringssektorns
totala utgifter.
Diagram 3.16 Statens utgifter för näringsliv och jordbruk under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
%-andel av totala utg.
M'IL-
Källa: Finansdepartementet
Utgifterna har under perioden 1991/92 - 1993/94 dominerats av utgifter
för framför allt bankstödet samt omställningen av jordbruket. För
bankstödet beräknas utgifterna till ca 64 miljarder kronor för perioden
1991/92 - 1993/94. Statens utgifter är i stort oförändrade över LK-
perioden.
Väsentliga drag i den näringspolitiska inriktningen är att främja ökad
konkurrens genom bl.a. avregleringar, förvalta och avyttra statens aktier
i olika företag, stödja näringslivsrelaterad forskning och utveckling samt
näringslivets internationalisering.
Regeringen lade hösten 1991 fram ett samlat program för en ny
småföretagspolitik, som bl.a. innebär förbättrad rättssäkerhet, förbättrad
82
konkurrens, sänkt skattetryck, tillskapande av en effektivare riskkapital-
marknad, förenkling av lagregler samt åtgärder för att underlätta
nyetablering och Europakontakter. En stor del av detta program har nu
genomförts.
Enligt propositionen om privatisering av statligt ägda företag skall 34
statliga företag säljas ut (prop. 1991/92:69, bet. 1991/92:NU10, rskr.
1991/92:92). Den tidigare angivna målsättningen att försäljningen skall
inriktas på en genomsnittlig försäljningsvolym på ca 10 miljarder kr per
år kvarstår.
Fasta spelregler och konkurrens på lika villkor är viktigt för att
marknadsekonomin skall fungera. Den 1 juli 1993 trädde en ny, skärpt
konkurrenslag i kraft. Arbetet med förenklad lagstiftning och enklare
myndighetsregler, främst vad gäller effekterna för små och medelstora
företag, har fortsatt hög prioritet. Under LK-perioden kommer Konkur-
rensverkets tillämpning av lagen att följas upp. Arbetet med att främja
ökad konkurrens i den offentliga sektorn går vidare.
Riksdagens beslut att avskaffa det s.k. riksprovplatssystemet har
medfört att de myndigheter som föreskriver hur farliga produkter skall
hanteras börjat införa öppna system för provning och certifiering.
Samtliga riksprovplatser planeras vara avvecklade till den 1 januari 1995.
Regeringen föreslår i propositionen om marknadskontroll för pro-
duktsäkerhet, m.m. (prop. 1993/94:161) att ansvaret för marknadskon-
trollen i Sverige blir områdesvis fördelat på befintliga tillsynsmyndigheter
med Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) som samordnande
organ. Organisationen för den svenska marknadskontrollen avses vara
genomförd till den 1 juli 1994 och verksamheten skall finansieras i första
hand med generella avgifter.
Konsumentpolitiken har varit föremål för en översyn. Ett betänkande -
Konsumentpolitiken i en ny tid (SOU 1994:14) - har nyligen lagts fram.
Regeringen avser att under våren ta ställning till förslagen i betänkandet
bland annat om ett nytt miljömål för konsumentpolitiken.
Riksdagen beslutade våren 1990 om en ny livsmedelspolitik (prop. 1989/
90:146, bet. 1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:327). Omställningen av jord-
bruket genomförs med siktet inställt mot en bättre balans mellan
produktion och efterfrågan inom landet i kombination med en satsning på
alternativ till dagens livsmedelsproduktion.
Huvudfrågan för jordbruks- och livsmedelspolitiken har sedan de
senaste åren varit att påbörja anpassningen av politken till ett medlemskap
i EU och resultatet av GATT-avtalet.
Den nya skogspolitiken som trädde i kraft fr.o.m. 1 januari 1994
innebär en betydande avreglering och en ökad frihet för skogsägarna. Det
statliga ekonomiska stödet till skogsbruket har minskat kraftigt och
lämnas numera huvudsakligen till ädellövskogsbruk och vissa natur- och
kulturvårdsåtgärder. Skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsemas
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
83
organisation rationaliseras och har till stora delar anpassats till den nya
skogspolitiken. Myndigheternas sektorsansvar för miljöfrågorna har
markerats tydligt. Skogsvårdsorganisationens frö- och plantproduktion har
bolagiserats.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Sverige siktar på en fullständig integrering med EG:s gemensamma
jordbrukspolitik från den dag Sverige blir medlem. Ambitionen är att
inga övergångsåtgärder skall behöva tillämpas sedan Sverige har blivit
medlem samt att övriga konkurrensbegränsande åtgärder undanröjs, i
båda fellen på basis av ömsesidighet.
Jordbruket och fisket hålls i stort sett utanför den integrationsprocess
som blir följden av EES-avtalet. Ett EU-medlemskap kommer däremot
att medföra stora förändringar med bl.a. anpassning till EG:s regelverk
och deltagande i EG:s omfettande system. GATT:s Uruguayrunda på
jordbruksområdet kommer globalt sett att leda till en successiv sänkning
och omläggning av stödet till jordbruket samt en ny inriktning av stödet
mot mindre produktionsdrivande stödformer. Sänkta handelssnedvridande
exportstöd och gränsskydd skall på sikt ge en stabilare och mer livskraf-
tig världsmarknad för jordbruksvaror.
Regelsystemen när det gäller den teknologiska infrastrukturen är
ständigt föremål för översyn och måste utformas så att de inte medför
hinder och kostnader för teknisk utveckling, företagande och handel.
Många av de åtgärder som initieras inom detta område är föranledda av
Sveriges närmande till EU.
Mot bakgrund av utvecklingen inom EG:s konkurrensrätt kommer
under LK-perioden att genomföras en uppföljning och resultatutvärdering
med avseende på omfettningen och inriktningen av gruppundantagen i den
nya konkurrenslag som trädde i kraft den 1 juli 1993.
84
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
I politikområdet ingår främst utgifter för kungliga hov- och slottsstaterna,
Riksdagen, regeringskansliet, Sametinget, stabsmyndigheterna och
länsstyrelserna.
De totala utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95
till ca 5 miljarder kronor, vilket utgör ca 1 % av statens och socialför-
säkringssektorns totala utgifter.
Diagram 3.17 Statens utgifter för central förvaltning under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Utgifterna inom detta område har minskat under de senaste åren. An-
ledningen är främst att anslaget för ADB-investeringar via Statskontoret
har upphört, samt de besparingar som gjorts inom förvaltningen.
För närvarande pågår ett stort antal statliga utredningar som i större
eller mindre utsträckning berör länsstyrelserna och deras verksamhet.
Den viktigaste är den parlamentariska Regionberedningen (C 1992:06)
som har i uppdrag att utforma förslag om den offentliga verksamhetens
uppbyggnad och indelning på regional nivå. Resultatet av Beredningens
arbete avses redovisas under 1994.
85
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Inom ändamålsområdet för fritidsverksamhet och kultur anslås medel till
kultur- och medieverksamhet, idrott, folkrörelser och kooperationen samt
ungdomsfrågor.
De totala statsutgifterna för ändamålsområdet uppgår 1994/95 till ca 5
miljarder kronor, vilket motsvarar ca 1 % av statens totala utgifter.
Diagram 3.18 Statens utgifter för fritidsverksamhet och kultur under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Statens utgifter till ändamålet har ökat stadigt under de senaste åren.
Den genomsnittliga ökningen har uppgått till ca 4 % årligen. Anslags-
ökningen kan delvis förklaras med att stödet till idrotten har ökat. Under
LK-perioden är statens utgifter i stort sett konstanta.
Ett stort antal anslag inom området avser förvaltningskostnader. I
övrigt består utgifterna bl.a. av produktionsstöd, konstnärsstöd och annat
verksamhetsstöd på kultur- och medieområdet. Inom fritidsområdet består
utgifterna framför allt av bidragen till föreningslivets verksamhet,
exempel är bidrag till idrottsrörelsen, barn- och ungdomsverksamhet i
övrigt, handikapporganisationer, humanitära ändamål, samt bidrag till
bl.a. allmänna samlingslokaler inom folkrörelseområdet.
Tre parlamentariska kommittéer som arbetat med frågor om den
framtida kulturpolitiken, har under våren 1994 avlämnat sina betänkan-
den. En fjärde parlamentarisk kommitté (Ku 1993:03) om kulturpolitikens
inriktning, har till uppgift att bl.a. utvärdera den hittills förda politiken
på kulturens område och lämna förslag om politikens framtida inriktning
och utformning. Kommittén skall lämna förslag senast vid utgången av
år 1994. Inom medieområdet har en parlamentarisk kommitté tillsatts (Ku
1993:10) med uppgift att undersöka behovet av statliga stödåtgärder till
86
dagspressen samt lämna förslag till framtida statligt engagemang.
Uppdraget skall vara slutfört i november 1994. Dessutom har en särskild
utredare tillkallats (Ku 1993:09) med uppdrag att kartlägga behovet av
sektorsforskning om massmedierna och att utarbeta förslag om formerna
för en sådan forskning. Arbetet skall redovisas i september 1994.
De totala statsutgifterna för fritidsverksamheten uppgår för budgetåret
1994/95 till ca 0,7 miljarder kronor. En särskild utredare (C 1992:05)
har haft i uppdrag att utarbeta ett förslag till de framtida principer som
bör gälla för statens bidrag till folkrörelser och andra ideella organisatio-
ner. Betänkandet (SOU 1993:71) Organisationernas bidrag har varit
föremål för remissbehandling. Regeringen avser att lägga fram en
proposition till riksdagen under första halvåret 1994. Statens bidrag till
barn- och ungdomsorganisationerna behandlas i regeringens proposition
1993/94:135 Ungdomspolitiken. I denna anges bl.a. inriktningen för
Statens ungdomsråds arbete med fritidsfrågoma samt föreslås vissa
förändringar för att åstadkomma en ökad målrelatering av statsbidragen
till barn- och ungdomsorganisationerna.
Principerna för statens stöd till allmänna samlingslokaler har nyligen
utretts. I ett nyligen avlämnat betänkandet har förslag till vissa för-
ändringar i det statliga bidragssystemet lämnat. Betänkandet är för
närvarande ute på remiss, och en proposition beräknas lämnas till
riksdagen tidigast under hösten 1994.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
87
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Inom området har medel för täckande av merutgifter till följd av statliga
löneavtal varit en dominerande post. Bidrag till politiska partier och till
trossamfund är andra utgifter inom området. De mesta utgifterna under
detta område utgår dock under rubriken oförutsedda utgifter. De totala
utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95 till ca 5
miljarder kronor, vilket utgör 1 % av statens och socialförsäkringssek-
torns utgifter.
Diagram 3.19 Statens utgifter för de övriga utgifterna under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Utgifterna var under slutet av 1980-talet stora till följd av den höga
löneökningstakten. Under LK-perioden beräknas utgifterna i stort sett
vara oförändrade.
88
Detta politikområde omfattar i första hand anslag som finansieras under
tredje huvudtiteln Utrikesdepartementet. Därtill kommer vissa anslag
under andra huvudtitlar som avser kostnader för deltagande i internatio-
nella organisationer. De totala utgifterna för politikområdet uppgår under
budgetåret 1994/95 till ca 4 miljarder kronor, vilket utgör mindre än
1 % av statens och socialförsäkringssektorns totala utgifter.
Diagram 3.20 Statens utgifter för Utrikesförvaltningen och internationell
samverkan under perioden 1988/89 - 1998/99.
Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Källa: Finansdepartementet
Urikesförvaltningen har under de senaste budgetåren, i första hand på
grund av de sparbeting som ålagts den, undergått kännbara förändringar.
Antalet utlandsmyndigheter uppgår nu till 103 stycken, att jämföra med
118 den 1 januari 1992. Till följd av de åtgärder som vidtagits för att
uppnå sparbetinget innevarande budgetår, nämligen nedläggningar av
myndigheter, andra tjänsteindragningar vid utlandsmyndigheter samt
förändringar och minskningar i departementet i Stockholm, har drygt 100
tjänstemän sagts upp.
För att, med de personella och finansiella ramar som f.n. sålunda
råder, klara av de utrikespolitiska ambitioner som statsmakterna festlagt
måste departementet fortsätta sitt rationaliseringsarbete.
89
Drygt 660 miljoner kronor budgetåret 1994/95 är bidrag till internationel-
la organisationer, vid sidan om de bidrag som finansieras under bistånd-
sanslagen. Därutöver anvisas 836 miljoner kronor för fredsbevarande
verksamhet.
När det gäller Sveriges obligatoriska bidrag till här berörda internatio-
nella organisationers budgetar uttaxeras de enligt särskilda fördelnings-
nycklar.
Budgetåret 1993/94 överfördes anslaget för svenskt deltagande i
fredsbevarande operationer från Försvarsdepartementets till Utrikes-
departementets huvudtitel. Riksdagen fettade vidare sommaren 1993
beslut om att ställa en väpnad styrka till FN:s förfogande i f.d. Jugoslavi-
en. För att delfinansiera denna insats har regeringen beslutat att avveckla
det svenska deltagandet i Unficyp (Cypern) och i Unifil (Libanon), vilket
innebär en besparing på ca 210 miljoner kronor per år fr.o.m. budgetåret
1994/95.
Genom att den fredsbevarande verksamheten kraftigt utökats och till sin
karaktär förändrats har utbildningsbehovet ökat, även för personal med
civila och humanitära uppgifter.
Europeiska säkerhetskonférensen (ESK) har under de senaste åren
förändrats från att ha varit en politiskt inriktad organisation med
konferenskaraktär till en verksamhet som bl.a. omfettar permanenta
förhandlingar och operativ verksamhet på olika nivåer. Detta har lett till
administrativa och organisatoriska förändringar och därmed hörande
ökade kostnader.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i EU inleddes den 1 februari
1993 och avslutades i april 1994 med sikte på inträde år 1995. EU-
medlemskapets olika beståndsdelar utgör en helhet som Sverige vill delta
i och tillsammans med övriga medlemsländer fortsätta att utveckla vidare
under regeringskonferensen år 1996. Sveriges plats är i det europeiska
samarbetets centrum.
Avtalet mellan EFTA-ländema och EU om det europeiska ekonomiska
samarbetsområdet, EES, trädde i kraft den 1 januari 1994. Avtalet, som
ger de medverkande EFTA-länderna tillträdde till EU:s inre marknad, ger
upphov till vissa kostnader för staten dels för gemensamma EFTA- och
EES-institutioner, dels för s.k. programsamarbete liksom olika admini-
strations- och förvaltningskostnader. Kostnaderna för EFTA:s fond för
regional och social utjämning redovisas under politikområdet Internatio-
nellt bistånd. Fonden skall under en femårsperiod användas för olika
projekt i Portugal, Grekland, Irland och Spanien inom områdema miljö,
transport och utbildning. Sveriges bidrag till fonden beräknas år 1994
uppgå till 360 miljoner kronor.
90
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Området utrikeshandel och exportfrämjande innefattar Kommerskolle-
gium, Sveriges exportråd, Exportkreditnämnden, Krigsmaterielinspek-
tionen samt medel för översättning av EG:s regelverk. Vidare ingår
fr.o.m. budgetåret 1994/95 statens kostnader för verksamheter genom AB
Svensk Exportkredit, nämligen statsstödd exportkreditgivning inkl, export
av fartyg samt viss förmånlig kreditgivning till u-länder.
Området omfattar anslag om totalt ca 265 miljoner kronor. Den största
enskilda posten utgörs av medel till Sveriges exportråd. Genom riks-
dagens beslut våren 1992 har lagts fast att det finns samhällsekonomiska
motiv för fortsatt stöd till Exportrådet. Användningen av de statliga
medlen har preciserats och en neddragning av dessa medel till hälften har
skett under en treårsperiod med start budgetåret 1992/93. Den nuvarande
inriktningen och anslagsnivån utgör en god grund för Exportrådets
verksamhet även på sikt.
Regeringen har i februari 1994 presenterat förslag om renodling av
Kommerskollegium till en handelspolitisk myndighet. Ansvaret för
näringsrättsliga ärenden fördelas på andra myndigheter.
Kostnaderna för detta område är emellertid högre än de som ovan
angivits, bl.a. genom att anslaget för Exportkreditnämnden (EKN)
används för att i efterhand täcka utgifter för skadeersättningar under
garantier utfärdade av EKN. Belastningen budgetåret 1992/93 var 370
miljoner kronor. På likartat sätt upgick kostnaderna för statsstödd
exportkreditgivning genom AB Svensk Exportkredit, inkl, export av
fartyg, till ca 75 miljoner kronor budgetåret 1992/93.
Inom politikområdet utrikesförvaltningen och internationell samverkan
finns två anslag för nedrustning och säkerhetspolitik, nämligen Ut-
redningar och andra insatser på det utrikespolitiska området samt
Information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande ut-
veckling.
I och med att medel för radioprogramverksamheten för utlandet fr.o.m.
budgetåret 1994/95 föreslås bli anvisade via rundradiokontot återstår
inom detta område Svenska institutet och övrig information om Sverige
i utlandet. En översyn har gjorts om samarbetet inom Sverigeinformatio-
nen, som förväntas medföra ökad samordning mellan berörda institutioner
och organisationer inom ramen för en samrådsgrupp för Sverigein-
formation.
91
7 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Statens utgifter inom detta politikområde omfattar dels utgifterna för
fastighetsdata och lantmäteri, dels de direkta regionalpolitiska anslagen.
De totala utgifterna för politikområdet uppgår under budgetåret 1994/95
till ca 3,5 miljarder kronor, vilket utgör mindre än 0,5 % av statens och
socialförsäkringssektorns totala utgifter.
Diagram 3.21 Statens utgifter för samhällsplanering och regional utveckling under
perioden 1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Lantmäteriverksamheten omfattar fastighetsbildning, mätningsverksam-
het och allmän kartläggning. Ca 70 % av verksamheten är avgiftsfinans-
ierad. Centralnämnden för fastighetsdata har ansvaret för fastighet-
datareformen som beräknas vara avslutad 1995. Det ADB-baserade
systemet ersätter de manuella fastighets- och inskrivningsregistren. För-
slag till principer för en ny organisation för fastighetsbildning, fastighets-
registrering, fastighetsdataverksamhet samt produktion av kartor och
annan landskapsinformation behandlas för närvarande av riksdagen (prop.
1993/94:214).
Regeringen har nyligen lämnat en regionalpolitisk proposition till
riksdagen (prop. 1993/94:140). De regionalpolitiska stöden omfattar även
fortsättningsvis medel för lokaliseringsbidrag, utvecklingsbidrag, lokalise-
ringslån, sysselsättningsbidrag, nedsatta socialavgifter, transportstöd,
regionala utvecklingsinsatser och särskilda regionalpolitiska inffastruktu-
råtgärder. Under de senaste åren har en förskjutning skett från direkt
företagsstöd till åtgärder för att förbättra de allmänna förutsättningarna
för näringslivet. Det bör noteras att de åtgärder som betalas med medel
från de regionalpolitiska anslagen, endast är en liten del av de åtgärder
som sammantagna formar villkoren för regional balans. Många sektorer
92
har betydelse därvid, t.ex. kommunikation, utbildning, forskning, stats- Prop. 1993/94:150
bidragsystem m.m. Bilaga 1.2
93
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Under politikområdet ryms utgifter för åtgärder som skall främja en lång-
siktig och hållbar utveckling mot ett samhälle med frisk luft och rent
vatten, levande hav, sjöar och skogar. Energiområdet ingår också
eftersom ett miljöanpassat energisystem är en viktig del i miljöstrategin.
Utvecklingsinsatser för fömybar energi är en central del i den strategi för
hållbar utveckling. De totala utgifterna för politikområdet uppgår under
budgetåret 1994/95 till ca 2 miljarder kronor, vilket utgör mindre än
1 % av statens och socialförsäkringssektorns totala utgifter.
Diagram 3.22 Statens utgifter för miljöskydd, naturvård och energi under
perioden 1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i 1994/95 års prisnivå.
Källa: Finansdepartementet
Under LK-perioden 1994/95 - 1998/99 minskar utgifterna genomsnitt-
ligt med 19 % per år. Minskningen beror framför allt på att de 5-åriga
programmen inom ny energiteknik upphör enligt tidigare beslut efter
1995/96 samt att man budgetåret 1994/95 beslutade om vissa engångsvisa
budgetförstärkningar, bl.a. har flerårsbeslut inte fettats om ersättning för
landskapsvård och kalkning. Vidare fördelas medel som avsattes i
samband med energiskatteomläggningen för stöd till biobränslen och
Östeuropa efter årliga beslut.
Regeringen har i propositionen Med sikte på hållbar utveckling; Gen-
omförande av besluten vid FN:s konferens om miljö och utveckling -
UNCED (prop. 1993/94:111) redovisat riktlinjer och strategi för Sveriges
fortsatta arbete nationellt och globalt med miljö- och utvecklingsfrågorna.
94
I propositionen om riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av Prop. 1993/94:150
samhället (prop. 1993/94:163) har regeringen lagt förslag om den fort- Bilaga 1.2
satta inriktningen av Kemikaliekontrollen. Regeringen aviserar i nämnda
proposition en utredning om kemikalieinspektionens finansiering samt
förslag till framtida finansieringsmodell. Resultatet av EU-förhandlingar-
na på kemikalieområdet har visat att vid ett eventuellt medlemsskap i EU
kommer högsta tillämpade nivå på miljöskydd att gälla.
I regeringens proposition om en handlingsplan mot buller (prop. 1993/
94:215) föreslås ett åtgärdsprogram vars avsikt är att åtgärda bullerstör-
ningar som trafiken åstadkommer.
Regeringen har i propositionen om åtgärder mot klimatpåverkan, m.m.
(prop. 1992/93:179, bet. 1992/93:JoU 19, rskr. 1992/93:361) angett att
en nationell strategi bör vara att koldioxidutsläppen från fossila bränslen
stabiliseras i enlighet med FN:s klimatkonvention till 1990 års nivå år
2000 för att därefter minska. Åtgärdsprogram för att minska utsläppen av
växthusgaser skall utgöra en integrerad del av det framtida samhälls-
byggandet och i arbetet med att miljöanpassa olika samhällsaktiviteter.
Det femåriga programmet för sanering och återställning av miljöska-
dade områden löper t.o.m. budgetåret 1995/96 och resultatet skall där-
efter utvärderas.
1 samband med energiskatteomläggningen år 1992 aviserades, som ett
viktigt inslag i klimatstrategin, medel för insatser för bl.a. fömybar
energi och miljöåtgärder i Östersjöområdet inkl, insatser för att förbättra
kämkraftssäkerheten. Det är ännu för tidigt att redovisa resultatet av
hittills gjorda satsningar.
Regeringens förslag om en miljöbalk behandlas för närvarande av
lagrådet.
Riksdagen har med utgångspunkt från propositionen om en strategi för
biologisk mångfald beslutat om en svensk strategi med grundläggande
principer för bevarande av biologisk mångfald och hållbart nyttjande av
biologiska resurser (prop. 1993/94:30, bet. 1993/94:JoU9, rskr. 1993/
94:87).
I enlighet med riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik (prop.
1989/90:146, bet. 1989/90:JoU25, rskr. 1989/90:327) ingår i miljömålen
att slå vakt om ett rikt och varierat odlingslandskap, att bevara od-
lingslandskapets natur- och kulturvärden och den biologiska mångfalden.
För närvarande pågår en utredning (Jo 1994:01) om svenskt program för
stöd enligt EG:s förordning om miljövänliga jordbruksmetoder och
bevarande av landskapet.
Regeringen lämnade våren 1992 tre uppdrag som syftar till att förbättra
kunskapen om sambanden mellan ekonomi och miljö. Statens natur-
vårdsverk fick i uppdrag att utveckla ett system av miljöindex, som kan
ge en samlad bild av tillståndet i de svenska ekosystemen. Statistiska
centralbyrån fick i uppdrag att utveckla fysiska miljöräkenskaper samt att
95
förbättra och komplettera miljöstatistiken. Vidare fick Konjunkturinstitutet Prop. 1993/94:150
i uppdrag att redovisa de viktigaste sambanden mellan miljö och ekonomi Bilaga 1.2
och att ansvara för forskning och utveckling kring monetära räkenskaper.
Omstruktureringen av elmarknaden är en av de större arbetsuppgifterna
inom energiområdet i nuläget. En proposition om en reformerad elmar-
knad Handel med el i konkurrens (prop. 1993/94:162) har i februari
förelagts riksdagen.
En interdepartemental arbetsgrupp har lagt fram betänkandet Förändrad
kraftvärmebeskattning (Ds 1994:24). Förslaget bereds inom regeringen
under våren.
De energipolitiska programmen avseende solvärme, vindkraft och
effektivare energianvändning har, efter att ha utvärderats av Nutek, av
regeringen i 1994 års budgetproposition föreslagits fortlöpa enligt pla-
nerna.
Regeringen har i 1994 års budgetproposition även, som del av den
energirelaterade klimatpolitiken, föreslagit fortsatta satsningar på energi-
effektivisering och ökat utnyttjande av fömybara energislag i Baltikum
och Östeuropa.
96
LK-beräkningarna avser i första hand statsbudgeten. Då kalkylerna skall
ligga till grund för regeringens långsiktiga utgiftsstrategi för hela den
offentliga sektorn måste beräkningarna också utsträckas till att omfatta
även övriga delar av den offentliga sektorn. Statens utgifter och
inkomster utanför statsbudgeten är en del av hela den offentliga sektorn.
En sammanställning av den offentliga sektorn, ger en heltäckande bild av
de offentliga finanserna och den offentliga sektorns resursanspråk. Det
finansiella sparandet i staten förbättras under beräkningsperioden från ca
192 miljarder kronor 1994/95 till knappt -111 miljarder kronor 1998/99.
Förbättringen förklaras dels av att budgetunderskotten minskar över
perioden, dels av att sysselsättningen stiger i slutet av perioden vilket
minskar underskottet i Arbetsmarknadsfonden.
Ytterligare en förklaring är att det av riksdagen beslutade saneringspro-
grammet ingår i sin helhet i beräkningarna (se vidare avsnitt 1.2
Beräkningsförutsättningar).
I detta avsnitt redovisas utvecklingen för övriga staten dvs. Arbets-
marknadsfonden, Lönegarantifonden och Delpensionsfonden. I kalkylen
där de olika fonderna redovisas var och en för sig ingår endast de
beslutade delarna av saneringsprogrammet. AP-fonden redovisas i avsnitt
6.
Diagram 4.1 Finansiellt sparande i fonder som ingår i övriga statens saldo
under perioden 1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i löpande priser.
1 Inkluderar endast de beslutade delarna av saneringsprogrammet
Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet
97
Diagrammet visar att det framför allt är Arbetsmarknadsfonden som går Prop. 1993/94:150
med betydande underskott. Resterande fonder är i stort sett i balans i Bilaga 1.2
slutet av LK-perioden. Arbetsmarknadsfonden belastar statsskulden och
sparandet i offentlig sektor. Arbetsmarknadsfondens underskott är ett
resultat av den höga arbetslösheten.
Lönegaranti fonden används för att finansiera den statliga lönegarantin
vid konkurser. Fonden har ett underskott under första delen av 1990-
talet, vilket förklaras av det försämrade konjunkturläget och det
därigenom ökade antalet konkurser. Delpensionsfondens finansiella
sparande är i stort sett oförändrat över LK-perioden.
Enligt LK-kalkylen minskar den öppna arbetslösheten fr.o.m. 1994. De
konjunkturberoende arbetsmarknadsåtgärderna fortsätter däremot att öka
1 volym även i år och under första halvåret 1995. Därefter minskar
åtgärderna i takt med den öppna arbetslösheten.
Vid sidan av det kontanta arbetslöshetstödet (a-kassa och KAS) finans-
ieras även åtgärderna arbetslivsutveckling (ALU) och utbildningsvikariat
via arbetsmarknadsfonden. Därtill finansieras en del av utbildnings-
bidragen över fonden. Budgetåret 1993/94 var detta belopp 5 miljarder
kronor.
Arbetsmarknadsfonden genererar stora underskott. Det ackumulerade
underskottet beräknas vid budgetårets (1993/94) slut uppgå till 54
miljarder kronor. Utifrån antaganden rörande arbetslöshet och tillväxt
kommer fonden enligt 3 procentsalternativet att ha ett ackumulerat under-
skott på ca 180 miljarder kronor vid utgången av budgetåret 1998/99
utgång.
Det finansiella sparandet förbättras under kalkylperioden. Förbättringen
beror såväl på utgiftsminskningar som inkomstförstärkningar. Utgifts-
minskningarna beror främst på de förbättrade arbetsmarknadsläget och till
viss del på de besparingar som gjorts genom sänkningen av ersättnings-
nivån i försäkringen.
Arbetsmarknadsfonden har finansierats dels med arbetsgivaravgifter
dels med de försäkrades egenavgifter. Egenavgiftens andel av för-
säkringens kostnader har blivit mycket liten i och med ökningen av
arbetslösheten. 1993 svarade egenavgiften för enbart ca 3 % av för-
säkringens utgifter. För att stärka finansieringen av försäkringen infördes
fr.o.m. januari 1994 en allmän avgift på förvärsinkomster och samtidigt
avskaffades den s.k. egenavgiften i arbetslöshetskassorna. 1994 är den
allmänna avgiften 1 % av den pensionsgrundade inkomsten. 1995 höjs
avgiften till 2 %. Till försäkringens fiansiering bidrar även en arbets-
givaravgift, vilken uppgår till 2,12 % av avgiftsunderlaget. Dessa intäkter
räcker för att finansiera arbetslöshetsersättning till ca 240 000 personer
per månad, vilket motsvarar mellan 5,5 % till 6 % av arbetskraften. Med
2 % avgift kommer den allmänna avgiften och arbetsgivaravgiften att
98
svara för ungefär 1/3 var av försäkringens kostnader vid dagens
arbetslöshetsnivå.
Förslaget om en ny allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring innebär
att andelen arbetslösa som får inkomstrelaterad ersättning kommer att
öka. Utgifterna kommer årsvis öka i storleksordningen 3 miljarder kronor
av denna anledning. Regeringen har också föreslagit en viss uppstramning
av kvalificeringsregler och beräkning av normalarbetstid varför kostnaden
på sikt beräknas bli oförändrad jämfört med dagens regler.
Det gynnsammare arbetsmarknadsläget och den stärkta finansieringen
innebär att de stora underskotten minskar något. Inkomsterna budgetåret
1998/99 är i stort sätt i balans med utbetalningarna ur arbetslöshetskas-
sorna avseende kontant understöd samt KAS. Den redan stora ackumule-
rade skulden medför dock att räntebetalningar ökar betydligt.
Räntebetalningarna, utbetalningarna till utbildningsbidrag och ut-
bildningsvikariat innebär att underskottet fortfarande blir betydande.
Diagram 4.2 Arbetsmarknadsfondens inkomster och utgifter inklusive ränta
under perioden 1994/95 - 1998/99. Miljarder kronor i löpande priser.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
1 Inkluderar endast de beslutade delarna av saneringsprogrammet.
Källa: Finansdepartementet
Genom lönegarantin svarar staten för arbetstagares löne- och pensions-
fordringar, upp till ett visst maximibelopp, mot en arbetsgivare som har
försatts i konkurs.
Lönegarantin finansieras genom en arbetsgivaravgift på 0,2 procent av
lönesumman. Avgifterna förs till en Lönegarantifond som förvaltas av
Kammarkollegiet.
99
Utbetalningarna från fonden följer naturligen antalet inträffede konkur- Prop. 1993/94:150
ser. Under 1980-talet var antalet konkurser ca 5 000 - 6 000 per år. Bilaga 1.2
Antalet konkurser har under åren 1990 - 1992 ökat mycket kraftigt, men
minskar nu igen.
Utbetalningarna från fonden beräknas för budgetåret 1993/94 bli ca
2 500 miljoner kronor, medan intäkterna väntas stanna vid ca 1 250
miljoner kronor. För att täcka underskottet disponerar fonden en rörlig
kredit. Budgetåret 1993/94 uppgår den till 7 000 miljoner kronor. Det
ackumulerade underskottet beräknas vid utgången av budgetåret till drygt
4 000 miljoner kronor. Regeringen föreslår nu att krediten sänks till
5 000 miljoner kronor för budgetåret 1994/95.
Delpensionsförsäkringen finansieras med arbetsgivaravgifter, som för
innevarande år uppgår till 0,2 % av avgiftsunderlaget. Det finansiella
sparandet i fonden beräknas under LK-perioden minska kraftigt. Fondens
ränteinkomster har, tillsammans med avgiftsinkomsterna, fram t.o.m. år
1993 finansierat delpensionsutbetalningarna. Fr.o.m. budgetår 1993/1994
kommer emellertid de löpande utgifterna att överstiga de totala in-
komsterna. Detta innebär att fondkapitalet kommer att tas i anspråk för
att täcka de löpande utbetalningarna, vilket betyder att det finansiella
sparandet blir negativt fr.o.m. budgetåret 1993/94. Vid LK-periodens slut
beräknas det finansiella sparandet till ca - 0,6 miljarder kronor. Om det
av riksdagen beslutade saneringsprogrammet hade beaktats i kalkylen
skulle delpensionsfondens finansiella sparande ha uppgått till ca 1,8
miljarder kronor vid LK-periodens slut.
100
Diagram 4.3 Delpensionsfondens inkomster och utgifter inklusive ränta under Prop. 1993/94:150
perioden 1988/89 - 1998/1999. Miljarder kronor i löpande priser. Bilaga 1.2
M Avg ink O Ränte ink ■ Utgifter
1 Inkluderar ej saneringsprogrammet.
Källa: Finansdepartementet
Den kraftiga minskningen av ränteinkomsterna år 1993 förklaras till
övervägande del av att under budgetåret 1992/93 överfördes 8,3 miljarder
kronor av Delpensionsfondens tillgångar till Arbetsskadefonden. Detta in-
nebär att det ackumulerade underskottet i Arbetsskadefonden har reduce-
rats i motsvarande mån.
101
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Den svenska statsskulden består huvudsakligen av summan av historiska
budgetsaldon och över/underskott i fonder utanför budgeten. Därutöver
har även Riksgäldskontorets nettokreditgivning till statliga myndigheter
bidragit till statsskulden. Även Riksgäldskontorets s.k. skulddispositioner
påverkar statsskuldens storlek. Den sista december 1993 uppgick stats-
skulden till 1 132 miljarder kronor. Av detta belopp var 135 miljarder
kronor eller ca 12 % upplånat på privatmarknaden, 633 miljarder kronor
eller ca 56 % var upplånat på den svenska penning- och obligationsmar-
knaden och 364 miljarder kronor eller ca 32 % var upplånat i utländsk
valuta.
Statens lånebehov bestäms av följande faktorer:
- statens budgetsaldo
- kassamässiga korrigeringar
- Riksgäldskontorets utlåningsverksamhet
- finansiering av underskott i fonder som ligger utanför statsbudgeten
Statens negativa budgetsaldo är den i särklass viktigaste orsaken till
uppkomsten av lånebehovet. Det är emellertid inte det redovisade
budgetutfället baserat på inkomst/utgiftsmässiga principer som är relevant
för att fastställa upplåningsbehovet utan i stället dess kassamässiga
motsvarighet, dvs. utfallet på statsverkets checkräkning i Riksbanken.
Skillnaden mellan redovisat budgetutfall och rörelserna på statsverkets
checkräkning betecknas kassamässiga korrigeringar. Dessa korrigeringar
kan i allmänhet endast göras i efterhand när utfallen är kända. Därför
återfinns posten "kassamässiga korrigeringar" enbart för de år där utfallet
är fästställt. För LK-perioden gäller att de kassamässiga flödena antas
vara identiska med budgetsaldot.
Under 1990-talet har skillnaden mellan underskottet i statsbudgeten och
statens lånebehov ökat markant, vilket främst förklaras av stora under-
skott i Arbetsmarknadsfonden. För att täcka dessa underskott har
Riksgälskontoret bedrivit upplåning som bidragit till lånebehovets storlek.
Riksgäldskontoret bedriver en omfattande utlåningsverksamhet till
affärsverk och myndigheter. Som exempel på sådan utlåning kan nämnas
myndigheternas lån för investeringar i anläggningstillgångar för för-
valtningsändamål och utlåning till Centrala Studiemedelsnämnden (CSN)
för studielån. Bankstödsnämnden får under vissa förutsättningar ta upp
lån i Riksgäldskontoret för att finansiera åtgärder för att stärka det
finansiella systemet. Riksgäldskontorets utlåningsverksamhet påverkar
inte statsbudgeten, men däremot lånebehovets storlek.
Till följd av ökad arbetslöshet har underskott i Arbetsmarknadsfonden
uppstått. Underskottet beräknas till ca 32 miljarder kronor för budgetåret
102
1994/95. På grund av det försämrade konjunkturläget har även underskott
i Lönegaranti fonden uppstått. I detta fall sammanhänger underskottet med
ett ökat antal konkurser.
Det beräknade totala upplåningsbehovet uppgår till ca 240 miljarder
kronor 1993/94 och till ca 196 miljarder 1994/95.
Statsskuldens förändring påverkas, utöver av lånebehovet, av trans-
aktioner av dispositiv karaktär som Riksgäldskontoret gör. Dessa
transaktioner, eller skulddispositioner, uppstår ofta p.g.a. tidsförskjut-
ningar mellan de kassamässiga betalningar som statsskulden ger upphov
till och deras redovisning. Som exempel kan nämnas utbetalningar och
regleringar av förskott för inlösen av obligationer och premieobligations-
vinster. Valutaomvärderingar utgör en annan betydelsefull del av
skulddispositionerna. Valutaskulden värderas löpande till aktuella
valutakurser samtidigt som avräkningen mot statsbudgeten enbart avser
de realiserade valutakursdifferensema.
Statens valutaskuld ökade under hösten 1992, då Riksbanken i två
omgångar begärde att Riksgäldskontoret skulle ta upp lån i utländsk
valuta för Riksbankens räkning. Syftet med upplåningen var dels att
stärka valutareserven, dels att underlätta svenska bankers finansiering i
utländsk valuta. Den första omgången lån uppgick till ca 13 miljarder
ecu, vilket vid dåvarande valutakurser motsvarade ca 100 miljarder
kronor. Den andra omgången lån uppgick till ca 15 miljarder ecu, vilket
motsvarade, med dåvarande valutakurser, ca 110 miljarder kronor. Dessa
lån användes, efter valutalånenormens avskaffande, för finansiering av
budgetutgifter. (Se nedan)
Till följd av att den svenska kronan har deprecierats har valutaskulden
ökat. Detta återspeglas i beräkningen av skulddispositionerna, och
förklarar 1992/93 års stora skulddispositioner.
Riksgäldskontoret upptar och förvaltar de lån som erfordras för att
finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter som
grundar sig på riksdagens beslut. Upplåningen i svenska kronor sker på
den svenska privatmarknaden samt penning- och obligationsmarknaden,
där både svenska och utländska placerare är köpare. Upplåning i utländsk
valuta sker utomlands.
Riksgäldskontorets övergripande mål är att inom ramen för de krav som
penningpolitiken ställer minimera kostnaderna för statsskulden. Upp-
låningen i utländsk valuta har tidigare begränsats av den s.k. valutalåne-
normen som innebar att staten inte skulle nettolåna i utländsk valuta.-
Valutalånenormen avskaffades genom riksdagsbeslut den 16 december
1992. Denna har nu ersatts med riktlinjer från regeringen som anger hur
stor statens nettoupplåning i utländsk valuta skall vara.
Betalningar till och från staten sker på statsverkets checkräkning i
Riksbanken. Vid slutet av varje dag nollställs saldot på detta konto. De
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
103
dagar då de statliga betalningarna resulterat i ett nettounderskott överförs Prop. 1993/94:150
medel från Riksgäldskontorets checkräkning. De dagar då de statliga Bilaga 1.2
betalningarna resulterat i ett nettoöverskott sätts överskottet in på
Riksgäldskontorets checkräkning. Saldot på Riksgäldskontorets checkräk-
ning påverkas även då Riksgäldskontoret erhåller betalning för upptagna
lån samt löser in och betalar räntor för dessa etc. Till Riksgäldskontorets
checkräkning är en i dagsläget obegränsad kontokredit kopplad. Mot
denna regleras checkräkningen så att saldot vid dagens slut är noll.
Regeringen har beslutat att kontokrediten under innevarande budgetår
skall ersättas med finansiering på marknaden. Det innebär att nettosum-
man av de statliga betalningarna samt Riksgäldskontorets egna in- och
utbetalningar till följd av emissioner, räntebetalningar etc. dagligen skall
finansieras/placeras på marknaden med hjälp av kortfristiga låneinstru-
ment. Beskrivningen i det följande utgår från den situation då kontokredi-
ten används.
Upplåning på den svenska institutionsmarknaden sker genom emissioner
av statsobligationer och statsskuldväxlar. Varannan måndag emitteras
obligationer och varannan torsdag emitteras växlar. I båda fållen erhåller
kontoret likvid påföljande måndag. Emissionerna sker genom ett
auktionsförfarande i vilket kontorets återförsäljare lämnar anbud.
Resultatet meddelas marknaden via PMI-systemet (penningmarknadsin-
formations-systemet). Emissionsdatum, vilka volymer och vilka obliga-
tionslån som skall emitteras meddelas beroende på låneinstument, upp till
tre veckor i förväg.
Upplåning på privatmarknaden
På privatmarknaden sker upplåningen genom premieobligationer,
Riksgäldskonto och allemanssparande. Premieobligationer emitteras
normalt två gånger per år. En premieobligationsemission pågår vanligtvis
under två veckor. Under denna tid kan köparna teckna sig för obligatio-
ner. Kunden erlägger likvid i samband med teckningen. Bankerna betalar
likvid för av dem sålda obligationer i två omgångar, en för försäljningen
under var och en av veckorna. Riksgäldskonto är Riksgäldskontorets
form av privatobligationer som har formen av s.k. nollkupongare, dvs.
hela den intjänade räntan betalas ut vid obligationens förfall. Sparandet
är kontobaserat, utan värdepapper. Sparande på allemanssparkonto sker
via insättning på konto i bank. Likviden överförs därefter till Riks-
gäldskontoret.
104
Upplåning i utländsk valuta
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Riksgäldskontorets upplåning i utländsk valuta görs på den s.k. euromar-
knaden och på utländska nationella marknader. De vanligaste låneinstru-
menten är statsskuldväxlar och obligationslån med banklån. Även andra
upplåningsformer förekommer.
Emissionstekniken skiljer sig från den som används i Riksgäldskontorets
emissioner i Sverige. Låntagaren (den svenska staten) presenteras i
prospekt där placerare erbjuds att köpa värdepapper utgivna av Riks-
gäldskontoret. Försäljningen av värdepapperen ombesörjs av Riks-
gäldskontorets återförsäljare. De skuldskötseltekniker Riksgäldskontoret
använder sig av omfattar olika s.k. derivatinstrument bl.a. skuldbytesav-
tal, optionsavtal och s.k. terminsavtal dvs. avtal om framtida betalningar
där valutakursen bestäms i dag.
Under LK-perioden beräknas en kraftig ökning av statsskulden ske, från
drygt 1 370 miljarder kronor vid utgången av 1994/95 till drygt 1 920
miljarder kronor 1998/99. Ökningen förklaras i huvudsak av de stora
underskotten i statsbudgeten. Under budgetåret 1998/99 kommer, enligt
beräkningarna i LK-kalkylen, statsskulden att överstiga BNP, dvs. stats-
skuldens andel av BNP överstiger 100 %. Under budgetåret 1997/98 i
LK-perioden erhålls ett positivt primärsaldo dvs. inkomsterna till
statsbudgeten överstiger statsbudgetens utgifter exklusive statsskuldräntor.
Värt att notera är att statsskulden som andel av BNP fortsätter att stiga
under hela LK-perioden från ca 88,6 % till ca 100,1 %. Detta trots
antaganden om en relativt hög tillväxt under andra halvan av 1990-talet
samt en gynnsam utveckling på räntemarknaderna.
Dessutom visar utvecklingen i LK-beräkningama att både statsbud-
getens inkomster och utgifter utvecklas i positiv riktning, dvs. be-
räkningarna visar på en fällande utgiftskvot från 37,7 % till 31,1 %
under perioden medan inkomsternas andel av BNP är i stort sett
oförändrat under perioden. Skatte- och avgiftskvoten ökar dock något
under perioden, från 24,5 % 1994/95 till 25 % 1998/99. Tempot i vilket
statsskulden byggs upp avtar dock mot slutet av perioden. Mellan
1994/95 och 1996/97 är den genomsnittliga procentuella förändringen
knappt 11,2 % per år medan förändringen mellan 1996/97 och 1998/99
uppgår till ca 6,4 % per år. Över hela LK-perioden är den genomsnittliga
procentuella förändringen 8,8 % per år.
105
Diagram 5.1 Statsskuldens utveckling under perioden 1993/94 -1998/99, alt 3 %. Prop. 1993/94:150
Miljarder kronor i löpande priser. Bilaga 1.2
Mdkr
2,500-r
2,000
1,500
1,000
50P
Statsskulden i % av BNP
% av BNP
120%
Budget-
underskott
100%
0%
1993/94 1994/95 1995/96 1996/97 1997/98 1998/99
20%
Källa: Finansdepartementet
Skulduppbyggnaden innebär potentiellt högre skatter på framtida
generationer. Till grund för LK-beräkningarna ligger, som beskrivits
inledningsvis, endast redan fettade beslut. Det är dock viktigt att notera
att det inte fettats något beslut om att de enskilda delarna, som summeras
i årliga negativa budgetsaldon, skall tillåtas resultera i en skuldupp-
byggnad från knappt 600 miljarder kronor 1989/90 till drygt 1 920
miljarder kronor budgetåret 1998/99.
Om staten skall kunna amortera av på statsskulden, för att på så sätt
minska denna börda, måste skillnaden mellan statens inkomster och
statens utgifter exkl. räntor överstiga utgifterna för räntor på statsskulden.
En av ferorna med en snabbt växande statsskuld är att räntebetal-
ningarna i allt större utsträckning tränger undan andra angelägna
budgetutgifter. Det kan därmed bli svårt att upprätthålla tillförlitliga
trygghetssystem. Dessutom belastas kommande generationer eftersom de
genom skatter och reducerade offentliga utgifter får finansiera räntor på
statsskulden.
De beräkningar som gjorts avseende räntor på statsskulden för LK-
perioden innebär att den andel av statsbudgetens utgifter som avser
statsskuldräntor kommer att öka kraftigt under de närmaste budgetåren.
Budgetåret 1994/95 uppgår statsskuldsräntomas andel av statsbudgetens
utgifter till 13,3 % eller 4,8 % av BNP. För budgetåret 1998/99 är
motsvarande andel 18,6 %, vilket motsvarar ca 5,7 % av BNP.
För att uppnå en situation där skuldkvoten i stället för att fortsätta att
öka under hela perioden avtar, och till och med minskar något skulle
underskottet i statsbudgeten för budgetåret 1998/99 behöva vara ca 13
miljarder kronor lägre än det beräknats till.
106
Lånebehovet minskar något under LK-perioden från ca 12,6 % av BNP
eller ca 196 miljarder kronor för budgetåret 1994/95, till ca 5,2 % av
BNP eller ca 99 miljarder kronor för 1998/99. Den förbättring som sker
beror på det minskande budgetunderskottet och det sjunkande under-
skottet i Arbetsmarknadsfonden. Utvecklingen av lånebehovet är liksom
budgetsaldot starkt förknippad med vilken ekonomisk utveckling som
antas gälla under perioden. Den starka tillväxt med ett relativt högt
kapacitetsutnyttjande som antas, stärker skattebaserna och därmed ökar
statsbudgetens skatteinkomster, samtidigt som den sjunkande arbets-
lösheten under perioden leder till att utgifterna för arbetsmarknadspolitis-
ka åtgärder minskar. Även redan fettade politiska beslut påverkar
utvecklingen av lånebehovet under LK-perioden. Beslut om att kraftigt
skära ner utgifterna för räntebidragssystemet, dvs. minska subventionerna
för bostadsbyggande. Dessutom att låta utgifterna minska och inkomster-
na öka i enlighet med regeringens förslag i kompletteringspropositionen
och riksdagens principbeslut våren 1993 att genomföra ett saneringspro-
gram inom den offentliga sektorn påverkar lånebehovets storlek. Att för-
bättringen av statens lånebehov inte blir större under perioden förklaras
av att utgifterna för räntor på statsskulden ökar med i genomsnitt ca
10 % per år. Statsskulden och därmed även statsskuldsräntorna utvecklas
således mycket oroväckande. Utvecklingen av statsskuldräntorna förklaras
av ovan nämnda utveckling av statsskulden samt en periodiseringseffekt
som uppstår p.g.a. att Riksgälskontoret under innevarande budgetår
emitterat statsobligationer till överkurser, vilka innevarande år redovisas
som inkomsträntor under posten räntor på statsskulden och som senare
vid tidpunkten för lösen under LK-perioden redovisas som ökade utgifter
för räntor, se vidare kapitel 2.3.2.
8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
107
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
En parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp har nyligen lämnat ett
betänkande med förslag till reformerat pensionssystem. Förslaget
kommer, om det genomförs, att få avsevärda konsekvenser för de
framtida ATP-pensionema och därmed för AP-fonden (se även avsnitt
3.1). Eftersom ett huvudsyfte med LK-kalkylen är att redovisa ekonomis-
ka konsekvenser av redan fettade beslut, och reformen ännu inte är
beslutad, kommer följande genomgång av AP-fonden inte att beakta
effekterna av den föreslagna reformen. Utgångspunkten för beräkningarna
kommer därför att vara nuvarande regelverk.
ATP-utgifterna finansieras i huvudsak med arbetsgivaravgifter och
avkastning på AP-fondens kapital. Under innevarande år uppgår ATP-
avgiften till 13 % av avgiftsunderlaget. ATP-systemets förmåner utgörs
huvudsakligen av ålderspension och förtidspension.
Den svaga utvecklingen av avgiftsunderlaget för ATP-avgifter i kom-
bination med allt högre ATP-pensioner för nytillkommande pensionärer
gör att ATP-systemets utgifter ökar väsentligt snabbare än inkomsterna.
Trots en gynnsam demografisk utveckling under 1990-talet kommer allt
större delar av AP-fondens ränteinkomster att tas i anspråk för de
löpande pensionsutbetalningarna. Under budgetåret 1994/95 beräknas
avgiftsinkomsterna finansiera ca 76 % av de totala ATP-utgifterna,
medan resterande 24 % av utgifterna finansieras med fondens kapitalav-
kastning. Avgiftsfinansieringsgraden avtar under hela LK-perioden, vilket
återspeglas i en trendmässig nedgång av det finansiella sparandet i AP-
fonden (diagram 6.2). Under LK-periodens sista år beräknas det
finansiella sparandet bli negativt. Detta innebär att fondkapitalet kommer
att finansiera de löpande ATP-utgifterna fr.o.m. sekelskiftet. Om det av
riksdagen beslutade saneringsprogrammet hade beaktats skulle det
finansiella sparandet i AP-fonden ha varit positivt (ca 8,4 miljarder
kronor) även vid LK-periodens slut.
AP-fondens inkomster och utgifter under LK-perioden redovisas i
diagram 6.1. Inkomsterna är uppdelade på dels arbetsgivaravgifter, dels
ränteinkomster.
108
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Diagram 6.1 AP-fondens inkomster och utgifter under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i löpande priser.
M Avg. ink □ Ränte ink mm Utgifter
Källa: Finansdepartementet
I diagram 6.2 redovisas AP-fondens finansiella sparande, vilket motsva-
ras av de årliga differenserna mellan totala inkomster och utgifter.
Diagram 6.2 AP-fondens Finansiella sparande under perioden 1988/89 - 1998/99.
Miljarder kronor i löpande priser.
Källa: Finansdepartementet
Ur diagrammen 6.1 och 6.2 framgår att det finansiella sparandet i AP-
fonden är positivt fram till LK-perioden sista år. Som ett resultat av detta
kommer AP-fondens kapital att växa under hela LK-perioden vilket
109
framgår av diagram 6.3. Även om tillväxttakten avtar markant under Prop. 1993/94:150
slutet av perioden kommer tillskottet dock att vara positivt. Under LK- Bilaga 1.2
periodens sista år beräknas fondkapitalet uppgå till ca 610 miljarder
kronor, vilket innebär en ökning med ca 66 % jämfört med år 1988.
Diagram 6.3 AP-fondens ställning, dvs. fondbehållning, under perioden
1988/89 - 1998/99. Miljarder kronor i löpande priser.
Källa: Finansdepartementet
AP-fondens fondstyrka anger storleken på de löpande pensionsutbe-
talningama i relation till fondens storlek. Fondstyrkan avtar trendmässigt
under hela perioden vilket förklaras av att dels de årliga ATP-utbe-
talningama ökar, dels det årliga nettotillskottet i form av finansiella
sparande minskar successivt. I början av perioden täcker fondens
tillgångar pensionsutbetalningar för ca 5,5 år framåt. År 1997 beräknas
fondens tillgångar klara utbetalningar för drygt 4 år framåt.
110
Diagram 6.4 Fondstyrkan i AP-fonden under perioden 1988/89 - 1998/99.
Miljarder kronor i löpande priser
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Mdkr
5.
5.
5.
5.
4.
4.
4.
4.
89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99
Källa: Finansdepartementet
111
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Sverige och den Europeiska Unionen (EU) har kommit överens om ett
avtal om svenskt medlemskap i EU. Avtalet kommer att bli föremål för
folkomröstning den 13 november i år. Under förutsättning att avtalsför-
slaget godkänns av Europaparlamentet samt ratificeras av Sverige och
medlemsländerna beräknas Sverige bli medlem i EU fr.o.m. den 1
januari 1995.
Medlemskapet i EU påverkar statsbudgeten i flera avseenden. De
viktigaste budgeteffekterna av medlemskapet är på sikt effekterna på
såväl utgifts- som inkomstsidan av förändrade samhällsekonomiska
förutsättningar i form av bl.a. högre tillväxt och lägre ränteläge.
Ett antal poster innebär inkomstminskningar eller utgiftsökningar på
statsbudgeten. Den största av dessa är avgiften till EU-budgeten. Andra
poster är avgiften till Europeiska investeringsbanken (EIB), anpassningen
till unionens regelverk samt skattebortfall till följd av den inre marknaden
(alkohol- och tobakskatter). Därtill kommer budgeteffekter av EU-stöd
till den svenska ekonomin. Regeringen kommer att redovisa närmare
beräkningar av budgeteffekterna och deras finansiering senare.
Den svenska avgiften till gemenskapsbudgeten kan inte beräknas slutligt
förrän en gemenskapsbudget som inkluderar Sverige festställts. EG-
kommissionen förväntas lägga fram en tilläggsbudget sedan samtliga
ratifikationer avslutats. Inför denna tilläggsbudget kommer regeringen att
närmare diskutera det ekonomiska underlaget för beräkningarna med EG-
kommissionen. De beräkningar som kan göras i detta skede är en
skattning utifrån förhandlingsresultatet, EU:s regelverk på budgetområdet
(inkl, den ännu inte införlivade budgetöverenskommelsen från EU:s
toppmöte i Edinburgh i december 1992), och nuvarande prognoser för
den svenska ekonomin. Beräkningarna bygger på gemenskapsbudgetens
inkomststruktur för 1995.
Den svenska avgiften kan utifrån dessa utgångspunkter, utan nedan
redovisade inläsning, beräknas till ca 18,3 miljarder kronor 1995.
Det avtal som träffets mellan Sverige och EU innebär att Sverige
inledningsvis får lättnader i form av en infesning av budgetavgiften.
Inläsningen omfettar ett fest belopp om totalt 1 027 miljoner ecu under
medlemskapets första fyra år, vilket med en kurs om 9 kronor per ecu
motsvarar ca 9,3 miljarder kronor. Under medlemskapets första år
uppgår budgetlättnaden till ca 4,4 miljarder kronor, under det andra året
till ca 3,9 miljarder kronor, under tredje till ca 0,7 och under det fjärde
året till ca 0,3 miljarder kronor.
112
Med hänsyn tagen till den överenskommna inläsningen av den svenska Prop. 1993/94:150
avgiften kan avgiften för 1995 - dvs. det belopp som skall överföras från Bilaga 1.2
statsbudgeten till EU-budgeten - preliminärt beräknas till 13,9 miljarder
kronor.
Medlemskapet innebär samtidigt att vissa utgifter som idag finansieras
över statsbudgeten blir föremål för unionens gemensamma politik och
därmed finansieras över EU-budgeten. Detta direkta avlyft kan beräknas
till ca 5 miljarder kronor för 1995. Kvarstående finansieringsbehov för
budgetavgiften blir därmed ca 8,9 miljarder kronor. När infäsnings-
perioden är slut beräknas budgetbelastningen successivt ha stigit till ca 18
miljarder kronor 1999 efter det att hänsyn tagits till avlyften från den
svenska statsbudgeten.
113
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Den kommunala sektorn omlättar borgerliga kommuner, landsting samt
kyrkliga kommuner, dvs. församlingar, pastorat och andra kyrkliga
samfälligheter. Till sektorn räknas även den verksamhet som bedrivs i
samarbete mellan kommuner eller landsting i form av kommunalförbund.
Landstingens verksamhet har, framförallt under 1960-talet, byggts ut i
snabbare takt än kommunernas. Därmed har landstingens andel av den
kommunala sektorn ökat från ungefär 1/8 under 1950-talet till dagens
andel på ca 1/3.
Mellan åren 1985 och 1991 hade sektorn ett negativt finansiellt sparande
på mellan 2 och 8 miljarder kronor per år. Inkomsterna täckte de löpande
utgifterna medan en del av investeringarna finansierades med upplåning,
försäljning av tillgångar eller neddragning av rörelsekapitalet.
Kommunsektorns finansiella sparande förstärktes under år 1992 då ett
finansiellt överskott på 16 miljarder kronor uppstod. För år 1993
beräknas det finansiella sparandet ha uppgått till 25 miljarder kronor. De
stora positiva resultaten förklaras till största delen av den nedväxling av
pris- och löneökningstakten som skett de senare åren i kombination med
ökade skatteintäkter till följd av den tvååriga eftersläpningen i det gamla
systemet för utbetalning av kommunalskattemedel.
År 1994 beräknas det finansiella sparandet komma att uppgå till 12
miljarder kronor. Anledningen till minskningen är de tillfälliga effekter
som förstärkt sektorns finanser under åren 1992 och 1993. I tabell 8.1
redovisas den kommunala sektorns finansiella sparande åren 1994 - 1999
enligt LK-beräkningama.
Tabell 8.1 Den kommunala sektorns finansiella sparande
Miljarder kronor i löpande priser
År 1994 1995 1996 1997 1998 1999
Finansiellt sparande 12 0 4 11 19 24
Källa: Finansdepartementet
Beräkningen bygger på de krav på realt oförändrade utgifter för
offentlig konsumtion som angavs i förra årets reviderade finansplan.
Under åren 1995 och 1996 försämras det finansiella sparandet något, men
är fortfarande positivt. Under resten av LK-perioden uppvisar kalkylen
för kommunsektorn ett positivt finansiellt sparande på mellan 11 och 24
miljarder kronor. Det är framförallt mellan åren 1996 och 1998 som det
enligt beräkningen sker en kraftig förbättring. Till stor del förklaras
förbättringen av skatteinkomsternas förväntade positiva utveckling
114
samtidigt som konsumtionen antas anpassas till det skattefinansierade Prop. 1993/94:150
utrymmet. Bilaga 1.2
Kommunsektorns inkomster antas öka med i genomsnitt 3,0 % per år
under LK-perioden vilket kan jämföras med statens bruttoinkomstökning
på 5,1 % per år under motsvarande period.
Förbättringen av det finansiella sparandet orsakas inte av någon
minskning av den kommunala sektorns reala tillgångar under LK-
perioden. I stället antas realinvesteringarna öka.
Givet att det kommunala skatteuttaget inte höjs och att de statliga
överföringarna till kommunerna utvecklas restriktivt blir slutsatsen att den
kommunala sektorn står inför betydande behov av ytterligare anpassning
p.g.a. kravet på realt oförändrade utgifter för offentlig konsumtion.
Handlingsutrymmet för kommuner och landsting kommer till stor del att
bestämmas av möjligheterna att omfördela resurser, effektivisera och öka
avgiftsfinansieringen.
I diagram 8.1 redovisas den kommunala sektorns inkomster och utgifter
år 1994.
Diagram 8.1 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter år 1994
Utgifter 383 miljarder kronor
Inkomster 383 miljarder kronor
Allmänna bidrag 12 %
Övrigt 14%
Speciella bidrag 7 %
till hushåll 9%
Finansiellt
sparande 3%
Realinves-
teringar 5%
Övriga
transfereringar 10%
Utgifterna och inkomsterna i affärsdrivande verksamhet ingår inte i omslutningen.
Däremot ingår driftöverskott från och subventioner till affärsdrivande verksamhet.
Försäljning och avgifter t.ex. inom barnomsorg räknas från utgifterna. Som en följd
av detta är såväl utgifterna som inkomsterna lägre än de kommuner och landsting har
i sina räkenskaper.
Källa: Finansdepartementet
115
Kommunalskatten svarar för 67 % av sektorns totala inkomster, 256 Prop. 1993/94:150
miljarder kronor. Allmänna och specialdestinerade statsbidrag utgör Bilaga 1.2
19 % av inkomsterna. Även dessa finansieras med skatter.
Av den kommunala sektorns utgifter utgörs 73 % av konsumtion.
Transfereringarna uppgår till 19 % av utgifterna.
Tabell 8.2 Den kommunala sektorns inkomster åren 1994 - 1999.
Miljarder kronor i löpande priser.
|
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
Inkomster |
383 |
371 |
383 |
397 |
413 |
430 |
|
Skatter |
256 |
250 |
266 |
281 |
296 |
312 |
|
Transfereringar |
76 |
70 |
65 |
63 |
62 |
62 |
|
Allmänna statsbidrag |
46 |
46 |
46 |
46 |
46 |
46 |
|
Specialdestinerade statsbidrag 27 |
21 |
16 |
14 |
13 |
13 | |
|
Bidrag från socialförsäkring |
3 |
3 |
3 |
3 |
3 |
3 |
|
Räntor |
6 |
6 |
6 |
6 |
6 |
6 |
|
Övriga inkomster |
45 |
45 |
46 |
47 |
49 |
50 |
Utgifterna och inkomsterna i affärsdrivande verksamhet ingår inte i omslutningen.
Däremot ingår driftöverskott från och subventioner till affärsdrivande verksamhet.
Försäljning och avgifter t.ex. inom barnomsorg räknas från utgifterna. Som en följd
av detta är såväl utgifterna som inkomsterna lägre än de kommuner och landsting har
i sina räkenskaper.
Källa\ Finansdepartementet
Kommunernas och landstingens inkomster bestäms främst av skatteinkom-
sternas (skatteunderlag och utdebitering) och statsbidragens utveckling.
Proportionerna mellan inkomstkällorna skiljer sig något mellan kommu-
ner och landsting. Den största inkomstkällan är skatteinkomsterna som
svarar för två tredjedelar av kommunernas, fyra femtedelar av lands-
tingens och tre fjärdedelar av de kyrkliga kommunernas inkomster.
Underlaget för skatteinkomsterna utgörs till ca 80 % av den samlade
lönesumman och transfereringar knutna till denna (t.ex. sjukpenning).
Resterande del utgörs i huvudsak av pensioner. Den kommunala sektorns
inkomster är således nära knutna till hur löner och sysselsättning
utvecklas.
Staten sköter uppbörd och taxering av alla skatteinkomster dvs. även
de kommunala. Staten betalar enligt särskilda regler ut skattemedlen till
kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.
Från och med år 1993 infördes ett nytt system för utbetalning av
kommunalskattemedel till kommuner och landsting.
Systemet innebär att utbetalningarna sker det år som inkomstbe-
skattningen avser och inte, som i det tidigare systemet, två år senare.
116
Detta medför att inkomster och utgifter kan budgeteras i samma pris- och
löneläge. Utbetalningarna grundas på det senast kända skatteunderlaget
i kommunen respektive landstinget. Underlaget räknas upp med den
prognostiserade utvecklingen av skatteunderlaget för riket de efterföljande
åren. Avräkning görs för varje kommun och landsting vid två tillfallen.
En delavräkning görs när taxeringen under beskattningsåret är slutförd
och en slutlig avräkning görs när taxeringen under året efter beskatt-
ningen är slutförd. Avräkningama görs för varje kommun respektive
landsting.
År 1994 sänktes grundavdraget. För de kommuner och landsting som
år 1994 bibehöll eller sänkte sin skattesats i jämförelse med år 1993
avstod staten tillfälligt från att reglera denna ökning. Därmed har
kommunsektorn tillfälligt tillförts 4,2 miljarder kronor detta år. Den
genomsnittliga kommunala utdebiteringen antas oförändrad under LK-
perioden.
Transfereringar från stat och socialförsäkring till den kommunala sektorn
uppgår år 1994 till 76 miljarder kronor och svarar därmed för 20 % av
sektorns inkomster. Även dessa finansieras med skatter. Sammantaget
uppgår därmed skatteinkomsternas andel av den kommunala sektorns
inkomster till 87 %.
Ett nytt statsbidragssystem för kommunerna har införts fr.o.m. år
1993. Tolv av de tidigare specialdestinerade statsbidragen, bl.a. bidragen
till skola och barnomsorg avskaffades och ersattes av ett nytt utjämnings-
bidrag till kommuner. Även skatteutjämningsavgiftema och avräknings-
skatten avskaffades för att "rundgången" mellan staten och kommunerna
skulle upphöra. Det nya systemet har givits en utformning som innebär
att riksdagen fästställer en bidragsram för den kommunala sektorn med
utgångspunkt i vad som bedöms vara förenligt med det samhällsekono-
miska utrymmet.
För landstingen avvecklades sex specialdestinerade bidrag. Avräknings-
skatten avvecklades och skatteutjämningsavgiften reducerades. Effekterna
av dessa förändringar kvittades mot ramen för vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen.
Dessutom infördes den s.k. finansieringsprincipen. Principen innebär
att om staten vill ge kommuner och landsting nya uppgifter, avveckla
uppgifter eller ändra ambitionsnivåer eller regler för befintliga åtaganden
bör statsmakterna anvisa hur de skall finansieras. Finansieringsprincipen
innebär också att statsbidragen bör minska om kommunsektorn i
framtiden fråntas skyldigheter eller om de till följd av regeländringar får
möjlighet att bedriva en effektivare verksamhet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
117
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
I beräkningarna av den kommunala sektorns skatteinkomster har det
antagits att den genomsnittliga kommunala utdebiteringen ligger
oförändrad på 31,05 kronor per skattekrona under hela kalkylperioden.
Skatteinkomsterna har reducerats med hänsyn till ekonomiska regleringar
mellan staten och kommunsektorn till följd av regeländringar som
påverkar skatteunderlaget.
De förväntade effekterna av förändringarna avseende kommunala
bostadstillägg till folkpension (KBT), bostadsbidrag, psykatrivården,
barnomsorgsgarantin m.m. har beaktats. Förändringarna har inte antagits
påverka kommunernas finansiella sparande. I beräkningarna har det
statliga utjämningsbidraget till kommunerna antagits ligga på nominellt
oförändrad nivå under LK-perioden 1994 - 1999. Beroende på över-
gångslösning av bidragen år 1995 har regleringar med hänsyn till
finanseringsprincipen under LK-perioden gjorts på skatteunderlaget.
Skatteutjämningsbidraget för landsting ligger på samma nivå åren 1995 -
1999 som år 1994, vilket även gäller ersättningarna från socialförsäk-
ringssektorn till sjukvårdshuvudmännen (Dagmar m.m.).
I löpande priser ökar skatteinkomster och statsbidrag till kommunsek-
torn med i genomsnitt 3,1 % per år under LK-perioden.
Summan av skatteinkomster och statsbidrag till kommunsektorn i för-
hållande till BNP sjunker från 22 % år 1994 till 19 % år 1999. Detta
innebär att den ökning som noterades under 1990-talets första år nu
bryts. Nedgången förklaras dels av den effekt som det nya systemet för
utbetalningar av skatteinkomster får vid en nedväxling av löne- och
prisökningstakten och dels av de förväntade ekonomiska regleringarna
mellan staten och kommunsektorn.
Samtidigt bedöms statsbidragen utvecklas restriktivt under LK-perioden
vilket svarar för en del av minskningen. Transfereringarna från stat och
socialförsäkring har minskat i betydelse under 1980-talet. Med de
bedömningar som görs i den långsiktiga konsekvenskalkylen kommer
denna utveckling att fortsätta. I början av 1980-talet utgjorde de 30 % av
inkomsterna, jämfört med 20 % år 1994. År 1999 beräknas trans-
fereringarna utgöra 14 % av den kommunala sektorns totala inkomster.
Övriga inkomster som framförallt utgörs av kapitalförslitning, drifts-
överskott från affärsdrivande verk och kommunsektorns interna trans-
fereringar m.m. beräknas öka med i genomsnitt 2,2 % per år under
perioden. Många av dessa poster återfinns även på utgiftssidan t.ex. de
sektorsintema transfereringarna och kapitalförslitningen, vilket gör att de
till stor del kan betraktas som interna poster som inte påverkar det
finansiella sparandet.
118
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell 8.3 Den kommunala sektorns utgifter år 1994 - 1999.
Miljarder kronor i löpande priser.
|
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
Utgifter |
371 |
371 |
379 |
386 |
394 |
406 |
|
Konsumtion |
279 |
280 |
286 |
291 |
297 |
308 |
|
Löner |
217 |
219 |
222 |
225 |
229 |
238 |
|
Försäljning |
-29 |
-30 |
-32 |
-34 |
-35 |
-37 |
|
Övriga kostnader |
91 |
91 |
96 |
100 |
103 |
107 |
|
Investeringar |
20 |
22 |
23 |
25 |
27 |
29 |
|
Bruttoinvesteringar |
22 |
23 |
24 |
26 |
28 |
30 |
|
Nettoköp av fastigheter |
-2 |
-1 |
-1 |
-1 |
-1 |
-1 |
|
Transfereringar |
72 |
69 |
70 |
70 |
70 |
69 |
|
Transfereringar till hushåll |
33 |
34 |
35 |
35 |
35 |
35 |
|
Övriga transfereringar |
39 |
35 |
35 |
35 |
35 |
34 |
|
Finansiellt sparande |
12 |
0 |
4 |
11 |
19 |
24 |
Utgifterna och inkomsterna i affärsdrivande verksamhet ingår inte i omslutningen.
Däremot ingår driftöverskott från och subventioner till affärsdrivande verksamhet.
Försäljning och avgifter t.ex. inom barnomsorg räknas från utgifterna. Som en följd
av detta är såväl utgifterna som inkomsterna lägre än de kommuner och landsting har
i sina räkenskaper.
Källa: Finansdepartementet
Den kommunala sektorns totala utgifter motsvarar ungefär 25 % av
BNP (1994). Den kommunala sektorns utgifter fördelar sig på konsum-
tion, investeringar och transfereringar. Den övervägande delen av
utgifterna avser kommunal konsumtion, framförallt inom utbildning, vård
och omsorg. Det börjar dock bli allt vanligare att kommuner lägger ut
uppdrag på kommunala bolag och privata leverantörer. Så länge
verksamheten bedrivs av kommuner och landsting redovisas de i regel i
nationalräkenskaperna som kommunal konsumtion. När verksamheten
läggs ut som uppdrag på kommunala bolag och externa producenter
redovisas de som transfereringar.
Avgiftsfinansierad verksamhet reducerar den kommunala konsumtionen
och redovisas i stället som privat konsumtion. Om verksamheten endast
till en viss del avgiftsfinansieras redovisas den delvis som privat
konsumtion och delvis som kommunal konsumtion. Om allt mer av
verksamheten kommer att bedrivas av enskilda och finansieras av olika
typer av avgifter eller kommunala skattemedel blir det otillräckligt att
enbart uppmärksamma utvecklingen av den kommunala konsumtionen
eller produktionen.
Huvuddelen av utgifterna för konsumtion består av löner och arbets-
givaravgifter, vilka under senare år har ökat i snabbare takt än priserna.
Utgifterna för den kommunala konsumtionen tenderar därför att växa
snabbare än nominell BNP även om den reala tillväxten är densamma för
båda. Dessutom ingår förbrukning av material och kapitalförslitning i -
kommunal konsumtion. Från den kommunala konsumtionen dras inkom-
ster från försäljning av varor och tjänster samt avgifter för tjänster.
119
Transfereringarna från kommunsektorn omfattar bl.a. bostadsbidrag,
KBT, socialbidrag m.m. till hushållen och subventioner till företagen
samt ränteutgifter. Fr.o.m. år 1994 har bostadsbidrag förstatligats och
fr.o.m. år 1995 avses KBT förstatligas. Transfereringarna påverkas delvis
av den samhällsekonomiska utvecklingen, bl.a. genom att en sämre
inkomstutveckling för hushållen medför en ökning i antalet bidragssö-
kanden vid givna bidragsnormer.
Beräkningen bygger på de mål om realt oförändrade utgifter för offentlig
konsumtion som uttalats i förra årets reviderade finansplan. Detta innebär
att utgifterna för den offentligt skattefinansierade konsumtionen får öka
högst i takt med den allmänna prisutvecklingen dvs. prisutvecklingen på
bruttonationalprodukten.
Effektivisering och rationalisering pågår idag i betydligt större
omfettning än på 1980-talet. Man ser över organisationen, samordnar
verksamheter och försöker sänka kostnaderna genom anbudsupphandling
och konkurrens.
Minskningar av den kommunala konsumtionen kan även ske genom att
kommunala verksamheter läggs ner eller minskar i omfettning.
Kommunerna kan även höja sina avgifter för att fylla gapet mellan
behov och resurser.
Den kommunala sektorns investeringar antas öka volymmässigt under
LK-perioden. Kostnaden per enhet antas följa prisutvecklingen. Till detta
bidrar det s.k. ROT-programmet. Utvecklingen skall jämföras med 1980-
talet då investeringarna i nominella belopp rent av minskade vissa år.
Den kommunala sektorns utgifter för transfereringar till hushåll och
företag utvecklades under 1980-talet i takt med övriga kommunala
utgifter. Under LK-perioden antas dessa transfereringar växa i takt med
prisutvecklingen, utom vad gäller de förväntade effekterna av för-
ändringarna avseende KBT, bostadsbidrag, handikappreformen samt vissa
förändringar på grund av ekonomiska regleringar mellan staten och
kommunsektorn. Förändringarna antas dock inte påverka kommunernas
finansiella sparande.
De kommunala utgifternas andel av BNP sjunker från en topp på 25 %
år 1994 till 21 % år 1999. Under 1970-talet ökade de kommunala
utgifterna snabbare än BNP. De kommunala utgifternas andel av BNP
steg från 22 % år 1970 till 27 % år 1980. Under 1980-talet begränsades
den kommunala utgiftsexpansionen och andelen reducerades till 25 % år
1991, trots att volymtillväxten för den kommunala konsumtionen översteg
den reala BNP-tillväxten. En viktig förklaring till detta är att det relativa
priset för den kommunala konsumtionen reducerades. Under LK-perioden
förutses en fortsatt minskning av de kommunala utgifternas andel av
BNP. Denna minskning uppstår som en följd av minskad real resurstill-
gång.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
120
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell 8.4 Balansräkning för den kommunala sektorn år 1992.
Miljarder kronor i löpande priser.
|
Tillgångar |
386 |
|
Omsättningstillgångar |
79 |
|
Likvida medel |
26 |
|
Statsbidragsfordringar |
16 |
|
Övriga kortfristiga fordringar |
37 |
|
Anläggningstillgångar |
307 |
|
Fastigheter och anläggningar |
243 |
|
Fordon, maskiner och inventarier |
26 |
|
Övriga anläggningstillgångar |
38 |
|
Skulder och eget kapital |
386 |
|
Kortfristiga skulder |
66 |
|
Långfristiga skulder |
172 |
|
Eget kapital |
148 |
Uppgifterna inkluderar affärsdrivande verksamhet. Däremot ingår inte verksamhet som
bedrivs av kommunägda företag. Därutöver ingår den beräknade pensionsskulden.
Källa: Kommunernas finanser 1992, SCB
Kommunsektorns soliditet dvs. hur stor del av tillgångarna som finans-
ierats med eget kapital uppgick år 1992 till ca 38 %. Soliditeten varierar
dock mellan kommuner, landsting resp, kyrkliga kommuner. Lägst
belåning av tillgångarna har de kyrkliga kommunerna där soliditeten år
1992 uppgick till ca 86 % och högst belåning av tillgångarna har
landstingen som uppvisar en soliditet år 1992 på ca 14 %.
För närvarande pågår en omlättande korrigering av kommunernas och
landstingens redovisning genom att allt fler redovisar pensionsåtaganden
för anställda som en långfristig skuld. Pensionsskulden utgör det
beräknade värdet av kommunernas och landstingens beräknade åtaganden
för framtida pensionärer, förmåner till nuvarande pensionärer och
intjänade delar av förmåner till framtida pensionärer.
Dagens kommunala avtalspensioner är som regel inte fonderade
och utbetalningarna finansieras således allteftersom de förfäller.
Något tryggande av pensionslöftena genom fondavsättningar eller dylikt
sker således inte. Löftena anses säkerställda genom den garanti som den
kommunala beskattningsrätten innebär. Kommunala företag tryggar sina
pensionsutfästelser genom tillgång till kommunal borgen eller genom
avsättning till pensionsstiftelse. Det är ett så kallat fördelningssystem där
dagens yrkesverksamma betalar dagens pensionärer.
Kommunerna och landstingens verksamhet har vuxit starkt under de
senaste decennierna. Detta kommer enligt gjorda beräkningar att leda till
att antalet pensionärer med kommunal pensionsrätt tredubblas om drygt
25 år och kommer då att uppgå till ca 600 000 pensionärer.
Den enskilda iäktorn, utöver antalet kommunala pensionärer, som
påverkar pensionsutbetalningarna mest är reallöneutvecklingen. En lägre
kommunal reallöneökning medför en lägre pensionsskuldsökning.
121
För att täcka ökningen av pensionsskulden och för att investeringar Prop. 1993/94:150
skall finansieras utan att öka nettoupplåningen krävs ett finansiellt Bilaga 1.2
sparande som är positivt.
Kommunernas borgensförbindelser uppgick vid utgången av år 1992 till
192 miljarder kronor. Den största delen, ca 80 %, avsåg borgen för lån
till kommunala bolag inklusive kommunägda bostadsföretag. Borgenför-
bindelser för statliga bostadslån uppgick till ca 9 %. Spridningen mellan
kommunerna är mycket stor. Den viktigaste orsaken till variationen
mellan kommunerna är skillnaden i innehav av kommunägda företag och
bostadsföretag.
122
LK-beräkningama avser i första hand statsbudgeten, men skall också
ligga till grund för regeringens långssiktiga utgiftsstrategi för hela den
offentliga sektom. En samlad analys av den konsoliderade offentliga
sektorns finansiella ställning är därför nödvändig för att ge en heltäckan-
de bild över hur mycket resurser den offentliga sektom förfogar över och
hur mycket som förbrukas.
Den konsoliderade offentliga sektorn omfattar staten, AP-fonden och
kommunsektorn, vilket i sin tur inkluderar primär- och landstingskommu-
ner, kyrkokommunner och kommunalförbund. I beräkningarna av statens
finansiella sparande inkluderas också vissa fonder som vanligtvis
redovisas utanför statsbudgeten. Dessa benämns här Övriga staten.
Sedan 1980-talet har de offentliga finanserna försämrats på ett
dramatiskt sätt. Under innevarande budgetår beräknas underskottet i det
finansiella sparande uppgå till drygt 13 % av BNP, att jämföra med ett
överskott på knappt 5 % 1989/90. Den kraftiga försvagningen förklaras
främst av övergången från överhettning till djup lågkonjunktur och den
finansiella krisen. Ett väsentligt lägre kapacitetsutnyttjande och ned-
växlingen av inflationstakt har urholkat skattebaserna. Samtidigt har
lågkonjunkturen framtvingat kraftiga ökningar av vissa utgifter för
framför allt arbetsmarknadspolitiska åtgärder, arbetslöshetsunderstöd och
stöd till banksektora.
Statens finansiella sparande har försämrats kraftigt sedan 1980-talet.
Budgetåret 1989/90 uppgick statens finansiella sparande till 29 miljarder
kronor eller 2 % av BNP. Sparandets utveckling följer till stor del
statsbudgetens utveckling, dvs. vid stora underskott i statsbudgeten
försämras det finansiella sparandet. Utöver budgetsaldots försämring har
det finansiella sparandet även påverkats av de fonder som inte redovisas
på budgeten men som ingår i begreppet Övriga staten, t.ex. Arbets-
marknadsfonden och Lönegarantifonden. Dessa fonder har i samband
med 1990-talets stigande arbetslöshet uppvisat allt större underskott och
påverkar således statens sparande.
Under LK-perioden antas att arbetsmarknadsläget förbättras och
tillväxten tilltar. Dessutom antas bl.a. att åtgärder vidtas i form av
utgiftsnedskämingar och inkomstförstärkningar i enlighet med regeringens
saneringsprogram. Detta leder till ett förbättrat finansiellt sparande i
staten under hela LK-perioden från - 192 miljarder kronor 1994/95 till
- 101 miljarder kronor för 1998/99 eller drygt 12 % respektive drygt
5 % av BNP.
9 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
123
Den svaga reallöneutvecklingen under senare delen av 1980-talet innebar
att ATP-utgifterna ökade snabbare än de inbetalda ATP-avgifterna. Som
ett resultat av bl.a. detta har en allt större andel av AP-fondens räntein-
komster tagits i anspråk för de löpande pensionsutbetalningarna. Trots en
gynnsam demografisk utveckling under 1990-talet kommer det finansiella
sparandet i AP-fonden att försvagas. Under LK-periodens sista år
beräknas AP-fonden för första gången att uppvisa ett negativt finansiellt
sparande (ca - 1,5 miljarder kronor), vilket innebär att fondkapitalet
kommer att behöva ianspråktas för de löpande pensionsutbetalningarna
fr.o.m. sekelskiftet. AP-fondens finansiella sparande beräknas minska
med ca 34 miljarder kronor i löpande priser mellan budgetåren 1988/89
och 1998/99.
Mot bakgrund av bl.a. ovanstående kommer pensionssystemet att ställas
inför stora påfrestningar efter sekelskiftet. Situationen kommer att
förvärras ytterligare till följd av att antalet pensionärer per yrkesaktiv
kommer att öka kraftigt samtidigt som de genomsnittliga ATP-pensioner-
na kommer att öka till följd av att de nytillkommande pensionärerna
tjänat in allt högre ATP-rätt.
En parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp (Pensionsarbetsgruppen)
har nyligen presenterat ett betänkande med förslag till reformerat
pensionssystem. Förslaget innebär bl.a. en starkare koppling mellan
pensionsutbetalningar och ekonomisk tillväxt.
Mellan åren 1985 och 1991 hade den kommunala sektorn ett negativt
finansiellt sparande på mellan 2 och 8 miljarder kronor per år. In-
komsterna täckte de löpande utgifterna medan en del av investeringarna
finansierades med upplåning, försäljning av tillgångar eller neddragning
av rörelsekapitalet.
Kommunsektorns finansiella sparande förstärktes under år 1992 då ett
finansiellt överskott på 16 miljarder kronor uppstod. Budgetåret 1993/94
beräknas det finansiella sparandet uppgå till 22 miljarder kronor. De
stora positiva resultaten är emellertid tillfälliga och förklaras till största
delen av den nedväxling av pris- och löneökningstakten som skett de
senare åren i kombination med ökade skatteintäkter till följd av den
tvååriga eftersläpningen i det gamla systemet för utbetalning av kommu-
nalskattemedel.
Budgetåret 1994/95 beräknas det finansiella sparandet uppgå till 5
miljarder kronor när de tillfälliga effekter, som förstärkt sektorns finanser
under åren 1992 och 1993, uteblir.
Under 1995/96 försämras det finansiella sparandet, men är fortfarande
positivt. Under resten av LK-perioden uppvisar kommunsektorn ett
positivt finansiellt sparande på mellan 7 och 21 miljarder kronor. Till stor
del förklaras den successiva förbättringen av skatteinkomsternas positiva
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
124
utveckling samtidigt som anpassningen av konsumtionen till det skattefi-
nansierade utrymmet sker.
Den offentliga sektorns finanser har försämrats markant sedan 1980-talet.
Budgetåret 1989/90 uppgick den offentliga sektorns finansiella sparande
till knappt 5 % av BNP. Under budgetåret 1994/95 överstiger den
offentliga sektorns utgifter inkomsterna med 165 miljarder kronor. De
offentliga finanserna uppvisar därmed ett underskott på knappt 11 % av
BNP. Under LK-perioden förbättras det finansiella sparandet successivt,
när tillväxten i ekonomin tar fart och kapacitetsutnyttjandet ökar. Trots
den relativt gynnsamma bild som LK-kalkylerna baseras på är under-
skotten ändå betydande under LK-perioden. Under slutåret 1998/99 har
underskottet i det finansiella sparandet mer än halverats och uppgår till
knappt 4 % av BNP.
Utgifterna minskar relativt kraftigt under LK-perioden. Detta är både
en effekt av direkta utgiftsneddragningar och en växande BNP. Sane-
ringsprogrammets genomförande och minskade bostadssubventioner
sänker transfereringsutgifterna till hushållen. Den offentliga konsumtionen
hålls tillbaka, bl.a. genom restriktioner på kommunerna. När sysselsätt-
ningen ökar kan också utgifterna för arbetsmarknadspolitik och arbets-
löshetsunderstöd sjunka. De stora underskotten i de offentliga finanserna
kommer dock att öka skuldsättningen under hela perioden och tvinga
fram allt större ränteutgifter.
Också inkomsterna minskar under LK-perioden, vilket begränsar
förbättringen av det finansiella sparandet. Skattekvoten är dock i stort sett
oförändrad under perioden. Eftersom sammansättningen av BNP påverkar
hur mycket inkomsterna ökar, skulle en tillväxt som till större del bestod
av konsumtion medfört högre skatteinkomster. Eftersom skattekvoten är
oförändrad är det andra inkomster, t.ex. AP-fondens ränteinkomster, som
ökar långsammare än BNP.
Hela LK-perioden kännetecknas av fortsatt kraftiga, om än minskande
underskott i det offentliga sparandet. Därmed kommer den finansiella
nettoförmögenheten att snabbt försämras. Efter det överhettade läge som
rådde i ekonomin vid 1980-talets slut hade den konsoliderade offentliga
sektorn en finansiell nettofordran. De stora underskotten under lågkon-
junkturen och LK-perioden medför att den offentliga sektorns nettoskuld
i stället beräknas uppgå till 51 % av BNP under slutet av LK-perioden
1998/99. En försvagning av den offentliga sektorns nettoförmögenhet är
inget unikt för Sverige. Den offentliga sektorns skuldsättning har stigit
inom hela OECD-området under den senaste lågkonjunkturen, men
utvecklingen är mer dramatisk i Sverige. Den finansiella bruttoskulden
i Sverige överstiger genomsnittet för OECD-ländenia sedan 1993. Med
hänsyn till underskotten i de offentliga finanserna under LK-perioden
kommer sannolikt också nettoskulden överstiga genomsnittet i OECD.
Sveriges relativa position är ännu sämre om hänsyn tas till att den
offentliga sektorns pensionsåtaganden är förhållandevis stora i Sverige.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
125
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
De internationella förutsättningarna antas vara desamma i de tre
alternativa beräkningarna. Skillnaderna mellan de tre antagandestrukturer,
som LK-beräkningarna baseras på, ligger i inhemska faktorer: hur väl
arbetsmarknaden fungerar och hur stort förtroendet är för den framtida
ekonomiska utvecklingen och den förda ekonomiska politiken.
I det föregående har LK-beräkningar baserade på alternativet med en
genomsnittlig årlig BNP-tillväxt om ca 3 % redovisats. I detta avsnitt
redovisas alternativ 2 % respektive alternativ 4 %. Liksom alternativ
3 % är dessa två alternativ hämtade från den reviderade nationalbudgeten
som utgör bilaga 1.1 i denna proposition.
I alternativ 2 % antas lönebildningen fungera sämre. Löneökningstakten
tilltar under perioden trots den höga nivån på arbetslösheten. I detta
alternativ med en sämre fungerande arbetsmarknad präglas förväntnings-
bilden hos hushåll och företag av en fortsatt osäkerhet. Förtroendet för
den ekonomiska politiken är lägre än i alternativ 3 %, vilket resulterar
i stigande räntor under LK-perioden. Därmed bromsas återhämtningen i
ekonomin i förtid. En större osäkerhet hämmar investeringsutvecklingen
ytterligare. Sparbenägenheten är fortsatt hög hos hushållen i ett historiskt
perspektiv, vilket begränsar utvecklingen av den privata konsumtionen.
Den samlade tillväxten uppgår till i genomsnitt 2 % per år. Den svagare
inhemska efterfrågan resulterar i att den totala konsumtionens nivå i
slutåret är drygt 9 miljarder kronor lägre i alternativ 2 % än i alternativ
3 % uttryckt i 1985 års prisnivå.
Produktionsökningen generar en viss uppgång i efterfrågan på arbets-
kraften. Sysselsättningen stiger med ca 0,5 % per år. Med hänsyn till en
högre löne- och prisökningstakt utvecklas lönesumman realt svagare än
i alternativ 3 %. I löpande priser kommer dock lönesumman under LK-
perioden att utvecklas snabbare i alternativ 2 %, till följd av en högre
inflation. Den svaga sysselsättningsökningen innebär att arbetslösheten
fastnar på en mycket hög nivå - trots att BNP växer med ca 2 % under
sex år i följd. År 1999 är den öppna arbetslösheten tillsammans med
andelen personer i åtgärder ca 12,5 % av arbetskraften, vilket är 2,5
procentenheter högre än i alternativ 3 %. Utöver en sämre fungerande
arbetsmarknad förklaras den svagare utvecklingen av arbetsmarknadsläget
i alternativ 2 % av att en större del av produktionsökningen sker inom
industrin, som med en högre genomsnittlig produktivitet än övriga
ekonomin begränsar behovet av att öka sysselsättningen.
126
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
I alternativ 2 % ökar statsskulden fortare än i alternativ 3 %. Stats-
skuldens genomsnittliga procentuella utveckling för LK-perioden är
ca 10,7 % per år och uppgår 1989/90 till knappt 109 % av BNP.
Motsvarande årliga utveckling för BNP för LK-perioden är 5,3 %.
Lånebehovet i alternativ 2 % är större än i alternativ 3 %. Lånebehovet
är i stort sett oförändrat under LK-perioden och uppgår till ca 167
miljarder kronor 1998/99. Den största orsaken till att ett relativt högt
lånebehov kvarstår under perioden är att budgetsaldot förblir högt samt
att underskottet i Arbetsmarknadsfonden förblir högt till följd av den
fortsatta höga arbetslösheten.
Statsbudgetens saldo
Den sammantagna inkomst- och utgiftsutvecklingen innebär att statsbud-
getens saldo visar på ett underskott på ca 131 miljarder kronor sista året
i beräkningsperioden. Jämfört med alternativ 3 % är budgetundeskottet
ca 47 miljarder högre. Detta förklaras till största delen av att räntenivån
är betydligt högre i 2 % alternativet och i enlighet med detta blir stats-
skuldräntorna ca 34 miljarder kronor högre i jämfört med alternativ 3 %.
Den sämre fungerande arbetsmarknaden leder till att arbetslösheten
förblir på en hög nivå och att utgifterna för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inte minskar under perioden.
Statsbudgetens inkomster
Inkomsterna, netto, på statsbudgeten ökar under perioden med ca 85
miljarder kronor, vilket motsvarar en genomsnittlig procentuell ökning
på 5,3 %. Värt att notera är att inkomsterna i alternativ 2 % ökar
snabbare än i alternativ 3 % där motsvarande ökning är 5,1 %. Detta
förklaras av att lönesummeutvecklingen är högre än i 3 % alternativet,
vilket gör att bruttoskatten för fysiska personers inkomstskatt uppnår en
genomsnittlig procentuell utveckling på 6,3 % per år. Motsvarande
ökning i 3 % alternativet är 5,4 %. Motverkande faktor är att företagens
vinster är lägre i alternativ 2 % vilket medför lägre inkomster från
juridiska personer jämfört med alternativ 3 %.
Statsbudgetens utgifter
Utgifterna, netto, exklusive statsskuldräntor minskar med ca 2 miljarder
kronor mellan 1994/95 och 1998/99. Orsaken till att utgifterna inte
minskar lika mycket som i 3 % alternativet är att utgifterna för arbets-
127
marknadspolitiska åtgärder förblir höga samt att basbeloppet är högre,
vilket således leder till att utgifter för pensioner och studiemedel blir
högre än i alternativ 3 %. En annan viktig förklaring är den stora
skillnaden i räntenivå mellan de olika alternativen som bl.a. påverkar
utgifterna för räntebidragen.
Statsskuldräntoma ökar med ca 68 miljarder kronor, dvs en genomsnitt-
lig procentuell ökning på 17,3 % per år. Sista året i LK-perioden uppgår
statsskuldräntoma till 144 miljarder vilket kan jämföras med räntorna
sista året för 3 % alternativet som uppgår till 110 miljarder kronor. Den
snabba ökningen av räntorna förklaras av det högre ränteläget och det
större underskottet i statsbudgeten.
Diagram 10.1 Budgetsaldo och lånebehov i alternativ 2 % och i alternativ 3 %
under perioden 1994/95 - 1998/99. Miljarder kronor i löpande priser.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Mdkr
250t-
200-
150-
100-
50-
Lånebehov alt. 2 %
Lånebehov alt 3 %
94/95 95/96 96/97 97/98 98/99
Källa: Finansdepartementet
Det finansiella sparandet i staten förbättras svagt i alternativ 2 % jämfört
med en stor förbättring i 3 % alternativet. Den genomsnittliga procent-
uella förbättringen 2 % är 4 % per år jämfört mot 15 % alternativ 3 %.
Det finansiella sparandet i staten uppgår till - 162 miljarder kronor 2 %
1998/99 mot ca - 100 miljarder kronor i alternativ 3 %. Utvecklingen
förklaras dels av en svagare förbättring av budgetsaldot, dels av att
arbetslösheten förblir på en hög nivå under hela beräkningsperioden,
vilket leder till att underskottet i Arbetsmarknadsfonden förblir högt i
alternativ 2 % jämfört med alternativ 3 %.
Med ett antagande om 2 % BNP-tillväxt beräknas det finansiella
sparandet i AP-fonden att förbättras med ca 6,0 miljarder kronor vid årets
slut, relativt alternativet med 3 % BNP-tillväxt, under LK-periodens sista
128
år. Såväl inkomster som utgifter bli högre i 2 % alternativet än i 3 % Prop. 1993/94:150
alternativet. Nettoeffekten blir emellertid ett högre finansiellt sparande i Bilaga 1.2
2 % alternativet. Detta förklaras primärt av att realräntan är väsentligt
högre i 2 % alternativet.
Finansiellt sparande
Budgetåret 1994/95 beräknas det finansiella sparandet uppgå till 5
miljarder kronor. Minskningen förklaras av de tillfälliga effekter, som
förstärkt sektorns finanser under åren 1992 och 1993.
Under 1995/96 försämras det finansiella sparandet och kommunsektorn
uppvisar ett positivt finansiellt sparande på 1 miljard kronor. I alternativet
med 3 % BNP-tillväxt är det finansiella sparandet något större under
samma budgetår.
Under resten av LK-perioden uppvisar kalkylen för kommunsektorn ett
positivt finansiellt sparande på mellan 6 och 19 miljarder kronor. Det är
framförallt mellan åren 1996 och 1998 som det enligt beräkningen sker
en kraftig förbättring. Till stor del förklaras förbättringen av skattein-
komsternas positiva utveckling samtidigt som konsumtionen antas
anpassas till det skattefinansierade utrymmet.
Inkomster under LK-perioden
I löpande priser ökar skatteinkomster och statsbidrag till kommunsektorn
med i genomsnitt 3,6 % per år under LK-perioden. Den högre ökningen
jämfört med 3 % alternativet förklaras av den högre löne- och prisök-
ningstakten som medför att kommunsektorns skatteinkomster ökar mer.
Summan av skatteinkomster och statsbidrag till kommunsektorn i för-
hållande till BNP sjunker från 21 % år 1994/95 till 20 % år 1998/99.
Nedgången stämmer överens med den i 3 % alternativet.
Övriga inkomster som framförallt utgörs av kapitalförslitning, drifts-
överskott från affärsdrivande verk och kommunsektorns interna trans-
fereringar m.m. beräknas öka med i genomsnitt 2,6 % per år under
perioden vilket är något bättre än 3 % alternativet.
Utgifter under LK-perioden
Den kommunala sektorns utgifter fördelar sig på konsumtion, investering-
ar och transfereringar. Den övervägande delen av utgifterna avser
kommunal konsumtion, framförallt inom utbildning, vård och omsorg.
Konsumtionsvolymen i kommunsektorn beräknas komma att minska med
i genomsnitt 1,2 % per år under LK-perioden. Den större minskningen
129
jämfört med 3 % alternativet förklaras av den lägre tillväxten i ekono- Prop. 1993/94:150
min. Bilaga 1.2
Transfereringarna påverkas delvis av den samhällsekonomiska utveck-
lingen, bl.a. genom att en sämre inkomstutveckling för hushållen medför
en ökning i antalet bidragssökanden vid givna bidragsnormer. Utgifterna
för transfereringar blir högre än i 3 % alternativet p.g.a. den ogynnsam-
mare sysselsättningsutvecklingen.
De kommunala utgifternas andel av BNP sjunker från en topp på 25 %
år 1994/95 till 22 % år 1998/99 vilket är något större andel av BNP som
de kommunala utgifterna utgör i 3 % alternativet.
Den offentliga sektorns finansiella sparande förbättras något under LK-
perioden, men inte i samma utsträckning som i alternativ 3 och 4 %.
Underskottet uppgår vid slutet av LK-perioden till 125 miljarder kronor,
eller ca 6,5 % av BNP. Ackumulerat över LK-perioden är underskottet
i de offentliga finanserna 127 miljarder kronor större i alternativ 2 % än
i alternativ 3 %. Nettoskulden försämras till 58 % av BNP mot slutet av
LK-perioden.
Ett svagare arbetsmarknadsläge håller uppe utgifterna för arbets-
marknadspolitik och arbetslöshet. Ränteutgifterna i det närmaste
fördubblas under LK-perioden, mätt i löpande priser. Detta förklaras dels
av att räntenivåerna är högre när ekonomin utvecklas svagare, dels att de
allt större underskotten ackumuleras till en högre skuld.
Den offentliga sektorns inkomster gynnas på kort sikt av en högre
inflationstakt som blåser upp skattebaserna. Den utbetalade lönesumman
växer något snabbare i alternativ 2 % än i alternativ 3 %, trots en
svagare sysselsättningsutveckling. Samtidigt påverkas inkomsterna
negativt av en svagare utveckling av den privata konsumtionen i
alternativ 2 %.
I alternativ 4 % fungerar arbetsmarknaden och lönebildningen bättre,
vilket medför positivare framtidsförväntningar och att förtroendet för den
ekonomiska politiken är större än i alternativ 3 %. Alternativet med hög
tillväxt förutsätter dock fortsatta strukturella refomer som förbättrar
ekonomins funktionsförmåga. Det möjliggör en kraftigare nedgång av
framför allt obligationsräntorna, men också av de korta räntorna. Ljusare
framtidsbild resulterar i en något snabbare konsumtionsutveckling och en
kraftigare expansion av investeringarna. Hushållens sparkvot fäller
130
successivt, från drygt 8 % 1994 till 3 % 1999. Sammantaget kommer
BNP att växa med i genomsnitt 4 % per år under LK-perioden.
Produktionsuppgången leder till en kraftig ökning av efterfrågan på
arbetskraft. Sysselsättningen ökar med i genomsnitt 3 % per år, vilket
påverkar lönesumman positivt. Arbetsmarknadens funktionsförmåga antas
vara mycket god. Arbetskraftsbrist eller flaskhalsar uppkommer inte, utan
lönebildningen och arbetsmarknaden beräknas vara så flexibel att arbets-
kraften kan omallokeras utan problem. I alternativ 4 % kommer
lönespridningen att vidgas, eftersom en relativt stor del av sysselsätt-
ningsökningen sker inom den privata tjänstesektorn där produktiviteten
och löneutvecklingen beräknas vara lägre än inom industrin. En viktig
förutsättning är att kompetensen hos de personer som en period stått
utanför den ordinarie arbetsmarknaden inte gått förlorad. Trots att
utbudet av arbetskraft ökar med ca 2 % per år kommer den öppna
arbetslösheten tillsammans med andelen personer i olika åtgärder mer än
halveras jämfört med 1994. År 1999 beräknas 4 % vara öppet arbetslösa
och ytterligare 2,5 % omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder vilket
är ca 3,5 procentenheter lägre 1999 i alternativ 4 % jämfört med
alternativ 3 %.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
I alternativ 4 % utvecklas statsskulden mer gynnsamt än i alternativ 3 %.
Budgetåret 1998/99 uppgår statsskulden trots detta till 1 830 miljarder
kronor, vilket motsvarar 94,5 % av BNP. Den genomsnittliga pro-
centuella ökningen av statsskulden under LK-perioden är ca 7,5 % per
år, vilket skall jämföras med utvecklingen i alternativ 3 % som är ca
8,8 % per år. Den stora skillnaden mellan alternativen är att i alternativ
4 % minskar skuldkvoten under 1998/99, medan den i alternativ 3 %
fortsätter att stiga under hela perioden. Detta förklaras framför allt av att
den högre tillväxttakten i alternativ 4 %, vilket förklarar att underskotten
i statsbudgeten och arbetsmarknadsfonden är lägre i alternativ 4 %.
Lånebehovet för alternativ 4 % är lägre än i alternativ 3 %. För
budgetåret 1998/99 är skillnaden 30 miljarder kronor och uppgår i
alternativ 4 % till ca 70 miljarder kronor eller 3,6 % av BNP. Skillnaden
kan framför allt förklaras av att underskottet i statsbudgeten är mindre
och att underskottet i arbetsmarknadsfonden är lägre i alternativ 4 %.
Statsbudgetens saldo
Den sammantagna inkomst- och utgiftsutvecklingen innebär att statsbud-
getens saldo visar ett underskott på ca 63 miljarder kronor sista året i
LK-perioden. Jämfört med alternativ 3 % är budgetunderskottet ca 21
miljarder kronor lägre. Detta förklaras till största delen av en snabbare
131
tillväxt som genererar högre skatteinkomster samt att den lägre arbets- Prop. 1993/94:150
lösheten leder till att utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder är Bilaga 1.2
lägre.
Statsbudgetens inkomster
Nettoinkomsterna på statsbudgeten ökar under LK-perioden med ca 82
miljarder kronor, vilket motsvarar en genomsnittlig procentuell ökning
på 5,2 % per år i alternativ 4 %. Inkomsterna är i stort sett oförändrade
i förhållande till alternativ 3 % där den genomsnittliga procentuella
ökningen är 5,1 % per år. Ökningen förklaras delvis av att arbetslösheten
minskar under perioden. Den högre sysselsättningen leder till att
skattebaserna och lönesumman ökar. Detta leder i sin tur till att
bruttoskatten för fysiska personers inkomstskatt ökar med i genomsnitt
5,4 % per år under perioden, samt att socialavgifterna, netto, ökar med
ca 19 miljarder eller i genomsnitt 6,4 % per år.
Statsbudgetens utgifter
Utgifterna exklusive statsskuldräntor minskar med knappt 37 miljarder
kronor eller med i genomsnitt 2,1 % per år. Förklaringen till att
utgifterna minskar mer i 4 % alternativet är nästan uteslutande den lägre
arbetslösheten, vilken leder till att utgifterna för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder minskar under perioden. Dessutom är basbeloppet något lägre
vilket leder till lägre pensionsutbetalningar och lägre utgifter för
studiemedel än i alternativ 3 %.
Statsskuldräntoma ökar med 31 miljarder kronor, dvs. en genomsnittlig
procentuell ökning på 9 % per år. Detta är en något lägre ökningstakt än
i 3 % alternativet vilket hänför sig till dels det lägre budgetunderskottet,
dels till något lägre räntenivåer.
132
Diagram 10.2 Budgetsaldo och lånebehov i alternativ 4 % och i alternativ 3 %
under perioden 1994/95 - 1998/99. Miljarder kronor i löpande priser.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Mdkr
Källa: Finansdepartementet
Det finansiella sparandet i staten förbättras med i genomsnitt 23 % per
år under perioden i alternativ 4 %. Motsvarande förbättringar i alternativ
3 % uppgår till 15 % per år.
Den kraftiga förbättringen förklaras dels av ett lägre budgetunderskott,
dels av en högre sysselsättningsnivå vilket i sin tur minskar underskottet
i Arbetsmarknadsfonden i alternativ 4 % jämfört med alternativ 3 %.
Med ett antagande om 4 % BNP-tillväxt beräknas det finansiella
sparandet i AP-fonden vid LK-periodens slut att uppgå till ca - 2,1
miljarder kronor.
Detta innebär en försämring motsvarande ca - 0,5 miljarder kronor
jämfört med alternativet med 3 % tillväxt.
Finansiellt sparande
Budgetåret 1994/95 beräknas det finansiella sparandet uppgå till 5
miljarder kronor. Minskningen förklaras av de tillfälliga effekter, som
förstärkt sektorns finanser under åren 1992 och 1993.
Under 1995/96 försämras det finansiella sparandet och kommunsektorn
uppvisar ett positivt finansiellt sparande på 3 miljarder kronor. Även i
alternativet med 3 % BNP-tillväxt är det finansiella sparandet positivt,
men något lägre under samma budgetår.
133
Under resten av LK-perioden uppvisar kalkylen för kommunsektorn ett
positivt finansiellt sparande på mellan 11 och 30 miljarder kronor. Det
är framförallt mellan åren 1996 och 1998 som det enligt beräkningen sker
en kraftig förbättring. Till stor del förklaras förbättringen av skattein-
komsternas positiva utveckling samtidigt som konsumtionen antas
anpassas till det skattefinansierade utrymmet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Inkomster under LK-perioden
I löpande priser ökar skatteinkomster och statsbidrag till kommunsektorn
med i genomsnitt 3,1 % per år under LK-perioden. Ökningen stämmer
överens med den i 3 % alternativet.
Summan av skatteinkomster och statsbidrag till kommunsektorn i för-
hållande till BNP sjunker från 22 % år 1994/95 till 19 % år 1998/99.
Nedgången är i stort sett densamma som den i 3 % alternativet.
Övriga inkomster som framförallt utgörs av kapitalförslitning, drifts-
överskott från affärsdrivande verk och kommunsektorns interna trans-
fereringar m.m. beräknas öka med i genomsnitt 1,8 % per år under
perioden vilket är något lägre utveckling än i 3 % alternativet.
Utgifter under LK-perioden
Den kommunala sektorns utgifter fördelar sig på konsumtion, investering-
ar och transfereringar. Den övervägande delen av utgifterna avser
kommunal konsumtion, framförallt inom utbildning, vård och omsorg.
Konsumtionsvolymen i kommunsektorn beräknas komma att minska med
i genomsnitt 0,8 % per år under LK-perioden. Den lägre minskningen
jämfört med 3 % alternativet förklaras av den högre tillväxten i
ekonomin.
Transfereringarna påverkas delvis av den samhällsekonomiska utveck-
lingen, bl.a. genom att en sämre inkomstutveckling för hushållen medför
en ökning i antalet bidragssökande vid givna bidragsnormer. Utgifterna
för transfereringar blir lägre än i 3 % alternativet tack vare den
gynnsammare sysselsättningsutvecklingen.
De kommunala utgifternas andel av BNP sjunker från en topp på 25 %
år 1994/95 till 19 % år 1998/99 vilket är en något mindre andel av BNP
som de kommunala utgifterna utgör i 3 % alternativet.
Även med de mycket gynnsamma förutsättningar som alternativ 4 %
baseras på kommer den offentliga sektorns finansiella sparande att
uppvisa underskott under hela LK-perioden. Utgifterna överstiger
inkomsterna med 27 miljarder kronor 1998/99, vilket emellertid är 44
miljarder kronor bättre än i alternativ 3 %. Mätt som andel av BNP
134
förbättras underskottet i det finansiella sparandet från knappt 11 %
1994/95 till ca 1,5 % 1998/99. Utvecklingen leder till att den offentliga
sektorns nettoskuld ökar till 44 % av BNP mot slutet av LK-perioden,
vilket är 7 procentenheter eller ca 121 miljarder kronor bättre än i
alternativ 3 %.
Utgifterna laller snabbare än i alternativ 3 %>. En viktig förklaring till
att de offentliga finanserna ändock fortsätter att uppvisa underskott är de
kontinuerligt ökande ränteutgifterna. Detta motverkas av att utgifterna för
arbetslöshetsunderstöd och arbetsmarknadspolitik minskar avsevärt
jämfört med alternativ 3 %.
Den snabbare sysselsättningsexpansionen medför att lönesumman växer
kraftigare i alternativ 4 %. Därmed ökar också den offentliga sektorns
inkomster. Inkomsterna gynnas också av att BNPs sammansättning ser
annorlunda ut i detta alternativ. Med en större andel privat konsumtion
generas högre skatteinkomster än med en mer exportledd tillväxt.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
135
|
APPENDIX |
1993/94:150 |
|
Departementens verksamhetsområden |
Bilaga 1.2 |
I följande appendix ges en beskrivning av den reala utvecklingen inom
de olika departementens verksamhetsområden samt de utgiftsstyrande
faktorerna.
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94» |
LK-perioden |
96/97 |
97/98 |
Genomsnittlig | |||
|
94/95 |
95/96 |
98/99 |
94/95 - 98/99 | ||||
|
1. Justitiedepartementet |
18 891 |
19 580 |
19 365 |
19 423 |
19 549 |
19 679 |
0,1% |
|
2. Utrikesdepartementet |
18 416 |
16 954 |
15 636 |
15 403 |
15 150 |
14 893 |
-3,2% |
|
3. Försvarsdepartementet |
38 868 |
39 801 |
40 134 |
39 888 |
39 995 |
40 102 |
0,2% |
|
4. Socialdepartementet |
129 520 |
134 583 |
134 579 |
132 918 |
131 411 |
130 150 |
-0,8% |
|
5. Kommunikationsdepartementet |
29 634 |
30 968 |
28 148 |
28 599 |
25 094 |
23 574 |
-6,6% |
|
6. Finansdepartementet |
121 422 |
89 357 |
78 233 |
70 065 |
63 573 |
57 866 |
-10,3% |
|
7. Utbildningsdepartementet |
37 450 |
38 051 |
33 251 |
33 361 |
33 434 |
33 419 |
-3,2% |
|
8. Jordbruksdepartementet |
7 587 |
6 308 |
5 975 |
5 708 |
5 728 |
5 768 |
-2,2% |
|
9. Arbetsmarknadsdepartementet |
42 116 |
45 092 |
42 888 |
41 439 |
39 710 |
38 345 |
-4,0% |
|
10. Kulturdepartementet |
15 706 |
15 276 |
11 380 |
9 026 |
8 869 |
8 859 |
-12,7% |
|
11. Näringsdepartementet |
4 490 |
3 984 |
3 802 |
3 571 |
3 505 |
3 379 |
-4,0% |
|
12. Civildepartementet |
2 181 |
2 247 |
2 219 |
2 224 |
2 227 |
2 227 |
-0,2% |
|
13. Miljö- och natur- |
2 153 |
2 406 |
1 627 |
1 604 |
1 607 |
1 607 |
-9,6% |
|
14. Övrigt |
862 |
2 621 |
2611 |
2 612 |
2 612 |
2 613 |
-0,1% |
|
Summa utgifter | |||||||
|
i 1994/95 års prisnivå |
469 296 |
447 228 |
419 848 |
405 841 392 464 |
382 481 |
-3,8% | |
Källor: Riksrevisionsverket, Finansdepartementet och respektive departement.
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
136
1993/94:150
Bilaga 1.2
II. Justitiedepartementet
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94» |
LK-perioden |
97/98 |
98/99 |
Genomsnittlig | |||
|
94/95 |
95/96 |
96/97 | |||||
|
Totala utgifter |
18 891 |
19 580 |
19 365 |
19 423 |
19 549 |
19 679 |
0,1% |
|
Polisväsendet |
10 656 |
10 815 |
10 697 |
10 762 |
10 850 |
10 850 |
0,1% |
|
Domstols- och åklagar- |
2 960 |
3 181 |
3 151 |
3 157 |
3 160 |
3 160 |
-0,2% |
|
Kriminalvård |
3 655 |
4 097 |
4 182 |
4 177 |
4 186 |
4 188 |
0,6% |
|
Övrigt |
1 620 |
1 487 |
1 335 |
1 327 |
1 353 |
1 481 |
-0,1% |
Källor: Riksrevisionsverket och Justitiedepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
Inom Justi tedepartementets verksamhetsområde svarar myndigheterna
inom polis-, åklagar-, domstolsväsendet och kriminalvården för mer än
90 % av departementets totala resurser. Dessa verksamheter är mycket
personalintensiva. Rättsväsendet är i stor utsträckning regelstyrt.
Brottsutvecklingen, anmälda brott, mängden mål och ärenden av olika
slag samt målens svårighetsgrad är exemel på faktorer som påverkar
rättsväsendets arbetsbelastning. De utgiftsstyrande faktorerna är främst
pris- och löneutvecklingen. Utgifterna styrs också av nya politiska beslut.
137
Bilaga 1.2
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94* |
LK-perioden |
98/99 |
Genomsnittlig | ||||
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 | ||||
|
Totala utgifter | |||||||
|
därav: |
18 416 |
16 954 |
15 636 |
15 403 |
15 150 |
14 893 |
-3,2% |
|
Utrikesförvaltningen |
1 572 |
1 606 |
1 612 |
1 622 |
1 631 |
1 636 |
0,5% |
|
Internationellt utvecklingssamarbete |
13 319 |
12 457 |
12 141 |
11 898 |
11 636 |
11 374 |
-2,2% |
|
Övrigt |
3 353 |
2 891 |
1 883 |
1 883 |
1 883 |
1 883 |
-10,2% |
Källor: Riksrevisionsverket och Utrikesdepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
Inom Utrikesdepartementets verksamhetsområde utgör internationellt
utvecklingssamarbete den största enskilda utgiftsposten. Av de totala
anslagen under Utrikesdepartementets huvudtitel föreslås för budgetåret
1994/95 knappt 75 % gå till bistånd till tredje världen. Lägger man till
detta också insatserna för samarbetet med Central- och Östeuropa utgör
det samlade biståndet ca 80 % av huvudtitelns anslag. Det totala anslaget
för utvecklingsbistånd till tredje världen, den s.k. biståndsramen, föreslås
i prop. 1993/94:100, bil. 4 uppgå till 13 360 miljoner kronor budgetåret
1994/95. Regeringen förslag innebär ett avsteg från ambitionen att ge 1
% ab BNI i utvecklingsbidrag. Avsteget är dock temporärt och så snart
Svergies ekonomi tillåter skall biståndet åter utgöra 1 % av BNI. Från
biståndsramen avräknas vissa asylkostnader och kostnader inom andra
huvudtitlar.
Insatserna för samarbetet för Central- och Östeuropa utgörs av ett
treårigt program uppgående till 1 miljard kronor per år. Budgetåret
1994/95 är det sista i det beräknade treårsprogrammet. Regeringen har
dock under budgetåret 1994/95 bemyndigats att få göra utfästelser om
högst 1 miljard kronor avseende budgetåret 1995/96.
Utrikesförvaltningens (dvs såväl departementets som de 103 utlands-
myndigheternas) förvaltningskostnader, som utgör ca 9,5 % av de totala
anslagen under departementets huvudtitel, styrs främst av pris- och
löneutvecklingen i Sverige och internationellt samt av kronkursens
utveckling.
Många av Utrikesdepartementets anslag har tillkommit för att finansiera
Sveriges deltagande i internationella organisationer eller internationellt
överenskomna verksamheter. I de flesta fall avser dessa anslag obligato-
riska bidrag till respektive organisations budget, vilka uttaxeras enligt en
på förhand fastställd fördelningsnyckel. Utvecklingen av de olika
organisationernas budgetar blir därmed en viktig utgiftsstyrande faktor.
Bidragen uttaxeras i normalfallet i annan valuta än svenska kronor, vilket
138
innebär att även kronkursen är en viktig styrande faktor.
Utgifterna under övriga delar av departementets samlade anslag styrs
främst av pris- och löneutvecklingen.
1993/94:150
Bilaga 1.2
139
10 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
1993/94:150
Bilaga 1.2
IV. Försvarsdepartementet
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94* |
LK-perioden |
96/97 |
97/98 |
Genomsnittlig | |||
|
94/95 |
95/96 |
98/99 |
94/95 - 98/99 | ||||
|
Totala utgifter |
38 868 |
39 801 |
40 134 |
39 888 |
«» 39 995 |
«» 40 102 |
0,2% |
|
Militärt försvar |
35 903 |
37 293 |
37 595 |
37 301 |
37 360 |
37 419 |
0,1% |
|
Civilt försvar |
2 022 |
1 941 |
1 940 |
1 972 |
1 988 |
1 988 |
0,6% |
|
Övrigt |
943 |
567 |
599 |
631 |
663 |
695 |
5,2% |
Källor: Riksrevisionsverket och Försvarsdepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
** Enligt de beräkningsnormer som används i LK:n blir utgifterna 39 995 miljoner
kronor budgetåret 1997/98 och 40 102 miljoner kronor budgetåret 1998/99. (I enlighet
med planeringsramen i 1992 års försvarsbeslut blir utgifterna 40 139 respektive 40
393 miljoner kronor)
Utgifterna styrs av femåriga försvarsbeslut. Budgetåret 1994/95 är det
tredje året i försvarsbeslutsperioden och regeringen föreslår i prop.
1993/94:100, bil. 5 att totalförsvarets militära del tilldelas 36 512,0
miljoner kronor. För totalförsvarets civila del föreslås en ekonomisk ram
om 2 281,3 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. 1992 års stabilse-
ringsproposition (prop. 1992/93:50) innebär att anslagen inom totalförsva-
ret kommer att reduceras med ytterligare 600 miljoner kronor budgetåret
1996/97. Därmed reduceras totalförsvarets anslag med 1,2 miljarder per
år fr.o.m. budgetåret 1996/97. Härtill kommer de besparingar som
föreslås för totalförsvaret i 1994 års budgetproposition om 90 miljoner
kronor.
Såsom en metod att i rimlig omfattning säkerställa planerad materielan-
skaffhing räknas anslaget för materielanskaffning årligen upp med 1,5 %.
Denna uppräkning sker utöver det system för priskompensation som
tillämpas för det militära försvarets anslagsmedel där ett sammanvägt
index som benämns försvarsprisindex, FPI, används.
På grund av införandet av kapitalkostnader för fäst egendom kommer
nuvarande konstruktion av försvarsprisindex, FPI, att behöva förändras
från och med budgetåret 1995/96. Den del faktor som idag avspeglar
kostnadsutvecklingen för byggnader delas upp på en delfåktor för lokal-
kostnader och en delfåktor för investeringar i befästningar.
140
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
1993/94:150
Bilaga 1.2
|
93/94* |
LK-perioden |
Genomsnittlig | |||||
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 |
94/95 - 98/99 | ||
|
Totala utgifter |
129 520 |
134 583 |
134 579 |
132 918 |
131 411 |
130 150 |
-0,8% |
|
Familjer och barn |
35 849 |
35 855 |
34 746 |
34 212 |
33 690 |
33 146 |
-1,9% |
|
Ekonomisk trygghet vid |
82 188 |
85 471 |
86 658 |
86 353 |
86 122 |
85 895 |
0,1% |
|
Hälso- och sjukvård |
1 662 |
1 591 |
1 776 |
1 569 |
1 375 |
1 192 |
-7,0% |
|
Omsorg om äldre och |
3 186 |
4 715 |
4 619 |
4 007 |
3 462 |
3 181 |
-9,4% |
|
Socialt behandlingsarbete, |
522 |
594 |
507 |
492 |
479 |
466 |
-5,9% |
|
Mynd. under socialdepartementet |
6 096 |
6 326 |
6 243 |
6 254 |
6 253 |
6 240 |
-0,3% |
|
Jämställdhetsfrågor |
17 |
30 |
30 |
30 |
30 |
30 |
0,0 % |
Källor: Riksrevisionsverket och Socialdepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
Utgifterna på femte huvudtiteln speglar endast delvis utvecklingen inom
socialdepartementets verksamhetsområde. För att få en mer fullständig
bild av utgiftsutvecklingen bör redovisningen kompletteras med den del
av socialförsäkringssektorns utgifter som inte utgörs av statsbidrag. Dessa
utgifter redovisas dels på statsbudgetens inkomstsida (85 % av utgifterna
for sjuk- och föräldraförsäkring och för ersättning vid närståendevård),
dels i särskilda fonder utanför statsbudgeten (allmän tilläggspension
[ATP], delpensionsforsäkring och arbetsskadeförsäkring).
Statens och socialförsäkringssektorns utgifter i miljoner kronor, 1994/95 års prisnivå
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Statsbudgetens utgifter, anslag |
134 583 |
134 579 |
132 918 |
131 411 |
130 150 |
|
Statsbudgetens utgifter, |
44 013 |
43 429 |
44 210 |
44 687 |
45 090 |
|
Allmän tilläggspension (ATP) |
112 353 |
115 436 |
119 713 |
122 614 |
125 951 |
|
Delpension |
2 570 |
2 477 |
2 349 |
2 212 |
2 170 |
|
Arbetsskadeförsäkring |
7 352 |
7 355 |
7 461 |
7 617 |
7 725 |
|
Summa |
300 871 |
303 276 |
306 651 |
308 541 |
311 086 |
*) 85 % av utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkring och ersättning vid närståendevård.
141
1993/94:150
Bilaga 1.2
Utgiftsutvecklingen för de största transfereringarna i miljoner kronor, 1994/95 års prisnivå
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Barnbidrag |
17.300 |
17.004 |
16.656 |
16.328 |
15.996 |
|
Bostadsbidrag |
7.200 |
6.882 |
6.666 |
6.395 |
6.125 |
|
Föräldraförsäkring |
18.173 |
17.236 |
17.802 |
18.218 |
18.524 |
|
Sjukförsäkring |
33.599 |
34.123 |
34.476 |
34.620 |
34.788 |
|
Arbetsskadeförsäkring |
7.352 |
7.355 |
7.461 |
7.617 |
7.725 |
|
Förtidspension (inkl. ATP) |
39.125 |
40.291 |
41.315 |
42.389 |
43.705 |
|
pensioner inkl. ATP) |
143.500 |
145.128 |
147.419 |
149.586 |
151.346 |
|
BPT |
8.700 |
10.220 |
10.220 |
10.220 |
10.220 |
|
Summa |
275.223 |
278.239 |
282.015 |
285.373 |
288.429 |
Huvuddelen av Socialdepartementets budget utgörs av transfereringar
främst till hushållen. För flertalet av dessa transfereringar garanteras en
följsamhet i utbetalningarna relativt inflationen och löneutvecklingen.
Basbeloppets storlek styr t.ex. utgiftsnivån för pensionsförmånerna medan
utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkringen främst styrs av löneutveck-
lingen och antalet förvärvsarbetande. Härutöver utgör befolkningsut-
vecklingen den mest betydande utgiftspåverkande faktorn. Utvecklingen
på arbetsmarknaden är ytterligare en faktor som påverkar utgifterna inom
denna sektor.
Utgifterna för de familjepolitiska stöden styrs av en mängd faktorer.
Demografisk utveckling och den allmänna pris- och löneutvecklingen är
de faktorer som har störst betydelse för utgiftsutvecklingen. Även
konjukturläget, främst arbetslöshetsnivån, har betydelse för utvecklingen
av de inkomstrealeterade stödsystem inom fåmiljepolitiken.
142
1993/94:150
Bilaga 1.2
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94’ |
LK-perioden |
97/98 |
98/99 |
Genomsnittlig | |||
|
94/95 |
95/96 |
96/97 | |||||
|
Totala utgifter |
29 634 |
30 968 |
28 148 |
28 599 |
25 094 |
23 574 |
-6,6% |
|
Infrastruktur |
26 921 |
28 107 |
25 367 |
25 818 |
22 313 |
20 793 |
-7,3% |
|
Sjö/luftfart |
786 |
800 |
800 |
800 |
800 |
800 |
0,0% |
|
Post och tele |
758 |
1 012 |
932 |
932 |
932 |
932 |
-2,0% |
|
Kollektivtrafik |
772 |
675 |
675 |
675 |
675 |
675 |
0,0% |
|
Övrigt |
385 |
374 |
374 |
374 |
374 |
374 |
0,0% |
Källor: Riksrevisionsverket och Kommunikationsdepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
Fr.o.m kalenderåret 1993 ingår vissa statsbidrag till kommunerna i det nya generella
statsb idragssy s temet.
Riksdagen fattar beslut om anslagsnivån ett år i taget samt bemyndigar regeringen att
planera investeringar för ytterligare två år. Åren därutöver anger endast trafikverkens
planerade investeringsnivå inom den totala planeringsnivån på 98 miljarder kronor för
10-årsperioden 1994-2003.
För politikområdet kommunikationer är det främst prioriteringen av
infrastrukturen samt avreglering och bolagisering av statlig verksamhet,
som framöver kommer att vara de viktigaste utgiftsstyrande faktorerna.
Utgifter med anknytning till infrastrukturen har ökat i omfattning under
senare år. Konsumtionsutgifterna avser bl.a. drift av statliga vägar. In-
vesteringsutgiftema avser främst väg- och jämvägsinvesteringar.
Sedan år 1991 har riksdag och regering fettat beslut om mycket
omfettande investeringar i vägar och järnvägar. Under år 1994 finansieras
investeringar för 15 - 16 miljarder kronor med anslagsmedel. Detta är
ungefär tre gånger så mycket som den genomsnittliga årliga inves-
teringsvolymen under 1980-talet. Investeringarna har nu ökat till en andel
av drygt 1 % av BNP.
Riksdagen beslutade i juni 1993 om en långsiktig inriktning för ut-
byggnad av infrastrukturen. Beslutet omfattar även ekonomiska ramar för
perioden 1994 - 2003 samt ekonomiska ramar för den närmaste treårs-
perioden. Enligt beslutet upprättas planer för väg- och jämvägs-
investeringar samt kollektivtrafikanläggningar för totalt 98 miljarder
kronor för tioårsperioden 1994 - 2003.
Därtill skall räknas de järnvägs- och väginvesteringar som finansieras
genom avgifter på trafiken. Detta gäller utbyggnaden av Arlandabanan
143
med privat kapital och Öresundsförbindelsen. Investeringar som är plane-
rade att finansieras med avgifter på vägtrafiken gäller utbyggnaden av
Ringen och Yttre tvärleden i Stockholm och väginvesteringarna i
Göteborg, totalt ca 30 miljarder kronor.
Sammantaget kommer ca 150 miljarder kronor att investeras i vägar
och järnvägar under den kommande tioårsperioden finasierade med anslag
och avgifter. För att möta lågkonjunkturen och minska arbetslösheten
genomförs en större andel av investeringarna i 10-årsplanema under de
första åren i denna planperiod.
Underhållet av infrastrukturen är sedan länge eftersatt och de stora
investeringar som nu genomförs kommer på sikt att ytterligare öka
behovet av underhållsinsatser. Regeringen avser därför återkomma till
riksdagen med analys och förslag till strategi för drift och underhåll i
ett långsiktigt perspektiv i samband med att de långsiktiga investerings-
planerna skall revideras om tre år.
Övriga utgifter de närmaste åren inom kommunikationsdepartementets
område påverkas bl.a. av statens köp av interregional järnvägstrafik,
avtalsbundna bidrag till länsjärnvägar och bidrag till inlandsbanan.
Anslagen till FoU har ökat fr.o.m. budgetåret 1993/94.
1993/94:150
Bilaga 1.2
144
1993/94:150
Bilaga 1.2
VII. Finansdepartementet
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94’ |
LK-perioden |
97/98 |
98/99 |
Genomsnittlig | |||
|
94/95 |
95/96 |
96/97 | |||||
|
Totala utgifter | |||||||
|
därav: |
121 422 |
89 357 |
78 233 |
70 065 |
63 573 |
57 866 |
-10,3% |
|
Bidrag och ersättningar till | |||||||
|
kommunerna |
48 294 |
46 318 |
44 353 |
43 273 |
42 113 |
40 865 |
-3,1% |
|
Bostadsförsörjning |
34 817 |
30 005 |
20 916 |
14 005 |
8 704 |
4 196 |
-38,8% |
|
Övrigt |
38 311 |
13 034 |
12 964 |
12 787 |
12 756 |
12 805 |
-0,4% |
Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
Utgifterna inom Finansdepartementets område domineras av bidrag till
bostadsbyggandet och kommunerna. Statens utgifter för räntesubventioner
till bostadsbyggandet påverkas främst av subventionsräntans nivå, ny- och
ombyggandets omfattning samt produktionskostnadernas storlek, när det
gäller räntebidrag enligt äldre bestämmelser. Utgifterna består huvud-
sakligen av bidrag till ägare av flerbostadshus och småhus. I beräk-
ningarna har det statliga utjämningsbidraget till kommuner antagits ligga
i nominellt oförändrad nivå. Skatteutjämningsbidragen till landsting följer
automatiskt skatteunderlagets förändringar, eftersom bidragen är knutna
till medelskattekraften. Tidigare år har den prognostiserade ökningen av
bidraget i huvudsak finansierats av landstingen själva. Bidraget antas även
för landstingen ligga på nominellt oförändrad nivå. Utgiftsutvecklingen
inom skatteförvaltningen och exekutionsväsendet har under senare år
påverkats av ett antal större reformer, som i vissa fell inneburit helt nya
arbetsuppgifter för myndigheterna. Genom en målmedveten satsning på
att rationalisera den s.k. grundhanteringen har utgiftsutvecklingen för
skattemyndigheterna kunna brytas under innevarande planeringsperiod,
som sträcker sig t.o.m. budgetåret 1995/96. För kronofogdemyndig-
heternas del tillkommer den snabba ökningen av antalet mål och ärenden,
som föranlett vissa resurstillskott och medfört att någon flerårig
planeringsram inte kunnat bestämmas.
145
Bilaga 1.2
Miljoner kronor 1994/95 Ars prisnivA
|
93/94» |
LK-perioden |
96/97 |
97/98 |
98/99 |
Genomsnittlig | ||
|
94/95 |
95/96 | ||||||
|
Totala utgifter | |||||||
|
därav: |
37 450 |
38 051 |
33 251 |
33 361 |
33 434 |
33 419 |
-3,2% |
|
Skolväsendet m.m. |
1 715 |
1 733 |
1 728 |
1 729 |
1 730 |
1 730 |
-0,0% |
|
Folkbildning |
1 979 |
1 933 |
1 933 |
1 933 |
1 933 |
1 933 |
0,0% |
|
Universitet, högskolor, | |||||||
|
forskning1^ |
18 875 |
18 932 |
19 246 |
19 512 |
19 559 |
19 554 |
0,8% |
|
Studiestöd |
9 277 |
10 266 |
10 182 |
10 187 |
10 212 |
10 202 |
-0,2% |
|
Lokalförsörjning m.m.2) |
1 059 | ||||||
|
Särskilda insatser |
4 545 |
5 187 |
162 |
-100,0% | |||
Källor: Riksrevisionsverket och Utbildningsdepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 Ars prisnivA.
Härav utgör 2 997 mkr för lokalkostnader som anvisats under Lokalförsörjning m.m. budgetAret 1993/94.
Fr.o.m. budgetAret 1994/95 ingAr medel för lokalkostnader i anslagen till universitet och högskolor.
1 M.a.a. ändrat system för finansiering av investeringar i anläggningstillgångar kommer anslaget att fördelas
pA universitet och högskolor fr.o.m. budgetAret 1994/95. Fördelningen görs i regleringsbreven.
Kostnadsutvecklingen för verksamheterna inom Utbildningsdepartemen-
tets område är till stor del beroende av pris- och löneutvecklingen.
Under LK-perioden sker dessutom en ökning av anslagen till utbildning
och forskning vid universitet och högskolor som beror på redan fettade
beslut om dimensionering
Det ökade internationella forskningssamarbetet beräknas medföra ökade
utgifter under LK-perioden. Dessa kommer emellertid att finansieras
genom omfördelningar av befintliga resurser och påverkar därmed inte
den totala utgiftsutvecklingen.
Inom studiestödsområdet styrs utgiftsutvecklingen av olika fektorer som
antalet studiestödstagare, utnyttjandegrad och nivån på de olika studiestö-
den. Antalet studiestödstagare på gymnasienivå är främst beroende av den
demografiska utvecklingen. Inom det övriga utbildningsväsendet är antalet
studiestödstagare huvudsakligen en följd av utbildningarnas dimensione-
ring. Viktiga utgifts&ktorer för studielånen är också den ackumulerade
skuldstockens storlek och Riksgäldskontorets utlåningsränta. Skuldstocken
beräknas till ca 58 miljarder kronor vid slutet av LK-perioden.
146
IX. Jordbruksdepartementet 1993/94:150
Bilaga 1.2
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå °
|
93/94’ |
LK-perioden |
97/98 |
98/99 |
Genomsnittlig | |||
|
94/95 |
95/96 |
96/97 | |||||
|
Totala utgifter |
7 587 |
6 308 |
5 975 |
5 708 |
5 728 |
5 768 |
-2,2% |
|
Jordbruk och trädgårdsnäring |
4 323 |
3 240 |
2 970 |
2 893 |
2 904 |
2 907 |
-2,7% |
|
Livsmedel |
665 |
556 |
587 |
618 |
648 |
679 |
5,1% |
|
Utbildning och forskning |
1 368 |
1 318 |
1 317 |
1 324 |
1 332 |
1 339 |
0,4% |
|
Biobränslen |
285 |
275 |
275 |
50 |
50 |
50 |
-34,7% |
|
Övrigt |
945 |
919 |
826 |
823 |
794 |
793 |
-3,6% |
Källor: Riksrevisionsverket och Jordbruksdepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
Utgifterna består till över hälften av transfereringar, i första hand stöd till
enskilda jordbrukare i samband med reformeringen av jordbrukspolitiken.
Konsumtionsutgifterna avser förvaltningskostnader, av vilka Lantbruks-
universitetets kostnader utgör en stor del. De tekniska faktorer som är
styrande för utgifternas utveckling är framför allt löne- och prisutveck-
lingen. Under perioden 1994/95-1998/99 beräknas transfereringarna till
näringsidkare inom de areella näringarna inkl, företags- och branchstöd,
minska med ca 0,6 miljarder kronor från ca 3,6 miljarder kronor till ca
3,0 miljarder kronor.
Utgiftsutvecklingen styrs inom Jordbruksdepartementets område främst
av anpassning av politiken till ett medlemskap i EU. Ett EU-medlemskap
kommer att medföra stora förändringar till följd av en anpassning till
EG:s regelverk. En ökad användning av direktbidrag samt fortsatta
marknadsinterventioner och exportsubventioner kommer att vara viktiga
inslag i en gemensam jordbrukspolitik. Samtidigt kommer struktur-,
regional- och miljörelaterade stöd att få ökad betydelse.
Det nyligen träffade GATT-avtalet kommer också att påverka
utvecklingen inom området, bl.a. vad gäller utvecklingen av gränsskyd-
dets nivå för jordbruksprodukter.
147
1993/94:150
Bilaga 1.2
X. Arbetsmarknadsdepartementet
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94’ |
LK-perioden |
98/99 |
Genomsnittlig | ||||
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 | ||||
|
Totala utgifter | |||||||
|
därav: |
42 116 |
45 092 |
42 888 |
41 439 |
39 710 |
38 345 |
-4,0% |
|
Arbetsmarknad m.m |
26 723 |
28 647 |
26 615 |
25 341 |
23 612 |
22 247 |
-6,1% |
|
Arbetslivsfrågor |
12 890 |
13 431 |
13 306 |
13 181 |
13 181 |
13 181 |
-0,5% |
|
Regional utveckling |
2 503 |
3 014 |
2 967 |
2 917 |
2 917 |
2 917 |
-0,8% |
Källor: Riksrevisionsverket och Arbetsmarknadsdepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
För budgetåret 1994/95 har dessutom 5 025 miljoner kronor avsatts till
Utbildningsdepartementet för extra insatser inom utbildningsområdet av
hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Vidare har 2 800 miljoner kronor
avsatts till Kommunikationsdepartemnetet avseende underhållningsåt-
gärder för sysselsättnings och tillväxt.
Utgifterna för de konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
får inte överstiga anvisade medel på ett reservationsanslag vars storlek
främst grundar sig på arbetslöshetens utveckling.
Den beräknade utvecklingen av utgifterna under LK-perioden bygger
på att den öppna arbetslösheten sjunker från 7,7 % budgetåret 1994/95 till
5.7 % budgetåret 1998/99. 6,2 % av arbetskraften omfattas av olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder 1994/95. Budgetåret 1998/99 beräknas
4.7 % omfattas av åtgärder.
Kostnaden för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder varierar.
Sammansättningen av åtgärderna påverkar därför det totala antalet
personer som kan erbjudas en åtgärd inom anvisad medelsram. Utgifterna
för de olika åtgärderna påverkas bl.a. av den allmänna löneutvecklingen,
nivån på den arbetslöses tidigare inkomst och kostnaden för olika
utbildningar.
Arbetslöshetsförsäkringens utgifter, som emellertid inte redovisas på
statsbudgeten, utan i arbetsmarknadsfonden (avsnitt 4.1) bestäms framför
allt av arbetslösheten bland kassamedlemmama och deras tidigare inkomst
Arbetslöshetsersättningen motsvarar högst 80 % av tidigare inkomst.
Vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder finansieras också av arbetsmar-
knadsfonden. Det gäller arbetslivsutveckling, utbildningsvikariat och vissa
utbildningsbidrag för arbetslösa. Omfattningen på dessa arbets-
marknadspolitiska åtgärder påverkar således den direkta belastningen på
arbetsmarknadsfonden. För budgetåret 1994/95 beräknas arbetsmarknads-
fonden belastats med ca 15,7 miljarder kronor för arbetsmarknadspolitiska
148
åtgärder.
Utgifterna under rubriken Arbetslivsffågor avser i första hand syssel-
sättningsåtgärder riktade till arbetshandikappade. Även här bestäms
utgifterna av politiska beslut, men löneutvecklingen och sammansätt-
ningen av de arbetslösa är av betydelse för hur många personer som kan
få sysselsättning inom ramen för anvisade medel. Utgiftsminskningen
under perioden beror på ett successivt minskat stöd till Samhall.
Cirka två tredjedelar av de utgifter som avsätts för regional utveckling
uppförs som reservationsanslag. Det gäller bl.a. lokaliserings- och
utvecklingsbidrag, regionala utvecklingsinsatser och särskilda regionalpo-
litiska infratsrukturåtgärder. Transportstöd, sysselsättningsbidrag och
nedsatta socialavgifter styrs bl.a. av konjunkturen. Vid ett Svenskt EU-
medlemskap kommer ca 2 400 miljoner kronor per år att tillföras
arbetsmarknads- och regionalpolitiken från EU:s strukturfonder.
1993/94:150
Bilaga 1.2
149
1993/94:150
Bilaga 1.2
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94* |
LK-perioden |
96/97 |
97/98 |
98/99 |
Genomsnittlig | ||
|
S 94/95 |
95/96 | ||||||
|
Totala utgifter |
15 706 |
15 276 |
11 380 |
9 026 |
8 869 |
8 859 |
-12,7% |
|
Kultur och massmedia |
4 165 |
4 171 |
4 164 |
4 164 |
4 164 |
4 164 |
-0,0% |
|
Invandring |
11 479 |
11 104 |
7 215 |
4 861 |
4 704 |
4 694 |
-19,4% |
|
Övrigt |
62 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
0,0% |
Källor: Riksrevisionsverket och Kulturdepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
Ett stort antal anslag inom Kulturdepartementets område avser för-
valtningskostnader och dessa styrs främst av löne- och prisutvecklingen.
I övrigt består utgifterna bl.a. av produktionsstöd, konstnärsstöd och
annat verksamhetsstöd på kultur- och medieområdet. Inom in-
vandringsområdet avser utgifterna främst inkvartering och försöijnings-
stöd till asylsökande under den tid deras asylansökningar prövas samt
statsbidrag till kommunerna som ersätter dem för de flyktingar som tas
emot. Dessa utgifter bestäms i första hand av antalet asylsökande,
asylprövningstidens längd samt av hur många uppehållstillstånd som
beviljas.
Den grundläggande utgiftsstyrande faktorn inom invandringsområdet är
tillströmningen av asylsökande. Kortsiktigt är möjligheterna att styra
asyltillströmningen begränsade och kan främst ske genom viseringsplikt
och "signaler" om vilka kategorier som beviljas uppehållstillstånd i
Sverige. Långsiktigt kan styrningen ske genom ändrad invandrings- och
flyktingpolitik och genom mellanstatligt samarbete och genom in-
ternationella överenskommelser.
150
1993/94:150
Bilaga 1.2
XII. Näringsdepartementet
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94* |
LK-perioden |
97/98 |
98/99 |
Genomsnittlig | |||
|
94/95 |
95/96 |
96/97 | |||||
|
Totala utgifter | |||||||
|
därav: |
4 490 |
3 984 |
3 802 |
3 571 |
3 505 |
3 379 |
- |
|
4,0% | |||||||
|
Forskning och utveckling |
2 323 |
2 192 |
2 192 |
2 192 |
2 192 |
2 192 |
0,0% |
|
Energi |
753 |
792 |
631 |
412 |
357 |
237 |
-26,0% |
|
Övrigt |
1 414 |
1 000 |
979 |
967 |
956 |
950 |
-1,3% |
Källor: Riksrevisionsverket och Näringsdepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
Inom Näringsdepartementets områden är de dominerande utgiftsstyrande
faktorerna pris- och löneutvecklingen.
Stödet till forskning och utveckling är det mest anslagsberoende.
Näringslivet medfmansierar delar av denna verksamhet.
Vad gäller verksamhetsområdet privatisering av statligt ägda företag,
kvarstår tidigare angivna målsättning att verksamheten skall inbringa ca
10 miljarder kronor per år till statskassan under de kommande åren.
En ny treårsperiod för industrirelaterad forskning och utveckling har
inletts efter riksdagens beslut våren 1993. De statliga satsningarna för
industri- och näringslivsinriktad FoU uppgår till drygt 2 miljarder kronor
per år. Sverige deltar i EU:s ramprogram för forskning och teknisk ut-
veckling. I och med ikraftträdandet av EES-avtalet kommer Sverige att
årligen betala programavgifter till EU-kommissionen. De direkta kost-
naderna, i form av avgifter till EU, uppgår till ca 900 miljoner kronor
årligen när programavgiftema nått sin fulla volym vilket beräknas inträffa
år 1997. Av detta belopp kommer ca 500 miljoner kronor att belasta
Näringsdepartementets budget. De utgiftsstyrande faktorerna är här
utvecklingen av EU:s budget för FoU, Sveriges BNP samt kronans värde.
Den största delen av Sveriges satsningar på rymdverksamhet görs
genom deltagande i European Space Agency (ESA). Deltagande i
grundprogrammet och det vetenskapliga programmet är obligatoriskt
medan deltagande i tillämpningsprogrammet är frivilligt. Sverige har i
detta sammanhang tagit på sig utgifter på ca 2 miljarder kronor under de
närmaste sex åren.
Inom energiområdet styrs utgifterna i stor utsträckning av fettade beslut
om ekonomiska ramar för program för omställning och utveckling av
energisystemet t.o.m. budgetåret 1995/96.
151
Bilaga 1.2
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94* |
LK-perioden |
98/99 |
Genomsnittlig | ||||
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 | ||||
|
Totala utgifter |
2 181 |
2 247 |
2 219 |
2 224 |
2 227 |
2 227 |
-0,2% |
|
Länsstyrelserna |
1 700 |
1 795 |
1 792 |
1 797 |
1 800 |
1 800 |
0,1% |
|
Övrigt |
481 |
452 |
427 |
427 |
427 |
427 |
-1,4% |
Källor: Riksrevisionsverket och Civildepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
Utgifterna inom Civildepartementets område avser förvaltningskostnader
för myndigheter. Pris- och löneutvecklingen är således en fektor av
avgörande betydelse för kostnadsutvecklingen inom departementets
ansvarsområden.
Statsbidrag till trossamfunden, påverkas inte av några automatiskt
verkande faktorer. En förändring av relationerna mellan staten och
Svenska kyrkan kan emellertid på längre sikt påverka dessa statsbidrag.
152
Bilaga 1.2
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94* |
LK-perioden |
98/99 |
Genomsnittlig | ||||
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 | ||||
|
Totala utgifter |
2 153 |
2 406 |
1 627 |
1 604 |
1 607 |
1 607 |
-9,6% |
|
Miljövård |
1 417 |
1 652 |
910 |
892 |
893 |
893 |
-14,3% |
|
Strålskydd, kärnsäkerhet |
224 |
225 |
220 |
220 |
221 |
221 |
-0,4% |
|
Fastighetsdata och lantmäteri |
512 |
529 |
497 |
492 |
493 |
493 |
-1,7% |
Källor: Riksrevisionsverket och Miljö- och naturresursdepartementet
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
Huvuddelen av utgifterna under denna huvudtitel avser konsumtion, som
i sin tur till största delen består av lönekostnader. Övriga större utgifter
under budgetåret 1994/95 avser investeringar i mark för naturvård,
bidrag för kalkning av försurade sjöar och vattendrag, ersättning för
landskapsvårdande åtgärder, Östersjöprogrammet samt åtgärder för att
uppfylla internationella åtaganden. Medel som avsattes i samband med
eneigiskatteomläggningen 1992 för stöd till biobränslen och Östeuropa
fördelas efter årliga beslut och finns därför endast redovisade t.o.m.
budgetåret 1994/95. En del av de statliga utgifterna inom Miljö- och
naturresursdepartementets verksamhetsområde är avgiftsfinansierade.
153
Bilaga 1.2
Miljoner kronor 1994/95 års prisnivå
|
93/94» |
LK-peri 94/95 |
oden 95/96 |
96/97 |
97/98 |
Genomsnittlig | ||
|
Totala utgifter |
862 |
2 621 |
2 611 |
2 612 |
2 612 |
2 613 |
-0,1% |
|
Riksdagen m.m. |
798 |
864 |
864 |
864 |
864 |
864 |
0,0% |
|
Hovet och Slotten |
64 |
70 |
70 |
70 |
70 |
70 |
0,0% |
|
Regeringskansl i et |
0 |
1 687 |
1 677 |
1 678 |
1 679 |
1 679 |
-0,1% |
Källor: Finansdepartementet och Riksgäldskontoret
* RRVs prognos i 1993/94 års prisnivå.
I detta avsnitt redovisas verksamhets- och utgiftsområden i statsbudgeten
som ej ingår i den departementsvisa redovisningen. Dessa områden är
statschefen och regeringen, kungliga hov- och slottsstatema, samt
riksdagen dess myndigheter och regeringskansliet.
Fr.o.m. budgetåret 1994/95 redovisas ett sammanhållet anslag till
Regeringskansliets departement, utredningar, Regeringskansliets
förvaltningskontor mfl. anslag. Dessa redovisades tidigare under
respektive departements huvudtitel.
154
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
TABELLBILAGA
Tabell I: Nyckeltal för den ekonomiska utvecklingen 1993 - 1999
|
Procentuell förändring |
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
|
Alternativ 2 % | |||||||
|
BNP, volym |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
3,1 |
2,3 |
1,6 |
1,0 |
|
Export, volym |
7,2 |
10,0 |
8,0 |
7,6 |
6,5 |
6,0 |
5,5 |
|
Timlön |
3,9 |
3,0 |
3,3 |
5,1 |
5,7 |
5,7 |
6,0 |
|
Utbetald lönesumma |
-1,5 |
3,0 |
4,3 |
6,3 |
6,1 |
5,7 |
5,7 |
|
KPI (årsgenomsnitt) |
4,7 |
1,6 |
2,7 |
3,7 |
3,5 |
3,2 |
3,3 |
|
Arbetslöshet, nivå |
8,2 |
8,0 |
7,2 |
6,9 |
6,8 |
6,8 |
6,7 |
|
Arbetsmarknadspolitiska |
4,3 |
6,2 |
6,2 |
6,1 |
6,1 |
6,0 |
5,9 |
|
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
Alternativ 3 % | |||||||
|
BNP, volym |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
3,9 |
3,4 |
2,6 |
2,2 |
|
Export, volym |
7,2 |
10,0 |
8,0 |
8,0 |
7,2 |
6,7 |
6,3 |
|
Timlön |
3,9 |
3,0 |
3,3 |
3,6 |
3,9 |
4,1 |
4,6 |
|
Utbetald lönesumma |
-1,5 |
3,0 |
4,3 |
5,6 |
5,6 |
5,3 |
5,7 |
|
KPI (årsgenomsnitt) |
4,7 |
1,6 |
2,7 |
3,0 |
3,2 |
3,1 |
3,3 |
|
Arbetslöshet, nivå |
8,2 |
8,0 |
7,2 |
6,5 |
6,1 |
5,8 |
5,5 |
|
Arbetsmarknadspol itiska |
4,3 |
6,2 |
6,2 |
5,9 |
5,4 |
4,9 |
4,6 |
|
1993 |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 | |
|
Alternativ 4 % | |||||||
|
BNP, volym |
-2,1 |
2,4 |
3,0 |
4,9 |
4,2 |
3,6 |
3,3 |
|
Export, volym |
7,2 |
10,0 |
8,0 |
8,2 |
7,7 |
6,9 |
6,6 |
|
Timlön |
3,9 |
3,0 |
3,3 |
3,2 |
3,1 |
3,5 |
4,0 |
|
Utbetald lönesumma |
-1,5 |
3,0 |
4,3 |
6,3 |
5,7 |
5,8 |
6,2 |
|
KPI (årsgenomsnitt) |
4,7 |
1,6 |
2,7 |
2,3 |
2,7 |
2,8 |
3,0 |
|
Arbetslöshet, nivå |
8,2 |
8,0 |
7,2 |
6,0 |
5,3 |
4,7 |
4,0 |
|
Arbetsmarknadspol itiska |
4,3 |
6,2 |
6,2 |
5,3 |
4,4 |
3,4 |
2,5 |
Källa: Finansdepartementet
155
11 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell II: Lånebehov och statsskuld
Miljarder kronor, löpande priser
Inkluderar även ännu ej uppfyllda delar av det saneringsprogram som riksdagen fattade beslut om våren
1993
|
88/89 |
89/90 |
90/91 |
91/92 |
92/93 |
93/94 |
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Alternativ 2 % Budgetsaldo |
18,1 |
3,4 |
-34,5 |
-80,8 |
-187,8 |
-197,5 |
-150,6 |
-143,8 |
-137,7 |
-132,5 |
-131,1 |
|
Övr utlåning, |
-3,2 |
-1,7 |
-9,4 |
-7,9 |
-20,6 |
-42,1 |
-45 |
-35,2 |
-34,5 |
-33,5 |
-35,8 |
|
Lånebehov |
-14,9 |
-1,7 |
43,9 |
88,7 |
208,4 |
239,6 |
195,6 |
179,0 |
172,0 |
166,0 |
166,9 |
|
Andel av BNP % |
-1,3 |
-0,1 |
3,2 |
6,1 |
14,2 |
16,2 |
12,6 |
10,9 |
9,9 |
9,1 |
8,8 |
|
Statsskuld- |
-7,9 |
-7,2 |
44,2 |
84,3 |
249,6 |
220,6 |
191,6 |
177,0 |
176,0 |
171,0 |
167,9 |
|
Total stats- |
589,7 |
582,5 |
626,7 |
711,0 |
960,6 |
1181,2 |
1372,8 |
1549,8 |
1725,8 |
1896,7 2064,6 | |
|
skuld Andel av BNP % |
50,2 |
44,9 |
44,6 |
48,8 |
66,5 |
80,1 |
88,6 |
94,2 |
99,3 |
104,1 |
108,5 |
* Den största delen består av finansiering av underskottet i Arbetsmarknadsfonden
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Alternativ 3 % | |||||
|
Budgetsaldo |
-150,6 |
-138,7 |
-117,8 |
-97,3 |
-84,3 |
|
Övr utlåning, |
-45 |
-36,6 |
-28,8 |
-23,2 |
-15 |
|
Lånebehov |
195,6 |
175,3 |
146,6 |
120,5 |
99,3 |
|
Andel av BNP % |
12,6 |
10,7 |
8,4 |
6,6 |
5,2 |
|
Statsskuld- | |||||
|
förändring |
191,6 |
173,3 |
150,6 |
125,5 |
100,3 |
|
Total stats- | |||||
|
skuld |
1372,8 |
1546,1 |
1696,7 |
1822,2 |
1922,5 |
|
Andel av BNP % |
88,6 |
94,1 |
97,6 |
99,5 |
100,1 |
Historiska åren är samma som alternativ 2 %.
* Den största delen består av finansiering av underskottet i Arbetsmarknadsfonden
156
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Lånebehov och statsskuld (forts)
Miljarder kronor, löpande priser
Inkluderar även ännu ej uppfyllda delar av det saneringsprogram som riksdagen fattade beslut om våren
1993
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Alternativ 4 % | |||||
|
Budgetsaldo |
-150,6 |
-130,5 |
-102,1 |
-80,2 |
-62,9 |
|
Övr utlåning, |
-45 |
-31,3 |
-22,3 |
-19,1 |
-7,0 |
|
Lånebehov |
195,6 |
161,8 |
124,4 |
99,3 |
69,9 |
|
Andel av BNP % |
12,6 |
9,8 |
7,1 |
5,1 |
3,6 |
|
Statsskuld- |
191,6 |
159,8 |
128,4 |
98,3 |
70,8 |
|
Total stats- |
1372,8 |
1532,6 |
1661,0 |
1759,3 |
1830,1 |
|
Andel av BNP % |
88,6 |
93,2 |
95,5 |
95,8 |
94,5 |
|
Historiska ären är samma |
som alternativ 2 % | ||||
|
* Den största delen består av finansiering av |
underskottet i |
i Arbetsmarknadsfonden | |||
Källa: Finansdepartementet
157
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell III: Sammanfattning av beräkningsresultaten
Miljarder kronor, löpande priser
Inkluderar även ännu ej uppfyllda delar av det saneringsprogram som riksdagen fattade beslut om v&ren
1993. Delposter är var och en korrekt avrundade.
88/89 89/90 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98 98/99
Alternativ 2 %
Inkomster, netto
367,7
401,6
403,5
397,7
377,7
368,6
368,2
368,1
409,4
431,6
453,4
Utgifter, netto
exkl statsskuld-
|
räntor |
296,4 |
334,4 |
377,0 |
418,5 |
492,4 |
473,1 |
442,8 |
438,9 |
437,0 |
435,0 |
440,5 |
|
Statsskuldräntor |
53,2 |
63,7 |
61,0 |
60,0 |
73,1 |
93,0 |
76,0 |
91,0 |
110,0 |
129,0 |
144,0 |
|
Andel av BNP % |
4,5 |
4,9 |
4,3 |
4,2 |
5,1 |
6,3 |
4,9 |
5,5 |
6,3 |
7,1 |
7,6 |
|
Budgetsaldo |
18,1 |
3,4 |
-34,5 |
-80,8 |
-187,8 |
-197,5 |
-150,6 |
-143,8 |
-137,7 |
-132,5 |
-131,1 |
|
Andel av BNP % |
1,5 |
0,3 |
-2,5 |
-5,6 |
-13,0 |
-13,4 |
-9,7 |
-8,7 |
-7,9 |
-7,3 |
-6,9 |
94/95
95/96
96/97 97/98
98/99
Alternativ 3 %
|
Inkomster, netto |
368,2 |
384,6 |
406,8 |
427,9 |
448,6 |
|
Utgifter, netto |
442,8 |
437,3 |
431,6 |
423,1 |
422,9 |
|
Statsskuldräntor |
76,0 |
86,0 |
93,0 |
102,0 |
110,0 |
|
Andel av BNP % |
4,9 |
5,2 |
5,4 |
5,6 |
5,7 |
|
Budgetsaldo |
-150,6 |
-138,7 |
-117,8 |
-97,3 |
-84,3 |
|
Andel av BNP % |
-9,7 |
-8,4 |
-6,8 |
-5,3 |
-4,4 |
Historiska år är samma som i alternativ 2 %.
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Alternativ 4 % | |||||
|
Inkomster, netto |
368,2 |
384,4 |
405,7 |
427,8 |
450,3 |
|
Utgifter, netto | |||||
|
exkl statsskuld- | |||||
|
räntor |
442,8 |
434,9 |
424,8 |
411,0 |
406,2 |
|
Statsskuldräntor |
76,0 |
80,0 |
83,0 |
97,0 |
107,0 |
|
Andel av BNP % |
4,9 |
4,9 |
4,8 |
5,3 |
5,5 |
|
Budgetsaldo |
-150,6 |
-130,5 |
-102,1 |
-80,2 |
-62,9 |
|
Andel av BNP % |
-9,7 |
-7,9 |
-5,9 |
-4,4 |
-3,3 |
Historiska år är samma som i alternativ 2 %.
Källa: Finansdepartementet
158
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell IV: Statsbudgetens inkomster och utgifter brutto
Miljarder kronor, 94/95 års prisnivA
Inkluderar även ännu ej uppfyllda delar av det saneringsprogram som riksdagen fattade beslut om vären
1993
88/89 89/90 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98 98/99
Alternativ 3 %
Inkomster,
|
brutto |
592,8 |
597,8 |
554,2 |
512,8 |
466,3 |
431,2 |
420,2 |
424,7 |
435,3 |
443,5 |
450,1 |
|
Utgifter, |
494,8 |
512,7 |
532,6 |
535,5 |
587,1 |
537,9 |
494,8 |
476,0 |
458,6 |
439,1 |
427,4 |
Historiska år är samma som i alternativ 2 %.
Källa: Finansdepartementet
159
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell V: Statsbudgetens inkomster, brutto
Alternativ 3 %
Miljarder kronor, löpande priser
|
88/89 |
89/90 |
90/91 |
91/92 |
92/93 |
93/94 |
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Fysiska |
76,6 |
81,3 |
56,7 |
14,9 |
3,6 |
-4,3 |
17,1 |
23,9 |
28,8 |
28,7 |
30,3 |
|
Juridiska |
25,0 |
23,3 |
19,2 |
24,1 |
29,6 |
27,9 |
26,1 |
24,6 |
29,8 |
32,4 |
35,9 |
|
Social- |
116,0 |
125,4 |
135,0 |
143,9 |
128,8 |
119,8 |
119,9 |
127,2 |
132,9 |
139,5 |
146,3 |
|
Mervärdes- |
86,6 |
100,2 |
123,4 |
120,0 |
117,8 |
114,8 |
115,2 |
121,1 |
128,0 |
135,5 |
143,2 |
|
Övriga |
62,1 |
68,3 |
68,0 |
69,7 |
68,7 |
71,7 |
75,9 |
79,9 |
83,5 |
86,7 |
89,0 |
|
Skatt på |
19,4 |
23,2 |
27,7 |
31,3 |
32,2 |
25,9 |
22,3 |
23,2 |
22,0 |
26,0 |
27,2 |
|
Inkomster av |
40,8 |
44,1 |
48,2 |
63,4 |
54,9 |
49,2 |
35,9 |
31,0 |
31,6 |
31,1 |
31,7 |
|
Övriga inkomster |
4,9 |
6,2 |
2,7 |
3,0 |
7,0 |
17,0 |
7,8 |
5,9 |
4,9 |
5,2 |
4,4 |
|
Statsbudgetens |
431,4 |
472,0 |
480,9 |
470,3 |
442,6 |
422,2 |
420,2 |
436,8 |
461,5 |
485,1 |
508,0 |
|
Summa skatte- |
387,6 |
424,5 |
430,5 |
407,8 |
386,2 |
361,2 |
382,3 |
405,9 |
431,1 |
455,2 |
478,6 |
|
Övriga |
43,8 |
47,5 |
50,4 |
62,5 |
56,4 |
61,0 |
37,9 |
30,9 |
30,4 |
29,9 |
29,4 |
Källa: Finansdepartementet
160
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell VI: Realekonomisk fördelning av statsbudgetens utgifter
Alternativ 3 %
Miljarder kronor, 94/95 års prisnivå
|
88/89 |
94/95 |
98/99 |
Genomsnittlig procentuell | |
|
Konsumtion |
109,7 |
127,4 |
124,8 |
-0,5 % |
|
Investeringar |
9,3 |
19,3 |
12,6 |
-10,2 % |
|
Transfereringar till hushåll |
127,6 |
157,6 |
143,3 |
-2,3 % |
|
varav redov på ink sidan |
87,5 |
52,0 |
52,7 |
0,3 % |
|
Transf till kommunerna |
80,8 |
66,6 |
52,8 |
-5,6 % |
|
Transf till utlandet |
14,9 |
14,2 |
12,2 |
-3,7 % |
|
Övriga transfereringar |
50,9 |
63,7 |
39,2 |
-11,4 % |
|
Statsskuldräntor |
69,6 |
76,0 |
97,4 |
6,4 % |
|
Övriga utgifter |
5,1 |
4,3 |
4,2 |
-0,4 % |
|
Summa utgifter 1 |
555,4 |
581,1 |
539,3 |
-1,8 % |
1 Exklusive utgifterna i tillkommande utgiftsbehov
Källor: Finansdepartementet, Riksrevisionsverket och Riksgäldskontoret
Tabell VII: Transfereringar till hushåll uppdelat på folkpensioner, sjukförsäkring, föräldrapenning
och arbetsskadeersättningar
Alternativ 3 %
Miljarder kronor, fasta priser
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Arbetsskadeförsäkring |
7,4 |
7,4 |
7,5 |
7,6 |
7,7 |
|
Sjukförsäkring |
33,6 |
34,1 |
34,5 |
34,6 |
34,8 |
|
Föräldraförsäkring |
18,2 |
17,2 |
17,8 |
18,2 |
18,5 |
|
Folkpension exkl KBT |
68,5 |
68,2 |
67,9 |
67,7 |
67,4 |
Källor: Finansdepartementet, Riksrevisionsverket och Riksgäldskontoret
161
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell VIII: Statens utgifter fördelade efter politikområden
Alternativ 3 %
Miljarder kronor, 94/95 års prisnivå
Exklusive tillkommande utgiftsbehov och ännu ej uppfyllda delar av det saneringsprogram som riksdagen
fattade beslut om våren 1993.
|
88/89 |
89/90 |
90/91 |
91/92 |
92/93 |
93/94 |
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Ålderspensioner |
142,1 |
146,3 |
148,2 |
149,6 |
149,4 |
154,0 |
157,3 |
160,3 |
162,7 |
164,7 |
166,4 |
|
politik |
37,1 |
35,1 |
40,4 |
65,5 |
91,5 |
100,9 |
106,0 |
97,4 |
94,8 |
92,9 |
91,7 |
|
arbetsskador |
117,2 |
116,7 |
114,7 |
106,4 |
89,9 |
87,4 |
85,7 |
87,2 |
88,9 |
90,6 |
92,6 |
|
Statsskuldräntor |
69,0 |
76,1 |
67,3 |
63,4 |
76,2 |
93,0 |
76,0 |
83,6 |
87,7 |
93,3 |
97,4 |
|
Barnfamiljer |
37,2 |
39,7 |
44,1 |
48,5 |
45,5 |
52,4 |
51,3 |
49,4 |
49,3 |
49,2 |
48,9 |
|
kommunsektor |
62,8 |
64,2 |
65,2 |
56,8 |
69,0 |
49,2 |
46,3 |
44,4 |
43,3 |
42,1 |
40,9 |
|
forskning |
30,8 |
30,3 |
31,7 |
34,4 |
35,7 |
41,6 |
41,8 |
36,9 |
37,4 |
37,5 |
37,6 |
|
Försvar |
42,3 |
44,0 |
46,7 |
41,5 |
42,0 |
41,1 |
40,8 |
41,1 |
40,8 |
40,9 |
41,0 |
|
Kommunikationer Bostads- |
17,0 |
20,9 |
18,2 |
19,2 |
25,5 |
29,7 |
30,5 |
27,7 |
28,2 |
24,7 |
23,1 |
|
försörjning |
20,4 |
25,4 |
26,2 |
35,6 |
42,0 |
38,2 |
30,1 |
21,0 |
14,1 |
8,8 |
4,3 |
|
inkl tull/skatt |
23,6 |
25,9 |
27,4 |
26,8 |
26,7 |
27,7 |
28,1 |
26,4 |
26,5 |
26,6 |
26,7 |
|
bistånd |
14,3 |
15,5 |
15,8 |
14,9 |
14,4 |
14,5 |
13,9 |
12,6 |
12,3 |
12,0 |
11,8 |
|
Invandring |
4,7 |
6,7 |
7,7 |
8,1 |
11,3 |
11,6 |
11,2 |
7,9 |
6,6 |
6,5 |
6,5 |
|
Vård och omsorg |
9,4 |
9,1 |
8,3 |
9,0 |
8,0 |
7,6 |
9,0 |
8,9 |
8,0 |
7,3 |
6,8 |
|
jordbrukspolitik |
9,8 |
9,8 |
12,8 |
20,7 |
52,0 |
34,1 |
5,8 |
5,4 |
5,3 |
5,3 |
5,3 |
|
förvaltning |
6,4 |
7,3 |
6,1 |
5,5 |
5,2 |
5,4 |
5,5 |
5,3 |
5,3 |
5,3 |
5,3 |
|
het och kultur |
4,1 |
4,4 |
4,6 |
4,5 |
5,0 |
5,0 |
4,9 |
4,8 |
4,8 |
4,8 |
4,8 |
|
Övriga utgifter |
1,9 |
1,5 |
3,7 |
2,7 |
2,3 |
1,8 |
4,8 |
4,8 |
4,8 |
4,8 |
4,8 |
|
samverkan |
2,8 |
2,9 |
3,7 |
3,1 |
3,3 |
3,9 |
3,6 |
3,6 |
3,6 |
3,6 |
3,6 |
|
planering |
3,9 |
4,0 |
3,6 |
3,4 |
2,8 |
3,0 |
3,5 |
3,5 |
3,4 |
3,4 |
3,4 |
|
vård och energi Summa utgifter, |
1,4 |
1,2 |
1,2 |
1,2 |
1,8 |
2,0 |
2,3 |
1,5 |
1,1 |
1,1 |
1,0 |
|
brutto |
658,2 |
687,0 |
697,6 |
720,8 |
799,5 |
804,1 |
758,4 |
733,7 |
728,9 |
725,4 |
723,9 |
Källa: Finansdepartementet
162
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell IX: Utgifter för statsskuldräntor
Alternativ 3 %
Miljarder kronor, löpande priser
|
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Räntor pä län i |
24,2 |
24,4 |
25,4 |
26,1 |
25,9 |
|
Räntor på lån i |
47,5 |
59,7 |
71,6 |
71,2 |
84,9 |
|
Valutakursdifferenser |
4,3 |
1,9 |
-4,0 |
4,7 |
-0,8 |
|
Totala ränteutgifter |
76,0 |
86,0 |
93,0 |
102,0 |
110,0 |
Källa: Finansdepartementet
163
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell X: Arbetsmarknadsfonden
Alternativ 3 %
Miljarder kronor, löpande priser
Exklusive ännu ej uppfyllda delar av det saneringsprogram som riksdagen fattade beslut om våren 1993.
88/89 89/90 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98 98/99
|
Inkomster |
22,0 |
26,5 |
28,0 |
29,7 |
31,4 |
|
Utgifter |
49,9 |
47,4 |
45,5 |
44,5 |
43,8 |
|
Räntor |
4,5 |
5,6 |
6,4 |
7,6 |
8,8 |
|
Finansiellt | |||||
|
sparande, | |||||
|
inkl räntor |
4,2 7,0 6,7 -10,8 -23,7 -37,4 -32,4 |
-26,5 |
-23,9 |
-22,4 |
-21,2 |
Källa: Finansdepartementet
Anm: För åren 88/89-93/94 redovisas endast finansiellt sparande inkl, räntor.
Tabell XI: Delpensionsfonden
Alternativ 3 %
Miljarder kronor, löpande priser
Exklusive ännu ej uppfyllda delar av det saneringsprogram som riksdagen fattade beslut om våren 1993.
|
88/89 |
89/90 |
90/91 |
91/92 |
92/93 |
93/94 |
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Inkomster |
2,4 |
2,8 |
3,1 |
2,9 |
1,9 |
1,2 |
1,3 |
1,4 |
1,5 |
1,6 |
1,6 |
|
Utgifter |
1,5 |
1,6 |
1,7 |
2,0 |
2,4 |
2,5 |
2,6 |
2,5 |
2,5 |
2,4 |
2,4 |
|
Räntor |
0,5 |
0,7 |
1,1 |
1,4 |
1,6 |
1,1 |
0,4 |
0,3 |
0,2 |
0,2 |
0,1 |
|
Finansiellt |
1,4 |
1,9 |
2,5 |
2,3 |
1,1 |
-0,2 |
-0,9 |
-0,8 |
-0,8 |
-0,6 |
-0,7 |
Källa: Finansdepartementet
164
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.2
Tabell XII: Lönegarantifonden
Alternativ 3 %
Miljarder kronor, löpande priser
Exklusive ännu ej uppfyllda delar av det saneringsprogram som riksdagen fattade beslut om våren 1993.
88/89 89/90 90/91 91/92 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98 98/99
Finansiellt
sparande,
inkl räntor 0,8 1,1 1,2 -3,5 -3,7 -1,4 -0,7 -0,06 0,3 0,4 0,5
Källa: Finansdepartementet
Tabell XIII: AP-fonden
Alternativ 3 %
Miljarder kronor, löpande priser
Exklusive ännu ej uppfyllda delar av det saneringsprogram som riksdagen fattade beslut om våren 1993.
|
88/89 |
89/90 |
90/91 |
91/92 |
92/93 |
93/94 |
94/95 |
95/96 |
96/97 |
97/98 |
98/99 | |
|
Inkomster |
55,0 |
69,4 |
81,0 |
83,5 |
82,4 |
82,3 |
85,8 |
90,4 |
95,4 |
100,6 |
106,2 |
|
Räntor |
42,6 |
45,3 |
49,7 |
56,1 |
52,7 |
50,3 |
45,9 |
41,6 |
38,0 |
35,9 |
34,4 |
|
Utgifter |
65,4 |
73,8 |
83,3 |
92,8 |
99,6 |
106,0 |
112,5 |
118,7 |
126,3 |
134,1 |
142,2 |
|
sparande, |
32,2 |
40,9 |
47,4 |
46,8 |
35,5 |
26,6 |
19,7 |
13,3 |
7,1 |
2,4 |
-1,6 |
Källa: Finansdepartementet
165
Bilaga 1.3
Utdrag ur
Riksrevisionsverkets
reviderade inkomst-
beräkningar för budgetåret
1994/95
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret 1994/95
Riksrevisionsverket (RRV) skall enligt sin instruktion varje år till regeringen
lämna en reviderad beräkning av statsbudgetens inkomster för det kom-
mande budgetåret, avsedd som underlag för inkomstberäkningen i komplet-
teringspropositionen. RRV redovisar med denna skrivelse nya beräkningar
av inkomsterna för budgetåret 1994/95 avseende de större inkomsttitlarna
samt vissa speciellt konjunkturkänsliga inkomsttitlar. I anslutning till beräk-
ningarna har även en ny prognos för budgetåret 1993/94 gjorts. Underlag för
beräkningarna har inhämtats från berörda myndigheter. För beräkningarna
av inkomstskatterna har dessutom uppgifter utnyttjats dels från RRV:s taxe-
ringsstatistiska undersökning avseende inkomståret 1992, dels från RRV:s
aktiebolagsenkät.
Här presenteras en sammanfattning av beräkningsresultaten. I den av
RRV utgivna publikationen Inkomstberäkningen våren 1994 lämnas kom-
mentarer till förändringar för vissa titlar avseende budgetåret 1994/95, där
RRV nu förordar förändringar. För att underlätta jämförelse med progno-
serna i den reviderade nationalbudgeten presenteras i bilaga 1 också beräk-
ningsresultaten kalenderårsvis för åren 1993-1995.
RRV:s inkomstberäkning från hösten 1993 finns utgiven i en separat pub-
likation och kan tillsammans med den av RRV utgivna Inkomstliggaren an-
vändas som ett komplement till den nu presenterade reviderade inkomstbe-
räkningen. Inkomstliggaren innehåller utförliga beskrivningar av vilka in-
komster som hänför sig till de olika inkomsttitlarna och vilka bestämmelser
som gäller för dessa.
Generaldirektör Inga-Britt Ahlenius har beslutat i detta ärende i närvaro
av direktör Gert Jönsson, revisionsdirektör Per Östling, avdelningsdirektör
Jörgen Hansson, revisor Peter Håkansson, revisor Johan Fall, revisor Urban
Karlström och föredragande, avdelningsdirektör Birgitta Hallstener.
Stockholm den 21 april 1994
Inga-Britt Ahlenius
Birgitta Hallstener
Förutsättningar
Riksrevisionsverkets (RRV) förslag till reviderad beräkning av statsbudge-
tens inkomster för budgetåret 1994/95 och den nu gjorda beräkningen av in-
komsterna för budgetåret 1993/94 grundas på den ekonomiska politik som
har kommit till uttryck i beslut av statsmakterna eller i förslag som har lagts
fram av regeringen i propositioner som av oss är kända. Förutom de institu-
tionella förutsättningarna är bedömningen av konjunkturutvecklingen bety-
delsefull för beräkningen av statsbudgetens inkomster. RRV har därför haft
kontakt med Finansdepartementet under det pågående arbetet med den re-
viderade nationalbudgeten för år 1994 och med Konjunkturinstitutet. På
grundval härav har RRV utgått från följande grundläggande antaganden för
beräkningarna:
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
|
1992 |
Förändr. |
1993 |
Förändr. |
1994 |
Förändr. | |
|
Utbetald lönesumma11 |
-1,5 |
0 |
3,0 |
-0,7 |
4,7 |
+0,3 |
|
Pensioner11 |
2,5 |
-1,1 |
4,8 |
-0,3 |
3,2 |
-0,8 |
|
Konsumentprisindex | ||||||
|
årsmedeltal'1 |
4,7 |
0 |
1,5 |
-1,0 |
2,6 |
-0,2 |
|
Privat konsumtion, | ||||||
|
löpande priser11 |
2,2 |
+0,1 |
4,0 |
+ 1,0 |
5,7 |
+ 0,2 |
|
Privat konsumtion, | ||||||
|
fasta priser11 |
-3,8 |
+0,1 |
1,5 |
+ 0,8 |
2,0 |
0 |
|
Bostadslåneränta21 |
10,7 |
0 |
8,6 |
0 |
6,8 |
+0,05 |
|
Driftsöverskott exkl. | ||||||
|
egna hem11 |
13,6 |
0 |
3,3 |
0 |
9,2 |
0 |
|
Basbelopp, kr. |
34 400 |
0 |
35 200 |
0 35 600 |
-300 | |
1 Procentuell förändring från föregående år
2 Avser budgetåren 1993/94-1994/95
I föreliggande beräkningar har hänsyn tagits till följande propositioner, rege-
ringsbeslut och skrivelser:
1993/94:99 Ny mervärdesskattelag
1993/94:100 Finansplanen
1993/94:119 Kompensation för viss dieseloljeskatt
1993/94:136 Riktlinjer för ett nytt tillståndssystem för import, ex-
port, tillverkning och partihandel med alkoholdrycker
1993/94:141 Beredskapslagring av olja för krigssituationer
1993/94:147 Jämställdhetspolitiken: Delad makt - delat ansvar
1993/94:148 Vårdnadsbidrag
1993/94:160 Ny myndighetsorganisation på radio- och TV-området
1993/94:166 Avreglering av järnvägstrafiken och riktlinjer m.m. för
SJ:s verksamhet under åren 1994 1996
1993/94:167 En effektivare fordonskontroll
1993/94:177 Utbildning och forskning. Kvalitet och konkurrenskraft
1993/94:181 Slopad årlig fordonsskatt för vissa äldre motorfordon
1993/94:220 Vissa socialförsäkringsfrågor
Vidare grundas beräkningarna nu på aktuellare uppgifter för inkomstskat-
terna. RRV har även genomfört en enkät bland svenska aktiebolag under
februari månad för att förbättra underlaget för beräkningen av juridiska per-
soners inkomstskatt.
Statsbudgetens totala inkomster budgetåret 1994/95
Enligt de nu reviderade beräkningarna uppgår statsbudgetens inkomster till
367,2 mdkr. Det är 7,6 mdkr mer än vad som beräknades i budgetpropositio-
nen. De största förändringarna på inkomsttitlar kommenteras under avsnit-
tet utveckling av inkomsterna.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
Statsbudgetens inkomster
Budgetäret 1994/95
Totalt 367 miljarder kr.
Bruttoredovisning av statsbudgetens inkomster
På de flesta inkomsttitlar på statsbudgeten redovisas endast inkomster. På
ett mindre antal titlar redovisas även utgifter. För dessa titlar sker en nettore-
dovisning, dvs. saldot av inkomster och utgifter tas upp på statsbudgetens
inkomstsida. I tabell 1 ges en sammanställning av bruttobeloppen budget-
åren 1993/94 och 1994/95. I RRV:s prognosarbete ingår att för dessa titlar
bedöma utvecklingen av bruttobeloppen för såväl inkomster som utgifter.
12 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
Tabell 1. Bruttoredovisning av statsbudgetens inkomster budgetåren 1993/94 - 1994/95 (mkr)
|
Inkomsttyp/ |
Inkomster (brutto) |
Utgifter (brutto) |
Inkomster på stats- | ||||
|
1993/94 |
1994/95 |
1993/94 |
1994/95 |
1993/94 |
1994/95 | ||
|
1000 |
Skatter |
915 514 |
938 383 |
607 460 |
608 853 |
308 054 |
329 531 |
|
varav |
1100* Skatt på inkomst |
361 155 |
367 269 |
323 016 |
316 403 |
38 139 |
50 866 |
|
1200* |
210 921 |
226 888 |
153 956 |
161 590 |
56 965 |
65 298 | |
|
1400 Skatt på |
317 507 |
321 974 |
130 488 |
130 860 |
187 019 |
191 114 | |
|
2000 |
Inkomst av statens |
30 040 |
29126 |
0 |
0 |
30 040 |
29126 |
|
3000 |
Inkomster av för- |
11 332 |
32 |
0 |
0 |
11332 |
32 |
|
4000 |
Återbetalning av |
7 909 |
6 610 |
0 |
0 |
7 909 |
6 610 |
|
5000 |
Kalkylmässiga |
32 838 |
22 815 |
21238 |
20 866 |
11600 |
1949 |
|
varav 5200* Stat- |
18 363 |
19 625 |
21238 |
20 866 |
-2 875 |
-1241 | |
|
Summa |
997 634 |
996 966 |
628 698 |
629 719 |
368 936 |
367 247 | |
* Omföringar mellan statsbudgetens inkomsttitlar är exkluderade.
Den största differensen mellan brutto- och nettoredovisningen finns på in-
komsttypen 1000 Skatter. Inkomsterna på huvudgruppen 1100 består till
största delen av preliminärskatter (statlig och kommunal inkomstskatt
m.m.). Utgifterna ut-görs bl.a. av utbetalningar av kommunalskattemedel
och överskjutande skatt. För huvudgrupp 1100 beräknas bruttoinkomsterna
öka med 1,7 % mellan budgetåren 1993/94 och 1994/95. Bruttoutgifterna be-
räknas minska med 2,0 % för budgetåret 1994/95.
Inkomsterna inom huvudgruppen 1200 består i huvudsak av arbetsgivar-
avgifter. I bruttoredovisningen ingår såväl ATP-avgifter som övriga arbetsgi-
varavgifter som överförs till fonder eller konton utanför statsbudgeten. Ut-
gifterna utgörs av ut-betalningar till ATP-systemet och olika fonderingar
inom den statliga sektorn. Vidare utbetalas sjukförsäkringsavgiftens andel
av sjukförsäkringens kostnader. Bruttoinkomsterna för huvudgruppen 1200
beräknas öka med 7,6 % mellan budgetåren 1993/94 och 1994/95. Utgifterna
beräknas öka med 5,0%.
Bruttoinkomsterna på huvudgruppen 1400 beräknas till 317,5 mdkr för
budgetåret 1993/94 och bruttoutgifterna till 130,5 mdkr för samma år. Brut-
toutgifterna utgör återbetalningar av mervärdesskatt. För budgetåret
1994/95 beräknas bruttoinkomsterna öka med 1,4% och bruttoutgifterna
öka med 0,3 % jämfört med budgetåret 1993/94.
Periodiserad redovisning av fysiska och juridiska personers inkomstskatt
I det föregående avsnittet behandlades brutto- och nettoredovisning på in-
komsttitlarna. När det gäller 1111 Fysiska personers inkomstskatt och 1121
Juridiska personers inkomstskatt kvarstår ett flertal problem då inkomsterna
skall analyseras utifrån ändringar i den ekonomiska miljön. Problemen
hänger bl.a. ihop med de redovisningsprinciper som gäller för statsbudgeten.
Tre problemområden kan konstateras:
1) Budgetårsredovisningen
2) Kassamässigheten
3) Den samordnade uppbörden.
Budgetårsredovisningen innebär svårigheter då skatten skall analyseras ut-
ifrån förändringar i lönesumman, tillväxten i ekonomin eller förändringar
av skatteregler. Samtliga dessa variabler använder sig av kalenderåret som
tidsperiod.
Kassamässigheten innebär att inkomsttiteln visar inbetalningar av prelimi-
närskatt, kvarskatt och fyllnadsinbetalningar samt utbetalningar av över-
skjutande skatt. Detta innebär att skattemedel som avser ett visst inkomstår
kassamässigt finns utspritt över tre olika budgetår. Då skatten skall analyse-
ras utifrån förändringar i den ekonomiska miljön bör man studera skattein-
täkten, dvs. den skatt som har/kommer att debiteras som slutskatt för re-
spektive inkomstår.
Den samordnade uppbörden innebär att ett flertal skatter betalas in på
inkomsttitlarna för fysiska och juridiska personers inkomstskatt genom pre-
liminärskatteinbetalningar m.m. för att sedan omföras med två års eftersläp-
ning till ”egna” inkomsttitlar. Detta gäller exempelvis för fastighetsskatt och
förmögenhetsskatt, samt för egenföretagarnas egenavgifter och den sär-
skilda löneskatt som betalas in av juridiska personer.
Således behövs ett alternativt angreppssätt då inkomstskatterna skall ana-
lyseras. Ett sådant angreppssätt skulle kunna vara en periodiserad redovis-
ning av inkomsttitlarna. Denna redovisning renodlar den statliga inkomst-
skatt som debiteras under respektive inkomstår. Nedan presenteras en pe-
riodiserad redovisning av fysiska och juridiska personers inkomstskatt åren
1991-1995.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
Periodiserad redovisning av fysiska och juridiska personers inkomstskatter
|
1991 |
1992 |
1993 |
1994 |
1995 | |
|
1111 Fysiska personers | |||||
|
inkomstskatt |
15 441 |
8 058 |
8 982 |
9 099 |
14 473 |
|
statlig inkomstskatt |
19 864 |
17 234 |
18 501 |
20083 |
20 898 |
|
kapital |
672 |
- 6 549 |
- 6 225 |
- 7 658 |
- 4 284 |
|
varav skatt |
20 732 |
15 329 |
13 364 |
9 226 |
8 230 |
|
varav reduktion |
-20 061 |
-21 878 |
- 19 588 |
-16 883 |
-12514 |
|
övriga reduktioner |
- 1 175 |
0 |
- 1243 |
- 1243 |
0 |
|
restfört |
- 4 321 |
- 3 138 |
- 2 494 |
- 2 550 |
- 2 655 |
|
övriga skatter och | |||||
|
avgifter |
401 |
512 |
442 |
467 |
515 |
Regleringar mellan stat
|
och kommunsektorn |
0 |
0 |
9 760 |
10 218 |
13 941 |
|
1121 Juridiska personers | |||||
|
inkomstskatt |
19 665 |
19317 |
27 550 |
24 925 |
23 935 |
|
förvärvsinkomster |
21 777 |
20 833 |
29 193 |
26 541 |
25 446 |
|
restfört |
- 2112 |
- 1516 |
- 1 644 |
- 1 616 |
- 1 511 |
1122 Avskattning
5 000
Tabellen visar att fysiska personers statliga inkomstskatt minskade mellan
1991 och 1992. Detta beror på att brytpunkten för statlig inkomstskatt juste-
rades upp med en historisk inflationstakt som var högre än vad inflationen
kom att bli under 1992. Dessutom lades ett reallöneskydd om 2 % på den
höga inflationsuppräkningen.
Efter 1992 beräknas skatten öka både 1993 och 1994. Detta beror bland
annat på slopat schablonavdrag (fr.o.m. 1993), slopat grundavdrag för statlig
förvärvsinkomst (fr.o.m. 1994), samt slopat reallöneskydd (1993 och 1994).
Fysiska personers kapitalskatt beräknas minska från 672 mkr till -6 549
mkr mellan åren 1991 och 1992. Detta beror till stor del på minskade reavins-
ter.
Under 1992 lade riksdagen fast den så kallade finansieringsprincipen.
Denna princip medför ett behov av ekonomiska regleringar mellan staten
och kommunsektorn. Regleringarna kan i princip vara både positiva och ne-
gativa. De beslut (bl.a. slopat schablonavdrag och sänkt grundavdrag) som
statsmakterna fattat ökar i praktiken kommunernas skatteunderlag. Detta
innebär att regleringarna måste återföra pengar från kommunsektorn till sta-
ten. I praktiken redovisas regleringarna som en minskning av kommunal-
skatteutbetalningarna och påverkar således inkomsttiteln 1111 Fysiska per-
soners inkomstskatt positivt, dvs. nettot på titeln ökar. Eftersom detta trots
allt inte är en inkomstskatt har regleringarna brutits ut ur den periodiserade
redovisningen och redovisas separat.
Juridiska personers inkomster beräknas öka kraftigt mellan 1992 och
1993. Detta beror dels på att företagens inkomster ökar pga. den förbättrade
konjunkturen, dels på att skatteinkomsterna ökade tillfälligt med 4 mdkr
1993 när Fortia AB likviderades.
Fr.o.m. 1992 särskiljs inte 1122 Avskattning av företagens reserver. De in-
komster som tidigare redovisats på inkomsttiteln 1122 kommer att fr.o.m.
inkomståret 1993 att ingå i de inkomster som redovisas på 1121 Juridiska
personers inkomstskatt. Förändringen görs därför att avskattningen också
är skatt på inkomst.
Utveckling av inkomsterna
Statsbudgetens inkomster för budgetåret 1993/94 beräknas till 368,9 mdkr
vilket är 19,3 mdkr mer än vad som beräknades i budgetpropositionen. För
budgetåret 1994/95 ökar inkomsterna med 7,6 mdkr i förhållande till budget-
propositionen och beräknas därmed uppgå till totalt 367,2 mdkr
Mellan budgetåren 1993/94 och 1994/95 beräknas inkomsterna minska
med 1,7 mdkr (0,5 %). En förklaring till minskningen är att i prognosen för
budgetåret 1993/94 finns engångsinbetalningar som t.ex. bolagiseringen av
statens fastighetsförvaltning och försäljning av aktier i statsägda bolag.
Dessa beräknas uppgå till 24,7 mdkr. Bortser man ifrån dessa engångseffek-
ter ökar inkomsterna mellan budgetåren med 23 mdkr (6,2 %).
I efterföljande tablå redovisas de inkomsttitlar som har de största föränd-
ringarna för budgetåren 1993/94 och 1994/95 mellan beräkningarna till bud-
getpropositio-nen och RRV:s nuvarande beräkning (mkr). Orsakerna till
dessa förändringar beskrivs i det följande.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
|
1993/94 |
Förändr. |
1994/95 |
Förändr. |
Prop. 1993/94:150 |
|
Enligt |
jfr. med |
Enligt |
jfr. med |
Bilaga 1.3 |
|
RRV |
budget- |
RRV |
budget- | |
|
prop. |
prop. |
|
Totala inkomster |
368 936 |
+ 19320 |
367247 |
+ 7 605 |
|
Fysiska personer |
4 926 |
+ 1810 |
19 132 |
+ 983 |
|
Juridiska personer |
27 850 |
+ 2 854 |
25 940 |
+ 1 120 |
|
Socialavgifter |
56 965 |
+ 1845 |
65 298 |
+ 2 523 |
|
Mervärdesskatt |
115 300 |
+ 20 791 |
15 700 |
+ 3 994 |
|
Inkomster av | ||||
|
försåld egendom |
11332 |
+ 11 187 |
32 |
0 |
|
Övriga inkomster |
152563 |
- 455 |
141 145 |
-1016 |
Fysiska personers inkomstskatt
Nettot på titeln Fysiska personers inkomstskatt beräknas för budgetåret
1993/94 till 4,9 mdkr, vilket är en ökning med 1,8 mdkr jämfört med budget-
propositionen.
För budgetåret 1994/95 beräknas nettot på titlen till 19,1 mdkr, vilket är
en ökning med 1,0 mdkr jämfört med budgetpropositionen.
I tablån nedan redovisas en analys av orsakerna till förändringarna för
budgetåren 1993/94 och 1994/95 (mdkr).
Ekonomisk utveckling
Regler
1993/94
+ 1,9
-0,1
1994/95
+0,7
+0,3
Förändringar har skett i de antaganden om den ekonomiska utvecklingen
som RRV bygger sina beräkningar på. Förändringar av lönesumman är här
av central betydelse. Tablån på sidan 2 redogör för hur antagandena föränd-
rats. Vissa korrigeringar har också gjorts utifrån ny utfallsinformation, bland
annat med hänsyn till de egna inbetalningar av preliminär skatt som skett
avseende inkomståret 1993. Vidare bedriver RRV ett kontinuerligt utveck-
lingsarbete med de modeller som utnyttjats för föreliggande beräkningar.
Detta har bland annat inneburit vissa justeringar i RRV:s prognos över reali-
sationsvinster under inkomst av kapital, samt vissa justeringar angående in-
komsternas inbördes sammansättning.
Regler avser föreslagna regelförändringar angående utbetalning av skatte-
medel till kyrkokommuner (prop. 1993/94:100, bil 8). Under rubriken regler
ingår också en mindre justering av den genomsnittliga kommunalskattesat-
sen, som skett till följd av att vissa kommuner förändrat sin kommunalskat-
tesats från och med 1994.
Juridiska personers inkomstskatt
Nettot på titeln Juridiska personers inkomstskatt beräknas för budgetåret
1993/94 till 26,8 mdkr. Det är en ökning med cirka 6,6 mdkr jämfört med
budgetpropositionen. För budgetåret 1994/95 beräknas nettot på titeln till
24,8 mdkr, vilket är en ökning med 5,7 mdkr jämfört med budgetpropositio-
nen.
I tablån nedan redovisas en analys av orsakerna till förändringarna för
budget-åren 1993/94 och 1994/95 (mdkr).
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
Ekonomisk utveckling
Bolagsenkät m.m.)
Teknisk justering
(ej saldopåverkande)
1993/94
3,1
3,5
1994/95
0,6
5,1
Resultatet av RRV:s bolagsenkät reviderar upp prognosen för företagens
taxerade inkomster för inkomståret 1993, vilket resulterar i en upprevidering
av nettot för budgetåren 1993/94 och 1994/95. Utfallet från RSV:s prelimi-
nära redovisningar av in- eller utbetalda skatter t.o.m. februari månad tyder
på samma bild som bolagsenkäten. Den största enskilda posten som påver-
kar beräkningarna utgörs av de höga extra egna inbetalningarna i februari
1994.
I antagandebilden är det främst privat konsumtion, lönesumman och KPI
som har förändrats sedan föregående beräkning.
Den tekniska justeringen består i att de inkomster som tidigare redovisats
på titel 1122 Avskattning av företagens reserver från och med budgetåret
1993/94 kommer att ingå i inkomsterna på inkomsttitel 1121 Juridiska perso-
ners inkomstskatt. Detta påverkar därmed inte statsbudgetens saldo. Ök-
ningen på 1121 motsvaras av en minskning på 1122. Förändringarna 3,5
mdkr och 5,1 mdkr är dock större än vad 1122 beräknades till totalt i före-
gående prognos. Detta beror på att prognosen för avskattningen av företa-
gens obeskattade reserver är beroende av prognosen för juridiska personers
inkomstskatt.
Lagstadgade socialavgifter
Inkomsterna av lagstadgade socialavgifter, netto beräknas uppgå till 57,0
mdkr under budgetåret 1993/94 och till 65,3 mdkr under budgetåret 1994/95.
I förhål-lande till budgetpropositionen innebär detta en ökning med 1,8
mdkr för bud-getåret 1993/94 och med 2,5 mdkr för budgetåret 1994/95. Ök-
ningen beror främst på lägre utgifter för sjuk- och föräldraförsäkringen un-
der inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto.
Mervärdesskatt
Den beloppsmässigt största inkomsttiteln under Skatt på varor och tjänster
är Mervärdesskatt. Inkomsterna av mervärdesskatt har räknats upp med 2,1
mdkr för budgetåret 1993/94 till 115,3 mdkr. För budgetåret 1994/95 beräk-
nas inkomsterna av mervärdesskatt till 115,7 mdkr det är en ökning med 4,0
mdkr jämfört med budgetpropositionen. Uppjusteringarna har gjorts bl.a.
till följd av utfall för 1993 och ändrade antaganden för den privata konsum-
tionen och maskin- och byggnadsinvesteringar.
Inkomster av försåld egendom
Inkomster av försåld egendom beräknas öka från 0,1 mdkr till 11,2 mdkr
budgetåret 1993/94jämfört med budgetpropositionen. Den största ökningen
utgörs av försäljning av statens aktier i AssiDomän, SSAB och OK Petro-
leum. Dessa poster utgör tillsammans 11 mdkr.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
Tabeii 2 Jämförelse mellan inkomster enligt budgetpropositionen och RRVs beräkning för budgetären 1993/94
och 1994/95 (tkr)
1993/94
1994/95
Inkomsttitel
Enligt Enligt
budgetpro- RRVs
position beräkning
Ökning ( ) Enligt Enligt
Minskning budgetpro- RRVs
(-) position beräkning
Ökning ( )
Minskning
(-)
|
1000 Skatter: |
300 398 850 |
308 053 750 |
7 654 900 |
321 528 515 |
329 530 833 |
8 002318 |
|
1100 Skatt på inkomst: |
33 535 000 |
38 139 000 |
4 604 000 |
48 783 000 |
50 866000 |
2 083 000 |
|
1110 Fysiska personers inkomst- |
3116 000 |
4 926 000 |
1810000 |
18149000 |
19132000 |
983000 |
|
1111 Fysiska personers inkomst- |
3116 000 |
4 926 000 |
1810 000 |
18 149000 |
19 132000 |
983 000 |
|
1120 Juridiska personers inkomst- |
24 996 000 |
27850 000 |
2854 000 |
24820000 |
25 940000 |
1120000 |
|
1121 Juridiska personers inkomst- |
20 189 000 |
26 791 000 |
6 602 000 |
19 138000 |
24 831 000 |
5 693 000 |
|
1122 Avskattning av företagens |
3 741 000 |
0 |
-3 741 000 |
4 564 000 |
0 |
-4 564 000 |
|
1123 Beskattning av tjänstegrupp- |
1066 000 |
1059 000 |
-7 000 |
1 118000 |
1 109 000 |
-9000 |
|
1130 Ofördelbara inkomstskatter: |
2025 000 |
2025 000 |
0 |
2096000 |
2096000 |
0 |
|
1131 Öfördelbara inkomstskatter |
2 025 000 |
2025 000 |
0 |
2 096 000 |
2096 000 |
0 |
|
1140 Övriga inkomstskatter: |
3398000 |
3338000 |
-60000 |
3 718000 |
3698000 |
-20000 |
|
1141 Kupongskatt |
350 000 |
290 000 |
-60 000 |
600 000 |
580 000 |
-20000 |
|
1142 Utskiftningsskatt och ersätt- |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
1143 Bevillningsavgift |
5 000 |
5 000 |
0 |
5000 |
5 000 |
0 |
|
1144 Lotteriskatt |
3 043 000 |
3 043 000 |
0 |
3113 000 |
3 113 000 |
0 |
|
1200 Lagstadgade socialavgifter: |
55 120 000 |
56 965 000 |
1845 000 |
62 775 000 |
65 298 000 |
2 523 000 |
|
1211 Folkpensionsavgift |
36 206 000 |
35 816 000 |
-390 000 |
37 416 000 |
37 205 000 |
-211000 |
|
1221 Sjukförsäkringsavgift, netto |
6 645 000 |
7 615 000 |
970 000 |
8 623 000 |
11014 000 |
2 391000 |
|
1222 Allmän sjukförsäkringsav- |
0 |
0 |
0 |
3 988 000 |
4 038 000 |
50000 |
|
1231 Bamomsorgsavgift |
387 000 |
403 000 |
16 000 |
0 |
0 |
0 |
|
1241 Utbildningsavgift |
2000 |
5 000 |
3 000 |
0 |
0 |
0 |
|
1251 övriga socialavgifter, netto |
2 872 000 |
4 088 000 |
1216 000 |
5 200000 |
5 270 000 |
70 000 |
|
1271 Inkomster av arbetsgivar- |
550 000 |
556 000 |
6 000 |
571000 |
579000 |
8000 |
|
1281 Allmän löneavgift |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
1291 Särskild löneskatt |
8 458 000 |
8 482 000 |
24 000 |
6 977 000 |
7192 000 |
215 000 |
|
1300 Skatt på egendom: |
25 850350 |
25 930 350 |
80 000 |
22 288 215 |
22 253 333 |
-34 882 |
|
1310 Skatt på fast egendom: |
17026350 |
17026 350 |
0 |
14 679215 |
14646 333 |
-32882 |
|
1311 Skogsvårdsavgifter |
110 000 |
110 000 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
1312 Fastighetsskatt |
16 916 350 |
16 916 350 |
0 |
14 679 215 |
14 646 333 |
-32 882 |
|
1320 Förmögenhetsskatt: |
2 174 000 |
2174 000 |
0 |
2159000 |
2157000 |
-2000 |
|
1321 Fysiska personers förmögen- |
2112 000 |
2112 000 |
0 |
2 095 000 |
2 093 000 |
-2000 |
|
1322 Juridiska personers förmö- |
62 000 |
62 000 |
0 |
64 000 |
64 000 |
0 |
|
1330 Arvsskatt och gåvoskatt: |
950000 |
950 000 |
0 |
950000 |
950 000 |
0 |
|
1331 Arvsskatt |
800 000 |
800 000 |
0 |
800 000 |
800000 |
0 |
|
1332 Gåvoskatt |
150 000 |
150 000 |
0 |
150 000 |
150 000 |
0 |
|
1340 övrig skatt på egendom: |
5 700000 |
5 780 000 |
80000 |
4 500000 |
4500000 |
0 |
|
1341 Stämpelskatt |
5 700 000 |
5 780 000 |
80 000 |
4 500 000 |
4 500 000 |
0 |
10
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
1993/94 1994/95
|
Inkomsttitel Enligt Enligt Ökning () Enligt Enligt Ökning () | ||||||
|
budgetpro- RRVs Minskning b position beräkning (-) p |
>udgetpro- RRVs Minskning osition beräkning (-) | |||||
|
1400 Skatt på varor och tjänster: |
185 893 500 |
187 019 400 |
1125 900 |
187 682300 |
191113 500 |
3 431 200 |
|
1410 Allmänna försäljnings- |
113221000 |
115 300000 |
2079000 |
111 706000 |
115 700000 |
3 994 000 |
|
1411 Mervärdesskatt |
113 221000 |
115 300 000 |
2 079 000 |
111706 000 |
115 700 000 |
3 994 000 |
|
1420,1430 Skatt på specifika va- ror: |
59 795 500 |
59 758500 |
-37000 |
63 963 700 |
64268 500 |
304800 |
|
1421 Bensinskatt |
22 021 000 |
22 107 000 |
86000 |
22 124 000 |
22544 000 |
420 000 |
|
1422 Särskilda varuskatter |
0 |
10 000 |
10 000 |
0 |
0 |
0 |
|
1423 Försäljningsskatt på motor- |
1 160 000 |
1 311000 |
151000 |
1340000 |
1512 000 |
172 000 |
|
1424 Tobaksskatt |
7 387 000 |
7175 000 |
-212 000 |
7 625 000 |
7 693 000 |
68 000 |
|
1425 Skatt på spritdrycker |
6183 000 |
5 990 000 |
-193 000 |
6 417 000 |
6 100 000 |
-317 000 |
|
1426 Skatt på vin |
3 150 000 |
2 900 000 |
-250 000 |
3 244 000 |
3 244 000 |
0 |
|
1427 Skatt på maltdrycker |
2898 000 |
2 923 000 |
25 000 |
2990 200 |
3 050000 |
59 800 |
|
1428 Energiskatt |
15 800 000 |
16 150 000 |
350 000 |
19090000 |
18 996 000 |
-94 000 |
|
1429 Särskild avgift på svavelhal- |
500 |
500 |
0 |
500 |
500 |
0 |
|
1431 Särskild skatt på elektrisk |
120 000 |
120 000 |
0 |
142 000 |
142000 |
0 |
|
1434 Skatt på viss elektrisk kraft |
1015 000 |
1015 000 |
0 |
928 000 |
928 000 |
0 |
|
1435 Särskild skatt mot försur- |
61000 |
57 000 |
-4000 |
63 000 |
59 000 |
-4 000 |
|
1440 Överskott vid försäljning av |
200000 |
200000 |
0 |
200000 |
200000 |
0 |
|
1442 Systembolaget AB:s inleve- |
200 000 |
200 000 |
0 |
200000 |
200 000 |
0 |
|
1450 Skatt på tjänster: |
1195000 |
1216 900 |
21900 |
1 157 000 |
1145000 |
-12 000 |
|
1451 Reseskatt |
75 000 |
108 900 |
33 900 |
0 |
0 |
0 |
|
1452 Skatt på annonser och re- |
1000 000 |
988 000 |
-12 000 |
1027000 |
1015 000 |
-12 000 |
|
1454 Skatt på spel |
120 000 |
120 000 |
0 |
130000 |
130 000 |
0 |
|
1460 Skatt på vägtrafik: |
5166000 |
5 236 000 |
70000 |
3874000 |
4064000 |
190000 |
|
1461 Fordonsskatt |
3 874 000 |
4 082 000 |
208 000 |
3 874 000 |
4 064 000 |
190 000 |
|
1462 Kilometerskatt |
1292 000 |
1 154 000 |
-138 000 |
0 |
0 |
0 |
|
1470 Skatt på import: |
5 926000 |
4893000 |
-1033000 |
6381600 |
5301000 |
-1080600 |
|
1471 Tullmedel |
5 926 000 |
4 893 000 |
-1 033 000 |
6 381 600 |
5 301000 |
- 1 080 600 |
|
1480 Övriga skatter på varor och |
390000 |
415000 |
25000 |
400000 |
435000 |
35000 |
|
1481 Övriga skatter på varor och |
390 000 |
415 000 |
25 000 |
400000 |
435 000 |
35 000 |
|
2000 Inkomster av statens verk- |
30 163 768 |
30 040 507 |
-123 261 |
29 248 710 |
29 126263 |
-122 447 |
|
2100 Rörelseöverskott: |
12 946 413 |
12 998 433 |
52 020 |
13 028 268 |
13 337 989 |
-309 721 |
|
2110 Affärsverkens inlevererade |
824 015 |
968830 |
144 815 |
496 789 |
408600 |
-88189 |
|
2111 Postverkets inlevererade |
98 802 |
210 000 |
111 198 |
0 |
0 |
0 |
|
2112 Televerkets inlevererade |
220 500 |
229 000 |
8 500 |
0 |
0 |
0 |
|
2113 Statens järnvägars inlevere- |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
2114 Luftfartsverkets |
177 083 |
202 200 |
25 117 |
161 589 |
93 000 |
-68 589 |
11
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
|
1993/94 |
1994/95 | |||
|
Inkomsttitel |
Enligt Enligt |
Ökning ( ) |
Enligt Enligt |
Ökning () |
|
budgetpro- RRVs |
Minskning |
budgetpro- RRVs |
Minskning | |
|
position beräkning |
(-) |
position beräkning |
(-) |
2116 Affärsverket svenska kraft-
näts inlevererade utdelning
2118 Sjöfartsverkets
inlevererade överskott
2119 Affärsverket svenska kraft-
näts inleverans av motsva-
righet till statlig skatt
2120 Övriga myndigheters inleve-
rerade överskott:
2124 Inlevererat överskott av
Riksgäldskontorets garan-
tiverksamhet
2125 Inlevererat överskott av åt-
gärder för att stärka det fi-
nansiella systemet
2130 Riksbankens inlevererade
överskott:
2131 Riksbankens inlevererade
överskott
2150 Överskott från spelverk-
samhet:
2151 Tipsmedel
2152 Lotterimedel
2200 Överskott av statens fastig-
hetsförvaltning:
2210 Överskott av fastighetsför-
valtning:
2214 Överskott av Byggnadssty-
relsens verksamhet
2300 Ränteinkomster:
2310,2320 Räntor på näringslån:
2314 Ränteinkomster på lån till
fiskerinäringen
2316 Ränteinkomster på vatten-
kraftslån
2318 Ränteinkomster på statens
lån till den mindre skepps-
farten
2321 Ränteinkomster på skogs-
väglån
2322 Räntor på övriga näringslån
Kammarkollegiet
2323 Räntor på övriga näringslån
Statens jordbruksverk
2325 Räntor på Postverkets stats-
lån
2330 Räntor på bostadslån:
2332 Ränteinkomster på lån för
bostadsbyggande
2333 Ränteinkomster på lån för
bostadsförsörjning för mind-
re bemedlade barnrika famil-
jer
2334 Räntor på övriga bostads-
lån, Boverket
|
194 320 |
277 600 |
83 280 |
|
50 030 |
50 030 |
0 |
|
83 280 |
0 |
-83 280 |
|
356 720 |
380 700 |
23 980 |
|
356 720 |
380 700 |
23 980 |
|
0 |
0 |
0 |
|
9 500 000 |
9500000 |
0 |
|
9 500 000 |
9 500 000 |
0 |
|
2 265 678 1 635 000 630 678 |
2 148 903 1 521 903 627 000 |
-116 775 -3 678 |
|
1 138 000 |
1 138 000 |
0 |
|
1138000 |
1138000 |
0 |
|
1 138 000 |
1 138 000 |
0 |
|
5 387 621 144 896 |
5 275 129 144 896 |
-112 492 0 |
|
11029 |
11 029 |
0 |
|
104 |
104 |
0 |
|
700 |
700 |
0 |
|
9 |
9 |
0 |
|
82 962 |
82 962 |
0 |
|
1 800 |
1 800 |
0 |
|
48 292 4 093 000 |
48 292 4 079800 |
0 -13 200 |
|
4 091 100 |
4 077 000 |
- 14 100 |
|
100 |
100 |
0 |
|
1 800 |
2 700 |
900 |
|
200 000 |
285 000 |
85 000 |
|
49 700 |
30 600 |
-19 100 |
|
85 500 |
0 |
-85 500 |
|
172868 |
670100 |
497232 |
|
172 868 |
202100 |
29 232 |
|
0 |
468 000 |
468 000 |
|
10 400000 |
10400000 |
0 |
|
10 400 000 |
10 400 000 |
0 |
|
1958611 662 611 |
1 859 289 1 200 289 659 000 |
-99322 -3611 |
|
2 145 000 |
2 145 000 |
0 |
|
2 145 000 |
2145 000 |
0 |
|
2 145 000 |
2145 000 |
0 |
|
4 033 046 886138 |
3 949335 8613 |
-83 711 0 |
|
11412 |
11412 |
0 |
|
93 |
93 |
0 |
|
300 |
300 |
0 |
|
6 |
6 |
0 |
|
75 102 |
75 102 |
0 |
|
1 700 |
1 700 |
0 |
|
0 2 981 785 |
0 2 959 785 |
0 -22 000 |
|
2 980 000 |
2 957 700 |
-22 300 |
|
85 |
85 |
0 |
|
1 700 |
2 000 |
300 |
12
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
|
1993/94 |
1994/95 | |||
|
Inkomsttitel |
Enligt Enligt |
Ökning ( ) |
Enligt Enligt |
Ökning ( ) |
|
budgetpro- RRVs |
Minskning |
budgetpro- RRVs |
Minskning | |
|
position beräkning |
(-) |
position beräkning |
(-) |
|
2340 Räntor på studielån: |
21 140 |
30140 |
9000 |
19630 |
28140 |
8570 |
|
2341 Ränteinkomster på statens |
140 |
140 |
0 |
130 |
140 |
10 |
|
2342 Ränteinkomster på allmän- |
21 000 |
30 000 |
9 000 |
19 500 |
28 000 |
8 500 |
|
2350 Räntor på energisparlån: |
167800 |
766 508 |
-7 292 |
114300 |
770 767 |
-3539 |
|
2351 Räntor på energisparlån |
167 800 |
166 508 |
-1292 |
114 300 |
110 761 |
-3 539 |
|
2360 Räntor på medel avsatta till |
7000 |
7000 |
0 |
6000 |
6000 |
0 |
|
2361 Räntor på medel avsatta till |
7 000 |
7 000 |
0 |
6000 |
6 000 |
0 |
|
2370 Räntor på beredskapslag- |
575 659 |
575 659 |
0 |
539958 |
539 958 |
0 |
|
2371 Räntor på beredskapslagring |
575 659 |
575 659 |
0 |
539 958 |
539 958 |
0 |
|
2380,2390 Övriga ränteinkoms- ter: |
378 126 |
271126 |
-107000 |
282 760 |
276 078 |
-66 682 |
|
2383 Ränteinkomster på statens |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
2385 Ränteinkomster på lån för |
60 |
60 |
0 |
60 |
50 |
-10 |
|
2386 Ränteinkomster på lån för |
8 500 |
8 500 |
0 |
8 000 |
8 000 |
0 |
|
2389 Ränteinkomster på lån för |
45 |
45 |
0 |
40 |
40 |
0 |
|
2391 Ränteinkomster på mark- |
700 |
700 |
0 |
700 |
700 |
0 |
|
2392 Räntor på intressemedel |
6 875 |
6 875 |
0 |
6 875 |
5 990 |
-885 |
|
2394 Övriga ränteinkomster |
184 946 |
184 946 |
0 |
161 085 |
161 298 |
213 |
|
2395 Räntor på särskilda räk- |
177 000 |
70 000 |
-107 000 |
106 000 |
40 000 |
-66 000 |
|
2396 Ränteinkomster på det av |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
2400 Aktieutdelning: |
1 867 836 |
2 367 836 |
500 000 |
2 455 238 |
1 705 238 |
- 750 000 |
|
2410 Inkomster av statens aktier: |
1867836 |
2 367 836 |
500 000 |
2 455 238 |
7 705 238 |
- 750 000 |
|
2411 Inkomster av statens aktier |
1 867 836 |
2 367 836 |
500 000 |
2 455 238 |
1 705 238 |
- 750 000 |
|
2500 Offentligrättsliga avgifter: |
5 877 656 |
5 385 153 |
-492 503 |
5 035 048 |
4 509 138 |
- 525 910 |
|
2511 Expeditions- och ansök- |
559 000 |
565 882 |
6 882 |
571 006 |
569 719 |
- 1 287 |
|
2522 Avgifter för granskning av |
7 500 |
9 100 |
1 600 |
6 500 |
7 500 |
1 000 |
|
2524 Bidrag för ungdomspraktik |
300 000 |
300 000 |
0 |
800 000 |
800 000 |
0 |
|
2527 Avgifter för statskontroll av |
1 |
1 |
0 |
1 |
1 |
0 |
|
2528 Avgifter vid bergsstaten |
3 005 |
5 000 |
1 995 |
1 655 |
3 000 |
1 345 |
|
2529 Avgifter vid patent- och re- |
9 400 |
9 900 |
500 |
9 500 |
10 200 |
700 |
|
2531 Avgifter för registrering i |
19 050 |
19 050 |
0 |
9 550 |
9 550 |
0 |
13
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
|
1993/94 |
1994/95 | |||
|
Inkomsttitel |
Enligt Enligt |
Ökning () |
Enligt Enligt |
Ökning () |
|
budgetpro- RRVs |
Minskning |
budgetpro- RRVs |
Minskning | |
|
position beräkning |
(-) |
position beräkning |
(") |
2532 Avgifter vid kronofogde-
myndigheterna
2534 Avgifter för körkort och
motorfordon
2535 Avgifter för statliga garan-
tier
2536 Lotteriavgifter
2537 Miljöskyddsavgift
2538 Miljöavgift på bekämpnings-
medel och handelsgödsel
2539 Täktavgift
2541 Avgifter vid Tullverket
2542 Patientavgifter vid tandlä-
karutbildningen
2543 Skatteutjämningsavgift
2545 Närradioavgifter
2546 Lokalradioavgifter
2547 Avgifter för Telestyrelsens
verksamhet
2548 Avgifter för Finansinspek-
tionens verksamhet
2549 Avgifter för provning vid
riksprovplats
2551 Avgifter från kärnkraftver-
ken
2552 Övriga offentligrättsliga av-
gifter
2600 Försäljningsinkomster:
2611 Inkomster vid kriminlavår-
den
2624 Inkomster av uppbörd av
felparkeringsavgifter
2625 Utförsäljning av bered-
skapslager
2626 Inkomster vid Banverket
2700 Böter m.m.:
2711 Restavgifter och dröjsmåls-
avgifter
2712 Bötesmedel
2713 Vattenföroreningsavgifter
m.m.
2714 Sanktionsavgifter m.m.
2800 Övriga inkomster av statens
verksamhet:
2811 Övriga inkomster av statens
verksamhet
3000 Inkomster av försåld egen-
dom:
3100 Inkomster av försålda bygg-
nader och maskiner:
3110 Affärsverkens inkomster av
försålda fastigheter och ma-
skiner:
|
905 000 |
835 565 |
-69 435 |
1038000 |
930500 |
- 107 500 |
|
1 088 764 |
670 400 |
-418 364 |
1 088 764 |
670199 |
-418 565 |
|
60 569 |
61986 |
1417 |
22 620 |
24 037 |
1417 |
|
1825 |
1825 |
0 |
1825 |
1825 |
0 |
|
68 220 |
68 311 |
91 |
68 250 |
68 479 |
229 |
|
126 846 |
125 618 |
-1228 |
99 922 |
107 781 |
7 859 |
|
30 000 |
30000 |
0 |
30 000 |
30 000 |
0 |
|
127 493 |
105 592 |
-21901 |
137 235 |
114 455 |
-22 780 |
|
4 500 |
4 500 |
0 |
4 500 |
4500 |
0 |
|
1396 000 |
1 406 688 |
10 688 |
0 |
0 |
0 |
|
3 330 |
3 330 |
0 |
3 330 |
3 330 |
0 |
|
44 468 |
45 812 |
1344 |
83 675 |
91 141 |
7 466 |
|
190 000 |
190 000 |
0 |
159 000 |
169 000 |
10000 |
|
86 200 |
80 000 |
-6 200 |
99 300 |
98500 |
-800 |
|
8 000 |
8000 |
0 |
3000 |
3 000 |
0 |
|
164 120 |
164 120 |
0 |
168 235 |
168 591 |
356 |
|
674 365 |
674 473 |
108 |
629 180 |
623 830 |
-5 350 |
|
1 309 117 |
1265 302 |
-43 815 |
1 190 631 |
1303 639 |
113 008 |
|
176 749 |
176 749 |
0 |
198 500 |
198 500 |
0 |
|
84 615 |
84 615 |
0 |
84 615 |
84 615 |
0 |
|
403 700 |
403 700 |
0 |
225 500 |
379 000 |
153 500 |
|
644 053 |
600 238 |
-43 815 |
682 016 |
641 524 |
-40492 |
|
909 395 |
880 776 |
-28 619 |
937 479 |
911924 |
-25 555 |
|
530 682 |
485 473 |
-45 209 |
535 752 |
491 352 |
-44 400 |
|
378 648 |
395 238 |
16 590 |
389 657 |
408 502 |
18 845 |
|
65 |
65 |
0 |
70 |
70 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
12 000 |
12 000 |
0 |
|
727 730 |
729 878 |
2148 |
424 000 |
1264 000 |
840 000 |
|
727 730 |
729 878 |
2148 |
424 000 |
1 264 000 |
840 000 |
|
144 801 |
11331701 |
11 186 900 |
31640 |
31640 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
14
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
1993/94____________________________ 1994/95____________________________
Inkomsttitel Enligt Enligt Ökning () Enligt Enligt Ökning ()
budgetpro- RRVs Minskning budgetpro- RRVs Minskning
position beräkning (-) position beräkning (-)
3120 Statliga myndigheters in-
komster av försålda byggna-
der och maskiner:
3124 Statskontorets inkomster av
försålda datorer m.m.
3200 Övriga inkomster av mark-
försäfjning:
3211 Övriga inkomster av mark-
försäljning
3300 Övriga inkomster av försåld
egendom:
3311 Inkomster av statens gruv-
egendom
3312 Övriga inkomster av försåld
egendom
4000 Återbetalning av lån:
4100 Återbetalning av närings-
lån:
4110 Återbetalning av industri-
lån:
4120 Återbetalning av jordbruks-
lån:
4123 Återbetalning av lån till fis-
kerinäringen
4130 Återbetalning av övriga nä-
ringslån:
4131 Återbetalning av vatten-
kraftslån
4133 Återbetalning av statens lån
till den mindre skeppsfarten
4135 Återbetalning av skogsväg-
lån
4136 Återbetalning av övriga nä-
ringslån, Kammarkollegiet
4137 Återbetalning av övriga nä-
ringslån, Statens jordbruks-
verk
4138 Återbetalning av tidigare
infriade statliga garantier
4200 Återbetalning av bostadslån
m.m.:
4212 Återbetalning av lån för bo-
stadsbyggande
4213 Återbetalning av lån för bo-
stadsförsörjning för mindre
bemedlade barnrika famil-
jer
4214 Återbetalning av övriga bo-
stadslån, Boverket
4300 Återbetalning av studielån:
4311 Återbetalning av statens lån
för universitetsstudier
|
0 |
0 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
|
1000 |
1000 |
0 |
|
1000 |
1000 |
0 |
|
143 801 |
11330 701 |
11186 900 |
|
42 701 |
42 701 |
0 |
|
101 100 |
11 288 000 |
11 186 900 |
|
7147 489 |
7 909 189 |
761 700 |
|
131 170 |
246 670 |
115 500 |
|
0 |
0 |
0 |
|
28343 |
28343 |
0 |
|
28 343 |
28 343 |
0 |
|
102 827 |
218 327 |
115500 |
|
229 |
229 |
0 |
|
3 200 |
3 200 |
0 |
|
26 |
26 |
0 |
|
92 572 |
208 072 |
115 500 |
|
1 800 |
1 800 |
0 |
|
5000 |
5000 |
0 |
|
3 502 150 |
4 002 900 |
500 750 |
|
3 500 000 |
4 000 000 |
500 000 |
|
450 |
400 |
-50 |
|
1 700 |
2 500 |
800 |
|
2 503 110 |
2 537 110 |
34 000 |
|
110 |
110 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
|
1000 |
1000 |
0 |
|
1000 |
1000 |
0 |
|
30 640 |
30 640 |
0 |
|
30 640 |
30 640 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
|
7 029 045 |
6 609 720 |
-419325 |
|
116 847 |
116847 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
|
26 969 |
26 969 |
0 |
|
26 969 |
26 969 |
0 |
|
89 878 |
89 878 |
0 |
|
240 |
240 |
0 |
|
1900 |
1900 |
0 |
|
25 |
25 |
0 |
|
80913 |
80 913 |
0 |
|
1800 |
1800 |
0 |
|
5 000 |
5 000 |
0 |
|
4 001 900 |
3 502 375 |
-499 525 |
|
4 000 000 |
3 500 000 |
-500 000 |
|
400 |
375 |
-25 |
|
1 500 |
2 000 |
500 |
|
2 504110 |
2 584 110 |
80 000 |
|
110 |
110 |
0 |
15
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
|
1993/94 |
1994/95 | |||
|
Inkomsttitel |
Enligt Enligt |
Ökning () |
Enligt Enligt |
Ökning ( ) |
|
budgetpro- RRVs |
Minskning |
budgetpro- RRVs |
Minskning | |
|
position beräkning |
(-) |
position beräkning |
(-) |
4312 Återbetalning av allmänna
studielån
4313 Återbetalning av studieme-
del
4400 Återbetalning av energi-
sparlån:
4411 Återbetalning av energi-
sparlån
4500 Återbetalning av övriga lån:
4514 Återbetalning av lån för
studentkårslokaler
4515 Återbetalning av lån för all-
männa samlingslokaler
4516 Återbetalning av utgivna
startlån och bidrag
4517 Återbetalning från Portu-
galfonden
4519 Återbetalning av statens
bosättningslån
4521 Återbetalning av lån för in-
ventarier i vissa specialbo-
städer
4525 Återbetalning av lån för
svenska FN-styrkor
4526 Återbetalning av övriga lån
5000 Kalkylmässiga inkomster:
5100 Avskrivningar och amorte-
ringar:
5110 Affärsverkens avskrivningar
och amorteringar:
5113 Statens järnvägars avskriv-
ningar
5120 Avskrivningar på fastighe-
ter:
5121 Avskrivningar på fastighe-
ter
5130 Uppdragsmyndigheters
komplementkostnader
5131 Uppdragsmyndigheters
m.fl. komplementkostna-
der
5140 Övriga avskrivningar:
5143 Avskrivningar på ADB-ut-
rustning
5144 Avskrivningar på förråds-
anläggningar för civilt total-
försvar
5200 Statliga pensionsavgifter
netto:
5211 Statliga pensionsavgifter
netto
|
3 000 |
3000 |
0 |
|
2 500 000 |
2 534 000 |
34 000 |
|
250 000 |
300 000 |
50 000 |
|
250 000 |
300 000 |
50 000 |
|
761 059 |
822 509 |
61 450 |
|
180 |
200 |
20 |
|
6 500 |
7 000 |
500 |
|
4 000 |
4 000 |
0 |
|
5 500 |
5 500 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
|
100 |
130 |
30 |
|
90 000 654 779 |
150 900 654 779 |
60 900 0 |
|
11 760 900 |
11 600 400 |
-160 500 |
|
14 671 900 |
14 475 400 |
-196 500 |
|
0 |
0 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
|
13800 000 |
13390000 |
-410000 |
|
13 800 000 |
13 390 000 |
-410 000 |
|
10000 |
72500 |
62500 |
|
10 000 861 900 |
72 500 1 012 900 |
62 500 151000 |
|
849 000 |
1 000 000 |
151 000 |
|
12 900 |
12 900 |
0 |
|
-2 911 000 |
-2 875 000 |
36 000 |
|
-2911 000 |
- 2 875 000 |
36 000 |
|
3 000 |
3 000 |
0 |
|
2 501 000 |
2 581000 |
80 000 |
|
250 000 |
250 000 |
0 |
|
250 000 |
250 000 |
0 |
|
156188 |
156 388 |
200 |
|
170 |
180 |
10 |
|
6 500 |
6500 |
0 |
|
3 500 |
3 500 |
0 |
|
5 600 |
5 600 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
|
90 |
130 |
40 |
|
100000 40 328 |
100 000 40 478 |
0 150 |
|
1 805 000 |
1949 000 |
144 000 |
|
3 490 000 |
3 190 000 |
-300 000 |
|
0 |
0 |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
|
580000 |
580000 |
0 |
|
580000 |
580000 |
0 |
|
2 900000 |
2600000 |
-300000 |
|
2 900000 |
2 600 000 10000 |
-300 000 0 |
|
0 |
0 |
0 |
|
10000 |
10000 |
0 |
|
-1 685 000 |
-1 241 000 |
444 000 |
|
- 1 685 000 |
- 1 241 000 |
444 000 |
16
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.3
|
1993/94 |
1994/95 | |||
|
Inkomsttitel |
Enligt Enligt |
Ökning ( ) |
Enligt Enligt |
Ökning ( ) |
|
budgetpro- RRVs |
Minskning |
budgetpro- RRVs |
Minskning | |
|
position beräkning |
(-) |
position beräkning |
(-) |
|
5300 Statliga avgifter: |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
5311 Avgifter för företagshälso- | ||||||
|
vård |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
|
SUMMA INKOMSTER |
349 615 808 |
368 935 547 |
19319 739 |
359 642 910 |
367 247 456 |
7 604 546 |
17
Bilaga 1.4
Beräkningar för anslaget
räntor på statsskulden, m.m.,
budgetåret 1994/95
13 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
I regeringens proposition 1993/94:100 med förslag till statsbudget för
budgetåret 1994/95 upptogs under utgiftsanslaget XVI. Räntor på
statsskulden, m.m. ett - efter samråd med Riksgäldskontoret - preliminärt
beräknat belopp på 85 000 000 000 kronor. I bilaga 17 till budgetpro-
positionen angående Räntor på statsskulden, m.m. erinrades om att under
senare år förslaget i budgetpropositionen reviderats i kompletteringspro-
positionema och att avsikten därför var att återkomma till riksdagen med
förslag till beräkning av anslag för statsskuldräntoma avseende budgetåret
1994/95.
Riksgäldskontoret får härmed överlämna förslag till beräkning av
anslaget Räntor på statsskulden, m.m. budgetåret 1994/95. Samtidigt
lämnas en beskrivning som syftar till att belysa utvecklingen av ränteut-
gifter för statsskulden, m.m. under några år bakåt i tiden samt en förnyad
beräkning av dessa utgifter för innevarande budgetår.
Ränteutgifter för statsskulden, m.m. 1989/90- 1992/93
Stasskulden har ökat snabbt sedan budgetåret 1989/90 då statsfinanserna
i stort sett var balanserade. Den snabba försämring av statsfinanserna
som skett sedan dess har främst orsakats av konjunkturutvecklingen som
dels medfört minskade inkomstskatter och mervärdesskatt, dels ökat
utgifterna för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitik. Krisen
i den finansiella sektom har vidare medfört stora utgifter i form av
bankstöd under budgetåren 1992/93 och 1993/94.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.4
Tabell 1 Statsskuldens förändring 1989/90 - 1992/93
Miljarder kronor
|
1989/90 |
1990/91 |
1991/92 |
1992/93 |
|
Statsskuldens förändring - 7,3 |
44,2 |
84,3 |
249,6 |
Trots en kraftig ökning av lånebehovet under 1990/91 och 1991/92
minskade de totala utgifterna för räntor på statsskulden m.m. dessa år.
Detta förklaras bl.a. av fallande marknadsräntor men också av att en
ökad kreditgivning till affärsverk och myndigheter m.m. har genererat
ökande ränteinkomster. Systemet med emissioner av benchmarklån har
fr.o.m. 1991/92 medfört att kontoret erhållit stora inkomster i form av
överkurser vid emissioner till följd av att marknadsräntan varit lägre än
kupongräntan. Budgetåret 1991/92 minskade nettoutgifterna även till följd
av Riksbankens rekvisitioner av statsskuldväxlar, vilket medförde en
omperiodicering av ränteutgifter netto, till påföljande budgetår. Under
1992/93 bidrog stora inkomsträntor för behållningar innestående på Prop. 1993/94:150
kontokrediten i Riksbanken till följd av den omfattande valutaupplåningen Bilaga 1.4
till att hålla nere räntorna på lån i svenska kronor.
Täbell 2 Räntor på statsskulden, m.m.
Miljoner kronor
|
1989/90 |
1990/91 |
1991/92 |
1992/93 | |
|
Utgifter Räntor på lån i |
53 505,5 |
57 834,6 |
59 840,2 |
66 838,5 |
|
Räntor på lån i |
8 551,1 |
7 332,6 |
6 719,8 |
19 474,0 |
|
Valuta förluster |
4 034,9 |
1 869,7 |
4 047,9 |
46 036,4 |
|
Underkurs vid emission |
788,8 |
602,4 |
256,3 |
2 648,7 |
|
Kursförluster |
449,8 |
407,4 |
1 330,8 |
2 831,6 |
|
Depositioner på lån Summa utgifter |
67 330,0 |
68 047,0 |
149,2 72 344,2 |
136,5 137 965,6 |
|
Inkomster Räntor på lån i |
1 272,9 |
3 130,9 |
3 576,3 |
6 173,4 |
|
Räntor på lån i |
299,5 |
346,0 |
410,6 |
429,4 |
|
Valutavinster |
1 751,3 |
2 217,0 |
3 432,3 |
43 458,6 |
|
Överkurs vid emission |
14,9 |
279,1 |
4 319,3 |
8 637,6 |
|
Kursvinster |
261,3 |
994,8 |
438,6 |
6 136,8 |
|
Preskriberade obliga- |
33,9 |
45,9 |
124,3 |
39,6 |
|
Summa inkomster |
3 633,8 |
7 013,7 |
12 301,5 |
64 875,5 |
|
Nettoutgifter |
63 696,2 |
61 033,3 |
60 042,7 |
73 090,1 |
Utgifterna för räntor på lån i utländsk valuta minskade under åren
1990/91 och 1991/92. Förklaringen är att lånestocken i utländsk valuta
minskade. Under hela denna period gällde den s.k. valutalånenormen som
innebar att Riksgäldskontoret inte skulle nettoupplåna i utländsk valuta.
Under 1992/93 skedde en mycket kraftig ökning av utgifterna för lån i
utländsk valuta. Detta avspeglar den omfattande valutaupplåning som ägt
rum för Riksbankens räkning och som kontoret sedermera fått ta i
anspråk för att finansiera budgetunderskottet.
Riksgäldskontoret har under de senaste åren valt att koncentrera
obligationsupplåningen till ett fåtal s.k. benchmarklån. Emissionerna sker
genom att nya trancher öppnas i dessa lån. Koncentrationen underlättar
handeln och ökar därför likviditeten (omsättningsbarheten) i lånen.
Investerarnas krav på ersättning för likviditetsrisken minskar därmed
vilket kommer staten tillgodo i form av lägre räntor.
Denna form av upplåning medför emellertid också betydande bud-
geteffekter. Benchmarklånen har kupongräntor som avspeglar marknads-
räntorna vid det tillfälle då de började emitteras. Om marknadsräntan vid
senare emissionstillfällen understiger kupongräntan erhåller Riksgäldskon-
toret en överkurs, dvs pris över obligationens nominella kurs, som är lika
stor som nuvärdet av skillnaden mellan kupongräntan och marknadsräntan
över obligationens löptid. Överkurserna redovisas som inkomster för
kontoret vid emissionstillfället och minskar därmed anslagsbelastningen
detta budgetår. När räntekupongerna senare inlöses ökar ränteutgifterna
under lånens löptid i motsvarande mån. Vid räntefall ökar överkurserna
på benchmarklånen samtidigt som ränteutgifterna i framtiden hålls på en
högre nivå än om kontoret emitterat lån med lägre kupongränta. Vid
räntehöjningar blir effekterna omvända. Om dessa omperiodiceringar till
följd av överkurserna exkluderats skulle ökningen av utgifterna för
statsskuldräntor under budgetåret 1992/93 ha varit större än den nu
redovisade. Överkurserna uppgick till 6 miljarder kronor netto för
budgetåret 1992/93.
Antagande om lånebehov och finansiering
Riksgäldskontorets huvuduppgift är att ta upp lån för statens räkning och
förvalta statsskulden. Målet är att klara av uppgiften till så låg kostnad
som möjligt. Med ett stort lånebehov blir uppgiften svårare och målupp-
fyllelsen allt viktigare. Redan i dagsläget utgör räntorna på statsskulden
m.m. ca 16 procent av statsbudgetens totala upgifter, vilket motsvarar 6,5
procent av bruttonationalprodukten (BNP). Ränteutgifterna kommer att
öka snabbt de närmaste åren till följd av statsbudgetens underskott.
Budgetåret 1996/97 kan räntorna beräknas uppgå till inemot 25 procent
av statsutgifterna, motsvarande 7,5 procent av BNP.
Statsskuldens kostnader påverkas till allra största delen av beslut om
statens inkomster och utgifter samt av ränte- och valutautvecklingen.
Detta är beslut och händelser som kontoret inte kan påverka. Riks-
gäldskontoret kan däremot i viss utsträckning påverka och hålla nere
kostnaderna för upplåningen genom att välja en sammansättning av
statsskulden som med hänsyn till valuta- och ränteutvecklingen leder till
låga kostnader. Kostnaderna kan också hållas nere genom effektiva
emissionstekniker och genom utformning av instrumenten och upp-
låningen så att hög omsättning befrämjas och därmed placerarnas
likviditetsrisker minimeras. Kontoret kan också aktivt deltaga i arbetet
med att utveckla och effektivisera marknadsplatserna i likviditetsbe-
främjande syfte, bl.a. genom att minska transaktionskostnaderna och öka
genomlysningen (information om avslutade affärer). En rationell
administration och låga provisionskostnader bidrar också till att hålla nere
de totala kostnaderna för statsskulden. Kostnaderna för den egna
administraitonen och provisionskostnadema belastar dock andra anslag än
Räntor på statsskulden m.m.
Belastningen på anslaget är således i hög utsträckning beroende av
utvecklingen av lånebehovet, räntorna och valutakurserna, dvs faktorer
som samtliga är mycket svåra att göra prognoser över. Detta medför att
anslagsbelastningen också är mycket svår att bedömda. Till grund för
denna beräkning ligger ett lånebehov för både innevarande och nästa
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.4
budgetår på ca 220 miljarder kronor. Vidare baseras beräkningarna på Prop. 1993/94:150
aktuella räntor och valutakurser. Bilaga 1.4
Riksgäldskontoret gör bedömningen att lånebehovet framgent endast till
en mindre del kan täckas av valutaupplåning och privatmarknadsupplå-
ning. Merparten av nettolånebehovet måste således täckas på den
inhemska penning- och obligationsmarknaden.
Valutaupplåningen kommer att bedrivas inom de övergripande riktlinjer
som beslutats av riksdagen. Utifrån dessa riktlinjer har regeringen
beslutat att valutaupplåningen skall uppgå till 20-30 miljarder kronor
netto för 1994. Dessutom skall återstående del från det tidigare program-
met, ca 8 miljarder kronor, lånas upp under 1994. För den fortsatta
perioden finns inga volymmål angivna.
Utifrån Riksgäldskontorets perspektiv är det viktigt att upplåningen
diversifieras, dvs sprids ut, på flera olika marknader, valutor och
instrument. Därigenom kan olika investerarkategoriers specifika
inriktningar och riskprofiler tillgodoses av kontorets produkter. Därmed
kommer deras ersättningsanspråk i form av riskpremier att minska med
lägre räntekostnader för kontoret som följd. Riksgäldskontoret gör mot
denna bakgrund bedömingen att det med nuvarande lånebehov skulle vara
önskvärt om en betydande del av finansieringsbehovet kunde täckas med
upplåning i utländsk valuta. Upplåningen begränsas dock högst reellt av
att villkoren snabbt försämras om volymerna blir alltför stora. Den
mycket omfattande upplåningen i utländsk valuta som skett sedan hösten
1992 har medfört att valutaskulden blivit så stor att enbart refinansiering-
en av förfallande obligationslån uppgår till 50-70 miljarder kronor per år.
Riksgäldskontoret gör bedömningen att upplåningen därutöver, dvs
nettoupplåningen, inte kan uppgå till mer än 20-30 miljarder kronor utan
att lånevillkoren försämras betydligt. Detta är också kontorets planerings-
antagande för 1995.
Privatmarknadsupplåningen, dvs upplåningen mot Allemansspar,
premieobligationer och Riksgäldskonto beräknas ge ett mindre nettotill-
skott i finansieringen av lånebehovet för 1993/94 och 1994/95. Risken är
dock stor att utfallet blir väsentligt sämre bl.a. till följd av att konkurren-
sen om hushållens sparmedel för närvarande är stark samtidigt som
kostnadseffektivitet ur kontorets synvinkel innebär att kostnaderna för
denna upplåning inte får överstiga kostnaderna för alternativ upplåning.
Det stora lånebehovet i kombination med en relativt sett begränsad
valutaupplåning och en i stort sett oförändrad privatmarknadsupplåning
ställer stora krav på den återstående upplåningen, dvs upplåningen på den
inhemska penning- och obligationsmarknaden. Upplåningen mot
statsobligationer kan t.ex. behöva dras upp från dagens volym på 11
miljarder kronor per månad till så mycket som 15-18 miljarder kronor
per månad.
Riksgäldskontoret kommer under våren 1994, med början i april, att
emittera realräntelån inom en ram av 10 miljarder kronor. Dessa
emissioner skall utvärderas innan kontoret beslutar om nya emissioner.
Skulle de nu planerade emissionerna tas väl emot kan realräntelån komma
att emitteras i förhållandevis stor omfattning även fortsättningsvis. Om
lånen emitteras som nollkupongobligationer får detta stor betydelse för Prop. 1993/94:150
de redovisade ränteutgifterna eftersom all ränta på sådana lån belastar Bilaga 1.4
statsbudgeten först när lånen förfaller till inlösen. I denna beräkning av
ränteutgifterna ingår realräntelån endast i den utsträckning som följer av
nuvarande försöksverksamhet, dvs upp till 10 miljarder kronor.
Ränteutgifter m.m. 1993/94 och 1994/95
Utifrån dessa antaganden om lånebehov och finansiering kan utgifterna
för statsskulden i form av bl.a. ränteutgifter och realiserade kurseffekter
på räntor och valutor beräknas.
Anslaget Räntor på statsskulden, m.m. har i statsbudgeten för
budgetåret 1993/94 upptagits till 96 miljarder kronor och i budgetpro-
positionen 1994 har för budgetåret 1993/94 upptagits ett beräknat belopp
av 91 miljarder kronor. I budgetpropositionen 1994 beräknades anslags-
belastningen för 1994/95 till 85 miljarder kronor. I tabell 3 redovisas
inkomst- och utgiftsstat för i statsbudgeten för 1993/94 upptaget belopp
och en nu reviderad beräkning samt förslag avseende budgetåret 1994/95.
Täbell 3 Beräknade räntor på statsskulden, m.m.
Tusental kronor
|
Enligt stats- |
Reviderad |
Förslag 1994/95 | |
|
Utgifter | |||
|
Räntor på lån i svenska kronor |
75 465 000 |
73 965 000 |
81 565 000 |
|
Räntor på lån i utländsk valuta |
24 700 000 |
24 300 000 |
24 600 000 |
|
Valutaförluster |
11 300 000 |
39 900 000 |
5 300 000 |
|
Underkurs vid emissioner |
1 |
3 000 000 |
1 |
|
Kursförluster |
1 |
2 500 000 |
1 |
|
Depositioner på lån i utländsk |
1 |
1 |
1 |
|
Summa utgifter |
111 465 003 |
143 665 001 |
111 465 003 |
|
Inkomster | |||
|
Räntor på lån i svenska kronor |
14 000 000 |
12 000 000 |
12 000 000 |
|
Räntor på lån i utländsk valuta |
400 000 |
400 000 |
400 000 |
|
Valutavinster |
1 000 000 |
20 000 000 |
1 000 000 |
|
Överkurs vid emission |
1 |
16 000 000 |
11 000 001 |
|
Kursvinster |
1 |
1 200 000 |
1 |
|
Preskriberade obligationer, |
65 001 |
65 001 |
65 001 |
|
Summa inkomster |
15 465 003 |
49 665 001 |
24 465 003 |
|
Summa nettoutgifter |
96 000 000 |
94 000 000 |
87 000 000 |
Ränteutgifterna netto på lån i svenska kronor för budgetåret 1993/94
beräknas till i stort sett samma belopp som i statsbudgeten. Det generellt
sett fallande ränteläget under budgetåret fram till februari 1994 har
emellertid medfört kraftigt ökade överkurser vid emissioner. Detta
sammanhänger med det tidigare omnämnda förfarandet att emittera s.k.
benchmarklån. Vid beräkningen till statsbudgeten var ränteläget sådant
att över- och underkurser under budgetåret i stort sett beräknades ta ut
varandra. Räntefallet hösten 1993 har dock medfört betydande överkurser
vid de flesta emissionerna av statsobligationer hittills under budgetåret.
För budgetåret 1993/94 beräknas nu överkurserna netto komma att uppgå
till 13 miljarder kronor. För budgetåret 1994/95 beräknas överkurserna
komma att uppgå till 11 miljarder kronor. Eftersom överkurserna
motsvarar nuvärdet av skillnaden mellan marknadsräntan och kupongrän-
tan över lånens hela löptid är omfattningen av dessa mycket beroende av
ränteutvecklingen. Beräkningen av överkurserna för budgetåret 1994/95
är gjord utifrån räntenivåerna i mitten av april 1994. Skulle marknads-
räntorna stiga eller sjunka med en procentenhet jämfört med denna nivå
från och med 1 juli 1994 skulle överkurserna netto sjunka resp stiga med
ca 10-12 miljarder kronor för budgetåret 1994/95.
Ränteutgifterna på lån i utländsk valuta för budgetåret 1993/94
beräknas i stort sett motsvara det upptagna beloppet i statsbudgeten.
Däremot beräknas realiserade valutadifferenser resultera i en förlust på
ca 20 miljarder kronor mot tidigare beräknade 10 miljarder kronor.
Ökningen av valutaförlusterna netto härrör till största delen från förtida
återbetalning av lån. Riksgäldskontoret har vid gynnsamma marknadstill-
fällen på detta sätt kunnat ersätta dyr upplåning med kostnadseffektivare
upplåning, vilket resulterar i lägre framtida räntekostnader. Samtidigt har
valutaförluster realiserats. Detta medför i sin tur att omfattningen av
framtida valutaförluster minskar.
En ränteförändring med en procentenhet från 1 juli 1994 skulle för
lånen i utländsk valuta leda till att ränteutgifterna, under i övrigt
oförändrade förhållanden, förändras med ca 1,7 miljarder kronor under
budgetåret 1994/95. En förändring av kronkursen med en procent medför
på liknande sätt en förändring av valutadifferensema netto med ca 1
miljard kronor för budgetåret 1994/95.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.4
Bilaga 1.5
F ördelningspolitisk
redogörelse
Regeringen har vid flera tillfällen sedan år 1991 för riksdagen redovisat
särskilda fördelningspolitiska bedömningar. Riksdagen har framhållit (bet.
1992/93 :FiU30, rskr. 1992/93:447) att en redovisning av bedömningarna
bör kunna göras regelbundet, t.ex. i anslutning till den preliminära eller
reviderade nationalbudgeten. I denna bilaga lämnas en sådan redogörelse.
Redogörelsen innehåller i den första delen bedömningar och beräk-
ningar av hur inkomstfördelningen och hushållens marginaleffekter har
förändrats under perioden 1991-1994. I en andra del redovisas två sär-
skilda kartläggningar avseende dels fördelningseffekter av avgifter för
offentlig service, dels effekter av växlingen till egenavgifter inom social-
försäkringen. Analyserna har genomförts av fördelningspolitiska gruppen
vid Finansdepartementets ekonomiska avdelning. Kartläggningen av för-
delningseffekter av avgifter för offentlig service har genomförts i sam-
arbete med sekretariatet för långsiktigt analysarbete vid Socialdeparte-
mentet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Den ekonomiska politikens mål är att höja medborgarnas välfärd. Väl-
färdens fördelning är därför en av de viktigaste politiska frågorna, men
också vilka effekter omfördelningssystemen kan få på samhällsekonomin
bl.a. genom höga marginaleffekter. Den ekonomiska politiken syftar till
att förbättra välfärden långsiktigt och även i andra avseenden än strikt
ekonomiska. Det gäller inte bara fördelningen ett visst år, utan även
fördelningen över livet och mellan generationer. Välfärden omfattar inte
enbart ekonomiska resurser, utan även hälsa, utbildning, miljö osv.
Utvecklingen av välfärden följs i Sverige av en internationellt sett
omfattande och uppmärksammad forskning och offentlig statistik. Det
gäller Levnadsnivåundersökningen vid Institutet för social forskning,
Undersökningen av levnadsförhållanden, Inkomstfördelningsundersök-
ningen m.fl. undersökningar vid SCB. Uppföljningen av välfärdens för-
ändring redovisas emellertid med en betydande eftersläpning. För när-
varande finns det endast tillgång till uppgifter för 1991. Det saknas
således statistiskt underlag för att följa den aktuella utvecklingen och
konsekvenser av förändringar särskilt i de offentliga skatte- och trans-
fereringssystemen.
I syfte att förbättra möjligheterna att göra ekonomiska konsekvensana-
lyser av ändrade regler för skatter och socialförsäkringar utvecklades
gemensamt av SCB och regeringskansliet 1988-1990 en beräkningsmodell
för hushållen. I denna s.k. mikrosimuleringsmodell efterbildas reglerna
för inkomstskatter, socialförsäkringar och bidrag på statistiskt representa-
tiva modellbefolkningar. Modellen utvecklades efter förebilder i ett antal
andra länders regeringskanslier. Den används främst till att ta fram
underlag om nettobudget-, fördelnings- och marginaleffekter inför föränd-
ringar av reglerna inom skatte- och transfereringssystemen.
En metod som ofta används för att följa aktuella förändringar i hus-
hållens inkomster är att beräkna utvecklingen för några typfamiljer.
Dessa typfallsberäkningar har fått stort genomslag i debatten och på-
verkar uppfattningarna om både effekter av ändrade regler och av den
allmänna ekonomiska utvecklingen. De visar vad som händer för enskilda
hushåll med oförändrade förhållanden och kan ge indikationer på hur
framför allt regeländringar kan påverka skilda hushållstyper.
Beräkningar för typfall kan emellertid inte säga särskilt mycket om den
faktiska utvecklingen av inkomstfördelningen. Även med ett stor antal
typfall kan dessa sammantaget inte representera hela befolkningen. För-
ändringar i den allmänna ekonomiska utvecklingen beaktas i allmänhet
inte, t.ex. arbetslöshet och ökad lönespridning. Normalt tar man hänsyn
till endast vissa av alla regeländringar. Ändrat beteende beaktas sällan,
t.ex. minskad sjukfrånvaro och ökad benägenhet att ansöka om bostads-
bidrag. Därför riskerar man att överskatta förändringen för vissa grupper
och underskatta den för andra.
Ett utvecklingsarbete har därför bedrivits inom Finansdepartementet för
att med hjälp av beräkningsmodellen för skatte- och bidragsregler göra
bedömningar av den samlade utvecklingen av inkomstfördelningen och
marginaleffekterna fram till innevarande år. Kalkylantagandena baseras
till stora delar på de ekonomiska prognoserna i nationalbudgeten resp,
reviderade nationalbudgeten.
I denna bilaga presenteras en bedömning av inkomstfördelningen och
marginaleffekternas utveckling under perioden 1991-1994. Beräkningarna
belyser således den sammantagna effekten av den ekonomiska utveckling-
en inkl, regeländringar. Bedömningen av utvecklingen baseras på en ny
metod för framskrivning av inkomstfördelningen. Metoden kommer att
utvärderas och förbättras under de kommande åren. Resultaten i denna
första bedömning kan främst peka på trender och relativa förändringar
och bör tolkas med försiktighet. Den baseras på osäkra prognoser av till-
växt, arbetsutbud, ränta och inflation. Framskrivningen av löneföränd-
ringar och annan inkomstutveckling görs med schabloniserade antagan-
den.
Redogörelsen avser såldes inkomstfördelningens samlade utveckling
under perioden. En annan intressant fråga som emellertid inte analyseras
avser de samlade fördelningseffekterna av den förda ekonomiska politiken
jämfört med olika alternativa utformningar av politiken, inkl, det orea-
listiska specialfallet med helt oförändrade regler i alla system. Orsaken
till att denna fråga inte kan analyseras är att det inte med en acceptabel
grad av säkerhet kan göras beräkningar av den ekonomiska utvecklingen
vid sådana alternativa utformningar. Kalkylerna över inflationen, arbets-
lösheten, reallönerna, det offentliga sparandet osv. omfattar i allmänhet
endast utvecklingen vid den förda ekonomiska politiken och försöker så-
ledes normalt inte beräkna utvecklingen vid alternativa politikutform-
ningar.
Denna redogörelse av inkomstfördelningen och marginaleffekterna
måste därför, i likhet med redovisningen i den reviderade national-
budgeten, begränsas till att på bästa sätt försöka bedöma den samlade
utvecklingen under perioden 1991-1994.
Redogörelsen avser enbart den årsvisa fördelningen av ekonomiska re-
surser. Andra förändringar som kan ha inträffat i välfärdsfördelningen,
exempelvis i fördelning av ohälsa eller arbetsmiljö, fångas naturligtvis
inte. Inte heller analyseras fördelningen över livet och mellan generatio-
ner. Visserligen finns det ofta betydande samband mellan den årsvisa in-
komstfördelningen och fördelningen av välfärden i andra avseenden resp,
fördelningen över livet. Förändringen av inkomstfördelningen mellan en-
staka år kan dock inte mäta långsiktiga förändringar i fördelningen av
välfärden. Ännu saknas kunskaper och metoder att beräkna sådana lång-
siktiga fördelningseffekter.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Trenden till utjämning av ekonomiska resurser, som pågått i Sverige mer
eller mindre kontinuerligt sedan 1920-talet, bröts under 1980-talet. Ut-
jämningen uppnåddes framför allt genom en samverkan mellan generella
socialpolitiska reformer, hög sysselsättning och lönebildningen. En viktig
förutsättning var den periodvis höga ekonomiska tillväxten, som gav ut-
rymme för omfördelningspolitik.
Analyser av fördelningen av livsinkomster har förstärkt bilden av ut-
jämning. 1 De pekar på att spridningen av livsinkomster var en tredjedel
mindre än spridningen av årsinkomster. Utjämningen 1960-1980 har ock-
så minskat skillnaderna i fördelningen av livsinkomster mellan personer
med olika familjebakgrund. Inkomstbeskattningens utjämningseffekter
under längre tidsperioder är inte påtagligt annorlunda än för enstaka år.
Inkomströrligheten har dessutom ökat något, dvs. sambanden mellan in-
komsterna olika år har försvagats. Fortfarande var dock i slutet av denna
period av utjämning, chanserna och livsinkomstema i betydande grad be-
roende av familjebakgrund. Personer med arbetarbakgrund fick oftare
lägre livsinkomster än personer från de övre samhällsskikten. Det fanns
också ett starkt samband mellan årsinkomst och livsinkomst. Inkomstskill-
nader i åldersgruppen 30-60 år tycks i stor utsträckning återspegla skill-
nader i livsinkomster.
Sedan mitten av 1980-talet har inkomstfördelningen blivit allt ojämnare.
SCB:s bilaga till 1992 års långtidsutredning (LU92) visade att ojämnheten
1990 var ungefär densamma som 1975. Samtidigt som ojämnheten ökat,
har inkomsterna stigit för alla grupper. Ökningen har varit kraftigast för
hushåll som redan har höga inkomster men hushåll med lägst inkomster
har inte fått någon försämring. Ett annat viktigt kännetecken var också
att gruppen ålderspensionärer förbättrade sina ekonomiska villkor relativt
sett, medan ungdomar, ensamstående - särskilt ensamföräldrar - fick en
svagare relativ utveckling.
Trendbrottet under 1980-talet tycks enligt bilagorna till LU92 kunna
förklaras av flera faktorer. Högkonjunkturen och den påföljande överhett-
ningen medförde en ojämnare fördelning av arbetsinkomster. Den ökade
sysselsättningen för kvinnor innebar inkomstökningar för samboende,
men inte lika starkt för ensamstående. Kapitalinkomster och realisations-
vinster ökade för hushåll med tillgångar, av vilka flertalet är medelålders
eller äldre. Omfördelningen genom skatter minskade, mätt i inkomsternas
ojämnhet före och efter skatt. Marknadens inverkan på inkomstfördel-
ningen fick således ett ökat inflytande samtidigt som marknadsinkomster-
na blev mer ojämnt fördelade. Den ökade spridningen av marknadsin-
komster tycks dock delvis motverkas av en ökad inkomströrlighet. De
1 Björklund, A. (1992): Inkomstfördelningens utveckling. Bil. 8 till Långtidsut-
redningen 1992.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
starka sambanden mellan årsinkomst och livsinkomst kan ha försvagats.
Därmed är det oklart i vilken utsträckning de ökade skillnaderna i års-
inkomster också kommer att föra med sig större skillnader i livsin-
komster.
Förändringarna under 1980-talet är emellertid ganska måttliga både i
ett historiskt och i ett internationellt perspektiv. Trenden mot ökad
ojämnhet i löner och disponibla inkomster är internationell. Den antas
bero på teknologiska förändringar, konkurrensen från låglöneländer samt
sänkta marginalskatter och sociala ersättningar. Ojämnheten i Sverige
ökade mindre än eller lika mycket som i andra länder under 1980-talet,
men dessutom från en betydligt jämnare utgångsnivå beträffande inkomst-
spridningen. Den relativa skillnaden mellan Sverige och andra länder har
snarast ökat, mätt i den s.k. Gini-koefficienten. Sverige hade fortfarande
i slutet av 1980-talet den kanske jämnaste inkomstfördelningen bland de
länder man kan jämföra med. Orsaken anses främst ha varit den höga
sysselsättningen och den omfettande omfördelningen genom skatter och
sociala transfereringar. De ekonomiska förhållandena under senare delen
av 1980-talet representerade dock inte ett stabilt läge.
SCB:s årliga statistik över inkomstfördelningen visar att trenden mot
ökad ojämnhet förstärktes 1991. Spridningen i hushållens disponibla in-
komster ökade kraftigt. En allt större andel av den totala inkomstsumman
hamnade hos tiondelen hushåll med högst inkomster. Emellertid blir jäm-
förelserna med tidigare år ganska osäkra på grund av omläggningarna i
samband med skattereformen. En betydande del av förändringen kan vara
skenbar och bero på att inkomster som tidigare inte bokförts i inkomst-
statistiken efter reformen inräknas och beskattas, vilket också var ett syfte
med reformen. Det kan också vara kortsiktiga effekter av reformen, exem-
pelvis att hushållen flyttade fram inkomster till 1991 för att nå skatteför-
delar. Enligt känslighetsberäkningar som utförts i samband med denna
analys är ovanligt höga realisationsvinster den kanske viktigaste
förklaringen till ökad inkomstspridning 1991.
Under de senaste åren har Sverige upplevt en ekonomisk nedgång utan
motstycke i modem tid. Den ekonomiska krisen har medfört påfrest-
ningar för det stora flertalet hushåll - genom arbetslöshet, svag real-
löneutveckling, minskade värden på olika tillgångar eller genom nöd-
vändiga förändringar i de sociala transfereringarna för att sanera de
offentliga finanserna.
Genom att förändringarna i ekonomin och omläggningarna av de offent-
liga systemen är så genomgripande, finns det ringa erfarenheter till grund
för att bedöma hur inkomstfördelningen har påverkats. Det är dock ingen
tvekan om att de mycket kraftiga samhällsekonomiska förändringarna kan
väntas få omfettande effekter på fördelningen av ekonomiska resurser,
kanske större sammantagna effekter än vad som följer av de ändringar
som genomförts i skattesystemet och de sociala ersättningarna. De totala
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
ekonomiska resurserna i samhället har minskat. Hushållens resurser har
dock minskat mindre än den totala produktionen, genom ett ökande bud-
getunderskott. Tidigare undersökningar har funnit svaga samband mellan
inkomstspridningen och faktorer i den allmänna ekonomiska utvecklingen.
Inkomstförluster till följd av arbetslöshet för somliga går ofta hand i hand
med sjunkande marknadsinkomster för andra, medan andra åter har socia-
la förmåner som ofta är värdesäkrade. De senaste årens ekonomiska för-
ändringar är dock dels sällsynt kraftiga, dels delvis avvikande från gängse
mönster vad gäller t.ex. sambanden mellan arbetslöshet och reallön.
Detta minskar möjligheterna att förutse de samlade effekterna på inkomst-
fördelningen.
I Finansplanen 1992 (prop. 1991/92:100 bil. 1.4) samt i LU92 (inkl,
bil. 8) redovisades de grundläggande samband som finns mellan den sam-
hällsekonomiska utvecklingen och inkomstfördelningen. Med utgångs-
punkt i denna redovisning lämnas följande översiktliga bedömningar av
hur den ekonomiska utvecklingen 1991-1994 kan väntas påverka inkomst-
fördelningen.
Hög inflationstakt hämmar tillväxten, minskar utrymmet för fördel-
ningspolitik och kan efter hand via ökad arbetslöshet leda till växande
inkomstskillnader. Hög och varierad inflationstakt kan dessutom i kombi-
nation med andra faktorer medföra godtyckliga omfördelningar av för-
mögenheter. Inflationstakten per år beräknas i den reviderade national-
budgeten till ca 2,9 % under perioden 1991-1994. En låg och stabil
inflation kan bidra till en jämnare fördelning på längre sikt. På kort sikt
torde effekterna vara mindre.
Hushållens tillgångar och skulder samt ränteläget fick under 1980-talet
ökad betydelse för fördelningen av de ekonomiska resurserna. Kapitalin-
komster fick exempelvis ökat förklaringsvärde till inkomstspridningen
samtidigt som hushållens skulder och ränteutgifter ökade. Under 1990-
talet har trenden vänt. Hushållens sparande har under senare år ökat
mycket kraftigt och beräknas 1994 motsvara ca 7,9 % av den disponibla
inkomsten. Hushållen amorterar sina lån. Räntorna steg mycket kraftigt
under 1992, men de har därefter sjunkit till en nivå våren 1994 som är
den lägsta på ca 25 år. Förändringarna i ränteläget, hushållens tillgångs-
värden och sparande torde få stor betydelse både för inkomstfördelningen
1991-1994 och den långsiktiga inkomstfördelningen.
Hög ränta gynnar på kort sikt hushåll med banktillgodohavanden, men
missgynnar hushåll med stora skulder. Den direkta effekten av kraftigt
höjda räntor är att inkomsterna sänks mest för medel- och höginkomst-
tagare och särskilt för barnfamiljer. Både den reala och den nominella
räntan kan antas ha betydelse. Räntan på statsskulden stiger också, vilket
begränsar utrymmet för traditionell omfördelningspolitik.
Förändringar i hushållens tillgångsvärden påverkar förmögenhetsfördel-
ningen, men också inkomstfördelningen. Under den andra hälften av
1980-talet ökade värdena på bl.a. aktier och fastigheter, vilket via realisa-
tionsvinster och utdelningar som nämnts ökade inkomstspridningen.
Under senare år har värdet av det kapital hushållen investerat i ägda
bostäder minskat. Ett högt ränteläge kan leda till förluster för de mest
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
14 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 150. Bilaga 1.2-2
förmögna hushållen, som förlorar på sänkta aktievärden och fastighets-
priser. På kort sikt leder sådana förändringar i tillgångsvärden, skuld-
sättning och kapitalinkomster inkl. realisationsvinster/-förluster till stora
svängningar i inkomstfördelningen. Vilka de bestående effekterna blir
bestäms bl.a. av hushållens anpassningar genom sparande och omplace-
ringar av tillgångar och skulder.
Förmögenhetstillväxten genom sparandet kan långsiktigt bidra till en
ökad inkomstspridning till följd av en ojämnare fördelning av kapital-
avkastning och realisationsvinster. Ökat sparande kan å andra sidan öka
tillväxten och därmed minska arbetslösheten och öka utrymmet för om-
fördelning till ekonomiskt svaga grupper.
Löneutvecklingen fick under 1980-talet något större inverkan på in-
komstfördelningen. Reallönerna före skatt beräknas 1991-1994 öka med
ca 2 %. Finansdepartementets analyser av SCB:s lönestatistik fram till
1992 visar att 1980-talets trend mot ökad lönespridning förefaller fortsätta
i flertalet kollektiv i början av 1990-talet. Det gäller för anställda i staten,
kommunerna, landstingen och för tjänstemän inom den privata sektorn.
Framför allt ökar de högst avlönade i resp, kollektiv sina löner i för-
hållande till medianlönen. Endast inom LO-kollektivet är trenden bruten.
Från 1990 minskar lönespridningen bland LO-gruppema, troligen främst
som följd av den höga arbetslösheten bland bl.a. byggnadsarbetare. Löne-
spridningen 1989-1992 mellan män och kvinnor ökar både bland tjänste-
män och arbetare och inom olika sektorer av arbetsmarknaden. Även
löneskillnaderna mellan män och kvinnor kan dock komma att påverkas
av att män oftare berörs av arbetslöshet.
Den höga arbetslösheten under senare år förefaller inte nämnvärt pressa
ned reallönerna. En stark återhämtning i den konkurrensutsatta sektorn
kan i stället medföra höjda löner för den attraktiva arbetskraften. Ökad
övertid m.m. bland dem som har jobb kan väntas delvis förstärka en
sådan tendens. Den höga arbetslösheten kan minska lönernas direkta be-
tydelse på inkomstfördelningen.
Arbetslösheten ger inkomstförluster, minskar resurserna för annan ut-
jämning, ökar riskerna för permanent utestängning från arbetsmarknaden
och påverkar hälsan negativt. Arbetslösheten minskar också de förväntade
framtida inkomsterna för dem som drabbas. I andra europeiska länder har
ofta arbetslösheten utpekats som den viktigaste faktorn bakom växande
inkomstklyftor. I Sverige har forskningen hittills inte kunnat påvisa något
tydligt samband mellan arbetslöshetsnivå och inkomstspridning på hus-
hållsnivå. Det kan bero på att arbetslösheten i allmänhet varit relativt låg,
särskilt långtidsarbetslösheten, att ersättningarna varit höga och att för-
tidspensioner och socialbidragen fyllt ut inkomstbortfallen för många hus-
håll.
För perioden 1991-1994 kan arbetslösheten komma att få ett större
genomslag i inkomstfördelningen. Vilka effekterna blir är bl.a. beroende
av hur arbetslösheten är fördelad, hur försäkringsskyddet är för de be-
rörda och hur långa arbetslöshetsperioderna är för olika grupper. I
tidigare lågkonjunkturer har risken för arbetslöshet alltid varit större för
lägre utbildade och låginkomsttagare. Nuvarande arbetslöshet drabbar
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
hårdare än tidigare ungdomar, fler män än kvinnor och även tjänstemän
och akademiker. Ännu finns dock få indikationer på att andelen högut-
bildade bland de arbetslösa skulle ha ökat nämnvärt. Däremot har andelen
arbetslösa med enbart gymnasieutbildning ökat.
Höjda ÄTP-pensioner, sänkt sjukfrånvaro m.fl. strukturella förändring-
ar och beteendeförändringar får en betydande inverkan på inkomstfördel-
ningen. Nytillkommande ålderspensionärer med hög ATP har ersatt avlid-
na pensionärer med låg eller ingen ATP. Förändringen berör inte enskil-
da individer, men leder till att inkomstfördelningen ändras. Pensionärerna
skyddas dessutom mot många av de inkomstförluster de förvärvsarbetan-
de riskerar. För dem som har kvar sitt arbete medför en minskande sjuk-
frånvaro att inkomstförlusterna på grund av sjukdom sjunker, dvs. före
ändrade regler för sjukpenning. Inkomstfördelningen påverkas även av att
antalet hushåll som ansöker om bostadsbidrag och kommunalt bostadstill-
lägg (KBT) ökat kraftigt under de senaste åren.
Sanerings- och krispaketen samt skattepolitiken under de senaste åren
har medfört betydande förändringar i de sociala transfereringssystemen
och i skattesystemet. Förändringarna omfattar sänkta ersättningsnivåer i
flertalet system, karensdagar, införande av egenavgifter men också ett
stort antal ändringar i skattereglerna, höjda kommunala bostadstillägg till
pensionärer osv. Eftersom hushåll som till stor del är beroende av sociala
transfereringar ofta befinner sig i lägre inkomstskikt, medför minskade
sociala transfereringar i statiska regelanalyser sänkta inkomster främst för
låg- och medelinkomsttagare. Andra genomförda regeländringar - t.ex.
slopade grundavdrag inom den statliga inkomstskatten, höjda pensionstill-
skott osv. - bidrar dock till en utjämning av inkomsterna.
Helt säkra uppgifter om den faktiska inkomstfördelningen 1994 kommer
att finnas tillgängliga först under sommaren 1996 när SCB:s undersök-
ningar redovisas. Följande bedömningar bygger på en framskrivning av
modellbefolkningen från 1991 - då senast tillgängliga data samlades in
- till 1994. Framskrivningen grundas på de ekonomiska prognoserna i
den reviderade nationalbudgeten. Den visar förenklat hur inkomstför-
delningen skulle se ut 1994 om varje hushålls inkomster i 1991 års
modellbefolkning förändras på samma sätt som prognoserna över löner,
ränteinkomster, ränteutgifter m.m. Ändrad befolkning, ökad arbetslöshet,
minskad sjukfrånvaro samt ökade ATP-pensioner justeras med hjälp av
prognoserna från SCB, AMS och RFV. För den nya inkomstfördelningen
beräknas därefter skatter, egenavgifter, socialförsäkringsförmåner och
andra bidrag enligt de regler som beslutats för resp. år. För att i någon
mån kunna analysera vilken betydelse olika bakomliggande faktorer kan
ha för den samlade förändringen av inkomstfördelningen genomförs kal-
kylen 1991-1994 i tre steg. Förändringen i de olika stegen är inte obe-
roende av varandra, utan visar endast hur olika komponenter i fram-
skrivningen verkar.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Redovisningen avser hushållens disponibla inkomster. För att kunna Prop. 1993/94:150
jämföra hushåll med olika storlek och sammansättning justeras de dispo- Bilaga 1.5
nibla inkomsterna hänsyn till försörjningsbörda. Justeringen med s.k.
konsumtionsenheter baseras på Socialstyrelsens vägledande normer för
socialbidrag. I dessa ges ensamstående vikten 1,16, gifta/samboende
1,92, barn 0-3 år 0,56, barn 4-10 år 0,66 samt barn 10-17 år vikten
0,76. Den ekonomiska standarden mäts således i disponibel inkomst per
konsumtionsenhet. Den disponibla inkomsten beräknas på hushållsnivå,
men fördelningen redovisas på individnivå. Det betyder exempelvis att
ett hushåll med två vuxna och tre barn räknas som fem observationer och
inte som en.
För att nå en större överensstämmelse med nationalbudgeten och bättre
beakta hushållens ränteutgifter, har den disponibla inkomsten också korri-
gerats för s.k. driftsöverskott i eget hem. Varje hushåll med eget hem
eller bostadsrätt har påförts en antagen hyresintäkt. Den har schablon-
mässigt beräknas med utgångspunkt i taxeringsvärdet resp, bostadens yta
och belägenhet samt nationalbudgetens kalkyl av årligt driftöverskott.
Från denna "hyresintäkt" dras de ränteutgifter hushållet betalat under året
för lån till bostaden. Justeringen innebär att hushåll med högt värderade
ägda bostäder och låga ränteutgifter får högre disponibla inkomster. Hus-
håll med exempelvis nyinköpta bostäder med lägre värden och höga ränte-
utgifter, får minskade disponibla inkomster. Om räntorna stiger, minskar
de disponibla inkomsterna, särskilt för hushåll med ägda bostäder och
hög belåning.
Decilindelning har gjorts för varje steg i kalkylen. Det betyder att alla
hushåll rangordnats med hänsyn till justerad disponibel inkomst. Decil-
grupp 1 innehåller den tiondel av hushållen som har de lägsta inkomster-
na osv.
Genom strukturframskrivningen anpassas modellbefolkningen till ändrad
sammansättning av befolkningen (ålder och kön), större andel ATP-pen-
sionärer och ökade pensionsbelopp, ändrade förvärvsinkomster, minskade
ränteinkomster resp, ränteutgifter på grund av lägre räntesatser och ökat
sparande, minskad sjukfrånvaro m.m. Denna strukturframskrivning med-
för sammantaget en betydande utjämning av inkomstfördelningen mellan
1991 och 1994. I diagram 2.1 visas hur den justerade disponibla in-
komsten förändras i varje decilgrupp. Förändringen mäts i varje steg i
modellkalkylen för sig, dvs. jämfört med inkomstfördelningen i steget
innan. De olika resultaten kan därför inte summeras. Det antas att alla
berörda individer och hushåll har fått samma relativa förändring av in-
komsterna och utgifterna, dvs. alla har minskat exempelvis sina ränte-
inkomster och ränteutgifter proportionellt lika mycket. Här beaktas också
den beteendeförändring som innebär att allt fler hushåll ansöker om
bostadsbidrag och KBT.
10
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Diagram 2.1 Real förändring av disponibel inkomst i olika steg i modellkalkylen
1991-1994. Samtliga hushåll decilindelade utifrån disponibel inkomst per konsum-
tionsenhet.
Procent
Decilgrupp
| | Strukturframskrivning
Arbetslöshet
Regeleffekter
Källa: Finansdepartementet.
Ökningen av ATP-nivåema bland pensionärer får en betydande effekt
och har medfört inkomstökningar, främst för de hushåll i befolkningen
som har genomsnittliga inkomster. När fler bidragsberättigade söker bo-
stadsbidrag och KBT minskar inkomstspridningen. Skuldanpassningen och
sänkta förmögenhetsvärden m.m. innebär att både hushållens kapitalin-
komster, ränteutgifter och realisationsvinster beräknas ha minskat. Om
ränteutgifterna minskar snabbare än ränteinkomsterna leder det med det
använda inkomstbegreppet till att de disponibla inkomsterna ökar. Om en
sådan konsolidering i första hand genomförs av hushåll med höga in-
komster, ökar inkomstspridningen. Den kraftiga reduktion av hushållens
realisationsvinster som ingår i de ekonomiska prognoserna 1991-1994
medför å andra sidan en kraftig minskning av de disponibla inkomsterna
i den högsta decilgruppen. Detta bidrar till en minskad inkomstspridning.
När den ökade arbetslösheten efterbildas i analysens andra steg, ökar
inkomstspridningen (diagram 2.1). Personer i modellbefolkningen som
1991 hade arbete och inkomster "görs arbetslösa" enligt den risk de har
resp, år med hänsyn till ålder, kön, socio-ekonomisk grupp, inkomst,
näringsgren och region. Arbetslöshetens nivå och fördelningning baseras
på AMS statistik och prognoserna i den reviderade nationalbudgeten. För
11
dem som på detta sätt görs arbetslösa minskas lönerna m.m. och arbets-
löshetsersättning beräknas i stället enligt gällande regler. I beräkningen
ingår ett antagande att ungefär 75 % av alla tillkommande arbetslösa som
hamnar under socialbidragsnormen ansöker om och får kompletterande
socialbidrag.
Modellberäkningarna 1991-1994 pekar således på att arbetslöshetens
fördelning m.m. bör väntas bidra till en ökad inkomstspridning. Enligt
modellanalysema beräknas arbetslösheten under 1994 beröra över en
tredjedel av alla hushåll 20-64 år. För hela perioden 1991-1994 är natur-
ligtvis denna andel högre. Hushållen beräknas 1994 jämfört med 1991 till
följd av arbetslösheten förlora ca 86 miljarder kronor i reala förvärvs-
inkomster, medan de får sociala ersättningar på ca 44 miljarder. Netto-
minskningen efter skatt m.m. blir ungefär 26 miljarder kronor. Modell-
beräkningen tar inte hänsyn till om hushållen anpassat sig till arbetslös-
heten, exempelvis genom ökade studier.
Effekterna av ändrade regler för inkomstskatter och sociala transfere-
ringar beräknas för den nya inkomstfördelningen - efter strukturfram-
skrivning, beteendeförändringar och ökad arbetslöshet. Regeleffektema
kan inte bedömas för sig, utan måste ses tillsammans med andra föränd-
ringar som inträffat. Om regeleffektema hade beräknats för en annan
inkomstfördelning, som fanns vid en annan tidpunkt eller uppkommit
genom ett annat ekonomisk förlopp, skulle resultatet delvis blivit annor-
lunda. De här redovisade effekterna av regeländringar avser enbart den
direkta eller statiska effekten. Ingen hänsyn tas således till att regel-
ändringar kan påverka det ekonomiska förloppet och därmed bl.a. arbets-
lösheten, inflationen och ränteläget. Redovisningen är därför högst par-
tiell. Som nämnts inledningsvis beror detta på att det inte är möjligt att
med acceptabel grad av säkerhet göra prognoser för den samhällsekono-
miska utvecklingen vid alternativ utformning av den ekonomiska poli-
tiken.
När dessa partiella effekter av ändrade regler 1991-1994 beaktas i
analysens tredje steg ökar inkomstspridningen något. Som framgår av
diagram 2.1 beräknas regeländringarna vid denna statiska analys minska
de disponibla inkomsterna med 3-4 % i flertalet decilgrupper, utom i den
högsta där minskningen är mindre. I mikrosimuleringsmodellen för hus-
hållens skatter och sociala transfereringar har huvuddelen av alla regel-
ändringar under 1991-1994 införts. Vid jämförelsen har reglerna för
1991, t.ex. skiktgräns för statlig skatt, räknats upp till 1994 års nivå.
Skillnaden som beror på om man räknar med 1991 eller 1994 års regler
är netto en minskning av hushållens disponibla inkomster med 23 miljar-
der kronor i 1994 års penningvärde.
De statiska effekterna på inkomstfördelningen av ändrade regler är rela-
tivt måttliga. En huvudorsak är att olika regeländringar delvis tar ut
varandra. Ändrade skatter och sociala ersättningar har främst berört hus-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
12
håll i förvärvsaktiv ålder. De ligger ofta relativt högt i inkomstfördel-
ningen. Pensionärer med låg eller ingen ATP, som ligger i lägre inkomst-
klasser, har erhållit viss kompensation för urholkningen av basbeloppet
genom påslag på pensionstillskott och höjda KBT. Förändrade regler för
inkomstprövning av bostadsbidragen fr.o.m. 1994 innebär att bidragens
påverkan på inkomstfördelningen förstärks. Slopade grundavdrag vid stat-
lig inkomstskatt samt egenavgifter berör främst medel- och höginkomst-
tagare, men däremot relativt få pensionärer. Sänkta kompensationsnivåer
och karensdagar inom sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen minskar de
disponibla inkomsterna, framför allt för hushåll i de mellersta inkomst-
grupperna. Den sammantagna effekten av alla regeländringar gynnar såle-
des relativt sett pensionärer, medan andra familjetyper inkl, barnfamiljer
får betydande relativa minskningar av de disponibla inkomsterna.
Hushållen beräknas i den framskrivna inkomstfördelningen ha fått
minskade disponibla inkomster per konsumtionsenhet 1991-1994 på i
genomsnitt ca 4 %. I den reviderade nationalbudgeten anges en ökning
av den disponibla inkomsten för hushållssektom med ca 0,8 %. I in-
komstfördelningen används emellertid ett per capita-mått, som också
beaktar befolkningens sammansättning. Om motsvarande beräknades i
nationalbudgeten, skulle de disponibla inkomsterna också minska under
perioden eftersom befolkningen har ökat. I övrigt beror skillnaden på att
inkomststatistiken och nationalräkenskaperna har olika definitioner av
hushåll och inkomster och de kan inte jämföras direkt. I inkomststatisti-
ken inräknas exempelvis faktiskt deklarerade inkomster från realisations-
vinster samt pensionsutbetalningar. I nationalbudgeten påförs hushållen
uppskattade inkomster per år från näringsverksamhet, kapital och pen-
sionssparande, oavsett om de utbetalats under året eller betalas i fram-
tiden. Därutöver ingår i framskrivningen av inkomstfördelningen av
metodskäl inte fullt ut den ökning som inträffat av förtidspensioner,
socialbidrag samt livräntor vid arbetsskada. Denna undertäckning av
sociala ersättningar samt reduktionen av realisationsvinster beräknas svara
för drygt 3 procentenheter av minskningen av hushållens inkomster vid
framskrivningen.
För att bedöma den ekonomiska utvecklingen för hushållssektom under
perioden skall nationalbudgetens prognoser användas. Framskrivningen
av inkomstfördelningen syftar i första hand till att belysa den relativa
skillnaden i utvecklingen mellan olika grupper.
Om modellkalkylema rimligt väl efterbildar strukturförändringar,
arbetslöshet och de statiska effekterna av regeländringar pekar de på att
trenden under 1980-talet och 1991 mot ökade inkomstskillnader bröts
1992. Den största minskningen i disponibla inkomster beräknas för hus-
håll i decilgrupp 10 (diagram 2.2). Det vanligaste måttet på inkomstsprid-
ningen, Gini-koefficienten, beräknas ha minskat från 0,258 år 1991 till
0,250 år 1992. Det pekar på att den kraftiga uppgången 1991, korrigerad
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
13
för basbreddningar, delvis kan ha varit en tillfällig effekt av skatterefor- Prop. 1993/94:150
men och ovanligt höga realisationsvinster detta år. Mellan 1992 och 1994 Bilaga 1.5
visar modellkalkylen åter på en viss ökning av ojämnheten i inkomstför-
delningen. Totalt för perioden 1991-1994 beräknas dock Gini-koefficien-
ten ha minskat något. Under perioden 1982-1990 var ökningen, beräknad
med samma metoder, i genomsnitt ca 1,4 % per år.
Motsvarande beräkning endast för åldersgruppen 30-60 år ger ett lik-
artat resultat.
Diagram 2.2 Sammanlagd real förändring av disponibel inkomst 1991-1994.
Samtliga hushåll decilindelade utifrån disponibel inkomst per konsumtionsenhet.
Decilgrupp
Källa: Finansdepartementet.
Utvecklingen av inkomsterna för de 10 % av hushållen med näst högst
inkomst (decilgrupp 9) i förhållande till inkomsterna för de 10 % med
lägst inkomst (decilgrupp 1) visas i diagram 2.3. År 1982 hade decil-
grupp 9 i genomsnitt ungefär 3,1 gånger högre inkomst i förhållande till
försörjningsbördan än decilgrupp 1. Fram till 1990 hade denna kvot ökat
till 3,4. Genom skattereformen uppstår ett statistiskt brott som gör att
tidsserierna för inkomstfördelningen inte kan jämföras. Framskrivningen
pekar på en oförändrad kvot (ca 4,0) under perioden 1991-1994 mellan
de disponibla inkomsterna i decilgrupp 9 jämfört med decilgrupp 1.
Bilden blir i stort sett densamma om man beräknar kvoten mellan kvintil-
grupp 5 och 1, dvs. de 20 % med högsta resp, lägsta inkomsterna.
Ett allt vanligare mått på omfattningen av relativ "fattigdom" är
andelen hushåll vars disponibla inkomster med hänsyn till försörjnings-
bördan är lägre än 50 % av medianinkomsten i befolkningen. Denna an-
del ökade under 1980-talet från 4,1 % år 1982 till 4,8 % år 1990, mätt
med det korrigerade måttet för disponibel inkomst och med individvikt-
ning (diagram 2.3). För perioden 1991-1994 beräknas andelen under
14
50 % av medianen förbli oförändrad eller öka något. Inte heller nivåerna Prop. 1993/94:150
i dessa andelar kan jämföras före och efter skatteomläggningen. Bilaga 1.5
Diagram 2.3 Genomsnittlig disponibel inkomst i decilgrupp 9 i förhållande till
inkomsten i decilgrupp 1. Andel hushåll med disponibel inkomster under 50 % av
medianinkomsten. Samtliga hushåll decilindelade utifrån disponibel inkomst per
konsumtionsenhet 1982-1990 samt framskrivning 1991-1994.
Decil9/Decil1
8,0
6,0
|
Skatterel |
ormen |
|
- |
- |
6,0
4,0
2,0
0,0 —i-----------1-----------1-----------1-----------1-----------1-----------1-----------1----------1----------1 i i i
1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994
___________________________________________________________ Ar
Procent
8,0
0,0
Decilgrupp 9 / Decilgrupp 1 Andel under 50 % av medianen
Källa: Finansdepartementets beräkningar på HINK 1982-1991.
Gruppen ålderspensionärer beräknas ha fått en förhållandevis gynnsam
utveckling under 1991-1994. Medan den genomsnittliga reala disponibla
inkomsten beräknas ha minskat med ca 5,5 % för hushåll 20-64 år, har
den förbättrats med ca 2 % för ålderspensionärerna. Barnfamiljer, särskilt
samboende med barn, beräknas ha fått något större inkomstminskningar
än genomsnittet under perioden. Barnfamiljer träffas i relativt hög grad
av arbetslöshet och har dessutom ofta mindre marginaler att minska sina
ränteutgifter. Samtidigt har ändrade skatter och sociala ersättningar berört
barnfamiljer relativt kraftigt. Tendensen från 1980-talet att ensamför-
äldrarna får en svagare ekonomisk utveckling än andra familjetyper före-
faller dock ha brutits.
Utvecklingen från 1980-talet, med efter hand allt större skillnader
mellan hushåll i olika åldersklasser, beräknas ha fortsatt 1991-1994. De
yngsta hushållen, 20-29 år, beräknas ha fått en dubbelt så stor minskning
av den genomsnittliga disponibla inkomsten som hushåll 50-64 år.
Huvudorsaken är att yngre hushåll i högre grad berörts av arbetslöshet.
En indelning i huvudregioner visar inga nämnvärda skillnader mellan
olika regioner. Den använda modellbefolkningen ger dock begränsade
möjligheter att analysera regionala förändringar.
15
Som redovisats i undersökningen "De äldres ekonomiska standard år
1993" (Ds 1993:93) beräknas andelen ålderspensionärer med låg ekono-
misk standard ha minskat 1990-1993. Undersökningen visar att flertalet
av de 250 000 ålderspensionärer vars inkomster inte når upp till grund-
pensionsnivån inkl. KBT, har bättre ekonomiska villkor än vad den låga
inkomsten indikerar. Exempelvis är den disponibla inkomsten ofta låg
eftersom pensionären bor så billigt att man inte får fullt KBT eller så har
man ett sparkapital som minskar KBT. Det visas vidare i undersökningen
att gruppen ålderspensionärer under perioden 1978-1982 ökade sin stan-
dard i förhållande till personer i förvärvsaktiv ålder. Under återstoden av
1980-talet fram till 1990 förändrades inte pensionärernas genomsnittliga
ekonomiska standard nämnvärt i förhållande till standarden för personer
18-64 år.
Under perioden 1991-1994 beräknas gruppen ålderspensionärer som
nämnts ha fått en relativt gynnsam utveckling. Kalkylerna pekar på att
1994 års pensionärer genomsnittligt sett har ca 2 % högre real ekonomisk
standard än vad 1991 års pensionärer hade. Ålderspensionärerna beräknas
1994 ha genomsnittliga disponibla inkomster med hänsyn till försörjnings-
börda som motsvarar 95 % av genomsnittsbeloppet för hushåll 20-64 år
mot 88 % år 1991. Beaktas skillnader i boendeutgifter m.m. har troligen
skillnaden i ekonomisk standard minskat ytterligare mellan ålderspensio-
närerna och hushåll i förvärvsaktiv ålder. Det är värt att notera att
ålderspensionärer 1994 beräknas ha ca 7 % högre disponibel inkomst än
tvåbamsfamiljer och mer än 35 % högre än trebamsfamiljer, med den an-
vända justeringen för försörjningsbördan. Detta kan jämföras med 1 %
resp. 27 % högre standard år 1991.
Ett skäl till att pensionärernas genomsnittliga standard i dessa analyser
är relativt god, är det använda måttet på disponibel inkomst. Ålderspen-
sionärer med egna hem har mindre lån och därmed lägre ränteutgifter
jämfört med yngre med egna hem. De får därmed ofta högre disponibel
inkomst när man justerar för s.k. hyresvärde och drar av utgiftsräntor.
Den gynnsamma utvecklingen för pensionärskollektivet i förhållande till
dem i förvärvsaktiv ålder beror på ett flertal faktorer. Den successiva
ökningen av ATP-pensionema, både till följd av fler pensionärer med
ATP och högre pensionsbelopp, lyfter pensionskollektivets inkomster,
medan arbetslösheten sänker inkomsterna för hushåll i förvärvsaktiv
ålder. Skatteändringama - t.ex. sänkt grundavdrag, slopat schablon-
avdrag och införda egenavgifter - träffar främst hushåll med förvärvs-
inkomster, och till ringa del pensionärer. Besparingarna i de sociala
transfereringarna berör hushåll i förvärvsaktiv ålder i högre grad än
pensionärer, som också delvis har kompenserats för urholkningen av bas-
beloppet m.m. genom höjda pensionstillskott och förbättrat KBT.
Denna förbättring för kollektivet pensionärer skall inte förväxlas med
den individuella utvecklingen under 1991-1994, som varit betydligt lägre.
Ökningen av disponibel inkomst på ca 2 % avser en jämförelse mellan
två olika grupper ålderspensionärer vid två olika tidpunkter. Tidigare
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
16
analyser (Ds 1993:93) har visat att av standardökningen för pensionärs-
kollektivet 1990-1993 till omkring 70 % berodde på en sammansättnings-
effekt i ATP-hänseende, dvs. nytillkomna pensionärer med hög ATP er-
satte andra med låg eller ingen ATP. Även för perioden 1991-1994 torde
denna sammansättningseffekt vara i samma storleksordning. Skulle denna
effekt dras från i kalkylen, minskar skillnaden i förändring i disponibel
inkomst mellan gruppen ålderspensionärer och hushåll i ålder 20-64 år
från ca 7 till uppskattningsvis ca 2-3 procentenheter. Denna skillnad
beror då främst på arbetslösheten och olika regeleffekter.
Som framhållits i undersökningen om de äldres ekonomi minskar dock
den här använda metoden att mäta inkomster alltmer sin användbarhet vid
jämförelser mellan olika grupper och över tiden. Genom en ökad avgifts-
finansiering får ålderspensionärerna numera själva betala mer för nöd-
vändig vård och omsorg. Dessa egenbetalningar beaktas inte vid jäm-
förelserna av ekonomisk standardutveckling, främst för att data saknas
om vilka avgifter hushållen betalar (se vidare kap. 4). Om ökningen av
avgifterna kunde beaktas i modellkalkylen 1991-1994 skulle pensionärer-
nas utveckling möjligen bli något mindre gynnsam.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Sammanfattningsvis pekar modellkalkylema på att den relativa inkomsten
har förändrats för ett stort antal hushåll från 1991 till 1994. Många hus-
håll har fått sänkt ekonomisk standard till följd av arbetslöshet, höga
utgiftsräntor, sänkta förmögenhetsvärden osv. Andra hushåll har klarat
sitt arbete och kanske t.o.m. ökat sina arbets- och kapitalinkomster.
Genom framskrivningen 1991-1994 ändras decilgruppemas sammansätt-
ning. Andelen barnfamiljer och ungdomar i de mittersta decilgruppema
har minskat medan andelen ökat i de lägre decilgruppema. Ålderspen-
sionärernas andel i de lägsta decilgruppema har minskat, medan andelen
ökat i de mittersta grupperna. Den ekonomiska krisen och ändrade regler
har således medfört både en real minskning av de disponibla inkomsterna
och en omfördelning av dem. Barnfamiljerna har flyttat nedåt i inkomst-
fördelningen, medan pensionärerna flyttat uppåt.
Ålderspensionärernas andel av den totala disponibla inkomstsumman
har följaktligen ökat (tabell 2.1). Ungdomarnas och barnfamiljernas andel
har minskat. Förändringarna i befolkningen har varit mycket små.
Även om således inkomströrligheten på gruppnivå kan bedömas ha
varit betydande, pekar modellkalkylema på att att inkomstspridningen har
varit relativt oförändrad. Vilka som hör till de 10-20 % med lägst resp,
högst inkomst har förändrats, men den andel av den sammanlagda in-
komstsumman som finns hos de 10-20 % mest välbeställda förefaller inte
ha ändrats nämnvärt.
17
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Tabell 2.1 Den totala disponibla inkomstsumman fördelad på olika
"generationsgrupper" 1991 och 1994. Procent.
|
Andel av inkomstsumman |
Andel av befolk- | ||
|
1991 |
1994 | ||
|
Ungdomar < 30 år |
11,7 |
10,8 |
12,4 |
|
Barnfamiljer |
35,0 |
34,5 |
44,6 |
|
Hushåll utan barn |
35,3 |
35,7 |
25,1 |
|
Ålderspensionärer |
18,0 |
19,0 |
17,9 |
|
Totalt |
100,0 |
100,0 |
100,0 |
Källa: Finansdepartementet.
Det finns flera struktur- och beteendeförändringar som ännu inte kan
efterbildas. Några exempel är hushållens ändrade placeringar av kapital
(portföljval) och hela ökningen av förtidspensioner och socialbidrag. Inte
heller den kraftiga ökningen av arbetslösheten kan efterbildas väl i alla
avseenden. Det beror främst på att den löpande statistiken inte beskriver
hur lång tid sammanlagt som personer varit arbetssökande, utan endast
de uppdelade perioderna av arbetslöshet och olika åtgärder. Den kraftiga
ökningen av antalet flyktingar har inte kunnat beaktas i framskrivningen
av inkomstfördelningen. Det är troligt att om också dessa förändringar
kunde efterbildas fullt ut, skulle inkomsterna 1994 bli något ojämnare
fördelade än vad modellkalkylen visat.
Olika kalkyler har genomförts i syfte att bestämma hur känslig fram-
skrivningen är för alternativa antaganden. Om exempelvis lönesprid-
ningen antas fortsätta att öka i samma takt som 1989-1992 genom att de
högst avlönade (främst bland tjänstemännen) får en relativt högre löne-
ökning, ger det kortsiktigt en svag ökning av den totala inkomstsprid-
ningen mätt i Gini-koefficienten. Om skuldsaneringen 1991-1994 är lika
skevt fördelad till de högre inkomstskikten som 1990-1991, kommer dock
inkomstspridningen att öka betydligt mer än vad modellkalkylen utvisar.
Modellkalkylema har visat att resultaten är särskilt känsliga för an-
tagandena om realisationsvinsternas utveckling. Sedan 1991 har värdet på
egna hem sjunkit och antalet försäljningar har varit lågt. Börsens värde
och omsättning har dock stigit sedan slutet av 1992. Bedömningar av rea-
lisationsvinsternas utveckling är osäkra. En känslighetsanalys har utförts
med ett antagande om att realisationsvinsterna 1994 blir 10 miljarder kro-
nor högre än vad som redovisats i bl.a. RRV:s prognoser. Därvid ökar
inkomstspridningen till en nivå över 1991, mätt med Gini-koefficienten.
18
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
De offentliga systemen för omfördelning medför marginaleffekter både
vid finansieringen och vid tilldelningen av ersättningar och bidrag. De
sammanlagda marginaleffekterna i skatte- och transfereringssystemen som
enskilda och hushåll i olika inkomstlägen och grupper möter vid ökade
inkomster följs inom Finansdepartementet med olika metoder. Detta sker
dels genom kalkyler av den totala marginaleffekten för arbetsinkomster
varvid även socialavgifter och indirekta skatter beaktas, dels genom
återkommande beräkningar i mikrosimuleringsmodellen av hushållens s.k.
synliga marginaleffekter av inkomstskatt, inkomstberoende bidrag och
bamomsorgsavgifter.
Följande kalkyler avser dessa synliga marginaleffekter 1991 och 1994.
Beräkningarna baseras på de framskrivningar och antaganden som redo-
visats ovan. De visar således hur marginaleffekterna förändrats både till
följd av en ändrad inkomstfördelning, ändrat beteende (t.ex. ökad be-
nägenhet att söka bostadsbidrag) och ändrade regler. Om exempelvis in-
komsterna sjunker för många hushåll genom arbetslöshet kan allt fler
hamna i inkomstskikt med lägre marginalskatt, men högre marginaleffekt
genom bostadsbidrag. I stort sett samtliga de förändringar i skatter,
egenavgifter och sociala transfereringar som genomförts under perioden
ingår i kalkylen.
Diagram 3.1 Genomsnittliga marginaleffekter i olika inkomstklasser 1991 och
1994. Helårs- och heltidsanställda. Arbetsinkomst i 1994 års penningvärde.
Procer'
Källa: Finansdepartementet.
19
Marginaleffekten kan beräknas med olika definitioner och metoder. I
denna kalkyl definieras marginaleffekten som den andel av en ökning av
inkomst av förvärvsarbete på 1 000 kronor som går bort i ökad inkomst-
skatt och bamomsorgsavgift resp, minskat bostadsbidrag.
Beräkningen pekar på att de genomsnittliga marginaleffekterna för
helårs- och heltidsarbetande ökat från ca 41,9 % 1991 till 44,0 % år
1994. Ökningen beror främst på ändrade skatteregler och de nya egen-
avgifterna. Ökningen var särskilt kraftig för låg- och medelinkomsttagare
(diagram 3.1). I de högsta inkomstklasserna har den sammanlagda maigi-
naleffekten endast ökat obetydligt, vilket torde bero på att egenavgifter
inte betalas på inkomster över 7,5 basbelopp. Dessa värden är naturligtvis
mycket lägre än före skattereformen.
Beräkningarna visar vidare att andelen helårs- och heltidsanställda med
en sammanlagd marginaleffekt över 45 resp. 55 % har ökat mellan 1991
och 1994 (diagram 3.2). Däremot har andelen med låga marginaleffekter
(25-35 %) minskat. Förändringarna beror till stor del på ändringar i
inkomstskatten, dvs. slopat schablonavdrag och ändrade grundavdrag.2
Kalkylen underskattar möjligen förändringen 1991-1994, eftersom de
höjningar som genomförts i bamomsorgstaxoma inte beaktats (se kap. 4).
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Diagram 3.2 Fördelning av marginaleffekter 1991 och 1994. Helårs- och
heltidsanställda.
Procent
Marginaleffekt, procent
Källa: Finansdepartementet.
2 Dessa partiella kalkyler tar inte hänsyn till indirekta skatter, hur en inkomstökning
påverkar förväntade sociala förmåner osv., vilket förklarar avvikelserna från de
beräkningar som redovisas i finansplanen. Ett utvecklingsarbete pågår inom Finans-
departementet för att medge beräkningar av de totala marginaleffekterna i faktiska
inkomstfördelningar.
20
Bilaga 1.5
Om man endast ser till marginaleffekterna från inkomstskatten, bostads-
bidragen och barnomsorgen är det framför allt barnfamiljerna som
kommer upp i marginaleffekter över 55 %. De barnfamiljer som har
marginaleffekter över 55 % - ungefär 17 % av alla barnfamiljer 1994 -
kan delas in i tre olika grupper: en grupp med en sammanlagd marginal-
effekt på ca 60 %, en annan grupp på ca 70 % och en tredje ca 80 %.
Den största av dessa grupper är den med en samlad marginaleffekt på
ca 60 %. Gruppen består dels av den som enbart betalar kommunal in-
komstskatt, men som ändå kommer upp i en samlad marginaleffekt om-
kring 60 % på grund av att de har både ett inkomstberoende bostads-
bidrag och en inkomstberoende bamomsorgstaxa. Dels finns i denna
grupp de som har inkomster över brytpunkten för statlig inkomstskatt och
därigenom har en marginalskatt på ca 50 % och ovanpå detta en inkomst-
beroende bamomsorgstaxa.
Den näst största gruppen, den med en marginaleffekt på ca 70 %, be-
står av hushåll som är berättigade till bostadsbidrag trots att någon av
makarna har en inkomst över brytpunkten för statlig inkomstskatt. Den
tredje och minsta gruppen, som endast består av ett fåtal hushåll, är de
som förutom inkomster över brytpunkten för statlig skatt har både ett
inkomstberoende bostadsbidrag och en inkomstberoende bamomsorgs-
taxa. Marginaleffekten för dessa blir ca 80 %.
Som visas i diagram 3.3 har andelen barnfamiljer i samtliga av dessa
tre grupper ökat betydligt sedan 1991.
Diagram 3.3 Andel barnfamiljer med samlad marginaleffekt över 55 % 1991 och
1994.
Procent
1991
1994
56-65 procent
] 66-75 procent
Över 75 procent
Källa: Finansdepartementet.
21
För de barnfamiljer som har marginaleffekter över 55 % har de sam- Prop. 1993/94:150
lade marginaleffekterna i de flesta fall ökat mellan 1991 och 1994. För- Bilaga 1.5
utom effekten av egenavgiftema till sjuk- och arbetlöshetsförsäkringen
har övergången till aktuell inkomst vid beräkning av bostadsbidragen
medfört en ökning av marginaleffekten med 2 till 3 procentenheter. I
många kommuner med inkomstberoende bamomsorgstaxor har dessutom
den andel av hushållets inkomst som betalas i bamomsorgsavgift höjts.
22
I kompletteringspropositionen 1992/93 (prop. 1992/93:150 bil. 6) fram-
hölls att det är rimligt att en del av den ökning av hushållens disponibla
inkomster som kan förväntas vid en återhämtning av den svenska ekono-
min tas i anspråk för en ökad grad av avgiftsfinansiering av den kommu-
nala verksamheten. Ett utredningsarbete aviserades inom regeringskansliet
avseende bl.a. de fördelningspolitiska effekterna av ökad avgiftsfinansie-
ring. I det följande redovisas vissa delresultat av detta arbete.
Av praktiska skäl begränsas redogörelsen till äldreomsorgen och barn-
omsorgen. De utgör kostnadsmässigt merparten av den kommunala verk-
samheten. Det är också de områden där höjda avgifter oftast diskuterats
och där effekterna direkt kan få betydande fördelningspolitiska verk-
ningar. För andra verksamheter som exempelvis utbildning och tekniska
tjänster finns speciella frågeställningar som inte ryms inom denna över-
sikt. För hälso- och sjukvården skall en analys av egenbetalningens effek-
ter enligt direktiven göras av kommittén om hälso- och sjukvårdens finan-
siering och organisation, HSU 2000.
Principerna för och nivåerna i avgiftssättningen varierar starkt mellan
barnomsorgen och äldreomsorgen samt mellan skilda kommuner och
landsting. Vissa avgiftsregler baseras på att den som utnyttjar tjänsten
skall betala en stor andel av kostnaden med undantag för ett visst mindre
fribelopp för egna utgifter. För andra tjänster betalas olika avgifter för
samma tjänst, beroende på inkomst. Andra åter har samma avgift för
olika tjänster, med särskilda skydd mot höga egenkostnader. Avgiftsprin-
cipema tycks inte tidigare ha haft något direkt samband med kostnaden
för tjänsten eller med överväganden om effektiv styrning. De torde oftast
ha utgått från en kombination av fmansieringsmotiv och fördelnings-
politiska hänsyn.
Kommunerna har ett begränsat resursutrymme framöver. Samtidigt vän-
tas behoven och efterfrågan öka särskilt till följd av en ökad andel äldre,
sociala förändringar som ökad andel ensamboende, växande anspråk till
följd av allmänt höjd levnadsstandard samt den teknologiska utvecklingen.
Möjligheterna att höja avgifterna för den vård, omsorg och service som
tillhandahålls av kommunerna har därför diskuterats allt oftare under
senare år.
Höjda avgifter skall bidra till att bromsa anspråken på skattefinansie-
ring. Höjda egenavgifter syftar också till att förstärka elementen av
marknadsmekanism. Konsumenten antas välja effektivare och undvika
15 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
23
onödig konsumtion till följd av avgiftens s.k. signaleffekt. Avgifterna kan Prop. 1993/94:150
användas som styrmedel för att överföra viss konsumtion från dyrare till Bilaga 1.5
billigare tjänster. Dessa viktiga syften med en omläggning kommer dock
att behandlas här endast vad avser eventuella följdverkningar på fördel-
ningen av konsumtionen.
Under de senaste åren har intresset ökat för fördelningseffekter av offent-
ligt subventionerad konsumtion och avgiftsfinansiering. Ett flertal interna-
tionella och svenska studier har pekat på att icke kontanta subventioner
främst gynnar barnfamiljer och äldre. Eftersom dessa grupper ofta ligger
lägre i inkomstfördelningen, sker en utjämning när värdet av dessa sub-
ventioner inräknas. Särskilt den subventionerade hälso- och sjukvården
utjämnar inkomstfördelningen genom att omfördela kostnaderna för den
över livet och mellan grupper ojämna risken att bli sjuk eller handikap-
pad. I en ESO-studie som avses presenteras i mitten av 1994 indikeras
att den s.k. Gini-koefficienten sjunker kraftigt när värdet av offentliga
subventioner av utbildning, barnomsorg, hälso- och sjukvård och
äldreomsorg inräknas. Diskussionen har emellertid visat att fördelningsa-
nalyser av offentlig konsumtion är mycket komplicerade både teoretiskt
och empiriskt.
Utbyggnaden av offentligt finansierad vård, omsoig och service med
låga egna avgifter har väsentligen haft fördelningspolitiska motiv. Målen
har dock varit komplexa och varierat över tiden och mellan olika offent-
liga åtaganden. Fördelningsmålen har omfattat tillgången till de offentliga
tjänsterna, egenbetalningen, kvaliteten och resultatet samt även en ut-
veckling för social integration. Fördelningsmålen handlar således sällan
om direkt årlig utjämning mellan olika inkomstskikt, utan oftare om ut-
jämning av levnadsförhållanden över livet och mellan grupper med olika
förutsättningar.
En fördelningsanalys måste ta hänsyn till de skillnader som finns i
behov och risker mellan olika grupper och över livet - och som de
offentliga systemen syftar till att kompensera. Somliga ärver anlag för
sjukdom och ohälsa, andra anlag för god hälsa. Ekonomiska förhållan-
den, kost och uppfostran under barndomen påverkar den framtida hälsan
och vårdbehoven. Uppväxtvillkoren har också stor inverkan på den fram-
tida utbildningen, och därmed på livsinkomstema. Hälsa och utbildning
påverkar i sin tur yrke och arbetsförhållanden, och därmed arbetsrela-
terade risker under livet. Ett tungt arbete tenderar dessutom att öka det
framtida behovet av hjälp, vård och omsorg och kan förkorta livet.
Ofta samvarierar dessa egenskaper. Personer med god ekonomi har
oftare god hälsa, hög utbildning, ett lågriskarbete samt en lång och
givande ålderdom. Ekonomisk svaga har oftare ohälsa och högre vård-
behov, lägre utbildning, höga risker i arbetet samt större vård- och
omsoigsbehov under ålderdomen. Ålderspensionärer har hög konsumtion
av hälso- och sjukvård inkl, läkemedel och använder samtidigt kommunal
24
hemtjänst, färdtjänst osv. Barnfamiljer har på liknande sätt en omfattande
konsumtion av barnomsorg, utbildning osv. En analys bör således fånga
de sammanlagda effekterna av många offentliga system.
De offentliga subventionerna påverkar inkomstfördelningen både direkt
och i framtiden. Genom den subventionerade barnomsorgen kan barn-
familjer öka sina förvärvsinkomster och därmed förbättra sin annars med
hänsyn till försörjningsbördan ofta låga placering i inkomstfördelningen.
Studenter hamnar långt ned i fördelningen under studietiden, men får
sedan ofta högre inkomster än genomsnittet. Egentligen måste man så-
ledes relatera fördelningen av subventioner till en helt annan inkomst-
fördelning utan subventioner, där också arbetsinkomsterna och skatterna
fördelats annorlunda.
Därtill måste finansieringen av den offentliga servicen beaktas inkl,
fördelningen mellan egenbetalning och skattefinansiering. Skattefinansie-
ringen kan exempelvis innebära att hushåll med god ekonomi bidrar med
långt större resurser än vad som motsvaras av värdet av deras konsum-
tion. Dagens fördelning av avgifter, konsumtionsvärde och finansiering
borde således jämföras med fördelningen i ett alternativt och mer neutralt
system där vård och omsorg finansieras genom marknadsbaserade försäk-
ringar.
Vad som ytterligare komplicerar analysen är att man generellt sett bör
ta hänsyn även till de dynamiska effekterna av både skattefinansieringen
och avgifternas konstruktion. En stor skattekil genom finansieringen kan
medföra en sämre allmän ekonomisk utveckling, vilket ger mindre resur-
ser som kan läggas på service, vård och omsorg. Detta kan i sin tur sär-
skilt drabba personer med både svag ekonomi och stora behov. Låga av-
gifter kan också leda till en överkonsumtion, exempelvis bland ekono-
miskt välbeställda - som då får del av en större andel av de offentliga
subventionerna än vad som skulle kunna motiveras av t.ex. deras
hälsotillstånd. Subventionerad utbildning och barnomsorg kan å andra
sidan långsiktigt medföra att arbetskraftens kompetens höjs och därmed
bidra till en bättre ekonomisk utveckling. Väl utformade avgifter inom
tandvården och den öppna hälso- och sjukvården kan medföra att
sjukdomstillstånd behandlas tidigt eller förebyggs, vilket inte bara leder
till bättre hälsa utan även bättre förutsättningar för ekonomisk tillväxt och
därmed högre välfärd. En allsidig analys borde således omfatta också en
bedömning av hur hälsa och levnadsförhållanden i övrigt påverkas på sikt
av en förändring av avgifterna till och konsumtionen av offentlig service,
vård och omsorg.
En allsidig analys av fördelningseffekterna av subventionerade offentliga
tjänster och egenavgifter samt av konsekvenserna av ändrade avgifter för-
utsätter således tillgång till ett omfattande empiriskt underlag. Framför
allt behövs tillgång till undersökningar som samtidigt mäter behov och
efterfrågan, konsumtionsvolym, betalda avgifter samt individernas arbets-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
25
tid och ekonomiska förhållanden. Uppgifter behövs vidare om hur av-
giftsreglerna ser ut i dag samt motsvarande genomarbetade antaganden
om hur de kan förändras inkl, olika modeller för högkostnadsskydd. Slut-
ligen behövs underlag för att bedöma hur efterfrågan på vård och omsorg
kan förändras efter en anpassning.
Sådana empiriska underlag saknas i stort sett helt i dag. Varken de som
tar in avgifter eller ansvariga statistikmyndigheter samlar in användbara
uppgifter om omfattningen av vård och service, värdet av konsumtionen
samt vilka avgifter konsumenterna betalar i relation till inkomsten. Det
är således mycket svårt att ge ens elementär information om var i in-
komstfördelningen avgifterna betalas och än mindre analysera fördel-
ningen av konsumtionens värde resp, bedöma tänkbara anpassningar vid
ändrade avgifter. Trots den internationellt sett mycket omfattande offent-
liga verksamheten i Sverige under årtionden saknas fortfarande möjlig-
heter till väl underbyggda analyser inom området.
Den följande redovisningen måste således i brist på relevant statistik
utnyttja de få datakällor som finns och använda schabloniserade metoder
för att illustrera effekterna. Den tvingas också behandla effekterna inom
olika tjänstesektorer separat även om vi vet att systemen inte sällan berör
samma personer. Därmed underskattas de kombinationseffekter som kan
uppkomma för exempelvis äldre med hälsobesvär om avgifterna samtidigt
höjs både inom hälso- och sjukvården och inom äldreomsorgen.
Endast ett fåtal av alla komplicerade frågor kommer således att kunna
behandlas. Redovisningen skall därför betraktas som en första kunskaps-
inventering. Fortsatta analyser förutsätter att särskilda data samlas in om
den offentliga konsumtionen, genom exempelvis omläggningar av olika
statistikprodukter inom SCB. Sådana initiativ övervägs.
Barnomsorgen har byggts ut kraftigt de senaste decennierna. År 1993
hade ungefär två tredjedelar av alla barn i åldern 1-6 år plats inom den
kommunala barnomsorgen. Samtidigt betalar föräldrarna via avgifter
i dag en något större andel än tidigare av den totala bruttokostnaden för
barnomsorgen. Avgiftsfmansieringsgraden 1980 var 7 %. År 1992 betala-
de föräldrarna 12 % av den totala kostnaden för den kommunala barnom-
sorgen som uppgick till 39 miljarder kronor. Flera tecken tyder på att
trenden mot ökad avgiftsfinansiering har fortsatt efter 1992. De avgifter
föräldrarna betalar har fortsatt att öka i de flesta kommuner. Samtidigt
visar en enkät till 100 kommuner som genomförts av Socialstyrelsen och
SCB att stora besparingar genomförts inom den kommunala barnom-
sorgen. En beräkning av vilka effekter detta har haft på den genomsnitt-
liga avgiftsfmansieringsgraden kan göras först när kommunernas bokslut
för 1993 resp. 1994 finns tillgängliga.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
26
Avgiftsfmansieringsgraden inom barnomsorgen varierar dels mellan
olika bamomsorgsformer, dels mellan olika kommuner. Den genomsnitt-
liga avgiftsfmansieringsgraden för hela barnomsorgen uppgick 1991 till
drygt 11%. För dag- och fritidshem var den drygt 10 %, medan den för
familjedaghem uppgick till 15-16 %. Variationerna mellan olika kommu-
ner var också stor. Den lägsta avgiftsfmansieringsgraden var ca 7 % och
den högsta ca 20 %. Variationerna i avgiftsfinansieringsgrad kan bero på
både variationer i avgifter och kostnader.
Tidigare undersökningar har visat att det inom den kommunala barn-
omsorgen endast finns ett svagt positivt samband mellan avgiftsfinan-
sieringsgrad och servicenivå. Skillnader i de avgifter som föräldrarna
betalar för barnomsorgen förefaller därför endast till begränsad del kunna
förklaras av skillnader i kvaliteten på den service som föräldrarna köper.
LO har i en studie visat att barnomsorgen i början av 1980-talet i högre
utsträckning utnyttjades av akademiker- och tjänstemannafamiljer än av
familjer som tillhörde LO-kollektivet. Skillnaden i utnyttjandegrad har
enligt senare studier minskat under 1980-talet. En analys, utförd på
SCB:s urvalsundersökning om hushållens inkomster år 1991 (HINK 91),
tyder dock på att akademiker- och tjänstemannafamiljer fortfarande är
något överrepresenterade inom den kommunala barnomsorgen.
Socialstyrelsen pekade i en rapport 1989 på att en förklaring till denna
fördelningen kan vara att kvinnor i LO-kollektivet i större utsträckning
arbetar på oregelbundna arbetstider. En ytterligare faktor av betydelse
kan vara att utbyggnaden av barnomsorgen hade kommit längre i
storstäder och tätorter där tjänstemannayrken är vanligare än i mindre
orter och på landsbygden. Även olika gruppers inställningar till offentlig
barnomsorg kan ha betydelse liksom tillgången till deltidsplatser på
daghemmen. Men även avgifternas storlek pekades ut som en trolig
förklaring till fördelningen.
Det finns emellertid inget entydigt samband mellan samhällsklass och
hushållens ekonomiska standard. När man skall studera bamomsorgsav-
giftemas effekt på inkomstfördelningen är det därför mer relevant att
undersöka hur utnyttjandet av barnomsorg varierar mellan olika hushåll
när dessa sorterats i olika grupper utifrån ekonomisk standard.
En bearbetning av HINK 91 visar att andelen hushåll med barnomsorg
är störst i de mellersta decilema (diagram 4.1). Resultatet kan dock inte
tolkas så att det är medelinkomsttagama som i största utsträckningen drar
fördel av barnomsorgen. Mycket talar i stället för att det till stor del är
tack vare barnomsorgen som barnfamiljerna genom förvärvsarbete kan nå
genomsnittliga inkomstnivåer med hänsyn till försörjningsbördan. För att
kunna uttala sig om vilka inkomstgrupper som i första hand dragit fördel
av barnomsorgens utbyggnad är det därför mer relevant att utgå från de
inkomster som hushållen skulle ha haft om de inte hade haft tillgång till
offentligt subventionerad barnomsorg.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
27
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Diagram 4.1 Antal familjer med barn i kommunal barnomsorg i befolkningen
i decilgrupper samt fördelningen efter en simulerad inkomstminskning. Decil-
indelning utifrån disponibel inkomst per konsumtionsenhet.
Decilgrupp
Med nuvarande förvärvsinkomster
Utan den lägsta av förvärvsinkomsterna
Källa: Finans- och Socialdepartementen, HINK 91.
Empiriska analyser både i Sverige och i andra länder visar att ökat pris
på bamomsorgstjänster leder till en minskad efterfrågan. Graden av pris-
känslighet för de kommunala bamomsorgstjänstema påverkas givetvis av
bl.a. tillgången till andra tillsynsaltemativ. Många föräldrar skulle, utan
tillgång till kommunal barnomsorg, troligen ha möjlighet att välja alterna-
tiva omsorgsformer - om än dyrare och/eller av annan kvalitet. Till-
gången till t.ex. farmor eller mormor som privat tillsynsform har dock
minskat på grund av att allt fler kvinnor förärvsarbetar. Sammantaget
innebär detta att det är svårt att beräkna hur mycket föräldrarnas arbets-
inkomster skulle minska om det inte fanns någon offentlig subventionerad
barnomsorg.
För att illustrera betydelsen av föräldrarnas inkomster har dock ett
stiliserat experiment genomförts där arbetsinkomsten för en av föräld-
rarna satts till noll. För gifta/sammanboende antas att det är den av
föräldrarna som har lägst inkomst som upphör att förvärvsarbeta. Även
de ensamståendes inkomster sätts till noll. Familjernas inkomstskatt och
inkomstberoende bidrag har sedan räknats om.
Simuleringen visar att familjer med barnomsorg, utan dessa inkomster,
förskjuts kraftigt nedåt i inkomstfördelningen (diagram 4.1). Inkomsterna
från det förvärvsarbete som barnomsorgen delvis ger föräldrarna möjlig-
het till, har således stor betydelse för familjernas ekonomiska standard.
Det är dock viktigt att komma ihåg att experimentet bygger på extrem-
antagandet att det inte finns tillgång till alternativa bamomsorgsformer.
Den troliga bilden av hur inkomsterna hos barnfamiljerna och inkomstför-
28
delningen skulle se ut utan offentligt subventionerade barnomsorg ligger
därför någonstans emellan den faktiska och den som simulerats fram i
detta experiment.
Kommunerna tillämpar i huvudsak två olika typer av taxor:
o Inkomstrelaterade taxor där avgiften varierar beroende på familjens
inkomst. Ungefär tre fjärdedelar av alla kommuner har någon form av
inkomstrelaterad taxa. Eftersom inkomstrelaterade taxor är något van-
ligare bland större än bland mindre kommuner bor dock ca 83 % av
alla barn med kommunal barnomsorg i kommuner med inkomstrelate-
rade taxor.
o Enhetstaxor där alla betalar samma avgift oavsett inkomst. I många
kommuner finns emellertid möjlighet till speciella avgiftsnedsättningar
för hushåll med låga inkomster, t.ex. ensamstående.
Två olika typer av inkomstrelaterade taxor förekommer. Den vanligaste
är procenttaxor där avgiften beräknas som en viss procentandel av famil-
jens inkomst upp till ett givet tak. I många kommuner har inkomsttaket
satts till ett basbelopp per månad, vilket motsvarar drygt 35 0000 kronor
innevarande år. Den andra typen är stegvis inkomstrelaterad taxor där
varje trappsteg utgörs av ett inkomstintervall inom vilken en fast avgift
tas ut. Avgiften för en barnomsorgsplats varierar dessutom beroende på
antalet barn i familjen och i många kommuner även beroende på
vistelsetid.
Den genomsnittliga avgiften inom den kommunala barnomsorgen ökade
i reala termer med ca 23 % mellan 1980 och 1991. Beräkningen avser
sammanlagda föräldraavgifter i förhållande till antalet platser. Ökningen
beror inte enbart på ändringar i bamomsorgstaxoma utan påverkas även
av bl.a. inkomstutvecklingen, ändringar i arbetstiderna och att familjedag-
hemmen, där det är betydligt vanligare att avgiften är direkt knuten till
vistelsetiden, minskat i omfattning jämfört med daghemmen.
Både Kommunförbundets beräkningar av genomsnittliga bamomsorgs-
avgifter i rikets samtliga kommuner för fem olika typfamiljer och Finans-
departementets årliga kartläggning av avgifter i 50 representativa kommu-
ner, tyder på att avgifterna inom barnomsorgen fortsätter att öka. Finans-
departementets kartläggning tyder dessutom på att syskonrabattema
genomsnittligt sett minskar. Genom att kombinera de vägda genomsnitt-
liga avgifterna i olika inkomstintervall i Finansdepartementets kart-
läggning med den inkomstfördelning 1991 resp. 1994 som används i för-
delningsstudien, har en uppskattning kunnat göras av den genomsnittliga
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
29
avgiftshöjningen på kommunala dag- och fritidshem under de senaste tre Prop. 1993/94:150
åren. Den pekar på att avgifterna har ökat realt med ca 6 % för en hel- Bilaga 1.5
tidsplats på daghem och med ca 11 % för en fritidshemsplats på heltid.
Genomsnittlig avgift 1994 för en heltidsplats på daghem uppgår enligt
denna undersökning till ca 1 500 kronor per månad. För familjer med två
barn inom förskolan uppgår den genomsnittliga avgiften till ca 2 200 kro-
nor per månad. För en fritidshemsplats uppskattas avgiften till ca 900
kronor per månad för ett barn och 1 400 kronor per månad för två barn.
Finansdepartementets kartläggning visar att avgiftshöjningarna 1991-
1994 varit störst för de hushåll som har de högsta inkomsterna. För t.ex.
hushåll med ett barn på daghem och med en årsinkomst under 140 000
kronor i 1994 års penningvärde har ingen real ökning skett av genomsnitt-
lig avgift (diagram 4.2). För hushåll med en årsinkomst på t.ex. 400 000
kronor har avgifterna däremot stigit med drygt 8 %. En motsvarande ana-
lys med i stort sett samma resultat har även genomförts för fritids-
hemmen.
Att avgifterna i genomsnitt stigit mest för hushåll med höga inkomster
beror till största delen på att många kommuner med procenttaxa valt att
öka sina avgiftsintäkter genom att helt enkelt höja procentsatsen. En
avgiftshöjning enligt denna modell har klara fördelar ur fördelnings-
synpunkt, men innebär samtidigt att marginaleffekterna från barnomsor-
gen ökar. För kommunerna innebär dessutom de höjda procentsatserna
i bamomsorgstaxoma att avgiftsintäkterna stiger snabbare när hushållens
inkomster ökar på grund av t.ex. ökade reallöner och minskad arbets-
löshet.
Diagram 4.2 Beräknad genomsnittlig årsavgift för ett barn på daghem 1991 och
1994. 1994 års penningvärde.
Avgift kr/år
30000
1994
20000-
1991
10000
100.000
200.000
300.000
400.000
Bruttoinkomst kr/år
Källa: Finansdepartementet.
30
Även när analysen utsträcks till att gälla alla barn inom den kommunala
barnomsorgen finns ett klart samband mellan betalda avgifter och hus-
hållets inkomster (tabell 4.1). Sambandet är dock svagare än det samband
som finns inom en och samma hushållskategori, beroende på att avgifter-
nas fördelning även påverkas av var i inkomstfördelningen flerbarns-
familjerna återfinns och hur arbetstiderna varierar mellan olika inkomst-
grupper.
Avgiftssummans fördelning i befolkningen följer i stort sett samma
mönster som fördelningen av hushåll med barnomsorg (jfr tabell 4.1,
kolumn 1, och diagram 4.1). En liten förskjutning upp i inkomstfördel-
ningen kan dock skönjas beroende på att de med barnomsorg och hög in-
komst betalar en något större andel av den totala avgiftsumman än de
som har lägre inkomst (jfr tabell 4.1, kolumn 2).
Avgifterna som andel av disponibel inkomst bland hushåll med barn-
omsorg är dock relativt jämnt fördelad (jfr tabell 4.1, kolumn 3). Det är
endast för den femtedel av hushållen med de högsta inkomsterna i för-
hållande till försörjningsbördan som andelen är klart mindre.
Täbell 4.1 Betalda avgifter inom barnomsorgen 1991 för olika decilgrupper.
Andel av den totala avgiftssumman och de olika decilgruppernas samlade dispo-
nibla inkomst. Decinlindelning utifrån disponibel inkomst per konsumtionsenhet.
Procent.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
|
Decil- |
Hela befolkningen |
Hushåll med kommunal barnomsorg* | |
|
Totala avgifts- |
Avgift i % | ||
|
1 |
2,7 |
6,4 |
5,3 |
|
2 |
8,0 |
8,2 |
4,7 |
|
3 |
11,0 |
9,5 |
5,2 |
|
4 |
17,2 |
9,8 |
5,0 |
|
5 |
19,0 |
10,4 |
5,6 |
|
6 |
15,2 |
10,5 |
4,9 |
|
7 |
11,4 |
10,0 |
4,6 |
|
8 |
7,8 |
11,7 |
5,0 |
|
9 |
3,6 |
11,3 |
4,4 |
|
10 |
4,1 |
12,2 |
3,6 |
|
Totalt |
100,0 |
100,0 |
4,8 |
* Analysen omfattar endast hushåll med barnomsorg under ett helt kalenderår.
Källa: Finans- och Socialdepartementen, HINK 91.
Det utrymme som finns kvar när de disponibla inkomsterna reduceras
med nuvarande bamomsorgsutgifter, en inkomst motsvarande social-
bidragsnormen för vart och ett av hushållen och faktisk boendeutgift,
uppgick år 1991 till totalt ca 31 miljarder kronor. De totala bamomsorgs-
avgiftema uppgick 1991 till ca 4 miljarder kronor.
31
Som framgår av diagram 4.3 är utrymmet ovanför socialbidragsnormen
betydligt större i de högre decilema än i de lägre. För hushåll i de lägre
decilema utgör redan nuvarande avgifter en betydande andel av det totala
utrymmet ovanför socialbidragsnormen. För den lägsta decilen finns
genomsnittligt sett inget utrymme alls kvar.
Utrymmet för ytterligare avgiftshöjningar bland hushåll med de lägsta
inkomsterna är därför begränsat. Det teoretiskt sett maximala utrymmet
för avgiftshöjningar, sett över alla inkomstklasser, kan förmodas vara
mindre än hushållens disponibla utrymme ovanför socialbidragsnormen.
Dels är kommunerna förhindrade att höja avgifterna över den nivå som
motsvarar kommunens kostnader för barnomsorgen. Dessutom kan hus-
hållens efterfrågan på barnomsorg förväntas minska om stora avgiftshöj-
ningar skulle genomföras.
Diagram 4.3 Erlagda barnomsorgsavgifter och disponibelt utrymme i olika
decilgrupper. Hushåll med barnomsorg 1991.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Kronor
Decilgrupp
| | Disp. utrymme
Erlagd avgift
Boendekostn.
Soo.bidr.norm
Källa: Finansdepartementet, HINK 91.
För att analysera den direkta effekten på inkomstfördelningen av ökade
avgifter inom barnomsorgen har ett stiliserat experiment utförts. I detta
har antagits att avgifterna, i de kommuner som tillämpar enhetstaxa, höjs
med 60 % om de tar ut en avgift under medianen och med 46 % om av-
gifterna ligger över medianen. I de kommuner som har en inkomstbero-
ende taxa antas i stället att avgifterna höjs med ett belopp motsvarande
2 % av hushållet bruttoinkomst. Ett tak för avgiftshöjningarna sätts dock
vid inkomster motsvarande ett basbelopp per månad. Avgiftshöjningarna
32
är räknade utifrån 1991 års avgiftsnivåer och innebär en höjning av den Prop. 1993/94:150
totala avgiftsumman i var och en av de båda grupperna med ca 50 %. Bilaga 1.5
Sammantaget motsvarar detta en höjning av den totala avgiftssumman
med ca 2 miljarder kronor.
En avgiftshöjning enligt denna modell innebär att avgiftshöjningarna
som andel av disponibel inkomst blir något större i de mellersta decilema
(diagram 4.4). Tyngdpunkten i avgiftshöjningen ligger framför allt i
decil 3 till 9.
Höjningens jämna fördelning och dess i förhållande till totala inkoms-
ternas storlek relativt begränsade omfattning, innebär att spridningen av
disponibel inkomst efter betald bamomsorgsavgift i befolkningen som hel-
het påverkas endast marginellt.
Diagram 4.4 Genomsnittlig avgiftshöjning som andel av disponibel inkomst i
olika decilgrupper. Decilindelning utifrån disponibel inkomst per konsumtionsen-
het.
Decilgrupp
Källa: Finans- och Socialdepartementen.
Forskning som genomförts i både Sverige och andra länder visar att hus-
hållens efterfrågan på barnomsorg är priskänslig. Erfarenheter från flera
kommuner och analyser inom regeringskansliet av uppgifter om hus-
hållens bamsomsorgskonsumtion i HINK 91, tyder på att priskänsligheten
är större för fritidshem än för daghem. Eftersom många barnfamiljer
skulle flyttas från de mellersta till de nedre delarna av inkomstför-
delningen om de skulle sluta att förvärvsarbeta indikerar detta att en
minskat utnyttjande av barnomsorgen allmänt kan leda till en något ökad
inkomstspridning. Det finns emellertid ännu inga forskningsresultat som
33
visar hur efterfrågans priskänslighet varierar för hushåll med olika in- Prop. 1993/94:150
komst i förhållande till försörjningsbördan. Därtill saknas information om Bilaga 1.5
i vilken utsträckning personer skulle förvärvsarbeta vid högre avgifter.
Det går därför inte att dra några mera exakta slutsatser om vilka effekter
på inkomstfördelningen en minskad efterfrågan kan tänkas leda till.
Det privatekonomiska utbytet av förvärvsarbete varierar emellertid
kraftigt mellan olika inkomstgrupper (diagram 4.5). Det har här defi-
nierats som förändring av disponibel inkomst efter bamomsorgskostnader,
uttryckt som andel av förändringen i hushållets bruttoinkomst, när den i
hushållet med lägst inkomst väljer att förvärvsarbeta. Det privatekono-
miska utbytet och därmed även incitamentet till förvärvsarbete är genom-
snittligt sett lägre i de låga decilema.
Diagram 4.5 Genomsnittligt privatekonomiskt utbyte av förvärvsarbete 1991 för
den i hushållet som har lägst inkomst. Hushåll med barnomsorg minst elva
månader. Decilindelning utifrån disponibel inkomst per konsumtionsenhet.
Decilgrupp
Källa: Finans- och Socialdepartementen.
Den kommunala äldreomsorgen omfattar olika former av tjänster, omsorg
och vård. I denna genomgång behandlas de kostnadsmässigt mest om-
fattande delarna: hemtjänsten, färdtjänsten samt större delen av det som
numera kallas särskilda boendeformer (ålderdomshem, sjukhem m.m.).
För år 1991, som är det senaste året för vilket det finns tillgängliga
uppgifter, kan bruttokostnaden för äldreomsorgen uppskattas till 13 mil-
jarder kronor för hemtjänsten, 1 miljard för färdtjänsten och 25 miljarder
för de särskilda boendeformerna. Huvuddelen av kostnaderna finansiera-
des med skattemedel. Detta år betalades ungefär 5 % av hemtjänstens,
34
8 % av färdtjänstens och 17 % av ålderdomshemmens kostnader med av- Prop. 1993/94:150
gifter direkt från användarna. Bilaga 1.5
Behoven av äldreomsorg är starkt relaterade till ålder och kön. Ohälsa
förekommer i störst omfattning bland de allra äldsta och denna grupp
domineras av kvinnor. Vid en analys av avgiftssystemen inom äldreom-
sorgen är det dock i första hand relevant att granska i vad mån det finns
något samband mellan å ena sidan de äldres hälsotillstånd som indikator
på vård- och servicebehov och å andra sidan deras ekonomiska villkor.
Egna bearbetningar, som har genomförts på Statistiska centralbyråns
(SCB) databas Undersökningen av levnadsförhållanden åren 1988 och
1989 (ULF 88/89), indikerar att givet kön och ålder minskade ohälsan,
mätt med SCB:s hälsoindex, i takt med ökad ekonomisk standard. Sam-
bandet illustreras i diagram 4.6 för ensamstående ålderspensionärer. I den
mån en hög grad av ohälsa avspeglar ett stort omsorgsbehov tycks såle-
des ålderspensionärer med lägre inkomster ha mer omfattande behov av
vård och omsorg än dem som har högre inkomster.
Diagram 4.6 Genomsnittligt hälsotillstånd bland ensamstående ålderspensionärer
i olika kvintilgrupper åren 1988 och 1989. Kvintilindelning utifrån disponibel
inkomst per konsumtionsenhet.
Källa: Finansdepartementets beräkningar på ULF 88/89 (SCB).
År 1992 bodde ca 7 % av alla personer i åldern 65 år och äldre i särskilt
boende, dvs. på sjuk- och ålderdomshem, i servicehus, i servicelägenhet
etc. Ungefär 15 % fick kommunal hemtjänst, medan färdtjänst utnyttjades
35
av 28 % av alla pensionärer. Konsumtionen av äldreomsorg följer de
mönster som kan väntas utifrån skillnader dels i hälsotillstånd, dels
möjligheter till hjälp från anhöriga. Omsorg i olika former utnyttjas
således oftare av äldre än av yngre pensionärer och oftare av ensamståen-
de än av samboende. Fler kvinnor än män utnyttjar omsorgen, bl.a. efter-
som de förra uppnår högre ålder genomsnittligt sett och oftare blir en-
samstående.
Egna bearbetningar av ULF 88/89 visar att flertalet av de pensionärer
som vistades på ålderdomshem och sjukhem hörde till de 20-25 % som
hade lägst jämförbar inkomst eller ekonomisk standard. Även inom resp,
åldersgrupp var utnyttjandet större i de lägre inkomstklasserna, men detta
inkomstsamband var betydligt svagare bland de allra äldsta (diagram 4.7).
Flertalet av dem som fick hjälp i hemmet hade jämförelsevis låga in-
komster, men i förhållande till institutionsvården var hemtjänstutnytt-
jandet jämnare fördelat mellan inkomstgrupperna, även om det också här
fanns en tyngdpunkt hos dem med svagare ekonomi i de yngre ålders-
grupperna. Också färdtjänsten användes framför allt av ålderspensionärer
med inkomster under genomsnittet, men inom resp, åldersgrupp fanns
inget tydligt inkomstsamband.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Diagram 4.7 Andel institutionsboende ålderspensionärer i olika decilgrupper
1988 och 1989. Decilindelning utifrån disponibel inkomst per konsumtionsenhet.
85- år
Decilgrupp
Samtliga
Källa: Finansdepartementets beräkningar på ULF 88/89 (SCB).
Huvudbilden är således att ålderspensionärer med förhållandevis låga
inkomster använde äldreomsorgen i större utsträckning än ekonomiskt
starka pensionärer. Detta förhållande gäller även om man beaktar skill-
nader i hälsotillstånd - som indikator på skillnader i vårdbehov - och i
viss mån även skillnader i ålder. Exempelvis utnyttjades främst institu-
36
tionsboende och -vård, men även hemtjänst oftare av ekonomiskt svaga Prop. 1993/94:150
med svår ohälsa än av mer välbeställda med motsvarande hälsoproblem Bilaga 1.5
(diagram 4.8).
Diagram 4.8 Andel ålderspensionärer i olika kvintilgrupper som åren 1988 och
1989 hade svår ohälsa och som fick äldreomsorg. Kvintilindelning utifrån
disponibel inkomst per konsumtionsenhet.
Kvintilgrupp
Hemhjälp ■ Institutionsvård
Källa: Finansdepartementets beräkningar på ULF 88/89 (SCB).
1 samband med Ädel-reformen år 1992 och övriga omläggningar inom
äldreomsorgen under senare år, har kommunerna givits stor frihet att
själva bestämma hur avgiftssystemen ska konstrueras. Avgifterna får dock
inte överstiga de faktiska kostnader som kommunerna har för verksam-
heten (självkostnadsprincipen) och någon särbehandling får inte före-
komma. Dessutom skall den enskilde alltid få behålla tillräckligt med
pengar - sedan all omsorg är betald - för att täcka sina personliga be-
hov. Kommunerna får själva avgöra storleken på detta s.k. förbehållsbe-
lopp (se nedan).
Socialstyrelsen har i en kartläggning av avgiftssystemen inom äldre-
och handikappomsorgerna under år 1993 visat att det finns betydande
skillnader i hur kommunerna har valt att utforma sina taxor. Den avgift
som den enskilde får betala kan därför - för en likvärdig tjänst och för
likartade villkor i övrigt - skilja sig avsevärt mellan kommunerna.
Många kommuner är dock i färd med att se över sina avgiftssystem och
det finns vissa tecken som tyder på att utvecklingen går mot mer lik-
artade system.
37
Inom hemtjänsten tillämpar ungefär hälften av kommunerna taxor där
avgiften beror på både pensionärens inkomst och hjälpinsatsens omfatt-
ning. Övriga kommuner använder system där avgiften bestäms antingen
av enbart inkomstens storlek eller av enbart hjälpens omfattning eller så
används en enhetstaxa. Utvecklingen går mot att allt fler kommuner an-
vänder avgifter som enbart är inkomstrelaterade. Högsta möjliga månads-
avgift för hemtjänst varierar kraftigt mellan olika kommuner, med ett
medianvärde på drygt 800 kronor.
För de tidigare ålderdomshemmen tillämpades oftast avgifter som - i
form av en klumpsumma för såväl boende, kost och omvårdnad - i prak-
tiken tog i anspråk huvuddelen av den del av den boendes inkomster som
översteg förbehållsbeloppet (se nedan). Efter de senaste årens reformer
har flertalet kommuner i stället gått över till system som innebär att
personer i särskilda boendeformer betalar en särskild avgift för själva
boendet och dessutom separata avgifter för var och en av de olika tjänster
som konsumeras. "Hyrorna" har samtidigt gjorts KBT-berättigande.
Månadshyran varierar mellan 600 och 4 400 kronor, med ett genomsnitt
på drygt 1 900 kronor. Motsvarande hyresavgifter har också införts för
ett stort antal av sjukhemmen, där månadshyran genomsnittligt sett ligger
kring 1 400 kronor.
Oftast används Socialstyrelsens vägledande socialbidragsnorm som för-
behållsbelopp för personliga behov utöver boendet, för dem som har en
ordinär bostad (Detta belopp motsvarar i år drygt 3 400 kronor per
månad för ensamstående.) För dem som bor i särskilda boendeformer
ligger i allmänhet förbehållsbeloppet i intervallet 1 200-1 700 kronor per
månad, där den undre gränsen svarar mot de 30 % av folkpensionen och
pensionstillskottet samt 20 % av övriga inkomster (30/20-regeln), som
var den bestämmelse som tidigare fanns för ålderdomshemmen.
Inom färdtjänsten utgörs den vanligaste avgiftskonstruktionen av en viss
procent - oftast kring 20-30 % - av resekostnaden, ofta i kombination
med ett visst minimi- resp, maximibelopp.
Den del av äldreomsorgens kostnader som betalas direkt av användaren
kan betraktas som en självrisk. Precis som vid fördelningsanalyser av
andra delar av socialförsäkringssektorn är det av intresse att beskriva hur
stor denna självrisk är i förhållande till den enskildes betalningsförmåga.
Det saknas emellertid riksrepresentativa uppgifter på individnivå som
i ett sammanhang visar vilka vård- och omsorgsbehov pensionärerna har,
hur mycket omsorg de konsumerar i förhållande till behoven och vilka
avgifter de betalar i förhållande till sina betalningsmöjligheter. Därmed
kan man inte med faktiska data beskriva hur dessa självrisker påverkar
pensionärernas ekonomiska standard, var i inkomstfördelningen huvud-
delen av avgifterna tas ut eller hur utrymmet för övrig konsumtion på-
verkas.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
38
För att ändå i någon mån kunna belysa sambanden mellan pensionärer-
nas ekonomisk standard och betalda avgifter har det varit nödvändigt att
ta fram ett specialkonstruerat statistiskt underlag. En förenklad beräk-
ningsmodell har därför utvecklats för att kunna analysera hemtjänstens
område. Ett representativt antal av de pensionärer som finns i 1988/1989
års ULF-databas har slumpmässigt tilldelats en viss konsumtion av hem-
tjänst, i form av hjälpstimmar per månad. Konsumtionsprofilema har
hämtats från inventeringar av äldreomsoigen i Solna och Sigtuna gjorda
åren 1987, 1989 och 1991. För varje kombination av kön och ålders-
grupp och separat för ensamstående och samboende har tilldelningen
styrts enligt principen att en hög grad av ohälsa enligt ULF ökar
sannolikheten för en omfattande konsumtion av hemtjänst. Utifrån denna
tilldelade konsumtion och utifrån de faktiska inkomster som 1988 och
1989 års pensionärer hade enligt ULF-databasen, beräknas sedan avgifter
enligt den hemtjänsttaxa som Kommunförbundet föreslog för år 1992.
Även om det inte är särskilt många kommuner som har valt att använda
sig av just denna taxa bedöms den ändå vara rimligt representativ,
eftersom den i likhet med omkring hälften av de taxor som faktiskt
används i dagsläget är såväl inkomst- som insatsberoende.
De beräkningar som redovisas nedan visar därmed hur egenavgiftema
för hemtjänsten skulle ha fördelats åren 1988 och 1989 om konsumtionen
i riket per delgrupp varit densamma som i Solna och Sigtuna åren 1987,
1989 och 1991 och om alla kommuner hade tillämpat den taxa som före-
slogs för år 1992. Kalkylerna som redovisas i detta avsnitt bör således i
första hand betraktas som illustrationer av tänkbara förhållanden på riks-
nivå.
Vid en rangordning av hela 1988 och 1989 års svenska befolkning efter
stigande ekonomisk standard finner man flertalet ålderspensionär i för-
delningens nedre del. Större delen av hemtjänsten konsumeras därmed av
personer i de lägre inkomstklasserna. Beräkningsmodellen visar att om-
kring tre Värdedelar av de samlade avgifterna betalas av dem i totalbe-
folkningen vars inkomster ligger på den undre halvan (tabell 4.2, första
kolumnen).
Hemtjänst förekommer företrädesvis bland ålderspensionärer som har
förhållandevis låga inkomster. Men den använda taxan innebär att en per-
son som har goda inkomster betalar mer för en viss hjälpinsats jämfört
med den som har svag ekonomi. Därför visar beräkningsmodellen att
huvuddelen av avgiftssumman betalas av dem som vid en rangordning av
samtliga dryga 1,5 miljoner ålderspensionärer efter stigande ekonomisk
standard hamnar i fördelningens mitt (tabell 4.2, andra kolumnen). Rang-
ordnas i stället endast de ålderspensionärer som har hemtjänst, pekar
kalkylen på att huvuddelen av avgiftssumman betalas av dem med in-
komster över genomsnittet (tabell 4.2, tredje kolumnen). Avgiftssumman
som andel av den samlade disponibla inkomsten är också större i de
högre inkomstklasserna, men liten eller mycket liten i de lägsta klasserna
(tabell 4.2, fjärde kolumnen).
Sett till hela den svenska befolkningen var således självrisken för hem-
tjänst koncentrerad till inkomstskalans nedre del. Inom pensionärskollek-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
39
16 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
tivet hamnade självrisken i fördelningens mitt. Men för dem som utnytt-
jade hemtjänsten var självriskbetalningen progressiv, som ett resultat av
den inkomstberoende taxan och att regeln om förbehållsbeloppet träder
in för dem som annars skulle hamna under socialbidragsnormen efter be-
talda avgifter.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Tabell 4.2 Beräknade avgifter i olika decilgrupper enligt Kommunförbundets
föreslagna taxa för år 1992, för en tilldelad konsumtion av hemtjänst hos 1988
och 1989 års ålderspensionärer. Andel av den totala avgiftssumman och de olika
decilgruppernas samlade disponibla inkomst. Decilindelning utifrån disponibel
inkomst per konsumtionsenhet. Procent.
|
Decil- |
Hela befolk- |
Alla ålders- |
Ålderspensionärer med hemtjänst | |
|
Totala av- |
Avgift i % | |||
|
1 |
0 |
1 |
0 |
0 |
|
2 |
16 |
8 |
4 |
2 |
|
3 |
25 |
8 |
7 |
4 |
|
4 |
19 |
16 |
7 |
4 |
|
5 |
14 |
13 |
10 |
5 |
|
6 |
8 |
14 |
11 |
5 |
|
7 |
5 |
13 |
11 |
5 |
|
8 |
6 |
8 |
16 |
6 |
|
9 |
4 |
8 |
16 |
6 |
|
10 |
4 |
10 |
18 |
4 |
|
Totalt |
100 |
100 |
100 |
4 |
Anm.: Rangordningen efter stigande disponibel inkomst per konsumtionsenhet har
gjorts dels för hela befolkningen (kolumn 1), dels för samtliga ålderspensionärer
(kolumn 2), dels för de pensionärer som har hemtjänst (kolumnerna 3 och 4).
Källa: Finansdepartementets beräkningar på ULF 88/89 (SCB).
Några motsvarande beräkningar har inte gjorts för färdtjänsten och in-
stitutionsvården, men vissa bedömningar torde ändå kunna göras. Liksom
hemtjänsten är utnyttjandet av färdtjänst koncentrerat till ålderspen-
sionärer med lägre inkomster. Man kan därför anta att en motsvarande
analys av egenbetalningen för färdtjänst skulle visa en likartad bild. Det
är dock troligt att avgiftsbetalningama för färdtjänsten har en mindre
progressiv profil än avgifterna för hemtjänsten, eftersom färdtjänstav-
giftema i huvudsak är beroende av resans kostnad och inte av den resan-
des inkomst.
Eftersom institutionsvård huvudsakligen berör de allra äldsta pensionä-
rerna betalas avgifterna främst av personer med begränsad betalningsför-
måga. Hur stor del av dessa avgifter som avser merkostnader som upp-
kommer genom nedsatt funktionsförmåga genom åldrande är dock inte
klart. Därmed kan man i detta fall svårligen skilja mellan å ena sidan
normala utgifter för boende, kost m.m. och å andra sidan den egentliga
självrisken, dvs. avgiften för att täcka en viss del av dessa merkostnader.
40
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
De sammanlagda avgiftsbetalningama för hemtjänsten åren 1988 och
1989 beräknas, med den modell som har beskrivits ovan, till ca 700 mil-
joner kronor av de ca 11,5 miljarder som var den faktiska kostnaden
1989. Det maximala återstående avgiftsutrymmet det året uppskattas till
drygt 2 miljarder kronor. Beaktas att ålderspensionärer med hemtjänst i
stor utsträckning också betalade avgifter för färdtjänst, hälso- och sjuk-
vård m.m., var det egentliga utrymmet mindre.
Beräkningen av avgiftsutrymmet är genomförd så att den disponibla in-
komsten - efter avdrag för dels en schablonbostadskostnad3, dels den
hemtjänstavgift som redan betalades enligt Kommunförbundets föreslagna
taxa - för var och en av hemhjälpstagama har jämförts med det förbe-
hållsbelopp (Socialstyrelsens vägledande socialbidragsnorm) som utgör
en gräns för vars och ens betalningsmöjligheter. I beräkningen förutsätts
också att avgiften för den enskilde inte får överstiga den kostnad som
kommunen hade för verksamheten.
Som grupp betraktat betalade således de med hemtjänst en fjärdedel av
det avgiftsutrymme som fanns tillgängligt. I de två lägsta inkomst-
klasserna betalade man hela sitt avgiftsutrymme, så där fanns inga ytter-
ligare betalningsmöjligheter (diagram 4.9). Det kvarvarande avgiftsutrym-
met (räknat i kronor) ökar för varje inkomstklass. Utrymmet för avgifts-
höjningar fanns således främst i inkomstfördelningens övre del. Nära
hälften av den avgiftsvolym som potentiellt skulle kunna ha tagits ut
fanns hos de 20 % av hemhjälpstagama som hade högst inkomster.
Många av dem som utnyttjade hemtjänsten befann sig nära social-
bidragsnormen efter betald bostadskostnad (diagram 4.9). Kraftigt höjda
avgifter överlag skulle därför bland annat ha inneburit att regeln om
förbehållsbeloppet hade trätt in för stora grupper och omöjliggjort ytter-
ligare uttag. För att kunna ha fått betydande intäktsökningar - i för-
hållande till den totala kostnaden för verksamheten - skulle kommunerna
snarare ha varit hänvisade till att skärpa inslaget av inkomstprövning i
sina taxor eller ändra förbehållsbeloppen. Denna slutsats bygger på en
beräkning av det kvarvarande tillgängliga avgiftsutrymmet i olika in-
komstklasser, bland de ålderspensionärer som enligt den tilldelning som
har beskrivit ovan utnyttjade hemtjänsten åren 1988 och 1989.
Beräkningar av Socialdepartementet visar att avgiftssumman för institu-
tionsvården åren 1988 och 1989 skulle ha blivit ungefär 2,5 miljarder
kronor om alla ca 80 000 boende hade betalat hela sin disponibla inkomst
utöver förbehållsbeloppet (30/20-regeln) i avgift. Det skall jämföras med
3 ULF-databasen innehåller ingen uppgift om de äldres bostadskostnad. Vid beräk-
ningen av utrymmet för hemtjänstavgifter har i stället de ensamstående pensionärerna
schablonmässigt tilldelats en månadskostnad som svarar mot genomsnittshy ran i landet
för en lägenhet på ett rum och kök. Samboende pensionärer har på motsvarande sätt
tilldelats medelvärdeshyran för tvårumslägenheter. Dessa hyresnivåer ligger i under-
kant av de månadskostnader som 1988 och 1989 års ålderspensionärer faktiskt hade
genomsnittligt sett, men de bedöms ligga i rimlig närhet till de kostnadsnivåer som
fanns i delgrupper med många hemhjälpstagare.
41
de 1,25 miljarder som de boende faktiskt betalade för ålderdomshemmen Prop. 1993/94:150
år 1989. Det återstående avgiftsutrymmet beräknas således ha varit om- Bilaga 1.5
kring 1,25 miljarder kronor. Det förhållandevis begränsade utrymmet för
ökad egenbetalning förklaras av att flertalet institutionsboende hade låga
inkomster samt att pensionärer på ålderdomshem i allmänhet redan be-
talade en relativt stor del av sitt avgiftsutrymme.
Diagram 4.9 Erlagda hemtjänstavgifter och kvarvarande avgiftsutrymme i olika
decilgrupper. Ålderspensionärer med tilldelad konsumtion av hemtjänst åren 1988
och 1989. Decilindelning utifrån disponibel inkomst per konsumtionsenhet.
Disp. ink. under hemtjänsttid
120000-
100000-
80000-
-20000
□ Överskjutande ink.
B Kvarv. avg.utrymme
® Erlagd avgift
Schablonhyra
■ Socialbidragsnorm
Decilgrupp
Källa: Finansdepartementets beräkningar på ULF 88/89 (SCB).
Ovanstående kalkyler bygger dock på delvis inaktuella uppgifter, vilket
gör det svårt att bedöma det aktuella utrymmet för höjda äldreomsorgs-
avgifter. För det första har de ekonomiska villkoren för gruppen ålders-
pensionärer förbättrats successivt sedan slutet av 1980-talet. I takt med
att ATP-systemet "mognar" har varje års pensionärskollektiv högre
genomsnittligt pensionsbelopp än vad föregående års pensionärer hade.
För det andra har utnyttjandet av olika former av institutionsvård för-
ändrats under senare år, bl.a. genom utbyggnaden av servicen för dem
som bor i egen bostad eller i gruppboende. För det tredje har vissa
avgiftsreglerna ändrats, bl.a. inom det som tidigare klassades som insti-
tutionsvård men som numera kallas särskilt boende, samtidigt som av-
gifterna inom hem- och färdtjänsten har höjts i vissa kommuner.
Det är självfallet ännu besvärligare att uppskatta dels den förväntade
framtida konsumtionen och därmed också kommunernas totala kostnader
för verksamheterna, dels storleken på det framtida avgiftsutrymmet. Vis-
serligen väntas morgondagens pensionärer ha högre genomsnittliga pen-
sioner och högre andra inkomster än vad dagens pensionärer har, men
vård- och omsorgsbehoven och konsumtionen tycks ju framför allt före-
42
komma hos pensionärer med relativt låga inkomster. Avgörande blir
således för det första huruvida betalningsförmågan utvecklas snabbare
eller långsammare för just de grupper som har stora vård- och omsoigs-
behov än för hela pensionärskollektivet, och för det andra om sambandet
mellan vårdbehov och inkomst kan väntas bestå även framöver. Osäker-
heten kring dessa frågor gör det svårt att bedöma om och i så fall när det
kan uppkomma ett betydande nytt avgiftsutrymme.
För att bedöma de allra senaste årens utveckling av inkomsterna och
betalningsförmågan för den grupp ålderspensionärer som utnyttjar hem-
tjänsten, har en enkel kalkyl gjorts. Av praktiska skäl har en annan
databas använts för denna kalkyl, SCB:s inkomstfördelningsundersökning
år 1991 (HINK91), och perioden 1991-1994 har studerats.
Under förutsättning att hemtjänstutnyttjandet bibehåller 1988 och 1989
års profil för olika köns- och åldersgrupper, visar kalkylen att delgrupper
med många hemhjälpstagare (främst äldre kvinnor och äldre män) får en
gynnsammare relativ inkomstutveckling än vad hela pensionärskollektivet
får. Medan 1994 års hemtjänstgrupp beräknas ha 5-10 % högre reala
bruttopensioner än vad motsvarande grupp hade år 1991, får hela kollek-
tivet en förbättring som är ungefär hälften så kraftig. Även i absoluta tal
får hemtjänstgruppen större inkomstökningar. Kalkylen visar således att
det kan vara vanskligt att använda bruttopensionemas ökningstakt för hela
pensionärskollektivet som indikator på avgiftsutrymmets utveckling.
Trots att även de disponibla inkomsterna beräknas öka under perioden,
tycks den egentliga betalningsförmågan - dvs. den disponibla inkomsten
med avdrag för socialbidragsnormen och kostnaden för boendet - minska
något. Att detta netto minskar mellan åren 1991 och 1994 beror helt och
hållet på ökade bostadskostnader.
Sammantaget indikerar denna enkla kalkyl att grupper med många hem-
tjänsttagare har haft en snabbare inkomstutveckling än pensionärer i
allmänhet under perioden 1991-1994, men något ytterligare betalnings-
utrymme tycks ändå inte ha uppstått.
Under senare år har utvecklingen inom främst hem- och färdtjänsten gått
mot att färre personer får allt mer hjälp. Denna utveckling torde i första
hand vara en effekt av många kommuner har dragit ned sina verksam-
heter och att man har valt att i högre grad än tidigare koncentrera den
kvarvarande omsorgsvolymen på dem som har de största behoven. Men
det är exempelvis också tänkbart att de avgiftshöjningar som har genom-
förts i vissa kommuner har inneburit en minskad efterfrågan.
Såvitt känt finns det emellertid inga studier som kan användas som
underlag för en bedömning av möjliga anpassningar till höjda avgifter.
Erfarenheter från olika kommuner indikerar dock att efterfrågan på om-
sorg i allmänhet är priskänslig, dvs. höjda avgifter leder till minskad
efterfrågan. Vilka anpassningar som kan tänkas uppkomma torde dock bli
beroende av hur bl.a. inkomstprövningen och ett eventuellt högkostnads-
17 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 1.2-2
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
43
skydd utformas. I praktiken är det således svårt att göra några generella
bedömningar av vilka slags anpassningar som kan komma att ske om av-
gifterna höjs, vilken efterfrågan som faller bort i första hand samt hur de
dynamiska fördelningseffekterna kan tänkas se ut.
Höjda egenavgifter innebär framför allt att betalningen för äldreomsorgen
omfördelas i ett livscykelperspektiv. Den enskilde betalar mindre som
förvärvsarbetande skattebetalare och mer som behövande pensionär. Från
försäkringssynpunkt betyder höjda avgifter vidare att en ökad andel av de
totala kostnaderna får betalas av dem som på grund av hög risk eller
långt liv behöver hjälp, omsorg eller vård.
En sådan omläggning av betalningen över livet kan väntas öka den års-
visa spridningen i tillgängliga ekonomiska resurser i befolkningen, så
länge som utnyttjandet av äldreomsorg är vanligast bland de personer
som har lägst inkomster. Ett starkare inslag av inkomstprövning - even-
tuellt i kombination med ett särskilt högkostnadsskydd - skulle dock
kunna ha en dämpande effekt på den årsvisa inkomstspridningen.
Huruvida en sådan omläggning också medför en ökad spridning av eko-
nomiska resurser över livet, bestäms av hur sambandet ser ut mellan livs-
inkomst och behov av äldreomsorg. Den kartläggning som här har inletts
av fördelningen av ohälsa och omsorgsbehov bland de äldre indikerar att
det finns ett samband mellan hälsotillstånd och betalningsförmåga. Det
finns tecken som tyder på att vårdbehoven är större bland pensionärer
med låga inkomster jämfört med dem som har höga inkomster, även med
hänsyn taget till kön, ålder etc. Eftersom pensionens storlek i viss
utsträckning också är ett mått på livsinkomsten, kan detta också tolkas
som att det råder ett negativt samband mellan livsinkomster och vård-
behov.
Den direkta effekten av höjda egenavgifter inom äldreomsoigen skulle
då medföra såväl ökad årsvis inkomstspridning som större spridning av
ekonomiska resurser över livet. Därtill skulle de ekonomiska skillnaderna
öka mellan befolkningsgrupper med olika risker. Möjligheterna till kon-
sumtion av annat än omsorg under pensionärstillvaron skulle då bestäm-
mas mindre av tidigare arbetsinsatser m.m. och mer av vilken självrisk
man får betala om man behöver service, omsorg och vård.
Alla bedömningar av de direkta fördelningseffekterna av en avgifts-
höjning måste dock kringgärdas med betydande reservationer, främst be-
roende på den notoriska bristen på dataunderlag. Till detta kommer att
eventuella anpassningar till höjda avgifter knappast kan bedömas vare sig
i omfattning eller i fördelningen mellan olika grupper.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
44
En växling från skatter till egenavgifter ger ett flertal viktiga fördelar,
bl.a. sänkta marginalskatter. Omläggningen medför dessutom att fördel-
ningen av skatter förändras, vilket påverkar inkomstfördelningen både på
kort och längre sikt. I samband med bl.a. förslaget till en reformerad
arbetslöshetsförsäkring aviserades en kartläggning av dessa fördelnings-
effekter. I den följande redogörelsen beaktas främst inverkan på den års-
visa inkomstfördelningen och marginaleffekterna. Ett utvecklingsarbete
pågår inom Finansdepartementet för att ta fram metoder för analyser i ett
livscykelperspektiv.
De sammantagna effekterna av de nya avgifterna till sjukförsäkringen och
arbetslöshetsförsäkringen har simulerats i fullfunktionsläge på inkomstför-
delningen i modellbefolkningen 1994. Egenavgiftema har således antagits
helt införda även för arbetslöshetsförsäkringen. Gällande och föreslagna
inkomstunderlag, undre och övre inkomstgränser, avdragsrätt samt pro-
centsatser har använts.
Egenavgiftema för sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen medförde inga
samtidiga förändringar i socialavgifterna. Därmed antas bruttolönerna
vara oförändrade och opåverkade av egenavgiftema.
Beräkningen av sammanlagda marginaleffekter avser hushållens synliga
och faktiska marginaleffekter med hänsyn till både inkomstfördelningens
struktur och gällande regler. Kalkylen har genomförts enligt de principer
som redovisats i kap. 3. I de nya egenavgiftema finns ingen individuell
koppling mellan sjukfrånvaro eller arbetslöshetsrisk, betalning och för-
mån. Egenavgiftema till sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen
medför därför en ökad synlig marginaleffekt.
De genomförda kalkylerna visar endast de direkta och statiska effekterna
av egenavgiftema och således inte den sammantagna effekten resp, övriga
skatteförändringar.
Förändringen har analyserats dels för individer 20-64 år som ändrad
skatteandel, dels för alla hushåll som förändring netto i disponibel in-
komst per konsumtionsenhet. Individerna har delats in i deciler efter
arbetsinkomster minus kostnadsavdrag och förändringen i skatt har relate-
rats till arbetsinkomsten. Hushållen har delats in efter disponibel inkomst
per konsumtionsenhet och skatteförändringen beräknas som relativ änd-
ring av disponibel inkomst per konsumtionsenhet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
45
Kalkylen visar att skatteandelen för alla individer ökar genom införda
och föreslagna egenavgifter (diagram 5.1). Ökningen är högst i medelin-
komstlägen. I den högsta inkomstklassen är ökningen förhållandevis liten
i relation till inkomsten, vilket är en effekt dels av att avgiften är av-
dragsgill, dels av att egenavgiftema inte betalas för inkomster över 7,5
basbelopp. I absoluta tal betalar dock denna grupp mest avgifter. I kal-
kylen beaktas inte att förmånen beskattas vid en framtida utbetalning.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
Diagram 5.1 Förändring i skatteandel och disponibel inkomst i olika decilgrupper
efter införda och föreslagna egenavgifter till sjukförsäkring och arbetslöshetsför-
säkring.
Procent
-3-1---------1--------------1--------------1--------------1-------------1-------------1-------------1 i i r~
123456789 10
Decilgrupp
Skatteandel för individer
Disponibel inkomst för hushåll
Källa: Finansdepartementet.
Hushållens disponibla inkomster justerade för försörjningsbörda
minskar genomsnittligt något mer till följd av de nya egenavgiftema.
Hushållsindelningen visar att höjningen i högre grad träffar inkomster
strax över den genomsnittliga nivån. Även i denna indelning är effekten
lägst för de 10 % hushåll med högst inkomst.
Analysen av marginalskatter har utförts för alla förvärvsarbetande exkl.
pensionärer och hemmaboende ungdomar med en arbetsinkomst över ett
basbelopp samt för personer med helårs- och heltidsarbete. Individerna
har klassificerats efter arbetsinkomst. I denna inräknas förutom förvärvs-
inkomster också sjukpenning, föräldrapenning, arbetslöshetsstöd, KAS
och utbildningsbidrag.
46
Beräkningen visar att det sammantagna resultatet av egenavgiftema för Prop. 1993/94:150
sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring är att den synliga marginal- Bilaga 1.5
effekten ökar något för förvärvsarbetande (diagram 5.2). Ökningen är
störst i mellaninkomstlägen, medan individer i högre inkomstskikt får en
mindre förändring av marginaleffekten. Bilden för helårs- och heltids-
arbetande är likartad.
Diagram 5.2 Förändring i marginalskatter i olika inkomstklasser efter införda
och föreslagna egenavgifter till sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring.
Procent
Arbetsinkomst (1000-tal kr)
Källa: Finansdepartementet.
47
Prop. 1993/94:150
Bilaga 1.5
FÖRDELNINGSPOLITISK REDOGÖRELSE
|
I |
Förändring i inkomstfördelning och | |
|
1 |
Inledning |
3 |
|
2 |
Fördelningspolitisk bedömning |
5 |
|
2.1 |
Utvecklingen under 1980-talet |
5 |
|
2.2 |
Kris och återhämtning |
6 |
|
2.3 |
Modellkalkyler av utvecklingen 1991-1994 |
9 |
|
2.3.1 Strukturframskrivning |
10 | |
|
2.3.2 Ökad arbetslöshet |
11 | |
|
2.3.3 Regeleffekter |
12 | |
|
2.3.4 Sammanlagda effekter |
13 | |
|
2.3.5 Ålderspensionärernas standardutveckling |
16 | |
|
2.3.6 Förändringar i inkomstfördelningen |
17 | |
|
2.3.7 Känslighetsberäkningar m.m. |
18 | |
|
3 |
Marginaleffekter för helårs- och heltidsanställda |
19 |
|
3.1 |
Barnfamiljernas marginaleffekter |
21 |
|
n |
Särskilda kartläggningar | ||
|
4 |
Fördelningseffekter av egenavgifter för vård, |
23 | |
|
4.1 |
Bakgrund |
23 | |
|
4.1.1 |
Fördelningseffekter |
24 | |
|
4.1.2 |
Kunskapsläget |
25 | |
|
4.2 |
Barnomsorgens avgifter |
26 | |
|
4.2.1 |
Bamomsorgsavgiftemas andel av |
26 | |
|
4.2.2 |
Utnyttjandet av kommunal barnomsorg |
27 | |
|
4.2.3 |
Bamomsorgsavgiftemas utformning |
29 | |
|
4.2.4 |
Avgifternas nivå |
29 | |
|
4.2.5 |
Genomsnittlig avgift för olika inkomst- |
31 | |
48
|
4.2.6 |
Disponibelt utrymme i olika inkomst- |
31 |
Prop. 1993/94:150 Bilaga 1.5 |
|
4.2.7 |
Direkta effekter av avgiftshöjningar |
32 | |
|
4.2.8 |
Avgiftshöjningarnas effekt på efter- |
33 | |
|
4.3 Egenavgifter inom äldreomsorgen |
34 | ||
|
4.3.1 |
Behoven av service, vård och omsorg |
35 | |
|
4.3.2 |
Konsumtionen av äldreomsorg |
35 | |
|
4.3.3 |
Olika avgiftssystem i kommunerna |
37 | |
|
4.3.4 |
Avgifternas fördelning |
38 | |
|
4.3.5 |
Utrymmet för avgiftshöjningar |
41 | |
|
4.3.6 |
Tänkbara anpassningar vid höjda avgifter |
43 | |
|
4.3.7 |
Fördelningseffekter av höjda avgifter |
44 | |
|
5 |
Skatternas fördelning och marginalskatt med |
45 |
|
5.1 |
Metod |
45 |
|
5.2 |
Förändring av skatteandelar och disponibel inkomst |
45 |
|
5.3 |
Marginalskatter |
46 |
49
Bilaga 2
Justitiedepartementet
Bilaga 2
Bakgrund
Under denna anslagsrubrik har riksdagen efter förslag i årets budget-
proposition för budgetåret 1994/95 anvisat ett ramanslag på
9 641 611 000 kronor (prop. 1993/94:100 bil. 3, bet. 1993/94:JuU19,
rskr. 1993/94:229).
I samma budgetproposition behandlades även frågor med anknytning
till omstruktureringar inom polisväsendet.
Regeringen har beslutat om ändring i förordningen (1980:759) om
utbetalning av statliga tjänstepensionsförmåner och vissa socialförsäk-
ringsförmåner, m.m. Ändringen innebär att myndigheterna fortsättnings-
vis är skyldiga att betala kostnader för pensionsersättningar för arbets-
tagare som i enlighet med trygghetsavtalet avgår frivilligt för att någon
annan uppsagd eller uppsägningshotad arbetstagare skall få fortsatt
anställning.
Regeringens överväganden
Polisen kan förväntas utnyttja trygghetsavtalet i en ökad omfattning i
anslutning till de organisatoriska förändringar som nu genomförs. De
beräknade kostnaderna för pensionsersättningar för poliser som i enlighet
med detta avtal avgår frivilligt för att någon annan uppsagd eller
uppsägningshotad arbetstagare skall få fortsatt anställning skall belasta
polisens ramanslag fr.o.m. budgetåret 1994/95.
För att underlätta för polisen att klara detta föreslår regeringen att
ytterligare 90 miljoner kronor anvisas till polisen för nästa budgetår som
en engångsanvisning.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
med ändring av riksdagsbeslut (prop. 1993/94:100 bil. 3., bet.
1993/94:JuU19, rskr. 1993/94:229) till Lokala polisorganisationen för
budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 9 731 611 000 kr.
Med anledning av ett tillkännagivande av riksdagen om insatserna mot
den ekonomiska brottsligheten (bet. 1993/94:FiUl, rskr. 1993/94:100)
uttalades i årets budgetproposition att regeringen i kompletteringsproposi-
tionen skulle redovisa vad som har gjorts och vad som därutöver bör
göras för att förstärka och förbättra samordningen av polis- och
åklagarmyndigheternas och skattemyndigheternas insatser (prop.
1993/94:100 bil. 8 s. 43).
Här skall till att börja med översiktligt redovisas de förslag regeringen
den senaste tiden lagt fram om förstärkning av resurserna inom områden
som direkt eller indirekt har betydelse för bekämpningen av ekonomisk
brottslighet.
Inom Justitiedepartementets område föreslogs i 1994 års budget-
proposition satsningar på åtgärder mot ekonomisk brottslighet. Sålunda
föreslogs att åklagarväsendets resursram skulle förstärkas med 16,3
miljoner kronor för att möjliggöra en ökad satsning på bekämpande av
ekonomisk brottslighet. Regeringen har innevarande budgetår avsatt 60
miljoner kronor inom polisens område i kampen mot den grövre
brottsligheten, varav minst 30 miljoner kronor avser den ekonomiska
brottsligheten. Detta är en prioritering som skall fortsätta budgetåret
1994/95. För sistnämnda budgetår har regeringen i planeringsdirektiv
tilldelat polisen 50 miljoner kronor för detta ändamål.
Finansinspektionen har innevarande budgetår fått ett resurstillskott på
3,2 miljoner kronor och föreslogs i årets budgetproposition få ytterligare
2,6 miljoner kronor för att kunna möta ökade krav genom nyrekrytering-
ar som stärker kompetensen inom myndigheten.
I budgetpropositionen och i förslag om tilläggsbudget för innevarande
budgetår (prop. 1993/94:105) föreslogs en satsning på effektivare
skattekontroll. För detta ändamål har nu 45 miljoner kronor anvisats
skattemyndigheterna budgetåret 1993/94 och 150 miljoner kronor
budgetåret 1994/95. Avsikten är att en ytterligare utbyggnad av
kontrollverksamheten skall ske budgetåret 1995/96.
Av budgetpropositionen framgår också att formerna för bekämpandet
av den ekonomiska brottsligheten, bl.a. vad gäller samverkan mellan
olika myndigheter, kommer att ägnas särskild uppmärksamhet från
regeringens sida. Finansutskottet har i sitt betänkande (bet.
1993/94:FiU10) understrukit det generella behovet av att mål- och
resultatstyrningen måste fungera i hela styrkedjan inom statsförvalt-
ningen. Riksdagens intresse av rättsväsendet är således främst fokuserat
på vilka effekter, utfall och måluppfyllelse anvisade medel har medfört.
Som framhålls i regeringens rapport om åtgärder mot ekonomisk
brottslighet - Svart på vitt om ekobrott - är den avgörande frågan inte
ytterligare resurser, utan hur befintliga resurser används.
Behovet av aktivt samarbete mellan ett antal myndigheter i arbetet med
att bekämpa den ekonomiska brottsligheten har uppmärksammats och
betonats av statsmakterna sedan lång tid tillbaka. Regeringen gav den 11
april 1991 Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i uppdrag att i samråd
undersöka vilka åtgärder som bör vidtas för att statsmakternas priorite-
ringar och riktlinjer i fråga om bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten skall förverkligas. Myndigheterna redovisade uppdraget
den 7 januari 1992 i rapporten Utredning angående vissa frågor om
ekonomisk brottslighet.
I rapporten sägs bl.a. att de samråds- och kontaktmannagrupper som
bildats och verkat sedan slutet av 1970-talet i stort sett verkar ha fungerat
som avsett. Vissa av grupperna har enligt uppgift varit mycket aktiva
medan andra har haft en mera begränsad betydelse. Enligt Riksåklagarens
och Rikspolisstyrelsens mening har grupperna fyllt en viktig funktion som
organ där olika frågor om samverkan kan tas upp. I rapporten betonas
dock nödvändigheten av en för olika berörda myndigheter gemensam
grundsyn på problemen, rationellt resursutnyttjande och bättre samarbete.
Ändringar i resursfördelning, prioritering eller organisation bör föregås
av information till andra berörda myndigheter i så god tid att det finns
möjlighet att påverka.
En genomlysning av ekobrottsbekämpningen har nyligen redovisats av
Riksdagens revisorer i rapporten Den ekonomiska brottsligheten och
rättssamhället (rapport 1994.6). I rapporten framhålls bl.a. att man bör
få till stånd en mera samlad styrning av samhällets insatser mot den
ekonomiska brottsligheten.
Inom vissa sektorer har särskilda åtgärder vidtagits den senaste tiden
för att stärka samarbetet. Riksdagen har nyligen på regeringens förslag
beslutat om ökad tillsyn av den yrkesmässiga trafiken. Tillsynen skall
bl.a. underlättas genom att länsstyrelserna får tillgång till uppgifter ur
utsökningsregistret om skatteskulder m.m. för innehavare av yrkestrafik-
tillstånd. Vidare har regeringen nyligen uppdragit åt samtliga länsstyrel-
ser att på det regionala planet ansvara för samordningen mellan berörda
myndigheter när det gäller tillsynen av restaurangbranschen. Samarbetet
berör bl.a. polisen, skatteförvaltningen och kronofogdemyndigheterna. En
närmare samverkan mellan åklagare och polis har prövats inom ramen
för Riksåklagarens specialoperation mot ekonomisk brottslighet
(RÄSOP).
I februari 1994 överlämnade Riksåklagaren och Riksskatteverket till
Justitiedepartementet promemorian RUBICON - Rutiner, brottsutred-
ningar i konkurs, som har utarbetats av en arbetsgrupp med representan-
ter för bl.a. Riksåklagaren, Riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna,
tillsynsmyndigheterna i konkurs, polisväsendet, Konkursförvaltar-
kollegiemas förening och Föreningen Auktoriserade Revisorer. Den
innehåller många förslag till ändrade arbetsmetoder och bättre rutiner vad
gäller samverkan mellan olika myndigheter och personer vid utredningar
om brott vid konkurs. Förslagen syftar till att samspelet mellan polis,
åklagare, konkursförvaltare, revisorer, tillsynsmyndigheter och skatte-
myndigheter skall bli så effektivt som möjligt. Regeringen utgår från att
de ansvariga myndigheterna kommer att ta till vara resultatet av
arbetsgruppens arbete och att promemorian blir föremål för den ambitiösa
uppföljning som rekommenderas av arbetsgruppen.
Enligt promemorian finns det också behov av lagändringar och
Prop.1993/94:150
Bilaga 2
lagöversyner i olika hänseenden. Flertalet av förslagen kommer att Prop. 1993/94:150
beredas vidare inom antingen Justitiedepartementet eller utrednings- Bilaga 2
väsendet. Mycket talar för att t.ex. bestämmelserna om brott mot
borgenärer i 11 kap. brottsbalken och straffbestämmelsen om osant
intygande bör ses över. Förslaget om att edstemat för gäldenärens
bouppteckningsed bör omfatta också räkenskapsmaterialet, kommer under
våren att övervägas inom Justitiedepartementet tillsammans med flera
andra konkursrättsliga frågor som har aktualiserats i olika sammanhang.
Det gäller bl.a. förslag som har förts fram för att komma till rätta med
de s.k. bekvämlighetskonkursema och frågan om bouppteckningseden bör
omfatta också gäldenärens tillgångar utomlands.
Tillsammans med de nu nämnda förslagen bereds de förslag på ett stort
antal områden, bl.a. vad gäller konkurslagstiftningen, som lagts fram av
en interdepartemental arbetsgrupp i rapporten Företagande & Konkurrens
på likvärdiga villkor.
Justitieutskottet har behandlat frågan om samordning av insatserna mot
ekonomisk brottslighet i betänkande 1993/94:JuU19. Justitieutskottet
framhåller att ett nära samarbete mellan olika myndigheter är en
förutsättning för ett effektivt bekämpande av den ekonomiska brottslig-
heten. Vidare har justitieutskottet uttalat sig om behovet av resurs-
förstärkningar i framför allt storstadsregionerna. Justitieutskottet har med
anledning av detta hemställt att medel tillskjuts för en utbyggnad av
bekämpningen av ekonomisk brottslighet och för att höja effektiviteten.
Riksdagen beslutade (rskr. 1993/94:229) den 13 april att bifalla vad
justitieutskottet hemställt.
Den tidigare nämnda rapporten från Riksåklagaren och Rikspolisstyrel-
sen, och andra rapporter som på regeringens uppdrag har redovisats av
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket bildar, till-
sammans med exempelvis RÅSOP, ett erfarenhetsmaterial som har gjort
det möjligt att nu besluta om ytterligare åtgärder.
Regeringen har den 10 mars 1994 bemyndigat chefen för Justitie-
departementet att tillkalla en parlamentarisk utredning för översyn av den
centrala polisorganisationen. I direktiven (dir. 1994:19) framhålls, liksom
i budgetpropositionen, att kommitténs arbete inte får innebära att åtgärder
inte vidtas för att effektivisera polisens verksamhet redan i ett kortare
perspektiv.
Regeringen har därefter, den 14 april 1994, uppdragit åt Riksåklaga-
ren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket att, under ledning av
Riksåklagaren, utarbeta ett förslag till väsentligt fördjupat samarbete på
central nivå mellan Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Riks-
kriminalpolisen och berörda delar av skatteförvaltningen och exekutions-
väsendet när det gäller bekämpningen av ekonomisk brottslighet. En
utgångspunkt skall därvid vara att Statsåklagarmyndigheten för speciella
mål, Rikskriminalpolisens ekorotel och personal med bl.a. rådgivande
uppgifter och sambandsfimktion från skatteförvaltningen och exekutions-
väsendet skall samlokaliseras till en central grupp för bekämpningen av
ekonomisk brottslighet. Överåklagaren vid Statsåklagarmyndigheten skall
därvid prioritera användningen av utredningsresurserna vid ekoroteln och
även i övrigt svara för den övergripande operativa ledningen inom Prop. 1993/94:150
gruppen. Bilaga 2
Vidare skall förslag redovisas vad gäller formerna för samverkan
mellan den centrala gruppen och andra organ med funktioner inom eller
en verksamhet som annars har väsentlig betydelse för ekobrottsbe-
kämpningen, såsom Finansinspektionen samt regionala myndigheter inom
åklagarväsendet, polisväsendet, skatteförvaltningen och exekutionsväsen-
det.
Förslagen skall redovisas i form av en rapport från Riksåklagaren
senast den 1 september 1994. Målet skall vara att den centrala gruppen
skall kunna träda i verksamhet senast den 1 juli 1995.
Regeringen har samma dag också uppdragit åt Riksåklagaren att utreda
om de åklagare inom länen som huvudsakligen arbetar med ekonomisk
brottslighet kan lokaliseras till de orter där polisens resurser för
ekobrottsbekämpning finns. Syftet med uppdraget är att kunna möjliggöra
en regional eller lokal samverkan som motsvarar det fördjupade centrala
samarbetet.
Utrikesdepartementet
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
Prop. 1993/94:150
Bilaga 3
Utrikesdepartementet
(Tredje huvudtiteln)
Anmälan till proposition med förslag till slutlig reglering av
statsbudgeten för budgetåret 1994/95, m.m. vad avser
Utrikesdepartementets verksamhetsområde
Från anslaget betalas ersättning till AB Svensk Exportkredit (SEK) for skillnaden
mellan ut- och upplåningsräntor samt för kursförluster inom ramen för systemet
med statsstödda exportkrediter. Enligt SEK:s beräkningar bör kreditgivningen
under budgetåret 1994/95 ge ett överskott vilket inbetalas till staten.
Bakgrund
Avräkningen mellan staten och SEK regleras genom ett avtal mellan parterna från
1990. En komponent som påverkar nivån på belastningen/överskottet under
anslaget är löftesprovisionen, dvs. den provision, i procentenheter årligen, som
SEK debiterar för kreditbelopp som accepteras men ej betalas ut.
Löftesprovisionen vid marknadsmässiga krediter varierar beroende på kreditens
struktur. Nivån på löftesprovisionen för det statsstödda systemet uppgår f.n. till 0,5
% och beslöts av riksdagen 1981 (prop. 1980/81:130, bet. 1980/81:NU58, rskr.
1980/81:425). Löftesprovisionen höjdes då från 0,1% till 0,5 %.
SEK har i en skrivelse till regeringen i februari 1994 föreslagit att
löftesprovisionen inom det statsstödda systemet reduceras från 0,5 % till 0,25 %.
SEK pekar i sin skrivelse på att anpassningen till marknadsmässiga räntor för de
statsstödda krediterna påtagligt har minskat statens kostnader och att systemet idag
lämnar ett överskott till staten. SEK framhåller också att den svenska nivån på
löftesprovisionen ligger högt i en internationell jämförelse, vilket är en nackdel för
svenska exportörer.
Regeringens överväganden
Löftesprovisionen regleras inte i det internationella regelverk som styr
statsstödda exportkrediter. Vissa länder använder löftesprovisionens storlek i
konkurrenshänseende. Nivån på löftesprovisionen blir mer betydelsefull ju
längre utbetalningsperioden för krediten är. En viss löftesprovision är alltid
motiverad, men nivån kan behöva variera över tiden. Det är därför viktigt för
SEK att även i det statsstödda systemet kunna följa marknadens växlingar och
behov samt att kunna anpassa löftesprovisionens storlek. Regeringen anser mot
denna bakgrund att riksdagen bör bemyndiga regeringen att fatta beslut om
storleken på löftesprovisionen inom det statsstödda systemet.
Regeringen föreslår att riksdagen
bemyndigar regeringen att besluta om storleken på löftesprovisionen inom det
statsstödda exportkreditsystemet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 3
Bilaga 4
F örsvarsdepartementet
Bilaga 4
Kapitalkostnader införs fr.o.m. den 1 juli 1994 för mark, vissa
anläggningar och lokaler som Fortifikationsverket har ett tekniskt,
juridiskt och ekonomiskt ansvar för.
I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100, bil. 5, s. 17) har
regeringen redovisat principerna för övergången till kapitalkostnader.
Samtidigt har regeringen lämnat förslag till en preliminär kompensation
av anslaget till Försvarsmakten.
För att det skall vara möjligt att införa ett system med
kapitalkostnader måste först det befintliga beståndet invärderas.
Invärderingen sker till bokfört värde. Utredningen avseende för-
valtningen av försvarsfastigheter (FÖFA) invärderar för närvarande
beståndet på cirka 17 000 objekt och 165 000 hektar mark. Inför 1994
års budgetproposition invärderade FÖFA delar av beståndet schablon-
mässigt till 11 255 miljoner kr, varav 2 000 miljoner kr utgjorde värdet
för mark. FÖFA har därefter kompletterat invärderingen med de delar
som inte invärderades inför 1994 års budgetproposition. Denna
komplettering ger vid handen att det totala beståndet omfattar ett
schablonmässigt värde på 11 769 miljoner kr, varav 2 016 miljoner kr
utgör värdet för mark. Inför 1995 års budgetproposition kommer värdet
på fastighetsbeståndet att slutligt vara invärderat.
Det invärderade beståndets värde kommer att utgöra ett
avkastningspliktigt statskapital. Fortifikationsverket kommer att
amortera av statskapitalet i den takt som beståndet skrivs av. Beloppet
skall tillföras statsverkets checkräkning i Riksbanken och redovisas mot
inkomsttitel. Fortifikationsverket kommer även att betala in ett belopp
som motsvarar avkastningskravet till statsverkets checkräkning i
Riksbanken och redovisa beloppet mot inkomsttitel. Fortifikationsverket
skall finansiera kapitalkostnaden genom hyresintäkter.
Införandet av kapitalkostnader skall vara budgettekniskt neutralt.
Principen för att uppnå ett neutralt system genomförs i två steg. I ett
första steg reduceras myndigheternas anslag med nuvarande
investeringsmedel för dels anskaffning av mark, dels om-, till- och
nybyggnad eller anskaffning av sådana objekt som fr.o.m. den 1 juli
1994 skall lånefinansieras av Fortifikationsverket. I ett andra steg skall
myndigheternas anslag kompenseras för den hyreskostnadsökning som
motsvaras av kapitalkostnaderna.
I 1994 års budgetproposition föreslog regeringen dels att
Försvarsmaktens anslag A 1. skulle reduceras med 658 miljoner kr,
dels att Försvarsmaktens anslag A 1. preliminärt skulle kompenseras
med 1 480 miljoner kr, som motsvaras av avkastningskrav på
statskapitalet (900 miljoner kr) och avskrivningskostnader på
statskapitalet (580 miljoner kr).
Kompensationen av Försvarsmaktens anslag A 1. enligt 1994 års
budgetproposition behöver emellertid justeras till följd av den
komplettering av invärderingen som FÖFA har gjort. Vidare behöver
övriga myndigheters anslag som berörs av införandet av kapital-
kostnader kompenseras.
Försvarets radioanstalts anslag B 5. föreslås bli reducerat med de
investeringsmedel som för närvarande finns på anslaget och som uppgår
till 1,2 miljoner kr. Någon reducering av de övriga myndigheternas
anslag behövs däremot inte till följd av att investeringsanslagen F 3.
Anskaffning av anläggningar för gemensamma myndigheter, I 2.
Anläggningar för räddningsskoloma m.m. och F 6. Anskaffning av
anläggningar för Försvarets forskningsanstalt har upphört fr.o.m.
budgetåret 1992/93.
Regeringen föreslår med anledning av vad som här sagts att
Försvarsmaktens anslag A 1. justeras upp med 50,984 miljoner kr.
Justeringen motsvaras av avkastningskrav på statskapitalet (20,868
miljoner kr) och avskrivningskostnader på statskapitalet (30,116
miljoner kr). Den totala kompensationen som föreslås för
Försvarsmaktens anslag A 1. blir således 1 530,984 miljoner kr.
Regeringen föreslår att övriga myndigheters anslag justeras upp med
sammanlagt 29,316 miljoner kr. Justeringen motsvaras av avkastnings-
krav på statskapitalet (19,932 miljoner kr) och avskrivningskostnader på
statskapitalet (9,384 miljoner kr).
I det följande redovisas de anslag som föreslås bli justerade till följd
av att kapitalkostnader införs. Inom parentes redovisas justeringen som
regeringen föreslog skulle ske för Försvarsmaktens anslag A 1. i 1994
års budgetproposition.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 4
Prop. 1993/94:150
Bilaga 4
|
Kompensation för införandet |
Avk.krav |
Avskrivnings- |
Kapitalkostnad |
|
A 1. Försvarsmakten m.m. |
20 868 |
30 116 (580 000) |
50 984 |
|
B 3. Vämpliktsverket |
2 308 |
966 |
3 274 |
|
B 4. Militärhögskolan |
5 961 |
2 590 |
8 551 |
|
B 5. Försvarets radioanstalt |
7 239 |
3 635 |
10 8741 |
|
C 1. Överstyrelsen för civil |
142 |
108 |
250 |
|
G 2. Statens |
116 |
55 |
171 |
|
G 3. Kustbevakningen |
4 166 |
2 030 |
6 196 |
|
Totalt |
40 800 |
39 500 |
80 300 |
De avgiftsfinansierade myndigheterna Försvarets materielverk och
Försvarets forskningsanstalt kommer också att få ökade hyreskostnader
med anledning av att kapitalkostnader infors. Dessa ökade
hyreskostnader skall täckas av de intäkter som den avgiftsfinansierade
verksamheten ger. Försvarets materielverks kapitalkostnader på 26,646
miljoner kr ingår i det belopp på 50,984 miljoner som föreslås bli
tillfört anslaget A 1. Försvarsmakten m.m. Försvarets forskningsanstalts
kapitalkostnader på 9,939 miljoner kr är inräknade i den nyss angivna
justeringen av Försvarsmaktens anslag A 1. med 9,689 miljoner kr.
Återstoden, 0,25 miljoner kr, föreslås bli tillfört anslaget C 1.
Överstyrelsen for civil beredskap: Civil ledning och samordning.
En slutlig invärdering av beståndet kommer att redovisas i 1995 års
budgetproposition. Eventuella korrigeringar med anledning av den
slutliga invärderingen kommer att göras inför budgetåret 1995/96.
1 I enlighet med vad som redovisats ovan skall detta belopp reduceras med 1,2 miljoner 3
kr.
Regeringen föreslår att riksdagen
Prop. 1993/94:150
Bilaga 4
1. under fjärde huvudtitelns ramanslag A 1. Försvarsmakten m.m. for
budgetåret 1994/95 anvisar 50 984 000 kr utöver vad som
föreslagits i prop. 1993/94:100, bil. 5,
2. under fjärde huvudtitelns ramanslag B 3. Vämpliktsverket för
budgetåret 1994/95 anvisar 3 274 000 kr utöver vad som föreslagits
i prop. 1993/94:100, bil. 5,
3. under fjärde huvudtitelns ramanslag B 4. Militärhögskolan för
budgetåret 1994/95 anvisar 8 551 000 kr utöver vad som föreslagits
i prop. 1993/94:100, bil. 5,
4. under ljärde huvudtitelns ramanslag B 5. Försvarets radioanstalt för
budgetåret 1994/95 anvisar 9 674 000 kr utöver vad som föreslagits
i prop. 1993/94:100, bil. 5,
5. under fjärde huvudtitelns ramanslag C 1. Överstyrelsen for civil
beredskap: Civil ledning och samordning för budgetåret 1994/95
anvisar 250 000 kr utöver vad som föreslagits i prop. 1993/94:100,
bil. 5,
6. under fjärde huvudtitelns ramanslag G 2. Statens försvarshistoriska
museer för budgetåret 1994/95 anvisar 171 000 kr utöver vad som
föreslagits i prop. 1993/94:100, bil. 5,
7. under fjärde huvudtitelns ramanslag G 3. Kustbevakningen för
budgetåret 1994/95 anvisar 6 196 000 kr utöver vad som föreslagits
i prop. 1993/94:100, bil. 5,
8. att den civila planeringsramen för budgetåret 1994/95 fastställs till
2 381 628 000 kr.
Utredningen avseende förvaltning av försvarsfastigheter (FÖFA) har
inkommit med kompletterande underlag till Fortifikationsverkets för-
enklade anslagsframställning for budgetåret 1994/95.
Behovet av lån i Riksgäldskontoret för investeringar i mark, vissa
anläggningar och lokaler under perioden 1994/95 - 1995/96 beräknas till
1 000 miljoner kr per år. För budgetåret 1996/97 beräknas behovet av
lån i Riksgäldskontoret för investeringar i mark, vissa anläggningar och
lokaler till 900 miljoner kr.
Behovet av lån i Riksgäldskontoret för investeringar i anläggnings-
tillgångar för förvaltningsändamål beräknas till 30 miljoner kr för
budgetåret 1994/95.
Ramen för upplåning i Riksgäldskontoret bör sättas något högre än
det beräknade investeringsbehovet, eftersom det erfarenhetsmässigt
inträffar förändringar i de olika byggprojekten. Regeringen föreslår
därför att Fortifikationsverkets ram för upplåning för investeringar i
mark, anläggningar och lokaler samt anläggningstillgångar för
förvaltningsändamål fästställs till 1 100 miljoner kr för budgetåret
1994/95.
FÖFA föreslår att Fortifikationsverket skall genomföra följande låne-
finansierade investeringar med kostnadsramar om 20 - 50 miljoner kr
med byggstart budgetåret 1994/95: ombyggnad av militärrestaurang i
Linköping, nybyggnad av helikopterhangar i Malmslätt, om- och ny-
byggnad för materielunderhåll i Kungsängen, ombyggnad av elför-
sörjning i Hårsfjärden, om- och tillbyggnad av kanslihus i Luleå samt
nybyggnad av miloverkstäder i Visby och Eksjö. En anläggning för
materielunderhåll kommer att byggas i Eksjö med en totalkostnad på 81
miljoner kr. FÖFA har i sin kompletterande anslagsframställning
redogjort för ytterligare ett antal lånefinansierade investeringar med
byggstart under budgetåret 1994/95.
Regeringen föreslår att riksdagen
bemyndigar regeringen att för budgetåret 1994/95 låta
Fortifikationsverket ta upp lån i Riksgäldskontoret för investeringar
m.m. intill ett sammanlagt belopp av 1 100 000 000 kr.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 4
Bilaga-5
Socialdepartementet
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:221) om
ändring i lagen (1990:578) om särskilt bidrag till kommuner,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:578) om
särskilt bidrag till kommuner,
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1979:84) om
delpensionsförsäkring,
4. till förslagsanslaget Förtidspensioner för budgetåret 1994/95 an-
visar ett belopp som är 40 000 000 kr lägre än vad som föreslagits
i prop. 1993/94:100 bil. 6,
5. med ändring av riksdagens beslut (bet. 1993/94:SfU23, rskr.
1993/94:204) och med återkallande av förslaget i prop.
1993/94:148 i denna del (p. 16), till Allmänna försäkringskassor
för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 4 321 647 000 kr,
6. till Alkohol- och drogpolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95
under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på
75 000 000 kr.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:578) om särskilt bidrag till
kommuner i dess lydelse enligt lagen (1994:221) om ändring i nämnda
lag skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Statsbidrag utgår till en kommun
för att kompensera denna för de
ökade kostnader som till en följd
av bestämmelserna om mervärde-
skatt uppkommer vid upphandling
i jämförelse med egen verksamhet
inom sjukvård, tandvård, social
omsorg och utbildning. Sådant
bidrag till kommun utgår även då
en kommun lämnar bidrag till
näringsidkare för dennes verksam-
het inom nämnda områden.
Statsbidrag enligt första stycket
utgår alltid då en kommun lämnar
bidrag eller annan ersättning till
sådant kommunalförbund som avses
i kommunalförbundslagen (1985:894),
om förbundets verksamhet inte
medför skattskyldighet enligt mer-
värdesskattelagen (1994:200).
Med kommun förstås i denna lag
primärkommun och landstingskom-
mun.
Föreslagen lydelse
1 §
Statsbidrag utgår till kommun
och landsting för att kompensera
kommunen och landstinget för de
ökade kostnader som till följd av
bestämmelserna om mervärdesskatt
uppkommer vid upphandling i
jämförelse med egen verksamhet
inom sjukvård, tandvård, social
omsorg och utbildning. Sådant
bidrag till kommun och landsting
utgår även då kommunen och
landstinget lämnar bidrag till
näringsidkare för dennes verksam-
het inom nämnda områden.
Statsbidrag enligt första stycket
utgår alltid då en kommun eller ett
landsting lämnar bidrag eller an-
nan ersättning till sådant kommu-
nalförbund som avses i kommunal-
förbundslagen (1985:894), om för-
bundets verksamhet inte medför
skattskyldighet enligt mervärdes-
skattelagen (1994:200).
Statsbidrag enligt första stycket
lämnas också till ett kommunalför-
bund eller ett beställarförbund som
bedriver försöksverksamhet enligt
lagen (1994:000) om lokal försöks-
verksamhet med finansiell samord-
ning mellan socialförsäkring,
hälso- och sjukvård och social-
tjänst för att kompensera förbundet
för de ökade kostnader som till
följd av bestämmelserna om mer-
värdesskatt uppkommer vid upp-
handling från annan än kommun
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
och landsting i jämförelse med
kommunens och landstingets verk-
samhet inom sjukvård, tandvård
och social omsorg.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1990:578) om särskilt
bidrag till kommuner skall ha lydelsen lag om särskilt bidrag till
kommuner m.fl.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Härigenom föreskrivs att 1, 5, 7, 12 och 13 §§ lagen (1979:84) om
delpensionsförsäkring skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Delpension enligt denna lag kan
efter ansökan utgå till förvärvs-
arbetande i åldern 60 - 64 år som
minskar sin arbetstid.
Föreslagen lydelse
§
Delpension enligt denna lag kan
efter ansökan utgå till förvärvs-
arbetande i åldern 62 - 64 år som
minskar sin arbetstid.
5
Försäkrad, som från och med
den månad då han fyller 60 år
eller senare minskar sin arbetstid i
förvärvsarbete, har rätt till delpen-
sion i enlighet med 6 - 13 §§ om
han därefter arbetar i genomsnitt
minst 17 och högst 35 timmar per
arbetsvecka. Pension utgår längst
till och med månaden före den då
han fyller 65 år.
§'
En försäkrad, som från och med
den månad då han fyller 62 år
eller senare minskar sin arbetstid i
förvärvsarbete, har rätt till delpen-
sion i enlighet med 6 - 13 §§ om
han därefter arbetar i genomsnitt
minst 17 och högst 35 timmar per
arbetsvecka. Pension utgår längst
till och med månaden före den då
han fyller 65 år.
Delpension får ej utgå för månad, för vilken den försäkrade uppbär
förtidspension eller ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.
7
Annan förvärsarbetande än som
avses i 6 § är berättigad till del-
pension om han har minskat ar-
betstiden med i genomsnitt minst
hälften.
§2
Annan förvärsarbetande än som
avses i 6 § är berättigad till del-
pension om han har minskat ar-
betstiden med i genomsnitt minst
en fjärdedel.
Vid tillämpning av första stycket skall beträffande förvärvsarbete i
fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) företagsledare
och dennes make inte anses arbeta som anställda hos företaget eller
annars under förhållanden som omfattas av 6 §. Med makar jämställs de
som lever tillsammans, om de tidigare varit gifta med varandra eller
gemensamt har eller har haft barn.
1 Senaste lydelse 1987:364.
2 Senaste lydelse 1990:671.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12
För försäkrad som avses i 6 §
utgörs pensionsunderlaget av skill-
naden mellan hans genomsnittliga
förvärvsinkomst före arbetstids-
minskningen och den förvärvsin-
komst som han efter arbetstids-
minskningen kan antas ha tills
vidare. Därvid tillämpas 8 § och
9 § andra stycket.
§3
För en försäkrad som avses i 6 §
utgörs pensionsunderlaget av skill-
naden mellan hans genomsnittliga
förvärvsinkomst före arbetstids-
minskningen och den förvärvsin-
komst som han efter arbetstids-
minskningen kan antas ha tills
vidare. Därvid tillämpas 8 § och
9 § andra stycket. Vid denna be-
räkning skall dock bortses från en
minskning av arbetstiden som över-
stiger 10 timmar per arbetsvecka i
förhållande till den försäkrades
arbetstid innan delpension först
beviljats.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
Den försäkrades genomsnittliga förvärvsinkomst före arbetstids-
minskningen beräknas med ledning av dels de pensionspoäng för
tilläggspension som han har tillgodoräknats för de närmaste fem åren före
arbetstidsminskningen, dels det basbelopp som gällde vid arbetstids-
minskningen. Därvid skall tilläggas en pensionspoäng för varje år. Har
inkomsten något år understigit vad som motsvarar en pensionspoäng för
det året, skall den försäkrade i stället tillgodoräknas motsvarande del av
en pensionspoäng. I förekommande fall skall hänsyn tas även till
pensionspoäng som den försäkrade skulle ha tillgodoräknats om han inte
hade underlåtit att erlägga tilläggspensionsavgift. Vid beräkningen av den
genomsnittliga förvärvsinkomsten bortses från de två år för vilka pen-
sionspoängen är lägst.
Avviker försäkrads inkomst efter arbetstidsminskningen väsentligt från
vad som kan anses vanligt för arbetet i fråga eller från vad som kan
motiveras med hänsyn till minskningen av arbetstiden, särskilda arbets-
förhållanden eller förändrade arbetsuppgifter, skall vid beräkning av
denna inkomst bortses från sådana avvikelser.
13 §4
För försäkrad som avses i 7 §
utgörs pensionsunderlaget av hälf-
ten av hans genomsnittliga för-
värvsinkomst före arbetstidsminsk-
ningen. Denna inkomst beräknas
enligt 12 § andra stycket. Över-
stiger den förvärvsinkomst, som
den försäkrade efter arbetstids-
minskningen kan antas tills vidare
ha, hälften av den tidigare inkoms-
ten, minskas pensionsunderlaget
med hänsyn härtill. Vidare tilläm-
pas 8 § och 9 § andra stycket vid
beräkningen av pensionsunderlaget.
För en försäkrad som avses i 7 §
utgörs pensionsunderlaget av den
andel av hans genomsnittliga för-
värvsinkomst före arbetstidsminsk-
ningen som motsvarar det antal
timmar han minskat sin arbetstid i
förhållande till det antal timmar
han arbetade före arbetstidsminsk-
ningen. Förvärvsinkomsten före
arbetstidsminskningen beräknas en-
ligt 12 § andra stycket. Vid beräk-
ningen skall dock bortses från en
minskning av arbetstiden som
överstiger 10 timmar per arbets-
vecka iförhållande till denförsäk-
3 Senaste lydelse 1987:364.
4 Senaste lydelse 1987:364.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
rades arbetstid innan delpension
först beviljades. Överstiger den
förvärvsinkomst, som den försäk-
rade efter arbetstidsminskningen
kan antas tills vidare ha, den andel
av den tidigare inkomsten som
motsvarar arbetstiden efter arbets-
tidsminskningen, minskas pensions-
underlaget med hänsyn härtill.
Vidare tillämpas 8 § och 9 § andra
stycket vid beräkningen av pen-
sionsunderlaget.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Äldre bestämmelser skall tillämpas för delpension som sökts före
ikraftträdandet. Utan hinder av bestämmelserna i 1 och 5 §§ skall vidare
äldre bestämmelser om den ålder vid vilken en försäkrad kan få
delpension, tillämpas för delpension som sökts före den 1 januari 1995
och beviljats för tid med början före detta datum.
3. När äldre bestämmelser om beräkning av delpension skall tillämpas
skall, vid ny beräkning av delpension, en minskning av arbetstiden med
mer än 10 timmar per arbetsvecka i förhållande till den försäkrades
arbetstid innan delpension först beviljats, beaktas endast om minskningen
inte överstiger den arbetstidsminskning som delpension senast beräknats
efter.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
Regeringens förslag: Statsbidrag enligt lagen (1990:578) om särskilt
bidrag till kommuner lämnas, förutom till kommuner och landsting,
också till kommunalförbund och beställarförbund som handhar för-
söksverksamhet enligt föreslagen lag om lokal försöksverksamhet
med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjuk-
vård och socialtjänst.
Skälen för regeringens förslag: I prop. 1993/94:205 föreslås att en
allmän försäkringskassa, ett landsting och en kommun skall kunna komma
överens om att bedriva lokal försöksverksamhet med finansiell samord-
ning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst. För
sådan försöksverksamhet skall krävas regeringens medgivande och
regeringen skall kunna ställa villkor för verksamheten.
Finansiell samordning mellan de tre sektorerna innebär enligt förslaget
att ekonomiska resurser avseende de tre berörda sektorerna förs samman
till en gemensam s.k. finansiell ram att styras av parterna gemensamt
eller i samråd. Ledningen av försökverksamheten skall som huvudregel
förläggas till en från parterna fristående organisation. Om den kommun
som skall delta i ett försök inte tillhör ett landsting, föreslås dock att
ledningen för försöket skall kunna förläggas till kommunen.
Skall ledningen av försöksverksamheten förläggas till en fristående
organisation, kan parterna enligt förslaget välja mellan att förlägga denna
funktion till ett kommunalförbund som kommunen och landstinget bildar
eller till ett beställarförbund bildat av kommunen, landstinget och den
allmänna försäkringskassan. Ett beställarförbund är en ny offentligrättslig
organisation. Likheten med kommunalförbund med direktion är dock
stor.
Ledningsorganet för en försöksverksamhet med finansiell samordning
mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst skall enligt
propositionen ha ansvar för kostnaderna för de i försöket ingående
sektorerna. Ledningen föreslås också få den övergripande uppgiften att
besluta om mål och riktlinjer för de i försöket ingående verksamheterna
samt att planera, prioritera, upphandla och finansiera dessa. Bildas ett
kommunalförbund eller ett beställarförbund för sådan försöksverksamhet
kommer därför stora delar av den upphandling av tjänster och service
inom sjukvård och social omsorg som annars handhas av en kommun
eller ett landsting i stället att handhas av ett sådant förbund.
Enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt undantas sjukvård, tandvård
och social omsorg från skatteplikt och avdrag får endast göras för
ingående mervärdesskatt som hänför sig till förvärv för verksamhet som
medför skattskyldighet enligt lagen. Kommuner och landsting får dock
göra avdrag även för ingående skatt som hänför sig till en verksamhet
som inte medför sådan skattskyldighet. Motsvarande bestämmelser finns
i den nya mervärdesskattelag (1994:200) som nyligen beslutats av
riksdagen (prop. 1993/94:99, bet. 1993/94:SkU29, rskr. 1993/94:170).
Beskrivna bestämmelser medför ofta en ökad kostnad för kommuner
och landsting vid upphandling av bl.a. sjukvård och social omsorg. För
att kompensera sådana kostnader lämnas statsbidrag enligt lagen
(1990:578) om särskilt bidrag till kommuner. Enligt den lagen lämnas
statsbidrag till kommuner och landsting för de ökade kostnader som till
följd av bestämmelserna om mervärdesskatt uppkommer vid upphandling
i jämförelse med egen verksamhet inom berörda sektorer. Statsbidrag
lämnas också till en kommun eller ett landsting som lämnar bidrag till
näringsidkare för dennes verksamhet inom nämnda områden eller till ett
kommunalförbund, om förbundets verksamhet inte medför skattskyldighet
enligt lagen om mervärdeskatt.
Som tidigare anförts kan vid försök med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst stora delar av den
upphandling av tjänster och service inom sjukvård och social omsorg som
annars handhas av en kommun eller ett landsting i stället komma att
handhas av ett kommunalförbund eller ett beställarförbund. Vid upphand-
ling från annan än kommun eller landsting kan därvid uppkomma ökade
kostnader till följd av bestämmelserna om mervärdesskatt. Regeringen
anser därför att statsbidrag också bör lämnas till kommunalförbund och
beställarförbund som handhar försöksverksamhet enligt den föreslagna
lagen om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst för att kompensera
förbundet för dessa ökade kostnader. Detta föranleder en ändring av 1 §
lagen om särskilt bidrag till kommuner i dess lydelse enligt lagen
(1994:221) om ändring i nämnda lag liksom av rubriken till den lagen.
Samtidigt bör en språklig justering av lagtexten göras så att begreppen
primärkommun och landstingskommun ändras till kommun och landsting
i enlighet med språkbruket i kommunallagen (1991:900).
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
Antalet förtidspensionärer har stigit kraftigt de senaste åren. I december
1991 fanns ca 367 000 förtidspensionärer. Under år 1992 steg antalet
kraftigt till omkring 383 000. Den kraftiga ökningstakten kvarstod under
år 1993 och antalet förtidspensionärer uppgick i december detta år till ca
402 000 personer.
Det är nödvändigt att ökningen av antalet förtidspensionärer bryts såväl
av kostnadsskäl som för att inte permanent utestänga människor från
arbetsmarknaden. Om ökningen av antalet förtidspensioner kan hejdas
uppnås betydande samhällsekonomiska och humanitära vinster. Samtidigt
är det angeläget att förtidspensioneringens uppgift att ge ekonomiskt
skydd vid en allvarlig och varaktig nedsättning av arbetsförmågan
renodlas.
I 1993 års kompletteringsproposition bedömde regeringen i samband
med saneringsprogrammet för den offentliga sektorns finanser att den
genomsnittliga pensionsåldern bör höjas med ett år (prop. 1992/93:150,
bet. 1992/93:FiU30, rskr. 1992/93:447). Vidare har riksdagen i ett annat
sammanhang uttalat att åtgärder för att höja den genomsnittliga pensions-
åldern bör vidtas (bet. 1992/93:SfU 15, rskr. 1992/93:417).
I 1994 års budgetproposition har redovisats att den genomsnittliga
pensionsåldern, definierad som den ålder vid vilken en person i genom-
snitt beviljas delpension, ålderspension eller förtidspension, har fallit från
60,7 år 1985 till 59,0 år 1992 (prop. 1993/94:100 bil. 6).
Ett beredningsarbete med inriktning på att bryta den stigande trenden
inom förtidspensioneringen pågår inom regeringskansliet. Inom kort
kommer en interdepartemental arbetsgrupp som berett frågan att lämna
en rapport. Utgångspunkt för arbetet är att beviljandet av förtidspension
ofta är slutpunkten i en lång händelsekedja med långa och upprepade
sjukperioder och rehabiliteringsförsök. Åtgärderna kommer därför inte
enbart att inriktas på förtidspensioneringen utan även på tidiga åtgärder
i sjukfallen inom sjukförsäkringen. För att bryta utvecklingen inom
förtidspensioneringen krävs åtgärder för att göra regelsystemet för
aktörerna inom socialförsäkringssystemet tydligare och för att förbättra
det medicinska underlag som ligger till grund för beslut om sjukpenning
och förtidspension.
Arbetsgruppen överväger förslag med följande innebörd:
- att tydliggöra att rätt till sjukpenning respektive förtidspension
föreligger enbart om den nedsättning av arbetsförmågan som är aktuell
klart kan tillskrivas rent medicinska orsaker,
- att det i samband med sjukskrivningar i ökad omfattning skall vara
möjligt att inhämta bedömning från annan medicinskt sakkunnig än den
behandlande läkaren,
- att utredning av den försäkrades arbetsförmåga och möjligheterna till
rehabilitering i syfte att få en samlad bedömning i ökad omfattning bör
ske där en sådan helhetsbedömning kan göras utifrån en samlad bred
såväl medicinsk som annan kompetens, t.ex. vid diagnostiska centra,
smärtmottagningar eller liknande inrättningar,
- att förtroendeläkarens arbetsinsats på försäkringskassan bör utökas så
att denne i mycket högre utsträckning än hittills integreras i den
ordinarie verksamheten samt ges reell möjlighet att medverka i tidiga
skeden av bedömning av rätt till sjukpenning och rehabiliteringspen-
ning samt inför prövning och vid efterkontroll av förtidspension,
- att förtroendeläkare skall bedöma sjukpenningärenden i samband med
obligatorisk prövning av sjukpenningrätten efter viss tid,
- att försäkringskassan ges möjlighet att helt eller delvis sätta ned
ersättning om den försäkrade utan giltig anledning inte medverkar i
sådan åtgärd som syftar till att utreda behovet av och möjligheten till
rehabilitering,
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
10
- att sjukbidragssystemet förändras,
- att obligatorisk efterkontroll av förtidspension införs.
Arbetsgruppens förslag kommer att remissbehandlas i sedvanlig
ordning. Regeringens bedömning är dock att det är motiverat att i
anslutning till arbetsgruppens förslag redan nu föreslå vissa åtgärder i
syfte att höja den genomsnittliga pensionsåldern och minska utgifterna för
förtidspensioneringen.
Bland annat med anledning av Pensionsarbetsgruppens betänkande
Reformerat pensionssystem (SOU 1994:20) aktualiseras frågor om
förtidspensioneringens framtida utformning. Av stor betydelse för
förtidspensioneringen är vidare det arbete som nyligen påbörjats av Sjuk-
och arbetsskadeberedningen (S 1993:07). Denna beredning har till uppgift
att utreda en ny ordning för lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom
och arbetsskada som innebär att försäkringsutgifterna inte ingår i
statsbudgeten. Inom ramen för beredningens uppgifter faller att överväga
om förtidspensioneringen bör ingå i den nya ordningen eller bibehållas
enligt hittillsvarande regler.
Enligt regeringens bedömning är det viktigt att insatserna för rehabilite-
ringsarbetet fortsätter och att de ansvariga utvecklar och förbättrar
rehabiliteringsarbetet. Det är därvid viktigt att ta tillvara de erfarenheter
som finns inom rehabiliteringsområdet och på olika sätt verka för att
dessa erfarenheter omsätts i det praktiska utvecklingsarbetet. Detta arbete
måste bedrivas parallellt med andra åtgärder som syftar till att reducera
antalet nybeviljade förtidspensioner.
I avsnitt 5 redovisas vissa förstärkningar av försäkringskassornas
resurser som bedöms begränsa utgifterna för förtidspension.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
Regeringens förslag: Till anslaget Allmänna försäkringskassor för
budgetåret 1994/95 förs ytterligare 104 005 000 kr, som kompensa-
tion för administrationen av finansieringsbidraget för ungdoms-
praktikanter, som medel till försäkringskassornas Utvecklingsråd
m.m. samt för förstärkning av förtroendeläkarnas insatser vad gäller
medverkan i tidiga skeden av bedömning av rätt till sjukpenning och
rehabiliteringspenning samt inför prövning av förtidspension och
därmed bidra till att begränsa utgifterna för förtidspension.
11
Finansieringsbidrag för ungdomspraktikanter
Den arbetsgivare som efter den 1 januari 1994 upplåter en plats för
ungdomspraktik hos sig skall, med vissa undantag, betala s.k. finansie-
ringsbidrag som delfinansiering av åtgärden (prop. 1993/94:66,
bet. 1993/94:AU5, rskr. 1993/94:102). Finansieringsbidraget skall under
de första sex månaderna av en praktikperiod vara 1 000 kr per månad.
Anvisningstiden för en praktikant kan förlängas ytterligare sex månader.
Om detta sker hos samma anordnare skall finansieringsbidraget vara
3 000 kr per månad.
Arbetsmarknadsverket beräknar att det under ett år blir ca 200 000
ärenden med finansieringsbidrag. Riksförsäkringsverket beräknar att
kostnaden för administrationen av finansieringsbidraget kommer att uppgå
till ca 114 kr per ärende. Regeringen beräknar att medelsbehovet för
administrationen av finansieringsbidraget kommer att uppgå till 23 mkr
under budgetåret 1994/95. Regeringen erinrar i detta sammanhang om att
det tidigare i prop. 1993/94:125 (avsnitt 5) har föreslagits att försäkrings-
kassorna för detta ändamål skall tillföras 11,5 mkr under innevarande
budgetår. Regeringen föreslog samtidigt att de allmänna försäkrings-
kassorna skall ta till vara statens rätt avseende betalningen av finansie-
ringsbidraget och föreslog en lag om ändring i lagen (1992:322) om
ungdomspraktikanter. Regeringen föreslår nu att de allmänna försäkrings-
kassorna tillförs ytterligare 23 mkr som kompensation för administratio-
nen av finansieringsbidraget.
Medel till försäkringskassornas Utvecklingsråd m.m.
Statens arbetsgivarverk (SAV), Försäkringskasseförbundet (FKF),
Försäkringsanställdas förbund (FF) och SACO har i ramavtal den 21
oktober 1993 om löner m.m. 1993-1995 för tjänstemän vid allmän
försäkringskassa (RALF 1993-95), bilaga 10 överenskommit om bl.a.
följande.
Utvecklingsrådet skall i enlighet med de riktlinjer som parterna närmare
skall utarbeta, besluta om och finansiera eller medverka i och delfinansie-
ra särskilda utvecklingsinsatser m.m. inom arbetsområdena kompetens-
utveckling, förändring och förnyelse, produktivitets-, effektivitets- och
kvalitetsutveckling, jämställdhet, statistik m.m. som parterna enas om
samt annat utvecklingsarbete som parterna avtalar om. Regeringen
godkände avtalen den 22 december 1994.
Parterna har i avtalet överenskommit om att till Utvecklingsrådet avsätta
de 5 188 000 kr som återstår att fördela enligt avtal den 10 november
1993 avseende det s.k. femte kvartalet. Medlen fonderas på lämpligt sätt
som Utvecklingsrådet får ta ställning till.
Parterna enades samtidigt om att 817 000 kr bör tillföras försäkrings-
kassorna som kompensation för fördyrande pensionskostnader vilket avser
tjänstepensioner som betalats ut under två månader utan den reducering
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
12
som avtalats om under sommaren 1993. Regeringen föreslår mot denna
bakgrund att 6 005 000 kr tillförs försäkringskassorna budgetåret
1994/95.
Förtroendeläkare hos försäkringskassan
I 18 kap. 12 § i lagen (1962:381) om allmän försäkring anges bl.a. att
det i försäkringskassan skall firmas en eller flera förtroendeläkare som
skall biträda kassan i frågor som kräver medicinsk sakkunskap samt verka
för ett gott samarbete mellan kassan och de läkare som är verksamma
inom dess område.
Förtroendeläkarens uppgift är främst att på grundval av den behand-
lande läkarens intyg klarlägga och förklara för den handläggande
tjänstemannen den försäkrades status och vid behov begära kompletteran-
de uppgifter från den behandlande läkaren.
År 1991 fanns ca 370 förtroendeläkare vid landets försäkringskassor.
Ca 330 av dessa var verksamma vid försäkringskassornas lokalkontor.
Den sammanlagda arbetstiden under en vecka år 1991 utgjorde ca 1060
timmar, dvs. ca 3 timmar per förtroendeläkare och vecka. Uppräknat till
halvtidstjänster motsvarade detta ca 60 förtroendeläkare. Finansieringen
av ersättningen till förtroendeläkare sker över försäkringskassornas
förvaltningsanslag.
Förtroendeläkaren är en av försäkringskassan anställd tjänsteman. Han
gör sin bedömning på det material som försäkringskassans handläggare
sammanställer och avses inte undersöka den försäkrade. Systemet med
förtroendeläkare har blivit föremål för kritik från många försäkrade som
har svårt att förstå hur en läkare kan uttala sig om deras sjukdom,
symptom och arbetsförmåga utan att ha undersökt dem. Det förekommer
vidare att försäkringkassans handläggare vid förfrågan om motiven för
sina beslut enbart hänvisar till att förtroendeläkaren har uttalat sig och att
det är därför som beslutet i fråga har fattats.
Av tillgänglig statistik framgår att många förtroendeläkare arbetar ett
mycket begränsat antal timmar per vecka. Därvid bör beaktas att
förtroendeläkarens arbetsuppgifter inte bara utgörs av bedömningar i
ärenden rörande sjukpenning, rehabilitering och förtidspension utan även
av bedömning av arbetsskador samt utbildning och information m.m. Mot
bakgrund av den höga arbetsbelastning som varje förtroendeläkare har
och den begränsade tidsinsatsen per vecka i genomsnitt finns det
anledning tro att många försäkringsärenden, även sådana med komplexa
diagnoser, idag avgörs utan att förtroendeläkarens bedömning har
inhämtats.
Förtroendeläkarens arbetsinsats på försäkringskassan bör utökas så att
denne i mycket högre utsträckning än hittills integreras i den ordinarie
verksamheten samt att förtroendeläkaren ges reell möjlighet att medverka
i tidiga skeden av bedömning av rätt till sjukpenning och rehabiliterings-
penning samt inför prövning av förtidspension. Förtroendeläkaren bör
också vara den som i vissa fall - framförallt när den försäkrade begär
detta och med beaktande av reglerna i förvaltningslagen (1986:223) -
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
13
informerar den försäkrade om varför förtroendeläkaren bedömt arbetsför-
mågan på annat sätt än vad behandlande läkaren gjort. Avsikten är därvid
inte att förtroendeläkaren skall överta den behandlande läkarens roll och
efter en egen undersökning ge försäkringskassan råd om hur ärendet bör
avgöras. Inte heller skall förtroendeläkaren överta tjänstemannens roll
som beslutsfattare. Förtroendeläkaren skall utifrån det medicinska
underlag som försäkringskassans handläggare har sammanställt göra en
bedömning av t.ex. vilken komplettering som är nödvändig för att den
medicinska utredningen skall bli fullständig.
För att ytterligare förstärka och förtydliga förtroendeläkarens roll som
socialförsäkringens medicinske expert bör förtroendeläkarens arbetstid på
försäkringskassan utökas så att den omfattar minst halvtid. En förtroende-
läkare bör dock till viss del bedriva annan läkarverksamhet för att inte
tappa kontakten med den egna professionen. I vissa undantagsfall bör
dock heltidsanställning kunna förekomma.
Regeringen föreslår att försäkringskassorna tillförs 75 miljoner kronor
för att kunna förstärka förtroendeläkarnas insatser i tidiga skeden av
bedömning av det medicinska underlaget i ärenden rörande sjukpenning
och rehabilitering samt inför prövning av förtidspension samt efterkontroll
i förtidspensionsärenden. Det utökade anslaget beräknas tillföra försäk-
ringskassorna ca 300 halvtidsanställda förtroendeläkare. Regeringen
förutsätter därvid att det antal förtroendeläkare som idag finns bibehålls
men att den genomsnittliga arbetstiden ökar kraftigt.
Regeringen förutsätter vidare att Riksförsäkringsverket noga följer upp
förtroendeläkarverksamheten hos försäkringskassorna.
Inom regeringskansliet utreds som ovan nämnts för närvarande vissa
frågor inom förtidspensioneringen, bl.a. frågan om förtroendeläkarens
roll. Regeringen vill dock redan nu avsätta medel för att stärka förtroen-
deläkarens roll i samband med sjukskrivningar, rehabilitering och
förtidspensionering.
Regeringens bedömning är att en ytterligare förstärkning av förtroende-
läkarnas roll innebär väsentligt minskade utgifter i socialförsäkringssyste-
met samt ett effektivare rehabiliteringsarbete.
I budgetpropositionen 1994 beräknas folkpensionsutgifterna i form av
förtidspension till 15 450 000 000 kr och ATP-utgifterna till
24 100 000 000 kr (prop. 1993/94:100 bil. 6). Förslaget beräknas
innebära att de totala förtidspensionsutgiftema minskar med 100 miljoner
kronor varav 40 miljoner kronor inom folkpensioneringen och
60 miljoner kronor inom ATP.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
14
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
Regeringens förslag: Med anledning av Alkoholpolitiska kommis-
sionens slutbetänkande och den pågående europeiska integrations-
processen anvisas 75 miljoner kronor för olika alkohol- och drog-
politiska ågärder under budgetåret 1994/95.
Med anledning av bl.a. avtalet om det Europeiska ekonomiska samarbets-
området (EES-avtalet) och de nyligen avslutade medlemskapsförhand-
lingarna om svenskt medlemskap i EU kommer den svenska alkohollag-
stiftningen framöver att förändras i vissa avseenden. I regeringens
proposition 1993/94:136 om riktlinjer för ett nytt tillståndssystem för
import, export, tillverkning och partihandel med alkoholdrycker till-
kännages avsikten att avskaffa de nuvarande import-, export-, till-
verknings- och partihandelsmonopolen när det gäller spritdrycker, vin och
starköl. Dessa skall ersättas av ett alkoholpolitiskt motiverat tillståndssys-
tem. En ny myndighet för tillståndsgivning, kontroll och tillsyn skall
inrättas.
Sverige bedriver sedan lång tid tillbaka en restriktiv alkoholpolitik med
det övergripande syftet att minska alkoholkonsumtionen och därmed
alkoholskadorna i samhället. En vanlig uppskattning är att bortemot
300 000 svenskar dricker alkohol så att de får problem med sin hälsa, sitt
arbete och sin familj. Det beräknas att ca 6 000 svenskar per år i förtid
avlider på grund av alkoholen. Sverige måste därför även fortsättningsvis
bedriva en aktiv alkoholpolitik för att ytterligare minska alkoholskadorna.
Grunderna för svensk alkoholpolitik lades fast i 1977 års alkoholpo-
litiska beslut. Riksdagen har därefter vid upprepade tillfällen uttalat sitt
stöd för en fortsatt aktiv alkoholpolitik. Målet för alkoholpolitiken skall
vara att begränsa alkoholens skadeverkningar genom att sänka den totala
alkoholkonsumtionen. Denna strategi bygger på omfattande kunskaper
och beprövade erfarenheter av tillgänglighetens betydelse för utvecklingen
av totalkonsumtionen och alkoholskadorna. En ökad tillgänglighet av
alkohol medför en ökad konsumtion och ju mer alkohol som totalt dricks
i ett samhälle, desto fler storkonsumenter kommer det att finnas och desto
fler kommer att få skador av sitt drickande.
Detta synsätt har också anammats av Världshälsoorganisationen (WHO)
och ligger till grund för Europaregionens handlingsplan (European
Alcohol Action Plan) för att minska alkoholskadorna i Europa. Planen
har antagits enhälligt av alla Europaregionens stater, inklusive samtliga
EU-stater och målsättningen är att med år 1980 som basår minska
alkoholkonsumtionen i dessa länder med minst 25 procent till år 2000.
Vid en internationell jämförelse har Sverige en relativt låg alkoholkon-
sumtion per capita, även om man tar hänsyn till den icke statistikförda
konsumtionen. Till följd härav är också skadenivån lägre än i jämförbara
15
industriländer. EES-avtalet och ett eventuellt EU-medlemskap innebär
dock att Sverige kommer närmare övriga Europa och därmed länder med
en mindre restriktiv alkoholpolitik och med andra dryckesmönster och
attityder till alkohol. Sett i ett längre tidsperspektiv kan det dessutom
finnas risk för att våra höga svenska alkoholpriser kommer att påverkas
nedåt på grund av marknadsanpassning och slopad gränskontroll. Det
betyder att vi på lite längre sikt måste hitta alternativa strategier för att
motverka effekterna av en försvagad prispolitik. Risken är annars att
konsumtionen kommer att öka kraftigt.
Bl.a. mot den här bakgrunden har regeringen tillsatt den alkohol-
politiska kommissionen, som har haft som främsta uppgift att ta fram en
strategi för att minska den totala alkoholkonsumtionen och begränsa
alkoholens skadeverkningar. Det gäller därvid bl.a. förslag till hur det
opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet inom alkoholområdet kan
förstärkas. Kommissionen har nyligen presenterat sina förslag för
regeringen och slutbetänkandet är för närvarande föremål för remiss-
behandling.
Med tanke på den integrationsprocess som pågår i Europa och det
intensifierade sociala och kulturella utbyte som kan förväntas behövs
enligt kommissionen framöver en kraftfull mobilisering på alkohol-
området för att ytterligare begränsa den totala konsumtionen, tränga
tillbaka missbruket och motverka alkoholskadorna.
När det gäller narkotikasituationen i landet finns det en risk för negativa
konsekvenser till följd av att gränskontrollen vid inre gränser upphör.
Också inom EU-ländema görs en sådan bedömning, och det har därför
inom EU förutsatts att kompensatoriska åtgärder av olika slag skall
införas för att väga upp det bortfall i fråga om kontroll som den fria
rörligheten innebär. Hit hör exempelvis ett ökat internationellt tull- och
polissamarbete och en utveckling av teknik och arbetsmetoder hos
berörda kontrollmyndigheter. Regeringen har mot denna bakgrund tillsatt
en särskild kommitté med uppgift att bl.a. överväga formerna för att även
fortsättningsvis kunna upprätthålla en kontroll när det gäller att bl.a.
förhindra narkotikainförsel från ett annat EU-land. Kommittén skall vara
färdig med sitt arbete till sommaren 1994.
Förstärkning av det förebyggande arbetet
Brett syftande informations- och upplysningsverksamhet kommer
tillsammans med restriktioner vad gäller priser och tillgänglighet också
i fortsättningen att utgöra basen för de förebyggande insatserna på
alkoholområdet. De generella förebyggande insatserna, som har hela
befolkningen som målgrupp, kommer dock framöver att bli ännu
viktigare än nu. De generella åtgärderna bör därför framöver få del av
de härmed tillförda resurserna.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
16
De generella åtgärderna bör dock kompletteras med en kraftfull satsning
på individuella åtgärder i syfte att hindra att riskabla alkoholvanor
övergår i ett missbruk. Tidig upptäckt och enkla behandlingsåtgärder
(rådgivning, stödsamtal m.m.) har prövats inom framför allt hälso- och
sjukvården med mycket goda resultat. Potentialen inom detta och andra
verksamhetsområden förefaller mycket stor men har än så länge inte
tillvaratagits i särskilt stor utsträckning. Betydligt större resurser än i dag
bör därför omprioriteras och ägnas åt individuella insatser för att
upptäcka riskabla alkoholvanor och förhindra att de utvecklas till ett
missbruk. En sådan omorientering bör kunna visa sig vara kostnadseffek-
tiv, dvs. leda till ett minskat behov av vård och behandling av miss-
brukare.
De individuellt inriktade, tidiga insatserna mot missbruk har dock för
närvarande en mycket blygsam omfattning. Detta hänger enligt Alkohol-
politiska kommissionens uppfattning i första hand samman med följande
omständigheter:
- Grundkunskaperna om alkoholens skadeverkningar är otillräckliga.
- Den egna inställningen till alkohol medför att man förhåller sig passiv.
- Sakkunnigt stöd saknas.
- Samarbetet mellan olika aktörer är outvecklat.
- Ansvarsförhållanden är oklara.
Mot denna bakgrund är det uppenbart att åtgärder måste vidtas för att
bättre kunna utnyttja den potential som finns. Initiativ bör tas både på
central och lokal nivå. På central nivå är i första hand Folkhälsoinstitutet,
Socialstyrelsen och den planerade alkoholmyndigheten berörda. De
förväntas stimulera bl.a. högskolor och universitet, hälso- och sjukvård,
arbetsliv, socialtjänst och försäkringskassor till olika slags insatser. Även
olika kommersiella aktörer på alkoholområdet bör fås att ta ökat ansvar.
De insatser som enligt kommissionen framstår som viktigast är bl.a
följande:
- Grundkunskaperna för bl.a. sjukvårdspersonal, socionomer, lärare
m.fl. yrkeskategorier bör förstärkas.
- Fortbildningsaktiviteter för redan yrkesverksamma bör utökas.
- De goda exempel som finns från bl.a. sjukvårdsområdet måste lyftas
fram och ges spridning.
- Ytterligare försöksprojekt och metodutveckling bör uppmuntras och
stödjas.
- Tidig upptäckt och tidiga missbruksförebyggande insatser inom
arbetslivet måste uppmuntras.
- En stödfunktion, dit ickespecialisten på missbruk kan vända sig bör
finnas.
Dessutom behövs förstärkta insatser när det gäller olika riskgrupper och
risksituationer. Ungdomar måste uppmärksammas särskilt, liksom kvinnor
i barnafödande åldrar. Frågan hur missbrukares barn och övriga anhöriga
kan få ett bättre stöd är också av stor betydelse. Alkohol och trafik är
ytterligare ett exempel på ett område där det behövs intensifierade
insatser. Detta är bara några exempel på frågor som behandlats av
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
17
Alkoholpolitiska kommissionen och som regeringen avser bereda vidare
inom regeringskansliet.
Regionala och lokala satsningar på alkohol- och drogpolitiska
handlingsprogram
Tänkbara konsekvenser av ett EU-medlemskap för Sveriges vidkommande
är att tillgängligheten till alkoholhaltiga drycker ökar och/eller att
alkoholpriserna blir lägre. Det är då troligt att alkoholkonsumtionen
framför allt bland ungdomar - om inga motåtgärder sätts in - kommer att
öka väsentligt. Det måste därför finnas en hög handlingsberedskap inte
bara nationellt utan också lokalt och regionalt för att snabbt kunna sätta
in motåtgärder, om konsumtionen kraftigt skulle öka. Men redan som
läget är i dag krävs åtgtgärder för att förmå ungdomar att senarelägga
alkoholdebuten och minska alkoholkonsumtionen.
Arbetet med att motverka alkohol- och narkotikabruk bland ungdom
kräver inte bara satsning kring en åtgärd eller en förstärkning av speciella
resurser inom ett område. Problemets komplexitet kräver att arbetet ute
i kommunerna på att motverka såväl bruk som missbruk av alkohol och
narkotika bland ungdomar genomförs efter en genomtänkt plan där de
olika aktörernas uppgifter klarläggs. Målet är en sammanhållen strategi
från samhällets sida som är väl förankrad lokalt. Aktörerna är bl.a.
socialtjänsten, skolan, fritidsförvaltningen, föreningslivet, polisen och
primärvården. Viktigt är att främja drogfria miljöer och aktiviteter, att
också på det lokala planet verka för en avglorifiering av alkohol och att
föra en ansvarsfull politik vad gäller t.ex. serveringstillstånd.
Regeringen anser att det därför är viktigt att kommunerna i landet
utvecklar särskilda lokala handlingsprogram och konkreta handlingsplaner
som omfattar såväl allmänna som direkt riktade insatser för att förhindra
alkohol- och narkotikamissbruk hos ungdomar. Dessa program måste
hållas aktuella, kunna anpassas till en förändrad situation och tillämpas
konsekvent.
När det gäller insatser för barn och ungdom framstår skolan av flera
skäl som den viktigaste lokala aktören. Skolan kan nå ungdomar under
hela deras uppväxttid, då de formas och utvecklar sin livsstil, då
alkoholförtäring börjar bli intressant och lockande. Skolan har också
möjlighet till ett naturligt och nära samarbete med elevens föräldrar. Det
är därför angeläget att skolans insatser vad gäller att motverka alkohol-
bruk och drogmissbruk intensifieras framöver.
Det här är några av de tankar och förslag som den Alkoholpolitiska
kommissionen framför i sitt slutbetänkande och som regeringen avser
utveckla vidare i det fortsatta beredningsarbetet.
En nationell ledningsgrupp bör bildas
Samhällsinformationen bör spela en viktig roll i det alkoholskadeföre-
byggande arbetet även i fortsättningen. Den bör dock inte genomföras
isolerat utan samordnas med andra aktiviteter. I nuvarande skede av
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
18
alkoholpolitiska förändringar finns det vidare starka skäl att ytterligare
höja ambitionsnivån inom detta område.
Alkoholpolitiska kommissionen föreslår att Folkhälsoinstitutet ges i
uppdrag att utarbeta en nationell handlingsplan för att förebygga
alkoholskador och att tillskapa en nationell ledningsgrupp för det alkohol-
och drogskadeförbyggande arbetet. Enligt regeringens mening bör detta
arbete påbörjas redan under nästa budgetår. Med utgångspunkt från
alkoholpolitiska kommissionens överväganden och förslag bör sålunda
Folkhälsoinstitutet få i uppdrag att utarbeta en sådan samlad hand-
lingsplan för att förstärka arbetet mot alkoholskador.
Kommissionens förslag avser vitt skilda frågeställningar och sam-
hällssektorer och de berör en rad olika aktörer, vid sidan av Folk-
hälsoinstitutet. En grundläggande förutsättning för framgång i arbetet är
emellertid att de olika delarna samspelar med varandra så att de kan
komplettera och förstärka varandra.
För att fullgöra sitt uppdrag bör därför Folkhälsoinstitutet samla berörda
statliga myndigheter, liksom kommun- och landstingsförbunden, i en
nationell ledningsgrupp för det alkohol- och drogskadeförebyggande
arbetet. I kommissionens betänkanden föreslås att en rad olika myndig-
heter får ansvar för att följa upp och genomföra skilda delar av det
åtgärdsprogram som nu bör komma till stånd. Som kommissionen
understryker kräver emellertid arbetet praktiskt taget genomgående ett
nära samråd mellan de berörda myndigheterna och ofta även med
kommun- och landstingsförbunden. En central funktion för den nationella
ledningsgruppen blir därför att utgöra ett forum för en sådan fortlöpande
avstämning. Till ledamöter av gruppen bör utses personer i ansvarig
ställning inom respektive myndighet-/motsvarande.
Även om samordningen på nationell nivå är av stor betydelse, ligger
huvuddelen av det praktiska arbetet på lokal och regional nivå. Av-
görande för möjligheterna att förebygga en ökning av alkoholskadorna i
det nya alkoholpolitiska läge som Sverige nu går in i blir att åstadkomma
inte bara något av en nationell samling kring denna uppgift, utan framför
allt en kraftsamling på den lokala och regionala nivån.
På regional nivå bör därför bildas motsvarande grupper med ansvar att
regionalt genomföra olika drogpreventiva insatser som är lokalt och
regionalt anpassade. Det är också viktigt att olika lokala idéer tas till vara
och ges en nationell spridning. Det är därför viktigt att Folkhälsoinstitutet
och den nationella ledningsgruppen har regelbundna kontakter med de
regionala grupperna och att viss samordning av de olika aktiviteterna
sker.
Om arbetet att begränsa alkoholskadorna skall lyckas, krävs medverkan
från många aktörer även utanför den offentliga sektorn. En rad frivilliga
organisationer kan och bör spela en betydelsefull roll i arbetet, liksom
arbetsmarknadens parter, kyrkan, föräldrar och många andra. På olika
sätt bör Folkhälsoinstitutet skapa fora för en fortlöpande dialog med
företrädare för dessa frivilliga krafter. Även lokalt är det självfallet av
stor betydelse att frivilliga krafter engageras i arbetet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
19
Folkhälsoinstitutet bör vidare ges i uppdrag att avge en årlig rapport till
regeringen om utvecklingen på alkoholområdet, både om det förebyggan-
de arbetet och om utvecklingen av alkoholkonsumtion och alkoholskador.
Institutet bör också få ansvar för att en kvalificerad utvärdering av
effekterna av de genomförda insatserna kommer till stånd.
En av Folkhälsoinstitutets uppgifter inom alkohol- och drogområdet är
att ta fram och tillhandahålla basfakta och informationsmaterial. Institutet
skall vidare stimulera, utveckla och stödja lokala drogförebyggande
verksamheter som bedrivs av organisationer och myndigheter. Andra
viktiga uppgifter är att initiera forskning och samla annan kunskap för att
få fram underlag för samhällets fortsatta insatser inom det alkohol- och
drogpolitiska området. Att utveckla nya och effektiva metoder för det
förebyggande arbetet är också en central uppgift för institutet.
Med anledning av de förestående förändringarna på grund av den
pågående europeiska integrationsprocessen kommer Folkhälsoinstitutets
uppgifter när det gäller att få fram underlag för samhällets fortsatta
insatser inom det alkohol- och drogpolitiska området att bli allt viktigare.
Folkhälsoinstitutets bevakande, utredande och förslagsställande roll
behöver därför förstärkas under den närmaste perioden framöver.
Folkhälsoinstitutet måste noga kunna följa utvecklingen och om konsum-
tionsutvecklingen kraftigt ökar tidigt slå larm. Beredskapen för att vid
behov sätta in ytterligare åtgärder måste vara god. Statistikförsörjningen
inom området behöver förbättras. Genom olika enkäter och riktade
undersökningar bör Folkhälsoinstitutet nära följa utvecklingen och tidigt
rapportera till riksdag och regering om utvecklingen.
Som alkoholpolitiska kommissionen understryker är det angeläget, inte
minst i det skede av förändringar inom detta område som vi nu är inne
i, att forskningen kring olika aspekter av alkoholfrågan nu förstärks.
Folkhälsoinstitutet bör ta initiativ till att ett samlat program för forskning
inom alkoholområdet utarbetas, i samverkan med övriga forskningsfinan-
siärer och forskningsintressenter.
En ny alkoholmyndighet
Riksdagen har den 20 april 1994 godkänt regeringens förslag till riktlinjer
för ett nytt tillståndssystem för import, export, tillverkning och partihan-
del med alkoholdrycker. När det nya systemet träder i kraft avskaffas de
nuvarande import-, export-, tillverknings- och partihandelsmonopolen för
spritdrycker, vin och starköl. Dessa skall ersättas av ett alkoholpolitiskt
motiverat tillståndssystem. En ny myndighet för tillståndsgivning, kontroll
och tillsyn avses bli inrättad från den 1 januari 1995. Regeringen avser
att återkomma till hösten med en proposition med de lagförslag som
behövs för införandet av det nya tillståndssystemet och inrättandet av den
nya myndigheten.
Avsikten är att verksamheten vid den nya myndigheten skall finansieras
genom ett avgiftssystem som utgår från principen om full kostnadstäck-
ning. Avgifterna skall bestämmas genom en schablonmässig beräkning av
kostnaderna för handläggningen av de olika tillståndsärenden som kan
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
20
komma ifråga samt efterföljande tillsyn och kontroll av verksamheten. En
del av avgiften skall tas ut som ansökningsavgift. Det här är dock intäkter
som kommer att finnas tillgängliga först sedan myndigheten etablerats och
verksamheten ordentligt är igång. Initialt under planeringsperioden och
under det första verksamhetsåret bör därför vissa av de härmed tillförda
medel anslås för etablerandet av myndigheten till dess verksamheten är
i full gång.
Serveringsbestämmelser
Alkoholpolitiska kommissionen har i sitt delbetänkande Serveringsbestäm-
melser (SOU 1993:50) föreslagit att kommunerna skall överta länsstyrel-
sernas hantering av serveringstillstånd till restauranger samt att vissa
andra ändringar görs i lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD)
i syfte att minska krångel och detaljreglering och skapa tydligare regler
och skärpta krav där det behövs. Den s.k. LHD/LVM- utredningen har
också avlämnat ett betänkande Kommunernas roll på alkoholområdet och
inom missbrukarvården (SOU 1993: 31) där utredaren föreslår att
länsstyrelsernas LHD-hantering skall kommunaliseras. Regeringen avser
att till höstriksdagen tillsammans med övriga alkoholpolitiska förslag
presentera en proposition med anledning av dessa båda betänkanden.
Kostnader för vissa utbildnings- och informationsinsatser med anledning
av föreslagna förändringar kommer att bli aktuellt under budgetåret
1994/95.
Regeringen har i det föregående redogjort för behovet av omfattande
opinionsbildande och attitydförändrande alkoholpolitiska åtgärder med
tanke på de förändringar som den pågående europeiska integrations-
processen medför för Sveriges del. Dessutom behövs en handlings-
beredskap i fall att alkoholkonsumtionen kraftigt skulle öka. Regeringen
anser därför att 75 miljoner kronor bör användas under budgetåret
1994/95 för olika alkohol- och drogpolitiska åtgärder. Riksdagen bör
anvisa ett nytt, särskilt anslag för ändamålet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
Regeringens förslag: Rätt till delpension grundas på högst tio
timmars minskning av arbetstiden per vecka. Bestämmelserna skall
tillämpas även för egenföretagare. En egenföretagare behöver minska
sin arbetstid med i genomsnitt en fjärdedel för att bli berättigad till
delpension.
Rätt till delpension tillkommer en försäkrad fr.o.m. den månad han
eller hon fyller 62 år.
21
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande regler i lagen
(1979:84) om delpensionsförsäkring har förvärvsarbetande i åldern 60 -
64 år möjlighet att minska sin arbetstid och uppbära delpension. Delpen-
sionen ersätter då en viss andel av inkomstbortfallet till följd av
arbetstidsminskningen. För att delpension ska kunna utges krävs bl.a. att
den försäkrade har haft pensionsgrundande inkomst under sammanlagt
minst tio år fr.o.m. 45 års ålder. Dessutom ska den försäkrade ha arbetat
under minst fyra månader under de senaste tolv månaderna före
arbetstidsminskningen.
För anställda gäller att arbetstiden måste minskas med minst fem
timmar i veckan och efter minskningen uppgå till minst 17 timmar i
veckan. Egenföretagare måste minska sin arbetstid med i genomsnitt
minst hälften och därefter arbeta i genomsnitt minst 17 timmar i veckan.
Kompensationsnivån inom delpensionsförsäkringen är 65 procent av
inkomstbortfallet. Inkomsten före arbetstidsminskningen beräknas med
utgångspunkt från genomsnittet av de tre högsta pensionspoängen bland
de pensionspoäng som förvärvats under de senaste fem åren före
delpensionsuttaget. Den genomsnittliga inkomsten räknas upp med
aktuellt basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Inkomstbortfallet bildas av skillnaden mellan den beräknade
genomsnittliga inkomsten och den erhållna inkomsten efter arbetstids-
minskningen.
Delpensionen är värdesäkrad genom anknytning till basbeloppet och är
tillsammans med deltidsinkomsten pensionsgrundande för ATP. Delpen-
sionsförsäkringen finansieras dels genom socialavgift, dels delpen-
sionsfondens avkastning. Avgiften uppgår fr.o.m. den 1 juli 1992 till
0,20 procent av avgiftsunderlaget. När delpensionsförsäkringen infördes
den 1 juli 1976 sattes avgiften till 0,125 procent av avgiftsunderlaget.
Åren 1977 till 1979 var avgiften 0,25 procent och åren 1980 till 1992
(t.o.m. den 30 juni) var avgiften 0,5 procent. Delpensionsavgifterna har
i stort sett täckt försäkringsutgifterna under åren 1976 - 1984. Fr.o.m.
år 1985 har avgifterna tillsammans med fondavkastningen överstigit
utgifterna i sådan mån att delpensionsfonden i slutet av år 1992 uppgick
till 13,8 miljarder kronor.
Delpensionärernas andel av inskrivna försäkrade i åldrarna 60 - 64 år
med sjukpenninggrundande inkomst varierade under åren 1985 - 1991
mellan 13 och 15 procent för att år 1992 stiga till ca 22 procent. Före år
1992 var det således var sjunde försäkrad i genomsnitt i de aktuella
åldersgrupperna som använde sig av möjligheten att trappa ned sin
arbetsinsats med hjälp av delpension. Fr.o.m år 1992 är det nära var
fjärde person i åldrarna 60 - 64 år som har delpension. Avgiften till
delpensioneringen betalas dock av alla försäkrade under hela den
förvärvsaktiva tiden, vare sig de väljer att utnyttja möjligheten till delpen-
sion eller inte.
Sambandet mellan summan av inbetalad avgift och summan av utbetalad
delpension för den enskilde individen blir därmed svagt. Detta kan
illustreras av en beräkning av det antal år med erlagd delpensionsavgift
som behövs för att täcka summan av en enskild individs delpension under
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
22
de fyra år som är den vanligaste perioden för uttag av delpension. Med
en avgift på 0,5 procent, en real avkastning på 4 procent i fonden och
med en jämn förvärvsinkomst över livet, krävs det ca 65 års förvärvs-
arbete (inkl, fyra års deltidsarbete samtidigt som delpension uppbärs) för
att fondbehållningen ska räcka till det belopp den enskilde personen får
i delpension.
Efter det att delpensionen införts den 1 juli 1976 har sammanlagt
57 074 personer i åldrarna 60 - 64 år beviljats delpension under
kalenderåren 1977 - 1979. Under dessa tre kalenderår sjönk antalet
nybeviljade förtidspensioner i de aktuella åldrarna från 17 940 år 1977
till 16 501 år 1979, dvs. med 1 439. Fr.o.m. den 1 januari 1981 (till den
1 juli 1987) sänktes kompensationsgraden från 65 till 50 procent av
inkomstbortfallet. Inför denna förändring, dvs. under år 1980, ökade
antalet beviljade delpensioner kraftigt från 18 243 år 1979 till 32 882.
Samtidigt ökade år 1980 antalet beviljade förtidspensioner med ca 1 200.
Detta visar att det inte alltid gäller ett tydligt samband i meningen att
antalet beviljade förtidspensioner ökar när antalet delpensioner minskar
och omvänt.
Mot bakgrund av det ansträngda samhällsekonomiska läge som råder
finns det skäl att pröva om olika delar i socialförsäkringssystemen har en
väl avvägd nivå och att stärka sambandet mellan avgift och förmån. Av
dessa skäl anser regeringen att vissa förändringar bör göras vad avser
delpensionsförsäkringen.
Delpensionsförsäkringens syfte är att ge äldre förvärvsarbetande
möjlighet till en mjuk övergång till ålderspensioneringen. Under normala
konjunkturer råder ett mycket svagt samband mellan delpensions-
frekvensen och förtidspensionsfrekvensen i de berörda åldersgrupperna.
Eftersom regeringen nu bedömer att det finns förutsättningar för en god
ekonomisk tillväxt i Sverige under de närmaste åren bör en begränsning
av rätten till delpension kunna genomföras utan att utgifter övervältras på
förtidspensioneringen.
Regeringen föreslår därför att delpensionen begränsas till att avse
ersättning med 65 procent av det inkomstbortfall som följer av en
minskning av arbetstiden med högst tio timmar per vecka. Som en följd
av detta föreslås att en egenföretagare endast skall behöva minska
arbetstiden med en fjärdedel i genomsnitt. Regeringen föreslår vidare att
en försäkrad skall ha rätt till delpension först fr.o.m. det år han eller hon
fyller 62 år. Dessa ändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1994. Har
ansökan om delpension gjorts före ikraftträdandet föreslås dock äldre
beräkningsregler gälla. I fråga om vid vilken ålder en försäkrad skall
vara berättigad till delpension föreslås en mjukare övergång. Äldre
bestämmelser föreslås i detta hänseende tillämpas även för den som sökt
delpension före den 1 januari 1995 och fått den beviljad för tid med
början före detta datum.
Regeringens förslag beräknas reducera utgifterna för delpensioneringen
med 0,1 miljarder kronor i slutet av budgetåret 1994/95. I slutet av de
därpå följande budgetåren beräknas utgifterna, i 1994 års pris och med
viss reallönehöjning, understiga kostnaden för en oförändrad delpensions-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
23
försäkring med 0,5 miljarder, 1,1 miljarder, 1,7 miljarder och slutligen
med 2,1 miljarder kronor. Antalet personer med delpension har i
beräkningarna antagits öka år 1994/95 med ca 4 000 till ca 52 000 för att
därefter successivt avta till ca 20 000 i slutet av budgetåret 1998/99. I
beräkningen har vidare antagits en ökning med ca 3 000 till följd av ett
större antal sökande budgetåret 1998/99 förutsatt att delpensionsförsäk-
ringen avvecklas enligt Pensionsarbetsgruppens förslag i betänkandet
Reformerat pensionssystem (SOU 1994:20).
Prop. 1993/94:150
Bilaga 5
24
Bilaga 6
Kommunikations-
departementet
Prop. 1993/94:150
Bilaga 6
Mot bakgrund av det eftersatta underhållet på statliga vägar samt den
rådande arbetslöshetssituationen beslutade riksdagen år 1992 att
anvisa ett reservationsanslag om totalt 3,7 miljarder kronor för
underhållsåtgärder på vägar och järnvägar för sysselsättning och till-
växt. Våren 1993 anvisade riksdagen 1,2 miljarder kronor under
samma anslag med särskild inriktning mot upprustning och för-
bättringar av länsvägar och länsjärnvägar. Riksdagen har tidigare
denna vår beslutat att anvisa ytterligare 1,2 miljarder kronor för
samma ändamål.
Trots dessa och en rad andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder
råder fortfarande ett svårt arbetsmarknadsläge. Ytterligare insatser
behöver vidtas som är inriktade mot projekt som kan påbörjas snabbt
och där sysselsättningseffekten är hög. Dessa insatser måste göras i
hela landet med hänsyn tagen till arbetsmarknads- och transport-
situationen.
Dessa kortsiktiga och konjunkturberoende insatser bör göras som
ett komplement till de långsiktiga och samlade insatser i investeringar
i det nationella och regionala transportnätet som riksdagen och
regeringen fattat beslut om.
Åtgärderna bör i huvudsak inriktas mot upprustning och underhåll
av länsvägar för bl.a. bärighet och framkomlighet samt i viss omfatt-
ning till sådana riksvägar som har liknande förutsättningar och pro-
blem som angivna länsvägar. Detta har stor betydelse för bl.a. skogs-
industrins transportmöjligheter. Dessa åtgärder medverkar också till
en ökad trafiksäkerhet och minskad miljöpåverkan. För att få en så
effektiv användning av medlen som möjligt i syfte att stärka
regionernas transportnät bör också en mindre del kunna användas för
de ändamål som gäller vid fördelning av medel till länstrafikanlägg-
ningar.
Regeringen föreslår därför att till anslaget Underhållsåtgärder för
sysselsättning och tillväxt anvisas 1 600 000 000 kronor för budget-
året 1994/95 utöver de 1 200 000 000 kronor som riksdagen tidigare
denna vår fattat beslut om (prop. 1993/94:100 bil. 7, bet.
1993/94:TU13, rskr. 1993/94:157). Därigenom kommer Prop. 1993/94:150
2 800 000 000 kronor att stå till regeringens förfogande under Bilaga 6
budgetåret 1994/95.
Regeringen kommer att fördela medlen på länen inom ramen för
ovan och i budgetpropositionen angivna riktlinjer.
Regeringen föreslår att riksdagen
med ändring av riksdagens beslut (prop. 1993/94:100 bil. 7, bet.
1993/94:TU13, rskr. 1993/94:157) till Underhållsåtgärder för syssel-
sättning och tillväxt för budgetåret 1994/95 under sjätte huvudtiteln
anvisar ett reservationsanslag på 2 800 000 000 kronor.
Luftfartsverket skall ges rätt att under perioden 1994-1998
ställa ut en kapitaltäckningsgaranti till förmån för dotterbolaget
LFV AirportCenter AB. Verket skall vidare inom den ram som
tidigare beslutats för aktieteckning i LFV AirportCenter AB
även ges rätt att lämna aktieägartillskott till bolaget.
Luftfartsverket inledde under år 1986 ett arbete i syfte att uppföra en
kommersiell anläggning mellan dåvarande inrikes- och utrikes-
terminalema på Arlanda flygplats. Härigenom avsågs servicenivån
för bl.a. flygresenärer och företag på flygplatsen höjas och Arlandas
attraktionskraft som flygplats stärkas. Dessutom skulle verket erhålla
intäkter genom exploatering av befintliga markområden och infra-
struktur. Projektet hade till en början namnet Arlanda Centrum,
vilket senare ändrats till Sky City.
Luftfartsverket har kontinuerligt informerat regering och riksdag
om utvecklingen av projektet. En genomgående utgångspunkt för
projektet har därvid varit att Sky City skall uppföras och förvaltas i
egen företagsform och därmed ekonomiskt avgränsas från Luftfarts-
verkets övriga verksamhet.
Med stöd av riksdagens medgivande (prop. 1989/90:100 bil. 8, bet.
1989/90:TU25, rskr. 1989/90:284) bemyndigade regeringen våren
1990 Luftfartsverket att inom en ram på 80 miljoner kronor teckna
aktier i ett bolag med uppgift att uppföra och förvalta anläggningen
Sky City, samt att upp till ett belopp av 10 miljoner kronor gå i
borgen för upplåning i bolaget. Detta bolag, LFV AirportCenter AB,
bildades därefter hösten 1990 som helägt dotterbolag till Luftfartsver-
ket med ett initalt aktiekapital på 1 miljon kronor.
Finansieringen av Sky City-anläggningen upphandlades genom
anbud. Ett ramavtal träffades därefter i november 1990 med För-
säkringsbolaget SPP, som dels innefattade finansieringen under bygg-
nadstiden, dels ett erbjudande från SPP om finansiering på lång sikt.
SPP blev därigenom huvudentreprenör och uppförde under åren
1991-1993 anläggningen Sky City vid Arlanda flygplats, vilken togs
i bruk med början i september 1993.
Ramavtalet mellan Luftfartsverket och Försäkringsbolaget SPP från
år 1990 innebar att SPP, som vid färdigställandet den 1 januari 1994
överlämnade anläggningen till verket, erbjöd sig att senast 15
månader efter färdigställandet förvärva hela anläggningen. SPP avses
därefter att i ett särskilt förvaltningsavtal uppdra åt LFV
AirportCenter AB att under minst 25 år förvalta Sky City-anlägg-
ningen, och i ett optionsavtal ge detta bolag rätt till förvärv av an-
läggningen vart femte år till ett pris som ger SPP en överenskommen
realränta på sysselsatt kapital. Förvaltningsavgiften till SPP avses
anpassas till förväntad resultatutveckling i förvaltningen av anlägg-
ningen. Detta innebär att en viss del av räntekostnaden för
finansieringen skjuts framåt i tiden. Under de tio första åren avses
därvid inte någon avskrivning av investeringsutgiften ske. I upp-
görelsen ingår också att Luftfartsverket samtidigt med förvaltningsav-
talets undertecknande skulle utfärda en avsiktsförklaring att, så länge
koncernförhållandet med LFV AirportCenter AB består, skapa förut-
sättningar för att detta bolags verksamhet bedrivs på ett sådant sätt att
dess förpliktelser som förvaltare kan fullföljas.
Luftfartsverket, LFV AirportCenter AB och Försäkringsbolaget
SPP har den 22 december 1993 tecknat ett tilläggsavtal varigenom
dels SPP överlämnat anläggningen till byggherren Luftfartsverket per
den 1 januari 1994, dels Luftfartsverket förbundit sig att överlåta
byggnaden till SPP per den 1 maj 1994, varefter finansiering och
förvaltning avses ske i enlighet med villkoren i det tidigare nämnda
ramavtalet. I avvaktan på SPP:s förvärv har slutligen också Luft-
fartsverket medgivits anstånd med erläggandet av entreprenadsumman
i enlighet med vissa villkor i ramavtalet.
Regeringen berörde i budgetpropositionen år 1993 (prop.
1992/93:100 bil. 7, bet. 1992/93:TU19, rskr. 1992/93:245) att Luft-
fartsverket vid beräknande av sin ekonomiska utveckling under tre-
årsperioden 1993-1995 valt att tills vidare inte låta Sky City-anlägg-
ningen på Arlanda påverka verkets balans- och resultaträkning.
Regeringen förutsatte att denna fråga skulle klaras ut till bokslutet år
1993. Med anledning av detta inkom Luftfartsverket i november 1993
med en särskild skrivelse till regeringen, varigenom verket redo-
visade den tidigare beskrivna finansieringslösningen för anlägg-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 6
ningen. Riksrevisionsverket har därefter för sin del begärt klar-
lägganden beträffande riskbilden i projektet och därmed redovis-
ningen i Luftfartsverkets räkenskaper. Luftfartsverket har i skrivelse
till regeringen i mars 1994 lämnat en slutlig redovisning av läget
inkl, de begärda klarläggandena. Verket konstaterar i sin skrivelse att
kostnaden för Sky City-anläggningen totalt uppgår till 1 800 miljoner
kronor i aktuellt penningvärde. Det 25-åriga förvaltningsavtalets
finansieringsmodell innebär som tidigare nämnts en förskjutning av
kostnadsbelastningen för LFV AirportCenter AB så att denna under
de första 12 åren blir lägre än vid en periodiserad redovisning och
därefter högre. Vid en antagen inflation på i genomsnitt 4 % per år
kan förskjutningen beräknas till ca 700 miljoner kronor. Förvalt-
ningsavgiften till SPP uppgår till i genomsnitt ca 252 miljoner kronor
per år. Intäkterna bedöms dock komma att överstiga kostnaderna
under avtalstiden varför projektet bedöms få en positiv påverkan på
Luftfartsverkskoncernens resultat.
Revisorerna i bolaget har påpekat det ansenliga åtagande som LFV
AirportCenter AB iklätt sig genom förvaltningsavtalets utformning
jämfört med bolagets begränsade egna kapital, och har därför före-
slagit att bolaget begär förtydligande från SPP eller Luftfartsverket
eller bådadera avseende riskfördelningen i avtalet.
Verket har mot denna bakgrund i skrivelsen hemställt om rätt att få
utfärda en generell kapitaltäckningsgaranti till förmån för bolaget i
syfte att säkra bolagets egna kapital. Garantin skulle omfatta fem år
och verket beräknar därvid garantibehovet till ca 350 miljoner
kronor.
Luftfartsverket hemställer vidare i skrivelsen om att, inom den
tidigare nämnda ramen 80 miljoner kronor för teckning av aktier i
LFV AirportCenter AB, även få rätt att ge s.k. aktieägartillskott till
bolaget.
Regeringen anser att den av Luftfartsverket redovisade finansierings-
och förvaltningslösningen för Sky City-anläggningen vid Arlanda
flygplats i allt väsentligt följer de inledningsvis nämnda riktlinjerna
om att projektet skulle uppföras och förvaltas i egen företagsform och
därmed ekonomiskt avgränsas från Luftfartsverkets övriga verksam-
het. Regeringen delar också synen att Sky City-anläggningen har
goda förutsättningar för att bidra till att öka Arlandas attraktivitet
som flygplats och resecentrum och därigenom också bidra till Luft-
fartsverkets resultat och flygsektorns utveckling. De nu begärda be-
myndigandena bör framför allt ses som tekniska justeringar för att
medge en effektiv förvaltning och rimlig redovisning av anlägg-
ningen, och regeringen anser därför att Luftfartsverkets hemställan
bör bifallas.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 6
Regeringen föreslår att riksdagen
1. bemyndigar regeringen att ge Luftfartsverket rätt att under
perioden 1994-1998 ställa ut en kapitaltäckningsgaranti till för-
mån för LFV AirportCenter AB,
2. bemyndigar regeringen att ge Luftfartsverket rätt att inom en
ram på 80 000 000 kronor dels teckna aktier i, dels ge aktie-
ägartillskott till LFV AirportCenter AB.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 6
- Regeringen bemyndigas att ingå ett nytt konsortialavtal
rörande SOS Alarmering AB mellan svenska staten, Lands-
tingsförbundet och Svenska Kommunförbundet genom
Förenade Kommunföretag AB samt ett alarmeringsavtal
mellan svenska staten och SOS Alarmering AB.
- För SOS Alarmering AB:s åtaganden betalar staten en årlig
avgift till SOS Alarmering AB. Riksdagen har för detta
ändamål för budgetåret 1994/95 anslagit 140 miljoner
kronor. För täckande av investeringskostnaden för ny teknik
vid centralerna i Stockholm, Göteborg och Malmö föreslås
att staten som en engångssumma tillför bolaget ytterligare
80 miljoner kronor.
SOS-tjänsten innebär att allmänheten i nödsituationer kan slå ett
telefonnummer, för närvarande 90 000, och genom förmedling av
telefonist komma i kontakt med önskat hjälporgan. Post- och tele-
styrelsen har nyligen beslutat att det gemensamma europeiska
alarmeringsnumret 112 skall vara infört i Sverige den 1 juli 1996.
SOS-tjänsten infördes efter beslut av 1956 års riksdag (prop.
1956:1 bil. 27, bet. 1956:SU9, rskr. 1956:155). Behovet av en sär-
skild SOS-tjänst var i första hand en följd av telenätets automatise-
ring. Så länge telefonsamtal vidarekopplades av telefonist på en
manuell telefonstation kunde man i en nödsituation lyfta telefonluren
och begära ”polis”, ”brandkår” osv. (de s.k. sociala namnanropen).
Efter hand som telenätet automatiserades bortföll denna möjlighet och
allmänheten måste känna till telefonnumren till de olika hjälporganen,
vilket i nödsituationer kunde vålla vissa problem. Genom riksdagsbe-
slutet år 1956 infördes ett för olika hjälporgan gemensamt telefon-
nummer (90 000), som skulle gälla över hela landet och genom vilket
en person i nöd kunde komma i kontakt med önskat hjälporgan.
I syfte att samordna samhällets alarmeringsfunktioner och möjlig-
göra snabba och effektiva hjälpinsatser bildades år 1972 SOS
Alarmering AB (SOS Alarmering). SOS Alarmering ägdes till 50 %
av Televerket och till 25 % vardera av Kommunförbundet och
Landstingsförbundet. Förhållandet mellan ägarna, såsom kostnadsan-
svaret, reglerades i ett konsortialavtal. Enligt avtalet fördelades kost-
naderna enligt principen att Televerket svarade för 40 % av kost-
naderna, anslutna landsting svarade tillsammans för 30 % av kost-
naderna och anslutna kommuner tillsammans för 30 % av kost-
naderna.
Våren 1991 godkände riksdagen ett nytt konsortialavtal för SOS
Alarmering (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91 :TU28, rskr.
1990/91:369). Staten, genom Televerket, tog i avtalet på sig ett
jämfört med tidigare avtal ökat kostnadsansvar för 90 OOO-tjänsten
fram till år 1994. Enligt konsortialavtalet från år 1991 skall kost-
naderna för resp. SOS-central fördelas enligt följande: Televerket
svarar för 50 % av kostnaderna, anslutna landsting svarar för 30 %
av kostnaderna och anslutna kommuner svarar för resterande 20 %
av kostnaderna. Parterna har för tiden efter år 1994 inte kunnat enas
om en förändrad fördelning.
Riksdagen har bemyndigat regeringen att vid behov jämka den i
konsortialavtalet fastställda kostnadsfördelningen (prop. 1992/93:132,
bet. 1992/93:TU11, rskr. 1992/93:152). Beslutet ger förutsättningar
att uppnå en mer affärsmässig relation mellan SOS Alarmering och
berörda kommuner. Beslutet ger också möjlighet till en prissättning
som är bättre anpassad till kostnaderna för enskilda tjänster, men den
skall inte innebära någon övervältring av kostnaderna på staten eller
landstingen.
Mot bakgrund av Televerkets ombildande till aktiebolag, Telia AB,
den 1 juli 1993 samt den pågående och förväntade utvecklingen på
telemarknaden beslutade riksdagen våren 1993 att statens aktier i
SOS Alarmering skall förvaltas direkt av regeringen (prop.
1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443).
Prop. 1993/94:150
Bilaga 6
Det statliga ansvaret
Ansvaret för samhällets alarmeringsfunktioner regleras bl.a. i rädd-
ningstjänstlagen (1986:1102). Räddningstjänsten skall enligt rädd-
ningstjänstlagen planeras och organiseras så att räddningsinsatserna
kan påbötjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt.
Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för räddnings-
tjänst skall samarbeta med varandra och se till att det finns anord-
ningar för alarmering av räddningsorganen. I motiven till lagen
(prop. 1985/86:170 s. 42) uttalades att en av förutsättningarna för
effektiva räddningsinsatser är att räddningsorganen larmas så tidigt
som möjligt. Det är därför viktigt att det finns väl fungerande anord-
ningar som ständigt kan ta emot larm. Lika viktigt är det att den som
har tagit emot larmet också snabbt kan vidarebefordra det till det
räddningsorgan som skall göra insatsen.
Staten har vidare ett ansvar för grundläggande telekommunika-
tioner. Detta ansvar upprätthålls bl.a. genom att Post- och tele-
styrelsen, vid sin tillståndsgivning enligt telelagen (1993:597), före-
skriver som villkor för teleoperatörer att de skall tillhandahålla
90 000-samtal med erforderlig säkerhet och att de utan avgift eller
med högst en markering för abonnenterna skall förmedla tele-
meddelanden till samhällets alarmerings- och räddningstjänst. Post-
och telestyrelsen har vidare möjlighet att enligt lagen (1993:599) om
radiokommunikation vid beviljande av tillstånd att inneha och an-
vända radiosändare förena tillståndet med villkor.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 6
Televerkets ombildande till aktiebolag och överföringen av statens
aktier i SOS Alarmering från Televerket till direkt förvaltning av
staten har aktualiserat en översyn av statens roller inom bolaget, dvs.
staten som kund till SOS Alarmering och staten som ägare till
bolaget. Översynen har genomförts i samråd med de övriga ägarna. I
det följande lämnas en redogörelse för de förändringar som
regeringen föreslår med anledning av översynen.
Nuvarande konsortialavtal innebär att bolagets årliga underskott
täcks av kunderna i proportionerna staten 50 %, landstingen 30 %
och kommunerna 20 %. Denna underskottstäckning utgör ersättning
för de tjänster kunderna erhåller. Vidare gäller enligt nuvarande avtal
att eventuella överskott i bolaget går tillbaka till kunderna i form av
minskade belopp för täckningen av bolagets underskott. Bolaget får
således inte del i eventuella besparingar som sker.
Ersättningen till SOS Alarmering från staten uppgick år 1993 till ca
140 miljoner kronor.
Den tekniska utvecklingen och behovet av att säkerställa effektiv
mottagning och analys av samtal på 90 000-numret gjorde att ägarna
och styrelsen under slutet av 1980-talet fattade beslut om att investera
i ny teknik för operatörerna vid SOS-centralema. Under åren 1987
till 1992 har denna nya teknik, s.k. CoordCom-utrustning, installerats
i 16 centraler. De centraler som återstår är centralerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Statens andel av investeringarna uppgår i
enlighet med konsortialavtalet till 50 %. För de redan installerade
centralerna regleras statens andel av investeringarna genom ett
leasingavtal med TeleCredit AB. Leasingkostnadema ingår i den
ovan nämnda ersättningen från staten. Statens andel av investeringar
i ny teknik (CoordCom) för storstadscentralema Stockholm,
Göteborg och Malmö uppgår till 80 miljoner kronor.
Ett nytt konsortialavtal
I syfte att ge SOS Alarmering möjligheter till en sund affärsmässig
utveckling och att skapa en tydligare kommersiell relation med staten
som kund till SOS Alarmering föreslår regeringen att nuvarande
konsortialavtal ersätts av ett nytt konsortialavtal och ett
alarmeringsavtal mellan staten och SOS Alarmering. Den viktigaste
förändringen till följd av detta är att bolagets ekonomiska handlings-
utrymme avgörs efter affärsmässiga förhandlingar mellan bolaget och
dess kunder. Detta ger kunderna bättre möjligheter än i dag att på-
verka servicenivå och innehåll på leveranserna från SOS Alarmering.
Bolaget kan därmed utveckla de tjänster som kunderna har störst
behov av. SOS Alarmering får vidare möjlighet att fungera som
andra företag och behålla överskott i rörelsen. Detta skapar förut-
sättningar för en sund ekonomisk och finansiell utveckling av
bolaget. Från ägarnas synvinkel skapas möjlighet att få en
tillfredsställande ekonomisk avkastning på den förmögenhetsmassa
som verksamheten har att förvalta.
Syftet med det nu föreslagna konsortialavtalet är att reglera för-
hållanden mellan ägarna såsom regler vid försäljning av aktier,
borgensåtaganden och kapitaltillskott samt ägarnas målsättning för
bolaget. Nedan lämnas en redogörelse för innehållet i förslaget till
nytt konsortialavtal.
Överlåtelse av aktier får inte ske utan övriga aktieägares samtycke.
Om samtycke har inhämtats skall de övriga ägarna erbjudas aktierna
till det högsta av aktiens nominella belopp eller aktiens andel av SOS
Alarmering-koncernens justerade egna kapital.
I den mån SOS Alarmering för finansiering som beslutats av dess
styrelse inte själv kan erbjuda erforderliga säkerheter härför skall
ägarna teckna borgen såsom för egen skuld. Ägarnas skyldighet att
teckna borgen begränsas vid varje tillfälle till ett för ägarna
gemensamt borgensåtagande om högst 25 miljoner kronor, varav
statens andel begränsas till högst 12,5 miljoner kronor.
Om det för undvikande av likvidation av SOS Alarmering skulle
krävas tillskott av kapital är ägarna överens om att detta skall
tillskjutas i proportion till resp, parts andel av aktier och röster i SOS
Alarmering. Skyldighet att tillskjuta kapital skall dock gälla längst till
och med det räkenskapsår som avslutas den 31 december 1996.
Målsättningen för koncernen skall vara att uppvisa en uthållig lön-
samhet. Vidare är det viktigt att koncernens effektivitet och
finansiella styrka utvecklas gynnsamt. Ekonomiska nyckeltal för att
följa upp detta är bl.a. nettomarginal, räntabilitet på sysselsatt kapital
och soliditet. Utdelning till aktieägarna skall inte ske innan tillfreds-
ställande soliditet uppnåtts i SOS Alarmering-koncernen.
Tvist som rör tillämpningen eller tolkningen av avtalet skall av-
göras genom skiljedom i Stockholm enligt reglerna för Stockholms
handelskammares Skiljedomsinstitut.
Avtalet gäller fr.o.m. den 1 januari 1995 t.o.m. den 31 december
1996, varefter avtalet, såvida det inte sagts upp senast tolv månader
Prop. 1993/94:150
Bilaga 6
före angivet datum, skall gälla tills vidare med rätt för envar part att
när som helst bringa avtalet till upphörande med iakttagande av en
uppsägningstid om tolv månader.
Alarmeringsavtal
Det statliga ansvaret för SOS-tjänsten regleras i nuvarande konsortial-
avtal. Syftet med det nu föreslagna alarmeringsavtalet är att säker-
ställa en effektiv SOS-tjänst och att tillgodose behovet av
alarmeringstjänster för den statliga räddningstjänsten. Nedan lämnas
en redogörelse för innehållet i alarmeringsavtalet.
SOS Alarmering åtar sig i avtalet bl.a. att driva SOS-centraler som
upprätthåller SOS-tjänsten i hela landet och att vid sådana centraler
motta och behandla eller i förekommande fall vidarekoppla samtal
från ett för hela landet gemensamt larmnummer samt att upprätthålla
landstäckande radiokommunikation för alarmering och samverkan.
Vidare åtar sig SOS Alarmering att förse SOS-centralerna med en
organisation och en teknisk utrustning som möjliggör en säker och
effektiv alarmeringsverksamhet.
För SOS Alarmerings åtaganden betalar staten en årlig avgift till
SOS Alarmering på 137 miljoner kronor fr.o m. år 1995. Skulle
konsumentprisindex stiga med mer än 5 % skall SOS Alarmering
kompenseras med hänsyn till detta.
Avtalet löper från den 1 januari 1995 tills vidare med ett års upp-
sägningstid.
Anslag för budgetåret 1994/95
Riksdagen beslutade våren 1993 (prop. 1992/93:200, bet.
1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443) i samband med beslut om ombild-
ning av Televerket till aktiebolag, att statens kostnader för ägandet i
SOS Alarmering AB skulle belasta ett särskilt anslag.
För innevarande budgetår har ett reservationsanslag på 140 miljo-
ner kronor anvisats för kostnader förenade med statens ägande i SOS
Alarmering AB.
Efter förslag i årets budgetproposition har riksdagen nyligen be-
slutat om ett anslag på 140 miljoner kronor för dessa ändamål för
budgetåret 1994/95 (prop. 1993/94:100 bil. 7, bet. 1993/94:TU17,
rskr. 1993/94:199).
För täckande av investeringskostnaden vid centralerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö bör staten som en engångssumma kunna tillföra
bolaget 80 miljoner kronor. Detta belopp motsvarar statens andel av
investeringskostnaden i enlighet med nuvarande konsortialavtal. De
övriga 50 % av kostnaderna svarar kommuner och landsting för.
Detta innebär att anslaget för budgetåret 1994/95 för kostnader
förenade med statens ägande i SOS Alarmering AB bör uppgå till
sammanlagt 220 miljoner kronor.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 6
4 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
Förslag till riksdagsbeslut Prop. 1993/94:150
Regeringen föreslår att riksdagen Bilaga 6
1. bemyndigar regeringen att godkänna ett nytt konsortialavtal av-
seende SOS Alarmering AB mellan svenska staten, Landstings-
förbundet och Svenska Kommunförbundet genom Förenade
Kommunföretag AB, i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som angetts i det föregående,
2. bemyndigar regeringen att godkänna ett alarmeringsavtal mellan
svenska staten och SOS Alarmering AB i huvudsaklig
överenstämmelse med vad som angetts i det föregående,
3. med ändring av riksdagens beslut (bet. 1993/94:TU17, rskr.
1993/94:199) till Kostnader förenade med statens ägande i SOS
Alarmering AB för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservations-
anslag på 220 000 000 kronor.
10
Bilaga 7
F inansdepartementet
1993/94:150
Bilaga 7
1994/95 Nytt anslag (förslag) 1 000
I prop. 1989/90:100 bil. 15 hemställde regeringen att riksdagen till
Bidrag till kompetensutveckling på det statligt reglerade området för
budgetåret 1990/91 skulle anvisa ett reservationsanslag på 300 000 000
kr. Bakgrunden till detta var att parterna i 1989 års ramavtal om löner
för statstjänstemän m.fl. (RALS 1989-90) avsatt 300 miljoner kronor för
att statsanställda skall kunna erbjudas en viss personalutbildning varje år.
Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (bet. 1989/90:AU18, rskr.
1989/90:213).
Den 1 juli 1993 fanns det 6 125 000 kr oförbrukat på detta anslag.
Enligt uppgift från Statens arbetsgivarverk, som enligt regleringsbrev
disponerar anslaget, kommer medel fortfarande att finnas kvar vid
utgången av budgetåret 1993/94. Budgetåret 1993/94 är det tredje och
sista året efter det budgetår då anslaget var uppfört på statsbudgeten som
regeringen har dispositionsrätt till anslagsmedlen.
Eftersom det kommer att finnas ett behov att disponera anslagsmedlen
även efter utgången av budgetåret 1993/94 bör anslaget ånyo föras upp
i statsbudgeten. Detta kan ske med endast ett formellt anslagsbelopp
eftersom någon ytterligare medelsanvisning inte behövs.
Medel för räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder och för vissa
andra bidrag för bostadsändamål anvisas årligen under anslaget Ränte-
bidrag m.m. på sjunde huvudtiteln. Anslaget, som är ett förslagsanslag,
beräknas såvitt gäller räntebidrag bl.a. med ledning av sammanställningar
över bidragsunderlag, garanterade räntesatser och subventionsräntesatser
för olika årgångar och bidragstagarkategorier (aviseringsstatistik) som
Boverket upprättar en gång per halvår.
På basis av Boverkets aviseringsstatistik avseende räntebidragsutbetal-
ningar under första halvåret 1993 angavs i 1994 års budgetproposition
(prop. 1993/94:100 bil. 8) behovet av medel under budgetåret 1993/94
för räntebidrag för ny- och ombyggnad till 30 080 miljoner kr och det
totala medelsbehovet på anslaget till 30 900 miljoner kr. Belastningen på
anslaget beräknades således bli 415 miljoner kr mindre än tidigare beräk-
nat. Som huvudsaklig förklaring till minskningen angavs sjunkande mark-
nadsräntor.
Nya beräkningar som Boverket gjort med ledning av verkets aviserings-
statistik avseende räntebidragsutbetalningar under andra halvåret 1993
tyder emellertid på att de beräkningar som tidigare gjordes på basis av
första halvårets statistik kraftigt underskattat utgiftsbehovet för budgetåret
1993/94. Med utgångspunkt från faktiska utbetalningar av räntebidrag
under andra halvåret 1993 på 16 706 miljoner kr beräknas nu utgifterna
för sådana bidrag uppgå till sammanlagt 33 000 miljoner kr under
budgetåret 1993/94. Den totala anslagsbelastningen beräknas därmed bli
33 800 miljoner kr för budgetåret 1993/94.
Orsakerna till avvikelsen mellan de båda beräkningarna är flera. En är
att de kalkylmodeller som hittills använts inte i tillräcklig grad tagit
hänsyn till den faktiska tidpunkt då en lägre marknadsränta första gången
visar sig i form av en lägre bidragsutbetalning. Den mera ingående analys
som Boverket gjort av den senaste aviseringsstatistiken indikerar att
denna tidpunkt ligger i genomsnitt tre månader senare än som hittills an-
tagits i fråga om räntebidrag för bostadslån och i genomsnitt nio månader
senare såvitt gäller räntebidrag för bottenlån. En annan orsak är att kal-
kylerna inte förutsåg effekten för anslagsbelastningen av möjligheten för
de bidragstagare som får räntebidrag fr.o.m. år 1992 att välja tidpunkt
för första räntebidragsutbetalningen. Boverkets analys av senaste avise-
ringsstatistiken visar att den första utbetalningen som belastar ränte-
bidragsanslaget i ett nytillkommet ärende ofta gäller räntebidrag för mer
än de normala tre månaderna i taget. Ytterligare en orsak är den under
år 1993 genomförda övergången från halvårs- till kvartalsaviseringar av
räntebidrag enligt äldre regler som inte hunnit slutföras i sin helhet under
första halvåret 1993. Anslaget för budgetåret 1993/94 belastas därför med
mer än en "normal" årsutgift för räntebidrag.
Till följd av vad som således framkommit om tidigare gjorda beräk-
ningar har en ny beräkning också gjorts såvitt avser behovet av medel för
räntebidrag under budgetåret 1994/95. Medelsbehovet under budgetåret
1994/95 för detta ändamål beräknas nu till 28 250 miljoner kr och det
totala anslagsbehovet till 29 000 miljoner kr. Det i prop. 1993/94:100
bil. 8 för budgetåret 1994/95 föreslagna anslaget för räntebidrag m.m. på
25 600 miljoner kr bör därför höjas med 3 400 miljoner kr.
1993/94:150
Bilaga 7
1993/94:150
Bilaga 7
1993/94
1994/95
Anslag1 1 000
Förslag 1 000
1. Anslaget Statliga ägarinsatser m.m. i AB Industrikredit och Nordbanken
Förberedelserna för en försäljning av statens aktier i Nordbanken har
påbörjats. Hur lång tid denna process kommer att ta är ännu för tidigt att
säga. Regeringen föreslår att anslaget Statliga ägarinsatser m.m. i
Nordbanken förs upp i statsbudgeten för budgetåret 1994/95 med ett
formellt belopp. Från anslaget bör bestridas utgifter som uppkommer vid
förberedelser för och genomförande av försäljning av statens aktier i
Nordbanken.
Regeringen föreslår att riksdagen
1. till Bidrag till kompetensutveckling på det statligt reglerade
området för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på
1 000 kr,
2. under sjunde huvudtitelns förslagsanslag Räntebidrag m.m. för
budgetåret 1994/95 anvisa 3 400 000 000 kr utöver vad som
föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 8,
3. till Statliga ägarinsatser m.m. i Nordbanken för budgetåret
1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Kommunsektorn genomgår för närvarande stora förändringar. Riksdagen
har under de senaste åren fattat flera beslut av stor betydelse för sektorn.
Kommuner och landsting har successivt givits bättre förutsättningar att
själva organisera, prioritera och utforma sin verksamhet. Möjligheterna
till flexibilitet och till att kunna utforma verksamheten efter lokala
förutsättningar har ökat. En försämrad samhällsekonomi har också drivit
på den pågående förändringsprocessen. Begränsade resurser ställer större
krav på förnyelse och effektivisering.
Ett nytt statsbidragssystem för kommuner har införts fr.o.m. år 1993.
Samtidigt har ett stort antal specialdestinerade statsbidrag tagits bort, och
därmed också de detalj styrande regler som var förenade med många av
dessa bidrag. Det nya systemet innebär vid fullt genomförande en relativt
långtgående inkomst- och kostnadsutjämning och vidare att kommunen får
hela bidraget utan särskilda villkor för användandet. Införandet har bl.a.
skett utifrån målet om att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar
dels genom att utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna,
dels genom att ge största möjliga handlingsutrymme för kommunerna att
själva utforma sin verksamhet. Ett arbete med att följa upp och utvärdera
den kommunala ekonomin avseende bl.a. effekterna av systemom-
läggningen pågår.
Vidare har fr.o.m. år 1993 ett nytt system för utbetalning av kommu-
nalskattemedel till kommuner och landsting införts.
En mer långsiktig stabilitet i skatte- och bidragssystemen bör efter-
strävas för kommuner och landsting. En parlamentariskt sammansatt
beredning har tillkallats med uppgift att lämna förslag som innebär att
förutsättningarna för detta kan förbättras. Utredningsarbetet skall vara
klart i sådan tid att en ny ordning kan gälla från år 1996.
Mot bakgrund av det pågående utredningsarbetet föreslår regeringen att
det statliga utjämningsbidraget till kommuner för år 1995 skall utgå med
samma belopp per kommun som det preliminära bidraget för år 1994.
Vidare föreslås att bidraget med anledning av skattereformens effekter
skall finnas kvar även år 1995.
Det utredningsarbete som har påbörjats kommer även att inriktas mot
att finna en långsiktig lösning för hur de ekonomiska regleringarna
mellan staten och kommunsektorn skall göras. Tillkommande för-
ändringar för åren 1994 och 1995 som föranleder en ekonomisk reglering
mellan staten och kommunsektorn bör i avvaktan på utredningsarbetets
resultat regleras genom att kommunalskattemedlen justeras.
I denna proposition föreslås vidare riktlinjer för finansieringsprincipens
fortsatta tillämpning.
Staten anger riktlinjer för den kommunala ekonomin. I detta ingår att
vid den samhällsekonomiska bedömningen ange utrymmet för sektorns
skattefinansierade verksamhet. Utrymmet bestäms dels av det kommunala
skatteunderlaget och kommunsektorns skatteuttag, dels av de statliga
bidragen till sektorn. Regeringen föreslår inte någon begränsning av
kommunernas och landstingens rätt att ta ut skatt men förutsätter trots det
att den genomsnittliga kommunala utdebiteringsnivån inte höjs.
Med hänvisning till vad regeringen redovisat i den reviderade
finansplanen om det ekonomiska läget bör även kommunsektorn dela an-
svaret för att eliminera det strukturella underskottet i de offentliga
finanserna. Det tar sig uttryck i att det inte finns utrymme för någon
uppräkning av statsbidragen under de närmaste åren. De generella
statsbidragen bör därför förbli nominellt oförändrade.
Kommuner och landsting har en central roll för välfärden. De svarar för
viktiga välfärdsuppgifter där vård, omsorg och utbildning dominerar.
Kommuner och landsting har därmed fått en stor betydelse som arbets-
givare och tjänsteproducenter. Den kommunala sektorns omfattning och
betydelse gör att staten måste kunna påverka den kommunala konsum-
tionsutvecklingen och finansieringen av verksamheten. Detta sker dels
genom statlig ram- och/eller rättighetslagstifitning av den kommunala
verksamheten, dels genom att staten anger det skattefinansierade
utrymmet.
Ekonomisk tillväxt förutsätter förändring. Vissa delar av ekonomin -
sektorer, branscher, företag - expanderar medan andra stagnerar eller
minskar. Den ekonomiska politikens huvuduppgift är att skapa förut-
sättningar för att genom god och uthållig tillväxt bygga en stabil grund
för välfärden och sysselsättningen.
Den nödvändiga förstärkningen av de offentliga finanserna har redan
inletts och kommer att behöva fortgå under en följd av år. För att det
skall skapas nya jobb krävs en hållbar utveckling av landets offentliga
finanser. Behovet av fortsatt sanering av de offentliga finanserna och
minskning av de offentliga utgifterna berör även den kommunala sektorn.
Skillnaderna i utdebitering mellan olika kommuner och landsting är för
närvarande stora. De är främst betingade av skillnader i skattekraft, men
också av skillnader i servicenivå, effektivitet, avgiftsnivå och olika
ambitioner vad gäller konsolideringsgrad. Utgångspunkten för de
närmaste åren är att den genomsnittliga kommunala utdebiteringsnivån
inte bör höjas. En möjlighet till omfördelning av det kommunala
skatteuttaget bör däremot finnas.
Statens ansvar för samhällsekonomin och verksamheten i stort inom
kommunsektorn måste kombineras med respekt för den kommunala
självstyrelsen.
En stor del av besparingarna i den offentliga sektorn har skett inom
kommunsektorn. Det är konsekvenserna av den kraftiga expansion som
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
skedde framförallt på 1970-talet, ofta i strid med vad statsmakterna
bedömde som lämpligt med hänsyn till den samhällsekonomiska balansen.
De nu genomförda besparingarna har utlöst en livaktig förnyelse i många
kommuner och landsting. Den ekonomiska situationen innebär att det
även fortsättningsvis krävs omprövningar av kommunal verksamhet och
kraftfulla åtgärder i syfte att höja produktiviteten och begränsa kost-
naderna i sektorn som helhet. Förhållandena varierar dock mellan
enskilda kommuner och landsting. En del kommuner och landsting har
redan gjort stora besparingar och står därför inför relativt små fortsatta
kostnadsneddragningar. Andra kommuners och landstings bidrag till den
strukturella anpassningen har hittills varit blygsamma och dessa måste
öka takten i volymneddragningama de kommande åren.
Flera kommuner och landsting har inlett samarbete med länsarbets-
nämnder för att undvika varsel och uppsägningar under åren 1994 och
1995. Hur sysselsättningen inom kommunsektorn därefter kommer att
påverkas är oklart. Under våren har regeringen tillsammans med Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet samt de tre stora personalför-
bunden haft ett seminarium kring kommunala sysselsättningsfrågor. Det
ansågs därvid angeläget att ytterligare analysera sysselsättningsfrågan och
framförallt de strukturella förändringar som drabbar vissa personalkate-
gorier mer än andra.
Att döma av de undersökningar som bl.a. initierats av expertgruppen
för studier i offentlig ekonomi (ESO) har den kommunala omställningen
de senaste åren i väsentliga avseenden brutit en negativ produktivitets-
utveckling. Denna produktivitetsförbättring underlättar den anpassning till
inkomsterna, som de kommunala kostnaderna måste genomgå.
Med hänsyn till vad regeringen tidigare har redovisat om målen för
budgetpolitiken och till att medborgarnas behov av service på bästa
möjliga sätt bör tillgodoses, måste arbetet med att öka produktiviteten i
den kommunala verksamheten drivas vidare.
Om utrymme skall kunna skapas för angelägna reformer kan det också
bli nödvändigt att öka avgiftsfinansieringen alternativt minska eller
avveckla verksamheter som nu skattefinansieras.
Förändringarna i statsbidragssystemet till kommunerna utgår från två
grundläggande förhållanden. Det första är att kravet på samhällseko-
nomisk balans skall vara styrande för bedömningarna av det framtida
skattefinansierade utrymmet för den kommunala sektorn. Det andra är att
ansvarsfördelningen mellan staten och kommunsektorn skall vara tydlig.
Samtidigt med omläggningen av bidragssystemet (prop. 1991/92:150
del II, bet. 1991/92:FiU:29, rskr. 1991/92:345) betonades att regeringen
med jämna mellanrum bör ge riksdagen en samlad genomlysning av den
verksamhet som bedrivs av kommuner och landsting. Ett sådant underlag
behövs för att regering och riksdag skall kunna göra en avvägning av det
samhällsekonomiska utrymmet och fastställa utrymmet för den skattefi-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
nansierade verksamheten i kommunsektorn. Ett annat viktigt syfte med
uppföljningen är att bedöma kommunernas ekonomiska förutsättningar att
bedriva sin verksamhet.
Regeringen redogör vaije år i budgetpropositionen för utvecklingen
inom olika delar av den offentliga sektorn. När det gäller kommunal
verksamhet har redovisningar hittills främst återfunnits i respektive
departements bilagor till budgetpropositionen. En samlad överblick över
de frågor som berör kommunerna har därför varit svår att få. Regeringen
överväger därför att årligen göra en mer samlad redovisning. Ett förslag
redovisas inom kort av Civildepartementet i form av en departementspro-
memoria.
Arbetet med uppföljning av den kommunala ekonomin pågår för
närvarande inom Finansdepartementet. För att analyserna skall kunna
fungera som beslutsunderlag är det av betydelse att de innehåller såväl en
finansiell som en verksamhetsrelaterad uppföljning. Avsikten är att
framdeles redovisa en övergripande ekonomisk analys i samband med
budgetpropositionen.
I det följande görs en kortfattad redovisning av kommunernas (exkl.
kyrkliga kommuner) och landstingens finansiella ställning. Redovisningen
kompletteras med en kortfattad redovisning av en sektorsvis uppföljning
för området barnomsorg.
Resultaträkning
Enligt tabell 2.1 visar kommunernas och landstingens samlade resultat en
negativ förändring av det egna kapitalet för åren 1990 och 1991, medan
förändringen var positiv för år 1992. Den positiva förändringen av det
egna kapitalet år 1992 berodde på en betydande dämpning av kost-
nadsutvecklingen detta år, samtidigt som den goda inkomstutvecklingen
år 1990 med en tvåårig eftersläpning av skattemedelsutbetalningama gav
höga skatteinkomster år 1992.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Tabell 2.1 Resultaträkning för kommuner och landsting åren 1990 - 1992
i miU årder kronor
|
1990 |
1991 |
1992 | |
|
Kommuner | |||
|
Verksamhetens nettokostnader |
- 112,3 |
- 119,6 |
- 139,4 |
|
Resultat efter skatter och |
4,9 |
7,9 |
20,5 |
|
Förändring av eget kapital |
-0,7 |
- 4,0 |
3,7 |
(resultat 3)
Landsting
|
Verksamhetens nettokostnader |
- 102,0 |
- 104,5 |
- 88,3 |
|
Resultat efter skatter och |
-0,6 |
5,0 |
10,0 |
|
finansnetto (resultat 2) | |||
|
Förändring av eget kapital |
-4,2 |
-0,5 |
1,2 |
(resultat 3)
Källa: SCB, Kommunernas finanser
Kommunernas nettokostnader for verksamheten ökade med ca 20
miljarder kronor (ca 17 %) mellan åren 1991 och 1992. Detta förklaras
huvudsakligen av den s.k. ÄDEL-reformen, som innebar att ansvaret för
äldrevården överfördes från landstingen till kommunerna. ÄDEL-
reformen innefattade även en skatteväxling mellan kommunerna och
landstingen, vilket innebar att kommunernas skatteintäkter och generella
statsbidrag ökade kraftigt år 1992. För landstingen innebar ÄDEL-
reformen analogt att kostnaderna och intäkterna minskade.
Balansräkning
Av balansräkningen i tabell 2.2 framgår att för år 1992 uppgick kommu-
nernas bokförda tillgångar till 282 miljarder kronor. Totalt ökade
kommunernas tillgångar med drygt 22 miljarder kronor mellan åren 1991
och 1992. De ökade totala tillgångarna i kommunerna har i huvudsak
finansierats med en ökad skuldsättning. År 1992 ökade skulderna med 28
miljarder kronor. Skuldökningen beror på att många kommuner böljade
redovisa sin pensionsskuld från år 1991.
Balansräkningen för landstingen visar att år 1992 uppgick de bokförda
tillgångarna till ca 79 miljarder kronor. Sett till den studerade perioden,
dvs. åren 1990 - 1992, har landstingens tillgångar ökat något, men
jämfört med kommunerna har ökningen varit väsentligt mindre.
Landstingens skulder har ökat drastiskt under de tre studerade åren.
Skuldökningen mellan år 1991 och år 1992 är ca 23,6 miljarder kronor,
vilket är en ökning med mer än 50 %. I likhet med kommunerna beror
skuldökningen i landstingen på att allt fler landsting böljat redovisa
pensionsskulderna under åren 1990 - 1992.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Tabell 2.2 Balansräkning för kommuner och landsting åren 1990 - 1992 i
miljarder kronor
|
1990 |
1991 |
1992 | |
|
Kommuner | |||
|
Tillgångar |
244,3 |
260,3 |
281,9 |
|
Skulder |
99,5 |
137,1 |
165,2 |
|
Eget kapital |
144,8 |
123,3 |
116,7 |
|
Summa skulder och eget kapital |
244,3 |
260,3 |
281,9 |
|
Landsting | |||
|
Tillgångar |
72,1 |
78,3 |
79,3 |
|
Skulder |
26,3 |
44,7 |
68,3 |
|
Eget kapital |
45,8 |
33,6 |
11,0 |
|
Summa skulder och eget kapital |
72,1 |
78,3 |
79,3 |
Källa: SCB, Kommunernas finanser
Finansiella nyckeltal
Från resultat- och balansräkningen kan olika finansiella nyckeltal
beräknas. I diagrammen 2.1 och 2.2 visas två sådana nyckeltal.
Diagram 2.1 Nettokostnadernas andel av totala skatteintäkter och generella
bidrag
Nettokostnadernas andel av de totala skatteintäkterna visar hur stor
andel av de totala skatteintäkterna (inklusive generella statsbidrag) som
används för att finansiera verksamhetens nettokostnader. Om nettokost-
naderna överstiger skatteintäkterna måste skillnaden finansieras på annat
sätt, t.ex. genom lån eller minskning av rörelsekapitalet.
Av diagram 2.1 framgår att år 1992 finansiellt sett var ett bra år både
för kommunerna och landstingen. För kommunernas del återstod 16 %
av skatteintäkterna för att täcka underskott i finansnetto och avskriv-
ningar, medan motsvarande andel för landstingen uppgick till 10 %.
Variationen mellan olika kommuner respektive landsting var emellertid
stor. För kommunernas del varierade nettokostnadernas andel av totala
skatteintäkter och statsbidrag för år 1992 mellan 70 % och 98 %.
Motsvarande variation för landstingen samma år var mellan 82 % och
97 %.
Som tidigare nämnts berodde de positiva resultaten år 1992 främst på
den gynnsamma inkomstutvecklingen år 1990, som med en tvåårig efter-
släpning av skattemedlen innebar höga skatteinkomster år 1992, och på
att år 1992 skedde en dämpning av kostnadsutvecklingen.
Åren 1990 och 1991 var däremot nettokostnadernas andel av skattein-
täkterna större. Dessa två år återstod 7 % respektive 9 % av kommuner-
nas skatteintäkter då verksamhetens nettokostnader finansierats. En
liknande utveckling gällde även för landstingen.
Diagram 2.2 Soliditet, exklusive pensionsskuld
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Soliditetsmåttet visar den långsiktiga betalningsförmågan, dvs hur stor
del av de egna tillgångarna som har finansierats med eget kapital, och om
det finns beredskap för framtida resultatförsämringar.
I diagram 2.2 har soliditeten beräknats exklusive pensionsskulden. För
den studerade treårsperioden framgår att kommunernas soliditet i stort
10
sett är oförändrad från år till år. En liknande utveckling av soliditetsmåt-
tet gäller även för landstingen.
Variationen mellan olika kommuner respektive landsting var däremot
stor för år 1992.1 kommunerna var soliditeten exklusive pensionsskulden
som lägst 17 % och högst 92 %. För landstingens del varierade
soliditeten mellan 45 % och 84 %.
Sektorsvis uppföljning
En viktig utgångspunkt för de sektorsvisa uppföljningarna är de över-
gripande nationella mål som finns för respektive sektor. I det följande
redovisas kortfattat en uppföljning för bamomsoigsområdet.
Barnomsorg
Under perioden 1985 t.o.m. 1993 har tre viktiga riksdagsbeslut fettats
som rör den offentligt finansierade barnomsorgen.
År 1985 fettade riksdagen ett principbeslut (prop. 1984/85:209, bet.
1985/86:SoU5, rskr. 1985/86:27) om att alla barn över ett och ett halvt
års ålder fram till skolstarten skulle få delta i en organiserad förskole-
verksamhet senast år 1991.
År 1992 togs i den s.k. valfrihetspropositionen (prop. 1991/92:65, bet.
19991/92:SoU12, rskr. 1991/92:85) tidigare hinder för fri etablering och
fritt utnyttjande av olika former av barnomsorg bort.
År 1993 antog riksdagen regeringens proposition (prop. 1993/94:11,
bet. 1993/94:SoUll, rskr. 1993/94:117) Utvidgad lagreglering på
bamomsorgsområdet, där bl.a. kommunernas skyldighet att tillhandahålla
barnomsorg för barn i åldrarna 1 till och med 12 år skärps genom
ändringar i socialtjänstlagen (1980:620). Beslutet innebär en utvidgning
av de förslag som fördes fram år 1985 genom att åldersgränsen för rätt
till barnomsorg sänktes till 12 månader och att även skolbarnsomsorgen
blir en kommunal skyldighet.
I diagram 2.3 visas hur antalet platser i barnomsorg, antal barn i kö till
plats i barnomsorg samt personaltätheten har utvecklats mellan åren 1985
och 1992.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
11
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Diagram 2.3 Barnomsorgens utveckling Aren 1985 - 1992
Källa: SCB, statistiska meddelanden och barnomsorgsundersökningarna
Av sammanställningen i diagram 2.3 framgår att det har skett en kraftig
utbyggnad av barnomsorgen sedan principbeslutet fettades år 1985. Med
barnomsorg menas i diagrammet antal platser i daghem och familjedag-
hem för bam i åldrarna 0 - 6 år. Mellan åren 1985 och 1992 ökade dessa
platser från ca 298 000 till ca 407 000, vilket motsvarar en ökning med
37 %.
Samtidigt som antalet platser i barnomsorgen har ökat, har antalet bam
i kö till plats i barnomsorg minskat. Kön till plats i daghem och
familjedaghem för bam i åldrama 0 - 6 år har under perioden 1985
t.o.m. 1992 minskat från ca 83 600 till ca 50 500, vilket är en minskning
med 40 %.
Uppgifterna om antalet bam i kö är hämtade från bamomsorgs-
undersökningama. Dessa nivåtal överskattar troligen det verkliga antalet
bam i kö till plats i barnomsorg. För en närmare beskrivning av hur
kösiffror skall tolkas hänvisas till prop. 1993/94:11 Utvidgad lagreglering
på bamomsorgsområdet, m.m.
Personaltätheten, mätt som antal årsarbetande personal per 100 bam i
daghem, har i princip varit oförändrad från år 1985 fram till år 1990.
Därefter har personaltätheten minskat. Framför allt minskade personaltät-
heten år 1992 då den uppgick till 20,4, vilket kan jämföras med 24,3 år
1989. Minskningen i personaltätheten från år 1985 till år 1992 är 12 %.
I tabell 2.3 redovisas kostnader per heltidsbam under åren 1990 till
1992.
12
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Tabell 2.3 Kostnad per heltidsbarn i barnomsorg (daghem, dettidsfSrskoIa och
skolbarnomsorg) under åren 1990 - 1992, 1990 års priser.
|
År |
Bruttokostnad |
Personalkostnad |
Övriga kostnader |
|
1990 |
69 300 |
52 000 |
17 300 |
|
1991 |
69 200 |
51 400 |
17 800 |
|
1992 |
68 400 |
49 700 |
18 700 |
Källa.Svenska. kommunförbundet, Socialstyrelsen och SCB: Jämförelsetal för
socialtjänsten
Bruttokostnaden per heltidsbarn i barnomsorg, i detta fell daghem,
deltidsförskola och skolbamomsoig, minskade i festa priser under åren
1990 -1992 med ca 1 000 kronor, från 69 300 kronor till 68 400 kronor.
Detta motsvarar en kostnadsminskning med drygt 1 %. Uppdelat på
personalkostnader och övriga kostnader framgår av tabell 2.3 att
personalkostnaderna utgör över 70 % av de totala bruttokostnaderna.
I likhet med resultaten för de finansiella nyckeltalen är variationen
mellan olika kommuner stor även vad gäller de verksamhetsrelaterade
uppgifterna. Skillnaden mellan högsta och lägsta bruttokostnad per
heltidsbarn för år 1992 var över 50 000 kronor.
Regeringens bedömning: Med hänsyn till det samhällsekonomiska
läget bör statsbidragen till kommuner och landsting under år 1995
förbli nominellt oförändrade.
Skälen för regeringens bedömning: Saneringen av de offentliga
finanserna kan som tidigare nämnts inte ske utan att också de finansiella
förutsättningarna för kommunsektorn påverkas. De stora krav på bud-
getsanering som regeringen tidigare redovisat i den reviderade finans-
planen måste få effekter även för den kommunala sektom. Det är därför
av stor vikt att kommunföreträdarna, de enskilda kommunerna och
landstingen känner ett ansvar för helheten i den svenska ekonomin. Det
är trots allt först när hela den offentliga sektorns finanser har stabiliserats
och förbättrats som staten kan ge kommuner och landsting de långsiktiga
planeringsförutsättningar som eftersträvas.
Ett av regeringens underlag inför beslut om utformningen av en
långsiktig utgiftsstrategi är den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK).
LK-beräkningen bygger på de mål om realt oförändrade utgifter för
offentlig konsumtion som uttalades i förra årets reviderade finansplan.
Detta innebär att utgifterna för den offentligt skattefinansierade konsum-
tionen får öka högst i takt med den allmänna prisutvecklingen, dvs. pris-
utvecklingen för bruttonationalprodukten.
5 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
13
Huvuddelen av utgifterna lör konsumtion består av löner och arbets-
givaravgifter, vilka under senare år har ökat i snabbare takt än priserna.
Utgifterna för den kommunala konsumtionen tenderar därför att växa
snabbare än den nominella utvecklingen av BNP även om den reala
tillväxten är densamma för båda.
Effektivisering och rationalisering pågår idag i betydligt större
omfattning än på 1980-talet. Man ser över organisation, samordnar
verksamheter och försöker sänka kostnaderna genom anbudsupphandling
och konkurrens.
Minskningar av den kommunala konsumtionen kan även ske genom att
kommunala verksamheter läggs ned eller minskar i omfattning.
Kommunerna kan även höja sina avgifter för att fylla gapet mellan
behov och resurser. Det är rimligt att en del av den ökning av hushållens
disponibla inkomster som kan förväntas vid en återhämtning av den
svenska ekonomin tas i anspråk för en ökad grad av avgiftsfinansiering
av den kommunala verksamheten. Varje kommun bör därför noga pröva
och utveckla sin avgiftspolitik. I detta arbete måste en avvägning mot
såväl fördelningspolitiska konsekvenser som samhällsekonomiska
effektivitetsaspekter göras. De fördelningspolitiska effekterna med
inriktning mot att belysa möjligheten att öka avgiftsbeläggningen och höja
de redan nu existerande avgifterna som uppstår i samband med ett sådant
förfärande redovisas i bilaga 1:5 avsnitt 4.
Mellan åren 1985 och 1991 hade kommunsektorn ett negativt finansiellt
sparande på mellan 2 och 8 miljarder kronor per år. Inkomsterna täckte
de löpande utgifterna medan en del av investeringarna finansierades med
upplåning, försäljning av tillgångar eller neddragning av rörelsekapitalet.
Kommunsektorns finansiella sparande förstärktes under år 1992 då ett
finansiellt överskott på 16 miljarder kronor uppstod. För år 1993
beräknas det finansiella sparandet ha uppgått till 25 miljarder kronor. De
stora positiva resultaten förklaras till största delen av den nedväxling av
pris- och löneökningstakten som skett de senare åren i kombination med
ökade skatteintäkter till följd av den tvååriga eftersläpningen i det gamla
systemet för utbetalning av kommunalskattemedel.
År 1994 beräknas det finansiella sparandet komma att uppgå till 12
miljarder kronor. Anledningen till minskningen är de tillfälliga effekter
som förstärkte sektorns finanser under åren 1992 och 1993. I tabell 2.4
redovisas den kommunala sektoms finansiella sparande åren 1994 - 1999
enligt LK-beräkningen.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
14
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Tabell 2.4 Den kommunala sektorns finansiella sparande
(Miljarder kronor i löpande priser)
|
År |
1994 |
1995 |
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
|
Finansiellt sparande |
12 |
0 |
4 |
11 |
19 |
24 |
Källa: Finansdepartementet
Beräkningen bygger på det krav på realt oförändrade utgifter för
offentlig konsumtion som angavs i förra årets reviderade finansplan och
som återfinns i saneringsprogrammet. Under åren 1995 och 1996
försämras det finansiella sparandet något, men är fortfarande positivt.
Under resten av LK-perioden uppvisar kalkylen för kommunsektorn ett
positivt finansiellt sparande på mellan 11 och 24 miljarder kronor. Det
är framförallt mellan åren 1996 och 1998 som det enligt beräkningen sker
en kraftig förbättring. Till stor del förklaras förbättringen av skattein-
komsternas förväntade positiva utveckling samtidigt som konsumtionen
antas anpassas till det skattefinansierade utrymmet.
I beräkningarna av den kommunala sektorns skatteinkomster har det
antagits att den genomsnittliga kommunala utdebiteringen ligger
oförändrad på 31,05 kronor per skattekrona under hela kalkylperioden.
Är 1994 sänktes grundavdraget. Det leder till en ökning av det
kommunala skatteunderlaget. För de kommuner och landsting som år
1994 bibehöll eller sänkte sin skattesats i jämförelse med år 1993 avstod
staten tillfälligt från att reglera denna ökning. Därmed har kommun-
sektorn tillfälligt tillförts 4,2 miljarder kronor detta år.
Däremot har skattemedlen reducerats med hänsyn till andra regeländ-
ringar som påverkar skatteunderlaget.
Förbättringen av det finansiella sparandet orsakas inte av någon
minskning av den kommunala sektorns reala tillgångar under LK-perio-
den. I stället antas realinvesteringama öka. Till detta bidrar det s.k.
ROT-programmet. Utvecklingen kan jämföras med 1980-talet då in-
vesteringarna i nominella belopp rent av minskade vissa år.
Transfereringarna från kommunsektorn omfattar bl.a. bostadsbidrag,
kommunalt bostadstillägg för pensionärer (KBT) och socialbidrag till
hushållen m.m. Fr.o.m. år 1994 har bostadsbidragen förstatligats och
fr.o.m. år 1995 avses även KBT att förstatligas. Transfereringarna
påverkas delvis av den samhällsekonomiska utvecklingen, bl.a. genom att
en sämre inkomstutveckling för hushållen medför en ökning av antalet
bidragssökanden vid givna bidragsnormer.
Den kommunala sektorns inkomster är nära knutna till hur löner och
sysselsättning utvecklas, men även kostnaderna påverkas.
Den kommunala sektorn har således, som helhet och i jämförelse med
andra sektorer i samhället, acceptabla ekonomiska förhållanden.
Förhållandena kan dock variera kraftigt mellan enskilda kommuner och
landsting. Som tidigare har framförts finns inte förutsättningar att sanera
de offentliga finanserna enbart genom reduktion av statens konsumtion
eller statens transfereringar till hushåll och företag. Tilldelningen av
15
ekonomiska resurser till kommuner och landsting måste därför utvecklas
mycket restriktivt. Således bör även kommunsektorn delta i ansträng-
ningarna att eliminera det strukturella underskottet i de offentliga
finanserna under perioden. Det innebär att det inte finns utrymme för
någon uppräkning av statsbidragen år 1995. Nominellt oförändrade
statsbidrag är den högsta nivå som bör vara aktuell t.o.m. år 1999.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Regeringens förslag: Det statliga utjämningsbidraget till kommuner
skall för år 1995 utgå med samma belopp per kommun som det
preliminära bidraget för år 1994.
Bakgrunden till regeringens förslag: Sedan år 1993 utges ett statligt
utjämningsbidrag till kommuner. Bidraget har till syfte att utjämna de
ekonomiska förutsättningarna mellan kommuner. Under åren 1993 och
1994 gäller särskilda övergångsregler som begränsar effekterna av
bidragsomläggningen.
Det nya utjämningsbidraget till kommuner grundas på ett förslag som
lades av Kommunalekonomiska kommittén (SOU 1991:98). I samband
med beslutet om införandet av utjämningsbidraget beslutade regeringen
att tillkalla en särskild utredare med uppgift att se över den s.k.
strukturkostnadsutjämningen i utjämningsbidraget. Utredaren avlämnade
sitt förslag i juni 1993. Utredarens betänkande Kostnadsutjämning mellan
kommunerna (SOU 1993:53) har remissbehandlats. En arbetsgrupp inom
Finansdepartementet har i en rapport, Kommunal inkomstutjämning -
alternativa modeller (Ds 1993:68), beskrivit några olika alternativ till hur
inkomstutjämningen i utjämningsbidraget kan förbättras. Även denna
rapport har remissbehandlats.
Svenska kommunförbundet yttrade sig över båda dessa utredningar i ett
sammanhang och framhöll därvid vikten av att en samlad bedömning görs
av strukturkostnadsutjämningen och inkomstutjämningen och att frågorna
bör bli föremål för en parlamentarisk beredning. Man framhöll vidare att
fördelningen av bidraget år 1995 bör ske utifrån provisoriska regler.
Detta provisorium bör enligt förbundet vara en "frysning" av 1994 års
bidrag.
Landstingsförbundet angav i sitt remissyttrande att de ovan nämnda
utredningarna och den pågående Landstingsekonomiska utredningen (Fi
1993:14) måste bedömas i ett sammanhang och först då samtliga
utredningar är klara.
Landstingsekonomiska utredningen skulle enligt de ursprungliga
direktiven (dir. 1993:63) vara slutförd den 31 augusti 1994. Genom
16
tilläggsdirektiv (dir. 1994:3) har av skäl som nedan anges utredningstiden
avkortats till den 16 maj 1994.
En parlamentariskt sammansatt beredning (Fi 1993:24) har tillkallats
med uppdrag att senast den 31 oktober 1994 föreslå hur statens bidrag till
kommuner respektive landsting och utjämningen av de ekonomiska
förutsättningarna mellan dem skall utformas från och med år 1996 (dir.
1993:137). Enligt direktiven skall beredningens arbete utgå från tidigare
utredningar som presenterats i fråga om kostnads- respektive inkomstut-
jämningen. Strukturkostnadsutredningens betänkande och rapporten om
inkomstutjämning samt remissyttrandena angående dessa har överlämnats
till beredningen. Enligt direktiven till beredningen skall också Lands-
tingsekonomiska utredningens förslag utgöra ett av underlagen för
beredningens slutliga förslag.
Skälen för regeringens förslag: Mot bakgrund av förbundens yttranden
föreslår regeringen att utjämningsbidraget till kommuner för år 1995
utgår med samma belopp per kommun som det preliminära bidraget för
år 1994.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör bemyndigas
att, utifrån det preliminära bidraget år 1994, fastställa utjämningsbidraget
per kommun för år 1995. Därvid skall hänsyn tas till att två kommundel-
ningar görs vid kommande årsskifte. Eftersom bidraget år 1995 föreslås
vara detsamma som 1994 års preliminära utjämningsbidrag kommer
någon del- eller slutavräkning, enligt 8 och 9 §§ lagen (1992:670) om
statligt utjämningsbidrag till kommuner, således inte att ske av 1995 års
utjämningsbidrag.
De ekonomiska regleringar som följer av verksamhetsförändringar, och
som normalt bör ske genom en förändring av bidragsramen för ut-
jämningsbidraget, föreslås för år 1995 ske på samma sätt som övriga
ekonomiska regleringar, dvs. med ett invånarrelaterat belopp (kronor per
invånare). Eftersom bidragsramen för utjämningsbidraget vid ingången
av år 1996 inte kommer att omfatta de ekonomiska regleringar som följt
av verksamhetsförändringar bör bidragsramen för år 1996 justeras härför.
I vissa län kan skatteväxling från landsting till kommuner komma att
genomföras år 1995. Utjämningsbidraget för kommunerna i de län som
genomför en skatteväxling år 1995 bör då ökas med ett lika stort belopp
som skatteutjämningsbidraget till landstinget i respektive län minskas. Vid
beräkning av skatteutjämningsbidraget bör därvid den högsta skattesats
som får användas för det berörda landstinget ändras motsvarande
skatteväxlingssatsen. Ökningen av utjämningsbidraget för kommunerna
i dessa län bör ske så att summan av ökade skatte- och bidragsinkomster
blir i princip lika per invånare för kommunerna i länet. Hur långtgående
denna utjämning kan göras beror på storleken på det belopp varmed
skatteutjämningsbidraget för berört landsting minskar. Lika belopp av
ökade skatte- och bidragsinkomster per invånare är dock inte möjligt i län
där någon kommuns egna skattekraft överstiger landstingets garantinivå.
Ingen kommun skall få minskade bidragsinkomster till följd av skatteväx-
lingen. Eventuella oönskade ekonomiska effekter av föreslaget kan
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
17
beaktas i de fäll kommunerna inom ett län beslutar att övergångsvis göra
en s.k. mellankommunal utjämning.
Enligt särskild lagstiftning finns dessutom möjligheten att i stället för
skatteväxling reglera en huvudmannaskapsförändring ekonomiskt genom
att den huvudman som lämnar ifrån sig uppgifter behåller beskattnings-
rätten och istället lämnar bidrag till den nye huvudmannen.
Vid kommande årsskifte görs två kommundelningar. Fråga har uppkom-
mit hur del- och slutavräkning av det statliga utjämningsbidraget enligt
8 och 9 §§ lagen (1992:670) om statligt utjämningsbidrag till kommuner
bör göras för åren 1993 och 1994. I januari 1995 skall det göras en
slutavräkning för år 1993 och en delavräkning för år 1994. Slutavräk-
ningen för år 1994 görs i januari 1996.
Av bl.a. administrativa och praktiska skäl anser regeringen att de
nämnda avräkningama bör göras mot de gamla, dvs. de odelade,
kommunerna trots att dessa i formell mening upphör den 1 januari 1995.
Det får sedan ankomma på de nybildade kommunerna att i den ekono-
miska reglering som görs i övrigt vid kommundelningarna fördela de
fordringar eller skulder som uppstår vid avräkningama.
Det förfärande som här har beskrivits föranleder ingen lagändring.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Regeringens förslag: De kommuner som år 1994 fick särskilda
bidrag över statsbudgeten med anledning av skattereformens effekter
skall få bidrag med samma belopp år 1995.
Skälen för regeringens förslag: I syfte att dels underlätta övergången till
det nya statsbidragssystemet för kommunerna, dels övergångsvis reglera
vissa effekter av skattereformen har riksdagen för budgetåren 1992/93
och 1993/94 anvisat särskilda medel. De anvisade medlen, sammantaget
1 900 miljoner kronor, innebär en återföring till kommunerna av den
likviditetsindragning som gjordes år 1992 genom att den allmänna
skatteutjämningsavgiften tillfälligt höjdes med 25 öre per skattekrona.
Regeringen fick i det sammanhanget riksdagens bemyndigande att efter
generella principer utge bidrag med anledning av införandet av ett nytt
statsbidragssystem. Bidragen skulle fördelas med hänsyn tagen till de
enskilda kommunernas skattekraftsutveckling.
För åren 1993 och 1994 har regeringen av de anvisade medlen beviljat
bidrag med 781 respektive 790 miljoner kronor för att övergångsvis
18
mildra effekterna för de kommuner vars skatteunderlag relativt sett
påverkats mest negativt av skattereformen. Bidragen har fördelats med
hänsyn tagen till varje kommuns skattekraftsutveckling före och efter
skattereformens genomförande. Kommuner som har haft en så hög egen
skattekraft att de har fallit utanför det nya statsbidragssystemet har inte
fått något bidrag.
Mot bakgrund av den "frysning" av det statliga utjämningsbidraget till
kommunerna som regeringen har föreslagit för år 1995 gör regeringen
bedömningen, att även de bidrag som år 1994 har fördelats med
anledning av skattereformens effekter bör "frysas". Således föreslår
regeringen att de kommuner som år 1994 fick bidrag med anledning av
skattereformens effekter även skall få bidrag år 1995. Bidrag bör utges
med samma belopp som år 1994.
För ändamålet föreslår regeringen att ett nytt anslag om 790 miljoner
kronor förs upp i statsbudgeten för budgetåret 1994/95.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Regeringens förslag: Vid utbetalning av kommunalskattemedel för
andra halvåret 1994 skall kommunalskattemedlen för kommunerna
minskas med 1 186 kronor per invånare i kommunen den 1 no-
vember år 1993. För de kommuner som för år 1994 har höjt sin
utdebitering skall för andra halvåret 1994 minskningen uppgå till
1 480 kronor.
Vid utbetalning av landstingsskattemedel för andra halvåret 1994
skall landstingsskattemedlen för landstingen minskas med 349 kronor
per invånare i landstinget den 1 november år 1993. För de landsting
som för år 1994 har höjt sin utdebitering skall för andra halvåret
1994 minskningen uppgå till 531 kronor.
För de landstingsfria kommunerna skall kommunalskattemedlen för
andra halvåret 1994 vid utbetalningen minskas med 1 535 kronor per
invånare i kommunen den 1 november år 1993. För de landstingsfria
kommuner som för år 1994 har höjt sin utdebitering skall för andra
halvåret 1994 minskningen uppgå till 2 011 kronor.
Skälen för regeringens förslag: I 1992 års kompletteringsproposition
föreslogs att en s.k. kommunal finansieringsprincip fortsättningsvis borde
tillämpas i förhållandet mellan staten och kommunsektorn. Riksdagen har
biträtt denna princip (bet. 1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345).
Riksdagen har beslutat om en ekonomisk reglering mellan staten och
kommunsektorn till följd av ett antal åtgärder med ekonomiska effekter
för kommunsektorn, senast med anledning av regeringens prop.
19
1993/94:29 om vissa ekonomiska regleringar mellan staten och kommun-
sektorn (bet. 1993/94:FiU2, rekr. 1993/94:35).
I princip bör den ekonomiska regleringen ske i form av en ändring av
statsbidragsramen. Hittills har med nuvarande bidragskonstruktion denna
regleringsmetod använts endast för ändringar av kommunernas verksam-
het. Reglering till följd av åtgärder som påverkar det kommunala
skatteunderlaget m.m. har övergångsvis gjorts genom att skattemedlen
justerats med ett tillägg eller avdrag per invånare.
Regeringen kommer i ett senare avsnitt - 2.5.1. Finansieringsprincipens
tillämpning - att bl.a. föreslå riktlinjer för hur åtgärder som påverkar det
kommunala skatteunderlaget m.m. bör beaktas framöver. Mot bakgrund
av pågående utredningar bör dock sådana åtgärder även för år 1995
regleras genom att skattemedlen justeras med ett tillägg eller avdrag per
invånare.
Med hänsyn till de föreslagna övergångsreglerna för utjämningsbidraget
till kommunerna för år 1995 bör även de ekonomiska regleringar som
följer av verksamhetsförändringar andra halvåret 1994 och år 1995
tillfälligt ske genom att skattemedlen justeras med ett tillägg eller avdrag
per invånare.
Slutavräkning av kommunalskattemedel för år 1992
Från den slutavräkning för kommuner och landsting som avser år 1992
och som skall betalas ut under år 1994, skall med vissa justeringar ett
belopp räknas av som motsvarar dels de ökade utbetalningar som följer
av att utbetalningssystemet lagts om (nivåförändringen), dels de minskade
statsinkomster som år 1994 följer av att avräkningsskatten slopats fr.o.m.
år 1993. De nämnda justeringarna görs för att inte en dubbel ekonomisk
reglering mellan staten och kommuner respektive landsting skall uppstå
till följd av de regleringar som görs av de preliminära skattemedlen för
år 1994.
De justeringar som kunde beaktas vid detta tillfälle var de som var
kända när lagreglerna fastställdes rörande slutavräkningen. Sedan dess
har ytterligare åtgärder som berör skatteunderlaget och därmed upp-
räkningsfaktom för år 1994 beslutats.
De tillkommande förändringarna har således påverkat nivåförändringen
(uppräkningsfåktom för år 1994) och hade om de varit kända när lagen
beslutades, sammantaget medfört en minskning av den återstående av-
räkningslikviden för år 1992.
Förändringarna skulle kunna beaktas genom ändring i lagen (1993:
1362) om slutavräkning av kommunalskattemedel för år 1992 och ändring
i lagen (1993:778) med särskilda bestämmelser om utbetalning av
skattemedel år 1994. Av praktiska skäl föreslås dock ingen sådan ändring
eftersom de tillkommande regleringarna för år 1994 som skulle ha gjorts
av de preliminära skattemedlen kan "kvittas" mot den uteblivna korrige-
ringen av slutavräkningen. Samma förfarande tillämpades för år 1993.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
20
I det följande redovisas de tillkommande ekonomiska förändringarna
som "kvittas" på så sätt.
Beslut har fattats av riksdagen om utvidgad lagreglering på bamom-
sorgsområdet m.m. (prop. 1993/94:11, bet. 1993/94:SoUll, rskr.
1993/94:117) vilket bl.a. medför att kommunerna skall tillhandahålla
barnomsorg för bam mellan 12 och 18 månader i samma omfattning som
för bam mellan 18 månader och 3 år. Förändringen som träder i kraft
den 1 juli 1994 medför bl.a. att de ytterligare föräldrar som förväntas
utnyttja denna barnomsorg också ökar sitt förvärvsarbete och därmed
betalar mera i skatt. Denna förändring ökar det kommunala skatte-
underlaget.
Fortsatt reformering av företagsbeskattningen (prop. 1993/94:50, bet.
1993/94:SkU15, rskr. 1993/94:108) innebär bl.a. ändrade regler för
beskattning av enskilda näringsidkare fr.o.m. den 1 januari 1994. Denna
förändring minskar det kommunala skatteunderlaget.
En ny allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (prop. 1993/94:80,
bet. 1993/94:AU6, rskr. 1993/94:101) avses finansieras bl.a. genom en
egenavgift som skall vara avdragsgill vid taxeringen. Den nya för-
säkringen träder i kraft fr.o.m. den 1 juli 1994. Denna förändring
minskar det kommunala skatteunderlaget.
En översyn av tjänsteinkomstbeskattningen m.m. (prop. 1993/94:90,
bet. 1993/94:SkU10, rskr. 1993/94:104) har gjorts som medför att
avdraget för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i utlandet har blivit
närmare anpassat till vad som gäller för motsvarande avdrag vid inrikes
förrättning. Förändringen trädde i kraft den 1 januari 1994 och innebär
en sänkning av avdragen. Denna förändring ökar det kommunala skatte-
underlaget.
Sammanfattningsvis innebär det ovanstående att kommunalskattemedlen
för inkomståret 1994 inte justeras med ett belopp per invånare utan i
stället "kvittas" mot den uteblivna korrigeringen av slutavräkningen.
Tillkommande regleringar för år 1994
Efter fastställandet av regleringsbeloppen för år 1994 har det tillkommit
flera av regeringen föreslagna förändringar som gör ytterligare reglering-
ar för år 1994 mellan staten och kommunsektorn nödvändiga. För en del
av dessa förändringar föreligger ännu inte något riksdagsbeslut när denna
proposition tillställs riksdagen. Förslag till ekonomiska regleringar
omfattar dock alla av regeringen framlagda förslag t.o.m. kompletterings-
propositionen.
Statsbidraget för bostadsbidrag för år 1993 skall utges med 100 % av
kommunernas kostnader för statsbidragsberättigade bostadsbidrag (prop.
1992/93:63, bet. 1992/93:BoU5, rskr. 1992/93:99). Orsaken är den
minskning av utjämningsbidraget som gjordes för år 1993 på grund av ett
antagande om förstatligande av bostadsbidragen från detta år. En
återreglering från kommunerna till staten skall dock ske med hälften av
skillnaden mellan de totala kostnaderna för statsbidragsberättigade
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
21
bostadsbidrag år 1993 och den ursprungliga prognostiserade kostnaden
4 570 miljoner kronor. Skillnaden har tidigare bedömts uppgå till 1 000
miljoner kronor, varav halva beloppet har utgjort underlag för en
ekonomisk reglering. Skillnaden har ökat ytterligare, och beräknas nu till
1 564 miljoner kronor, utöver de 1 000 miljoner kronor som tidigare har
reglerats. Av detta belopp bör för år 1993 och år 1994 hälften återföras
från kommunerna till staten, vilket innebär att sammantaget för dessa två
år bör 1 564 miljoner kronor regleras år 1994.
Utvidgad lagreglering gäller på bamomsorgsområdet från den 1 juli
1994 (prop. 1993/94:11, bet. 1993/94:SoUll, rskr. 1993/94:117). Bl.a.
skärps kommunens skyldighet att tillhandahålla barnomsorg för bam i
åldrama 1 till och med 12 år genom ändringar i socialtjänstlagen.
Förändringarna beräknas medföra ökade kostnader för kommunerna med
350 miljoner kronor. För andra halvåret 1994 bör hälften av detta
belopp, dvs. 175 miljoner kronor föras från staten till kommunerna.
I årets budgetproposition föreslås ändrade bestämmelser för hemspråks-
undervisning (prop. 1993/94:100 bil. 9). Enligt förslaget skall fr.o.m.
läsåret 1994/95 rätten till undervisning i hemspråk begränsas till att
omfatta sju år, med undantag för elever med övriga nordiska hemspråk
samt samiska, tomedalsfinska och zigenska elever. Kommunernas
kostnader beräknas till följd av detta minska med 120 miljoner kronor,
varav hälften bör regleras för år 1994.
I årets budgetproposition lämnas också förslag beträffande ersättning
för elever i specialskolan och sameskolan (prop. 1993/94:100 bil. 9).
Fr.o.m. läsåret 1994/95 föreslås kommunerna betala en ersättning till
staten för en elev i de statliga motsvarigheterna till grundskolan -
specialskolan och sameskolan - med ett belopp motsvarande den
genomsnittliga kostnaden i riket för en elev i grundskolan. Den nya
ersättningen medför en ökning av de statliga intäkterna med 24 miljoner
kronor per budgetår, varav hälften bör återföras till kommunerna.
Orsaken till att hälften bör återföras är att den nya ersättningen bör ses
som ett tillrättaläggande i förhållande till den kostnadsrelation som gällde
vid övergången till skolans sektorsbidrag, då staten och kommunerna i
stort delade lika på kostnaderna. För andra halvåret 1994 bör därmed 6
miljoner kronor föras från staten till kommunerna.
Skatteutjämningsbidragen till landstingen följer automatiskt skatte-
underlagets förändringar, eftersom bidragen är knutna till medelskatte-
kraften. Tidigare år har den prognostiserade ökningen av bidraget i
huvudsak finansierats av landstingen själva. För år 1994 görs detta
genom att skattemedlen minskas med visst belopp per invånare.
Bidragsökningen mellan år 1993 och år 1994 beräknades i 1993 års
kompletteringsproposition till 175 miljoner kronor. Det nu kända utfallet
för år 1994 innebär i stället en minskning med 260 miljoner kronor.
Differensen uppgår således till 435 miljoner kronor. Detta belopp bör
återföras från staten till landstingen.
De ovan redovisade ekonomiska regleringarna mellan staten och
kommunsektorn för år 1994 avser verksamhetsförändringar. Utöver dessa
ekonomiska regleringar redovisas i det följande ekonomiska regleringar
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
22
mellan staten och kommunsektorn for år 1994 till följd av regeringen
föreslagna förändringar som påverkar skatteunderlaget för den kommuna-
la sektorn.
Regeringen har föreslagit en ny lag om vårdnadsbidrag (prop. 1993/94:
148). Den nya lagen, som enligt förslaget träder i kraft den 1 juli 1994,
innebär i huvudsak att vårdnadsbidrag lämnas med 2 000 kronor per
månad för bam som har fyllt ett men inte tre år och som inte har plats
i offentligt finansierad barnomsorg. Vårdnadsbidraget föreslås skatteplik-
tigt som intäkt av tjänst. Införandet av ett vårdnadsbidrag beräknas
föranleda ökade skatteinkomster för kommunsektorn med 900 miljoner
kronor per helår. För år 1994 bör hälften av detta belopp regleras, vilket
innebär att från kommunerna (exkl. kyrkliga kommuner) och landstingen
återförs 434 miljoner kronor till staten.
Regeringens förslag om fortsatt reformering av arbetslöshetsför-
säkringen (prop. 1993/94:209) innebär bl.a. att den allmänna arbets-
löshetsförsäkringen görs obligatorisk. Förändringarna träder i kraft
fr.o.m. den 1 juli 1994 och innebär att det kommunala skatteunderlaget
ökar för år 1994. Kommunernas och landstingens skatteinkomster
beräknas till följd av detta öka andra halvåret 1994 med 269 miljoner
kronor, vilket bör regleras.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
23
Sammanfattning av ekonomiska regleringar för år 1994
Sammanställning av ekonomiska effekter for kommunsektorn är 1994 av
beslutade och föreslagna ändringar (miljoner kronor)
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Tidigare beslutade regleringar för år 1994:
|
Schablonavdrag |
+ 5 683 |
|
Allmän sjukförsäkringsavgift |
- 1 897 |
|
Sj uk försäkringsförmåner |
- 1 435 |
|
Pensionsnivå |
-906 |
|
Pensioneringstidpunkt |
+ 118 |
|
Återreglering av pensioneringstidpunkt (1993) |
-48 |
|
Återreglering av pensioneringstidpunkt (1994) |
- 118 |
|
Arbetsgivaravgi ft |
+ 7 330 |
|
Särskild löneskatt |
+ 170 |
|
Avgifter för vård i sjukhem m.m. |
+ 816 |
|
Särskilt grundavdrag |
- 209 |
|
Bostadsbidrag |
+ 500 |
|
Automatiken i skatteutjämningssystemet |
+ 175 |
Tillkommande regleringar år 1994:
|
\krksamhetsförändringar Återreglering av bostadsbidrag Bamomsorgsgaranti Hemspråks undervisning Avgifter för elever i specialskolan och sameskolan |
+ 1 564 + 60 -6 -435 |
|
Skatteunderlagsförändringar Vårdnadsbidrag Fortsatt reformering av arbetslöshetsförsäkringen |
+ 434 + 269 |
|
Summa att reglera |
11 890 |
|
varav från | |
|
kommuner |
8 502 |
|
landsting |
3 221 |
|
kyrkliga kommuner |
167 |
24
Ändring av den ekonomiska regleringen för år 1994
Regleringen av de tillkommande beloppen bör som nämnts göras på
samma sätt som den tidigare fastställda regleringen för år 1994. Med
hänvisning till det redovisade bör det belopp med vilket skattemedlen
skall minskas för andra halvåret 1994 ändras från 760 kronor per
invånare till 1 186 kronor per invånare för kommuner, från 389 kronor
per invånare till 349 kronor per invånare för landsting och från 1 149
kronor per invånare till 1 535 kronor per invånare för kommuner som
inte ingår i ett landsting.
För de kommuner och landsting som har höjt utdebiteringen för år
1994 tillkommer ett avdrag andra halvåret 1994 med 294 kronor per
invånare för kommuner, 182 kronor per invånare för landsting och 476
kronor per invånare för landstingsfria kommuner. Detta gäller dock inte
om en kommun eller ett landsting har höjt skattesatsen år 1994 till följd
av skatteväxling i samband med huvudmannaskapsförändring.
Förslaget föranleder en ändring i lagen (1993:778) med särskilda
bestämmelser om utbetalning av skattemedel år 1994.
För de kyrkliga kommunerna får de tillkommande förändringarna av
skatteunderlaget år 1994 effekt först år 1996, varför den nuvarande
beslutade ekonomiska regleringen för år 1994 inte ändras.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Regeringens förslag: Vid utbetalning av kommunalskattemedel för
inkomståret 1995 skall kommunalskattemedlen för kommunerna
minskas med 1 086 kronor per invånare i kommunen den 1
november år 1994. Vid utbetalning av landstingsskattemedel för
inkomståret 1995 skall landstingsskattemedlen för landstingen
minskas med 349 kronor per invånare i landstinget den 1 november
år 1994.
För de landstingsfria kommunerna skall kommunalskattemedlen för
inkomståret 1995 vid utbetalningen minskas med 1 435 kronor per
invånare i kommunen den 1 november år 1994.
För de kyrkliga kommunerna skall skattemedelsfordran vid
ingången av år 1995 minskas med 3,2 %.
Skälen för regeringens förslag: Huvuddelen av de ändringar som
regleras år 1994 är av permanent karaktär och skall således regleras även
år 1995. Därvid skall hänsyn tas till helårseffekter.
25
Tillkommande regleringar för år 1995
Riksdagen har godkänt att den statliga delen av finansieringen av
gymnasiereformen inleds budgetåret 1993/94 (prop. 1991/92:100 bil. 9,
bet. 1991/92:UbU10, rskr. 1991/92:190). För år 1994 har 150 miljoner
kronor tillförts det statliga utjämningsbidraget till kommunerna. För år
1995 skall ytterligare 300 miljoner kronor tillföras kommunerna.
Enligt riksdagens beslut om valfrihet i skolan (prop. 1992/93, bet.
1992/93:UbU17, rskr. 1992/93:406) skall det offentliga stödet till
fristående gymnasieskolor, med utbildningar som kan anses motsvara
gymnasieskolans utbildning på nationella program eller specialutformade
program, lämnas av hemkommunen. Förändringen av bidragsgivningen
träder i kraft från och med budgetåret 1994/95 och det tillkommande
beloppet uppskattas till 34 miljoner kronor. För år 1994 inräknades
hälften av detta belopp, dvs. 17 miljoner kronor, i utjämningsbidraget.
För år 1995 bör ytterligare 17 miljoner kronor tillföras kommunerna.
Riksdagen har fettat beslut om familjerådgivning (prop. 1993/94:4, bet.
1993/94:SoU10, rskr. 1993/94:58). Från den 1 januari 1995 skall
kommunerna vara skyldiga att söija för att den som önskar får tillgång
till familjerådgivning. Skyldigheten förs in i socialtjänstlagen och innebär
ökade kostnader för kommunerna med 100 miljoner kronor, vilket bör
regleras. För landstingen innebär förändringen en avlastning av frivilliga
åtaganden.
Regeringen har föreslagit att det kommunala bostadstillägget, KBT,
skall ersättas med ett statligt bostadstillägg till pensionärer fr.o.m. den
1 januari 1995 (prop. 1993/94:173). Kostnaderna för det statliga bostads-
tillägget beräkas år 1995 uppgå till 10 300 miljoner kronor. Enligt dagens
regler för KBT svarar staten för 70 % och kommunerna för 30 % av de
statsbidragsberättigade kostnaderna. Till följd härav bör 3 090 miljoner
kronor, vilket motsvarar 30 % av 10 300 miljoner kronor, föras från
kommunerna till staten.
De ovan redovisade ekonomiska regleringarna mellan staten och
kommunsektorn för år 1995 avser verksamhetsförändringar. I det följande
redovisas ekonomiska regleringar mellan staten och kommunsektorn för
år 1995 till följd av riksdagen beslutade eller regeringen föreslagna
förändringar som påverkar skatteunderlaget för den kommunala sektorn.
Fr.o.m. inkomståret 1994 skall en sänkning av grundavdraget ske
(prop. 1992/93:50, bet. 1992/93:FiUl, rskr. 1992/93:134). Sänkningen
leder till en ökning av det kommunala skatteunderlaget och skulle redan
fr.o.m. år 1994 ha reglerats genom att 4 142 miljoner kronor förts till
staten från kommuner och landsting. Riksdagen har dock beslutat (prop.
1992/93:150, bet. 1992/93:FiU29, rskr. 1992/93:430) att staten tillfälligt
under år 1994 skall avstå från denna reglering för de kommuner och
landsting som år 1994 bibehåller eller sänker sin skattesats i jämförelse
med år 1993. För år 1995 bör som avsetts en ekonomisk reglering
genomföras.
Regeringen har föreslagit att ersättningsnivån för föräldrapenning från
den 1 januari 1995 skall sänkas från 90 % till 80 % av den sjukpenning-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
26
grundade inkomsten för tio av de tolv månader som föräldrapenning kan
utges (prop. 1993/94:147). Förslaget innebär att kommunsektorns
skatteintäkter beräknas minska med 300 miljoner kronor. Även detta
belopp bör regleras genom att för år 1995 föra 289 miljoner kronor från
staten till kommunerna och landstingen.
Utöver de här redovisade ekonomiska regleringarna mellan staten och
kommunsektorn för år 1995 skall ytterligare ett antal ekonomiska
regleringar göras till följd av riksdagen beslutade förändringar som
påverkar skatteunderlaget för den kommunala sektorn. Dessa förändringar
har av skäl som redovisats ovan i avsnitt 2.4.1 reglerats på annat sätt för
år 1994. Fr.o.m. år 1995 bör dock de nämnda förändringarna bli föremål
för ekonomisk reglering genom ett tillägg eller avdrag per invånare.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Tillkommande regleringar mellan staten och de kyrkliga kommunerna
år 1995
För de kyrkliga kommunerna får de ändringar som inkomståret 1993
påverkade det kommunala skatteunderlaget inte genomslag förrän år
1995, men då med dubbel effekt eftersom både förskott och slutavräkning
påverkas. Detta beror på att utbetalningssystemet för kommunalskat-
temedel till de kyrkliga kommunerna inte har ändrats. I sammanställ-
ningen nedan redovisas tillkommande ändringar som föranleder ekono-
misk reglering mellan staten och de kyrkliga kommunerna år 1995.
|
Schablonavdrag |
+ 396 |
|
Allmän sjukförsäkringsavgift |
- 132 |
|
Sjuk försäkringsförmåner |
-75 |
|
Pensionsnivå |
-65 |
|
ISURV |
-24 |
|
Särskilt grundavdrag |
- 15 |
Summa
+ 85
Med anledning av de tillkommande ändringarna bör för de kyrkliga
kommunernas skattemedelsfordran vid ingången av år 1995 minskas med
3,2 %.
27
Sammanfattning av ekonomiska regleringar för år 1995
Sammanställning av ekonomiska effekter för kommunsektorn år 1995 av
beslutade och föreslagna ändringar (miljoner kronor)
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Tidigare beslutade regleringar för Ar 1995:
|
Schablonavdrag |
+ 5 683 |
|
Allmän sjukförsäkringsavgift |
- 1 897 |
|
Sj uk försäkringsförmåner |
- 1 435 |
|
Pensionsnivå |
- 906 |
|
Pensioneringstidpunkt |
+ 118 |
|
Återreglering av pensioneringstidpunkt (1994) |
- 118 |
|
Arbetsgivaravgift |
+ 7 330 |
|
Särskild löneskatt |
+ 170 |
|
Avgifter för vård i sjukhem m.m. |
+ 816 |
|
Särskilt grundavdrag |
- 209 |
|
Bostadsbidrag |
+ 782 |
|
Automatiken i skatteutjämningssystemet |
+ 175 |
|
Bamomsorgsgaranti |
- 350 |
|
Hemspråks undervisning |
+ 120 |
|
Avgifter för elever i specialskolan och sameskolan |
- 12 |
|
Automatiken i skatteutjämningssystemet (korr.) |
-435 |
|
V årdnadsbidrag |
+ 867 |
|
Fortsatt reformering av arbetslöshetsförsäkringen |
+ 538 |
28
Tillkommande regleringar år 1995:
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
|
terksamhetsförändringar Gymnasiereform Fristående gymnasieskolor Familjerådgivning KBT |
- 300 - 17 - 100 + 3 090 |
|
Skatteunderlagsförändringar Grundavdrag Föräldraförsäkring Företagspaket Tjäns teinkomstbeskattning Arbetslöshetsförsäkring Bamomsorgsgaranti Schablonavdrag Allmän sjukförsäkringsavgift Sjukförsäkringsförmåner Pensionsnivå ISURV Särskilt grundavdrag |
+ 4 142 - 289 - 1 349 + 209 - 4 090 + 169 + 396 - 132 -75 -65 - 24 - 15 |
|
Summa att reglera varav från |
12 787 |
|
kommuner |
9 489 3 046 252 |
6 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
29
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Regeringens förslag: Finansieringsprincipen skall tillämpas för hela
kommunsektorn. Principen omfattar enbart statligt beslutade åtgärder
som direkt tar sikte på den kommunala verksamheten. Som huvud-
regel skall gälla att principen inte omfattar frivillig verksamhet.
Principen omfattar inte statliga beslut om åtgärder som inte direkt tar
sikte på, men som ändå får direkta ekonomiska effekter för kom-
munsektorn. Effekterna av sådana åtgärder skall däremot beaktas vid
den bedömning som görs av det skattefinansierade utrymmet i
samband med fastställandet av statsbidragsramen.
Ekonomiska regleringar mellan staten och de kyrkliga kommunerna
görs i särskild ordning.
Bakgrunden till regeringens förslag: Sedan år 1993 tillämpas den s.k.
finansieringsprincipen mellan staten och kommunsektorn. Principen har
sitt ursprung i ett förslag som lämnades av Kommunalekonomiska
kommittén i betänkandet Kommunal ekonomi i samhällsekonomisk balans
- statsbidrag för ökat handlingsutrymme och nya samarbetsformer (SOU
1991:98).
Principens innebörd skulle enligt kommittén vara att kommuner och
landsting inte skall åläggas nya uppgifter utan att de samtidigt får
möjlighet att finansiera dessa med annat än höjda skatter. Om staten
fattar beslut som gör att den kommunala verksamheten kan bedrivas
billigare skall staten på motsvarande sätt minska de statliga bidragen.
Kommitténs förslag om införande av finansieringsprincipen behandlades
i 1992 års kompletteringsproposition (prop. 1991/92:150 del II).
Föredragande statsråd anslöt sig i allt väsentligt till kommitténs upp-
fattning om principen men ansåg, till skillnad från kommittén, att det
saknades skäl att i lag uttryckligen lägga fäst principen.
I såväl kommittébetänkandet som propositionen angavs vissa riktlinjer
för hur principen var tänkt att tillämpas.
Riksdagen tog inte explicit ställning till finansieringsprincipen. Däremot
uttalade finansutskottet (bet. 1991/92:FiU29) att man ville understryka
vad som anförts i propositionen om principen.
Därefter har finansieringsprincipen tillämpats vid flera tillfällen för
statliga beslut som direkt har påverkat kommunernas och landstingens
verksamhetskostnader. På liknande sätt har hänsyn också tagits till
statliga åtgärder som inte direkt tar sikte på, men som ändå får direkta
ekonomiska effekter för kommunsektorn. Det gäller t.ex. åtgärder som
påverkar det kommunala skatteunderlaget.
Tillämpningen har inte varit problemfri. Det har föranlett finansutskott-
et att uttala (bet. 1993/94:FiU2) att osäkerheten om vad finansieringsprin-
30
cipen innebär har med tiden blivit betydande och att därför tolkningen
och tillämpningen av densamma bör klargöras bättre.
Finansieringsprincipen och liknande ekonomiska regleringar har hittills
tillämpats med ledning av vad som uttalades i Kommunalekonomiska
kommitténs betänkande och 1992 års kompletteringsproposition. I det
följande görs en sammanfattning av vad som anfördes i betänkandet resp,
propositionen.
Kommunalekonomiska kommitténs betänkande
Reformer och utvidgade åligganden, som medför utgiftsökningar för
kommuner eller landsting, bör finansieras antingen genom att staten ökar
statsbidragen eller genom att staten fettar beslut som möjliggör bespa-
ringar. Om regering och riksdag fettar beslut som gör att kommuner och
landsting kan bedriva den obligatoriska verksamheten billigare skall staten
minska statsbidraget i motsvarande mån. Bidraget bör också kunna
minskas om staten genom att upphäva en avgiftsrestriktion ger nya
möjligheter till avgiftsfinansiering av en viss verksamhet.
Principen skall endast tillämpas för bindande statliga beslut om ändrade
regler för verksamheten. Kommunala merutgifter till följd av demogra-
fiska förändringar, den teknologiska utvecklingen samt pris- och
löneutvecklingen bör således inte omfettas av principen. En prövning av
om dessa fektorer skall påverka statsbidraget bör i stället ske i samband
med de samhällsekonomiska bedömningar som också skall göras vid
festställandet av bidragets storlek. Vägledningar och allmänna råd är i
regel inte bindande och skall därför inte föranleda någon justering av
statsbidraget. I vissa fell har dock myndigheter bemyndigande att utfärda
för kommunsektorn bindande föreskrifter. I dessa fell skall finansierings-
principen tillämpas.
Det finns i regel inte anledning att särbehandla kommuner och landsting
när det gäller skatter och avgifter, som alla arbetsgivare skall betala.
En allmän riktlinje skall vara att reglering av ekonomiska konsekvenser
enligt finansieringsprincipen inte kan tas upp till ny prövning efter
ikraftträdandet av en regeländring. En sådan prövning bör dock kunna
komma i fråga vid väsentliga över- eller underskattningar eller för
effekter som inte avsetts eller förutsetts.
1992 års kompletteringsproposition
Föredragande statsråd anslöt sig i allt väsentligt till kommitténs uppfatt-
ning om riktlinjerna för finansieringsprincipen. Här redovisas de
förtydliganden och avvikelser som uttalades i propositionen vad gäller
riktlinjer för tillämpningen.
Finansieringsprincipen bör tillämpas om staten vill ge kommuner och
landsting nya uppgifter, avveckla uppgifter eller ändra ambitionsnivåer
eller regler för befintliga åtaganden. Staten bör anvisa hur kostnadskrä-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
31
vande förändringar skall finansieras. Det kan ske genom minskade krav
inom obligatoriska eller reglerade områden eller genom ökade stats-
bidrag. Statsbidragen bör minska om kommuner och landsting fråntas
skyldigheter eller om de till följd av regeländringar får möjlighet att
bedriva en effektivare verksamhet.
Principen bör inte tillämpas retroaktivt. Om en uppenbar felbedömning
uppmärksammas eller prejudicerande beslut ändrar förutsättningarna för
den ekonomiska regleringen kan det dock vara rimligt att ta upp frågan
till förnyad prövning i samband med överläggningarna om det samhälls-
ekonomiska utrymmet.
Principen måste tillämpas så att ett effektivt resursutnyttjande stimu-
leras. Det innebär att det många gånger kan vara rimligare att beräkna
effekterna utifrån en marginalkostnad i stället för en genomsnittskostnad.
När finansieringsprincipen tillämpas skall det generella statsbidraget
ökas eller minskas på samma sätt som när bidraget anpassas till de
samhällsekonomiska förutsättningarna.
Tillämpning
Sedan införandet har finansieringsprincipen tillämpats vid ett flertal
verksamhetsförändringar som föranletts av statliga beslut. Dessutom har
som nämnts, på liknande sätt tagits hänsyn till statliga åtgärder som inte
direkt tagit sikte på, men som ändå fått direkta ekonomiska effekter för
kommunsektorn, t.ex. åtgärder som påverkar det kommunala skatteunder-
laget.
För kommunernas del har som huvudregel verksamhetsförändringar
reglerats mot statsbidragsramen. Undantag har av tekniska skäl måst
göras för retroaktiva regleringar och för genomförandeåret när en
verksamhetsförändring trätt i kraft under löpande kalenderår. I dessa fell
har regleringen gjorts med ett invånarrelaterat (kronor per invånare)
avdrag från eller tillägg till skatteinkomsterna. Denna metod har också
tillämpats för att reglera de ekonomiska effekterna av sådana statliga
åtgärder som inte direkt tar sikte på verksamhetsförändringar.
För landstingens del har alla ekonomiska regleringar gjorts med kronor
per invånare. Att även verksamhetsförändringar reglerats på detta sätt
beror på att nuvarande skatteutjämningssystem för landstingen inte
befunnits vara lämpligt att använda som regleringsinstrument. Detta är ett
av skälen till den nu pågående översynen av systemet.
Även för de kyrkliga kommunerna har åtgärder som inte varit verksam-
hetsbetingade medfört ekonomiska effekter. Eftersom dessa kommuner
inte uppbär något statsbidrag har regleringarna gjorts gentemot skat-
teinkomsterna genom ett procentuellt avdrag från skattemedelsfordran.
Bortsett från problem som är att hänföra till själva processen har
svårigheterna vid tillämpningen av finansieringsprincipen eller liknande
tillämpningar bestått i att avgöra vilka förändringar som skall regleras
och med vilket belopp vaije enskild reglering i så fell skall göras.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
32
Skälen för regeringens förslag: Den praktiska tillämpningen av
finansieringsprincipen och liknande tillämpningar har givit såväl negativa
som positiva erfarenheter som bör läggas till grund för den fortsatta
tillämpningen. Det är ännu för tidigt, bl.a. mot bakgrund av pågående
utredningsarbete avseende skatter och bidrag, att i alla delar slå fest vilka
riktlinjer som bör gälla i fortsättningen. Vissa förtydliganden och
förändringar bör dock redan nu kunna göras för att i görligaste mån
minska den osäkerhet som finansutskottet har påpekat. Ett kvarstående
problem är att varken utjämningssystemet för kommunerna eller för
landstingen är lämpat för att göra de ekonomiska regleringar som
erfordras på det sätt som vore önskvärt, dvs. genom justering av
statsbidragsramen. I avvaktan på den översyn av utjämningssystemen som
nu pågår måste, som tidigare redogjorts för i avsnittet om ekonomiska
regleringar, temporära lösningar tillgripas även för år 1995.
De överväganden och förslag som regeringen här kommer att redovisa
skall ses mot bakgrund av vad som uttalats i Kommunalekonomiska
kommitténs betänkande och 1992 års kompletteringsproposition. Det som
förordades i propositionen bör även i fortsättningen vara utgångspunkt för
finansieringsprincipens tillämpning. De förtydliganden som presenteras
nedan innebär enligt regeringens mening inte några principiella avsteg
från vare sig den ursprungliga avsikten med finansieringsprincipen eller
den hittillsvarande tillämpningen.
Finansieringsprincipen skall tillämpas för hela kommunsektorn, dvs.
såväl kommuner (borgerliga och kyrkliga) som landsting.
Principen omfattar enbart statligt beslutade åtgärder som direkt tar sikte
på verksamheter. Principen gäller när riksdag, regering eller myndighet
fettar bindande beslut om ändrade regler för verksamhet. Principen
omfattar inte statliga åtgärder som inte direkt tar sikte på, men som ändå
får direkta ekonomiska effekter för kommunsektorn. Konsekvenserna av
sådana åtgärder skall däremot beaktas vid den samhällsekonomiska
bedömning som görs av det skattefinansierade utrymmet i samband med
festställandet av statsbidragsramen. I det sammanhanget bör redovisas
vilka åtgärder som ingår i bedömningsunderlaget och åtgärdernas
förväntade ekonomiska konsekvenser för kommunsektorn.
Som huvudregel bör gälla att principen inte omfettar frivilliga
verksamheter. Om ett statligt beslut t.ex. innebär att medel avsatta för
frivillig verksamhet kan frigöras får hänsyn tas till detta i samband med
bedömningen av det skattefinansierade utrymmet och festställandet av
statsbidragsramen.
Reglering skall enbart göras för direkta ekonomiska effekter. Indirekta
ekonomiska effekter får beaktas i samband med bedömningen av det
skattefinansierade utrymmet och festställandet av statsbidragsramen.
Alla ekonomiska regleringar till följd av principens tillämpning bör
göras genom att statsbidragsramen minskas eller ökas. I undantagsfall kan
en annan regleringsmetod behöva övervägas. Det gäller t.ex. vid
retroaktiva regleringar och verksamhetsförändringar under löpande
kalenderår. En annan regleringsmetod måste också väljas om principen
tillämpas för kyrkliga kommuner, eftersom dessa för närvarande inte
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
33
erhåller några statsbidrag. För dessa kommuner bör detta också gälla de
ekonomiska effekterna av sådana statliga åtgärder som inte direkt tar sikte
på verksamhetsförändringar.
I vaije proposition där förslag lämnas om åtgärder som påverkar
kommunsektorns verksamhet och ekonomi skall en bedömning göras av
de kommunalekonomiska effekterna och om finansieringsprincipen är
tillämplig. Sådana bedömningar bör föregås av överläggningar mellan
företrädare för i sakfrågan ansvarigt departement och företrädare för
kommuner och landsting. Om finansieringsprincipen bedöms vara
tillämplig skall också preliminärt regleringsbelopp redovisas. Beslutet om
regleringar bör dock om möjligt fettas samlat vid ett tillfälle inför vaije
nytt år. Regleringsbelopp bör redovisas för vaije enskild beslutad åtgärd.
Beslut om olika åtgärder som medför mindre ekonomiska effekter kan
föras samman till ett regleringsbelopp.
Regleringarna skall göras i den pris- och volymnivå som gäller vid
ikraftträdandet av förändringen. Etappvisa regleringar kan dock bli
aktuella för verksamhetsförändringar som sträcker sig över flera år.
Skulle ett regleringsbelopp i efterhand i väsentlig grad visa sig vara
felaktigt, får detta beaktas senare i samband med bedömningen av det
skattefinansierade utrymmet och festställandet av statsbidragsramen.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Regeringens bedömning: Kommunernas och landstingens utvidgade
rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt bör slopas fr.o.m. år
1995. Ett nytt system för konkurrenskorrigering inom de verksam-
heter som kommunerna inte får göra avdrag för enligt mervärdes-
skattelagens allmänna bestämmelser bör införas från samma
tidpunkt. Regeringen kommer senare i år att återkomma med förslag
om slopandet samt hur ett sådant system bör utformas.
Skälen för regeringens bedömning: År 1991 infördes en rätt för
kommuner och landsting att göra avdrag för all ingående mervärdesskatt.
Denna utvidgade avdragsrätt infördes för att utjämna mervärdesskattens
snedvridande effekter vid val mellan arbete i egen regi och upphandling.
Ett särskilt statsbidrag infördes också för att kompensera för den
indirekta mervärdesskatt som belastar kommunerna och landstingen vid
upphandling från näringsidkare inom de till mervärdesskatt undantagna
områdena sjukvård, tandvård, social omsoig och utbildning.
Kommunerna och landstingen ersatte staten bland annat för denna
utvidgade avdragsrätt genom en avräkningsskatt. Avräkningsskatten
slopades fr.o.m. år 1993 samtidigt som utjämningsbidraget till kommuner
och ersättningen till sjukvårdshuvudmännen minskades i motsvarande
mån.
34
I syfte att, ur mervärdesskattesynpunkt, likställa kommunal verksamhet
som utförs i egna lokaler med motsvarande verksamhet som utförs i
hyrda lokaler infördes även bestämmelser om att en fastighetsägare kan
bli frivilligt skattskyldig till mervärdesskatt vid uthyrning till en kommun
eller ett landsting.
Kompensationsordningen har visat sig vara förknippad med en del
problem och brister. För det första är kommunernas och landstingens
ersättning till staten för den utvidgade avdragsrätten inte kopplad till det
totalbelopp som denna innebär för staten. Inte heller ökar återföringen till
staten i takt med att avdragsrättens värde ökar. För det andra är
utformningen av kompensationssystemet, med oinskränkt avdragsrätt för
ingående mervärdesskatt, inte förenlig med EU:s bestämmelser. Det
nuvarande kompensationssystemet för kommuner och landsting kan
således inte behållas vid ett svenskt EU-medlemskap. För det tredje leder
kompensationsordningen till vissa konkurrenssnedvridande effekter.
I betänkandet Vissa mervärdeskattefrågor II - Offentlig verksamhet
(SOU 1993:75) görs bedömningen att kompensationsordningen för
kommuner och landsting har fått konkurrenssnedvridande effekter.
Utredaren föreslår därför att den utvidgade avdragsrätten för kommuner
och landsting bör upphöra att gälla. Även det särskilda statsbidraget som
utgår när en kommun eller ett landsting upphandlar tjänster som avser
sjukvård, tandvård, social omsorg eller utbildning bör slopas enligt
utredaren. Likaså bör, enligt utredaren, reglerna om att fastighetsägare
kan bli frivilligt skattskyldiga till mervärdesskatt vid uthyrning till en
kommun eller ett landsting upphöra att gälla.
Utredaren föreslår att konkurrensproblemen bör lösas genom att en
intern korrigering införs i kommuner och landsting. En sådan intern
korrigering innebär att en bokföringsmässig belastning görs av kommu-
nernas och landstingens kostnader vid produktion av en tjänst i egen regi
för att likställa denna med upphandling av motsvarande tjänst.
Merparten av remissinstanserna anser att den föreslagna metoden för
konkurrenskorrigering inte leder till de avsedda effekterna och avstyrker
därför metoden.
Det har vid olika tillfällen även framförts att uttagsbeskattning av
kommunal verksamhet kan tillämpas för att korrigera för konkurrens-
snedvridningar. Kommittén för indirekta skatter övervägde i sitt
betänkande (SOU 1989:35) metoden men kunde konstatera att man på
grund av tillämpningsproblem inte kunde förorda denna metod som ett
realistiskt alternativ.
Regeringen delar uppfattningen att kommunernas nuvarande utvidgade
avdragsrätt bör slopas. En ny ordning för konkurrenskorrigering bör dock
enligt regeringens uppfattning inte bygga på metoden med intern
korrigering.
Det är viktigt att snarast uppnå full konkurrensneutralitet också för icke
mervärdesskattepliktiga områden i fråga om vård, omsorg och utbildning.
Därvid bör en så enkel teknik som möjligt användas. Väljs någon form
av uttagsbeskattning kan det bli svårt att tillämpa den redan år 1995.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
35
Omfattningen av de problem som framkommit och olika sätt att lösa
dessa måste övervägas ytterligare.
Vissa utgångspunkter för ett system som skall gälla från år 1995 bör
dock redan nu kunna anges. Kompensationsordningen för ingående
mervärdesskatt i verksamheter som ej medför skattskyldighet bör inte
kopplas till mervärdesskattesystemet. Detta är en förutsättning för att
ordningen skall harmoniera med EU:s bestämmelser. Det innebär att
kommuner och landsting behandlas enligt mervärdesskattelagens
bestämmelser enbart vad gäller skattepliktiga verksamheter.
Systemet för konkurrenskorrigering bör bygga på kommunal själv-
finansiering genom att en särskild regleringsfond för mervärdesskatt
tillskapas. Kommuner och landsting bör avräkna den ingående mervär-
desskatt som ej omfattas av mervärdesskattelagens bestämmelser från
fonden. Inom ramen för fonden bör också ett bidrag utges som motsvarar
det nuvarande särskilda statsbidraget. Fonden bör finansieras genom
tillskott från kommuner och landsting. Tillskotten bör inte vara kopplade
till respektive kommuns eller landstings faktiska avdrag för ingående
mervärdesskatt. De totala avdragen från och bidragen till fonden måste
i ett sådant system motsvaras av lika stora tillskott. Separata fonder för
kommuner respektive landsting bör övervägas liksom differentierade
nivåer på bidraget.
Ett slopande av den utvidgade avdragsrätten för mervärdesskatt bör
föranleda en ekonomisk reglering mellan staten och kommunerna
respektive landstingen. Även till denna fråga avser regeringen att
återkomma senare.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
Regeringens bedömning: Ett utredningsarbete avses påbörjas inom
Finansdepartementet i samarbete med företrädare för kommunsektorn
med målsättningen att utreda vilka åtgärder som bör vidtas för att få
en likartad hantering av pensionsutfästelserna för kommun- och
landstingsanställda.
Kostnadsersättningar för lärarpensioner m.m. under budgetåret
1995/96 bör utgå vid sidan om det generella statsbidragssystemet
genom att staten fortsätter med direkta utbetalningar.
Skälen för regeringens bedömning: Pensionsskulden utgör det be-
räknade värdet av kommunernas och landstingens åtaganden för framtida
pensionärer, förmåner till nuvarande pensionärer och intjänade delar av
förmåner till framtida pensionärer.
För närvarande pågår en omfettande korrigering av kommunernas och
landstingens redovisning genom att allt fler redovisar pensionsåtaganden
för anställda som en långfristig skuld. Konsekvenserna för kommuner och
landsting av att beakta kostnaden för avtalspensionen när den uppstår kan
36
innebära överlikviditeter som kan uppfattas som utrymme för skattesänk-
ningar eller ökad konsumtion.
Detta beror på att dagens kommunala avtalspensioner som regel inte är
fonderade och utbetalningarna finansieras allteftersom de förfaller. Något
tryggande av pensionslöftena genom fondavsättningar eller dylikt sker
således inte. Löftena anses traditionellt sett säkerställda genom den
garanti som den kommunala beskattningsrätten innebär. Kommunala
företag tryggar sina pensionsutfästelser genom tillgång till kommunal
borgen eller genom avsättning till pensionsstiftelse.
En enhetlig redovisning av de kommunala pensionsåtagandena skulle
öka sektorns trovärdighet i förhållande till omvärlden och ge rätt signaler
om sektorns ekonomiska ställning och villkor. Detta också med hänsyn
till den ökande konkurrens som kommuner och landsting utsätts för.
Kommunernas och landstingens verksamhet har vuxit starkt under de
senaste decennierna. Detta kommer enligt gjorda beräkningar att leda till
att antalet pensionärer med kommunal pensionsrätt tredubblas om drygt
25 år och kommer då att uppgå till cirka 600 000.
Den enskilda faktor, utöver antalet kommunala pensionärer, som
påverkar pensionsutbetalningarna mest är reallöneutvecklingen. En lägre
kommunal reallöneökning medför en lägre pensionsskuldsökning.
Ett utredningsarbete avses påböijas inom Finansdepartementet i
samarbete med företrädare för kommunsektorn med målsättningen att
utreda vilka åtgärder som bör vidtas för att få en likartad hantering av
pensionsutfästelserna för kommun- och landstingsanställda.
Fr.o.m. år 1991 överfördes lärare m.fl. till kommunalt reglerade
tjänster (respektive tjänster i fristående skolor). Som en provisorisk del
av regleringen av kostnaderna för förändringen avtalades att staten längst
t.o.m. budgetåret 1994/95 skulle ersätta de faktiska utbetalningarna för
pensionerna. Därefter skulle bidrag ges efter en genomsnittskostnad till
kommunerna och inarbetas i det dåvarande sektorsbidraget till skolan.
Numera har sektorsbidraget till skolan slopats och inarbetats i det statliga
utjämningsbidraget till kommuner.
Diskussioner pågår med Svenska kommunförbundet och Landstingsför-
bundet om hur kommuner och landsting skall få ersättning för detta
ändamål i framtiden. I avvaktan på en permanent lösning bör kost-
nadsersättningar för lärarpensioner m.m. under budgetåret 1995/96, utgå
vid sidan om det generella statsbidragssystemet genom att staten fortsätter
med att ersätta de faktiska utbetalningarna för pensionerna.
Eftersom tanken bakom överförandet av lärarna m.fl. till kommunalt
reglerade tjänster var att kommuner respektive landsting skall ha hela
arbetsgivaransvaret, uttalades år 1990 att ersättningarna skall beräknas
med utgångspunkt i kollektivavtalens lydelse vid årsskiftet 1990/91. Av
samma skäl skall garantipensioner som beslutats fr.o.m. den 1 april 1994
inte ingå i de förmåner för vilka kostnadsersättning betalas.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
37
Inom Finansdepartementet har upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1993:778) med särskilda bestämmelser om
utbetalning av skattemedel år 1994,
2. lag med särskilda bestämmelser om utbetalning av skattemedel år
1995,
3. lag om ändring i lagen (1992:670) om statligt utjämningsbidrag till
kommuner.
Lagförslagen finns i bilaga 7.1
Förslagen 1 och 2 avser i och för sig en fråga som får anses fälla
inom Lagrådets granskningsområde. Förslagen är dock av sådan
enkel beskaffenhet att Lagrådets yttrande inte är påkallat. Förslag
3 avser sådana frågor där Lagrådets yttrande inte behöver in-
hämtas.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
38
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:778)
med särskilda bestämmelser om utbetalning av skattemedel år
1994,
2. antar regeringens förslag till lag med särskilda bestämmelser om
utbetalning av skattemedel år 1995,
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:670) om
statligt utjämningsbidrag till kommuner,
4. bemyndigar regeringen att utge bidrag med anledning av införandet
av ett nytt statsbidragssystem i enlighet med vad regeringen
förordar (avsnitt 2.3.3),
5. godkänner det som regeringen förordar om tillämpningen av
finansieringsprincipen (avsnitt 2.5.1),
6. till Bidrag med anledning av införandet av ett nytt statsbidrags-
system m.m. för budgetåret 1994/95 under sjunde huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag på 790 000 000 kronor.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7
39
Bilaga 7.1
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1993:778) med särskilda
bestämmelser om utbetalning av skattemedel år 1994 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vid utbetalning av kommunal- eller
landstingsskattemedel enligt 4 §
lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av
skatt, m. m., skall för inkomståret
1994 kommunalskattemedlen mins-
kas med 760 kronor per invånare i
kommunen den 1 november 1993
och landstingsskattemedlen med
389 kronor per invånare i lands-
tinget den 1 november 1993.
För en kommun som inte ingår i
ett landsting skall kommunalskat-
temedlen minskas med 1 149 kro-
nor per invånare i kommunen den
1 november 1993.
2
Har en kommun, ett landsting eller
en kommun som inte ingår i lands-
ting för år 1994 fästställt en högre
skattesats än den som har gällt för
år 1993 skall den minskning av
kommunal- eller landstingsskat-
temedel som avses i 1 § i stället
göras med 1 054 kronor, 571
kronor respektive 1 625 kronor.
Detta gäller dock inte om höjning-
en av skattesatsen avser att täcka
ökade kostnader som uppkommit
på grund av en omfördelning av
uppgifter mellan landsting och
kommunerna inom landstinget.
Vid utbetalning av kommunal- eller
landstingsskattemedel enligt 4 §
lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av
skatt, m. m., skall för inkomståret
1994 kommunalskattemedlen mins-
kas med 1 186 kronor per invånare
i kommunen den 1 november 1993
och landstingsskattemedlen med
349 kronor per invånare i lands-
tinget den 1 november 1993.
För en kommun som inte ingår i
ett landsting skall kommunalskat-
temedlen minskas med 1 535 kro-
nor per invånare i kommunen den
1 november 1993.
§2
Har en kommun, ett landsting eller
en kommun som inte ingår i lands-
ting för år 1994 fästställt en högre
skattesats än den som har gällt för
år 1993 skall den minskning av
kommunal- eller landstingsskat-
temedel som avses i 1 § i stället
göras med 1 480 kronor, 531 kro-
nor respektive 2 011 kronor. Detta
gäller dock inte om höjningen av
skattesatsen avser att täcka ökade
kostnader som uppkommit på
grund av en omfördelning av
uppgifter mellan landsting och
kommunerna inom landstinget.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
1 Senaste lydelse 1993:1363.
2 Senaste lydelse 1993:1363.
40
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Vid utbetalning av kommunal- eller landstingsskattemedel enligt 4 §
lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt, m.m., skall för inkomståret 1995
kommunalskattemedlen minskas med 1 086 kronor per invånare i
kommunen den 1 november 1994 och landstingsskattemedlen med 349
kronor per invånare i landstinget den 1 november 1994.
För en kommun som inte ingår i ett landsting skall
kommunalskattemedlen minskas med 1 435 kronor per invånare i
kommunen den 1 november 1994.
2 § Vid utbetalning av en församlings eller en kyrklig samfällighets
fordran enligt 4 a § fjärde stycket lagen med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m., skall fordran
vid ingången av år 1995 minskas med 3,2 procent.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7.1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
41
Prop. 1993/94:150
Bilaga 7.1
Härigenom föreskrivs att det i övergångsbestämmelserna till lagen
(1992:670) om statligt utjämningsbidrag till kommuner skall införas en
ny punkt, 9, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9. I fråga om bidragsåret 1995
uppgår utjämningsbidraget till det
preliminära utjämningsbidraget för
år 1994, i förekommande fall juste-
rat med hänsyn till skatteväxlingar.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer fastställer
utjämningsbidraget.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 och tillämpas i fråga om
bidragsåret 1995.
1 Senaste lydelse 1993:779.
42
|
Innehållsförteckning |
1993/94:150 Bilaga 7 | |
|
1. Vissa anslagsfrågor inom sjunde huvudtiteln |
1 | |
|
1.1 E Statliga arbetsgivarfrågor |
1 | |
|
1.2 F Bostadsväsendet |
1 | |
|
1.3 I Övriga ändamål |
3 | |
|
1.4 Förslag till riksdagsbeslut |
3 | |
|
2. Kommunal ekonomi |
4 | |
|
2.1 Inledning |
4 |
2.2 Kommunerna och de samhällsekonomiska
förutsättningarna 5
2.2.1 Uppföljning av kommunal ekonomi 6
2.2.2 Den kommunala ekonomin år 1994-1999 13
|
2.3 |
Bidrag till kommuner |
16 |
|
2.3.1 Det statliga utjämningsbidraget till |
16 | |
|
2.3.2 Del- och slutavräkning av statligt |
18 | |
|
2.3.3 Bidrag med anledning av införandet av |
18 | |
|
2.4 |
Ekonomiska regleringar |
19 |
|
2.4.1 Ekonomiska regleringar andra halvåret 1994 mellan staten och kommunsektorn |
19 | |
|
2.4.2 Ekonomiska regleringar år 1995 mellan |
25 | |
|
2.5 |
Övriga frågor |
30 |
|
2.5.1 Finansieringsprincipens tillämpning |
30 | |
|
2.5.2 Mervärdesskatten i kommuner och landsting |
34 | |
|
2.5.3 Avtalspensioner i kommuner och landsting |
36 | |
|
2.6 |
Upprättade lagförslag |
38 |
|
2.7 |
Förslag till riksdagsbeslut |
39 |
|
Bilaga 7.1 |
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:778) | |
|
med särskilda bestämmelser om utbetalning av |
40 | |
|
2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser |
41 | |
|
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:670) |
42 |
43
Utbildningsdepartementet
7 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
o
I regeringsförklaringen 1991 slog regeringen fast att en av dess huvud-
uppgifter var att stärka Sverige som kunskapsnation. Förändringar avi-
serades såväl inom skolan som den högre utbildningen och forskningen.
Den långsiktiga målsättningen för skolpolitiken är att göra den sven-
ska skolan till den bästa i Europa under 1990-talet. Skolans förmåga att
ge alla elever en solid och bestående kunskapsgrund är av grundläggan-
de betydelse för det svenska samhällets utveckling.
Regeringens skolpolitik har följt tre huvudlinjer.
För det första, att stärka kvaliteten i skolans undervisning. För det
andra, att lägga en grund för ett verkligt och mer vitalt föräldra- och
elevinflytande i skolan. För det tredje, att fullfölja utvecklingen mot
ökad decentralisering av beslut och ansvar i skolan och uppmuntra till
mångfald och lokala lösningar.
Utifrån dessa tre huvudprinciper har sedan regeringsskiftet 1991 en
lång rad reformer genomförts.
Under våren 1992 och våren 1993 lade regeringen fram två valfrihets-
propositioner, 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor, 1992/93:230
Valfrihet i skolan. Där lades ett nytt bidragssystem för fristående grund-
skolor och gymnasieskolor fast. Likaså öppnades möjligheten för kom-
munerna att lägga ut delar av gymnasieundervisningen på entreprenad.
Dessutom förstärktes elevernas rätt att välja inte bara mellan fristående
skolor utan även mellan hemkommunens grundskolor.
Dessa reformer har mötts av ett stort intresse. Aldrig tidigare har så
många elever och föräldrar gjort aktiva val av skola som idag. På mind-
re tid än två år har dessutom antalet godkända fristående grundskolor
ökat från cirka 80 till över 250 stycken. Även när det gäller fristående
gymnasieskolor har ett ökande intresse kunnat konstateras under senare
tid.
Detta är viktiga strukturella reformer för att vitalisera skolväsendet
och öka elevernas och föräldrarnas inflytande och engagemang i skolar-
betet.
Genom besluten om nya läroplaner och nya betygssystem, har ytterli-
gare betydelsefulla steg tagits för att stärka kvaliteten i skolan.
Med de nya läroplanerna ställs tydligare och mer omfattande kun-
skapskrav på eleverna och skolan än tidigare. Varje skola åläggs ett sär-
skilt ansvar för att alla elever når upp till en minsta kunskapsnivå i var-
je ämne. Nationella kunskapstester och andra initiativ för att utvärdera
och följa upp undervisningens kvalitet kommer att genomföras. Sär-
skild vikt läggs med de nya läroplanerna på baskunskaper. Språkunder-
visningen ges ett större utrymme.
Ett nytt, kunskapsrelaterat betygssystem för grundskolan införs stegvis
från och med läsåret 1995/96. Varje elev och familj tillförsäkras skriftlig
information om studieutvecklingen minst från och med det femte skolå-
ret.
De nya läroplanerna innebär att viktiga steg tas för att förverkliga
mål- och resultatstyrningen i skolan. En omfattande avreglering har ge-
nomförts. Den statliga styrningen har gjorts tydligare men mer avgrän-
sad i och med att läroplanerna tydligare än förut fokuserar de långsikti-
ga målsättningarna och riktlinjerna för skolans arbete. Däremot ges var-
je skola stor frihet att själva välja arbetsmetoder och tillvägagångssätt.
Den nya treåriga, programbaserade gymnasieskolan genomförs nu i
alltfler kommuner. Vid sidan av de nationella programmen har en sär-
skild lärlingsutbildning införts. Genom utvecklingen mot en mer kurs-
utformad gymnasieskola skapas bättre förutsättningar för förnyelse och
ett varierat utbud. Eleverna ges större rätt att själva sätta samman en ut-
bildning utifrån skolans kursutbud och det egna intresset. Ett nytt kun-
skapsrelaterat betygssystem som ger eleven betyg efter varje genomgång-
en kurs börjar införas från och med nästa läsår.
Samtidigt har villkoren för den högre utbildningen och forskningen
förändrats på ett avgörande sätt. I prop. 1992/93:1 Frihet för kvalitet lä-
des följande tredelade reformstrategi fast:
★ Frigörelse av statliga universitet och högskolor från central detalj-
styrning.
★ Stimulans av från staten fristående universitet och högskolor.
★ Förändrat, icke-statligt huvudmannaskap för vissa universitet och
högskolor.
Denna strategi genomförs nu snabbt. Fr.o.m. den 1 juli 1993 har de
statliga universiteten och högskolorna frigjorts från statlig detaljregle-
ring. Studenternas val och kvalitetskrav får genom ett nytt resurstilldel-
ningssystem stor betydelse för universitetens och högskolornas utveck-
ling. Statens ansvar för den högre utbildningen utövas i form av långsik-
tiga s.k. utbildningsuppdrag till universiteten och högskolorna.
Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping överförs i
stiftelseform den 1 juli 1994. Prövning av enskilda utbildningsanordna-
res rätt att utfärda examina har lagreglerats. Högskolor har tillerkänts
examensrätt enligt de nya reglerna.
En nyinrättad myndighet, Kanslersämbetet, svarar för att kvaliteten i
den högre utbildningen håller en internationellt hög nivå.
Parallellt har den högre utbildningens kapacitet byggts ut väsentligt.
Sedan hösten 1991 har den högre utbildningens omfattning ökat med
cirka 30 procent.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
Ytterligare ett väsentligt inslag i förstärkningen av Sverige som kun-
skapsnation är den forskningspolitik som riksdagen beslutade om våren
1993. Två huvudprioriteringar angavs för forskningspolitiken:
★ Koncentrerade forskningssatsningar inom strategiska områden.
★ Ett förstärkt samspel mellan universitet och högskolor å ena sidan
och näringslivet och samhället i övrigt å den andra.
Därutöver prioriterades ytterligare tre viktiga områden:
★ Ökad fömyelseförmåga inom forskningen vid universiteten och hög-
skolorna.
★ Förstärkt rekrytering av forskare.
★ Vidgad internationell samverkan.
En unik utbyggnad av svensk forskning har nu inletts. 10 miljarder
kronor från de tidigare löntagarfonderna skall användas för att stärka
den svenska forskningen. Tre nya starka forskningsfinansiärer har
etablerats: en stiftelse för strategisk forskning inom teknik, naturveten-
skap och medicin, en stiftelse för miljöstrategisk forskning samt en sär-
skild uppgift inom Riksbankens Jubileumsfond för stöd till kulturve-
tenskaplig forskning.
Ett program för att fördubbla examinationen inom forskarutbildning-
en mellan åren 1990 och 2000 har initierats. Betydande resurser har
tillskjutits för att finansiera flera doktorander. Särskilda s.k. teknikbro-
stiftelser har inrättats för att underlätta affärsmässig tillämpning av
forskningens resultat.
Vid den slutgiltiga avvecklingen av löntagarfonderna föreslår regering-
en att medel skall tillskapas för en vidgad internationalisering av utbild-
ningen och forskningen, stöd åt mindre och medelstora högskolors
forskning i samarbete med näringslivet, forskning på vårdområdet och
insatser för att öka användningen av informationsteknologin.
Regeringen avser att i särskild ordning anvisa erforderliga medel till
de nationella anläggningarna för budgetåret 1994/95.
Regeringen har vidare föreslagit en rad åtgärder för att öka kapacite-
ten på den eftergymnasiala utbildningen, bl.a. att den kvalificerade ef-
tergymnasiala yrkesutbildningen bör ges nya former och att ett särskilt
statsbidragssystem införs för sådan utbildning.
Utbildnings- och forskningssystemen måste ständigt utvecklas för att
svara mot den nya tidens krav. Genom Utbildningsdepartementets ut-
vecklingsprojekt Agenda 2000 - kunskap och kompetens för nästa år-
hundrade, stimuleras en bred diskussion om det svenska samhällets
långsiktiga kompetensbehov och om utbildningens och forskningens
villkor och roller.
I analysen pekas på ytterligare förändringar i fyra avseenden:
★ Utbildningsväsendets kapacitet behöver långsiktigt byggas ut.
★ Incitamenten för kunskapsutnyttjande och kompetensutveckling be-
höver förstärkas.
★ Utbildnings- och forskningsstrukturen behöver utvecklas.
★ Den kontinuerliga kompetensutvecklingen måste ges goda utveck-
lingsmöjligheter.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
På dessa områden måste det fortsatta reformarbetet på utbildnings- Prop. 1993/94:150
och forskningsområdet nu inriktas om Sverige framgångsrikt skall kun- Bilaga 8
na konkurrera med omvärlden.
Regeringens förslag: Särskilt statsbidrag skall ges till kommu-
nerna för utbildningsinsatser för arbetslösa i form av ett tredje
gymnasieår och extra utbildningsplatser i komvux. Medel skall
också ställas till förfogande i form av utbildningscheckar för ut-
bildningsanordnare utanför skolväsendet för utbildningsinsatser
för arbetslösa. Statens skolverk skall informera om och admini-
strera insatserna.
Sammanlagt beräknas 1 421 400 000 kronor för dessa åtgärder,
dvs. sammanlagt 1 469 587 000 kronor under anslaget.
Skälen for regeringens förslag: De senaste tre budgetåren har riksdagen
efter förslag från regeringen beslutat om utbildningsinsatser för arbetslö-
sa genom särskilda medel för ett tredje gymnasieår för elever som har
gått ut gymnasieskolan med endast en tvåårig gymnasieutbildning samt
till extra platser i komvux.
I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 14) bedömde
regeringen att det finns behov av särskilda utbildningsinsatser för ar-
betslösa även under budgetåret 1994/95. I budgetpropositionen aktuali-
serades också nya utbildningsinitiativ som kan bidra till ökad kompe-
tens på kort sikt i dagens arbetsmarknadsläge men som också förväntas
ha långsiktig strukturell betydelse. Regeringen angav följande riktvär-
den för planeringen av insatserna mot arbetslösheten:
- 26 100 platser i gymnasieskolan samt
- 28 000 platser i komvux och med utbildningscheck.
Gymnasieskolan
Regeringen anser det synnerligen väsentligt att alla elever från tvååriga
linjer som önskar gå ytterligare ett år i gymnasieskolan också erbjuds
detta. Innevarande budgetår har enligt uppgifter från Statens skolverk
ca 26 000 utbildningsplatser utnyttjats för det tredje året i gymnasiesko-
lan.
Innevarande läsår beräknas ca 30 000 elever lämna gymnasieskolan
efter tvååriga utbildningar. Det finns dessutom ca 15 000 elever som
slutade en tvåårig linje våren 1993 och som innevarande läsår inte går
ett tredje år.
Eftersom regeringen tidigare har anslagit medel för ett tredje gymna-
sieår bör utbildningserbjudanden då ha nått flertalet av dem som tidiga-
re har gått ut en tvåårig linje och som har haft behov av en komplette-
ring. Under 1994/95 bör därför i första hand de elever som i år går ut
en tvåårig linje erbjudas ett tredje gymnasieår. Även de ungdomar som
gick ut gymnasieskolan med en tvåårig utbildning våren 1993 eller vå-
ren 1992 och som inte har gått ett tredje utbildningsår bör om det finns
plats kunna beredas denna utbildning. Regeringen bedömer att det i
budgetpropositionen angivna antalet 26 100 platser i gymnasieskolan är
till fyllest.
Kommunerna bör liksom innevarande år i första hand erbjuda sådan
utbildning som tillsammans med den tidigare genomgångna utbildning-
en nivåmässigt motsvarar en treårig gymnasieutbildning. Även utbild-
ning i språk, såväl svenska som främmande språk, samt naturvetenskap-
liga och tekniska ämnen bör prioriteras.
Ersättningen till kommunerna för platserna i gymnasieskolan bör va-
ra 30 000 kronor per helårsplats.
Komvux
Skolverket beräknar att utbildningsinsatser för arbetslösa motsvarande
ca 25 000 heltidsplatser kommer att ha genomförts i komvux under in-
nevarande budgetår. Ett par hundra arbetslösa vuxna har också fått ut-
bildning genom statens skolor för vuxna (SSV).
Enligt regeringens bedömning bör sammanlagt 28 000 platser avsättas
för utbildningsinsatser för arbetslösa på lägst gymnasial nivå, varav
20 000 platser inom gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbild-
ning. Kommunerna har enligt skollagen ett grundansvar för att tillgodo-
se behoven av utbildning i komvux. Dessa tillkommande resurser skall
alltså användas för nya platser.
Liksom under innevarande budgetår bör utbildning i språk, både
svenska och främmande språk, samt i naturvetenskapliga och tekniska
ämnen prioriteras. Utbildningen skall liksom hittills i regel avse heltids-
studier under minst en termin.
Ersättningen till kommunerna för platserna i komvux bör vara 22 800
kronor per helårsplats. Om Skolverket väljer att tilldela även SSV ut-
bildningsplatser för distansutbildning för arbetslösa, skall ersättningen
utgöras av ett lägre belopp.
Utbildningscheckar
Tanken med utbildningscheck är att möjliggöra insatser från olika ut-
bildningsanordnare vid sidan av skolväsendet. Regeringen bedömer att
omfattningen av utbildning som finansieras genom utbildningscheckar
bör vara 8 000 platser.
Skolverket skall informera om möjligheten att finansiera utbildning
med hjälp av utbildningscheckar och på så sätt aktivera de utbildnings-
anordnare som vill medverka. Viktigt är också att tänkbara elever infor-
meras om möjligheten att få utbildning genom utbildningscheck.
Utbildningscheckarna skall t.ex. avse utbildning i främmande språk.
Goda språkkunskaper är viktigt på alla områden och språkutbildning är
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
också en ämnessektor där det finns ett stort utbud och många utbild-
ningsanordnare. Studierna skall vara på lägst gymnasienivå. Utbildning-
en skall omfatta minst en termin på heltid eller två terminer på halvtid.
Omfattningen av den lärarledda undervisningen skall vara jämförbar
med liknande utbildning i komvux eller vid högskola och universitet.
Intresserade utbildningsanordnare skall anmäla till Skolverket hur
många utbildningscheckar de kan åta sig att utnyttja. Skolverket förde-
lar utbildningscheckarna till utbildningsanordnarna som sedan har att
rekrytera arbetslösa vuxna till studierna. Systemet med utbildnings-
checkar bör enligt regeringens mening inte omfatta det offentliga skol-
väsendet.
Utbildningsanordnare kan vara fristående skolor, studieförbund, folk-
högskolor samt universitet och högskolor. Skolverket skall också kunna
godkänna andra utbildningsanordnare för utbildningscheckar, exempel-
vis utbildningsföretag. För att bli godkända av Skolverket skall utbild-
ningsanordnarna ha en stabil verksamhet och en god kvalitet. De skall
därför ha kompetenta lärare för utbildningen samt förete en plan för
utbildningen omfattande innehåll, uppläggning och utbildningsmål.
Skolverket skall också bedöma om utbildningsanordnaren kan fullfölja
sitt utbildningsåtagande. Skolverket skall ha tillsyn över verksamheten.
Ersättningen för utbildningscheckarna bör vara 22 800 kronor per
helårsplats.
Det ankommer på regeringen, enligt bemyndigande i studiestödslagen
(2973:349) och lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbets-
lösa, att bestämma vid vilka läroanstalter och för vilka utbildningar som
studiestöd kan utgå. Sådana godkända läroanstalter och utbildningar
har förtecknats i en bilaga till studiestödsförordningen (1973:418). Stu-
diestöd bör kunna utgå till studerande vars utbildning finansieras med
en utbildningscheck. En bestämmelse om detta bör inom ramen för det
tidigare nämnda bemyndigandet kunna tas in i studiestödsförordningen.
Kostnader, omfördelning av resurser m.m.
Sammanlagt beräknas kostnaderna för de extra utbildningsinsatser som
nu föreslås till 1 421 400 000 kronor. För att uppnå flexibilitet skall
Skolverket kunna göra omfördelningar mellan utbildningsplatserna i
gymnasieskolan och inom komvux, men även mellan dessa utbildningar
och utbildning som finansieras genom utbildningscheckar. För infor-
mationsinsatser och administration m.m. till utbildningsanordnare och
andra intressenter bör Skolverket få disponera högst 1 500 000 kronor
av anslaget. En motsvarande minskning av utbildningsplatserna skall i
så fall göras av verket.
Uppföljning
Liksom under innevarande budgetår bör dessa utbildningsinsatser för
arbetslösa följas upp. Det är viktigt att åstadkomma en tillförlitlig bild
av insatserna. En volymkontroll bör även i år göras så att de statliga bi-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
dragen inte används för verksamhet som huvudmannen ändå borde el-
ler skulle bedriva.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. med ändring av riksdagens beslut (bet. 1993/94:UbU7, rskr.
1993/94:208) till Bidrag till viss verksamhet inom det kommunala
skolväsendet m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett anslag på
1 469 587 000 kr.
Regeringens förslag: Av arbetsmarknadspolitiska skäl beräknas
medel för statsbidrag om 390 710 000 kr för 8 900 extra platser
inom folkhögskolan. Därutöver beräknas 100 miljoner kronor
för särskilda kurser för arbetslösa förlagda till studieförbund el-
ler till folkhögskolor.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
Skälen för regeringens förslag: I 1994 års budgetproposition (prop.
1993/94:100 bil. 9 s. 78 och 80) har regeringen redovisat omfattningen
och sin bedömning av den folkbildningsverksamhet som av arbetsmark-
nadspolitiska skäl bedrivs med särskilda medel. Regeringen har därvid
även meddelat sin avsikt att föreslå särskilda medel för budgetåret
1994/95.
Under innevarande budgetår har Folkbildningsrådet erhållit 100 mil-
joner kronor för insatser mot arbetslösheten. Folbildningsrådet har för-
delat 90 miljoner kronor av dessa till studieförbunden och 10 miljoner
kronor till folkhögskolorna. Rådet redovisar ca 60 000 deltagare och
336 000 studietimmar i studieförbunden för dessa medel. Riksdagen an-
slog också med anledning av det kärva arbetsmarknadsläget 438 920 000
kronor för anordnande av 10 000 extra utbildningsplatser inom folkhög-
skolan. Folkbildningsrådet bedömer att folkhögskolorna under inneva-
rande budgetår kommer att utnyttja dessa medel för 10 000 extra plat-
ser.
Med hänsyn till det fortsatt kärva arbetsmarknadsläget föreslår rege-
ringen att 390 710 000 kronor anvisas för att 8 900 extra platser skall
kunna tillkomma inom folkhögskolan under budgetåret 1994/95. Dä-
rutöver föreslår regeringen att 100 miljoner kronor anvisas för särskilda
kurser för arbetslösa anordnade av studieförbund eller folkhögskolor. I
likhet med innevarande budgetår bör utbildningsinsatser i svenska och i
främmande språk prioriteras. Det är även angeläget med utbildningsin-
satser i naturvetenskapliga och tekniska ämnen.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
2. med ändring av riksdagens beslut (bet. 1993/94:KrU13, rskr.
1993/94:177) till Bidrag till folkbildningen för budgetåret 1994/95
anvisar ett anslag på 2 356 038 000 kr.
Det nya regelsystem som gäller för universiteten och högskolorna med
ny högskolelag och högskoleförordning, samt formerna för resurstilldel-
ning och anslagssystem ställer stora krav på de ansvariga organen på oli-
ka nivåer inom respektive universitet och högskola. Det är nödvändigt
att de förfogar över tillräckliga instrument för en samlad planering och
uppföljning av både verksamhet och ekonomi. Den utpräglade utveck-
lingen mot uppföljning snarare än förhandskontroll av resursinsatser el-
ler de processer som verksamheten består av understryker ytterligare
det nämnda behovet. I bilden ligger också de krav som ställs på grund
av att universitet och högskolor i många fall är mycket stora och kom-
plexa myndigheter.
Det största universitet beräknar sin ekonomiska omslutning till 3 400
miljoner kr. Den minsta högskolan räknar med 11 miljoner kr. 18 uni-
versitet och högskolor beräknar den ekonomiska omslutningen till mer
än 100 miljoner kr. Vid jämförelse med industri- eller handelsföretag
bör man då observera att produktionen i sig inte återspeglas i ett ekono-
miskt värde i form av de varor som passerar genom företaget. Om stu-
denternas alternativkostnader för studier beaktas rör det sig om för-
dubblingar, tredubblingar eller mer om man vill sätta ett korrekt eko-
nomiskt mått på hela verksamheten.
Utbildningen och forskningen vid universiteten och högskolorna stäl-
ler stora och delvis speciella krav på ledning och intern kontroll. Detta
beror på verksamhetens starka heterogenitet med många områden av
olika slag, dess personberoende, den ofta ovanligt tydliga karaktären av
tjänsteproduktion samt den komplexa finansieringsbilden med många
finansiärer som har olika intressen av verksamhetens resultat. Delar av
verksamheten är vidare extremt beroende av dyrbar utrustning, varför
investeringsbeslut som får stor ekonomisk betydelse under lång tid är
vanliga och ofta i realiteten måste fattas på låga administrativa nivåer,
dvs. i nära anslutning till verksamhetens bedrivande.
Karaktären av fri forsknings- och utbildningsorganisation i kombina-
tion med nödvändigheten att fungera som statlig myndighet leder till att
många speciella frågeställningar uppkommer i fråga om regeltillämp-
ningar. Det är därför med tillfredsställelse regeringen genom under-
handsuppgifter från kommittén (Dir. 1993:143) för uppföljning av 1993
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
års universitets- och högskolereform har kunnat konstatera att man på
många håll vidtagit åtgärder för att skapa tydliga regler med klara an-
svarsförhållanden inom resp, myndighet.
Liksom andra statliga myndigheter revideras universitet och högsko-
lor av Riksrevisionsverket (RRV). Vid flera universitet och högskolor
finns eller planeras nu också en förstärkt internrevision. RRV:s gransk-
ning har som regeringen tidigare redovisat givit anledning till många in-
vändningar och påpekanden. I sex fall har invändningar föranlett orena
revisionsberättelser avseende räkenskapsåret 1992/93. Åtskilliga revi-
sionsrapporter antyder också andra problem. I flera fall rör det sig om
återkommande anmärkningar eller äldre förhållanden som tidigare inte
uppmärksammats av revisionen.
Revisionen har inte bara en kontrollerande funktion utan också en
betydande roll som rådgivare till universitetens och högskolornas led-
ning. I en sådan organisation som universitet och högskolor är den råd-
givande funktionen inte minst viktig. Den kan påtagligt medverka till
att stärka ledningen och förbättra dess möjligheter att styra organisatio-
nen och att genomföra förändringar.
Regeringen anser mot den redovisade samlade bakgrunden att det är
angeläget att förstärka och bredda den interna kontrollen och rådgiv-
ningsfunktionen vid universitet och högskolor. Detta bör ske genom att
krav ställs på att samtliga universitet och högskolor skall ha en internre-
vision för granskning av förvaltningen och redovisningen samt för med-
verkan med råd i den löpande ekonomiadministrativa verksamheten i
enlighet med god sed på området. Denna internrevision skall för att
markera vikten av dess arbete och för att dess resultat skall anhängiggö-
ras på högsta nivå arbeta direkt åt styrelsen. Arbetet kan organiseras an-
tingen genom köp av tjänster, som utförs av auktoriserade revisorer, el-
ler genom att en intern reviorsorganisation med motsvarande kompe-
tens inrättas inom myndighten direkt under styrelsen. Denna förstärk-
ning och breddning av den interna revisionen och rådgivningen ändrar
inte till någon del RRV:s uppgifter och ansvar i förhållande till rege-
ringen eller universitet och högskolor. I de flesta fall bör en förstärkt
samverkan mellan den externa och interna revisionen kunna öka den
totala effektiviteten i uppföljningen av de administrativa systemen.
Insatser av nämnt slag bör påbörjas senast den 1 juli 1994 och bekos-
tas av universiteten och högskolorna inom ramen för deras befintliga
resurser. Det bör ankomma på regeringen att fatta beslut om i vilken
form det skall införas en skyldighet för universitet och högskolor att
förstärka den interna kontrollen och rådgivningen i ekonomiadmini-
strativa frågor på av regeringen nämnt sätt.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
Regeringens förslag: Utbildningsuppdragen för det odontologis-
ka området minskas för Göteborgs och Umeå universitet samt
för Karolinska institutet. För det medicinska området minskas
utbildninguppdraget för Uppsala, Lunds och Göteborg universi-
tet samt för Karolinska institutet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 9) behandlade re-
geringen förutsättningarna för de beslut om de treåriga utbildningsupp-
dragen för universiteten och högskolorna som är en följd av det nya an-
slagssystemet. Vidare betonades att principen skall vara att de treåriga
utbildningsuppdragen skall ligga fast och att universiteten och högsko-
lorna själva får bestämma fördelningen av antalet platser på olika ut-
bildningsområden inom de ramar som anges i respektive utbildnings-
uppdrag och som fastställs av regeringen. Vid beslut om de treåriga ut-
bildningsuppdragen angavs emellertid att regeringen inte då kunde be-
döma hur utbildningsuppdragen för tandläkar- och läkarutbildning
borde formuleras. Dessa utbildningar är inriktade mot en så speciell del
av arbetsmarknaden att det finns speciella skäl för regering och riksdag
att kräva särskilt underlag innan ställning tas. Regeringen avsåg att åter-
komma till riksdagen med förnyat underlag vilket härmed presenteras.
Tandläkarexamen
Som regeringen angav i budgetpropositionen finns det nu mycket som
tyder på ett överskott på tandläkare. De utbildningsuppdrag som tidiga-
re fastställts för det odontologiska utbildningsområdet bör därför mins-
kas totalt sett. De förslag som regeringen nu lägger fram innebär en
minskning av nyantagningen med i genomsnitt närmare 40 % från och
med budgetåret 1994/95 jämfört med förslagen i propositionen Högre
utbildning för ökad kompetens (prop. 1992/93:169). Hänsyn har då ta-
gits till att de tidigare utbildningsuppdragen innebar en möjlighet till en
ökad antagning i förhållande till de ramar som tidigare fastställts av
riksdagen. De budgetmässiga konsekvenserna av förslagen framgår av de
skilda grundutbildninganslagen för Göteborgs och Umeå universitet
samt för Karolinska institutet. Enligt regeringens mening bör någon
nedskrivning inte ske vid Lunds universitet som nyligen startat tandlä-
karutbildningen och har betydligt färre platser än de andra universite-
ten.
Förslagen i budgetpropositionen innebar även att utbildningstiden för
tandläkarexamen förlängs från fyra och ett halvt år till fem år och att
den femåriga utbildningen skall ge rätt till legitimation och därmed
obegränsad rätt att utöva yrket. De studenter som är antagna enligt den
nuvarande studieordningen skall ha rätt att fullfölja sin utbildning in-
klusive allmäntjänstgöring. Regeringen förutsätter således att landsting-
en kommer att anordna särskilda tjänster för allmäntjänstgöringen yt-
10
terligare några år och att dessa skall erbjudas i direkt anslutning till
tandläkarexamen. De studenter i den gamla studieordningen som frivil-
ligt önskar gå över till den nya femåriga utbildningen skall kunna göra
detta och därmed direkt efter den avslutande tionde terminen erhålla
legitimation som tandläkare. Regeringen förutsätter att universiteten
och Karolinska institutet planerar sin verksamhet så att denna möjlighet
skall finnas och regeringen har beräknat resurserna efter detta.
Närmare underlag för regeringens ställningstagande till minskningen
av utbildninguppdragen finns tillgängligt i ärendet hos Socialdeparte-
mentet (S 94/656/S Tandhälsans utveckling hos olika befolkningsgrup-
per, B. Wittorp).
Läkarexamen
Regeringen tillsatte i januari 1994 en arbetsgrupp med uppgift att bedö-
ma den framtida efterfrågan på läkare. Arbetsgruppen har nyligen lagt
fram en rapport (Den framtida efterfrågan på läkare m.m.) med olika
beräkningar av efterfrågan på läkare. Arbetsgruppen konstaterar att an-
talet läkare ökar kontinuerligt fram till omkring år 2010. En eventuell
minskning av antagningen till läkarutbildningen påverkar läkarkårens
storlek först om tio år och då endast marginellt. Arbetsgruppen har be-
räknat tillgång och efterfrågan på läkare med olika antaganden om exa-
mination och ekonomiskt utrymme för hälso- och sjukvården m.m.,
men tar själv inte ställning till de olika alternativen.
Bedömningen av efterfrågan på läkare är vansklig. Samtidigt som an-
talet arbetslösa läkare för första gången på många år nu ökar finns en-
staka vakanta tjänster för specialistutbildade läkare, främst i glesbygden.
I februari 1994 var antalet arbetslösa läkare som uppbär arbetslöshetser-
sättning 264. Ett annat mått på hur arbetsmarknaden för läkare har för-
ändrats är antalet utannonserade block för allmäntjänstgöringen (AT).
Antalet AT-block som utannonserats under 1994 - 813 block - är när-
mare 50 färre än för 1993. Antalet examinerade från universiteten och
högskolorna har däremot inte minskat utan uppgick till knapp 800 un-
der 1993. Därtill kommer ett visst antal läkare med utländsk läkarexa-
men som också efterfrågar AT-tjänst för att få svensk legitimation. Den-
na grupp står för tillfället utanför den officiella statistiken om arbetslösa
läkare.
Ett av underlagen för att bedöma den framtida efterfrågan på läkare
är att jämföra antalet läkare per invånare med andra europeiska länder.
Det finns betydande risker med sådana jämförelser eftersom det också
finns stora skillnader mellan de europeiska länderna i organisation och
finansiering av sjukvården. Det kan emellertid konstateras att det i
många länder finns en betydande arbetslöshet bland läkare, både i län-
der med hög och med låg andel läkare per invånare. Dessa jämförelser
leder också fram till slutsatsen att efterfrågan på läkare inte låter sig be-
räknas efter något objektivt mätbart ”behov” utan snarare är ett resultat
av nationella prioriteringar.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
11
Den viktigaste frågan när det gäller att bedöma den framtida efterfrå-
gan på läkare är antaganden om det ekonomiska utrymme som samhäl-
let medger för expansion av hälso- och sjukvården. Regeringen har tidi-
gare i den reviderade finansplanen redovisat sina krav på budgetsane-
ring och samtidigt slagit fast att detta måste få effekter även för den
kommunala sektorn.
Av det tillgängliga underlaget drar regeringen den slutsatsen att de nu
beslutade utbildninguppdragen för de medicinska områdena är för om-
fattande och att en minskning av dessa bör ske. Regeringen föreslår där-
för att Uppsala, Lunds och Göteborgs universitet samt Karolinska insti-
tutet får minskade utbildningsuppdrag så att antalet nyantagna studenter
kan minskas från och med budgetåret 1994/95 med totalt 120. Linkö-
pings universitet har nu ett mindre utbildninguppdrag än övriga uni-
versitet och berörs inte av förändringarna. Eftersom det fortfarande
finns vakanta tjänster i de fyra norrlandslänen bör en minskning inte
heller ske vid Umeå universitet.
Regeringen kommer att ytterligare analysera det befintliga beräk-
ningsunderlaget och följa utvecklingen av de olika antaganden som lig-
ger till grund för beräkningsalternativen. Om det skulle visa sig nödvän-
digt med ytterligare nedskärningar återkommer regeringen med sådana
förslag i nästa års budgetproposition.
De förslag till minskade utbildninguppdrag som regeringen nu lägger
fram leder till ett minskat anslagsbehov till de berörda universiteten
och Karolinska institutet med sammanlagt 20 152 000 kronor för bud-
getåret 1994/95 och ytterligare 17 718 000 kronor för budgetåret
1995/96. Konsekvenserna för de enskilda anslagen redovisas nedan.
Samtidigt vill regeringen erinra om att det ankommer på resp, universi-
tets och högskolas styrelse att avgöra den exakta fördelningen mellan de
olika utbildningsområdena.
1993/94 Anslag 531500 000
1994/95 Förslag 703 160 000
Med anledning av vad som ovan anförts föreslår regeringen att en
minskning nu sker av utbildningsuppdraget för det medicinska områ-
det.
Det högsta antal helårsprestationer inom det medicinska utbildnings-
området som universitetet bör kunna få ersättning för under treårspe-
rioden har beräknats till 2 650.
Som en följd av detta föreslår regeringen att anslaget till Uppsala uni-
versitet för budgetåret 1994/95 fastställs till 703 160 000 kronor.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
12
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
3. till Uppsala universitet: Grundutbildning för budgetåret
1994/95 anvisar ett reservationsanslag som är 2 031 000 kr lägre
än vad som föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 9.
1993/94 Anslag 870 889 000
1994/95 Förslag 1 161 410 000
Med anledning av vad som ovan anförts föreslår regeringen att en
minskning nu sker av utbildningsuppdraget för det medicinska områ-
det.
Det högsta antal helårsprestationer inom det medicinska utbildnings-
området som universitetet bör kunna få ersättning för under treårspe-
rioden har beräknats till 3 700.
Som en följd av detta föreslår regeringen att anslaget till Lunds uni-
versitet för budgetåret 1994/95 fastställs till 1 161 410 000 kronor.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
4. till Lunds universitet: Grundutbildning för budgetåret
1994/95 anvisar ett reservationsanslag som är 4 062 000 kr lägre
än vad som föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 9.
1993/94 Anslag 637 435 000
1994/95 Förslag 859134 000
Med anledning av vad som ovan anförts föreslår regeringen att en
minskning nu sker av utbildningsuppdraget för de medicinska och
odontologiska områdena.
Det högsta antal helårsprestationer inom de medicinska och odonto-
logiska utbildningsområdena som universitetet bör kunna få ersättning
för under treårsperioden har beräknats till 3 800.
Som en följd av detta föreslår regeringen att anslaget till Göteborgs
universitet för budgetåret 1994/95 fastställs till 859 134 000 kronor.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
13
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
5. till Göteborgs universitet: Grundutbildning för budgetåret
1994/95 anvisar ett reservationsanslag som är 4 928 000 kr lägre
än vad som föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 9.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
1993/94 Anslag 456 821 000
1994/95 Förslag 594 774 000
Odontologiska utbildningsområdet
Med anledning av vad som ovan anförts föreslår regeringen att en
minskning nu sker av utbildningsuppdraget för det odontologiska områ-
det.
Det högsta antal helårsprestationer inom det odontologiska utbild-
ningsområdet som universitetet bör kunna få ersättning för under tre-
årsperioden har beräknats till 1 100.
Som en följd av detta föreslår regeringen att anslaget till Umeå uni-
versitet för budgetåret 1994/95 minskar med 1 449 000 kronor.
Bildmuseet
Som anmälts under elfte huvudtiteln anslaget B 33. Bidrag till vissa mu-
seer m.m. delar regeringen riksdagens uppfattning att den konstbildan-
de verksamhet som bedrivs vid Bildmuseet i Umeå är av stor betydelse
för den nordligaste regionen i Sverige. Museet utgör även en viktig bas-
resurs för bl.a. utbildningarna i estetiska ämnen och museologi.
Umeå universitet bör som ett särskilt åtagande fr.o.m. budgetåret
1994/95 svara för utveckling och drift av verksamheten vid Bildmuseet.
Utöver 1 000 000 kronor som riksdagen beslutat skall tillföras Bildmu-
seet bör verksamheten genom omprioritering tillföras ytterligare
500 000 kronor. Därför bör Umeå universitets anslag till grundutbild-
ning ökas med 1 500 000 kronor fr.o.m. budgetåret 1994/95.
Som en följd av det minskade utbildningsuppdraget inom det odonto-
logiska området samt för utveckling och drift av verksamheten vid Bild-
museet föreslår regeringen att anslaget till Umeå universitet för budget-
året 1994/95 fastställs till 594 774 000 kronor.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
6. godkänner att Umeå universitet får som särskilt åtagande att
svara för utveckling och drift vid Bildmuseet,
14
7. till Umeå universitet: Grundutbildning för budgetåret 1994/95
anvisar ett reservationsanslag som är 51 000 kr utöver vad som fö-
reslagits i prop. 1993/94:100 bil. 9.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
1993/94 Anslag 269 008 000
1994/95 Förslag 316 691000
Med anledning av vad som ovan anförts föreslår regeringen en minsk-
ning av utbildningsuppdraget.
För budgetåret 1994/95 bör institutet kunna räkna med ersättning för
högst 3 000 helårsstudenter.
Som en följd av detta föreslår regeringen att anslaget till Karolinska
institutet för budgetåret 1994/95 fastställs till 316 691 000 kronor.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
8. till Karolinska institutet: Grundutbildning för budgetåret
1994/95 anvisar ett reservationsanslag som är 7 683 000 kr lägre
än vad som föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 9.
1993/94 Anslag 30 487 000
1994/95 Förslag 43 452 000
Budgetåret 1992/93 påbörjades ett förändringsarbete vid Dramatiska in-
stitutet (DI) som bl.a. resulterat i nya utbildningsprogram, fler studen-
ter och förstärkt kvalitet i utbildningen. De vidtagna förändringarna har
hittills finansierats inom ramen för resurser som DI disponerar.
DI har emellertid i framställning till Utbildningsdepartementet, efter
det reguljära budgetarbetet, hemställt om en höjning av takbeloppet för
budgetåret 1994/95 för en utökning av utbildningsuppdraget med sex
helårsstudenter.
Med anledning av regeringens förslag till samlad lokalisering av de
konstnärliga utbildningarna i Stockholm i proposition Utbildning och
forskning - Kvalitet och konkurrenskraft (prop. 1993/94:177) kommer
DI inte att kunna genomföra en tidigare planerad minskning av sina lo-
kalkostnader, vilket var en förutsättning för slutlig finansiering av för-
nyelsearbetet.
Regeringen föreslår därför att takbeloppet för DI höjs med 1 620 000
kronor för budgetåret 1994/95 motsvarande en utökning av utbildnings-
uppdraget med sex helårsstudenter. Ersättningen per helårsstudent är
8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
beräknad enligt det belopp som redovisats i 1994 års budgetproposition,
dvs. 269 760 kronor.
Regeringens förslag till nya principer för tilldelning av resurser till
konstnärliga och idrottliga högskoleutbildningar (prop. 1993/94:177) in-
nefattar förslag till justeringar av takbeloppet och ersättningen per hel-
årsstudent och helårsprestation. Som en följd av den här föreslagna ut-
ökningen av utbildningsuppdraget kommer vissa justeringar av ersätt-
ningsnivåerna att behöva göras i budgetarbetet för budgetåret 1995/96.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
9. till Dramatiska institutet: Grundutbildning för budgetåret
1994/95 anvisar ett reservationsanslag på som är 1 620 000 kr ut-
över vad som föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 9.
Regeringens förslag: Medel anvisas för sommaruniversitet/som-
marhögskola, basår och distansutbildning för att bereda ytterli-
gare ca 21 500 studenter plats vid universitet och högskolor
budgetåret 1994/95.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna utbildningssatsningarna
bedöms kunna bidra till ökad kompetens på kort sikt i dagens arbets-
marknadsläge men förväntas också kunna ha långsiktig strukturell bety-
delse.
Sommaruniversitet/sommarhögskola, basår, distansutbildning m.m.
Regeringen har i 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 9 s.
14) aktualiserat nya utbildningsformer som bedöms kunna bidra till
ökad kompetens på kort sikt i dagens arbetsmarknadsläge men som
också förväntas kunna ha långsiktig strukturell betydelse.
Ett av dessa förslag innebär att universitet och högskolor skall erbjuda
utbildning även sommartid. Sommarverksamheten skall omfatta kurser
om lägst 5 och högst 10 poäng ur universitetens och högskolornas ordi-
narie kursutbud. För vissa lärare bör möjligheten att undervisa som-
martid ge bättre förutsättningar att kombinera en inte obetydlig under-
visningsskyldighet med engagemang i forskningen. Ett erbjudande om
utbildning hela året är ett sätt att möta den stora tillströmningen utan
att sänka kvaliteten i utbildningen även då studenttillströmningen bl.a.
till följd av arbetsmarknadsläget, är extremt stort. Som planeringsförut-
sättning gäller att ca 20 000 studenter skall kunna beredas plats. Vid för-
frågan har universitet och högskolor hittills redovisat att de kan ta emot
16
åtminstone 14 000 studenter. Förberedelser pågår för att bereda ytterli-
gare studenter plats. Upp till takbeloppet bör ersättning utgå enligt sam-
ma principer som för utbildningsuppdrag (jfr prop. 1993/94:100 bil. 9).
Utöver takbeloppet utgår ersättning exkl. lokalhyror.
Ordinarie regler för behörighet och urval skall gälla. Studiemedel ut-
går enligt gällande bestämmelser även sommartid.
På detta sätt ökar flexibiliteten i utbildningssystemet. Fler studenter
kan beredas utbildning samtidigt som kvaliteten upprätthålls och befint-
liga resurser utnyttjas bättre genom att utbildning kan erbjudas under
en större del av året.
Ett andra förslag innebär att ytterligare basårsutbildning anordnas
budgetåret 1994/95. Basårsutbildningen syftar framför allt till att ge
framtida studenter den behörighet som krävs för högre studier inom na-
turvetenskap och teknik.
Denna utbildning anordnades vid vissa universitet och högskolor bud-
getåret 1992/93 med 1 200 platser. Genom beslut av regering och riks-
dag tillkom 1 500 platser för budgetåret 1993/94. Avsikten är att denna
nivå skall bibehållas under treårsperioden fram t.o.m. budgetåret
1995/96.
Skolverket och Verket för högskoleservice (VHS) har regeringens
uppdrag att initiera åtgärder inom skolans och den högre utbildningens
område som syftar till att öka ungdomars intresse för utbildning med
teknisk och naturvetenskaplig profil. Inom ramen för detta uppdrag
skall VHS följa utvecklingen inom basårsutbildningen. De erfarenheter
som hittills redovisats av utbildningen budgetåret 1992/93 är goda. Hu-
vuddelen av dem som antogs till utbildningen har godkänts och gått vi-
dare till studier vid universitet och högskolor.
Beträffande distansutbildning uttryckte regeringen i 1994 års budget-
proposition sin avsikt att stimulera en utveckling av distansutbildningen
genom att särskilt främja denna utbildningsform vid de universitet och
högskolor som tar egna initiativ i den vägen. Samtidigt föreslogs att un-
der anslaget C 45. Vissa särskilda utgifter inom universitet och högsko-
lor m.m., anslagsposten 3. Distansutbildning 64 433 000 kronor skulle
anvisas för ändamålet 1994/95.
De medel som anvisades för distansutbildningsändamål 1993/94 be-
räknades kunna ge utrymme för cirka 1 500 nya utbildningsplatser. Hit-
tills har omkring 1 250 nya platser skapats genom dessa satsningar.
Regeringen ser sommaruniversitet/sommarhögskola, basår och di-
stansutbildning som åtgärder vilka kompletterar varandra och som bör
kunna bereda sammantaget ca 21 500 studenter utbildningsplats, utöver
vad som föreslagits i budgetpropositionen. Genom dessa åtgärder bör
studenterna kunna ges större valmöjlighet beträffande olika studiers in-
nehåll och omfattning.
Under anslaget F 4. Försöksverksamhet med trainee-utbildning redo-
visas förslag till s.k. trainee-utbildning. För sådan trainee-utbildning
som anordnas av universitet och högskolor bör även medel under före-
varande anslag kunna tas i anspråk.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
17
För dessa ändamål har regeringen sammanlagt beräknat 199 000 000 Prop. 1993/94:150
kronor. Bilaga 8
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
10. till Vissa särskilda utgifter inom universitet och högskolor
m.m. anvisar ett reservationsanslag som är 199 000 000 kr utöver
vad som föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 9.
Regeringens forslag: För de föreslagna extra platserna inom
skolväsendet, folkbildningen och den högre utbildningen anvi-
sas ytterligare medel till studiestöd med totalt 2 875,9 miljoner
kronor. Vidare anvisas till Centrala studiestödsnämnden (CSN)
ytterligare 15 miljoner kronor för administration av de utökade
resurserna för studiestöd. Under anslaget E 1. Centrala studie-
stödsnämnden ställs till regeringens disposition 6,3 miljoner
kronor för förmedling av fortlöpande information till studeran-
de utomlands.
Skälen för regeringens förslag: Under anslaget A 9. Bidrag till viss
verksamhet inom det kommunala skolväsendet m.m. föreslås ytterligare
resurser motsvarande 26 100 platser för ett tredje gymnasieår för ungdo-
mar som har genomfört en tvåårig gymnasieutbildning. De ökade kost-
naderna för studiehjälp beräknas till 176,175 miljoner kronor.
Under samma anslag föreslås en utökning av platserna i komvux och
för ett system med utbildningscheckar med tillsammans 28 000 platser.
Under anslaget B 1. Bidrag till folkbildningen föreslås en förstärkning
motsvarande 8 900 platser i folkhögskolan. Under ett nytt anslag F 4.
Försöksverksamhet med trainee-utbildning föreslås 1 000 platser för
trainee-utbildning. Resurser bör också avsättas för studiestöd i form av
särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa. Dessa kostnader beräknas till
2 603,73 miljoner kronor.
Under anslaget C 45. Vissa särskilda utgifter inom universitet och
högskolor m.m. föreslås att resurser anvisas för ytterligare 1 500 basårs-
platser samt för 20 000 platser i sommaruniversitet. Kostnaderna för stu-
diemedel beräknas till 96 miljoner kronor.
I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 268) redovi-
sades att från anslaget E 1. Centrala studiestödsnämnden m.m. hade
förts bort 11 miljoner kronor som anvisats som förstärkning av CSN:s
organisation för hantering av främst den ökade ärendemängden avseen-
de särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa (svuxa) under budgetåret
1993/94. Regeringen anmälde sin avsikt att senare i samband med kom-
pletteringspropositionen för 1994/95 pröva behovet av förstärkningar
18
vid CSN för budgetåret 1994/95. Regeringen föreslår nu att CSN anvisas
ytterligare 15 miljoner kronor för administration av de föreslagna ut-
ökade resurserna för studiestöd under budgetåret 1994/95.
Antalet ungdomar som på egen hand valt att studera utomlands har
ökat kraftigt under senare år, från ca 2 500 år 1989 till ca 15 000 under
budgetåret 1993/94. Till detta skall också läggas de ca 5 000 som stude-
rar utomlands inom ramen för sin svenska utbildning, t.ex. genom
ERASMUS eller Nordplus.
Den som väljer att studera utomlands kan i många hänseenden ha en
mer utsatt situation än studerande i Sverige. Bristen på kontakt med
och information om vad som händer i hemlandet bidrar härtill. Enligt
regeringens mening finns det därför anledning att från statens sida med-
verka till att de studerande utomlands ges en fortlöpande information
om Sverige.
Regeringen avser därför att ge CSN i uppdrag att närmare utreda på
vilket sätt och i vilka former en sådan information skall kunna förmed-
las till de studerande utomlands. Möjligheten att öka spridningen av på
marknaden redan förekommande informationsmaterial genom t.ex. ra-
batter till de studerande bör därvid i första hand prövas. Det bör däref-
ter ankomma på regeringen att närmare besluta i frågan. Regeringen fö-
reslår att 6,3 miljoner kronor ställs till regeringens disposition under
ramanslaget E 1. Centrala studiestödsnämnden m.m. för ändamålet un-
der budgetåret 1994/95.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
Regeringens förslag: Ränta på studielån skall inte tas ut under
tid då en låntagare fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri
tjänst.
Skälen för regeringens förslag: Studielån som tagits efter den 1 janua-
ri 1989 löper med ränta. Ränta uttas även under tid då en låntagare
fullgör värnpliktstjänstgöring. Det finns ett antal värnpliktiga som inte
får rycka in direkt efter gymnasieutbildningen. En del av dem väljer då
att börja en högskoleutbildning eller någon annan utbildning. När värn-
pliktstjänstgöringen sedan fullgörs, kommer de som uppburit studielån
under studietiden att belastas av en större återbetalning än de som inte
fullgör värnplikttjänstgöring eller de som fullgör den innan högskole-
studierna påbörjas. Regeringen anser att den värnpliktige skall befrias
från att betala ränta på studielån under den tid då han fullgör sin
grundutbildning enligt värnpliktslagen (1941:967). Motsvarande bör gäl-
la för den som fullgör sin grundutbildning enligt lagen (1966:413) om
vapenfri tjänst. Kostnaden för åtgärden är i detta sammanhang obetyd-
lig. Regeringens förslag bör lagtekniskt genomföras så att det i studie-
stödslagen (1973:349) tas in ett bemyndigande för regeringen att före-
skriva att ränta inte skall tas ut på studielån under tid då låntagaren
fullgör grundutbildning enligt de berörda pliktlagarna.
19
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
11. antar regeringens förslag till lag om ändring i studiestödsla-
gen (1973:349),
12. under åttonde huvudtitelns ramanslag E 1. Centrala studie-
stödsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisar 21 300 000 kr ut-
över vad som föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 9,
13. under åttonde huvudtitelns förslagsanslag E 3. Studiehjälp
m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 176 175 000 kr utöver vad
som föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 9,
14. under åttonde huvudtitelns förslagsanslag Studiemedel m.m.
för budgetåret 1994/95 anvisar 96 000 000 kr utöver vad som fö-
reslagits i prop. 1993/94:100 bil. 9,
15. under åttonde huvudtitelns reservationsanslag Vuxenstudie-
stöd m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 2 603 730 000 kr utöver
vad som föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 9.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att det i studiestödslagen (1973:349)* skall införas
en ny bestämmelse, 8 kap. 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
1 a §
Regeringen får föreskriva att rän-
ta inte skall utgå på studielån under
den tid då låntagaren fullgör grund-
utbildning enligt värnpliktslagen
(1941:967) eller lagen (1966:413)
om vapenfri tjänst.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
Lagen omtryckt 1987: 303.
20
Nytt anslag (förslag) 22 800 000
Regeringens förslag: Särskilt bidrag skall utgå för 1000 trainee-
utbildningsplatser.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
Skälen till regeringens förslag: Utbildningen vänder sig till arbetslösa
som genomgått gymnasieskola, men skall också ses som en försöksverk-
samhet syftande till mera stadigvarande inslag i utbildningssystemet.
Syftet är att kombinera arbetsplats- eller företagspraktik och kvalifice-
rad teoretisk utbildning som anordnas av universitet, högskola, komvux
eller av andra utbildningsanordnare. Regeringen ser trainee-utbildning-
en som en utveckling av kombinationer mellan praktik och teori på
hög nivå av intresse även bortom de arbetsmarknadspolitiska motiven.
Trainee-utbildningen skall vara en lärlingsutbildning på eftergymnasial
nivå och bör omfatta ett år. Den teoretiska utbildningen skall öka den
arbetssökandes kompetens inom ett ämne som är relevant för praktiken
på företaget. Därmed skapas en möjlighet även för mindre och medel-
stora företag att kunna rekrytera högkvalificerad arbetskraft vilka i sin
tur får möjligheter till kompetensutveckling i en omfattning som annars
bara förekommer på stora företag. Under anslaget E 5. Vuxenstudiestöd
m.m. har medel för studiestöd i form av vuxenstudiestöd för arbetslösa
beräknats för trainee-platserna.
Regeringen kommer att tillsätta en särskild utredare för att bereda frå-
gor om kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. Regeringen avser
att ge utredaren i uppdrag att administrera denna trainee-utbildning
med avseende på bl.a. samordning mellan berörda myndigheter, utbild-
ningsanordnare, arbetsgivare och trainee-sökande, fördelning av medel
samt administration, granskning, utvärdering och uppföljning av det
nya utbildningsalternativet.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
16. till Försöksverksamhet med trainee-utbildning för budgetåret
1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 22 800 000 kr.
21
Prop. 1993/94:150
Bilaga 8
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser Celexnummer för som inför, bakomliggande ändrar, upphäver EG-regler eller upprepar ett |
|
Studiestödslagen |
8 kap.1 a § |
(1973:349)
22
Bilaga 9
Jordbruksdepartementet
Nytt anslag (förslag) 1 145 000
I anslutning till 1993 års skogspolitiska beslut slopades skogsvårdsavgift-
en som finansierade flera bidrag till skogsbruket. Bidrag har tidigare lämnats
för bl.a. särskilda skogsvårdsinsatser i norra Sverige. Medel för detta ända-
mål har anvisats över nionde huvudtitelns anslag Särskilda skogsvårdsinsat-
ser i norra Sverige. Anslaget anvisades budgetåret 1987/88 och var ett reser-
vationsanslag. Medlen under anslaget förbrukades aldrig helt, utan vid utgång-
en av budgetåret 1990/91 återstod ca 1,1 miljoner kronor. Skogsstyrelsen har
föreslagit att ett häremot svarande belopp får disponeras för att påskynda upp-
rättandet av fördjupade verksamhetsplaner i fjällnära skogsområden i enlighet
med riksdagens beslut år 1990.
Regeringen föreslår mot bakgrund av detta att riksdagen på nytt anvisar ett
anslag för det ändamål som angetts i det föregående med ett belopp som mot-
svarar den utgående reservationen på det äldre anslaget, vilken inte längre kan
disponeras av regeringen.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Åtgärder i fjällnära skogar för budgetåret 1994/95 anvisar ett anslag på
1 145 000 kr.
I prop. 1993/94:100 bil. 10 har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1994/95 under angivna an-
slagsrubriker fora upp följande belopp:
F 3. Distriktsveterinärorganisationen: Uppdragsverksamhet 1 000 kr
F 4. Bidrag till distriktsveterinärorganisationen 75 055 000 kr
F 5. Bidrag till avlägset boende djurägare för veterinärvård 6 000 000 kr
Regeringen återkommer nu till dessa frågor.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 9
1992/93 Utgift 2 983
1993/94 Anslag 1 000
1994/95 Förslag 1 000
Anslaget tas upp med ett formellt belopp av 1 000 kr till uppdragsverksam-
het vid Statens jordbruksverk för djurens hälso- och sjukvård.
Statens jordbruksverk är chefsmyndighet för distriktsveterinärorganisatio-
nen och skall bl.a. säkerställa genomförandet av skärpta djurskyddskrav och
verka för ett gott hälsotillstånd bland husdjuren.
Jordbruksverket har som chefsmyndighet ansvaret när det gäller ledning av
och samordning inom distriktsveterinärorganisationen. Verket ansvarar bl.a.
för central budget, löne- och taxesättning, arvodesuppbörd, tjänstetillsättning-
ar, avtalsfrågor och de förhandlingar som behövs.
Länsstyrelsen svarar för distriktsveterinärorganisationen i länet och utövar
tillsyn över andra praktiserande veterinärers verksamhet samt leder och sam-
ordnar åtgärder mot djursjukdomar.
Distriktsveterinärorganisationen är avpassad främst för att tillgodose beho-
vet av sjuk- och hälsovård hos djur inom animalieproduktionen och hos häs-
tar som används i jord- och skogsbruket. Om det finns djurskyddsskäl eller
där annan veterinärvård inte kan anvisas, är en distriktsveterinär skyldig att
även utöva djursjukvård för övriga husdjur. Distriktsveterinärorganisationen
skall, i samarbete med bl.a. den av lantbruksnäringen organiserade hälsokon-
trollverksamheten, medverka vid förebyggande åtgärder.
Regeringen bemyndigade den 8 maj 1991 chefen för Jordbruksdepartemen-
tet an tillkalla en särskild utredare med uppgift an göra en översyn av veterinär-
väsendet (dir. 1991:35). I utredningens uppdrag ingick att analysera nuvaran-
de behov av veterinär verksamhet och vilka behov som kan väntas i framti-
den. Utredningen överlämnade i september 1992 betänkandet Veterinär verk-
samhet - behov, organisation och finansiering (SOU 1992:88). Betänkandet
remissbehandlades.
Statens jordbruksverk har därefter genomfört en översyn av distriktsvete-
rinärorganisationen i syfte att från såväl ekonomiska som verksamhetsmäs-
siga utgångspunkter effektivisera och i andra avseenden förbättra organisa-
tionen. En rapport överlämnades till Jordbruksdepartementet i oktober 1993.
Rapporten har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i depar-
tementet (dnr 93/1791).
Veterinärväsendets framtida huvudmannaskap
Regeringens bedömning: Det statliga huvudmannaskapet för di-
striktsveterinärorganisationen behålls tills vidare.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 9
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen Veterinär verksam-
het - behov, organisation och finansiering som överlämnades till regeringen i
september 1992 innehöll förslag om en avveckling av det statliga huvudmanna-
skapet för den veterinära fältverksamheten. Utredningen föreslog vidare att di-
striktsveterinärorganisationen bör avvecklas och beroende på lokala förhållan-
den ersättas med antingen privata veterinärer eller bolag eller av fältverksam-
het bedriven av hushållningssällskap eller husdjursföreningar. Behovet av ve-
terinära insatser i samband med uppgifter av officiell karaktär bör enligt utred-
ningen tillgodoses genom långtidsavtal med veterinärstationen, privatprakti-
ker eller andra veterinära motparter.
Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan är det ingen som av principi-
ella skäl är av annan uppfattning än utredningen. Orsakerna till att flera remiss-
instanser avstyrker utredningens förslag till en privat fältverksamhet är i stäl-
let praktiska och ekonomiska hänsynstaganden. Några remissinstanser anser
att en privat fältorganisation innebär en risk för djurskyddet. AB Trav och
Galopp anser att smittskyddsarbetet skulle försvagas om veterinärerna ersat-
tes av privata veterinärer med anmälningsplikt. Statens veterinärmedicinska
anstalt anser att huvudmannaskapet inte är det väsentligaste, utan det vikti-
gaste är att det finns en fungerande fältverksamhet i hela landet. Denna åsikt
delas av flera remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas riksförbund. Jordbruksver-
ket anser att utredningsförslaget visserligen är principiellt intressant, men
praktiskt ogenomförbart.
Staten har det yttersta ansvaret för att det i hela landet finns ett väl funge-
rande veterinärväsende, som kan bekämpa och förebygga allmänfarliga, smitt-
samma djursjukdomar och som kan upprätthålla en tillfredsställande veterinär
service i djurglesa områden. Ett statligt huvudmannaskap garanterar en enhet-
lig och rikstäckande fältorganisation och ger veterinärerna en relativt friståen-
de ställning i förhållande till jordbruksnäringen vilket kan vara av betydelse.
Det föreligger heller inte någon risk för jävssituationer när veterinären skall
agera i smittskydds- eller djurskyddsärenden.
Sveriges närmande till EU medför att veterinärerna får en ny roll anpassad
till de krav som EU ställer. En stor del av EG:s regelverk inom den veterinära
sektorn omfattas av EES-avtalet. Vårt närmande till EU kan i detta samman-
hang därför ses i två faser, nämligen dels tiden efter den 1 juli 1994 då den
veterinära delen av EES-avtalet träder i kraft, dels tiden efter den 1 januari
1995 då regeringen har som målsättning att Sverige skall vara medlem i EU.
När EU:s inre marknad trädde i kraft den 1 januari 1993 upphörde de na-
tionella gränskontrollerna inom EU. Gränskontrollen vid import till EU av
bl.a. djur från ett land utanför EU behålls dock. För att motverka risken för
spridning av djursjukdomar vid handeln inom EU har EU fattat beslut om åt-
gärder av kompensatorisk art. Den veterinära gränskontrollen har ersatts av en
kontroll i ursprungsbesättningen i nära anslutning till transporten till ett annat
EU-land. Kontrollen utförs av en s.k. officiell veterinär som därefter utfärdar
ett friskintyg. Jordbruksverket anför i sin översyn att distriktsveterinärorgani-
sationen lämpar sig väl för sådana officiella uppgifter. Regeringens och Jord-
bruksverkets uppfattning är att distriktsveterinärer och länsveterinärer i de fles-
ta fall bör vara de veterinärer som skall utföra officiella uppgifter.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 9
Regeringen anser därför att det statliga huvudmannaskapet för distriktsvete-
rinärorganisationen tills vidare bör behållas. En utvärdering av veterinärväsen-
dets organisation skall ske då närmare erfarenheter av ett svenskt EU-medlem-
skap vunnits. I samband härmed kommer regeringen att överväga frågan om
det framtida huvudmannaskapet för den veterinära fältorganisationen.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 9
Åtgärder för att förbättra distriktsveterinärorganisationens effektivitet
Regeringens förslag: Under budgetåret 1994/95 anvisas 15 miljo-
ner kronor för inrättande av ytterligare ca 50 veterinärstationer.
Jordbruksverkets förslag: Enligt Jordbruksverket kan en effektivare
organisation åstadkommas genom att utöka antalet veterinärstationer där två
eller fler veterinärer är verksamma. Behovet av att anlita vikarier vid en sådan
veterinärstation är litet. För närvarande är kostnaderna för att anlita vikarier en
ekonomisk belastning för organisationen. I dag finns ca 50 veterinärstationer
i Sverige. Verkets förslag innebär att ytterligare ca 50 veterinärstationer inrät-
tas och ett fullt utbyggt och rikstäckande nät av veterinärstationer erhålles.
Jordbruksverket anser att särskilda medel måste anslås för ändamålet. Medlen
är avsedda att användas för inköp av stationernas basutrustning. Verket före-
slår att amorteringsfria lån med låg ränta, till vilka specificerade villkor för
verksamheten är knutna, skall lämnas för inrättande av veterinärstationer. Lå-
nen föreslås uppgå till högst 250 000 kr för en nyetablerad flerveterinärstation
och högst 150 000 kr för en nyetablerad tvåveterinärstation. Då geografiska
skäl så motiverar kan det vara nödvändigt att en distriktsveterinär får place-
ring på annan plats än på stationen. Inom ramen för de medel som anslås för
veterinärstationen i fråga skall då erforderliga medel betalas ut även till denne.
Jordbruksverket beräknar den totala engångskostnaden för inrättandet av vete-
rinärstationer till 15 miljoner kronor.
Remissinstanserna är genomgående positiva till förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen finner att vissa åtgärder
nu bör vidtas för att förbättra distriktsveterinärorganisationens effektivitet.
Enligt regeringens uppfattning finns flera fördelar med att bedriva distrikts-
veterinärverksamheten vid veterinärstationer där flera veterinärer tjänstgör.
Denna verksamhetsform innebär fördelar för såväl djurägama, veterinärerna
som för staten som arbetsgivare. Inte minst viktigt är att nyutbildade veteri-
närer med begränsad träning i och erfarenhet av djursjukvård kan introduce-
ras i yrket av erfarna kollegor. Förutsättningar skapas därmed för att åstad-
komma såväl den eftersträvade samverkan mellan olika veterinärkategorier
som bättre arbetsförhållanden för veterinärerna samtidigt som behovet av ex-
terna veterinärer för vikariat minskar. Kostnaderna för externa vikarier har i
den nuvarande distriktsveterinärorganisationen utgjort så stor del som 37 %
av årsbudgeten. För djurägama innebär utbyggnaden av veterinärstationer en
fortsatt god service och tillgång till en förhöjd kompetens hos distriktsvete-
rinären.
Regeringen delar inte Jordbruksverkets uppfattning att distriktsveterinä-
rerna skall ta personliga lån för att utrusta stationerna med den nödvändiga
basutrustningen. Arbetsgivaren bör svara för att sådan utrustning finns. Rege-
ringen föreslår därför att statliga medel för inrättandet av veterinärstationer
skall anslås. Regeringen bedömer att de av Jordbruksverket angivna beloppen
för utrustning till nyetablerade fler- och tvåveterinärstationer, 250 000 kr
resp. 150 000 kr, är rimliga. Det bör vara en uppgift för Jordbruksverket att
ange villkoren för användningen av medlen för stationernas basutrustning.
Regeringen samtycker till verkets förslag att medel i vissa fall skall kunna
avsättas också för enskilda distriktsveterinärer med annan stationeringsort
inom ramen för de medel som avsatts för den station som veterinären i fråga
rent administrativt är knuten till. Medel om högst 50 000 kr per station bör
även kunna avsättas för redan etablerade stationer för inköp av datautrustning.
De förslag som lämnats i det föregående avses leda till en minskning av di-
striktsveterinärorganisationens driftskostnader och därmed till en minskning
av det statliga bidraget. En besparing på anslaget Bidrag till distriktsveterinär-
organisationen kan därför genomföras för budgetåret 1995/96 med 10 miljo-
ner kronor.
Regeringen instämmer i Jordbruksverkets bedömning att ytterligare ca
50 veterinärstationer bör inrättas. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att
15 miljoner kronor anvisas för detta ändamål.
Finansieringsfrågor
Regeringens förslag: Finansieringen av distriktsveterinärorganisa-
tionen läggs om den 1 juli 1995 genom att djursjukvårdsavgiften avskaf-
fas och att ett ökat veterinärarvode skall erläggas av djurägaren.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 9
Jordbruksverkets förslag: Jordbruksverket lämnar i sin översyn ett
förslag till finansiering av distriktsveterinärorganisationen. Organisationens
totala verksamhetskostnad uppgår för närvarande till ca 230 miljoner kronor.
Detta inkluderar inte kostnader för sociala avgifter på de arvoden som betalas
av djurägaren. Av de totala kostnaderna finansieras ca 80 miljoner kronor
över statsbudgeten och ca 40 miljoner kronor som betalas av djurägama i
form av djursjukvårdsavgifter. Resterande belopp, dvs. ca 110 miljoner kro-
nor, betalas av djurägama i form av arvoden direkt till distriktsveterinärerna.
I Jordbruksverkets förslag ingår även förslag om principer för distriktsvete-
rinärernas lönesättning och om uppbörden av arvodena från djurägama. För
att sänka statens kostnader föreslås att en lägre andel av lönen i fortsättningen
betalas ut i form av fast statlig lön och att en större andel betalas av djurägaren
i form av prestationsrelaterade arvoden. Jordbruksverkets förslag baseras på
en fast tjänstelön per månad på i genomsnitt 2 000 kr. Till detta kommer be-
redskapsersättning, uppdragstillägg och andra tillägg samt den s.k. jämförelse-
lönen vid viss ledighet. Särskilda löneplanStillägg skall lämnas vid behov i ve-
terinära glesbygdsdistrikt. Av beskattningstekniska skäl föreslås att uppbör-
den av arvoden hanteras centralt av Jordbruksverket.
Jordbruksverket anför att de totala kostnaderna för distriktsveterinärorga-
nisationen efter de nu förordade förändringarna kan beräknas till 250 miljoner
kronor per år. Denna summa inkluderar då också sociala avgifter beräknade
på distriktsveterinärernas hela inkomst och som tidigare alltså erlagts bara del-
vis. Löneplanstillägget för distriktsveterinärer som arbetar i glesbygd anges
sammanlagt till 6 miljoner kronor och behovet av bidrag för avlägset boende
djurägare för veterinärvård anges till 5 miljoner kronor. Jordbruksverket före-
slår att 70 miljoner kronor av kostnaderna skall finansieras över statsbudge-
ten, medan samtliga övriga kostnader skall täckas av intäkterna i verksamhe-
ten, varav merparten i form av arvodesavgifter från djurägama. Jordbruksver-
ket beräknar intäkter på ca 11 miljoner kronor från tillkommande arbetsuppgif-
ter i samverkan med andra myndigheter och organisationer.
Jordbruksverkets förslag innebär att veterinärtaxeförordningen (1975:539)
skall ses över samt att den statliga djursjukvårdsavgiften skall tas bort. Som
skäl för borttagande av djursjukvårdsavgiften anges att avgiften inte är base-
rad på arten eller omfattningen av den veterinära insatsen utan endast debiteras
per veterinärbesök. Därför har kostnadsläget för av distriktsveterinär utförda
enkla åtgärder ökat så att djurägama i stället vänt sig till annan djursjukvård.
Jordbruksverket beräknar att de föreslagna åtgärderna kommer att innebära att
djurägamas bruttokostnader för djursjukvården inom animalieproduktionen
kommer att öka med 11%.
Remissinstanserna: Förslaget om slopande av djursjukvårdsavgiftema
kommenteras genomgående positivt.
Skälen för regeringens förslag: Statens budgeterade årliga kostnader
för distriktsveterinärorganisationen minskar i det av Jordbruksverket presente-
rade förslaget från ca 80 miljoner kronor till ca 70 miljoner kronor, dvs. en
minskning med 10 miljoner kronor per år. De minskade kostnaderna kan hän-
föras främst till de beskrivna rationaliseringarna i organisationen, som innebär
personalminskning genom ett minskat behov av externa vikarier, samt till en
minskning av distriktsveterinärernas fasta tjänstelön.
Kostnaderna för de sociala avgifterna på distriktsveterinärernas arvodesdel
ligger på djurägama som också bär ansvaret för att betalning faktiskt sker.
Med regeringens förslag bör dessa kostnader tas ut i form av ökade arvodes-
kostnader. En ytterligare höjning av de arvoden som djurägaren betalar till di-
striktsveterinären införs även for att kompensera veterinärerna för den sänkta
tjänstelönen.
I 8 a § veterinärtaxeförordningen föreskrivs att vid vaije förrättning som
utförs av en distriktsveterinär betalas en särskild djursjukvårdsavgift, vars
storlek bestäms av regeringen. Djursjukvårdsavgiftema har för budgetåret
1992/93 uppgått till ca 35,7 miljoner kronor. Regeringen delar Jordbruksver-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 9
kets uppfattning att djursjukvårdsavgiften bör avskaffas. Verkets förslag inne-
bär dock att djurägaren skall betala ett höjt arvode till distriktsveterinären.
Jordbruksverket beräknar att djurägarnas bruttokostnader för djursjukvården
inom animalieproduktionen med den föreslagna ordningen ökar med ca 11 %.
Detta kan jämföras med att kostnaderna skulle ha ökat med ca 17 %, om de
sociala avgifterna hade lagts ovanpå de kostnader som djurägama har i dag
utan samtidig förändring av den nuvarande distriktsveterinärorganisationen
med en bibehållen djursjukvårdsavgift. Regeringen bedömer att den kostnads-
ökning som drabbar djurägama måste betraktas som skälig och inte bör inver-
ka menligt på jordbrukets lönsamhet och på djuromsorgen.
Regeringen beräknar för budgetåret 1994/95 att kostnaderna för den löp-
ande verksamheten i fråga om djurens hälso- och sjukvård uppgår till
114 180 000 kr. Regeringens beräkningar beträffande lönekostnaderna för
distriktsveterinärorganisationen baserar sig på preliminära uppgifter.
Av det belopp som anvisas över statsbudgeten för finansiering av distrikts-
veterinärorganisationen under budgetåret 1994/95 utgör 52,7 miljoner kronor,
medel som jordbruket tillförs i form av budgetmedel (prop. 1990/91:100 bil.
11 s. 10-12).
Regeringen har för avsikt att inom kort ge Riksrevisionsverket ett utred-
ningsuppdrag i fråga om vissa organisationsfrågor. Bl.a. bör utredas hur den
regionala och lokala organisationen skall utformas och hur uppbördssystemet
skall konstrueras.
När det gäller den geografiska placeringen av veterinärstationema vill rege-
ringen understryka behovet av att Jordbruksverket samråder med såväl regio-
nala som lokala myndigheter och med berörda organisationer.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner det som regeringen förordar om grunderna för anslag till in-
rättande av veterinärstationer,
2. godkänner det som regeringen förordar om riktlinjerna för finansie-
ring av distriktsveterinärorganisationen,
3. godkänner att djursjukvårdsavgiften avskaffas vid utgången av juni
1995,
4. till Distriktsveterinärorganisationen: Uppdragsverksamhet för budget-
året 1994/95 anvisar ett anslag på 1 000 kr.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 9
1992/93 Utgift
1993/94 Anslag
1994/95 Förslag
73 014 687
75 055 000
88 734 000
9 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
Under anslaget anvisas medel för bidrag till distriktsveterinärorganisatio-
nen och viss veterinärutbildning samt stöd vid inrättandet av veterinärsta-
tioner.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 9
Regeringens överväganden
Med hänvisning till vad regeringen anfört under punkten F 3 beräknar rege-
ringen bidraget till 88 734 000 kr. Av detta belopp avser 15 miljoner kronor
inrättande av erforderligt antal veterinärstationer.
Anslaget har beräknats med utgångspunkt i en real minskning av utgifterna
om 1,9 %.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Bidrag till distriktsveterinärorganisationen för budgetåret 1994/95 an-
visar ett förslagsanslag på 88 734 000 kr.
1992/93 Utgift
1993/94 Anslag
1994/95 Förslag
5 742 028
6000 000
6 000 000
Under anslaget anvisas medel för att minska avlägset boende djurägares
kostnader for veterinärvård. Länsstyrelsen disponerar medlen i enlighet med
vad som framgår av veterinärtaxeförordningen (1975:539).
Statens jordbruksverk
Med hänsyn till utfallet för de senaste budgetåren föreslår Jordbruksverket
oförändrat anslag med 6 miljoner kronor.
Regeringens överväganden
Regeringen anser att beloppet 6 miljoner kronor är väl anpassat till den belast-
ning som varit på anslaget under de senaste budgetåren.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
till Bidrag till avlägset boende djurägare för veterinärvärd för budgetåret
1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 6 000 000 kr.
Bilaga 10
Arbetsmarknads-
departementet
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
Välfärden bestäms bl.a. av hur många som arbetar, hur mycket var och
en arbetar samt hur effektivt arbetet bedrivs. Dagens problem i eko-
nomin har delvis sina rötter i 1970-talet men skapades i hög utsträck-
ning av att Sverige under senare delen av förra decenniet prissatte sig
ur världsmarknaden. Kostnadsökningarna ledde till begränsade framtids-
investeringar. Strukturproblemen växte både i offentlig och privat
sektor. Inflations- och spekulationsekonomin förödde möjligheterna till
en robust och bestående utveckling på arbetsmarknaden. Det gick inte
längre att kortsiktigt gömma problemen med devalveringar eller att
satsa på en ännu större och lånefinansierad offentlig sektor med därav
följande krav på skattehöjningar.
Den akuta finans- och kostnadskrisen har nu passerats. Orderingång,
export och industriproduktion växer. Produktiviteten stiger snabbt.
Konkurrensläget för den svenska industrin är starkt. Omläggningen av
den ekonomiska politiken börjar ge resultat. Djupgående brister i den
svenska ekonomin har röjts undan. En grund har lagts för en ny period
av tillväxt, fler arbeten och företagande.
Det finns nu tecken även på arbetsmarknaden som tyder på att en
vändning har inletts. Arbetslösheten minskar. Varslen om personalin-
skränkningar sjunker kontinuerligt. Inom industrin uppgick varslen
under första kvartalet 1994 till ca 1/4 av omfattningen motsvarande
period år 1991. Efterfrågan på arbetskraft har börjat öka.
Även om utvecklingen går åt rätt håll är obalanserna på arbetsmarkna-
den stora. Hanteringen av problemen rymmer svåra avväganden och
kräver ansvarsfulla beslut som rör hela ekonomin. Målet är långsiktig
styrka för fler och bestående arbeten.
Näringslivets och samhällets anpassning till de nya ekonomiska reali-
teter, som den snabba strukturomvandlingen skapar, avgör vårt framtida
välstånd. Anpassning är inte en engångsprocess utan måste pågå konti-
nuerligt. Det land och det folk som har viljan och förmågan att ta till
sig och utveckla ny kunskap och tillika anpassa den ekonomiska struk-
turen, institutioner och lönebildning till nya förutsättningar kan stärka
sin absoluta och relativa välfärdsnivå.
Ökningen av sysselsättningen måste, på grund av obalanserna i den
offentliga sektorn och för att bli bestående, ske inom näringslivet - i en
privat sektor i hård konkurrens med andra länder under snabb dynamisk
utveckling. Kapital och arbetskraft måste därför i allt högre utsträckning
verka med produkter och tjänster med stort kunskapsinnehåll och ökan- Prop. 1993/94:150
de förädlingsvärde. Bilaga 10
Den kraftiga överhettningen i den svenska ekonomin mot slutet av
åttiotalet kulminerade under år 1990. Sedan dess har antalet sysselsatta
sjunkit med 485 000 personer. Inom näringslivet har antalet sysselsatta
minskat med drygt 400 000 personer. Den öppna arbetslösheten har
under motsvarande period ökat med närmare 270 000 personer, eller
med drygt hälften av sysselsättningsminskningen. Många andra har läm-
nat arbetsmarknaden främst genom utbildning eller genom deltagande i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Trots mer omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser än någonsin
tidigare uppgick den öppna arbetslösheten under år 1993 till i genom-
snitt 8,2 %. Samtidigt fick i genomsnitt 4,3 % av arbetskraften del av
någon konjunkturberoende arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Den ordinarie
utbildningen har också byggts ut kraftigt under perioden.
Dessa siffror illustrerar sammantaget på ett dramatiskt sätt att utveck-
lingen under 1980-talet inte var långsiktigt hållbar. Den vilade på spe-
kulation och inflation och ledde bl.a. till den djupa finans- och bygg-
krisen. Det blev efter hand klart att vägen tillbaka - innan sysselsätt-
ningen skulle stabiliseras och vända uppåt igen - skulle bli lång och
besvärlig. Utvecklingen speglar också att den svenska konjunkturned-
gången, som förstärktes av den kraftiga internationella avmattningen,
har varit djupare och långvarigare än på flera årtionden.
Den privata köpkraften var under åren 1988-1990 osedvanligt hög
eftersom hushållens sparande var negativt, dvs. de konsumerade mer än
de tjänade. Hushållen betalar nu tillbaka främst genom att amortera
skulderna med omkring åtta procent av inkomsterna.
Den för svenska förhållanden mycket höga arbetslösheten har lett till
stora mänskliga och samhällsekonomiska påfrestningar. Regeringen har
aktivt angripit problemen på tre fronter.
För det första - vilket är helt avgörande för utvecklingen av sam-
hällsekonomin och sysselsättningen - har en serie ekonomiskpolitiska
åtgärder inletts for att korrigera kostnadsläget, sanera statens finanser
och skapa förutsättningar för en hållbar ekonomisk utveckling och nya
varaktiga arbeten.
För det andra har regeringen gjort mycket betydande satsningar på
utbildning, forskning och förbättrad infrastruktur. En rad åtgärder har
vidtagits för att underlätta och stimulera företagande och nyetableringar.
Alla dessa åtgärder är långsiktigt verkande investeringar för att främja
hela samhällsekonomins förmåga till omvandling, utveckling och för-
nyelse.
För det tredje har de akuta arbetslöshetsproblemen mötts med en mål-
medveten och aktiv arbetsmarknadspolitik av aldrig tidigare uppnådd
omfattning. Den reguljära utbildningen har också byggts ut av arbets-
marknadsskäl. Resurserna till traditionella arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder har ökats markant. Nya åtgärder, som har gjort det möjligt för
Arbetsmarknadsverket (AMV) att ge ett stort antal arbetslösa menings-
full sysselsättning eller praktik, har introducerats. Därmed har arbets-
marknadspolitiken kunnat motverka arbetslösheten långt utöver vad som
hade varit möjligt med de tidigare åtgärderna.
De största förändringarna inom arbetsmarknadspolitiken är införandet
av arbetslivsutveckling (ALU) och ungdomspraktik, två kostnadseffekti-
va åtgärder som har fått mycket stor omfattning. Vidare har en genom-
gripande reformering av arbetslöshetsförsäkringen inletts - ett förslag
till en allmän arbetslöshetsförsäkring fr.o.m. den 1 juli 1994 (prop.
1993/94:209) har helt nyligen överlämnats till riksdagen. Lönegaranti-
reglerna har stramats upp i två omgångar. De arbetsrättsliga normerna
har anpassats för att bättre motsvara förutsättningarna och behoven hos
små företag. Ett generellt anställningsstöd (GAS) har införts för att
tidigarelägga nyanställningar på den reguljära arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadspolitiken har således tilldelats större resurser än nå-
gonsin. Det kan emellertid konstateras att även om antalet berörda
personer har varit högre än någon tidigare konjunkturnedgång har Ar-
betsmarknadsstyrelsen (AMS), under innevarande budgetår, inte kunnat
utnyttja beviljade resurser. Insatserna drogs av olika skäl ner alltför
kraftigt under förra våren och sommaren och det har funnits trögheter
som försenat uppgången till den av regeringen beräknade omfattningen.
Antalet personer som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har inte
nått den nivå som beräknades för budgetåret i genomsnitt. Samtidigt
måste det observeras att ju längre konjunkturnedgången varat, desto
svårare har arbetsförmedlingens arbete blivit. Påfrestningarna på perso-
nal och administration har ökat.
Utvecklingen åskådliggör att det finns kvantitativa gränser - admini-
strativa och marknadsmässiga - för att via arbetsmarknadspolitiska me-
del, och med höga kvalitetskrav, begränsa den öppna arbetslösheten.
Parallellt med utbyggnaden av den aktiva arbetsmarknadspolitiken har
regeringen därför ökat antalet platser inom den reguljära utbildningen
och högskolan. Till exempel har högskoleutbildningen ökat med 30 %
eller med ca 45 000 personer. Detta skall jämföras med en obetydlig
förändring under hela 1980-talet sammantaget. Mycket betydande sats-
ningar har som tidigare nämnts gjorts på åtgärder för att underlätta
företagandet, på reparations-, om- och tillbyggnadsarbeten s.k. ROT,
infrastruktur, offentligt byggande samt regionalpolitik. Insatserna görs
över hela landet.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
Den stora omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har
lett till farhågor för dels rundgång mellan upprepade perioder med
åtgärder och arbetslöshet, dels undanträngningseffekter på den reguljära
arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadspolitiken har under de senaste åren givits större resur-
ser och utnyttjats mer än någonsin tidigare. Det har varit nödvändigt för
att motverka det stora bortfallet av arbetstillfällen. Utslagning måste
förhindras och det gällde framför allt i fråga om ungdomarna att snabbt
nå stor omfattning på åtgärderna. Det har inte kunnat åstadkommas med
de traditionella åtgärderna eller de alternativa förslagen. Extraordinära
insatser har krävts för att motverka långtidsarbetslöshet och ungdoms-
arbetslöshet.
Det är ofrånkomligt, med den omfettning som insatserna har, att den
reguljära arbetsmarknaden påverkas i viss omfattning. Undanträngning-
en har, enligt ett flertal oberoende utvärderingar och bedömningar,
emellertid varit begränsad. Arbetsförmedlingen har snabbt lärt sig att
hantera de nya verktygen och har varit uppmärksam på problemet.
Missförstånd och missbruk har i stor utsträckning kunnat undvikas.
Ambitionen skall alltid vara att åtgärderna dels inte skall ersätta eller
tränga undan reguljära arbeten, dels inte låsa fast arbetskraft i åtgärder
när det finns alternativ på den reguljära arbetsmarknaden.
När det gäller rundgången - att personer går från arbetslöshet till
åtgärd och sedan återigen till arbetslöshet eller ny åtgärd - har den i
vissa fall varit ofrånkomlig på grund av den mycket låga efterfrågan på
arbetskraft på den reguljära arbetsmarknaden. Risken är stor att många
arbetssökande utan åtgärder festnar i långtidsarbetslöshet med uppenbar
risk för utslagning. De förslag som nyligen har lämnats i propositionen
om den fortsatta reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen är ägnade
att motverka rundgångsproblemen.
Åtgärder som förhindrar utslagning är långsiktigt effektiva. Ungdoms-
praktiken och ALU-insatsema har därvidlag varit verkningsfulla. Ut-
vecklingen måste nu följas noga så att insatserna inte motverkar den
ökande efterfrågan från den reguljära arbetsmarknaden.
Det är mot den bakgrunden som den s.k. ALU-delegationens insatser
för att utöka omfattningen och få rätt inriktning på ALU kommer att
behövas. I skrivelse den 15 april 1994 har delegationen redogjort för de
initiativ som tagits och den verksamhet som redan påbörjats. ALU har
i de flesta fall rönt stor uppskattning bland deltagarna och verksamheten
har lett till många goda projekt utan att den reguljära arbetsmarknaden
har störts. Inte minst gäller detta inom miljöområdet där olika ALU-
projekt bör få fortsatt hög prioritet.
Från en totalt raserad grund år 1991 har nu lagts ett fest underlag för
tillväxt och festa arbeten. Återhämtningen i ekonomin har inletts. In-
flationen är låg. Export och produktion stiger. Industriinvesteringarna
väntas öka markant. Finans- och bankkriserna påverkar fortfarande
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
negativt men är i allt väsentligt lösta. Läget på arbetsmarknaden håller Prop. 1993/94:150
successivt på att stabiliseras. Varslen om uppsägningar och antalet Bilaga 10
konkurser minskar kraftigt. Antalet företagare ökar. Övertidsuttaget är
omfattande. Inflödet av lediga platser växer. Sysselsättningsminskningen
kan förväntas övergå i en ökning under loppet av år 1994 och i genom-
snitt kan en ökad sysselsättning emotses mellan åren 1994 och 1995.
Arbetslösheten har passerat sin toppnivå.
Vändningen på arbetsmarknaden sker från en situation med en unikt
stor minskning i sysselsättningen och en historiskt sett hög arbetslöshet.
Situationen ställer stora krav på utformningen av arbetsmarknadspoliti-
ken under de kommande åren. Långsiktskalkylema tyder på att det
krävs många år av hög tillväxt för att återvinna de förlorade arbetstill-
fällena. Tillskottet av nya arbeten måste ske inom näringslivet för att
återhämtningen skall bli bestående.
Erfarenheten visar att kapacitetstaket i många industriföretag kan
komma att nås snabbt när efterfrågan stiger. De senaste årens nedskär-
ningar och omorganisationer av produktionen gör att detta kan ske
hastigare än tidigare. Enligt konjunkturbarometem i mars har redan vart
tionde verkstadsföretag brist på yrkesarbetare och i vart femte företag
råder brist på tekniska tjänstemän. Kapacitetstaket har i vår nåtts bland
en tredjedel av företagen inom industrin mot vart femte för ett år sedan.
Denna utveckling ställer stora krav på företagen.
Näringslivet måste nu utnyttja möjligheterna att ersätta det höga över-
tidsuttaget med nyanställningar och dessutom ta chansen att investera
och tidigarelägga nyanställningar så att ökningen av efterfrågan kan
mötas med intrimmad personal och produktionsapparat.
AMS genomför nu en bred informationskampanj riktad till arbets-
givarna i detta syfte. I kampanjen ingår att sprida kännedom om möjlig-
heterna och utvecklingen på arbetsmarknaden. Kampanjen redovisar
bl.a. möjligheterna till GAS och rekryteringsstöd för nyanställning samt
informerar om den förändrade arbetsrättslagstiftningen. En fördel med
ungdomspraktiken är att arbetsförmedlingen har fått bredare kontakter
med företagen. Det underlättar arbetet med aktiva företagskontakter när
konjunkturen vänder. ALU har givit upphov till en mångfald av idéer
och initiativ.
De övergripande mål och riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken som
regeringen redovisade i 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100
bil. 11) bör ligga fast. Dessa innebär att ett övergripande mål för ar-
betsmarknadspolitiken är att arbetsmarknadens funktionsförmåga skall
förbättras så att obalanser mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft
begränsas. Riktlinjerna bör vara:
- förebygg långtidsarbetslöshet och utslagning,
- utnyttja den reguljära arbetsmarknaden och stimulera rekryteringen
till näringslivet,
- effektivisera medelsanvändningen, och
- öka jämställdheten på arbetsmarknaden.
I 1994 års budgetproposition angavs mer detaljerat vad riktlinjerna
innebär. Vad som särskilt måste uppmärksammas är de långtidsarbets-
lösa och invandrarna. Den spontana efterfrågan från den reguljära ar-
betsmarknaden kommer de närmaste åren inte att vara tillräcklig för att
påverka långtidsarbetslösheten och de svagare gruppernas sysselsätt-
ningsmöjligheter i nödvändig utsträckning. I en uppåtgående konjunktur
kommer de med utbildning och god yrkeserfarenhet att snabbt återgå till
arbetsmarknaden. De som har bristfällig utbildning eller som saknar
efterfrågad erfarenhet riskerar längre arbetslöshet. Denna grupp skall
vara den mest prioriterade vid beviljande av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. I gruppen finns såväl ungdomar, invandrare som något äldre
arbetskraft. Invandrarna är de som har den svagaste anknytningen till
arbetsmarknaden och lättast blir långtidsarbetslösa. Invandrarna måste
därför ägnas särskild uppmärksamhet.
Den av riksdagen nyligen beslutade invandrarpraktiken kan bli ett
verkningsfullt instrument för att ge invandrarna den praktik, erfarenhet
och språkliga träning som behövs för att kunna etablera sig på den
svenska arbetsmarknaden.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
Regeringen föreslår, utifrån den bedömning som har lämnats i den
reviderade finansplanen, att 25,8 miljarder kronor anvisas under an-
slaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95.
I sin prognos våren 1994 över utvecklingen på arbetsmarknaden under
åren 1994 och 1995 pekar AMS på de positiva inslagen i den ekono-
miska utvecklingen. Utgångsläget är mycket bekymmersamt men såväl
ökad sysselsättning som sjunkande arbetslöshet kan förväntas under
loppet av åren 1994 och 1995. För att under det kommande budgetåret
kunna begränsa den öppna arbetslösheten till en nivå kring 8 % behöver
enligt AMS de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna omfatta minst ca
250 000 personer i genomsnitt per månad.
I den reviderade finansplanen gör regeringen bedömningen att den
öppna arbetslösheten kommer att minska under nästa budgetår. Detta
förutsätter att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna hålls på en fortsatt
hög nivå samt att de 77 000 platserna inom det reguljära utbildnings-
väsendet, vilka motiveras av arbetsmarknadsskäl utnyttjas.
De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har i den reviderade national-
budgeten bedömts omfatta 270 000 personer i genomsnitt per månad
under budgetåret 1994/95. Det är något lägre än vad som beräknades i
1994 års budgetproposition. Det skall emellertid observeras att de före-
slagna medlen under anslaget och i arbetsmarknadsfonden, medger en
omfattning av 293 000 personer. Detta förutsätter dels att anordnare och
arbetsgivare är beredda att ställa erforderligt antal platser till förfogan-
de, dels att de arbetssökande är beredda att ta erbjudna studieplatser,
praktikarbeten etc.
Medel föreslås således för åtgärder för ytterligare 30 000 personer i
genomsnitt per månad utöver den i den reviderade nationalbudgeten
beräknade nivån. Dessa platser motsvar 0,7 procent av arbetskraften.
Sammantaget ger de arbetsmarknads- och utbildningspolitiska åtgärder-
na samt investeringar inom länsvägnätet möjlighet för ca 380 000 ar-
betslösa personer i genomsnitt per månad att delta i en åtgärd.
Det är nu av största vikt att alla berörda; de arbetssökande, arbetsför-
medlingen samt företagare och anordnare av åtgärder, gör sitt yttersta
för att utnyttja konjunkturuppgången och med stöd av de tillgängliga åt-
gärderna medverkar till att så många som möjligt kan lämna arbetslös-
heten och gå till reguljära arbeten på den öppna arbetsmarknaden.
Regeringens uppfattning är således att ambitionerna i fråga om resur-
serna till konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte nu
bör frångås. Däremot finns det fog för att delvis ompröva inriktningen
av åtgärderna och beredskapen för att sätta in åtgärderna. AMS har,
som tidigare har framhållits, inte nått upp till den förväntade omfatt-
ningen av åtgärder under innevarande budgetår. Detta visar på en viss
tröghet och mättnad i fråga om de traditionella arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. En ökning har dock skett under våren 1994. En viss an-
passning bör ske av de medel som inledningsvis anvisas under anslaget
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95. Dessa bör
uppgå till 25 767 miljoner kronor. Dessutom bör en viss justering ske
av omfattningen på arbetslivsutvecklingen och utbildningsvikariaten.
För att kunna hålla en mycket hög beredskap, för den händelse att
arbetsmarknadsläget förbättras långsammare än förutsett, bör dessutom
finansfullmakten ökas från sedvanliga 2 500 miljoner kronor till 4 000
miljoner kronor. Förslag om detta har redovisats i det föregående under
Statsbudgeten och särskilda frågor (bil. 1). Det innebär att de totala
resurser som kan ställas till förfogande för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i stort sett motsvarar den i 1994 års budgetproposition beräkna-
de nivån för nästa budgetår.
Av största vikt är en successiv anpassning till de förändrade förutsätt-
ningarna på arbetsmarknaden. Alla tillfällen att placera arbetssökande
och att fylla vakanserna måste tas till vara. De långtgående rationalise-
ringarna inom främst industrin har gjort att kapacitetstaket i en del
områden snabbt kan komma att nås. Det kan på kort tid uppstå flask-
halsar som förhindrar en möjlig ökning av produktionen. Den senaste
konjunkturbarometem tyder på detta och skärper kraven på arbetsmark-
nadsutbildning som väl svarar mot kommande personalbehov.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen en modifiering av de kost-
nader och den omfattning som regeringen beräknade i 1994 års budget-
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
proposition för åtgärder under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der.
Mot bakgrund av arbetslöshetssituationen har regeringen tagit en rad
initiativ i syfte att förbättra det eftersatta underhållet på statliga vägar
samt den. Riksdagen beslutade år 1992 att anvisa ett reservationsanslag
om totalt 3,7 miljarder kronor för underhållsåtgärder i vägar och järn-
vägar för sysselsättning och tillväxt. Våren 1993 anvisade riksdagen 1,2
miljarder kronor under samma anslag med särskild inriktning mot upp-
rustning och förbättringar av länsvägar och länsjämvägar. Riksdagen
har tidigare denna vår beslutat att anvisa ytterligare 1,2 miljarder kro-
nor för samma ändamål.
Trots omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder behöver ytterligare
insatser vidtas som är inrikade mot projekt som kan påbörjas snabbt och
där sysselsättningseffekten är hög. Dessa insatser måste göras i hela lan-
det med hänsyn tagen till arbetsmarknads- och transportsituationen.
Åtgärderna bör i huvudsak inriktas mot upprustning och underhåll av
länsvägar för bl.a. bärighet och framkomlighet samt i viss omfattning
till sådana riksvägar som har liknande förutsättningar och problem
som angivna länsvägar. Detta har stor betydelse för bl.a. skogsindu-
strins transportmöjligheter. Dessa åtgärder medverkar också till en ökad
trafiksäkerhet och minskad miljöpåverkan. Regeringen har därför under
sjätte huvudtiteln föreslagit att ytterligare 1 600 000 000 kr anvisas till
anslaget Underhållsåtgärder för sysselsättning och tillväxt. Därigenom
kommer 2 800 000 000 kr att stå till regeringens förfogande för dessa
ändamål under budgetåret 1994/95. Dessa åtgärder beräknas med in-
direkt effekt ge ca 13 000 årsarbeten.
Det är i en uppåtgående konjunktur utomordentligt viktigt att match-
ningen mellan arbetssökande och lediga platser fungerar väl. Då kan
företagen höja sin avsättning och produktion utan kapacitetsproblem på
grund av brist på lämplig arbetskraft och då kan de arbetssökande, vare
sig de deltar i åtgärder eller inte, ges möjlighet att utan onödigt dröjs-
mål komma ut i reguljärt arbete. Utvecklingen av metoder och arbets-
organisation inom arbetsförmedlingen måste därför fortsätta.
Regeringen återkommer under anslaget Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder med en närmare beräkning av omfattningen och kostnaderna.
Den fortsatt höga omfattningen på åtgärderna ställer stora krav på ar-
betsförmedlingen. Regeringen föreslår därför en fortsatt tillfällig för-
stärkning av arbetsförmedlingen med 395 miljoner kronor. Det är 75
miljoner kronor mer än det behov som regeringen anmälde i 1994 års
budgetproposition.
Regeringen föreslår också under anslaget Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder vissa regeländringar. Förslagen, som avser bl.a. akademiker-
praktiken och rekryteringsstödet, syftar till att bättre ta till vara den
högutbildade arbetskraften och utnyttja denna kompetens för att för-
stärka och utveckla näringslivet. Akademikerpraktiken föreslås förlängd
från högst tre till högst sex månader. Rekryteringsstöd bör få lämnas
under högst tolv månader vid anställning av högskoleutbildade i små
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
företag som saknar den kompetensen. Bidrag till utbildning i foretag Prop. 1993/94:150
föreslås dessutom få lämnas för utbildning av delägare i företag, som Bilaga 10
inte har ett väsentligt inflytande i företaget.
Regeringens förslag: AMS tilldelas under budgetåret 1994/95
engångsvis sammanlagt 15 miljoner kronor för administration av
den i prop. 1993/94:209 Den fortsatta reformeringen av arbetslös-
hetsförsäkringen föreslagna inkomstrelaterade ersättning som skall
lämnas inom KAS-systemet.
Skälen för regeringens förslag: I den helt nyligen till riksdagen
avlämnade propositionen 1993/94:209 Den fortsatta reformeringen av
arbetslöshetsförsäkringen föreslår regeringen att en inkomstrelaterad
ersättning vid arbetslöshet skall lämnas från de s.k. KAS-regionema. I
propositionen föreslås att de kallas arbetsmarknadskassor. Förslaget
innebär att fler personer kommer att vända sig till arbetsmark-
nadskassoma för ersättning och att bedömningen av ersättningsärendena
blir mer resurskrävande. Ersättningen skall tills vidare betalas ut av
försäkringskassorna. I propositionen aviserar regeringen fortsatta över-
väganden bl.a. om arbetsmarknadskassomas organisatoriska hemvist
och om hur kostnaderna för dessa kassor skall täckas. Regeringen kom-
mer att under hösten 1994 förelägga riksdagen förslag i dessa avseenden
med sikte på ikraftträdande den 1 januari 1995.
Redan fr.o.m. den 1 juli 1994 måste således arbetsmarknadskassoma
ha en kapacitet för att kunna hantera de nya ersättningsärendena. AMS
har bedömt att förslagen i prop. 1993/94:209 innebär investeringar och
kostnader av engångskaraktär på 9,9 miljoner kronor. De årliga drift-
kostnaderna beräknar AMS till 10,5 miljoner kronor.
Regeringen föreslår därför att AMS tilldelas dels 9,9 miljoner kronor
för investeringar och kostnader av engångskaraktär, dels 5,1 miljoner
kronor för driftkostnader under tiden den 1 juli - den 31 december
1994. Finansieringen av driftkostnaderna fr.o.m. den 1 januari 1995
liksom kostnaderna för försäkringskassorna kommer att behandlas i
samband med den aviserade propositionen hösten 1994 om arbetsmark-
nadskassomas organisatoriska hemvist m.m.
Riksdagen har med anledning av förslaget i 1994 års budgetproposi-
tion under anslaget Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader for
budgetåret 1994/95 anvisat ett ramanslag på 2 861 516 000 kr (bet.
1993/94:AU11, rskr. 1993/94:189). Regeringen föreslår nu en ökning Prop. 1993/94:150
av anslaget med 15 miljoner kronor. Bilaga 10
Regeringen föreslår att riksdagen
med ändring av riksdagens beslut (bet. 1993/94:AU11, rskr.
1993/94:189) till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för
budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 2 876 516 000 kr.
I skrivelse den 25 februari 1994 har AMS gjort en bedömning av ut-
vecklingen på arbetsmarknaden under budgetåret 1994/95. AMS be-
dömning har tidigare redovisats.
När det gäller åtgärderna anför AMS att den beräknade omfattningen
i 1994 års budgetproposition inte kommer att kunna uppnås. AMS pekar
på svårigheterna att uppnå den beräknade omfattningen på ungdoms-
praktikplatser och arbetslivsutveckling. Vidare anser AMS att det i en
konjunkturuppgång finns risk för att ungdomspraktikplatser ersätter
reguljära arbetstillfällen. Mot den bakgrunden anser AMS att arbets-
marknadsutbildning och rekryteringsstöd bör få större utrymme bland
åtgärderna och att åtgärder som riskerar att tränga ut reguljära arbets-
tillfällen successivt tonas ned.
I en skrivelse den 23 mars 1994 föreslår AMS att beslutsramen för
avdrag för utbildningskostnader vid utbildningsvikariat utvidgas eller
avskaffas, och att utbildningsvikariat kan inrättas på deltid.
De förslag från AMS och andra myndigheter och organisationer m.fl.
angående arbetsmarknadspolitiska åtgärder i olika delar av landet som
har kommit in till regeringen men inte berörs i det följande tillstyrks
inte.
2.7 Inledning
För nästa budgetår har riksdagen under anslaget Arbetsmarknadspolitis-
ka åtgärder anvisat ett reservationsanslag på 28 608 931 000 kr (prop.
1993/94:100 bil. 11, bet. 1993/94:AU11, rskr. 1993/94:189). Av dessa
medel har 1 940,6 miljoner kronor inte fördelats på arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder utan regeringen har fått riksdagens bemyndigande
att besluta om användningen av medlen.
10
I den nyligen avlämnade regionalpolitiska propositionen (prop.
1993/94:140) föreslår regeringen att vissa regionalpolitiska insatser skall
finansieras av medel under detta anslag. Förslaget innebär att 800 miljo-
ner kronor av de ej fördelade medlen får disponeras av länsstyrelserna
för extraordinära tillväxtfrämjande insatser och att Norrlandsfonden får
ett tillskott till kapitalet med 120 miljoner kronor.
I följande tabell redovisas fördelat på konjunkturberoende åtgärder, av
regeringen beräknade kostnader och antal personer i åtgärd i genomsnitt
per månad under budgetåret 1994/95 (Bå 94/95). I första kolumnen
visas den fördelning av kostnaderna under budgetåret 1994/95 som
föreslogs i 1994 års budgetproposition (BP 94) och i andra och tredje
kolumnerna den fördelning av kostnaderna och antalet personer i ge-
nomsnitt per månad under nästa budgetår som föreslås i förevarande
proposition (KP 94).
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
|
Åtgärd |
BP 94 Kostnad |
KP 94 |
KP 94 |
|
Arbetslivsutveckling, | |||
|
kringkostnader |
445 000 |
420 000 | |
|
Kostnader för ALU- | |||
|
delegationens verksamhet |
5 000 |
5 000 | |
|
Ungdomspraktik |
7 275 029 |
5 656 967 |
70 000 |
|
Akademikerpraktik |
292 864 |
_1 |
_1 |
|
Starta-eget-bidrag |
460 800 |
460 800 |
4 000 |
|
Särskilt anordnad arbets- | |||
|
marknadsutbildning |
4 811 470 |
4 811 470 |
42 100 |
|
Utbildningsbidrag vid sär- | |||
|
skilt anordnad arbets- | |||
|
marknadsutbildning |
4 662 008 |
4 662 008 | |
|
Arbetsmarknadsutbildning i | |||
|
det reguljära utbildnings- | |||
|
väsendet |
1 076 536 |
1 076 536 |
13 400 |
|
Elevsocial verksamhet vid | |||
|
arbetsmarknadsutbildning |
_2 |
_2 | |
|
Bidrag till utbildning i | |||
|
företag |
1 521 852 |
1 433 460 |
15 000 |
|
Vidgad arbetsprövning |
201 970 |
201 970 |
2 200 |
|
Jobbsökaraktiviteter |
402 892 |
402 892 |
5 500 |
|
Utredningskostnader |
9 672 |
9 672 | |
|
Resebidrag m.m. |
52 275 |
75 000 | |
|
Beredskapsarbete |
1 511 667 |
1 511 667 |
10 000 |
|
Rekryteringsstöd |
3 453 000 |
3 453 000 |
30 000 |
11
Insatser för flyktingar och
invandrare 476 296
Försöksverksamhet med syssel-
|
sättningsskapande åtgärder |
10 000 1 940 6OO3 |
|
Summa |
28 608 9313 |
|
476 296 |
5 000 |
Prop. 1993/94:150 Bilaga 10 |
|
10 000 | ||
|
300 000 800 000 |
1 800 4 300 | |
|
25 766 7384 |
203 300 |
Åtgärder som betalas från
arbetsmarknadsfonden
|
Arbetslivsutveckling Utbildningsvikariat |
8 832 000 2 280 000 |
8 280 000 2 442 857 |
75 000 15 000 |
|
Summa |
11 112 000 |
10 722 857 |
90 000 |
Åtgärder under andra huvudtitlar
|
av arbetsmarknadsskäl | |||
|
utbildningsväsendet av |
5 025 000 1 200 000 |
5 025 000 2 800 000 |
77 000 13 000 |
|
Summa |
6 225 000 |
7 825 000 |
90 000 |
1 Akademikerpraktiken räknas i denna proposition in i ungdomspraktiken.
2 Medel för verksamheten har inräknats i medlen för den särskilt anordnade
arbetsmarknadsutbildningen.
3 I den regionalpolitiska propositionen (prop. 1993/94:140) har regeringen
föreslagit att 120 miljoner kronor av dessa medel skall anvisas till stiftelsen
Norrlandsfonden.
4 Av de totala medlen får högst 250 miljoner kronor användas för otraditionel-
la insatser.
Som framgår av tabellen föreslås nu ett i förhållande till 1994 års
budgetproposition lägre belopp under anslaget. Beaktas bör emellertid
att hela anslaget för innevarande budgetår inte kommer att utnyttjas
vilket betyder att förslaget innebär en betydande förstärkning av resur-
serna. De medel som inte tas upp här har i stället föreslagits dels i
prop. 1993/94:140 för förstärkning av Norrlandsfonden, dels under
sjätte huvudtiteln för bärighetsförbättringar av det lågtrafikerade vägnä-
tet (bil. 6) och dels under Statsbudgeten och särskilda frågor (bil. 1)
som en höjning av finansfullmakten.
12
2.2 Inriktningen
Som tidigare har anförts anser regeringen att justeringar bör göras av de
i 1994 års budgetproposition beräknade kostnaderna för och omfatt-
ningen av vissa av åtgärderna som finansieras från anslaget samt av
arbetslivsutveckling och utbildningsvikariat. De två sistnämnda åtgärder-
na finansieras inte från anslaget utan från den s.k. arbetsmark-
nadsfonden. Som också har nämnts tidigare gör regeringen bedömning-
en att det under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budget-
året 1994/95 inledningsvis bör anvisas 25 767 miljoner kronor.
Regeringen har vid sin revidering av omfattningen på åtgärderna
eftersträvat en inriktning som är anpassad till en ökande efterfrågan på
arbetskraft samtidigt som de skiftande behoven hos de arbetssökande så
långt möjligt skall kunna tillgodoses.
I ett förbättrat läge på arbetsmarknaden med en ökad efterfrågan på
personal till reguljära arbeten är det i första hand åtgärder som ung-
domspraktik och arbetslivsutveckling (ALU) som bör kunna begränsas.
Dessa åtgärder har varit mycket verkningsfulla under lågkonjunkturen
och har på kort tid nått en stor omfattning, som inte hade varit möjlig
med traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En betydande om-
fattning på åtgärderna behövs även under nästa budgetår för att motver-
ka och förhindra uppkomsten av främst långtidsarbetslöshet. Under
försommaren beräknas ca 100 000 ungdomar lämna universitet, gym-
nasieskola och andra utbildningar. Regeringen bedömer därför att ung-
domspraktiken måste ha stor omfattning i början av budgetåret medan
den kan avtrappas under senare delen av budgetåret 1994/95. Regering-
en beräknar behovet av platser i dessa åtgärder under nästa budgetår till
i genomsnitt per månad högst 70 000 för ungdomspraktik och högst
75 000 för ALU. Trots neddragningen kommer dessa två åtgärder ändå
att vara de mest omfattande under nästa budgetår och överstiga den
genomsnittliga omfattning som hittills har uppnåtts under innevarande
budgetår. Neddragningen av ALU-platsema föranleder också en juster-
ing av kringkostnadsmedlen exkl. ALU-delegationen från 445 miljoner
kronor till 420 miljoner kronor. Akademikerpraktiken som i 1994 års
budgetproposition har beräknats för sig ingår nu i det beräknade antalet
platser för ungdomspraktik.
I fråga om arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära utbildnings-
väsendet har antalet platser räknats upp med 2 000 i genomsnitt per
månad. Detta har kunnat ske inom ramen för oförändrade medel på
grund av att en bättre uppföljning av faktiska kostnader givit en annan
kostnadsbild. Arbetsmarknadsutbildningen är den åtgärd vid sidan av
starta-eget-bidraget som bäst har motsvarat den beräknade omfattningen
under innevarande budgetår. Efter en trög start i början av budgetåret
har arbetsmarknadsutbildningen nu (april 1994) nått upp till en nivå som
överstiger det beräknade genomsnittet för budgetåret. Arbetsmark-
nadsutbildningen måste även i fortsättningen prioriteras högt. Det är
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
13
10 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
emellertid av stor vikt att utbildningen planeras på ett sådant sätt att ett Prop. 1993/94:150
arbete på den reguljära arbetsmarknaden i hög utsträckning följer efter Bilaga 10
genomgången utbildning. I en uppåtgående konjunktur är det särskilt
viktigt att företagen har en väl utbildad arbetskraft som genom sin
kompetens kan underlätta och påskynda återhämtningen.
Antalet utbildningsvikariat har hittills under budgetåret legat på en
högre nivå än någonsin tidigare. För att även i fortsättningen kunna
hålla en hög omfattning på åtgärden bör den utökas med 1 000 platser i
genomsnitt per månad. Regeringen vill här betona att ökade ansträng-
ningar måste göras för att utnyttja utbildningsvikariaten som en väg att
tidigarelägga anställningar inom näringslivet. Det är också bl.a. mot
denna bakgrund som regeringen strax kommer att föreslå en förstärk-
ning av arbetsförmedlingen och möjligheter till informationsinsatser till
företagen för att påskynda nyrekryteringar. Regeringen beräknar kost-
naden för utbildningsvikariaten till 1 710 miljoner kronor och avdragen
från arbetsgivaravgifterna som i vissa fall kan medges för utbildnings-
kostnader beräknas till 733 miljoner kronor.
För åtgärder inom kulturmiljövård föreslås 300 miljoner kronor vilket
beräknas ge ca 1 800 årsarbetsplatser. Åtgärderna avser upprustningar
av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, bl.a. vallonbruk i Uppland,
väderkvarnar på Öland samt industriminnen företrädesvis i Norrland
och Bergslagen. Denna typ av åtgärder lämpar sig väl att utföra så
länge tillgången på reguljära arbeten är begränsad. Medlen bör dispone-
ras av Riksantikvarieämbetet. Regeringen kommer att under elfte hu-
vudtiteln (bil. 11) närmare beskriva hur dessa medel skall användas.
Sammantaget ger de föreslagna medlen under anslaget möjlighet för i
genomsnitt 203 300 personer per månad att delta i olika åtgärder.
Till detta kommer ett stort antal platser (sammanlagt 90 000) i ALU
och utbildningsvikariat som inte finansieras från anslaget. Vidare in-
nebär den kraftfulla satsningen på investeringar i vägnätet som rege-
ringen har föreslagit under sjätte huvudtiteln, och som finansieras ge-
nom en omföring från detta anslag, ytterligare ca 8 000 arbetstillfällen
i genomsnitt per månad.
De medel som föreslås till en ökning av finansfullmakten skapar en
beredskap så att den i 1994 års budgetproposition beräknade totala
volymen på 400 000 platser i genomsnitt per månad vid behov kan
uppnås.
Regeringen vill i detta sammanhang erinra om de beslut som riks-
dagen tidigare under innevarande budgetår har fattat om ROT-insatser
(bet. 1993/94:AU5, rskr. 1993/94:102 och bet. 1993/94:AU21, rskr.
1993/94:148), sammanlagt 2 100 miljoner kronor. Besluten kommer
huvudsakligen att ge effekt under nästa budgetår. Sysselsättningseffekten
av dessa beslut kan beräknas till i genomsnitt 11 000 arbetstillfällen per
månad.
Arbetslivsutvecklingen och utbildningsvikariaten finansieras, som nyss
nämnts, inte från anslaget utan från arbetsmarknadsfonden. Hittills har
inga egentliga restriktioner funnits i fråga om omfattningen och kost-
14
naderna för åtgärderna. Regeringen anser emellertid att vissa ramar bör
anges för det sammanlagda utnyttjandet av dessa båda åtgärder. Dessa
ramar skall inte överskridas. Ramen för omfattningen bör vara högst
90 000 platser i genomsnitt per månad och ramen för kostnaderna högst
10 723 miljoner kronor för hela budgetåret.
2.3 Förstärkning av arbetsförmedlingen
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
Regeringens förslag: AMS får disponera högst 395 miljoner
kronor av medlen under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der för tillfällig personalförstärkning vid arbetsförmedlingen under
budgetåret 1994/95.
Skälen för regeringens förslag: I 1994 års budgetproposition an-
mälde regeringen behovet av en fortsatt tillfällig förstärkning av perso-
nalen vid arbetsförmedlingen. Högst 320 miljoner kronor av medlen
under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder borde få disponeras av
AMS för personalförstärkning. Riksdagen (bet. 1993/94:AU11, rskr.
1993/94:189) utgick från att regeringen skulle återkomma med förslag i
kompletteringspropositionen.
Arbetsförmedlingen har för att kunna möta den ökade belastningen
förstärkts. Den konjunkturuppgång som vi nu ser framför oss kommer
emellertid inte att innebära några omedelbara lättnader för arbetsför-
medlingen. Det stora antalet långtidsarbetslösa och andra utsatta
sökande kräver särskild uppmärksamhet och stora resurser. Samtidigt
måste den ökande aktiviteten i samhällsekonomin utnyttjas till fullo för
att ge de arbetslösa en möjlighet att återgå till produktivt arbete. Arbets-
förmedlingen har här en viktig uppgift.
Det gäller nu att förmå arbetsgivarna att tidigarelägga anställningar
som kommer att behövas inom en nära framtid och att växla in övertid
mot nya medarbetare. Det generella anställningsstödet (GAS) är en
stödform som verkar i den riktningen. En annan stödform som har
samma syfte är rekryteringsstödet. Utbildningsvikariat kan utnyttjas av
den som i stället för uppsägning väljer att stå väl rustad med en kompe-
tent arbetskraft vid konjunkturuppgången.
Både läget på arbetsmarknaden och behovet av att stimulera arbets-
givarna att utnyttja möjligheterna till tidigareläggning av anställningar
och öka personalens kompetens motiverar en fortsatt möjlighet till
tillfällig förstärkning av arbetsförmedlingen. Regeringen föreslår därför,
att av medlen under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder högst
395 miljoner kronor får användas för tillfällig förstärkning av arbetsför-
medlingen under nästa budgetår. Av de nu föreslagna medlen bör minst
75 miljoner kronor användas för lön till personal som har förutsättning-
ar för och skall påverka arbetsgivarna att tidigarelägga anställningar. En
15
mindre del av den föreslagna tillfälliga personalförstärkningen bör Prop. 1993/94:150
avsättas för utvärdering av arbetsförmedlingens resultat och åtgärdernas Bilaga 10
effektivitet inkl, arbetslöshetsersättningarna.
2.4 Informationsinsatser
Regeringens förslag: Högst 5 miljoner kronor av medlen under
anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder får disponeras för
informationsinsatser om åtgärder som syftar till att tidigarelägga
anställningar. Dessutom får högst 5 miljoner kronor under samma
anslag användas för informationsinsatser om den allmänna arbets-
löshetsförsäkring som föreslås införd fr.o.m. den 1 juli 1994
(prop. 1993/94:209).
Skälen för regeringens förslag: Den kommande konjunkturuppgång-
en skall utnyttjas till fullo för att snabbt få ned arbetslösheten. Rege-
ringen har nyss föreslagit (avsnitt 2.3) en betydande möjlighet för AMS
att tillfälligt förstärka personalen vid arbetsförmedlingen för att bl.a.
tidigarelägga nödvändiga nyanställningar. Regeringen beviljade den
27 januari i år AMS 5 miljoner kronor för att genomföra omfattande
informationsinsatser om åtgärder som verkar i den riktningen. Genom
åtgärder som t.ex. anställning med rekryteringsstöd, det generella an-
ställningsstödet (GAS) och förändringarna i arbetsrätten kan återgången
till ordinarie arbeten påskyndas. Informationen om dessa åtgärder bör
därför intensifieras.
I den helt nyligen till riksdagen avlämnade propositionen 1993/94:209
Den fortsatta reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen föreslår rege-
ringen att en allmän arbetslöshetsförsäkring införs fr.o.m. den 1 juli
1994. Förslaget innebär bl.a. att en inkomstrelaterad ersättning skall
lämnas från KAS-systemet. Denna genomgripande reformering av kon-
tantstödet vid arbetslöshet kräver omfattande informationsinsatser.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att av medlen under anslaget
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder under budgetåret 1994/95 får sam-
mantaget disponeras högst 10 miljoner kronor för information i nu
nämnda avseenden.
2.5 Förlängd akademikerpraktik
Regeringens förslag: Akademikerpraktiken förlängs från tre till
högst sex månader. Ett finansieringsbidrag på 1 000 kr per månad
skall betalas av anordnaren vid akademikerpraktik.
16
Skälen för regeringens förslag: Akademikerpraktiken infördes den 1
juli 1993. Akademiker i åldern 25 - 29 år med en avslutad högskoleut-
bildning om minst 120 poäng har genom åtgärden möjlighet till praktik
i tre månader. Erfarenheterna av den hittillsvarande verksamheten, 889
personer anvisade i mars 1994, visar på en viss tveksamhet, som främst
torde bero på den korta anvisningstiden, tre månader.
Möjligheterna för vårt näringsliv att hävda sig i en allt hårdare in-
ternationell konkurrens kräver en kompetent arbetskraft. De ungdomar
som vi nu utbildar vid våra universitet och högskolor är en viktig resurs
som kan bidra till att vända utvecklingen i rätt riktning. Att underlätta
för dessa ungdomar att komma in på arbetsmarknaden är därför viktigt.
Den nuvarande praktikperioden på tre månader har visat sig alltför kort.
Regeringen föreslår därför att praktikperioden för akademikerpraktik
förlängs till högst sex månader. Åtgärden kan följas av ett rekryterings-
stöd om högst sex månader. Antalet platser bör beräknas till 2 000 och
kostnaderna för dessa rymmas inom ramen för kostnaderna för ung-
domspraktiken.
När regeringen i prop. 1993/94:66 förordade att ett finansierings-
bidrag skulle införas vid ungdomspraktiken, föreslogs ingen motsvaran-
de avgift för akademikerpraktiken. På sikt skulle emellertid också denna
åtgärds finansiering övervägas. Regeringen föreslår nu att även anord-
naren vid akademikerpraktik bör åta sig en delfinansiering av praktik-
systemet. Finansieringsbidraget bör uppgå till 1 000 kr per månad.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
2.6 Bidrag till utbildning i företag
Regeringens förslag: Bidrag till utbildning i företag får lämnas
också för utbildning av den som äger en del i ett litet eller medel-
stort företagen och som arbetar i verksamheten utan att vara
anställd där. Den som berörs får inte ha ett väsentligt inflytande
över verksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Bidrag enligt förordningen
(1984:518) om bidrag till utbildning i företag får lämnas till arbetsgiva-
re som tillhandahåller utbildning åt de anställda för att upprätthålla och
främja sysselsättningen. Utbildning av arbetsgivare och företagare som
inte är anställda i företaget berättigar inte till bidrag.
Bidraget till utbildning i företag bör emellertid också kunna lämnas
vid utbildning av den som direkt eller indirekt äger del i ett litet eller
medelstort företag, som arbetar i verksamheten utan att vara anställd,
och som inte har ett väsentligt inflytande över verksamheten. Genom att
bidrag kan lämnas även för denna grupp ges företag med få anställda
möjlighet att få del av stödformen på samma villkor som andra företag.
17
2.7 Rekryteringen av högskoleutbildade till små företag
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
Regeringens förslag: Bidragstiden för rekryteringsstöd för hög-
skoleutbildade är högst tolv månader vid anställning av den som
har avslutat en högskoleutbildning om minst 120 poäng och som
får anställning i ett litet företag som saknar denna kompetens.
Stödet lämnas som en försöksverksamhet med högst 50 % av
lönekostnaderna.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har föreslagits (avsnitt
2.5) bör akademikerpraktiken utökas till högst sex månader. Praktiken
ges till nyutexaminerade högskoleutbildade.
Regeringen föreslår nu, som en försöksverksamhet under nästa bud-
getår, ett rekryteringsstöd som skall underlätta för arbetslösa högsko-
leutbildade med arbetslivserfarenhet att återgå till den reguljära arbets-
marknaden.
En arbetsgivare som anställer en arbetslös högskoleutbildad med en
avslutad utbildning om minst 120 poäng som inte bör anvisas akademi-
ker- eller ungdomspraktik bör kunna få ett rekryteringsstöd för hög-
skoleutbildade för den anställde. Stödet bör få beviljas vid anställning i
små företag som saknar högskolekompetensen i fråga.
Internationellt sett har motsvarigheter till ett rekryteringsstöd för
högskoleutbildade slagit väl ut. Projekt för kompetenshöjning i små och
medelstora företag finns i bl.a. Frankrike, Tyskland och Holland. Före-
tag som anställer personal inom FoU (forskning och utveckling) får ett
ca 50-procentigt stöd under ett till två års tid. I Tyskland anställdes
under perioden 1985 - 1988 totalt 20 000 personer i FoU-verksamhet
med detta stöd. I Frankrike fick två tredjedelar av de stödanställda
arbete efter stödperioden.
Många små företag har behov av en ökad kompetens i form av civi-
lingenjörer, tekniker, civilekonomer, exportsäljare etc. Dessa företag
saknar emellertid ofta kunskap om vad kvalificerad högskoleutbildad
arbetskraft kan bidra med för att förstärka och utveckla företagen.
Den typ av kvalificerade insatser det är frågan om ger utdelning oftast
på lite längre sikt. Det kan t.ex. handla om produktutveckling, design,
teknisk utveckling eller marknadsutveckling för redan befintliga pro-
dukter. Ett stöd för anställning av högskoleutbildade bör därför inte
vara alltför kortvarigt. Bidragsperioden bör vara högst tolv månader och
lämnas i form av rekryteringsstöd.
Med tanke på stödets längre varaktighet bör det lämnas med högst
50 % av den totala lönekostnaden. Stödet kan inte föregå eller lämnas
direkt efter en annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Stödet bör ingå som en del i en utvecklingsplan för att öka kompeten-
sen i företaget. Arbetsförmedlingen bör kunna samarbeta med t.ex. ut-
18
vecklingsbolag, länsstyrelsernas regionalpolitiska enheter, närings-
livskontor eller motsvarande i dessa frågor.
Kostnaderna för stödet bör rymmas inom de medel som har beräknats
för rekryteringsstöd under nästa budgetår. Försöksverksamheten kom-
mer att utvärderas.
2.8 Ungdomspraktik
En gemensam arbetsgrupp mellan Arbetsmarknadsdepartementet och
AMS ser över möjligheterna att förenkla åtgärdsreglema. Arbetsgrup-
pens första uppgift har varit att se över reglerna för ungdomspraktiken.
Vissa justeringar har efter en inkörsperiod kunnat göras utan att de
grundläggande riktlinjerna för åtgärden ändrats. En ny förenklad förord-
ning om ungdomspraktikanter skall börja gälla fr.o.m. den 1 juli 1994.
Förenklingarna kommer att avse frågor bl.a. om förutsättningarna för
anvisningar, praktik på deltid, anvisningstidema och definitionen på
funktionshinder.
2.9 Rekryteringsstöd
Regeringen beslutade den 14 april 1994 att införa mer flexibla anvis-
ningsregler för platser med rekryteringsstöd. Rekryteringsstöd kan nu
lämnas till en arbetsgivare som anställer en arbetssökande som anvisas
av länsarbetsnämnden om den arbetssökandes sysselsättningssituation
inte kan lösas på annat sätt. Tidigare skulle den som anvisades en plats
med rekryteringsstöd, med vissa undantag, ha varit arbetslös i minst tre
månader eller minst en månad om personen var yngre än 25 år.
Genom den nu genomförda ändringen blir det möjligt för arbetsför-
medlingen att använda rekryteringsstödet på ett mer offensivt sätt.
Förmedlingen kan t.ex. anvisa en person till en plats med rekryterings-
stöd direkt efter annan åtgärd, om det underlättar nyanställning. Flexi-
biliteten kan också användas för att ytterligare underlätta prioriterade
gruppers tillträde till den reguljära arbetsmarknaden.
De mer flexibla anvisningstidema till rekryteringsstödet kommer att
följas upp och omprövas när läget på arbetsmarknaden har förbättrats.
Regeringen har även beslutat att äldre arbetslösa, om det finns synner-
liga skäl, skall kunna anvisas till platser med rekryteringsstöd i högst
tolv månader inom hela arbetsmarknaden. Tidigare kunde den äldre
arbetskraften anvisas till anställning med rekryteringsstöd i högst tolv
månader endast inom kommuner och landsting.
Regeringen anser att anställningar måste underlättas framför allt inom
näringslivet. Dessutom måste äldre arbetslösa få en ökad möjlighet att
komma tillbaka till arbetslivet. Över hälften av de arbetslösa äldre är
långtidsarbetslösa. Arbetslösheten innebär att erfaren arbetskraft inte tas
till vara. Dessutom medför t.ex. förtidspensioneringar av medicinska
skäl, vilket kan bli alternativet, stora kostnader för samhället.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
19
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner att högst 395 000 000 kr av medlen under anslaget
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder får användas för tillfällig perso-
nalförstärkning vid arbetsförmedlingen (avsnitt 2.3),
2. godkänner att högst 10 000 000 kr av medlen under anslaget
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder får användas för informationsin-
satser (avsnitt 2.4),
3. godkänner regeringens förslag om akademikerpraktik (avsnitt 2.5),
4. godkänner regeringens förslag om bidrag till utbildning i företag
(avsnitt 2.6),
5. godkänner regeringens förslag om försöksverksamhet med rekryte-
ringsstöd för högskoleutbildade (avsnitt 2.7),
6. godkänner vad regeringen har anfört om förenklade regler inom
ungdomspraktiken (avsnitt 2.8),
7. godkänner vad regeringen har anfört om en flexiblare användning
av rekryteringsstödet (avsnitt 2.8),
8. med ändring av dels riksdagens beslut (bet. 1993/94:AU11, rskr.
1993/94:189), dels regeringens förslag i prop. 1993/94:140, under
tionde huvudtitelns reservationsanslag Arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på
25 766 738 000 kr.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
1.1 Lönegarantifonden
Regeringens förslag: En rörlig kredit får disponeras i Riksgäld-
skontoret om högst 5 000 miljoner kronor under budgetåret
1994/95 för utbetalningar enligt lönegarantilagen.
Skälen för regeringens förslag: En arbetstagare som blir utan lön på
grund av att arbetsgivaren har försatts i konkurs kan i vissa fall få
ersättning från lönegarantifonden enligt lönegarantilagen.
På grund av det stora antalet konkurser under de gångna åren har ut-
betalningarna från lönegarantifonden varit mycket omfattande varför
intäkterna inte räckt för att finansiera utbetalningarna. Ett stort under-
skott har uppstått i fonden. Underskottet beräknas uppgå till ca 4 miljar-
der kronor vid utgången av budgetåret 1993/94. Underskottet har fi-
nansierats via en rörlig kredit hos Riksgäldskontoret. För budgetåret
1993/94 uppgår denna kredit till 7 miljarder kronor.
20
Under år 1993 har ett ordentligt trendbrott skett i utvecklingen av
såväl antalet som storleken av konkurserna. Från och med hösten 1993
har antalet konkurser varit avsevärt lägre än samma månad ett år tidiga-
re. Minskningen av konkurser har främst skett hos de större företagen
varför antalet anställda som är berörda av konkurser har minskat ännu
kraftigare. Utbetalningarna av lönegaranti för budgetåret 1993/94 be-
döms komma att nära halveras jämfört med budgetåret innan.
Regeringen bedömer att konkurserna på grund av den förbättrade
kostnadssituationen och konjunkturvändningen kommer att fortsätta att
minska och att utbetalningarna från lönegarantifonden under budgetåret
1994/95 kommer att uppgå till ca 1 400 miljoner kronor. Till utgifts-
minskningen bidrar även den uppstramning av villkoren i lönegaranti-
reglerna som gjordes år 1993 och den ytterligare uppstramning som
föreslagits riksdagen under våren 1994 (prop. 1993/94:208). Denna
senare förändring uppskattas medföra en utgiftsminskning på 400 till
500 miljoner kronor.
Det redan uppkomna underskottet (skulden) belastar utgiftssidan med
ränteutgifter på drygt 200 miljoner kronor per år.
Lönegarantifonden finansieras via en arbetsgivaravgift på 0,20 % av
arbetsgivarens lönekostnader. För budgetåret 1994/95 väntas inkomster-
na uppgå till ca 1 300 miljoner kronor. Underskottet för budgetåret
1994/95 blir således relativt begränsat.
Kammarkollegiet disponerar för närvarande en rörlig kredit om högst
7 000 miljoner kronor i Riksgäldskontoret för lönegarantikostnader. För
budgetåret 1994/95 bör denna kredit uppgå till högst 5 000 miljoner
kronor.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
Regeringen föreslår att riksdagen
medger att en rörlig kredit får disponeras i Riksgäldskontoret om
högst 5 000 000 000 kr under budgetåret 1994/95 för utbetalningar
enligt lönegarantilagen.
7.2 Arbetsmarknadsfonden
Regeringens förslag: En kredit får disponeras i Riksgäldskontoret
om högst 100 miljarder kronor för statsbidrag till arbetslöshetsför-
säkringen och permitteringslöneersättningen samt för kontant
arbetsmarknadsstöd och vissa utbildningsbidrag.
Skälen för regeringens förslag: Utgifterna för arbetsmarknadsfonden
bestäms huvudsakligen av nivån på arbetslösheten och de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Av betydelse är också ersättningens
21
storlek och antalet ersättningsberättigade bland de arbetslösa (inkl,
åtgärder). Arbetslösheten väntas i höst att minska. Jämfört med bud-
getåret 1993/94 blir dock arbetslöshetsnivån (inkl, åtgärder) fortfarande
något högre budgetåret 1994/95. Regeringen bedömer att utgifterna
(exkl. ränteutgifter) under budgetåret kommer att uppgå till ca 55 mi-
ljarder kronor.
En mindre del av kostnaderna hänför sig till den föreslagna allmänna
arbetslöshetsförsäkringen, som skall införas fr.o.m. den 1 juli 1994.
Denna innebär att alla som har haft en fast förankring på arbetsmarkna-
den omfattas av en inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet. Kost-
nadsökningen till följd av detta uppskattas till drygt 2 miljarder kronor.
Merparten av utgifterna för arbetslöshetsersättningarna beräknas avse
den inkomstrelaterade ersättningen från arbetslöshetskassorna och ar-
betsmarknadskassoma, ca 37 miljarder kronor under budgetåret
1994/95. Utbetalningarna av grundbeloppet i KAS beräknas till drygt
1 miljard kronor och för permitteringslöneersättning 200 miljoner kro-
nor. Dessutom finansieras åtgärderna arbetslivsutveckling (ALU) och
utbildningsvikariat via arbetsmarknadsfonden. Utöver detta förs pengar
från fonden för att finansiera utbildningsbidrag för dem som deltar i
arbetsmarknadsutbildning och skulle ha varit berättigade till en inkomst-
relaterad arbetslöshetsersättning om de hade varit öppet arbetslösa.
Sammantaget beräknas dessa åtgärder belasta arbetsmarknadsfonden
med ca 16 miljarder kronor.
Arbetslöshetsförsäkringen finansierades t.o.m. år 1993 med dels en
socialavgift, benämnd arbetsmarknadsavgift, dels en avgift från arbets-
löshetskassorna, benämnd finansieringsavgift. Under budgetåret 1992/93
bidrog arbetsmarknadsavgiften med 13,1 miljarder kronor medan fi-
nansieringsavgiften bidrog med 1,2 miljarder kronor. Socialavgiften har
inte ändrats utan den är densamma under det kommande budgetåret,
dvs. 2,12 % av arbetsgivarens lönekostnader.
För att bl.a. komma till rätta med de stora underskott som finns i
arbetslöshetsförsäkringen infördes i januari 1994 en allmän avgift för att
finansiera de kontanta stöden vid arbetslöshet. Samtidigt avskaffades
finansieringsavgiften. Den allmänna avgiften tas fr.o.m. januari 1994 ut
med 1 % av förvärvsinkomster. Den 1 januari 1995 höjs avgiften till
2 %. Denna avgift innebär en inkomst av ca 11 miljarder kronor bud-
getåret 1994/95. Finansieringen av de kontanta stöden vid arbetslöshet
kommer fr.o.m. år 1995, då avgiften är 2 %, att ske med ungefär lika
delar arbetsgivaravgift och allmän avgift på förvärvsinkomster.
Även på utgiftssidan har kostnadsminskningar genomförts under in-
nevarande budgetår, genom fastställandet av den högsta kompensations-
nivån i arbetslöshetsförsäkringen till 80 % av tidigare inkomst samt de
återinförda fem karensdagama. Samtidigt har förändringar gjorts som
medfört ökade utgifter, t.ex. höjningen av grundbeloppet i KAS och den
lägsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen vid årsskiftet 1993/94.
Sammantaget har detta medfört kostnadsminskningar på ca 4,5 - 5 mil-
jarder kronor. I förslaget om en allmän arbetslöshetsförsäkring finns
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
22
även förändringar som medför minskade kostnader. Dessa besparingar Prop. 1993/94:150
kommer dock främst få effekt först på längre sikt eftersom generösa Bilaga 10
övergångsregler föreslås.
Mot de sammanlagda utgifterna på ca 55 miljarder kronor skall ställas
de beräknade inkomsterna under nästa budgetår på ca 25 miljarder kro-
nor. Utgifterna kommer således att överstiga inkomsterna med ca 30
miljarder kronor. Till detta belopp skall även läggas ett redan befintligt
underskott i arbetsmarknadsfonden som beräknas att uppgå till ca 54
miljarder kronor vid ingången av budgetåret 1994/95. Härtill kommer
räntekostnader på ca 4,5 miljarder kronor för budgetåret 1994/95. Vid
utgången av budgetåret 1994/95 kommer arbetsmarknadsfonden att
redovisa ett underskott på nära 90 miljarder kronor.
Arbetsmarknadsfonden måste således förstärkas. Riksförsäkringsver-
ket disponerar för närvarande en rörlig kredit i Riksgäldskontoret om
högst 55 miljarder kronor för de ändamål som skall finansieras från
arbetsmarknadsfonden. Krediten bör utökas till högst 100 miljarder kro-
nor och Riksgäldskontoret bör med hänsyn till att skulden kommer att
vara långvarig ges möjlighet att hantera arbetsmarknadsfondens upp-
låning på ett sätt som ger bästa möjliga villkor.
Från och med den 1 juli 1994 kommer inkomsterna från den allmänna
avgiften för finansiering av kontanta förmåner vid arbetslöshet att över-
föras från statsbudgetens inkomsttitel Fysiska personers inkomstskatt till
arbetsmarknadsfonden med en tolftedel av den beräknade årsavgiften
per månad. En slutreglering kommer att göras när taxeringsutfallet är
känt.
Regeringen föreslår att riksdagen
medger att en kredit får disponeras i Riksgäldskontoret om högst
100 miljarder kronor för statsbidrag till arbetslöshetsförsäkringen
och permitteringslöneersättningen samt för kontant arbetsmark-
nadsstöd och vissa utbildningsbidrag.
I skrivelsen den 25 februari 1994 har AMS föreslagit att medelsramen
för otraditionella insatser ökas till 60 miljoner kronor samt att en mind-
re del av denna ram skall få användas för projektledning och andra
liknande kostnader som hänför sig till specifika projekt och som inte
normalt skall finansieras med ordinarie förvaltningsmedel.
23
Vidare har AMS föreslagit att bidragsnivån vid skyddat arbete hos
offentliga arbetsgivare (OSA) för samtliga målgrupper skall kunna
uppgå till högst 100 % av lönekostnaden för de anvisade arbetstagarna.
AMS har också begärt att den uppdragsfinansierade verksamheten
med Arbetslivstjänster under anslaget B 4. Yrkesinriktad rehabilitering:
Uppdragsverksamhet skall få undantas från bestämmelserna i kapital-
försörjningsförordningen (1992:406) i fråga om överskott, som uppstår
i verksamheten. Enligt den nämnda förordningen får det ackumulerade
överskottet i en avgiftsfinansierad verksamhet balanseras i ny räkning
förutsatt att det uppgår till högst 10 % av verksamhetens omsättning.
AMS förslag innebär att verksamheten skulle få behålla ett överskott på
15 % av omsättningen.
AMS har återkommit med vissa förslag om bidrag till arbetsbiträde åt
handikappade, m.m., som regeringen tidigare har redovisat i 1994 års
budgetproposition.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
2.1 Otraditionella insatser
Regeringens förslag: Medelsramen för s.k. otraditionella insatser
höjs med 20 miljoner kronor till 50 miljoner kronor budgetåret
1994/95.
Skälen för regeringens förslag: AMS begäran om en höjning av me-
delsramen för s.k. otraditionella insatser från 30 till 60 miljoner kronor
budgetåret 1994/95 har motiverats med att styrelsen redan under våren
1994 fått ansökningar från länsarbetsnämnderna om medel till olika
projekt på sammantaget ca 65 miljoner kronor. Exempelvis finns ansök-
ningar om medel till samverkansprojekt mellan AMV, försäkringskas-
san, kommunen och landstinget om verksamhet för sökande med psyki-
ska funktionshinder, projekt för att rehabilitera handikappade skogsarbe-
tare och projekt som gäller informationsteknologi och handikapp.
Regeringen föreslår att medelsramen för s.k. otraditionella insatser
höjs från 30 miljoner kronor till högst 50 miljoner kronor budgetåret
1994/95. Det är angeläget att nya medel och metoder att rehabilitera
människor med funktionshinder till arbete kan prövas och utvecklas.
Samtidigt är det viktigt att projektens ekonomi och möjligheter prövas
noga. Det är väsentligt att medlen används till åtgärder som ligger klart
utanför det befintliga regelsystemet. De får således inte användas för att
vidga målgrupper, höja beloppsgränser eller på annat sätt ändra villko-
ren i de befintliga stödsystemen. Medlen bör användas så att de ger
minst samma sysselsättningseffekt som vid användning till lönebidrag.
24
AMS skall särskilt redovisa hur medel till s.k. otraditionella insatser Prop. 1993/94:150
används och vilka sysselsättningseffekter som uppnås. Liksom för in- Bilaga 10
satser av icke traditionellt slag under anslaget A 2. Arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder bör en mindre del av medlen få användas för projekt-
ledning och andra liknande kostnader, som hänför sig till specifika
projekt och som inte normalt skall finansieras inom ramen för ordinarie
förvaltningsmedel.
2.2 Enhetliga bidragsregler vid skyddat arbete hos offentliga arbetsgi-
vare
Regeringens förslag: Vid skyddat arbete hos offentliga arbets-
givare tillämpas som en försöksverksamhet under tidsperioden den
1 juli 1994 - 30 juni 1996 ett system med flexibla bidrag enligt
samma regler som gäller för bidrag vid anställning med lönebi-
drag.
Skälen för regeringens förslag: Vid anställning med lönebidrag till-
lämpas sedan den 1 juli 1991 ett system med flexibla bidrag, som in-
nebär att bidragsnivån bestäms utifrån den arbetshandikappade
sökandens behov och förutsättningar beträffande arbetsförmåga och
graden av funktionsnedsättning. Den som har en betydande nedsättning
av arbetsförmågan på grund av en funktionsnedsättning skall kunna
omfattas av ett högre lönebidrag än den som kan göra en större arbets-
insats. Bidragets storlek skall således inte bestämmas av arbetsgivarens
ekonomiska möjligheter att svara för lönekostnader utan av den arbets-
handikappade sökandens förutsättningar. Lönebidraget kan högst mot-
svara lönekostnaden, upp till ett visst högsta belopp, för den arbets-
handikappade anställde. Högsta lönesumma som får ligga till grund för
bidrag är 13 700 kronor per månad. Även lagstadgade sociala avgifter
är bidragsgrundande.
Till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare kan nu anvisas sökande
med socialmedicinska arbetshandikapp. För stödformen gäller föreskrif-
terna i förordningen (1985:276) om statsbidrag till skyddat arbete hos
offentliga arbetsgivare. Enligt dessa föreskrifter kan bidrag lämnas med
högst 75 % av lönekostnaden för den arbetshandikappade anställde.
Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 1993/94:100 bil. 11, bet.
1993/94:AU12, rskr. 1993/94:190) att målgruppen för denna form av
skyddat arbete även skall kunna omfatta personer som är berättigade till
insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions-
hindrade samt personer med psykiskt betingade handikapp. Den sist-
nämnda gruppen bör kunna definieras och avgränsas på samma sätt som
skett för psykiskt handikappade i överenskommelser mellan AMS och
Samhall om rekrytering till Samhall av prioriterade grupper. För de
25
nytillkomna grupperna skall bidrag kunna lämnas med upp till hela
lönekostnaden.
En följd av regeländringarna blir att bidraget för socialmedicinskt ar-
betshandikappade i skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare särregle-
ras genom att en begränsning till högst 75 % av lönesumman gäller för
den nämnda gruppen arbetshandikappade.
Regeringen förordar nu att systemet med flexibla lönebidrag tillämpas
fullt ut även för socialmedicinskt arbetshandikappade i skyddat arbete
hos offentliga arbetsgivare och att bidragsreglerna vid anställning med
lönebidrag och sådant arbete samordnas. För detta arbete gäller dock
liksom för annat skyddat arbete att lagen (1982:80) om anställnings-
skydd inte är tillämplig på dem som anvisats sådant arbete. För båda
stödformerna bör gälla att en bedömning av den arbetshandikappade
personens förutsättningar skall avgöra bidragets nivå. Också för social-
medicinskt arbetshandikappade som bereds offentligt skyddat arbete bör
således göras en individuell prövning av sökandens förutsättningar och
den med hänsyn till dessa förutsättningar lämpliga bidragsnivån.
Regeringen förutsätter att ett mer enhetligt bidragssystem med möjlig-
het att lämna bidrag med upp till hela lönekostnaden även för social-
medicinskt arbetshandikappade i offentligt skyddat arbete inte annat än
i undantagsfall skall innebära höjda bidragsnivåer i dessa fäll. En mer
omsorgsfull prövning av den enskildes förutsättningar bör i många fall
kunna leda till en lägre bidragsnivå än den för närvarande ofta
schablonmässigt tillämpade 75-procentsnivån.
Att en ändamålsenlig prövning kan komma till stånd får visst stöd i
den utvärdering av det flexibla lönebidraget, som nyligen redovisats av
Riksrevisionsverket (rapport RRV 1994:4). Denna tyder på att bidrags-
nivåema i det flexibla lönebidraget, mot bakgrund av lågkonjunkturen
m.m., kunnat hållas på en låg nivå. Dock finns en klar risk - inte minst
i ett svårt arbetsmarknadsläge - att höjningen av bidragsgränsen för
socialmedicinskt arbetshandikappade kan få till följd att den genom-
snittliga bidragsnivån höjs och att därmed färre kan sysselsättas för an-
visade medel. Regeringen föreslår därför att möjligheten att lämna
bidrag med mer än 75 % av lönesumman för socialmedicinskt arbets-
handikappade i skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare skall prövas
på försök under tidsperioden den 1 juli 1994 - 30 juni 1996. Regering-
en avser att uppdra åt AMS att särskilt redovisa utvecklingen av bi-
dragsnivåer, kostnader m.m. för skyddat arbete hos offentliga arbets-
givare.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
26
2.3 Funktions hindrade ungdomars deltagande i vägledningsveckor
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
Regeringens förslag: Skolungdomar med funktionshinder skall få
utbildningsbidrag till kostnader i samband med inskrivning vid
Ami, när de deltar i vägledningsveckor inför studie- och yrkesval,
som har anordnats av en arbetsförmedling eller ett arbetsmark-
nadsinstitut.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har med anledning av en
motion i frågan (motion 1993/94 :A233) tagit upp ersättningen till funk-
tionshindrade skolungdomar, som deltar i särskilda informations- och
vägledningsaktiviteter, s.k. vägledningsveckor, anordnade av af/Ami.
Ersättningen avser reskostnader och uppehälle. Dessa vägledningsin-
satser är ett led i AMV:s arbete med unga handikappade. Studie- och
yrkesvägledning för skolungdomar är en angelägenhet för skolan. Det
har emellertid visat sig att alla kommuner eller skolor inte har ansett sig
kunna bekosta de handikappade ungdomarnas resor och uppehälle i
samband med deltagande i vägledningsveckor.
Arbetsmarknadsutskottet konstaterar (bet. 1993/94:AU12) att AMV:s
insatser syftar till att tidigt, som regel mellan årskurserna åtta och nio,
ge vägledning till skolungdomar med funktionshinder för att underlätta
övergång från skola till arbetsliv eller fortsatta studier. Det sker ofta i
nära samverkan mellan skolans syo-konsulenter eller SIH-konsulenter
eller yrkesvalslärare. Af/Ami har utvecklat särskilda vägledningsveckor
där ungdomar ges möjlighet till fördjupad vägledning i grupp, oftast
förlagda till Ami-S med särskild kompetens på resp, handikappområde.
Utskottet bedömer att dessa vägledningsveckor är av mycket stort värde
för att underlätta övergången från skola till arbetsliv. Det är, enligt
utskottet, självfallet angeläget att alla ungdomar som behöver denna
insats också kan få den. Enligt utskottets mening bör regeringen under-
söka om det går att lösa det problem som tas upp i motionen. Detta har
riksdagen som sin mening gett regeringen till känna (bet.
1993/94:AU12, rskr 1993/94:190).
Enligt regeringens mening har ungdomar med funktionshinder särskilt
stort behov av information och vägledning inför studie- och yrkesval.
Utöver information om utbildningsvägar och arbetsmarknad behöver de
i högre grad än andra ungdomar få kännedom om olika arbetens krav
och möjligheter, om kompensatoriska tekniker, arbetshjälpmedel m.m.
Det är också angeläget att vägledningsinsatsema påbörjas i ett tidigt
skede och således redan före valet till gymnasieskolan.
Studie- och yrkesorientering för skolungdomar är en angelägenhet för
skolan. Insatser som AMV:s vägledningsveckor får dock anses gå ut-
över vad skolan har skyldighet att erbjuda och finansiera för dessa
elever. Inte heller de regelverk som gäller inom arbetsmarknadspoliti-
kens område ger utrymme att bekosta insatser för skolungdomar. In-
27
skrivna vid Ami får utbildningsbidrag enligt de regler som gäller vid
arbetsmarknadsutbildning. Enligt förordningen (1987:406, omtryckt
1993:723) om arbetsmarknadsutbildning kan handikappade ungdomar,
som inte fyllt 20 år, beviljas arbetsmarknadsutbildning, förutsatt att de
är eller riskerar att bli arbetslösa och är arbetssökande. Ungdomar på
grundskolans högstadium eller i gymnasieskolan kan inte anses stå till
arbetsmarknadens förfogande på det sätt som avses i förordningen. För
att funktionshindrade skolungdomar skall kunna få kostnader i samband
med vägledningsveckor betalda behöver därför regelsystemet ändras.
Regeringen föreslår därför att ungdomarna skall kunna få utbildnings-
bidrag som inskrivna vid Ami, då de deltar i vägledningsveckor inom
ramen för AMV:s insatser för unga handikappade. Bidraget bör avse
kostnader för resor och uppehälle - i normalfallet kostnad för boende
och måltider - under deltagandet. Det förhållandet att ungdomarna fort-
sätter sin utbildning i ungdomsskolan och således inte är arbetslösa eller
arbetssökande skall inte hindra att bidraget kan beviljas. Upp till 300
ungdomar årligen beräknas delta, vilket innebär en omfattning på ca
500 deltagarveckor. Kostnaden beräknas uppgå till högst ca en miljon
kronor och inryms i anslaget.
I sammanhanget kan regeringen erinra om att AMV också i vissa
andra avseenden gör insatser for funktionshindrade skolungdomar ge-
nom att lämna bidrag till arbetshjälpmedel eller arbetsbiträde, som dessa
ungdomar behöver i samband med praktisk arbetslivsorientering och
annan praktik.
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner att högst 50 000 000 kr av under anslaget Särskilda
åtgärder för arbetshandikappade anvisade medel får användas till
s.k. otraditionella insatser (avsnitt 2.1),
2. godkänner förslaget om försöksverksamhet med ändrade regler
för statsbidrag till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare i enlig-
het med vad regeringen förordar (avsnitt 2.2),
3. godkänner vad regeringen förordar om utbildningsbidrag till handi-
kappade skolungdomar, som deltar i vägledningsveckor (avsnitt 2.3).
Prop. 1993/94:150
Bilaga 10
28
Kulturdepartementet
11 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
I prop. 1993/94:140 om bygder och regioner i utveckling har regeringen
redovisat att det är angeläget att finna olika vägar att stödja regional utveck-
ling. Kultur i olika former har stor betydelse för en regions livskraft och
utveckling. Ett rikt kulturliv och en levande kulturmiljö kan bidra till att göra
en plats attraktiv som bostadsort och kan därmed påverka lokalisering av
företag liksom möjligheten att rekrytera kvalificerad arbetskraft.
Regeringen har den 3 mars 1994 som uppföljning av riksdagens beslut om
extra ROT-åtgärder för budgetåret 1993/94 beslutat om ett extra anslag på 195
miljoner kronor till Riksantikvarieämbetet att användas för upprustning av
kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader. Ett antal angelägna projekt
har därför nu kunnat komma igång. Även med detta väsentliga tillskott finns
det fortfarande behov av upprustningsåtgärder i den kulturhistoriskt värde-
fulla bebyggelsen. Regeringen finner det därför motiverat att för budgetåret
1994/95 ytterligare 300 miljoner kronor bör anslås till s.k. ROT-åtgärder i
byggnader och miljöer av kulturhistoriskt värde. I bilaga 10 till denna pro-
position har redovisats att medlen bör anvisas över Arbetsmarknadsdeparte-
mentets huvudtitel.
Det finns inom kulturmiljövården en god beredskap att komma i gång med
ytterligare ett antal större och mindre upprustnings- och restaureringsprojekt.
Exempel på projekt som kan igångsättas utan större dröjsmål är vissa av
vallonbruken i Uppland, andra industriminnen, företrädesvis i Norrland och
Bergslagen, väderkvarnar på Öland m.m.
De projekt som kan få en långsiktigt positiv effekt för den regionala
utvecklingen skall prioriteras. Det kan vara projekt av rent museal karaktär
som kan gynna kulturturismen. Det kan också vara bebyggelse som kan
användas för kulturella arrangemang, utbildningsverksamhet, social verk-
samhet o. dyl., men också till vanliga arbetsplatser eller bostäder.
Det är väl känt att kulturområdets småskaliga projekt kan ge omedelbara
sysselsättningseffekter. De kan också ges den spridning över landet som
eftersträvas. De föreslagna extra medlen kan komma att skapa omkring 1 800
nya jobb för olika yrkeskategorier inom ombyggnads- och upprustningsverk-
samheten. Siffran bygger på Boverkets beräkningar att en miljon kronor i
stöd till kulturhistoriskt värdefulla byggnader ger 5-6 nya årsarbeten.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 11
Riksantikvarieämbetet bör samråda med Arbetsmarknadsstyrelsen om med-
lens fördelning över riket.
Beslut om medel för byggnadsvård och kulturmiljövård kan sedan budget-
året 1993/94 delegeras från Riksantikvarieämbetet till länsstyrelsernas kultur-
miljöenheter. På länsstyrelserna arbetar man med inriktningen att se till länets
hela utveckling och ta till vara dess resurser. På länsstyrelserna känner man
väl till olika regionala projekt och vad de har för potential ur olika aspekter.
Dessutom har man ett upparbetat kontaktnät och ett nära samarbete med
landsting, kommuner, länsmuseer, olika lokala organisationer, företag och
intressenter. Detta gör att länsstyrelserna kan styra de medel man har till för-
fogande på ett effektivt sätt.
I prop. 1993/94:100 bil. 14 föreslog regeringen att länsstyrelsernas kultur-
miljöenheter skulle ges medel för handläggningen av nya arbetsuppgifter
inom bl.a. byggnadsvården, landskapsvården, kyrkorestaureringar och arke-
ologiområdet. Riksdagen (bet. 1993/94:BoU13, rskr. 1993/94:211) har del-
vis avvisat regeringens förslag på denna punkt. På en del länsstyrelser kan
detta komma att skapa vissa problem för en smidig hantering av de extra
insatserna. Regeringen förutsätter att länsstyrelserna därför nu prövar de
möjligheter till intern omfördelning av resurserna för handläggning, som
uppgifterna inom kulturmiljövården kan komma att kräva.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 11
Museiutredningen (Ku 1993:05) som har haft i uppdrag att överväga frågan
om den statliga museipolitikens räckvidd bl.a. mot bakgrund av förslag som i
olika sammanhang förts fram om statligt ansvarstagande eller statligt stöd till
nya museer har nyligen överlämnat sitt betänkande Minne och bildning -
Museernas uppdrag och organisation (SOU 1994:51). Regeringens avsikt var
att i anslutning till behandlingen av utredningens förslag ta upp frågan om
stöd till bl.a. Bildmuseet i Umeå.
Riksdagen har emellertid på grundval av två motioner redan beslutat att
anvisa 1 miljon kronor under detta anslag till verksamheten vid Bildmuseet i
Umeå under budgetåret 1994/95 (bet. 1993/94: KrU26, rskr. 1993/94:196).
Riksdagen har bl.a. noterat att ett särskilt avtal träffats mellan Statens
konstmuseer och Bildmuseet i augusti 1993. Syftet med detta är att de båda
museiorganisationerna i samverkan skall stärka konstbildningsarbetet i övre
Norrland genom att göra Bildmuseet till ett regionalt konstcentrum. Genom
samarbetet får Statens konstmuseer möjlighet att göra sina samlingar tillgäng-
liga för en ny publik under betryggande omständigheter.
Riksdagen har vidare redovisat att den konstbildande verksamhet som
bedrivs vid Bildmuseet är av stor betydelse för den nordligaste regionen i
Sverige. Regeringen delar denna uppfattning, men anser att den ekonomiska
insatsen måste finansieras. Regeringen har därför för avsikt att beakta detta i
budgetpropositionen för budgetåret 1995/96.
Bildmuseet har Umeå universitet som huvudman. Museet spelar en viktig
roll för de estetiska utbildningarna vid universitetet och utgör dessutom en
väsentlig basresurs för den museologiutbildning som universitetet är ensamt i
landet om att bedriva. Då museet utgör en väl integrerad del av universitetets
verksamhet bedömer regeringen det vara naturligt att medlen i stället beräknas
under åttonde huvudtitelns anslag C 9. Umeå universitet: Grundutbildning.
Detta föreslås även på annan plats i förevarande proposition (bil. 8). I konse-
kvens härav bör anslaget Bidrag till vissa museer m.m. föras upp i statsbud-
geten med ett motsvarande lägre belopp.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
med ändring av riksdagens beslut (bet. 1993/94:KrU26, rskr.
1993/94:196) till Bidrag till vissa museer m.m. för budgetåret 1994/95
anvisar ett anslag på 101 938 000 kr.
Regeringen bedömde i budgetpropositionen att sammanlagt drygt 100 000
flyktingar behövde tas emot i kommunerna under budgetåren 1993/94 och
1994/95. Kommunmottagandet innevarande budgetår antogs komma att
omfatta 51 000-52 000 personer, främst bosnier, som i huvudsak skulle tas
emot under senare delen av budgetåret. Regelsystemet för utbetalning av den
statliga ersättningen till kommunerna innebär att utbetalningarna till största
delen belastar budgetåret 1994/95. Budgetåret 1994/95 väntades ytterligare
50 000 personer flytta ut i kommunerna, med koncentration till budgetårets
första del.
Utflyttningen av bosnier från förläggningar till kommuner har hittills skett
i den omfattning och takt som förutsattes i budgetpropositionen. Däremot
tyder mycket på att anhöriginvandringen från Bosnien-Hercegovina inte
kommer att bli så omfattande som tidigare antagits. Mot bakgrund av detta
skulle en reviderad bedömning av behovet av kommunplatser - med i övrigt
oförändrade förutsättningar - minska kommunmottagandet till sammanlagt
87 000 för de båda budgetåren.
Regeringen har emellertid den 14 april i år beslutat om en särskild
förordning som innebär att bam och barnfamiljer som ansökt om uppehålls-
tillstånd före den 1 januari 1993 och som inte fått ansökan slutligt prövad,
skall beviljas uppehållstillstånd om inte särskilda skäl talar emot detta.
Regeringens beslut bedöms leda till att drygt 20 000 personer, varav nästan
hälften bam, kommer att få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det rör sig
huvudsakligen om Kosovoalbaner, vilka skall tas emot av kommunerna inom
Prop. 1993/94:150
Bilaga 11
ramen för flyktingmottagandet. Till allra största delen sker detta kommun-
mottagande under budgetåret 1994/95.
Regeringens vägledande beslut i mars om att ge permanent uppehålls-
tillstånd till fyra somalier medför att huvuddelen av de drygt 1 700 somalier,
som i dag vistas på flyktingförläggningar, under de närmaste månaderna
kommer att beviljas permanent uppehållstillstånd och skall tas emot i kom-
munerna. Till detta kommer viss följdinvandring av anhöriga vilket gör att
man bör räkna med totalt ca 2 400 kommunmottagna somalier.
Totalt beräknas de av regeringen fattade besluten leda till att det behövs i
storleksordningen 5 000 fler kommunplatser budgetåret 1994/95 än vad som
angavs i budgetpropositionen.
Anslagsberäkning
I budgetpropositionen för budgetåret 1994/95 har regeringen beräknat me-
delsbehovet för anslaget D 5. Ersättning till kommunerna för åtgärder för
flyktingar m.m. till 7 632 141 000 kronor.
Med i det föregående angivna utgångspunkter och ett antagande om att
huvuddelen av flyktingarna kommer att tas emot i kommunerna under andra
halvåret 1994 och första kvartalet 1995 beräknas anslagsbehovet budgetåret
1994/95 för ersättningar till kommunerna bli 500 miljoner kronor högre än
vad som beräknades i budgetpropositionen. Beräkningarna avser schablon-
ersättningar, men även kostnaderna för handikappade och för bam utan egna
vårdnadshavare skulle kunna öka något. Det kan också uppstå ett behov av att
utöka anslagsposten för extraordinära kostnader utöver de 150 miljoner
kronor som föreslagits i budgetpropositionen.
För 1995/96 kan anslagskonsekvensema av de ökade kommunutflyttning-
ama komma att uppgå till 1,1 miljarder kronor i ersättningsutbetalningar till
kommunerna. Samtidigt kommer dock anslagsbehovet att minska jämfört
med tidigare beräkningar som en följd av lägre anhöriginvandring av bosnier
än som tidigare har antagits.
Samtidigt som anslagsbehovet för kommunersättningar ökar, bör de beslut
regeringen fattat leda till en viss minskning av förläggningskostnadema.
Handläggningstidema bör i vissa ärenden kunna kortas genom den särskilda
förordningen och praxisbeslutet vad gäller somalier. Det gäller särskilt i ären-
den som nu ligger hos Invandrarverket och som verket med tillämpande av
tidigare regler och praxis inte bifallit. I dessa fall bortfaller den handlägg-
ningstid som annars skulle ha åtgått för Utlänningsnämndens behandling av
ett överklagande. Under förutsättning att det finns tillgängliga kommunplatser
kan då utflyttning från en förläggning ske väsentligt snabbare med minskad
förläggningskostnad som följd. I de fall den beslutade förordningen innebär
att en asylsökande, som annars skulle avvisats, får stanna, bortfaller också
kostnaden för verkställighet av avvisningsbeslutet.
Överslagsvis kan man räkna med att sådana kostnader som nu aldrig
kommer att uppstå, minskar utgiftstrycket med 150 miljoner kronor. Netto-
Prop. 1993/94: 150
Bilaga 11
effekten på statsbudgeten totalt budgetåret 1994/95 till följd av regeringens
beslut den 14 april blir därmed (5OO-15O=)35O miljoner kronor. Regeringen
avstår emellertid från att föreslå riksdagen neddragningar på förläggnings-
anslaget eller andra anslag, eftersom utvecklingen av dessa anslag över-
huvudtaget är osäker.
Förslag till regeringsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
under elfte huvudtitelns förslagsanslag Ersättning till kommunerna för åt-
gärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 500 000 000
kronor utöver vad som föreslagits i prop. 1993/94:100 bil. 12.
I prop. 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m. föreslog regeringen att
rätten till bistånd enligt den föreslagna lagen om mottagande av asylsökande
m.fl. skulle upphöra när en ansökan om uppehållstillstånd avslagits och ett
beslut om avvisning eller utvisning skulle verkställas. Rätten till bistånd
skulle enligt förslaget dock kvarstå för den tid som skäligen behövdes för
verkställigheten av beslutet om avvisning eller utvisning. Motsvarande be-
stämmelser finns i den nu gällande lagen (1988:153) om bistånd åt asyl-
sökande m.fl.
I sitt betänkande (1993/94:SfU 11) med anledning av nämnda prop.
1993/94:94 föreslog socialförsäkringsutskottet att 11 § lagen om mottagande
av asylsökande m.fl. skulle få en sådan lydelse att det därigenom klargjordes
att statens kostnadsansvar omfattade även tiden för verkställigheten. Ut-
skottets lagförslag innebar att en asylsökande som fått ett lagakraftvunnet be-
slut om avvisning eller utvisning men som på annat sätt än genom att hålla sig
undan försvårade verkställigheten, skulle komma att ha rätt till bistånd av
Invandrarverket under obegränsad tid. Utskottet uttalade samtidigt att utskott-
et förutsatte att, i den mån ekonomiska sanktionsmöjligheter erfordrades
gentemot utlänningar som på annat sätt än genom att hålla sig undan för-
svårade verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut, regeringen
skulle återkomma med förslag om det.
Riksdagen biföll utskottets förslag (rskr. 1993/94:188).
Statens invandrarverk har i skrivelse den 28 mars 1994 framhållit att en
absolut rätt till bistånd fram till det att utlänningen lämnat landet avsevärt
kommer att försvåra verkställigheten av beslut om avvisning och utvisning.
Verket pekar i skrivelsen också på att det i lagen finns möjligheter att sätta ned
och under vissa förutsättningar dra in det ekonomiska biståndet för den som
försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd och att åtminstone
samma sanktionsmöjligheter borde finnas gentemot den som inte medverkar
till avvisning.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 11
Regeringen bedömer att det är nödvändigt att någon form av ekonomiska
sanktionsmöjligheter finns för det fall att utlänningen vägrar att medverka till
en åtgärd som är nödvändig för att verkställigheten skall kunna genomföras.
Det kan t.ex. gälla den som vägrar att medverka till att söka en passhandling
som krävs för återresan. Sanktionsmöjlighetema bör ansluta till dem som
finns för asylsökande som utan giltigt skäl vägrar att delta i någon form av
organiserad verksamhet eller som genom att hålla sig undan försvårar utred-
ningen i ärendet om uppehållstillstånd. Bestämmelsen i 10 § lagen (1994:137)
om mottagande av asylsökande m.fl. bör ändras i enlighet härmed.
I prop. 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m. föreslog regeringen
att driften av alla förläggningar skall vara öppen för entreprenad och att In-
vandrarverket aktivt skall arbeta för att öka inslaget av entreprenad. I propo-
sitionen angavs vidare bl.a. att skyldighet för personal hos privata entre-
prenörer att iaktta tystnadsplikt borde skrivas in i entreprenadavtalen. Mot
bakgrund av att personalen på en förläggning endast i begränsad omfattning
får del av integritetskänsliga uppgifter gjorde regeringen i propositionen be-
dömningen att sekretessfrågorna, åtminstone tills vidare, borde kunna lösas
avtalsvägen.
Socialförsäkringsutskottet uttalade i sitt betänkande 1993/94:SfUl 1 (s. 16)
med anledning av två motioner att det enligt utskottets mening är nödvändigt
att tystnadsplikten för privat anställda regleras i lag så att ett brott mot tyst-
nadsplikten kommer att kunna straffbeläggas. Utskottet ansåg att inte minst
riskerna för flyktingspionage måste tas på största allvar. Utskottet ansåg
därför att regeringen snarast borde återkomma till riksdagen med ett förslag
till en sådan lagreglering och hemställde att riksdagen med bifall till motion-
erna som sin mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet anfört om
tystnadsplikt.
Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1993/94:188).
Med hänsyn till vad riksdagen uttalat i denna fråga föreslår regeringen att
en lagstadgad tystnadsplikt för privatanställd förläggningspersonal införs.
I lagen om mottagande av asylsökande m. fl. bör därför införas en be-
stämmelse av innebörd att den som är eller har varit verksam inom förlägg-
ningsverksamhet som drivs av enskild på uppdrag av Statens Invandrarverk
inte obehörigen får röja vad han eller hon därvid har erfarit om enskildas
personliga förhållanden. Det kan t.ex. vara fråga om ett aktiebolag, en fri-
villigorganisation eller en fysisk person som driver en förläggning efter att ha
slutit ett entreprenadavtal med Invandrarverket. Genom den föreslagna be-
stämmelsen kommer tystnadsplikt att gälla för de anställda på företaget eller
organisation eller hos den fysiska personen beträffande sådant som de genom
sin verksamhet får veta om utlänningar som vistas på förläggningen. Den nya
paragrafen bör placeras sist i lagen.
De förslag till lagändringar som läggs fram i detta ärende har inte varit
föremål för sedvanlig remissbehandling. Mot bakgrund av ändringarnas be-
gränsade omfattning och enkla beskaffenhet och då det är synnerligen ange-
läget att förslagen kan träda i kraft den 1 juli 1994 anser regeringen att för-
slagen kan läggas fram i förevarande skick. Med hänsyn till förslagens enkla
Prop. 1993/94:150
Bilaga 11
beskaffenhet får också Lagrådets hörande anses sakna betydelse. Något
yttrande från Lagrådet har därför inte inhämtats.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mot-
tagande av asylsökande m.fl.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl.
dels att 10 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 24 §, samt före 24 § en ny
rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
För den som fyllt 18 år och som utan giltigt skäl vägrar att delta i verksam-
het som avses i 4 § eller som genom att hålla sig undan försvårar utredningen
i ärendet om uppehållstillstånd kan dagersättning enligt 17 § sättas ned, dock
inte till den del den är avsedd att täcka utgifter för egen mathållning. Sådan
nedsättning kan även göras för ensamstående person som fyllt 16 men inte
18 år.
Om utlänning som avses i 1 § första stycket 1 eller 2 även efter det nedsätt-
ning skett enligt första stycket utan giltigt skäl vägrar att delta i verksamhet
som avses i 4 § eller genom att hålla sig undan försvårar utredningen i ärendet
om uppehållstillstånd, kan bostadsersättning enligt 16 § sättas ned helt, om
utlänningen erbjuds plats på en förläggning, och dagersättning enligt 17 §
sättas ned helt, om fri kost ingår i den erbjudna inkvarteringen.
Bestämmelserna i andra stycket
om nedsättning av bostadsersättning
och dagersättning tillämpas också i
de fall en utlänning utan giltigt skäl
vägrar att medverka till åtgärd som är
nödvändig för att ett beslut om
avvisning eller utvisning skall kunna
verkställas.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 11
Tystnadsplikt
24 §
Den som är eller har varit verk-
sam inom förläggningsverksamhet
som drivs av enskild på uppdrag av
Statens Invandrarverk enligt 2 §, får
inte obehörigen röja vad han eller
hon därvid har erfarit om enskildas
personliga förhållanden.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 11
Bilaga 12
N äringsdepartementet
Prop. 1993/94:150
Bilaga 12
Stockholms stad och Stockholms Handelskammare har initierat ett pro-
jekt - Exposition 1997 Stockholm - för att i Stockholm genomföra en
kombinerad internationell utställning och mässa för näringsliv, vetenskap
och kultur. Expositionen avses äga rum 7 juni - 31 augusti 1997, dvs.
jämnt 100 år efter Allmänna Konst- och Industriutställningen i Stockholm
1897.
Exposition Stockholm 1997 AB, som ägs gemensamt av Stockholms
stad och Stockholms Handelskammare, har kommit in till regeringen med
en ansökan om ett räntebelagt villkorslån från staten på 375 miljoner
kronor, vilket skulle utbetalas med 200 miljoner kronor under andra halv-
året 1996 och med 175 miljoner kronor under första halvåret 1997.
Återbetalning av lånet skall enligt ansökan ske i december 1997. En lik-
nande ansökan har riktats till Stockholms stad. Expositionsbolaget har så-
ledes begärt villkorslån som uppgår till sammanlagt 750 miljoner kronor.
Expositionen, som av projektets ledning bedöms få en omslutning på
1 445 miljoner kronor, skall enligt ansökan inte vara beroende av bidrag
utan förväntas ge ett överskott och även ha rimliga reserver. Ett eventu-
ellt överskott avses användas för bildande av en fond för ekologisk forsk-
ning i Östersjöområdet. Villkorslånen behövs emellertid för att lösa den
finansiella överbryggningen mellan de stora kostnader som uppkommer
i uppbyggnadsfasen av projektet och de intäkter som till största delen
kommer in under den tid Expositionen pågår.
I ansökan anges att målet med Expositionen är att göra denna till en
riksangelägenhet, där Sverige skall visa upp vad näringsliv, vetenskap
och kultur förmår. Expositionen förväntas enligt arrangörerna dra till sig
besökare från såväl Sverige som övriga Europa, särskilt Östersjöområdet.
Den nationella manifestation av förnyelse, framtidstro och inspiration
som arrangörerna avser att uppnå med Expositionen förväntas av dessa
även medföra att Sverige kan markera sin ställning i det nya Europa, i
synnerhet i Östersjöområdet, på ett sådant sätt att omvärlden skall upp-
fatta Sverige som ett attraktivt investeringsland.
Regeringen delar bedömningen att "Expositionen 1997 Stockholm" kan
skapa betydande möjligheter att på bred front marknadsföra Sveriges nä-
ringsliv, vetenskap och kultur. Detta kan visa omvärlden att Sverige är
en avancerad kunskapsnation samtidigt som det svenska näringslivets in-
ternationella styrka betonas. Sammantaget kan detta medföra att Sverige
uppfattas som ett attraktivt investeringsland för både svenska och utländs-
ka företag. Därtill kommer att ett projekt av Expositionens karaktär san-
nolikt även kommer att ge vissa direkta samhällsekonomiska effekter som
t.ex. ökad produktion och ökade skatteinkomster beroende bl.a. på den
ökning av antalet utländska besökare som förväntas ske. En långsiktig ef-
fekt kan vara att Expositionen marknadsför Sverige som turistland, vilket
skulle kunna generera en ökad turism till Sverige.
Det är vidare regeringens uppfattning att det är nödvändigt med en
statlig eller annan offentlig lånefinansiering eller garanti för att täcka det
finansieringsbehov som finns för att genomföra Expositionen, bl.a. med
tanke på de väsentliga kommersiella risker som åtminstone finns i initial-
skedet av projektet. En sådan finansiering är troligen också ägnad att ge
projektet internationell trovärdighet och legitimitet.
Staten bör således medverka till en finansiering av projektet, men detta
bör ske i form av en kreditgaranti i stället för villkorslån. Beloppet på
kreditgarantin kan dock, med beaktande av det bedömda finansieringsbe-
hovet, sättas lägre än det ansökta beloppet för villkorslånet. Statens
risktagande vid en garanti bör vidare minskas i möjligaste mån. Kalky-
lerna för Expositionen är på nuvarande planeringsstadium osäkra och
översiktliga, vilket också påpekas av revisionsföretaget Öhrlings &
Reveko i en rapport som genomförts på Näringsdepartementets uppdrag.
Ett utfärdande av en kreditgaranti bör därför endast kunna ske om vissa
villkor är uppfyllda vid vissa angivna tidpunkter, vilket bör reducera sta-
tens risktagande väsentligt. Exempel på sådana villkor är att ett tillfreds-
ställande antal intressenter och utställare från alla delar av landet är en-
gagerade genom avtal, programpunkterna definierats mer i detalj, funge-
rande planerings- och kostnadsredovisningssystem har byggts upp, preci-
serade kostnadskalkyler dokumenterats och reviderade prognoser avseen-
de entréer och hyresintäkter framlagts samt reviderad och detaljerad fi-
nansieringsanalys presenterats. Ett ytterligare villkor för statens medver-
kan bör vara att Stockholms stad beslutar att medge ett villkorslån eller
annan likvärdig finansiering till Expositionen av minst samma omfattning
som staten. Det innebär att staten och Stockholms stad påtager sig ett
ansvar för eventuella kreditförluster i proportion till sina resp, finansie-
ringsinsatser.
En garantiavgift bör utgå. Kontrolltidpunktema för om villkoren upp-
fyllts bör vara i augusti 1994, i augusti 1996 i samband med det första
eventuella utnyttjandet av garantin och slutligen i januari 1997, då reste-
rande del av garantin skall utnyttjas. Staten bör även utse en revisor i Ex-
positionsbolaget.
Förutsättningen är naturligtvis också att verksamheten inte orsakar
oacceptabel inverkan på miljö eller trafik i området.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 12
Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma villkoren för en Prop. 1993/94:150
kreditgaranti till Exposition 1997 Stockholm AB. Bilaga 12
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
bemyndigar regeringen att teckna avtal med Exposition 1997 Stock-
holm AB om utfärdande av en kreditgaranti intill ett belopp om högst
300 miljoner kronor.
Riksdagen antog år 1982 lagen (1982:315) om styrelserepresentation för
samhället i vissa stiftelser (prop. 1981/82:112, bet. 1981/82:NU35, rskr.
1990/91:291). Enligt lagen har staten rätt att utse en ledamot och en
ersättare for denne i styrelsen för sådana allmännyttiga stiftelser som har
tillgångar överstigande 5 miljoner kronor. Högst tio stiftelser får, enligt
lagen, samtidigt omfettas av sådan representation. Lagen gällde ursprung-
ligen till utgången av juni 1985. Tidsbegränsningen av lagen var
föranledd bl.a. av att stiftelsernas ställning och verksamhet utreddes av
stiftelseutredningen (Ju 1975:01).
Lagens giltighet har därefter förlängts tre gånger (senast genom SFS
1991:427). Skälet till detta har främst varit att slutgiltig ställning till
frågan om offentlig styrelserepresentation enligt regeringen borde tas
först när det förelåg en av riksdagen antagen stiftelselag.
Regeringen beslutade den 16 september 1993 en proposition om en ny
stiftelselag (prop. 1993/94:9). Den nya stiftelselagen innebär bl.a. att alla
stiftelser som berörs av styrelserepresentationslagens tillämpningsområde
utan undantag blir bokföringsskyldiga och skyldiga att upprätta en på
bokslutet grundad årsredovisning. De blir också skyldiga att ha kvalifice-
rad revisor och såväl årsredovisningen som revisionsberättelsen blir
offentlig. Om stiftelsen i det enskilda fellet t.ex. inte följer kravet på att
årsredovisningen skall vara offentlig, skall tillsynsmyndigheten alltid ha
möjlighet att ingripa. Detta innebär att vem som helst har goda möjlig-
heter att skaffa sig en inblick i hur stiftelserna sköts.
Mot bakgrund av det sagda ansåg regeringen i propositionen att
systemet med offentlig styrelserepresentation nu kunde upphöra.
Regeringen förordade i propositionen att stiftelselagen skulle träda i
kraft den 1 januari 1995. Det bedömdes därvid inte nödvändigt att
förlänga giltigheten för lagen om offentlig styrelserepresentation efter den
1 juli 1994.
Riksdagen har därefter den 13 april 1994 antagit den föreslagna lagen
men beslutat att ikraftträdandet av den uppskjuts ett år till den 1 januari
1996 (bet. 1993/94:LU12, rskr. 1993/94:225).
Lagen om statlig styrelserepresentation upphör sålunda att gälla den 30
juni 1994. Mot bakgrund av att stiftelselagen träder i kraft den 1 januari
1996 bedömer regeringen det nu lämpligast att giltigheten av lagen om
styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser förlängs med
ytterligare ett och ett halvt år fram till utgången av år 1995.
Lagförslaget är av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle
sakna betydelse. Yttrande från Lagrådet har därför inte inhämtats.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen
(1982:315) om styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser.
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs att lagen (1982:315) om styrelserepresentation för
samhället i vissa stiftelser, som gäller till utgången av juni 1994, skall
fortsätta att gälla till utgången av år 1995.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 12
Civildepartementet
12 Riksdagen 1993194. 1 samt. Nr 150. Bilaga 3-14
Prop. 1993/94:150
Bilaga 13
Stora förändringar sker inom den kommunala sektorn. Kommunernas
och landstingens verksamhet minskar nu till följd av den samhällsekono-
miska situationen. Verksamhetsformer ändras, förändringar sker i
huvudmannaskapet för vissa verksamheter och på flera områden införs
en valfrihet för medborgaren. De stora och snabba förändringarna har
medfört ett större behov av att mer löpande följa utvecklingen av den
kommunala verksamheten - på ett övergripande plan.
Finansutskottet erinrade vid behandlingen av den kommunaleko-
nomiska propositionen (prop. 1991/92:150, del II) om behovet av en
övergripande uppföljning av samspelet mellan stat och kommun i finan-
siellt hänseende. I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 1
s. 67) uttalade regeringen att utvecklingen mot en minskad statlig regle-
ring av den kommunala verksamheten i kombination med en lägre
ökningstakt för de kommunala intäkterna gör det nödvändigt för riks-
dagen och regeringen att mera samlat kunna följa och utvärdera verk-
samheten i landets kommuner och landsting. Av intresse för statens
uppföljning är bl.a. hur verksamheten utvecklas i förhållande till de
nationella målen, hur ekonomin utvecklas, hur efterfrågan på olika
områden förändras och utvecklingen av effektivitet och produktivitet.
Stat-kommunberedningen (C 199O:B) har haft i uppdrag att utveckla
formerna för uppföljning av kommunernas verksamhet. En arbetsgrupp
kommer inom kort att redovisa resultatet i form av en departements-
promemoria. I rapporten kommer utvecklingen av kommunernas och
landstingens verksamhet under 1993 att beskrivas i form av nyckeltal,
redovisningar av gjorda studier och redogörelser för särskilda frågor.
Uppföljningen sker på nationell nivå - uppgifter för enskilda kommuner
och landsting redovisas inte. Syftet med rapporten är att teckna en
helhetsbild av hur den kommunala verksamheten relaterar sig till olika
nationella mål som regering och riksdag har uppställt för vissa viktiga
verksamhetsområden, att ge en översiktlig bild av kommunernas och
landstingens ekonomiska ställning samt att belysa effektivitetsfrågor,
kvalitetsutveckling och demokratiaspekter. Avsikten är att denna rapport
skall vara den första i en årligen återkommande redovisning till riks-
dagen.
Regeringen kommer att i särskilda former inhämta synpunkter på hur
redovisningen kan utvecklas för att underlätta för riksdagen att följa
utvecklingen inom den kommunala sektorn.
Regeringen har den 10 februari 1994 beslutat prop. 1994/95:123 med
förslag till skuldsaneringslag m.m. Lagen föreslås träda i kraft den 1
juli 1994.
Kommunerna har enligt socialtjänstlagen (1980:620) ett övergripande
ansvar för att ge den enskilde stöd och hjälp i olika situationer. I skuld-
saneringslagen (1 §) preciseras denna skyldighet när det gäller privat-
ekonomisk rådgivning till skuldsatta personer.
Regeringen har i budgetpropositionen (prop. 1993/94:100 bil. 14 s.
55) föreslagit att 10 miljoner kronor anvisas för att ställas till Konsu-
mentverkets förfogande för åtgärder i samband med lagens ikraftträdan-
de i form av bl.a. utbildnings- och informationsinsatser.
I budgetpropositionen och i propositionen med förslag till skuldsane-
ringslag m.m. har regeringen aviserat att ytterligare medel bör avsättas
för åtgärder inom den kommunala sektorn i samband med skuldsane-
ringslagens ikraftträdande.
Regeringen bedömer att kommunerna i reformens inledningsskede
kan behöva stöd med syfte att effektivisera och förstärka den kommuna-
la verksamheten inom området budgetrådgivning och skuldsanering med
anledning av den nya lagen. Flertalet kommuner bedriver i dag bud-
getrådgivning och många bedriver även skuldsaneringsverksamhet.
Behovet av stöd torde därför variera från kommun till kommun.
För ändamålet föreslår regeringen att 15 miljoner kronor som en en-
gångsanvisning anvisas över anslaget C 1. Konsumentverket. Medlen
bör fördelas och disponeras av Konsumentverket i samråd med Social-
styrelsen och Svenska Kommunförbundet.
Det bör ankomma på regeringen att närmare precisera hur stödet
skall fördelas.
Regeringen föreslår att riksdagen
under trettonde huvudtitelns ramanslag Konsumentverket för bud-
getåret 1994/95 anvisar 15 000 000 kr utöver vad som föreslagits i
prop. 1993/94:100 bil. 14.
Prop. 1993/94:150
Bilaga 13
Bilaga 14
Miljö- och
Naturresursdepartementet
Prop. 1993/94:150
Bil. 14
Inom Miljö- och naturresursdepartementets verksamhetsområde lämnas
förslag till vissa ändringar i hgen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp
av kväveoxider vid energiproduktion. Den nedre gränsen för
avgiftsskyldighet föreslås sättas vid pannor som årligen producerar 25
gigawattimmar (GWh) energi, i stället för som nu 50 GWh. Genom
denna ändring kommer ytterligare ca 500 pannor som årligen släpper ut
ca 10 000 ton kväveoxider att omfettas av avgiftsplikt. Stationära för-
bränningsmotorer för energiproduktion föreslås bli avgiftspliktiga. När
mätdata saknas skall det i viss utsträckning vara möjligt att beräkna
avgiften med utgångspunkt från uppmätta utsläpp under avgiftsåret med
ett tillägg på 50 %.
Sänkningen av den nedre gränsen för avgiftsskyldighet föreslås ske
stegvis, så att pannor som producerar mer än 40 GWh blir avgiftsskyldi-
ga den 1 januari 1996 och pannor med en produktion över 25 GWh blir
avgiftsskyldiga den 1 januari 1997. Övriga lagändringar föreslås träda i
kraft den 1 januari 1995.
Som ett led i arbetet med att begränsa utsläppen av kväveoxider i
enlighet med riktlinjer som beslutats av riksdagen infördes den 1 januari
1992 ett system med avgifter för kväveoxidutsläpp vid energiproduktion.
Avgiftsskyldigheten omfettar stora produktionsanläggningar och betalas
med 40 kr per kg utsläppta kväveoxider. Avgiftsmedlen återförs till de
avgiftspliktiga i relation till den mängd energi de producerar (nyttiggjord
energi).
Mot bakgrund av behovet av ytterligare åtgärder mot
kväveoxidutsläppen tillkallades våren 1993 en särskild utredare (dir.
1993:59) med uppgift att bl.a. belysa förutsättningarna för och effekterna
av en breddning av det nuvarande avgiftssystemet till mindre
energiproduktionsanläggningar och förbränningsprocesser inom industrin.
Utredaren har i sitt betänkande, Morot och piska för en bättre miljö
(SOU 1993:118), lämnat förslag till ändringar i lagen om miljöavgift.
Betänkandet har remissbehandlats.
En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 14.1. Vidare finns
betänkandets lagförslag i bilaga 14.2 samt en förteckning över remiss-
instanserna och en sammanställning av remissyttrandena i bilaga 14.3.
I detta sammanhang behandlas frågan om att bredda avgiftssystemet till
mindre energiproduktionsanläggningar, införa avgiftsplikt för stationära
förbränningsmotorer och komplettera reglerna om schablonberäkning av
avgift. Regeringen beslöt den 17 mars 1994 att inhämta Lagrådets
yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 14.4. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 14.5. I regeringens lagförslag har en redaktionell ändring
gjorts jämfört med det till Lagrådet remitterade förslaget.
Enligt nu gällande regler omfattar systemet med kväveoxidavgift stora
pannor för energiproduktion med en tillförd energi av minst 50 gigawat-
timmar (GWh) och en tillförd effekt av minst 10 megawatt (MW). Även
gasturbiner för energiproduktion är avgiftspliktiga. Systemet omfattar
pannor inom industrin som är jämförbara med sådana som används för
ren energiproduktion. Direkt processförbränning, exempelvis i ugnar för
smältning eller upphettning av processråvaror eller mellanprodukter om-
fattas inte av systemet. Skogsindustrins sodapannor och lutpannor är inte
heller avgiftspliktiga. Bestämmelserna finns i lagen (1990:613) om miljö-
avgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion, förordningen
(1991:339) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion och i föreskrifter som meddelats av Statens
naturvårdsverk.
Avgiften tas ut med 40 kr per kg utsläppta kväveoxider. Om mätning
görs kontinuerligt beräknas avgiften på grundval av de uppmätta
utsläppen. Om mätning inte sker eller om mätningen inte fyller uppställda
krav tillämpas en schablon för avgiftsuttaget, som grundas på
energiinnehållet i det tillförda bränslet. Schablonen medför en hög avgift,
vilket gör det fördelaktigt att säkerställa funktionen hos mätutrustningen
så att avgiften kan beräknas på verkliga utsläpp.
Avgiftsmedlen återbetalas till de avgiftsskyldiga via Naturvårdsverket,
som administrerar avgiftssystemet. Återföringen grundas på den
nyttiggjorda energiproduktionen i de avgiftspliktiga enheterna.
Kväveoxidavgiften har visat sig vara ett kostnadseffektivt styrmedel.
Trots den korta tid systemet har tillämpats har det medfört stora
minskningar av utsläppen. De tekniska svårigheter som diskuterades
innan det infördes, främst i fråga om kravet på kontinuerlig
utsläppsmätning, har visat sig möjliga att hantera. Systemet har också
tilldragit sig stor internationell uppmärksamhet.
Enligt regeringens mening är det mot den angivna bakgrunden naturligt
att ta upp frågan om en utvidgning av systemet med kväveoxidavgift. I
Prop. 1993/94:150
Bil. 14
betänkandet Morot och piska för en bättre miljö, föreslår den särskilde Prop. 1993/94:150
utredaren en breddning av systemet till att omfatta dels vissa Bil. 14
industriprocesser, dels pannor med en energiproduktion över 25 GWh per
år. Förbränningsmotorer för energiproduktion föreslås också bli
avgiftspliktiga. Vidare föreslås ändringar i reglerna om
schablonberäkning av avgiften. Utredaren anser att man i fråga om
anläggningar för avfallsförbränning bör kunna frångå principen att
återföringen skall grundas på den nyttiggjorda energin, om
avsättningssvårigheter för energin föreligger. Slutligen redovisas de
erfarenheter som nu finns från tillämpningen av systemet.
Regeringen föreslår i det följande att en breddning av systemet till att
omfatta mindre pannor genomförs och att reglerna om schablonberäkning
av avgiften kompletteras. När det gäller anläggningar för
avfallsförbränning anser regeringen att problem med
avsättningssvårigheter för sådana anläggningar inte bör medföra att
principerna för kväveoxidavgiften ändras.
När det gäller industriprocesserna föreslår utredaren att systemet med
kväveoxidavgift utvidgas till att omfatta sodapannor, sulfitpannor och
mesaugnar inom massa- och pappersindustrin, värmningsugnar och koks-
verk inom järn- och stålindustrin samt raffinaderiprocesser, inklusive
Statoil Petrokemis tillverkning av eten och propen i Stenungsund. En
utvidgning av systemet enligt utredarens förslag skulle innebära att
ytterligare utsläpp på ca 24 000 ton kväveoxider skulle omfettas av
avgiften.
Utsläppen av kväveoxider från industriprocesser har minskat under
senare år. Utsläppen måste dock fortsätta att minska för att komma ned
till nivåer som inte ger upphov till en märkbar påverkan på miljö och
hälsa. Regeringen delar mot den bakgrunden utredarens bedömning att
ytterligare åtgärder måste vidtas för att målsättningarna avseende
kväveoxidutsläpp skall uppfyllas. Som utredaren har visat finns det inom
de angivna industrisektorerna en betydande potential för en
kostnadseffektiv minskning av utsläppen, dvs. inom ramen för en kostnad
på 40 kr per kg utsläppta kväveoxider. Systemet med kväveoxidavgift
skulle i dessa fell vara ett verkningsfullt komplement till övriga åtgärder.
Flera av de anläggningar som skulle omfettas har redan installerat utrust-
ning för kontinuerlig mätning av kväveoxidutsläppen till följd av
bestämmelserna i Naturvårdsverkets föreskrifter om kontroll av utsläpp
av kväveoxider och svaveloxider till luft från förbränning i festa
anordningar (SNFS 1991:4).
Innan förslag läggs fram om att inordna dessa industrisektorer i
avgiftssystemet krävs dock, som påpekas av utredaren, en viss
kompletterande analys. Skogsindustrin har stora utsläpp av kväveoxider,
som nästan uteslutande härrör från sodapannor, sulfitpanor och
mesaugnar. När det gäller sodapannor finns det i dag eller utvecklas
åtgärder som reducerar utsläppen till en kostnad som understiger 40 lö-
per kg utsläpp. För skogsindustrins sulfitpannor och mesaugnar är
kunskaperna dock otillräckliga om vilka utsläppsreduktioner som är
möjliga till en rimlig kostnad. Vidare måste klargöras hur kväve- 3
oxidutsläppen ska kunna minskas utan att den önskvärda utvecklingen
mot en slutning av skogsindustrins processer påverkas negativt.
Regeringen har för avsikt att utreda dessa frågor och återkomma till
riksdagen med förslag till åtgärder.
I det nyssnämnda betänkandet redovisas de erfarenheter som finns av
systemet från år 1992, dvs. det första avgiftsåret. Under denna period
minskade utsläppen av kväveoxider från de berörda anläggningarna från
ca 159 milligram per megajoule (mg/MJ) tillförd energi till ca 103
mg/MJ. Från 163 anläggningar (av totalt 185) för vilka utredningen hade
tillgång till information minskade utsläppen från ca 21 000 ton till ca 13
500 ton. Av minskningen kan uppskattningsvis 50 % hänföras till
kväveoxidavgiften. När avgiften infördes förutsågs (prop. 1989/90:141)
en utsläppsminskning till följd av avgiften på i storleksordningen 2 000
ton per år.
Det är av avgörande betydelse att mätsystemen fungerar och ger
tillförlitliga resultat. Utredaren redovisar att kraven på mätutrustningens
tillgänglighet har varit uppfyllda i nästan samtliga fell och att mycket få
mätsystem har visat sig ha allvarliga fel vid kontroller. Osäkerheten när
det gäller att festställa de fektiska årliga utsläppen uppskattas till ± 5 -
10 % av utredaren.
Regeringen konstaterar att avgiftssystemet hittills har fungerat mycket
bra och medfört större utsläppsminskningar än vad man ursprungligen
trodde. I Naturvårdsverkets fortsatta arbete med avgiftssystemet bör
frågan om att begränsa kvarstående osäkerheter när det gäller mätvärden
prioriteras. Vidare finns det en viss osäkerhet när det gäller frågan om
det uppkommer bieffekter som en följd av långtgående åtgärder för att
minska kväveoxidutsläppen, exempelvis genom att utsläppen av andra
föroreningar ökar. Naturvårdsverket har i sitt remissvar över betänkandet
angett att man är beredd att utreda denna fråga. Regeringen anser att det
finns skäl att uppmärksamma problemet och avser att återkomma till
frågan.
När det gäller systemets administration anser utredaren att tiden mellan
deklaration och slutredovisning bör förkortas. För närvarande gäller att
den slutliga debiteringen av avgifter, efter avdrag för belopp som skall
återföras, sker under hösten året efter avgiftsåret. Utbetalningar i fell då
återföringen överstiger avgifterna sker senast den 1 december samma år.
Regeringen instämmer i att det är angeläget att tiden blir så kort som
möjligt. En förkortning av tiden bör dock inte övervägas innan den före-
slagna breddningen av systemet har trätt i kraft.
Prop. 1993/94:150
Bil. 14
Prop. 1993/94:150
Bil. 14
Regeringens forslag: Avgiftsskyldigheten utvidgas till att omfatta
produktionsenheter med en energiproduktion på minst 25 GWh per
år i stället för som nu minst 50 GWh. Därigenom kommer
ytterligare ca 500 pannor med årliga utsläpp av ca 10 000 ton
kväveoxider att omfettas av avgiftsplikt. Den nu gällande
begränsningen till pannor med en tillförd effekt av 10 MW tas
bort. Dessutom inordnas stationära förbränningsmotorer i
avgiftssystemet.
Utdvidgningen föreslås ske stegvis, så att pannor som producerar
minst 40 GWh per år blir avgiftspliktiga den 1 januari 1996 och
pannor som producerar minst 25 GWh blir avgiftspliktiga den 1
januari 1997.
Utredarens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Utredaren föreslår att utvidgningen av avgiftssystemet skall träda i kraft
den 1 januari 1996.
Remissinstanserna: Förslaget att sänka gränsen för avgiftsplikt till 25
GWh per år tillstyrks av Närings- och teknikutvecklingsverket, Statens
naturvårdsverk, Kommunförbundet, Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag, Landstingsförbundet, Svenska Gasföreningen, Svenska
Kolinstitutet och Naturskyddsföreningen. Värmeverksföreningen avstyrker
förslaget. Föreningen anser att kraven på mätning och mätutrustning
måste mjukas upp om mindre enheter skall omfettas och att de mindre
pannorna bör behandlas som en särskild grupp vid återföringen av
avgiftsmedel. Liknande synpunkter framförs av Kraftverksföreningen,
som anser att en kompletterande gräns för avgiftsskyldighet på 5 - 6 MW
tillförd effekt bör tillämpas. Industriförbundet, Skogsindustrierna,
Kemikontoret och Jemkontoret avstyrker i ett gemensamt yttrande en
utvidgad avgiftsplikt. Främst hänvisas till kostnaderna för
mätutrustningen. Liknande synpunkter framförs av Sågverkens
riksförbund och Svenska Bioenergiföreningen.
Skälen för regeringens förslag: När kväveoxidavgiften infördes var
utgångspunkten att även mindre pannor i princip borde ingå i systemet.
För beräkning av avgiften krävs dock att utsläppen mäts kontinuerligt
med utrustning som uppfyller höga krav. Det konstaterades att kostnaden
för en mätutrustning som uppfyller dessa krav måste stå i rimlig relation
till den vinst som pannägaren kan göra genom att begränsa utsläppen och
minska miljöavgiften. Enligt bedömningar som gjordes av
Miljöavgiftsutredningen i betänkandet Ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken (SOU 1989:83) kunde den årliga kostnaden beräknas till
ca 350 000 kr per anläggning, inklusive kostnaderna för tillsyn och
kontroll.
Utredaren konstaterar att de mätsystem som installerats har fungerat
mycket bra och haft hög tillgänglighet (över 95 %). Enligt utredaren
beräknas den årliga kostnaden for mätning inom en nära framtid uppgå
till ca 110 000 kr per år, alltså mindre än en tredjedel av kostnaden
enligt den bedömning som gjordes år 1988. Detta förutsätter att
kostnaden för ett komplett mätsystem minskar från 500 000 - 700 000
kr, som är priset i dag, till ca 250 000 kr. Utredaren bedömer att denna
prisutveckling är sannolik med hänsyn till de kostnadsreducerande
åtgärder som nu är tekniskt möjliga utan att mätsystemens tillförlitlighet
och pålitlighet påverkas beaktansvärt.
En sänkning av gränsen för avgiftsskyldighet till 25 GWh per år skulle
leda till att antalet pannor för vilka avgift betalas skulle öka med ca 500.
Dessa pannor släpper för närvarande ut ca 10 000 ton kväveoxider per
år. Genom olika åtgärder upp till en kostnad motsvarande 40 kr per kg
kväveoxider finns en potential för att minska utsläppen med upp till
5 500 ton.
Regeringen anser med hänsyn till vad som nu har framkommit om
kostnaderna för mätning och om de möjliga utsläppsminskningama att
avgiftssystemet bör utvidgas i enlighet med utredarens förslag. Någon
åtskillnad mellan små och stora pannor i fråga om återföring bör inte
tillämpas. Likaså bör stationära förbränningsmotorer som används för
energiproduktion ingå i avgiftssystemet. Utsläppen från sådana motorer
kan vara betydande om de inte förses med effektiv reningsutrustning.
Den gräns på 10 MW i tillförd effekt som i dag gäller för att en
produktionsenhet skall vara avgiftspliktig har i praktiken inte visat sig ha
någon betydelse. Den bör därför tas bort.
För pannor med mindre energiproduktion än 25 MWh per år kan det
av kostnadsskäl inte krävas att mätutrustning installeras. De kan därför
inte inordnas i avgiftssystemet. Även för dessa pannor finns dock en
potential för stora utsläppsminskningar till rimliga kostnader, t.ex. genom
installation av s.k. låg-NOx-brännare. Det finns enligt regeringens
mening skäl att överväga åtgärder av annat slag för att begränsa
utsläppen från dessa pannor.
Utredaren har föreslagit att den utvidgade avgiftsskyldigheten skall
gälla från den 1 januari 1996. Regeringen anser att det är viktigt att
pannägama ges tillräcklig tid för att installera mätutrustning innan de blir
avgiftsskyldiga. Detta gäller särskilt de mindre pannorna inom det
intervall på 25 - 50 GWh som nu föreslås omfattas av avgiftsplikt. För
dessa pannor är mätkostnadema av särskilt stor betydelse relativt sett och
en utveckling mot lägre kostnader for mätning särskilt betydelsefull.
Regeringen föreslår mot den bakgrunden att utvidgningen av systemet
sker stegvis, så att pannor med en energiproduktion mellan 40 och 50
GWh görs avgiftspliktiga den 1 januari 1996. För pannor med en
produktion mellan 25 och 40 GWh bör avgiftsplikt gälla från den 1
januari 1997. Regeringen kommer att noga följa utvecklingen och
erfarenheterna vid utvidgningen av systemet, särskilt när det gäller
kostnaden för och tillgången på mätutrustning.
Prop. 1993/94:150
Bil. 14
Prop. 1993/94:150
Bil. 14
Regeringens förslag: Om utsläppen normalt mäts med en
utrustning som uppfyller kraven, skall den schablonberäkning som
måste ske när utrustningen tillfälligt är ur funktion under högst 60
dygn få grundas på data från utsläppsmätningar under jämförbara
driftförhållanden med ett tillägg på 50 %.
Utredarens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Enligt betänkandet bör schablonberäkningen grundas på genomsnittliga
utsläpp under de senaste sex månaderna då mätvärden finns tillgängliga.
Någon begränsning av den tid då schablonberäkning får användas föreslås
inte.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av Värmeverksföreningen. Natur-
vårdsverket tillstyrker förslaget men anser att det bör anges att den nya
schablonberäkningen bara skall få användas för pannor där mätning av
utsläppen normalt sker. Enligt verket bör utgångspunkten för schablonbe-
räkningen vara tidigare mätningar under jämförbara driftförhållanden.
Det bör inte vara möjligt att stänga av mätutrustningen när utsläppen är
höga och utnyttja den nya schablonen.
Skälen för regeringens förslag: Den nu gällande schablonregeln för
beräkning av avgift när data från mätningar inte finns tillgängliga grundas
på energimängden i det tillförda bränslet. Schablonberäkningen medför
att avgiften blir hög och regeln innebär därför ett starkt incitament för
anläggningsägaren att säkerställa att mätutrustning installeras och
används. Den har också tillämpats i mycket begränsad omfattning i
deklarationerna till kväveoxidavgift.
Funktionsstörningar som leder till att data från mätningar inte finns att
tillgå för korta perioder är dock svåra att undvika även i ett välskött
system. Det är därför rimligt att det finns en mindre sträng schablon som
kan tillämpas för produktionsenheter där mätning normalt sker.
Utredaren har föreslagit att utsläppen skall få beräknas till 150 % av de
genomsnittliga utsläppen per megajoule tillfört bränsle under de senaste
sex månaderna som mätdata finns tillgängliga. En förutsättning är att en
mätutrustning finns installerad som uppfyller uppställda krav.
Regeringen anser att förslaget bör genomföras. Med hänsyn till vad
Naturvårdsverket anfört bör den nya schablonregeln utformas på ett något
annorlunda sätt än som föreslås av utredaren. Under förutsättning att en
mätutrustning finns installerad som uppfyller uppställda krav bör
schablonberäkningen få grundas på utsläpp som uppmätts under
jämförbara driftförhållanden under kalenderåret. Det nya beräkningssättet
bör få tillämpas under högst två månader per kalenderår.
Ändringen bör träda i kraft den 1 januari 1995.
Inom Miljö- och naturresursdepartementet har upprättats förslag till lag
om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider
vid energiproduktion. Lagförslaget finns i bilaga 14.6.
Genom den nya punkten 3 i första stycket görs stationära förbrännings-
motorer som används för energiproduktion avgiftspliktiga.
Begränsningen till produktionsenheter med en tillförd effekt på minst 10
MW har tagits bort. Samtidigt utvidgas tillämpningsområdet till att
omfatta produktionsenheter som har en uppmätt, nyttiggjord
energiproduktion under redovisningsperioden av minst 25 GWh.
Genom det nya tredje stycket införs en ny metod för schablonberäkning
av utsläppen. Schablonberäkning används när mätning enligt andra
stycket inte kan ske, exempelvis vid funktionsstörningar hos
mätutrustningen.
Utsläppen får enligt den nya regeln under högst 60 dygn per
kalenderår beräknas till en och en halv gånger den mängd kväveoxider,
räknat som kvävedioxid, som i genomsnitt uppmätts under en lika lång
tid med jämförbara driftförhållanden under samma kalenderår. En förut-
sättning för att metoden skall få användas är att en mätutrustning finns
installerad som uppfyller uppställda krav. Vidare gäller således den
begränsningen att den nya schablonberäkningen får tillämpas sammanlagt
högst 60 dygn per kalenderår. Om mätutrustningen är ur funktion en
längre tid måste alltså den andra metoden för schablonberäkning
användas när det gäller den överskjutande tiden. Utsläppen anses då
liksom tidigare motsvara 0,6 gram kväveoxider per megajoule tillfört
bränsle om produktionen skett i en gasturbin och 0,25 gram i övriga fall.
Beräkningen enligt den nya metoden skall ske med utgångspunkt från
en lika lång tid under kalenderåret då utsläppsmätning skett enligt kraven
i andra stycket och då driftförhållandena varit jämförbara. Med det
senare avses främst förbränningsforhållandena och det använda bränslet.
I praktiken innebär detta också att om särskild utrustning använts eller
särskilda åtgärder vidtagits för att begränsa utsläppen under den tid som
utsläppsmätningen avser, måste förhållandena i detta avseende vara
desamma under den period som schablonberäkningen skall avse.
Prop. 1993/94:150
Bil. 14
Ikraftträdande
De nya reglerna om schablonberäkning i 5 § träder i kraft den 1 januari
1995. I övrigt träder reglerna i kraft den 1 januari 1996. Avgift tas dock
inte ut för kalenderåret 1996 om energiproduktionen i produktionsenheten
under året understiger 40 GWh.
Rergeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid
energiproduktion (bilaga 14.6).
Prop. 1993/94:150
Bil. 14
Den 1 januari 1992 infördes i Sverige ett system enligt vilket miljöavgift
tas ut på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion. Avgiftsplikten
gäller för pannor eller gasturbiner med en minsta tillförd effekt av 10
megawatt (MW) och en nyttiggjord energiproduktion av minst 50
gigawattimmar (GWh) under ett kalenderår. Avgiftens storlek är 40
kronor per kilo utsläpp av kväveoxider.
Regeringen bemyndigade den 13 maj 1993 chefen för Miljö- och
naturresursdepartementet att tillkalla en särskild utredare med huvud-
uppgifterna att dels utreda förutsättningarna för och effekterna av en
breddning av nuvarande avgiftssystem för kväveoxidutsläpp från ener-
giproduktionsanläggningar, dels lämna förslag till finansiering av pågå-
ende kalkningsverksamhet. I utredningen skulle också ingå bl.a. att över-
väga behovet av tekniska förändringar av avgiftssystemet samt
dispensmöjligheter.
Utredningen tillsattes och inledde sitt arbete i augusti 1993.
I ett tidigare avlämnat delbetänkande - "Finansiering av kalknings-
verksamhet" - har utredningen redovisat alternativa förslag till finans-
iering av kalkningsverksamheten. Övriga till utredningen hörande frågor
redovisas i detta betänkande.
Riksdagen beslutade 1988 att de svenska utsläppen av kväveoxider bör
minska med 30 procent mellan åren 1980 och 1995. Utsläppen har under
perioden 1980 - 1992 minskat från ca 425 000 till 384 000 ton per år,
vilket motsvarar ca nio procent.
Den största utsläppskällan är vägtrafiken, som svarar for omkring
159 000 ton per år. Från förbränning och industriprocesser - de verksam-
heter som är föremål for utredningens prövning av möjligheterna att
utvidga avgiftssystemets tillämpningsområde - uppgår utsläppen sam-
mantaget till ca 68 000 ton per år.
Utredningen har kartlagt vilka åtgärder som vidtagits och som planeras
med anledning av avgiftssystemet, vad åtgärderna för att minska och följa
upp utsläppen kostat, vilka resultat som uppnåtts i form av
utsläppsminskning och om avgiftssystemet haft några bieffekter därut-
över. Av utvärderingen framgår bl.a. att utsläppen av kväveoxider från
de anläggningar som berörs av kväveoxidavgiften har minskat från ca
159 mg/MJ tillförd energi till ca 103 mg/MJ tillförd energi. Av minsk-
ningen kan ungefär hälften direkt hänföras till NOx-avgiftens införande.
Från de 163 (av totalt 185 st) anläggningar som utredningen haft tillgång
till information från har utsläppen sammantaget minskat från ca 21 000
ton till ca 13 500 ton.
Kostnaderna för att reducera utsläppen genom förbränningstekniska
åtgärder varierar beroende på bränsleval med i medeltal mellan 4 och 52
kr/kg. Motsvarande kostnad vid reningsåtgärder varierar mellan 10 och
50 kr/kg.
När det gäller förutsättningarna att utvidga avgiftssystemets tillämp-
ningsområde till mindre energiproduktionsanläggningar än de som för
närvarande ingår har utredningen övervägt tre olika långt gående steg;
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.1
10
- att sänka avgiftsplikten från en minsta årlig energiproduktion om 50
GWh till 25 GWh (oavsett anläggningens effekt),
- att utsträcka avgiftsplikten till alla anläggningar med en effekt större
än 1 MW, samt
- att utsträcka avgiftsplikten till alla energiproduktionsanläggningar.
Efter en genomgång av beståndet av olika slags anläggningar och drift-
förhållanden har utredningen funnit att det finns goda förutsättningar att
sänka den nuvarande nedre gränsen för avgiftsplikt från 50 GWh till 25
GWh. Genom denna åtgärd kan upp till ca 500 pannor med ett samman-
taget årligt utsläpp av ca 10 000 ton kväveoxider komma att ingå i
avgiftssystemet förutom de som redan är avgiftspliktiga. För den gruppen
av anläggningar är det, enligt utredningens mening, rimligt att ställa krav
på kontinuerlig mätning av utsläppen.
Även festa förbränningsmotorer bör ingå i avgiftssystemet.
Det finns - bl.a. med hänsyn till kravet på konkurrensneutralitet - skäl
som talar för att även mindre anläggningar blir avgiftspliktiga. Utred-
ningen förordar trots det inte att sådana anläggningar förs till avgiftssys-
temets tillämpningsområde. Det vore inte rimligt att kräva kontinuerlig
mätning av utsläppen från dessa anläggningar så länge som mätnings-
kostnadema är av den storleksordning som nu kan förutses. Ett inord-
nande skulle därigenom behöva ske baserat på en schablonmässig be-
dömning av deras utsläpp. För att få sänkt utsläppsavgift skulle i så fell
krav få ställas på att anläggningsägama genom antingen frivillig
kontinuerlig mätning eller installation av typgodkända låg-NOx-brännare
kan styrka lägre utsläpp. Det skulle i sin tur innebära att man lämnade
den för avgiftssystemet gemensamma nämnare som den kontinuerliga
utsläppsmätningen utgör. Vidare skulle en omfettande registrering av ett
mycket stort antal mindre pannor behöva göras för att dessa sedan skulle
hanteras i ett administrativt system.
Utredningen understryker emellertid vikten av att energiproduktionsan-
läggningar av olika storlek inte behandlas olika på ett sätt som snedvrider
konkurrensen dem emellan. Det är därför angeläget att de olika miljö-
politiska styrmedel som står till buds utformas så att den kombinerade
effekten av dem motverkar den snedvridning - till förmån för de mindre
anläggningarna- som riskerar bli resultatet av att endast de större
anläggningar som ingår i avgiftssystemet blir belastade med kostnader för
att minska kväveoxidutsläppen och att kontinuerligt mäta dem.
När det gäller att avgöra i vilken utsträckning det skulle vara ändamåls-
enligt att utvidga avgiftssystemets tillämpningsområde till att också
omfetta industriella processer redovisar utredningen ett antal utgångs-
punkter för sina övervägandena;
- det måste finnas teknologiska förutsättningar att påverka utsläppen för
att det ekonomiska incitament som en avgift utgör skall ha någon
verkan,
- med hänsyn till att många av de processer som kan bli aktuella att ingå
i avgiftssystemet redan har prövats eller kommer att prövas enligt
miljöskyddslagen gäller det att avgöra om avgiften kan komma att bli
ett verkningsfullt kompletterande styrmedel,
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.1
13 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
- ett inordnande i avgiftssystemet kan underlättas av att det för många
processer redan finns krav på mätning av kväveoxidutsläppen,
- hänsyn måste tas till hur ett inordnande i avgiftssystemet skulle komma
att påverka företagens konkurrensvillkor och utvecklingsbetingelser
samt
- vikten av att ett visst mått av homogenitet kan upprätthållas mellan
dem som ingår i avgiftssystemet med hänsyn i första hand hur ut-
släppen mäts och hur återbetalningen beräknas.
Med dessa utgångspunkter har utredningen gått igenom förutsättningarna
för att i avgiftssystemet inordna de processer som finns inom massa- och
pappersindustrin, järn- och stålindustrin, cementindustrin, glasindustrins,
raffinaderierna och övrig petrokemisk industri samt gruvindustrin. Dessa
industrier släpper sammantaget årligen ut kväveoxider på närmare 25 000
ton.
Genomgången av de olika branschernas verksamhetsvillkor och de
tekniska och ekonomiska möjligheterna att minska utsläppen av kväve-
oxider har lett till att utredningen föreslår att avgiftssystemet tillämp-
ningsområde utvidgas till att omfatta
- massa- och pappersindustrins sodapannor, sulfitpannor och mesaugnar,
- järn- och stålindustrins värmningsugnar och koksverk samt
- raffinaderierna inklusive Statoil Petrokemis tillverkning av eten och
propen i Stenungsund.
Sammantaget svarar dessa förbränningsprocesser för årliga kväveoxid-
utsläpp av omkring 14 000 ton.
Innan sodapannor och mesaugnar - som svarar för ca 8 400 ton av
utsläppen - inordnas i avgiftssystemet förutsätts att det genom komplet-
terande analys klargörs hur det skall ske så att inte utvecklingen mot slut-
ning av massaindustrins processer påverkas negativt.
Ett genomförande av utredningens förslag till utvidgad tillämpning av
avgiftssystemet till både mindre energianläggningar och industriella för-
bränningsprocesser innebär att utsläpp av omkring 24 000 ton kväve-
oxider kommer att avgiftsbeläggas utöver nuvarande ca 14 000 ton.
Utredningen har också tagit upp vissa frågor om avgiftssystemets
tillämpning och administration i övrigt. Utredningen föreslår med
anledning därav att
- det införs en möjlighet att, som ett alternativ till nuvarande schablon-
regel för bestämning av utsläppsavgift när mätdata saknas, fastställa
avgiften till en och en halv gånger den avgift som motsvarar normal-
värdet,
- utsläppsavgift skall betalas för stationära förbränningsmotorer på
samma villkor som andra energiproduktionsanläggningar,
- det bör införas vissa möjligheter för regeringen att lämna dispens eller
att sätta ned utsläppsavgiften,
- det för energiproducerande anläggningar, vars huvudsakliga syfte är
att bränna avfåll, införs en möjlighet att basera återbetalningen av
avgiftsmedel på summan av nyttiggjord energi och den energi som kyls
bort till följd av att den inte kan avsättas,
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.1
12
- det genomförs vissa förändringar som syftar till att avkorta handlägg-
ningstiden från det att företagen lämnat in sina deklarationer tills dess
att in- och återbetalning av avgifterna verkställs och slutredovisas.
I betänkandet redovisas de ändringar av gällande lagtext som krävs för
att genomfora utredningens förslag.
Förslagen förutsätter - efter beslut av regering och riksdag - dels att
Statens Naturvårdsverk får i uppdrag att utforma de tillämpningsföre-
skrifter m.m. som behövs för att genomföra förslagen, dels att det finns
tillräcklig tid för att anskaffa och installera den mätningsutrustning som
behövs för att mäta kväveoxidutsläppen från de tillkommande anlägg-
ningarna och i övrigt förbereda ett införande. Mot den bakgrunden
förordar utredningen att den föreslagna breddningen av avgiftssystemet
tillämpningsområde träder i kraft först ett och ett halvt eller två år efter
att riksdagen beslutat om breddningen.
Förutom överväganden och förslag rörande breddning och tillämpning
av avgiftssystemet för kväveoxidutsläpp redovisar utredningen vissa
förslag rörande kalkningsverksamhetens administration. Således föreslås
- anslagstekniska förändringar syftande till en bättre uppföljning av
anslagsförbrukningen under budgetåret,
- att den nu vanligt förekommande ordningen med förskottsutbetalning
av bidrag till kalkningen upphör samt
- att det bör uppdras åt länsstyrelserna att till Statens Naturvårdsverk
redovisa en upphandlingsstrategi för länets kalkningsverksamhet och
vilket rollspel den förutsätter. Med utgångspunkt i en sådan redovis-
ning bör verket pröva om nu gällande författningar utgör ett ända-
målsenligt ramverk för en effektiv upphandling av kalkningsinsatsema.
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.1
13
Lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp
av kväveoxider vid energiproduktion
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.2
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen 1990:613 om miljöavgift
på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion samt 1-5 och 8 §§
lagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Lag om miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider vid energiproduktion
1 § Miljöavgift betalas till staten
enligt denna hg för utsläpp av
kväveoxider från förbränningsan-
läggningar for energiproduktion.
Med energiproduktion avses både
el- och värmeproduktion. Avgifts-
beloppen skall tillgodoföras de
avgiftsskyldiga enligt 8 §.
2 § Avgiften beräknas för vaije
produktionsenhet inom en för-
bränningsanläggning. Med pro-
duktionsenhet avses
1. panna i vilken varmvatten, het-
vatten, ånga eller hetolja fram-
ställs for byggnadsuppvärmning,
elproduktion eller användning i
industriella processer,
2. gasturbin.
Avgift tas inte ut på utsläpp från
förbränning i sodapannor eller
lutpannor.
Föreslagen lydelse
Lag om miljöavgift på utsläpp av
kväveoxider vid energiproduktion
och vissa industriprocesser
1 § Miljöavgift betalas till staten
enligt denna hg för utsläpp av
kväveoxider från förbränningsan-
läggningar för energiproduktion
och från industriprocesser enligt 2
- 4 §§. Avgiftsbeloppen skall till-
godoföras de avgiftsskyldiga
enligt 8 §.
2 § Avgiften beräknas för vaije
produktionsenhet inom en för-
bränningsanläggning eller indu-
striell process. Med produktions-
enhet avses
1. panna i vilken varmvatten, het-
vatten, ånga eller hetolja fram-
ställs för byggnadsuppvärmning,
elproduktion eller användning i
industriella processer,
2. gasturbin,
3. stationär förbränningsmotor,
4. sodapanna, lutpanna eller me-
saugn inom massa- och
pappersindustrin,
5. värmningsugn eller koksverk i-
nom järn- och stålindustrin,
6. ugn för raffinering eller
sönderdelning (krackning) av olja
eller andra kolväten.
14
|
3 § Avgift tas ut för produktions- |
3 § Avgift tas ut för produktions- Prop. 1993/94:150 |
|
4 § Avgiften skall betalas av den |
4 § Avgiften skall betalas av den |
|
5 § Avgift tas ut med 40 kronor |
5 § Avgift tas ut med 40 kronor För de fall att mätning inte kan dioxid, per megajoule tillfört |
14 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 150. Bilaga 3-14
8 § Avgiftsmedel som inte tas i
anspråk för en myndighets verk-
samhet enligt denna hg eller
föreskrifter som har meddelats
med stöd av hgen, skall årligen
tillgodoföras de avgiftsskyldiga
och efter ansökan fördelas mellan
dem. Fördelningen av det belopp
som skall tillgodoföras skall grun-
das på vaije sökandes andel av
den för samtliga sökande samlade
nyttiggjorda energiproduktionen i
de avgiftspliktiga produktions-
enheterna.
bränsle som i genomsnitt uppmätt-
s under de senaste sex månader
för vilka mätvärden finns till-
gängliga.
8 § Avgiftsmedel som inte tas i
anspråk för en myndighets verk-
samhet enligt denna hg eller
föreskrifter som har meddelats
med stöd av hgen, skall årligen
tillgodoföras de avgiftsskyldiga
och efter ansökan fördelas mellan
dem. Fördelningen av det belopp
som skall tillgodoföras skall grun-
das på vaije sökandes andel av
den för samtliga sökande samlade
nyttiggjorda energiproduktionen i
de avgiftspliktiga produktionsen-
heterna.
För industriprocesser som inte
framställer varmvatten, hetvatten,
ånga eller hetolja för byggnads-
uppvärmning, elproduktion eller
användning i industriella proces-
ser, skall återbetalningen grundas
på den tillförda energin omräknad
med en faktor som motsvarar det
genomsnittliga förhållandet mel-
lan tillförd och nyttiggjord energi
för de anläggningar som ingår i
avgiftssystemet under närmast
föregående redovisningsperiod.
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.2
Denna hg träder i kraft, i fråga om 5 § den 1 juli 1994, och i övrigt
den 1 januari 1996.
16
Efter remiss har yttranden över betänkandet inkommit från Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Styrelsen för teknisk ackreditering
(SWEDAC), Statens naturvårdsverk (SNV), Jemkontoret, Svenska
Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Naturskyddsföreningen,
Sveriges Industriförbund, Skogsindustrierna, Värmeverksföreningen
(VVF), Svenska kraftverksföreningen, Svenska Petroleuminstitutet (SPI),
Kemikontoret, Svenska Bioenergiföreningen (SVEBIO), Svenska
Gasföreningen (SGF), Svenska Kolinstitutet och Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag (SABO).
Statens naturvårdsverk finner i likhet med utredningen att avgiften
aktivt bidragit till en kraftig sänkning av NOx-utsläppen från avgifts-
belagda verksamheter. Sågverkens Riksförbund anser att det bör över-
vägas om inte avgiftssystemet för kväveoxidutsläpp vid energiproduktion
kan avvecklas. I andra hand borde, menar förbundet, biobränsle undantas
från avgiftsplikt. Även Skogsindustrierna anser att det nuvarande
avgiftssystemet bör avskaffas eftersom, menar förbundet, dess effekter
inte står i rimlig proportion till dess kostnader. Svenska Petroleuminsti-
tutet anser att dagens system med avgiftsbeläggning av raffinaderiernas
ångpannor och hetvattenpannor är principiellt felaktigt eftersom utsläpps-
villkoren festställs genom koncession. Värmeverksföreningen har
analyserat nuvarande system och funnit att utsläppen från de större
enheterna minskat mer än från de mindre. Det innebär, menar Värme-
verksföreningen, att ägarna av de mindre pannorna genom systemets
konstruktion betalar till de större pannornas ägare. Sveriges Industri-
förbund, Kemikontoret, Skogsindustrierna och Jernkontoret skriver
i ett gemensamt yttrande att den nuvarande lagen är ett exempel på
näringslivets svårigheter att få till stånd rimligt festa spelregler inom
bl.a. miljöområdet.
Naturvårdsverket tillstyrker den föreslagna utvidgningen av avgiftssyste-
met och finner det naturligt att inkludera stationära förbränningsmotorer.
Även NUTEK tillstyrker förslaget och anför att en bred bas för systemet
är att eftersträva. Verket påpekar också att återbetalningssystemet borde
studeras för att komma till rätta med att medel överförs mellan vissa
branscher/sektorer. Svenska Kommunförbundet är positivt till att
användningen av miljöavgifter på kväveoxidutsläpp vidgas till att omfetta
mindre produktionsanläggningar. Svenska Kolinstitutet accepterar en
17
utvidgning av avgiftssystemet till mindre energiproduktionsanläggningar
liksom Svenska Gasföreningen som anser att förslaget är ett steg i rätt
riktning. Landstingsförbundet tillstyrker förslaget och anser att det är
en bra väg att genom s.k. morötter ge incitament för att ytterligare
reducera utsläppen. Förbundet anser dock att de föreslagna åtgärderna
borde ha vägts mot andra åtgärder, både ur miljö- och kostnadssynpunkt.
Naturskyddsföreningen är positiv till en utvidgad användning av ekono-
miska styrmedel för att reducera utsläppen av kväveoxider. Föreningen
anser dock att förslaget inte går tillräckligt långt med tanke på vad
Sverige förbundit sig till enligt kväveoxidprotokollet. Sveriges Allmän-
nyttiga Bostadsföretag anser att den föreslagna förändringen är en
rimlig avvägning mellan strävan att minska kväveutsläppen och risken att
snedvrida konkurrensen mellan större och mindre företag. Sveriges
industriförbund, Kemikontoret, Skogsindustrierna och Jernkontoret
skriver i ett gemensamt yttrande att de ekonomiska konsekvenserna av
förslaget är otillräckligt analyserat vilket gör betänkandet ofullständigt
som beslutsunderlag. Vidare hävdar förbunden att det finns risk för att
verksamheter kan hamna i en situation där kväveoxidavgiften tar i
anspråk så stor del av rörelsemarginalen att den blir direkt betungande.
Svenska bioenergiföreningen anser att förslaget bör bordläggas tills
frågan om skatt respektive avgift behandlats bättre och billigare
instrument ffamtagits som ger högre säkerhetsgrad för erlagda skatter och
avgifter. Sågverkens riksförbund avstyrker förslaget och menar att om
det föreslagna systemet ändå genomförs bör biobränslen undantas.
Svenska Renhållningsverksföreningen hävdar att förslaget kommer att
leda till att mindre anläggningar får en oacceptabelt stor relativ kostnad
för mätningar. Kraftverksföreningen är i princip positiv till en ut-
vidgning av NOx-avgiftssystemet men menar att kostnaderna för mätning
och mätutrustning blir orimligt stora för mindre enheter.
4 Förslaget att utvidga avgiftssystemet till att omfatta industripro-
cesser
Naturvårdsverket anser att avgiften bör utvidgas till att omfatta NOx-
utsläpp från vissa industriprocesser enligt utredningens förslag. Verket
menar att systemet därefter bör vara öppet för successiv utvidgning.
Även Naturskyddsföreningen anser att det är mycket positivt att
utredningen förordar att flera industrier omfettas av det utvidgade
avgiftssystemet. Svenska Kommunförbundet stöder också införandet av
miljöavgifter på kväveoxidutsläpp från industriprocesser. NUTEK anser
att alternativa möjligheter till att skapa incitament till kvävereduktion
inom industrin bör analyseras. NUTEK anser vidare att det finns flera
svårigheter med att infoga industrin i avgiftssystemet och förslaget
därför inte bör fullföljas. Svenska Kolinstitutet finner det mycket
tveksamt att utvidga tillämpningsområdet att omfetta även industriella
processer, dels av internationella konkurrensskäl, dels på grund av
praktiska svårigheter. Svenska Bioenergiföreningen anser att avgiften
för många verk kommer att vara betungande och att det finns en risk att
de mindre pannornas konkurrenskraft försämras gentemot stora pannor.
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.3
Föreningen anser att biobränslen bör undantas systemet. Svenska
Renhållningsverksföreningen anser att det bör skapas två separata
ekonomiska system för NOx-avgiften, ett för energiproducerande
anläggningar och ett för industriprocesser. Kraftverksföreningen anser
att industripannor bör hållas utanför avgiftssystemet eftersom pannorna
prövas enligt miljöskyddslagen. Värmeverksföreningen föreslår att om
industriprocesser skall inkluderas i systemet, detta delas upp i pooler om-
fettande de skilda branscherna och anläggnings storlekarna. På så sätt kan
systemet användas utan risk for överföring av kapital mellan branscherna
och företagen inom vaije pool bedöms efter samma förutsättningar.
Liknande synpunkter framförs av NUTEK. Sveriges industriförbund,
Kemikontoret, Skogsindustrierna och Jernkontoret skriver i ett
gemensamt yttrande att systemet får effekter som strider mot företagens
berättigade anspråk på rättssäkerhet och att prövningen enligt miljö-
skyddslagen är överlägsen som styrmedel. Svenska Petroleuminstitutet
avstyrker förslaget och anser att om raffinaderierna ändå ska ingå i
systemet bör reglerna om NOx-mätare utformas så att de mest kost-
nadseffektiva och ekonomiska lösningarna kan användas.
Naturvårdsverket konstaterar att nuvarande system medför vissa orätt-
visor för de anläggningar som behövt tillgripa schablon. Verket föreslår
därför att schablonregeln ändras men anser att den nya schablonbe-
räkningen bara skall få tillämpas för pannor där mätning brukar ske.
Svenska Renhållningsverksföreningen tillstyrker utredningens förslag.
Sågverkens riksförbund bedömer att flertalet sågverk kommer att anse
att kostnaderna för mätning och drift av mätsystem är så stora att man
väljer att betala en schablonavgift som helt saknar styreffekt. Värme-
verksföreningen anser att det inte är acceptabelt att mätkostnaden i vissa
fell kan ligga i samma storleksordning som den förväntade intäkten.
Kraftverksföreningen menar att det är orimligt att kräva samma typ av
mätutrustning och mätföreskrifter för de mindre pannorna som gäller för
de stora.
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.3
19
Naturvårdsverket delar inte utredningens uppfattning att man vid
avfallsförbränning i vissa fell skall få tillgodogöra sig den bortkylda
energimängden. Förslaget missgynnar, menar verket, de anläggningar
som löst sina avsättningsproblem. Även Naturskyddsföreningen är starkt
kritisk till utredningens förslag och skriver att det är katastrofalt ur
effektivitets- och miljösynpunkt att införa ett incitament för att producera
värme som det inte efterfrågas. Svenska Renhållningsverksföreningen
tillstyrker utredningens förslag.
Naturvårdsverket föreslår att regeringen i förordning lägger fest att
verket skall redovisa sina administrativa kostnader och innehållet belopp
för senare fördelning, varvid prövningen av vilka medel som skall
återföras kan tas bort. Verket anser att det är orealistiskt att förkorta
handläggningstiden så mycket som utredningen föreslår. Svenska
Renhållningsverksföreningen föreslår att fristen for inlämnande av
NOx-deklaratationen förlängs till den 15 februari. Vidare föreslår
föreningen att om skillnad i mätresultat uppkommer vid ackrediterad
kontroll skall anläggningsägaren justera sitt instrument så att det
överensstämmer med den ackrediterade mätningen.
Naturvårdsverket diskuterar vissa bieffekter av att minimera NOx-
utsläppen och menar att en reglering av bieffekter kan antingen ske
genom tillämpning av miljöskyddslagen eller genom att avgiftssystemet
på lämpligt sätt anpassas. Verket är berett att utreda hur en sådan
anpassning ska ske och föreslå regeringen att nödvändiga ändringar i
reglerna för NOx-avgift. Även Svenska Gasföreningen konstaterar att
det finns ett behov att utreda och värdera bieffekterna för att förhindra
att en miljöpåverkan byts mot en annan. Svenska Gasföreningen anser
också att en höjning av NOx-avgiften kan övervägas i syfte att göra fler
åtgärder för ytterligare minskning av NOx-utsläppen lönsamma. Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag förordar att ikraftträdandet sker första två
år efter det att riksdagen beslutar om förändringen.
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.3
20
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.4
Härigenom föreskrivs att 2, 3 och 5 §§ lagen (1990:613) om miljö-
avgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Avgiften beräknas för vaije
produktionsenhet inom en
förbränningsanläggning. Med
produktionsenhet avses
1. panna i vilken varmvatten,
hetvatten, ånga eller hetolja
framställs för
byggnad suppvärmning,
elproduktion eller användning i
industriella processer,
2. gasturbin.
Avgift tas inte ut på utsläpp från
pannor.
Föreslagen lydelse
Avgiften beräknas för vaije
produktionsenhet inom en
förbränningsanläggning. Med
produktionsenhet avses
1. panna i vilken varmvatten,
hetvatten, ånga eller hetolja
framställs för
byggnadsuppvärmning,
elproduktion eller användning i
industriella processer,
2. gasturbin,
3. stationär förbränningsmotor.
rbränning i sodapannor eller lut-
Avgifit tas ut för
produktionsenhet med en tillförd
effekt av minst 10 megawatt och
en uppmätt, nyttiggjord
energiproduktion under
redovisningsperioden av minst 50
gigawattimmar.
Avgift tas ut för
produktionsenhet med en
uppmätt, nyttiggjord
energiproduktion under
redovisningsperioden av minst 25
gigawattimmar.
Avgift tas ut med 40 kronor per kilogram utsläppta kväveoxider,
räknat som kvävedioxid.
Den som kontinuerligt mäter
och registrerar utsläppen med
hjälp av en mätutrustning, som
uppfyller särskilda krav enligt
föreskrifter av regeringen eller
Den som kontinuerligt mäter
och registrerar utsläppen med
hjälp av en mätutrustning, som
uppfyller särskilda krav enligt
föreskrifter av regeringen eller
21
myndighet som regeringen
bestämmer, får beräkna avgiften
på grundval av mätvärdena. Görs
inte en sådan mätning skall
utsläppen anses motsvara 0,6
gram kväveoxider, räknat som
kvävedioxid, per megajoule tillfört
bränsle om produktionen sker med
hjälp av en gasturbin och 0,25
gram i övriga fall.
myndighet som regeringen
bestämmer, får beräkna avgiften
på grundval av mätvärdena.
Görs inte en sådan mätning
skall utsläppen beräknas på
följande sätt. Om mätutrustning
som avses i andra stycket har
installerats, får utsläppen under
högst 60 dygn per kalenderår
beräknas som en och en halv
gånger den mängd kväveoxider,
räknat som kvävedioxid, som i
genomsnitt uppmätts under en lika
lång tid med jämförbara
driftförhållanden undersamma
kalenderår. I annat fall skall
utsläppen anses motsvara 0,6
gram kväveoxider, räknat som
kvävedioxid, per megajoule tillfört
bränsle om produktionen sker med
hjälp av en gasturbin och 0,25
gram i övriga fall.
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.4
Denna lag träder i kraft, i fråga om 5 § den 1 januari 1995, och i
övrigt den 1 januari 1996. Avgift tas dock inte ut för kalenderåret
1996 om den uppmätta, nyttiggjorda energiproduktionen i
produktionsenheten under det kalenderåret understiger 40
gigawattimmar.
22
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-04-12
Närvarande: justitierådet Per Jermsten, justitierådet Lars Å.
Beckman, regeringsrådet Sigvard Holstad
Enligt en lagrådsremiss den 17 mars 1994 (Miljö- och
naturresursdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1960:613) om
miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Per
Bergman.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
23
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.6
Härigenom föreskrivs att 2, 3 och 5 §§ lagen (1990:613) om
miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Avgiften beräknas för vaije
produktionsenhet inom en
förbränningsanläggning. Med
produktionsenhet avses
1. panna i vilken varmvatten,
hetvatten, ånga eller hetolja
framställs för
byggnadsuppvärmning,
elproduktion eller användning i
industriella processer,
2. gasturbin.
Avgiften beräknas for vaije
produktionsenhet inom en
förbränningsanläggning. Med
produktionsenhet avses
1. panna i vilken varmvatten,
hetvatten, ånga eller hetolja
framställs för
byggnadsuppvärmning,
elproduktion eller användning i
industriella processer,
2. gasturbin,
3. stationär förbränningsmotor.
Avgift tas inte ut på utsläpp från förbränning i sodapannor eller lut-
pannor.
Avgift tas ut för
produktionsenhet med en tillförd
effekt av minst 10 megawatt och
en uppmätt, nyttiggjord
energiproduktion under
redovisningsperioden av minst 50
gigawattimmar.
Avgift tas ut for
produktionsenhet med en
uppmätt, nyttiggjord energi-
produktion under
redovisningsperioden av minst 25
gigawattimmar.
Avgift tas ut med 40 kronor per kilogram utsläppta kväveoxider,
räknat som kvävedioxid.
Den som kontinuerligt mäter
och registrerar utsläppen med
hjälp av en mätutrustning, som
uppfyller särskilda krav enligt
föreskrifter av regeringen eller
myndighet som regeringen be-
stämmer, får beräkna avgiften på
Den som kontinuerligt mäter
och registrerar utsläppen med
hjälp av en mätutrustning, som
uppfyller särskilda krav enligt
föreskrifter av regeringen eller
myndighet som regeringen be-
24
grundval av mätvärdena. Görs
inte en sådan mätning skall
utsläppen anses motsvara 0,6
gram kväveoxider, räknat som
kvävedioxid, per megajoule tillfört
bränsle om produktionen sker med
hjälp av en gasturbin och 0,25
gram i övriga fall.
stämmer, får beräkna avgiften på
grundval av mätvärdena.
Görs inte en sådan mätning
skall utsläppen beräknas på
följande sätt. Om mätutrustning
som avses i andra stycket är
installerad, får utsläppen under
högst 60 dygn per kalenderår då
mätning inte skett beräknas som
en och en halv gånger den mängd
kväveoxider, räknat som
kvävedioxid, som i genomsnitt
uppmätts under en lika lång tid
med jämförbara driftförhållanden
under samma kalenderår. I annat
fall skall utsläppen anses
motsvara 0,6 gram kväveoxider,
räknat som kvävedioxid, per
megajoule tillfört bränsle om
produktionen sker med hjälp av
en gasturbin och 0,25 gram i
övriga fall.
Prop. 1993/94:150
Bil. 14.6
Denna lag träder i kraft, i fråga om 5 § den 1 januari 1995, och i
övrigt den 1 januari 1996. Avgift tas dock inte ut for kalenderåret 1996
om den uppmätta, nyttiggjorda energiproduktionen i produktionsenheten
under det kalenderåret understiger 40 gigawattimmar.
25
Prop. 1993/94:150
Bil. 14
Bilaga 14 till kompletteringspropositionen
1. Inledning ...................................1
2. Bakgrund ...................................2
3. En utvidgning av tillämpningsområdet..................2
4. Avgiftsskyldighet för mindre pannor...................5
5. Schablonberäkning av avgift........................7
6. Upprättat lagförslag.............................8
7. Författningskommentar...........................8
8. Förslag till riksdagsbeslut .........................9
Bilaga 14.1 Sammanfattning av betänkandet SOU 1993:118 .... 10
Bilaga 14.2 Betänkandets lagförslag ...................14
Bilaga 14.3 Förteckning över remissinstanser och sammanställning
av remissyttranden över betänkandet SOU 1993:118 . . 17
Bilaga 14.4 Lagrådsremissens lagförslag.................21
Bilaga 14.5 Lagrådets yttrande ......................23
Bilaga 14.6 Förslag till hg om ändring i hgen (1990:613) om miljö-
avgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion . 24
26
Innehållsförteckning
Prop. 1993/94:150
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Reviderat förslag till statsbudget för budgetåret 1994/95 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 21 april 1994 17
Bilaga 1
Bilaga 1.1
Bilaga 1.2
Bilaga 1.3
Bilaga 1.4
Bilaga 1.5
Bilaga 2
Bilaga 3
Bilaga 4
Bilaga 5
Bilaga 6
Bilaga 7
Bilaga 8
Bilaga 9
Bilaga 10
Bilaga 11
Bilaga 12
Bilaga 13
Bilaga 14
Reviderad finansplan m.m.
Reviderad nationalbudget 1994
Långsiktig konsekvenskalkyl för perioden
1994/95-1998/99
Utdrag ur Riksrevisionsverkets reviderade
inkomstberäkningar för budgetåret 1994/95
Beräkningar för anslaget räntor på statsskulden,
m.m. budgetåret 1994/95
Fördelningspolitisk redogörelse
Justitiedepartementet
U trikesdepartementet
Försvarsdepartementet
Socialdepartementet
Kommunikationsdepartementet
Finansdepartementet
Utbildningsdepartementet
Jordbruksdepartementet
Arbetsmarknadsdepartementet
Kulturdepartementet
N äringsdepartementet
Civildepartementet
Miljö- och naturresursdepartementet