Prop.
1993/94:123
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 februari 1994.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
I propositionen läggs fram förslag till en skuldsaneringslag.
Med skuldsanering enligt lagförslaget avses att en fysisk person helt
eller delvis befrias från betalningsansvaret för sina skulder.
1 förslaget läggs det fram en förfarandemodell som innehåller tre
steg. I det första steget, som huvudsakligen lämnas utanför det lag-
reglerade området, skall en kraftigt skuldsatt gäldenär själv försöka
träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären skall
därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen. Om detta inte
lyckas, skall gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg
kunna ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan frivillig skuld-
sanering avses att gäldenären tillsammans med kronofogdemyndighe-
ten upprättar ett förslag till skuldsanering som godtas av samtliga
borgenärer. Om någon borgenär motsätter sig ett sådant förslag, skall
kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten som i ett
tredje steg skall kunna besluta om tvingande skuldsanering.
För att komma i åtnjutande av skuldsanering skall man vara fysisk
person med hemvist i Sverige och inte vara näringsidkare. Man far
inte vara ålagd näringsförbud. Vidare krävs att gäldenären är insol-
vent och så skuldsatt att han inte inom överskådlig tid kan betala sina
skulder. Slutligen krävs det att det vid en allmän bedömning framstår
1 Riksdagen 1993194. 1 samt. Nr 123
som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering. Vid denna skälig- Prop. 1993/94:123
hetsbedömning skall särskilt beaktas skuldernas ålder, omständig-
heterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort
för att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse med
borgenärerna samt hur gäldenären har medverkat under handlägg-
ningen av skuldsaneringsärendet.
En skuldsanering som uppnås under steg 1 lämnas i huvudsak
oreglerad i lagförslaget. Om en frivillig skuldsanering nås under
steg 2 skall den fastställas av kronofogdemyndigheten. En tvingande
skuldsanering i steg 3 beslutas av rätten. En skuldsanering enligt
lagen skall regelmässigt vara förenad med en betalningsplan för
gäldenären, om hans betalningsförmåga inte är så dålig att det helt
saknas betalningsmöjlighet. En sådan betalningsplan skall innebära att
gäldenären under en period av som regel fem år skall leva på
existensminimum och att betalningsförmågan därutöver skall komma
borgenärerna till godo.
Genomgående ställs höga krav på gäldenärens egen aktiva medver-
kan. Det innebär bl.a. att det ställs mycket höga krav på att ansökan
till kronofogdemyndigheten till sitt innehåll och sin utformning är
sådan att den kan ligga till grund för ett fortsatt förfarande. En
ansökan som inte uppfyller kraven skall avvisas. Kronofogdemyn-
digheten skall också ha möjligheter att på ett tidigt stadium avslå en
ansökan som uppenbart inte kan leda till skuldsanering.
En skuldsanering skall i princip omfatta samtliga skulder som har
uppkommit före en viss dag inklusive det allmännas fordringar på
skatt och avgifter. I förslaget görs dock vissa andra undantag.
Fordringar förenade med panträtt, fordringar på familjerättsliga
underhållsbidrag och fordringar som innebär ett fortsatt ömsesidigt
utväxlande av prestationer - t.ex. hyra - omfattas sålunda inte av en
skuldsanering. Detsamma gäller tvistiga fordringar, dvs. fordringar
som gäldenären bestrider. Det skall också i det enskilda fallet vara
möjligt att beträffande vissa fordringar bestämma att de inte skall
omfattas av skuldsaneringen. De fordringar som omfattas av skuldsa-
neringen skall i princip också behandlas lika, dvs. alla borgenärer
skall drabbas av en lika stor procentuell nedskrivning av sina
fordringsbelopp. Från denna regel finns möjlighet att göra vissa
undantag.
En skuldsanering enligt förslaget syftar till en definitiv reglering av
gäldenärens samtliga skulder. De borgenärer som inte bevakar sin rätt
i förfarandet drabbas av att deras rätt att få betalt för sina fordringar
helt och hållet upphör. De borgenärer som på ett närmare bestämt
sätt deltar i förfarandet skall få betalt för sina fordringar i enlighet
med vad som har bestämts i betalningsplanen. Vissa snävt formulera-
de möjligheter skall finnas att i efterhand upphäva eller ändra en Prop. 1993/94:123
skuldsanering.
Hur och när gäldenären skall fullgöra sina skyldigheter skall be-
stämmas i betalningsplanen. Någon offentlig kontroll av att planen
fullföljs föreslås inte. Detta får bevakas av varje enskild borgenär.
Det föreslagna skuldsaneringsinstitutet är fristående från konkurs-
och ackordsinstituten.
I propositionen föreslås också vissa följdändringar i annan lagstift-
ning.
Skuldsaneringslagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den
1 juli 1994.
Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
Med skuldsanering enligt denna lag avses sådan frivillig skuld-
sanering som fastställs av kronofogdemyndigheten och tvingande
skuldsanering som beslutas av rätten. Kommunen skall inom ramen
för socialtjänsten eller på annat sätt lämna råd och anvisningar till
skuldsatta personer.
2§
Skuldsanering innebär att en gäldenär helt eller delvis befrias från
ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av skuldsa-
neringen.
Om ackord och konkurs finns särskilda bestämmelser.
3 §
Vid skuldsanering enligt denna lag behöver hänsyn inte tas till före-
skrifter om eftergift eller nedsättning i annan författning.
En borgenär får utan hinder av föreskrifter i någon annan författ-
ning godta ett förslag om skuldsanering enligt denna lag.
4 §
Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige som
är fysisk person och inte är näringsidkare, om
1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha
förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid och
2. det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekono-
miska förhållanden att skuldsanering beviljas honom.
Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första
stycket anses ha hemvist i Sverige.
Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas skulder- Prop. 1993/94:123
nas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar
gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen
hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket
gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om
skuldsanering.
5 §
En gäldenär som är ålagd näringsförbud enligt lagen (1986:436) om
näringsförbud får inte beviljas skuldsanering. Detsamma gäller en
gäldenär som tidigare beviljats skuldsanering, om det inte finns
synnerliga skäl för skuldsanering.
6§
En skuldsanering omfattar, om inte annat föreskrivs i denna lag,
alla fordringar på pengar mot gäldenären som har uppkommit före
den dag då beslut meddelas enligt 13 § andra stycket att inleda
skuldsanering. Skuldsanering medför att rätten till ränta på en sådan
fordran bortfaller för tiden efter nämnda dag. Skuldsaneringen får
dock inskränkas till att avse de fordringar som har uppkommit före
viss tidigare dag, om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna
vid skuldernas uppkomst eller andra särskilda omständigheter.
Vid skuldsaneringen får bestämmas att en fordran som avses i första
stycket och som är beroende av villkor, inte är till beloppet fastställd
eller inte är förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuld-
saneringen. I fråga om en sådan fordran får borgenären utan hinder
av föreskrifter i annan författning bevilja anstånd med betalningen
under den tid betalningsplanen enligt 8 § löper.
En skuldsanering omfattar inte
1. en fordran på familjerättsliga underhåll,
2. en fordran för vilken borgenären har panträtt eller annan
förmånsrätt enligt 6 eller 7 § förmånsrättslagen (1970:979) eller
retentionsrätt, till den del säkerheten förslår till betalning av fordran,
3. en fordran för vilken borgenären, innan beslut om att inleda
skuldsanering har meddelats, har fått förmånsrätt enligt 8 § förmåns-
rättslagen, såvitt avser egendom som har tagits i anspråk vid verk-
ställigheten,
4. en fordran som inte är förfallen till betalning och som är beroen-
de av att borgenären tillhandahåller en motprestation eller
5. en fordran som är tvistig. Prop. 1993/94:123
Bestämmelsen i tredje stycket 1 gäller inte när försäkringskassan
eller ett utländskt offentligt organ inträtt i den underhållsberättigades
rätt till underhållsbidrag.
7 §
Alla fordringar som enligt 6 § omfattas av skuldsaneringen har lika
rätt.
Utan hinder av första stycket får
1. en fordran ges sämre rätt, om borgenären samtycker eller
2. en borgenär vars fordran är på mindre belopp ges full betalning,
om det är skäligt med hänsyn till omfattningen av skulderna och öv-
riga omständigheter.
I 26 § föreskrivs vad som skall gälla i fråga om fordringar som inte
har anmälts i ärendet.
8 §
Vid en skuldsanering skall bestämmas
1. vilka fordringar som enligt 6 § skall omfattas av skuldsaneringen
och vad som enligt 7 § skall gälla för dem,
2. vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna,
3. en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp av
varje borgenärs fordran skall betalas.
Belopp som avses i första stycket 2 skall bestämmas så att
skuldsaneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och
inkomster efter avdrag för vad som skall förbehållas gäldenären för
hans och hans familjs försörjning. Därvid skall bestämmelserna i
15 kap. 6 a § utsökningsbalken om förbehållsbelopp vara vägledande.
Vid skuldsaneringen får bestämmas att förbehåll även skall göras för
betalning av en fordran som, enligt 6 § tredje stycket eller beslut som
fattas med stöd av 6 § andra stycket, inte omfattas av skuldsane-
ringen.
Av fördelningen enligt första stycket 2 skall framgå hur stor pro-
centandel av fordringarnas belopp som skall kvarstå.
Den betalningsplan som skall bestämmas enligt första stycket 3 skall
löpa under fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en
längre eller kortare tid.
Prop. 1993/94:123
9 §
En ansökan om skuldsanering skall göras skriftligen hos kronofog-
demyndigheten i det län där gäldenären är bosatt. Ar gäldenären inte
bosatt i Sverige, skall ansökan göras hos Kronofogdemyndigheten i
Stockholms län. Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som
inte är behörig, skall ärendet genast lämnas över till den kronofogde-
myndighet som enligt vad handlingarna visar är behörig.
Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av gäldenären.
10 §
Ansökan skall innehålla
1. uppgifter om gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap.
1 § första stycket rättegångsbalken samt uppgift som visar att han har
hemvist i Sverige,
2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med upp-
gift om varje borgenärs namn, person- eller organisationsnummer,
postadress och telefon,
3. uppgift om gäldenärens inkomster och utgifter,
4. uppgift om förhållanden som avses i 4 § tredje stycket,
5. de uppgifter om gäldenärens och hans familjs personliga och
ekonomiska förhållanden som i övrigt är av betydelse för prövning
av frågan om skuldsanering skall inledas.
Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas av gäldenären på
heder och samvete.
H §
Om en ansökan är bristfällig, skall kronofogdemyndigheten före-
lägga gäldenären att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå
att ansökan kan avvisas om föreläggandet inte följs. Föreläggandet
behöver inte delges.
Kronofogdemyndigheten skall avvisa en ansökan om skuldsanering,
om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning
i sak och gäldenären inte har följt ett föreläggande att avhjälpa
bristen.
12 §
Prop. 1993/94:123
Om det av ansökan om skuldsanering eller annan tillgänglig utred-
ning framgår att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 § eller
inte kan beviljas skuldsanering på grund av 5 §, skall kronofogde-
myndigheten avslå ansökan.
Om det, sedan beslut har fattats enligt 13 § andra stycket om att
inleda skuldsanering, framkommer att förutsättningarna för skuld-
sanering enligt denna lag inte är uppfyllda, skall kronofogdemyndig-
heten avslå ansökan. Ansökan får också avslås, om gäldenären inte
inställer sig personligen vid ett sammanträde eller om han i övrigt
inte medverkar vid ärendets handläggning.
13 §
Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning det behövs inhämta
upplysningar om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden
från andra myndigheter. Kronofogdemyndigheten får också om det
finns särskilda skäl hålla sammanträde som avses i 16 § för att avgöra
om skuldsanering skall inledas.
Om kronofogdemyndigheten inte enligt 11 § avvisar eller enligt
12 § första stycket avslår en ansökan om skuldsanering, skall
myndigheten snarast besluta att skuldsanering skall inledas.
14 §
När beslut har meddelats om att inleda skuldsanering skall krono-
fogdemyndigheten genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes
Tidningar uppmana var och en som har en fordran mot gäldenären att
skriftligen anmäla sin fordran till kronofogdemyndigheten senast en
månad från dagen för kungörelsens införande. Om det finns särskilda
skäl, kan kronofogdemyndigheten införa kungörelsen även i en eller
flera ortstidningar. Kronofogdemyndigheten kan också förlänga
fristen till två månader om det finns särskilda skäl.
Prop. 1993/94:123
15 §
Har skuldsanering inletts skall kronofogdemyndigheten se till att
ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.
16 §
Om det kan antas vara till fördel for utredningen, får kronofogde-
myndigheten kalla gäldenären att inställa sig personligen vid ett
sammanträde hos myndigheten. Vid sammanträdet skall gäldenären
lämna de ytterligare upplysningar som behövs för att avgöra frågan
om skuldsanering.
Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress gäldenären
senast har uppgivit i ärendet. Kallelsen behöver inte delges.
I kallelsen skall gäldenären upplysas om syftet med sammanträdet
och om att hans ansökan kan avslås om han inte inställer sig per-
sonligen.
17 §
Om det finns skäl får kronofogdemyndigheten till sammanträde
enligt 16 § kalla även en borgenär, annan myndighet eller någon
annan som kan bidra till utredningen av ärendet. Kallelsen behöver
inte delges.
18 §
När det finns behövlig utredning, skall gäldenären tillsammans med
kronofogdemyndigheten upprätta ett förslag om skuldsanering som
innehåller de uppgifter som anges i 8 §.
19 §
Förslaget om skuldsanering skall sändas till samtliga kända borge-
närer vilkas fordringar omfattas av skuldsaneringen med föreläggande
för dem att yttra sig över förslaget inom viss tid. I föreläggandet skall
anges att uteblivet yttrande inte hindrar ett beslut om frivillig skuld-
sanering enligt förslaget. Föreläggandet skall delges borgenärerna.
Om en fordran som anmälts enligt 14 § inte omfattas av skuldsane-
ringen skall borgenären underrättas om detta. Prop. 1993/94:123
20 §
Godtar samtliga borgenärer förslaget om skuldsanering, skall krono-
fogdemyndigheten genom beslut fastställa skuldsaneringen om den
uppfyller de förutsättningar för skuldsanering som anges i denna lag.
En borgenär som inte har yttrat sig inom den enligt 19 § förelagda
tiden skall anses ha godtagit förslaget.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes Tidningar.
21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndig-
heten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, över-
lämna ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för
vidare handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall
ärendet överlämnas till Stockholms tingsrätt.
Om en tingsrätt då den tar emot ett ärende om skuldsanering finner
att den inte är behörig, skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt
som är behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte
överklagas.
22 §
Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär mot-
satt sig att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för
betalningen av borgenärens fordran.
Om inte annat följer av denna lag, gäller för handläggningen lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden. En tingsrätt skall
vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett
sammanträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prö-
vas. Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall
sändas till gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet.
Gäldenären behöver inte delges. Till sammanträdet får också före-
trädare för socialnämnden eller annan kallas. Om någon som har
kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att avgöra
10
ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta.
Prop. 1993/94:123
23 §
Ansökan om skuldsanering skall avslås av rätten, om förutsätt-
ningarna för skuldsanering enligt denna lag inte är uppfyllda.
Ansökan får också avslås, om gäldenären inte inställer sig personligen
vid ett sammanträde eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets
handläggning.
24 §
Om rätten beslutar om skuldsanering, skall beslutet innehålla de
uppgifter som anges i 8 §.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes Tidningar.
25 §
Efter kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering
får utmätning eller införsel för fordringar som uppkommit dessför-
innan inte äga rum innan frågan om skuldsanering är avgjord, om
inte, efter överlämnande eller överklagande, rätten på begäran av en
borgenär bestämmer annat. Om utmätning eller införsel ändå sker är
åtgärden utan verkan.
Första stycket gäller inte fordringar, som enligt 6 § tredje stycket
inte omfattas av skuldsaneringen.
Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om
betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut.
26 §
En skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för betalningen av
de skulder som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som
dessa sätts ned. Genom skuldsaneringen befrias gäldenären från an-
svar för betalningen av fordringar som inte är kända i ärendet, om
inte fordringen är sådan som avses i 6 § tredje stycket.
Skuldsaneringen inverkar inte på den rätt en borgenär har mot en
borgensman eller annan som förutom gäldenären svarar för
11
fordringen.
Prop. 1993/94:123
27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 §
upphäva eller, i fall som avses i 5, ändra beslutet om
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer
eller i hemlighet gynnat någon borgenär for att inverka på skuldsane-
ringsfrågans avgörande,
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under
ärendets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men
för borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets be-
slut i fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen
eller underlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och
den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut
blivit felaktigt eller inte fattats,
4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är
ringa eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år
från dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under
längre tid gäller i stället den tiden.
Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de
borgenärer som avses i 19 § höras. I övrigt tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden. En tingsrätt skall
vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan
säkerhet som tredje man har ställt för betalning av belopp som avses
i 8 § första stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller
borde känt till de i 27 § första stycket 1 angivna omständigheterna
eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt
27 § första stycket 2.
28 §
På ansökan av gäldenären kan en tingsrätt som avses i 21 § ändra
vad kronofogdemyndigheten eller rätten har bestämt i en fråga som
avses i 8 § första stycket 3, om det efter beslutet om skuldsanering
har inträffat omständigheter som inte då kunnat förutses eller om det Prop. 1993/94:123
finns synnerliga skäl. Vid sådan omprövning tillämpas 27 § tredje
stycket.
29 §
Kronofogdemyndighetens beslut att avvisa eller avslå en ansökan
om skuldsanering, inleda skuldsanering eller fastställa en skuld-
sanering överklagas till den tingsrätt som avses i 21 §. Detsamma
gäller kronofogdemyndighetens beslut att avskriva ett skuldsanerings-
ärende från vidare handläggning. Överklagandet skall ges in till
kronofogdemyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.
Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett skuldsane-
ringsärende till tingsrätt får inte överklagas. Detsamma gäller ett
beslut varigenom en ansökan om skuldsanering förklaras vilande.
30 §
Om tingsrätten bifaller ett överklagande av gäldenären, skall den
återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten eller, om kronofogde-
myndigheten avslagit gäldenärens ansökan med tillämpning av 12 §
andra stycket, besluta om tvingande skuldsanering.
Ett beslut av tingsrätten att återförvisa ett ärende till krono-
fogdemyndigheten får inte överklagas. Tingsrätten får dock tillåta att
beslutet överklagas till hovrätten, om det finns särskilda skäl för en
prövning om tillstånd skall ges enligt 31 § första stycket.
31 §
Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tings-
rätt, om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte, om överklagandet avser ett beslut
som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket tingsrätten
ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom vilket en missnöjes-
anmälan eller ett överklagande har avvisats.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket rättegångsbalken tillämpas.
32 §
Prövningstillstånd får meddelas endast om
13
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet Prop. 1993/94:123
prövas av högre rätt,
2. anledning förekommer till ändring i tingsrättens beslut eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Kan ett överklagande av tingsrättens beslut prövas av hovrätten en-
dast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i sam-
band med underrättelse om vad som gäller i fråga om överklagande
upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i första
stycket.
Om prövningstillstånd krävs skall klaganden i skrivelsen med över-
klagandet ange de omständigheter som åberopas till stöd för att sådant
tillstånd skall meddelas.
33 §
Om gäldenären försätts i konkurs, förfaller en av honom dessför-
innan gjord ansökan om skuldsanering.
Om en ansökan om förhandling om offentligt ackord tas upp sedan
gäldenären har ansökt om skuldsanering, skall skuldsaneringsärendet
förklaras vilande. Om ackordet fastställs, förfaller ansökan om
skuldsanering.
Om gäldenären avlider, förfaller en av honom gjord ansökan om
skuldsanering.
34 §
Återkallar gäldenären en ansökan om skuldsanering, skall ärendet
genast avskrivas från vidare handläggning. Detsamma gäller om an-
sökan förfaller enligt 33 §.
35 §
Avslås eller avvisas en ansökan om skuldsanering eller avskrivs
ärendet från vidare handläggning sedan kungörelse har utfärdats
enligt 14 §, skall samtliga kända borgenärer genast underrättas.
36 §
En överenskommelse varigenom gäldenären eller tredje man tillför-
säkrar någon borgenär, vars fordran omfattas av skuldsaneringen,
bättre villkor än enligt skuldsaneringen är ogiltig.
14
37 §
Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndig-
het eller domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering enligt
denna lag på begäran överlämna sådana uppgifter om gäldenärens
personliga och ekonomiska förhållanden som behövs för prövning av
ärendet.
38 §
En skuldsanering som har fastställts eller beslutats enligt denna lag
får sedan beslutet har vunnit laga kraft verkställas på samma sätt som
en lagakraftägande dom.
Prop. 1993/94:123
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
15
Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 kap.
1 §‘
Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger
för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller
någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande vär-
de, döms för oredlighet mot borgenärer till
fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon genom sådant
förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för
att han skall komma på obestånd.
Gäldenär, som vid konkurs el-
ler förhandling om offentligt
ackord förtiger tillgång, uppgiver
obefintlig skuld eller lämnar
annan sådan oriktig uppgift, skall
ock, om ej uppgiften rättas innan
den beedigas eller eljest lägges
till grund för förfarandet, dömas
för oredlighet mot borgenärer.
Detsamma skall gälla, om
gäldenär i samband med annan
exekutiv förrättning åberopar
oriktig handling eller skenavtal
och därigenom hindrar att erfor-
derlig egendom genom förrätt-
ning tages i anspråk för att
bereda borgenär betalning eller
säkerhet.
Gäldenär, som vid skuldsa-
nering enligt skuldsaneringslagen
(1994:000), konkurs eller för-
handling om offentligt ackord
förtiger tillgång, uppgiver
obefintlig skuld eller lämnar
annan sådan oriktig uppgift, skall
ock, om ej uppgiften rättas innan
den beedigas eller eljest lägges
till grund för förfarandet, dömas
för oredlighet mot borgenärer.
Detsamma skall gälla, om gälde-
när i samband med annan exeku-
tiv förrättning åberopar oriktig
handling eller skenavtal och där-
igenom hindrar att erforderlig
egendom genom förrättning tages
i anspråk för att bereda borgenär
betalning eller säkerhet.
Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång
av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller
'Senaste lydelse 1986:43.
16
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:123
gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursför-
valtningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borgenärer.
3 §2
Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger
för att han skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbru-
kande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller
lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig
ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhetsställ-
ning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot bor-
genärer till fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla
även om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta
att han var på obestånd eller att
skulle komma på obestånd.
Gäldenär, som vid konkurs
eller förhandling om offentligt
ackord av grov oaktsamhet för-
tiger tillgång, uppgiver obefintlig
skuld eller lämnar annan sådan
oriktig uppgift, dömes likaledes,
om ej uppgiften rättas innan den
beedigas eller eljest lägges till
grund för förfarandet, för vårds-
löshet mot borgenärer.
påtaglig fara förelåg för att han
Gäldenär, som vid skuldsa-
nering enligt skuldsaneringslagen
(1994:000), konkurs eller för-
handling om offentligt ackord av
grov oaktsamhet förtiger
tillgång, uppgiver obefintlig
skuld eller lämnar annan sådan
oriktig uppgift, dömes likaledes,
om ej uppgiften rättas innan den
beedigas eller eljest lägges till
grund för förfarandet, för vårds-
löshet mot borgenärer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
lenaste lydelse 1986:43.
17
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 123
Rättelse: S. 28 och 29 byter plats
Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
117 §*
Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts
innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han
under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till
betalning av premie för försäkring, som enligt 116 § inte kan göras
till föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid, då
betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får
konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts
för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har
inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets
utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt
väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas
bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672).
Har konkursen föregåtts av för-
ordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847) eller
förordnande av boutrednings-
man, skall vad som enligt första
stycket gäller om tiden för
konkursansökningen avse den i
4 kap. 2 § konkurslagen för
sådant fall angivna fristdagen.
Har konkursen föregåtts av
förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847), an-
sökan om skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:000)
eller förordnande av boutred-
ningsman, skall vad som enligt
första stycket gäller om tiden för
konkursansökningen avse den i
4 kap. 2 § konkurslagen för
sådant fall angivna fristdagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga mot-
svarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställts. I fråga
om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§
ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämpning.
Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för för-
månstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Senaste lydelse 1987:692.
18
Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1936:81) om skuldebrev skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
17 §'
Även om en ny borgenär är i god tro, får gäldenären mot honom
göra gällande att skuldebrevet är förfalskat, att det på gäldenärens
vägnar har utfärdats av någon som saknade behörighet till det eller
att det är ogiltigt på grund av att det har kommit till under sådant
tvång som anges i 28 § lagen (1915:218) om avtal och andra rätts-
handlingar på förmögenhetsrättens område.
Vidare får gäldenären även mot en godtroende borgenär göra
gällande att skuldebrevet har utfärdats av någon som var omyndig
eller handlade under påverkan av en psykisk störning eller inte hade
rätt att utfärda skuldebrevet på grund av att en förvaltare enligt
föräldrabalken var förordnad för honom.
Slutligen får gäldenären även
mot en godtroende borgenär åbe-
ropa att skuldebrevet har dödats
eller att betalning har fullgjorts
genom att fordringsbeloppet har
satts ned i allmänt förvar eller att
borgenären på grund av pre-
skription eller proklama har
förlorat sin talan eller att
skuldförhållandet har ändrats
genom tvångsackord.
Slutligen får gäldenären även
mot en godtroende borgenär åbe-
ropa att skuldebrevet har dödats
eller att betalning har fullgjorts
genom att fordringsbeloppet har
satts ned i allmänt förvar eller att
borgenären på grund av pre-
skription eller proklama har
förlorat sin talan eller att
skuldförhållandet har ändrats
genom tvångsackord eller
skuldsanering.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Senaste lydelse 1991:1552.
19
5 Förslag till
Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att 1 § ackordslagen (1970:847) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Med ackord avses i denna lag en ekonomisk uppgörelse utan kon-
kurs mellan en gäldenär som är på obestånd och hans borgenärer.
Ackordsförfarande enligt lagen sker under medverkan av god man.
Ackord kommer till stånd antingen genom överenskommelse eller
också genom beslut efter förhandling i särskild ordning (offentligt
ackord).
I konkurslagen (1987:672) finns bestämmelser om ackord i konkurs.
Om skuldsanering föreskrivs i
skuldsaneringslagen (1994:000).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Senaste lydelse 1987:673.
20
Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att 8 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 g1
Allmän rättshjälp får ej beviljas
1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas
utom riket; rättshjälp får dock beviljas en rättssökande som är bosatt
här, om saken gäller ett brott mot honom eller henne som motsvarar
brott enligt 6 kap. brottsbalken eller om det finns särskilda skäl för
rättshjälp,
2. utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det
inte finns särskilda skäl för rättshjälp,
3. den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har
uppkommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rätts-
hjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna
i övrigt,
4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om över-
låtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid
prövning av begäran om rättshjälp,
5. för upprättande av självdeklaration,
6. för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gåvohand-
ling,
7. i angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till
boets beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga för-
hållanden finns särskilda skäl för rättshjälp,
8. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig an-
gelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund,
har avgjorts slutligt,
9. ägaren eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i
angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller
borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rätts-
skydd som omfattar angelägenheten och något annat inte följer av
andra stycket,
10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt trafikskade-
lagen (1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en
‘Lydelseenligt förslag i prop. 1993/94:26.
21
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:123
föreliggande ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas den skade-
lidande om angelägenheten är anhängig vid domstol eller rör enbart
annan skada än personskada,
11. den som ej har befogat in-
tresse av att få sin sak behand-
lad.
11. i angelägenhet rörande
skuldsanering enligt skuldsane-
ringslagen (1994:000),
12. den som inte har befogat
intresse av att få sin sak be-
handlad.
I fall som avses i första stycket 9 får rättshjälp beviljas när den
rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst
tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Därvid be-
aktas endast kostnader av sådant slag som kan antas komma att be-
talas från den rättssökandes rättsskydd eller, om något sådant inte
finns, kostnader som avses i 9 § andra stycket.
I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och
normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän
rättshjälp ej skall beviljas.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att
medborgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara med-
borgare i den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk
medborgare i fråga om allmän rättshjälp.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
22
Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att 7 § kreditupplysningslagen (1973:1173)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §*
Personupplysning får ej inne-
hålla uppgift om annan betal-
ningsförsummelse än sådan som
fastslagits genom domstols eller
annan myndighets avgörande el-
ler åtgärd eller som lett till
betalningsinställelse, konkursan-
sökan eller ackord. Uppgift som
enligt det sagda ej får lämnas ut
får icke heller lagras.
Personupplysning får inte inne-
hålla uppgift om annan betal-
ningsförsummelse än sådan som
fastslagits genom domstols eller
annan myndighets avgörande el-
ler åtgärd eller som lett till
inledande av skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:000)
eller till betalningsinställelse,
konkursansökan eller ackord.
Uppgift som enligt det sagda inte
får lämnas ut får inte heller
lagras.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Datainspektionen
får föreskriva undantag från bestämmelserna i första stycket, om det
finns särskilda skäl.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Senaste lydelse 1981:737.
23
8 Förslag till Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen (1980:100)’ skall
införas en ny paragraf, 7 kap. 35 §2, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 7 kap. 35 § Sekretess gäller hos kommunal I fråga om uppgift i allmän |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Lagen omtryckt 1992:1474.
2Jfrprop. 1993/94:107.
24
9 Förslag till Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förordnas god man enligt
ackordslagen (1970:847) innan
fordringen har preskriberats,
preskriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då förordnandet meddelades el-
ler, om ackord kommer till
stånd, efter utgången av det ka-
lenderår då ackordet skall vara
fullgjort.
Första stycket gäller inte om
god man förordnas under tid då
preskriptionstiden är förlängd på
grund av 9 §.
Förordnas god man enligt
ackordslagen (1970:847) innan
fordringen har preskriberats,
preskriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då förordnandet meddelades el-
ler, om ackord kommer till
stånd, efter utgången av det
kalenderår då ackordet skall vara
fullgjort. Inleds skuldsanering
enligt skuldsaneringslagen
(1994:000) innan fordringen har
preskriberats, preskriberas den
tidigast två år efter utgången av
det kalenderår då beslutet om att
inleda skuldsanering meddelades
eller, om skuldsanering beslutas,
då återstående skuldbelopp se-
nast skulle ha betalats.
Första stycket gäller inte om
god man förordnas eller skuld-
sanering inleds under tid då
preskriptionstiden är förlängd på
grund av 9 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
25
Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att 6, 7 och 11 §§ utsökningsregisterlagen
(1986:617) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §*
Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret, i
den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om
1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare
av ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken,
medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till betalning,
influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt andra
förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av
exekutionstiteln eller av andra handlingar i målet,
2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,
3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för utbe-
talning av influtna medel och annan redovisning,
4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,
5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalnings-
säkring,
6. kvarstad och återtagande av vara,
7. bötesförvandling,
8. betalningsinställelse och likvidation,
9. konkurs, ackord, närings-
förbud och förordnande av god
man enligt 2 § ackordslagen
(1970:847),
9. skuldsanering enligt skuldsa-
neringslagen (1994:000), konkurs,
ackord, näringsförbud och förord-
nande av god man enligt 2 §
ackordslagen (1970:847),
10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av
tillgångar,
10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredning enligt 6 § lagen
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.,
11. redovisningen av verkställighetsuppdraget,
12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets an-
vändning.
7 §2
Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får ha terminal-
‘Senaste lydelse 1993:910.
lenaste lydelse 1990:673.
26
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:123
åtkomst till utsökningsregistret.
Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast
uppgifter om
1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om
exekutiva åtgärder,
2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller
svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten,
3. make till person som avses under 1,
4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses
under 1,
5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14
av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) och del-
ägare i sådant foretag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär
som avses under 1,
6. konkurs och näringsförbud. 6. skuldsanering, konkurs och
näringsförbud.
I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i kon-
kurs gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer
i annat län, om detta ingår i tillsynsområdet.
11
Uppgift om indrivningsuppdrag
som avser böter får bevaras i ut-
sökningsregistret till utgången av
det år då full betalning skedde.
Andra uppgifter som avses i 6 §
1-11 får bevaras under högst tre
år. Denna tid räknas för upp-
gifter om betalningssäkring,
kvarstad, näringsförbud och
förordnande av god man från
utgången av det år då åtgärden
förföll eller förlorade sin verkan
samt för uppgifter om konkurs
och ackord från utgången av det
år då förfarandet avslutades. För
övriga uppgifter räknas tiden
från utgången av det år under
vilket målet avslutades. Upp-
§3
Uppgift om indrivningsuppdrag
som avser böter får bevaras i ut-
sökningsregistret till utgången av
det år då full betalning skedde.
Andra uppgifter som avses i 6 §
1-11 får bevaras under högst tre
år. Denna tid räknas för upp-
gifter om betalningssäkring,
kvarstad, näringsförbud och
förordnande av god man från
utgången av det år då åtgärden
förföll eller förlorade sin verkan
samt för uppgifter om skuldsane-
ring, konkurs och ackord från
utgången av det år då förfarandet
avslutades. För övriga uppgifter
räknas tiden från utgången av det
år under vilket målet avslutades.
lenaste lydelse 1990:786.
27
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:123
gifter enligt 4 och 5 §§ skall
bevaras så länge annan
uppgiftom personen förekommer
i registret.
Uppgifter enligt 4 och 5 §§ skall
bevaras så länge annan uppgift
om personen förekommer i re-
gistret.
Uppgift som inte längre får bevaras med stöd av bestämmelsen i
första stycket skall gallras, om inte regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer föreskriver något annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
28
Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
2 §
Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättan-
de i konkurs kom in till tingsrätten.
Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) avses med
fristdag i stället dagen för ansökningen om detta, såvida kon-
kursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att verkan av
godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt
ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes.
Har ansökan om skuldsanering
enligt skuldsaneringslagen
(1994:000) gjorts avses med
fristdag i stället dagen för denna
ansökan, såvida konkursansök-
ningen har gjorts inom tre
veckor från det att frågan om
skuldsanering avgjordes.
Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses
med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutrednings-
man har förordnats senare än tre månader före en dag som annars
skulle anses som fristdag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
29
12 Förslag till Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1993:892) om ackord
rörande statliga fordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Beslut om att anta förslag om
ackord fattas av skattemyndig-
heten i det län där gäldenärens
hemortskommun är belägen. Om
gäldenären saknar hemortskom-
mun i landet fattas beslutet av
Skattemyndigheten i Stockholms
län.
Beslut om att anta förslag om
ackord eller godta förslag om
frivillig skuldsanering fattas av
skattemyndigheten i det län där
gäldenärens hemortskommun är
belägen. Om gäldenären saknar
hemortskommun i landet fattas
beslutet av Skattemyndigheten i
Stockholms län.
3 §
Förslag om ackord får antas om det kan anses fördelaktigt för det
allmänna.
Ackordsförslag som inte framställts i konkurs eller enligt ackords-
lagen (1970:847) får antas endast om övriga borgenärer som ackordet
angår godkänner det.
Förslag om frivillig skuldsa-
nering får godtas om förutsätt-
ningarnaför skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:000)
är uppfyllda.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
30
13 Förslag till Prop. 1993/94:123
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1993:1539) om avdrag för
underskott av näringsverksamhet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
H §
Har en skattskyldig eller ett
handelsbolag som han är deläga-
re i under beskattningsåret er-
hållit ackord utan konkurs, med-
ges inte avdrag för underskott till
den del underskottet motsvarar
skulder som fallit bort genom
ackordet.
Har en skattskyldig eller ett
handelsbolag som han är deläga-
re i under beskattningsåret er-
hållit ackord utan konkurs eller
skuldsanering enligt skuldsane-
ringslagen (1994:000), medges
inte avdrag för underskott till
den del underskottet motsvarar
skulder som fallit bort genom
ackordet eller skuldsaneringen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.
31
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 februari 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
I delbetänkandet Skuldsaneringslag (SOU 1990:74) presenterade
Insolvensutredningen ett förslag till lag om skuldsanering.
Utredningens lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilagal. Förslaget har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna bör fogas till protokollet som bilaga 2.
Riksdagen gav den 7 juni 1993 regeringen tillkänna att riksdagen
förordar att regeringen utarbetar ett förslag till skuldsaneringslag efter
vissa av riksdagen angivna riktlinjer (bet. 1992/93:LU49, prot.
1992/93:122, rskr. 1992/93:412).
Justitiedepartementet har den 4 november 1993 hållit ett möte där
remissinstanserna (se bilaga 2) har givits tillfälle att lämna synpunkter
på ett utkast till lagrådsremiss om skuldsaneringslag. Utskrifter av de
synpunkter som då har lämnats samt synpunkter som har avgivits
skriftligen i anslutning till mötet finns tillgängliga i ärendet (Dnr 90-
2362). Datainspektionen har också den 24 november 1993 i yttrande
enligt 2 a § datalagen (1973:289) tillstyrkt förslaget vad avser ändring
i utsökningsregisterlagen (1986:617).
Jag föreslår i detta ärende att en skuldsaneringslag införs och att
vissa följdändringar görs i annan lagstiftning.
Regeringen beslutade den 9 december 1993 att inhämta Lagrådets
32
yttrande över de förslag som utarbetats i ärendet. De till Lagrådet Prop. 1993/94:123
remitterade förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 3. Remissen till Lagrådet omfattade dock inte förslaget 4.
Detta ändringsförslag är en närmast självklar följdändring. Lagrådets
hörande skulle därför sakna betydelse.
Lagrådet har haft synpunkter på utformningen av förslagen. Jag
återkommer till dessa synpunkter i samband med att jag behandlar de
olika förslagen (avsnitt 4.4, 4.5.2, 4.6.8, 4.6.10, 4.7.4, 4.7.6, 4.8.2
och specialmotiveringen). Jag vill redan här nämna att jag, med några
undantag, i allt väsentligt godtar de av Lagrådet framförda synpunk-
terna. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 4. Jag har gjort vissa redaktionella ändringar i lagtexten.
Under fram för allt senare hälften av 1980-talet uppmärksammades
hushållsekonomiska frågor i många skilda sammanhang. Skuldkom-
mittén avgav år 1988 sitt betänkande Hushållens skuldsättning (SOU
1988:55) där bl.a. utvecklingen av hushållens finansiella situation
analyserades. I betänkandet redovisas statistik bl.a. från Sveriges
Riksbank som visar att hushållens nettoupplåning, dvs. bruttoutlåning
med avdrag för dels lån som går till förtidsbetalning av skulder, dels
amorteringar under 1980-talet, ökade kraftigt. I början av decenniet
var hushållens disponibla inkomster ungefär lika stora som deras
skulder. Skuldsättningsgraden ökade långsamt fram till och med år
1985. Därefter steg den snabbt fram till år 1989. År 1985 var hus-
hållens ökning av nettoupplåningen totalt 7,6 %, år 1986 24,5 %, år
1987 18,7 % och år 1988 20,1 %. Under år 1989 vände utveck-
lingen. Då var ökningstakten 15 %, år 1990 var den 10 %, år 1991
var den 7,5 % och år 1992 var den 4 %. Hittills har den under år
1993 återigen ökat något. Samma utveckling kan också läsas ut ur
statistiken över hushållens skuldsättning i förhållande till deras
disponibla inkomst. Under 1980-talets första år fram till år 1985 hade
hushållen lån på strax över 100 % av den totala disponibla inkom-
sten. Skuldsättningsgraden steg sedan snabbt för att år 1988 ligga på
drygt 130 %. Sedan har den sjunkit snabbt. År 1992 var den tämligen
exakt 100 %. Under 1980-talet minskade också hushållens sparande.
Under i stort sett hela 1970-talet låg hushållens sparande kring fyra
procent av deras disponibla inkomster för att under 1980-talets in-
ledande år sjunka och år 1987 ha uppgått till endast 2,5 procent.
3 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 123
Hushållens ränteutgifter mätt som andel av inkomsten ökade också Prop. 1993/94:123
kraftigt under hela 1980-talet. Först år 1993 har den börjat att minska
något. Den privata konsumtionen ökade alltså under i stort sett hela
1980-talet snabbare än de disponibla inkomsterna steg.
Under 1970-talet och långt in på 1980-talet var det förhållandevis
billigt att låna pengar till konsumtion och till investeringar. In-
flationen var hög och kombinationen av höga marginalskatter och
möjligheter till ränteavdrag stimulerade skuldsättning, dvs. miss-
gynnade sparandet. För hushållens del dominerades bilden av om-
fattande reala investeringar i småhus och fritidshus. Men även rena
konsumtionskrediter beviljades i avsevärd utsträckning. Skuldsätt-
ningen under 1980-talets senare hälft underlättades också påtagligt av
den avreglering av kreditmarknaden som inleddes år 1985. Hushållen
blev en allt viktigare kundgrupp för kreditinstituten, bl.a. därför att
denna grupp inte visade samma räntekänslighet som större företag,
kommuner och andra "professionella" låntagare. Detta kom att inne-
bära att marknadsföringen av krediter inriktad på privatpersoner blev
allt intensivare. Möjligheterna till skuldsättning ökade också kraftigt
som en följd av att värdet på belåningsbara tillgångar (främst fastig-
heter och aktier) under den aktuella perioden gick upp kraftigt.
Under senare år har en åtstramning skett på kreditmarknaden. Det
är inte lika lätt att låna pengar som tidigare och många hushåll be-
dömer det numera som avsevärt mer riskfyllt att sätta sig i skuld
jämfört med för några år sedan. Skattemässiga och andra fördelar av
att investera med lånade pengar är - om det över huvud taget finns
några - inte heller lika framträdande längre.
Trots att nyupplåningen under senare tid har gått ned kraftigt har
många hushåll i dag stora skulder. Många av dessa hushåll är käns-
liga för förändringar i omvärlden, som exempelvis ränteuppgångar.
Många drabbas också av minskade inkomster till följd av exempelvis
arbetslöshet. För hushåll som inte har någon buffert i sin budget kan
skuldsituationen snabbt försämras drastiskt. Hushållens problem till
följd av alltför hög skuldsättning kan ta sig många olika uttryck.
Uppgifter från Konsumentverket tyder på att efterfrågan på budget-
rådgivning har ökat markant under senare år. Liknande rapporter
kommer från socialtjänsten och från kronofogdemyndigheterna. Sam-
hällsförlustema är varje år stora på grund av obetalda skatter och
avgifter.
Förutom de allmänna orsaker som antytts i det föregående pekar
Skuldkommittén på fem olika typsituationer som kan orsaka att ett
hushåll har blivit "överskuldsatt", nämligen
- försämrade inkomster till följd av t.ex. arbetslöshet, sjukdom eller
studier,
34
- allmänt svåra sociala förändringar som gör att man inte orkar sköta Prop. 1993/94:123
sin ekonomi, t.ex. i samband med äktenskapsskillnad eller anhörigs
sjukdom,
- att man vill "köpa in sig" i någon social skiktning, skaffa sig högre
social status,
- användning av kontokort för frekventa "småköp" när man inte kan
vänta och göra planerade inköp,
- allmänt dåliga kunskaper om och ointresse för den egna ekonomin.
Skuldkommitténs betänkande är från år 1988, men det finns ingen
anledning att anta att de angivna orsakerna inte skulle ha giltighet
även i dag. Möjligen skulle man kunna lägga till en sjätte typ-
situation, nämligen värdenedgången på fastighetsmarknaden, som i
vissa fall har medfört att kreditgivare har sagt upp lån med fastig-
hetspant som säkerhet till förtida betalning.
Insolvensutredningen redovisar i sitt delbetänkande SOU 1990:74
(s. 57 ff och bil. 2-3) också flera olika undersökningar som har gjorts
beträffande hushållens skuldsituation. Resultatet av dessa undersök-
ningar bekräftar i allt väsentligt det nu sagda.
Problemen för vissa hushåll med en alltför hög skuldsättning upp-
märksammades också i samband med arbetet på den nya konsument-
kreditlagen (1992:830) som trädde i kraft den 1 januari 1993. I för-
arbetena (prop. 1991/92:83 s. 21f.) Ny konsumentkreditlag konsta-
teras att mycket har hänt på kreditmarknaden sedan den tidigare kon-
sumentkreditlagen (1977:981) trädde i kraft år 1979 och att till
utvecklingen på konsumentkreditområdet hör att hushållens skuld-
sättning ökade kraftigt under 1980-talet fram till år 1989 då ut-
vecklingen vände. Den nya konsumentkreditlagen innebär på flera
plan ett förstärkt skydd för konsumenterna. Kraven på de professio-
nella kreditgivarna vad gäller kreditprövning, information m.m. har
höjts i och med lagens ikraftträdande. Detta kan förväntas bidra till
att privatpersoner i större utsträckning avstår eller hindras ifrån att
träffa oöverlagda kreditavtal.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att hushållen under 1980-
talet har ökat sin upplåning mycket kraftigt. Även om den utveck-
lingen nu sedan några år tillbaka har vänt, så är skuldsättningen i
hushållssektom alltjämt ett stort, och kanske alltjämt växande,
problem. Situationen har dessutom förvärrats av värdenedgången på
fastighetsmarknaden och av den tilltagande arbetslösheten. Det finns
tecken som tyder på att de redovisade problemen i hushållssektom
kommer att bestå under överskådlig tid.
35
Prop. 1993/94:123
Diskussioner kring skuldsanering och en skuldsaneringslag har pågått
under flera år. På många håll i landet och under flera olika former
har också skuldsaneringsverksamhet förekommit, ofta i form av för-
söksprojekt. Frågan om skuldsanering har också uppmärksammats i
riksdagen vid flera tillfällen och av olika statliga utredningar. Inte
bara Skuldkommittén har uppmärksammat frågan. Också Skatteindriv-
ningsutredningen behandlade frågan. Dess betänkande Indrivningslag
(SOU 1987:10) har lett till en ny indrivningslag (1993:891), som
träder i kraft den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:198). I propositionen
diskuteras utredningens förslag om ett utvidgat eftergiftsinstitut
beträffande det allmännas skatte- och avgiftsfordringar. Föredragande
statsrådet uttalar i detta sammanhang att frågan om ett mer omfattan-
de och generellt eftergiftsinstitut får anstå till dess att frågan om en
eventuell skuldsaneringslag har nått sin lösning. Skuldkommitténs be-
tänkande tar upp frågan om skuldsanering och skissar ett förslag till
en skuldsaneringslag. Någon lagstiftning har inte följt på utredningens
förslag i den delen. Frågan om budgetrådgivning och skuldsanering
behandlas också i flera rapporter från bl.a. Konsumentverket. Här
kan bl.a. nämnas Konsumentverkets rapporter 1989/90:1 Hushåll i
ekonomisk kris, 1990/91:14 Aldrig förr har så många fått låna så
mycket, 1991/92:7 Från minus till plus, 1992/93:2 Budgetrådgivning
- ett positivt alternativ samt Konsumentverkets årsbok 1992/93
Hushållens ekonomi.
Frågan om ekonomisk rehabilitering av gäldenärer har också som
nämnts behandlats av riksdagen vid upprepade tillfällen. Vid riks-
mötet 1986/87 behandlades frågan i anledning av ett förslag från
riksdagens revisorer (förs. 1986/87:7). Förslaget hade föranletts av
en granskningsrapport 1985/86:7 om kronofogdemyndigheternas ut-
nyttjande av personalresurser m.m. Revisorerna fann det mycket
väsentligt att kronofogdemyndigheternas arbete också inriktas mot
förbättrad information och aktiva insatser för ekonomisk rehabi-
litering av gäldenärema. Revisorerna menade vidare att antalet mål
hos kronofogdemyndigheten därmed torde på ett verksamt sätt kom-
ma att minskas och antalet fall med långvariga gäldenärsförhållanden
kunna begränsas. I anledning av revisorernas förslag uttalade riks-
dagen (bet. 1986/87:LU21, rskr. 1986/87:231) att det är angeläget att
de möjligheter som finns att förebygga en ökad måltillströmning till
kronofogdemyndigheterna och att eljest effektivisera den exekutiva
verksamheten tas till vara. Riksdagen delade därför revisorernas upp-
fattning att det är viktigt att verka för ekonomisk rehabilitering av
gäldenärema.
36
Vid riksmötet 1987/88 väcktes ett flertal motioner i ämnet. Detta Prop. 1993/94:123
föranledde riksdagens lagutskott (bet. 1987/88:LU12, rskr 1987/88:
57) att inhämta remissynpunkter över vissa motioner som gällde just
frågan om skuldsanering. Utskottet gjorde också i oktober 1987 ett
studiebesök i Köpenhamn för att på ort och ställe studera de danska
förhållandena eftersom man där sedan några år tillbaka hade en lag-
stiftning rörande skuldsanering. I sitt av riksdagen godkända be-
tänkande anför lagutskottet att frågan om skuldsanering bör bli
föremål för en allsidig och förutsättningslös översyn och att både
företagare och privatpersoner kan ådra sig skulder som de inte någon-
sin kan betala. Utskottet uttalar vidare att "En enskild näringsidkare
kan - hur seriöst än rörelsen bedrivits - av olika omständigheter som
inte kan läggas honom till last bli tvungen att upphöra med sin verk-
samhet eller bli försatt i konkurs. I båda fallen kan hans betalnings-
skyldighet gentemot borgenärerna kvarstå. Är skulderna från rörelsen
stora försätts han i en situation där hans framtida inkomster utöver
existensminimum går åt till att betala borgenärerna. På motsvarande
sätt kan andra seriösa och ansvarskännande fysiska personer av olika
skäl hamna i en hopplös skuldsituation. Det ligger i sakens natur att
en person som ådragit sig så stora skulder att han rimligen inte kan
betala dem är föga motiverad att genom eget arbete skaffa sig in-
komster och att han allmänt sett befinner sig i en svår social
situation. Av hänsyn till både gäldenären och hans familj finns det
enligt utskottets mening skäl för att han i ömmande fall bör kunna få
till stånd en sanering av skuldförhållandena. För borgenärerna torde
i allmänhet en skuldsanering sakna praktisk betydelse eftersom de inte
kan räkna med att någonsin få full betalning. Utvecklingen visar
också att det finns behov av en möjlighet till skuldsanering". Ut-
skottet fortsätter: "Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att
tiden nu är mogen för att spörsmålet om införandet i Sverige av en
möjlighet till skuldsanering blir föremål för en samlad bedömning".
Uskottet avslutar med att konstatera att utskottet inte bör ta ställning
till hur förfarandet bör vara utformat, men att en viktig utgångspunkt
är att regler om skuldsanering inte får leda till en allmän uppluckring
av betalningsmoralen i samhället och att endast starka skäl bör ge en
gäldenär en lättnad i skuldbördan. Utskottet understryker också att en
sanering bör omfatta gäldenärens alla skulder och att den bör kunna
komma till stånd oavsett om gäldenären varit försatt i konkurs eller
ej-
Med anledning av riksdagens beslut i enlighet med utskottets be-
tänkande tillsattes år 1988 Insolvensutredningen (Ju 1988:02) med
uppdrag att utreda ett antal frågor på konkursrättens område. I en-
lighet med vad som sades i direktiven (dir. 1988:52) behandlade
37
utredningen med förtur frågan om skuldsanering för fysiska personer. Prop. 1993/94:123
Utredningen presenterade sitt förslag till lagstiftning i delbetänkandet
Skuldsaneringslag (SOU 1990:74). Betänkandet har remissbehandlats.
Remissutfallet är övervägande positivt.
Frågan om skuldsanering har också uppmärksammats inom det nor-
diska samarbetet i Nordiska rådet. I rådets rekommendation 10/1991
rekommenderar rådet de nordiska ländernas regeringar att förbereda
lagstiftning rörande skuldsanering för privatpersoner (se Medlems-
förslag A 922/j).
Frågan om skuldsanering för fysiska personer har också under se-
nare år kommit upp i riksdagen vid flera tillfällen. Lagutskottet
behandlade frågan våren 1992 och uttalade då (se bet. 1991/92:LU28)
att det är angeläget att en möjlighet till skuldsanering för fysiska
personer införs i Sverige. Vidare framhöll utskottet, liksom man gjort
tidigare, att en viktig utgångspunkt måste vara att regler om skuld-
sanering inte får leda till en allmän uppluckring av betalningsmoralen
i samhället. Utskottet avstod från att uttala sig om Insolvensutred-
ningens förslag, men utgick ifrån att förslaget noga övervägdes inom
regeringskansliet och att regeringen skulle återkomma till riksdagen
med någon form av förslag till skuldsanering för fysiska personer.
Något tillkännagivande fann utskottet inte nödvändigt att göra.
Hösten 1992 behandlade lagutskottet återigen frågan om skuldsa-
nering i ett yttrande till finansutskottet över en motion, som väckts
med anledning av regeringens proposition 1992/93:50 om åtgärder
för att stabilisera den svenska ekonomin (1992/93 :LU2y).
I ett frågesvar i riksdagen den 19 januari 1993 (prot. 1992/93:53
s. 27-29) anförde jag att jag för närvarande inte var beredd att lägga
fram något förslag om en skuldsaneringslag. Jag hänvisade till att jag
först ville avvakta och se vad olika frivilliga lösningar kunde leda till.
Skulle det visa sig att en skuldsaneringslag är nödvändig uteslöt jag
inte lagstiftning. Jag framhöll också i min anmälan till 1993 års bud-
getproposition (prop. 1992/93:100, bil. 3 s. 33-34) att jag förordade
frivilliga lösningar på området, men att jag inte var beredd att helt
avfärda tanken på att införa en skuldsaneringslag om det, alla fri-
villiga lösningar till trots, skulle komma att visa sig nödvändigt.
I anledning av motioner som väckts i ämnet vid riksmötet 1992/93
yttrade sig lagutskottet (1992/93 :LU2y) till finansutskottet
(1992/93 :FiUl). Lagutskottet anförde därvid att behovet av möjlig-
heter till skuldsanering för fysiska personer accentuerats under senare
tid, varför vad utskottet tidigare uttalat om angelägenheten av in-
förandet av en möjlighet till skuldsanering i allra högsta grad fort-
farande har giltighet. Utskottet hälsade med tillfredsställelse att det
igångsatts ett omfattande arbete såväl inom som utom regerings-
38
kansliet med att finna lämpliga lösningar. Utskottet fann att ett Prop. 1993/94:123
särskilt tillkännagivande från riksdagens sida knappast kunde på-
skynda det arbete som redan bedrevs för att finna lämpliga lösningar.
Finansutskottet ställde sig bakom lagutskottets bedömningar. Riks-
dagen beslutade i enlighet med vad utskotten hade uttalat.
Frågan om skuldsanering kom upp en gång till vid samma riksmöte.
Den 7 juni 1993 beslutade riksdagen (prot. 1992/93:123, rskr.
1992/93:412) att ge regeringen tillkänna vad lagutskottet anfört i sitt
betänkande 1992/93 :LU49, att regeringen skall utarbeta former för
en skuldsaneringsverksamhet i enlighet med vissa av utskottet angivna
riktlinjer och med inriktning på ett ikraftträdande den 1 januari 1994.
I betänkandet, som avgivits i anledning av ett flertal motioner som
väckts i frågan om skuldsanering, gjorde utskottet följande över-
väganden.
"Utskottet kan konstatera att en möjlighet till skuldsanering för
fysiska personer alltjämt är i högsta grad angelägen. Utskottet ser
därför mycket positivt på den av regeringen initierade och nu igång-
satta försöksverksamheten med frivilliga lösningar, och utskottet
förutsätter att denna verksamhet såväl intensifieras som utvidgas. Den
i Stockholm inrättade nämnden, Skuldsaneringsnämnden, har därvid
en viktig funktion att fylla som rådgivande organ.
Enligt utskottets mening finns det nu skäl att fortsätta på den in-
slagna vägen och skapa ännu bättre möjligheter till skuldsanering
genom rättslig reglering. Ett alternativ härvidlag skulle kunna vara
att, såsom utskottet påpekade i sitt förenämnda yttrande till finans-
utskottet, underlätta frivilliga överenskommelser genom att införa en
lagreglerad möjlighet att helt eller delvis efterge de allmännas
fordringar. En annan lösning som utskottet också pekade på i sitt
yttrande skulle vara att införa ett särskilt skuldsaneringsinstitut efter
mönster från andra nordiska länder. Såsom framgått av den ovan läm-
nade redogörelsen för nordiska förhållanden har numera en rättslig
reglering av skuldsanering för fysiska personer trätt i kraft inte bara
i Danmark utan även i Norge och Finland. Vid utskottets studiebesök
i Norge framkom också att alla berörda parter var i huvudsak positiva
till en sådan reglering samt att politisk enighet förelåg om behovet av
lagstiftning på området.
Det anförda leder utskottet till slutsatsen att tiden nu är mogen för
att också i Sverige införa en lagreglerad ordning med skuldsanering
för fysiska personer. Enligt utskottets mening synes därvid den
norska modellen med erforderlig anpassning till svenska förhållanden
vara den lämpligaste vägen att gå, detta särskilt med beaktande av att
den norska lagen också främjar en frivillig skuldsanering.
I likhet med den norska modellen bör således en svensk skuldsane-
39
ring innefatta tre steg. För det första bör det ställas ett oeftergivligt Prop. 1993/94:123
krav på att gäldenären med alla rimliga medel försöker uppnå en öve-
renskommelse med sina borgenärer. Endast om detta inte lyckas bör
steg två med ett lagreglerat frivilligt förfarande kunna inledas efter en
ansökan från gäldenären. Först om en överenskommelse därvid be-
döms helt utsiktslös bör i steg tre en tvingande skuldsanering kunna
komma till stånd. En viktig utgångspunkt är enligt utskottet att
villkoren för en frivillig skuldsanering enligt steg två är desamma
som för en tvingande ordning enligt steg tre. Huvudsyftet med den
förordade lagstiftningen är nämligen att i största möjliga utsträckning
fa till stånd frivilliga lösningar.
När det sedan gäller den närmare utformningen av lagregleringen
vill utskottet endast framhålla vissa riktlinjer. Sålunda bör skuld-
sanering kunna komma i fråga endast för fysiska personer med allvar-
liga och varaktiga skuldproblem. Vidare bör lagregleringen möjlig-
göra en flexibel tillämpning. Ett viktigt skäl härför är att förhindra
stötande resultat. Från rätten till skuldsanering bör vissa gäldenärer
kunna undantas efter en individuell prövning.
Också andra förutsättningar måste enligt utskottet uppfyllas för att
en skuldsaneringsverksamhet skall kunna fungera tillfredsställande.
Utskottet vill därvid peka på att verksamheten måste vara tillgänglig
i hela landet på i huvudsak likartade villkor. Den måste också bedriva
så resurssnålt som möjligt. Vilken organisationsform som därvid är
lämpligast bör ingående övervägas. En tänkbar lösning är enligt ut-
skottet att verksamheten i steg två med den lagreglerade frivilliga
skuldsaneringen kan handhas av kronofogdemyndigheten. Ett annat
alternativ är att denna verksamhet handhas av en särskilt utsedd
utredningsman på motsvarande sätt som gäller vid förordnande av en
skiftesman enligt 23 kap. 5 § ärvdabalken eller av en bodelnings-
förrättare enligt 17 kap. äktenskapsbalken. Ytterligare alternativ bör
dock kunna övervägas. Skuldsaneringsförfarandet bör i huvudsak
kunna vara skriftligt och summariskt. När det gäller den tvingande
skuldsaneringen enligt steg tre bör övervägas om beslut härom skall
kunna fattas av annan instans än domstol för att sedan kunna över-
klagas till domstol. Vad angår frågan om ändring av ett skuldsane-
ringsprogram anser utskottet att detta under vissa förutsättningar bör
kunna ske på begäran av antingen gäldenären eller borgenärerna. En
sådan ändring bör kunna komma till stånd vare sig det är fråga om
frivillig skuldsanering enligt steg två eller tvingande enligt steg tre.
Förutsättningar för en ändring kan exempelvis vara att nya omstän-
digheter tillkommit eller att gäldenären grovt åsidosätter sina
förpliktelser enligt programmet.
Beträffande frågan om vilka skulder som skall omfattas av en skuld-
sanering anser utskottet att i princip samtliga skulder bör omfattas,
alltså även skatte- och avgiftsskulder. En viktig utgångspunkt är
vidare att fordringsägarna i huvudsak skall vara likställda. Här bör
dock beaktas sådana faktorer såsom bl.a. fordringens art och storlek.
En fråga som särskilt bör prövas är hur fastställda underhållsbidrag
och fordringar som är förenade med panträtt i någon egendom skall
behandlas.
Utöver det anförda bör givetvis en rad andra spörsmål övervägas.
40
Utskottet vill härvid endast nämna några av dessa. Frågan om en
eventuell borgensmans ställning när gäldenären blir föremål för
skuldsanering måste uppmärksammas. En annan fråga är förhållandet
mellan ett skuldsaneringsförfarande och konkurs. Ytterligare ett
spörsmål är vilka registrerings- och kungörelseåtgärder som ett
skuldsaneringsförfarande bör föranleda. Vidare bör övervägas om en
skuldsaneringslag skall innehålla särskilda regler om gäldenärens
beneficium, dvs. vad denne skall få behålla för sin och sitt hushålls
existens.
Utskottet vill avslutningsvis understryka att en lagstiftning på om-
rådet bör utformas så restriktivt som möjligt för att den allmänna
betalningsmoralen i samhället inte skall rubbas. I detta sammanhang
bör också framhållas att en kontinuerlig uppföljning bör ske av skuld-
saneringsverksamheten. Det måste också övervägas att vidta före-
byggande åtgärder i syfte att försvåra överskuldsättning.
Sammanfattningsvis förordar utskottet att regeringen närmare utar-
betar formerna för en skuldsaneringsverksamhet i enlighet med de
riktlinjer som utskottet ovan skisserat och med inriktning på ett
ikraftträdande den 1 januari 1994. Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med anledning av samtliga motioner (motionerna
1992/93 :L302, 1992/93 :L3O3, 1992/93 :L3O8, 1992/93 :L310,
1992/93:L311, 1992/93:1315, 1992/93:1321, 1992/93:1322,
1992/93 :L327, 1992/93 :L328, 1992/93 :So289 yrkande 3 och
1992/93:Fi92 yrkande 16) i ärendet som sin mening ge regeringen
tillkänna."
Riksdagen godtog den 7 juni 1993 vad utskottet sålunda anfört.
Prop. 1993/94:123
Som jag redan har nämnt pågår försöksverksamhet med skuldsanering
på flera håll i landet under olika former. Jag skall här redogöra för
ett antal verksamheter med sådan inriktning. Redogörelsen gör inte
anspråk på att vara komplett, utan skall ses mera som en exempli-
fiering.
Konsumentverket inledde på uppdrag av regeringen (C92/971/FOK)
under hösten 1992 en tidsbegränsad försöksverksamhet i Stockholm
och i Skellefteå. Försöksverksamheten, som skall pågå i två år, har
till syfte att finna former för samarbete mellan kommunens budget-
rådgivare (konsumentvägledare och socialsekreterare) och ackords-
centralens jurister för hantering av skuldsanering med underhands-
ackord, att utarbeta kriterier för beviljande av underhandsackord och
för en enhetlig handläggning av skuldsaneringsärenden samt att un-
dersöka möjligheterna att finna finansiärer till ackordslikvider och
andra saneringslån. Vidare har Konsumentverket tagit initiativ till och
41
bildat en rådgivande nämnd på central nivå för hanteringen av över- Prop. 1993/94:123
gripande frågor som rör skuldsanering.
På kommunal nivå fanns det i januari 1993 konsumentverksamhet
i 237 av landets 286 kommuner. Budgetrådgivning erbjuds i 179 och
skuldsanering i 107 kommuner. Hur många tjänstemän som deltar i
denna verksamhet är svårt att få något exakt grepp om. Många kon-
sumentvägledare sysslar med budgetrådgivning vid sidan av andra
arbetsuppgifter. Och det kan variera mycket från kommun till kom-
mun hur den konsumentvägledande verksamheten i stort är organi-
serad och särskilt hur arbetet med budgetrådgivning och skuld-
sanering bedrivs.
Inom socialtjänsten arbetar man också med budgetrådgivning och
skuldsanering. Även här är det svårt att beräkna hur många som
arbetar med dessa frågor och hur mycket arbete som läggs ned på
detta. Det finns mycket sällan särskilda tjänster för denna typ av
verksamhet. Det är dessutom något oklart vad som verkligen menas
med budget- och skuldrådgivning. Många hjälpsökande människor har
en komplex problembild där det kan vara svårt att skilja ut vad som
är ekonomiska problem och vad som är relaterat till annat. I dessa
sammanhang är det också ofta svårt att skilja vad som är orsak och
vad som är verkan. Är det exempelvis i vissa fall ekonomiska pro-
blem som leder till alkoholmissbruk eller är det tvärtom?
Konsumentverket har under en följd av år förmedlat utbildning
inom ämnesområdet. Man beräknar att cirka 2 000 personer mellan
år 1985 och 1992 har deltagit i sådan utbildning och att nästan 1 000
personer har deltagit i sådan utbildning från den 1 januari till den
30 juni 1993. Den enda utbildning på högskolenivå som finns är en
kurs i budget- och skuldrådgivning vid Institutionen för Hushålls-
vetenskap vid Uppsala universitet. Enligt vad som har uppgivits från
Konsumentverket är intresset för dessa frågor från landets sju social-
högskolor ringa.
Konsumentvägledningen i Göteborgs kommun tog år 1992 initiativ
till att starta en skuldsaneringsbyrå. Skuldsaneringsbyrån har nu
påbörjat sin verksamhet, som finansieras av banker och finansbolag
med verksamhet i Göteborgsregionen. Verksamheten är avsedd att va-
ra ett försöksprojekt under två år. Som grund för verksamheten finns
ett ramavtal mellan Göteborgs kommun och finansiärerna. Finan-
siärerna förbinder sig, förutom att finansiera verksamheten, också att
medverka vid handläggningen av de enskilda ärendena. Kommunen,
genom Konsument Göteborg, är huvudman för hela verksamheten.
Fem personer är anställda för att enbart syssla med denna
verksamhet.
Ett annat exempel på verksamhet med frivillig skuldsanering är det
42
pilotprojekt som Metalls avd. 12 och konsumentkontoret i Trollhättan Prop. 1993/94:123
i samverkan med Konsumentverket bedrev under perioden februari
1990 till juni 1992.
Hos Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län har det un-
der åren 1990 och 1991 bedrivits ett projekt med ekonomisk råd-
givning. Projektet har därefter inlemmats med den ordinarie verk-
samheten. Vid Kronofogdemyndigheten i Kristianstads län bedrevs
under åren 1992 och 1993 ett projekt benämnt "Engångsgäldenären"
med inriktning på ekonomisk rådgivning. Projektet har utvärderats av
Pedagogiska institutionen vid Lunds universitet. Kronofogdemyndig-
heten i Malmöhus län har sedan år 1986 bedrivit rådgivningsverksam-
het för ekonomisk rehabilitering åt privatpersoner ("frivillig skuld-
saneringsverksamhet"). Efter en organisationsförändring år 1988
tillskapades bl.a. verksamhetsgrenen "Förebyggande verksamhet",
som sysslar med såväl extern information i förebyggande syfte som
rådgivning åt enskilda i och för ekonomisk rehabilitering. Parallellt
med detta har myndigheten också drivit frågor som rört samverkans-
modeller med andra myndigheter och offentliga inrättningar. Krono-
fogdemyndigheten i Gävleborgs län bedriver sedan juni 1991 en för-
söksverksamhet med budgetrådgivning/skuldsanering för skuldsatta
hushåll med betalningsproblem. Hos andra kronofogdemyndigheter
bedrivs viss rådgivningsverksamhet som ett naturligt led i indriv-
ningsarbetet, utan att det har formulerats i några projekt eller
liknande och utan att särskilda tjänster har skapats för just
rådgivningsverksamhet med inslag av skuldsanering.
Regeringen har - förutom uppdraget till Konsumentverket - konti-
nuerligt följt hushållens skuldutveckling och de åtgärder av frivillig
natur som har vidtagits på området. En arbetsgrupp med företrädare
för Justitiedepartementet, Socialdepartementet, Finansdepartementet
och Civildepartementet har dessutom bevakat utvecklingen i stort
inom området med skuldsanering, inklusive de lagstiftningsåtgärder
som vidtagits i våra nordiska grannländer. En uttalad önskan från
bl.a. min sida har varit att avvakta de pågående försöksprojekten på
området för att se om en utvärdering av dessa kan ge bättre underlag
för en eventuell lagstiftning i ämnet. En utgångspunkt har därvid varit
att frivilliga lösningar är att föredra framför lösningar med tvångs-
mässiga inslag. En annan utgångspunkt har varit att problemen med
s.k. överskuldsättning inte enbart bör vältras över på det allmänna
utan att även banker och andra kreditgivare bör kunna bidra till en
lösning av problemen. De projekt och andra verksamheter som har
bedrivits inom det aktuella området - och som här har redovisats -
utgör givetvis en viktig källa till kunskap om problemen med den
belastning som en hög skuldsättning kan utgöra hos hushållen. De
43
lämnar också ett viktig erfarenhetsbidrag till ett lagstiftningsarbete på Prop. 1993/94:123
området.
Lagstiftning om skuldsanering finns på många håll i världen. Inne-
hållet och innebörden i dessa lagregleringar skiftar givetvis mellan
olika rättssystem och olika rättsordningar. En grundläggande skillnad
finns mellan de kontinentala, inklusive de nordiska, och de anglo-
amerikanska rättssystemen. Denna skillnad bottnar i de olika syn-
sätten på vad som bör hända med en gäldenärs skulder efter en kon-
kurs. I England och USA gäller sedan länge, att en gäldenär befrias
från ansvar för de skulder som inte har blivit betalda i konkursen. I
England har man dessutom sedan år 1971 kontinuerligt arbetat med
ett förhållandevis ambitiöst rådgivningsprogram för skuldsatta per-
soner. I detta program ingår särskilda organ som sysslar med en brett
upplagd rådgivning kring privatekonomiska frågor över huvud taget.
Rådgivningsorganet kan också bistå gäldenären med upprättandet av
en hushållsbudget och även biträda vid förhandlingar med borgenärer.
Den engelska och fram för allt den amerikanska insolvensrätten har
av tradition varit "gäldenärsorienterad". I amerikansk rätt brukar
t.ex. framhållas, att konkursinstitutet tjänar två olka huvudsyften,
nämligen dels att ge borgenärerna möjlighet till betalning på såvitt
möjligt lika villkor och dels att befria "den ärlige, men mindre
lyckosamma gäldenären" från hans skulder och ge honom en chans
på nytt. I England och USA finns också regler om skuldsanering utan
samband med konkurs.
Bland de kontinentaleuropeiska västländerna har tankegångar lik-
nande de anglo-amerikanska börjat göra sig gällande under senare år.
Det är egentligen endast i Italien, Spanien och Grekland som man
inte betraktar överskuldsättning som något samhällsproblem. I dessa
länder anses det i stället vara något som enbart rör den privata sfären.
I de flesta övriga europeiska stater är överskuldsättning ett "erkänt"
samhällsproblem. I flera länder finns det organiserad rådgivning i
offentlig eller privat regi uppbyggd. Förutom i England finns råd-
givningsprogram att tillgå i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och
sedan nyligen även Belgien. I Tyskland finns budgetrådgivning och
skuldsanering sedan en tid som ett särskild område inom social-
vården. Förhållandena i Nederländerna är värda ett särskilt omnäm-
nande. Där finns sedan år 1986 organiserad budgetrådgivning och
44
skuldsanering som bygger på en överenskommelse mellan banker och Prop. 1993/94:123
finansinstitut. Inom ramen för denna överenskommelse kan skuldsatta
personer få hjälp av olika slag för att komma till rätta med sina
ekonomiska problem. Det kan, förutom ren rådgivning, vara fråga
om betalningsanstånd och saneringslån. I anslutning till överens-
kommelsen har det, förutom allmänna råd och principer, utarbetats
modeller för villkor och betalningsplaner för skuldsanering, an-
passade för olika individuella behov. I Frankrike infördes rätt till
skuldbefrielsen efter konkurs år 1985 och ett skuldsaneringsinstiut
fristående från konkurs infördes i mars 1990. Den franska riksbanken
har byggt upp en regional organisation som sysslar med skuldsa-
nering. Alla skuldsatta med en uppriktig vilja att lösa de ekonomiska
problem de inte kan hantera på egen hand kan vända sig till organisa-
tionen för att få hjälp. Organisationen har inte tillgång till några
maktmedel varken gentemot gäldenären eller hans borgenärer. Orga-
nisationen kan dock biträda gäldenären när han vänder sig domstol.
Domstolen kan bestämma en avbetalningsplan, men den har inte möj-
lighet att mot någon borgenärs vilja sätta ned skuldbelopp. Domstolen
kan också förordna om anstånd samt bestämma att sätta ned storleken
på den dröjsmålsränta gäldenären skall betala och även bestämma att
avbetalningar skall räknas av på en kapitalskuld först. Den enda
kapitalskuld domstolen kan sätta ned mot en borgenärs vilja är den
restskuld som kvarstår sedan pantsatt egendom har sålts. Antalet
frivilliga uppgörelser inom ramen för det franska systemet som
innehåller moment av skuldsanering, dvs. nedsättning av skulderna,
visar att det där varit en framkomlig väg för många med skuld-
problem. I Tyskland har nyligen införts regler om skuldbefrielse
(Restschuldbefreiung) efter konkurs. Desssa regler kan sägas vara en
kombination av skuldbefrielse efter konkurs och ett fristående kon-
kursinstitut. Även i Österrike har det lagts fram ett lagförslag om
skuldsanering. Förslaget har behandlats i det österrikiska parlamentet
under hösten 1993. Avsikten är att lagen skall träda i kraft under år
1995.
Bland våra nordiska grannländer har Danmark sedan år 1984 samt
Norge sedan den 1 januari och Finland sedan den 8 februari 1993
särskild lagstiftning om skuldsanering. Kännetecknande för dessa
nordiska lagar är att de samtliga kan sägas utgöra ett alternativ till
konkurs och att de är förhållandevis långtgående när det gäller möj-
ligheterna att mot borgenärernas vilja skriva av eller ned skulder. I
den bemärkelsen har de inga motsvarigheter i övriga Europa, där ton-
vikten är lagd på frivilliga överenskommelser. Det är endast i USA
man kan finna en lagstiftning som är så "generös" mot gäldenären
som den nordiska.
45
Problemem med överskuldsättning, som definieras som en konsu- Prop. 1993/94:123
mentfråga, har också uppmärksammats inom EU, bl.a mot bakgrund
av det andra bankdirektivet som möjliggör en fri etablering för
banker och finansinstitut inom EU, vilket i sin tur för med sig vissa
problem rörande konsumentskyddet i allmänhet. En studie har gjorts
av förhållandena på området bland EU:s medlemsstater. Studien har
mynnat ut i ett utkast till ett EU direktiv. Vidare har det inom ramen
för studien konstruerats en modell för hur problem med överskuld-
sättning skall kunna angripas. I modellen diskuteras övergripande
frågor av insolvensrättsligt slag ur såväl gäldenärens som borgenärens
perspektiv samt ur ett större samhällsperspektiv. Men modellen be-
handlar också mer detaljerade frågor, bl.a. kring kriterier och villkor
för skuldsanering.
I det följande skall jag översiktligt redogöra för huvuddragen i den
nordiska ländernas lagstiftning om skuldsanering.
Allmänt
I Danmark trädde regler om skuldsanering i kraft den 1 juli 1984.
Reglerna har inarbetats i konkurslagen. Skuldsanering kan i Danmark
ske såväl i konkurs som utom konkurs. Det senare är i praktiken den
helt dominerande varianten. Lagstiftningen byggde på ett utrednings-
förslag, "Betaenkning om Gaeldsanering (nr. 957/1982) vilket i sin
tur till stora delar anslöt sig till en tidigare publicerad rapport med
titeln "Gaeldsanering - et begrundet forslag" som en grupp forskare
och praktiker vid Universitetsforeningen for det sydlige og vestlige
Jylland publicerat år 1974. Även om reglerna om skuldsanering i
Danmark har flutit in i konkurslagen, så har det såväl under lagstift-
ningsarbetet som vid den praktiska tillämpningen uttalats att regle-
ringen är att hänföra till det socialrättsliga området.
Den danska lagstiftningen om skuldsanering bygger på tre grundkri-
terier. En privatperson skall efter ansökan kunna erhålla skuld-
sanering om hans skuldsitutation är hopplös, om det utifrån en kon-
kret värdering är skäligt med skuldsanering och om beslut om detta
träffas under betryggande former. Det danska systemet vilar därför
på ett kvalificerat insolvenskriterium, en allmän skälighetsprövning
och ett förfarande förlagt till domstol. I Danmark finns, som nämnts,
skuldsanering i två former, dels i samband med konkurs och dels utan
sådant samband. Den följande redogörelsen avser det från konkurs
fristående skuldsaneringsinstitutet.
Gäldenärskretsen och skuldsituationen
Endast fysiska personer kan komma i fråga för skuldsanering. Det
framgår inte uttryckligen av lagtexten att fysiska personer som driver Prop. 1993/94:123
rörelse skulle vara diskvalificerade att erhålla skuldsanering, men i
den praktiska tillämpningen har man varit mycket återhållsam med att
bevilja skuldsanering för någon som vid ansökningstillfället är att
betrakta som näringsidkare. För denna grupp av gäldenär finns i
stället en möjlighet att få skuldnedsättning genom tvångsackord. Att
en gäldenär tidigare har varit näringsidkare och att skulderna härrör
från sådan verksamhet är däremot inte något hinder för att erhålla
skuldsanering. Den situationen är tvärtom särskilt uppmärksammad
av den danska lagstiftaren och i praxis finns ett inte obetydligt antal
sådana fall.
I den danska lagstiftningen uppställs alltså ett kvalificerat insolvens-
rekvisit för att en person skall komma i fråga för skuldsanering. Det
avgörande är att gäldenärens ekonomiska situation skall bedömas vara
så hopplös att han varken i nuläget eller under de närmaste åren har
någon möjlighet att uppfylla sina skuldförbindelser. Den insolvens-
rättsliga bedömningen av nuläget görs på ungefär samma sätt som vid
en konkursansökan. Avgörandet om gäldenärens ekonomiska situation
med hänsyn till hans framtida betalningsförmåga skall anses vara
hopplös måste däremot träffas på grundval av en mer osäker prognos.
Denna prognos görs utifrån bedömningen huruvida gäldenären med
hänsyn till skuldernas storlek samt gäldenärens ålder, anställning,
utbildning och familjeförhållanden har någon utsikt till att kunna
betala sina skulder. Bevisbördan för den bristande betalningsförmågan
åvilar gäldenären. I förarbetena uppställs stränga bevismässiga krav
och det förordas restriktivitet vid tillämpningen. Gäldenärens till-
gångar och sannolika inkomster för de närmaste åren skall vara klart
otillräckliga för att täcka skulderna. De stränga villkor som sålunda
har uppställts har också vunnit efterföljd vid tillämpningen. Det upp-
ställs i lagen inget krav på att skuldbördan skall vara av viss storlek.
Skuldbördan skall emellertid vara betydande, vilket är ett relativt
kriterium. I praxis har dock ställts krav på att skulderna i absoluta tal
uppnår viss storlek. För förvärsarbetande är det normalt med en
nettoskuldbörda om 230 000 - 300 000 danska kronor bland dem som
beviljas skuldsanering. För pensionärer och andra som inte förvärvs-
arbetar förekommer att skuldsanering har beviljats den som har en
nettoskuldbörda på ungefär 70 000 danska kronor. Den totala skuld-
bördan bland dem som har beviljats skuldsanering varierar dock i stor
utsräckning. Detta hänger samman med att den totala skuldsättningen
måste vägas samman med andra faktorer som exempelvis gäldenärens
ålder och utbildning samt familjeförhållanden. Om gäldenären har en
hög inkomst måste nettoskuldbördan regelmässigt vara större än om
gäldenären har en låg inkomst.
Skuldernas ålder har alltså en självständig och stor betydelse vid
bedömningen om skuldsanering skall beviljas. Ju äldre skulderna är
desto mer uppenbar framstår gäldenärens bristande betalningsför-
måga. Det har också betydelse om skuldsättningen har uppkommit
under andra förhållanden än de nuvarande, exempelvis vid en nä-
ringsverksamhets sammanbrott och påföljande konkurs.
Vid rättens prövning tillmäts också omständigheterna vid skuldernas
tillkomst stor betydelse. Skulder som gäldenären har ådragit sig
47
genom kriminellt beteende av grövre beskaffenhet medför i allmänhet Prop. 1993/94:123
att möjligheten att erhålla skuldsanering är liten, om än inte utesluten.
Tidpunkten för brottsligheten kan härvid ha betydelse. Med grov kri-
minalitet har i detta sammanhang likställts lättsinnig, spekulativ och
hänsynslös skuldsättning. Har gäldenären ådragit sig skulder i syfte
att kvalificera sig för skuldsanering kan detta hindra att skuldsanering
beviljas. Omständigheterna vid skuldernas tillkomst kan också tala/ör
skuldsanering. Har gäldenären exempelvis genom borgensåtagande
för familjemedlemmars skuld ådragit sig en betydande skuldbörda är
betänkligheterna mot skuldsanering mindre.
Hur gäldenären har hanterat sin skuldsituation fram till ansökan om
skuldsanering är ytterligare en omständighet som rätten tillmäter
betydelse i skuldsaneringsärendet. Rimliga amorteringar av skulden
talar för skuldsanering. Har gäldenären däremot bringat sina till-
gångar i säkerhet för borgenärerna, exempelvis genom äktenskaps-
förord till förmån för maken eller genom att driva rörelse i makens
namn, får skuldsaneimg som regel anses utesluten. Det förhållandet
att gäldenären har haft en hygglig nettoinkomst utan att för den skull
ha avbetalat på skulden talar emot skuldsanering. Detsamma gäller
om gäldenären har prioriterat avbetalningar på skulder som är säk-
rade med annans borgenåtagande. Har gäldenären trots ekonomiska
svårigheter skuldsatt sig ytterligare, försvåras möjligheten för honom
att erhålla skuldsanering.
Vid rättens prövning skall dessutom beaktas gäldenärens intresse av
att erhålla skuldsanering och hans sätt att förhålla sig under ärendets
handläggning. Om gäldenären förtiger viktiga fakta eller döljer rele-
vanta omständigheter eller tillgodoser någon speciell borgenär fram-
för en annan, bör skuldsanering inte komma i fråga.
Även andra omständigheter än de nu redovisade kan beaktas i
skuldsaneringsärendet. I förarbetena nämns näraliggande möjligheter
till arv eller ekonomiskt bistånd från familj eller vänner. Det har
emellertid ansetts ligga närmare till hands att borgenärerna får bära
förlustrisken i stället för närstående som inte har haft någon fördel av
skuldsättningen.
Det finns dock anledning att framhålla att rätten i skuldsanerings-
ärendet gör en totalbedömning, där alla relvanta omständigheter vägs
samman. Några i praktiken vanligt förekommande orsaker till avslag
är att gäldenären har stora, återkommande skatteskulder. Över huvud
taget i de fall det finns tecken på skatteflykt eller andra illojala
förfaranden försvåras möjligheterna att erhålla skuldsanering.
Däremot anses ränta på gamla skatteskulder inte utgöra något hinder
för att bevilja skuldsanering. Vidare fästs stor vikt vid hur gäldenären
själv har försökt att klara upp sin ekonomsika situation. Har han inte
gjort några allvarligt menade försök att lösa sina ekonomiska pro-
blem, talar det för att skuldsanering inte beviljas. En annan orsak till
avslag kan vara att gäldenären är endast tillfälligt arbetslös. I ett
sådant fall brister det ofta i kravet att situationen skall vara "hopp-
lös". Även det förhållandet att de löpande utgifterna är större än de
löpande inkomsterna talar emot skuldsanering. I flera fall utgör
oklara boendeförhållanden, ofta i samband med äktenskapsskillnad,
hinder mot skuldsanering. I dessa fall går det nämligen inte att göra
48
upp en tillräckligt säker budget, eftersom den viktiga post boende- Prop. 1993/94:123
kostnaden normalt utgör inte kan beräknas. Hinder mot skuldsanering
föreligger över huvud taget i de fall det inte går att göra tillräckligt
säkra prognoser beträffande gäldenärens framtida inkomster och ut-
gifter. Att så är fallet beror oftast på bristande medverkan från gälde-
närens sida. Slutligen är det förhållandevis vanligt att skuldsanering
inte beviljas därför att skulderna är för färska.
Gäldenärer med en betydande skuldsättning i form av studielån har
såväl i lagstiftning som i praxis blivit föremål för särskilt intresse. Av
den ursprungliga lagregleringen framgick inte klart hur studieskulder
skulle behandlas i skuldsaneringsärendet. Formellt mötte inte något
hinder mot att ta med även sådana skulder, men domstolarna ställde
sig i regel avvisande till detta. Man hänvisade bl.a. till att det fanns
möjlighet till f.d. studerande att få vissa räntebidrag och till att en
akademisk utbildning är avsedd att ge den skuldsatte en hög inkomst
i framtiden.
År 1987 gjordes vissa lagändringar som rörde gäldenärener med
studieskulder. Det tillskapades då ett särskilt system på detta område
med rätt till antingen bidrag till att betala studieskulden eller eftergift
av skulden. Syftet med den senare regleringen är att en låntagare som
har försökt att betala av studieskulden men har misslyckats skall ges
möjlighet - genom nedskrivning av skuldbeloppet - att kunna betala
av den inom 15 år. Beslutsinstans är Hypoteksbanken. Eftergift sker
efter en individuell behovsprövning. Man kan tidigast komma i fråga
för eftergift när tolv år gått sedan utbildningen avbrutits eller
avslutats. Den resterande skulden skall betalas under tre år. Skäl till
eftergift är bl.a. långvarig sjukdom eller arbetslöshet.
Vid sidan av detta särskilda eftergiftssystem blev det genom refor-
men år 1987 också möjligt att erhålla skuldsanering även i de fall
skuldmassan innehöll studieskulder. Vid prövningen av en sådan an-
sökan har domstolen att på vanligt sätt ta ställning till om det
kvalificerade insolvensrekvisitet är uppfyllt. Därvid skall beaktas att
en studieskuld är en skuld som påtas som en långsiktig investering för
att senare i livet ge utdelning i form av exempelvis hög lön. I mo-
tiven till ändringarna påtalas att det därför inte alltid kan förutsättas
att en sådan investering skall vara möjlig att avveckla inom fem år.
Skuldsaneringsbeslutets innehåll och rättsverkningar m. m.
Ett beslut av rätten som tillmötesgår gäldenärens begäran om skuld-
sanering, skall klargöra vilken del av gäldenärens skulder som berörs
av skuldsaneringsbeslutet, med angivande av den procentsats vartill
skulderna sätts ned. Beslutet kan också innebära att gäldenären får
anstånd viss tid med att betala den skuld som återstår efter ett beslut
om skuldsanering. Vidare skall av beslutet framgå storleken av, och
förfallotiden för, avbetalningsbeloppen. Nedsättningsprocenten skall
vara densamma för samtliga skulder som omfattas av beslutet. Näm-
nas kan att rätten inte kan fastställa en annan, högre procentsats än
den som gäldenären själv har förklarat sig beredd att godta. Rättens
möjlighet enligt lagen att delvis tillmötesgå gäldenärens begäran tar
sikte på de fall där rätten förordnar att skuldsaneringsbeslutet skall
4 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 123
avse skulder som har uppkommit före viss tidigare tidpunkt än den Prop. 1993/94:123
normala. Det normala är annars att beslutet omfattar alla skulder som
har uppkommit före rättens beslut om inledande av skuldsanering
(fristdagen). De skulder som har uppkommit före fristdagen skall
dock behandlas lika, dvs. samma procentuella nedsättning skall
tillämpas för samtliga skulder. Det saknas alltså möjlighet att besluta
om totalt bortfall av vissa skulder, exempelvis äldre sådana och sam-
tidigt nedsättning av andra skulder, exempelvis färskare sådana. Det
är inte heller möjligt att inom ramen för ett skuldsaneringsbeslut be-
stämma att vissa fordringar, t.ex. fordringar som endast uppgår till
smärre belopp ("småfordringar"), helt skall undantas eller att
fordringar med hänsyn till sin karaktär skall särbehandlas. Någon
skillnad mellan prioriterade och oprioriterade fordringar görs över
huvud taget inte. Det allmännas fordringar på skatter och avgifter
omfattas av skuldsaneringsbeslutet på samma sätt som andra for-
dringar. Likabehandlingsprincipen är således konsekvent genomförd
i lagen. Ett undantag görs dock i det att skuldsaneringsbeslutet inte
omfattar fordringar med panträtt som säkerhet i den utsträckning
panten förslår till betalning av fordringen. Uppstår det efter reali-
sation en "restskuld" omfattas däremot den av skuldsaneringsbeslutet.
Fordringar som gäldenären har bestritt behandlas i skuldsanerings-
ärendet som om de inte vore bestridda. Skuldsaneringslagstiftningen
inrymmer alltså inte några möjligheter till tvistelösning. Sådant får i
förekommande fall lösas inom den vanliga tvistemålsprocessen. Lagen
innehåller också en regel om att gåvolöften bortfaller. Detsamma
gäller ränteanspråk på de av beslutet omfattade fordringarna för tiden
efter det att skuldsaneringförfarandet har inletts.
Huvudregeln vad gäller nedsättningen är att skulden skall sättas ned
till ett belopp, som gäldenären med återhållsam livsföring klarar av
att betala under en femårsperiod. Undantagsvis kan en längre eller en
kortare tidsperiod fastställas. I förarbetena till lagen förutsätts att
nedsättning till noll, dvs totalt skuldbortfall endast undantagsvis skall
förekomma. I praktiken har det emellertid visat sig att nedsättning till
noll förekommer i cirka en tredjedel av alla de fall där skuldsanering
beviljas. Totalt skuldbortfall förekommer dock i stort sett endast i
sådana fall där gäldenärens livssituation radikalt har förändrats sedan
skulderna uppkom. De månatliga betalningarna som gäldenären gör
ligger i genomsnitt på 500 - 3 000 danska kronor. Månatliga avbetal-
ningar på endast några hundratal kronor förekommer knappast i prak-
tiken.
Efter det att ett skuldaneringsförfarande har inletts kan exekutiva
åtgärder i form av kvarstad och utmätning inte äga rum för fordringar
som omfattas av skuldsaneringsförfarandet. För fordringar som inte
omfattas av förfarandet, exempelvis fordringar med pant som säker-
het eller fordringar som har uppkommit efter ett beslut om att inleda
skuldsanering, möter däremot - med vissa inskränkningar - inte något
hinder mot exekutiva åtgärder. Ett skuldsaneringsförfarande påverkar
inte möjligheterna att erhålla införsel i gäldenärens lön för exempelvis
underhållsbidrag och böter.
Den omständigheten att gäldenären har ansökt om skuldsanering ut-
gör inte något hinder mot att rätten på vanligt sätt prövar en konkurs-
50
ansökan mot denne. En sådan prövning kan ske även sedan skuldsa- Prop. 1993/94:123
neringsbeslut har meddelats. Som nämnts innehåller den danska lag-
stiftningen också en möjlighet till skuldsanering i konkurs; ett
förfarande som dock - tvärtemot lagstiftarens intentioner - har kom-
mit att tillämpas endast i ett fåtal fall. De grundläggande förutsätt-
ningarna för att uppnå skuldsanering i konkurs är desamma som för
skuldsanering utan konkurs. Även rättsverkningarna av en skuld-
sanering i konkurs är desamma som en skuldsanering utan konkurs.
Lagstiftningen innehåller också en specialreglering som innebär att
konkurslagens återvinningsbestämmelser har gjorts tillämpliga även
på skuldsaneringsförfarandet utan konkurs.
Till skillnad mot vad som gäller vid konkurs förlorar en gäldenär
som har ansökt om skuldsanering inte i något skede under ärendets
handläggning rådigheten över sin egendom eller över sin ekonomi.
Ett skuldsaneringsbeslut har samma rättsverkningar som en stadfäst
förlikning. Det innebär bl.a. att ett i beslutet angivet avbetal-
ningsbelopp, som inte erläggs i rätt tid, genast kan bli föremål för
exekutiva åtgärder hos gäldenären.
Genom skuldsaneringsbeslutet befrias alltså gäldenären helt eller
delvis från betalningsansvaret för de skulder som omfattas av be-
slutet. Beslutet är bindande även för de borgenärer som inte är kända
vid den tidpunkt då beslutet fattas. Beslutet gäller inte bara mellan
gäldenären och hans primära fordringsägare, utan även mellan gälde-
nären och eventuella borgensmän och andra medgäldenärer. Det inne-
bär att de senare inte till den del betalningsansvaret har fallit bort kan
göra regresskrav gällande mot gäldenären. Skuldsaneringsbeslutet ut-
gör inte något hinder för borgenärerna att utkräva betalning enligt
den ursprungliga förbindelsen av en borgensman eller annan solida-
riskt ansvarig medgäldenär.
Omprövning av ett skuldsaneringsbeslut
Ett skuldsaneringsbeslut skall i största möjliga utsträckning vara defi-
nitivt. När särskilda hänsyn gör sig gällande kan dock gäldenären i
rena undantagsfall efter ansökan få till stånd en omprövning. Det som
då kan ändras är avbetalningsbestämmelsema och eventuella anstånds-
bestämmelser. Däremot kan nedskrivningsprocenten inte ändras. En
ändring av avbetalningsbestämmelserna måste omfatta alla berörda
fordringar; likabehandlingsprincipen får alltså alltjämt verka. Det
finns inte någon motsvarande möjlighet att ändra ett beslut om skuld-
sanering om gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen skulle
förbättras i förhållande till de beräkningar som gjordes vid pröv-
ningen i skuldsaneringsärendet.
Ett skuldsaneringsbeslut kan dock omprövas också på begäran av
en berörd borgenär. Så är fallet om det visar sig att gäldenären under
skuldsaneringsbehandlingen gjort sig skyldig till någon form av svek
eller om denne på annat sätt grovt åsidosätter vad som åligger honom
enligt skuldsaneringsbeslutet. Enbart det förhållandet att gäldenären
inte förmår fullgöra sina åligganden enligt avbetalningsplanen är dock
inte tillräckligt för att upphäva beslutet.
51
Förfarandets gång m. m.
Prop. 1993/94:123
Ansökan om skuldsanering görs vid den skifteret (ett till domstol i
första instans knutet judiciellt organ motsvarande det tidigare svenska
konkursdomarinstitutet) där gäldenären har sitt hemvist. Lagen inne-
håller inte något krav på att sökanden är dansk medborgare, men ett
visst krav på anknytning till landet finns.
Ansökan skall göras på en för ändamålet särskilt utarbetad blankett.
I ansökan skall gäldenären redogöra för sin familjesituation, sin ut-
bildning och sina arbetsförhållanden. Inkomster och utgifter samt till-
gångar och skulder skall utförligt redovisas i ansökan. Kopior av de
senaste självdeklarationema samt skattsedlar för de senaste tre åren
skall ges in tillsammans med ansökan. Detta gäller även lönebesked
och pensionsbesked för de senaste tre månaderna. För den som är gift
eller sambo skall motsvarande uppgifter lämnas för partnern. Gälde-
nären undertecknar sin ansökan under straffansvar och försäkrar på
heder och samvete att de lämnade uppgifterna är korrekta. Om det
under ärendets handläggning kommer fram att ansökan innehåller
medvetna oriktigheter, medför detta att ansökan avslås. Ansökan kan
också komma att avvisas direkt om den har formella brister eller det
framstår som utsiktslöst för sökanden att erhålla skuldsanering.
Om ansökan inte avvisas skall rätten snarast möjligt kalla till ett
sammanträde. Detta första sammanträde har en utredande karaktär.
Vid sammanträdet får gäldenären tillfälle att komplettera sin ansökan.
Rätten har en skyldighet att vägleda gäldenären på detta stadium. Det
är också relativt vanligt att gäldenären biträtts av företrädare för de
sociala myndigheterna vid upprättandet av sin ansökan. Sammanträdet
utmynnar inte sällan i att gäldenären får viss tid på sig att kom-
plettera sin ansökan. Sammanträdet kan emellertid också utmynna i
att rätten direkt avvisar ansökan. Avvisning kan också ske efter det
att gäldenären har kompletterat sin ansökan och ett nytt sammaträde
med gäldenären har satts ut. Vid detta första sammanträde, eller
sammanträden, deltar alltså endast gäldenären, även om borgenärs-
synpunkter redan då kan finnas tillgängliga. Här sker den första
sållningen av ärendena. Om avvisning inte sker, kan rätten vägra att
inleda skuldsanering under förutsättning att det inte finns någon
rimligt utsikt för gäldenären att erhålla skuldsanering, gäldenären
uteblir från ett sammanträde eller gäldenären inte ställer begärd
säkerhet för kostnaderna i ärendet.
Om rätten beslutar att inleda skuldsanering, skall detta kungöras i
viss ordning. I kungörelsen skall okända borgenärer uppmanas att ge
sig till känna. Rätten beslutar också att lämna ärendet över till en
särskilt förordnad rättens medhjälpare. Ungefär tjugofem procent av
alla ansökningar når så långt. För storstäderna är andelen lägre. I
Storköpenhamn beviljas skuldsanering i ungefär 15-20 procent av
alla skuldsaneringsärenden, dvs. i nära nog alla ärenden där skuld-
sanering har inletts). Rättens medhjälpare utses bland advokater,
företrädesvis - enligt vad som upplysts - bland sådana som inte
sysslar med konkursförvaltning. Rättens medhjälpare skriver vanligen
ett brev till gäldenären, socialmyndigheten och skattemyndigheten.
Några sekretessproblem finns inte. Domstolen kan hämta in alla er-
52
forderliga uppgifter från andra myndigheter och kan lämna fullmakt Prop. 1993/94:123
till rättens medhjälpare att göra detsamma. Trots att det inte är något
krav i lagen inhämtas dock regelmässigt gäldenärens samtycke till att
sådana uppgifter hämtas in. Skulle gäldenären vägra att medverka på
denna punkt, kan ansökan komma att avslås. Rättens medhjäpare kon-
taktar också skriftligen alla kända borgenärer. Rättens medhjäpare har
också ett eller flera sammanträffanden med gäldenären. Det är inte
ovanligt att något sådant sammanträffande äger rum i gäldenärens
hem. Vid dessa sammanträffanden gås gäldenärens familjesituation
liksom sociala förhållanden i övrigt igenom och en familjebudget görs
upp. Rättens medhjälpare avslutar sitt arbete med att tillsammans med
gäldenären upprätta ett förslag till skuldsanering. I förslaget anges
bl.a. nedsättningsprocenten och hur mycket gäldenären månatligen
skall betala till ett särskilt bankkonto. Förslaget tillställs rätten, som
sätter ut ett sammaträde till vilket gäldenären och samtliga borgenärer
kallas. Det är dock mycket ovanligt att någon borgenär inställer sig
till sammanträdet. Vid sammanträdet går man igenom gäldenärens
förslag till skuldsanering. Tillfälle ges att ställa frågor till gäldenären.
Vid sammanträdet kan också någon representant för de sociala myn-
digheterna vara närvarande. I anslutning till detta sammanträde avgör
rätten ärendet. På detta stadium avslås ett ärende ytterst sällan.
Eftersom ett meddelat skuldsaneringsbeslut oftast innehåller en av-
betalningsuppgörelse är det nödvändigt med någon form av reglering
även av det försatta förfarandet. I och med att ärendet är avslutat är
dock rätten och rättens medhjälpare hindrade från att medverka. I
regel innehåller därför skuldsaneringsbeslutet en anvisning om att ett
visst månatligt belopp skall sättas in på ett konto i en bank. Med-
hjälparen tillställer banken en fördelningslista, av vilken det framgår
vilket belopp varje borgenär skall påföras. De medel som sätts in på
kontot görs oåtkomliga för såväl gäldenärens som borgenärernas
dispositioner. Den kontoförande banken skall inte heller kvittningsvis
kunna göra gällande någon rätt till medlen på kontot. En gång per år
fördelas sedan de insatta medlen bland de berättigade borgenärerna.
Banken är berättigad till ersättning för sin hantering av kontot. Denna
ersättning skall erläggas av gäldenären, som i gengäld tillgodoförs
ränta på behållningen. Enligt vad som har upplysts är det emellertid
vanligt att kontot görs räntelöst och att gäldenären som kompensation
härför befrias från hanteringsavgiften.
Kostnader och statistik m. m.
Det till folketinget framlagda förslaget om en skuldsaneringslag inne-
höll en regel om att gäldenären skulle betala en ansökningsavgift på
1 500 danska kronor. Den delen av förslaget kritiserades dock starkt
under behandlingen av lagförslaget i folketinget och regeln om ansök-
ningsavgift kom inte att inflyta i den lag som antogs av folketinget.
De kostnader som uppstår i ett skuldsaneringsärende kan sägas vara
av tre slag. Det är kostnader hos domstolen och andra myndigheter,
kungörelsekostnader och ersättning till rättens medhjälpare. Det är
naturligtvis svårt att exakt beräkna kostnaderna för förfarandet hos
domstolen och andra myndigheter. Den personal som vid domstolarna
53
sysslar med skuldsaneringsärenden har också med andra arbetsupp- Prop. 1993/94:123
gifter. Detsamma torde gälla förhållandena hos de sociala instanser
och skattemyndigheter som är inblandade i ett skuldsaneringsför-
farande. Försiktiga beräkningar som har gjort inom Justitiedeparte-
mentet på grundval av vad som upplysts från S - og Handelsretten
pekar mot att förfarandet kräver fem årsarbetskrafter vad gäller
domarpersonal och två vad gäller övrig personal. En årskostnad
(siffrorna är från år 1991) för dessa tjänster kan mycket ungefärligt
uppskattas till två miljoner danska kronor. Rättens medhjälpare ersätts
normalt med 8 - 10 000 danska kronor per ärende, ibland upp mot
15 000 kr. Denna kostnad uppkommer emellertid endast i cirka
25 procent av alla ärenden, eftersom ungefär 75 procent av alla an-
sökningar avvisas eller avslås innan någon medhjälpare har förord-
nats. Med en årlig ärendevolym om ungefär 2 200 ärenden i vilka
skuldsanering beviljas och där således rättens medhjälpare har
förordnats blir årskostnaden för rättens medhjälpare 27,5 miljoner
danska kronor (genomsnittskostnaden har då satts till 12 500 danska
kronor). Den totala årskostnaden för danska staten är alltså cirka
30 miljoner danska kronor plus kostnaderna för kungörelseannon-
sering.
Antalet ansökningar det första året (1984) lagen var i kraft uppgick
till 2 760. Då skall observeras att lagen trädde i kraft först den 1 juli
det året. Äret därpå uppgick antalet ansökningar till 5 546. För åren
1986 och 1987 uppgick antalet ansökningar till 3 797 respektive
4 000. Härefter har antalet ansökningar och antalet beviljade
skuldsaneringar fördelat sig som följer.
|
År |
ansökningar |
beviljade ansökningar |
|
1988 |
4 394 |
1 415 |
|
1989 |
5 690 |
1 363 |
|
1990 |
6 661 |
2 016 |
|
1991 |
7 745 |
2 161 |
Allmänt
I Finland trädde lag om skuldsanering för privatpersoner i kraft den
8 februari 1993. Samma dag trädde också lag om företagssanering i
kraft. De två lagarna kan sägas utgöra en helhet avsedd att, åtmin-
stone till viss del, ersätta konkurs. Som lagarnas namn anger avser
den ena rekonstruktion av privatpersoners ekonomi och den andra re-
konstruktion av företag med ekonomiska problem.
Målsättningen med reformen är enligt propositionen med förslag till
lag om skuldsanering för privatpersoner att det nya regelkomplexet
på ett balanserat sätt skall trygga de intressen som parterna har i en
situation med skuldproblematik. Gäldenären skall fa en möjlighet att
54
rätta till sin ekonomiska situation, samtidigt som borgenärerna skall Prop. 1993/94:123
tryggas en rättmätig andel av gäldenärens nuvarande och framtida in-
komster. De olägenheter och sociala kostnader som samhället föror-
sakas till följd av "överskuldsättning" skall hållas så små som möjligt.
Gäldenärskretsen och skuldsituationen
Alla privatpersoner kan komma i fråga för skuldsanering. Regle-
ringen bygger på att gäldenären själv skall ansöka om skuldsanering.
Enligt lagen är det möjligt för makar, solidariskt betalningsansvariga
gäldenärer samt gäldenär och borgensman att gemensamt ansöka om
skuldsanering. Förutsättningarna för att erhålla skuldsanering är att
gäldenären är insolvent. Insolvens är dock inte en tillräcklig förut-
sättning för att erhålla skuldsanering. Betydelse skall därutöver till-
mätas å ena sida orsakerna till insolvensen samt å andra sidan graden
av insolvens, orsakerna till skuldsättningen och andra omständigeter
beträffande gäldenären. Med beaktande av behovet av skuldsanering
utgör sådan insolvens som beror på sjukdom, arbetslöshet eller lik-
nande och som inte beror på gäldenären själv en förutsättning för
skuldsanering. I den finländska lagen ingår också en allmän skälig-
hetsprövning vid bedömningen om en ansökan om skuldsanering skall
bifallas. Även näringsidkare kan erhålla skuldsanering enligt lagen.
I dessa fall föreskrivs emellertid vissa tilläggsförutsättningar. Sålunda
får skulderna inte alls, eller endast till mindre del, härröra från den
näringsverksamhet gäldenären nu bedriver. Skuldsanering kan dock
beviljas trots att sådana skulder finns om dessa skulder fortlöpande
kan betalas ur verksamheten. Är gäldenären delägare i ett rörelse-
drivande "handelsbolag", får han beviljas skuldsanering endast om
bolaget är solvent och inte heller hotas av insolvens, eller om bolaget
är föremål för företagssanering enligt den särskilda lagen därom.
I förarbetena till lagen framhålls att det är viktigt att sådana
personer vars skuldsättning präglas av ur allmän samhälls- och betal-
ningsmoralisk synvinkel tvivelaktiga drag inte kommer att omfattas
av systemet. I lagen ställs därför upp en rad allmänna hinder för en
skuldsanering. Sådana allmänna hinder är att en person har dömts för
- eller till och med endast är misstänkt för - brott genom vilka han
har försökt uppnå ekonomisk vinning och att skulderna härrör från
denna brottsliga verksamhet. Vidare utgör det förhållandet att skul-
derna har uppkommit i näringsverksamhet i vilken gäldenären har
förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna hinder mot skuldsanering.
Ett annat hinder är att gäldenären försvagat sin ekonomiska ställning
genom transaktioner som kan vara återvinningsgrundade i ett kon-
kurssammanhang eller att gäldenären undanhållit egendom i samband
med exekutiva åtgärder mot honom. Ytterligare ett hinder är att gäl-
denären på visst sätt har förfarit bedrägligt vid kreditgivning till
honom. I lagen finns dessutom uppräknat ett antal hinder som mer
direkt har med själva skuldsaneringsförfarandet att skaffa. Således
utgör det hinder mot skuldsanering att gäldenären inte medverkar
lojalt i förfarandet, att det finns anledning att anta att gäldenären inte
kommer att iaktta det betalningsprogram (avbetalningsplan) som skall
fastställas i skuldsaneringsbeslutet eller att gäldenären har erhållit
55
skuldsanering tidigare. De nu uppräknade hindren är dock inte abso- Prop. 1993/94:123
luta hinder mot skuldsanering. Trots att något eller några av dessa
hinder föreligger är det alltså inte otänkbart att ändå bevilja en
gäldenär skuldsanering. Det krävs då, som det uttrycks i lagen, "sär-
skilda motskäl".
Den finländska lagstiftningen om skuldsanering innehåller också en
alternativ möjlighet för den som har tvingats att infria ett borgens-
åtagande och därigenom blivit insolvent. En sådan gäldenär kan i sär-
skild ordning få till stånd en reglering av borgensansvaret utan skuld-
sanering. Man skulle kunna benämna detta som en form av partiell
skuldsanering. Förutsättningarna för detta alternativa förfarande är att
borgensmannen för att infria borgen måste realisera sin ägda bostad
eller annan egendom som han behöver för att tillgodose sin egen eller
familjens bastrygghet. Dessutom gäller vissa andra allmänna förut-
sättningar liknande dem som gäller för skuldsanering.
Skuldsaneringsbeslutets innehåll och rättsverkningar
Om en gäldenär beviljas skuldsanering skall rätten fastställa ett
betalningsprogram som motsvarar gäldenärens betalningsförmåga. Ett
sådant betalningsprogram skall fastställas individuellt för varje
gäldenär, även i de fall flera gäldenärer har ansökt gemensamt. Det
är dock möjligt att fastställa ett gemensamt betalningsprogram för
medgäldenärer som är solidariskt betalningsansvariga för en säker-
hetsskuld och som har ansökt om skuldsanering gemensamt. Med
säkerhetsskuld avses en skuld för vilken säkerhet finns i form av
exempelvis pant eller borgen.
I lagen anges ett antal olika skuldsaneringsmetoder. Med detta avses
olika sätt att reglera den framtida betalningsskyldigheten. De metoder
som anges är att ändra tidtabellen för betalning av en skuld, bestäm-
ma att amortering skall betalas före ränta, bestämma att skyldigheten
att betala kreditkostnader minskas samt att sätta ned skuldbeloppet
eller helt lyfta av betalningsansvaret. Säkerhets skulder kan inte inom
ramen för skuldsaneringen ned- eller avskrivas. Skuldsaneringen om-
fattar alltså rent principiellt även sådana skulder, men de särbehandlas
inom ramen för skuldsaneringsförfarandet i förhållandevis stor ut-
sträckning. För vanliga skulder, dvs. sådan skulder för vilka ingen
säkerhet har ställts, gäller likabehandlingsprincipen. Dessa skulder
skall erhålla lika stor relativ andel av gäldenärens betalningar. Detta
kan endast frångås om den berörde borgenären samtycker till det.
Offentligrättsliga borgenärer särbehandlas inte. Sådanas fordringar
omfattas av skuldsaneringen enligt samma regeler som andra for-
dringar. I den finländska lagen har det uttryckligen föreskrivits att
innehavaren av en offenträttslig fordran utan hinder av annan lag har
rätt att samtycka till en skuldsanering som till sitt innehåll motsvarar
de principer som föreskrivs i lagen. Den myndighet som fattar beslut
om sådant samtycke är den som har befogenhet att driva in fordran.
I lagen räknas i tretton punkter upp en mängd uppgifter som skall
anges i betalningsprogrammet. Hit hör vilka säkerhetsskulder respek-
tive vanliga skulder som finns, vilka delar av gäldenärens förmögen-
het som skall realiseras, gäldenärens förväntade framtida inkomster,
56
vad som gäldenären behöver förbehålla sig för egen och familjens Prop. 1993/94:123
levnadsomkostnader, gäldenärens avbetalningsförmåga per månad
samt skuldsaneringens innehåll, betalningstidtabell och betalnings-
programmets varaktighet m.m. Normalt skall betalningsprogrammet
gälla i fem år.
Den finländska lagen innehåller också ett flertal särregler för sådana
skulder där gäldenärens bostad utgör säkerhet för lånen.
Beträffande skulder som är oklara (tvistiga) till sitt belopp eller sin
grund innehåller lagen en föreskrift som säger att domstolen i skuld-
saneringsärendet skall bestämma till vilket belopp skulden skall tas
upp i betalningsprogrammet. Det är i sista hand domstolen som avgör
om det är möjligt utan att försena eller komplicera skuldsanerings-
förfarandet att inom ramen för detta förfarande pröva en tvistig
fordran. Om domstolen anser att sådan prövning inte är möjlig, har
domstolen att anvisa endera gäldenären eller borgenären att inom viss
tid väcka talan. Görs sådan anvisning hindrar det inte att skulden tas
upp - till av domstolen fastställt belopp - i betalningsprogrammet. Det
belopp som tas upp i betalningsprogrammet beträffande en tvistig for-
dran har ingen betydelse i en i särskild ordning anhängiggjord rätte-
gång beträffande samma fordran. Om skulden sedermera i en vanlig
tvistemålsprocess fastställs till ett annat belopp kan detta utgöra grund
för att ändra betalningsprogrammet. Är en betydande skuld oklar kan
detta också utgöra hinder för att bevilja skuldsanering.
När betalningsprogrammet har fastställts regleras förhållandet
mellan gäldenären och hans borgenärer av programmet i stället för av
de ursprungliga förbindelserna. En överenskommelse vid sidan av
programmet mellan gäldenären och någon av borgenärerna som om-
fattas av programmet är ogiltig. Betalningsprogrammet får dock inte
rättskraft på så sätt att ett fastställt betalningsprogram absolut och
slutgiltigt bestämmer innehållet i de rättsförhållanden som omfattas
av det. Programmets rätteverkningar kan t.ex. förfalla om gäldenären
försummar att följa det. Programmet kan också under vissa särskilda
förutsättningar ändras. Som tidigare nämnts hindrar programmet inte
heller att en fordran som omfattas av det prövas i vanligt tvistemål.
Betalningsprogrammet utgör inte heller en verkställighetsgrund,
dvs. en borgenär som omfattas av programmet kan inte med program-
met som grund begära verkställighet, om gäldenären har försummat
sina förpliktelser enligt det. Borgenären kan i en sådan situation i
stället hos domstolen begära att den skall bestämma att betalnings-
programmet förfaller.
Att betalningsprogrammet förfaller är den huvudsakliga påföljden
av att gäldenären försummar att iaktta vad som åligger honom enligt
programmet. Verkan av att programmet förfaller är med vissa undan-
tag, att förhållandet mellan gäldenären och hans borgenär återgår till
vad som gällde innan skuldsaneringen fastställdes. Det finns emeller-
tid vissa undantag som medger att gäldenärens slipper drabbas av den
nämnda påföljden. Det gäller exempelvis om hans försummelse är
ringa och den har rättats, om försummelsen har rättats och det är
sannolikt att den inte upprepas eller om huvudparten av programmet
redan har fullgjorts. Detsamma gäller om det finns grund för ändring
av programmet.
57
Ändring av betalningsprogrammet
Betalningsprogrammet kan ändras på ansökan av gäldenären eller en
borgenär. Ändringen kan innebära att programmet ändras i någon
eller några delar, exempelvis betalningstidtabellen eller nedskriv-
ningsprocenten. Men en ändring kan också innebära att hela betal-
ningsprogrammet förfaller.
Grund för ändring av betalningsprogrmmet är att gäldenärens betal-
ningsförmåga väsentligt har förändrats sedan programmet fastställdes.
Förändringen kan vara såväl en förbättring som en försämring av be-
talningsförmågan. Betalningsprogrammet kan alltså ändras åt båda
hållen. En annan grund för ändring är att en väsentlig omständighet
har framkommit först efter det att programmet faställdes. Betal-
ningsprogrammet kan också ändras då det efter det att programmet
fastställdes har framkommit en skuld som tidigare var okänd. Slut-
ligen kan ändring ske om det föreligger skäl för återvinning eller om
en tidgare oklar (tvistig) skuld i en tvistemålsprocess har fastställts till
ett belopp som avviker från det belopp varmed skulden togs upp i be-
talningsprogrammet.
Förfarandets gång
Som redan har nämnts förutsätts att gäldenären ger in en ansökan för
att ett ärende om skuldsanering skall tas upp. Ansökan görs hos dom-
stol (allmän underrätt). Behörig domstol är gäldenärens hemvistforum
eller om flera ansöker gemensamt den domstol som är hemvistforum
för någon av dem. Ansökan skall göras på en för ändamålet särskilt
fastställd blankett. Till ansökan skall fogas en fyllig utredning
beträffande gäldenärens ekonomiska och personliga förhållanden och
hans betalningsförmåga. I en till lagen knuten förordning om skuld-
sanering för privatpersoner anges tämligen detaljerat vilka krav som
ställs på innehållet i gäldnärens ansökan. Dessa krav får sägas vara
genomgående höga. I gäldenärens ansökan skall också finnas en redo-
görelse för hur han har försökt att nå en uppgörelse med borge-
närerna. I ansökan skall gäldenären också presentera ett förslag till
betalningsprogram samt förslag till utredare. De höga kraven på an-
sökans innehåll följs också upp med höga krav på gäldenärens med-
verkan under handläggningen av ärendet.
Domstolen kan innan den beslutar om skuldsanering skall inledas,
muntligen eller skriftligen höra en eller flera av de berörda borge-
närerna. Detta gäller även för en eventuell medgäldenär. Domstolen
har vidare en viss allmän utredningsskyldighet. Därvid har domstolen
möjlighet att införskaffa upplysningar från straffregistret och registret
över meddelade näringsförbud samt från utmätningsmannen (krono-
fogdemyndigheten), varvid den senare av rätten kan ges tillstånd att
bryta banksekretess m.m.
När en fullständig ansökan föreligger och rätten har inhämtat viss
utredning skall rätten ta ställning till om skuldsanering skall inledas.
Rätten skall besluta att skuldsanering skall inledas om de allmänna
förutsättningarna är för handen och inget av de uppräknade allmänna
hindren föreligger. Det är också ett formellt krav att gäldenären kan
Prop. 1993/94:123
58
visa att han försökt att nå en uppgörelse med sina borgenärer. Prop. 1993/94:123
I beslutet om att inleda skuldsanering skall rätten sätta ut en senaste
dag som gäldenären skall ge in ett förslag till betalningsprogram om
sådant inte har fogats till ansökan. Vidare skall borgenärerna och
vissa myndigheter underrättas om beslutet. Beslutet skall dock inte
kungöras offentligt. Om en utredare inte förordnas, skall beslutet
innehålla uppgift om en sista dag då borgenärerna skall yttra sig över
ansökan. Rätten skall också, om det är nödvändigt för att utreda
gäldenärens ekonomiska situation, för att realisera egendom eller i
övrigt för att genomföra skuldsaneringen, förordna en utredare. En
utredare kan också förordnas senare under ärendets handläggning. I
propositionen sägs att rätten vid sin bedömning av om det föreligger
behov av att förordna en utredare särskilt skall beakta antalet
borgenärer, hur pass täckande och pålitlig gäldenärens egen utredning
är och om det kan bli aktuellt att realisera gäldenärens bostad.
Förordnas en utredare skall han vara myndig och känd som en
hederlig man. Han skall inte stå i något sådant förhållande till
gäldenären eller någon av borgenärerna att hans opartiskhet kan
ifrågasättas. Han skall vidare inneha den förmåga, skicklighet och
erfarenhet som uppdraget kräver. I lagen anges särskilt att utmät-
ningsman (kronofogde) eller biträdande sådan kan förordnas till
utredare. Det framhålls i propositionen att om en utmätningsman tar
emot ett sådant uppdrag, så gör han det inte som ett tjänsteåliggande.
Utredarens uppgift är att utarbeta ett förslag till betalningsprogram.
För förslag till betalningsprogram har utarbetats särskilda formulär.
Hans första uppgift är sålunda att sammanställa en utredning över
gäldenärens betalningsförmåga och ekonomiska situation om inte gäl-
denärens ansökan och de bifogade handlingarna utreder situationen
tillräckligt. Utredningen är nödvändig framför allt därför att borge-
närerna skall få nödvändiga upplysningar för att kunna bedöma för-
slaget till betalningsprogram. På basis av utredningen skall utredaren
göra upp ett förslag till betalningsprogram. Då han utarbetar förslaget
skall han förhandla med gäldenären och borgenärerna. Utredaren
skall till sitt förslag foga ett sammandrag av gäldenärens och borge-
närernas utlåtanden över gäldenärens ansökan och det förslag som
utredaren gjort upp. Han kan också få rättens uppdrag att ombesörja
försäljning av gäldenären tillhörig egendom. Utredaren är också skyl-
dig att till rätten rapportera om han får kännedom om något för-
hållande som bör medföra att skuldsanering inte skall beviljas.
Utredaren har rätt till ett skäligt arvode och rätt att få ersättning för
nödvändiga kostnader för skötseln av sitt uppdrag. Utredarens arvode
och kostnadsersättning skall betalas ur statsmedel och dess belopp
fastställs av domstolen. Beslutet om arvodet och kostnadsersättningen
intas i det betalningsprogram som fastställs för gäldenären. Om
utredaren har förordnats att ombesörja försäljning av egendom till-
hörig gäldenären, tas dock utredarens arvode och kostnadsersättning
för detta uppdrag ur egendomens försäljningspris. Har ett allmänt
rättsbiträde verkat som utredare, betalas arvodet och ersättningen åt
kommunen. Justitieministeriet fastställer grunderna för arvodet och
ersättningarna.
När utredaren har fullgjort sitt uppdrag, eller om en komplett utred-
59
ning föreligger ändå, skall rätten ta ställning till om det föreslagna Prop. 1993/94:123
betalningsprogrammet skall fastställas. Domstolen har därvid möjlig-
het att sätta ut ett sammanträde till vilket gäldenären, utredaren och
borgenärerna kallas.
Rätten fastställer betalningsprogrammet om förutsättningarna för
skuldsanering föreligger och inget hinder finns. Den som har erhållit
skuldsanering registreras i ett centralt register.
Den finländska lagen innehåller ett antal särskilda regler om över-
klagandeförbud. Dessutom gäller generellt att processuella beslut
under ärendets handläggning inte får överklagas. I stort sett är det
enbart det slutliga beslutet att faställa betalningsprogrammet eller att
i stället vägra skuldsanering som går att överklaga till en högre
instans.
Rådgivning
I det lagförslag som föregick propositionen som innehåller det slutliga
lagförslaget föreslogs att kommunerna genom lag skulle åläggas att
anordna skuldrådgivning i kommunerna. Enligt detta förslag skulle
man i den kommunala skuldrådgivningen ge en i kommunen bosatt
person upplysningar och råd rörande skötseln av ekonomin och skul-
derna, ge hjälp i planeringen av hushållningen, utreda möjligheterna
att lösa de problem som har att göra med gäldenärens ekonomi och
biträda gäldenären i förhandlingar med borgenärerna. Vidare skulle
gäldenären få hjälp med att upprätta sin ansökan om skuldsanering
liksom med att utarbeta ett förslag till betalningsprogram. Skuld-
rådgivningen skulle enligt förslaget kunna ordnas som en uppgift för
kommunens egna tjänstemän, som samarbete mellan flera kommuner
eller genom köp av rådgivningstjänster från någon sammanslutning
som har kunskaper på området. Staten skulle delta genom att bidra
till kostnaderna för verksamheten. De remissinstanser som yttrade sig
över propositionsförslaget tillstyrkte förslaget i dessa delar.
I propositionen stannade man dock för att inte föreslå att kom-
munerna skall åläggas en lagstadgad skyldighet att ordna skuldråd-
givning. I propositionen framhålls att kommunerna enligt lag (lag om
anordnade av konsumentrådgivning i kommunerna 72/92) är skyldiga
att tillhandahålla konsumentrådgivning. Inom ramen för denna lag-
stiftning kan kommunernas tjänstemän bli tvungna att syssla med
olika slag av ekonomisk rådgivning till privatpersoner. Samma sak
gäller tjänstemän inom socialtjänsten. Det påtalas emellertid att ett
problem med skuldrådgivningen är att sådan inte står till buds på ett
jämlikt sätt i olika delar av landet och att resurserna inte är till-
räckliga. Det påtalas vidare att det finns ett inte obetydligt utbild-
ningsbehov för dem som skall syssla med praktisk skuldrådgivning.
Samtidigt framhålls att det är mycket viktigt med en fungerande råd-
givningsverksamhet så att man kan nå frivilliga lösningar utan att
domstol behöver medverka. Justitieministeriet har också satt i gång
olika utbildnings- och informationsprojekt inför ikraftträdandet av
skuldsaneringslagen.
60
Kostnader m. m.
Prop. 1993/94:123
Domstol beslutar i ärenden om skuldsanering ibland med ensamdoma-
re, ibland i annan, större sammansättning. I propositionen anges att
det är svårt att beräkna den årliga ärendevolymen, men den upp-
skattas till 6 000 - 8 000 ärenden per år. Det framhålls också i pro-
positionen att det är av stor vikt att ärendena är väl förberedda när de
väl når domstol och att domstolen när ett ärende väl är anhängiggjort
har möjligheter att anlita externa utredare. I propositionen antas att
antalet fordringsmål (inklusive vad som närmast motsvarar mål om
betalningsföreläggande) kommer att minska i och med att en skuld-
saneringslag införs. Sammantaget beräknar man att de finländska
domstolarna behöver ett resurstillskott på 7,2 miljoner mark, vilket
motsvarar en personalökning (domare och kanslipersonal) om 32 per-
soner för att handlägga ärenden enligt skuldsaneringslagen och enligt
lagen om företagssanering som trädde i kraft samtidigt med skuld-
saneringslagen.
Vidare har man beräknat att de statliga kostnaderna för utredar-
funktionen och för allmän rättshjälp som beviljas i skuldsanerings-
ärenden kommer att bli 10 miljoner mark. Slutligen antar man att
skuldsaneringslagen inte kommer att få någon inverkan på kommu-
nernas ekonomi.
Allmänt
I september 1990 tillsattes av Familie- og forbrukerdepartement och
Justits- og politidepartement en arbetsgrupp för att utreda möjlig-
heterna att skapa en ordning där personer med akuta och allvarliga
betalningsproblem skulle kunna få hjälp. Bakgrunden var att ut-
låningen till hushållen i Norge hade ökat dramatiskt under 1980-talet
för att år 1988 uppgå till 450 miljarder norska kronor. Arbetsgruppen
presenterade i början av år 1991 resultatet av sitt arbete i NOU
1991:16. Efter remissbehandling och ytterligare beredning inom
Bame- og familiedepartement antogs den 17 juli 1992 Lov om fri-
villig og tvungen gjeldsordning for privatpersoner (gjeldsordnings-
loven). Motiven till lagen finns i Ot.prp. nr. 81 (1991/92). Lagen
trädde i kraft den 1 januari 1993.
Gäldenärskretsen och skuldsituationen
De grundläggande kraven för att erhålla skuldsanering är att gälde-
nären är varaktigt ur stånd att infria sina förpliktelser, att det inte kan
uppfattas som stötande gentemot andra gäldenärer eller samhället i
övrigt, att gäldenären inte tidigare har beviljats skuldsanering och att
skulderna som huvudregel inte har anknytning till näringsverksamhet.
Lagen avser enbart fysiska personer, också den som är närings-
idkare. Som huvudregel far emellertid inte skulderna ha anknytning
61
till näringsverksamhet, om skuldsanering (gjeldsordning) skall kunna Prop. 1993/94:123
komma i fråga. Från denna huvudregel görs i lagen två undantag.
Om näringsverksamheten har upphört och det inte finns ouppklarade
förhållanden som har samband med den tidigare bedrivna närings-
verksamheten som skulle kunna äventyra en skuldsanering, så kan
skuldsanering komma i fråga. Det andra undantaget avser det fall att
de skulder som är knutna till näringsverksamheten relativt sett utgör
en obetydlig del av den totala skuldbördan. Även i ett sådant fall är
skuldsanering möjlig enligt lagen.
Om konkursförfarande har inletts, kan ett skuldsaneringsförfarande
inte inledas. Och om ett skuldsaneringsförfarande har inletts är detta
inte hinder för att inleda ett konkursförfarande. I det senare fallet
förfaller skuldsaneringsförfarandet.
Det huvudsakliga grundkravet för skuldsanering utgörs av ett kvali-
ficerat insolvensrekvisit. Gäldenären skall varaktigt vara ur stånd att
infria sina förpliktelser. I motiven framhålls att det är viktigt att knyta
an till invanda insolvensrättsliga begrepp. Detta bidrar till att allmän-
heten får klart för sig att skuldsaneringsförfarandet inte är något
lättillgängligt system som innebär att ens skulder bara "försvinner"
utan vidare. Det framhålls vidare att det måste göras en konkret be-
dömning i varje enskilt fall om kriteriet är uppfyllt. När det gäller
kravet på varaktighet konstateras i motiven att om gäldenären har
blivit arbetsoförmögen så torde kriteriet regelmässigt vara uppfyllt.
Är gäldenären däremot tillfälligt arbetslös, är kriteriet inte uppfyllt.
Arbetslösheten kan dock med hänsyn till gäldenärens ålder, arbets-
livserfarenhet m.m. vara sådan att man i ett enskilt fall kan komma
till att kriteriet om varaktighet är uppfyllt.
Ett annat grundkrav för att erhålla skuldsanering är att en sådan inte
får uppfattas som stötande bland andra gäldenärer eller hos allmän-
heten i stort. Typexempel härvidlag är att gäldenären medvetet har
agerat på ett sådant sätt att han skall komma att falla in under lagen,
att han undanhåller tillgångar eller att han håller inne med relevanta
upplysningar. Ett annat exempel som nämns i motiven är att gälde-
nären fört över sina tillgångar på maken eller makan. Skuldsanering
kan också vägras i de fall en stor del av skulden härrör från exempel-
vis böter. Ytterligare ett hinder för skuldsanering kan vara att huvud-
delen av skulderna har tillkommit förhållandevis nära inpå en ansökan
om skuldsanering. Skuldernas storlek i absoluta tal skall emellertid
inte ha någon självständig betydelse. I motiven framhålls att en skuld-
börda på 100 000 norska kronor i en familj med två inkomster inte
kan sägas vara särskilt stor, medan motsvarande skuld för en ensam-
stående pensionär kan vara det. Så länge gäldenärens ekonomiska
situation är sådan att han inte kan betala sina skulder vartefter de
förfaller till betalning, spelar den totala skuldbördan ingen roll. Det
nämns dock i motiven att det kan tänkas situationer där den uppgivna
totala skuldbördan är så liten att man kan misstänka att betalnings-
svårighetema mer beror på att vederbörande inte har ordning och
reda på sina ekonomiska förhållanden. I sådana fall är det ett tecken
på att man bör undersöka förhållandena närmare.
Slutligen är det ett formellt krav för att en ansökan om skuld-
sanering skall tas upp att gäldenären kan visa att han har försökt nå
62
en uppgörelse på egen hand med sina borgenärer.
Ansökan om skuldsanering m. m.
Den norska modellen kan sägas vara en modell i fyra steg. Som re-
dan har nämnts är det ett krav att gäldenären själv har försökt nå en
uppgörelse med sina borgenärer för att ett skuldsaneringsförfarande
skall kunna inledas. Detta kan sägas utgöra det första steget. Det
andra steget är att gäldenären ansöker om skuldsanering. En sådan
ansökan görs hos namsmannen (utmätningsmannen, dvs. närmast
motsvarande vår kronofogdemyndighet). Namsmannen kan avslå en
ansökan om skuldsanering eller överlämna ärendet till namsretten
(ungefär tingsrätt i särskild "utsökningssammansättning"). Hos
namsretten kan frivillig skuldsanering uppnås som ett tredje steg i
förfarandet. Som ett sista och jjärde steg kan namsretten besluta om
en tvingande skuldsanering.
Ansökan om skuldsanering skall alltså ställas till namsmannen på
den ort där gäldenären är bosatt. Personer med gemensamt hushåll
kan ansöka om skuldsanering gemensamt, men endast om de väsent-
ligen är solidariskt ansvariga för varandras skulder. Huvudregeln är
alltså att en ansökan skall avse endast en person.
I ansökan skall gäldenären ange sina inkomster, sin förmögenhet,
sina skulder, sina levnadsomkostnader och annat som kan vara av be-
tydelse i ärendet. Uppgifter i alla dessa hänseenden skall också
lämnas beträffande äkta maka eller make eller sambo. Ansökan skall
upprättas på en för ändamålet särskilt utarbetad blankett.
Vad gäller inkomster skall dessa uppges fullständigt. Det kan
förutom lön från en anställning vara fråga om pensioner och olika
slags bidrag som gäldenären tar emot. Beträffande förmögenhet skall
all fast såväl som lös egendom uppges. När det gäller fast egendom
eller andel däri skall upplysningar lämnas om egendomens art, stor-
lek, belägenhet, standard m.m. Ansökan skall också innehålla upp-
gifter om försörjningsbörda och om gäldenärens själv eller någon
annan hushållsmedlem har särskilda behov på grund av sjukdom eller
liknande. Hyra och andra fasta levnadsomkostnader skall också anges
i ansökan. I ansökan skall även lämnas uppgifter om gäldenärens
sociala situation. Särskilt skall anges om gäldenären förväntar sig att
den kan komma att ändras inom den närmaste framtiden exempelvis
genom en förestående äktenskapsskillnad, kommande arbetslöshet
eller annat som kan påverka den framtida ekonomiska situationen. I
ansökan skall också anges om gäldenären under de senaste två åren
har överfört egendom till någon honom närstående person.
I ansökan skall skulderna redovisas så utförligt och komplett som
möjligt. Namnet på varje enskild borgenär, skuldbeloppet, ränte-
satser, lånevillkor m.m. skall anges. Det skall också redovisas i
vilken utsträckning det finns säkerheter i form av pant eller borgen
för skulderna. Vidare skall gäldenären ange, om han själv har gått i
borgen för andras skulder och om man i så fall kan anta han skall
behöva infria sådana förpliktelser.
I ansökan skall gäldenären avge en förklaring att namsmyndig-
heterna (utmätningsmannen och tingsrätten) får inhämta upplysningar
Prop. 1993/94:123
63
om gäldenären från myndigheter och andra som kan ha upplysningar Prop. 1993/94:123
att lämna utan hinder av deras eventuella tystnadsplikt. Genom
gäldenärens förklaring upphävs nämligen tystnadsplikten. Regeln
medför inte någon skyldighet för en privatperson att lämna uppgifter
om gäldenären, men den ger honom en rätt att lämna uppgifter. Ett
motiv för regeln är att säkra att skuldsaneringen beviljas endast den
som öppet och ärligt redovisat sin ekonomiska situation. Regeln har
också en processekonomisk funktion i det att man på detta sätt kan se
till att utredningen blir komplett på ett så tidigt stadium som möjligt
och att handläggningen av ärendet inte störs av ständigt nytillkom-
mande uppgifter. Ansökan skall slutligen undertecknas av gäldenären
tillsammans med en förklaring om att uppgifterna i ansökan är läm-
nade efter bästa förmåga och att de så vitt gäldenären känner till är
riktiga och fullständiga. Gäldenären skall också (på ansökningsblan-
ketten) erinras om att uppgifterna lämnas under straffansvar.
Namsmannen har en allmän skyldighet att vägleda gäldenären.
Denna skyldighet kan vara omfattande i de fall gäldenären själv
saknar förmåga att exempelvis utarbeta ett förslag till hur hans
ekonomiska situation skall kunna lösas. Namsmannen har också en
allmän utredningsskyldighet. Namsmannen skall kontrollera att
ansökan formellt är i sin ordning och skall också se till att gäldenären
dokumenterar påståenden i sin ansökan samt i övrigt komplettrar
ansökan om så behövs. Namsmannen har också rätt att höra andra
personer för att på så sätt kontrollera riktigheten av de uppgifter som
gäldenären har lämnat. I motiven sägs också att namsmannen oan-
mäld skall kunna göra hembesök hos gäldenären för att kontrollera
vilken egendom som finns hos gäldenären och vilken levnadsstandard
han har.
Namsmannen kan också förordna en medhjälpare. En sålunda för-
ordnad medhjälpare skall känna till skuldsaneringslagen och det
förfarande som föreskrivs där och han skall kunna hjälpa gäldenären
med att utarbeta ett förslag till skuldsanering. Det framhålls i motiven
att medhjälparen är namsmannens medhjälpare och att han skall för-
hålla sig neutral i förhållandet mellan gäldenären och hans borge-
närer. Medhjälparen är berättigad till ersättning av allmänna medel
för sitt arbete och sina utlägg. I motiven förutsätts att advokater i inte
ringa utsträckning kommer att förordnas som medhjälpare. Avsikten
är dock inte att advokater eller andra jurister skall ha någon sorts
förtur till dessa uppdrag. Det anges att även andra yrkeskategorier
kan komma i fråga som medhjälpare, exempelvis revisorer och andra
ekonomer.
Namsmannen kan också besluta om att egendom som tillhör gälde-
nären skall säljas och också genomföra sådan försäljning. Detta gäller
också gäldenärens bostad om den är realiserbar. För dessa fall inne-
håller lagen särskilda regler. Dessa går i korthet ut på att gäldenären
är skyldig att låta sälja sin bostad om bostadens standard överstiger
gäldenärens och hans familjs rimliga behov. Lagens förarbeten inne-
håller vissa beskrivningar av hur detta skall bedömas.
Namsmannen kan avslå gäldenärens ansökan i tre fall. För det
första kan avslag medelas om det är uppenbart att de grundläggande
förutsättningarna för att erhålla skuldsanering inte är uppfyllda. För
64
det andra kan ansökan avslås om gäldenären inte medverkar till utred- Prop. 1993/94:123
ningen i ärendet. För det tredje slutligen kan ansökan också avslås
om gäldenären inte medverkar till att egendom säljs som namsmannen
ålagt gäldenären att sälja.
För det fall namsmannen inte avslår ansökan skall namsmannen när
han anser ärendet vara tillräckligt utrett överlämna ärendet till
namsretten (tingsrätten). Namsmannen kan alltså inte själv besluta om
skuldsanering. Inget hindrar dock att gäldenären själv under tiden
ärendet ligger hos namsmannen träffar en uppgörelse med sina bor-
genärer.
Det fortsatta förfarandet
När namsmannen har överlämnat ärendet till namsretten skall nams-
retten pröva om skuldsanering skall inledas. Skuldsanering skall
inledas om de grundläggande förutsättningarna för skuldsanering är
för handen. Här krävs inte att det är uppenbart att dessa förut-
sättningar är uppfyllda. Namsretten kan ställa vissa villkor för att
besluta om att inleda skuldsanering. Det kan exempelvis vara fråga
om att viss gäldenären tillhörig egendom först skall säljas. I sådant
fall återsänder namsretten ärendet till namsmannen som har att om-
besörja ifrågavarande försäljning för att sedan åter lämna över ären-
det till rätten. Ett beslut om att inleda skuldsanering kan inte
överklagas.
Om namsretten beslutar att inleda skuldsanering, skall namsmannen
- alltså inte namsretten - ombesörja att beslutet kungörs i Norsk
Lysingsblad (motsvarar Post- och Inrikes Tidningar) och också om
det är behövligt i ortstidning. Kungörelsen skall innehålla en upp-
maning till envar som har en fordran mot gäldenären att inom viss tid
(normalt tre veckor) anmäla sitt krav till namsmannen. Kända borge-
närer skall erhålla kopia av kungörelsen. Över huvud taget har
namnsmannen en viktig roll även efter det att namsretten har beslutat
att inleda skuldsanering. Namsmannen kan sålunda säkra viss egen-
dom som skall säljas och kan också se till att visst avdrag sker på
gäldenärens lön. Namsmannen skall dessutom skydda gäldenären mot
att en enskild borgenär försöker kräva ut sin fordran medan skuld-
saneringsförfarandet pågår. Har skuldsanering inletts, är gäldenären
under en tremånadersperiod skyddad mot borgenärerna. Under denna
period får borgenärerna inte framställa krav på betalning och inte
heller ta emot betalning från gäldenären. Det finns i lagen också
regler som förhindrar att borgenären i vissa fall kvittar en fordran
han har mot gäldenären mot ett krav gäldenären har mot honom. En
borgenär får inte heller under denna tid göra gällande förfallo-
klausuler och liknande mot gäldenären. Ränta löper under perioden,
men förfaller inte till betalning under tremånadersfristen.
I det norska systemet faller det allmännas skatte- och avgiftskrav
utanför en skuldsanering. I stället finns det inom skattesystemet regler
om av- och nedskrivning av sådana fordringar. I skuldsaneringsären-
det skall därför skatte- eller avgiftsmyndigheten - om sådana skulder
föreligger - inom sex veckor meddela om det har beslutats om av-
eller nedskrivning av skatte- eller avgiftsfordran. Skatte- eller
5 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 123
avgiftsmyndighetens beslut kan sedan läggas till grund för förhand- Prop. 1993/94:123
lingama med övriga borgenärer.
Under den aktuella tremånadersperioden - som kallas för förhand-
lingsperioden - är gäldenären skyldig att avsätta den del av lönen som
inte behövs för det omedelbara livsuppehället, att säga upp hyresavtal
och andra avtal som innebär framtida förpliktelser, att inte sälja eller
pantsätta egendom som tillhör honom och att inte ingå nya skuldför-
bindelser.
När tremånadersperioden har löpt till ända skall gäldenären så snart
som möjligt presentera ett förslag till skuldsanering. Förslaget skall
ges in till namsmannen som skall granska att förslaget inte strider mot
innehållet i skuldsaneringslagen. Om förslaget inte stämmer överens
med lagens krav, kan namsmannen uppmärksamma gäldenären på
detta så att gäldenären får tillfälle att korrigera sitt förslag.
Namsmannen kan inte själv göra ändringar i förslaget. Förslaget skall
bygga på en realistisk bedömning av gäldenärens betalningsförmåga.
Det står annars gäldenären till viss del fritt att ge förslaget det
innehåll han tror att borgenärerna kan godta. Avsikten på detta
stadium är nämligen att gäldenären och borgenärerna skall kunna
träffa en frivillig överenskommelse om skuldsanering. Om en öve-
renskommelse inte nås utom rätta, är dock frivilligheten inte total.
Lagen innehåller ett antal regler beträffande skuldsaneringens innehåll
som måste följas om man skall nå en frivillig skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen.
Det förslag om frivillig skuldsanering enligt lagen som borge-
närerna skall få ta ställning till skall innehålla all den information
som borgenärerna behöver för att kunna avgöra om de skall lämna
sitt samtycke till skuldsaneringen. Bland annat skall i förslaget anges
vilka fordringar som omfattas av skuldsaneringen, uppgift om med
vilket procenttal fordringarna skall betalas, hur mycket gäldenären
skall betala varje enskild borgenär varje månad, vilken egendom
gäldenären skall sälja respektive behålla och hur lång skuldsanerings-
perioden skall vara (normalt fem år). Lagen innehåller också en
möjlighet till att på detta stadium inför namsmannen hålla samman-
träde med gäldenären och borgenärerna.
Samtliga berörda borgenärer skall få del av skuldsaneringsförslaget.
De skall föreläggas viss tid (tre veckor) inom vilken de skall ta ställ-
ning till förslaget. Om en borgenär inte hör av sig, anses han ha god-
tagit förslaget. I fall en borgenär motsätter sig förslaget, skall han
ange grunden för detta. Om samtliga borgenärer godtar förslaget eller
inte hör av sig är skuldsaneringsförslaget antaget och en frivillig
skuldsanering enligt lagen är uppnådd.
Kan erforderliga samtycken inte erhållas för en frivillig skuld-
sanering kan gäldenären hos namsmannen begära tvingande skuld-
sanering. En sådan begäran, som skall åtföljas av ett förslag till
tvingande skuldsanering, skall vara namsmannen tillhanda inom
tremånadersperioden. Namsmannen skall genast överlämna ärendet
till namsretten. Tremånadersfristen förlängs automatiskt i ett sådant
fall med en månad. När särskilda skäl föreligger kan namsretten
förlänga perioden ytterligare. I motiven framhålls emellertid att denna
möjlighet skall utnyttjas endast i rena undantagsfall. I motiven nämns
66
vidare att gäldenärens möjlighet att föra ärendet vidare med en Prop. 1993/94:123
begäran om tvingande skuldsanering bör medverka till att det blir
lättare att nå en frivillig skuldsanering. Tvångsmöjligheten skall alltså
utgöra en press på borgenärerna att gå med på en frivillig skuldsa-
nering.
När namsretten har fått en begäran om tvingande skuldsanering
skall rätten göra en preliminär bedömning av gäldenärens förslag. Det
är två syften med denna preliminära bedömning: dels kan rätten ge
gäldenären tillfälle att komplettera och justera sitt förslag och dels
kan rätten härigenom konstatera att det är klart att skuldsanering inte
kan komma i fråga. I det senare fallet kan begäran om tvingande
skuldsanering avslås. Begäran kan också avslås om gäldenären inte
efterkommer en begäran från rätten om komplettering. Före ett even-
tuellt avslag skall gäldenären få tillfällle att yttra sig. Om begäran
inte avslås, skall rätten kalla gäldenären och samtliga kända borge-
närer till en muntlig förhandling. Till kallelsen skall gäldenärens
förslag fogas. Borgenärerna kan under vissa förutsättningar höra av
sig skriftligen i stället för att deltaga vid förhandlingen. Vid
förhandlingen skall förslaget gås igenom och det kan göras ändringar
i förslaget. Om en sålunda vidtagen ändring är till nackdel för någon
borgenär som inte deltar vid förhandlingen, skall den borgenären få
tillfälle att skriftligen komma med synpunkter på förslaget i ändrat
skick.
Namsretten skall efter det att förhandlingen och eventuell skrift-
växling har avslutats ta ställning till om tvingande skuldsanering skall
beviljas eller inte. Beviljas skuldsanering stadfäster domstolen för-
slaget i ett beslut. Om skuldsanering inte beviljas träffas beslut
härom. I det senare fallet kan gäldenären överklaga beslutet till högre
instans. Förslaget till tvingande skuldsanering skall stadfästas om dels
de grundläggande villkoren för skuldsanering är uppfyllda och dels
också vissa särskilda villkor som har att göra med innehållet i skuld-
saneringen är uppfyllda. Trots att dessa förutsättningar är uppfyllda
kan namsretten vägra att fastställa förslaget i vissa särskilt upp-
räknade fall. Dessa är att det skulle vara stötande att fastställa
förslaget, att det föreligger något uppenbart fel vid ärendets hand-
läggning som har påverkat förslaget eller att ett stort antal av
fordringarna är tvistiga. Dessa förutsättningar för avslag är alter-
nativa; föreligger någon av dem skall förslaget inte stadfästas. Det
finns anledning att observera att det förhållandet att gäldenären inte
själv har försökt nå en överenskommelse med sina borgenärer på
detta stadium inte är skäl för avslag. Som tidigare angivits är ju detta
annars ett formellt krav för att skuldsaneringsförfarandet skall kunna
inledas.
Innehållet i en skuldsanering och rättsverkningarna av en sådan m. m.
En skuldsanering - såväl en frivillig som en tvingande sådan - kan gå
ut på att skulderna helt eller delvis sätts ned, att betalningstiden för
skulderna förskjuts, att ränte- och avgiftskrav faller bort eller sätts
ned eller en kombination av dessa åtgärder.
Skuldsaneringen skall omfatta gäldenärens samtliga skulder med un-
67
dantag för vissa skulder som utgör betalning för framtida motpresta- Prop. 1993/94:123
tioner. De fordringar som omfattas av saneringen skall behandlas
lika, dvs. skall erhålla del av gäldnärens betalningsförmåga i relation
till sin storlek. En nedsättning av fordringsbeloppet skall alltså vara
procentuellt lika för alla. Från denna huvudregel finns ett stort antal
undantag.
Fordringar som har säkerhet i form av pant i gäldenärens bostad
undantas från likabehandlingsprincipen. Om gäldenären behåller sin
bostad, skall dessa fordringar hållas utanför skuldsaneringen till den
del pantens värde förslår med ett tillägg om tio procent för att under
den femåriga betalningsperioden täcka borgenärens krav på ränta.
Amortering skall inte betalas under denna period, men kapitalfordran
består. Lagen innehåller särskilda regler om hur bostaden skall vär-
deras i detta sammanhang. Andra fordringar som är säkrade med pant
i bostaden, men där pantens värde inte räcker till betalning behandlas
som fordringar utan pantsäkerhet. Vad som nu sagts om fordringar
med pant i bostaden gäller i huvudsak även för fordringar säkrade
med pant i annan egendom.
Skatte- och avgiftskrav särbehandlas också. I lagen anges att dessa
krav behandlas i enlighet med föreskrifter givna av Konungen. Inne-
börden av denna reglering är att skatte- och avgiftskrav helt faller
utanför skuldsaneringsförfarandet. De myndigheter som har att beva-
ka dessa krav får emellertid kännedom om det pågående skuldsane-
ringsförfarandet. Lagstiftarens tanke är att dessa myndigheter skall
utnyttja de möjligheter till nedsättning och eftergift som finns i
särskilda författningar inom skatte- och avgiftsområdet. Offentliga
låneinstitut särbehandlas däremot inte i skuldsaneringslagen. De
behandlas som vilken enskild borgenär som helst.
Fordringar på underhållsbidrag enligt den familjerättsliga lagstift-
ningen skall ges full utdelning i skuldsaneringen. Detta gäller dock
inte det allmännas regresskrav när det allmänna har betalat bidrags-
förskott till den underhållsberättigade.
Mindre fordringar kan betalas fullt ut när det underlättar skuld-
saneringsförfarandet. Vad som avses med mindre fordringar preci-
seras inte i lagtexten. I motiven nämns dock som exempel på en
mindre fordran ett konsumtionslån på 1 000 kr.
Krav på räntor och kreditkostnader kan ges sämre rätt i skuld-
saneringen. Som exempel på tillämpning av denna regel nämns i
motiven att någon borgenär kräver särskilt hög ränta.
Slutligen finns en allmän undantagsregel som möjliggör att sär-
behandla en fordran om synnerliga skäl föreligger för det. Det fram-
hålls i motiven att denna möjlighet bör utnyttjas mycket varsamt.
De nu genomgångna reglerna gäller såväl vid frivillig som
tvingande skuldsanering enligt lagen. Överenskommelser utanför
lagens ramar får naturligtivs ha ett annat innehåll. För tvingande
skuldsanering tillkommer det kravet att betalningsperiodens längd
som huvudregel skall vara fem år. Det är dock tillåtet att bestämma
en kortare eller längre period. Detta tillkommande krav för tvingande
skuldsanering torde inte ha någon större självständig betydelse,
eftersom riktlinjen även vid frivillig skuldsanering enligt lagen är att
betalningsperioden normalt skall vara fem år.
68
Omprövning av en skuldsanering
Prop. 1993/94:123
Såväl en frivillig som en tvingande skuldsanering kan under vissa
bestämda förutsättningar omprövas av namsretten. För det första kan
gäldenären begära omprövning om det efter skuldsaneringen inträffar
omständigheter som gäldenären inte hade bort förutse eller om andra
särskilda skäl föreligger som påverkar gäldenärens möjligheter att
fullgöra sina skyldigheter enligt skuldsaneringen.
En borgenär som har berörts av skuldsaneringen kan begära om-
prövning, om gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet i sam-
band med skuldsaneringsförfarandet eller om han grovt har åsidosatt
sina förpliktelser enligt skuldsaneringen. Ändring kan också begäras
av en borgenär, om det inträffar en väsentlig förbättring av gälde-
närens ekonomiska situation under betalningsperioden efter en skuld-
sanering. Får gäldenären ta emot ett större belopp under denna
period, kan detta belopp fördelas bland borgenärerna utan att skuld-
saneringen i övrigt berörs. Dessutom kan - på en borgenärs begäran -
ändring göras upp till fem år efter att betalningsperioden har löpt till
ända om gäldenären under denna tid tar emot arv, lotteri vinst eller
liknande till ett betydande belopp. I motiven sägs att ändring med
stöd av denna regel endast skall kunna ske i extraordinära fall.
Kostnader m.m.
I propositionen beräknas den totala årliga kostnaden för staten för
skuldsaneringslagen till 70 miljoner norska kronor. Det framhålls att
det är mycket svårt att exakt beräkna denna kostnad. Till grund för
beräkningarna ligger ett antagande om att det kommer att göras
10 000 ansökningar per år. I propositionen görs också alternativa
beräkningar baserade på andra ärendemängder. Det antas i dessa
sammanhang att den årliga kostnaden ökar med 4,4 miljoner norska
kronor per 1 OOO-tal ärenden. Man bedömer också att skuldsanerings-
lagen för med sig en initial engångskostnad på ungefär 30 miljoner
norska kronor.
Kostnaderna för namsmannen och namsretten utgör en betydande
del av de totala kostnaderna. Det framhålls att namsmannen är den
organisation som kommer att belastas hårdast i och med att huvud-
ansvaret för utredningen i ärendena kommer att ligga där. Även
namsrettema kommer att få ökade kostnader. Dessa domstolar skall
avgöra frågor om inledande av skuldsanering, handlägga den tvingan-
de skuldsaneringen och pröva överklaganden av vissa av namsman-
nens beslut. Vid beräkningarna har antagits att cirka 30 procent av
alla ansökningar leder fram till endera en frivilllig eller en tvingande
skuldsanering. Vidare har antagits att namsmannen lägger ned 5,5
timmars arbete på de ansökningar som inte leder fram till en skuld-
sanering. I de fall skuldsanering kommer att ske har man antagit att
namsmannen måste lägga ned 10 timmmars arbete i de ärenden där
gäldenärens bostad inte skall värderas och 12 timmars arbete i de fall
bostad skall värderas. Slutligen antas att domstolen i genomsnitt
måste lägga ned hälften så mycket tid på varje ärende som nams-
mannen. Under dessa förutsättningar räknar man med att namsmans-
69
organisationen och domstolarna tillsammans behöver totalt 71,5 nya Prop. 1993/94:123
tjänster till en årlig kostnad om 22,8 miljoner norska kronor. Vissa
kostnader har också budgeterats för rekrytering till dessa nya tjänster.
Man har dessutom budgeterat cirka 2,6 miljoner norska kronor för
ytterligare 9 tjänster hos namsmannen. Dessa tjänster skall tillsättas
i de områden där behovet av skuldsanering kan antas vara störst.
Dessa personer skall syssla med information, vägledning och råd-
givning till allmänheten utan att det behöver ha anknytning till
enskilda ärenden. Dessa personer skall också fungera som något slags
kontaktpersoner mellan namsmannen och de sociala myndigheterna.
Namsmannen skall också kunna förordna en medhjälpare vars arvo-
de skall betalas av allmänna medel. Här har man antagit att med-
hjälparen kommer att lägga ned i genomsnitt 2 timmars arbete i de
fall skuldsanering inte kommer till stånd och 10 arbetstimmar i de fall
som leder till skuldsanering. Den totala årliga kostnaden för med-
hjälparsystemet har beräknats till 14,2 miljoner norska kronor.
Beräkningarna synes utgå ifrån att medhjälparen förordnas i samtliga
inkommande ärenden.
Kostnader kommer också att uppstå till följd av att kungörelse skall
ske i vissa fall och för porton m.m. Dessutom kommer upprättandet
av ett centralt register över de som har erhållit skuldsanering att
medföra vissa kostnader. Vissa allmänna administrativa kostnader är
också förbundna med den nya lagen. Man har beräknat alla dessa
kostnader till 1 000 norska kronor per ärende för de ärenden som inte
leder till skuldsanering och till 4 000 norska kronor per ärende för de
ärenden som leder till skuldsanering. Totalt beräknar man dessa kost-
nader till 19 miljoner norska kronor.
För anskaffande av datautrustning har man beräknat 10,3 miljoner
norska kronor och för utbildning 3,1 miljoner norska kronor. Vissa
inventariekostnader i anslutning till datoriseringen beräknas till
6,5 miljoner norska kronor.
Man har också utgått ifrån att det föreligger ett stort behov av
information till allmänheten om den nya lagstiftningen. För upptryck-
ning av informationsmaterial, annonsering i dagspress m.m. har man
beräknat 3,1 miljoner norska kronor. För utbildning av den personal
som på socialkontor och liknande skall vägleda konsumenter med
ekonomiska problem har avsatts 1,9 miljoner norska kronor. Slutligen
har budgterats en mindre summa för uppföljning och utvärdering av
lagen.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att man i Norge gjort be-
räkningar som pekar mot ett förhållandevis kostnadskrävande för-
farande. Det är givetvis alldeles för tidigt att sia om hur väl dessa
beräkningar kommer att stämma med det verkliga utfallet. Efter det
att lagen har varit i kraft drygt ett halvt år har det visat sig att antalet
ansökningar som kommit in är betydligt lägre än vad man har beräk-
nat. Enligt vad som upplysta beror det bl.a. på att lagen inte är helt
lätt att tillämpa och att de ansökningsblanketter som används upplevs
som svåra att fylla i. I den allmänna norska debatten i massmedia har
det också beskrivits som mycket svårt att erhålla skuldsanering. Om
nu antalet ansökningar har överskattats på förhand, så har å andra
sidan arbetsåtgången för varje enskilt ärende underskattats. Varje
70
ärende har hitills visat sig vara avsevärt mer arbetskrävande än vad Prop. 1993/94:123
som har antagits i propositionen. Man måste givetvis vara mycket
försiktig med att dra några mer bestämda slutsatser av dessa in-
ledande erfarenheter. Det finns t.ex. anledning att anta att arbetstiden
per ärende kan bringas ned i betydande omfattning när rutiner och
annat kring den nya lagen har fått stadga och inblandad personal har
fått egna praktiska erfarenheter av handläggningen. Hur antalet
ansökningar kan komma att utvecklas på sikt är däremot betydligt
svårare att sia om.
Mitt förslag: Ett skuldsaneringsförfarande införs utformat som ett
sammanhållet förfarande, uppdelat i tre steg. Förfarandet skall ha
inslag av såväl frivillighet som tvång, med en stark tonvikt på de
delar som bygger på frivillighet. Förfarandet skall i görligaste mån
inlemmas i det befintliga civil- och processrättsliga systemet. Sär-
skild vikt läggs vid att förfarandet utformas så att snabbhet och
enkelhet främjas samt så att det allmännas kostnader kan hållas på
en rimlig nivå. Givetvis måste också höga krav på rättssäkerhet
tillgodoses. Skuldsaneringen, som skall bygga på gäldenärens ak-
tiva medverkan, skall med vissa undantag omfatta alla gäldenärens
skulder. Alla fordringar som omfattas av en skuldsanering behand-
las i princip lika. Huvudansvaret för det lagreglerade skuldsane-
ringsförfarandet skall vila på kronofogdemyndigheterna och allmän
domstol medan kommunerna genom instanser som sysslar med
budgetrådgivning och liknande skall ge gäldenären råd och anvis-
ningar han kan behöva angående skuldsanering. Skuldsanerings-
förfarandet skall vara fristående från konkurs- och ackords-
instituten och regleras i en särskild lag.
Insolvensutredningen: Utredningens förslag stämmer i stora delar
överens med mitt eget, framför allt i de materiella delarna. Den stora
skillnaden gäller förfarandet där utredningens förslag innebär att
domstolarna tar större befattning med ett skuldsaneringsärende. Ut-
redningen framhåller inte lika klart vikten av frivilliga lösningar på
skuldsaneringsområdet.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker
eller lämnar utredningens förslag om införandet av en skuldsanerings-
lag utan erinran. Flera instanser som företräder exekutionsväsendet
71
förespråkar att kronofogdemyndigheten ges en mer aktiv roll i för- Prop. 1993/94:123
farandet. I övrigt framförs från remissinstanserna en hel del syn-
punkter vad gäller enskildheter i förslaget.
Skälen för mitt förslag: När man talar om skuldsanering kan man
givetvis tänka sig olika system, vilket också belyses av att det i vår
omvärld finns skilda system för skuldsanering (se avsnitt 3). Dessa
skillnader beror ofta på varierande rättstraditioner och rättskulturer,
men också på olika utgångspunkter i själva problemformuleringen.
Det kan dock sägas utkristallisera sig tre principiellt olika system. Ett
system (det anglo-amerikanska) kan sägas vara en utlöpare av kon-
kursinstitutet. Ett sådant system innehåller möjligheter till skuld-
befrielse efter konkurs. Ett annat system (det nordiska) har en mycket
svagare koppling till konkursinstitutet. Det bygger i och för sig på en
del insolvensrättsliga principer och använder sig av olika insolvens-
rättsliga begrepp. Men formellt sett finns inget direkt samband med
konkursförfarandet. Den skuldbefrielse som kan uppnås inom detta
system förutsätter inte ett konkursförfarande. Båda de nu nämnda
systemen förutsätter myndighets medverkan i någon form och inne-
håller också moment - mer eller mindre framträdande - av tvångs-
mässighet, eller med andra ord myndighetsutövning. Ett tredje system
är ett där det saknas inslag av tvångsmässighet. I stället bygger ett
sådant system på att skuldbefrielse skall kunna erhållas inom ramen
för överenskommelser mellan enskilda. Även i ett sådant system kan
det givetvis finnas inslag av lagstiftning som på olika sätt främjar
tillkomsten av sådana överenskommelser och även reglerar verk-
ningarna av sådana överenskommelser. Det är givet att alla de nu
skisserade systemen har vissa för- och nackdelar. I viss utsträckning
kan man tänka sig kombinationer av de olika systemen för att på så
vis uppnå en ordning som totalt sett är så effektiv som möjligt och
som också tillgodoser de olika krav man kan ställa på en lagreglerad
ordning med skuldbefrielse.
Riksdagen har i sitt tillkännagivande till regeringen uttalat att
regeringen skall utarbeta former för en skuldsaneringsverksamhet i
enlighet med vissa av lagutskottet angivna riktlinjer. Dessa riktlinjer
innehåller bl.a. att den norska modellen med erforderlig anpassning
till svenska förhållanden synes vara den lämpligaste vägen att gå,
detta särskilt med beaktande av att den norska lagen också främjar en
frivillig skuldsanering. Detta innebär bl.a. att skuldsaneringssystemet
bör ha inslag av såväl frivillighet som tvångsmässighet med tonvikt
på det förstnämnda och att förfarandet bör bestå av tre olika steg. För
mig är frivillighet något som man i första hand bör bygga på, men
inslag av tvångsmässighet måste dock finnas. En viktig sak är då att
det i skuldsaneringssystemet finns en väl avvägd balans mellan fri-
72
villighet och tvång. Detta är viktigt av flera skäl. Det är viktigt för Prop. 1993/94:123
det ekonomiska livet i stort, det är också viktigt för tilltron till
systemet och det främjar det allmänna accepterandet av det. Sist men
inte minst är det även viktigt för att systemet skall bli effektivt och
tjäna sina syften.
Det huvudsakliga syftet med ett skuldsaneringssystem kan sägas va-
ra rehabiliterande på så vis att svårt skuldsatta människor kan få en
möjlighet att lösa sina ekonomiska problem och därigenom kan få en
ny chans till ett drägligare och mer samhällsnyttigt liv. I dag återstår
ingen annan möjlighet än att begära att en överskuldsatt gäldenär för-
sätts i konkurs. Det utpräglat insolvensrättsligt utformade konkurs-
institutet är till sin karaktär särskilt anpassat för att i ordnade former
hantera insolvensproblem med anknytning till näringslivets villkor.
Det är däremot inte anpassat för att lösa privatpersoners skuld-
problem och andra problem med anknytning till överskuldsättning.
För detta behövs ett institut som är mer inriktat på den enskilde
gäldenärens behov av rehabilitering. För närvarande saknas ett sådant
institut, vilket ofta kan leda till personliga problem av skilda slag,
som i förlängningen orsakar inte bara den enskilde och hans närmaste
lidande, utan även förorsakar samhället kostnader i form av produk-
tionsbortfall, vård m.m. Ett skuldsaneringsinstitut bör därför enligt
min mening utformas så att det rehabiliterande syftet framträder klart.
Samtidigt måste detta rehabiliterande syfte vägas mot de enskilda
borgenärernas berättigade intresse av att få behålla sin fordringsrätt
ograverad. Även detta är i förlängningen ett samhällsintresse. Av det
sagda följer att det är av största vikt att skuldsaneringsinstitutet
utformas med rekvisit som på ett balanserat sätt tillgodoser dessa i
viss mån motstående intressen.
Ett annat syfte är att ett skuldsaneringssystem kan verka preventivt
i så måtto att färre människor hamnar i situationer med övermäktig
skuldbelastning i och med att det inte blir lika lätt att erhålla krediter.
Ytterligare ett syfte kan sägas vara att ett skuldsaneringssystem skall
gynna borgenärskollektivet på så sätt att gäldenären kan komma att
betala åtminstone någon del av sina skulder. Ett skuldsaneringssystem
bör alltså utformas så att det i realiteten ger borgenärerna vinst
jämfört med vad som är fallet i dag. Med en riktig konstruktion
gynnar ett skuldsaneringssystem alltså både gäldenären och hans
borgenärer. Och därmed samhället i stort som kan besparas kostnader
på olika områden.
Från de utgångspunkter jag nu har redovisat bör ett skuldsanerings-
system i huvudsak vara uppbyggt på följande sätt.
Ett skuldsaneringssystem bör genomgående bygga på gäldenärens
eget agerande. Det är gäldenären själv som primärt bör ta initiativ till
73
att lösa sina ekonomiska problem. Det är viktigt att gäldenären visar Prop. 1993/94:123
en uppriktig vilja att komma till rätta med problemen och att han ak-
tivt bidrar till den utredning som kan krävas på olika stadier av för-
farandet. I gengäld skall det allmänna tillhandahålla de instrument
som behövs för att en skuldsanering skall kunna genomföras under
ordnade former. I ett första steg bör det allmänna bidra med informa-
tion, vägledning och rådgivning kring privatekonomiska frågor i all-
mänhet och kring frågor om skuldsanering i synnerhet. Om gäldenä-
ren inte uppfyller lagens kriterier för skuldsanering bör han kunna få
upplysning om detta redan i detta första steg. Om gäldenären däremot
bedöms uppfylla skuldsaneringslagens kriterier bör syftet vara att
gäldenären och borgenärerna redan i detta skede skall kunna komma
överens om en skuldsanering och att ärendet över huvud taget inte
skall behöva gå vidare. Detta första steg, med inriktning på rådgiv-
ning och frivillighet, bör i huvudsak falla utanför en lagreglering. Det
bör dock i skuldsaneringslagen införas ett åläggande för kommunerna
att lämna skuldsatta personer råd och anvisningar i frågor rörande
skuldsanering. I den delen kan man arbeta vidare med vad som redan
pågår i olika kommuner med budgetrådgivning inom socialtjänsten
eller inom den konsumentvägledande verksamheten.
I ett andra steg bör en insolvent och kraftigt skuldsatt gäldenär
kunna ansöka om skuldsanering hos en myndighet. Jag återkommer
snart till frågan om valet av prövningsmyndighet men kan redan nu
nämna att jag har stannat för kronofogdemyndigheten som prövnings-
myndighet i detta andra steg. Där skall tillhandahållas ett lagreglerat
system som underlättar för gäldenärema att nå frivilliga överens-
kommelser med sina borgenärer. Förhållandevis stränga rekvisit bör
gälla för att ett skuldsaneringsförfarande skall kunna inledas hos
kronofogdemyndigheten. I denna fas skall gäldenären under en period
vara skyddad mot indrivningsåtgärder och då ges tillfälle att reda ut
sin totala ekonomiska situation under kronofogdemyndighetens över-
inseende. Detta steg skall kunna mynna ut i att gäldenären träffar en
överenskommelse med samtliga sina borgenärer om en betalningsplan
som löper under normalt fem år. Om gäldenären fullföljer betalnings-
planen, skall han därefter i princip vara befriad från sina gamla
skulder. Förfarandet skall kunna avslutas med att kronofogdemyndig-
heten fastställer parternas överenskommelse i ett beslut. Kronofogde-
myndigheten skall emellertid inte kunna fastställa en skuldsanering
mot gäldenärens eller någon borgenärs vilja. Kronofogdemyndigheten
skall också under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar kunna
avslå en ansökan.
För det fall inte samtliga borgenärer godtar en skuldsanering, men
de i lagen grundläggande förutsättningarna ändå är för handen, bör
74
domstol i ett tredje steg mot någon eller några borgenärers vilja Prop. 1993/94:123
kunna beslut om skuldsanering. Rättssäkerhetsskäl kräver att ett
sådant tvångsmässigt ingrepp i parternas inbördes förhållanden sker
under de betryggande former som ett domstolsförfarande utgör.
Av effektivitets- och kostnadsskäl samt med hänsyn till rättssäker-
heten är det av största vikt att de tre stegen är väl integrerade i
varandra. Således bör de grundläggande kriterierna för att erhålla
skuldsanering genomgående vara desamma. Visserligen står det gäl-
denären fritt att utanför det reglerade skuldsaneringsförfarandet träffa
överenskommelser med sina borgenärer av i princip vilket innehåll
som helst. Men vid den rådgivning som ges under medverkan av
myndigheter och vid den prövning som görs hos kronofogdemyndig-
heten och i nästa fas domstolen bör enhetliga kriterier tillämpas.
Dessa kriterier bör vara att gäldenären själv medverkar till en
fullständig och korrekt utredning (lojalitetskriterium), att han är
insolvent och inte under överskådlig tid bedöms kunna infria sina
förpliktelser (ett kvalificerat insolvenskriterium) och att en
skuldsanering inte kan verka stötande (allmänt skälighetskriterium).
Enligt svensk rätt gäller att en gäldenär - i vart fall om han är en
fysisk person - efter konkurs, som inte avslutas genom ackord, allt-
jämt svarar för hela det belopp av skulderna som inte har betalats. En
gäldenär som vill uppnå en definitiv eftergift från borgenärernas sida
måste med nuvarande ordning få till stånd ett ackord. Den insolvens-
rättsliga behandlingen av privatpersoner är alltså förhållandevis sträng
enligt svensk rätt. Den i amerikansk och engelsk rätt förekommande
formen av skuldbefrielse (discharge) i konkurs (avsnitt 3.1) står i klar
motsättning till den i Sverige erkända principen om konkursgälde-
närens ansvar för kvarstående skulder. Det kan inte gärna komma i
fråga att endast beträffande en viss grupp av insolventa gäldenärer
överge en grundläggande insolvensrättslig princip. Detta talar för att
en skuldsaneringslag bör vara fristående från konkursinstitutet.
Vidare finns det en annan viktig skillnad mellan skuldsanering och
konkurs; den förra och rehabiliteringsinriktade ordningen tar sikte på
gäldenärens framtida inkomster och tillgångar som underlag för betal-
ning av en viss skuldmassa, medan den senare och exekutionsinrikta-
de syftar till att göra det möjligt för borgenärerna att vid ett tillfälle
ta i anspråk gäldenärens samtliga då befintliga tillgångar för betalning
av fordringarna. Denna skillnad talar också för att hålla i sär kon-
kurs- och skuldsaneringsinstituten. Även det förhållandet att likabe-
handlingsprincipen, dvs. principen om att alla fordringar som om-
fattas av en skuldsanering skall behandlas lika, bör gälla vid skuld-
sanering talar mot att förena skuldsanering och konkurs i ett och
samma förfarande. Man kan t.ex. inte gärna tillämpa förmånsrätts-
75
lagens regler vid fastställande av utdelning i den "egentliga" kon- Prop. 1993/94:123
kursen och därefter förklara att lagens förmånsordning inte alls eller
endast delvis skall tillämpas såvitt gäller restskulderna. Ett skuld-
saneringsförfarande bör alltså vara fristående från konkurs- och
ackordsinstituten. Vissa regler behövs givetvis för förhållandet mellan
dessa institut och ett skuldsaneringsinstitut, men skuldsaneringsför-
farandet bör inte vara kopplat till exempelvis konkursförfarandet. Jag
instämmer i denna del helt i Insolvensutredningens överväganden. Ett
skuldsaneringsinstitut bör alltså regleras i en särskild från regleringen
av konkurs och ackord fristående lag.
För att ett skuldsaneringssystem skall kunna tjäna sina syften bör
skuldsaneringsinstitutet vara generellt, dvs. en skuldsanering bör i
görligaste mån omfatta alla gäldenärens skulder. Det bör alltså vara
präglat av en totalsyn och vara utformat som en totalreglering av
gäldenärens ekonomiska situation. Detta innebär bl.a. att det all-
männas fordringar på skatter och avgifter bör omfattas av en skuld-
sanering. Det kan dock behöva göras undantag för vissa fordringar.
I så fall bör starka skäl tala för att undantag görs. Exempelvis bör
familjerättsliga underhållsbidrag inte omfattas av en skuldsanering.
Fordringar förenade med säkerhet i form av pant bör inte heller om-
fattas av en skuldsanering till den del panten förslår till betalning av
fordringen. Vissa andra undantag bör också göras. Så många typer
av fordringar som möjligt bör dock omfattas och de fordringar som
omfattas av en skuldsanering bör i allmänhet behandlas lika. Det skall
alltså som huvudregel inte spela någon roll vilken karaktär en fordran
har eller på vilket sätt den har uppkommit. Likabehandlingsprincipen
bör med andra ord så långt som möjligt vara vägledande för för-
hållandet mellan de fordringar som omfattas av en skuldsanering. En
konsekvens av likabehandlingsprincipen är att en överenskommelse
mellan gäldenären och någon borgenär som tillförsäkrar borgenären
bättre villkor än som följer av skuldsaneringen bör vara ogiltig. Det
finns nämligen ingen anledning att rättsordningen skall ställa sig
bakom sådana illojala sidoöverenskommelser.
Ett skuldsaneringssystem innebär att ingrepp görs i bestående rätts-
liga relationer i det att betalningsförpliktelser ändras. I övrigt bör ett
skuldsaneringsinstitut enligt min mening utformas så att olika rättsliga
institut inte rubbas. Man bör i stället anpassa ett skuldsaneringssystem
till befintliga institut och exempelvis låta den civilrättsliga syste-
matiken och allmänna civilrättsliga principer få slå igenom även i
skuldsaneringssammanhang. I det följande kommer jag, utan anspråk
på fullständighet, att redovisa hur den föreslagna skuldsaneringslagen
förhåller sig till vissa delar av civilrätten. Det får i övrigt ankomma
på de rättstillämpande organen att i enskildheter avgöra hur skuldsa-
76
neringsinstitutet skall passas in i det civilrättsliga regelsystemet. En Prop. 1993/94:123
aspekt på frågan om ett skuldsaneringsinstituts förhållande till exem-
pelvis det civilrättsliga systemet är hur en skuldsanering förhåller sig
till skilda ogiltighets- och jämkningsregler. En rättshandling som
konstituerar en förpliktelse för gäldenären och som är ogiltig kan
naturligtvis inte heller göras gällande i ett skuldsaneringsammanhang.
Om ogiltigheten skulle fastställas efter det att gäldenären har erhållit
skuldsanering, innebär det givetvis att vad gäldenären har betalt
borgenären enligt den betalningsplan som kan vara förenad med en
skuldsanering skall gå åter. En fordran som gäldenären anser vara
ogiltig bör han bestrida. Som jag senare kommer att utveckla (avsnitt
4.6.10) bör en sådan fordran inte omfattas av en skuldsanering.
Skuldsaneringssystemets förhållande till civilrättsliga ogiltighetsregler
erbjuder därför inga särskilda problem.
Några ord bör dock sägas om civilrättsliga jämkningsregler och hur
ett skuldsaneringsinstitut förhåller sig till sådana. Inom civilrätten
finns olika regler om jämkning av förpliktelser, dvs. regler om att
innehållet i en förpliktelse i efterhand kan justeras under vissa förut-
sättningar, som inte nödvändigtvis behöver vara knutna till ändrade
förhållanden. En sådan regel är generalklausulen inom förmögenhets-
rätten i 36 § avtalslagen. Regler av nu nämnt slag har kommit till för
att man i vissa särskilda fall skall kunna korrigera tidigare uppkomna
förpliktelser. Det förhållandet att en tillämpning av en jämkningsregel
och en skuldsanering kan leda till samma resultat beträffande en viss
fordran får inte skymma att det är en grundläggande skillnad mellan
instituten. Ett skuldsaneringsinstitut syftar till en bedömning av hur
en "överskuldsatt” gäldenär skall på längre sikt kunna göra rätt för
sig i fråga om samtliga förpliktelser. Det är alltså snävt insolvens-
rättsligt till sin karaktär. Jämkningsreglerna har inte alls den
karaktären. I stället möjliggör de - som exempelvis generalklausulen
i 36 § avtalslagen - justering av enskilda förpliktelser på grund av
helt andra omständigheter än gäldenärens bristande betalningsför-
måga. Jämkningsreglerna i den familjerättsliga lagstiftningen möj-
liggör normalt inte jämkning på grund av att gäldenären har en stor
total skuldbörda. Som jag återkommer till bör ett skuldsanerings-
institut inte innehålla några bestämmelser som möjliggör en prövning
och därmed förenad särbehandling av enstaka fordringsförhållanden.
Ett skuldsaneringsinstitut och de civilrättsliga jämkningsreglerna har
alltså initierats med helt olika syften och är avsedda att verka i helt
olika sammanhang. I ett vidare perspektiv är det fråga om två helt
olika komponenter i rättssystemet.
Det finns anledning att betona att ett skuldsaneringssystem inte får
skada den allmänna betalningsmoralen. Systemet måste utformas så
77
att det klart framgår att en skuldsanering är något extraordinärt som Prop. 1993/94:123
kan tillgripas endast i situationer med extrema skuldsättningsproblem.
Det måste också klargöras att en skuldsanering är förenad med om-
fattande uppoffringar från den som erhåller skuldsanering. Det nu
sagda bör visa sig på bl.a. följande två sätt. En lagreglerad skuld-
sanering bör för det första inte få ske om det skulle verka stötande
från allmän synpunkt. Att i en författning närmare precisera vad som
är stötande från allmän synpunkt går dock knappast att göra generellt.
Regleringen skulle riskera att bli alldeles för stel om man i lag lade
fast bestämda kriterier för detta. Det bör därför bli fråga om en be-
dömning som i sista hand domstol har att göra i det enskilda fallet.
För det andra bör möjligheterna till omprövning av ett beslut om
skuldsanering vara begränsade. Det finns givetvis ett starkt intresse
av att regleringen är så slutgiltig som möjligt och att ett beslut om
skuldsanering inte skall kunna rivas upp hur som helst. Ett skuld-
saneringsinstitut bör med andra ord till sin karaktär i huvudsak vara
definitivt. Trots detta bör det i vissa fall finnas möjlighet till
omprövning.
En annan aspekt som jag något vill beröra i detta sammanhang är
hur ett skuldsaneringsinstitut förhåller sig till den europeiska
konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).
I artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen skyddas
den enskilda äganderätten. Det skyddet innebär bl.a. att ingen må
berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de
förutsättningar som anges i lag. Skyddet omfattar såväl fysiska som
juridiska personer. Med egendom avses t.ex. fordringar. En skuld-
sanering enligt mitt förslag innebär inte att den enskilde borgenären
berövas äganderätten till sin fordran utan innebär att hans möjlighet
att göra den gällande begränsas eller upphör. Rätten att göra en
fordran gällande i de fall gäldenären är kvalificerad för skuldsanering
är emellertid till övervägande del enbart av formell natur, eftersom
borgenären i dessa fall regelmässigt inte kan påräkna att någonsin få
betalt för sin fordran. Däremot kan en skuldsanering bidra till att han
åtminstone får någon del av fordran betald. En skuldsaneringslag
utformad på det sätt jag föreslår kommer därför inte i konflikt med
Europakonventionens bestämmelser om skydd för den enskilda ägan-
derätten.
I det följande skall jag redovisa mina överväganden på olika punk-
ter. Redan Insolvensutredningen påpekar emellertid svårigheterna
med att diskutera en isolerad fråga utan att samtidigt komma in på
andra frågor av betydelse. Gränserna mellan de olika avsnitten kan
därför inte iakttas till fullo när jag går närmare in på de olika
78
komponenterna i ett skuldsaneringssystem.
Prop. 1993/94:123
Mitt förslag: Skuldsaneringsförfarandet skall vara uppbyggt i tre
steg. I det första steget - som i huvudsak bör falla utanför den
lagreglerade skuldsaneringen - skall gäldenären söka nå frivilliga
uppgörelser med sina borgenärer. I det steget skall gäldenären
kunna få råd och anvisningar av kommunen. Kronofogdemyndig-
heten skall i ett andra steg kunna besluta om frivillig skuldsanering
under förutsättning att gäldenären och hans borgenärer är överens.
Om denna förutsättning brister skall kronofogdemyndigheten kun-
na överlämna ett ärende om skuldsanering till tingsrätten som i ett
tredje steg skall kunna besluta om tvingande skuldsanering. All-
män rättshjälp skall inte kunna beviljas i ärenden enligt skuld-
saneringslagen.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningen föreslår att tingsrätten
skall vara handläggande myndighet och att rätten vid behov skall
kunna förordna en god man att bistå gäldenären med att utreda den-
nes personliga och ekonomiska förhållanden och att upprätta ett
förslag till hur skulderna skall avvecklas. Utredningens förslag
innehåller inte någon regel som uttryckligen hindrar att det beviljas
allmän rättshjälp i ett skuldsaneringsärende, även om utredningen
utgår ifrån att sådan rättshjälp inte kan beviljas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utred-
ningens förslag eller lämnar det utan erinran i denna del. Många
remissinstanser förordar dock att kronofogdemyndigheten skall vara
handläggande myndighet. Av dessa instanser är det flera som gärna
ser en uppdelning mellan kronofogdemyndighet och domstol vad
gäller handläggningsans varet. Den huvudsakliga tanken bakom dessa
synpunkter är att kronofogdemyndigheten på ett effektivt sätt kan
bära ansvaret för utredningen i ärendet, medan domstolen fattar de
avgörande besluten. En instans föreslår att det inrättas regionala
skuldsaneringsnämnder som i administrativt hänseende är knutna till
kronofogdemyndigheten.
Skälen för mitt förslag: Som har framgått av min tidigare redo-
görelse har utformningen av ett skuldsaneringsförfarande diskuterats
i olika sammanhang. I dessa diskussioner har valet av handläggande
myndighet stått i centrum för diskussionen. Skuldkommittén tecknade
i sitt betänkande Hushållens skuldsättning (SOU 1988:55) en skiss till
79
hur ett skuldsaneringsförfarande skulle kunna vara organiserat. I Prop. 1993/94:123
denna skiss hade kronofogdemyndigheten en central roll som hand-
läggande myndighet av skuldsaneringsärenden. Insolvensutredningens
förslag bygger i stället på att förfarandet är koncentrerat till allmän
underrätt, dvs. tingsrätt. I ett större perspektiv ges dock såväl krono-
fogdemyndigheten som de sociala myndigheterna viktiga uppgifter i
förfarandet.
Det är flera krav som måste ställas på den myndighet som skall
fatta beslut i ärenden om skuldsanering. Även om ett skuldsanerings-
förfarande inte innebär rättskipning, så innefattar det förändringar i
civilrättsliga förhållanden och i relationer mellan det allmänna och en
skattskyldig. Bedömningarna som skall göras kräver också erfarenhet
av insolvensrättsliga problem. Av vikt är dessutom att den hand-
läggande myndigheten uppfattas som opartisk. Slutligen bör den
handläggande myndigheten vara lokalt förankrad och vara organiserad
så att den kan lösa uppgiften utan alltför stora påfrestningar resurs-
mässigt. Insolvensutredningen går igenom dessa krav och konstaterar
att såväl kronofogdemyndigheterna som tingsrättsorganisationen
svarar mot dessa krav. Utredningens val faller dock på domstolen,
framför allt därför att den anses bäst svara mot kravet på opartiskhet
och vara bäst skickad att handlägga ärenden med inslag av ingrepp
i civilrättsliga förhållanden. Utredningen framhåller dock att detta val
inte utesluter kronofogdemyndigheten från att ha en aktiv roll att
spela i ett skuldsaneringsförfarande. Utredningen nämner också som
en tredje möjlighet att falla tillbaka på de uppgifter som åvilar
socialnämnd inom ramen för dess funktion enligt socialtjänstlagen.
Utredningen säger även att man kan tänka sig kombinationer av dessa
olika myndigheter som handläggande instans i skuldsaneringsärenden.
I de nordiska grannländerna har alla de nu nämnda myndigheternas
motsvarigheter aktiva roller i skuldsaneringsförfarandet. Regel-
systemen i Danmark, Finland och Norge uppvisar dock inbördes
skillnader. I Danmark är beslutsfunktionen helt och hållet förbehållen
domstol, medan utredningsfunktionen i praktiken vilar på den gode
mannen som domstolen förordnar. I Finland är systemet snarlikt det
danska. I Norge däremot är beslutsfunktionen delad mellan kronofog-
demyndigheten (namsmannen) och domstolen (namsretten). Där har
kronofogdemyndigheten en framträdande roll vad gäller utrednings-
funktionen, även om det också i det norska systemet är möjligt att
anlita en god man som utredare. Den norska lagen är den enda av de
nordiska lagarna som har en tydlig uppdelning i en frivillig och en
tvingande form av skuldsanering.
I riksdagens tillkännagivande anges att den norska modellen med
erforderlig anpassning till svenska förhållanden synes vara den
80
lämpligaste vägen att gå, särskilt med tanke på att den norska lagen Prop. 1993/94:123
främjar en frivillig skuldsanering.
Utgångspunkten för mig är givetvis vad riksdagen har uttalat. Som
jag tidigare har sagt ger riksdagens uttalande också stort utrymme för
att tillvarata vad Insolvensutredningen föreslår även vad gäller orga-
nisationen av förfarandet och enskildheter i det. Jag anser att det i
allra högsta grad är en framkomlig väg att utgå ifrån den principiella
uppdelningen i den norska modellen mellan en frivillig och en
tvingande form av skuldsanering. Härigenom markeras tydligt att det
primärt är fråga om att komma fram till en uppgörelse mellan borge-
närerna och gäldenären. Med utgångspunkt från denna uppdelning
och de krav Insolvensutredningen ställer upp kan man sedan välja
handläggande myndighet. Det som då kan konstateras är att att Insol-
vensutredningen anser att såväl kronofogdemyndigheten som tings-
rätten är väl skickad att handha ett skuldsaneringsförfarande och att
sociala instanser kan ha en funktion att fylla. Jag gör samma bedöm-
ning. De sociala myndigheternas medverkan i någon form torde ofta
vara motiverad. Dessa myndigheter kan dock inte handha ett skuldsa-
nerings förfarande i dess helhet då de saknar nödvändig juridisk
kompetens och erfarenhet av insolvensrättsliga frågor. Kommunen har
emellertid enligt socialtjänstlagen (1980:620) ett övergripande ansvar
för att ge den enskilde rätt till stöd och hjälp i olika situationer. Att
ett sådant stöd finns för dem som behöver det utgör dock en förutsätt-
ning för de följande stegen i förfarandet. Som jag återkommer till bör
det nämligen ställas höga krav på innehållet i de ansökningar om
skuldsanering som skall kunna ges in i steg två av förfarandet. Den
kommunala budgetrådgivningen inom socialtjänsten och inom konsu-
mentvägledningen bör också i övrigt ha en central roll att spela i
skuldsaneringsförfarandet. Genom olika former av ekonomisk rådgiv-
ning kan de kommunala myndigheterna bidra till att förebygga "över-
skuldsättning". I de fall där det redan har gått så långt att en gäldenär
inte klarar av sin skuldbörda är det ofta naturligt att gäldenären
etablerar kontakt med någon rådgivande myndighet för att få bistånd
av olika slag. I dessa sammanhang bör dessa myndigheter aktivt
kunna medverka till att en skuldsanering aktualiseras. Redan på detta
stadium kan ett inte obetydligt antal gäldenärer med skuldproblem få
sådan hjälp att deras problem finner en lösning. Det kan dessutom
vara värdefullt om det finns någon myndighet som kan vara behjälp-
lig med råd och annat bistånd vid en ansökan om skuldsanering. Ett
åliggande för kommunerna att lämna skuldsatta personer råd och stöd
bör därför införas. Härigenom preciseras det generella ansvar kom-
munerna bär enligt socialtjänstlagen. Det bör dock stå en kommun
fritt att avgöra om socialnämnden, konsumentvägledare eller någon
6 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 123
annan skall svara för denna uppgift. Prop. 1993/94:123
Både kronofogdemyndigheterna och tingsrätterna har erforderlig
juridisk kompetens och erfarenhet av insolvensrättsliga frågor. Båda
organisationerna har personella och andra resurser att handlägga ett
skuldsaneringsförfarande. Även lokal förankring finns i båda orga-
nisationerna. Såväl kronofogdemyndigheten som tingsrätten har redan
vissa grundläggande regelsystem för förfarandet. Jag syftar då främst
på förvaltningslagen (1986:223) respektive lagen (1946:807) om
handläggning av domstolsärenden (ärendelagen). Dessa grundläggan-
de regelsystem måste givetvis kompletteras med ett flertal förfarande-
regler för just ett skuldsaneringsförfarande. Frågan blir egentligen
hur man skall kunna utnyttja olika organisationer på bästa sätt. Jag
gör därvid följande överväganden.
För att man skall kunna åstadkomma ett på lång sikt effektivt skuld-
saneringssystem är det av största vikt att människor med ekonomiska
problem på det lokala planet har tillgång till kvalificerad privat-
ekonomisk rådgivning. Det är därför viktigt att de kommunala bud-
getrådgivarna inom socialtjänsten och konsumentvägledningen får
kunskaper beträffande skuldsanering och lagen därom och ges resur-
ser för att organisera sådan verksamhet. Sådan verksamhet pågår
redan på många håll i landet. Detta är en nödvändig förutsättning för
att systemet totalt sett skall kunna fungera och för att inriktningen på
frivillighet skall vara framträdande. Detta inledande skede, dvs. det
första steget i skuldsaneringssystemet, bör emellertid inte omfattas av
en skuldsaneringslag mer än indirekt. Målet bör vara att det stora
flertalet fall av skuldsanering skall kunna lösas under detta stadium,
antingen genom att gäldenären själv kommer överens med sina borge-
närer eller att han får klart för sig att han inte uppfyller kriterierna
för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. Förekomsten av en
skuldsaneringslag torde här bli betydelsefull för den verksamhet med
budgetrådgivning som äger rum i det första steget. En lag torde så-
lunda utgöra ett viktigt instrument för budgetrådgivarnas arbete såtill-
vida att enhetliga kriterier finns att hålla sig till och att det i för-
längningen finns en tvångsmöjlighet.
Kronofogdemyndigheterna har stor erfarenhet av insolvensrättsliga
problem. Både som verkställande myndighet enligt utsökningsbalken
och som tillsynsmyndighet i konkurs kommer kronofogdemyndighe-
terna dagligen i nära kontakt med frågor som har med skuldsanering
att göra. Kronofogdemyndigheterna är vidare statens borgenärsföre-
trädare i många fall, vilket också bidrar till att de har kunskaper om
problematiken. Även i denna funktion får kronofogdemyndigheterna
syssla med frågor som är närbesläktade med sådana som blir aktuella
i ett skuldsaneringsförfarande. Vid flera kronofogdemyndigheter har
82
också förekommit projekt avseende skuldsanering i olika former. Det Prop. 1993/94:123
nu sagda gör att kronofogdemyndigheterna passar mycket bra för att
ha hand om det andra steget i ett skuldsaneringsförfarande. Mycket
talar också för att tyngdpunkten i förfarandet bör ligga här. Detta steg
i förfarandet bör innefatta huvuddelen av utredningen i förfarandet
och de huvudsakliga borgenärskontakterna. Förfarandet i detta steg
bör syfta till att en frivillig skuldsanering kan nås. Härigenom
markeras att gäldenärens skuldproblem i första hand skall lösas på
frivillighetens väg.
En särskild fråga är om kronofogdemyndigheten kan anses som
olämplig att handha skuldsaneringsärenden mot den bakgrunden att
kronofogdemyndigheten i vissa fall företräder det allmänna som kan
vara en av flera borgenärer som deltar i ett skuldsaneringsförfarande.
Frågan är om kronofogdemyndigheten därigenom kan anses inta nå-
got slag av motpartsställning till gäldenären eller de övriga borge-
närerna. Enligt min mening kan man inte bortse från att så faktiskt
kan vara fallet. Jag är däremot inte beredd att därav dra slutsatsen att
det föreligger risk för att kronofogdemyndigheten på ett otillbörligt
sätt skulle verka för att det allmänna tillskansas förmåner i för-
farandet. Det åligger alltid en myndighet att i sin verksamhet iaktta
objektivitet och opartiskhet. Det finns särskild anledning att beakta att
förfarandet hos kronofogdemyndigheten inte mot någon annan borge-
närs vilja kan leda till att en skuldsanering fastställs hos kronofogde-
myndigheten. Jag anser alltså att kronofogdemyndigheten inte kan an-
ses olämplig att av det nu diskuterade skälet handha ett andra steg i
ett skuldsaneringsförfarande utformat som jag har skisserat, där bl.a.
likabehandlingsprincipen, dvs. att samtliga fordringar skall behandlas
lika, har en framträdande plats. Som jag senare återkommer till (av-
snitt 4.8.2) bör dessutom skattemyndigheten - och inte kronofogde-
myndigheten - företräda det allmänna när det gäller krav på skatter
och avgifter.
Bl.a. i samband med det möte om en skuldsaneringslag som Justi-
tiedepartementet höll den 4 november 1993 framfördes från vissa håll
farhågor om att det kan bli svårt för kronofogdemyndigheterna att
hantera sina olika roller om de får ett större ansvar för skuld-
saneringsärendena. De skall då fullgöra uppgifter dels som verk-
ställande, dels som skuldsanerande myndighet. Dessa uppgifter kan
komma att hamna i ett motsatsförhållande till varandra. Exempel på
sådana problem kan hämtas från kronofogdemyndigheternas roller
som tillsynsmyndighet i konkurs och som handläggande myndighet
när det gäller den summariska processen. Det sades också att det för
allmänheten kan vara svårt att skilja på kronofogdemyndigheternas
olika roller. Enligt min mening finns det all anledning att vara
83
uppmärksam på dessa farhågor. Men jag kan inte se att man av dessa Prop. 1993/94:123
skäl skall behöva avstå ifrån att välja kronofogdemyndigheterna som
handläggande myndighet av steg två i skuldsaneringsförfarandet. De
skäl i övrigt som jag tidigare har redovisat talar med sådan styrka för
att låta kronofogdemyndigheterna handha det andra steget i ett skuld-
saneringsförfarande. Vid mötet den 4 november framhöll också vissa
företrädare för kronofogdemyndigheterna att uppgiften faller väl in
under vad kronofogdemyndigheterna skall syssla med. Jag förordar
av dessa skäl att kronofogdemyndigheterna skall handha det andra
steget i skuldsaneringsförfarandet.
Om någon frivillig skuldsanering hos kronofogdemyndigheten inte
kan komma till stånd vidtar det tredje steget, som kan mynna ut i ett
beslut om tvingande skuldsanering, dvs. ett beslut varigenom
fordringar mot borgenärernas vilja sätts ned eller helt faller bort.
Detta är ett mycket allvarligt och långtgående ingrepp i parternas
mellanhavanden. Jag anser i likhet med många remissinstanser att
beslut om sådana ingrepp inte bör fattas av någon annan instans än
domstol (jfr artikel 6 i Europakonventionen).
En mycket framträdande plats i Insolvensutredningens förslag intar
den av Insolvensutredningen föreslagna gode mannen. Utredningen
föreslår att rätten vid behov skall kunna förordna en god man att bistå
gäldenären med att utreda dennes personliga och ekonomiska för-
hållanden och att upprätta förslag till hur skulderna skall avvecklas.
Enligt förslaget bör den gode mannen vara lagfaren. Detta är dock
inget absolut krav. Utredningen förutsätter emellertid att uppdraget
som god man regelmässigt anförtros en advokat. Enligt förslaget skall
den gode mannen arvoderas av allmänna medel enligt en särskild
taxa. Utredningen poängterar att förordnande av god man inte bör
vara obligatoriskt. Det skall - enligt utredningen - föreligga ett
konkret behov för att god man skall förordnas. Den gode mannen
skall enligt förslaget kunna förordnas på olika stadier av förfarandet.
Många remissinstanser lämnar utredningens förslag vad gäller den
gode mannen utan erinran. I våra nordiska grannländer finns också
i samtliga fall en motsvarande funktion. I Danmark intar den gode
mannen en mycket central roll i förfarandet. I Finland och Norge är
den gode mannens roll nedtonad. I Norge ligger en stor del av utred-
ningsansvaret i stället på det som närmast motsvarar vår kronofogde-
myndighet. Några remissinstanser ifrågasätter om inte den gode man-
nen kan ersättas av kronofogdemyndigheten. Skälet härtill är huvud-
sakligen att kronofogdemyndigheten under alla förhållanden kommer
att ha en viktig uppgift att fylla vid utredningen i ett skuldsane-
ringsärende och att det därför kan vara rationellt att ta steget fullt ut
och låta kronofogdemyndigheten få det huvudsakliga ansvaret för ut-
84
redningen. Riksdagen har i sitt beslut också antytt att kronofogde- Prop. 1993/94:123
myndigheten bör kunna ges en mer framträdande roll i förfarandet.
Jag har redan redovisat mina skäl för att låta kronofogdemyndigheten
handha det huvudsakliga ansvaret som prövningsmyndighet. En starkt
bidragande orsak till detta val är just att myndigheten med sin sär-
skilda kompetens och sin organisation är mycket lämpad att handha
själva utredningen i ett skuldsaneringsärende. Enligt min mening är
det inte nödvändigt att skapa en ytterligare funktion, exempelvis i
form av en god man. Bl.a. kan det verka resurssplittrande. Det före-
faller vara bättre om man kan koncentrera utredningsansvaret på en
hand. Det bör kunna medföra att förfarandet blir såväl effektivare
som billigare. Jag föreslår därför att det övergripande utrednings-
ansvaret bör ligga på kronofogdemyndigheten. Det bör dock i det
sammanhanget påpekas att gäldenären själv bör bära en betydande del
av utredningsbördan. Som jag tidigare har redovisat bör gäldenären
därvid kunna påräkna visst stöd från de kommunala myndigheter som
sysslar med budgetrådgivning innan en ansökan om skuldsanering ges
in. De råd och den hjälp gäldenären därvid erhållit bör givetvis kunna
komma utredningen hos kronofogdemyndigheten tillgodo. Jag vill
också tillägga att det sagda innebär att kronofogdemyndigheten i varje
enskilt fall får bedöma hur mycket utredningsansvar som kan läggas
på gäldenären själv. Det säger sig självt att alla gäldenärer inte har
samma förutsättningar att själva bidra till utredningen på ett effektivt
sätt.
En annan fråga som aktualiseras i detta sammanhang är om en gäl-
denär som ansöker om skuldsanering i ett sådant ärende bör kunna
beviljas allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429). Utred-
ningen konstaterar att allmän rättshjälp enligt praxis inte beviljas för
skuldsanering. Den praxis som utredningen hänvisar till innebär att
behov av allmän rättshjälp vid prövningen enligt 6 § rättshjälpslagen
i vissa fall inte har ansetts föreligga i rättsliga angelägenheter som har
gällt uppgörelser med borgenärer om underhandsackord. Utredningen
konstaterar vidare att det inte synes särskilt väl förenligt med inne-
hållet i rättshjälpslagen att föra in regler om allmän rättshjälp i
skuldsaneringsärenden. Enligt utredningen rimmar det inte heller
särskilt väl med de reformer som de senaste åren har skett på rätts-
hjälpsområdet att föreslå en utvidgning av detta system för skuld-
saneringsärenden. Utredningen påtalar också att den av utredningen
föreslagna gode mannen i de allra flesta fall onödiggör en tillämpning
av rättshjälpslagen. Utredningens slutsats blir att inte föreslå några
regeländringar över huvud taget i rättshjälpslagen i anledning av att
en skuldsaneringslag införs.
Som jag redan har anfört anser jag att en skuldsaneringslag inte bör
85
ha någon motsvarighet till den av utredningen föreslagna funktionen Prop. 1993/94:123
med en god man. Mitt ställningstagande i den delen gör att frågan om
allmän rättshjälp bör kunna beviljas i ett ärende enligt skuldsanerings-
lagen kommer i ett något annorlunda läge. Mitt förslag bygger emel-
lertid genomgående på principen om gäldenärens egen aktiva medver-
kan. De råd och anvisningar som gäldenären kan vara i behov av för
att upprätta en ansökan om skuldsanering m.m. bör kunna erhållas
genom de kommunala instanser som sysslar med budgetrådgivning
och liknande. Jag har flera gånger framhållit vikten av sådan verk-
samhet. Mitt förslag vilar dessutom på förutsättningen att sökande
gäldenärer erhåller vägledning av skriftligt informationsmaterial,
särskilt framtagna ansökningsblanketter m.m. Till detta kommer att
i första hand kronofogdemyndigheten, men även rätten om ett ärende
når dit, har ett allmänt ansvar för utredningen i ett skuldsanerings-
ärende. Jag föreslår dessutom - vilket jag strax återkommer till - att
gäldenären skall upprätta förslaget till skuldsanering tillsammans med
kronofogdemyndigheten. Det nu sagda innebär enligt min mening att
behovet av annat eller ytterligare bistånd inte är särskilt fram-
trädande. Till detta kommer - vilket också utredningen har varit inne
på - att en utvidgning av den allmänna rättshjälpen av statsfinansiella
skäl är nära nog utesluten. Rättshjälpslagen är för närvarande föremål
för en omfattande översyn (dir. 1993:77) av 1993 års rättshjälpsutred-
ning (Ju 1993:08), vilket utgör ytterligare ett skäl för att inte nu
föreslå några förändringar som direkt eller indirekt innebär att
tillämpningsområdet för rättshjälpslagen förändras. Tvärtom bör det
i rättshjälpslagen uttryckligen föreskrivas att allmän rättshjälp inte
kan beviljas i skuldsaneringsärenden.
Jag föreslår alltså ett skuldsaneringsförfarande uppbyggt med tre
olika steg i förfarandet.
I det första steget - som huvudsakligen inte lagregleras - bör gälde-
nären försöka nå frivilliga uppgörelser med sina borgenärer. Till stöd
och hjälp bör gäldenären ha tillgång till vägledning och rådgivning
från de kommunala myndigheter som sysslar med budgetrådgivning,
dvs. socialtjänsten och konsumentvägledningen.
I det andra steget skall gäldenären kunna ansöka om en lagreglerad,
frivillig skuldsanering. Den utredning och de beslut som krävs på
detta stadium bör ske i ordnade former hos kronofogdemyndig-
heterna.
I ett sista, tredje steg kan det bli aktuellt med tvingande skuld-
sanering som beslutas av domstol.
86
Prop. 1993/94:123
Mitt förslag: Skuldsaneringsförfarandet skall stå öppet för fysiska
personer som inte är näringsidkare och som har hemvist i Sverige.
En person som är ålagd näringsförbud skall inte kunna beviljas
skuldsanering. En person skall som huvudregel kunna erhålla
skuldsanering endast en gång. Den som har gjort sig skyldig till
allvarlig brottslighet skall normalt inte kunna beviljas skuld-
sanering.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överens-
stämmer med mitt förslag. Utredningens förslag när det gäller
personer som är ålagda näringsförbud är dock något annorlunda
utformat.
Remissinstanserna: De flesta instanserna godtar utredningens
avgränsning av personkretsen. Några instanser ifrågasätter emellertid
om inte avgränsningen beträffande näringsidkare bör göras mer
flexibel så att även näringsidkare som bedriver näringsverksamhet
endast i mindre omfattning skall kunna komma i fråga för skuld-
sanering enligt lagen. Brottsförebyggande rådet påtalar vikten av att
det i lagen markeras att personer som ägnat sig åt s.k. ekonomisk
brottslighet inte kan komma i fråga för skuldsanering.
Skälen för mitt förslag: När det gäller att bestämma vilken person-
krets som skall omfattas av en skuldsaneringslag inställer sig flera
frågor. Det förefaller helt givet att ett skuldsaneringsförfarande skall
stå öppet enbart för fysiska personer. Hur aktiebolag och andra juri-
diska personer skall lösa ekonomiska problem som kan uppkomma
bör inte vara föremål för reglering i detta sammanhang. Denna av-
gränsning är vedertagen i olika utländska system och även Insolvens-
utredningens förslag bygger på en sådan. Ingen av remissinstanserna
har haft något att invända mot den föreslagna avgränsningen. Riks-
dagens tillkännagivande är också klart på denna punkt; en skuldsa-
neringslag bör inte omfatta andra än fysiska personer.
En svårighet i sammanhanget är emellertid att begreppet fysisk
person innesluter såväl privatpersoner som näringsidkare. Ytterligare
avgränsningar kan därför vara nödvändiga. Personkretsen måste av-
gränsas så att gränsen mellan å ena sidan skuldsanering och å andra
sidan konkurs och ackord blir tydlig. De två senare förfarandena är
typiskt sett inriktade på hantering av kommersiella förhållanden, även
om såväl konkurs som ackord, framför allt det förstnämnda, kan
87
komma ifråga även när det gäller insolvens som enbart grundar sig Prop. 1993/94:123
på privatekonomiska misslyckanden. Ett skuldsaneringsförfarande bör
i stället vara ett institut som är renodlat för just privatekonomiska
förhållanden. Det nu sagda talar för att utesluta näringsidkare från
skuldsaneringslagens tillämpningsområde. En annan svårighet är att
begreppet näringsidkare är vidsträckt. Med näringsidkare avses enligt
konsumentlagstiftningen varje fysisk eller juridisk person som driver
verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan be-
tecknas som yrkesmässig (se bl.a. prop. 1984/85:110 s. 141 och
prop. 1989/90:89 s. 60). Detta innebär inte att det ställs några krav
på verksamhetens omfattning och det är inget krav att verksamheten
bedrivs med vinstsyfte. När begreppet näringsidkare förekommer i
processrättsliga sammanhang har det samma innebörd (se Fitger,
Kommentaren till Rättegångsbalken I 10:22). Under begreppet
näringsidkare faller alltså inte bara den som driver och livnär sig på
en industriell rörelse, en jordbruksrörelse eller ett hantverk, utan
även den som jämsides med en anställning i mindre skala driver
någon form av rörelse. Näringsidkarbegreppet såsom det här har pre-
senterats är exempelvis mer vidsträckt än vad som följer av det
skatterättsliga begreppet näringsverksamhet.
De nordiska lagarna på området visar upp en del skillnader i sättet
att se på näringsidkare. I Danmark anger inte lagen uttryckligen att
näringsidkare är uteslutna från lagens tillämpningsområde. I dansk
praxis har man emellertid varit mycket restriktiv med att låta närings-
idkare omfattas av lagen. I Finland gäller lagen främst för privat-
personer, men näringsidkare kan också under vissa särskilda förutsätt-
ningar komma i fråga för skuldsanering. I Norge, slutligen, gäller
lagen uttryckligen endast privatpersoner. Varken i Danmark eller
Norge utgör det däremot något hinder mot skuldsanering att en fysisk
persons skuldsättning är relaterad till en tidigare bedriven närings-
verksamhet. Vissa begränsningar finns dock i den norska lagen.
Insolvensutredningens förslag går ut på att en skuldsaneringslag
endast skall omfatta fysiska personer som inte driver näringsverk-
samhet. Däremot skall det enligt utredningens förslag inte i och för
sig finnas några hinder för en före detta näringsidkare att erhålla
skuldsanering.
Vissa skäl talar - vilket några remissinstanser också påtalar - för att
låta en del näringsidkare omfattas av en skuldsaneringslag. Vad jag
närmast har i åtanke är näringsidkare vilkas näringsverksamhet har
mycket blygsam omfattning och som har en ekonomi som till stor del
är integrerad i den privata ekonomin. Den kategorin av näringsidkare
skulle i och för sig lika väl som en privatperson kunna komma i fråga
för en skuldsanering. Vid den avvägning som måste göras anser jag
88
för min del emellertid att det mesta talar för att aktiva näringsidkare Prop. 1993/94:123
inte bör kunna komma i fråga för skuldsanering. Härigenom blir
skuldsanering ett institut med annat tillämpningsområde än andra in-
solvensrättsliga institut, såsom exempelvis konkursinstitutet. Skuld-
sanering bör vara ett renodlat "privatekonomiskt" institut, medan
konkursinstituet har ett vidare tillämpningsområde. Till mitt ställ-
ningstagande bidrar i inte ringa mån också det förhållandet att man
därigenom slipper att dra en annan gräns. Skulle man öppna ett
skuldsaneringsförfarande för vissa näringsidkare - alla sådana kan
knappast omfattas - måste man i lagen precisera vilka näringsidkare
som avses. En sådan gränsdragning förefaller vara mycket svår att
göra på ett tydligt sätt. Den skulle också kräva att man i en skuld-
saneringslag reglerade hur en näringsverksamhet skall avvecklas,
vilket skulle komplicera institutet.
Något allmänt hinder för en före detta näringsidkare att erhålla
skuldsanering bör däremot inte ställas upp. Som senare kommer att
beröras bör dock skuldernas art och omständigheterna kring deras
tillkomst ha betydelse vid prövningen av ett skuldsaneringsärende.
Det förhållandet att en betydande del av en persons skuldsättning
härrör från en tidigare bedriven näringsverksamhet kan då till och
med tala för att skuldsanering bör beviljas. Jag återkommer senare till
just denna fråga (avsnitt 4.3.3). I ett hänseende anser jag emellertid
att det finns anledning att ställa upp en uttrycklig begränsning för en
före detta näringsidkare att erhålla skuldsanering. Har gäldenären
meddelats näringsförbud, är det enligt min mening mindre lämpligt
att skuldsaneringsförfarandet utan vidare skulle stå öppet för honom.
Är gäldenären ålagd näringsförbud bör han därför inte kunna beviljas
skuldsanering. I motsats till utredningen anser jag emellertid det inte
vara nödvändigt att ställa upp något hinder att beviljas skuldsanering
för en gäldenär som tidigare har varit ålagd näringsförbud. Hindret
i skuldsaneringslagen bör med andra ord anpassas till den flexibilitet
som gäller enligt lagen (1986:436) om näringsförbud.
Det kan naturligtvis också diskuteras om inte ett uttryckligt hinder
mot skuldsanering borde gälla även den som har gjort sig skyldig till
grövre brottslighet utan att han samtidigt har meddelats näringsför-
bud. I Danmark finns inte något sådant uttryckligt hinder. I Norge
finns inte heller någon regel som uttryckligen diskvalificerar den som
dömts för brott att erhålla skuldsanering. I Finland finns däremot
vissa begränsningar för personer som har dömts till ansvar för brott.
Insolvensutredningen förordar att det inte införs någon regel som
uttryckligen hindrar en person som har gjort sig skyldig till brott från
att beviljas skuldsanering. Även om det i motsvarande nordiska lagar
saknas regler som uttryckligen diskvalificerar brottslingar från att
89
erhålla skuldsanering, aktualiseras ändå den omständigheten ibland Prop. 1993/94:123
vid handläggningen av skuldsaneringsärenden. I Danmark utgör i
praxis grövre brottslighet i allmänhet hinder för skuldsanering, vilket
har att göra med den allmänna skälighetsprövning domstolen där skall
göra. I Norge får skuldsanering inte beviljas om det skulle vara
stötande. Detta tar enligt de norska motiven sikte bl.a. på fall där
gäldenären är dömd för grova brott. I Finland utgör vissa slag av
brottsligt förflutet i allmänhet hinder för skuldsanering. Några remiss-
instanser, främst Brottsförebyggande rådet, poängterar att det är vik-
tigt att samhället markerar att personer som har ägnat sig åt s.k. eko-
nomisk brottslighet inte skall kunna erhålla skuldsanering. I detta
sammanhang framhåller Brottsförebyggande rådet att svårigheter att
lagtekniskt avgränsa kretsen av brottslingar som bör uteslutas från
möjligheten att erhålla skuldsanering inte får avhålla samhället från
att göra den önskade markeringen.
Enligt min mening finns det all anledning att ta allvarligt på den nu
diskuterade frågan. Det allmänna förtroendet för ett skuldsanerings-
institut skulle riskera att rubbas om den som dömts för exempelvis
omfattande bedrägerier eller gäldenärsbrott skulle kunna erhålla
skuldsanering. Det finns å andra sidan allvarliga brott som inte har
någon ekonomisk anknytning och beträffande vilka samma synsätt
inte gör sig gällande fullt ut. Starka skäl talar därför för att man så
långt det är möjligt bör ha ett regelsystem som saknar hinder av abso-
lut karaktär. Då ökar möjligheterna att i tillämpningen bedöma varje
fall efter dess särart. Jag har alltså stannat för att en person som
ådömts ansvar för brott inte automatiskt skall vara förhindrad att
erhålla skuldsanering. Ett brottsligt förflutet bör därför enligt min
mening i sig inte vara ett absolut hinder mot att bevilja någon skuld-
sanering. Det förhållandet att en sökande gjort sig skyldig till brott,
kanske svår och omfattande brottslighet, bör emellertid vara något
som vägs in i den totalbedömning som bör göras i ett skuldsanerings-
ärende. Vid denna allmänna skälighetsbedömning - som jag strax
återkommer till (avsnitt 4.3.3) - bör ett brottsligt förflutet, särskilt om
det avser s.k. ekonomisk brottslighet, givetvis vara en omständighet
som starkt talar mot att ifrågavarande person skall beviljas skuldsa-
nering. Med en sådan utformning av regelsystemet i detta hänseende
uppnås också ett flexibelt system där hänsyn kan tas till egenarten av
varje enskilt fall.
En annan kategori som man kan diskutera om den inte bör hållas
utanför skuldsaneringsförfarandet är personer som en gång tidigare
har beviljats skuldsanering. Skuldsaneringsinstitutets extraordinära
karaktär gör att det normalt bör vara något som en person skall kun-
na komma i åtnjutande av endast en gång i livet. I den norska lagen
90
finns också ett uttryckligt förbud att inleda ett skuldsaneringsför- Prop. 1993/94:123
farande beträffande den som tidigare har beviljats skuldsanering. Har
man fått avslag på en tidigare ansökan, är det dock inget hinder att
komma igen med en ny ansökan vid en senare tidpunkt. I den danska
lagen finns inget uttryckligt hinder av detta slag, men det framhålls
i motiven att skuldsanering är något som en person i allmänhet endast
skall kunna erhålla en gång. Jag anser för min del att en person bör
kunna beviljas skuldsanering endast en gång. Enligt min mening finns
det dock skäl som talar för att inte göra detta hinder absolut. För det
fall det föreligger synnerliga skäl anser jag - i likhet med Insolvens-
utredningen - att man skall kunna tänka sig att någon beviljas skuld-
sanering en andra gång. Ett tänkbart fall är att någon i yngre år er-
håller skuldsanering och sedan i en helt annorlunda livssituation åter
blir aktuell långt senare. Det bör dock vara endast i sällsynta undan-
tagsfall som någon skall kunna erhålla skuldsanering en andra gång.
En annan sak är att en sådan gäldenär utanför den lagreglerade skuld-
saneringen naturligtvis är oförhindrad att träffa frivilliga uppgörelser
med sina borgenärer om skuldsanering.
Slutligen bör det ställas upp ett krav på anknytning till Sverige för
att en person skall beviljas skuldsanering. Medborgarskapet bör inte
ha någon självständig betydelse, men flera skäl talar för att skuld-
sanering endast bör komma i fråga för den som har en fast anknyt-
ning till vårt land. Det bör därför vara ett uttryckligt krav att
gäldenären har hemvist i Sverige. Även om detta krav uppfylls kan
det förekomma situationer där gäldenärens anknytning till Sverige är
så svag att skuldsanering inte bör beviljas med hänsyn till det all-
männa skälighetskravet. Jag återkommer till denna fråga senare i
samband med att jag redogör för mina överväganden angående den
allmänna skälighetsprövning som bör föregå en skuldsanering (avsnitt
4.3.3).
För att komma i fråga för skuldsanering enligt lagen bör gäldenären
alltså vara fysisk person, han skall inte vara näringsidkare och han
skall ha hemvist i Sverige. Gäldenären får inte heller vara ålagd
näringsförbud. Det är alltså fyra absoluta krav som tar sikte på gälde-
närens person som bör ställas upp. Krav som regelmässigt bör vara
uppfyllda är att skuldsanering inte tidigare har beviljats och att
gäldenären inte har begått allvarligare brott, särskilt av ekonomisk
art.
Mitt förslag: För att beviljas skuldsanering skall gäldenären vara
insolvent och så skuldsatt att han inte förmår att betala sina
skulder inom överskådlig tid.
91
Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överens- Prop. 1993/94:123
stämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar överlag utredningens
förslag. Några instanser har synpunkter på utformningen av insol-
vensrekvisitet.
Skälen för mitt förslag: I alla de nordiska skuldsaneringslagarna -
likaväl som i andra länders rättsordningar - har som grundläggande
krav för skuldsanering (eller motsvarande) ställts upp ett kvalificerat
insolvensrekvisit. Så gör också Insolvensutredningen i sitt förslag.
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget i den delen. I riksdagens
tillkännagivande framhålls också att skuldsanering bör kunna komma
i fråga endast för fysiska personer med allvarliga och varaktiga
skuldproblem. Jag har ingen annan uppfattning.
Vad som avses med insolvens (obestånd) framgår av 1 kap. 2 §
konkurslagen. Med insolvens avses att gäldenären inte kan rätteligen
betala sina skulder allteftersom de förfaller och att denna oförmåga
inte endast är tillfällig (se t.ex. prop. 1986/87:90 s. 400). Det led i
beskrivningen av insolvens som säger att betalningsoförmågan "inte
får vara tillfällig" fördes in i lagtexten vid 1975 års reform av kon-
kurslagstiftningen. Detta led innebär emellertid inte att man får be-
trakta en person som solvent om betalningsoförmågan bedöms bestå
under någon längre tid (se SOU 1970:75 s. 75 och prop. 1975:6
s. 116). Samma insolvenskriterium bör gälla även vid tillämpning av
skuldsaneringslagen.
En nödvändig förutsättning för att komma i fråga för skuldsanering
bör alltså vara att gäldenären är insolvent, men denna förutsättning
bör inte vara tillräcklig. Det bör komma till något ytterligare, näm-
ligen att insolvensen bedöms bestå även längre in i framtiden. I den
danska lagen har markerats att bedömningen skall avse de närmaste
åren. Så är även fallet för finländskt och norskt vidkommande. Det
finns enligt min mening ingen anledning att för svensk del göra någon
annan bedömning. Insolvensutredningen har också i sitt förslag anslu-
tit sig till den danska bestämningen av insolvensrekvisitet. Det kvali-
ficerade insolvensrekvisitet bör därför uttryckas som att gäldenären
är insolvent och att han inte förmår betala sina skulder inom över-
skådlig tid. Genom uttrycket "överskådlig tid" markeras att progno-
sen skall sträcka sig långt fram i tiden. Det skall i princip inte gå att
se att insolvensen någonsin kommer att upphöra. Det kvalificerade in-
solvensrekvisitet skall alltså vara uppfyllt för att skuldsanering skall
kunna komma i fråga. Det innebär att skuldsanering inte kan beviljas
bl.a. då det inte är möjligt, eller i vart fall förenat med större
svårigheter, att göra en någorlunda säker prognos. Ett typexempel då
sådana svårigheter torde föreligga är när gäldenären har drabbats av
92
en konjunkturbetingad arbetslöshet. Prop. 1993/94:123
Det har i anslutning till dansk praxis och även i den allmänna de-
batten diskuterats kring beloppsfrågor i samband med skuldsanering.
Frågan som då ofta har ställts har varit hur stor skuldbörda man
måste ha för att kunna erhålla skuldsanering. Ingen av de nordiska
lagarna har några fasta beloppsgränser. Inte heller förarbetena till de
nordiska lagarna innehåller några klara uttalanden om beloppsgränser.
I tidig dansk praxis uttalades att en nettoskuldbörda om 250 000
danska kronor skulle kunna tjäna som ett riktmärke för en gäldenär
med fast och regelbunden förvärvsinkomst. Om den totala skuldbör-
dan var lägre, skulle skuldsanering inte beviljas. I Danmark har i
tillämpningen betydande avvikelser från denna beloppsgräns emeller-
tid gjorts åt båda hållen. Enligt min mening är det varken önskvärt
eller ens möjligt att i lag fastställa en beloppsgräns. Det som är en
orimligt stor skuldbörda för den ene är inte en anmärkningsvärt stor
skuld för den andre. Varje fall måste, utifrån de rekvisit som anges
i lagen, bedömas individuellt. Det kvalificerade insolvensrekvisitet
torde dock normalt innebära att en nettoskuldbörda som inte uppgår
till mer än ett par hundratusen kronor för en person med fast och
regelbunden arbetsinkomst är för liten för att skuldsanering skall
kunna komma i fråga. För personer med mycket låg eller oregelbun-
den inkomst kan dock det kvalificerade insolvensrekvisitet vara upp-
fyllt även vid förhållandevis låg nettoskuldsättning. Vad som däremot
enligt min mening finns anledning att ta fasta på är att det som skall
beaktas är nettoskuldbördan. Det är alltså den återstående skuld-
bördan efter det att gäldenären har realiserat egendom som han och
hans familj inte är i oundgängligt behov av som skall beaktas. Det är
exempelvis inte rimligt att den som vill komma i fråga för skuld-
sanering behåller dyrare bostad, sommarhus, bil, båt eller liknande.
I de allra flesta fall torde emellertid gäldenären redan ha realiserat det
mesta av sin egendom som är möjlig att avyttra innan frågan om
skuldsanering aktualiseras. I detta sammanhang vill jag nämna en
annan aspekt på detta med skuldsanering. Som namnet säger skall det
vara frågan om sanering av skulder. Det innebär alltså att det skall
vara så att det förekommer skuldsättning av viss grad. Om en person
har besvär med att med tillgängliga medel betala sina löpande utgifter
utan att skuldsättning förekommer, är det inte någon situation där
skuldsanering kan bli aktuell.
93
Prop. 1993/94:123
Mitt förslag: Förutom att det kvalificerade insolvensrekvisitet
skall vara uppfyllt skall det också krävas att det är skäligt med
hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden att
bevilja honom skuldsanering. Detta generella rekvisit skall i lagen
kompletteras med en uppräkning av vissa omständigheter som sär-
skilt skall beaktas vid denna skälighetsbedömning. I detta samman-
hang aktualiseras bl.a. gäldenärens agerande under förfarandet,
skuldernas ålder och omständigheterna vid skuldernas tillkomst.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överens-
stämmer i stort med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar överlag utredningens
förslag. Många instanser har emellertid synpunkter av skilda slag på
vilka omständigheter som särskilt skall beaktas och hur dessa omstän-
digheter skall beaktas vid den allmänna skälighetsbedömningen.
Skälen för mitt förslag: Förutom ett kvalificerat insolvensrekvisit
ställs i de nordiska lagarna på området och även i Insolvensutred-
ningens förslag ytterligare ett grundläggande krav för att skuld-
sanering skall kunna beviljas. Det kravet är ett generellt formulerat
skälighetskriterium. Tanken är att man, efter att i ett första steg ha
konstaterat att det kvalificerade insolvensrekvisitet är uppfyllt, skall
gå vidare och undersöka om det i det enskilda fallet är skäligt att
bevilja gäldenären skuldsanering med hänsyn till hans personliga och
ekonomiska förhållanden. Om det är alldeles klart att en gäldenär i
ett enskilt fall inte uppfyller kraven vid den allmänna skälighets-
bedömningen, är det givetvis inte nödvändigt att först göra insol-
vensprövningen. Ansökan skall ju under sådana omständigheter ändå
inte leda till bifall. De två grundläggande rekvisiten, det kvalificerade
insolvensrekvisitet och det allmänna skälighetsrekvisitet, är nämligen
tänkta att vara kumulativa, dvs. båda rekvisiten måste vara uppfyllda
för att skuldsanering skall kunna beviljas. Remissinstanserna har inte
haft något att erinra mot Insolvensutredningens förslag i denna del.
I sitt tillkännagivande nämner också riksdagen att lagregleringen bör
vara flexibel bl.a. för att förhindra stötande resultat. I det till
Lagrådet remitterade förslaget ingick också ett generellt utformat
skälighetsrekvisit. Rekvisitet var där utformat som ett positivt
kriterium, dvs. det skulle krävas att det vid en samlad bedömning i
varje enskilt fall framstod som skäligt att bevilja skuldsanering i just
det fallet. Lagrådet har beträffande detta uttalat att det bör vara
tillfyllest med en regel som föreskriver att skuldsanering inte skall
94
beviljas om det framstår som oskäligt. Enligt Lagrådet skulle en Prop. 1993/94:123
sådan regel ge möjlighet till en friare skälighetsbedömning som skulle
kunna leda till att skuldsanering beviljades i ytterligare ett antal
angelägna fall samtidigt som regeln i förening med det kvalificerade
insolvensrekvisitet och kravet på femårigt existensminimum för-
hindrar att institutet får negativa effekter på betalningsmoralen. Även
vid mötet den 4 november 1993 framfördes synpunkter på de i lag-
rådsremissen angivna kriterierna för den allmänna skälighetsbedöm-
ningen. Dessa synpunkter gick huvudsakligen ut på att kriterierna var
för vagt angivna. Beträffande Lagrådets synpunkter och synpunkterna
från mötet den 4 november 1993 vill jag anföra följande.
De erfarenheter som vunnits på olika håll i samband med att för-
söksverksamhet med skuldsanering har bedrivits visar entydigt att
sanering av fysiska personers skulder är en verksamhet som bjuder
på många svårigheter. Detta inte minst därför att den enes skuldsitua-
tion inte är den andres lik. I mycket stor utsträckning måste varje fall
behandlas efter sin särart. Skall ett skuldsaneringsinstitut kunna bli
ändamålsenligt och effektivt, måste enligt min mening kriterierna
vara angivna på ett sådant sätt att inte någon utesluts från lagens
tillämpningsområde på grund av någon enstaka omständighet. Det är
dessutom viktigt att skuldsaneringsinstitutet utformas så att det vinner
allmänhetens förtroende. Det innebär bl.a. att det inte får vara ut-
format med så stela kriterier att skuldsanering tvunget måste beviljas
eller vägras så snart vissa lätt avläsbara fakta är för handen. Detta
skulle kunna medföra risk för att systemet upplevs som orättvist och
kan leda till att hela systemet hamnar i vanrykte. Jag vill också erinra
om att den största delen av skuldsaneringsverksamheten skall bestå av
frivilliga uppgörelser utanför lagens ram mellan gäldenären och hans
borgenärer. Även om borgenärerna i dessa fall säkert beaktar möjlig-
heten av att i ett senare led kunna tvingas till att medverka i en
skuldsanering kommer frågan endast att ställas på sin spets vid krono-
fogdemyndighetens eller domstolens prövning enligt lagen. Enligt min
mening återstår ingen annan möjlighet än att falla tillbaka på att ange
kriterierna för den allmänna skälighetsbedömningen i generella orda-
lag, kombinerat med att det anges ett antal omständigheter som sär-
skilt bör beaktas. Dessa särskilt utpekade omständigheter torde i de
allra flesta fall ge de tillämpande myndigheterna tillräcklig vägled-
ning, även om det förtjänar att framhållas att det skall vara frågan om
en allmän totalbedömning.
Nästa fråga är om det allmänna skälighetskriteriet skall anges i
positiva termer i enlighet med det till Lagrådet remitterade förslaget
eller om det skall formuleras i enlighet med Lagrådets förslag. Våra
nordiska grannländers skuldsaneringslagar innehåller samtliga all-
95
männa skälighetsrekvisit. De är dock formulerade på något olika sätt. Prop. 1993/94:123
I Danmark är rekvisitet positivt utformat. Skuldsanering kan där be-
viljas om "gäldenärens förhållanden och övriga omständigheter talar
för det". Detta mycket allmänt hållna rekvisit har också tjänat som
förebild för Insolvensutredningens förslag. I Norge har man däremot
valt ett negativt formulerat skälighetsrekvisit. Där sägs att skuld-
sanering inte kan beviljas om det "skulle verka stötande för andra
gäldenärer eller för samhället i övrigt". I Finland kan skuldsanering
beviljas om "det i övrigt föreligger vägande skäl" för det. I Finland
ställs i lagen dessutom upp ett antal "Allmänna hinder för skuld-
sanering" där det anges att skuldsanering i ett flertal konkreta fall inte
kan beviljas utan att det föreligger "särskilda motskäl".
Avsikten är inte att valet mellan ett positivt eller negativt formulerat
skälighetsrekvisit skall få någon större betydelse för den praktiska
tillämpningen. Det kvalificerade insolvensrekvisitet och de särskilda
omständigheterna som skall beaktas vid prövningen är normalt till-
räckligt för att skilja de fall där det bör beviljas skuldsanering från de
där skuldsanering inte bör beviljas. Enligt min mening markerar dock
ett positivt formulerat skälighetsrekvisit på ett tydligare sätt att en
överskuldsättning inte ensamt är tillräckligt för att skuldsanering skall
beviljas. Därutöver bör det alltså krävas att det i det enskilda fallet
är skäligt att vederbörande beviljas skuldsanering. Detta betyder att
en avvägning måste göras mellan de inblandade intressena. Även om
det är viktigt att skuldsaneringsinstitutet vid denna avvägning får en
restriktiv tillämpning, får detta givetvis inte innebära att kraven på
skälighet ställs alltför högt. För att institutet skall kunna tjäna sitt
rehabiliterande syfte är det viktigt att de avvägningar som görs i
tillämpningen görs på ett verkligt nyanserat sätt, så att skuldsanering
verkligen kommer till stånd i de fall som uppfyller kraven.
I lagen bör därför enligt min mening ställas upp ett krav på att
skuldsanering får beviljas endast om det är skäligt med hänsyn till
gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden. Det skall då
som framgått vara frågan om en totalbedömning där samtliga omstän-
digheter som rör gäldenärens ekonomi och hans personliga för-
hållanden skall beaktas.
En viktig punkt att beakta vid den allmänna skälighetsprövningen
är naturligtvis gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering. Detta
knyter nära an till det kvalificerade insolvensrekvisitet. Behovet av
skuldsanering framgår tydligast när det är ett uppenbart missförhål-
lande mellan å ena sidan gäldenärens totala skuldbörda och å andra
sidan hans tillgångar och förvärvsförmåga. Om en gäldenär som har
en skuldbörda på åtskilliga 100 OOO-tal kronor och som i stort sett
saknar omsättningsbara tillgångar, till följd av sjukdom blir arbets-
96
oförmögen är detta missförhållande uppenbart. Av det sagda följer att Prop. 1993/94:123
det som regel inte kan bli tal om skuldsanering med mindre gälde-
närens totala skuldbörda är betydande i förhållande till hans tillgångar
och förvärvsförmåga, vilket följer redan av kravet på ett kvalificerat
insolvensrekvisit. Som tidigare har framhållits är det inte möjligt att
därvidlag ange några bestämda belopp till vilka skuldbördan bör upp-
gå (se avsnitt 4.3.2). Det är i stället frågan om att sätta skuldbördan
i relation till den nuvarande och framtida betalningsförmågan. Vidare
bör det förhålla sig så, att en skuldsanering medför positiva effekter
för gäldenären inte bara på det viset att han blir kvitt sin skuldbörda
helt eller delvis, utan också på det sättet att han motiveras att för-
bättra sin ekonomiska situation över huvud taget.
I detta sammanhang kan det finnas anledning att något beröra den
situationen att gäldenären själv är kraftigt skuldsatt och själv saknar
tillgångar samt har låg eller ingen inkomst, men att en annan hus-
hållsmedlem är skuldfri och har stora tillgångar och kanske också
goda inkomster. Ett typfall kan vara att gäldenären själv är utblottad
men exempelvis hans maka eller sambo är välbeställd. Frågan är om
en allmän skälighetsbedömning skall hindra en sådan gäldenär från
att erhålla skuldsanering. Enligt min mening är svaret givet. Skuld-
sanering bör inte komma i fråga i ett sådant fall. Ar det exempelvis
så att två makar eller därmed jämställda medvetet har planerat en
sådan skevhet, är det uppenbart att skuldsanering inte kan komma i
fråga. Men även utan att en sådan medveten planering ligger bakom
bör den allmänna skälighetsbedömningen medföra att skuldsanering
inte beviljas.
Det bör understrykas att en skuldsanering måste bygga på ett eko-
nomiskt betraktelsesätt. Den bedömning som kronofogdemyndigheten
och, i sista hand, domstolen skall göra träder till stor del i stället för
det klarläggande av gäldenärens skuldsituation som annars sker
genom ackord eller konkurs. Gäldenären skall inte kunna "tjäna på"
att direkt begära skuldsanering i stället för att först gå igenom ett
konkursförfarande. Borgenärerna måste tillförsäkras ett utbyte av
skuldsaneringen som åtminstone motsvarar vad som skulle ha tillfallit
dem, om gäldenären i stället hade försatts i konkurs.
Det nu sagda hindrar inte att man också anlägger ett socialt per-
spektiv på skuldsaneringen. En skuldsanering kan rent allmänt bidra
till att gäldenären får ett bättre fotfäste i sin tillvaro. Som en bieffekt
till en skuldsanering kan man tänka sig att olika sociala problem
också får sin lösning. Man bör emellertid inte gå den motsatta vägen
och använda skuldsanering som någon sorts universalmedel mot so-
ciala problem. Redan hänsyn till den allmänna betalningsmoralen ta-
lar emot att skuldsanering används på det sättet.
7 Riksdagen 1993194. 1 samt. Nr 123
Trots att det således bör vara fråga om en totalbedömning anser jag Prop. 1993/94:123
i likhet med utredningen att det i lagen bör anges ett antal omständig-
heter som särskilt skall beaktas vid skälighetsprövningen.
Det är givetvis en rad detaljfrågor som inställer sig vid en skälig-
hetsprövning av nu angivet slag. Med beaktande av lagens syften och
förfarandets karaktär utkristalliserar sig dock tämligen snabbt vissa
omständigheter som man bör fästa särskilt avseende vid när skälig-
hetsbedömningen görs. Det är då först viktigt att framhålla att hela
skuldsaneringsförfarandet och tankarna bakom lagen bygger på en ak-
tiv medverkan från gäldenärens sida. Detta ger sig till känna på åt-
minstone två sätt. Det bör krävas dels att gäldenären innan ett mer
organiserat skuldsaneringsförfarande inleds på olika sätt själv har
försökt reda ut sina ekonomiska problem, dels att gäldenären lojalt
medverkar till sakens riktiga belysning när väl ett skuldsanerings-
förfarande har inletts. Dessa krav kan inte sägas vara orimliga, sär-
skilt med tanke på det stöd som bör finnas att få från kommunala or-
gan vad gäller vägledning och rådgivning. I lagen bör därför anges
att det vid den allmänna skälighetsprövningen särskilt skall beaktas
vilka ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina för-
pliktelser och att själv försöka nå en uppgörelse med sina borgenärer
och dessutom hur han har medverkat under handläggningen av ett
skuldsaneringsärende. Brister gäldenären i något av dessa hän-
seenden, kan detta medföra att han inte erhåller skuldsanering, även
om förutsättningarna i övrigt kanske är uppfyllda. Har gäldenären
t.ex. aktivt försökt att hålla sig undan krav från borgenärerna,
överlåtit egendom på närstående eller på något annat illojalt sätt
försökt att "skydda sig" mot betalningskrav, talar detta naturligtvis
emot att han skall erhålla skuldsanering. Även mindre flagranta för-
hållningssätt kan få samma effekt; ibland kan det helt enkelt stå klart
att gäldenären inte har gjort vad han kunnat för att betala - kanske
åtminstone en del - av sina skulder. Har gäldenären å andra sidan i
samband med tidigare vidtagna indrivningsåtgärder öppet redovisat
sina tillgångar och inkomster m.m., finns det anledning att se mer
positivt på hans ansökan om skuldsanering. Ett liknande synsätt kan
anläggas på gäldenärens försök att på egen hand reda upp sin eko-
nomiska situation. Har han exempelvis på ett icke acceptabelt sätt
försökt att "spela ut" borgenärerna mot varandra, kan detta verka
hindrande för skuldsanering. Har han däremot hållit borgenärerna
underrättade om sin situation och fortlöpande informerat dem om
förändringar av den, kan detta tala för att skuldsanering skall
beviljas.
En annan omständighet som bör tillmätas särskild betydelse vid den
allmänna skälighetsbedömningen är skuldernas ålder. Ju äldre skul-
98
derna är, desto mer kan de tynga gäldenärens ekonomi. Härrör Prop. 1993/94:123
exempelvis en större del av skuldbördan från en tidigare bedriven
näringsverksamhet som har resulterat i konkurs kan skuldernas ålder
få särskild betydelse på det viset att en stor kvarstående skuldmassa
i sig är ett väsentligt argument för att medge skuldsanering. Att
närmare ange hur gammal skuldsättningen skall vara låter sig inte
göras. Normalt måste det dock, för att skuldsanering skall komma i
fråga, ha förflutit ett antal år från det att problemen med "över-
skuldsättning" först visade sig. Omvänt bör alltför färsk skuldsättning
verka i hindrande riktning. Skulle merparten av skulderna inte vara
äldre än tre ä fyra år, bör skuldsanering som regel vara utesluten.
Det finns bl.a. anledning att erinra om att gäldenären ju först skall ha
försökt att på egen hand lösa sina ekonomiska problem. Det får inte
heller vara så att en skuldsanering får en allmänt sett demoraliserande
effekt på så vis att vissa personer lockas till lättsinniga kreditåtagan-
den och sedan sätter sin lit till att mer eller mindre omgående erhålla
skuldsanering.
En mycket viktig omständighet att beakta är också omständigheter-
na vid skuldernas tillkomst. Insolvensutredningen betonar i sitt be-
tänkande att skuldsanering inte bör innefatta någon bedömning av det
skäliga i fordringshavarens anspråk. I stället skall ett insolvensrättsligt
betraktelsesätt anläggas. Ur denna synvinkel skulle det inte spela
någon roll hur ett fordringsanspråk har uppkommit. Jag håller rent
principiellt med om detta synsätt. Det är ett naturligt utflöde av
likabehandlingsprincipen. Ett skuldsaneringsförfarande skall inte an-
vändas för att jämka eventuellt oskäliga avtalsvillkor eller för att
tolka innebörden i gäldenärens förpliktelser eller liknande. Inte heller
bör man inom ramen för ett skuldsaneringsförfarande söka värdera
t.ex. betydelsen av hur pass noggrann kreditprövning kreditgivaren
har gjort. Det finns annan lagstiftning som berör sådant, exempelvis
generalklausulen i 36 § avtalslagen och konsumentkreditlagen. Inne-
hållet i gäldenärens förpliktelser skall alltså inte bedömas i ett
skuldsaneringsförfarande. Det är dock enligt min mening ofrånkom-
ligt att man i ett skuldsaneringsförfarande också tar hänsyn till
omständigheterna vid skuldernas tillkomst ur ett annat perspektiv.
Vad jag avser är omständigheterna kring hur och varför en skuld har
uppkommit. Redan tidigare har jag nämnt det förhållandet att en gäl-
denär har skuldsatt sig i betydande omfattning alldeles innan han
ansöker om skuldsanering. Ett sådan skuldsättning - kanske i syfte att
uppnå skuldsanering - kan givetvis verka diskvalificerande för gälde-
nären. Man kan inte heller bortse från sambandet mellan skuldernas
ålder och skuldsättningens karaktär. Det kan exempelvis finnas anled-
ning att inte se lika negativt på en skuldsättning som härrör från
99
"onödig lyxkonsumtion" om den är gammal jämfört med om den är Prop. 1993/94:123
färsk.
I detta sammanhang har bl.a. diskuterats hur skulder skall behand-
las som har anknytning till en av gäldenären tidigare bedriven nä-
ringsverksamhet. Som jag redan har framållit bör ett skuldsanerings-
institut avse enbart fysiska personer som inte är näringsidkare (avsnitt
4.3.1). Den som tidigare har varit näringsidkare bör emellertid inte
vara utesluten från möjligheten att erhålla skuldsanering. 1 direktiven
till Insolvensutredningen (se dir. 1988:52 s. 6 f.) angavs särskilt att
ett skuldsaneringsinstitut för privatpersoner i första hand bör utformas
med sikte på situationer där någon enskild person har försökt starta
egen rörelse men har misslyckats och dragit på sig så stora personliga
skulder att reell möjlighet saknas att genom eget arbete betala dessa.
Inolvensutredningens förslag omfattar också sådana skulder. Att skul-
derna är att hänföra till denna kategori kan alltså vara en omstän-
dighet som vid den allmänna skälighetsbedömningen talar för att
skuldsanering skall kunna beviljas. I de fall skulderna härrör från en
tidigare bedriven näringsverksamhet kan det också ofta vara en ren
tillfällighet om näringsverksamheten har bedrivits i en sådan form att
det kvarstår ett personligt betalningsansvar för näringsidkaren. Re-
missinstanserna har överlag inte haft något att erinra mot att ett
skuldsaneringsinstitut skall kunna omfatta skulder som hör till den nu
diskuterade kategorin. Jag instämmer i utredningens slutsats. Det
innebär att skulder som härrör från tidigare bedriven näringsverk-
samhet inte bara bör omfattas av ett skuldsaneringsinstitut, utan
dessutom normalt bör beaktas positivt vid den allmänna skälighets-
bedömningen. Det är dock viktigt, vilket jag redan har framhållit, att
den tidigare bedrivna näringsverksamheten inte har anknytning till
brottslig verksamhet. Har den det bör detta vid den allmänna skälig-
hetsbedömningen givetvis tvärtom tala mot att skuldsanering skall
beviljas.
En annan fråga är hur man skall ställa sig till skadeståndsfordringar
i ett skuldsaneringssammanhang. När det gäller fordringar avseende
kontraktuella skadestånd finns det inte skäl till någon särbehandling.
Den typen av skadeståndsfordringar torde bli sällsynta i detta sam-
manhang. När det gäller utomobligatoriska skadestånd kan det - även
om sådana fordringar också torde bli sällsynt förekommande - finnas
anledning till andra överväganden. Utredningen anser att det i vissa
fall måste anses stötande att medge skuldsanering beträffande sådana
skadeståndsfordringar som grundar sig på brott. Som exempel nämns
att någon har dömts till ett flerårigt fängelsestraff för uppsåtlig
ekonomisk brotttslighet och samtidigt har ålagts betydande skade-
ståndsskyldighet. I ett sådant fall anser utredningen att det normalt
100
inte bör komma i fråga att tillämpa skuldsaneringsinstitutet. Utred- Prop. 1993/94:123
ningen erinrar i detta sammanhang också om jämkningsregeln i
6 kap. 2 § skadeståndslagen, som innebär att skadeståndsskyldigheten
kan vara bestämd med hänsyn tagen till den skadeståndsskyldiges
ekonomiska förhållanden (se prop. 1975:12 s. 176).
A andra sidan menar utredningen att det är svårt att hävda att de
allmänna funktioner som ligger bakom skyldigheten att ersätta den
skadelidande alltid skall leda till att gäldenären - oavsett hans
ekonomiska möjligheter - inte kan komma i åtanke för skuldsanering.
Utredningens resonemang leder fram till att man bör välja endera av
två ståndpunkter beträffande på vilket sätt skadeståndsfordringar skall
behandlas i ett skuldsaneringssammanhang. Den ena är att förekom-
sten av skadeståndsfordringar (på grund av brott) kan medföra att
skuldsanering efter omständigheterna vägras och den andra att sådana
fordringar undantas och skuldsanering kan medges beträffande övriga
fordringar. Utredningen förordar den förra ståndpunkten. Dess slut-
sats blir alltså att man inte i lag bör ange någon undantagsregel
beträffande skadeståndsfordringar, utan att det får överlämnas till
prövningsmyndigheten att avgöra, om det är lämpligt att i det en-
skilda fallet medge skuldsanering när det finns sådana fordringar mot
gäldenären.
Utredningens slutsats beträffande skadeståndsfordringar överens-
stämmer med vad som gäller i Danmark. I Finland och Norge är
synen på skadeståndsfodringar på grund av brott måhända något
annorlunda i det att man där synes vara restriktivare med att bevilja
skuldsanering när sådana fordringar ingår bland fordringarna mot
gäldenären. Det finns emellertid inte heller i dessa båda länder något
absolut hinder mot att medge skuldsanering, när det bland gälde-
närens skulder ingår skadestånd.
Jag har tidigare berört frågan om vilken betydelse ett brottsligt för-
flutet bör ha i dessa sammanhang (avsnitt 4.3.1). Mitt ställnings-
tagande i denna fråga är att ett sådant förflutet inte automatiskt bör
vara diskvalificerande i ett skuldsaneringssammanhang, men att man
i tillämpningen av det allmänna skälighetsrekvisitet bör vara restriktiv
med att bevilja skuldsanering i dessa fall. Frågan hur skadestånd på
grund av brott bör behandlas är i viss mån besläktad med frågan om
hur den som tidigare har dömts för brott skall behandlas i ett skuld-
saneringssammanhang. Även beträffande den förra frågan instämmer
jag i utredningens slutsats. Skadeståndsfordringar som grundar sig på
brott bör normalt hindra en skuldsanering. Det vore stötande om den
som har dömts för allvarlig brottslighet, t.ex. våldtäkt, och då ålagts
att betala skadestånd skulle kunna få skadeståndet nedsatt genom en
skuldsanering. Å andra sidan bör skadeståndsfordringar inte generellt
101
undantas från skuldsaneringslagens tillämpningsområde. Det kan Prop. 1993/94:123
tänkas undantagsfall där skuldsanering bör kunna beviljas trots att en
sådan fordran ingår bland gäldenärens skulder. Man kan exempelvis
tänka sig att frågan är om ett skadestånd av äldre datum där gälde-
nären fullgjort en del av sin betalningsförpliktelse eller där den
skadelidande är positivt inställd till en skuldsanering för gäldenären
eller där skadeståndet utgör endast en mindre del av gäldenärens
samtliga skulder. Över huvud taget bör här skuldens ålder tillmätas
en avgörande betydelse. Ju äldre skadeståndsfordran är desto större
bör möjligheterna vara för gäldenären att erhålla skuldsanering. I det
sammanhanget bör också vägas in den omständigheten att en skuldsa-
nering kan innebära att den skadelidande faktiskt får viss del av
skadeståndet betalt, vilket annars kanske inte skulle bli fallet. Som
regel bör dock förekomsten av en skadeståndsfordran på grund av
brott vid den allmänna skälighetsbedömningen verka hindrande för
skuldsanering.
Fordringar på utomobligatoriskt skadestånd som inte har uppkommit
i anledning av brott bör behandlas i princip på samma sätt. Före-
komsten av en sådan fordran mot gäldenären bör alltså inte utgöra
något absolut hinder mot skuldsanering, men kan verka i hindrande
riktning, dvs. tala emot skuldsanering. Grunden för skadeståndsan-
svaret bör inverka på bedömningen. Om ansvaret grundas på ett grovt
vårdslöst handlande talar det mot skuldsanering i vidare mån än om
grunden är strikt ansvar, t.ex. enligt lagen (1943:459) om tillsyn över
hundar och katter. För det fall man i ett enskilt fall anser att det är
skäligt att bevilja en gäldenär skuldsanering, trots förekomsten av en
skadeståndsfordran, bör fordringen behandlas enligt likabehandlings-
principen, dvs. den sätts med samma procenttal som övriga for-
dringar. Det bör alltså inte finnas någon möjlighet att särbehandla
skadeståndsfordringar i ett skuldsaneringsförfarande. Enligt min
mening talar intresset av att skapa ett ändamålsenligt och effektivt
institut för en sådan ordning.
I likhet med vad utredningen uttalar anser jag också att man måste
räkna med att även andra omständigheter än de hittills berörda kan
få betydelse vid en skuldsaneringsprövning. Jag finner det angeläget
att återigen påpeka att det måste vara fråga om en totalbedömning,
där samtliga omständigheter vägs samman, när man avgör om skuld-
sanering skall beviljas. En omständighet som utredningen tar upp är
den att gäldenären har utsikt att erhålla ett större arv. I likhet med
utredningen anser jag att omständigheter av sådant slag för att till-
mätas någon betydelse måste röra mycket närliggande och uppenbara
förhållanden. Enbart en spekulation om att en sjuklig, välbeställd
släkting till gäldenären inom en inte alltför avlägsen framtid skall
102
avlida bör således inte hindra skuldsanering. Hur situationen att en Prop. 1993/94:123
gäldenär som har beviljats skuldsanering efter beslutet erhåller ett
större arv eller lotterivinst eller på annat sätt oväntat får en för-
stärkning av sin ekonomi skall hanteras återkommer jag till senare
(avsnitt 4.7.7).
Mitt förslag: En skuldsanering innebär att gäldenären helt eller
delvis befrias från betalningsansvaret för de skulder som omfattas
av skuldsaneringen. För en borgenär innebär en skuldsanering att
hans fordran kommer att lyda på ett lägre belopp ned till noll
kronor. En skuldsanering innebär normalt också att betalnings-
villkoren ändras. Den borgenär som inte har anmält sin fordran i
ärendet förlorar rätten att få sin fordran betald såvida inte
fordringen ändå är känd.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstäm-
mer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker
eller lämnar utan erinran utredningens förslag.
Skälen för mitt förslag: Ett skuldsaneringsinstitut bör alltså avse
privatpersoner som är insolventa och där man kan förvänta sig att in-
solvensen kommer att vara bestående såvida inga särskilda åtgärder
vidtas. Insolvenskriteriet är inget som särskiljer ett skuldsanerings-
institut. Tvärtom gör ju detta kriterium att likheten med konkursinsti-
tutet är slående. Det förhållandet att man vid en skuldsanering beto-
nar betalningsoförmågans utsträckning i tiden förändrar i grunden inte
denna likhet. Samma sak gäller i förhållande till ackordsinstitutet.
Konkurs och ackord är generella institut genom att de avser att ut-
nyttja gäldenärens samlade tillgångar för att tillgodose borgenärerna.
Detsamma bör gälla för skuldsanering. En betydelsefull skillnad är
emellertid att konkursinstitutet är statiskt såtillvida att det inte berör
gäldenärens framtida inkomster och tillgångar. Ett skuldsanerings-
institut är däremot dynamiskt i den bemärkelsen att inte bara gälde-
närens nuvarande, utan också hans framtida inkomstmöjligheter be-
rörs. I ett skuldsaneringsförfarande behövs, tvärtemot vad som gäller
konkursinstitutet, inga regler om rådighetsförlust för gäldenären
under förfarandets gång. Även om det i enskilda fall ofta kan vara en
ren lämplighetsfråga om ett konkurs- eller ett skuldsaneringsför-
farande bör äga rum är det naturligt att låta en lagreglering om
103
skuldsanering vara fristående i förhållande till konkurs- och ackords- Prop. 1993/94:123
lagstiftningen. På det sättet har man också gjort i Norge och Finland,
medan däremot Danmark har arbetat in skuldsaneringsregleringen i
konkurslagen. I Danmark har man dock sedan tidigare en något
annorlunda struktur på sin konkurslag vilket i deras fall kan vara ett
särskilt skäl för den där valda lösningen. Enligt min mening bör alltså
frågan om ett skuldsaneringsinstitut regleras separat från konkurslag-
stiftningen (jfr avsnitt 4.1).
Vad gäller innebörden av en skuldsanering kan man tänka sig en del
varianter. De nordiska lagarna på området visar prov på detta. Enligt
exempelvis den norska lagen kan en skuldsanering innebära att gälde-
nären såväl ges vissa anstånd med att betala sina fordringar som att
skulderna helt eller delvis efterges. Samma sak gäller i Finland. I
Danmark avses med skuldsanering enligt lagen enbart total eller par-
tiell eftergift av gäldenärens skulder. Enligt Insolvensutredningens
förslag har skuldsaneringen den sistnämnda innebörden. Enligt min
mening bör en skuldsanering ha den innebörd som Insolvensutred-
ningen föreslår, dvs. att gäldenären befrias - helt eller delvis - från
betalningsansvaret för sina skulder. Den huvudsakliga rättsverkan av
en skuldsanering bör med andra ord vara att de ursprungliga för-
pliktelserna för gäldenären förändras eller faller bort. Andra lös-
ningar, exempelvis i form av förlängning av amorteringstider eller
liknande bör inte komma i fråga inom ramen för en lagreglerad
skuldsanering. I de fall gäldenären klarar av sina skuldproblem om
han erhåller vissa anstånd är det tveksamt om det kvalificerade in-
solvensrekvisit som bör gälla verkligen är uppfyllt. Jag vill emellertid
i detta sammanhang framhålla att skuldsanering i vid mening är något
annat och mycket mera än enbart av- eller nedskrivning av skulder.
I den allmänna debatten har skuldsaneringsfrågan nära nog uteslutan-
de koncentrerats på det senare. Det är också naturligt att göra det när
ett lagreglerat förfarande som innehåller tvångsmoment skall skapas.
Men skuldsaneringsverksamhet måste med nödvändighet innehålla
även sådant som inte leder till, eller ens syftar till, att skulder skall
skrivas ned eller av. Det är i stället frågan om att enskilda genom
upplysning och annat skall bibringas insikt i och förståelse för
hushållsekonomiska sammanhang så att de själva blir bättre rustade
att sköta sin egen hushållsbudget. Innebörden av skuldsanering enligt
en ny skuldsaneringslag bör däremot, som sagt, vara en total eller
partiell befrielse från betalningsansvaret beträffande de skulder som
omfattas av skuldsaneringen. Med hänsyn till denna rättsverkan är det
givetvis viktigt att klart kan avgränsa vilka fordringar som omfattas
av skuldsaneringen. Jag kommer strax att utveckla detta närmare (av-
snitt 4.6).
104
Att borgenärens fordran på betalning procentuellt sätts ned eller helt Prop. 1993/94:123
faller bort genom en skuldsanering innebär enligt förslaget inte att det
avtal eller motsvarande på vilket borgenären grundar sitt fordrings-
anspråk upphävs. Fordringsförhållandet förändras med andra ord ge-
nom skuldsaneringen men det upphör inte. Om exempelvis en borge-
när drabbas av total preklusion, dvs. bortfall, av rätten att kräva
betalt kan han fortfarande i princip i efterhand utnyttja exempelvis en
kontraktsenlig återtaganderätt till en såld vara.
Förslaget innebär att borgenären efter en skuldsanering endast har
rätt att få betalt för sin fordran med den del av fordringsbeloppet som
skall betalas enligt den betalningsplan som kan gälla för saneringen.
Om en fordran som omfattas av skuldsanering ändå av någon anled-
ning skulle betalas av gäldenären, kan man göra en jämförelse med
vad som gäller för betalning av preskriberade fordringar. Betalas en
preskriberad fordran, kan en sådan betalning inte med rättsordningens
hjälp krävas åter. Om en bortsanerad fordran av någon anledning
skulle betalas, bör detsamma gälla för en sådan betalning som för en
betalning av en preskriberad fordran. En sådan ordning har också
godtagits av Lagrådet. Någon särskild förekrift härom är inte
behövlig.
Den del av en fordran som omfattas av skuldsanering kan inte göras
gällande i något sammanhang. Det innebär bl.a. att borgenären inte
kan använda den sanerade delen av fordringen till exempelvis kvitt-
ning mot gäldenären, om man inte i skuldsaneringslagen ger någon
särskild regel härom. Om en sådan föreskrift inte ges, kommer verk-
ningarna av en skuldsanering att skilja sig från vad som i vissa fall
kan gälla verkningarna av preskription och proklama (se 10 § pre-
skriptionslagen [1981:130] och 8 § lagen [1981:131] om kallelse på
okända borgenärer). Lagrådet har i sitt yttrande, utan att framföra
något förslag, uppmärksammat denna skillnad i innebörden av pre-
klusionen enligt det remitterade förslaget till skuldsaneringslag och de
nämnda lagarna. Enligt min mening är denna skillnad motiverad bl.a.
av att skuldsaneringsinstituet till sin karaktär bör vara generellt och
definitivt. Ett annat skäl för denna skillnad är att borgenären i det
enskilda fordringsförhållandet disponerar över frågan om preskription
och proklama. Han kan genom egna åtgärder förhindra att en fordran
prekluderas i dessa sammanhang. Om gäldenären i dessa fall exem-
pelvis genom att hålla sig undan hindrar borgenären från att utöva sin
rätt i dessa hänseenden är borgenären i vissa fall bibehållen en viss
kvittningsrätt. Skuldsaneringsinstitutet däremot bör i sin tvingande
form inte ge någon motsvarande dispositionsrätt. Det är tvärtom
institutets syfte att skuldsanering skall kunna komma till stånd mot en
borgenärs vilja. Detta motiverar också en strängare och mer slutgiltig
105
preklusionsverkan i skuldsaneringssammanhang. Även det rehabili- Prop. 1993/94:123
terande syftet bakom en skuldsanering talar i viss mån för den
diskuterade skillnaden. Skuldsaneringslagen bör därför inte innehålla
någon motsvarighet till de nämnda lagarnas reglering i detta hän-
seende.
Om skuldsaneringen upphävs efter omprövning t.ex. därför att
gäldenären inte betalar enligt planen (jfr avsnitt 4.7.7), återgår
fordringsförhållandet till vad det var före skuldsaneringen, givetvis
med undantag för vad som kan ha betalts. I de flesta fall blir dock
innebörden i praktiken densamma som om fordringsförhållandet upp-
hävdes. I alla de fall där gäldenären helt saknar betalningsförmåga
utöver vad som behövs till hans omedelbara försörjning kommer
borgenärernas fordringar att sättas ned till noll.
Fordringar som inte är kända i skuldsaneringsärendet bör alltid
drabbas av ett totalt bortfall av rätten att få betalt. Även om de kända
borgenärerna erhåller betalning med en viss procent drabbas alltså
den okände borgenärens fordran alltid av nedsättning till noll. En
sådan rättsverkan är en nödvändig konsekvens av att en skuldsanering
syftar till en totalreglering av gäldenärens samtliga skulder. En annan
ordning skulle medföra att skuldsaneringens rehabiliterande syfte och
definitiva karaktär skulle äventyras. Rent praktiskt är det också nöd-
vändigt med en sådan rättsverkan. Den betalningsplan som normalt
bör utgöra en viktigt del av en skuldsanering, vilket jag återkommer
till strax (avsnitt 4.5.1), skulle nämligen inte annars kunna tjäna sitt
syfte. Denna preklusionsverkan gäller givetvis endast om den okända
fordringen är sådan att den omfattas av en skuldsanering. Som jag
återkommer till (avsnitt 4.6), är det nödvändigt att låta vissa typer av
fordringar falla utanför en skuldsanering. Sådana fordringar bör över
huvud taget inte beröras av skuldsaneringen och kan följdriktigt inte
heller komma att drabbas av några rättsverkningar i samband med en
sådan.
En förutsättning för att gäldenären helt eller delvis skall befrias från
betalningsskyldigheten för sina skulder bör som jag strax återkommer
till regelmässigt vara att gäldenären fullföljer en i samband med
skuldsaneringen uppgjord betalningsplan. Om gäldenären brister i
sina skyldigheter enligt planen, kan skuldsaneringen upphävas. Mot
den bakgrunden kan man säga att verkningarna av en skuldsanering
inte blir definitiva förrän gäldenären har fullgjort sina skyldigheter
enligt planen. Skuldbefrielsen kan med andra ord sägas vara villkorad
under den tid betalningsplanen löper. Som jag kommer att utveckla
längre fram (avsnitt 4.7.7) bör en skuldsanering också under vissa
andra förutsättningar kunna omprövas, vilket ytterligare bidrar till att
man kan säga att verkningarna av en skuldsanering inte inträder ome-
106
delbart.
Prop. 1993/94:123
Mitt förslag: En skuldsanering skall som regel vara förenad med
att gäldenären under viss tid, normalt fem år, skall ha att fullfölja
en betalningsplan.
Insolvensutredningen: I sak överensstämmer utredningens förslag
med mitt. Utredningens lagförslag innehåller dock inte någon regel
om betalningsperiodens längd.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser betonar vikten av att en
skuldsanering är förenad med en betalningsplan som löper under viss
tid.
Skälen för mitt förslag: Innebörden av en skuldsanering enligt
lagen bör alltså vara att gäldenären helt eller delvis befrias från
betalningsansvaret för sina skulder. Ett viktigt moment i denna
skuldbefrielse bör vara att gäldenären under en viss period tvingas
leva på en nivå som innebär att så stor del som möjligt av hans in-
komster går till borgenärerna. Skuldsaneringen bör med andra ord
regelmässigt vara förenad med att gäldenären under en inte alltför
kort period skall fullfölja en särskilt uppgjord betalningsplan. Av
betalningsplanen bör framgå - förutom vilka fordringar som omfattas
av skuldsaneringen - med vilken procentsats fordringarna sätts ned
och även vad varje deltagande borgenär skall erhålla i kronor. Först
när gäldenären har fullföljt en sådan betalningsplan bör han vara
definitivt befriad från betalningsansvaret för de skulder som omfattas
av skuldsaneringen. Ett moment av nu nämnt slag ingår i samtliga
nordiska skuldsaneringslagar och också i Insolvensutredningens för-
slag. Många remissinstanser betonar vikten av detta moment. Jag har
ingen avvikande uppfattning i denna fråga, utan anser det tvärtom
vara tämligen självklart att en skuldsanering skall vara förenad med
en skyldighet att följa en betalningsplan som löper under viss tid. Om
en sådan betalningsplan inte fullföljs, bör det i en skuldsaneringslag
finnas möjligheter att upphäva skuldsaneringen. För att den angivna
rättsliga innebörden (se avsnitt 4.4) av en skuldsanering skall bli
definitiv bör det alltså krävas att gäldenären fullföljer den betal-
ningsplan han kan vara ålagd. Man kan diskutera längden på en sådan
period. Insolvensutredningen uttalar med hänvisning till vad som
107
gäller i Danmark att en femårig betalningsperiod normalt bör gälla. Prop. 1993/94:123
Utredningen föreslår emellertid inte någon fast reglering av periodens
längd i lagen. Flera remissinstanser ifrågasätter om perioden inte bör
sträcka sig längre än fem år.
Enligt min mening talar övervägande skäl för att inte i skuldsane-
ringslagen ange någon absolut bestämd tid som betalningsperioden
skall löpa under. Intresset av en flexibel reglering och intresset av att
kunna behandla varje fall efter dess särart talar för att låta denna
fråga vara i viss mån öppen. Jag ansluter mig dock till utredningens
uttalande om att betalningsperioden normalt bör sträcka sig över en
tid av fem år. I motsats till utredningen anser jag att man också bör
i lagen utryckligen föreskriva att betalningsplanen skall löpa under
fem år, om inte särskilda skäl talar för att bestämma en längre eller
kortare tid. Enligt min mening bör alltså en tid om fem år ses som en
huvudregel, som endast bör kunna frångås - åt någondera hållet - om
det i ett enskilt fall finns särskilda skäl som talar för det. Inom ramen
för huvudregeln bör "avrundningar" kunna göras till exempelvis ett
kvartalsskifte, eller till och med ett halvårsskifte. Om man skall
frångå huvudregeln mer än så bör som sagt särskilda skäl vara för
handen. Ett frångående av huvudregeln med flera år bör emellertid
bli mycket sällsynt förekommande. En tänkbar situation kan vara att
borgenärerna beträffande en mycket stor skuldmassa går med på en
skuldsanering endast om betalningsplanen avser en längre tid och
detta är rimligt med hänsyn till gäldenärens förhållanden.
En fråga som har diskuterats i samband med betalningsperiodens ut-
formning och längd är om betalningsplanen bör formaliseras på något
sätt och hur det skall kontrolleras att gäldenären uppfyller sina
skyldigheter enligt planen.
Av betalningsplanen skall givetvis framgå inte bara hur mycket
varje borgenär skall erhålla utan även när och hur gäldenären skall
erlägga betalningarna enligt planen. Enligt min mening bör gälde-
nären och borgenärerna samt prövningsmyndigheten så långt som
möjligt ha fria händer att bestämma detta på ett sätt som är anpassat
till det enskilda fallet. Många olika omständigheter kan spela in när
det gäller att bestämma detta. Exempelvis kan antalet borgenärer ha
viss betydelse, liksom frågan hur stora belopp det i absoluta tal är
som skall betalas. Ytterligare en omständighet att ta hänsyn till är hur
gäldenärens inkomster är periodiserade. Man kan tänka sig allt från
månatliga till årliga betalningar. Vissa borgenärer kan också tänkas
få en engångsbetalning, medan betalningarna till andra borgenärer
delas upp på flera poster. Normalt skall dock de fordringar som om-
fattas av skuldsaneringen behandlas lika även i detta hänseende. I de
allra flesta fall torde också betalningarna delas upp på flera poster
108
som betalas jämnt fördelade över hela betalningsperioden. Gäldenären Prop. 1993/94:123
kan endera betala direkt till de olika borgenärerna efter anvisningar
från dem eller annars till någon betalningsförmedlare som ombesörjer
att gäldenärens inbetalning fördelas på de olika borgenärerna. Man
kan tänka sig andra sätt också. I Danmark exempelvis betalar gälde-
nären regelmässigt månatligen ett belopp till en bank som sedan en
gång per år betalar ut pengarna till varje borgenär. Banken sköter
detta kostnadsfritt mot att kontot löper utan ränta. Enligt min mening
finns det inte några skäl att i skuldsaneringslagen närmare föreskriva
när och hur betalningarna enligt planen skall fullgöras. Det väsentliga
är att det av betalningsplanen klart och tydligt framgår när och hur
betalningarna skall fullgöras.
Det sagda innebär bl.a. att det inte bör finnas någon offentlig kon-
troll av att betalningsplanen fullföljs. Visserligen kommer jag att
föreslå att skuldsaneringar skall registreras. Men någon bevakning
eller uppföljning från något offentligt organ anser jag inte vara nöd-
vändig. Det är en sak för varje enskild borgenär att bevaka att han
får betalt enligt planen och att agera om gäldenären inte sköter betal-
ningarna. Som jag kommer att återkomma till bör en skuldsanering
kunna omprövas om gäldenären inte följer betalningsplanen. Initiativ
till sådan omprövning bör enligt min mening tas av någon av de be-
rörda borgenärerna.
En annan fråga som det finns anledning att ta upp i detta samman-
hang är hur det jag nu har sagt ställer sig i de fall då gäldenären helt
saknar betalningsförmåga. Erfarenheterna från våra nordiska grann-
länder, främst Danmark, visar att det i många skuldsaneringsfall är
så att gäldenären över huvud taget inte har någon förmåga att betala
något alls till borgnärerna. Endera saknar han helt inkomster eller
annars är de så låga att de endast täcker vad som går åt till hans och
hans familjs omedelbara försörjning. Det finns i och för sig anledning
att erinra om att enbart den omständigheten att gäldenären är tillfälligt
arbetslös eller har tillfälligt nedsatt förvärvsförmåga inte utgör till-
räckliga skäl för en skuldsanering. Bedömningen skall i stället vara
långsiktig, vilket framgår av det kvalificerade insolvensrekvisitet.
Men det kan ändå förekomma i ett förhållandevis stort antal fall att
gäldenären bedöms sakna betalningsförmåga helt och hållet. Detta är
givetvis inget som bör hindra en skuldsanering, tvärtom. Enligt min
mening är det till och med viktigt att dessa fall inte faller utanför
lagens tillämpningsområde. Detta har också framhållits av såväl Insol-
vensutredningen som ett flertal remissinstanser. I våra nordiska
grannländer är det inte heller någon förutsättning för skuldsanering
att en viss betalningsprocent kan uppnås. Riksdagen har inte heller
gjort något uttalande i en sådan riktning. Skuldsanering bör därför
109
kunna komma i fråga även i de fall gäldenärens framtida betalnings- Prop. 1993/94:123
förmåga är så dålig att betalningsutrymmet inte förslår till att betala
någon del av borgenärernas fordringar. Som jag redan har sagt krävs
det då givetvis att man i skuldsaneringsärendet har konstaterat att den
framtida betalningsförmågan verkligen är så dålig. Skuldsaneringen
kommer i dessa fall att sakna en betalningsplan, vilket innebär att
gäldenären omedelbart blir totalt befriad från betalningsansvaret för
de skulder som omfattas av skuldsaneringen. Även för dessa fall bör
det emellertid under vissa förutsättningar finnas möjlighet att i
efterhand få till stånd en omprövning av skuldsaneringen, exempelvis
om gäldenären på något sätt har handlat illojalt. Jag återkommer se-
nare till denna fråga (avsnitt 4.7.7).
Mitt förslag: En gäldenär som beviljas skuldsanering skall av sin
inkomst för egna och för hushållets levnadskostnader normalt få
förbehålla sig ett belopp som motsvarar vad som enligt 15 kap.
6 a § utsökningsbalken gäller vid införsel. Dessutom skall gälden-
ären få förbehålla sig ett belopp för betalning av vissa skulder som
inte omfattas av skuldsaneringen.
Insolvensutredningen: Utredningens förslag innehåller inte någon
uttrycklig motsvarighet till mitt förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller att det är vik-
tigt att en gäldenär som beviljas skuldsanering tvingas leva på
"existensminimum" en inte alltför kort tid.
Skälen för mitt förslag: Utredningen framhåller att ett beslut om
skuldsanering bör utformas så att gäldenärens ekonomiska villkor
efter beslutet inte understiger "existensminimum". Utredningens
förslag innehåller emellertid ingen uttrycklig regel om vad som
närmare bestämt skall avses med "existensminimum". Med hänvis-
ning till 6 § socialtjänstlagen (1980:620) pekar utredningen på att
gäldenären skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå även efter ett
beslut om skuldsanering. Utredningen anför att det varken i social-
tjänstlagen eller dess förarbeten närmare har förklarats vad som
menas med skälig levnadsnivå. Utredningen anser emellertid att det
är rimligt att se begreppet som ett uttryck för uppfattningen att
samhällets hjälp inte bara skall avse vad som direkt behövs till den
enskildes mest elementära behov utan att hjälpen också skall ha en
viss kvalitet. Den enskilde skall inte bara överleva på hjälpen, han
110
skall också kunna leva hyggligt och ha möjlighet att välja hur han Prop. 1993/94:123
skall kunna inrätta sitt liv (se Allmänna råd från Socialstyrelsen
1985:1, socialbidrag, s. 11. jfr också Socialtjänstkommitténs del-
betänkande Rätten till bistånd [SOU 1993:30] s. 193 ff). Utredningen
redogör också för socialbidragets tre komponenter (levnadskostnads-
normen, skälig bostadskostnad och övriga kostnader) och hur dessa
beräknas. Utredningen beskriver också systemet med beneficie- och
förbehållsregler i utsökningsbalken.
Remissinstanserna har inte i någon nämnvärd utsträckning lämnat
några synpunkter på hur en skuldsaneringslag rent konkret skall
bestämma vad som skall förstås med "existensminimum". Många in-
stanser framhåller dock att det är av största vikt att en gäldenär som
kommer i åtnjutande av skuldsanering som innebär av- eller nedskriv-
ning av hans skulder också under en inte alltför kort tidsperiod
tvingas leva på "existensminimum", vilket ju också är innebörden av
utredningens förslag. En sådan uppoffring från gäldenärens sida skall
enligt dessa synpunkter vara nödvändig för att skuldsaneringen skall
kunna rättfärdigas. Detta skulle - enligt flera remissinstanser - vara
ett mycket viktigt bidrag till att den allmänna betalningsmoralen upp-
rätthålls trots förekomsten av en skuldsaneringslag. Att det är viktigt
att en skuldsaneringslag utformas så att den allmänna betalningsmo-
ralen inte äventyras har framhållits också av riksdagen.
Jag vill för egen del anföra följande. Jag har inte bara i detta lag-
stiftningsärende utan även i andra sammanhang betonat vikten av att
en skuldsaneringslag får en sådan utformning att den allmänna betal-
ningsmoralen inte hotas eller försvagas. Som jag redan vid upprepade
tillfällen har nämnt är detta en avgörande utgångspunkt i samman-
hanget. En fråga är givetvis på vilken nivå en gäldenär skall tillåtas
leva efter ett skuldsaneringsbeslut och om en skuldsaneringslag skall
innehålla någon reglering av en sådan nivå, dvs. av vad som skall av-
ses med "existensminimum". Ingen synes på allvar ifrågasätta att en
skuldsanering för gäldenären bör innebära en inte alltför kort tids-
period under vilken han och hans hushåll bör leva på lägsta möjliga
nivå vad gäller levnadsomkostnader. Jag delar denna uppfattning. Det
förefaller då rimligt att det också i en skuldsaneringslag anges vad
som avses med detta. En skuldsaneringslag bör därför enligt min me-
ning innehålla en reglering av vad som skall avses med "existens-
minimum" i detta sammanhang. Ytterligare skäl härför är önskvärd-
heten av klarhet, enkelhet och likformighet i tillämpningen. Det kan
finnas anledning att betona att det som sägs i det följande avser de
gäldenärer som har en regelbunden inkomst. Det är först om så är
fallet det finns anledning att tala om att han skall få förbehålla sig
något (av sin inkomst) för egen del. I de fall gäldenären saknar in-
111
komst innebär det som här diskuteras givetvis inte att en gäldenär i Prop. 1993/94:123
skuldsaneringssammanhang skall tillförsäkras någon viss inkomst.
Sådant regleras uteslutande i den sociala skyddslagstiftningen.
Nästa fråga blir då hur det skall bestämmas vad som avses med
"existensminimum". Det är med andra ord frågan hur stor del av sin
inkomst en gäldenär i skuldsaneringssarrunanhang skall få förbehålla
sig för sitt eget och sitt hushålls uppehälle. I dag finns i skilda
sammanhang på delvis olika beräkningsgrunder framtagna schabloner
för vad som skall avses med "existensminimum", eller med andra ord
vilket belopp en gäldenär skall få förbehålla sig för egen del. De
schabloner jag åsyftar är i första hand Socialstyrelsens vägledande
norm för socialbidrag (socialbidragsnormen), normalbeloppet vid in-
försel enligt 15 kap. 6 a § utsökningsbalken, det utmätningsfria be-
loppet vid utmätning av lön enligt 7 kap. 4 § utsökningsbalken samt
Konsumentverkets förbehållsbelopp grundade på beräkningar för hus-
hållsbudget som årligen publiceras i "Koll på pengarna? - Råd och
tips från Konsumentverket (KOV-normen). Nämnas kan också att ut-
sökningsbalken innehåller andra regler av beneficiekaraktär i 5 kap.
De nu nämnda schablonerna är samtliga välkända och används inom
de olika områden de är tillämpliga. Även om de alla har det gemen-
samt att de avser att fastställa vad som är rimligt för den enskildes
uppehälle, uppvisar de skillnader inbördes. Dessa utgörs inte bara av
skillnader i form av olika belopp, utan även beträffande beräknings-
grunderna. Det skall därvid hållas i minnet att de olika schablonerna
är avsedda att användas i skilda sammanhang. Detta motiverar givet-
vis vissa skillnader. Av de tre nämnda schablonerna kan KOV-nor-
men sägas vara den som är mest generös mot den enskilde, medan
socialbidragsnormen är minst generös. Det finns emellertid inga stora
beloppsmässiga skillnader mellan de olika schablonerna.
Flera remissinstanser har - som jag redan har nämnt - framhållit
vikten av att gäldenären verkligen tvingas att under en längre tid leva
under mycket knappa omständigheter. Jag är benägen att med hänsyn
till den allmänna betalningsmoralen hålla med om ett sådant synsätt.
Samtidigt tycker jag att det är angeläget att framhålla att detta synsätt
måste balanseras. Det är enligt min mening nämligen också av stor
vikt att den gäldenär som har beviljats skuldsanering ges reella möj-
ligheter att fullfölja den avbetalningsplan som han kan vara ålagd.
För att skuldsaneringens rehabiliterande syfte skall komma i för-
grunden måste också gäldenärer som kan vara i behov av en skuld-
sanering ges ett incitament till att först och främst ansöka om en
sådan. Ett sådant incitament kan gå förlorat om en skuldsanering är
förenad med en alltför långt gående åtstramning vad gäller möjlig-
heterna att tillgodse vardagliga behov. För att man skall uppnå de
112
samhällsekonomiska vinster som är förknippade med ett skuldsane- Prop. 1993/94:123
ringsinstitut är denna aspekt på den nu diskuterade frågan av stor
vikt. Det kan också tilläggas att en gäldenär, som har beviljats
skuldsanering, under mycket lång tid, normalt fem år, skall leva på
en nivå som måste betecknas som "existensminimum". De schabloner
som här nämnts är avsedda för förhållanden av mer tillfällig karaktär,
även om införsel i lön kan ske utan tidsbegränsning. Det nu sagda
talar enligt min mening för att förbehållsschablonen inte bestäms
alltför snävt i en skuldsaneringslag.
Enligt min mening är det naturligt att i en skuldsaneringslag knyta
an till någon av de schabloner som redan existerar. För att tillämp-
ningen av skuldsaneringslagen skall kunna bli enkel och effektiv bör
det i lagen uttryckligen anges vilken schablon som skall gälla. Frågan
är vilken av schablonerna som bör väljas.
För närvarande pågår inom Justitiedepartementet beredning av vissa
förslag från Riksskatteverket om en mera enhetlig löneexekution med
enhetliga förbehållsbelopp. Det är dock inte möjligt att i detta lagstift-
ningsärende avvakta resultatet av detta arbete. Jag stannar nu för att
föreslå att normen enligt 15 kap. 6 a § utsökningsbalken skall tjäna
som vägledning i skuldsaneringssammanhang. Jag överväger att åter-
komma med förslag till ändring i denna bestämmelse i samband med
att den enhetliga löneexekutionen genomförs, så att den norm som är
vägledande vid skuldsanering är densamma som den som skall tilläm-
pas vid löneexekution. Normen enligt 15 kap. 6 a § utsökningsbalken
ligger högre än socialbidragsnormen men lägre än det utmätningsfria
beloppet vid utmätning av lön och KOV-normen. Normen svarar mot
de redan nämnda motstående kraven på att utgöra "existensmini-
mum", utan att samtidigt i alltför stor utsträckning påverka gälde-
närens lust och förmåga att fullfölja de åligganden som kan vara
förenade med en skuldsanering. Normen är också välbekant för de
instanser som skall tillämpa den.
Den nu angivna normen anger vad gäldenären skall få förbehålla sig
för sin och familjens omedelbara försörjning. Normen bör emellertid
inte vara bindande utan i stället vägledande. Därigenom ges utrymme
för den flexibilitet som är nödvändig för att skuldsaneringsinstitutet
skall kunna tjäna sin syften. Att den skall vara vägledande innebär att
den normalt skall tillämpas, såvida det inte i det enskilda fallet finns
särskild anledning att frångå den. Vad gäller den del av förbehållsbe-
loppet som svarar mot normalbeloppen för vanliga levnadskostnader,
dvs. kostnader för mat, kläder, hygien, telefon m.m., torde aldrig
sådana särskilda skäl vara för handen. Beträffande bostadskostnader,
som beräknas särskilt och läggs till normalbeloppen, kan det någon
gång finnas anledning att i mindre utsträckning frångå schablonen (se
113
8 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 123
Rättelse: S. 116, 117 och 124-125 byter plats
avsnitt 4.6.5). I vissa fall kan det också finnas anledning att för- Prop. 1993/94:123
behålla gäldenären ett belopp för betalning av skulder som inte om-
fattas av skuldsaneringen, men som förfaller till betalning under den
tid som betalningsplanen löper.
I det till Lagrådet remitterade föreslaget föreslogs att det i en
skuldsanering skulle bestämmas ett visst belopp som gäldenären skulle
få förbehålla sig för sin och familjens försörjning (se bil. 3, 8 §),
samtidigt som det också skulle bestämmas ett visst belopp som skulle
betalas av skulderna. I anledning av detta har Lagrådet anfört.
I 8 § första stycket anges i fyra olika punkter vad som skall be-
stämmas vid en skuldsanering. Dit hör bl.a. det belopp som skall för-
behållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning (punkt 2),
hur gäldenärens tillgångar och inkomster, utöver förbehållsbeloppet
enligt punkt 2, skall fördelas mellan borgenärerna (punkt 3) och en
betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp skall betalas
(punkt 4). Av fjärde stycket framgår att betalningsplanen normalt
skall löpa under fem år.
Det anförda får anses innebära att det i beslutet om skuldsanering
skall bestämmas dels ett belopp som skall förbehållas gäldenären, dels
ett belopp som denne skall betala av skulderna. Betalningsplanen skall
som nämnts i regel löpa under fem år och förbehållsbeloppet måste
uppenbarligen bestämmas för samma tidsperiod. Det innebär att för-
behållsbeloppet - liksom det belopp som skall betalas enligt betal-
ningsplanen - måste bygga på en prognos av gäldenärens framtida in-
komster och utgifter. Om prognosen slår fel på så sätt att inkomsterna
blir lägre eller utgifterna högre än beräknat blir konsekvensen att
beslutet om skuldsanering kan komma att innehålla sinsemellan mot-
stridande delar genom att betalningsplanen inte kan fullgöras om
förbehållsbeloppet samtidigt skall gälla.
Frågan måste tydligen lösas så att endast ett av de ifrågavarande två
beloppen anges i beslutet om skuldsanering. Det väsentliga i samman-
hanget är uppenbarligen att bestämma det belopp som gäldenären
skall betala av skulderna och detta belopp bör därför vara det som
anges i beslutet. Samtidigt är det givet att man vid bestämmandet av
detta belopp skall ta hänsyn till vad gäldenären behöver för sin och
sin familjs försörjning. Enligt vad som framgår av remissen är det i
själva verket meningen att det belopp som gäldenären skall betala
skall bestämmas så att detta tar i anspråk gäldenärens samtliga
tillgångar och inkomster efter avdrag för dels förbehållsbeloppet, dels
vad gäldenären behöver till betalning av skulder som inte omfattas av
skuldsaneringen. Detta bör komma till klart uttryck i lagtexten.
Jag instämmer i Lagrådets synpunkter. Genom en sådan konstruk-
tion som Lagrådet föreslår blir regleringen mer logisk och inte heller
så stel. Den principiella utgångspunkten att gäldenären endast skall
få förbehålla sig vad som är absolut nödvändigt för hans och hans
familjs försörjning rubbas inte heller i grunden. Det förtjänar i detta
sammanahang att framhållas att en skuldsanering skall bygga på en
114
prognos av gäldenärens ekonomiska förhållanden under flera år Prop. 1993/94:123
framåt, inte bara på hans aktuella ekonomiska situation. I fall av mer
väsentliga förändringar av gäldenärens ekonomiska förhållanden bör
en skuldsaneringslag innehålla möjligheter till omprövning, vilket jag
återkommer till (avsnitt 4.7.7).
Mitt förslag: Som huvudregel skall alla fordringar som har upp-
kommit före en viss närmare bestämd tidpunkt omfattas av en
skuldsanering. Den avgörande tidpunkten är den dag som det be-
slutas att ett skuldsaneringsförfarande skall inledas.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstäm-
mer i sak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har överlag inget att invända
mot den föreslagna huvudregeln.
Skälen för mitt förslag: Utredningen föreslår i sitt betänkande att
alla fordringar som har uppkommit före en viss närmare bestämd dag
som huvudregel skall omfattas av ett beslut om skuldsanering. De öv-
riga nordiska ländernas skuldsaneringslagstiftning innehåller också en
sådan huvudregel. Remissinstanserna har inte haft något att invända
mot en sådan huvudregel. I sitt tillkännagivande uttalar sig inte riks-
dagen i denna fråga. Jag har ingen mot utredningen avvikande upp-
fattning; det förefaller lämpligt att använda en fordrans uppkomstdag
som ett avgörande kriterium för om den skall omfattas av en skuld-
sanering eller inte. Detta är ytterst ett utflöde av den likabehand-
lingsprincip som bör gälla. Jag föreslår därför att en skuldsanering
som huvudregel skall omfatta alla fordringar som har uppkommit före
en viss närmare bestämd dag. Den avgörande dagen bör vara den dag
som det beslutas att ett skuldsaneringsförfarande skall inledas. En
sådan huvudregel innebär bl.a. att en fordrans förfallodag regel-
mässigt saknar betydelse i skuldsaneringssammanhanget. Även en
fordran som förfaller i framtiden bör alltså rent principiellt omfattas
av skuldsaneringen. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt
4.6.3, 4.6.4 och 4.6.8). En regel av nu nämnt slag stämmer också
överens med vad som enligt 5 kap. 1 § första stycket konkurs lagen
gäller i konkurssammanhang.
115
Skälen för mitt förslag: Utredningen har diskuterat om det all- Prop. 1993/94:123
mannas fordringar på skatter och avgifter på något sätt skall särbe-
handlas. Sådana fordringar tilllhör de förmånsberättigade fordringarna
(se 11 § förmånsrättslagen [1970:979]). De deltar inte i offentligt
ackord i vidare mån än det allmänna avstår från förmånsrätten. Staten
brukar i dessa sammanhang ställa villkor för att delta (se SOU
1979:91 s. 155 och prop. 1992/93:198 s. 74). Utredningen anser att
det allmännas fordringar bör omfattas av ett skuldsaneringsinstitut på
samma villkor som andra borgenärers fordringar. Flera remissinstan-
ser som företräder det allmänna motsätter sig emellertid en sådan
ordning, även om somliga av dem tillstyrker en ordning som innebär
att även skatte- och avgiftsfordringar omfattas av ett skuldsanerings-
institut och att dessa fordringar deltar på samma villkor som andra
fordringar. I sitt tillkännagivande uttalar riksdagen att samtliga
skulder, alltså även skatte- och avgiftsskulder, bör omfattas av en
skuldsaneringslag. I det betänkande från lagutskottet som ligger till
grund för riksdagens tillkännagivande har en minoritet i ett särskilt
yttrande angivit att det bör prövas om vissa sådana skulder skall un-
dantas på motsvarande sätt som sker enligt den norska modellen. I
Norge är nämligen skatte- och avgiftsskulder generellt undantagna
från skuldsaneringslagens tillämpningsområde. Samtidigt har man i
de norska motiven betonat att det parallella system som där finns för
ned- och avskrivning av skatteskulder m.m. bör tillämpas i samklang
med de principer som bär upp skuldsaneringsförfarandet. I såväl
Danmark som Finland omfattas däremot fordringar på skatter och av-
gifter utan undantag av en skuldsanering.
Vilka skäl talar då för respektive mot att låta det allmännas
fordringar avseende skatter och avgifter omfattas av ett skuldsane-
ringsinstitut? Utredningen uttalar att det förhållandet att skatter och
avgifter ofta utgör en inte ringa del av gäldenärens totala skuldbörda
talar för att låta dessa skulder omfattas av en skuldsanering. När det
gäller den rehabiliterande aspekten anför utredningen att staten står
inför ett val. Antingen söker man på kort sikt driva in så mycket som
möjligt av sina fordringar före övriga borgenärer med den risken att
gäldenären i framtiden förblir en dålig betalare eller ser man saken
mer långsiktigt och ger avkall på sin förmånsrätt för att ge gäldenären
en bättre chans att göra rätt för sig i framtiden. Utredningen anser att
man rimligen bör välja det senare. Utredningen påpekar också att det
från statsfinansiell synpunkt inte har någon större betydelse om staten
avstår från sin förmånsrätt och deltar i en skuldsanering på samma
villkor som andra borgenärer. Ett sådant synsätt rimmar också väl
med den likabehandlingsprincip som utredningen anser bör gälla så
långt som möjligt.
116
Med en huvudregel utformad som jag nyss har redogjort för spelar Prop. 1993/94:123
det bl.a. inte heller någon roll om borgenären är ett utländskt subjekt
eller om förpliktelsen har uppkommit utomlands. Fordringar med in-
ternationell anknytning bör alltså omfattas av en skuldsanering på
samma villkor som alla andra fordringar. En annan sak är att en
svensk skuldsanering inte har någon rättsverkan i ett annat land och
att gäldenären således inte kan freda sig mot indrivning utomlands
under åberopande av den svenska skuldsaneringen (se t.ex. artikel 1
andra stycket andra punkten i Luganokonventionen och lagen
[1992:794] med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonven-
tionen).
En fråga som genast inställer sig är när fordringar av olika slag
skall anses uppkomma. Denna fråga är - och har varit - föremål för
diskussion i den juridiska litteraturen (se bl.a. Walin-Palmér, Kon-
kurslagen s. 454) och den har i flera fall avgjorts av Högsta dom-
stolen (se bl.a. NJA 1933 s. 234 och NJA 1990 s. 110). Det kan inte
komma i fråga att i ett lagstiftningsärende som detta försöka sig på
någon allmän reglering av sådana - ibland mycket komplicerade - frå-
gor. Vid vilken tidpunkt olika typer av fordringar skall anses upp-
komma får bedömas med ledning av allmänna principer. Ytterst får
det även i framtiden vara en uppgift för rättstillämpningen att avgöra,
i de enskilda fall som den ställs inför.
Huvudregeln om en fordrans uppkomstdag som det avgörande krite-
riet för om den skall omfattas av en skuldsanering bör alltså gälla
oavsett om borgenären är ett enskilt eller offentligt subjekt. De skäl
som bär upp huvudregeln talar givetvis för att undantag bör göras
från den endast då särskilda skäl talar för det. I det följande kommer
jag att redovisa mina överväganden angående vilka undantag som bör
göras från huvudregeln (avsnitt 4.6.3 - 4.6.10).
Mitt förslag: Det allmännas fordringar på skatter och avgifter be-
handlas på samma sätt som andra fordringar.
Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer med
mitt.
Remissinstanserna: Vissa instanser framhåller att det är viktigt att
offentligrättsliga fordringar i form av skatter och avgifter inte sär-
behandlas. Andra instanser framhåller tvärtom att undantag i vissa
hänseenden bör göras för sådana fordringar.
117
På de skäl utredningen har anfört anser jag att det allmännas Prop. 1993/94:123
fordringar avseende skatter och avgifter bör omfattas av en skuldsa-
nering på samma villkor som andra borgenärers fordringar. Ett skuld-
saneringsinstitut skulle enligt min mening annars inte kunna fylla sitt
syfte på ett effektivt sätt. Visserligen skulle man som ett alternativ
kunna tänka sig att man skapar ett regelsystem avseende skatte- och
avgiftsfordringar parallellt med en skuldsaneringslag. Enligt min me-
ning är det emellertid att föredra att ha ett enhetligt skuldsanerings-
system som har en så vid omfattning som möjligt. Detta är också i
linje med de principer som bör bära upp ett skuldsaneringssystem,
bl.a. principerna om att systemet bör vara generellt och syfta till en
totalreglering av gäldenärens ekonomiska problem. Det nu sagda bör
enligt min mening också i och för sig gälla fordringar på böter. Att
förekomsten av bötesfordringar ibland vid den allmänna skälighets-
prövningen kan bidra till att hinder anses föreligga mot skuldsanering
har jag tidigare berört (avsnitt 4.3.3).
Det allmännas skatte- och avgiftsfordringar bör alltså enligt min
mening omfattas av en skuldsaneringslag och delta på samma villkor
som andra fordringar. Det innebär att det i skuldsaneringslagen bör
tas in en regel om att de särskilda föreskrifter som finns i olika
författningar om eftergift och nedsättning beträffande det allmännas
fordringar inte behöver beaktas vid den lagreglerade skuldsaneringen.
Detta innebär också att vissa ändringar bör göras i lagen (1993:892)
om ackord rörande statliga fordringar m.m. Som jag strax återkom-
mer till (avsnitt 4.6.3 och 4.6.4) bör regeln i skuldsaneringslagen
också gälla också för andra offentliga subjekt, t.ex. myndigheter som
administrerar studielån och försäkringskassan. I vissa fall bör det
också vara möjligt för en myndighet att utan hinder av andra före-
skrifter bevilja anstånd med betalningen av en fordran som inte
omfattas av en skuldsanering. Formellt behöver en sådan regel inte
begränsas till offentliga subjekt.
Det som har sagts om svårigheterna att avgöra när en fordran har
uppkommit gäller också skatter och avgifter. Allmänt kan sägas att
vad gäller inkomstskatt fordringen i vart fall måste anses ha upp-
kommit när inkomståret har gått ut. Ett synsätt som förlägger upp-
komsten så sent som till utgången av inkomståret passar bra i detta
sammanahang. Det innebär nämligen att den inkomstskatt som belö-
per på det år under vilket skuldsaneringen inleds inte kommer att
omfattas av skuldsaneringen. Frågan om hur skattefordringar som inte
är till beloppet fastställda eller ännu inte förfallna till betalning vid
tidpunkten för skuldsaneringens inledande tas upp i specialmoti-
veringen till 6 § andra stycket (jfr också avsnitt 4.6.8).
Några remissinstanser påtalar särskilda problem när det gäller
118
skattefordringar som grundar sig på skönstaxeringar. En sköns- Prop. 1993/94:123
taxering kan bl.a. vara föranledd av att den skattskyldige inte har
fullgjort sin deklarationsskyldighet. En sådan försummelse talar vid
den allmänna skälighetsbedömning mycket starkt mot att bevilja
vederbörande skuldsanering. Regelmässigt bör därför krävas att en
gäldenär som önskar ifrågakomma för skuldsanering först ordnar upp
sina mellanhavanden med skattemyndigheten i den meningen att han
ger in de fullständiga och korrekta deklarationer som han resterar
med. Först därefter bör ett skuldsaneringsförfarande bli aktuellt för
hans del. Det finns dock enligt min mening ingen anledning att
generellt utesluta den som är skönstaxerad från skuldsaneringsför-
farandet. Det är återigen önskemålet om ett generellt och flexibelt
system som talar för en sådan ordning. Detta önskemål väger enligt
min mening så tungt att det inte bör införas någon särreglering för de
nu diskuterade fordringarna.
En annan fråga som har väckts av några remissinstanser är hur ett
beslut om skuldsanering skall påverka gäldenärens möjlighet att vid
taxering få avdrag för underskott av näringsverksamhet som hänför
sig till tiden före beslutet. Denna situation torde bli ytterst ovanlig.
Det kan dock ändå finnas anledning att uttryckligen reglera den. En-
ligt min mening är det då tämligen självklart att avdrag för underskott
av näringsverksamhet inte bör medges för skulder som omfattas av
ett beslut om skuldsanering. Jag återkommer till denna fråga (avsnitt
4.8.2).
Mitt förslag: Fordringar på återbetalning av studielån omfattas av
en skuldsanering. Redan förfallna belopp behandlas därvid enligt
huvudregeln. Det innebär att den delen av gäldenärens skuld
skrivs ned med samma procenttal som övriga fordringar. För den
del av skulden som vid tidpunkten då en skuldsanering inleds ännu
inte är förfallen till betalning skall kunna bestämmas i varje enskilt
fall vad som skall gälla. Normalt skall det därvid bestämmas att
den delen av skulden inte skall omfattas av en skuldsanering. De
studiesociala myndigheterna skall därvid ha möjlighet att bevilja
anstånd med betalningen under tiden betalningsplanen löper.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstäm-
mer i sak med mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta instanserna tillstyrker utredningens
119
förslag. Några instanser anser att fordringar på återbetalning av Prop. 1993/94:123
studielån skall lämnas utanför en skuldsanering eller i vart fall
särbehandlas på något sätt.
Skälen för mitt förslag: Studiestöd regleras närmare i bl.a. studie-
stödslagen (1973:349). Studiemedel består främst av studiebidrag och
studielån. Studiemedelssystemet reformerades från och med den 1 ja-
nuari 1989 (prop. 1987/88:116, bet. 1987/88 :SfU26, rskr.
1987/88:328). Vid reformen ändrades bl.a. formerna för återbetalning
av studielån. Den som fått studielån enligt den gamla ordningen skall
återbetala lånet genom årliga avgifter. Dessa beror på skuldens stor-
lek och antalet återbetalningsår samt räknas årligen upp med ett sär-
skilt regleringstal. Enligt den nya ordningen skall ränta betalas på
studielånet. Återbetalningen, inkusive ränta, skall göras med ett visst
belopp varje år. Detta belopp - årsbeloppet - är fyra procent av lån-
tagarens inkomst enligt senaste taxeringen. Särskilda regler finns både
i det nya och gamla systemet om uppskov med eller nedsättning av
det som skall återbetalas. Studielån lämnas även inom andra former
av studiestöd än studiemedel, nämligen särskilt vuxenstudiestöd enligt
7 kap. studiestödslagen och enligt lagen (1983:1030) om särskilt
vuxenstudiestöd för arbetslösa samt stöd enligt lagen (1993:719) om
särskilt studielån för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning.
Det bör erinras om att de fordringar som det här rör sig om avser
många gäldenärer och utgör ofta en väsentlig del av dessa gäldenärers
skuldbörda. Den 1 januari 1993 var 762 261 personer i det äldre sy-
stemet avgiftsskyldiga. För det stora flertalet var skuldsättningen
måttlig. Cirka 85 procent hade skulder under 100 000 kr. Av de av-
giftsskyldiga hade cirka 78 000 personer en skuld i storleksklassen
100 000 - 150 000 kr, cirka 26 000 en skuld om 150 000 - 200000 kr
och 8 900 en skuld på 200 000 kr och däröver. Antalet betalnings-
skyldiga låntagare i det nya systemet var 1993 cirka 215 000. Av
dessa hade 85 procent skulder under 100 000 kr. Cirka 28 000 hade
skulder i storleksklassen 100 000 - 150 000 kr och cirka 6 300 hade
skulder över 150 000 kr. I november 1993 fanns totalt cirka en mil-
jon låntagare registrerade hos Centrala studiestödsnämnden och deras
totala skuldbelopp uppgick till omkring 65 miljarder kronor.
Utredningen diskuterar i sitt betänkande om det finns skäl att un-
danta fordringar på återbetalning av statliga studielån från ett skuld-
saneringsförfarande. Utredningens slutsats blir att något sådant un-
dantag inte bör göras. Som skäl för denna ståndpunkt anför utred-
ningen följande. Det är viktigt att ett skuldsaneringsinstitut präglas av
en totalsyn, så att sikte tas på gäldenärens samlade skuldbörda. Un-
dantag bör endast komma i fråga om det från ett insolvensrättsligt
betraktelsesätt finns bärande skäl. Sådana skäl saknas vad gäller
120
studieskulder. Vidare innebär det förhållandet att så många människor Prop. 1993/94:123
har studieskulder ett starkt skäl for att låta studieskulder omfattas av
ett skuldsaneringsförfarande. Ett undantag för dessa skulder skulle
kunna väsentligt urholka effekten av ett skuldsaneringsinstitut. Visser-
ligen får man hålla i minnet att en studieskuld är en skuld som påtas
som en långsiktig investering för att senare i låntagarens liv ge utdel-
ning i form av exempelvis högre lön. Detta är emellertid, enligt ut-
redningen, inte något avgörande argument mot att låta fordringar av-
seende studiemedel ingå i ett skuldsaneringsförfarande, särskilt med
tanke på skuldsaneringsinstitutets övergripande rehabiliterande syfte.
Utredningen finner inte heller att studielånens konstruktion skulle
kunna utgöra hinder mot att låta fordringar avseende studielån om-
fattas av en skuldsanering. Vad man därvid närmast har haft i åtanke
är dels att endast en del av studielånet varje år förfaller till betalning
och att de studiesociala myndigheterna inte lagligen kan säga upp
resterande del till omedelbar betalning, dels att den studiesociala
lagstiftningen i sig innehåller särskilda skyddsregler i form av möj-
ligheter till anstånd och nedsättning. Slutligen anför utredningen att
riskerna för missbruk av systemet med skuldsanering inte framträder
på något särskilt vis i dessa fall. Utredningen pekar också på att
kammarrätten i två domar från år 1986 har uttalat att statens
fordringar på återbetalning av studiemedel i sin helhet skall omfattas
av reglerna om offentligt ackord. Utredningens slutsats blir alltså att
fordringar på återbetalning av studielån bör omfattas av ett skuldsane-
ringsförfarande. Detta ställningstagande gäller först och främst sådana
poster som redan har förfallit till betalning. När det gäller poster som
förfaller i framtiden uttalar utredningen som sin uppfattning att pröv-
ningsmyndigheten i varje enskilt fall måste pröva i vilken utsträck-
ning dessa poster skall omfattas av en skuldsanering. Anser pröv-
ningsmyndigheten att en skuldsanering blir verkningslös om inte för-
fallna poster tas med, bör det stå myndigheten fritt att låta även dessa
omfattas av ett skuldsaneringsbeslut.
Mot vad utredningen sålunda har anfört har de flesta remissinstan-
serna inte haft några invändningar att redovisa. Några instanser anser
dock att fordringar på återbetalning av studielån bör särbehandlas
eftersom likabehandlingsprincipen inte gör sig påmind med någon
särskild styrka i dessa fall. Dessa instanser betonar att dessa skulder
har karaktären av en investering som betalar sig på sikt.
Jag kan i och för sig hålla med om vad de remissinstanser som vill
särbehandla studieskulder har anfört. Till skillnad mot dessa instanser
anser jag emellertid att önskemålet om en totalreglering av gälde-
närens skuldsituation medför att även återbetalningskrav avseende
studielån i princip bör omfattas av en skuldsanering. Även om man
121
rent principiellt låter fordringar på återbetalning av studielån omfattas Prop. 1993/94:123
av en skuldsanering återstår frågan om detta skall gälla undantagslöst.
Belopp som redan är förfallna bör enligt min mening alltid omfattas
och dessa bör behandlas enligt likabehandlingsprincipen, dvs. sättas
ned i samma utsträckning som övriga fordringar. Skälen härför är
som jag redan har nämnt huvudsakligen desamma som för att studie-
lånen principiellt bör omfattas av en skuldsanering, dvs. skuldsane-
ringens rehabiliterande syfte.
När det gäller belopp som förfaller i framtiden - såväl under den tid
som betalningsplanen gäller som därefter - bör det däremot vara möj-
ligt att hantera dessa poster mer flexibelt. Å ena sidan kan skuldsa-
neringens rehabiliterande syfte motverkas om gäldenären efter skuld-
saneringen fortfarande har kvar en stor studieskuld. Å andra sidan
kan en gäldenär som genom en skuldsanering blivit av med alla sina
förfallna skulder - inklusive den del av studielånet som har förfallit
till betalning - mycket väl tänkas vara kapabel att betala av åter-
stående del av studieskulden allteftersom den förfaller till betalning.
Förhållandena är heller inte helt jämförbara med de när gäldenären
har tagit ett vanligt "banklån", eftersom studielån beviljas utan att en
affärsmässig kreditprövning föregår utbetalningen. Studiestödslagen
tillåter inte heller att säkerhet ställs eller att lånet i dess helhet sägs
upp till omedelbar betalning. Detta talar för att man bör kunna be-
stämma i det enskilda fallet om återbetalningsskyldigheten avseende
studielån som förfaller efter det att skuldsanering har inletts skall
omfattas av skuldsaneringen eller inte.
Enligt min uppfattning, som överensstämmer med utredningens, bör
därför även den delen av skulden som förfaller i framtiden i princip
omfattas av en skuldsanering men det bör i det enskilda fallet kunna
bestämmas att denna del inte omfattas av skuldsaneringen. Med hän-
syn till de skäl jag nyss har redogjort för bör man i de allra flesta fall
utnyttja denna möjlighet till att undanta den del av studielånet som
förfaller i framtiden från att omfatas av en skuldsanering. Jag åter-
kommer ytterligare till den frågan (avsnitt 4.6.8). I så fall måste
hänsyn tas till detta när man bestämmer vad gäldenären skall få för-
behålla sig för egen del i samband med att betalningsplanen upprättas
(se avsnitt 4.5.2); gäldenären måste ju i så fall förbehållas ett särskilt
belopp för de studielån som förfaller till betalning under denna tid.
I mycket sällsynta undantagsfall kan det dock mot bakgrund av skuld-
saneringsinstitutets rehabiliterande syfte finnas skäl att låta även den
del av studielånet som förfaller i framtiden omfattas av en skuldsa-
nering. I så fall skall även denna del sättas ned med samma procent-
sats som övriga fordringar.
Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.6.2) bör det av skuldsane-
122
ringslagen uttryckligen framgå att offentliga subjekt, bl.a. de studie- Prop. 1993/94:123
sociala myndigheterna, skall ha möjlighet att medverka till en skuld-
sanering enligt skuldsaneringslagens bestämmelser utan hinder av vad
som må vara föreskrivet i annan lagstiftning, exempelvis i studie-
stödslagen. Det kan nämligen många gånger främja en skuldsanering
att gäldenären beviljas anstånd med återbetalningen av studielån under
den tid en betalningsplan löper. På så sätt utökas betalningsutrymmet
och övriga borgenärer kan bättre tillgodoses. Det bör därför finnas
en möjlighet för de studiesociala myndigheterna att bevilja en
gäldenär anstånd med betalningen av en studielånsfordran som inte
omfattas av skuldsaneringen under den tid en betalningsplan löper
enligt skuldsaneringen. Ett sådant anstånd bör kunna beviljas även om
andra föreskrifter inte skulle tillåta detta. En sådan möjlighet har
också flera remissinstanser bl.a. Centrala studiestödsnämnden pekat
ut som en framkomlig väg för att hantera studielån som förfaller i
framtiden. Det är därför av vikt att kronofogdemyndigheten inom
ramen för de regler som kommer att gälla för förfarandet inhämtar
besked från den myndighet som administrerar återbetalningen av
studielån i frågan om anstånd har beviljats eller kan komma att
beviljas.
Mitt nu gjorda ställningstagande gör inte de regler som finns i
studiestödslagen om anstånd och avskrivning överflödiga. Skuld-
saneringslagen kompletterar i stället dessa regler, eftersom de tar
sikte på andra förhållanden än att gäldenären är överskuldsatt.
Mitt förslag: En underhållsberättigads fordran på familjerättsliga
underhållsbidrag omfattas inte av en skuldsanering. Det allmännas
återbetalningskrav avseende utgivna bidragsförskott omfattas där-
emot av en skuldsanering enligt huvudregeln.
Insolvensutredningen: Utredningen har ett annat principiellt synsätt
på hur dessa fordringar skall behandlas. Konsekvenserna av detta
synsätt sammanfaller dock i allt väsentligt med konsekvenserna av
mitt förslag.
Remissinstanserna: Flera instanser förordar att dessa fordringar
hålls utanför en skuldsanering eller, om de skall omfattas, särbehand-
las på något sätt. Vissa instanser anser däremot att det är viktigt att
även dessa fordringar omfattas av en skuldsanering.
Skälen för mitt förslag: Ett frågekomplex av stor praktisk betydel-
123
se är hur fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag skall be- Prop. 1993/94:123
handlas i en skuldsaneringslag. Dessa fordringar är särpräglade på
flera sätt. Visserligen är de till karaktären privaträttsliga, men
reglerna på området är på olika sätt utformade med inslag av närmast
socialrättslig art. Även rent fordringsrättsligt behandlas de på ett sätt
som i flera fall skiljer sig från andra fordringsslag. De särbehandlas
också i exekutionsrättsliga sammanhang. Underhållsbidrag löper dess-
utom vanligen under en lång period. Det kan också vara omöjligt att
räkna fram ett "nuvärde" på dessa fordringar.
Insolvensutredningen uttalar att det inte är givet hur man bör be-
handla periodiskt förfallande fordringar, varav fordringar på familje-
rättsliga underhållsbidrag utgör en betydande grupp. Utredningen
säger beträffande just fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag
att det synes naturligast att se det som att sådana fordringar upp-
kommer först i samband med att varje post förfaller. En konsekvens
av utredningens synsätt är att underhållsbidragsbelopp som redan har
förfallit till betalning då en skuldsanering inleds skall omfattas av
skuldsaneringen. Den sålunda ackumulerade förfallna skulden behand-
las enligt huvudregeln, dvs. skrivs ned med samma procenttal som
övriga fordringar. Fordringar som avser poster som förfaller i fram-
tiden skulle däremot med utredningens synsätt över huvud taget inte
omfattas av en skuldsanering. Det innebär att den framtida delen av
underhållsskulden inte alls berörs av en skuldsanering. De poster som
förfaller i framtiden, såväl under som efter betalningsperioden, skall
alltså betalas på vanligt sätt bortsett från skuldsaneringen.
Jag är för min del inte övertygad om det principiellt riktiga i ut-
redningens synsätt i denna del, vilket delvis har att göra med den
tveksamhet som kan sägas råda kring frågan när fordringar av olika
slag uppkommer. Som jag redan har sagt är det inte lämpligt att i
detta sammanhang generellt reglera den frågan. Jag håller däremot
med om att utredningens synsätt i det stora hela får praktiska och
ändamålsenliga konsekvenser i detta sammanhang. Enligt min mening
bör man kunna lösa frågan om hur familjerättsliga underhållsbidrag
skall behandlas vid en skuldsanering på följande sätt.
Det rehabiliterande syftet bakom skuldsaneringsinstitutet talar rent
allmänt för att även fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag
bör omfattas av en skuldsanering enligt huvudregeln. Det gäller dock
främst i fråga om redan förfallna poster. När det gäller poster som
förfaller i framtiden är det rehabiliterande syftet inte ett lika
framträdande skäl för att låta dessa poster omfattas av skuldsane-
ringen. Det är i stället övriga borgenärer som kan ha ett sådant
intresse eftersom en annan lösning kan inskränka på deras andel av
betalningsutrymmet.
124
Det finns emellertid starka sociala skäl som talar för en särbehand- Prop. 1993/94:123
ling av de familjerättsliga underhållsbidragen. Till detta kommer att
den familjerättsliga lagstiftningen innehåller regler som gör att den
underhållsskyldige i viss mån kan få sin betalningsskyldighet an-
passad till sin betalningsförmåga. En kraftigt skuldsatt gäldenär, som
är kvalificerad för skuldsanering, bör ha utnyttjat dessa regler för att
minska sin totala skuldbörda. Detta ligger redan i kravet på att gälde-
nären skall ha uttömt sina egna möjligheter att lösa sina ekonomiska
problem innan han kan beviljas skuldsanering. Det är också möjligt
för den underhållsskyldige att erhålla jämkning avseende redan för-
fallna underhållsbidrag som inte är betalda (7 kap. 10 § föräldra-
balken). Till detta kommer att fordringar på underhållsbidrag preskri-
beras redan efter tre år (7 kap. 9 § föräldrabalken). Det finns alltså
regler som gör att underhållsskyldigheten kan anpassas till den under-
hållsskyldiges betalningsförmåga. Dessa regler tar dock endast i be-
gränsad utsträckning hänsyn till gäldenärens totala skuldbörda. En
sådan ordning är också, vilket utredningen påpekar, mest förenlig
med nuvarande exekutionsrättsliga grundsatser. Med hänsyn till detta
och till de sociala skäl som ligger bakom bestämmelserna om under-
hållsskyldighet bör fordringar avseende familjerättsliga underhålls-
bidrag över huvud taget inte omfattas av en skuldsanering. Det bör
därför uttryckligen föreskrivas att sådana fordringar faller utanför en
skuldsanering. Det innebär att såväl redan förfallna som framtida
fordringar på underhållsbidrag faller utanför en skuldsanering.
Om bidragsförskott har betalats enligt lagen (1964:143) om bidrags-
förskott eller förlängt bidragsförskott enligt lagen (1984:1095) om
förlängt bidragsförskott för studerande, skall försäkringskassan kräva
tillbaka vad den underhållsskyldige skulle ha betalat upp till ett be-
lopp motsvarande utbetalt bidragsförskott. Det finns inte några sociala
eller andra skäl att låta dessa fordringar falla utanför en skuld-
sanering. Som jag tidigare har uttalat (avsnitt 4.6.2) bör en skuld-
sanering omfatta även det allmännas fordringar på skatter och av-
gifter. Det finns inte anledning att göra andra överväganden be-
träffande försäkringskassans återkrav av utgivna bidragsförskott. De
bör därför omfattas av en skuldsanering i enlighet med huvudregeln.
Också för dessa slags fordringar krävs en regel om att hänsyn inte
behöver tas till de föreskrifter som gäller i fråga om av- och ned-
skrivning osv. (jfr avsnitt 4.6.2 och 4.6.3). Jag vill poängtera att jag
här enbart syftar på sådana fordringar som har förfallit till betalning
när skuldsaneringen inleddes. Försäkringskassans framtida regress-
krav är inte en sådan villkorad fordran som omfattas av skuldsane-
ringen (jfr avsnitt 4.6.8). Tvärtom följer av huvudregeln om att
skuldsaneringen enbart omfattar fordringar som har uppkommit före
125
den kritiska tidpunkten att dessa fordringar över huvud taget inte Prop. 1993/94:123
omfattas av en skuldsanering.
Efter det att Lagrådet har avgivit sitt yttrande har uppmärksammats
att förslagets utformning i denna delm innebär att underhålls-
fordringar som grundar sig på utländsk lagstiftning skulle komma att
särbehandlas på ett icke önskvärt sätt. Förslaget beträffande de
familjerättsliga underhållen har därför justerats så att såväl
underhållsberättigade i andra länder som utländska offentliga organ
behandlas på samma sätt som deras svenska motsvarigheter.
Mitt förslag: Fordringar som är förenade med säkerhetsrätt i form
av pant, s.k. legal förmånsrätt eller retentionsrätt omfattas inte av
en skuldsanering till den del säkerheten förslår till betalning av
fordringen. Detsamma gäller fordringar som är förenade med för-
månsrätt på grund av utmätning eller betalningssäkring, såvitt
avser egendom som har tagits i anspråk vid verkställigheten.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överens-
stämmer i huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar i
huvudsak utredningens förslag utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Jag har nyss (avsnitt 4.6.2) förordat att
staten inte med åberopande av sin förmånsrätt avseende skatte- och
avgiftskrav bör ställa sig vid sidan av ett skuldsaneringsinstitut. Hur
förhåller det sig då med andra fordringar som har förmånsrätt? Jag
skall nu behandla frågan hur fordringar förenade med panträtt och
vissa närbesläktade säkerhetsrätter bör behandlas i ett skuldsanerings-
sammanhang.
Insolvensutredningen anser att det är självklart att fordringar som
är förenade med panträtt i såväl lös som fast egendom liksom i tomt-
rätt undantas till den del panten räcker till för betalning av
fordringen. Retentionsrätt jämställs i förmånsrättshänseende med
panträtt både vid utmätning och konkurs. Motsvarande bör enligt
utredningen gälla vid skuldsanering.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot en sådan ord-
ning. Det har inte jag heller. Det förefaller välövervägt att fordringar
förenade med pant- och retentionsrätt hålls utanför en skuldsanering
till den del säkerheten förslår till betalning av fordringen. Något
annat skulle exempelvis kunna rubba villkoren för omsättningen av
126
fastigheter och därmed också villkoren för kreditgivningen, vilket Prop. 1993/94:123
ytterst skulle drabba hela låntagarkollektivet och också kunna inverka
menligt på hela samhällsekonomin. Det finns anledning att betona att
en skuldsanering inte påverkar panträtten som sådan. Bortsett från
skuldsaneringen kan pantborgenären givetvis tillgodogöra sig betal-
ning ur panten enligt de regler som gäller därför. Detta innebär i sin
tur att skuldsaneringsgäldenärens pantsatta egendom kan säljas exeku-
tivt, eller under hand, utan att någon särskild hänsyn behöver tas till
ett eventuellt inlett skuldsaneringsförfarande. Över huvud taget har
det - vad panträtten beträffar - ingen betydelse om en försäljning sker
före, under eller efter en skuldsanering. Enligt min mening finns det
inget uttalat behov av att i skuldsaneringslagen ta in några särskilda
regler som främjar överlåtelser i dessa fall. Omvänt bör det inte
heller i skuldsaneringslagen ställas upp några särskilda hinder här-
emot. Det sagda innebär emellertid inte att fordringar förenade med
säkerhetsrätt lämnas utanför en skuldsanering till den del de inte täcks
av säkerheten. Tvärtom bör enligt min mening fordringen till den del
som den inte täcks av säkerheten omfattas av en skuldsanering enligt
huvudregeln. Det nu sagda gäller alltså det personliga betalnings-
ansvaret för fordringen. En felaktig bedömning av säkerhetens värde
kommer därigenom att främst drabba den aktuella långivaren, i stället
för övriga borgenärer. En sådan avvägning förefaller i allra högsta
grad rimlig. Det överensstämmer också med vad som rent faktiskt
gäller redan i dag. En borgenär med pantsäkerhet kan aldrig vara sä-
ker på att få ut mer än vad panten inbringar. Den resterande fordran
han har mot gäldenären personligen efter realisation av panten är ofta
värdelös. I praktiken innebär det sagda att en borgenär senast i sam-
band med skuldsaneringen bör realisera panten. Om så inte sker vet
man inte till hur stor del av fordringen panten förslår, vilket i sin tur
innebär att såväl "pantfordran" som inte omfattas av skuldsaneringen,
som "restfordran" är till beloppen okända. I ett sådant fall måste man
bestämma om "restfordran" skall omfattas av skuldsaneringen eller
inte. Jag kommer nämligen i det följande att föreslå att man i det
enskilda fallet skall kunna bestämma att en fordran som är till be-
loppet obestämd inte skall omfattas av skuldsaneringen (avsnitt
4.6.8).
Av stort intresse är det att något beröra de praktiska konse-
kvenserna av det mycket vanliga fallet att den pantsatta egendomen
utgör gäldenärens bostadsfastighet eller bostadsrättslägenhet.
Insolvensutredningens förslag bygger i denna del på den danska
regleringen. Där har man inga särskilda bestämmelser om hur man
skall hantera situationen att gäldenärens bostad är belastad med någon
säkerhetsrätt. Enligt uppgift löser man detta från fall till fall i
127
Danmark. Endera säljs gäldenärens bostad och ifrågavarande borge- Prop. 1993/94:123
närer får då betalt ur egendomen vid försäljningen. Eventuellt
resterande fordran saneras på vanligt sätt. Eller så får gäldenären
behålla sin bostad. Betalningen av de pantsäkrade fordringarna får då
tas ur det belopp som gäldenären har rätt att förbehålla sig för
bostadskostnader. Inte sällan bereder dessa situationer vissa problem
i den praktiska hanteringen, bl.a. kan det under flera år efter en
skuldsanering vara oklart vilka fordringar som har sanerats. Enligt
dansk praxis är det heller inte möjligt att mot en pantborgenärs vilja
sanera en fordran som är förenad med pantsäkerhet i fast egendom,
om fastigheten inte säljs. I Norge har man valt att lagreglera frågan.
Huvudregeln är att gäldenärens ägda bostad skall realiseras senast i
samband med skuldsaneringen. Denna huvudregel är formulerad som
en skyldighet för gäldenären att sälja bostaden. Den norska lagen
innehåller också regler om värdering och försäljning av fastigheter
m.m. som ett led i själva skuldsaneringsförfarandet. Undantag från
skyldigheten att sälja bostaden kan göras i vissa fall. Exempelvis kan
gäldenären få bo kvar om kostnaderna för bostaden (räntor m.m.)
inte är större än vad det skulle kosta för honom att skaffa en
ersättningsbostad. I praktiken innebär en tillämpning av en
undantagsregel, liksom i Danmark, att borgenärer med pantsäkerhet
får betalt inom ramen för gäldenärens förbehållsbelopp. I Finland har
en i viss mån liknande lösning valts.
Mitt förslag innebär följande. I de fall gäldenärens fastighet har
sålts frivilligt eller exekutivt innan ett skuldsaneringsförfarande inleds
har pantborgenären fått betalt för sin fordran ur köpeskillingen vid
försäljningen. Den eventuella restfodran som pantborgenären har -
som ju då är till beloppet bestämd - behandlas vid en skuldsanering
som vilken annan fordran som helst. Om fastigheten säljs under för-
farandets gång gäller i princip detsamma. I dessa fall uppstår inga
särskilda praktiska problem. I många fall torde gäldenärens boende-
kostnader överstiga vad som kan vara skäligt att förbehålla honom för
boendet. I sådana fall bör givetvis egendomen realiseras innan det
kan bli aktuellt för honom att ansöka om skuldsanering.
Även om man normalt bör realisera den pansatta fastigheten kan det
i många fall emellertid vara lämpligt att gäldenären bor kvar i sin
ägda bostad efter en skuldsanering. Inte bara sociala, utan även rent
ekonomiska skäl kan tala för en sådan lösning. Även hänsyn till
fastighets- och bostadsrättsomsättningen i allmänhet talar för att en
sådan lösning bör vara möjlig. En förutsättning för att en sådan
lösning skall bli aktuell är givetvis att gäldenärens bostadsstandard
inte överstiger vad som är nödvändigt för honom och hans familj och
att den inte i någon mer nämnvärd utsträckning inkräktar på betal-
128
ningsutrymmet till nackdel för övriga borgenärer. Gäldenären bör all- Prop. 1993/94:123
tid få förbehålla sig en viss del av sina inkomster för sin omedelbara
försörjning. I det ingår skäliga bostadskostnader. Därvid bör de
schabloner för bostadskostnader som följer av 15 kap. 6 a § utsök-
ningsbalken tjäna som vägledning (se avsnitt 4.5.2). Det bör dock
vara möjligt att frångå dessa schabloner. Det kan vara motiverat om
exempelvis det rehabiliterande syftet med en skuldsanering skulle
riskera att gå om intet, om gäldenären inte kan behålla sitt hem. Av
hänsyn bl.a. till övriga borgenärer kan man självfallet inte avvika
från den vägledande schablonen i någon större utsträckning.
Om fastigheten sålunda är kvar hos gäldenären vid skuldsaneringen
uppstår frågan hur den pantsäkrade fordringen skall behandlas. Till
den del panten förslår omfattas fordringen inte av skuldsaneringen
enligt mitt förslag. Det betyder att gäldenären med användande av det
utrymme han bör få förbehålla sig för bostadskostnader skall kunna
betala räntor och amorteringar avseende den delen till panthavaren
och att dessa betalningar även i fortsättningen kan göras enligt vad
som sedan tidigare har gällt mellan parterna. På något sätt måste det
emellertid bestämmas hur stor fordran skall vara som inte omfattas
av skuldsaneringen. Det bör exempelvis vara möjligt att på grundval
av ett värderingsintyg beträffande fastigheten bestämma hur stor del
av pantborgenärens fordran som täcks av panten och hur stor hans
restfordran, som då omfattas av skuldsaneringen, därmed skall anses
vara. Kan man på detta sätt bestämma hur stora de två delarna av
borgenärens fordran skall anses vara kan man undvika en "onödig"
försäljning av fastigheten eller lägenheten. I sista hand får det
ankomma på ifrågavarande borgenär att visa till vilket belopp panten
förslår.
Samma överväganden kan göras beträffande fordringar som innan
skuldsaneringen inleddes har erhållit förmånsrätt genom utmätning
eller genom betalningssäkring. Av detta följer att fordringar för vilka
verkställighet har ägt rum innan beslut har fattats om att skuldsane-
ring skall inledas bör undantas vid skuldsanering i den utsträckning
som egendomen vari förmånsrätten gäller förslår till att täcka
fordringen. Som jag kommer att redovisa senare bör det dock inte gå
att skaffa sig sådan förmånsrätt när väl ett skuldsaneringsförfarande
har inletts.
De legala förmånsrätter som följer av 6 och 7 §§ förmånsrättslagen
(1970:979) kan aktualiseras även vid privatpersoners insolvens. De
legala förmånsrätterna utmärks av att säkerheten uppstår utan att
fastighetsägaren eller tomrättsinnehavaren pantsätter egendomen. Det
krävs alltså ingen pantförskrivning. Säkerheten belastar egendomen
i fråga ändå, direkt med stöd av lag. Exempel på sådana legala för-
129
9 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 123
månsrätter som nu nämnts, s.k. reallaster, är enligt 6 § 1 förmåns- Prop. 1993/94:123
rättslagen förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1966:701) om vissa
gemensamhetsanläggningar och lagen (1970:990) om förmånsrätt för
fordran på grund av fastighetsbildning och enligt 7 § 1 förmånsrätts-
lagen fordran på tomrättsavgäld. Legala förmånsrätter enligt 7 § 2
förmånsrättslagen motsvarar 6 § 1 förmånsrättslagen men har ett be-
tydligt snävare tillämpningsområde. Enligt min mening finns det i och
för sig inte samma skäl för särbehandling av de legala förmåns-
rätterna som när det gäller fordringar som är förenade med panträtt.
Det är dock konsekvent att behandla fordringar förenade med legal
förmånsrätt på samma sätt som fordringar förenade med panträtt. Om
de förstnämnda fordringarna skulle särbehandlas på något sätt skulle
det också kunna försvåra fastighetsförsäljningar i samband med en
skuldsanering. Fordringar förenade med förmånsrätt enligt 6 och 7 §§
förmånsrätts lagen bör därför samtliga falla utanför en skuldsanering.
Övriga förmånsrätter synes - med undantag för borgen, som jag
återkommer till - inte ha någon betydelse vid fysiska personers
insolvens. Flertalet förmånsrätter har betydelse enbart i kommersiella
sammanhang och rör därför inte förhållandena vid skuldsanering, som
ju endast avser privatpersoner som inte är näringsidkare. Det är
därför inte nödvändigt att införa några bestämmelser i skuldsane-
ringslagen om hur fordringar förenade med dessa förmånsrätter skall
behandlas.
Avslutningsvis skall endast några ord sägas om det fall då tredje
man gör gällande separationsrätt beträffande egendom som finns i
gäldenärens besittning. Hur sådana konflikter mellan tredje man och
borgenärskollektivet skall lösas är inte reglerat i den exekutions-
rättsliga lagstiftningen, såsom exempelvis utsökningsbalken eller
konkurslagen. Visserligen kan man tänka sig att vissa frågor om hur
olika separationsanspråk skall hanteras i ett skuldsaneringsförfarande
skulle kunna lagregleras. I de fall det är fråga om en separat rätt till
viss egendom, som inte är knuten till något anspråk på betalning,
uppkommer inga särskilda problem i och med en skuldsanering. Med
den utformning jag föreslår berörs nämligen inte anspråket på att få
ut egendomen av att gäldenären erhåller skuldsanering. Eftersom en
skuldsanering bör innebära att ett fordringsanspråk beloppsmässigt
sätts ned eller helt faller bort kan det däremot vara av intresse att
redovisa hur en med ett fordringsanspråk i pengar förenad säkerhet
i form av separationsrätt skall behandlas. Ett exempel är när varor
har sålts på avbetalning mot säkerhet i form av återtagandeförbehåll.
I det stora flertalet fall torde i och för sig fordringshavaren redan ha
utnyttjat sin återtaganderätt på grund av betalningsförsummelse från
gäldenärens sida. Det behöver dock inte alltid vara så. När ett skuld-
130
saneringsförfarande inleds kan man tänka sig att borgenären inte har Prop. 1993/94:123
haft rätt att göra sin kontraktsenliga återtaganderätt gällande (jfr 25 §
konsumentkreditlagen), eller att han av andra skäl har avstått från
detta. I det senare fallet får han naturligtvis i skuldsaneringsför-
farandet göra sin återtaganderätt gällande enligt kontraktet och de
regler som i övrigt kan gälla. Några regler om detta är inte nödvän-
diga i skuldsaneringslagen. Borgenärens eventuella restfordran om-
fattas sedan av skuldsaneringen enligt de regler som anges i skuld-
saneringslagen. I det fallet att rätten till återtagande ännu inte har
inträtt får man förutsätta att gäldenären frivilligt återlämnar varan och
gör upp med borgenären. Gäldenären bör nämligen inte kunna hindra
ett återtagande med att åberopa en klausul i ett kontrakt eller en regel
av konsumentskyddande karaktär samtidigt som han begär att få för-
månen av en skuldsanering. Ett sådant agerande från gäldenärens sida
bör betraktas som ett klart fall av bristande medverkan, vilket bör
medföra att en ansökan om skuldsanering avslås, till och med redan
vid en initial prövning (jfr avsnitt 4.7).
Vad kommer då att gälla för det fall att en borgenärs återtaganderätt
av någon anledning inte har uppmärksammas vid en skuldsanering?
Visserligen bör det inte inträffa, eftersom gäldenären i sin ansökan
om skuldsanering bl.a. skall uppge om innehar avbetalningsgods (se
avsnitt 4.7.1). Men det kan inte uteslutas att det händer någon gång.
Innebörden av skuldsaneringen är att borgenärens fordran i pengar
har satts ned med en viss procent. Återtaganderätten som sådan be-
rörs dock inte av skuldsaneringen. Vad blir då följden om borgenären
i detta läge vill utnyttja sin återtaganderätt? Av 21 och 25 §§ konsu-
mentkreditlagen följer bl.a. att gäldenären måste vara i visst kvali-
ficerat betalningsdröjsmål för att borgenären skall ha rätt att återta
varan (se härom prop. 1991/92:83 och prop. 1976/77:123). När det
efter en skuldsanering skall bedömas om gäldenärens betalningsdröjs-
mål är av det kvalificerade slag som anges i 21 § konsumentkredit-
lagen får man givetvis utgå från lagens definitioner i detta hänseende.
Skuldsaneringen innebär dock en väsentlig förändring i förhållandet
mellan parterna. Själva innebörden av en skuldsanering är att borge-
närens fordran i pengar sätts ned. Detta betyder i sin tur att borge-
närens penningfordran uppgår till det belopp den lyder på efter sa-
neringen minskat med eventuella betalningar enligt betalningsplanen.
Detta belopp, som alltså är det belopp som gäldenären resterar med,
kommer i många fall vara så lågt att ett återtagande enligt konsu-
mentkreditlagens regler inte kan komma i fråga. Om ett återtagande
skulle vara möjligt enligt dessa regler innebär avräkningsregeln i 27 §
konsumentkreditlagen att ett återtagande blir mycket förmånligt för
gäldenären, eftersom denne skall tillgodoräknas värdet av varan. Det
131
sagda innebär att borgenärens återtaganderätt genom skuldsaneringen Prop. 1993/94:123
har blivit i det närmaste värdelös. Situationen är dock mer teoretisk
än praktisk eftersom denna situation endast kan uppkomma i de fall -
ganska osannolika - då borgenären inte har gjort sin återtaganderätt
gällande senast vid skuldsaneringen. Det finns därför inte anledning
att särskilt reglera denna fråga.
Jag återkommer i det följande (avsnitt 4.6.7) till vad som bör gälla
i de fall gäldenärens betalningsskyldighet motsvaras av en skyldighet
för borgenären att även i framtiden tillhandahålla en motprestation.
Vad jag har närmast har i åtanke är hyresförhållanden av olika slag.
Mitt förslag: Fordringar förenade med borgen som säkerhet skall
inte särbehandlas i skuldsaneringsförfarandet. Det innebär att
fordringen gentemot gäldenären skrivs ned på samma sätt som
andra fordringar. En sådan nedskrivning bör däremot inte påverka
förhållandet mellan borgenären och borgensmannen. En borgens-
mans regresskrav mot gäldenären behandlas i skuldsaneringsför-
farandet som vilken annan fordran som helst.
Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer med
mitt förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har påtalat att fordringar
förenade med borgen som säkerhet innebär särskilda problem i ett
skuldsaneringssammanhang.
Skälen för mitt förslag: Hur fordringar som är förenade med
säkerhet i form av borgen bör behandlas i en skuldsaneringslag
fordrar vissa närmare överväganden. Den försöksverksamhet som har
bedrivits med skuldsaneringsverksamhet visar att dessa fordringar
förorsakar inte obetydliga problem. Detta har att göra med att bor-
gensåtagandet ofta har ingåtts av en nära anförvant eller vän till
gäldenären, som gjort sitt åtagande på icke-affärsmässiga grunder. I
stället har den blivande borgensmannen känt sig mer eller mindre
"tvingad" att åta sig borgensans varet. Åtagandet beskrivs också ofta -
såväl av långivare som huvudgäldenär - som enbart en formsak. De
praktiska svårigheterna i skuldsaneringsammanhang beror inte minst
på att huvudgäldenären i det längsta prioriterar betalningen av de lån
som är förenade med borgen som säkerhet av hänsyn till de vänner
och släktingar som har gjort borgensåtagandet. Det finns med andra
ord i många fall ett starkt känslomässigt incitament för huvudgälde-
132
nären att gynna dessa fordringsägare framfor andra. Huvudgäldenären Prop. 1993/94:123
kan därför ibland ha svårt att acceptera likabehandlingsprincipen,
vilket medför att han avstår från att ansöka om skuldsanering.
Jag har full förståelse för den nu beskrivna problematiken. Trots
detta har jag svårt att se hur man skulle kunna motivera att dessa
fordringar skulle undantas från likabehandlingsprincipen. Det är inte
möjligt att låta borgensansvaret falla bort enbart av det skälet att
huvudgäldenären har ekonomiska bekymmer som kvalificerar honom
för skuldsanering. Och om gäldenären försätts i konkurs faller bor-
gensansvaret ut under alla förhållanden. Möjligheten att utnyttja bor-
gen som säkerhet skulle rubbas i grunden om en skuldsanering skulle
få en sådan verkan på borgensansvaret. Det är inte heller möjligt att
låta fordringar säkrade med borgen falla utanför en skuldsanering.
Det skulle på ett otillbörligt sätt gynna en borgenär med en sådan
fordran på bekostnad av övriga borgenärer. Jag har också vid uppre-
pade tillfallen hävdat vikten av att likabehandlingsprincipen upp-
rätthålls så långt det över huvud taget är möjligt. Tilltron till ett
skuldsaneringsinstitut är i mångt och mycket förbunden med att
undantag från principen endast görs då mycket starka skäl talar för
det. Den redovisade problematiken innebär inte sådana skäl.
Fordringar förenade med borgen som säkerhet bör därför omfattas av
en skuldsanering enligt huvudregeln.
Det sagda innebär att om det bland fordringarna mot en skuldsane-
ringsgäldenär finns en fordran som har borgen som säkerhet, så om-
fattas fordringen av ett skuldsaneringsbeslut enligt huvudregeln. Om
borgenären inte alls vänt sig mot, eller inte fått ut något av
borgensmannen, innebär det att borgenären i skuldsaneringsärendet
har att bevaka sin fordran fullt ut. Det som borgenären erhåller
genom betalningar enligt skuldsaneringsbeslutet påverkar borgens-
mannens ansvar såtillvida att borgensansvaret sätts ned i motsvarande
mån. Detta hänger samman med huvudprincipen om borgens accesso-
riska karaktär. I övrigt påverkar skuldsaneringen inte förhållandet
mellan borgenären och borgensmannen. Borgensmannen ansvarar allt-
så gentemot borgenären enligt sitt ursprungliga åtagande, trots att
gäldenärens skuld har satts ned. Borgenären kan alltså därför driva
in fordringen till den del gäldenären inte har betalt hos borgens-
mannen utan hinder av gäldenärens skuldsanering.
Om det är så att det är skuldsaneringsgäldenären som bland sina
skulder har en skuld som härrör från ett borgensåtagande, behandlas
den skulden som vilken annan skuld som helst. Det som borgenären
erhåller genom ett skuldsaneringsbeslut påverkar på samma sätt som
nyss beskrevs huvudgäldenärens betalningsansvar gentemot borge-
nären. Skillnaden mellan detta fall och det förra är att borgensmannen
133
(skuldsaneringsgäldenären) här får ett regresskrav gentemot huvud- Prop. 1993/94:123
gäldenären beträffande den del av fordringen han tvingas infria. Detta
regresskrav får han att driva in hos huvudgäldenären på vanligt sätt.
Detta regresskrav blir alltså en tillgång hos skuldsaneringsgäldenären.
I praktiken torde den emellertid ofta vara värdelös.
Om huvudgäldenären är föremål för skuldsanering och borgensman-
nen ännu inte har infriat sitt borgensåtagande, uppstår frågan hur man
bör behandla den situationen. Borgensmannen vet ju inte då om han
så småningom kan tvingas att infria sitt borgensåtagande. Man kan då
säga att borgensmannen har ett villkorat regresskrav mot huvudgälde-
nären. Kravet är nämligen beroende dels av hur förhållandet mellan
borgenären och huvudgäldenären utvecklar sig, dels av hur borge-
nären kommer att agera gentemot borgensmannen. Denna villkorade
fordran som borgensmannen sålunda har mot huvudgäldenären bör i
ett skuldsaneringsförfarande i princip behandlas på samma sätt som
andra villkorade fordringar. Jag återkommer strax (avsnitt 4.6.8) till
den situationen att ett borgensansvar vid tidpunkten för skuldsa-
neringen ännu inte är utlöst. Den vanligaste situationen torde ändå bli
den att borgensansvaret redan har utlösts när en skuldsanering be-
träffande huvudgäldenären aktualiseras. I praktiken kan man miss-
tänka att det i många fall kommer att leda till att en skuldsanering
aktualiseras för såväl huvudgäldenären som borgensmannen. Som jag
återkommer till är det inget hinder att handlägga flera skuldsanerings-
ärenden gemensamt när ett tillräckligt starkt samband finns, även om
en ansökan aldrig bör kunna avse fler än en gäldenär.
Mitt förslag: Fordringsförhållanden där prestationer ömsesidigt
skall utväxlas skall särbehandlas så att poster som förfaller i
framtiden inte omfattas av en skuldsanering. Redan förfallna
poster skall däremot omfattas, dvs. den delen av en fordring sätts
ned med samma procenttal som övriga fordringar.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag innehåller inte
någon direkt motsvarighet till mitt förslag.
Remissinstanserna: Några instanser framhåller att det kan medföra
problem om man tillåter skuldsanering av borgenärens fordran i de
fall hans rätt till betalning är beroende av att han tillhandahåller en
motprestation även i framtiden.
Skälen för mitt förslag: En kategori av fordringar där det finns ett
134
klart behov av särreglering är fordringar som är förenade med en lö- Prop. 1993/94:123
pande utväxling av prestationer. Hit hör först och främst hyres-
fordringar av olika slag. Det kan exempelvis vara fråga om hyra
(leasing) av bilar eller andra lösa saker. Det kan visserligen förut-
sättas att sådana rättsförhållanden i allmänhet redan är avvecklade när
en skuldsanering aktualiseras. Ar så inte fallet bör de avvecklas redan
i en inledande fas av förfarandet. För en sådan avveckling behövs
inga särskilda regler i skuldsaneringslagen. Avvecklingen får i stället
ske enligt avtalen eller allmänna regler. Det finns anledning att på-
peka att gäldenären även under ett skuldsaneringsförfarande behåller
sin rådighet på det civilrättsliga planet och att en förutsättning för att
han över huvud taget skall erhålla skuldsanering är att han aktivt
medverkar till att nu diskuterade rättsförhållanden avvecklas i en-
lighet med vad som må gälla i det enskilda fallet. Bristande med-
verkan härvidlag från gäldenärens sida bör kunna medföra att hans
ansökan om skuldsanering avslås.
Det kan dock finnas fordringsförhållanden av nu diskuterat slag som
inte är avvecklade när en skuldsanering aktualiseras och som kanske
inte heller bör avvecklas. Ett exempel är bostadshyresförhållanden.
En skuldsanering bör givetvis inte innebära att en hyresgäst i fram-
tiden erhåller rabatterad hyra för den bostad han bor kvar i. Däremot
finns det oftast ett intresse av att gäldenären kan bo kvar i sin hyrda
lägenhet. En skuldsanering bör normalt inte motverka detta.
Fordringsförhållanden som innebär en fortlöpande utväxling av
prestationer bör därför inte omfattas av en skuldsanering såvitt avser
framtida betalningar. Det finns ingen anledning att en sådan regel
skall begränsas till enbart bostadshyresförhållanden. Det är däremot
enligt min mening inget som hindrar att uthyrarens krav på redan för-
fallna hyresbelopp omfattas av en skuldsanering. I dessa fall har han
redan tillhandahållit sin prestation och kan aldrig få den åter eller
tillhandahålla den till någon annan. Kravet är beträffande dessa poster
reducerat till ett ensidigt betalningskrav. Skuldsaneringsinstitutets
rehabiliterande syfte talar dessutom starkt för att låta dessa poster
omfattas av en skuldsanering.
Den nu beskrivna ordningen inkräktar normalt inte heller på det be-
talningsutrymme som kan finnas. Bostadskostnad omfattas ju av vad
gäldenären skall ha rätt att förbehålla sig för egen del. Om gälde-
nären innehar en mycket dyr bostadslägenhet kan dock den föreslagna
lösningen inskränka betalningsutrymmet för övriga borgenärer. Denna
situation skall emellertid inte behöva uppstå. Om en gäldenärer över
huvud taget skall kunna komma i åtnjutande av skuldsanering skall
han först ha reducerat sina bostadskostnader till vad om är absolut
nödvändigt. Vägrar gäldenären att avveckla sitt dyra boende är det en
135
omständighet som regelmässigt bör medföra att en ansökan om skuld- Prop. 1993/94:123
sanering avslås.
Fordringar som förutsätter ett ömsesidigt utväxlande av prestationer
bör alltså inte omfattas av en skuldsanering vad avser belopp som
ännu inte har förfallit. Redan förfallna belopp bör däremot omfattas
av en skuldsanering på samma villkor som andra fordringar.
Att förfallna belopp omfattas av skuldsaneringen hindrar givetvis
inte skuldsaneringsgäldenärens motpart från att göra gällande regler
i avtalet eller regler som följer av det, som ger honom rätt att till-
gripa sanktioner på grund av avtalsbrott från skuldsaneringsgälde-
närens sida. En avtalsklausul som exempelvis ger motparten häv-
ningsrätt vid betalningsförsummelse berörs i sig inte av en skuld-
sanering. Därvid är emellertid att beakta att den sanerade delen av ett
fordringsbelopp inte kan behandlas som obetalt.
Mitt förslag: Beträffande fordringar som är beroende av villkor,
inte är till beloppet fastställda eller ännu inte är förfallna till
betalning, får bestämmas att de inte skall omfattas av skuldsa-
neringen.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstäm-
mer i sak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak utred-
ningens förslag utan erinran.
Skälen för mitt förslag: När det gäller frågan om villkorade
fordringar och fordringar som ännu inte är till beloppet fastställda
eller förfallna föreslår utredningen att prövningsmyndigheten efter
skälighet skall bestämma vad som skall gälla beträffande dem vid en
skuldsanering. Inte någon av remissinstanserna har haft något att
invända mot detta.
Jag instämmer i utredningens förslag, men vill särskilt betona
följande. Villkorade fordringar bör regelmässigt omfattas av en
skuldsanering i enlighet med huvudregeln. Det innebär att även en
sådan fordran omfattas av en skuldsanering om den har uppkommit
före den kritiska dagen, dvs. den dag kronofogdemyndigheten be-
slutar att inleda skuldsanering. Ett villkor kan dock ibland ha den
innebörden att en fordran inte har uppkommit innan en viss händelse
har inträffat. I sådant fall medför en tillämpning av huvudregeln att
en sådan fordran inte kommer att omfattas av en skuldsanering. Det
136
kan dock förekomma fall då villkoren är så komplicerade eller så Prop. 1993/94:123
svåröverblickbara att det är svårt att fastställa om en fordran redan
har uppkommit eller om det enbart är så att en fordran - beroende på
villkoret - kan komma att uppstå i framtiden. Även i de fall man an-
ser att en fordran har uppkommit kan ett villkor vara så utformat att
det inte alltid är givet att fordringen bör omfattas av en skuldsane-
ring. Det bör därför finnas en möjlighet att bestämma att en sådan
fordran inte skall omfattas av skuldsaneringen, vilket innebär att
borgenären när villkoret väl uppfylls, skall få full betalning för sin
fordran. Givetvis bör gäldenären inte i dessa fall få förbehålla sig
någon del av sin inkomst för betalning av sådana fordringar som ännu
inte har aktualiserats. Möjligheten att bestämma att en sådan fordran
inte skall omfattas av skuldsaneringen bör utnyttjas i alla de fall där
det inte framstår som helt klart att villkoret inom kort kommer att
uppfyllas på ett sådant sätt att betalningsskyldigheten inträder. Om
man väljer att låta en villkorad fordran omfattas av skuldsaneringen
skall den behandlas på samma sätt som övriga fordringar. Det innebär
att det i skuldsaneringen skall anges vilken procentandel av
fordringen som skall betalas och att det i betalningsplanen skall be-
stämmas när och hur den skall betalas.
I fråga om fordringar som är beroende av villkor bör särskilt näm-
nas en borgensmans villkorade regressfordran mot en skuldsanerings-
gäldenär. Ett sådant regresskrav bör, som jag nyss har berört (avsnitt
4.6.6), behandlas som vilken fordran som helst i de fall borgensman-
nen redan har infriat sitt åtagande. Annorlunda kan det förhålla sig
när borgensansvaret vid tidpunkten för skuldsaneringen ännu inte har
gjorts gällande. Ett borgensåtagande anses i princip innebära att en
villkorad regressfordran uppkommer i och med att borgensmannens
åtagande gentemot borgenären görs. Fordran har alltså uppkommit
då, men den är villkorad. Ett sådant synsätt bör med fördel kunna
användas i skuldsaneringssammanhang. På vilket sätt den är villkorad
kan variera. Det beror bl.a. på innehållet i det avtal i vilket bor-
gensåtagandet har gjorts och hur rättsförhållandet mellan borgenären
och huvudgäldenären har fortsatt att utveckla sig. Ofta är det dock
beroende av huvudgäldenären om borgensmannen någonsin behöver
infria sitt åtagande.
Om en borgensman efter en skuldsanering, men under den tid som
en betalningsplan löper, tvingas infria sitt borgensåtagande, innebär
det att borgensmannen träder in i borgenärens rätt till betalning enligt
betalningsplanen. Det bör därför i skuldsaneringen erinras om bor-
gensmannens villkorade regressanspråk. Om borgensmannen tvingas
infria sitt åtagande efter det att en eventuell betalningsplan har löpt
till ända, innebär det att han över huvud taget inte kan göra sitt re-
137
gresskrav gällande. Å andra sidan har då borgenärens krav mot bor- Prop. 1993/94:123
gensmannen reducerats med vad borgenären fått ut i enlighet med
betalningsplanen från gäldenären. Resultatet för borgensmannen blir
på så sätt beloppsmässigt detsamma oavsett om han får infria sitt
åtagande under den tid en betalningsplan löper eller först efter det att
den tiden löpt ut. Resultatet blir också detsamma som om borgens-
mannen infriat sitt åtagande före skuldsaneringen och således har
deltagit med sitt regresskrav enligt huvudregeln.
Om skuldsaneringsgäldenären i stället är borgensman innebär det att
borgenären har ett anspråk mot honom som är villkorat av att huvud-
gäldenären brister i sina skyldigheter gentemot borgenären. Huvud-
gäldenären har ingen regressrätt mot borgensmannen. I dessa fall får
man bestämma om borgenärens villkorade fordran skall omfattas av
skuldsaneringen eller inte. Om huvudgäldenären har betalat och allt-
jämt betalar till borgenären enligt de villkor som gäller finns ingen
anledning att låta det villkorade borgenskravet omfattas av skuldsane-
ringen. I ett sådant fall talar nämligen mycket för att det aldrig skall
behöva aktualiseras. En sådan lösning medför också att borgenärens
säkerhet formellt inte påverkas av borgensmannens skuldsanering.
Även fordringar som är obestämda till beloppet bör falla in under
den nu diskuterade undantagsregeln, dvs. det bör vara möjligt att i
det enskilda fallet bestämma om en sådan fordran skall omfattas av
skuldsaneringen eller inte.
Som jag tidigare (avsnitt 4.3.3) nämnt bör förekomsten av en skade-
ståndsfordran ofta utgöra hinder mot skuldsanering. Detta hinder bör
emellertid inte vara absolut, vilket innebär att det är tänkbart att det
i en skuldsanering kan förekomma till beloppet ännu ej bestämda ska-
deståndsfordringar. Den föreslagna regeln om att det i varje enskilt
fall skall bestämmas om till beloppet obestämda fordringar skall om-
fattas av en skuldsanering, bör gälla även sådana skadestånds-
fordringar. Osäkerhetsmomenten kan många gånger vara så stora att
en tillämpning av regeln på en skadeståndsfordran leder till att den
helt bör lämnas utanför skuldsaneringen. Det kan t.ex. uppstå svårig-
heter när det gäller att bestämma om och med vilket belopp en sådan
fordran skall betalas. Å andra sidan riskerar man att skuldsaneringens
rehabiliterande verkan skulle gå förlorad om det inte vore möjligt att
låta sådana fordringar omfattas. Förekomsten av en sådan fordran kan
också medföra att gäldenärens ekonomiska förhållanden över huvud
taget bedöms som så osäkra att skuldsanering inte kan beviljas.
Ytterligare en fråga som jag skall behandla i detta avsnitt är frågan
hur fordringar somförfaller i framliden bör behandlas. Jag har redan
redovisat hur fordringar på studielån och bidragsförskott som ännu
inte har förfallit till betalning bör behandlas (avsnitt 4.6.3 och 4.6.4).
138
Insolvensutredningen utgår från det principiella synsättet att vissa Prop. 1993/94:123
fordringar som förfaller successivt i framtiden också uppkommer
successivt i framtiden. Som jag redan har uttalat är jag tveksam till
det riktiga i detta synsätt, i vart fall går det enligt min mening inte
generellt att slå fast att det förhåller sig så. Fordringar som förfaller
successivt i framtiden innebär dock vissa problem i ett skuldsane-
ringssammanhang. Man måste beträffande sådana fordringar ta ställ-
ning dels till om de över huvud taget skall omfattas av en skuldsane-
ring, dels hur de i så fall skall behandlas.
Det torde vara förhållandevis ovanligt att det förekommer ännu inte
förfallna fordringar när en skuldsanering aktualiseras. Det kan dock
inträffa att sådana fordringar finns. I enlighet med huvudregeln om-
fattas de av skuldsaneringen i och med att de har uppkommit före den
kritiska tidpunkten, dvs. den dag skuldsanering inleddes. Det finns
enligt min mening inte skäl att generellt undanta dessa fordringar från
skuldsaneringen. Eftersom det kan röra sig om så skiftande förhållan-
den är det inte möjligt att i lagen ge några närmare föreskrifter om
detta. Även beträffande dessa fordringar bör det därför vara möjligt
att i varje enskilt fall bestämma om de skall omfattas av skuld-
saneringen eller inte. Om man väljer att låta en sådan fordran om-
fattas av skuldsaneringen skall den normalt behandlas på samma sätt
som övriga fordringar, dvs. den skall sättas ned procentuellt och det
skall i betalningsplanen anges när och hur den skall betalas. Många
gånger kan det dock finnas anledning att bestämma att en sådan
fordran inte skall omfattas av skuldsaneringen. Att så regelmässigt
bör bestämmas avseende krav på återbetalning av statliga studielån
har berörts i avsnitt 4.6.3.
I det till Lagrådet remitterade förslaget behandlades inte frågan om
borgenärens kvittningsrätt i de fall hans fordran inte är förfallen då
skuldsaneringsförfarandet inleds. Lagrådet har funnit detta anmärk-
ningsvärt med hänsyn till att det såväl i 5 kap. konkurslagen som i
20 § ackordslagen finns bestämmelser som ger en borgenär rätt att
kvitta i motsvarande fall och anfört.
Frågan om borgenärens möjligheter att i samband med en skuld-
sanering få kvitta sin fordran mot en fordran som gäldenären har mot
honom torde behöva övervägas ytterligare. Föreligger enligt allmänna
civilrättsliga principer rätt till kvittning redan innan skuldsane-
ringsförfarandet inleds uppkommer i regel inte några problem.
Mellanhavandet kan då klaras ut innan skuldsaneringsförfarandet
inleds. Däremot blir saken mer komplicerad om borgenärens fordran
inte har förfallit till betalning när förfarandet inleds. Han har då inte
möjlighet att åstadkomma kvittning i förväg utan hans fordran skall
i princip omfattas av skuldsaneringen. Han kan alltså få finna sig i att
hans fordran sätts ned samtidigt som gäldenärens fordran mot honom
139
kvarstår oförändrad och utgör en tillgång vid skuldsaneringen som Prop. 1993/94:123
kommer gäldenären och övriga borgenärer tillgodo. Visserligen kan
en fordran som inte förfallit till betalning när förfarandet inleds
undantas från skuldsaneringen, men någon rätt härtill föreligger inte
för borgenären och i remissen sägs inte något som ger stöd för ett
undantagande i ett fall av angivet slag. Den likabehandlingsprincip
som enligt remissen normalt skall gälla synes inte utan vidare kunna
åberopas till stöd för att några särregler inte behövs, eftersom
undantag från principen förekommer bl.a. i 6 § tredje stycket med
avseende på fordringar för vilka gäller panträtt och annan för-
månsrätt. Mot denna bakgrund finns anledning att överväga om inte
regler motsvarande de som finns i konkurslagen och ackordslagen bör
införas i skuldsaneringslagen.
Som Lagrådet har påpekat finns det i konkurslagen och ackords-
lagen regler som ger en borgenär rätt att under vissa förutsättningar
använda en icke förfallen eller på annat sätt villkorad fordran till
kvittning mot en fordran gäldenären har mot honom. Borgenären kan
alltså under vissa förutsättningar befria sig från sin egen förpliktelse
genom att rikta en s.k. kvittningsförklaring till gäldenären. En sådan
kvittningsförklaring är att jämställa med betalning. Kvittning kan ske
enligt avtal mellan parterna (frivillig kvittning) eller genom en ensidig
åtgärd från ena partens sida (tvångskvittning). Domstol eller annan
myndighet behöver inte medverka. En domstol kan däremot förordna
om kvittning i sitt avgörande i en rättegång (judiciell kvittning).
Huruvida kvittning är tillåten kan alltså i sista hand avgöras av
domstol. En part i ett fordringsförhållande får alltså själv bedöma
huruvida rättsläget tillåter honom att i ett givet fall genom en
kvittningsförklaring befria sig från sin förpliktelse gentemot mot
motparten i fordringsförhållandet. Gör han en riktig bedömning har
han genom kvittningsförklaringen "betalat" sin skuld med befriande
verkan. Har han gjort en felbedömning är han alltjämt i betalnings-
dröjsmål. Huruvida kvittningsrätt föreligger i olika situationer är inte
sällan något som kräver ingående bedömningar av det civilrättsliga
läget parterna emellan i ett fordringsförhållande. Vissa av de civil-
rättsliga reglerna som avgör detta är oskrivna, medan vissa andra är
lagfästa. Särskilda regler om kvittning finns i skilda sammanhang där
fordringens art utesluter kvittning. Detta gäller exempelvis arbets-
tagares fordran på lön och fordringar på underhållsbidrag. Sådana
fordringar skall inte kunna "betalas" genom en kvittningsförklaring.
I 5 kap. 15-17 §§ konkurslagen och i 20 § ackordslagen finns, som
Lagrådet påpekat, särskilda regler som tillåter att borgenären använ-
der en icke förfallen fordran till kvittning. Frågan som Lagrådet har
väckt är om skuldsaneringslagen bör innehålla en motsvarande regle-
ring. I avsaknad av en sådan reglering är det inte möjligt för borge-
140
nären att utnyttja en icke förfallen fordran till kvittning. Av de Prop. 1993/94:123
allmänna civilrättsliga kvittningsförutsättningarna följer nämligen att
fordran måste vara förfallen till betalning för att kunna användas till
kvittning.
Enligt min mening är det inte utan vidare självklart att konkurs-
lagens och ackordslagens regler i dessa hänseenden skall ges en
motsvarighet i en skuldsaneringslag. Avgörande för om en särskild
kvittningsmöjlighet skall införas i skuldsaneringslagen måste vara om
det är sakligt befogat. Frågan blir då om den borgenär som gälde-
nären har en motfordan mot skall gynnas på övriga borgenärers be-
kostnad. Likabehandlingsprincipen talar med styrka mot en sådan
särbehandling. Visserligen måste vissa undantag göras från denna
princip. Men detta bör endast ske när det är absolut nödvändigt (se
avsnitt 4.1). Någon mer detaljerad regel där olika omständigheter
behandlas torde inte vara möjlig att utforma. Enligt min mening talar
övervägande skäl för att hålla fast vid likabehandlingsprincipen. Jag
föreslår därför inte någon särregel för det fall gäldenären har en
motfordran mot en borgenär vars fordran inte är förfallen vid den
kritiska tidpunkten. Rent teoretiskt kan avsaknaden av en sådan regel
leda till fler konkurser. Det torde dock inte innebära några större
problem. För det första kan man anta att det är endast i ett litet fatal
fall som saken kommer att bli aktuell. För det andra bör skuldsane-
ringsinstitutet, som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.1), vara under-
ordnat konkursinstituet. Konkursinstutet är ett mer komplett insol-
vensrättsligt institut som bör väljas om gäldenärens ekonomiska
förhållanden är mer svårutredda eller svåröverblickbara. Förekomsten
av mer komplicerade och konnexa fordringsförhållanden kan utgöra
skäl för att en eventuell skuldsanering bör föregås av en konkurs.
Mitt förslag: Från huvudprincipen om att alla borgenärer skall be-
handlas lika får undantag göras beträffande "småfordringar" och
för fall då den berörde borgenären samtycker till att hans fordran
får sämre rätt.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningens förslag överensstäm-
mer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar ut-
redningens förslag utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Insolvensutredningen föreslår att pröv-
141
ningsmyndigheten skall få bestämma att vissa fordringar skall få full Prop. 1993/94:123
betalning, trots att andra fordringar sätts ned i ett skuldsanerings-
beslut. Vad utredningen avser är fordringar där det fordrade beloppet
är mycket litet. I den danska lagen finns ingen sådan regel som
utredningen föreslår. Erfarenheterna därifrån visar att det kan
komplicera skuldsaneringsförfarandet. Den norska lagen däremot in-
nehåller en bestämmelse som tillåter att "småfordringar" särbehandlas
på så sätt att de erhåller full betalning. Enligt min mening bör det i
lagen tas in en bestämmelse av nu angivet slag. Intresset av en
flexibel reglering gör att det inte är möjligt att i lagen ange en exakt
beloppsgräns som bör gälla. Enligt min mening är det delvis av-
hängigt hur stor den totala skuldbördan är. För att omfattas av detta
undantag skall alltså en fordran vara på ett mycket litet belopp
jämfört med övriga fordringar i ärendet. Enligt min mening är det
emellertid inte tillräckligt att så är fallet. För att omfattas av
undantaget bör fordringen vara på ett lågt belopp även i absoluta tal.
Det innebär att fordringar på flera tusen kronor normalt sett inte bör
omfattas av detta undantag. Fordringar som understiger 1 000 kr bör
dock i många fall kunna falla in under undantagsregeln för "små-
fordringar".
I övrigt föreslår utredningen att det i skuldsaneringsärendet skall
kunna förordnas om en avvikelse till nackdel för en borgenär om den
berörde borgenären själv medger det. En sådan regel förefaller mig
tämligen självklar.
Mitt förslag: Tvistiga fordringar omfattas inte av en skuldsa-
nering.
Insolvensutredningen: Utredningen föreslår att tvistiga fordringar
skall behandlas som otvistiga och alltså omfattas av en skuldsanering.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak utred-
ningens förslag utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Insolvensutredningen föreslår att tvistiga
fordringar i skuldsaneringsförfarandet skall behandlas som otvistiga.
Om gäldenären bestrider en fordran skall detta bestridande så att säga
inte beaktas i förfarandet enligt utredningen. Det innebär att även en
bestridd fordran omfattas av skuldsaneringen och därmed får del av
det betalningsutrymme som kan finnas. Som skäl för en sådan lösning
anför utredningen att skuldsaneringsinstitutets rehabiliterande syfte
142
skulle kunna förfelas om inte också dessa fordringar omfattades av en Prop. 1993/94:123
skuldsanering. Utredningen poängterar också att man inom ramen för
ett skuldsaneringsförfarande inte bör avgöra tvister som rör frågor om
det föreligger en fordran och till vilket belopp den i så fall uppgår.
Frågan hur man skall behandla tvistiga - dvs. av gäldenären bestrid-
da - fordringar har flera aspekter. En är, vilket också utredningen
slår fast, att ett skuldsaneringsförfarande inte bör utformas så att det
inom ramen för ett sådant ges utrymme för lösning av tvister huruvi-
da det föreligger ett fordringsförhållande eller om en förpliktelses
innehåll. För sådana konflikter ställs andra förfaranden till förfogan-
de. Att "bygga in" tvistlösningsmöjligheter i ett skuldsaneringsför-
farande kan inte komma i fråga. Det skulle bl.a. komplicera förfaran-
det och kunna äventyra effektiviteten i hela skuldsaneringsförfarandet.
En tämligen självklar utgångspunkt är alltså att skuldsaneringsför-
farandet inte skall innehålla regler för tvistlösning. Då återstår
egentligen endast att välja om tvistiga fordringar, som utredningen
föreslår, skall omfattas av skuldsaneringen och då behandlas som om
de var ostridiga eller om tvistiga fordringar helt skall falla utanför en
skuldsanering.
Jag har flera gånger påpekat vikten av att ett skuldsaneringssystem
bygger på en totalsyn på gäldenärens ekonomiska förhållanden. Detta
talar för att även bestridda fordringar bör omfattas av förfarandet. Å
andra sidan medför en sådan lösning vissa problem. Bl.a skulle obe-
rättigade fordringar kunna framställas och ta i anspråk delar av
gäldenärens betalningsutrymme. Detta skulle givetvis innebära att
övriga borgenärer motsätter sig en frivillig skuldsanering. Vidare
skulle en sådan lösning kräva särskilda regler när det gäller betal-
ningsplanen. Gäldenären kan ju inte rimligen förpliktas att betala för
en fordran så länge den är tvistig. Det skulle också krävas regler om
hur man skall förfara med de belopp som avsätts för den aktuella
fordringen om det sedermera visar sig att gäldenären inte hade någon
skuld till den aktuella borgenären.
Det nu sagda gör att jag förordar att tvistiga fordringar helt och
hållet lämnas utanför en skuldsanering. Det innebär att gäldenären
disponerar över vilka fordringar som kommer att omfattas av skuld-
saneringen. Jag kan inte se något hinder mot en sådan ordning. Gäl-
denären behåller sin rådighet även under ett skuldsaneringsförfarande.
Han har inget att vinna på att utan grund bestrida de fordringar som
anmäls i skuldsaneringsärendet. Tvärtom ligger det i gäldenärens in-
tresse att verkligen alla hans skulder saneras. Skulle han bestrida en
fordran som sedermera, efter rättslig prövning, visar sig berättigad
kan förutsättningarna för skuldsaneringen nämligen rubbas. Det har
givetvis gäldenären inget intresse av. Möjligen skulle man kunna
143
tänka sig att gäldenären i samförstånd med någon medger - eller själv Prop. 1993/94:123
uppger - en påhittad fordran i skuldsaneringsförfarandet för att på så
sätt krympa övriga borgenärers andel av betalningsutrymmet. För-
utom att ett sådant förfaringsätt kan utgöra grund för att upphäva
skuldsaneringen kan det också vara brottsligt. Den nu nämnda risken
skall därför inte överdrivas. Det finns också anledning att påpeka att
risken för otillbörliga förfaranden är lika stor eller lika liten även om
man skulle välja att låta bestridda fordringar omfattas av en skuld-
sanering. Det enda sättet att effektivt stävja sådan förfaranden är att
i skuldsaneringsförfarandet ha regler för tvistlösning med en för-
hållandevis långt gående officialprövningsskyldighet för prövnings-
myndigheten. Som jag tidigare har sagt kan något sådant inte komma
i fråga. I detta sammanhang är det angeläget att påpeka att det för-
hållandet att det förekommer fordringar vilkas ursprung är svår-
förklarliga kan medföra att gäldenärens ansökan om skuldsanering på
grund av den allmänna skälighetsprövningen avslås (jfr avsnitt 4.3.3).
Jag anser alltså sammanfattningsvis att fordringar som gäldenären
bestrider inte skall omfattas av skuldsaneringen. Detta bör uttryck-
ligen framgå av lagen.
I detta sammanhang tar utredningen också upp frågan hur eventuella
kvittningsinvändningar från gäldenärens sida skall hanteras. Borge-
närens rätt att använda en icke förfallen fordran mot gäldenären till
kvittning har redan behandlats (se avsnitt 4.6.8).
Utredningen resonerar om hur en kvittningsgill motfordran från
gäldenären skall behandlas i skuldsaneringsförfarandet. Någon sär-
skild reglering föreslås dock inte. Frågan har i viss mån kommit i ett
annat läge i och med att jag förordar att bestridda fordringar över
huvud taget skall lämnas utanför en skuldsanering. Jag har redan an-
fört att en skuldsaneringslag bör anpassas till det befintliga civil- och
processrättsliga systemet (se avsnitt 4.1). Det innebär i detta samman-
hang för det första att skuldsaneringslagen inte bör innehålla några
särskilda civilrättsliga regler om kvittning. Kvittningsfrågor får
således även inom ramen för en skuldsanering lösas genom tillämp-
ning av de civilrättsliga regler - skrivna som oskrivna - som redan
finns. För det andra bör skuldsaneringslagen inte heller innehålla
några särregler för kvittning just i skuldsaneringsförfarandet. Nära till
hands skulle annars ligga att i en skuldsaneringslag ta in regler som
motsvarar de särregler som gäller i konkursförfarandet. Jag har dock
- liksom utredningen - stannat för att inte i skuldsaneringslagen ta in
några sådana regler över huvud taget. Det innebär att när en gäldenär
grundar ett bestridande på att han anser sig ha en kvittningsgill mot-
fordran, så får detta avgöras enligt allmänna regler. Ett sådant av-
görande skall dock inte kunna träffas inom ramen för skuldsanerings-
144
förfarandet. Om borgenären inte godtar kvittningsförklaringen får Prop. 1993/94:123
hans fordran behandlas som vilken bestridd fordran som helst. Det
innebär enligt mitt förslag - till skillnad från utredningens - att
fordran inte omfattas av skuldsaneringen. En eventuell tvist får
avgöras i den för tvistemål stadgade ordningen. En sådan ordning kan
visserligen tänkas uppmuntra borgenären att utan skäl vägra godta
kvittningsinvändningen; han får ju i sådant fall behålla sin fordran
ograverad. A andra sidan riskerar han att kvittningsinvändningen
accepteras efter rättegång. Det är som jag ser det uteslutet med en
ordning som innebär att gäldenärens bestridande på den grunden att
han har en kvittningsgill motfordran skall behandlas annorlunda än
andra bestridanden. Om borgenären godtar kvittningsförklaringen
innebär det att den fordran som borgenären deltar med i skuldsa-
neringsförfarandet lyder på ett i motsvarande mån lägre belopp. Är
gäldenärens motfordran lika stor eller större än borgenärens fordran
innebär det att borgenären inte alls skall delta i skuldsanerings-
förfarandet; han har ju då redan fått full betalning för sin fordran.
Det finns även i detta sammanhang anledning att erinra om att
skuldsanering inte bör komma i fråga om gäldenären har många
oklara fordringsförhållanden. Kvittningsförklaringar från gäldenärens
sida i förfarandet kan, framför allt om förklaringarna inte godtas,
tyda på att gäldenärens skuldsituation bör redas ut på något annat
sätt, exempelvis genom ett konkursförfarande.
Mitt förslag: Ansökan om skuldsanering skall göras hos kronofog-
demyndigheten. Ansökan skall vara skriftlig och uppgifterna i den
skall gäldenären underteckna på heder och samvete. Höga krav
skall ställas på att ansökan innehåller korrekta och fullständiga
uppgifter. En ansökan om skuldsanering kan inte avse fler än en
person.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningen föreslår att ansökan
skall göras hos tingsrätt. I övrigt överensstämmer utredningens
förslag i huvudsak med mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar utredningens
förslag i denna del utan erinran. Några remissinstanser påpekar att
gäldenären ofta torde ha behov av bistånd med att upprätta en an-
145
10 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 123
sökan. Några instanser framhåller också vikten av att det finns Prop. 1993/94:123
tillgång till enhetliga ansökningsblanketter och liknande.
Skälen för mitt förslag: En skuldsanering skall förutsätta att
gäldenären själv ansöker om det. Något behov av ett skuldsanerings-
förfarande där andra - exempelvis en borgenär - kan ansöka om
skuldsanering finns enligt min mening inte. Det är samma bedömning
som utredningen oemotsagd av remissinstanserna har gjort. En skuld-
sanering kräver alltså initiativ av gäldenären själv. Detta hindrar
givetvis inte att information och upplysning ges i olika sammanhang
om vilka möjligheter lagen erbjuder.
En ansökan om skuldsanering bör kunna avse endast en person. Det
är också utredningens ståndpunkt. Från några håll ifrågasätts om det
inte kan vara lämpligt att tillåta exempelvis äkta makar att ansöka om
skuldsanering gemensamt. Den möjligheten finns också i vissa fall i
Norge. Ett krav är då att sökandena är solidariskt ansvariga för
skulderna. Jag kan inte se något bra skäl att tillåta gemensamma
ansökningar. Enligt min mening är det en viktig utgångspunkt att
ansökan endast avser en person. Även om exempelvis äkta makar har
en inbördes försörjningsskyldighet gentemot varandra är huvudregeln
ändå att varje vuxen individ ansvarar för sin egen ekonomi (jfr 1 kap.
3 § äktenskapsbalken). Detta ställningstagande hindrar på intet vis att
flera ansökningar handläggs gemensamt. Det kan ofta vara rationellt
att handlägga ansökningar från personer med hushållsgemenskap i ett
sammanhang, eftersom utredningen i många stycken då torde vara
densamma. Äkta makars och även exempelvis sambors ekonomier är
ofta sammanflätade genom gemensamma åtaganden där t.ex. makarna
är solidariskt ansvariga för vissa skulder. Detta solidariska, eller på
annat sätt gemensamma, ansvar är då strikt juridiskt grundat på andra
omständigheter än hushållsgemenskapen. Att gemensam handläggning
är möjlig, eller till och med önskvärd i vissa fall, behöver inte anges
i skuldsaneringslagen, eftersom det följer av förvaltningslagen som
gäller för kronofogdemyndighetens handläggning av skuldsanerings-
ärenden, såvida inget annat föreskrivs i skuldsaneringslagen. Om ett
ärende överlämnas eller överklagas till tingsrätten följer av ärende-
lagen att gemensam handläggning kan komma i fråga hos tingsrätten.
En ansökan om skuldsanering bör vara skriftlig. Det finns inga skäl
att godta muntliga ansökningar. Varken utredningen eller någon av
remissinstanserna har heller varit inne på denna tanke. Skriftlig-
hetskravet kan motiveras bl.a. med att den omfattande utredning som
skall ges in måste vara skriftlig och att ansökan bör enligt utred-
ningens förslag undertecknas på heder och samvete. Ett motsvarande
krav finns i andra nordiska skuldsaneringslagar. Några remissinstan-
ser framhåller också vikten av att gäldenären lämnar uppgifterna i sin
146
ansökan på heder och samvete. Enligt min mening är det av vikt att Prop. 1993/94:123
betydelsen av att gäldenären fullständigt och sanningsenligt bidrar till
att ansökan ger en riktig bild av hans ekonomiska situation framhålls
på skilda sätt. Det förhållandet att gäldenären får lämna uppgifterna
under straffansvar (se 15 kap. 10 § brottsbalken) är enligt min
mening ägnat att inskärpa vikten av det sagda.
Som jag redan har utvecklat bör ansökan göras hos kronofogdemyn-
digheten. Det är därvid naturligt att ansökan ges in till kronofog-
demyndigheten i det län där gäldenären är bosatt.
Gäldenärens ansökan är av grundläggande betydelse för utredningen
i ärendet. Som jag tidigare har framhållit och vilket också nämns av
utredningen bör det ställas vissa krav på ansökans innehåll. Jag skulle
för min del vilja hävda att det bör ställas höga krav på innehållet.
Alla uppgifter som är relevanta för att bedöma gäldenärens tidigare,
nuvarande och framtida ekonomiska förhållanden bör noggrant upp-
ges redan i ansökan. Det innebär bl.a. att tillgångar och skulder bör
redovisas så exakt som möjligt. Lånehandlingar, saldobesked, dekla-
rationer m.m. bör givetvis biläggas ansökan. Men jag bedömer det
som viktigt att det i ansökan inte endast hänvisas till en mängd
bilagda handlingar. Ansökan skall innehålla en ordentlig samman-
ställning i dessa hänseenden. Omständigheterna kring skuldernas
uppkomst bör också anges. Vidare bör förväntade, framtida in-
komster - för gäldenären och övriga hushållsmedlemmar - redovisas
på ett tillförlitligt sätt. Utgifterna bör på motsvarande sätt beräknas
och redovisas så detaljerat som möjligt. Även om en ansökan om
skuldsanering är personlig är det självfallet viktigt att dessa
beräkningar baseras på inkomster och utgifter i det hushåll gäldenären
lever. Över huvud taget bör uppgifter i nu diskuterade avseenden
lämnas beträffande alla som är medlemmar av gäldenärens hushåll.
Om någon hushållsmedlem inte skulle vara villig att bidra med
uppgifter kan detta medföra att gäldenärens ansökan måste avslås.
Eftersom det åvilar gäldenären ett allmänt krav på medverkan ligger
det närmare till hands att detta får drabba gäldenären i stället för
någon annan.
I många fall kan man förmoda att gäldenären har haft kontakter
med budgetrådgivare inom konsumentvägledningen eller inom social-
tjänsten innan han ansöker om skuldsanering. Som jag tidigare har
uttalat förutsätts i många fall att gäldenären först har vänt sig till
sociala myndigheter eller motsvarande för att få råd och hjälp med att
lösa sina ekonomiska problem. Det är givetvis av intresse att den ut-
redning som i sådana sammanhang kan ha gjorts också kommer kro-
nofogdemyndigheten till del. Som jag kommer att återkomma till
förutsätter jag att ansökningsblanketter och ett lättillgängligt infor-
147
mationsmaterial finns att tillgå för de gäldenärer som önskar att an- Prop. 1993/94:123
söka om skuldsanering.
När gäldenären lämnar in en ansökan om skuldsanering bör han
alltså först ha försökt att lösa sina ekonomiska problem på egen hand,
eventuellt med bistånd från de kommunala myndigheter som sysslar
med budgetrådgivning. De ansträngningar han har gjort för att betala
sina skulder och därnäst att nå en uppgörelse med borgenärerna bör
som jag nyss redovisade tas med vid den allmänna skälighetsbedöm-
ningen av om skuldsanering skall beviljas eller inte. Gäldenären bör
därför i sin ansökan redovisa de försök som han har gjort och redo-
göra för varför de inte har lyckats.
Ansökan bör givetvis också vara komplett vad gäller personuppgif-
ter om gäldenären och hans hushållsmedlemmar. De krav som bör
ställas i detta hänseende kan jämställas med de krav som ställs på en
parts första inlaga till domstol i en rättegång (jfr 33 kap. 1 §
rättegångsbalken). Det innebär bl.a. att ansökan bl.a. skall innehålla
uppgifter om gäldenärens namn, adress och personnummer. Motsva-
rande uppgifter bör också lämnas beträffande borgenärerna.
De höga kraven på ansökans innehåll innebär att en väsentlig del av
utredningsans varet vilar på gäldenären själv. Som jag avser att senare
redogöra för är det givetvis meningen att ett sådant ansvar också skall
åvila de handläggande myndigheterna. Det bör dock betonas att det
i första hand är gäldenären som skall införskaffa och sammanställa
den utredning som behövs och att denna utredning skall finnas redan
när ansökan ges in. Det är däremot inte nödvändigt att gäldenären
redan i ansökan presenterar ett förslag till hur skulderna skall av-
vecklas. Något krav i det hänseendet bör därför inte ställas upp i
lagen. Men det innebär inte att det skulle föreligga något hinder för
gäldenären att redan på detta stadium ge in ett sådant förslag. Gälde-
nären kan exempelvis redan ha träffat preliminär uppgörelser eller
liknande med några av sina borgenärer. Det kan vara värdefullt för
kronofogdemyndigheten att vid den fortsatta utredningen ha tillgång
till innehållet i en sådan.
Mitt förslag: En ansökan om skuldsanering skall kunna avvisas
vid klara brister vad gäller ansökans innehåll. En ansökan skall
kunna avslås genast om det är uppenbart att förutsättningarna för
att erhålla skuldsanering inte är uppfyllda. Om ansökan inte av-
visas eller avslås, skall kronofogdemyndigheten fatta ett formligt
beslut om att skuldsanering skall inledas. Beslutet skall kungöras
i Post- och Inrikes Tidningar. Ett sådant beslut medför ett till-
fälligt förbud mot vissa exekutiva åtgärder.
148
Insolvensutredningen: Enligt utredningens förslag skall den in- Prop. 1993/94:123
ledande prövningen göras av tingsrätten som skall kunna avvisa en
ansökan som uppvisar vissa bristfälligheter. Rätten skall också kunna
avslå ansökan, om det finns skälig anledning att anta att skuldsa-
nering inte kan komma till stånd. Precis som enligt mitt förslag är
vissa rättsverkningar knutna till beslutet om att inleda skuldsanering.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna betonar vikten av
att det på ett tidigt stadium kan äga rum en "sållning" av ansök-
ningarna. I klara fall bör en ansökan enligt dessa instanser kunna
avslås efter en materiell prövning redan i inledningsskedet.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har uttalat bör det ställas
höga krav på ansökan och dess innehåll. Det gagnar intresset av ett
snabbt förfarande. Dessa krav gör också att förfarandet hos kronofog-
demyndigheten inte skall behöva bli så tungrott och omständligt som
annars skulle kunna bli fallet. Detta innebär i sin tur att hela för-
farandet kan bli förhållandevis billigt och enkelt. Alla inblandade -
gäldenären, borgenären och kronofogdemyndigheten - bör ha nytta av
en sådan ordning.
Trots det nyss sagda måste förfarandet ha inslag som garanterar att
utredningen blir fullständig och tillförlitlig samt att alla berörda
intressenter får möjlighet att komma till tals i ärendet.
Om man, som jag föreslår, lägger ett stort ansvar på gäldenären
själv vad gäller innehållet i ansökan, bör det finnas förutsättningar för
kronofogdemyndigheten att på ett tidigt stadium göra en prövning av
om det finns anledning att gå vidare med ärendet. Utredningen kon-
staterar - som en kommentar till danska förhållanden - att möjlig-
heten att så snart som möjligt "sortera ut" de ansökningar som är
grundlösa eller där det på grundval av gäldenärens egna upplysningar
saknas anledning att anta att skuldsanering kan komma till stånd är
eftersträvansvärd. Med en sådan första anhalt i förfarandet koncen-
treras insatserna redan på ett tidigt stadium till de ansökningar där det
verkligen finns skäl att gå vidare med ytterligare utredning, sägs det
också i utredningens betänkande. Det är ingen som har haft några
bärande invändningar mot detta. Även enligt min mening bör förfa-
randet vara utformat så att kronofogdemyndigheten i ett inledande
skede kan göra en första gallring av ansökningarna. Utredningen
föreslår att en ansökan som uppvisar formella brister skall kunna
avvisas. Jag delar denna uppfattning. En ansökan som har formella
brister som inte är bagatellartade bör kunna avvisas omedelbart, om
gäldenären inte efter påstötning rättar till bristerna. Enligt ut-
redningen skall det inte finnas någon möjlighet att avslå en ansökan
efter en materiell prövning omedelbart efter det att ansökan har kom-
mit in. Jag anser att man kan gå längre. Den inledande prövningen
149
bör kunna vara av såväl formellt som materiellt slag. Det är av Prop. 1993/94:123
effektivitets- och kostnadsskäl viktigt att denna första gallring kan
medföra att så många ärenden som möjligt verkligen gallras bort i ett
så tidigt skede som möjligt. Det gör att tid och resurser kan koncen-
treras till de ärenden där det verkligen finns förutsättningar för att nå
en skuldsanering. Mitt ställningstagande innebär följande.
Om en ansökan om skuldsanering uppvisar brister i formellt hän-
seende, dvs. ansökan inte är fullständig eller tillräckligt tydlig, skall
gäldenären föreläggas att komplettera sin ansökan. Ett sådant före-
läggande behöver inte delges gäldenären. Det bör vara tillräckligt att
det sänds i vanligt brev till den adress som gäldenären har uppgett.
Härigenom blir förfarandet såväl enklare som billigare. Gäldenären
riskerar inte heller att drabbas av någon rättsförlust. Följs inte ett
sådant föreläggande och är ansökan så bristfällig att den inte kan
läggas till grund för den fortsatta prövningen, skall ansökan kunna
avvisas. Det förhållandet att en ansökan om skuldsanering har av-
visats hindrar inte en gäldenär att ge in en ny ansökan och få den
prövad. När kronofogdemyndigheten har att bedöma om en ansökan,
som inte har kompletterats trots begäran om detta, kan ligga till
grund för fortsatt prövning finns det anledning att beakta de höga
krav som bör ställas på gäldenären och hans medverkan, inklusive
vad gäller ansökans innehåll.
Förutom den nämnda initiala formella prövningen bör kronofogde-
myndigheten enligt min mening också ha en möjlighet att sålla bort
ansökningar, som visserligen är formellt i sin ordning men som
uppenbart inte kan leda till att skuldsanering beviljas. Det är alltså
fråga om en initial prövning av materiellt slag. Ansökan bör således
redan i detta skede kunna avslås om det av ansökan framgår att de
grundläggande förutsättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda.
Jag räknar med att det stora flertalet av de ansökningar som inte bör
leda till skuldsanering kommer att kunna sållas bort redan i detta
skede. Som jag strax återkommer till bör kronofogdemyndigheten
även under det fortsatta förfarandet ha möjlighet - och skyldighet - att
avslå ansökan så snart det visar sig att de i lagen angivna förut-
sättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda.
Jag vill framhålla att varken ett avvisningsbeslut eller ett avslags-
beslut hindrar gäldenären från att komma in med en ny ansökan om
skuldsanering. Detta markerar ytterligare att utredningsansvaret i
första hand ligger på gäldenären och inte på kronofogdemyndigheten.
Som jag strax återkommer till bör dessutom såväl avvisnings- som
avslagsbeslut kunna överklagas till domstol (avsnitt 4.7.6).
Om en ansökan inte avvisas eller avslås skall kronofogdemyndig-
heten besluta att skuldsanering skall inledas. Innan ett sådant beslut
150
fattas bör kronofogdemyndigheten vid behov kunna inhämta upplys- Prop. 1993/94:123
ningar om gäldenären från andra myndigheter, exempelvis social-
nämnden. Inte sällan torde det vara så att gäldenären redan har varit
i kontakt med de sociala myndigheterna, exempelvis för att där er-
hålla budgetrådgivning eller liknande. Vad som då har framkommit
är naturligtvis av intresse då beslut skall fattas om skuldsanering skall
inledas. Socialnämnden kan dessutom ha andra uppgifter om gälde-
nären som är av relevans vid bedömningen av skuldsaneringsfrågan.
Jag skall strax återkomma till hur detta ställer sig till reglerna om
sekretess (avsnitt 4.7.5).
Beslutet om att inleda skuldsanering bör alltså vara ett formligt
beslut som fattas av kronofogdemyndigheten. Ett beslut att inleda
skuldsanering bör vara ett viktigt steg i förfarandet och det bör
meddelas bara om utsikterna att sedermera nå en skuldsanering kan
anses vara goda. Givetvis är det inget definitivt ställningstagande till
den frågan. Men ett riktmärke bör vara att skuldsanering endast skall
inledas i de fall då det material som då föreligger pekar mot att
ansökan kan leda till bifall. Det är viktigt att borgenärerna får
kännedom om att ett skuldsaneringsförfarande har inletts och att de
får tillfälle att anmäla sina fordringar. Det är därför ofrånkomligt att
förfarandet måste innehålla någon form av publikt kungörelsemo-
ment. Utredningen föreslår att beslutet att inleda skuldsanering
kungörs i Post- och Inrikes Tidningar. Utredningen föreslår att det
inte skall vara obligatoriskt att också kungöra beslutet i en orts-
tidning. Några remissinstanser framhåller att annonsering bör ske
även i ortstidning. För min del anser jag att kungörelse måste ske.
Avgörande rättsverkningar föreslås bli knutna till underlåtenheten att
anmäla sin fordran i ärendet. Kungörande i ortstidning vid sidan av
Post- och Inrikes Tidningar torde emellertid långt ifrån alltid vara
nödvändigt. I många fall förekommer endast ett fåtal kreditgivare som
bedriver sin verksamhet yrkesmässigt. Man kan kräva att dessa kre-
ditgivare bevakar vad som kungörs i Post- och Inrikes Tidningar.
Gäldenären är dessutom skyldig - och har ett klart eget intresse av -
att i sin ansökan lämna uppgift om samtliga fordringsägare. De
fordringsägare som gäldenären har angett i sin ansökan gör givetvis
ingen rättsförlust om de underlåter att anmäla sin fordran. Jag anser
därför att kungörelse i ortstidning endast behöver ske i de fall krono-
fogdemyndigheten anser det vara nödvändigt, exempelvis därför att
man kan anta att det förekommer ett stort antal kreditgivare som inte
bedriver sådan verksamhet yrkesmässigt. Att det inte alltid krävs
kungörelse även i ortstidning är ett sätt att nedbringa kostnaderna för
annonsering. Det gör också förfarandet totalt sett enklare.
I och med att det material som bedömningen om inledande av
151
skuldsanering skall grunda sig på bör vara tämligen fylligt och ett Prop. 1993/94:123
beslut om inledande av skuldsanering i sig innebär en viss prognos
beträffande den slutliga utgången av ärendet är det rimligt att tillåta
att vissa rättsverkningar knyts till beslutet. Utredningen föreslår att
det till ett beslut om att inleda skuldsanering knyts en regel om till-
fälligt förbud mot vissa exekutiva åtgärder. Utredningen säger att det
är nödvändigt för att göra det möjligt för gäldenären att reda upp sina
ekonomiska förhållanden. Det fortsatta förfarandet skall inte "störas"
av pågående verkställighet mot gäldenären. Remissinstanserna har
inte haft något att invända mot detta. Vid mötet den 4 november 1993
påpekade några instanser att verkställighetsförbudet bör gälla redan
från tidpunkten då ansökan ges in. Andra instanser framhöll däremot
att förbudet inte bör inträda för tidigt. Även jag instämmer i utred-
ningens uppfattning att ett beslut om att inleda skuldsanering bör ha
denna temporära rättsverkan. Lika med utredningen anser jag att
regeln bör utformas så att åtgärder för verkställighet i form av in-
försel eller utmätning inte skall få äga rum efter det att beslutet att
inleda skuldsanering har meddelats. Det finns inte anledning att låta
ett sådant förbud inträda redan då ansökan ges in. En sådan ordning
skulle lätt kunna missbrukas. Dessutom finns det inget egentligt be-
hov av ett förbud förrän man har preliminärt konstaterat att det finns
förutsättningar för att bevilja gäldenären skuldsanering. Förbudet bör
gälla även beslut om betalningssäkring och verkställighet av sådant
beslut. Eftersom kvarstad och andra säkerhetsåtgärder enligt 15 kap.
rättegångsbalken till skillnad från vad som gäller vid utmätning och
betalningssäkring inte ger någon förmånsrätt bör något motsvarande
förbud inte gälla för dessa åtgärder. Regeln bör - som utredningen
uttalar - enbart avse verkställighet av fordringar som kan komma att
omfattas av ett beslut om skuldsanering, dvs. enligt huvudregeln
fordringar som har uppkommit före det att beslutet om att inleda
skuldsanering fattas. Verkställighet avseende fordringar som upp-
kommer efter denna tidpunkt bör däremot kunna ske i vanlig ordning.
Tilläggas kan att det inte synes nödvändigt att i lag föreskriva hinder
mot verkställighet enligt 16 kap. utsökningsbalken, t.ex. avhysning,
och detta oavsett om det rör sig om en hyresfordran som omfattas av
skuldsaneringen.
I likhet med vad som gäller i fråga om offentligt ackord bör av-
räkning enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av
skatter och avgifter (avräkningslagen) inte omfattas av förbudet.
Lagrådet har påpekat att utformningen av bestämmelserna om verk-
ställighetsförbud i 25 § i det remitterade förslaget är utformade så att
ett verkställighetsförbud kan komma att gälla under mycket lång tid.
Enligt Lagrådets mening bör bestämmelserna kunna mjukas upp något
152
utan att syftet förfelas. Lagrådet föreslår att det absoluta hindret mot Prop. 1993/94:123
verkställighet bara skall gälla så länge frågan om skuldsanering
prövas av kronofogdemyndigheten och att rätten i överklagade och
överlämnande ärenden skall ha möjlighet att i det enskilda faller
bestämma om hindret skall bestå. Jag instämmer i Lagrådets synpunk-
ter. Avsikten med verkställighetsförbudet är ju att det skall vara
temporärt, så att skuldsaneringsförfarandet inte störs av säraktioner
från någon borgenär. Av den anledningen bör hindret mot verkställig-
het vara absolut under den tid som kronofogdemyndigheten hand-
lägger ärendet. Som Lagrådet påpekar bör det emellertid vara möjligt
att efter överlämnande eller överklagande ha en flexiblare reglering.
En sådan åstadkoms med den av Lagrådet förordade lösningen.
Mitt förslag: Kronofogdemyndigheten svarar, jämte gäldenären,
för att utredningen i skuldsaneringsärendet blir korrekt och
komplett. Handläggningsformerna hos kronofogdemyndighet skall
präglas av flexibilitet. Detta innebär bl.a. att förfarandet
huvudsakligen skall vara skriftligt men att inslag av muntlighet
skall kunna förekomma. Samtliga borgenärer skall få tillfälle att
bidra till utredningen i ärendet. Om ett ärende överlämnas till
tingsrätten, skall sammanträde alltid äga rum där.
Insolvensutredningen: Insolvensutredningen föreslår att tingsrätten
som handläggande myndighet skall ha ett övergripande ansvar för ut-
redningen i ärendet. Som ett väsentligt inslag föreslås att tingsrätten
skall kunna förordna en god man att bistå rätten/gäldenären med ut-
redningen i ärendet.
Remissinstanserna: Många remissinstanser framhåller vikten av att
det skapas möjligheter för att göra utredningen komplett och tillför-
litlig. Flera instanser betonar också att gäldenären i många fall kan
förmodas vara i behov av kvalificerat bistånd i ärendet. Några in-
stanser anser att Insolvensutredningens förslag innebär att förfarandet
blir onödigt tungrott och kostnadskrävande. Från flera håll förordas
att kronofogdemyndigheterna får ett större utredningsansvar. Från
några enstaka instanser sägs att den föreslagna gode mannen kan er-
sättas av kronofogdemyndigheten.
Skälen för mitt förslag: Det är angeläget att ärenden om skuldsa-
nering kan handläggas på ett snabbt och enkelt sätt. Förfarandet
måste samtidigt rymma garantier för att en eventuell nedskrivning av
153
gäldenärens skulder vilar på en säker grund. Många remissinstanser Prop. 1993/94:123
framhåller vikten av att utredningen i ett skuldsaneringsärende kan
göras effektivt och snabbt, utan att tillförlitligheten äventyras.
Riksdagen har i sitt beslut särskilt nämnt att det är viktigt att
skuldsaneringsverksamheten kan bedrivas resurssnålt och att för-
farandet i huvudsak bör kunna vara skriftligt och summariskt.
Som jag redan har framhållit bör ett skuldsaneringsförfarande vila
på vissa grundläggande principer. Förfarandet skall för det första
vara enkelt och flexibelt. Detta bör gälla för såväl den enskilde
gäldenären och borgenärerna som för de handläggande myndigheter-
na. Detta innebär att förfarandet i minsta möjliga utsträckning bör
styras av detaljregler.
Vissa förfaranderegler bör tas in i skuldsaneringslagen. I övrigt bör
för kronofogdemyndighetens handläggning gälla förvaltningslagens
bestämmelser. För tingsrätten bör i enlighet med Insolvensutred-
ningens förslag ärendelagen tillämpas. Förfarandet hos kronofogde-
myndigheten bör präglas av skriftlighet. Som redan nämnts bör an-
sökan vara skriftlig och även i det fortsatta förfarandet bör skrift-
växling i stor utsträckning kunna användas. Givetvis bör telefon
kunna användas som ett alternativ till skriftväxling i många fall.
Någon särskild regel om användande av telefon i dessa ärenden torde
inte behövas. Det bör emellertid vara möjligt för kronofogdemyn-
digheten att hålla sammanträden. Det bör dock helt och hållet ligga
i kronofogdemyndighetens hand att bestämma om ett sammanträde är
behövligt i ett ärende. Sådant behov kan exempelvis föreligga i de
fall många borgenärer är inblandade och gäldenärens skuldsättning är
mycket stor. En borgenär eller gäldenären bör dock inte kunna fram-
tvinga att det hålls ett sammanträde. I det sammanhanget finns an-
ledning att erinra om att varje enskild borgenär genom att vägra god-
ta skuldsaneringsförslaget kan hindra att en frivillig skuldsanering
fastställs av hos kronofogdemyndigheten. Skuldsaneringsförfarandet
innebär inte heller för gäldenärens del att han riskerar någon rättighet
som han redan har. Dessutom är han oförhindrad att efter ett even-
tuellt avslag komma in med en ny ansökan. Med hänsyn till detta och
till de allmänna krav som bör ställas på gäldenärens medverkan be-
höver en kallelse till ett sådant sammanträde enligt min mening inte
delges gäldenären. Det bör vara tillräckligt att sända kallelsen i ett
vanligt brev till den adress gäldenären senast har uppgivit i ärendet.
I de fall någon annan, exempelvis en borgenär, kallas till ett samman-
träde hos kronofogdemyndigheten behöver enligt min mening inte
heller en sådan kallelse delges. En borgenär drabbas ju inte av någon
rättsförlust genom att utebli från ett sammanträde hos kronofogde-
myndigheten. Däremot måste, som jag strax återkommer till, borge-
154
närerna delges det upprättade förslaget till skuldsanering. Prop. 1993/94:123
Vid förfarandet hos tingsrätten efter ett överlämnande dit bör det
emellertid vara obligatoriskt med sammanträde. Här är det ju fråga
om att borgenärerna riskerar att deras fordringar skrivs ned eller helt
faller bort mot deras vilja. Deras rättigheter berörs alltså i högsta
grad. Bl.a. svenska internationella åtganden, främst artikel 6 i
Europakonventionen gör det därför ofrånkomligt att förfarandet bör
innehålla en föreskrift om muntlig handläggning i dessa fall. Sam-
manträde bör alltså hållas hos tingsrätten i alla skuldsanerings-
ärenden. I många fall kan man anta att flertalet borgenärer inte
kommer att inställa sig till sammanträdet. Deras utevaro bör dock inte
utgöra hinder mot att ärendet avgörs. Tvärtom bör deras utevaro
kunna behandlas som ett godtagande av förslaget till skuldsanering.
Borgenärernas inställning har ju på detta stadium formellt sett ingen
betydelse, därför är det inte heller nödvändigt att ge deras utevaro
någon formell verkan. Borgenärerna bör givetvis i kallelsen erinras
om att ärendet kan komma att avgöras trots deras utevaro. Tings-
rätten måste dessutom ha något underlag för sitt avgörande utöver
vad som framgår av det skriftliga material som överlämnats från
kronofogdemyndigheten. På detta stadium är ärendet regelmässigt
tvistigt, eftersom åtminstone någon borgenär har motsatt sig skuld-
saneringen. Det kan enligt min mening vara en lämplig ordning att
tingsrätten inför sitt avgörande har ett sammanträde, vid vilket
samtliga berörda ges möjlighet att komma till tals. Till detta
sammanträde bör borgenärerna delges kallelsen. Något delgivnings-
krav bör däremot inte heller här gälla för kallelsen till gäldenären.
Mitt förslag: Om det under den fortsatta utredningen hos krono-
fogdemyndigheten visar sig att de grundläggande villkoren för
skuldsanering inte är uppfyllda skall ansökan avslås. Förfarandet
hos kronofogdemyndigheten skall som huvudregel leda till att ett
förslag till skuldsanering upprättas. Detta förslag kan, om ingen
borgenär motsätter sig det, fastställas i ett beslut om frivillig
skuldsanering. Om någon borgenär motsätter sig ett sådant beslut
skall kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten,
som har att fatta beslut i frågan om tvingande skuldsanering. För-
slaget och ett beslut om skuldsanering skall bl.a. som huvudregel
innehålla en betalningsplan. Ett lagakraftvunnet beslut om skuld-
sanering skall kunna verkställas som en lagakraftägande dom.
155
Insolvensutredningen: Utredningens förslag innebär att ett förslag Prop. 1993/94:123
till skuldsanering skall upprättas av den gode mannen tillsammans
med gäldenären. Detta förslag skall tillställas borgenärerna varefter
rätten har att besluta om skuldsanering.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar utredningens förslag
i dessa delar i stort sett utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Utredningens förslag innebär att förfaran-
det hos rätten skall leda till att ett förslag om skuldsanering upprättas.
Förslaget skall bl.a. innehålla uppgifter om vilka fordringar som om-
fattas, vilken procent av fordringarnas belopp som skall kvarstå samt
när och hur kvarstående belopp skall betalas. Detta förslag skall
sedan behandlas vid en muntlig förhandling. Härefter skall rätten fatta
beslut om skuldsanering skall beviljas eller inte. Rätten kan därvid
besluta enligt förslaget eller fatta ett beslut som avviker från för-
slaget. Rätten kan också på detta sena stadium avslå ansökan. Om
rätten beslutar att bevilja skuldsanering, skall beslutet kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar.
Utredningens överväganden i dessa delar godtas i det stora hela av
samtliga remissinstanser. Riksdagen framhåller i sitt tillkännagivande
att det bör övervägas om inte utrymmet för frivillighet kan göras
större och om inte beslut om skuldsanering i ett andra steg kan fattas
av en annan instans än domstol.
I enlighet med vad jag tidigare har framhållit bör skuldsaneringsför-
farandet delas upp i tre steg, som i och för sig bör vara starkt inte-
grerade i varandra. Förfarandet i steg två - där tyngdpunkten i det
lagreglerade förfarandet ligger - bör kunna leda till att en frivillig
skuldsanering nås. Själva utredningsarbetet bör sträva mot att åstad-
komma ett förslag till skuldsanering som kan godtas av borgenärerna.
För att nå detta bör kronofogdemyndigheten, som sagt, ha möjlighet
att agera flexibelt och i så liten utsträckning som möjligt vara bunden
till vissa bestämda former.
Som jag nyss redovisade bör kronofogdemyndigheten kunna avslå
en ansökan om skuldsanering redan vid den initiala prövningen. Den
omständigheten att kronofogdemyndigheten inte avslagit en ansökan
utan har beslutat inleda skuldsanering bör emellertid inte hindra
kronofogdemyndigheten från att på nytt pröva om förutsättningarna
för skuldsanering är uppfyllda och att i förekommande fall avslå
ansökan under förfarandets gång. Det kan t.ex. inte uteslutas att det
under utredningen kommer fram uppgifter om omständigheterna vid
skuldernas tillkomst som innebär att det allmänna skälighetskravet för
skuldsanering inte är uppfyllt. Kronofogdemyndigheten bör då kunna
avslå ansökan. Det är angeläget att se till att förfarandet avbryts så
snart det visar sig att förutsättningarna för skuldsanering brister och
156
att kronofogdemyndigheten inte i onödan ödslar resurser på hopplösa Prop. 1993/94:123
fall. Detta ligger också i borgenärernas intresse.
Som jag redan har påpekat torde den verkliga gallringen komma att
ske redan vid kronofogdemyndighetens initiala prövning och de ären-
den där kronofogdemyndigheten beslutar inleda skuldsanering bör
därför normalt leda till skuldsanering. Det är utgångspunkten också
i de övriga nordiska skuldsaneringslagarna. Jag räknar därför inte
med att antalet avslagsbeslut under den fortsatta handläggningen
kommer att bli särskilt stort. När utredningen kommit så långt att ett
förslag till skuldsanering har utarbetats torde det knappast bli aktuellt
annat än i extrema undantagsfall.
Det förslag till skuldsanering som skall arbetas fram är alltså en
viktig beståndsdel av hela förfarandet. Formellt sett är det gäldenären
som upprättar förslaget. I lagen bör anges att det skall ske i samar-
bete med kronofogdemyndigheten. I praktiken bör också borgenärer-
na involveras i detta arbete. På vilket sätt borgenärerna bör delta kan
givetvis variera från fall till fall. Rent allmänt är det dock viktigt att
förslaget utformas så att förutsättningarna för att det skall kunna
godtas av samtliga borgenärer är så goda som möjligt. Det är också
viktigt att förslaget är utformat så att de grundläggande villkoren för
skuldsanering enligt lagen är uppfyllda.
I undantagsfall kan det inträffa att gäldenären och kronofogdemyn-
digheten inte kommer överens om vad förslaget bör innehålla och hur
det bör vara utformat. Gäldenären bör i en sådan situation inte kunna
lägga fram ett förslag mot kronofogdemyndighetens vilja. Det kan
tvärtom inte heller komma i fråga att kronofogdemyndigheten lägger
fram ett förslag mot gäldenärens vilja. Skuldsaneringsförfarandet
bygger ju på att gäldenären och kronofogdemyndigheten tillsammans
skall utarbeta och presentera ett förslag för borgenärerna. I den nu
beskrivna situationen torde det vid oenighet inte återstå annat än att
kronofogdemyndigheten avslår ansökan med hänvisning till att förut-
sättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda. En sådan förut-
sättning är ju att gäldenären på ett lojalt sätt medverkar i förfarandet.
Ett sådant avslagsbeslut bör gäldenären kunna överklaga.
Frågan inställer sig då vad förslaget skall innehålla och hur det skall
vara utformat. Förslaget bör enligt min mening innehålla en fullstän-
dig redovisning av gäldenärens ekonomiska situation. Det bör således
anges vilka skulder och eventuella tillgångar gäldenären har, vilka
inkomster han har och kan påräkna den närmaste framtiden samt vil-
ka löpande utgifter som bedöms som absolut nödvändiga för gälde-
närens och hans familjs försörjning. Innehållet i förslaget bör
emellertid, av naturliga skäl, koncentreras på skuldsituationen.
Samtliga skulder som omfattas av en skuldsanering måste sålunda
157
noggrant specificeras. Det bör särskilt anges om någon villkorad, till Prop. 1993/94:123
beloppet obestämd eller icke förfallen fordran inte skall omfattas av
skuldsaneringen (jfr avsnitt 4.6.8). I förslaget bör sedan anges vilken
procent av fordringarnas belopp gäldenären kan antas betala. Det bör
också anges vad detta innebär i absoluta tal för varje fordran samt
hur mycket gäldenären t.ex. månadsvis kan betala till varje borgenär.
Som jag redan har nämnt bör likabehandlingsprincipen - med vissa
smärre undantag - gälla för fördelningen av betalningsutrymmet
mellan de fordringar som omfattas av skuldsaneringen. Det bör
dessutom anges på vilket sätt gäldenärens betalningar skall ske. Som
jag tidigare har framhållit är det viktigt att en kommande betalnings-
plan noggrant anger när och hur betalningarna skall ske. Det bör en-
ligt min mening utarbetas särskilda blanketter och dataprogram för
denna hantering.
När förslaget är utarbetat och klart bör det tillställas samtliga
borgenärer. Så här långt har borgenärernas kontakt med ärendet nor-
malt endast varit att de har anmält sina fordringar i ärendet. Som jag
återkommer närmare till i specialmotiveringen är det i mer komplice-
rade ärenden lämpligt att samråd sker med borgenärerna på ett tidi-
gare stadium, innan förslaget är färdigställt. Borgenärerna bör före-
läggas att yttra sig över förslaget inom en viss tid. Av föreläggandet
bör klart och tydligt framgå att ett uteblivet yttrande inte hindrar ett
beslut om att fastställa förslaget. Passivitet blir därigenom att jäm-
ställa med ett godtagande av förslaget. Av detta följer att föreläggan-
det måste delges borgenärerna. Att passivitet under vissa förutsätt-
ningar kan få vissa rättsverkningar för den enskilde finns det exempel
på såväl inom civil- som processrätten. Det är därför inte oförenligt
med grundläggande rättsprinciper att ge ett uteblivet yttrande sagda
verkan i detta sammanhang. På detta stadium får kronofogdemyndig-
heten hålla ett sammanträde, om det bedöms som nödvändigt. Det bör
dock inte på detta eller något annat stadium vara obligatoriskt för
kronofogdemyndigheten att hålla sammanträde i ett skuldsanerings-
ärende. Om samtliga borgenärer godtar förslaget eller inte yttrar sig
över det, bör det leda till att kronofogdemyndigheten fastställer
förslaget.
Enligt min mening talar flera skäl för att kronofogdemyndigheten
skall fastställa skuldsaneringen i ett formligt beslut. Ett viktigt skäl
för detta är att skuldsaneringen med vissa undantag bör omfatta alla
skulder och således vara bindande inte bara för de kända utan också
de okända borgenärerna. Gäldenärens ansvar för betalningen av de
fordringar som inte är kända bör til och med helt falla bort (se avsnitt
4.4). Det förhållandet att ett uteblivet yttrande från en borgenär enligt
vad jag nyss redovisade bör jämställas med ett godtagande av för-
158
slaget gör också att det blir nödvändigt med en ordning som innebär Prop. 1993/94:123
att kronofogdemyndigheten fastställer skuldsaneringen i ett formligt
beslut.
En fastställelse bör naturligtvis inte vara obligatorisk. Om gälde-
nären och borgenärerna av någon anledning skulle vara överens om
att man inte inte vill ha skuldsaneringen fastställd av kronofogde-
myndigheten, är det inget som hindrar att gäldenären återkallar sin
ansökan varvid kronofogdemyndigheten avskriver ärendet från vidare
handläggning. Skuldsaneringen kommer i så fall att falla utanför det
lagreglerade området, trots att den således arbetats fram inom ramen
för en lagreglerad skuldsanering. En sådan skuldsanering omfattar då
bara de borgenärer som deltar, och uttryckligen godtar förslaget, och
får ingen betydelse vare sig för de okända borgenärerna eller de
borgenärer som har förhållit sig passiva under förfarandet inför
kronofogdemyndigheten.
Kronofogdemyndighetens beslut blir att betrakta som ett slags
stadfästelse av den överenskommelse som gäldenären och borgenärer-
na har träffat. Kronofogdemyndigheten bör således inte vara fri att
korrigera förslaget utan måste fastställa det som det är. Eftersom
skuldsaneringen blir bindande även för de borgenärer som inte har
hört av sig i ärendet kan dock beslutet inte jämställas med en stad-
fästelse av förlikning enligt 17 kap. 6 § rättegångsbalken. Innan
skuldsaneringen fastställs måste nämligen kronofogdemyndigheten
pröva om förslaget är i överensstämmelse med skuldsaneringslagens
bestämmelser. Normalt är detta fallet eftersom kronofogdemyndig-
heten har deltagit i utarbetandet av förslaget; den bör naturligtvis inte
medverka till att lägga fram ett förslag som inte överensstämmer med
reglerna i lagen. Den officialprövning som kronofogdemyndigheten
sålunda måste göra innan skuldsaneringen fastställs kommer därför
inte att bli särskilt betungande; prövningen är i princip redan gjord
under förfarandets gång.
Om kronofogdemyndigheten undantagsvis skulle finna att förslaget
strider mot lagen, skall ansökan avslås. Alternativet vore här att
kronofogdemyndigheten överlämnar ärendet till tingsrätten. Det är
dock enligt min mening inte rimligt att kronofogdemyndigheten skall
vara tvungen att överlämna ärenden som enligt kronofogdemyndig-
hetens mening strider mot lagens bestämmelser. Den som är missnöjd
med kronofogdemyndighetens beslut bör i stället, som jag strax åter-
kommer till (avsnitt 4.7.6), kunna överklaga beslutet till tingsrätt.
Om någon borgenär motsätter sig att skuldsanering beviljas gälde-
nären, bör kronofogdemyndigheten vara förhindrad att besluta om
skuldsanering. Det innebär att varje borgenär på detta stadium kan
sägas ha en vetorätt. Det spelar därvid ingen roll av vilken anledning
159
borgenären vägrar att delta. Han behöver inte ange några skäl alls. Prop. 1993/94:123
Om en borgenär på ett tidigare stadium klargjort att han tänker mot-
sätta sig en skuldsanering utgör det emellertid inte skäl för krono-
fogdemyndigheten att avbryta utredningen i ärendet. En borgenär som
vill hindra en frivillig skuldsanering hos kronofogdemyndigheten
måste som svar på myndighetens föreläggande i samband med att han
tillställs förslaget ange att han motsätter sig förslaget. Det är, som
nämnts, tillräckligt med ett "blankt" angivande att han motsätter sig
skuldsanering, men det är också nödvändigt att han gör det pä detta
stadium. Ärendet bör i så fall, sedan utredningen har avslutats,
överlämnas till tingsrätten.
Vid överlämnandet till tingsrätten bör all utredning i ärendet
bifogas. Avsikten är att tingsrätten inte skall behöva inhämta några
ytterligare upplysningar eller vidta några ytterligare förberedande
utredningsåtgärder. Ärendet skall alltså vara i ett sådant skick att
tingsrätten på det överlämnade materialet skall kunna fatta ett beslut
om tvingande skuldsanering. Tingsrätten bör dock vara oförhindrad
att inhämta ytterligare utredning om tingsrätten bedömer det som nöd-
vändigt. Därvid bör det var möjligt för tingsrätten att, på samma sätt
som för kronofogdemyndigheten, hålla sammanträde och förordna om
skriftlig handläggning. Ett muntligt inslag vid tingsrättens hand-
läggning bör som jag redan har utvecklat vara obligatoriskt (avsnitt
4.1 och 4.7.3). Så snart tingsrätten har tagit emot ett skuldsanerings-
ärende bör den göra en initial prövning av om utredningen är kom-
plett och korrekt. I så gott som alla fall bör den vara det. Tingsrätten
bör också göra en preliminär granskning av förslaget till skuldsane-
ring för att kontrollera om det är förenligt med de grundläggande
villkor som ställs upp i lagen. Regelmässigt bör så vara fallet. Om
det vid denna preliminära granskning inte kommer fram något an-
märkningsvärt som föranleder tingsrätten att inhämta ytterligare
utredning eller att ändra förslaget bör tingsrätten kalla till ett
sammanträde. Till detta sammanträde bör gäldenären och samtliga
borgenärer kallas. Om ytterligare utredning har införskaffats eller om
förslaget har ändrats bör de nya uppgifterna bifogas kallelsen. Annars
torde det vara tillräckligt att i kallelsen hänvisa till ärendet hos
kronofogdemyndigheten. Sammanträdet vid tingsrätten kan givetvis
gestalta sig på olika sätt alltefter ärendets karaktär i det enskilda
fallet. I många fall kan man förvänta sig att inte någon kommer att
hörsamma kallelsen. Sammanträdet blir då av tämligen expeditiv
karaktär. Erfarenheterna i Danmark visar att det är mycket sällsynt
att någon borgenär deltar vid domstolens sammanträden och att gälde-
nären endast undantagsvis deltar. Ärendena är där regelmässigt be-
redda på ett sådant sätt att de inblandades utevaro inte försvårar
160
domstolens beslutsfattande. I vissa fall kan dock sammanträden fä Prop. 1993/94:123
karaktären av en regelrätt förhandling där förhållandevis utförlig
utredning förebringas och framför allt omfattande argumentation före-
kommer. Tingsrätterna torde genomgående ha goda möjligheter att i
förväg bilda sig en uppfattning om hur ett sammanträde kan komma
att gestaltas, vilket är av betydelse för planeringen.
Tingsrättens avgörande bör ges i form av ett beslut. Det är nödvän-
digt och självklart eftersom det här är fråga om en tvingande skuld-
sanering. Verkan av beslutet bör dock vara densamma, oavsett om
det är kronofogdemyndigheten eller tingsrätten som har fattat beslutet
om skuldsanering.
En annan fråga att behandla i detta avsnitt är hur tingsrätten skall
hantera den situationen att samtliga borgenärer faktiskt godtar för-
slaget. Det kan ju inträffa att den eller de borgenärer som tidigare
hos kronofogdemyndigheten har motsatt sig en skuldsanering har
ändrat ståndpunkt och numera kan tänka sig att godta förslaget. I
dessa fall kan det alltså inträffa att samstämmighet föreligger, så att
förutsättningarna för frivillig skuldsanering egentligen är uppfyllda.
I dessa fall bör givetvis tingsrätten besluta om skuldsanering om
förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda. Det förefaller inte heller
rimligt att i dessa fall låta ärendet gå tillbaka till kronofogde-
myndigheten. Tingsrätten bör alltså på vanligt sätt avgöra om skuld-
sanering skall beviljas eller inte. Denna prövning blir i huvudsak inte
annorlunda jämfört med vad som gäller då någon borgenär har mot-
satt sig att skuldsanering beviljas.
I den mån skuldsaneringslagen inte innehåller några förfarande-
regler kommer alltså ärendelagens regler gälla för förfarandet vid
tingsrätten. I och med att ärendelagen generellt hänvisar till vad som
är föreskrivet om handläggningen av tvistemål i de fall ärendelagen
inte reglerar en fråga innebär det att även många av rättegångsbalkens
regler blir tillämpliga på skuldsaneringsförfarandet vid tingsrätten (se
II § ärendelagen). Jag skall här ta upp några av de handläggnings-
frågor som kan bli aktuella i ett skuldsaneringsärende.
Som jag redan har uttalat bör ärendena vara mer eller mindre kom-
pletta när de kommer till tingsrätten. Det kan dock inte uteslutas att
tingsrätten ser sig tvungen att förordna om komplettering från gälde-
nären, någon borgenär eller från annat håll innan man anser sig kun-
na sätta ut ett sammanträde. Hur en sådan eventuell komplettering
skall inhämtas står det tingsrätten fritt att välja så att det passar det
enskilda ärendet (jfr 4 § första stycket ärendelagen). I de flesta fall
bör dock tingsrätten genast kunna sätta ut ärendet till ett samman-
träde. Vid sammanträdet gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens
bestämmelser om huvudförhandling i tvistemål (se 5 § andra stycket
161
11 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 123
ärendelagen). I många delar medför skuldsaneringsärendenas karaktär Prop. 1993/94:123
att avsteg måste göras från denna förhandlingsordning. Tingsrättens
allmänna ansvar för utredningen och dess skyldighet att självmant
pröva om förutsättningarna för skuldsanering är uppfyllda innebär att
tingsrätten får en mycket aktiv roll vid dessa sammanträden. Ett sam-
manträde kan exempelvis inledas med att tingsrätten redogör för det
förslag som gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten har
arbetat fram samt för bakgrunden till det. Vidare får tingsrätten
redogöra för anledningen till att ärendet har överlämnats från krono-
fogdemyndigheten. Sedan kan de närvarande ges tillfälle till att lämna
eventuella kompletteringar i sak. Det är inte heller otänkbart att det
kan bli fråga om att förebringa bevisning vid ett sammanträde i ett
skuldsaneringsärende. Genom hänvisningen i ärendelagen får rätte-
gångsbalken då i huvudsak tillämpas vad gäller formerna för bevis-
ningens förebringande m.m. Därefter får de närvarande intressen-
terna tillfälle till argumentation. Sammanträdet avslutas sedan med att
tingsrätten ger besked om när beslut kommer att meddelas. I över-
lämnade ärenden kan tingsrättens beslut innebära att man endera be-
slutar om tvingande skuldsanering eller att man avslår ansökan.
Ärendet kan givetvis komma att avskrivas om exempelvis gäldenären
återkallar sin ansökan. Någon möjlighet för tingsrätten att återförvisa
ärendet till kronofogdemyndigheten bör emellertid inte finnas. Denna
möjlighet bör dock finnas i vissa fall när tingsrätten handlägger ett
från kronofogdemyndigheten överklagat avvisnings- eller avslagsbe-
slut. Jag återkommer senare till detta (avsnitt 4.7.6).
En fråga som berördes vid det möte som Justitiedepartementet höll
den 4 november 1993 är hur frågor om rättegångskostnader skall be-
handlas i skuldsaneringsärenden. I avsaknad av någon särskild
reglering kommer rättegångsbalkens regler om fördelningen av kost-
nader i mål där förlikning inte är tillåten att bli tillämpliga. Dessa
innebär som huvudregel att vardera parten får svara för sina egna
kostnader i målet oavsett utgången. En sådan ordning förefaller ovan-
ligt väl lämpad för skuldsaneringsärenden. I dessa ärenden är det inga
anspråk som i och för sig är tvistiga (jfr avsnitt 4.6.10). Det som kan
vara tvistigt är dels frågan om gäldenären är berättigad att erhålla
skuldsanering, dels frågan om vilken nedskrivningsprocent som skall
gälla och hur betalningsplanen i övrigt bör vara utformad. Givetvis
kan det uppstå kostnader för såväl gäldenären som enskilda borge-
närer i dessa fall. Att gäldenären, inte minst med hänsyn till den
hjälp han kan få från olika instanser under förfarandets gång, bör
svara för sina egna kostnader är enligt min mening självklart. Att det
allmänna skulle svara för någon del av borgenärernas kostnader,
utöver att tillhandahålla förfarandet, är uteslutet. Att ytterligare
162
belasta gäldenären med ett ansvar för dessa kostnader är inte förenligt Prop. 1993/94:123
med de syften som bär upp skuldsaneringsinstitutet. Det sagda gör
enligt min mening att såväl gäldenären som borgenärerna bör svara
för sina egna kostnader i skuldsaneringsärendena.
I de fall kronofogdemyndigheten eller tingsrätten har beslutat att
bifalla en ansökan om skuldsanering inställer sig bl.a. frågan hur ett
sådant beslut skall behandlas i verkställighetshänseende.
Om gäldenären inte fullgör sina förpliktelser enligt den beslutade
skuldsaneringen bör - som jag strax återkommer till (avsnitt 4.7.7) -
borgenärerna kunna få till stånd en omprövning av hela skuldsane-
ringen. Det är emellertid inte sagt att en sådan omgång alltid är till
fördel för borgenärerna. De bör ha möjlighet att tvångsvis få betalt
enligt den beslutade skuldsaneringen. Ett beslut om skuldsanering
som vunnit laga kraft bör därför - oavsett om det har fattats av
kronofogdemyndigheten eller rätten - kunna verkställas genom krono-
fogdemyndighetens försorg om gäldenären inte betalar enligt beslutet.
Jag föreslår därför att ett skuldsaneringsbeslut skall kunna verkställas
som en lagakraftvunnen dom. Verkställighet bör inte kunna ske innan
beslutet vunnit laga kraft.
Mitt förslag: För uppgifter i ett skuldsaneringsärende skall
sekretess gälla. Kronofogdemyndigheten skall inhämta de uppgifter
beträffande gäldenären av relevans som kan finnas hos någon
annan myndighet som har handlagt ett skuldsaneringsärende be-
träffande honom. Nu nämnda uppgifter skall också tingsrätten få
del av i förekommande fall. Det skall därför av skuldsanerings-
lagen framgå att sociala och andra myndigheter utan hinder av
sekretess är skyldiga att överlämna uppgifter av betydelse i ett
skuldsaneringsärende till de instanser som handlägger sådana
ärenden.
Insolvensutredningen: Utredningens betänkande innehåller inte
något motsvarande förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte framfört några syn-
punkter i dessa delar på annat sätt än att några instanser har anfört att
det bör ges en möjlighet att hos domstolen sekretessbelägga uppgifter
i ett där pågående eller avslutat skuldsaneringsärende. Någon instans
har påtalat vikten av att gäldenären upplyses om att borgenärerna -
i egenskap av parter - kan komma att få del av sekretesskyddade
163
uppgifter beträffande honom. Prop. 1993/94:123
Skälen för mitt förslag: De uppgifter om en persons ekonomiska
och andra personliga förhållanden som socialnämnden förfogar över
i ett biståndsärende eller ärende om skuldsanering torde i de allra
flesta fall vara föremål för sekretess enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen
(1980:100). Sekretessen hos socialnämnden gäller med ett omvänt
skaderekvisit, dvs. det råder en presumtion för sekretess beträffande
uppgifter där. Som jag tidigare har framhållit är det av stort värde
om kronofogdemyndigheten kan ta del av de uppgifter och den utred-
ning som kan ha förekommit tidigare hos sociala eller andra kom-
munala myndigheter. Själva idén med ett förfarande uppdelat i flera
steg bygger på att man i ett följande steg skall kunna tillgodogöra sig
vad som har förekommit i stegen innan. Detta bör också kunna ske
utan någon större omgång. Kronofogdemyndigheten bör alltså kunna
få del av vad som kan ha förekommit tidigare hos andra myndigheter
som sysslar med budgetrådgivning eller motsvarande, liksom tings-
rätten bör kunna få omedelbar del av vad som förekommit hos krono-
fogdemyndigheten. En bestämmelse om skyldighet för sociala eller
andra myndigheter att till kronofogdemyndighet eller domstol över-
lämna uppgifter om gäldenären som kan vara av vikt i ett ärende om
skuldsanering bör därför tas in i skuldsaneringslagen. Av 14 kap. 1 §
sekretesslagen följer att uppgift kan lämnas till annan myndighet utan
hinder av sekretess om uppgiftsskyldigheten följer av lag. Däremot
bör skyldigheten att lämna uppgifter till kronofogdemyndigheten eller
domstolen inte omfatta uppgifter om närstående till gäldenären. För
att sådana uppgifter skall kunna lämnas bör alltså krävas medgivande
av den uppgiften rör.
Hos kronofogdemyndigheten gäller sekretess enligt 9 kap. 19 §
sekretesslagen i ärende angående exekutiv verksamhet. Handlägg-
ningen av ett skuldsaneringsärende är emellertid inte att betrakta som
sådan verksamhet. Enligt min mening bör emellertid även uppgift om
en enskilds personliga förhållanden i ett skuldsaneringsärende om-
fattas av sekretess. Det bör vara fallet såväl hos kronofogdemyndig-
het som hos domstol. Som ovan har nämnts omfattas uppgifter i ett
budgetrådgivningsärende hos socialnämnden i de flesta fall av sekre-
tess. Även de kommunala konsumentvägledarna lämnar råd till en-
skilda i budgetfrågor. I denna verksamhet förekommer ingen sekre-
tess. De uppgifter som lämnas till konsumentvägledarna torde vara av
samma slag som de som lämnas i socialnämndens rådgivningsverk-
samhet. Även uppgifter om en enskilds personliga förhållanden som
förekommer i rådgivning som rör skuldsanering hos konsumentväg-
ledama bör därför omfattas av sekretess. I sekretesslagen bör därför
föreskrivas att sekretess gäller i ärende om skuldsanering för uppgift
164
om enskilds personliga förhållanden hos kommunal konsumentväg- Prop. 1993/94:123
ledare, kronofogdemyndighet eller domstol om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.
Med en sådan reglering skyddar man alla typiskt sett känsliga upp-
gifter om den enskilde. Under begreppet personliga förhållanden
faller såväl uppgifter om t.ex. sjukdomstillstånd som uppgifter om en
persons ekonomi. Beslut i ett ärende om skuldsanering bör dock inte
omfattas av sekretess. Inte heller bör någon inskränkning av med-
delarfriheten föreskrivas.
Mitt förslag: Kronofogdemyndighetens beslut att inleda skuldsa-
nering skall kunna överklagas hos tingsrätten. Även kronofogde-
myndighetens slutliga beslut överklagas hos tingsrätten. Tings-
rättens beslut överklagas hos hovrätten. För att hovrätten skall
pröva överklagandet fullständigt krävs att hovrätten först meddelar
prövningstillstånd. Vissa beslut under handläggningen hos krono-
fogdemyndigheten och tingsrätten skall inte kunna överklagas.
Tingsrättens beslut att återförvisa ett ärende till kronofogdemyn-
digheten skall kunna överklagas, om tingsrätten ger tillstånd till
det (s.k. överklagandeförbud med ventil). Skuldsaneringsärenden
skall efter överlämnande eller efter överklagande prövas av
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt. Tingsrätten skall i
ett skuldsaneringsärende bestå av en lagfaren domare.
Insolvensutredningen: Utredningen föreslår att tingsrätten i vissa
fall skall kunna bestå av tre lagfarna domare i ett skuldsanerings-
ärende. Utredningens förslag innehåller inte några regler om pröv-
ningstillstånd eller om den särskilda regleringen av överklagande av
beslut om återförvisning. I övrigt överensstämmer förslaget med mitt
i de delar det innehåller motsvarigheter till mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar ut-
redningens förslag utan erinran i dessa delar.
Skälen for mitt förslag: Enligt den modell som jag har skisserat
här kommer såväl kronofogdemyndigheten som tingsrätten att fatta
beslut av olika slag under handläggningen av ett skuldsanerings-
ärende. Det kan vara fråga om beslut som avser mer eller mindre
självklara handläggningsåtgärder, som exempelvis att inhämta yttran-
den, kalla till sammanträden och bestämma om kungörelser. Enligt
165
såväl min som utredningens, av remissinstanserna oemotsagda, upp- Prop. 1993/94:123
fattning finns det ingen anledning att tillåta att sådana beslut
överklagas särskilt. Några särskilda regler härom behövs inte i
skuldsaneringslagen. Dessa frågor regleras nämligen i förvaltnings-
lagen och ärendelagen. Av handläggningsbesluten är det egentligen
endast kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering
som man kan tänka sig att det finns ett behov av att kunna överklaga.
Detta hänger naturligtvis samman med att det till ett sådant beslut är
knutet vissa rättsverkningar av betydelse utanför själva skuldsane-
ringsärendet. Vad jag främst har i åtanke är att ett sådant beslut
föreslås innebära att åtgärder för verkställighet under viss tid inte
skall få äga rum. Insolvensutredningen föreslår också att ett beslut om
att inleda skuldsanering skall få överklagas särskilt. Utredningen
hänvisar till att vissa beslut av liknande slag får överklagas särskilt
i konkurs- och ackordsärenden. Remissinstanserna har inte närmare
berört denna fråga i sina remissvar. Liknande resonemang kan föras
beträffande kronofogdemyndighetens beslut att överlämna ett ärende
till tingsrätten eller ett beslut att förklara en ansökan vilande. Av
naturliga skäl har det förstnämnda slaget av beslut inte berörts av
utredningen eller remissinstanserna.
Naturligtvis gagnar det intresset av ett enkelt och snabbt förfarande
att det endast ges möjligheter att överklaga beslut under handlägg-
ningen då det av rättssäkerhetsskäl är absolut påkallat. Enligt min
mening är det över huvud taget av vikt att ärenden om skuldsanering
kan handläggas skyndsamt. Detta skulle tala för att ett beslut att
inleda skuldsanering inte skall få överklagas. Enligt vad jag tidigare
har uttalat bör kronofogdemyndigheten ges ordentliga möjligheter att
på ett inledande stadium av förfarandet göra, inte bara en formell,
utan också en materiell prövning av ansökningarna. En sådan ordning
medför en förhållandevis långt gående preliminär prognos av den
slutliga utgången i ärendet, eller med andra ord att i de flesta ärenden
där skuldsanering inleds kommer också skuldsanering så småningom
att beviljas. Detta medför att behov av en separat överklagandemöj-
lighet av beslutet att inleda skuldsanering inte förefaller särskilt
framträdande. De rättsverkningar som är knutna till ett beslut om att
inleda skuldsanering är i och för sig endast temporära, men de är inte
obetydliga. Detta talar trots allt för att tillåta en borgenär att kunna
överklaga ett beslut om att inleda skuldsanering. Jag föreslår därför
att ett beslut om att inleda skuldsanering skall kunna överklagas sär-
skilt. Däremot bör kronofogdemyndighetens beslut att överlämna ett
skuldsaneringsärende till tingsrätten inte kunna överklagas.
Andra slutliga avgöranden som kan komma att fattas i ett skuldsane-
ringsärende bör givetvis kunna överklagas. Om kronofogdemyndighe-
166
ten avvisar en ansökan om skuldsanering, bör ett sådant beslut också Prop. 1993/94:123
kunna överklagas. I övrigt kan såväl kronofogdemyndigheten som
tingsrätten komma att avslå en ansökan. Ett avslagsbeslut kan enligt
vad jag föreslår komma att meddelas på olika stadier av förfarandet.
Oavsett på vilket stadium ett avslagsbeslut meddelas av kronofogde-
myndigheten bör det kunna överklagas.
Vidare kan kronofogdemyndigheten komma att fastställa en frivillig
skuldsanering. Ett sådant beslut innebär emellertid inte bara ett
fastställande av parternas överenskommelse om frivillig skuld-
sanering. Kronofogdemyndigheten skall göra en materiell prövning
av att förutsättningarna för skuldsanering enligt lagen är uppfyllda
och skuldsaneringen är bindande för såväl okända borgenärer som de
borgenärer som är passiva. Enligt min mening bör det därför finnas
en möjlighet att överklaga ett sådant beslut.
Kronofogdemyndighetens beslut bör överklagas till tingsrätt. En
naturlig ordning är då att överklagandet prövas av tingsrätten i den
ort där gäldenären är bosatt. Med en sådan lösning kommer skuldsa-
neringsärenden att kunna prövas av landets samtliga 97 tingsrätter.
Det finns inte anledning att för skuldsaneringsärendena välja att
koncentrera dessa ärenden till vissa tingsrätter, exempelvis till en
tingsrätt i varje län (jfr prop. 1992/93:216 s. 73 f). Detsamma bör
givetvis gälla i de fall ett ärende överlämnas från kronofogdemyn-
digheten till tingsrätten.
Om ett beslut av kronofogdemyndigheten överklagas till tingsrätten
uppstår frågan vad tingsrättens prövning skall kunna mynna ut i. Om
kronofogdemyndigheten har avvisat en ansökan bör tingsrätten, för-
utom att lämna besvären utan bifall, kunna förordna att ärendet åter-
förvisas till kronofogdemyndigheten. Om kronofogdemyndigheten har
avslagit ansökan efter en initial prövning, bör tingsrätten också vid
bifall återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten. En sådan
ordning rimmar bäst med den föreslagna uppdelningen där huvud-
delen av utredningen föreslås bli gjord under förfarandet hos krono-
fogdemyndigheten. Något annorlunda förhåller det sig emellertid när
kronofogdemyndigheten avslår en ansökan på ett sent stadium, när
utredningen har avslutats och ett förslag till skuldsanering har
upprättats. I sådana fall bör tingsrätten vid bifall till överklagandet
kunna sätta ett eget beslut i stället för kronofogdemyndighetens, dvs.
besluta om tvingande skuldsanering. Om kronofogdemyndigheten har
avskrivit ett ärende från vidare handläggning, bör tingsrätten givetvis
vid ett eventuellt bifall till ett överklagande återförvisa ärendet till
kronofogdemyndigheten. I det remitterade förslaget föreslog jag att
sådant återförvisningsbeslut inte skulle kunna överklagas. Lagrådet
har angående detta uttalat.
167
Den ordning som föreslås i 29 § tredje stycket blockerar möjlig- Prop. 1993/94:123
hetema till prejudikatbildning. Det är att beklaga med hänsyn till att
det är fråga om en ny lagstiftning som kan få betydelsefulla verk-
ningar både för enskilda och för institutioner som sysslar med låne-
verksamhet. Lagrådet föreslår därför, efter mönster av bestämmel-
serna i 54 kap. 2 a § rättegångsbalken, att tingsrätten får tillåta att
återförvisningsbeslut i skuldsaneringsärende överklagas, om det före-
ligger särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 31 §
första stycket. I detta sammanhang skall påpekas att det endast undan-
tagsvis blir aktuellt med återförvisning om det är borgenären som har
överklagat. Fråga om återförvisning kan då bara komma upp när en
borgenär för talan mot ett beslut att fastställa en skuldsanering och
tingsrätten finner att kronofogdemyndighetens utredning i ärendet
behöver kompletteras. Att återförvisning då kan ske följer av all-
männa regler. Däremot blir det som regel aktuellt att återförvisa
ärendet till kronofogdemyndigheten när gäldenären har överklagat
myndighetens beslut att avvisa eller avslå hans ansökan eller avskriva
ärende om skuldsanering. Det bör framgå av lagtexten.
Regler om överklagandeförbud med ventil infördes den 1 juli 1989
(SFS 1989:352-355, prop. 1988/89:78, bet. 1988/89JuU20, rskr.
1988/89:260). Dessa bestämmelser avser överklagande av hovrättens
beslut i vissa fall. Enligt bestämmelserna gäller som huvudregel ett
förbud mot överklagande. Hovrätten kan dock tillåta att dess beslut
överklagas om det föreligger särskilda skäl för att låta Högsta dom-
stolen ta ställning till frågan om prejudikatdispensprövning (se prop.
1988/89:78 s. 32 ff). Lagrådets förslag innebär en nyhet så till vida
att konstruktionen överklagandeförbud med ventil i ledet tingsrätt-
hovrätt tillämpas. Jag kan dock inte se att detta utgör något hinder
mot att för de nu diskuterade fallen införa en sådan konstruktion i
detta led. Såsom Lagrådet har påpekat finns det ett intresse av att
underlätta prejudikatbildningen för det nya skuldsaneringsinstitutet.
Det torde inte finnas någon anledning att formellt begränsa möjlig-
heten att tillåta ett överklagande enbart till prejudikatfallen. Jag
godtar alltså Lagrådet förslag i denna del. Det innebär att tingsrättens
beslut att återförvisa ett ärende till kronofogdemyndigheten som
huvudregel inte kan överklagas. Tingsrätten skall dock kunna tillåta
att ett sådant beslut överklagas till hovrätten. För att sådant tillstånd
skall ges skall det krävas att det föreligger särskilda skäl för att låta
hovrätten göra en dispensprövning. Som jag nu kommer till föreslår
jag nämligen också regler om prövningstillstånd.
Tingsrätten kan bevilja skuldsanering i form av ett beslut om
tvingande skuldsanering eller avslå ansökningen. Båda dessa beslut
bör kunna överklagas. Några inskränkningar i rätten att överklaga
sådana tingsrättsavgöranden i ett skuldsaneringsärende bör inte före-
komma. Däremot kan man fråga sig om inte en fullständig prövning
168
i hovrätten skall förutsätta att hovrätten först meddelar prövnings- Prop. 1993/94:123
tillstånd. En sådan ordning gäller exempelvis från och med år 1994
för överklagande av utsökningsmål som först har prövats av krono-
fogdemyndigheten och sedan av tingsrätten (prop. 1992/93:216 s.75,
bet. 1992/93:JuU34, rskr. 1992/93:373). Intresset av att snabbt
erhålla ett slutligt avgörande och i viss mån även intresset av att
begränsa arbetsbördan för hovrätterna talar för att ha samma ordning
även i skuldsaneringsärenden. Eventuellt kan frågan om handlägg-
ningen av s.k. domstolsärenden och överklagande av sådana ärenden
från tingsrätt inom en inte alltför avlägsen framtid få en generell
lösning i samband med att ärendelagen revideras och hovrättspro-
cessen ses över. Jag anser ändå att det är angeläget att redan nu
införa den ordningen att det för en fullständig prövning i hovrätten
skall krävas att hovrätten först meddelar prövningstillstånd. De all-
männa överväganden jag har gjort i det nämnda lagstiftningsärendet
om överklagande av utsökningsmål och som riksdagen har godtagit
har giltighet även i detta ärende. Eftersom det är fråga om att införa
ett helt nytt institut vill jag betona att hovrätten skall meddela
prövningstillstånd om ärendet har ett prejudikatintresse. Förutom
sådan prejudikatdispens skall hovrätten kunna meddela prövnings-
tillstånd då anledning förekommer att ändra tingsrättens avgörande
eller om det annars föreligger synnerliga skäl att pröva talan,
exempelvis om det har förekommit vissa formella brister vid tings-
rättens handläggning av ärendet.
I den utsträckning det inte finns några särskilda regler i skuld-
saneringslagen gäller allmänna regler i ärendelagen och rättegångs-
balken för överklagande till hovrätten av tingsrättens beslut.
Enligt ärendelagen är tingsrätten domför med en lagfaren domare
om ärendet inte är tvistigt. Om ärendet är tvistigt är tingsrätten
domför med tre lagfarna domare eller i vissa fall av en lagfaren
domare jämte nämnd. Ett skuldsaneringsärende är regelmässigt tvis-
tigt när det överlämnas från kronofogdemyndigheten till tingsrätten.
Om inget särskilt föreskrivs innebär det att tingsrätten skulle bestå av
tre domare. En sådan ordning kan med fog ifrågasättas. Utredningen
föreslår att tingsrätten som huvudregel i ett skuldsaneringsärende
skall bestå av en lagfaren domare. Utredningen föreslår emellertid
vidare att tingsrätten skall kunna bestå av tre lagfarna domare i vissa
fall. Den föreslagna regeln är fakultativ, dvs. tingsrätten får efter eget
bedömande välja att vara sammansatt med tre domare. Utredningen
förutsätter att denna mer kvalificerade sammansättning förbehålls för
mycket komplicerade skuldsaneringsärenden och ärenden där det är
fråga om stora ingrepp i rättsförhållandena mellan gäldenären och
hans borgenärer, exempelvis då det rör sig om mycket betydande
169
skuldbelopp. Remissinstanerna har inte haft något att erinra mot Prop. 1993/94:123
utredningens förslag i denna del.
Enligt min mening är det självklart att tingsrätten i ett skuld-
saneringsärende skall kunna bestå av en ensam domare. Frågan är om
en sådan sammansättning bör göras obligatorisk eller om man i en
skuldsaneringslag skall ge ett visst utrymme för en mer kvalificerad
sammansättning, exempelvis enligt utredningens förslag. Med hänsyn
till den hittillsvarande och alltjämt pågående utvecklingen med ett
ökat utrymme för endomarkompetens i tingsrätten anser jag att regeln
om endomarsammansättning bör vara obligatorisk i dessa fall. Sådan
sammansättning gäller också i de utsökningsmål som från och med
den 1 januari 1994 överklagas från kronofogdemyndighet till
tingsrätt.
Mitt förslag: På ansökan av en borgenär skall ett beslut om skuld-
sanering kunna omprövas, om gäldenären har gjort sig skyldig till
oredlighet mot en borgenär, om han i sin ansökan medvetet har
lämnat oriktiga uppgifter eller undanhållit uppgifter eller om han
i hemlighet har gynnat någon borgenär framför andra eller om gäl-
denären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är
ringa. Omprövning skall också kunna ske om gäldenären har läm-
nat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut om skatt eller
avgift eller underlåtit att lämna uppgift, trots att han är uppgifts-
skyldig och detta medför att ett beslut blivit felaktigt eller inte
fattats. Dessutom skall omprövning kunna ske om gäldenärens
ekonomiska förhållanden har förbättrats väsentligt. På ansökan av
gäldenären skall ett beslut om skuldsanering kunna ändras om det
efter beslutet om skuldsanering inträffar omständigheter som inte
kunnat förutses eller annars om synnerliga skäl föreligger. Ären-
den om omprövning skall alltid handläggas av domstol.
Insolvensutredningen: Utredningens förslag innebär jämfört med
mitt en mer begränsad rätt till omprövning på begäran av en borge-
när.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar eller lämnar förslaget
i denna del i huvudsak utan erinran. Några instanser efterlyser en
möjlighet att även ändra ett beslut om skuldsanering till nackdel för
gäldenären då det inträffar för gäldenären gynnsamma omständigheter
efter beslutet.
170
Skälen För mitt förslag: Jag har flera gånger framhållit att ett Prop. 1993/94:123
skuldsaneringsinstitut bör vara definitivt till sin karaktär. Det innebär
att ett beslut om skuldsanering slutgiltigt bör reglera en gäldenärs
totala skuldsituation. Trots att detta bör vara en bärande princip är
det enligt min mening ofrånkomligt att vissa undantag måste göras
ifrån den.
För det första bör det i likhet med vad utredningen har föreslagit
vara möjligt att ompröva ett skuldsaneringsbeslut vid vissa illojala
förfaranden från gäldenärens sida. Dessa illojala förfaranden kan vara
vidtagna såväl innan skuldsaneringsärendet aktualiserades som under
handläggningen av ärendet. Med illojala förfaranden avses att gälde-
nären på olika sätt har undanhållit egendom från borgenärerna. Ett
sådant undanhållande kan gäldenären ha gjort innan han ansöker om
skuldsanering, exempelvis i samband med tidigare verkställighetsför-
sök mot honom. Alla förfaranden som kan utgöra oredlighet mot bor-
genär enligt 11 kap. 1 § brottsbalken bör kunna föranleda ompröv-
ning. Dessutom bör omprövning kunna komma i fråga om gäldenären
i hemlighet har gynnat någon eller några borgenärer framför andra
för att därigenom kunna erhålla skuldsanering. Alla förfaranden av
det slaget som gäldenären vidtagit för att inverka på skuldsanerings-
frågans avgörande bör kunna medföra att ett beslut om skuldsanering
omprövas. Jag har i dessa delar samma uppfattning som utredningen.
Dessutom bör det uttryckligen framgå att en skuldsanering skall
kunna omprövas om gäldenären har lämnat oriktiga uppgifter i sin an-
sökan eller förtigit omständigheter av betydelse i ett skuldsanerings-
ärende. Ett exempel är att gäldenären medvetet utelämnar någon bor-
genär i sin ansökan, vilket kan medföra att den borgenären drabbas
av skuldsaneringens preklusionsverkan. En borgenär som drabbas på
detta sätt bör alltså kunna begära omprövning. Omprövning bör även
kunna ske om gäldenären har lämnat oriktig uppgift till ledning för
myndighets beslut om skatt eller avgift eller underlåtit att lämna
uppgift, trots att han är uppgiftsskyldig och detta medför att ett beslut
blivit felaktigt eller inte fattats.
För det andra bör en omprövning vara möjlig i de fall gäldenären
inte följer den betalningsplan som kan vara förenad med skuldsane-
ringen, såvida avvikelsen inte är ringa. Vad som avses med det se-
nare fallet är att gäldenären medvetet underlåter att följa den av-
betalningsplan han kan vara ålagd enligt skuldsaneringsbeslutet. Inte
varje litet avsteg från vad som åligger gäldenären bör medföra att
skuldsaneringen omprövas. Det bör därför krävas att avvikelsen inte
är ringa. Det innebär bl.a. att enstaka, kortvariga betalningsdröjsmål
inte bör kunna föranleda att skuldsaneringen upphävs. Hänsyn bör
också tas till anledningen till ettt eventuellt betalningsdröjsmål. Ju
171
mer ursäktligt dröjsmålet är desto svagare är skälen för att efter Prop. 1993/94:123
omprövning upphäva en skuldsanering.
Omprövning i dessa fall bör normalt innebära att beslutet om skuld-
sanering upphävs. Lika med utredningen finner jag inte utrymme för
någon annan rättsföljd om domstolen finner att gäldenären har handlat
illojalt eller annars grovt åsidosatt vad som åligger honom enligt
skuldsaneringsbeslutet. Domstolen bör i så fall upphäva beslutet.
Något "mellanting" som att ändra beslutet på så sätt att dess innehåll
jämkas bör inte kunna bli aktuellt i dessa fall. Det innebär att
gäldenärens ursprungliga förpliktelser blir gällande mot honom eller
med andra ord att läget återställs till hur det var innan skuldsane-
ringsbeslutet meddelades. Givetvis skall dock eventuella betalningar
och liknande som ägt rum efter beslutet avräknas.
För det fall gäldenärens ekonomiska förhållanden efter skuldsane-
ringen väsentligen har förbättrats bör omprövning också kunna ske.
Det kan vara fråga om att gäldenären erhåller en betydande inkomst-
ökning, en större tipsvinst eller liknande. Det skulle kunna uppfattas
som stötande om skuldsaneringen i sådana fall inte skulle kunna om-
prövas. I detta fall bör det finnas utrymme för att ändra ett beslut om
skuldsanering. Ofta är det inte motiverat med en så ingripande rätts-
följd som ett upphävande innebär. Här är det i stället fråga om att
korrigera exempelvis betalningsplanen så att borgenärerna kan få del
av det ökade betalningsutrymmet. I detta fall bör det dock finnas en
tidsgräns inom vilken en skuldsanering skall angripas av nu disku-
terad anledning. Denna tid bör i överensstämmelse med vad som nor-
malt bör gälla för betalningsplanen vara fem år eller den längre tid
som betalningsplanen gäller. Efter utgången av denna tid bör en
skuldsanering alltså inte kunna upphävas eller ändras, även om gälde-
närens ekonomiska förhållanden väsentligen skulle förbättras.
Omprövning vid de nyss diskuterade förhållandena bör förutsätta att
ansökan görs av en borgenär vars fordran omfattas av skuldsanerings-
beslutet men även gäldenären själv bör kunna ansöka om omprövning
i de fall omständigheterna ändrats på ett för honom ogynnsamt sätt
efter det att beslutet om skuldsanering meddelades. Det kan vara
fråga om förändringar i gäldenärens sociala eller ekonomiska situa-
tion som inte kunde förutses vid beslutet om skuldsanering. Det är
alltså fråga om situationer där gäldenären på grund av de nya, oför-
utsedda omständigheterna inte längre har förmåga att fullfölja sina
åligganden enligt beslutet om skuldsanering. I dessa fall finns det
normalt ingen anledning att upphäva hela beslutet om skuldsanering.
I stället bör beslutet ändras i dessa fall, så att det anpassas till de nya
omständigheterna. Det är alltså fråga om att korrigera ett beslut som
i efterhand visar sig vara grundat på en felaktig prognos beträffande
172
gäldenärens betalningsförmåga. För att omprövning skall bli aktuell Prop. 1993/94:123
enligt denna regel bör de nya omständigheterna vara av inte obetyd-
ligt slag. Det bör vara omständigheter som på ett avgörande sätt
påverkar gäldenärens förmåga att på längre sikt fullfölja åliggandena
enligt skuldsaneringsbeslutet.
Såväl ett beslut av kronofogdemyndigheten om frivillig skuldsa-
nering som ett beslut av rätten om tvingande skuldsanering bör kunna
bli föremål för omprövning. Oavsett vilken instans som meddelat
beslutet bör dock rätten handlägga omprövningsärendet. Det kan i
dessa fall många gånger bli fråga om förhållandevis ingående pröv-
ningar av rättskipande karaktär, vilket medför att handläggning vid
domstol ter sig naturlig.
När jag här föreslår att en skuldsanering under vissa förutsättningar
skall kunna omprövas avses alltså att gäldenären eller någon borgenär
vänder sig till domstol med en sådan begäran. Grunden för detta är
att något nytt har inträffat eller upptäckts sedan skuldsaneringen
beslutades. Detta skall inte förväxlas med den möjlighet till ompröv-
ning som regleras i 27 och 28 §§ förvaltningslagen (1986:223). För-
valtningslagen gäller för kronofogdemyndigheternas handläggning av
skuldsaneringsärenden. Det innebär - formellt sett - att en kronofog-
demyndighet efter det att den har fastställt en överenskommelse om
skuldsanering skulle kunna ompröva beslutet om fastställelse, om de
i förvaltningslagen angivna förutsättningarna föreligger. I praktiken
kan detta dock inte antas bli fallet med hänsyn till de snäva förut-
sättningar som gäller för sådan omprövning. Jag anser därför att det
inte finns behov av något uttryckligt undantag i skuldsaneringslagen
beträffande nämnda regler i förvaltningslagen.
Mitt förslag: En ansökan om skuldsanering skall inte utgöra hin-
der mot konkurs eller mot förhandling om offentligt ackord. Vissa
följdändringar görs i konkurslagen (1987:672), i ackordslagen
(1970:847) och i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer med
mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar ut-
redningens förslag utan erinran.
173
Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 4.1) framhållit att Prop. 1993/94:123
ett skuldsaneringsinstitut bör hållas isär från konkursinstitutet och
ackordsförfarandet. Det betyder inte att man kan undgå att ta ställ-
ning till hur en ansökan om skuldsanering skall förhålla sig till för-
farandena vid konkurs och ackord. Regler om förhållandet mellan
ackord och konkurs finns i 13 § ackordslagen och i 12 kap. konkurs-
lagen. Dessa regler ger inte någon större ledning vid bedömning av
frågan hur ett skuldsaneringsförfarande skall förhålla sig till konkurs
och ackord. Insolvensutredningen betonar att det med hänsyn till kon-
kursens allmänna ändamål inte gärna kan komma i fråga att låta en
ansökan om skuldsanering utgöra hinder mot konkurs. I de danska
och norska lagarna utgör också en inledd skuldsanering inget hinder
mot att ett konkursförfarande inleds. I Finland har man emellertid
valt en något annorlunda reglering. Där utgör en inledd skuldsanering
hinder mot konkurs om ansökan om konkurs görs av en borgenär.
Görs konkursansökan däremot av gäldenären själv leder ansökan till
en konkursprocess. Enligt min mening är det helt klart mest ända-
målsenligt att välja den av utredningen föreslagna lösningen. En
inledd skuldsanering skall alltså inte få hindra ett konkursförfarande.
Det förefaller därvid inte finnas någon anledning att göra skillnad på
de fall att ansökan görs av en borgenär eller av gäldenären.
Liksom utredningen anser jag också att det är rimligt att en ansökan
som gäldenären gör om förhandling om offentligt ackord (se 11 §
ackordslagen) får inverka på en tidigare ingiven ansökan om skuld-
sanering på det sättet att skuldsaneringsansökan skall förklaras
vilande. Om ackordsförhandlingarna mynnar ut i ett beslut om fast-
ställelse av ackord, bör det innebära att en tidigare gjord ansökan om
skuldsanering förfaller. En erinran om det nya skuldsaneringssystemet
bör för tydlighetens skull tas in i ackordslagen. Innan en gäldenär
ansöker om förhandling om offentligt ackord har regelmässigt en god
man förordnats enligt ackordslagen (se 2-6 §§ ackordslagen). Ett
sådant förordnande bör enligt min mening inte verka hindrande för
ett skuldsaneringsförfarande. Än mindre bör en ansökan om ett sådant
förordnande göra det. Någon bestämmelse om detta bedömer jag inte
som nödvändig i en skuldsaneringslag. Lika med utredningen anser
jag det nämligen vara mindre sannolikt att det i ett särskilt fall kan
vara mer förenligt med gäldenärens intresse att försöka träffa en
uppgörelse med borgenärerna i form av ackord än att fullfölja ett
redan inlett skuldsaneringsförfarande.
Utredningen föreslår också en ändring i konkurslagen. Förslaget
innebär att borgenärerna inte under pågående skuldsaneringsför-
farande måste begära att gäldenären skall försättas i konkurs för att
hindra att frister för återvinning löper ut. Visserligen bör, som sagts,
174
ett skuldsaneringsförfarande inte hindra att en borgenär ansöker om Prop. 1993/94:123
att gäldenären skall försättas i konkurs. Det förefaller dock omoti-
verat att en konkursansökan skall behöva ges in enbart därför att åter-
vinningsfristerna kräver det. Enligt min mening bör därför det tas in
en regel i konkurslagen enligt utredningens förslag. Detta föranleder
också en följdändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Mitt förslag: Ett införande av en skuldsaneringslag föranleder
ändringar i annan lagstiftning. Detta gäller 11 kap. 1 och 3 §§
brottsbalken, 17 § lagen (1936:81) om skuldebrev, 7 §
kreditupplysningslagen (1973:1173), 5 § lagen (1982:188) om
preskription av skattefordringar m.m. 6, 7 och 11 §§
utsökningsregisterlagen (1986:617), 2 och 3 §§ lagen (1993:892)
om ackord rörande statliga fordringar m.m. och 11 § lagen
(1993:000) om avdrag för underskott av näringsverksamhet.
Insolvensutredningen: Utredningens förslag överensstämmer i sak
med mitt förslag vad gäller ändringarna i brottsbalken, kreditupplys-
ningslagen, lagen om preskription av skattefordringar och utsöknings-
registerlagen. Konsekvensändringarna i skuldebrevslagen, rättshjälps-
lagen, i lagen om ackord rörande statliga fordringar m.m. och i lagen
om avdrag för underskott i näringsverksamhet samt den nya paragra-
fen i sekretesslagen har ingen motsvarighet i utredningens förslag.
Utredningen föreslår också ändringar i äktenskapsbalken, föräldra-
balken, skadeståndslagen och utsökningsbalken som inte har någon
motsvarighet i mitt förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar utredningens förslag
i huvudsak utan erinran. Några instanser påpekar att det finns ett
behov av att göra vissa ändringar i andra lagar.
Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare berört behovet av vissa
följdändringar i annan lagstiftning, såsom i konkurslagen, ackords-
lagen och i försäkringsavtalslagen (se avsnitt 4.8.1) samt i rätts-
hjälpslagen (se avsnitt 4.2) och sekretesslagen (se avsnitt 4.7.5). även
i övrigt bör vissa ändringar göras i annan lagstiftning till följd av att
en skuldsaneringslag införs.
Straffrättsliga bestämmelser
Av brottsbalkens regler om brott mot borgenärer blir såväl 11 kap.
175
I § första stycket brottsbalken om oredlighet mot borgenärer som Prop. 1993/94:123
bestämmelserna i 11 kap. 3 § första stycket brottsbalken om vårds-
löshet mot borgenärer och i 11 kap. 4 § första stycket brottsbalken
om mannamån mot borgenärer tillämpliga såvitt avser förhållandena
vid skuldsanering. Även andra straffrättsliga bestämmelser kan kom-
ma att aktualiseras i anslutning till skuldsaneringsförfarandet,
exempelvis strafföreskriftema om osann och vårdslös försäkran i
15 kap. 10 § brottsbalken. Lika med utredningen anser jag att
II kap. 1 § andra stycket brottsbalken bör ändras så att den blir
tillämplig även vid skuldsanering. Lagrådet har ifrågasatt om inte
11 kap. 3 § andra stycket brottsbalken och 11 kap. 4 § andra stycket
brottsbalken bör ändras på motsvarande sätt. Enligt min mening är
det givet att motsvarande ändring bör göras i 11 kap. 3 § andra
stycket brottsbalken. Det är däremot inte givet att någon ändring
också bör göras i 11 kap. 4 § andra stycket brottsbalken. Där talas
om att den som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar
betalning eller annan förmån kan dömas för mannamån mot borge-
närer. Vid ackord är förhållandena sådana att en gäldenär kan ha
medel till sitt förfogande vilka han kan disponera på ett sätt som
beskrivs i det aktuella stycket. Vid skuldsanering är det däremot med
tanke på skuldsaneringsinstitutets konstruktion inte möjligt för en
gäldenär att ha några medel, utöver vad han skall få förbehålla sig för
sin omedelbara försörjning, att disponera på detta sätt. Om gälde-
nären har medel till sådan disposition innebär det att han har förfarit
på ett sådant sätt som är straffbart enligt andra regeler i 11 kap.
brottsbalken. Dessutom kan ett sådant förfarande utgöra grund för
omprövning. I skuldsaneringslagen föreslås också en ogiltighetsregel
som kan vara tillämplig i ett sådant fall. Enligt min mening finns det
därför inte anledning att i 11 kap. 4 § andra stycket göra någon
ändring i anledning av att en skuldsaneringslag införs.
Skatterättsliga bestämmelser m. m.
På området för skatter och allmänna avgifter finns bestämmelser om
bl.a. eftergift av skatte- och avgiftsfordringar. Bestämmelserna om
eftergift på den indirekta skattens område tar sikte på helt andra
grunder för eftergift än gäldenärens trångmål i indrivningssituationen.
Motsvarande gäller i fråga om arbetsgivaravgifter. Att dessa bestäm-
melser skall finnas kvar även om en skuldsaneringslag införs är klart.
I fråga om direkt inkomst- och förmögenhetsskatt finns inga bestäm-
melser om eftergift, bortsett från vad som gäller om s.k. dödsbobe-
frielse, varför det inte heller här uppkommer något ändringsbehov.
Det är bara på bötesområdet som det finns eftergiftsbestämmelser
176
med ett tillämpningsområde som helt eller delvis sammanfaller med Prop. 1993/94:123
det som bör gälla för skuldsanering. Frågan är då om behovet av
dessa bestämmelser bortfaller om en skuldsaneringslag införs eller om
det rentav skulle medföra några svårigheter att låta bestämmelser
finnas kvar parallellt med skuldsaneringsinstitutet. Ett skäl till att
eftergift kan bli aktuell vid sidan av en möjlighet till skuldsanering är
att det kan finnas fall där det bara finns en enda borgenär, eller
åtminstone bara en borgenär som har så stor fordran att denna har
någon egentlig betydelse för möjligheterna att sanera gäldenärens
ekonomi. Skuldsanering framstår i den situationen som ett onödigt
tidsödande och resurskrävande förfarande. Det är inte ovanligt att
staten som borgenär i fråga om offentligrättsliga fordringar befinner
sig i den nu beskrivna situationen. Det som nu har sagts visar att
även sådana eftergiftsbestämmelser som tar sikte på indrivningssitua-
tionen bör få finnas kvar vid sidan av ett skuldsaneringsinstitut.
I fråga om eftergiftsbestämmelser som inte alls har med indriv-
ningssituationen att göra behövs inte någon särskild reglering.
Skatteindrivningsutredningen föreslår i sitt betänkande (SOU
1987:10) att det skall införas utvidgade möjligheter att inom skatte-
och avgiftsområdet efterge fordringar (betänkandet s. 377 ff). För-
slaget har inte i den delen lett till lagstiftning. I prop. 1992/93:198
om indrivning av statliga fordringar m.m. har föredragande statsrådet
i stället valt att avvakta vad som händer med den fortsatta bered-
ningen av Insolvensutredningens förslag om skuldsaneringslag. Det
är inte aktuellt att i det här sammanhanget föreslå en generell regel
om eftergift. Däremot föreslår jag att lagen om ackord rörande stat-
liga fordringar m.m. kompletteras med en bestämmelse om att skatte-
myndighet får godta ett förslag om frivillig skuldsanering om förut-
sättningarna för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen är upp-
fyllda.
Som jag tidigare har sagt bör en skuld som har skrivits ned eller
fallit bort genom ett beslut om skuldsanering inte kunna utnyttjas för
att göra avdrag för underskott av näringsverksamhet. Flera remissin-
stanser har framhållit att detta bör framgå uttryckligen av kommunal-
skattelagen. I prop. 1993/94:50 har regeringen föreslagit att kom-
munalskattelagens bestämmelser om avdrag för underskott av närings-
verksamhet flyttas till en särskild lag, lagen (1993:1539) om avdrag
för underskott av näringsverksamhet. Enligt min mening bör en regel
om att avdrag inte medges för underskott till den del underskottet
motsvarar skulder som har fallit bort genom beslut om skuldsanering.
Enligt mitt förslag till skuldsaneringslag kan endast fysiska personer
komma i fråga för skuldsanering. Eftersom det däremot enligt mitt
förslag inte är något hinder för en före detta näringsidkare att erhålla
177
12 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 123
skuldsanering kan fall emellertid tänkas då ett skuldsaneringsbeslut Prop. 1993/94:123
ändå omfattar skulder som har uppkommit i näringsverksamhet.
Preskriptionsregler
Införandet av en skuldsaneringslag föranleder också överväganden be-
träffande enskildheter i en del andra rättsliga regleringar, t.ex.
reglerna om preskription av fordringar. Någon ändring behöver enligt
min mening inte göras i preskriptionslagens (1981:130) bestämmelser
om preskriptionsavbrott. I 5 § tredje punkten preskriptionslagen sägs
att preskription avbryts temporärt (jfr 7 § preskriptionslagen) genom
att borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar
fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos exekutiv myndighet
eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om
offentligt ackord. I förarbetena (se prop. 1979/80:119 s. 97) nämns
bl.a. att en anmälan av en fordran efter kallelse på okända borgenärer
skall omfattas av regeln i 5 § tredje punkten preskriptionslagen. Om
en borgenär anmäler sin fordran i ett skuldsaneringsförfarande inför
kronofogdemyndigheten eller rätten blir en sådan åtgärd preskrip-
tionsavbrytande enligt den redovisade föreskriften i preskriptions-
lagen. Någon ändring i preskriptionslagen behövs inte i detta eller
andra hänseenden. I avsnitt 4.4 har jag berört frågan om det i skuld-
saneringslagen bör införas någon motsvarighet till regeln i 10 § pre-
skriptionslagen.
I fråga om skattefordringar m.m. gäller den särskilda lagen
(1982:188) om preskription av sådana fordringar. I denna lag finns
en bestämmelse om framskjutet preskriptionsinträde för den händelse
god man enligt ackordslagen förordnas innan den för skattefordringar
o.dyl. gällande femårstiden gått ut (se 5 §). I detta fall preskriberas
fordringen tidigast två år efter utgången av det kalenderår då förord-
nandet meddelades eller, om ackord kommer till stånd, efter utgången
av det kalenderår då ackordet skall vara fullgjort. Enligt paragrafens
andra stycke gäller dock inte regeln om förlängning av preskriptions-
tiden om god man förordnas under den tid preskriptionstiden är för-
längd på grund av särskilt beslut om preskriptionsförlängning (9 §).
Med hänsyn till sitt förslag om att skattefordringar bör omfattas av
en skuldsaneringslag föreslår utredningen att en ändring bör göras
även i 1982 års lag. Jag instämmer i denna bedömning.
Skuldebrevsrättsliga frågor
Varken Insolvensutredningens förslag eller det till Lagrådet re-
mitterade förslaget innehåller något förslag om ändring i skulde-
178
brevslagen. Prop. 1993/94:123
I ett avseende kan det emellertid vara befogat att för tydlighetens
skull göra ett tillägg i skuldebrevslagen. Om ett löpande skuldebrev
efter en skuldsanering kommer i en godtroende förvärvares hand bör
förvärvaren givetvis inte på grund av skuldebrevet kunna göra någon
rätt gällande mot gäldenären. Detta torde följa av grunderna för 17 §
skuldebrevslagen utan att skuldsanering där uttryckligen räknas upp
bland de bestående invändningarna. Med hänsyn till att regleringen
i 17 § skuldebrevslagen är avsedd att vara uttömmande bör dock en
ändring göras så att det, liksom i den danska skuldebrevslagen,
uttryckligen föreskrivs att en skuldsanering får verkan även mot en
godtroende förvärvare av ett löpande skuldebrev.
Registerfrågor
En särskild fråga är i vad mån beslut rörande skuldsanering bör bli
föremål för registrering, utöver den diarieföring som sker hos den
handläggande myndigheten. I de nordiska lagarna om skuldsanering
finns bestämmelser om registrering utformade på skilda sätt. Med
hänsyn till det skydd mot säraktioner från borgenärernas sida som jag
i det föregående har föreslagit i en skuldsaneringslag är det nöd-
vändigt att beslutet om att inleda skuldsanering registreras i utsök-
ningsregistret. Bara på det sättet kan man motverka att exekutiva åt-
gärder felaktigt vidtas under handläggningen av en ansökan om skuld-
sanering. En registrering är av betydelse också från en annan syn-
punkt, nämligen med tanke på att kronofogdemyndigheten i fråga om
böter m.m. kan besluta om eftergift. Enligt utredningen bör det nu
sagda föranleda en ändring i bl.a. 6 § utsökningsregisterlagen
(1986:617). Jag instämmer i den bedömningen.
Lika med utredningen anser jag att en ändring bör göras även i
kreditupplysningslagen (1973:1173) så att det framgår att en per-
sonupplysning får innehålla uppgift även om betalningsförsummelse
som lett till inledande av skuldsanering (se 7 §).
De handläggande myndigheterna kan dessutom ha behov av att kun-
na använda sig av databaserade register för att på ett rationellt sätt
kunna handlägga skuldsaneringsärenden. Detta bör närmare regleras
i förordningsform.
Övrigt
Enligt mitt förslag omfattas inte fordringar på familjerättsliga
underhållsbidrag av en skuldsanering. Några ändringar behöver där-
för inte, som Insolvensutredningen föreslår, göras i äktenskapsbalken
179
eller föräldrabalken.
Utredningen föreslår att en ändring också görs i regeln om jämk-
ning av skadestånd i 6 kap. 2 § skadeståndslagen, så att det i denna
paragraf tas in en hänvisning till vad som kommer att gälla beträf-
fande skuldsanering. Enligt min mening är en sådan hänvisning inte
nödvändig.
Införandet av en skuldsaneringslag kommer att medföra att nya ru-
tiner m.m. måste tillskapas hos flera olika myndigheter. Detta gäller
i första hand kronofogdemyndigheterna, men även domstolsväsendet
och olika kommunala instanser berörs på ett påtagligt sätt av att en
skuldsaneringslag införs enligt förslaget. Flera andra myndigheter,
företag och andra sammanslutningar berörs också indirekt. En ny
skuldsaneringslag kommer också att innebära att det uppstår ett inte
obetydligt utbildningsbehov. Det gäller all den personal med budget-
rådgivande funktioner inom den kommunala sektorn och personal hos
kronofogdemyndigheter och domstolar. Som jag redan har antytt
kommer också införandet av en skuldsaneringslag att kräva att
allmänheten får en bred och lättillgänglig information om villkoren
för att erhålla skuldsanering och om hur förfarandet är reglerat. Det
kommer också krävas att blanketter för ansökan om skuldsanering,
dataprogram för hantering av ärendena m.m. utarbetas och utvecklas.
Det är alltså i huvudsak tre olika frågor som gör sig starkt påminda
i samband med att en ny skuldsaneringslag införs, nämligen organisa-
tions-, utbildnings- och informationsfrågor. För att den nya lagen
skall kunna fylla sin funktion redan från början är det viktigt att allt
detta förbereds väl inför ikraftträdandet. Detta underströks kraftigt
vid mötet den 4 november 1993. Berörda myndigheter, dvs. Konsu-
mentverket, Riksskatteverket, Socialstyrelsen och Domstolsverket,
kommer därför i dag att få regeringens uppdrag att vidta de åtgärder
som krävs för ett genomförande av den nya lagen.
Riksdagen har uttryckt önskemål som innebär att skuldsanerings-
lagen bör träda i kraft tämligen omgående. Å andra sidan torde den
förberedelsetid som krävs för att det nya institutet skall fungera bra
redan från början vara relativt lång, enligt företrädare för krono-
fogdemyndigheterna - vilkas insatser ju är centrala - uppåt ett år.
Riksskatteverket har också i en skrivelse till regeringen (Ju Dnr 94-
200) hemställt att genomförandetidpunkten i detta förslag bestäms till
den 1 november 1994. För min del ser jag det som svårt att vänta så
länge. Det synes dock inte vara försvarligt att låta den nya lagen
Prop. 1993/94:123
180
träda i kraft tidigare än den 1 juli 1994.
Prop. 1993/94:123
Insolvensutredningen konstaterar att ett införande av en skuldsane-
ringslag oundvikligen drar med sig vissa kostnader för det allmänna.
Utredningen antar samtidigt att ett skuldsaneringsinstitut också
innebär att samhället kan göra vissa besparingar. Utredningens slut-
sats blir att ett skuldsaneringsinstitut inte utgör en samhällsekonomisk
minuspost. Enligt utredningen uppstår besparingar genom att indriv-
ningskostnaderna hos de exekutiva myndigheterna minskar och genom
att kostnaderna för socialbidrag minskar. Dessutom utgår utredningen
ifrån att skattebortfallet blir mindre i och med att ett skuldsane-
ringsinstitut medför att flera människor återkommer till ordnat för-
värvarbete. Antalet konkurser kan också komma att minska enligt
utredningen. De samhällsekonomiska vinster som är förknippade med
att en skuldsaneringslag införs är svåra att beräkna med någon större
exakthet. Vissa uppskattningar kan dock göras, vilket jag återkommer
till.
Utredningen beräknar den totala kostnaden för staten till 46,5 mkr.
Denna kostnad fördelar sig på följande sätt. 24 mkr avser kostnader
för den gode mannen, 5 mkr avser kostnader för kungörelser, cirka
12 mkr avser ökade personalkostnader m.m. hos domstolarna och
5,5 mkr avser ökade kostnader hos de exekutiva myndigheterna. Ut-
redningen räknar inte med att några extra kostnader skall behöva
uppstå hos socialnämnderna. Vad gäller personalkostnader vid dom-
stol är den beräknade siffran en nettosiffra, dvs. utredningen utgår
ifrån att en viss del av den tillkommande skuldsaneringsärendena
kommer att kunna fullgöras av personal som frigörs i och med att
antalet konkursärenden minskar. Utredningen använder därvid som
en norm att 1 000 ärenden kräver en domare, en notarie och fem
biträden. Kostnaden för dessa beräknas inklusive lönekostnadspålägg
till totalt 1 542 000 kr (376 700 kr för en assessor, 213 500 kr för en
notarie och 196 400 kr per biträde).
De förslag jag nu lägger fram avviker i vissa avseenden väsentligt
från utredningens förslag. Det finns också anledning att ha i minnet
att utredningens beräkningar bygger på siffror från år 1990. Utred-
ningen räknar med att antalet ansökningar om skuldsanering inled-
ningsvis åtminstone kan komma uppgå till 8 000 - 10 000 per år.
Flera remissinstanser kritiserar förslaget utifrån kostnadseffektivi-
181
tetssynpunkter. Ett system som innebär att gäldenären måste vända Prop. 1993/94:123
sig till flera olika instanser kan inte från kostnadsynpunkt vara
försvarbart sägs det bland annat. Det framhålls också från flera håll
att den föreslagna modellen innebär risker för dubbelarbete och där-
med onödiga kostnader. Vad som främst avses är risken för att kro-
nofogdemyndigheten och den gode mannen kommer att utföra "sam-
ma" arbete. Utredningens förslag kritiseras också för att det inte till
fullo anvisar hur det nya institutet skall finansieras. Några instanser
har också synpunkter på utredningens beräkningar. I korthet kan
dessa senare synpunkter sägas gå ut på att utredningen har under-
skattat kostnaderna för såväl domstols- som exekutionsväsendet.
Domstolsverket och Stockholms tingsrätt framhåller att utredningens
jämförelse med konkursmål inte är realistisk. Dessa instanser utgår
ifrån att ett skuldsaneringsärende är mer arbetskrävande än ett kon-
kursmål. Domstolsverket antar att årskostnaden för domstolsväsendets
del hamnar på cirka 21 mkr (i stället för cirka 12 mkr som utred-
ningen antar). Därvid utgår man ifrån att 1 000 ärenden kräver
3 domare, 3 notarier och 4 biträden, vilket är ungefär dubbelt så
personalkrävande som vad utredningen antar. Från Stockholms tings-
rätt påpekas också att det på lönekostnaden bör göras ett generellt
påslag om 15 procent för lokaler, utrustning, förbrukningsmaterial
m.m. Riksskatteverket beräknar att utredningens förslag kräver ett
resurstillskott för exekutionsväsendets del motsvarande 100 årsarbets-
krafter, vilket är avsevärt mer än vad utredningen utgår ifrån. Inklu-
sive vissa påslag för lokaler och utrustning m.m. beräknas kostnaden
för dessa 100 tjänster till cirka 29 mkr. Detta skall jämföras med
5.5 mkr enligt utredningen.
Innan jag går vidare och presenterar mina beräkningar kan det fin-
nas anledning att något uppehålla sig vid hur man i övriga nordiska
länder beräknar kostnaderna för sina förfaranden. Dessa beräkningar
kan vara av visst värde för att man skall få en ungefärlig uppfattning
om vilka bruttokostnader ett skuldsaneringsförfarande kan föra med
sig.
I Danmark har ett skuldsaneringsinstitut varit i bruk sedan år 1984.
År 1991 anhängiggjordes totalt 7 745 ansökningar, varav 2 161 ledde
till skuldsanering. Av vissa tillgängliga uppgifter från S- og
Handelsretten i Köpenhamn kan följande beräkningar göras för
danska förhållanden. Av 1 389 ansökningar ledde cirka 20 procent till
skuldsanering. Domstolens arbete med dessa ansökningar beräknas till
2.5 timmar per ärende. Arbetet med resterande 80 procent av ansök-
ningarna beräknas till 1,5 timmar per ärende. Om man beräknar do-
marens årsarbetstid till 1 600 timmar innebär det att dessa ärenden
vid domstolen krävt ungefär en och en halv domartjänst. Till detta
182
kommer viss del av en kontorists arbetstid. Grovt avrundat kan man Prop. 1993/94:123
beräkna personalkostnaden vid denna domstol till två årsarbetss-
krafter. Om man multiplicerar detta med sex skulle man för hela
landet få en personalkostnad som motsvarar 12 årsarbeten eller
9 domartjänster och tre kontoristtjänster. Mycket ungefärligt mot-
svarar detta en årskostnad på 5 mkr (12x 12x 35 000). Kostnaderna
för den gode mannen är hos S- og Handelsretten 5,1 mkr (4,3 mil-
joner DKK). På riksbasis skullde detta betyda 30,6 mkr. Bland de
uppgifter jag har tillgång till från Danmark saknas uppgifter om
kostnader för kungörelser, arbete hos exekutiva och sociala myn-
digheter och kostnader för information, blanketter och administration
(exklusive personal). Kostnaderna för skuldsaneringsförfarandet i
Danmark torde emellertid med en årsvolym om knappt 8 000 ansök-
ningar uppgå till åtminstone 50 mkr.
I Norge har skuldsaneringslagen trätt i kraft den 1 januari 1993.
Där har man beräknat en initialkostnad på 26,7 mkr. Detta avser
förberedande arbete av olika slag. Dessutom har man beräknat års-
kostnaden för 1993 till 64,3 mkr. Det senare under den förutsätt-
ningen att antalet ansökningar uppgår till 10 000. Kostnaderna antas
öka med 4,4 mkr per 1 000 ansökningar som överstiger 10 000 an-
sökningar. De beräknade kostnaderna fördelar sig enligt följande:
22,8 mkr avser lönekostnader m.m. för 71,5 nya tjänster inom
exekutions- och domstolsväsendet. 14,2 mkr avser ersättning till den
gode mannen och 19 mkr avser kostnader för kungörande, porto
m.m. Därutöver beräknas cirka 1 mkr för drift av ADB-register och
2,6 mkr för 9 tjänster hos namsmannen (kronofogdemyndigheten) för
att syssla med uppföljning, rådgivning och kontakter med de lokala
socialkontoren. För information och utbildning m.m. på kommunal
nivå har anslagits cirka 4,5 mkr.
I Finland beräknar man kostnaderna för skuldsaneringslagen till
omkring 17,2 miljoner finska mark. Av denna siffra avser 7,2 mil-
joner mark personalkostnader hos domstolarna och 10 miljoner mark
kostnader för allmän rättshjälp m.m. Beräkningarna bygger på en
uppskattning av ärendevolymen till 6 000 - 8 000 ärenden per år. I
den finländska propositionen framhålls att beräkningarna är unge-
färliga och att det är fråga om uppskattningar som är svåra, för att
säga omöjliga i vissa fall, att göra.
Under beredningen av detta lagstiftningsärende har vissa beräk-
ningar gjorts av såväl debet- som kreditsidan av att ett skuldsane-
ringsinstitut införs. Som alltid när det görs prognoser av det här
slaget finns det flera osäkerhetsmoment. Inte minst är det mycket
svårt att uppskatta vilken årlig ärendevolym som kan förväntas. Det
är också osäkert vilket uppdämt behov som kan finnas och därmed
183
initialt föranleda ett stort antal ansökningar. Det är även svårt att Prop. 1993/94:123
beräkna hur stor andel av det totala antalet ansökningar som kommer
att leda till att skuldsanering inleds respektive beviljas. Dessa ärenden
kommer antagligen att bli väsentligt mycket mer arbetskrävande att
handlägga än de ärenden som kan avgöras på ett tidigt stadium av
förfarandet. De senare ärendena behöver inte blir särskilt arbets-
krävande. Därmed kan de också bli förhållandevis billiga att hand-
lägga. Inte minst av det skälet är mitt förslag att kronofogdemyndig-
heten skall ha en reell möjlighet att tidigt avslå ansökningar som
uppenbart inte kan leda till att skuldsanering beviljas viktigt när det
gäller att begränsa kostnaderna.
I det följande skall jag redovisa de uppskattningar som har kunnat
göras beträffande de ekonomiska konsekvenserna av en skuldsane-
ringslag. Först skall jag redovisa vilka kostnader som en skuldsa-
neringslag kan medföra för staten. Därefter redovisas de samhälls-
ekonomiska vinster som man kan förvänta sig i och med att en skuld-
saneringslag införs.
I förhållande till Insolvensutredningens förslag är mitt förslag annor-
lunda på två väsentliga punkter. Funktionen med en god man finns
inte i mitt förslag. Dessutom innebär mitt förslag att utrednings-
ansvaret har placerats på kronofogdemyndigheten som också ges vissa
beslutsfunktioner. Domstolarnas befattning med skuldsaneringsären-
den torde därmed bli avsevärt mindre enligt mitt förslag än Insol-
vensutredningens.
Införandet av en skuldsaneringslag kommer att medföra vissa kost-
nader avseende utbildning, information och framtagande av blanketter
samt utarbetande av vissa ADB-rutiner. Flera av dessa poster kom-
mer vara av engångskaraktär, medan vissa andra kommer att vara lö-
pande. Initialt behövs vissa utbildningsinsatser för den personal som
skall handlägga skuldsaneringsärenden vid olika instanser. Det gäller
huvudsakligen personal verksam inom den kommunala sektorn och
vid kronofogdemyndigheter och domstolar. Informationsmaterial rik-
tat till allmänheten behöver arbetas fram och tryckas upp samt distri-
bueras. Samma sak gäller för ansökningsblanketter. Vissa ADB-ru-
tiner kan också behöva utvecklas. Det är en viktig del av förbe-
redelserna inför ikraftträdandet av lagen att allt detta ges tillräckliga
resurser. I Norge har man inför ikraftträdandet av en skuldsanerings-
lag där anslagit drygt 26 mkr för detta. Av detta belopp avser drygt
10 mkr nyanskaffningar m.m. av persondatorer. Drygt 7 mkr avser
184
utbildningsinsatser och 6,5 mkr avser nyanskaffning av inventarier Prop. 1993/94:123
m.m. 3 mkr avser framtagande av informationsmaterial för allmän-
heten. Det är inte lätt att uppskatta vilket behov av motsvarande
investeringar som föreligger hos oss och vad det i så fall skulle kunna
komma att kosta. Ett rimligt antagande är emellertid att dessa initial-
kostnader hos oss inte behöver bli större än vad man har beräknat i
Norge. Frågan är om de kan antas bli mindre. Särskilt kronofogde-
myndigheterna är sedan tidigare förhållandevis väl tillgodosedda vad
gäller datorstöd i olika former. Detta kan bidra till att den nu
diskuterade kostnaden kan nedbringas avsevärt. En annan omständig-
het som kan bidra till att hålla kostnaderna nere är att det redan har
pågått viss försöksverksamhet på olika håll i landet med skuldsane-
ring. I vissa fall har sådan verksamhet pågått i flera år. Detta gäller
inte bara hos kronofogdemyndigheterna utan även inom den sociala
sektorn hos socialbyråer och den kommunala konsumentvägledningen.
De kommunala instanser som sysslar med budgetrådgivning och lik-
nande behöver dock initialt ett visst resurstillskott för att kunna
effektivisera och förstärka den verksamheten.
Sammanfattningsvis kan sägas att de initiala kostnaderna av en-
gångskaraktär är svåra att uppskatta till ett bestämt belopp. Mycket
grovt kan de dock för införandet på alla plan uppskattas till cirka
25 mkr.
Jag skall nu övergå till att behandla vilka löpande kostnader som är
förbundna med att en skuldsaneringslag införs. De största kostnader-
na kommer att uppkomma hos kronofogdemyndigheterna. Dessa myn-
digheter skall ansvara för den huvudsakliga utredningen i ärendena
och också fatta de inledande besluten samt i vissa fall också slutligt
avgöra ärendena. Kronofogdemyndigheterna kommer också att svara
för nödvändig registrering.
För att över huvud taget kunna göra några uppskattningar måste
man utgå ifrån en viss ärendevolym. I Danmark hade man år 1991
knappt 8 000 ansökningar. Med hänsyn tagen till vår större folk-
mängd skulle detta för svenskt vidkommande betyda cirka 15 000
ärenden om året. Förhållandena i Danmark och Sverige torde i det
stora hela vara likartade. Förhållandena har inte heller i någon
väsentlig utsträckning ändrats från år 1991 fram till i dag. En stor
skillnad mellan det danska systemet och det system som jag föreslår
är att många "ansökningar" hos oss aldrig kommer att nå kronofogde-
myndigheterna eftersom de inte kommer vidare ifrån det första steget
hos de sociala myndigheterna och hos de kommunala budgetrådgivar-
na. Rådgivning hos budgetrådgivare och andra sociala instanser
kommer att medföra att vissa personer kan reda ut sina ekonomiska
problem utan att behöva ansöka om skuldsanering. För vissa andra
185
personer är förhållandena sådana att de efter rådgivning bedömer det Prop. 1993/94:123
som utsiktslöst att ansöka om skuldsanering. Ett stort antal personer
med ekonomiska problem kommer dock givetvis att göra ett försök
med en ansökan om skuldsanering. Jag uppskattar det antal ansök-
ningar som årligen kan komma in till kronofogdemyndigheterna till
12 000. Dessa ansökningar kan delas in i tre kategorier; de som
kommer att avvisas eller avslås efter en initial prövning, de som
kommer att avslås efter en mer ingående prövning och de som kom-
mer att leda till skuldsanering hos kronofogdemyndigheten eller ett
överlämnade därifrån till tingsrätt. Den första kategorin kommer att
vara avsevärt mindre arbetskrävande än de två senare kategorierna.
De två senare kan antas vara inbördes likvärdiga vad gäller kravet på
arbetsinsats från kronofogdemyndigheternas sida. Riksskatteverket har
i sitt remissvar beräknat att kronofogdemyndigheterna behöver ett
resurstillskott motsvarande 100 årsarbetskrafter (cirka 25,5 mkr) om
organisationen ges ett utvidgat ansvar för utredningen i skuldsane-
ringsärendena. Denna beräkning bygger ett antagande om en årlig
ärendemängd om 10 000 ärenden och en arbetsinsats om två arbets-
dagar per ärende. En arbetsinsats om två dagar per ärende förefaller
mig orimligt stor om man talar om en genomsnittlig arbetstidsåtgång.
Insolvensutredningens uppskattning för domstolarnas del att ett skuld-
saneringsärende arbetsmässigt skulle motsvara ett konkursärende före-
faller å andra sida alldeles för knappt tilltagen. En bättre måttstock
torde vara den uppskattning som har gjorts av Domstolsverket och
som i viss mån torde vara överförbar till förhållandena hos de
exekutiva myndigheterna. Detta skulle kunna innebära följande.
Utgångspunkten är alltså att det årligen kommer in 12 000 ärenden
till kronofogdemyndigheterna. I Danmark leder cirka 20-25 procent
av ansökningarna till skuldsanering. Med ledning av detta förhållande
kan man anta att 8 000 av dessa kan avgöras efter en initial prövning.
Att siffran inte sätts högre (75 procent motsvarar ju 9 000 ärenden)
beror på att man kan anta att den första sållningen hos de kommunala
budgetrådgivarna inom socialtjänsten eller inom konsumentvägled-
ningen medför att en större andel av de ansökningar som når krono-
fogdemyndigheterna också kan leda till att skuldsanering beviljas eller
att ärendet lämnas över till tingsrätten. 4 000 beviljade skuldsa-
neringar (härmed avses såväl sådana som faktiskt beviljas som sådana
som avslås efter en mer ingående prövning) stämmer också bra
överens med de danska siffrorna justerade efter skillnaderna i
folkmängd (i Danmark beviljades år 1991 skuldsanering i 2 161 fall).
I Norge beräknas ett ärende som inte leder till skuldsanering kräva
5,5 timmars arbete hos namsmannen och 2 timmars arbete av den go-
de mannen, dvs. totalt 7,5 timmars arbetsåtgång. Med hänsyn taget
186
till att den av mig föreslagna modellen innehåller större möjligheter Prop. 1993/94:123
att avgöra ett ärende tidigt än den norska modellen kan man förmoda
att arbetsåtgången hos oss kan bli mindre. Nämnas kan också att man
i Danmark beräknar att en domare i genomsnitt sysslar med ett skuld-
saneringsärende cirka 2,5 timmar. Denna genomsnittssiffra innefattar
även de ärenden i vilka skuldsanering beviljas. Till detta kommer i
Danmark en inte obetydlig arbetsinsats av den gode mannen.
Det nyss sagda skulle för svenska förhållanden kunna översättas till
följande. 8 000 ärenden som avgörs efter en initial prövning kan be-
räknas kräva 5 timmars arbete hos kronofogdemyndigheten. Detta in-
kluderar arbete av såväl kronofogde som kontorspersonal. En mycket
stor del av denna genomsnittliga arbetsåtgång kan man förmoda kom-
mer att få ägnas åt att granska att ansökan är korrekt och komplett.
Själva beslutsfattandet skall inte behöva vara särskilt tidskrävande.
Totalt skulle detta bli 40 000 arbetstimmar. Om en ungefärlig års-
arbetstid om 1 600 timmar kan anses gälla skulle det innebära att
dessa ärenden kräver 25 årsarbetskrafter.
De resterande 4 000 ärendena kommer att bli avsevärt mer arbets-
krävande. För dessa kan försiktigtvis följande beräkningar göras.
I Norge räknar man med att namsmannen skall syssla med sådana
mer arbetskrävande ärenden i 10-12 timmar och att dessutom den go-
de mannen skall lägga ned 10 timmars arbete i dessa fall, dvs totalt
20-22 timmars arbete. Helt klart är att dessa ärenden kommer att bli
förhållandevis arbetskrävande. Med tanke på att dessa ärenden
emellertid redan inledningsvis kommer att vara väl förberedda genom
de höga krav som ställs på ansökans innehåll och utformning kan man
emellertid utgå ifrån att det inte krävs riktigt så mycket arbete.
Riksskatteverket har i sitt remissvar nämnt två dagar som arbets-
åtgång för kronofogdemyndigheten i ett system med utvidgat ansvar
för myndigheten. Denna arbetsåtgång bedömer jag, som jag nyss har
nämnt, som alldeles för högt beräknad om man talar om en genom-
snittlig arbetsåtgång för samtliga ärenden som kommer in. Siffran kan
däremot bedömas som realistisk när det gäller den nu diskuterade
kategorin av ärenden. Två arbetsdagar motsvarar 16 timmar. Med
4 000 ärenden innebär det totalt 64 000 timmar vilket i sin tur
motsvarar 40 årsarbetskrafter. 12 000 ärenden skulle alltså med dessa
beräkningar kräva totalt 65 årsarbetskrafter hos kronofogdemyndig-
heterna. Dessa årsarbetskrafter består av såväl rättsbildad personal
som kontorspersonal m.fl. Högt räknat kan man uppskatta årskost-
naden för denna arbetskraft till 360 000 kr per år inklusive LKP.
Totalt för 65 tjänster skulle det innebära 23,4 mkr. Som jämförelse
kan nämnas att Kronofogdemyndigheten i Jönköpings län har gjort en
beräkning utifrån liknande förutsättningar och kommit fram till ett
187
personalbehov på 50 årsarbetskrafter motsvarande 20,75 mkr. Prop. 1993/94:123
För domstolarna kan man anta att endast en mindre andel av de an-
sökningar som kan leda till skuldsanering når dit. Högt räknat kan det
uppskattningsvis bli fråga om 1 000 ärenden per år. Enligt Stock-
holms tingsrätts remissvar skulle 1 000 ärenden kräva 3 rådmän,
3 notarier och 4 biträden till en årlig kostnad om 2,7 mkr. Denna
uppskattning stämmer också med den beräkning Domstolsverket redo-
visar i sitt remissvar. En omständighet som komplicerar bilden i detta
sammanhang är svårigheten att fördela de antagna 1 000 ärendena på
97 tingsrätter. Denna komplikation torde medföra att det blir dyrare
för domstolarnas del med en skuldsaneringslag jämfört med om samt-
liga ärenden hade handlagts på ett enda ställe.
Totalt för kronofogdemyndigheterna och domstolsväsendet skulle
resurstillskottet kunna beräknas till grovt avrundat uppåt cirka 30 mkr
för nya tjänster. Till detta kommer resurser för inventarier, datorstöd,
utbildning, information m.m. Denna senare siffra är mycket svår att
uppskatta. Den norska siffran förefaller - som jag har nämnt -
mycket hög för svenska förhållanden. Schablonmässigt kan man på
kostnaden för de nya tjänsterna beräkna kostnaden för utbildning,
inventarier m.m. till 20 procent av lönekostnaden, vilket skulle
betyda ytterligare 6 mkr och medföra en årskostnad på totalt 36 mkr.
En inte obetydlig kostnadspost är kostnaderna för kungörelser. En-
ligt mitt förslag skall kungörelse ske i Post- och Inrikes Tidningar i
alla de fall kronofogdemyndigheten beslutar att inleda skuldsanering.
Enligt tidigare uppskattningar är det 4 000 ärenden som skall kun-
göras i så fall. Dessutom skall kungörelse ske av alla beslut som
innebär att skuldsanering beviljas. Om man antar att samtliga ärenden
där ett skuldsaneringsförfarande inleds också leder till skuldsanering
är det alltså frågan om totalt 8 000 kungörelser. Annonskostnaden i
Post- och Inrikes Tidningar är strax under 5 kr per spaltmillimeter
(inkl. moms). Ett ärende kan beräknas kräva 50 spaltmillimeter, dvs.
kostnaden per ärende blir 250 kr. Med 8 000 kungörelser blir det
totalt 2 mkr. Till det kan komma en mindre kostnad för annonsering
i ortstidning.
Sammanfattningsvis skulle man med de här gjorda beräkningarna
kunna uppskatta de årliga löpande kostnaderna till 40 mkr. Till detta
kommer engångsutgifter för vissa anskaffningar och utbildning m.m.
på cirka 25 mkr. Sammanfattningsvis skulle införandet av en skuldsa-
neringslag innebära att staten det första budgetåret lagen är i kraft får
ökade utgifter med ungefar 65 mkr. För de kommande åren blir de
löpande utgifterna cirka 40 mkr per år.
Vid mötet den 4 november 1993 ansåg flera remissinstanser att de
beräkningar som här har gjorts är för optimistiska. Beräkningarna
188
bygger på en ärendetillstömning om 12 OOO ärenden per år till krono- Prop. 1993/94:123
fogdemyndighetema i det andra steget. En förutsättning för att
ärendemängden som når steg två skall kunna stanna på denna nivå är
att det nås frivilliga lösningar i det första steget. De budgetrådgivande
instanserna på kommunal nivå har därvid en mycket viktig roll att
spela. Utan ett väl fungerande första steg är risken stor att till-
strömningen av ärenden till det andra steget blir större än vad jag här
har förutsatt. De beräkningar som här har gjorts i övrigt, exempelvis
av arbetsåtgång per ärende hos kronofogdemyndighet och domstol,
har inte i någon nämnvärd utsträckning ifrågasatts vid eller i anslut-
ning till mötet. Enligt min mening är det viktigt att framhålla att
dessa beräkningar utgår ifrån att de flexibla handläggningsreglema
utnyttjas på ett effektivt sätt. Det är också viktigt att den initiala
bedömning som kronofogdemyndigheten skall göra av varje ansökan
verkligen leder till ett avvisande eller ett avslag när sådant beslut är
befogat och att skuldsanering endast inleds i de ärenden där det före-
ligger en god prognos för att gäldenären kan erhålla skuldsanering.
Regeringen föreslår i 1994 års budgetproposition (prop.
1993/94:100) att ett belopp på sammanlagt 50 mkr, varav 10 mkr
som ett engångsbelopp anvisat över anslaget till Konsumentverket
(prop. 1993/94:100, bil. 14 s. 55) och 40 mkr som ett permanent
tillskott, skall avsättas för att täcka kostnaderna för det föreslagna
skuldsaneringsinstitutet. De 40 mkr som avser löpande utgifter har
fördelats mellan kronofogdemyndigheterna med 36 mkr (prop.
1993/94:100, bil. 8 s. 42) och domstolarna med 4 mkr (prop.
1993/94:100, bil. 3 s. 128 där det anges att 21 mkr bör tillföras
domstolarna som kompensation bl.a. för den ökade måltillström-
ningen i anledning av införandet av ett skuldsaneringsinstitut).
Regeringen avser att i kompletteringspropositionen återkomma om
ytterligare medel (15 mkr) för kostnader i samband med införandet
av en skuldsaneringslag.
Införandet av en skuldsaneringslag ger odiskutabelt ett antal samhälls-
ekonomiska vinster. Det är emellertid mycket svårt att ange dessa
vinster i några exakta siffror. Vissa antaganden är dock möjliga att
göra.
Vissa skattemässiga effekter är att förvänta om en skuldsaneringslag
införs. En person som från att inte ha redovisat någon skattepliktig
inkomst alls skaffar sig en redovisad inkomst på 12 000 kronor i
månaden tillför det allmänna, mycket schablonmässigt beräknat, en
189
skatteinkomst på 40 000 kr per år. Den som höjer sin redovisade Prop. 1993/94:123
inkomst från 10 000 kr till 15 000 kr i månaden tillför ökade skatte-
inkomster med cirka 18 000 kr per år. Om man antar att skuldsane-
ring kommer att beviljas i 4 000 fall och att gäldenärer i hälften av
dessa fall tack vare skuldsaneringen kan öka sin redovisade inkomst
med 5 000 kr i månaden innebär det, grovt uppskattat, att det all-
männa tillförs åtminstone 36 mkr i årliga skatteintäkter. Denna
uppskattning torde vara kraftigt i underkant. I huvdsak är det kom-
munsektorn som får de ökade inkomsterna. För staten blir vinsten
mer blygsam.
Till de positiva effekterna av en skuldsaneringslag kan också räknas
den minskning av arbetet med att handlägga mål om indrivning som
kan förväntas bli ett av resultaten i de fall en ansökan leder till
skuldsanering. De gäldenärer som i dag är mer eller mindre ständigt
skuldsatta innebär en hel del indrivningsarbete för kronofogde-
myndigheterna. En skuldsaneringslag torde medföra att man kan göra
vissa samhällsekonomiska vinster genom att man sparar kostnader för
den s. k. rundgång det nuvarande indrivningsarbetet innebär beträf-
fande dessa gäldenärer. Om man antar att antalet ansökningar är
10 000 per år och att skuldsanering beviljas i 2 000 fall kan följande
uppskattning göras av denna besparing. Man kan anta att varje skuld-
saneringsfall medför att kronofogdemyndigheterna avlastas tio mål
om utmätning. Om dessa endast avser s.k. begränsad tillgångsunder-
sökning kan man beräkna besparingen till 9,2 mkr (2000x10x460 kr).
Siffran 460 kr per mål är hämtad från Riksrevisionsverket rapport
Grundavgift i allmänna mål m.m. hos kronofogdemyndigheterna. Mot
det nu sagda kan invändas att de berörda gäldenärema redan har
hunnit belasta indrivningsfunktionen hos kronofogdemyndigheterna
och att sökandena i enskilda mål fr.o.m. år 1993 betalar en grund-
avgift som i princip ger full kostnadstäckning. Å andra sidan kan man
förmoda att en skuldsanering innebär att gäldenären inte återkommer
som föremål för framtida indrivningsåtgärder. Dessutom är vissa av
de indrivningsmål som försvinner allmänna mål där det inte betalas
någon grundavgift, om denna inte kan tas ut hos gäldenären. Jag
föredrar att inte göra någon prognos vad det nu sagda kan innebära
i form av besparingar. Jag nöjer mig med att påpeka att det finns
besparingar att göra.
Att hamna i en ekonomisk kris kan jämföras med många andra stora
kriser i en persons liv. Kraftigt skuldsatta personer är överrepre-
senterade inom socialtjänsten och inom hälso- och sjukvården. En
skuldsaneringslag skulle kunna bidra till att samhällets kostnader för
olika slag av sociala insatser kan minskas i inte obetydlig omfattning.
En person som med hjälp av en skuldsaneringslag kan rehabiliteras
190
ekonomiskt kan också komma att belasta t.ex. sjukvården i mindre ut- Prop. 1993/94:123
sträckning. Även en minskning av kostnaderna för socialbidrag kan
förväntas med en skuldsaneringslag. Det är av förklarliga skäl svårt
att uppskatta till vilket belopp dessa besparingar kan tänkas uppgå.
Den totala samhällsekonomiska besparingen i denna del kan trots
dessa svårigheter uppskattas till flera miljoner kronor. Minskningen
av kostnaderna för socialbidrag påverkas också av andra faktorer.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att införandet av en
skuldsaneringslag leder till samhällsekonomiska besparingar inom
olika områden och på skilda nivåer. På goda grunder kan antas att
dessa besparingar klart överstiger de kostnader för staten som är
förknippade med en skuldsaneringslag. Det är dock omöjligt att med
någon säkerhet uppskatta hur stora de samhällsekonomiska bespa-
ringarna kan komma att bli med en skuldsaneringslag.
Den nya skuldsaneringslagen och övriga lagändringar bör tidigast
kunna träda i kraft den 1 juli 1994, vilket jag tidigare har berört (jfr
avsnitt 5). Några övergångsbestämmelser behövs inte.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. skuldsaneringslag,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
4. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
5. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),
6. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
7. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
9. lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skatte-
fordringar m.m.,
10. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617),
11. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
12. lag om ändring i lagen (1993:892) rörande ackord av statliga
fordringar m.m. samt
13. lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag för underskott
av näringsverksamhet.
191
Förslagen 3, 4, 7 och 8 har upprättats i samråd med statsrådet Prop. 1993/94:123
Laurén och förslagen 9, 10, 12 och 13 i samråd med statsrådet
Lundgren.
Insolvensutredningen föreslår att en ny lag benämns skuldsanerings-
lag. Termen skuldsanering förekommer inte i dag i svenskt lagspråk.
Det har emellertid ett egenvärde att införa en ny term för detta
institut. Det saknas också några lämpliga andra tänkbara benäm-
ningar. Termen skuldsaneringslag knyter också an till terminologin
som förekommer i våra nordiska grannländer. Den nya lagen har där-
för benämnts skuldsaneringslag.
1 §
Med skuldsanering enligt dennna lag avses sådan frivillig skuld-
sanering som fastställs av kronofogdemyndigheten och tvingande
skuldsanering som beslutas av rätten. Kommunen skall inom ramen
för socialtjänsten eller på annat sätt lämna råd och anvisningar till
skuldsatta personer.
I paragrafen anges i första meningen vad som avses med skuldsane-
ring enligt lagen. Skuldsanering är ett begrepp som förekommer i
flera sammanhang och som används i olika betydelser. I paragrafen
avgränsas vad som avses med skuldsanering enligt skuldsanerings-
lagen. Här framgår att skuldsanering enligt lagen kan vara frivillig
eller tvingande. Dessa två former av skuldsanering regleras vidare
särskilt i 18 - 20 §§ respektive 22 - 24 §§. Genom att det här talas
om skuldsanering enligt denna lag indikeras också att det kan finnas
former av skuldsanering som faller utanför lagen. Detta har behand-
lats i den allmänna motiveringen, bl.a. avsnitt 4.1 och 4.2.
Frivillig skuldsanering fastställs av kronofogdemyndigheten. Som
har framhållits i den allmänna motiveringen kan frivillig skuldsane-
ring ske utanför lagens ram. Sådan frivillig skuldsanering behandlas
inte i skuldsaneringslagen. Frivillig skuldsanering enligt skuldsane-
ringslagen bygger också på en överenskommelse mellan de inblanda-
de parterna, gäldenären och hans borgenärer. En överenskommelse
mellan dessa parter kan dock fastställas av kronofogdemyndigheten
192
genom ett beslut. En skuldsanering som har fastställts enligt lagen får Prop. 1993/94:123
samma rättsverkningar som en skuldsanering som har beslutats av
domstol enligt lagen. Bestämmelsen klargör att det är kronofogde-
myndighetens beslut att fastställa parternas överenskommelse som ut-
gör den frivilliga skuldsaneringen enligt lagen. Detta framgår vidare
av 20 §. Angående innebörden av detta och förutsättningarna i övrigt
hänvisas till specialmotiveringen till 20 § och den allmänna motive-
ringen, avsnitt 4.5 och 4.7.4.
Tvingande skuldsanering kommer till stånd genom ett beslut av
rätten (se 22 och 24 §). En tvingande skuldsanering är - i motsats till
den frivilliga - inte en uppgörelse mellan gäldenären och hans borge-
närer utan en skuldavveckling som sker genom domstols beslut.
Tvingande skuldsanering förutsätter inte att berörda borgenärer god-
tar att skuldsanering sker och inte heller att de godtar villkoren i
skuldsaneringsbeslutet. Borgenärernas inställning är alltså här - i
motsats till den frivilliga skuldsaneringen - formellt av underordnad
betydelse.
I paragrafen anges också i andra meningen att kommunerna, inom
ramen för socialtjänsten eller på annat sätt, har en skyldighet att bistå
enskilda som har skuldproblem med råd och anvisningar beträffande
budget- och skuldsaneringsfrågor. I paragrafen anges inte hur kom-
munerna skall organisera sin verksamhet med budgetrådgivnings-
frågor. Sådana frågor faller många gånger inom socialtjänstens an-
svarsområde, men inom många kommuner ingår budgetrådgivnings-
frågor också bland konsumentvägledningens arbetsuppgifter. Regle-
ringen i denna paragraf innebär, att den skyldighet för kommunerna
att sörja för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp
de behöver (jfr 3 § socialtjänstlagen) preciseras vad gäller privat-
ekonomisk rådgivning till skuldsatta personer.
2 §
Skuldsanering innebär att en gäldenär helt eller delvis befrias från
ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av skuldsane-
ringen.
Om ackord och konkurs finns särskilda bestämmelser.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.4
och 4.8.1.
I första stycket finns en övergripande bestämmelse som anger vad
skuldsanering enligt lagen, såväl frivillig som tvingande sådan,
innebär. Bestämmelsen preciseras sedan i 8, 20, 24 och 26 §§. Av
bestämmelsen framgår att en skuldsanering enligt lagen endast berör
den sökande gäldenärens betalningsansvar och inte det betalnings-
193
13 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 123
ansvar som kan åvila någon annan vid sidan av gäldenären, exempel- Prop. 1993/94:123
vis en borgensman (jfr 26 § andra stycket). Av bestämmelsen framgår
också att ett beslut om skuldsanering kan vara partiellt i den
meningen att gäldenären befrias från betalningsansvaret för samtliga
sina skulder enbart till en viss del. I princip kan en skuldsanering
däremot inte avse enbart vissa av de skulder som enligt 6 § omfattas
av skuldsaneringen.
Paragrafen innehåller vidare i andra stycket en erinran om att det
finns särskilda bestämmelser om ackord och konkurs, nämligen i
ackordslagen och konkurslagen. Regeln är nödvändig därför att även
dessa insolvensrättsliga institut kan sägas innebära ett slags "sane-
ring" av gäldenärens skuldsituation. Vad gäller vissa frågor i för-
hållande till konkurs, ackord och utmätning hänvisas också till
specialmotiveringen till 25 och 33 §§ och till den allmänna motive-
ringen, avsnitt 4.8.
3 §
Vid skuldsanering enligt denna lag behöver hänsyn inte tas till
föreskrifter om eftergift eller nedsättning i annan författning.
En borgenär får utan hinder av föreskrifter i någon annan
författning godta ett förslag om skuldsanering enligt denna lag.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt paragrafens första stycke behöver vid prövning av en ansökan
om skuldsanering hänsyn inte tas till sådana föreskrifter i annan för-
fattning enligt vilka en fordran mot gäldenären kan efterges eller
sättas ned. Detta betyder att de eventuella hinder eller begränsningar
som kan följa av annan lagstiftning vad gäller nedsättning eller efter-
gift inte gäller i detta sammanhang. Skuldsaneringslagen reglerar med
andra ord exklusivt vad som skall gälla i ärenden om skuldsanering.
Regeln riktar sig i första hand till domstolen, som med stöd av denna
bestämmelse vid tvingande skuldsanering kan besluta om nedskriv-
ning av skulder oavsett vad som gäller för detta enligt andra för-
fattningar. Av regeln följer också att gäldenären och kronofogdemyn-
digheten inte behöver iaktta vad som kan vara föreskrivet om ned-
sättning och eftergift i andra författningar när förslaget om frivillig
skuldsanering upprättas (se 18 §). Detsamma gäller för kronofogde-
myndigheten när den skall fastställa en frivillig skuldsanering och för
domstolen när den skall besluta om tvingande skuldsanering.
I andra stycket föreskrivs att en borgenär får medverka i en skuld-
sanering enligt lagen utan hinder av vad som kan vara föreskrivet i
någon annan författning. Detta gäller endast vid frivillig skuld-
sanering enligt denna lag och inte vid annan frivillig skuldsanering.
194
Någon motsvarande bestämmelse är inte nödvändig för den tvingande Prop. 1993/94:123
skuldsaneringen. Vid tvingande skuldsanering saknar ju borgenärer-
nas, även de offentligas, inställning formellt sett betydelse (jfr 22 §
första stycket). Alla borgenärer avses med regeln, även om den först
och främst tar sikte på de borgenärer som företräder det allmänna.
Innebörden av denna paragraf är att såväl frivillig som tvingande
skuldsanering kan äga rum utan hinder av speciella eftergifts- och
nedsättningsregler. Det innebär t.ex. att företrädare för det allmänna
kan samtycka till en frivillig skuldsanering och till att det allmännas
fordran sätts ned även om förutsättningarna för nedsättning enligt
andra regler inte är uppfyllda.
Med uttrycket "annan författning" avses alla slag av författningar
där bestämmelser finns som reglerar det allmännas ställning som bor-
genär. Det gäller t.ex. fordringar på skatter och avgifter (jfr avsnitt
4.6.2). Att det allmänna avseende fordringar på skatter och avgifter
kan delta i en frivillig skuldsanering anges uttryckligen genom det
föreslagna tillägget i 3 § tredje stycket lagen (1993:892) om ackord
rörande statliga fordringar m.m. Aven krav på återbetalning av stu-
dielån (jfr avsnitt 4.6.3) och på utgivna bidragsförskott (jfr avsnitt
4.6.4) omfattas.
I paragrafen regleras inte vilken myndighet som i ett skuldsane-
ringsärende företräder det allmänna. Normalt är det inget problem att
fastställa detta, eftersom det regleras i annan ordning. Exemepelvis
företräds det allmänna av Centrala studiestödsnämnden (se studie-
stödslagen [1973:349]) vad avser eftergift m.m. av studielån och av
försäkringskassan vad gäller motsvarande frågor beträffande det
allmännas återkrav av utgivna bidragsförskott (se lagen [1964:143]
om bidragsförskott och lagen [1984:1095] om förlängt bidragsförskott
för studerande). Av den föreslagna ändringen i 2 § lagen (1993:892)
om ackord rörande statliga fordringar m.m. (avsnitt 9.11) framgår att
skattemyndigheten i det län där gäldenärens hemortskommun är be-
lägen företräder det allmänna när det gäller krav på skatt och avgift.
4 §
Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige som
är fysisk person och inte är näringsidkare, om
1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha
förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid och
2. det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och eko-
nomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom.
Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första
195
stycket anses ha hemvist i Sverige. Prop. 1993/94:123
Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas skulder-
nas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar
gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen
hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket
gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuld-
sanering.
Paragrafen har behandlats bl.a. i avsnitt 4.3 i den allmänna moti-
veringen.
I paragrafen, som till viss del har utformats i enlighet med Lag-
rådets förslag, anges de grundläggande villkoren som samtliga måste
vara uppfyllda för att skuldsanering skall kunna erhållas.
I första styckets ingress anges vissa villkor beträffande gäldenärens
person som måste vara uppfyllda.
Gäldenären måste för det första ha hemvist i Sverige. Av para-
grafens andra stycke framgår att den som är folkbokförd i Sverige
skall anses ha hemvist här. Gäldenärens medborgarskap spelar i och
för sig inte någon roll för hans behörighet att ansöka om skuldsa-
nering. En fast anknytning till Sverige är emellertid nödvändig.
Därför föreskrivs här som ett formellt krav att gäldenären skall ha
hemvist i Sverige. Bortsett från detta formella krav kan anknytningen
till Sverige ha betydelse vid den allmänna skälighetsbedömningen en-
ligt punkten 2, vilket har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.3.1 och 4.3.3.
Utöver hemvistkravet anges i ingressen att skuldsanering endast får
medges en gäldenär som är fysisk person och som inte är närings-
idkare. Av lagtexten följer direkt att skuldsanering inte får beviljas
den som är näringsidkare. Gäldenären får alltså inte vara närings-
idkare när en skuldsanering fastställs enligt lagen. Vad som avses
med fysisk person är ingen svårighet att fastställa. Hur aktiebolag,
handelsbolag och andra juridiska personer skall klara uppkommande
betalningssvårigheter regleras inte alls i skuldsaneringslagen.
Begreppet fysisk person inbegriper emellertid såväl privatpersoner
som näringsidkare. Endast fysiska personer som inte är näringsidkare
kan komma i fråga för skuldsanering. Termen näringsidkare bör där-
vid fattas i vidsträckt mening och omfatta var och en som yrkes-
mässigt på hel- eller deltid driver någon verksamhet av ekonomisk
art. Denna bestämning av näringsidkarbegreppet förekommer i andra
sammanhang, vilket har utvecklats i den allmänna motiveringen, av-
snitt 4.3.1. Regeln om att näringsidkare inte skall kunna komma i
åtnjutande av skuldsanering enligt denna lag måste tillämpas strikt.
Inte ens personer som är näringsidkare på deltid eller i blygsam
omfattning kan komma i fråga för skuldsanering. Den närmare av-
gränsningen blir ytterst en fråga för rättstillämpningen att lösa.
196
Om en fysisk person uppfyller kravet på att inte vara näringsidkare Prop. 1993/94:123
är det dock inget som hindrar att hans skulder härrör från närings-
verksamhet som han tidigare har bedrivit. Skuldsanering enligt denna
lag står med andra ord öppen för före detta näringsidkare. Det för-
hållandet att en gäldenär är före detta näringsidkare kan få betydelse
vid den allmänna skälighetsprövningen enligt andra punkten, vilket
har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.3.
I första stycket första punkten anges ytterligare en grundläggande
förutsättning som måste vara uppfylld för att en ansökan om skulds-
anering skall kunna bifallas. Här finns ett kvalificerat insolvens-
rekvisit. För det första krävs att gäldenären är på obestånd. Obe-
ståndsbegreppet är detsamma som finns i 1 kap. 2 § konkurslagen.
För det andra krävs dessutom att gäldenärens obestånd kan förväntas
bestå under en längre tid. Det anges att gäldenären skall vara så
skuldsatt att han inte förmår att betala skulderna inom överskådlig
tid. Det kvalificerade insolvenskriteriet här utgår alltså från en mer
långsiktig prognos beträffande gäldenärens betalningsförmåga än
konkurslagens insolvensrekvisit. Det insolvenskriterium som gäller
vid skuldsanering är alltså detsamma som vid konkurs men med den
uttryckliga kvalifikationen att betalningsoförmågan skall förväntas
bestå under en längre tid. Det sist nämnda innebär att betalnings-
oförmågan kan antas vara - om än inte permanent - så bestående i ett
längre tidsperspektiv. I princip skall det inte vara möjligt att se att
betalningsoförmågan någonsin upphör. Rekvisitet har behandlats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.2.
I första stycket andra punkten anges nästa led i prövningen. Först
om det kan slås fast att förutsättningarna enligt de båda föregående
punkterna är uppfyllda finns det anledning att gå in på detta tredje
led, nämligen att det är skäligt att bifalla ansökan med hänsyn till
gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden. Det är alltså
här fråga om en allmän skälighetsbedömning. Att skälighetsbedöm-
ningen skall vara allmän betyder att hänsyn såväl kan som skall tas
till alla omständigheter som kronofogdemyndigheten eller rätten
finner relevanta. Detta har ingående berörts i den allmänna mo-
tiveringen, avsnitt 4.3.3.
I andra stycket anges att den som är folkbokförd i Sverige skall
anses ha hemvist här i riket. Det framgår av första punkten att det är
ett krav för att erhålla skuldsanering att gäldenären har hemvist här
i Sverige. Innebörden av legaldefinitionen i detta stycke är att detta
krav är uppfyllt om gäldenären är folkbokförd här. Folkbokföringen
saknar dock betydelse för valet av forum, se 9 och 21 §§. I 10 §
första stycket 1 anges att gäldenären i sin ansökan skall lämna uppgift
om att han har hemvist i Sverige.
197
I det tredje stycket räknas vissa omständigheter upp som särskilt Prop. 1993/94:123
skall beaktas vid den allmänna skälighetsbedömningen enligt första
stycket 2. Den allmänna skälighetsbedömningen och de särskilda om-
ständigheterna som anges i detta stycke har behandlats utförligt i den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.3.
De förutsättningar som ställs upp i denna paragraf gäller generellt.
Det innebär att dessa förutsättningar måste vara uppfyllda vid såväl
frivillig som tvingande skuldsanering enligt lagen. I 12 § anges
förutsättningarna för kronofogdemyndigheten att under olika skeden
av handläggningen av ett skuldsaneringsärende avslå en ansökan.
Motsvarande regel för rättens prövning finns i 23 §.
5 §
En gäldenär som är ålagd näringsförbud enligt lagen (1986:436) om
näringsförbud får inte beviljas skuldsanering. Detsamma gäller en
gäldenär som tidigare beviljats skuldsanering, om det inte finns
synnerliga skäl för skuldsanering.
Beträffande gruppen före detta näringsidkare innehåller denna para-
graf en inskränkning av möjligheten att erhålla skuldsanering. Är
gäldenären ålagd näringsförbud får skuldsanering inte medges. Det
spelar därvid inte någon roll hur lång tid näringsförbudet avser (jfr
5 § lagen [1986:436] om näringsförbud). Någon generell inskränk-
ning av möjligheterna att erhålla skuldsanering gäller däremot inte för
en gäldenär som dömts för brott utan att ha meddelats näringsförbud,
vilket har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.3.1.
I paragrafen föreskrivs vidare att en gäldenär som tidigare har
erhållit skuldsanering som huvudregel inte skall kunna erhålla sådan
en gång till. En gäldenär skall med andra ord kunna erhålla skuldsa-
nering endast en gång under sin livstid. Denna regel är dock inte helt
undantagslös. Det kan förekomma speciella undantagssituationer där
det trots allt framstår som godtagbart att en gäldenär erhåller skuld-
sanering en andra gång. För detta krävs dock synnerliga skäl.
Tillämpningen av detta undantag förutsätts bli mycket restriktiv. Ett
exempel kan vara att en person i yngre år har erhållit skuldsanering
och sedan efter lång tid ånyo hamnar i en långvarig obeståndssitua-
tion, t.ex. på grund av allvarlig sjukdom, förtidspensionering eller
långvarig arbetslöshet. Vid en prövning som föregår ett andra beslut
om skuldsanering bör särskild vikt läggas vid huruvida gäldenären
har uppfyllt sina förpliktelser enligt det tidigare skuldsanerings-
beslutet. Av 10 § första stycket 5 framgår att gäldenären i sin
ansökan skall lämna sådana uppgifter som är av betydelse för pröv-
ningen av skuldsaneringsfrågan. En viktig sådan uppgift är givetvis
198
om han redan tidigare har erhållit skuldsanering. Prop. 1993/94:123
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.3.1.
6 §
En skuldsanering omfattar, om inte annat föreskrivs i denna lag,
alla fordringar på pengar mot gäldenären som har uppkommit före
den dag då beslut meddelas enligt 13 § andra stycket att inleda skuld-
sanering. Skuldsanering medför att rätten till ränta på en sådan
fordran bortfaller för tiden efter nämnda dag. Skuldsaneringen får
dock inskränkas till att avse de fordringar som har uppkommit före
viss tidigare dag, om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna
vid skuldernas uppkomst eller andra särskilda omständigheter.
Vid skuldsaneringen får bestämmas att en fordran som avses i första
stycket och som är beroende av villkor, inte är till beloppet fastställd
eller inte är förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuld-
saneringen. I fråga om en sådan fordran får borgenären utan hinder
av föreskrifter i annan författning bevilja anstånd med betalningen
under den tid betalningsplanen enligt 8 § löper.
En skuldsanering omfattar inte
1. en fordran på familjerättsliga underhåll,
2. en fordran för vilken borgenären har panträtt eller annan för-
månsrätt enligt 6 eller 7 § förmånsrättslagen (1970:979) eller reten-
tionsrätt, till den del säkerheten förslår till betalning av fordran,
3. en fordran för vilken borgenären, innan beslut om att inleda
skuldsanering har meddelats, har fått förmånsrätt enligt 8 § förmåns-
rättslagen, såvitt avser egendom som har tagits i anspråk vid verk-
ställigheten,
4. en fordran som inte är förfallen till betalning och som är
beroende av att borgenären tillhandahåller en motprestation eller
5. en fordran som är tvistig.
Bestämmelsen i tredje stycket 1 gäller inte när försäkringskassan
eller ett utländskt offentligt organ inträtt i den underhållsberättigades
rätt till underhållsbidrag.
Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets för-
slag, innehåller regler om vilka fordringar som omfattas av ett beslut
om skuldsanering och har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 4.6.
Första stycket första meningen anger som huvudregel att en skuldsa-
nering omfattar alla gäldenärens penningskulder, som har uppkommit
före kronofogdemyndighetens beslut enligt 13 § andra stycket att
inleda skuldsanering, om det inte föreskrivs något annat i skuldsa-
neringslagen. Från denna huvudregel finns i tredje meningen ett
undantag om att kronofogdemyndigheten eller rätten kan bestämma
199
att en skuldsanering i ett givet fall skall omfatta endast de skulder Prop. 1993/94:123
som har uppkommit före en viss tidigare dag. Ett exempel när denna
möjlighet kan användas är när en konkurs beträffande gäldenären har
avslutats kort tid innan han har ansökt om skuldsanering. I ett sådant
fall kan fristdagen i konkursen i vissa fall vara lämplig som fristdag
även i skuldsaneringsförfarandet. Något särskiljande av skulderna på
annan grund än den här angivna är inte tillåtet enligt denna paragraf,
utöver vad som kan följa av andra stycket. Det saknas alltså möjlighet
att exempelvis besluta om totalt bortfall av äldre skulder och dess-
utom nedskrivning av nyare skulder.
Huvudregeln knyter an till tidpunkten då kronofogdemyndigheten
beslutar att skuldsanering skall inledas (13 § andra stycket). Även
skulder som har uppkommit efter det att gäldenären har ansökt om
skuldsanering men innan kronofogdemyndigheten har förordnat om
att skuldsanering skall inledas omfattas alltså av skuldsaneringen.
Enligt vad som har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.6.1, får vanliga civilrättsliga regler tillämpas beträffande frågor om
vid vilken tidpunkt en privaträttslig fordran har uppkommit. Beträf-
fande offentligrättsliga fordringar gäller samma regel som för privat-
rättsliga fordringar, dvs. fordringarna skall ha uppkommit före den
kritiska tidpunkten för att kunna omfattas av ett beslut om skuldsa-
nering (avsnitt 4.6.2). Det får ankomma på rättstillämpningen att
precisera vad detta krav kan få för betydelse för olika slag av
fordringar.
I andra meningen anges vad som gäller i fråga om ränta på en
fordran som omfattas av en skuldsanering. Enligt lydelsen bortfaller
rätten till ränta på en fordran för tiden efter den dag då det enligt
13 § andra stycket har förordnats om att skuldsanering skall inledas.
Detta innebär omvänt att en borgenär i skuldsaneringsärendet på sin
fordran har rätt till ränta som belöper på tiden fram till dagen för
beslutet enligt 13 § andra stycket. Borgenärens rätt till ränta är
givetvis beroende av att han enligt civilrättsliga regler är berättigad
att tillgodogöra sig ränta på sin fordran. Om det inledda skuldsane-
ringsförfarandet inte leder till ett beslut om skuldsanering påverkar
denna paragraf inte borgenärens rätt att tillgodogöra sig ränta. Regeln
är alltså enbart tillämplig i de fall en skuldsanering nås, vilket också
framgår av ordalydelsen.
I andra stycket första meningen finns en bestämmelse som tar sikte
på fordringar som är beroende av villkor, fordringar som ännu inte
är till beloppet fastställda och fordringar som inte har förfallit till
betalning. Vad som skall gälla för sådana fordringar får kronofogde-
myndigheten eller rätten bestämma i varje enskilt fall. Bestämmelsen
har kommenterats i huvudsakligen avsnitt 4.6.8.
200
Som exempel på fordringar som är beroende av villkor kan nämnas Prop. 1993/94:123
vissa borgensåtaganden. Hur sådana fordringar bör behandlas har
berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.8.
Som exempel på fordringar som inte är fastställda till beloppet kan
nämnas skadeståndsfordringar.' I den allmänna motiveringen har be-
rörts att det ofta är anledning att bestämma att sådana fordringar inte
skall omfattas av skuldsaneringen. Det gäller i vart fall om det råder
en mer betydande osäkerhet om till vilket belopp fordringen kan
komma att uppgå till eller om det är osäkert när den kan komma att
slutligt fastställas.
Fordringar som ännu inte är förfallna kan vara exempelvis
fordringar på återbetalning av statligt studielån. Dessa typer av
fordringar kan ofta ha uppkommit långt tillbaka i tiden. Förpliktelsen
är dock utformad så att fordringen förfaller i olika poster, varav flera
poster vid tidpunkten för inledandet av skuldsanering ännu inte har
förfallit. Enligt huvudregeln i 6 § första stycket omfattas sådana
fordringar av ett beslut om skuldsanering om det inte bestäms annor-
lunda. Poster som redan är förfallna då skuldsaneringsförfarandet
inleds behandlas givetvis enligt huvudregeln, dvs. de omfattas av
skuldsaneringen. För poster som förfaller i framtiden får det med
stöd av regeln i detta stycke bestämmas att dessa inte skall omfattas.
Det krävs alltså ett uttryckligt ställningstagande i det enskilda fallet
för att en fordran som avses i detta stycke skall falla utanför skuld-
saneringen. I annat fall omfattas även dessa fordringar utan några
begränsningar av skuldsaneringen (jfr specialmotiveringen till 8 §
första stycket första punkten). För återbetalning av statliga studielån
skall det regelmässigt bestämmas att dessa poster inte skall omfattas
av skuldsaneringen, vilket har utvecklats i den allmänna motive-
ringen, avsnitt 4.6.3. Där har också berörts att hänsyn måste tas till
detta när gäldenärens förbehållsbelopp fastställs (se vidare special-
motiveringen till 8 §).
Om bestämmelsen i andra stycket inte utnyttjas till att bestämma att
en viss fordran inte skall omfattas av en skuldsanering får det bl.a.
den konsekvensen att borgenären inte kan använda sin icke-förfallna
fordran till kvittning mot en fordran gäldenären har på honom. I
skuldsaneringslagen finns alltså inte någon motsvarighet till reglerna
om kvittning i 5 kap. konkurslagen och 20 § ackordslagen. Skälen
härför har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.8.
Bestämmelsen i andra stycket kan också tänkas bli aktuell när det
gäller skattefordringar som inte är till beloppet fastställda eller inte
har förfallit till betalning vid tidpunkten för skuldsaneringens in-
ledande (se avsnitt 4.6.2).
I andra stycket andra meningen finns en regel som möjliggör för en
201
borgenär att bevilja anstånd med betalningen av en fordran när det Prop. 1993/94:123
med stöd av detta stycke har bestämts att den inte skall omfattas av
skuldsaneringen. Regeln riktar sig först och främst till offentliga
borgenärer bl.a. de studiesociala myndigheterna som med stöd av
denna bestämmelse kan bevilja anstånd med betalningen av studielån
under den tid betalningsplanen löper i de fall det har bestämts att
återbetalningen av studielån som förfaller i framtiden inte skall
omfattas av skuldsaneringen (se avsnitt 4.6.3). Det är alltså helt och
hållet i den aktuella borgenärens hand att bestämma om anstånd skall
beviljas i dessa fall. Gäldenären och kronofogdemyndigheten bör
dock under förfarandet ta kontakt med en borgenär vars fordran faller
under regeln i andra stycket första meningen för att efterhöra om och
under vilka förutsättningar anstånd kan komma att beviljas. För att
kunna upprätta ett ändamålsenligt förslag till betalningsplan bör
gäldenären och kronofogdemyndigheten skaffa sig en uppfattning om
det kan bli aktuellt med anstånd i dessa fall.
Enligt tredje stycket gäller ett antal undantag från huvudregeln i
första stycket. Här anges alltså vilka fordringar som inte omfattas av
en skuldsanering. Till skillnad mot regeln i andra stycket ger reglerna
i detta stycke inte något utrymme för att i det enskilda fallet bestäm-
ma om fordringen skall omfattas eller inte.
I första punkten anges att en skuldsanering inte omfattar fordringar
på familjerättsliga underhållsbidrag. Det som avses är främst under-
hållsbidrag enligt äktenskapsbalken eller föräldrabalken, oavsett om
sådant underhåll utgår på grund av dom eller avtal. Men ordalydelsen
medför att fordringar på familjerättsliga underhållsbidrag över huvud
taget inte omfattas av en skuldsanering. Detta innebär exempelvis att
fordringar som en underhållsberättigad har på underhållsbidrag enligt
utländsk familjerättslig lagstiftning inte omfattas av en skuldsanering.
Det sagda gäller sådana fordringar över huvud taget, dvs. oavsett om
de är förfallna eller inte. Skälen för detta undantag har redovisats i
den allmänna motiveringen 4.6.4. Försäkringskassans fordringar av-
seende utgivna bidragsförskott omfattas däremot, vilket framgår av
sista stycket.
Enligt andra punkten omfattar en skuldsanering inte sådan fordran
som är förenad med panträtt. All panträtt, såväl i fast som lös egen-
dom, omfattas av regeln. Det är emellertid endast till den del panten
förslår till betalning av fordringen som fordringen hålls utanför
skuldsaneringsförfarandet. Av paragrafen framgår också att övriga
fordringar som är förenade med förmånsrätt enligt 6 eller 7 §
förmånsrättslagen, liksom fordringar förenade med retentionsrätt, i
detta hänseende jämställs med panträtt. Pantborgenärs eventuella
restfordran, dvs. den del av borgenärens fordran som överstiger vad
202
pantsäkerheten har inbringat eller kommer att inbringa vid en försälj- Prop. 1993/94:123
ning omfattas i princip alltid av en skuldsanering. En pant bör alltid
realiseras innan skuldsaneringsförfarandet inleds eller i samband med
inledandet. Om så har skett är det inga svårigheter i de fall
fordringen överstiger pantvärdet, att avgöra hur stor del av fordran
som omfattas av skuldsaneringen och hur stor del som inte omfattas.
Om någon realisation inte har skett får panten värderas och utifrån
det får det bestämmas hur stor del av fordan som omfattas av skuld-
saneringen och hur stor en eventuell restfordran är. Den senare om-
fattas i princip alltid av skuldsaneringen enligt huvudregeln.
Det är endast då panten också utgör gäldenärens bostad som det i
vissa fall kan finnas anledning att låta gäldenären behålla den
pantsatta egendomen. Detta har berörts i den allmänna motiveringen,
avsnitt 4.6.5. Även i dessa fall måste man, om fordringen överstiger
pantvärdet, på något sätt bestämma hur stor den del av fordran skall
anses vara som omfattas av skuldsaneringen. Detta kan göras med
ledning av värderingsintyg. Enligt allmänna bevisbörderegler är det
vid en tvingande skuldsanering i sista hand den borgenär som gör
gällande en fordran med pantsäkerhet som har att visa till vilket
belopp panten förslår. Givetvis svarar panten efter en skuldsanering
för det återstående fordringsbeloppet. Den eventuella restfordran som
man på sådant sätt kan fa fram omfattas i princip alltid av skuld-
saneringen.
I tredje punkten anges, att om en borgenär före kronofogdemyndig-
hetens beslut att inleda skuldsanering har fått förmånsrätt enligt 8 §
förmånsrättslagen för sin fordran till följd av utmätning eller
betalningssäkring, inte heller denna fordran skall omfattas av ett
skuldsaneringsbeslut, såvitt avser egendom som har tagits i anspråk
vid verkställigheten. Denna regel är parallell till regeln i andra
punkten. Undantaget avser alltså enbart fordringar för vilka verk-
ställighet rent faktiskt har skett, såtillvida att viss egendom skall ha
omhändertagits. Själva beslutet om utmätning grundar inte någon
undantagsrätt.
Enligt fjärde punkten omfattas inte fordringar, som är beroende av
att borgenären tillhandahåller gäldenären en motprestation även i
framtiden, av en skuldsanering. Detta gäller till den del fordran inte
är förfallen till betalning. Förfallen del av en sådan fordran omfattas
däremot av skuldsaneringen enligt huvudregeln. Skälen för detta un-
dantag har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.7.
Enligt femte punkten omfattar en skuldsanering inte tvistiga
fordringar. Det innebär att en fordran som gäldenären bestrider inte
omfattas av skuldsaneringen oavsett på vilken grund den bestrids.
Skälen härför har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt
203
4.6.10. Det ankommer alltså inte på kronofogdemyndigheten eller Prop. 1993/94:123
rätten att fastställa huruvida det föreligger ett fordringsförhållande.
Kronofogdemyndigheten eller rätten skall inte heller i ett skuldsane-
ringsärende avgöra frågor om innehållet i en förpliktelse.
I de fall gäldenären bestrider ett krav och gör en motfordran gällan-
de får det avgöras enligt civilrättsliga regler om den är kvittningsgill.
Någon särskild reglering härav görs alltså inte inom ramen för skuld-
saneringsförfarandet (se den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.10
och jfr vad som har anförts beträffande kvittning i övrigt i den all-
männa motiveringen, avsnitt 4.4 och 4.6.8).
Av fjärde stycket framgår att undantaget i tredje stycket första
punkten för familjerättsliga underhållsbidrag inte gäller för ett
offentligt organ som har inträtt i den underhållsberättigades rätt till
underhållsbidrag. Härmed avses främst försäkringskassans regress-
krav enligt 15 § lagen (1964:143) om bidragsförskott eller
12 § lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande.
Ordalydelsen innebär att dessutom motsvarande fordringar som görs
gällande av ett utländskt offentligt organ innefattas. Dessa fordringar
omfattas alltså av en skuldsanering enligt huvudregeln i första
stycket. Detta berör emellertid inte eventuella framtida regresskrav.
Skälen för detta har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.6.4.
7 §
Alla fordringar som enligt 6 § omfattas av skuldsaneringen har lika
rätt.
Utan hinder av första stycket får
1. en fordran ges sämre rätt, om borgenären samtycker eller
2. en borgenär vars fordran är på mindre belopp ges full betalning,
om det är skäligt med hänsyn till omfattningen av skulderna och öv-
riga omständigheter.
I 26 § föreskrivs vad som skall gälla i fråga om fordringar som inte
har anmälts i ärendet.
I första stycket slås grundsatsen fast att alla fordringar som enligt
6 § omfattas av skuldsaneringen har lika rätt vid den. Detta gäller
såväl vid tvingande som frivillig skuldsanering enligt lagen. Denna
likabehandlingsprincip har redovisats i den allmänna motiveringen,
bl.a. avsnitt 4.1.
Från huvudregeln i första stycket ges i andra stycket möjligheter till
vissa undantag. Dessa undantag har behandlats i den allmänna moti-
veringen, avsnitt 4.6.9.
204
I första punkten i andra stycket klargörs att en fordran kan ges Prop. 1993/94:123
sämre rätt om borgenären samtycker till det. Det krävs alltså ett ut-
tryckligt samtycke från den berörde borgenären enligt denna punkt.
Det är inte tillräckligt att borgenären underlåter att höra av sig (jfr
20 § andra stycket) för att tillämpa denna undantagsregel. Det är
inget som hindrar att kronofogdemyndigheten eller rätten tar initiativ
till tillämpning av denna punkt. Ett sådant initiativ riktat till en viss
borgenär faller innanför ramen för den allmänna utredningsskyldighet
som åvilar kronofogdemyndigheten respektive rätten. Ett fall då så-
dant initiativ kan vara tänkbart att ta är när behovet av skuldsanering
är uppenbart men där det råder tveksamhet om huruvida gäldenären
verkligen klarar av följderna av ett tänkt skuldsaneringsbeslut och
man genom avsteg från likabehandlingsprincipen uppnår att gälde-
nären får bättre förutsättningar att klara av att rätta sig efter beslutet.
Det är dock borgenären som har det avgörande inflytandet över re-
gelns tillämpning, och det även vid tvingande skuldsanering.
I andra punkten i andra stycket föreskrivs att kronofogdemyndig-
heten eller rätten kan bestämma att borgenärer med en fordran som
inte överstiger ett visst mindre belopp kan ges full utdelning i skuld-
saneringsärendet trots att andra borgenärer får vidkännas nedskriv-
ning av sina fordringar. Härmed avses fall då det i skuldsanerings-
ärendet förekommer "småfordringar". För att dessa skall kunna få
full utdelning i skuldsaneringsärendet skall det vara frågan om
verkligen små fordringar. Fordringarna skall dels vara små i förhål-
lande till övriga fordringar i ärendet och dels små även absolut sett.
I tredje stycket erinras genom en hänvisning till 26 § om att de
fordringar som inte har anmälts i ärendet drabbas av total preklusion,
dvs. sådana fordringar kan inte längre göras gällande.
8 §
Vid en skuldsanering skall bestämmas
1. vilka fordringar som enligt 6 § skall omfattas av skuldsaneringen
och vad som enligt 7 § skall gälla för dem,
2. vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna,
3. en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp av
varje borgenärs fordran skall betalas.
Belopp som avses i första stycket 2 skall bestämmas så att skuld-
saneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och in-
komster efter avdrag för vad som skall förbehållas gäldenären för
hans och hans familjs försörjning. Därvid skall bestämmelserna i
15 kap. 6 a § utsökningsbalken om förbehållsbelopp vara vägledande.
Vid skuldsaneringen får bestämmas att förbehåll även skall göras för
betalning av en fordran som, enligt 6 § tredje stycket eller beslut som
fattas med stöd av 6 § andra stycket, inte omfattas av
205
skuldsaneringen. Prop. 1993/94:123
Av fördelningen enligt första stycket 2 skall framgå hur stor pro-
centandel av fordringarnas belopp som skall kvarstå.
Den betalningsplan som skall bestämmas enligt första stycket 3 skall
löpa under fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en
längre eller kortare tid.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har
utförligt behandlats i den allmänna motiveringen, särskilt avsnitt 4.5.
I paragrafens första stycke räknas i tre olika punkter upp vad som
skall bestämmas i en skuldsanering. Detta gäller såväl en frivillig (se
20 §) som en tvingande (se 24 §) skuldsanering. Av 18 § följer att de
uppgifter som anges i denna paragraf skall framgå redan av det för-
slag till skuldsanering som skall upprättas.
Enligt första punkten skall anges vilka fordringar som enligt 6 §
omfattas av skuldsaneringen. Vilka kända fordringar som omfattas
måste alltså räknas upp i förslaget. Det skall också anges vad som
enligt 7 § skall gälla för de fordringar som omfattas av skuldsane-
ringen. Det innebär att det skall i beslutet anges för vilka fordringar
likabehandlingsprincipen tillämpas och för vilka fordringar något av
undantagen i 7 § andra stycket tillämpas.
Finns det fordringar av det slag som avses i 6 § tredje stycket skall
det av skuldsaneringen framgå att dessa helt eller delvis faller utanför
skuldsaneringen, även om det inte är någon förutsättning att detta ut-
tryckligen anges i skuldsaneringen för att de materiella reglerna i 6 §
tredje stycket skall gälla. Om en fordran som faller under 6 § andra
stycket förekommer bland fordringarna mot gäldenären måste det vid
skuldsaneringen anges om en sådan fordran skall omfattas eller inte
av skuldsaneringen. I skuldsaneringen skall det alltså uttryckligen tas
ställning till denna fråga. Om det beträffande en sådan fordran inte
klart skulle anges att den inte omfattas innebär det att fordringen
omfattas av skuldsaneringen.
Enligt andra punkten skall det anges vilket belopp som skall för-
delas mellan borgenärerna. Gäldenären bör i regel inte ha några till-
gångar att fördela mellan borgenärerna. Eventuella mer värdefulla
tillgångar bör redan vara realiserade när gäldenären ansöker om
skuldsanering. I praktiken är det endast frågan om att fördela
gäldenärens framtida inkomster, efter avdrag för förbehållsbeloppet,
mellan borgenärerna enligt vad som följer av 7 §. Det skall alltså
räknas fram ett s.k. betalningsutrymme, dvs. i praktiken hur stor del
av gäldenärens framtida inkomster som skall betalas till borgenärerna.
Enligt andra stycket skall beloppet enligt första stycket andra
punkten bestämmas så att avdrag först görs för vad som skall för-
behållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning. Därvid
206
skall reglerna i 15 kap. 6 a § utsökningsbalken vara vägledande i Prop. 1993/94:123
tillämpliga delar. Dessa regler är dock inte absolut bindande. Det
skall i en skuldsanering vara möjligt att hantera även denna fråga
med ett visst mått av flexibilitet. När det gäller vanliga levnads-
kostnader som mat och liknande hushållsutgifter finns det sällan
anledning att frångå de schabloner som följer av regeln i utsök-
ningsbalken. I den allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.5 har berörts
att det däremot i vissa fall kan finnas skäl att frångå schablonen
avseende bostadskostnader. Det avser främst de fall där gäldenären
bör få bo kvar i sin ägda bostad. Det kan emellertid inte komma i
fråga att avvika från schablonen i någon vidare mån. Beträffande be-
talning av skatt och av underhållsbidrag innebär detta att gäldenären
i princip får förbehålla sig vad han faktiskt skall betala. I den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.6.3, har utvecklats att det för de där
behandlade skulderna regelmässigt med stöd av regeln i 6 § andra
stycket bör bestämmas att de inte skall omfattas av skuldsaneringen.
Gäldenären måste då få förbehålla sig ett belopp för betalningen av
sådana skulder.
Det är dock inte något absolut krav att betalningsutrymme ges för
fordringar som avses i andra stycket. I många fall torde fordringar
som nu avses vara sådana som inte kommer att aktualiseras under
betalningsperioden. Givetvis skall de i så fall inte ges något betal-
ningsutrymme. I vissa fall, som exempelvis framtida studielånsbe-
talningar, är det regelmässigt tvärtom så att de helt klart kommer att
behöva ges utrymme för betalningar under betalningsperioden i de
fall det bestäms att de inte skall omfattas av skuldsaneringen. Det är
endast till fordringar av den klara karaktären som hänsyn bör tas när
beloppet enligt första stycket andra punkten skall bestämmas. Om den
aktuelle borgenären beviljar anstånd med betalningen enligt 6 § andra
stycket andra meningen skall naturligtvis inget belopp förbehållas
gäldenären. Annorlunda kan det förhålla det sig med betalningen av
skulder som enligt 6 § tredje stycket inte omfattas av skuldsane-
ringen. Beträffande vissa sådana fordringar måste gäldenären alltid
få förbehålla sig ett belopp för betalning av dem. Det gäller exempel-
vis betalning av familjerättsliga underhållsbidrag. I de fall det
förekommer en fordran som faller under 6 § tredje stycket 4 skall en
sådan regelmässigt också beaktas när beloppet enligt första stycket 2
skall bestämmas. Däremot bör gäldenären aldrig få förbehålla sig nå-
got belopp för betalning av tvistiga fordringar (6 § tredje stycket 5).
När det gäller fordringar som faller under 6 § tredje stycket 2 och 3,
skall dessa betalas av säkerheten. Något förbehåll för betalning av
sådana fordringar aktualiseras då inte. Endast i de fall man valt att
låta gäldenären bo kvar i sin ägda bostad kan det bli aktuellt att
207
förbehålla gäldenären ett belopp för betalning av den del av pant- Prop. 1993/94:123
fordringen till vilken säkerheten förslår (se avsnitt 4.6.5).
Av tredje stycket följer att det för varje fordran som omfattas av
skuldsaneringen skall anges hur stor procentandel av det belopp som
annars skulle ha betalats som skall betalas inom ramen för skuldsane-
ringen. Det som här skall anges är alltså hur mycket som gäldenären
totalt skall betala av varje fordran som omfattas av skuldsaneringen.
Är den totala skuldbördan av de fordringar som omfattas av skuldsa-
neringen på 750 000 kr och kan gäldenären betala 2 500 kr i måna-
den under fem år innebär det att betalningsutrymmet är 150 000 kr,
dvs. gäldenären kan då betala 20 procent av fordringarnas belopp.
Om samtliga fordringar omfattas av likabehandlingsprincipen enligt
7 § första stycket innebär det att varje fordran också skall betalas
med 20 procent. Nedsättningsprocenten är då 80. Det bör i skuldsa-
neringen erinras om att det gäldenären skall betala inte löper med
ränta (se 6 § första stycket andra meningen).
För de fordringar som omfattas av någon av undantagsreglerna i
7 § andra stycket bör för det första anges vilken undantagsregel som
har tillämpats och vad den har medfört i varje enskilt fall. I de fall
7 § andra stycket 1 tillämpas skall det av beslutet framgå kvarstående
procentandel och återstående belopp i enlighet med huvudregeln. När
det gäller tillämpningen av 7 § andra stycket 2 på "småfordringar"
finns det ingen anledning att ange någon procentandel eftersom hela
fordringen skall betalas i dessa fall. Lämpligen bör dessa fordringar
också betalas till fullo vid ett enda tillfälle och så snart som möjligt.
En betydelsefull del av det som skall bestämmas i en skuldsanering
är den betalningsplan som skall ange när och hur återstående belopp
skall betalas vilket framgår av tredje punkten. Om gäldenären inte har
något utrymme för betalning till borgenärerna är det givetvis inte
aktuellt att bestämma någon betalningsplan. Av ordalydelsen framgår
att det måste finnas något kvarstående belopp att fördela. Denna
punkt har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.5.1.
Normalt bör en femårig betalningsperiod tillämpas. Några större av-
vikelser härifrån bör aldrig förekomma, vilket framgår av jjärde
stycket. Det är dock tänkbart att "avrunda" perioden så att den löper
till ända vid t.ex. ett halvårs- eller kvartalsskifte. I beslutet skall
också klart anges hur betalningsskyldigheten skall fullgöras. Detta är
givetvis en viktig del av skuldsaneringen. Som har utvecklats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.5.1, är det ingen myndighet eller
annan institution som administrerar betalningarna under betalnings-
perioden eller kontrollerar att gäldenären följer sina åligganden enligt
planen. Det är i stället i första hand gäldenärens och de inblandade
borgenärernas sak att bestämma hur betalningarna enligt planen skall
208
fullgöras. Ibland kan det finnas anledning för kronofogdemyndigheten Prop. 1993/94:123
att under hand ta kontakt med en eller flera borgenärer i denna fråga.
Hur betalningsplanen skall utformas måste alltså bestämmas i varje
enskilt fall. Ett sätt kan vara att ett visst belopp månatligen sätts in på
ett särskilt konto, för att sedan exempelvis en gång per år fördelas
mellan borgenärerna. Ett annat sätt är att gäldenären, med eller utan
föregående avisering, varje månad betalar ett visst belopp direkt till
varje borgenär. Naturligtvis är det möjligt att i betalningsplanen
bestämma sig för någon annan lösning. Det som är viktigt är att lös-
ningen kan förväntas bli ändamålsenlig i varje enskilt fall.
9 §
En ansökan om skuldsanering skall göras skriftligen hos krono-
fogdemyndigheten i det län där gäldenären är bosatt. Ar gäldenären
inte bosatt i Sverige, skall ansökan göras hos Kronofogdemyndigheten
i Stockholms län. Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet
som inte är behörig, skall ärendet genast lämnas över till den
kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar är behörig.
Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av gäldenären.
Paragrafen innehåller vissa regler om ansökans form och om forum.
Regleringen har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.7.1.
\ första stycket föreskrivs att ansökan skall vara skriftlig. Detta är
alltså ett absolut formkrav från vilket några avsteg inte får före-
komma. Vidare anges här vilken kronofogdemyndighet som är behö-
rig att ta upp en ansökan om skuldsanering. Ansökan skall således
ges in till kronofogdemyndigheten i det län där gäldenären är bosatt.
Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall ansökan ges in till
Kronofogdemyndigheten i Stockholms län. Bestämmelsen kan t.ex.
bli tillämplig för en gäldenär som inte är bosatt i Sverige men som
har hemvist i Sverige därför att han är folkbokförd här. Forumregeln
överensstämmer i sak till stora delar med vad som gäller för utsök-
ningsmål enligt 2 kap. 3 § andra stycket utsökningsbalken och i den
summariska processen enligt 6 § lagen (1990:746) om betalningsföre-
läggande och handräckning. Om en ansökan har givits in till en
kronofogdemyndighet som inte är behörig skall ärendet lämnas över
till den myndighet som enligt vad ansökningshandlingarna visar är
behörig. Detta stämmer överens med vad som enligt 2 kap. 4 § första
stycket utsökningsbalken gäller för utsökningsmål och för den
summariska processen enligt 8 § lagen (1990:746) om betalningsföre-
läggande och handräckning. I dessa fall skall ansökningen alltså inte
209
14 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 123
avvisas eller avslås.
Av andra stycket framgår att ansökningen skall vara egenhändigt
undertecknad av gäldenären. Detta innebär att det exemplar av ansök-
ningen (blanketten) som ges in till kronofogdemyndigheten skall vara
egenhändigt undertecknat av gäldenären. Härav följer bl.a. att telefax
inte kan användas. Ansökan kan endast undertecknas av gäldenären
själv och inte av ett eventuellt ombud. Detta krav på ett under-
tecknande av gäldenären själv hänger samman med kravet i 10 §
andra stycket att uppgifterna i ansökan skall lämnas på heder och
samvete.
10 §
Ansökan skall innehålla
1. uppgifter om gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap.
1 § första stycket rättegångsbalken samt uppgift som visar att han har
hemvist i Sverige,
2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med upp-
gift om varje borgenärs namn, person- eller organisationsnummer,
postadress och telefon,
3. uppgift om gäldenärens inkomster och utgifter,
4. uppgift om förhållanden som avses i 4 § tredje stycket,
5. de uppgifter om gäldenärens och hans familjs personliga och
ekonomiska förhållanden som i övrigt är av betydelse för prövning
av frågan om skuldsanering skall inledas.
Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas av gäldenären på
heder och samvete.
I paragrafen finns de huvudsakliga reglerna om vad en ansökan om
skuldsanering skall innehålla.
I första stycket finns en katalog med fem punkter över uppgifter
som ansökan skall innehålla. Det är alltså obligatoriskt för gäldenären
att lämna alla de uppgifter som här föreskrivs. Vid brister härvidlag
anges i 11 § vad följderna kan bli. Som har framhållits i den all-
männa motiveringen, avsnitt 4.7.1, är det av största vikt att gälde-
nären lämnar korrekta och fullständiga uppgifter om sig själv och sina
ekonomiska förhållanden m.m. För att underlätta ansökningsförfaran-
det bör särskilda ansökningsblanketter med tillhörande anvisningar
tillhandahållas.
Enligt den första punkten skall ansökan innehålla uppgifter om
gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap. 1 § första stycket
rättegångsbalken. Härmed avses namn, adress, yrke, personnummer
och telefonnummer m.m. Vidare anges i denna punkt att gäldenären
skall lämna uppgift som visar att han har hemvist i Sverige. Hemvist
i Sverige är ett villkor för skuldsanering, vilket framgår av 4 §.
I andra punkten anges att gäldenären till ansökan skall foga en
Prop. 1993/94:123
210
förteckning över sina tillgångar och skulder. Beträffande såväl till- Prop. 1993/94:123
gångar som skulder skall uppgifterna vara kompletta. Det innebär
beträffande skulderna att borgenär, uppkomstdatum, belopp, förfallo-
dag, räntesatser m.m. skall anges. Av lydelsen framgår uttryckligen
att vissa bestämda uppgifter om borgenärerna skall lämnas. I de fall
en fordran är förenad med någon form av säkerhetsrätt, exempelvis
pant eller borgen, bör det också anges. Vidare krävs att uppgift i
förekommande fall lämnas om borgensåtaganden som gäldenären
själv har gjort, även om borgensansvaret inte har utkrävts vid
tidpunkten för ansökans ingivande, eftersom borgensansvaret kan
komma att omfattas av ett eventuellt skuldsaneringsbeslut (se 6 §
andra stycket). Det är lämpligt att bifoga kopior av relevanta
lånehandlingar och liknande. Vad tillgångssidan beträffar skall all fast
egendom uppges, hel- eller delägd. Vad gäller lös egendom skall bo-
stadsrätt, aktier och andra värdepapper, andelar i fonder och döds-
bon, banktillgodohavanden, fordringar och kontanter i den mån något
sådant finns givetvis redovisas. Vad lös egendom som utgörs av lösa
saker beträffar skall sådant som har ett inte obetydligt marknadsvärde
uppges. Det innebär att bilar, båtar, mer värdefulla smycken och
konst m.m. skall redovisas. Däremot behöver inte normala möbler,
husgeråd och kläder och liknande redovisas. I de fall lös egendom är
belastad med någon form av säkerhetsrätt bör detta anges.
I tredje punkten anges att gäldenären skall lämna uppgift om sina
inkomster och utgifter. Med inkomster avses inkomst av tjänst (lön
före skatteavdrag) och kapital, naturaförmåner, underhållsbidrag eller
bidragsförskott för hemmavarande barn, barnbidrag, bostadsbidrag,
andra sociala förmåner m.m. Med utgifter avses reskostnader till och
från arbetet, underhållsbidrag, barnomsorgskostnader, bostadskostnad
m.m. Inkomst av näringsverksamhet skall inte förekomma eftersom
lagen inte avser näringsidkare. Övriga normala hushållsutgifter som
exempelvis kostnader för kläder och mat behöver inte anges särskilt.
I den fjärde punkten, som har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, anges att gäldenären skall lämna uppgift om förhållanden
som avses i 4 § tredje stycket. Härmed avses vilka ansträngningar
gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser. Om gäldenären
inte har fullgjort sina förpliktelser skall det i ansökan anges vilka
försök som gjorts för att nå en uppgörelse med borgenärerna och var-
för dessa försök har misslyckats. Såsom har framhållits i den all-
männa motiveringen förutsätts att sådana försök har gjorts på egen
hand eller under medverkan av t.ex. kommunala budgetrådgivare
innan en ansökan om skuldsanering ges in till kronofogdemyndig-
heten. I de fall gäldenären har tagit emot budgetrådgivning eller
motsvarande bör han till ansökan foga den utredning som därvid har
211
gjorts. Denna punkt innebär vidare att gäldenären i sin ansökan skall Prop. 1993/94:123
redogöra för omständigheterna kring skuldernas uppkomst. Härmed
avses sådant som anledningen till skuldsättningen m.m. Gäldenären
skall enligt denna punkt även i övrigt lämna sådana uppgifter som kan
vara av betydelse vid den allmänna skälighetsbedömningen som skall
göras i varje skuldsaneringsärende.
I femte punkten anges slutligen att gäldenären skall ange de omstän-
digheter i övrigt beträffande sina egna och övriga familjemedlemmars
personliga och ekonomiska förhållanden som kan vara av betydelse
i skuldsaneringsärendet. Detta innebär normalt att gäldenären skall
lämna uppgifter avseende övriga familjemedlemmar i de hänseenden
som anges i punkterna 1-4. Enligt denna punkt krävs också att
gäldenären i övrigt lämnar upplysningar om sina och andra familje-
medlemmars arbetsförhållanden, utbildning och yrkeserfarenhet.
Enligt andra stycket skall uppgifterna enligt första stycket lämnas
av gäldenären själv på heder och samvete.
11 §
Om en ansökan är bristfällig, skall kronofogdemyndigheten före-
lägga gäldenären att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå
att ansökan kan avvisas om föreläggandet inte följs. Föreläggandet
behöver inte delges.
Kronofogdemyndigheten skall avvisa en ansökan om skuldsanering,
om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning
i sak och gäldenären inte har följt ett föreläggande att avhjälpa
bristen.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
innehåller regler om att en ansökan om skuldsanering i vissa fall skall
avvisas.
Ar ansökan bristfällig i något hänseende skall gäldenären föreläggas
att komplettera den, vilket framgår av första stycket. Ett sådant före-
läggande skall innehålla en upplysning om att ansökningen kan kom-
ma att avvisas om nöjaktig komplettering inte sker. Av paragrafen
framgår uttryckligen att föreläggandet inte behöver delges. Det inne-
bär att det kan sändas i ett vanligt brev till den adress som uppgetts
i ansökan. Om gäldenären - trots föreläggandet - inte kompletterar
ansökan föreskriver andra stycket att kronofogdemyndigheten skall
avvisa ansökan om den är så bristfällig att den inte kan läggas till
grund för prövning i sak. I förekommande fall bör ett sådant avvis-
ningsbeslut meddelas så snart som möjligt. Innebörden av regeln är
inte att varje liten brist i ansökan skall medföra omedelbart av-
212
visande. Bristen måste vara av viss väsentlighet, vilket kommer till Prop. 1993/94:123
uttryck genom kravet på att bristen skall medföra att ansökan inte kan
prövas i sak. A andra sidan innebär ordalydelsen att det inte behöver
vara uppenbart att bristerna är sådana att ansökan inte kan sakprövas.
Förhållandevis höga krav kan alltså ställas på gäldenären i detta
hänseende. Det finns också anledning att i detta sammanhang erinra
om den allmänna serviceskyldighet som åligger kronofogdemyndig-
heten enligt 4 och 5 §§ förvaltningslagen (jfr också förordningen
[1980:900] om statliga myndigheters serviceskyldighet).
Ett avvisningsbeslut enligt denna paragraf kan överklagas, vilket
sägs i 29 §.
12 §
Om det av ansökan om skuldsanering eller annan tillgänglig utred-
ning framgår att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 § eller
inte kan beviljas skuldsanering på grund av 5 §, skall kronofogde-
myndigheten avslå ansökan.
Om det, sedan beslut har fattats enligt 13 § andra stycket om att
inleda skuldsanering, framkommer att förutsättningarna for skuld-
sanering enligt denna lag inte är uppfyllda skall kronofogdemyn-
digheten avslå ansökan. Ansökan får också avslås, om gäldenären inte
inställer sig personligen vid ett sammanträde eller om han i övrigt
inte medverkar vid ärendets handläggning.
I paragrafens första stycke, som har utformats i enlighet med Lag-
rådets förslag, föreskrivs att kronofogdemyndigheten skall avslå en
ansökan om skuldsanering om det av gäldenärens ansökan framgår att
de grundläggande förutsättningarna enligt 4 § inte är uppfyllda eller
att hinder föreligger enligt 5 §. Det innebär att det är gäldenären som
i sin ansökan har att visa att de nämnda villkoren är uppfyllda. Om
gäldenären inte har lyckats att göra det skall kronofogdemyndigheten
avslå ansökan. Kronofogdemyndigheten skall i dessa fall alltså inte
införskaffa någon ytterligare utredning. Om annan utredning finns
tillgänglig skall den dock givetvis beaktas. Det innebär att det någon
gång kan framgå av ansökan sammantagen med annan utredning att
förutsättningarna för skuldsanering brister så att ansökningen skall
avslås. Men det innebär också att den övriga utredningen som kan
finnas tillgänglig kan få betydelse på det sättet att det därigenom inte
är möjligt att avslå ansökan med stöd av denna bestämmelse. Som har
framhållits i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.2 är denna
initiala materiella prövning ett viktigt moment. Det är givetvis
onödigt att inleda ett skuldsaneringsförfarande om det redan från
213
början framstår som klart att ansökningen inte kan leda till ett beslut Prop. 1993/94:123
om skuldsanering. Denna regel skall komma till tillämpning huvud-
sakligen i de fall då det finns en komplett ansökan att ta ställning till.
Kompletteringsförfarandet enligt 11 § skall alltså i första hand
användas vid bristfälliga ansökningar. Det kan dock förekomma att
det med en gång framstår som uppenbart att ansökningen inte under
några omständigheter kan komma att bifallas. I sådana fall är det av
flera skäl onödigt att över huvud taget inleda ett kompletterings-
förfarande. Det kan givetvis inträffa att det inte heller efter en
komplettering enligt 11 § framgår att förutsättningarna för skuld-
sanering enligt lagen är uppfyllda. Ansökningen skall då med tillämp-
ning av denna regel avslås. Ett beslut om avslag får också meddelas
om det av annan tillgänglig utredning, exempelvis ett yttrande
inhämtat enligt 13 § första stycket, framgår att någon av förut-
sättningarna för skuldsanering enligt lagen brister. Ett avslagsbeslut
kan överklagas (se 29 §). En gäldenär vars ansökan har avslagits är
också oförhindrad att ge in en ny ansökan till kronofogdemyndig-
heten.
I paragrafens andra stycke föreskrivs att kronofogdemyndigheten
när som helst under handläggningen av ett skuldsaneringsärende kan
avslå ansökan. Ett beslut om avslag skall sålunda meddelas så snart
det genom den fortsatta utredningen framgår att de i lagen angivna
förutsättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda. Den nu nämnda
avslagsmöjligheten får betydelse efter det att kronofogdemyndigheten
har beslutat att inleda skuldsanering (se 13 § andra stycket) fram till
det att gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten har upp-
rättat ett förslag om skuldsanering (se 18 § första stycket), dvs. under
utredningens gång hos kronofogdemyndigheten. Regeln medger dock
enligt sin ordalydelse att ett avslagsbeslut meddelas även på ett senare
stadium, dvs. efter det att ett förslag om skuldsanering har upprättats.
Det förutsätts emellertid att det kommer att tillhöra de verkliga un-
dantagen att avslag meddelas på detta sena stadium. Av sista me-
ningen framgår att bristande medverkan från gäldenärens sida kan
leda till att ansökningen avslås.
13 §
Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning det behövs inhämta
upplysningar om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden
från andra myndigheter. Kronofogdemyndigheten får också om det
finns särskilda skäl hålla sammanträde som avses i 16 § för att avgöra
om skuldsanering skall inledas.
214
Om kronofogdemyndigheten inte enligt 11 § avvisar eller enligt Prop. 1993/94:123
12 § första stycket avslår en ansökan om skuldsanering, skall myn-
digheten snarast besluta att skuldsanering skall inledas.
Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets
förslag, har behandlat i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3 och
4.7.4.
I paragrafens första stycke anges att kronofogdemyndigheten är
skyldig att se till att myndigheten har tillgång till den utredningen om
gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden som är nödvän-
dig, innan kronofogdemyndigheten tar ställning till om skuldsanering
skall inledas. För det första skall givetvis en komplett och korrekt
ansökan finnas (se 10 §). För det andra har kronofogdemyndigheten
i egenskap av såväl verkställande myndighet som borgenärsföreträda-
re i vissa sammanhang regelmässigt tillgång till relevant information
om gäldenärens personliga förhållanden. Denna information skall till-
föras ärendet. I paragrafen föreskrivs att kronofogdemyndigheten
därutöver normalt bör införskaffa upplysningar från vissa andra
myndigheter, exempelvis sociala myndigheter (jfr 7 § förvaltnings-
lagen). Sådana upplysningar kan lämpligen inhämtas från socialnämn-
den och bör då kunna avges av en tjänsteman inom socialtjänsten.
Det ställs således inte något krav på att socialnämnden som sådan
yttrar sig i ärendet. Omvänt är det givetvis inget som hindrar att
socialnämden i vissa fall yttrar sig exempelvis i frågan om en
skuldsanerings betydelse för gäldenärens sociala rehabilitering. Med
uttrycket "upplysningar" i lagtexten avses att myndigheten lämnar
information om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden
som redan är kända för myndigheten. En myndighet som tillfrågas
om upplysningar av kronofogdemyndigheten skall alltså inte göra
någon egen utredning i anledning av kronofogdemyndighetens för-
frågan. I många fall kan dock en sådan utredning redan finnas, vilket
har berörts i den allmänna motiveringen, bl.a. avsnitt 4.1. I sådana
fall skall givetvis den utredningen överlämnas till kronofogdemyndig-
heten. I de flesta fall torde det inte vara nödvändigt att på detta
stadium inhämta ytterligare upplysningar än som nu nämnts. De
sekretessfrågor som kan uppkomma med anledning av detta har
berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.5 och behandlas
också i specialmotiveringen till 37 §. Vidare föreskrivs här att
kronofogdemyndigheten får hålla ett sammanträde inför ställnings-
tagandet i frågan om skuldsanering skall inledas. Genom hänvis-
ningen här till 16 § och hänvisningen i 17 § till 16 § kan såväl
gäldenären som borgenärerna och andra kallas till ett sådant
sammanträde. Det får förutsättas att det endast är verkliga
undantagsfall som det skall vara nödvändigt att hålla ett sammanträde
215
på detta stadium. Normalt skall beslutet att inleda skuldsanering Prop. 1993/94:123
kunna fattas efter en enbart skriftlig handläggning.
Av paragrafen framgår också att reglerna - såväl vad gäller in-
hämtande av upplysningar som att hålla sammanträde - i detta stycke
är fakultativa. Ibland kan det vara så att kronofogdemyndigheten
redan förfogar över all den utredning som behövs. I sådant fall
behöver inte upplysningar begäras från sociala eller andra myndig-
heter eller sammanträde hållas.
Paragrafens andra stycke innehåller en anvisning för kronofogde-
myndigheten att snarast pröva om skuldsanering skall inledas. Det är
viktigt att kronofogdemyndigheten så snart den intiala prövningen
enligt 11 § och 12 § första stycket har gjorts utan onödigt dröjsmål
beslutar att skuldsanering skall inledas. Det är viktigt att ärenden om
skuldsanering handläggs så skyndsamt som möjligt. Det är också vik-
tigt att beslutet om att inleda skuldsanering dokumenteras i ett form-
ligt beslut, eftersom beslutet och den dag det har fattats har stor
betydelse i olika sammanhang (se bl.a. 6 och 25 §§).
14 §
När beslut har meddelats om att inleda skuldsanering skall krono-
fogdemyndigheten genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes
Tidningar uppmana var och en som har en fordran mot gäldenären att
skriftligen anmäla sin fordran till kronofogdemyndigheten senast en
månad från dagen för kungörelsens införande. Om det finns särskilda
skäl, kan kronofogdemyndigheten införa kungörelsen även i en eller
flera ortstidningar. Kronofogdemyndigheten kan också förlänga
fristen till två månader om det finns särskilda skäl.
I paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
anges att kronofogdemyndighetens beslut enligt 13 § andra stycket att
inleda skuldsanering genast skall kungöras i Post- och Inrikes Tid-
ningar. I kungörelsen skall borgenärerna uppmanas att anmäla sina
fordringar till kronofogdemyndigheten inom en månad från dagen för
kungörelsens införande. Underlåtenhet från en borgenärs sida att i
rätt tid anmäla sin fordran får proklamaeffekt, dvs. fordringen
kommer i enlighet med vad som anges i 6 § att omfattas av ett even-
tuellt beslut om skuldsanering, men borgenären får ingen utdelning
och kan inte heller senare i något annat sammanhang göra fordringen
gällande. Av 26 § framgår nämligen att en fordran som omfattas av
skuldsaneringen endera sätts ned eller faller bort helt. Om en
borgenär inte är känd i skuldsaneringsärendet, innebär det att hans
fordran alltid faller bort helt, dvs. gäldenärens betalningsskyldighet
för en sådan fordran upphör i och med skuldsaneringen. Givetvis
gäller detta inte för sådana fordringar som enligt 6 § tredje stycket
216
inte omfattas av skuldsaneringen. I motsats till vad som är fallet Prop. 1993/94:123
enligt lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer tar denna
paragraf sikte på samtliga borgenärer, inte enbart okända sådana.
Beträffande redan kända borgenärer, dvs. huvudsakligen sådana som
har omnämnts i gäldenärens ansökan, inträder dock ingen proklama-
effekt, om de underlåter att anmäla sina fordringar (se vidare
specialmotiveringen till 26 §). Rent formellt gäller denna regel också
kronofogdemyndigheten i egenskap av borgenärsföreträdare för
staten. Det får dock förutsättas att gäldenärens ansökan redan då
beslut fattas om att inleda skuldsanering har kompletterats med
sådana fordringar där kronofogdemyndigheten företräder staten eller
något annat offentligt organ, om gäldenären själv inte angivit dessa
fordringar. När det gäller det allmännas fordringar på skatter och
avgifter företräds staten emellertid av skattemyndigheten (se det
föreslagna tillägget i 2 § lagen (1993:892) om ackord rörande statliga
fordringar m.m.) och inte av kronofogdemyndigheten, vilket innebär
att det inte kommer att bli alltför vanligt förekommande att krono-
fogdemyndigheten i ett skuldsaneringsärende uppträder som borge-
närsföreträdare. I de fall det allmänna företräds av annan myndighet
har den att på samma sätt som alla andra borgenärer bevaka sina
intressen enligt vad som föreskrivs i denna paragraf.
Om särskilda skäl finns kan kronofogdemyndigheten låta införa
kungörelsen, förutom i Post- och Inrikes Tidningar, även i en eller
flera ortstidningar. Det torde dock endast undantagsvis vara så att
detta bedöms som nödvändigt. Alla professionella kreditgivare, lik-
som statliga myndigheter och andra företrädare för stat och kommun
kan förutsättas bevaka sina intressen genom att regelmässigt ta del av
i Post- och Inrikes Tidningar införda kungörelser. I de fall kungörelse
sker även i någon ortstidning bör kungörelsen införas samma dag som
den införs i Post- och Inrikes Tidningar (jfr 5 § lagen [1977:654] om
kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.). Föreskrifterna
om kungörande i denna paragraf är annars en från 1977 års kun-
görandelag avvikande reglering. Vad som sägs i 3 och 4 §§ i den
lagen om den s.k. breda ortstidningsprincipen och om stödjande kun-
görande är alltså inte tillämpligt vid kungörande om skuldsanering
enligt denna paragraf.
Kronofogdemyndigheten kan då särskilda skäl finns också förlänga
borgenärernas anmälningsfrist från en till två månader. Det torde inte
vara ofta en sådan förlängning behövs. Det är emellertid tänkbart att
använda sig av denna möjlighet t.ex. när kronofogdemyndigheten un-
der normal semestertid har beslutat att inleda skuldsanering beträf-
fande en gäldenär som kan tänkas ha många leverantörer och privat-
personer bland sina borgenärer.
217
15 §
Har skuldsanering inletts skall kronofogdemyndigheten se till att
ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.
I paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
anges rent allmänt att kronofogdemyndigheten svarar för att skuld-
saneringsärendet i de fall skuldsanering har inletts blir så utrett som
dess beskaffenhet kräver. För kronofogdemyndighetens handläggning
av skuldsaneringsärenden gäller, utöver de särskilda bestämmelser
som anges i skuldsaneringslagen, de vanliga bestämmelserna i för-
valtningslagen (1986:223; jfr 3 § i den lagen). I anslutning till att
kronofogdemyndigheten tar ställning till om skuldsanering skall
inledas har en stor del av utredningen redan införskaffats och
sammanställts (jfr 13 § första stycket). Till denna utredning skall
fogas den utredning som kan ha kommit in från borgenärerna i anled-
ning av kungörelseförfarandet. Kronofogdemyndigheten kan också på
annat sätt ha fått in ytterligare utredning. En avgörande skillnad mot
regeln i 13 § första stycket är att den regeln tar sikte på att att
kronofogdemyndigheten skall inhämta upplysningar i den utsträckning
det behövs för att besluta om att inleda skuldsanering. I denna
paragraf anges att utredningsskyldigheten, efter det att skuldsanering
har inletts, är mer omfattande och tar sikte på att ärendet skall
utredas så att ett förslag till skuldsanering skall kunna läggas fram.
Det behöver inte enbart betyda att ärendet efter det att skuldsanering
har inletts tillförs ytterligare underlag, utan också att det underlag
som redan finns vidare bearbetas och analyseras.
16 §
Om det kan antas vara till fördel för utredningen, får kronofogde-
myndigheten kalla gäldenären att inställa sig personligen vid ett
sammanträde hos myndigheten. Vid sammanträdet skall gäldenären
lämna de ytterligare upplysningar som behövs för att avgöra frågan
om skuldsanering.
Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress gäldenären
senast har uppgivit i ärendet. Kallelsen behöver inte delges.
I kallelsen skall gäldenären upplysas om syftet med sammanträdet
och om att hans ansökan kan avslås om han inte inställer sig
personligen.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
4.7.3.
Enligt paragrafens första stycke kan kronofogdemyndigheten, om
218
det bedöms vara till fördel för utredningen i ärendet, kalla gäldenären Prop. 1993/94:123
till ett sammanträde hos myndigheten. Paragrafen gäller förfarandet
hos kronofogdemyndigheten över huvud taget. Myndigheten kan allt-
så kalla till sammanträde enligt denna paragraf på vilket stadium som
helst av handläggningen av ärendet. Det är också tänkbart att fler än
ett sammanträde hålls i ett och samma ärende. Det är emellertid vid
två tillfällen det närmast kan bli aktuellt att hålla sammanträde. Det
är dels då ställning skall tas till om skuldsanering skall inledas (se
13 §), dels då ställning skall tas till om en frivillig skuldsanering skall
fastställas (se 18 - 20 §§). I det förra fallet torde det bli mycket sällan
som det är nödvändigt att hålla ett sammanträde. I det senare fallet
torde också borgenärer och eventuellt även andra kallas med stöd av
bestämmelsen i 17 §. I de flesta fall torde det inte heller vara be-
hövligt med ett sammanträde inför det slutliga ställningstagandet.
Över huvud taget skall sammanträde endast undantagsvis förekomma
hos kronofogdemyndigheten.
Det är alltså inte i något fall obligatoriskt för kronofogdemyndig-
heten att kalla till sammanträde. Det kan dock vara på sin plats att
hålla ett sammanträde, t.ex. om gäldenärens uppgifter är knapphän-
diga eller motstridiga eller om de inte går att förena med vad som har
inhämtats från annat håll. Som har framhållits i den allmänna moti-
veringen är det viktigt att kronofogdemyndigheten i sin handläggning
kan vara flexibel.
I andra stycket sägs att kallelse till ett sammanträde som avses i
första stycket skall sändas till gäldenären under hans i ärendet senast
uppgivna adress. Gäldenären behöver alltså inte delges kallelsen.
Detta har kommenterats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3.
I tredje stycket anges att gäldenären i kallelsen skall upplysas om
två saker, dels om syftet med sammanträdet, dels om vad som kan
hända om han inte inställer sig till ett sammanträde till vilket han har
kallats. Eftersom ett sammanträde kan hållas på olika stadier av för-
farandet kan syftet med sammanträdet växla från fall till fall. Därför
skall kallelsen innehålla en kort upplysning om syftet med samman-
trädet, bl.a. för att gäldenären skall kunna förbereda sig.
Om gäldenären uteblir från ett sammanträde till vilket han har
kallats kan detta medföra att hans ansökan avslås. Kallelsen måste
innehålla en erinran om detta. Det är inte obligatoriskt för krono-
fogdemyndigheten att avslå en ansökan i dessa fall. I paragrafen sägs
endast att ansökningen "kan" avslås om gäldenären uteblir från sam-
manträdet. Det normala bör dock vara att en ansökan avslås om
gäldenären uteblir (jfr 12 § andra stycket). Ett avslagsbeslut kan
överklagas (se 29 §). Det är dock inget som hindrar att sammanträdet
används i utredande syfte även om gäldenären inte närvarar och att
219
man således låter bli att använda sig av möjligheten att avslå ansökan. Prop. 1993/94:123
17 §
Om det finns skäl får kronofogdemyndigheten till sammanträde
enligt 16 § kalla även en borgenär, annan myndighet eller någon
annan som kan bidra till utredningen av ärendet. Kallelsen behöver
inte delges.
I paragrafen anges att även en borgenär, företrädare för någon
annan myndighet exempelvis socialnämnden eller någon annan som
kan bidra till utredningen av ärendet kan kallas till sammanträde
enligt 16 §. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 4.7.3. Paragrafen är fakultativ. Kronofogdemyndigheten får
avgöra från fall till fall vilka som bör kallas till ett sammanträde. Av
paragrafens lydelse framgår att en kallelse enligt paragrafen inte
behöver delges, eftersom det inte kan vara förenat med någon rätts-
förlust att utebli från ett sammanträde för någon av de kategorier som
omfattas av denna paragraf.
18 §
När det finns behövlig utredning, skall gäldenären tillsammans med
kronofogdemyndigheten upprätta ett förslag om skuldsanering som
innehåller de uppgifter som anges i 8 §.
Paragrafen reglerar det led som närmast föregår en frivillig skuldsa-
nering, dvs. upprättandet av förslaget om frivillig skuldsanering. Mo-
tiven för denna ordning har ingående utvecklats i den allmänna moti-
veringen, avsnitt 4.7.4.
I paragrafen anges att gäldenären tillsammans med kronofogdemyn-
digheten skall upprätta ett förslag till hur skulderna skall avvecklas
och när och hur återstoden av dessa skall betalas m.m. Förslaget skall
innehålla alla de uppgifter som anges i 8 §. På detta stadium skall ut-
redningen vara fullständig. Som utvecklats i den allmänna motive-
ringen är det gäldenären själv som bär huvudansvaret för att förslaget
upprättas, men det är ofrånkomligt att kronofogdemyndigheten aktivt
måste bidra till att ett realistiskt förslag kommer till stånd.
Kronofogdemyndighetens aktiva medverkan krävs t.ex. när det gäller
utformningen av ett förslag som innebär en tillämpning av regeln i
6 § andra stycket om att vissa fordringar inte skall omfattas av
skuldsaneringen eller regeln i 7 § andra stycket om att vissa borge-
närer skall särbehandlas. Därför har det i paragrafen angivits att
220
förslaget skall upprättas av gäldenären tillsammans med kronofogde- Prop. 1993/94:123
myndigheten. Vidare anges i detta stycke att upprättandet av förslaget
skall ske "när behövlig utredning föreligger". Som redan nämnts
förutsätts givetvis att utredningen på detta stadium är fullständig. Det
förutsätts också att anmälningsfristen enligt 14 § har löpt till ända.
Därefter skall förslaget upprättas så snart som möjligt. Någon ytter-
ligare utredning skall normalt sett inte behöva införskaffas, även om
det undantagsvis kan förekomma att så är nödvändigt.
Som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.7.4) får
kronofogdemyndigheten inte ändra i förslaget utan har att fastställa
det som det är (se 20 §), att överlämna ärendet till tingsrätten (se
21 §) eller att avslå ansökan (se 12 §). Därav följer att kronofogde-
myndigheten måste se till att förslaget utformas på ett nöjaktigt sätt.
Kronofogdemyndigheten har också stort inflytande på hur förslaget
slutligen utformas. Detta att förslaget skall utarbetas av gäldenären
tillsammans med kronofogdemyndigheten torde i mer komplicerade
och omfattande ärenden innebära att det egentliga förslaget utarbetas
av myndigheten och godkänns av gäldenären. Det kan ofta vara lämp-
ligt att förslaget utarbetas i samråd med borgenärerna. Särskilt i mer
komplicerade fall torde detta vara en nödvändighet. Sådana borge-
närskontakter kan då tas under hand genom skriftväxling eller per
telefon. Borgenärerna kan därvid ges tillfälle att komma med syn-
punkter på utkast till förslag om skuldsanering som gäldenären och
kronofogdemyndigheten har upprättat. I mer komplicerade fall kan
kronofogdemyndigheten kalla till sammanträde enligt 16 §. Genom
att samråda med borgenärerna kan kronofogdemyndigheten t.ex. på
ett tidigt stadium få klart för sig om det ur borgenärernas synvinkel
är acceptabelt att i det aktuella ärendet tillämpa undantagsregeln i 7 §
andra stycket 2. Framförda synpunkter kan föranleda gäldenären och
kronofogdemyndigheten att justera förslaget för att på det sättet skapa
bättre förutsättningar för en frivillig skuldsanering.
Det flexibla förfarandet som gäller för kronofogdemyndighetens
handläggning av skuldsaneringsärendena innebär att synpunkter som
framförs från en borgenär först sedan förslaget har delgivits enligt
19 § undantagsvis kan beaktas på det sättet att ett justerat förslag
delges på nytt. Om detta leder till att samtliga borgenärer kan godta
en frivillig skuldsanering är ett sådant förfarande naturligtvis att
föredra jämfört med en mer stelbent tillämpning av reglerna i 21 §,
som innebär att kronofogdemyndigheten måste överlämna ärendet till
tingsrätten, trots att det finns förutsättningar för att nå en frivillig
skuldsanering om förslaget justeras på någon punkt.
Om gäldenären och kronofogdemyndigheten inte kan komma
överens om förslagets utformning kan något förslag inte upprättas.
221
Gäldenären kan alltså inte lägga fram ett förslag utan kronofogde- Prop. 1993/94:123
myndighetens medverkan. Omvänt kan kronofogdemyndigheten inte
lägga fram ett förslag som gäldenären inte står bakom. I sådana fall
leder oenigheten till att det inte återstår någon annan möjlighet än att
kronofogdemyndigheten avslår ansökan, eftersom det inte framstår
som skäligt att bevilja en skuldsanering enligt gäldenärens önskemål.
Ett sådant avslagsbeslut kan överklagas (se 29 §).
19 §
Förslaget om skuldsanering skall sändas till samtliga kända borge-
närer vilkas fordringar omfattas av skuldsaneringen med föreläggande
för dem att yttra sig över förslaget inom viss tid. I föreläggandet skall
anges att uteblivet yttrande inte hindrar ett beslut om frivillig skuld-
sanering enligt förslaget. Föreläggandet skall delges borgenärerna.
Om en fordran som anmälts enligt 14 § inte omfattas av skuldsane-
ringen skall borgenären underrättas om detta.
I denna paragraf, som har utformats i enlighet med Lagrådets för-
slag, anges att det förslag som har upprättats enligt 18 § skall sändas
till samtliga kända borgenärer vilkas fordringar omfattas av skuld-
saneringen med föreläggande för dem att yttra sig över förslaget inom
viss tid. Normalt bör det inte sättas ut allt för lång frist i dessa fall.
En frist på tre veckor bör i de flesta fall vara tillräcklig. En längre
frist kan vara nödvändig i de fall ärendet rör komplicerade förhållan-
den eller ett stort antal fordringar. Föreläggandet skall innehålla en
erinran om att uteblivet yttrande inte hindrar att förslaget fastställs
(jfr 20 §). Föreläggandet skall delges med borgenärerna. Normalt får
förutsättas att s.k. ordinär delgivning skall kunna fungera utan
problem. Skulle det förhålla sig så att det inte är fallet, får andra
delgivningsformer enligt delgivningslagen, såsom exempelvis stäm-
ningsmanna- eller kungörelsedelgivning tillgripas. Av paragrafen
framgår också att en borgenär som har anmält en fordran som inte
omfattas av skuldsaneringen skall underrättas om att hans fordran inte
omfattas.
20 §
Godtar samtliga borgenärer förslaget om skuldsanering, skall krono-
fogdemyndigheten genom beslut fastställa skuldsaneringen om den
uppfyller de förutsättningar för skuldsanering som anges i denna lag.
En borgenär som inte har yttrat sig inom den enligt 19 § förelagda
tiden skall anses ha godtagit förslaget.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes Tidningar.
222
Paragrafen har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen, Prop. 1993/94:123
avsnitt 4.7.4.
Av paragrafens första stycke framgår att kronofogdemyndigheten
kan fastställa förslaget och besluta om frivillig skuldsanering om
samtliga borgenärer har godtagit förslaget. Denna förutsättning är
tvingande för kronofogdemyndigheten. Så snart den brister, dvs. så
snart någon borgenär motsätter sig förslaget, kan myndigheten inte
besluta om att fastställa en frivillig skuldsanering enligt förslaget.
Av andra stycket framgår att en borgenär som inte har hört av sig
i anledning av föreläggandet enligt 19 § skall anses ha godtagit
förslaget. Denna regel innebär att kronofogdemyndigheten kan fast-
ställa en frivillig skuldsanering även om en eller flera, eller till och
med samtliga, borgenärer har underlåtit att höra av sig i anledning av
föreläggandet enligt 19 §.
Eftersom kronofogdemyndigheten av egen drift måste förvissa sig
om att förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda kan borgenärernas
godtagande av förslaget inte utan vidare leda till att förslaget om
skuldsanering fastställs. Om samtliga borgenärer har godtagit för-
slaget kan kronofogdemyndigheten ändå avslå ansökan enligt regeln
i 12 §. Det är dock endast i sällsynta undantagsfall som avslag skall
behöva ske i detta läge. Normalt skall kronofogdemyndigheten fast-
ställa överenskommelsen, dvs. det godtagna förslaget. Om parterna
är överens, men det ändå skulle brista i någon av de grundläggande
förutsättningarna enligt 4 § eller hinder skulle föreligga enligt 5 § är
det inget som hindrar att gäldenären återkallar sin ansökan i anled-
ning av att han har nått en uppgörelse med sina borgenärer.
Paragrafens tredje stycke innehåller en föreskrift om att ett beslut
om att fastställa en frivillig skuldsanering, skall kungöras i Post- och
Inrikes Tidningar (jfr 24 § andra stycket). Det är tillräckligt att det
av kungörelsen framgår vem som har erhållit skuldsanering och när
det har skett samt var handlingarna i ärendet finns tillgängliga.
Kungörande på annat sätt, exempelvis i ortstidning (jfr 4 § lagen
[1977:654] om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.)
föreskrivs inte i detta fall. Av 21 § förvaltningslagen följer att kända
borgenärer och gäldenären normalt skall underrättas individuellt om
beslutet.
21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndig-
heten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, över-
223
lämna ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för Prop. 1993/94:123
vidare handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall
ärendet överlämnas till Stockholms tingsrätt.
Om en tingsrätt då den tar emot ett ärende om skuldsanering finner
att den inte är behörig, skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt
som är behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte över-
klagas.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
handlar om hur kronofogdemyndigheten skall skilja sig ifrån ärendet
i de fall ansökan inte har avslagits eller en frivillig skuldsanering inte
har fastställs i ett beslut. Den har behandlats i den allmänna mo-
tiveringen, avsnitt 4.7.4.
I paragrafens första stycke anges att kronofogemyndigheten skall
överlämna ärendet till rätten i de fall förslaget i och för sig uppfyller
de grundläggande förutsättningarna för skuldsanering, men där någon
borgenär har motsatt sig förslaget till frivillig skuldsanering. Har
någon borgenär motsatt sig förslaget skall överlämnade ske till rätten.
Någon ytterligare prövning skall då inte göras. Ärendet skall av kro-
nofogdemyndigheten överlämnas till tingsrätten i den ort där gälde-
nären är bosatt eller om gäldenären inte är bosatt i Sverige till
Stockholms tingsrätt (jfr 9 §).
I paragrafens andra stycke anges hur tingsrätten skall förfara då den
anser sig inte vara behörig att handlägga ärendet. Bestämmelsen är
utformad efter vad som gäller i den summariska processen (jfr prop.
1989/90:85 s. 141 f). Bestämmelsen är tillämplig när tingsrätten tar
emot ärendet.
22 §
Rätten får besluta om skuldsanering även om någon borgenär mot-
satt sig att gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för
betalningen av borgenärens fordran.
Om inte annat följer av denna lag gäller för handläggningen lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden. En tingsrätt skall
vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett
sammanträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prö-
vas. Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall
sändas till gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet.
Gäldenären behöver inte delges. Till sammanträdet får också före-
trädare för socialnämnden eller annan kallas. Om någon som har
kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att avgöra
ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta.
224
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Prop. 1993/94:123
Av paragrafens första stycket framgår vad som avses med tvingande
skuldsanering, nämligen att rätten får besluta om skuldsanering även
om någon borgenär har motsatt sig att gäldenären helt eller delvis
befrias från betalningsansvaret för borgenärens fordran. Vid frivillig
skuldsanering krävs däremot i princip att samtliga berörda borgenärer
godtar ett upprättat förslag om skuldsanering. Vid tvingande skuld-
sanering krävs inte ett sådant samtycke från borgenärernas sida. Det
är i stället förutsättningarna enligt 4 och 5 §§ som i princip är ensamt
bestämmande för om rätten skall få besluta om tvingande skuldsane-
ring.
I paragrafens andra stycke föreskrivs i fråga om tingsrättens
handläggning av skuldsaneringsärenden att bestämmelserna i ärende-
lagen gäller, om inte något annat följer av skuldsaneringslagen. Vissa
frågor angående tingsrättens handläggning har berörts i den allmänna
motiveringen, avsnitt 4.7.3 och 4.7.4. Som har framhållits där skall
det i normala fall inte göras någon ytterligare förberedande utredning
hos tingsrätten. Ärendet skall vid överlämnadet vara så berett att
tingsrätten omedelbart skall kunna sätta ut ärendet till sammanträde.
Undantagsvis kan dock utredningen behöva kompletteras innan tings-
rätten håller sammanträde.
I paragrafen anges också att tingsrätten skall bestå av ensamdomare
då den handlägger ett skuldsaneringsärende. Sådan sammansättning
är alltså obligatorisk (se avsnitt 4.7.6).
I paragrafen föreskrivs i tredje stycket att det i ett skuldsanerings-
ärende skall hållas ett sammanträde hos tingsrätten. Som har nämnts
i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.4, kan ärendelagen förväntas
bli reviderad inom en inte alltför avlägsen framtid. De krav artikel 6
i Europakonventionen ställer på muntlighet i förfarandet i vissa fall
kan då förväntas få en generell lösning. Fram till dess är det dock,
som framhållits i den allmänna motiveringen, nödvändigt att med
hänsyn till såväl borgenärernas intressen som till gäldenärens intresse
ha en regel om att sammanträde alltid skall hållas i de fall borge-
närernas rätt berörs inom ramen för ett system med tvingande skuld-
sanering. I paragrafens tredje stycke anges därför att det är obliga-
toriskt för tingsrätten att hålla ett sammanträde i alla de fall ett
skuldsaneringsärende skall prövas i sak. Till ett sammanträde skall
borgenärerna delges kallelse. Övriga - inklusive gäldenären - som
kallas till sammanträdet behöver inte delges kallelsen.
I tredje stycket anges också att det förhållandet att någon av dem
som tingsrätten har kallat till ett sammanträde uteblir inte utgör
hinder för att avgöra ärendet. Skulle gäldenären utebli kan det med-
föra att ansökningen avslås på grund av bristande medverkan från
225
15 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 123
hans sida, se 23 § och den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3. Det Prop. 1993/94:123
anges också att kallelsen skall innehålla en erinran om att ärendet kan
avgöras trots den kallades utevaro.
23 §
Ansökan om skuldsanering skall avslås av rätten, om förutsätt-
ningarna för skuldsanering enligt denna lag inte är uppfyllda.
Ansökan får också avslås, om gäldenären inte inställer sig personligen
vid ett sammanträde eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets
handläggning.
Paragrafen anger på vilka grunder en ansökan om skuldsanering
skall avslås av rätten. Paragrafen har behandlats utförligt i den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.4.
Enligt första meningen skall ansökan avslås, om förutsättningarna
för skuldsanering enligt denna lag inte är uppfyllda. Härmed avses i
första hand de villkor som ställs upp i 4 och 5 §§.
I andra meningen anges att rätten också får avslå en ansökan om
gäldenären inte inställer sig personligen vid ett sammanträde till
vilket han har kallats eller om han i övrigt inte medverkar vid
ärendets handläggning (jfr också 4 § andra stycket). Regeln är alltså
fakultativ. Det är inte tvunget för tingsrätten att avslå en ansökan i
dessa fall (jfr 16 §).
24 §
Om rätten beslutar om skuldsanering, skall beslutet innehålla de
uppgifter som anges i 8 §.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes Tidningar.
Frågan vad ett bifallande beslut om tvingande skuldsanering skall
innehålla har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.2,
4.7.3 och 4.7.4.
Av hänvisningen till 8 § i första stycket, som har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag, framgår att ett beslut om tvingande
skuldsanering skall ha samma innehåll som en frivillig skuldsanering
som har fastställts av kronofogdemyndigheten.
Av andra stycket följer att ett beslut om tvingande skuldsanering
skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Detta motsvarar vad
som gäller för ett beslut om frivillig skuldsanering (se 20 § tredje
stycket).
226
Prop. 1993/94:123
25 §
Efter kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering
får utmätning eller införsel för fordringar som har uppkommit dess-
förinnan inte äga rum innan frågan om skuldsanering är avgjord, om
inte, efter överlämnande eller överklagande, rätten på begäran av en
borgenär bestämmer annat. Om utmätning eller införsel ändå sker är
åtgärden utan verkan.
Första stycket gäller inte fordringar, som enligt 6 § tredje stycket
inte omfattas av skuldsaneringen.
Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om
betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut.
Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets för-
slag, innehåller ett förbud mot exekutiva åtgärder mot gäldenären
efter det att kronofogdemyndigheten har förordnat om att skuld-
sanering skall inledas. I fråga om skälen för förbudet hänvisas till den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.2.
Förbudet avser utmätning och införsel för fordringar som kan kom-
ma att omfattas av ett beslut om skuldsanering. Skillnad görs sålunda
mellan fordringar som har uppkommit före beslutet om att skuldsane-
ring skall inledas och fordringar som har uppkommit efter beslutet.
Det är bara den förra gruppen av fordringar som omfattas av förbu-
det. Har t.ex. en gäldenär ådragit sig en skuld dagen efter beslutet
om inledande av skuldsanering, kan denna skuld aldrig komma att
inbegripas i det slutliga beslutet om att bevilja skuldsanering (se 6 §).
I paragrafens första stycke föreskrivs således beträffande fordringar
som uppkommit innan kronofogdemyndigheten beslutade att inleda
skuldsanering att utmätning eller införsel inte får ske därefter och
intill dess frågan om skuldsanering slutligt har avgjorts (jfr även
5 kap. 10 § utsökningsbalken). Skulle så ändå ske, är åtgärden utan
verkan. Med fordringar avses inte bara "huvudfordran" eller
"kapitalskulden" utan även räntefordringar och andra tilläggsför-
pliktelser som kan vara knutna till "huvudfordringen".
Med utmätning avses i paragrafen hela utmätningsförfarandet, dvs.
inte bara själva utmätningsbeslutet. Skulle ett utmätningsbeslut ha
fattats efter det att beslut har träffats om inledande av skuldsanering
skall verkställigheten gå åter.
Verkställighetsförbudet gäller från det att skuldsanering har inletts
(se 13 § andra stycket) och därefter under hela den tid som krono-
fogdemyndigheten handlägger skuldsaneringsärendet. Kronofogde-
myndigheten har inte någon möjlighet att bestämma annat. Om ett
skuldsaneringsärende överlämnas eller överklagas till rätten gäller
227
verkställighetsförbudet alltjämt. Av ordalydelsen framgår emellertid Prop. 1993/94:123
att rätten har möjlighet att i det enskilda fallet bestämma annat.
Rätten kan alltså häva verkställighetsförbudet. Denna möjlighet är
avsedd att utnyttjas i de fall gäldenären har fört ett skuldsane-
ringsärende vidare till rätten, trots att det är mer eller mindre
uppenbart att skuldsanering inte kan beviljas. I ett sådant fall finns
det ingen anledning att gäldenären under en längre tid skall vara
skyddad mot indrivningsåtgärder. Om det å andra sida är en borgenär
som föranleder att ett ärende förs vidare till rätten trots att det är
klart att förutsättningarna för skuldsanering är uppfyllda saknas det
regelmässigt skäl för att häva verkställighetsförbudet.
I andra stycket anges uttryckligen att fordringar som inte omfattas
av ett beslut om skuldsanering är undantagna från verkställighetsför-
budet i första stycket. Det kan vara frågan om fordringar som har
uppkommit efter beslutet att inleda skuldsanering eller fordringar som
är förenade med panträtt och därför enligt regeln i 6 § tredje stycket
i viss utsträckning inte omfattas av en skuldsanering. Om viss egen-
dom har utmätts och omhändertagits i anledning därav omfattas den
enligt 6 § tredje stycket 4 inte av skuldsaneringen. Sådan egendom
kan då säljas exekutivt utan hinder av det inledda skuldsaneringsför-
farandet. Dessa fordringar kan följaktligen alltjämt läggas till grund
för exekutiva åtgärder. Undantaget i andra stycket omfattar av natur-
liga skäl inte fordringar som faller utanför skuldsaneringen enligt 6 §
första stycket tredje meningen; detta klargörs ju först i och med att
skuldsaneringen beslutas och då upphör också förbudet mot exekutiva
åtgärder enligt denna paragraf. Av samma skäl omfattas inte heller
fordringar som kan komma att falla utanför skuldsaneringen till följd
av ett beslut härom enligt 6 § andra stycket.
I tredje stycket anges att paragrafen skall tillämpas även i fråga om
beslut om betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut enligt
lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
(jfr 14 § andra stycket ackordslagen). En framställning om betal-
ningssäkring som länsrätten inte har hunnit pröva när kronofogde-
myndigheten fattar beslut om att inleda skuldsanering kan således inte
bifallas av länsrätten. Om länsrätten redan har hunnit att besluta om
betalningssäkring när kronofogdemyndigheten beslutar om att skuld-
sanering skall inledas, utgör kronofogdemyndighetens beslut hinder
för verkställighet av beslutet om betalningssäkring.
Paragrafen hindrar inte att ansökan om kvarstad eller om annan
åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken ges in till och behandlas av
tingsrätten. Inte heller verkställighet av ett beslut i ett sådant ärende
hindras av denna paragraf.
228
Verkan av skuldsanering Prop. 1993/94:123
26 §
En skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för betalningen av
de skulder som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som
dessa sätts ned. Genom skuldsaneringen befrias gäldenären från an-
svar för betalningen av fordringar som inte är kända i ärendet om inte
fordringen är sådan som avses i 6 § tredje stycket.
Skuldsaneringen inverkar inte på den rätt en borgenär har mot en
borgensman eller annan som förutom gäldenären svarar för
fordringen.
Paragrafen innehåller de centrala reglerna om en skuldsanerings
rättsverkningar. Motiven för paragrafen har utförligt utvecklats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.4 och 4.5.
Oavsett om fråga är om kronofogdemyndighetens beslut att fast-
ställa en frivillig skuldsanering eller rättens beslut om tvingande
skuldsanering är rättsverkningarna exakt desamma.
I paragrafens första stycke första mening klargörs att en skuld-
sanering innefattar en förändring av gäldenärens ursprungliga betal-
ningsförpliktelse gentemot borgenären, i så måtto att det belopp
gäldenären efter ett beslut om skuldsanering är skyldig att utge är
reducerat i förhållande till vad som gällde innan beslutet fattades.
Andra eventuella förpliktelser än betalningsförpliktelser berörs inte
direkt av en skuldsanering.
En fordran kan anmälas i ärendet genom att gäldenären har angett
den i sin ansökan eller genom att borgenären anmäler den. En
fordran kan anmälas i ärendet även på andra sätt. Om en fordran inte
är känd i ärendet innebär skuldsaneringen alltid att den inte längre
kan göras gällande, dvs. betalningsansvaret bortfaller helt och hållet
(prekluderas), vilket framgår av första stycket andra meningen. Så-
som har framhållits i den allmänna motiveringen och i anslutning till
14 § (jfr också 8 §) drabbas nämligen den okände borgenär som
underlåter att anmäla sin fordran av en proklamaeffekt på så sätt att
fordringen i vad den avser betalningsskyldighet helt och hållet
prekluderas (jfr 6 § lagen [1981:131] om kallelse på okända borge-
närer) om hans fordran inte på annat sätt är känd. Det innebär alltså
att en sådan borgenär inte får någon utdelning alls enligt skuldsane-
ringsbeslutet och inte heller kan göra fordringen gällande i ett annat
sammanhang efter det att beslutet har fattats. I 27 § finns regler som
ger en borgenär vars fordran har prekluderats på detta sätt en möjlig-
het att i vissa fall på begäran få till stånd en omprövning av beslutet.
Den preklusionsverkan som drabbar okända fordringar gäller givetvis
endast sådana fordringar som enligt lagen omfattas av en skuld-
229
sanering (se 6 § första stycket). Det innebär att en fordran som faller Prop. 1993/94:123
in bland undantagen i 6 § tredje stycket inte prekluderas enligt regeln
i 26 § andra meningen. Däremot drabbas en fordran som är av sådant
slag att den faller in under regeln i 6 § andra stycket alltid av den
preklusionsverkan som anges här, såvida det inte utryckligen har för-
klarats att den inte skall omfattas av skuldsaneringen.
En skuldsanering inverkar inte på det betalningsansvar som åvilar
borgensmän eller andra som jämte gäldenären ansvarar för skulderna.
Ett skuldsaneringsbeslut avseende "huvudgäldenären" verkar alltså
inte till "förmån" för en person som har gått i borgen för skuld-
saneringsgäldenärens skuld. Detsamma gäller för annan medgäldenär.
Detta har, i enlighet med Lagrådets förslag, uttryckligen föreskrivits
i andra stycket (jfr 21 § ackordslagen).
Innebörden av en skuldsanering är vidare att borgenären inte i något
sammanhang kan utnyttja en "bortsanerad" penningfordran. En "bort-
sanerad" fordran går exempelvis inte att använda till kvittning på
samma sätt som under vissa förutsättningar är möjligt när det
beträffande fordringar som är preskriberade enligt Preskriptionslagen
(se dess 10 §) eller prekluderade enligt lagen (1981:130) om kallelse
på okända borgenärer (se dess 8 §). Om gäldenären av någon anled-
ning betalar en "bortsanerad" fordran följer det däremot av allmänna
regler att en sådan betalning inte med rättsordningens hjälp kan
återkrävas.
27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering enligt denna lag kan en tingsrätt som avses i 21 §
upphäva eller, i fall som avses i 5, ändra beslutet om
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer
eller i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuld-
saneringsfrågans avgörande,
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under
ärendets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men
för borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets
beslut i fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen
eller underlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och
den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut
blivit felaktigt eller inte fattats,
4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är
ringa eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
230
I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år Prop. 1993/94:123
från dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under
längre tid gäller i stället den tiden. En tingsrätt skall vid
handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare.
Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de
borgenärer som avses i 19 § höras. I övrigt tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan
säkerhet som tredje man har ställt för betalning av belopp som avses
i 8 § första stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller
borde känt till de i 27 § första stycket 1 angivna omständigheterna
eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt
27 § första stycket 2.
Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna moti-
veringen, avsnitt 4.7.7.
Paragrafen innehåller bestämmelser om omprövning av ett beslut
om skuldsanering på begäran av en borgenär. Paragrafen gäller beslut
såväl om att fastställa en frivillig som om tvingande skuldsanering.
Det är dock alltid rätten som handlägger ärenden om omprövning.
Behörig domstol är en tingsrätt som anges i 21 §. Omprövningen
enligt denna paragraf kan med undantag för det fall som regleras i
punkten 5, endast leda till att skuldsaneringen upphävs. Någon annan
rättsföljd kan i dessa fall inte komma i fråga. I ett fall, nämligen då
gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligt har förbättrats, kan
en omprövning mynna ut i att skuldsaneringen inte upphävs utan
ändras. Omprövning på begäran av gäldenären regleras inte i denna
paragraf, utan i stället i 28 §.
I första stycket anges att ansökan kan göras endast av borgenär vars
fordran omfattas av skuldsaneringen. Det är alltså dels "känd" borge-
när vars fordran enligt 26 § har satts ned eller fallit bort och dels
"okänd" borgenär vars fordran enligt samma paragraf har drabbats av
preklusion till följd av skuldsaneringsbeslutet som är behöriga att
ansöka om omprövning enligt denna paragraf. Det förhållandet att
endast borgenär är behörig att ansöka om omprövning innebär att
även den som har gått i borgen för gäldenärens skulder och annan
medgäldenär kan ha sådan behörighet, eftersom de är att betrakta som
"regressborgenärer" i förhållande till gäldenären.
För omprövning enligt denna paragraf förutsätts att gäldenären har
agerat illojalt mot syftena med skuldsaneringsförfarandet, åsidosatt
sina åligganden enligt skuldsaneringsbeslutet eller efter det att
skuldsaneringen beslutades har fått väsentligt förbättrade ekonomiska
förhållanden.
Enligt första punkten kan omprövning medges om gäldenären gjort
sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har gynnat
231
någon borgenär för att inverka på skuldsaneringsfrågans avgörande. Prop. 1993/94:123
Med oredlighet mot borgenärer avses sådana gärningar för vilka
ansvar kan ådömas enligt 11 kap. 1 § brottsbalken och som har
samband med skuldsaneringen (se också specialmotiveringen till
ändringen i 11 kap. 1 § brottsbalken). Något krav uppställs inte på
att gäldenären har fällts till ansvar i en brottmålsrättegång, att åtal har
väckts mot honom eller att förundersökning har inletts.
I andra punkten anges uttryckligen att en skuldsanering
kan omprövas om gäldenären medvetet har lämnat oriktiga uppgifter
i sin ansökan eller annars under ärendets handläggning. Med detta
avses också det fallet att gäldenären medvetet har förtigit något som
skulle ha varit av betydelse i ärendet. Ett exempel är att gäldenären
underlåter att uppge en fordran. För att omprövning skall kunna ske
enligt denna punkt krävs att gäldenärens oriktiga uppgifter eller hans
förtigande av vissa omständigheter har varit till men för borgenären.
Det betyder exempelvis att omprövning inte kan aktualiseras enligt
denna punkt om gäldenären förtiger en fordran som senare anmäls i
ärendet.
Enligt tredje punkten kan en omprövning ske i de fall gäldenären
har lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att lämna uppgift trots att
han är uppgiftsskyldig och detta lett till att beslut om skatt eller avgift
blivit felaktigt eller inte fattats. Rekvisiten motsvarar förutsätt-
ningarna för eftertaxering enligt taxeringslagen (1990:324). Ett sådant
förfaringssätt från gäldenärens sida kan medföra att en fordran som
omfattas av skuldsaneringen har upptagits till för lågt belopp där eller
inte upptagits alls.
För att jjärde punkten skall bli tillämplig krävs enligt ordalydelsen
att gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är
ringa. Det skall alltså vara fråga om ett förfarande från gäldenärens
sida som är i strid med vad som åligger honom enligt skuldsanerings-
beslutet. Eftersom det krävs att avvikelsen inte är ringa måste det
vara fråga om längre betalningsdröjsmål eller upprepade betalnings-
försummelser för att skuldsaneringen med tillämpning av denna punkt
skall kunna upphävas.
Enligt femte punkten kan en skuldsanering upphävas om gäldenärens
ekonomiska förhållanden väsentligen har ändrats efter skuldsane-
ringen. Med detta avses en förändring till det bättre som är avsevärd,
exempelvis att gäldenären har erhållit en betydande inkomstökning
eller att han har fått en större tipsvinst eller liknande. Av inledningen
till första stycket framgår att rätten i dessa fall, i stället för att
upphäva beslutet, får ändra det.
Av andra stycket framgår att en borgenär som vill få en ompröv-
ning till stånd på den grunden att gäldenärens ekonomi har förbättrats
232
måste ge in en ansökan därom inom fem år från dagen för skuldsane- Prop. 1993/94:123
ringen. Med dagen för skuldsaneringen avses endera den dag krono-
fogdemyndigheten beslutade att fastställa en överenskommelse om fri-
villig skuldsanering eller annars den dag rätten beslutade om
tvingande skuldsanering. Vid tillämpningen av denna regel saknar det
betydelse från vilken tidpunkt gäldenärens ekonomiska förhållanden
har förbättrats, så snart förbättringen har inträtt efter dagen för
skuldsaneringen. Om betalningsplanen skulle löpa under längre tid än
fem år utsträcks talefristen i motsvarande mån.
Enligt tredje stycket skall rätten innan den fattar ett beslut i ompröv-
ningsärendet höra gäldenären och övriga borgenärer som berörts av
skuldsaneringsbeslutet. På förslag av Lagrådet sägs här uttryckligen
att ärendelagens regler är tillämpliga på förfarandet i omprövnings-
ärenden i den mån inget annat anges i skuldsaneringslagen. I konse-
kvens härmed anges också att tingsrätten när den skall handlägga ett
omprövningsärende skall bestå av en lagfaren domare.
I jjärde stycket anges vissa verkningar av att ett beslut om
skuldsanering upphävs. Givetvis kvarstår gäldenärens "ursprungliga"
skulder efter ett beslut om upphävande, eventuellt med ett på grund
av avbetalning reducerat skuldbelopp.
28 §
På ansökan av gäldenären kan en tingsrätt som avses i 21 § ändra
vad kronofogdemyndigheten eller rätten har bestämt i fråga som avses
i 8 § första stycket 3, om det efter beslutet om skuldsanering har
inträffat omständigheter som inte då kunnat förutses eller om det
finns synnerliga skäl. Vid sådan omprövning tillämpas 27 § tredje
stycket.
Paragrafen behandlar omprövning på ansökan av gäldenären. Den
har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.7.
I 8, 20 och 24 §§ berörs frågan när och hur återstående del av
gäldenärens skulder skall betalas. Även om denna fråga har ägnats
avsevärd uppmärksamhet i skuldsaneringsärendet kan det efter det att
beslutet fattats inträffa oförutsedda händelser som gör att den be-
stämda betalningsordningen inte längre framstår som realistisk. Ett
exempel kan vara att gäldenären efter beslutet blivit långvarigt arbets-
oförmögen eller att hans inkomstsituation har förändrats märkbart till
det sämre. I sådana fall kan förevarande paragraf bli tillämplig. Det
förutsätts att en ansökan görs av gäldenären, någon annan är inte
behörig att ansöka om omprövning enligt denna paragraf. Paragrafen
är avsedd att tillämpas med försiktighet. Av lydelsen följer att den i
första hand avser fall där det har inträffat något i tiden efter
233
skuldsaneringsbeslutet, men lagtextens lydelse hindrar inte en om- Prop. 1993/94:123
prövning även i andra fall då synnerliga skäl föreligger. Till skillnad
mot vad som i de flesta fall gäller beträffande rättsföljden av en
omprövning enligt 27 § innebär en tillämpning av denna paragraf att
beslutet om skuldsanering ändras. Regeln i denna paragraf kan därför
sägas vara en jämkningsregel. Det är alltså beslutets innehåll i ett
visst avseende som ändras. I paragrafen hänvisas till 27 § tredje
stycket. Det innebär att borgenärerna skall höras i dessa ompröv-
ningsärenden och att ärendelagen är tillämplig på förfarandet.
Tingsrätten skall alltid bestå av en lagfaren domare när den
handlägger ett omprövningsärende enligt denna paragraf.
29 §
Kronofogdemyndigheten beslut att avvisa eller avslå en ansökan om
skuldsanering, inleda skuldsanering eller fastställa en skuldsanering
överklagas till den tingsrätt som avses i 21 §. Detsamma gäller
kronofogdemyndighetens beslut att avskriva ett skuldsaneringsärende
från vidare handläggning. Överklagandet skall ges in till kronofogde-
myndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.
Kronofogdemyndighetens beslut om att överlämna ett
skuldsaneringsärende till tingsrätt får inte överklagas. Detsamma
gäller ett beslut varigenom en ansökan om skuldsanering förklaras
vilande.
Paragrafen, som har utformats delvis i enlighet med Lagrådets för-
slag, innehåller regler om överklagande av kronofogdemyndighetens
avgörande. I denna paragraf föreskrivs att vissa beslut inte får
överklagas och att vissa av kronofogdemyndighetens beslut över-
klagas till tingsrätt. Reglerna har behandlats i den allmänna moti-
veringen, avsnitt 4.7.6. Förutom i denna paragraf regleras formella
frågor beträffande överklaganden av kronofogdemyndighetens beslut
i 22-25 §§ förvaltningslagen.
I första stycket anges att vissa av kronofogdemyndighetens slutliga
beslut överklagas till tingsrätt. Det är avvisnings- och avslagsbeslut
enligt 11 och 12 §§ samt beslut om att inleda skuldsanering enligt
13 § andra stycket samt beslut om att fastställa en frivillig skuld-
sanering enligt 20 § samt dessutom avskrivningsbeslut enligt 34 §.
Även när en ansökan förfaller enligt 33 § fattar kronofogdemyndig-
heten ett avskrivningsbeslut som kan överklagas enligt denna para-
graf. Ett beslut av kronofogdemyndigheten enligt denna paragraf skall
överklagas till den tingsrätt som är behörig enligt 21 §, dvs. normalt
tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt. Överklagandet skall ges
234
in till kronofogdemyndigheten inom tre veckor från dagen för be- Prop. 1993/94:123
slutet.
I andra stycket anges att vissa beslut i ett skuldsaneringsärende över
huvud taget inte får överklagas. Det är fråga om såväl slutliga som
icke slutliga beslut. De slutliga beslut som inte får överklagas är
beslut enligt 21 § första stycket om överlämnande till rätten. Att en
tingsrätts beslut att överlämna ett skuldsaneringsärende till en annan
tingsrätt inte får överklagas framgår av 21 § andra stycket. De icke
slutliga beslut som inte får överklagas är kronofogdemyndighetens
eller domstolens beslut om att ett skuldsaneringsärende enligt 33 §
andra stycket förklaras vilande.
30 §
Om tingsrätten bifaller ett överklagande av gäldenären, skall den
återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten eller, om kronofog-
demyndigheten avslagit gäldenärens ansökan med tillämpning av 12 §
andra stycket, besluta om tvingande skuldsanering.
Ett beslut av tingsrätten att återförvisa ett ärende till krono-
fogdemyndigheten får inte överklagas. Tingsrätten får dock tillåta att
beslutet överklagas till hovrätten, om det finns särskilda skäl för en
prövning om tillstånd skall ges enligt 31 § första stycket.
Paragrafen, som delvis har utformats i enlighet med Lagrådets för-
slag, har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.6.
I första stycket anges hur tingsrätten skall förfara om den bifaller
ett överklagande av gäldenären. Där sägs att ärendet som huvudregel
skall återförvisas till kronofogdemyndigheten om den bifaller över-
klagandet. En sådan regel är motiverad av att utredningen i huvudsak
skall göras hos kronofogdemyndigheten. Tingsrätten har dock möjlig-
het att i stället besluta om tvingande skuldsanering när kronofogde-
myndigheten på ett sent stadium har avslagit gäldenärens ansökan.
Detta framgår av hänvisningen till 12 § andra stycket. Det är enbart
när gäldenären överklagar som det blir aktuellt med återförvisning till
kronofogdemyndigheten enligt denna paragraf. Hur rätten skall för-
fara då ett överklagande av en borgenär bifalls regleras inte i denna
paragraf. Allmänna regler får i stället tillämpas. Som Lagrådet har
påpekat torde det endast vara i en situation som återförvisning kan bli
aktuell när en borgenär har överklagat ett avgörande av kronofogde-
myndigheten. Det är när kronofogdemyndigheten har fastställt en
skuldsanering och rätten anser att utredningen behöver kompletteras.
I en sådan situation kan rätten enligt allmänna regler återförvisa
ärendet till kronofogdemyndigheten. När en borgenär överklagar ett
beslut om att inleda skuldsanering är det inte aktuellt för rätten att vid
235
bifall återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten. Om krono- Prop. 1993/94:123
fogdemyndigheten har avslagit ansökan med tillämpning av 12 §
andra stycket och rätten bedömer att utredningen i ärendet tillåter det,
kan rätten i stället beslutar om tvingande skuldsanering.
Ett beslut av tingsrätten att återförvisa ett ärende till krono-
fogdemyndigheten får i princip inte överklagas. Det föreskrivs i
andra stycket. Där föreskrivs emellertid vidare att tingsrätten får
tillåta att återförvisningsbeslutet får överklagas till hovrätten, om det
finns särskilda skäl för en dispensprövning i hovrätten (se 31 § första
stycket).
31 §
Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tings-
rätt, om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte, om överklagandet avser ett beslut
som rör någon annan än en part, ett beslut genom vilket tingsrätten
ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom vilket en missnöjes-
anmälan eller ett överklagande har avvisats.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket rättegångsbalken tillämpas.
I första stycket anges att det krävs att hovrätten meddelar pröv-
ningstillstånd för att ett överklagande skall prövas fullständigt av
hovrätten.
I andra stycket anges ett antal undantag från kravet på prövnings-
tillstånd. Dessa undantag svarar i sak mot de undantag som finns i
18 kap. 16 a § utsökningsbalken (jfr också 49 kap. 12 § rättegångs-
balken och prop. 1992/93:216 s. 87 f och s.93 f).
I tredje stycket hänvisas till 54 kap. 11 § tredje stycket i fråga om
medelade prövningstillstånd.
32 §
Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av högre rätt,
2. anledning förekommer till ändring i tingsrättens beslut eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Kan ett överklagande av tingsrättens beslut prövas av hovrätten
endast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i
samband med underrrättelse om vad som gäller i fråga om över-
klagande upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet
i första stycket.
Om prövningstillstånd krävs skall klaganden i skrivelsen med över-
klagandet ange de omständigheter som åberopas till stöd för att sådant
236
tillstånd skall meddelas.
Prop. 1993/94:123
Iförsta stycket anges att prövningstillstånd får meddelas endast i tre
fall. De fall som avses är att det är av vikt för ledning av rättstillämp-
ningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens), att
det förekommer anledning till ändring i tingsrättens beslut (ändrings-
dispens) eller att det annars finns synnerliga skäl att pröva över-
klagandet (extraordinär dispens).
I andra stycket föreskrivs att tingsrätten i förekommande fall skall
upplysa parterna om att det krävs prövningstillstånd för att ett över-
klagande skall prövas fullständigt av hovrätten och att det därvid skall
anges under vilka förutsättningar sådant tillstånd kan meddelas.
Av tredje stycket framgår att klaganden i skrivelsen med överkla-
gandet skall ange de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs (se 31 §).
I övrigt gäller 52 kap. rättegångsbalken för handläggningen av det
överklagade ärendet i hovrätten.
33 §
Om gäldenären försätts i konkurs, förfaller en av honom dessför-
innan gjord ansökan om skuldsanering.
Om en ansökan om förhandling om offentligt ackord tas upp sedan
gäldenären har ansökt om skuldsanering, skall skuldsaneringsärendet
förklaras vilande. Om ackordet fastställs, förfaller ansökan om
skuldsanering.
Om gäldenären avlider, förfaller en av honom gjord ansökan om
skuldsanering.
I paragrafen berörs i första stycket förhållandet mellan skuldsane-
ring och konkurs. Så som har utvecklats i den allmänna motive-
ringen, avsnitt 4.8.1, bör en ansökan om skuldsanering inte utgöra
hinder mot konkurs. Omvänt bör inte heller handläggningen av ett
skuldsaneringsärende fortgå efter det att ett konkursförfarande har
inletts. I paragrafen föreskrivs därför att en ansökan om skuldsa-
nering förfaller om gäldenären försätts i konkurs. Underrättelse om
att ansökan om skuldsanering har förfallit bör därför lämnas till
utsökningsregistret. Att tingsrätten skall underrätta kronofogdemyn-
digheten om ett konkursbeslut följer av 12 § konkursförordningen.
I andra stycket regleras förhållandet mellan skuldsanering och
offentligt ackord. I paragrafen föreskrivs att en ansökan om skuld-
sanering skall förklaras vilande om en ansökan om förhandling om
offentligt ackord tas upp av rätten (se 25 § ackordslagen). Vidare
237
anges i paragrafen att en ansökan om skuldsanering förfaller om Prop. 1993/94:123
rätten fastställer ackordet (se 34 - 36 §§ ackordslagen). Det kan
erinras om att lagen inte reglerar hur ett förordnande av god man
enligt 2 § ackordslagen förhåller sig till en ansökan om skuldsane-
ring. Så som har nämnts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.1,
föreligger inte något behov av en regel om detta.
I tredje stycket anges att en ansökan om skuldsanering förfaller om
gäldenären avlider.
34 §
Återkallar gäldenären en ansökan om skuldsanering, skall ärendet
genast avskrivas från vidare handläggning. Detsamma gäller om an-
sökan förfaller enligt 33 §.
I paragrafen anges att ett skuldsaneringsärende genast skall av-
skrivas från vidare handläggning om det återkallas. Detta gäller
oavsett på vilket stadium av handläggningen ärendet befinner sig.
Regeln gäller såväl kronofogdemyndigheten som rätten. Gäldenären
kan när helst han önskar återkalla sin ansökan och få ärendet
avskrivet. Att avskrivning skall ske genast innebär bl.a. att avskriv-
ningsbeslut skall fattas utan att borgenärerna eller andra först hörs.
Av paragrafen framgår att skyldigheten att genast avskriva ärendet
från vidare handläggning också gäller när ansökan förfaller enligt
bestämmelserna i 33 §. Har skuldsanering inletts, skall underrättelse
ske till utsökningsregistret om att ärendet har avskrivits. I dessa fall
skall också samtliga borgenärer underrättas. Detta följer av 35 §.
35 §
Avslås eller avvisas en ansökan om skuldsanering eller avskrivs
ärendet från vidare handläggning sedan kungörelse har utfärdats
enligt 14 §, skall samtliga kända borgenärer genast underrättas.
Eftersom vissa rättsverkningar är knutna till beslutet att inleda
skuldsanering (se 25 §) måste borgenärerna i vissa fall underrättas om
att ärendet avslutas på annat sätt än genom ett beslut om skuldsane-
ring. I paragrafen anges därför att samtliga kända borgenärer skall
underrättas om att ett skuldsaneringsärende avslås, avvisas eller av-
skrivs. Underrättelsen behöver inte delges. Bestämmelser om avslag
finns i 12 och 23 §§. I 34 § anges när en ansökan om skuldsanering
skall avskrivas från vidare handläggning. Avskrivningsbeslut skall
också meddelas när en ansökan förfaller. Beslut om avvisning kan
meddelas med stöd av 11 §. Underrättelseskyldigheten gäller endast
i de fall ifrågavarande beslut meddelas efter det att kungörelse har
238
skett enligt 14 §. För det fall ett skuldsaneringsärende avslås, avvisas Prop. 1993/94:123
eller avskrivs från vidare handläggning innan det enligt 14 § har kun-
gjorts att skuldsanering har inletts, skall någon underrättelse inte
lämnas till borgenärerna.
36 §
En överenskommelse varigenom gäldenären eller tredje man tillför-
säkrar någon borgenär, vars fordran omfattas av skuldsaneringen,
bättre villkor än enligt skuldsaneringen är ogiltig.
Paragrafen syftar till att förhindra att överenskommelser träffas vid
sidan av beslutet om skuldsanering mellan gäldenären och någon eller
några av borgenärerna om att någon av dessa skall gynnas på ett sär-
skilt sätt. Paragrafen, som är ett utflöde av likabehandlingsprincipen,
har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.1.
Enligt allmänna processuella principer torde talan om ogiltighet
enligt denna paragraf endast kunna föras av ifrågavarande borgenär
eller dennes motpart. Den senare kan vara gäldenären eller någon
annan. Övriga som kan beröras av en överenskommelse som omtalas
i denna paragraf är hänvisade till att ansöka om omprövning enligt
27 §.
37 §
Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndig-
het eller domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering enligt
denna lag på begäran överlämna sådana uppgifter om gäldenärens
personliga och ekonomiska förhållanden som behövs för prövning av
ärendet.
I paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
anges att socialnämnder och andra myndigheter till kronofogde-
myndigheten eller rätten skall överlämna uppgifter om gäldenären
som behövs för prövningen av skuldsaneringsärendet. Paragrafen har
berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.5.
38 §
En skuldsanering som har fastställts eller beslutats enligt denna lag
får sedan beslutet har vunnit laga kraft verkställas på samma sätt som
en lagakraftägande dom.
I denna paragraf anges att ett beslut om skuldsanering som har vun-
nit laga kraft skall verkställas på samma sätt som en lagakraftägande
dom. Regleringen i detta stycke har berörts i den allmänna motive-
239
ringen, avsnitt 4.7.4.
Prop. 1993/94:123
Ikraftträdande
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994. Några över-
gångsbestämmelser behövs inte.
11 kap.
1 §
I paragrafens andra stycke har i den inledande uppräkningen lagts till
att även den gäldenär som i ett skuldsaneringsförfarande förtiger till-
gång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan oriktigt uppgift som
läggs till grund för förfarandet eller i ett skuldsaneringsärende, kan
dömas till ansvar för oredlighet mot borgenärer. Ändringen har be-
rörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.2. Jfr också special-
motiveringen till 27 § skuldsaneringslagen. Det kan också erinras om
att en gäldenär som ansöker om skuldsanering i sin ansökan på heder
och samvete skall lämna uppgifterna om sina ekonomiska förhållan-
den (se 10 § skuldsaneringslagen), vilket medför att oriktigheter i
ansökan kan föranleda straffansvar för osann eller vårdslös försäkran
enligt 15 kap. 10 § brottsbalken. Detta har berörts i den allmänna
motiveringen, avsnitt 4.7.1.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.
■?§
I paragrafens andra stycke har ett tillägg motsvarande tillägget i 1 §
andra stycket gjorts i uppräkningen. Paragrafen är i övrigt oför-
ändrad.
117 §
I paragrafens andra stycke har en ändring gjorts, som är föranledd av
de ändringar i fråga om fristdagen som föreslås i 4 kap. 2 § konkurs-
240
lagen. Ändringen har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt Prop. 1993/94:123
4.8.1.
Innebörden av ändringen är att ett skuldsaneringsförfarande likställs
med bl.a. ackordförfarandet i de hänseenden som regleras i para-
grafen.
I övrigt är paragrafen oförändrad.
77 §
I paragrafen har gjort ett tillägg i tredje stycket. I den uppräkning
som där finns av bestående invändningar hänförliga till omständig-
heter som har inträffat efter det att ett löpande skuldebrev har
utfärdats har lagts till den omständigheten att skuldförhållandet har
ändrats genom att gäldenären har erhålltit skuldsanering (jfr 26 §
skuldsaneringslagen och den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.2).
1 §
I paragrafen har tagits in ett nytt Jjärde stycke där det erinras om
förekomsten av en skuldsaneringslag. Ändringen har berörts i den all-
männa motiveringen, avsnitt 4.8.1.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.
S§
Det nuvarande första stycket punkten 11 har flyttats till en ny
punkt 12.1 den nya 11 punkten har tagits in en ny regel som uttryck-
ligen anger att allmän rättshjälp inte får beviljas i ett ärende om
skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. Regeln har behandlats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.3.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.
241
16 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 123
7§
I paragrafen har lagts till att en personupplysning får innehålla upp-
gift även om sådan betalningsförsummelse som har lett till att skuld-
sanering har inletts enligt skuldsaneringslagen. Ändringen har berörts
i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.2.
7 kap. 35 §
Paragrafen, som är ny, har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 4.7.5.
Enligt paragrafen gäller sekretess hos kommunal konsumentväg-
ledare, kronofogdemyndighet eller domstol för uppgifter om enskilds
personliga förhållanden i ärenden om skuldsanering. Enligt para-
grafen är skaderekvisitet rakt, vilket innebär en presumtion för
offentlighet. Eftersom det finns ett insynsintresse, framför allt i de
fall tvingande skuldsanering har kommit till stånd, råder meddelar-
frihet.
Att sekretess gäller för socialtjänstens befattning med skuldsane-
ringsärenden följer av 7 kap. 4 § sekretesslagen.
5§
Ändringarna har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.2.
I paragrafens första stycke har ett tillägg gjorts. Ändringen innebär
att preskriptionstiden kan förlängas även när ett förfarande enligt
skuldsaneringslagen har inletts på samma sätt som i dag gäller när ett
ackordsförfarande inleds på närmare bestämt sätt.
I paragrafens andra stycke anges i den ändrade lydelsen att första
stycket inte gäller i de fall då preskriptionstiden är förlängd på grund
av 9 §.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.
242
<5§
I paragrafens första stycke har i uppräkningen lagts till skuldsanering
enligt skuldsaneringslagen bland de uppgifter som enligt paragrafen
får ingå i utsökningsregistret. Ändringen har berörts i den allmänna
motiveringen, avsnitt 4.8.2.
Paragrafen är i övrigt oförändrad
7§
I paragrafens har i andra stycket 6 lagts till skuldsanering bland de
uppgifter till vilka en kronofogdemyndighet får ha terminalåtkomst.
Ändringen har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.2.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.
II §
I paragrafens första stycke har uppgifter om skuldsanering lagts till
i uppräkningen. Det innebär att sådana uppgifter får bevaras i utsök-
ningsregistret den tid som anges i paragrafen. Ändringen har berörts
i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.8.2.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.
4 kap. 2 §
I paragrafen har det nuvarande tredje stycket oförändrat flyttats till
ett nytt fjärde stycke. I det nya tredje stycket föreskrivs att dagen för
ansökan om skuldsanering är fristdag i de fall en ansökan om skuld-
sanering följs av en konkursansökan. Ändringen har berörts i den all-
männa motiveringen, avsnitt 4.8.1.
Paragrafen är i övrigt oförändrad.
243
2 §
Genom tillägget klargörs att skattemyndigheten i det län där gälde-
närens hemortskommun är belägen fattar beslut om att anta förslag
om frivillig skuldsanering.
Skattemyndigheten tär anta ett förslag om frivilligt skuldsanering om
förutsättningarna för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen är
uppfyllda. Vid bedömningen av om ett förslag om skuldsanering kan
antas skall skattemyndigheten inte - som vid bedömningen av
ackordsförslag - enbart se om det kan vara fördelaktigt för det
allmänna att godta förslaget. Med en sådan grund för bedömningen
skulle skattemyndigheten, främst på grund av det företräde som
genom införselinstitutet ges skattefordringar vid exekution i lön, i
många fall tvingas vägra att godta förslaget. Skattemyndigheten skall
i stället anlägga ett vitt perspektiv i bedömningen av om förutsätt-
ningarna för skuldsanering enligt myndighetens mening föreligger.
Detta följer av att det är skuldsaneringslagens kriterier som skall
tillämpas. Föreligger förutsättningar skall myndigheten godta för-
slaget. Det säger sig självt att skattemyndighetens bedömning normalt
kommer att sammanfalla med kronofogdemyndighetens.
Som har anförts i den allmänna motiveringen, avsnitt 4.7.2, bör av-
räkning enligt avräkningslagen kunna äga rum utan hinder av att
skuldsanering har inletts. En annan fråga är vad som skall gälla
beträffande avräkning efter ett beslut om skuldsanering. Vid ackord
som omfattar skatte- och avgiftsfordringar är det vanligt med en s.k.
restitutionsspärr, vilket innebär att staten godtar ackordet med det
villkoret att gäldenären vid en återbetalning av skatt eller avgift skall
ha rätt att få ut bara vad som överstiger fordringens hela belopp, dvs.
även den del som har fallit bort genom ackordet.
Denna fråga torde i praktiken vara av mycket liten betydelse vad
gäller skuldsanering. Finns det ouppklarade frågor som rör skatter
och avgifter skall detta normalt utgöra hinder mot skuldsanering.
Systemet med s.k. restitutionsspärr bör inte tillämpas vid skuld-
sanering. Återbetalning av mindre belopp kommer även utan en sådan
spärr att kunna tas i anspråk genom avräkning för den del av statens
fordran som återstår efter skuldsaneringen. Skulle det uppkomma en
fordran på återbetalning av ett betydande belopp kan staten eller
244
någon annan borgenär ansöka om att beslutet om skuldsanering skall Prop. 1993/94:123
upphävas med stöd av bestämmelsen i 27 § första stycket 5 om
väsentligt ändrade förhållanden.
I paragrafen har gjorts ett tillägg som innebär att avdrag för under-
skott inte medges till den del en skuld som hänför sig till underskottet
omfattas av ett skuldsaneringsbeslut. Ändringen har berörts i den all-
männa motiveringen, avsnitt 4.8.2.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att
regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. Skuldsaneringslag
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
4. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev
5. lag om ändring i ackordslagen (1970:847),
6. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
7. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
9. lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skatte-
fordringar m.m.,
10. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617) samt
11. lag om ändring i konkurslagen (1987:672).
12. lag om ändring i lagen (1993:892) om ackord rörande statliga
fordringar m.m. samt
13. lag om ändring i lagen (1993:1539) om avdrag för underskott
av näringsverksamhet.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.
245
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
En gäldenär som är på obestånd (insolvent) kan hos rätten ansöka
om skuldsanering i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Om ackord och konkurs finns särskilda bestämmelser.
2 §
Skuldsanering kommer till stånd genom beslut av rätten.
Ett beslut om skuldsanering innebär att gäldenären helt eller delvis
befrias från ansvar för betalning av sina skulder. Nedsätts skulderna
anges när och hur återstoden skall betalas.
3 §
Försätts gäldenären i konkurs, förfaller en av honom dessförinnan
gjord ansökan om skuldsanering.
4 §
Om rätten tar upp en ansökan om förhandling om offentligt ackord,
sedan gäldenären ansökt om skuldsanering, skall det sist nämnda
ärendet förklaras vilande. Fastställer rätten ackordet, förfaller
ansökningen om skuldsanering.
5 §
Vid prövningen av en ansökan om skuldsanering behöver hänsyn in-
te tas till sådana föreskrifter i annan författning enligt vilka någon
fordran mot gäldenären kan efterges eller sättas ned.
246
6 §
Skuldsanering får medges gäldenär med hemvist i Sverige som är
fysisk person och inte driver näringsverksamhet.
Har näringsförbud under de senaste fem åren före ansökningen om
skuldsanering meddelats gäldenären, får skuldsanering inte medges
denne. Detsamma gäller om denne tidigare medgetts skuldsanering
och det inte finns synnerliga skäl för att pröva en ny ansökan härom.
7 §
En ansökan om skuldsanering får bifallas, om
1. gäldenären är så skuldsatt att han inte förmår att betala skulderna
inom överskådlig tid och
2. det finns särskilda skäl med hänsyn till gäldenärens personliga
och ekonomiska förhållanden.
Vid prövningen enligt första stycket 2 skall särskilt beaktas gälde-
närens behov av ekonomisk rehabilitering, skuldernas ålder, omstän-
digheterna vid deras tillkomst samt det sätt på vilket gäldenären sökt
fullgöra sin betalningsskyldighet och medverkat under handläggningen
av ärendet om skuldsanering.
8 §
Ett beslut om skuldsanering skall omfatta alla fordringar mot
gäldenären vilka har uppkommit före den dag då rätten enligt 19 §
andra stycket förordnade om inledande av skuldsanering. Beslutet får
dock inskränkas till att avse de fordringar som uppkommit före viss
tidigare dag, om rätten finner det skäligt med hänsyn till omständig-
heterna vid skuldernas tillkomst eller till annan särskild omständighet.
Beslutet gäller inte sådan fordran till säkerhet för vilken borgenären
har panträtt, i den mån denna förslår till betalning av fordringen.
Detsamma gäller om borgenären har rätt att hålla kvar lös egendom
till säkerhet för fordran (retentionsrätt).
Har en borgenär före ett förordnande enligt 19 § andra stycket fått
förmånsrätt för sin fordran enligt 8 § förmånsrättslagen (1970:979)
omfattas inte heller denna fordran av beslutet, såvitt avser egendom
som tagits i anspråk vid verkställigheten.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
247
9 §
Vid skuldsanering har alla berörda borgenärer lika rätt.
Utan hinder av vad som sägs i första stycket får rätten
1. forordna om avvikelse till nackdel för någon borgenär, om denne
medger det,
2. bestämma att borgenären får full betalning intill visst belopp, om
avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och
övriga omständigheter eller
3. efter vad som är skäligt bestämma vad som skall gälla beträffan-
de fordringar som är beroende av villkor, fordringar som ännu inte
är till beloppet fastställda och fordringar som inte förfallit till
betalning.
10 §
Bestämmelserna i 5 kap. 13 § konkurslagen (1987:672) gäller i
tillämpliga delar vid skuldsanering. Vad som föreskrivs där om den
dag då utdelningförslaget upprättas gäller i stället dagen för beslutet
om skuldsanering.
En borgenär som omfattas av ett beslut om skuldsanering har inte
rätt till ränta för tiden efter den dag då rätten förordnade om in-
ledande av skuldsanering.
H §
Ansökan om skuldsanering görs skriftligen hos den tingsrätt där
gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i
allmänhet.
Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av gäl-
denären.
12 §
Ansökningshandlingen skall innehålla
1. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med upp-
gift om varje borgenärs namn och postadress,
2. upplysningar om gäldenärens inkomster och utgifter samt
3. de uppgifter om gäldenären och hans familj som i övrigt är av
betydelse för rättens prövning av frågan om skuldsanering skall
inledas.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
248
Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas på heder och samvete. Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
13 §
Rätten kan vid behov förordna god man att bistå gäldenären med att
utreda dennes personliga och ekonomiska förhållanden och att upp-
rätta förslag till hur skulderna skall avvecklas.
God man bör vara lagfaren. Han skall i övrigt ha den insikt och
erfarenhet som uppdraget kräver.
God man får inte vara underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap.
7 § föräldrabalken. Till god man får inte förordnas någon som står
gäldenären nära eller är beroende av honom. Till god man får inte
heller förordnas tjänsteman vid domstol, kronofogdemyndighet eller
socialnämnd.
God man skall entledigas, om han visar sig inte vara lämplig eller
av annan särskild orsak bör skiljas från uppdraget.
14 §
Rätten skall genast avvisa ansökningen om skuldsanering, om den
i de avseenden som anges i 12 § eller i övrigt är så bristfällig att den
inte kan läggas till grund för prövning i sak och sökanden inte följer
ett föreläggande att avhjälpa bristen.
15 §
Om rätten tar upp en ansökan om skuldsanering, skall rätten snarast
avgöra om skuldsanering skall inledas.
Innan rätten fattar beslut om inledande av skuldsanering skall rätten
inhämta yttrande angående gäldenärens personliga och ekonomiska
förhållanden från kronofogdemyndigheten. Upplysningar i dessa hän-
seenden skall också inhämtas från socialnämnden.
Andra stycket gäller inte, om den utredning som avses därmed ändå
är tillgänglig för rätten eller det annars är obehövligt.
16 §
Rätten skall tillse att ärendet om skuldsanering blir så utrett som
dess beskaffenhet kräver. Rätten skall särskilt undersöka
1. i vad mån gäldenärens egendom omfattas av panträtt eller annan
rätt som är av betydelse i ärendet,
249
2. om gäldenären bestrider någon fordran,
3. vad som är orsaken till gäldenärens obestånd och
4. om det har förekommit något sådant förhållande som skulle kun-
na föranleda återvinning enligt bestämmelserna i 4 kap. konkurslagen
(1987:672).
17 §
Om det kan antas vara till fördel för utredningen, får rätten kalla
gäldenären att inställa sig personligen vid en förhandling inför rätten.
Vid förhandlingen skall gäldenären lämna de ytterligare upplysningar
som behövs för avgörande av frågan om skuldsanering skall inledas.
Kallelsen skall delges gäldenären. Kallelsen får delges enligt 12 §
delgivningslagen (1970:428) endast om det finns anledning anta att
gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.
I kallelsen skall gäldenären upplysas om syftet med förhandlingen
och erinras om påföljden av att han inte inställer sig personligen.
18 §
Om det finns skäl till det får rätten till förhandlingen kalla även
företrädare för myndighet som anges i 15 § andra stycket. Har god
man utsetts enligt 13 § skall även denne kallas.
19 §
Ansökan om skuldsanering skall avslås, om
1. det inte finns skälig anledning anta att skuldsanering kan komma
till stånd eller
2. gäldenären inte inställer sig personligen vid en förhandling till
vilken han kallats enligt 17 §.
Avslås inte ansökningen, skall rätten förordna att skuldsanering
skall inledas.
20 §
Efter rättens förordnande om inledande av skuldsanering får utmät-
ning eller införsel för fordringar som uppkommit dessförinnan inte
äga rum, innan frågan om skuldsanering är avgjord. Om det ändå
sker, är åtgärden utan verkan.
Första stycket gäller inte fordringar, som inte omfattas av ett beslut
om skuldsanering.
Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
250
betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut.
21 §
När förordnande meddelats om inledande av skuldsanering, skall
tingsrätten genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar
uppmana var och en som har en fordran mot gäldenären att skrift-
ligen anmäla sin fordran till tingsrätten senast en månad från dagen
för kungörelsens införande. Rätten kan, om särskilda skäl föreligger,
införa kungörelsen även i ortstidning och förlänga fristen till två
månader.
22 §
Fordringar som bestrids av gäldenären behandlas i ärendet om
skuldsanering som om de inte är bestridda. Borgenär vars fordran
bestritts skall av rätten underrättas härom.
23 §
När behövlig utredning föreligger, skall rätten förelägga gäldenären
att inom viss tid inkomma med förslag till hur skulderna skall av-
vecklas med angivande av när och hur återstoden av dessa skall be-
talas, om rätten meddelar beslut om skuldsanering. Vid förslaget skall
fogas uppgift om någon ändring skett i de förhållanden som anges i
12 § första stycket.
24 §
Sedan gäldenärens förslag kommit in, skall rätten snarast kalla gäl-
denären och kända borgenärer till en förhandling inför rätten an-
gående förslaget. Förhandlingen får inte äga rum tidigare än två
veckor från det att rätten utfärdat kallelse. Gäldenären skall kallas att
inställa sig personligen. Har god man utsetts enligt 13 § skall även
denne kallas.
Kallelserna skall delges gäldenären och borgenärerna.
I kallelsen skall upplysas om syftet med förhandlingen och erinras
om påföljden av att gäldenären inte inställer sig personligen vid för-
handlingen. Vid kallelsen skall fogas ett exemplar av gäldenärens för-
slag och av den utredning som avses i 23 §.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
251
25 §
Vid förhandlingen genomgår rätten gäldenärens förslag och den fö-
religgande utredningen. Rätten skall uppmana dem som inställt sig att
uttala sig om förslaget och utredningen samt att lämna de ytterligare
upplysningar som är av betydelse för ärendets avgörande.
Gäldenären skall lämna rätten, borgenärerna och gode mannen de
upplysningar om hans ekonomiska förhållanden som de begär.
26 §
Ansökan om skuldsanering skall avslås, om
1. gäldenären inte uppfyller de villkor för skuldsanering som är an-
givna i denna lag,
2. gäldenären inte inställer sig personligen vid en förhandling enligt
24 § eller
3. han i övrigt inte medverkar vid ärendets handläggning enligt vad
som är föreskrivet i denna lag.
27 §
Bifaller rätten ansökan om skuldsanering helt eller delvis, skall i
beslutet anges
1. vilka fordringar som omfattas,
2. vilken procent av fordringarnas belopp som skall kvarstå,
3. när och hur kvarstående belopp skall betalas samt
4. vad som skall gälla i fråga om fordringar som är beroende av
villkor, fordringar som ännu inte är till beloppet fastställda och
fordringar som inte förfallit till betalning.
I fråga om fordringar som avses i första stycket 4 kan rätten
förordna, att gäldenären skall nedsätta betalningen hos länsstyrelsen
enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes Tidningar.
28 §
Ett beslut om skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för be-
talningen av hans skulder i den utsträckning som dessa genom be-
slutet sätts ned eller faller bort. Detta gäller såväl i förhållandet till
borgenärerna som i förhållandet till borgensmän och andra som häftar
för skulderna.
Beslutet är bindande också för borgenärer som inte anmält sin
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
252
fordran till tingsrätten.
Beslutet inverkar inte på det betalningsansvar som åvilar borgens-
män eller andra som jämte gäldenären häftar för skulderna.
29 §
En överenskommelse varigenom gäldenären eller tredje man tillför-
säkrar någon borgenär större fördelar än enligt beslutet om skuld-
sanering är ogiltig.
30 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering kan rätten upphäva beslutet, om
1. gäldenären gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller
i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsanerings-
frågans avgörande eller
2. gäldenären grovt åsidosatt vad som åvilar honom enligt beslutet.
Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och öv-
riga berörda borgenärer kallas till en förhandling. Härvid tillämpas
bestämmelserna i 24 §.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller säkerhet
som tredje man ställt för betalning av det belopp som avses i 27 §
första stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller borde
känna till de i 30 § första stycket 1 angivna omständigheterna eller
medverkade till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt 30 §
första stycket 2.
31 §
Vad rätten bestämt enligt 27 § första stycket 3 kan ändras på
begäran av gäldenären, om det efter beslutet om skuldsanering
inträffat omständigheter som inte kunnat förutses eller annars
synnerliga skäl föreligger. Vid sådan omprövning tillämpas 30 §
andra stycket.
32 §
Arvode och kostnadsersättning till gode mannen bestäms av rätten.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
253
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer
taxa som skall tillämpas vid bestämmande av arvode till gode
mannen.
Kostnad som avses i första stycket betalas av staten, om det inte på
grund av något sådant förhållande som avses i 26 § 2 eller 3 eller i
övrigt finns särskilda skäl för att ålägga gäldenären att svara för
kostnaden.
33 §
Rättens beslut enligt 13 § fjärde stycket, 19 § andra stycket och
32 § far överklagas för sig. Talan mot ett sådant beslut förs inom tre
veckor från den dag då beslutet meddelades.
Ett beslut om skuldsanering verkställs såsom lagakraftägande dom,
om ej annat förordnas med anledning av talan mot beslutet. Övriga
beslut i ärenden enligt denna lag går i verkställighet omedelbart, om
inte något annat förordnas eller följer av tredje stycket.
Beslut under handläggningen av ett ärende om skuldsanering går i
verkställighet först sedan det har vunnit laga kraft, om beslutet avser
arvode eller kostnadsersättning till god man.
34 §
Avslås ansökan om skuldsanering, återkallar gäldenären sin ansökan
eller förfaller en sådan ansökan enligt 3 §, sedan kungörelse utfärdats
enligt 21 §, skall tingsrätten inom en vecka efter ärendets avgörande
underrätta samtliga kända borgenärer.
35 §
I fråga om tingsrättens handläggning av ärenden om skuldsanering
gäller bestämmelserna i lagen (1946:807) om handläggning av dom-
stolsärenden i tillämpliga delar, om inte något annat följer av denna
lag.
En tingsrätt är vid handläggningen domför med en lagfaren domare.
Vid förhandling enligt 24 § får dock rätten bestå av tre lagfarna
domare.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den
254
Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken att 6 kap. 10 §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
10 §
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter
den förfallodag som ursprungligen gällde.
Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som
anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs
på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betal-
ning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen el-
ler erhållas i konkursen.
Har ansökan om förordnande
av god man enligt ackordslagen
(1970:847) gjorts före den
tidpunkt som anges i första
stycket, får underhållsbidraget
krävas ut inom tre månader från
det att verkan av förordnandet
om god man förföll eller, när
förhandling om offentligt ackord
har följt, ackordsfrågan av-
gjordes. Om ackord kommer till
stånd, får fordringen krävas ut
inom tre månader från det att
ackordet skulle ha fullgjorts. Har
utmätning för underhållsbidraget
skett eller konkursansökan gjorts
inom den tid som nu har angetts,
gäller andra stycket.
Har ansökan om förordnande
av god man enligt ackordslagen
(1970:847) gjorts före den tid-
punkt som anges i första stycket,
får underhållsbidraget krävas ut
inom tre månader från det att
verkan av förordnandet om god
man förföll eller, när förhandling
om offentligt ackord har följt,
ackordsfrågan avgjordes. Om
ackord kommer till stånd, får
fordringen krävas ut inom tre
månader från det att ackordet
skulle ha fullgjorts. Har ut-
mätning för underhållsbidraget
skett eller konkursansökan gjorts
inom den tid som nu har angetts,
gäller andra stycket. Vad som
har sagts nu om verkan av ett
ackordsförfarande tillämpas även
beträffande skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1991 :OOO),
när ansökan om skuldsanering
gjorts före den tidpunkt som an-
ges i första stycket. Tremåna-
255
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1993/94:123 Bilaga 1 |
Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga.
Denna lag träder i kraft den
256
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken att 7 kap. 9 § skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
9§‘
Rätten att kräva ut fastställt underhållsbidrag går förlorad tre år
efter den ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer
av andra eller tredje stycket.
Har utmätning for underhållsbidraget skett före den tidpunkt som
anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i
konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får
betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller er
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
hållas i konkursen även därefter.
Har före den tidpunkt som an-
ges i första stycket ansökan
gjorts om förordnande av god
man enligt ackordslagen
(1970:847), får underhålls-
bidraget krävas ut inom tre
månader från det att verkan av
godmansförordnandet förföll
eller, när förhandling om
offentligt ackord har följt,
ackordsfrågan avgjordes. Kom-
mer ackord till stånd, får
fordringen krävas ut inom tre
månader från det att ackordet
skulle ha fullgjorts. Har utmät-
ning för underhållsbidraget eller
konkursansökan gjorts inom tid
som nu har angetts, gäller vad
som föreskrivs i andra stycket.
Har före den tidpunkt som an-
ges i första stycket ansökan
gjorts om förordnande av god
man enligt ackordslagen
(1970:847), får underhållsbi-
draget krävas ut inom tre må-
nader från det att verkan av
godmansförordnandet förföll
eller, när förhandling om
offentligt ackord har följt,
ackordsfrågan avgjordes. Kom-
mer ackord till stånd, får
fordringen krävas ut inom tre
månader från det att ackordet
skulle ha fullgjorts. Har utmät-
ning för underhållsbidraget eller
konkursansökan gjorts inom tid
som nu har angetts, gäller vad
som föreskrivs i andra stycket.
Vad som har sagts nu om verkan
av ett ackordsförfarande tilläm-
pas även beträffande skuldsa-
nering enligt skuldsaneringslagen
‘Senaste lydelse 1978:853.
257
17 Riksdagen 1993/94. 1 samt. Nr 123
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1993/94:123 Bilaga 1 (1991:000), när ansökan om Tremånaderstiden räknas i detta |
Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt.
Denna lag träder i kraft den
258
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om
försäkringsavtal att 117 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
117 §'
Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har gjorts
innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han
under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till
betalning av premie för försäkring, som enligt 116 § inte kan göras
till föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betal-
ningen skedde ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får
konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts
för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har
inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets
utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt
väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffande sådan talan tillämpas
bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 §§ konkurslagen (1987:672).
Har konkursen föregåtts av
förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847) eller
förordnande av boutrednings-
man, skall vad som enligt första
stycket gäller om tiden för kon-
kursansökningen avse den i
4 kap. 2 § konkurslagen för
sådant fall angivna fristdagen.
Har konkursen föregåtts av
förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847), ansö-
kan om skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1991:000)
eller förordnande av boutred-
ningsman, skall vad som enligt
första stycket gäller om tiden för
konkursansökningen avse den i
4 kap. 2 § konkurslagen för
sådant fall angivna fristdagen.
Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga mot-
svarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställts. I fråga
om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§
ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämpning.
Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för för-
månstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.
Denna lag träder i kraft den
'Senaste lydelse 1987:692.
259
Härigenom föreskrivs i fråga om skadeståndslagen (1972:207) att
6 kap. 2 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
2
Är skyldighet att utge skade-
stånd oskäligt betungande med
hänsyn till den skadeståndsskyl-
diges ekonomiska förhållanden,
kan skadeståndet jämkas efter
vad som är skäligt, varvid även
den skadelidandes behov av ska-
deståndet och övriga omständig-
heter skall beaktas.
§' ..
Är skyldighet att utge skade-
stånd oskäligt betungande med
hänsyn till den skadeståndsskyl-
diges ekonomiska förhållanden,
kan skadeståndet jämkas efter
vad som är skäligt, varvid även
den skadelidandes behov av ska-
deståndet och övriga omständig-
heter skall beaktas.
Vid skuldsanering tillämpas i
fråga om fordran på skadestånd
vad som föreskrivs i skuldsane-
ringslagen (1991:000).
Denna lag träder i kraft den
'Senaste lydelse 1975:404.
260
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att
4 kap. 2 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
4 kap.
2 §
Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens för-
sättande i konkurs kom in till tingsrätten.
Har god man förordnats enligt
ackordslagen (1970:847) avses
med fristdag i stället dagen för
ansökningen om detta, såvida
konkursansökningen har gjorts
inom tre veckor från det att ver-
Har god man förordnats enligt
ackordslagen (1970:847) avses
med fristdag i stället dagen för
ansökningen om detta, såvida
konkursansökningen har gjorts
inom tre veckor från det att ver-
kan av godmansförordnandet för-
föll eller, när förhandling om
offentligt ackord har följt,
ackordsfrågan avgjordes.
kan av godmansförordnandet för-
föll eller, när förhandling om
offentligt ackord har följt,
ackordsfrågan avgjordes.
Har ansökan om skuldsanering
enligt skuldsaneringslagen
(1991:000) gjorts avses med
fristdag i stället dagen för denna
ansökan, såvida konkursansök-
ningen har gjorts inom tre
veckor från det att frågan om
skuldsanering avgjordes.
Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses
med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutrednings-
man har förordnats senare än tre månader före den dag som annars
skulle anses som fristdag.
Denna lag träder i kraft den
261
Härigenom föreskrivs i fråga om ackordslagen (1970:847) att 1 §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §'
Med ackord avses i denna lag en ekonomisk uppgörelse utan kon-
kurs mellan en gäldenär som är på obestånd och hans borgenärer.
Ackordsförfarande enligt lagen sker under medverkan av god man.
Ackord kommer till stånd antingen genom överenskommelse eller
också genom beslut efter förhandling i särskild ordning (offentligt
ackord).
I konkurslagen (1987:672) finns bestämmelser om ackord i konkurs.
Om skuldsanering föreskrivs i
skuldsaneringslagen (1991:000).
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den
'Senaste lydelse 1987:673.
262
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 11 kap. 1 § skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
1 §'
Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger
för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller
någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande vär-
de, döms för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år.
Detsamma skall gälla om någon genom sådant förfarande försätter sig
på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att han skall komma på
obestånd.
Gäldenär, som vid konkurs el-
ler förhandling om offentligt
ackord förtiger tillgång, uppgiver
obefintlig skuld eller lämnar an-
nan sådan oriktig uppgift, skall
ock, om ej uppgiften rättas innan
den beedigas eller eljest lägges
till grund för förfarandet, dömas
för oredlighet mot borgenärer.
Detsamma skall gälla, om gälde-
när i samband med annan exeku-
tiv förrättning åberopar oriktig
handling eller skenavtal och
därigenom hindrar att erforderlig
egendom genom förrättning tages
i anspråk för att bereda borgenär
betalning eller säkerhet.
Gäldenär, som vid skuldsane-
ring enligt skuldsaneringslagen
(1991:000), konkurs eller för-
handling om offentligt ackord
förtiger tillgång, uppgiver obe-
fintlig skuld eller lämnar annan
sådan oriktig uppgift, skall ock,
om ej uppgiften rättas innan den
beedigas eller eljest lägges till
grund för förfarandet, dömas för
oredlighet mot borgenärer. Det-
samma skall gälla, om gäldenär
i samband med annan exekutiv
förrättning åberopar oriktig
handling eller skenavtal och
därigenom hindrar att erforderlig
egendom genom förrättning tages
i anspråk för att bereda borgenär
betalning eller säkerhet.
Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång
av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen eller
gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvalt-
'Senaste lydelse 1986:43.
263
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borgenärer.
Denna lag träder i kraft den
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
264
Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsbalken att 15 kap. 1 §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
1 §
Införsel far äga rum för
1. underhållsbidrag enligt äktenskapsbalken eller förädrabalken,
2. skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs samt
böter och viten.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
Om förbud mot införsel i sam-
band med skuldsanering gäller
vad som därom är föreskrivet i
skuldsaneringslagen (1991:000).
Denna lag träder i kraft den
'Senaste lydelse 1987:793.
265
Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsregisterlagen (1986:617)
att 6, 7 och 11 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
6 §
Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret,
i den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om
1. exekutionstitel, skuldens storlek, medelsslag, dag när skulden
fastställdes och när den förföll till betalning, influtna medel, den
tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt andra förhållanden av
betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av exekutionstiteln
eller av andra handlingar i målet,
2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,
3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för
utbetalning av influtna medel och annan redovisning,
4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,
5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betal-
ningssäkring,
6. kvarstad och återtagande av vara,
7. bötesförvandling,
8. betalningsinställelse och likvidation,
9. konkurs, ackord, närings-
förbud och förordnande av god
man enligt 2 § ackordslagen
(1970:847),
9. skuldsanering enligt skuld-
saneringslagen (1991:000), kon-
kurs, ackord, näringsförbud och
förordnande av god man enligt
2 § ackordslagen (1970:847),
10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning
av tillgångar,
11. redovisningen av verkställighetsuppdraget,
12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets
användning.
7 §'
Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får ha terminalåt-
komst till utsökningsregistret.
Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast
‘Senaste lydelse 1988:397.
266
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
uppgifter om
1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om
exekutiva åtgärder,
2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller
svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten,
3. make till person som avses under 1,
4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses
under 1,
5. fåmansföretag som avses i 35 § 1 a mom. sjunde stycket kom-
munalskattelagen (1928:370) och delägare i sådant foretag, om
företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses under 1,
6. konkurs och näringsförbud. 6. skuldsanering, konkurs och
näringsförbud.
I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i kon-
kurs gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer
i annat län, om detta ingår i tillsynsområdet.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
11
Uppgift om indrivningsuppdrag
som avser böter får bevaras i ut-
sökningsregistret till utgången av
det år då full betalning skedde.
Andra uppgifter som avses i 6 §
1-11 får bevaras under högst tre
år. Denna tid räknas för upp-
gifter om betalningssäkring,
kvarstad, näringsförbud och
förordnande av god man från
utgången av det år då åtgärden
förföll eller förlorade sin verkan
samt för uppgifter om konkurs
och ackord från utgången av det
år då förfarandet avslutades. För
övriga uppgifter räknas tiden
från utgången av det år under
vilket målet avslutades.
Uppgifter enligt 4 och 5 §§ skall
bevaras så länge annan uppgift
om personen förekommer i re-
gistret.
Uppgift som inte längre får bevai
§
Uppgift om indrivningsuppdrag
som avser böter får bevaras i ut-
sökningsregistret till utgången av
det år då full betalning skedde.
Andra uppgifter som avses i 6 §
1-11 får bevaras under högst tre
år. Denna tid räknas för uppgif-
ter om betalningssäkring, kvar-
stad, näringsförbud och för-
ordnande av god man från ut-
gången av det år då åtgärden
förföll eller förlorade sin verkan
samt för uppgifter om skuldsane-
ring, konkurs och ackord från
utgången av det år då förfarandet
avslutades. För övriga uppgifter
räknas tiden från utgången av det
år under vilket målet avslutades.
Uppgifter enligt 4 och 5 §§ skall
bevaras så länge annan uppgift
om personen förekommer i re-
gistret.
as skall gallras ur registret senast
267
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
tre månader efter bevaringstidens utgång.
Regeringen får föreskriva att vissa av de uppgifter som avses i 6 §
1-11 får bevaras under högst fem år, om särskilda skäl föreligger.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den
268
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:188) om preskription
av skattefordringar m.m. att 5 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
Förordnas god man enligt
ackordslagen (1970:847) innan
fordringen har preskriberats,
preskriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då förordnandet meddelades el-
ler, om ackord kommer till
stånd, efter utgången av det
kalenderår då ackordet skall vara
fullgjort.
Första stycket gäller inte om
god man förordnas under tid då
preskriptionstiden är förlängd på
grund av 9 §.
Förordnas god man enligt
ackordslagen (1970:847) innan
fordringen har preskriberats,
preskriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då förordnandet meddelades el-
ler, om ackord kommer till
stånd, efter utgången av det
kalenderår då ackordet skall vara
fullgjort. Vad som har sagts nu
om verkan av ett ackordsförfa-
rande tillämpas även vid skuldsa-
nering enligt skuldsaneringslagen
(1991:000), när ansökan om
skuldsanering gjorts innan
fordringen har preskriberats.
Tvåårstiden räknas i detta fall
från utgången av det kalenderår
då förordnande om inledande av
skuldsanering meddelades eller
då återstående skuldbelopp se-
nast skolat betalas.
Första stycket gäller inte om
god man förordnas eller skuldsa-
nering inleds under tid då pre-
skriptionstiden är förlängd på
grund av 9 §.
Denna lag träder i kraft den
269
Härigenom föreskrivs i fråga om kreditupplysningslagen
(1973:1173) att 7 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Personupplysning får ej inne-
hålla uppgift om annan betal-
ningsförsummelse än sådan som
fastslagits genom domstols eller
annan myndighets avgörande el-
ler åtgärd eller som lett till
betalningsinställelse, konkurs-
ansökan eller ackord. Uppgift
som enligt det sagda ej får
lämnas ut får icke heller lagras.
Personupplysning får ej inne-
hålla uppgift om annan betal-
ningsförsummelse än sådan som
fastslagits genom domstols eller
annan myndighets avgörande el-
ler åtgärd eller som lett till
inledande av skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1991:000)
eller till betalningsinställelse,
konkursansökan eller ackord.
Uppgift som enligt det sagda ej
får lämnas ut får icke heller
lagras.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, datainspektionen
får föreskriva undantag från bestämmelserna i första stycket, om det
finns särskilda skäl.
Denna lag träder i kraft den
270
Prop. 1993/94:123
Bilaga 2
Yttranden över Insolvensutredningens delbetänkande (SOU 1990:74)
har till Justitiedepartementet avgetts av Justitiekanslem, Dom-
stolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet,
Brottsskadenämnden, Bankinspektionen, Datainspektionen, Socialsty-
relsen, Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket, Skattemyndigheterna
i Stockholms län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Krono-
bergs län, Skaraborgs län, Västmanlands län och Jämtlands län, Kro-
nofogdemyndigheterna i Stockholms län, Malmöhus län, Kristianstads
län, Hallands län, Göteborg och Bohus län, Jönköpings län, Västman-
lands län och Gävleborgs län, Centrala studiestödsnämnden, Konsu-
mentverket, Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Mal-
mö tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Luleå tingsrätt, Juridiska fa-
kultetsstyrelsen i Uppsala, Sveriges Riksbank, Sveriges Advokatsam-
fund, Sveriges Domareförbund, Sveriges Ackordscentral, Ackords-
centralen i Stockholm, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanks-
föreningen, Sverigens Föreningsbankers förbund, Finansbolagens fö-
rening, Svenska Inkassoföreningen, Svenska Kommunförbundet, Sve-
riges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossist-
förbund, Företagens Riksförbund, Föreningen för köpmannakonton,
Kooperativa Förbundet, Svenska Postorderföreningen, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemän-
nens centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Verdandi,
Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare samt Konsument-
vägledama förening.
Följande remissinstanser deltog vid ett möte i Justitiedepartementet
den 4 november 1993 där instanserna bereddes tillfälle att lämna syn-
punkter på ett utkast till lagrådsremiss om en skuldsaneringslag:
Domstolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsskadenämnden, So-
cialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket, Kronofogde-
myndigheten i Stockholms län, Finansinspektionen (tidigare Bankin-
spektionen), Centrala studiestödsnämnden, Konsumentverket, Stock-
holms tingsrätt, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund,
Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges Ackordscentraler,
Ackordscentralen i Stockholm, Svenska Bankföreningen, Finansbo-
lagens förening, Svenska Inkassoföreningen, Sveriges Industriför-
bund, Sveriges Grossistförbund, Företagens Riksförbund, Tjänste-
männens Centralorganisation, SACO/Jusek, Landsorganisationen i
Sverige, Konsumentvägledarnas förening, Verdandi, Svenska Postor-
derföreningen. Dessutom har deltagit representanter för SE-banken,
Nordbanken, Svenska handelsbanken och Sparbanksgruppen. Vissa
271
av dessa instanser har också yttrat sig skriftligen i anslutning till Prop. 1993/94:123
mötet. Bilaga 2
272
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
Med skuldsanering enligt denna lag avses sådan frivillig skuld-
sanering som fastställs av kronofogdemyndigheten och tvingande
skuldsanering som beslutas av rätten. Kommunen skall inom ramen
för socialtjänsten eller på annat sätt lämna råd och anvisningar till
skuldsatta personer.
2 §
Skuldsanering innebär att en gäldenär helt eller delvis befrias från
ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av skuldsa-
neringen.
Om ackord och konkurs finns särskilda bestämmelser.
3 §
Vid skuldsanering enligt denna lag behöver hänsyn inte tas till före-
skrifter om eftergift, nedsättning eller anstånd i annan författning.
Det allmänna får utan hinder av föreskrifter i någon annan författ-
ning godta ett förslag om skuldsanering enligt bestämmelserna i den-
na lag.
4 §
Skuldsanering får beviljas en gäldenär
1. med hemvist i Sverige som är fysisk person och inte är närings-
idkare,
2. som är på obestånd och så skuldsatt att han inte förmår att betala
sina skulder inom överskådlig tid och
3. om det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och
ekonomiska förhållanden.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
273
18 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 123
Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första
stycket 1 anses ha hemvist i Sverige.
Vid tillämpningen av första stycket 3 skall särskilt beaktas skulder-
nas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar
gäldenären har gjort för att på egen hand nå en uppgörelse med sina
borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under
handläggningen av ärendet om skuldsanering.
5 §
En gäldenär som är ålagd näringsförbud enligt lagen (1986:436) om
näringsförbud får inte beviljas skuldsanering. Detsamma gäller en
gäldenär som tidigare beviljats skuldsanering, om det inte finns
synnerliga skäl för skuldsanering.
6§
En skuldsanering omfattar, om inte annat föreskrivs i denna lag,
alla fordringar på pengar mot gäldenären som har uppkommit före
den dag då beslut meddelas enligt 13 § andra stycket att inleda
skuldsanering. Ränta på en sådan fordran utgår inte för tiden efter
nämnda dag. Skuldsaneringen får dock inskränkas till att avse de
fordringar som har uppkommit före viss tidigare dag, om det är
skäligt med hänsyn till omständigheterna vid skuldernas uppkomst
eller andra särskilda omständigheter.
Vid skuldsaneringen får bestämmas att en fordran som avses i första
stycket och som är beroende av villkor, inte är till beloppet fastställd
eller inte är förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuld-
saneringen.
En skuldsanering omfattar inte
1. en fordran på underhåll enligt äktenskapsbalken eller föräldrabal-
ken,
2. en fordran för vilken borgenären har panträtt eller förmånsrätt
enligt 6 eller 7 § förmånsrättslagen (1970:979) eller retentionsrätt, till
den del säkerheten förslår till betalning av fordran,
3. en fordran för vilken borgenären, innan beslut om att inleda
skuldsanering har meddelats, har fått förmånsrätt enligt 8 § förmåns-
rättslagen (1970:979), såvitt avser egendom som har tagits i anspråk
vid verkställigheten,
4. en fordran som inte är förfallen till betalning och som är beroen-
de av att borgenären tillhandahåller en motprestation eller
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
274
5. en fordran som är tvistig.
Bestämmelsen i andra stycket 1 gäller inte en försäkringskassas
fordran enligt 15 § lagen (1964:143) om bidragsförskott eller 12 §
lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande.
7 §
Alla fordringar som enligt 6 § omfattas av skuldsaneringen har lika
rätt.
Utan hinder av bestämmelsen i första stycket får
1. en fordran ges sämre rätt, om borgenären samtycker eller
2. en borgenär vars fordran är på mindre belopp ges full betalning,
om det är skäligt med hänsyn till omfattningen av skulderna och öv-
riga omständigheter
I 26 § föreskrivs vad som skall gälla i fråga om fordringar som inte
har anmälts i ärendet.
8 §
I en skuldsanering skall bestämmas
1. vilka fordringar som enligt 6 § skall omfattas av skuldsaneringen
och vad som enligt 7 § skall gälla för dem,
2. vilket belopp som skall förbehållas gäldenären för hans och hans
familjs försörjning,
3. hur gäldenärens tillgångar och inkomster, utöver det belopp som
skall förbehållas enligt 2, skall fördelas mellan borgenärerna enligt
7 §,
4. en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp skall
betalas.
I fråga om det förbehållsbelopp som anges i första stycket skall be-
stämmelserna i 15 kap. 6 a § utsökningsbalken vara vägledande.
Av fördelningen enligt första stycket 3 skall framgå hur stor pro-
centandel av fordringarnas belopp som skall kvarstå.
Den betalningsplan som skall bestämmas enligt första stycket 4 skall
löpa under fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en
längre eller kortare tid.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
275
9 §
En ansökan om skuldsanering skall göras skriftligen hos kronofog-
demyndigheten i det län där gäldenären är bosatt. Är gäldenären inte
bosatt i Sverige, skall ansökan göras hos Kronofogdemyndigheten i
Stockholms län. Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som
inte är behörig, skall ärendet genast lämnas över till den kronofogde-
myndighet som enligt vad handlingarna visar är behörig.
Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av gäldenären.
10 §
Ansökan skall innehålla
1. uppgifter om gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap.
I § första stycket rättegångsbalken samt uppgift som visar att han har
hemvist i Sverige,
2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med upp-
gift om varje borgenärs namn, person- eller organisationsnummer,
postadress och telefon,
3. uppgift om gäldenärens inkomster och utgifter,
4. uppgift om vilka försök att nå en uppgörelse med borgenärerna
som gäldenären gjort och uppgift om varför en uppgörelse inte har
kommit till stånd samt
5. de uppgifter om gäldenären och hans familj som i övrigt är av
betydelse för prövning av frågan om skuldsanering skall inledas.
Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas av gäldenären på
heder och samvete.
II §
Om en ansökan är bristfällig, skall kronofogdemyndigheten före-
lägga gäldenären att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå
att ansökan kan avvisas om föreläggandet inte följs. Ett sådant före-
läggande behöver inte delges.
Kronofogdemyndigheten skall genast avvisa en ansökan om skuldsa-
nering, om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för
prövning i sak och gäldenären inte har följt ett föreläggande att av-
hjälpa bristen.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
276
12 §
Om det av ansökan om skuldsanering eller annan tillgänglig utred-
ning framgår att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 § eller
inte kan beviljas skuldsanering på grund av innehållet i 5 §, skall
kronofogdemyndigheten genast avslå ansökan.
Om det, sedan beslut har fattats enligt 13 § andra stycket om att
inleda skuldsanering, framkommer att förutsättningarna för skuld-
sanering enligt denna lag inte är uppfyllda skall kronofogdemyndig-
heten avslå ansökan. Ansökan får också avslås, om gäldenären inte
inställer sig personligen vid ett sammanträde eller om han i övrigt
inte medverkar vid ärendets handläggning.
13 §
Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning det behövs inhämta
upplysningar om gäldenärens personliga förhållanden från andra myn-
digheter.
Om kronofogdemyndigheten inte enligt 11 § avvisar eller enligt
12 § avslår en ansökan om skuldsanering, skall myndigheten snarast
besluta att skuldsanering skall inledas.
14 §
När beslut har meddelats om att inleda skuldsanering skall krono-
fogdemyndigheten genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes
Tidningar uppmana var och en som har en fordran mot gäldenären att
skriftligen anmäla sin fordran till kronofogdemyndigheten senast en
månad från dagen för kungörelsens införande. Om särskilda skäl före-
ligger, kan kronofogdemyndigheten införa kungörelsen även i en eller
flera ortstidningar eller förlänga fristen till två månader.
15 §
Kronofogdemyndigheten skall se till att ärendet om skuldsanering
blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
277
16 §
Om det kan antas vara till fördel för utredningen, får kronofogde-
myndigheten kalla gäldenären att inställa sig personligen vid ett
sammanträde hos myndigheten. Vid sammanträdet skall gäldenären
lämna de ytterligare upplysningar som behövs för att avgöra frågan
om skuldsanering.
Kallelsen skall sändas till gäldenären under den adress gäldenären
senast har uppgivit i ärendet. Kallelsen behöver inte delges.
I kallelsen skall gäldenären upplysas om syftet med sammanträdet
och om att hans ansökan kan avslås om han inte inställer sig per-
sonligen.
17 §
Om det finns skäl får kronofogdemyndigheten till sammanträde
enligt 16 § kalla även en borgenär, annan myndighet eller någon
annan som kan bidra till utredningen av ärendet. Kallelsen behöver
inte delges.
18 §
När behövlig utredning föreligger, skall gäldenären tillsammans
med kronofogdemyndigheten upprätta ett förslag om skuldsanering
som innehåller de uppgifter som anges i 8 §.
19 §
Förslaget om skuldsanering skall tillställas samtliga kända borge-
närer vars fordringar omfattas av skuldsaneringen med föreläggande
för dem att yttra sig över förslaget inom viss tid. I föreläggandet skall
anges att uteblivet yttrande inte hindrar ett beslut om frivillig skuld-
sanering enligt förslaget. Föreläggandet skall delges borgenärerna.
Borgenär som enligt 14 § har anmält en fordran som inte omfattas av
skuldsaneringen skall underrättas om detta.
20 §
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Godtar samtliga borgenärer förslaget om skuldsanering, skall krono-
fogdemyndigheten genom beslut fastställa skuldsaneringen om den
uppfyller de förutsättningar för skuldsanering som anges i denna lag.
278
En borgenär som inte har yttrat sig inom den enligt 19 § förelagda Prop. 1993/94:123
tiden skall anses ha godtagit förslaget. Bilaga 3
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes Tidningar.
21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogdemyndig-
heten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket, över-
lämna ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt för
vidare handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige skall
ärendet överlämnas till Stockholms tingsrätt.
Om en tingsrätt, till vilken ett ärende om skuldsanering överläm-
nats, då den tar emot ärendet, finner att den inte är behörig att
handlägga ärendet, skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt som
är behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte överklagas.
22 §
För handläggningen vid tingsrätten gäller bestämmelserna i lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden, om annat inte föl-
jer av denna lag. En tingsrätt skall vid handläggningen alltid bestå av
en lagfaren domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett
sammanträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prö-
vas. Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall
sändas till gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet.
Gäldenären behöver inte delges. Till sammanträdet får också före-
trädare för socialnämnden eller annan kallas.
Om någon som har kallats till sammanträdet uteblir utgör det inte
hinder för att avgöra ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om
detta.
23 §
Ansökan om skuldsanering skall avslås av rätten, om förutsätt-
ningarna för skuldsanering enligt denna lag inte är uppfyllda.
Ansökan får också avslås, om gäldenären inte inställer sig personligen
vid ett sammanträde eller om han i övrigt inte medverkar vid ärendets
279
handläggning.
24 §
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Om rätten bifaller ansökan om skuldsanering, skall beslutet inne-
hålla de uppgifter som anges i 8 §.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes Tidningar.
25 §
Efter kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering
får utmätning eller införsel för fordringar som uppkommit dessför-
innan inte äga rum, innan frågan om skuldsanering är avgjord. Om
det ändå sker är åtgärden utan verkan.
Första stycket gäller inte fordringar, som enligt 6 § inte omfattas av
ett beslut om skuldsanering.
Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om
betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut.
26 §
En skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för betalningen av
de skulder som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som
dessa sätts ned. Genom skuldsaneringen befrias gäldenären från an-
svar för betalningen av fordringar som inte är kända i ärendet.
27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall
som avses i 5, ändra beslutet om
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer
eller i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsane-
ringsfrågans avgörande.
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under
ärendets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men
280
för borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets be-
slut i fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen
eller underlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och
den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut
blivit felaktigt eller inte fattats,
4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är
ringa eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år
från dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under
längre tid gäller i stället den tiden.
Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de
borgenärer som avses i 19 § höras.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan
säkerhet som tredje man har ställt för betalning av belopp som avses
i 8 § första stycket 4 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller
borde känna till de i 27 § första stycket 1 angivna omständigheterna
eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt
27 § första stycket 2.
28 §
På ansökan av gäldenären kan en tingsrätt som avses i 21 § ändra
vad kronofogdemyndigheten eller rätten har bestämt i fråga som avses
i 8 § första stycket 4, om det efter beslutet om skuldsanering har
inträffat omständigheter som inte kunnat förutses eller annars
synnerliga skäl föreligger. Vid sådan omprövning tillämpas 27 § tred-
je stycket.
29 §
Kronofogdemyndighetens beslut att avvisa eller avslå en ansökan
om skuldsanering, inleda skuldsanering eller fastställa en skuld-
sanering överklagas till den tingsrätt som anges i 21 §. Detsamma
gäller kronofogdemyndighetens beslut att avskriva ett skuldsanerings-
ärende från vidare handläggning. Skrivelsen med överklagandet skall
ges in till kronofogdemyndigheten inom tre veckor från dagen för
beslutet.
Ett beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till tingsrätt
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
281
får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan Prop. 1993/94:123
om skuldsanering förklaras vilande. Bilaga 3
Om tingsrätten bifaller ett överklagande skall ärendet återförvisas
till kronofogdemyndigheten. Om kronofogdemyndigheten har avslagit
ärendet med tillämpning av 12 § andra stycket får tingsrätten i stället
besluta om tvingande skuldsanering. Tingsrättens beslut att återförvisa
ett ärende till kronofogdemyndigheten får inte överklagas.
30 §
Tingsrättens beslut att avvisa, avslå eller bevilja en ansökan om
skuldsanering eller att avskriva ett ärende från vidare handläggning
får överklagas till hovrätten. Detsamma gäller tingsrättens slutliga
beslut i ett omprövningsärende enligt 27 eller 28 §§ samt beslut som
avses i 31 § andra stycket. Andra beslut får inte överklagas.
31 §
Hovrätten får inte pröva ett överklagande av ett beslut av en tings-
rätt, om inte hovrätten meddelat prövningstillstånd.
Prövningstillstånd behövs inte, om överklagandet avser ett beslut
som rör någon annan än part, ett beslut genom vilket tingsrätten
ogillat jäv mot en domare eller ett beslut genom vilket en missnöjes-
anmälan eller ett överklagande har avvisats.
I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket rättegångsbalken gälla.
32 §
Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är vikt för ledningen av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av högre rätt,
2. det finns anledning till ändring i tingsrättens beslut eller
3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.
Kan ett överklagande av tingsrättens beslut prövas av hovrätten en-
dast om denna meddelat prövningstillstånd, skall tingsrätten i sam-
band med underrättelse om vad som gäller i fråga om överklagande
upplysa parterna om detta och därvid också ange innehållet i närmast
föregående stycke.
Om prövningstillstånd krävs skall klaganden i skrivelsen med över-
klagandet ange de omständigheter som åberopas till stöd för att sådant
tillstånd skall meddelas.
282
33 §
Om gäldenären försätts i konkurs, förfaller en av honom dessför-
innan gjord ansökan om skuldsanering.
Om en ansökan om förhandling om offentligt ackord tas upp sedan
gäldenären har ansökt om skuldsanering, skall skuldsaneringsärendet
förklaras vilande. Om ackordet fastställs, förfaller ansökan om
skuldsanering.
Om gäldenären avlider, förfaller en av honom gjord ansökan om
skuldsanering.
34 §
Återkallar gäldenären en ansökan om skuldsanering, skall ärendet
genast avskrivas från vidare handläggning. Detsamma gäller om an-
sökan förfaller enligt 33 §.
35 §
Avslås eller avvisas en ansökan om skuldsanering eller avskrivs
ärendet från vidare handläggning sedan kungörelse har utfärdats
enligt 13 §, skall samtliga kända borgenärer genast underrättas.
36 §
En överenskommelse varigenom gäldenären eller tredje man tillför-
säkrar någon borgenär, vars fordran omfattas av skuldsaneringen,
bättre villkor än enligt skuldsaneringen, är ogiltig.
37 §
Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndig-
het eller domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering enligt
denna lag på begäran överlämna sådana uppgifter om gäldenärens
personliga förhållanden som behövs för prövning av ärendet.
38 §
En skuldsanering som har fastställts eller beslutats enligt denna lag
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
283
får sedan beslutet har vunnit laga kraft verkställas på samma sätt som
en lagakraftägande dom.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
284
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 1 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
1 §*
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara före-
ligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom
gåva eller någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av
betydande värde, döms för oredlighet mot borgenärer till fängelse i
högst två år. Detsamma skall gälla om någon genom sådant förfa-
rande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att
han skall komma på obestånd.
Gäldenär, som vid konkurs
eller förhandling om offentligt
ackord förtiger tillgång, upp-
giver obefintlig skuld eller
lämnar annan sådan oriktig
uppgift, skall ock, om ej upp-
giften rättas innan den beedigas
eller eljest lägges till grund för
farandet, dömas för oredlighet
mot borgenärer. Detsamma
skall gälla, om gäldenär i sam-
band med annan exekutiv för-
rättning åberopar oriktig hand-
ling eller skenavtal och därige-
nom hindrar att erforderlig
egendom genom förrättning ta-
ges i anspråk för att bereda
borgenär betalning eller säker-
het.
Gäldenär, som vid skuldsa-
nering enligt skuldsanerings-
lagen (1994:000), konkurs eller
förhandling om offentligt
ackord förtiger tillgång, upp-
giver obefintlig skuld eller
lämnar annan sådan oriktig
uppgift, skall ock, om ej upp-
giften rättas innan den beedigas
eller eljest lägges till grund för
förfarandet, dömas för oredlig-
het mot borgenärer. Detsamma
skall gälla, om gäldenär i sam-
band med annan exekutiv för-
rättning åberopar oriktig hand-
ling eller skenavtal och där-
igenom hindrar att erforderlig
egendom genom förrättning ta-
ges i anspråk för att bereda
borgenär betalning eller säker-
het.
Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför till-
gång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkur
‘Senaste lydelse 1986:43.
285
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
sen, eller gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller kon-
kursförvaltningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borge-
närer.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
286
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om försäk-
ringsavtal att 117 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
117 §*
Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som har
gjorts innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och
har han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller
senare till betalning av premie för försäkring, som enligt 116 §
inte kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid
den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till
hans villkor, får konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad
sålunda har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos
denne förslår till det. Har inte försäkringstagaren lämnat konkurs-
boet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att
för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Be-
träffande sådan talan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 19 och
20 §§ konkurslagen (1987:672).
Har konkursen föregåtts av
förordnande av godman enligt
ackordslagen (1970:847) eller
förordnande av boutrednings-
man, skall vad som enligt första
stycket gäller om tiden för
konkursansökningen avse den i
4 kap. 2 § konkurslagen för
sådant fall angivna fristdagen.
Har konkursen föregåtts av
förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847), an-
sökan om skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:000)
eller förordnande av boutred-
ningsman, skall vad som enligt
första stycket gäller om tiden
för konkursansökningen avse
den i 4 kap. 2 § konkurslagen
för sådant fall angivna frist-
dagen.
Bestämmelserna i första och
andra styckena om konkurs äga
motsvarande tillämpning om i
stället offentligt ackord fast-
ställts. I fråga om talan med
anledning av ackordsförhand
'Senaste lydelse 1987:692.
287
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
ling äga 17 och 18 §§ ackord-
slagen (1970:847) motsvarande
tillämpning.
Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för för-
månstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
288
Härigenom föreskrivs i fråga om ackordslagen (1970:847) att 1 §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §'
Med ackord avses i denna lag en ekonomisk uppgörelse utan
konkurs mellan en gäldenär som är på obestånd och hans borge-
närer.
Ackordsförfarande enligt lagen sker under medverkan av god
man. Ackord kommer till stånd antingen genom överenskommelse
eller också genom beslut efter förhandling i särskild ordning
(offentligt ackord).
I konkurslagen (1987:672) finns bestämmelser om ackord i
konkurs.
Om skuldsanering föreskrivs i
skuldsaneringslagen
(1994:000).
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Senaste lydelse 1987:673.
289
19 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 123
Härigenom föreskrivs att 8 § rättshjälpslagen (1972:429)*
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Allmän rättshjälp får ej beviljas
1. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas
utom riket; rättshjälp får dock beviljas en rättssökande som är bosatt
här, om saken gäller ett brott mot honom eller henne som motsvarar
brott enligt 6 kap. brottsbalken eller om det finns särskilda skäl för
rättshjälp,
2. utlänningar som varken är eller tidigare varit bosatta här, om det
inte finns särskilda skäl för rättshjälp,
3. den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som har
uppkommit i hans näringsverksamhet, om det inte finns skäl för rätts-
hjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning,
hans ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna
i övrigt,
4. i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om över-
låtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att åstadkomma fördel vid
prövning av begäran om rättshjälp,
5. för upprättande av självdeklaration,
6. för upprättande av äktenskapsförord, testamente eller gåvohand-
ling,
7. i angelägenhet rörande bodelning, om det inte med hänsyn till
boets beskaffenhet och makarnas eller sambornas personliga för-
hållanden finns särskilda skäl för rättshjälp,
8. om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig an-
gelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsentligen likartad grund,
har avgjorts slutligt,
9. ägaren eller tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad i
angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller
borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rätts-
skydd som omfattar angelägenheten och något annat inte följer av
andra stycket,
10. i angelägenhet rörande trafikskadeersättning enligt trafikskade-
lagen (1975:1410) eller rörande skadestånd som kan betalas från en
'Lydelseenligt förslag i prop. 1993/94:26.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
290
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
föreliggande ansvarsförsäkring; dock får rättshjälp beviljas den skade-
lidande om angelägenheten är anhängig vid domstol eller rör enbart
annan skada än personskada,
11. den som ej har befogat in-
tresse av att få sin sak behand-
lad.
11. i angelägenhet rörande
skuldsanering enligt skuldsane-
ringslagen (1994:000),
12. den som inte har befogat
intresse av att få sin sak be-
handlad.
I fall som avses i första stycket 9 får rättshjälp beviljas när den
rättssökandes egna kostnader i angelägenheten har uppgått till minst
tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första stycket. Därvid be-
aktas endast kostnader av sådant slag som kan antas komma att be-
talas från den rättssökandes rättsskydd eller, om något sådant inte
finns, kostnader som avses i 9 § andra stycket.
I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och
normalt av enkel beskaffenhet kan regeringen förordna att allmän
rättshjälp ej skall beviljas.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att
medborgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara med-
borgare i den staten, är bosatt där skall vara likställd med svensk
medborgare i fråga om allmän rättshjälp.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
291
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 7 § kreditupplysningslagen (1973:1173)
att 7 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Personupplysning får ej inne-
hålla uppgift om annan betal-
ningsförsummelse än sådan som
fastslagits genom domstols eller
annan myndighets avgörande el-
ler åtgärd eller som lett till
betalningsinställelse, konkursan-
sökan eller ackord. Uppgift som
enligt det sagda ej får lämnas ut
får icke heller lagras.
Personupplysning får inte inne-
hålla uppgift om annan betal-
ningsförsummelse än sådan som
fastslagits genom domstols eller
annan myndighets avgörande el-
ler åtgärd eller som lett till
inledande av skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:000)
eller till betalningsinställelse,
konkursansökan eller ackord.
Uppgift som enligt det sagda ej
får lämnas ut får icke heller
lagras.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Datainspektionen
får föreskriva undantag från bestämmelserna i första stycket, om det
finns särskilda skäl.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Senaste lydelse 1981:737.
292
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen1 skall införas en ny
paragraf, 7 kap. 35 §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 7 kap. 35 § Sekretess gäller hos kommunal I fråga om uppgift i allmän |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
'Lagen omtryckt 1992:1474.
293
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Förordnas god man enligt
ackordslagen (1970:847) innan
fordringen har preskriberats,
preskriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då förordnandet meddelades el-
ler, om ackord kommer till
stånd, efter utgången av det ka-
lenderår då ackordet skall vara
fullgjort.
Första stycket gäller inte om
god man förordnas under tid då
preskriptionstiden är förlängd på
grund av 9 §.
Förordnas god man enligt
ackordslagen (1970:847) innan
fordringen har preskriberats,
preskriberas den tidigast två år
efter utgången av det kalenderår
då förordnandet meddelades el-
ler, om ackord kommer till
stånd, efter utgången av det
kalenderår då ackordet skall vara
fullgjort. Beslutas att det skall
inledas skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:000)
innan fordringen har preskribe-
rats, preskriberas den tidigast
två år efter utgången av det ka-
lenderår då beslutet om att in-
leda skuldsanering meddelades
eller då återstående skuldbelopp
senast skulle ha betalats.
Första stycket gäller inte om
god man förordnas eller skuld-
sanering inleds under tid då
preskriptionstiden är förlängd på
grund av 9 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
294
Härigenom föreskrivs att 6, 7 och 11 §§ utsökningsregisterlagen
(1986:617) skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §*
Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 §§ får utsökningsregistret, i
den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om
1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare
av ersättning som avses i 7 kap. 1 § eller 15 kap. 2 § utsökningsbalken,
medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till betalning,
influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt andra
förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av
exekutionstiteln eller av andra handlingar i målet,
2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,
3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för utbe-
talning av influtna medel och annan redovisning,
4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,
5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalnings-
säkring,
6. kvarstad och återtagande av vara,
7. bötesförvandling,
8. betalningsinställelse och likvidation,
9. konkurs, ackord, närings- 9. skuldsanering enligt skuldsa
förbud och förordnande av god
man enligt 2 § ackordslagen
(1970:847),
neringslagen (1994:000), konkurs,
ackord, näringsförbud och förord-
nande av god man enligt 2 §
ackordslagen (1970:847),
10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av
tillgångar,
10 a. förekomst av och tidpunkt för gäldenärsutredning enligt 6 § lagen
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.,
11. redovisningen av verkställighetsuppdraget,
12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets an-
vändning.
7 §2
Riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna får ha terminal-
'Senaste lydelse 1993:910.
2Senaste lydelse 1988:397.
295
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
åtkomst till utsökningsregistret.
Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast
uppgifter om
1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål
om exekutiva åtgärder,
2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller
svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten,
3. make till person som avses under 1,
4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som av-
ses under 1,
5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i
punkt 14 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
(1928:370) och delägare i sådant företag, om företaget eller
delägare i detta är gäldenär som avses under 1,
6. konkurs och näringsförbud. 6. skuldsanering, konkurs och
näringsförbud.
I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i kon-
kurs gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gälde-
närer i annat län, om detta ingår i tillsynsområdet.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
11
Uppgift om indrivningsuppdrag
som avser böter får bevaras i ut-
sökningsregistret till utgången av
det år då full betalning skedde.
Andra uppgifter som avses i
6 § 1-11 får bevaras under högst
tre år. Denna tid räknas för upp-
gifter om betalningssäkring,
kvarstad, näringsförbud och
förordnande av god man från
utgången av det år då åtgärden
förföll eller förlorade sin verkan
samt för uppgifter om konkurs
och ackord från utgången av det
år då förfarandet avslutades. För
övriga uppgifter räknas tiden
från utgången av det år under
vilket målet avslutades. Upp-
§3
Uppgift om indrivningsuppdrag
som avser böter får bevaras i ut-
sökningsregistret till utgången av
det år då full betalning skedde.
Andra uppgifter som avses i
6 § 1-11 får bevaras under högst
tre år. Denna tid räknas för upp-
gifter om betalningssäkring,
kvarstad, näringsförbud och
förordnande av god man från
utgången av det år då åtgärden
förföll eller förlorade sin verkan
samt för uppgifter om skuldsane-
ring, konkurs och ackord från
utgången av det år då förfarandet
avslutades. För övriga uppgifter
räknas tiden från utgången av det
år under vilket målet avslutades.
lenaste lydelse 1970:786.
296
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
gifter enligt 4 och 5 §§ skall
bevaras så länge annan uppgift
om personen förekommer i re-
gistret.
Uppgifter enligt 4 och 5 §§ skall
bevaras så länge annan uppgift
om personen förekommer i re-
gistret.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Uppgift som inte längre får bevaras med stöd av bestämmelsen i
första stycket skall gallras ur om inte regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer föreskriver något annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
297
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
2 §
Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättan-
de i konkurs kom in till tingsrätten.
Har god man förordnats enligt
ackordslagen (1970:847) avses
med fristdag i stället dagen för
ansökningen om detta, såvida
konkursansökningen har gjorts
inom tre veckor från det att
Har god man förordnats enligt
ackordslagen (1970:847) avses
med fristdag i stället dagen för
ansökningen om detta, såvida
konkursansökningen har gjorts
inom tre veckor från det att
verkan av godmansförordnandet
förföll eller, när förhandling om
offentligt ackord har följt,
ackordsfrågan avgjordes.
verkan av godmansförordnandet
förföll eller, när förhandling om
offentligt ackord har följt,
ackordsfrågan avgjordes.
Har ansökan om skuldsanering
enligt skuldsaneringslagen
(1994:000) gjorts avses med
fristdag i stället dagen för denna
ansökan, såvida konkursansök-
ningen har gjorts inom tre
veckor från det att frågan om
skuldsanering avgjordes.
Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses
med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutrednings-
man har förordnats senare än tre månader före en dag som annars
skulle anses som fristdag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
298
Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1993:892) om ackord
rörande statliga fordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Beslut om att anta förslag om
ackord fattas av skattemyndig-
heten i det län där gäldenärens
hemortskommun är belägen. Om
gäldenären saknar hemortskom-
mun i landet fattas beslutet av
Skattemyndigheten i Stockholms
län.
Föreslagen lydelse
2 §
Beslut om att anta förslag om
ackord eller förslag om frivillig
skuldsanering fattas av skatte-
myndigheten i det län där gälde-
närens hemortskommun är belä-
gen. Om gäldenären saknar hem-
ortskommun i landet fattas be-
slutet av Skattemyndigheten i
Stockholms län.
3 §
Förslag om ackord får antas om det kan anses fördelaktigt för det
allmänna.
Ackordsförslag som inte framställts i konkurs eller enligt ackords-
lagen (1970:847) får antas endast om övriga borgenärer som ackordet
angår godkänner det.
Förslag om frivillig skuldsa-
nering får antas om förutsätt-
ningarna för skuldsanering enligt
skuldsaneringslagen (1994:000)
dr uppfyllda.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
299
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1993:000) om avdrag för
underskott av näringsverksamhet skall ha följande lydelse.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
11
Har en skattskyldig eller ett
handelsbolag som han är deläga-
re i under beskattningsåret er-
hållit ackord utan konkurs, med-
ges inte avdrag för underskott till
den del underskottet motsvarar
skulder som fallit bort genom
ackordet.
Föreslagen lydelse
§'
Har en skattskyldig eller ett
handelsbolag som han är deläga-
re i under beskattningsåret er-
hållit ackord utan konkurs eller
skuldsanering enligt skuldsane-
ringslagen (1994:000), medges
inte avdrag för underskott till
den del underskottet motsvarar
skulder som fallit bort genom
ackordet eller skuldsaneringen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 och tillämpas första gången
vid 1995 års taxering.
‘Lydelse enligt prop. 1993/94:50.
300
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-01-25
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 9 december 1993 (justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
skuldsaneringslag, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Mikael Mellqvist.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till skuldsaneringslag
I remissen föreslås en lag som skall ge fysiska personer möjlighet att
helt eller delvis bli befriade från betalningsansvaret för sina skulder.
Sådana möjligheter har sedan lång tid efterlysts i den allmänna de-
batten och förväntningarna på den nya lagen är stora. Det är många
som i fastighets- och finanskrisens spår sitter fast i en skuldfälla som
de på grund av arbetslöshet och andra omständigheter inte kan ta sig
ur av egen kraft.
Kraven på den gäldenär som skall komma i åtnjutande av skuld-
sanering är enligt förslaget mycket höga. Det som kan antas
avskräcka den skuldtyngde mer än någonting annat från att ansöka
om skuldsanering är kravet på att han skall förbinda sig att under en
så lång period som i regel fem år leva på existensminimum medan
hans betalningsförmåga därutöver kommer hans borgenärer till godo.
Till detta kommer att gäldenären, även om han skulle vara beredd
att underkasta sig existensminimum under fem år, ändå skall för-
vägras skuldsanering, om en sådan sanering inte framstår som skälig
med hänsyn till hans personliga och ekonomiska förhållanden. Som
exempel på när skuldsanering inte bör komma i fråga anges i re-
missen bl a det fallet att skulderna utgörs av skadestånd på grund av
brott. Det vore, anförs det, stötande om den som har dömts för all-
varlig brottslighet, t ex våldtäkt, och då ålagts att betala skadestånd
skulle kunna få skadeståndet nedsatt genom en skuldsanering.
Att som regel förekomsten av en skadeståndsfordran på grund av
brott vid den allmänna skälighetsbedömningen bör verka hindrande
för skuldsanering står i motsats till det arbete som under lång tid
bedrivits av bl.a. Brottsförebyggande rådet i syfte att underlätta
saneringen av straffades skulder. Det är också svårt att frigöra sig
från tanken att t ex ett mycket stort skadestånd, som har ålagts en
301
ung, tidigare ostraffad människa för att han vid ett enda tillfälle
anlagt brand eller förövat skadegörelse för stora värden, kan allvarligt
försvåra hans sociala anpassning. Detsamma kan gälla en person som
under en brottslig karriär ådragit sig stora skadestånd på grund av
förmögenhetsbrott men som vid mogen ålder, efter avtjänade straff,
vill bryta med sitt förflutna och börja ett nytt liv.
Lagrådet är medvetet om att det kan finnas fall där det skulle vara
stötande att bevilja skuldsanering. Framför allt gäller det om en gäl-
denär låtsas underkasta sig kravet på ett femårigt existensminimum
men har det så ordnat att betalningsplanen inte skulle få någon be-
tydelse för den påkostade livsföring han är van vid. Med tanke på
sådana och liknande fall bör det finnas möjligheter att vägra skuld-
sanering på grund av en allmän skälighetsbedömning. Det bör
emellertid vara tillfyllest med en regel härom som föreskriver att
skuldsanering inte skall beviljas om det framstår som oskäligt. En
sådan möjlighet till friare skälighetsbedömning skulle ge möjligheter
till skuldsanering i ytterligare ett antal angelägna fall samtidigt som
regeln i förening med det kvalificerade insolvensrekvisitet och kravet
på ett femårigt existensminimum förhindrar att institutet får negativa
effekter på betalningsmoralen här i landet.
Lagrådet har vid sin genomgång av lagtexten därutöver funnit an-
ledning till vissa påpekanden av både saklig och formell natur, som
föranlett omarbetning av lagtexten i de hänseenden som i framgår av
bilaga till Lagrådets protokoll.
De föreslagna lagtextändringarna kommenteras i följande hänseen-
den. Även ett par andra frågor behandlas i det följande i anslutning
till vederbörande paragraf.
3 och 6 §§
Första stycket i förslagets 3 § föreskriver att vid skuldsanering
hänsyn inte behöver tas till föreskrifter i annan författning om bl.a.
anstånd. Enligt uttalande i motiven är avsikten att studiesociala
myndigheter med stöd av denna bestämmelse skall kunna medge an-
stånd med återbetalning av studielån under den tid som en betalnings-
plan vid skuldsanering löper.
Fråga är alltså om fordringar som inte är förfallna till betalning vid
tiden för inledande av en skuldsanering. Detta slag av fordringar be-
handlas i 6 § andra stycket. En bestämmelse som tillgodoser det
avsedda syftet med att i 3 § första stycket nämna att hänsyn inte
behöver tas till särskilda bestämmelser om anstånd hör bättre samman
med de angivna reglerna i 6 § andra stycket och bör tas in där sam-
tidigt som hänvisningen till bestämmelser om anstånd i 3 § första
stycket får utgå.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
302
4 §
Ändringen i första stycket har kommenterats i det föregående. I tredje
stycket anges vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid be-
dömningen av om det är skäligt att bevilja skuldsanering med hänsyn
till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden. En sådan
omständighet är "de ansträngningar gäldenären har gjort för att på
egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer". Motiven till be-
stämmelsen ger emellertid närmast intryck av att det väsentliga i
sammanhanget avsetts vara de ansträngningar som gäldenären gjort
inte för att nå en uppgörelse utan för att fullgöra sina förpliktelser,
dvs. i första hand betala så mycket som möjligt av skulderna. Enligt
Lagrådets mening bör den sistnämnda omständigheten, dvs. de an-
strängningar som gäldenären har gjort för att fullgöra sina för-
pliktelser, i vart fall ingå bland de omständigheter som särskilt skall
beaktas i förevarande sammanhang. Lagrådet föreslår därför att tredje
stycket ändras i enlighet härmed.
8 §
I paragrafens första stycke anges i fyra olika punkter vad som skall
bestämmas vid en skuldsanering. Dit hör bl.a. det belopp som skall
förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning (punkt
2), hur gäldenärens tillgångar och inkomster, utöver förbehålls-
beloppet enligt punkt 2, skall fördelas mellan borgenärerna (punkt 3)
och en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp skall
betalas (punkt 4). Av fjärde stycket framgår att betalningsplanen
normalt skall löpa under fem år.
Det anförda får anses innebära att det i beslutet om skuldsanering
skall bestämmas dels ett belopp som skall förbehållas gäldenären, dels
ett belopp som denne skall betala av skulderna. Betalningsplanen skall
som nämnts i regel löpa under fem år och förbehållsbeloppet måste
uppenbarligen bestämmas för samma tidsperiod. Det innebär att för-
behållsbeloppet - liksom det belopp som skall betalas enligt be-
talningsplanen - måste bygga på en prognos av gäldenärens framtida
inkomster och utgifter. Om prognosen slår fel på så sätt att in-
komsterna blir lägre eller utgifterna högre än beräknat blir kon-
sekvensen att beslutet om skuldsanering kan komma att innehålla
sinsemellan motstridande delar genom att betalningsplanen inte kan
fullgöras om förbehållsbeloppet samtidigt skall gälla.
Frågan måste tydligen lösas så att endast ett av de ifrågavarande två
beloppen anges i beslutet om skuldsanering. Det väsentliga i samman-
hanget är uppenbarligen att bestämma det belopp som gäldenären
skall betala av skulderna och detta belopp bör därför vara det som
anges i beslutet. Samtidigt är det givet att man vid bestämmandet av
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
303
detta belopp skall ta hänsyn till vad gäldenären behöver för sin och
sin familjs försörjning. Enligt vad som framgår av remissen är det i
själva verket meningen att det belopp som gäldenären skall betala
skall bestämmas så att detta tar i anspråk gäldenärens samtliga till-
gångar och inkomster efter avdrag för dels förbehållsbeloppet, dels
vad gäldenären behöver till betalning av skulder som inte omfattas av
skuldsaneringen. Detta bör komma till klart uttryck i paragrafen.
18 §
Enligt paragrafen skall gäldenären tillsammans med kronofogdemyn-
digheten upprätta ett förslag om skuldsanering. I specialmotiveringen
uttalas bl.a. att det är gäldenären själv som bär huvudansvaret för att
förslaget upprättas, men att det är ofrånkomligt att kronofogdemyn-
digheten aktivt måste bidra till att ett realistiskt förslag kommer till
stånd.
Föreskriften om att skuldsaneringsförslaget skall upprättas av
gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten får anses inne-
bära att det förutsätts att gäldenären och kronofogdemyndigheten
kommer överens för att ett förslag skall kunna upprättas. Fråga
uppkommer då vad som skall ske om sådan enighet inte kan nås.
Lagrådsremissen innehåller inte något uttalande härom. Enligt vad
som upplysts vid föredragningen är det emellertid meningen att
kronofogdemyndigheten i ett sådant fall skall avslå ansökningen om
skuldsanering på den grunden att det inte framstår som skäligt att
bevilja en skuldsanering enligt gäldenärens önskemål. Det blir då
möjligt för gäldenären att överklaga avslaget till tingsrätten och
därigenom få frågan överprövad.
Lagrådet har inte någon invändning mot den angivna ordningen och
anser inte att det behövs några uttryckliga bestämmelser i saken.
22 §
Paragrafen är den första av tre under rubriken Tvingande skuld-
sanering. Paragraferna under den angivna rubriken innehåller inte
någon föreskrift som ger ett direkt uttryck för vad som ligger i
begreppet tvingande skuldsanering. Enligt Lagrådet bör en sådan
föreskrift finnas och den bör lämpligen tas in i ett första stycke av
22 §. I detta bör sålunda anges att rätten får bifalla en ansökan om
skuldsanering utan hinder av att någon borgenär motsatt sig att
gäldenären helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av
borgenärens fordran.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
25 §
Bestämmelserna innebär att kronofogdemyndighetens beslut att inleda
304
ett skuldsaneringsförfarande medför ett absolut hinder mot att utmäta Prop. 1993/94:123
eller göra införsel för fordringar som uppkommit dessförinnan. Hind- Bilaga 4
ret gäller till dess "frågan om skuldsanering är avgjord", dvs. till dess
ett lagakraftvunnet beslut föreligger. Det betyder att om frågan förs
ända till högsta instans hindret kan komma att gälla under mycket
lång tid. Det är därvid att märka att hindret gäller även fordringar
beträffande vilka enighet råder om att de inte skall omfattas av
skuldsaneringen. Enligt Lagrådets mening bör bestämmelserna kunna
mjukas upp något utan att syftet förfelas. En möjlighet är att låta det
absoluta hindret gälla bara så länge frågan prövas av kronofogdemyn-
digheten och att för senare prövning låta rätten avgöra om hindret
skall bestå.
26 §
I paragrafen beskrivs verkan av en skuldsanering. Bl.a. anges att en
sådan befriar gäldenären från ansvar för betalningen av de skulder
som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som dessa sätts
ned. I specialmotiveringen sägs att ett skuldsaneringsbeslut inte
inverkar på det betalningsansvar som åvilar borgensmän eller andra
som jämte gäldenären ansvarar för skulderna. Detta framgår, enligt
vad som uttalas i specialmotiveringen, av att det i paragrafen talas om
att en skuldsanering befriar gäldenären från betalningsansvar.
En borgenär som efterger sin rätt mot gäldenären kan i regel inte
åberopa borgen som kan ha ingåtts för fordringen. Om avsteg skall
göras från denna princip bör detta komma till tydligare uttryck än
enligt förslaget i remissen. Lagrådet föreslår därför - efter förebild av
21 § ackordslagen - att det tas in en uttrycklig bestämmelse i ett
andra stycke av förevarande paragraf om att skuldsaneringen inte
inverkar på den rätt som en borgenär har mot en borgensman eller
annan som förutom gäldenären svarar för fordringen.
Beskrivningen i paragrafen av rättsverkan av en skuldsanering - att
gäldenären befrias från ansvar för betalningen - aktualiserar också
frågan om en fordran som omfattats av skuldsaneringen över huvud
taget kan göras gällande av borgenären i något rättsligt sammanhang.
Till att börja med bör övervägas vad som skall gälla om gäldenären
efter en skuldsanering betalar en fordran som omfattats av skuld-
saneringen. Närmare bestämt uppkommer här två delvis skilda fråge-
ställningar beroende på förhållandena i det enskilda fallet. Har
betalningen skett av misstag - gäldenären har t.ex. saknat kännedom
om att fordringen inte var indrivningsbar - gäller frågan huruvida
gäldenären har rätt att kräva tillbaka pengarna (s.k. condictio
indebiti). Har betalningen skett med full vetskap om att fordringen
inte var indrivningsbar gäller frågan huruvida betalningen är att
305
20 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 123
betrakta som en gåva. Lagtextens utformning och vissa uttalanden i
lagrådsremissen ger närmast intryck av att en betalning i de nämnda
fallen skall anses rätteligen gjord och att det således inte kan bli fråga
om något återkrav eller någon gåva. Enligt Lagrådets mening är en
sådan ordning lämplig.
Nästa fråga är då om borgenären kan använda en fordran som om-
fattats av saneringen till exemelvis kvittning på samma sätt som i
vissa fall gäller vid preskription och proklama, se 10 § preskrip-
tionslagen (1981:130) och 8 § lagen (1981:131) om kallelse på
okända borgenärer. Frågan har inte behandlats i remissen och lag-
texten ger inte något klart besked i saken. Enligt vad som upplysts
vid föredragningen skall avsaknaden av särregler i frågan förstås så
att borgenären vid skuldsanering - till skillnad mot vad som gäller vid
preskription och proklama - inte skall kunna åberopa en "sanerad"
fordran för kvittning.
Frågan om borgenärens möjligheter att i samband med en skuldsa-
nering få kvitta sin fordran mot en fordran som gäldenären har mot
honom torde behöva övervägas ytterligare. Föreligger enligt allmänna
civilrättsliga principer rätt till kvittning redan innan skuldsane-
ringsförfarandet inleds uppkommer i regel inte några problem.
Mellanhavandet kan då klaras ut innan skuldsaneringsförfarandet
inleds. Däremot blir saken mer problematisk om borgenärens fordran
inte har förfallit till betalning när förfarandet inleds. Han har då inte
möjlighet att åstadkomma kvittning i förväg utan hans fordran skall
i princip omfattas av skuldsaneringen. Han kan alltså få finna sig i att
hans fordran sätts ned samtidigt som gäldenärens fordran mot honom
kvarstår oförändrad och utgör en tillgång vid skuldsaneringen som
kommer gäldenären och övriga borgenärer till godo. Visserligen kan
en fordran som inte förfallit till betalning när förfarandet inleds
undantas från skuldsaneringen, men någon rätt härtill föreligger inte
för borgenären och i remissen sägs inte något som ger stöd för ett
undantagande i ett fall av angivet slag. Frågan om kvittning från
borgenärens sida har över huvud taget inte behandlats i remissen,
vilket kan synas anmärkningsvärt med hänsyn till att det såväl i
5 kap. konkurslagen (1987:672) som i 20 § ackordslagen (1970:847)
finns bestämmelser som ger en borgenär rätt att kvitta i motsvarande
fall. Den likabehandlingsprincip som enligt remissen normalt skall
gälla synes inte utan vidare kunna åberopas till stöd för att några
särregler inte behövs, eftersom undantag från principen förekommer
bl.a. i 6 § tredje stycket med avseende på fordringar för vilka gäller
panträtt och annan förmånsrätt. Mot denna bakgrund finns anledning
att överväga om inte regler motsvarande de som finns i konkurslagen
och ackordslagen bör införas i skuldsaneringslagen.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
306
29 §
I 29 § tredje stycket föreslås att tingsrätten, när den bifaller ett
överklagande, som regel skall återförvisa ärendet till kronofogde-
myndigheten och att ett sådant återförvisningsbeslut inte får
överklagas.
De ärenden om skuldsanering som kan komma under tingsrättens
prövning är av vitt skilda slag. Till att börja med kan gäldenären
överklaga ett beslut av kronofogdemyndigheten om att avvisa eller
avslå en ansökan om skuldsanering. Han kan också överklaga ett
beslut om att avskriva ett skuldsaneringsärende från vidare hand-
läggning. Borgenärerna å andra sidan kan överklaga kronofogdemyn-
dighetens beslut om att inleda eller fastställa en skuldsanering. I
samtliga dessa fall kan det vara av vikt till ledning av rättstillämp-
ningen att talan prövas av hovrätt.
Den ordning som föreslås i 29 § tredje stycket blockerar möjlighe-
terna till prejudikatbildning. Det är att beklaga med hänsyn till att det
är fråga om en ny lagstiftning som kan få betydelsefulla verkningar
både för enskilda och för institutioner som sysslar med låneverksam-
het. Lagrådet föreslår därför, efter mönster av bestämmelserna i
54 kap. 2 a § rättegångsbalken, att tingsrätten får tillåta att åter-
förvisningsbeslut i skuldsaneringsärende överklagas, om det före-
ligger särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 31 §
första stycket. Bestämmelserna bör placeras i en särskild paragraf.
I detta sammanhang skall påpekas att det endast undantagsvis blir
aktuellt med återförvisning om det är borgenären som har överklagat.
Fråga om återförvisning kan då bara komma upp när en borgenär för
talan mot ett beslut att fastställa en skuldsanering och tingsrätten
finner att kronofogdemyndighetens utredning i ärendet behöver kom-
pletteras. Att återförvisning då kan ske följer av allmänna regler.
Däremot blir det som regel aktuellt att återförvisa ärendet till
kronofogdemyndigheten när gäldenären har överklagat myndighetens
beslut att avvisa eller avslå hans ansökan eller avskriva ärende om
skuldsanering. Det bör framgå av lagtexten.
30 §
I förevarande paragraf i det remitterade förslaget ges vissa full-
följdsregler beträffande tingsrätts beslut i ärende om skuldsanering.
De föreslagna reglerna följer emellertid redan av lagen (1946:807)
om domstolsärenden, som enligt 22 § andra stycket skall tillämpas
vid handläggningen i tingsrätt av ärenden om skuldsanering. Lagrådet
föreslår därför att förevarande paragraf utgår.
Lagrådsförslagets 30 § innehåller motsvarigheten till 29 § tredje
stycket i remissförslaget.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
307
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
Lagrådet ifrågasätter om inte andra stycket i 11 kap. 3 och 4 §§ bör
ändras på motsvarande sätt som andra stycket i 11 kap. 1 §.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
308
Bilaga till
Lagrådets protokoll 1994-01-25
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
Förslag till
SKULDSANERINGSLAG
3 §
Vid skuldsanering enligt denna lag behöver hänsyn inte tas till
föreskrifter om eftergift eller nedsättning i annan författning.
En borgenär får utan hinder av föreskrifter i någon annan för-
fattning godta ett förslag om skuldsanering enligt denna lag.
4 §
Skuldsanering får beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige som är
fysisk person och inte är näringsidkare, om
1. han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha
förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid och
2. det inte med hänsyn till hans personliga och ekonomiska
förhållanden eller andra omständigheter är oskäligt att skuldsanering
beviljas honom.
Den som är folkbokförd i Sverige skall vid tillämpningen av första
stycket anses ha hemvist i Sverige.
Vid tillämpningen av första stycket 2 skall särskilt beaktas skul-
dernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar
gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen
hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket
gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuld-
sanering.
6 §
En skuldsanering omfattar, om inte annat föreskrivs i denna lag, alla
fordringar på pengar mot gäldenären som har uppkommit före den
dag då beslut meddelas enligt 13 § andra stycket att inleda skuld-
sanering. Skuldsanering medför att rätten till ränta på en sådan
309
fordran bortfaller för tiden efter nämnda dag. Skuldsaneringen får
dock inskränkas till att avse de fordringar som har uppkommit före
viss tidigare dag, om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna
vid skuldernas uppkomst eller andra särskilda omständigheter.
Vid skuldsaneringen får bestämmas att en fordran som avses i första
stycket och som är beroende av villkor, inte är till beloppet fastställd
eller inte är förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuld-
saneringen. I fråga om en sådan fordran får borgenären utan hinder
av föreskrifter i annan författning bevilja anstånd med betalningen
under den tid betalningsplanen enligt 8 § löper.
En skuldsanering omfattar inte
1. en fordran på underhåll enligt äktenskapsbalken eller föräldra-
balken,
2. en fordran för vilken borgenären har panträtt eller annan
förmånsrätt enligt 6 eller 7 § förmånsrättslagen (1970:979) eller
retentionsrätt, till den del säkerheten förslår till betalning av fordran,
3. en fordran för vilken borgenären, innan beslut om att inleda
skuldsanering har meddelats, har fått förmånsrätt enligt 8 §
förmånsrättslagen, såvitt avser egendom som har tagits i anpråk vid
verkställigheten,
4. en fordran som inte är förfallen till betalning och som är beroende
av att borgenären tillhandahåller en motprestation eller
5. en fordran som är tvistig.
Bestämmelsen i tredje stycket 1 gäller inte en försäkringskassas
fordran enligt 15 § lagen (1964:143) om bidragsförskott eller 12 §
lagen (1984:1095) om förlängt bidragsförskott för studerande.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
8 §
Vid en skuldsanering skall bestämmas
1. vilka fordringar som enligt 6 § skall omfattas av skuldsaneringen
och vad som enligt 7 § skall gälla för dem,
2. vilket belopp som skall fördelas mellan borgenärerna,
3. en betalningsplan som visar när och hur kvarstående belopp av
varje borgenärs fordran skall betalas.
Belopp som avses i första stycket 2 skall bestämmas så att skuld-
saneringen tar i anspråk gäldenärens samtliga tillgångar och in-
komster efter avdrag för vad som skall förbehållas gäldenären för
hans och hans familjs försörjning. Därvid skall bestämmelserna i
15 kap. 6 a § utsökningsbalken om förbehållsbelopp vara vägledande.
Vid skuldsaneringen får bestämmas att förbehåll även skall göras för
betalning av en fordran som enligt 6 § tredje stycket eller beslut som
310
fattas med stöd av 6 § andra stycket inte omfattas av skuldsaneringen.
Av fördelningen enligt första stycket 2 skall framgå hur stor pro-
centandel av fordringarnas belopp som skall kvarstå.
Den betalningsplan som skall bestämmas enligt första stycket 3 skall
löpa under fem år, om det inte finns särskilda skäl att bestämma en
längre eller kortare tid.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
10 §
Ansökan skall innehålla
1. uppgifter om gäldenären i de hänseenden som anges i 33 kap. 1 §
första stycket rättegångsbalken samt uppgift som visar att han har
hemvist i Sverige,
2. en förteckning över gäldenärens tillgångar och skulder med uppgift
om varje borgenärs namn, person- eller organisationsnummer, post-
adress och telefon,
3. uppgift om gäldenärens inkomster och utgifter,
4. uppgift om förhållanden som avses i 4 § tredje stycket,
5. de uppgifter om gäldenärens och hans familjs personliga och eko-
nomiska förhållanden som i övrigt är av betydelse för prövning av
frågan om skuldsanering skall inledas.
Uppgifterna enligt första stycket skall lämnas av gäldenären på
heder och samvete.
11 §
Om en ansökan är bristfällig, skall kronofogdemyndigheten förelägga
gäldenären att avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå att
ansökan kan avvisas om föreläggandet inte följs. Föreläggandet be-
höver inte delges.
Kronofogdemyndigheten skall avvisa en ansökan om skuldsanering,
om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning
i sak och gäldenären inte har följt ett föreläggande att avhjälpa
bristen.
12 §
Om det av ansökan om skuldsanering eller annan tillgänglig utredning
framgår att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 § eller inte
kan beviljas skuldsanering på grund av 5 §, skall kronofogdemyndig-
311
heten avslå ansökan.
Om det, sedan beslut har fattats enligt 13 § andra stycket om att
inleda skuldsanering, framkommer att förutsättningarna för skuldsa-
nering enligt denna lag inte är uppfyllda skall kronofogdemyndigheten
avslå ansökan. Ansökan får också avslås, om gäldenären inte inställer
sig personligen vid ett sammanträde eller om han i övrigt inte med-
verkar vid ärendets handläggning.
13 §
Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning det behövs inhämta
upplysningar om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden
från andra myndigheter. Kronofogdemyndigheten får också om det
finns särskilda skäl hålla sammanträde som avses i 16 § för att avgöra
om skuldsanering skall inledas.
Om kronofogdemyndigheten inte enligt 11 § avvisar eller enligt
12 § första stycket avslår en ansökan om skuldsanering, skall myn-
digheten snarast besluta att skuldsanering skall inledas.
14 §
När beslut har meddelats om att inleda skuldsanering skall krono-
fogdemyndigheten genast genom en kungörelse i Post- och Inrikes
Tidningar uppmana var och en som har en fordran mot gäldenären att
skriftligen anmäla sin fordran till kronofogdemyndigheten senast en
månad från dagen för kungörelsens införande. Om särskilda skäl före-
ligger, kan kronofogdemyndigheten införa kungörelsen även i en eller
flera ortstidningar. Kronofogdemyndigheten kan också förlänga
fristen till två månader om det finns särskilda skäl.
15 §
Har skuldsanering inletts skall kronofogdemyndigheten se till att
ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
19 §
Förslaget om skuldsanering skall tillställas samtliga kända borgenärer
vilkas fordringar omfattas av skuldsaneringen med föreläggande för
dem att yttra sig över förslaget inom viss tid. I föreläggandet skall
312
anges att uteblivet yttrande inte hindrar ett beslut om frivillig Prop. 1993/94:123
skuldsanering enligt förslaget. Föreläggandet skall delges borge- Bilaga 4
närema. Om en fordran som anmälts enligt 14 § inte omfattas av
skuldsaneringen skall borgenären underrättas om detta.
21 §
Har någon borgenär motsatt sig förslaget skall kronofogde-
myndigheten, om ansökan inte skall avslås enligt 12 § andra stycket,
överlämna ärendet till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt
för vidare handläggning där. Om gäldenären inte är bosatt i Sverige
skall ärendet överlämnas till Stockholms tingsrätt.
Om en tingsrätt då den tar emot ett ärende om skuldsanering finner
att den inte är behörig skall rätten överlämna ärendet till en tingsrätt
som är behörig. Tingsrättens beslut om överlämnande får inte över-
klagas.
22 §
Rätten får besluta om skuldsanering utan hinder av att någon
borgenär motsatt sig att gäldenären helt eller delvis befrias från
ansvar för betalningen av borgenärens fordran.
Om inte annat följer av denna lag gäller för handläggningen lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden. En tingsrätt skall
vid handläggningen alltid bestå av en lagfaren domare.
Tingsrätten skall kalla gäldenären och samtliga borgenärer till ett
sammanträde vid vilket frågan om tvingande skuldsanering skall prö-
vas. Kallelsen skall delges de kända borgenärerna. Kallelsen skall
sändas till gäldenären under den adress han senast uppgivit i ärendet.
Gäldenären behöver inte delges. Till sammanträdet får också före-
trädare för socialnämnden eller annan kallas. Om någon som har
kallats till sammanträdet uteblir, utgör det inte hinder för att avgöra
ärendet. Kallelsen skall innehålla en erinran om detta.
24 §
Om rätten beslutar om skuldsanering, skall beslutet innehålla de
uppgifter som anges i 8 §.
Ett beslut enligt första stycket skall genast kungöras i Post- och
Inrikes Tidningar.
313
25 §
Efter kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering får
utmätning eller införsel för fordringar som uppkommit dessförinnan
och ränta på sådana fordringar inte äga rum, innan frågan om skuld-
sanering är avgjord, om inte, efter överlämnande eller överklagande,
rätten på begäran av en borgenär bestämmer annat. Om utmätning
eller införsel ändå sker är åtgärden utan verkan.
Första stycket gäller inte fordringar, som enligt 6 § tredje stycket
inte omfattas av skuldsaneringen.
Vad som sägs i denna paragraf tillämpas även i fråga om beslut om
betalningssäkring och verkställighet av sådant beslut.
26 §
En skuldsanering befriar gäldenären från ansvar för betalningen av de
skulder som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som
dessa sätts ned. Genom skuldsaneringen befrias gäldenären från an-
svar för betalningen av fordringar som inte är kända i ärendet, om
inte fordringarna är sådana som avses i 6 § tredje stycket.
Skuldsaneringen inverkar inte på den rätt en borgenär har mot en
borgensman eller annan som förutom gäldenären svarar för
fordringen.
27 §
På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ett beslut om
skuldsanering kan en tingsrätt som avses i 21 § upphäva eller, i fall
som avses i 5, ändra beslutet om
1. gäldenären har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller
i hemlighet gynnat någon borgenär för att inverka på skuldsanerings-
frågans avgörande.
2. gäldenären i sin ansökan om skuldsanering eller annars under
ärendets handläggning medvetet har lämnat oriktiga uppgifter till men
för borgenären,
3. gäldenären lämnat oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut
i fråga om skatt eller avgift som omfattas av skuldsaneringen eller
underlåtit att lämna uppgift trots att han är uppgiftsskyldig och den
oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett beslut blivit
felaktigt eller inte fattats,
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
314
4. gäldenären inte följer betalningsplanen, såvida avvikelsen inte är
ringa eller
5. gäldenärens ekonomiska förhållanden väsentligen förbättrats efter
skuldsaneringen.
I fall som avses i första stycket 5 skall ansökan ges in inom fem år
från dagen för skuldsaneringen. Om betalningsplanen löper under
längre tid gäller i stället den tiden.
Innan rätten prövar borgenärens ansökan skall gäldenären och de
borgenärer som avses i 19 § höras. I övrigt tillämpas lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden.
Upphävs ett beslut om skuldsanering, blir en borgen eller annan
säkerhet som tredje man har ställt för betalning av belopp som avses
i 8 § första stycket 3 ogiltig, om inte tredje mannen kände till eller
borde känna till de i 27 § första stycket 1 angivna omständigheterna
eller medverkade till att gäldenären åsidosatt sina förpliktelser enligt
27 § första stycket 2.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
29 §
Kronofogdemyndighetens beslut att avvisa eller avslå en ansökan om
skuldsanering, inleda skuldsanering eller fastställa en skuldsanering
överklagas till den tingsrätt som avses i 21 §. Detsamma gäller
kronofogdemyndighetens beslut att avskriva ett skuldsaneringsärende
från vidare handläggning. Skrivelsen med överklagandet skall ges in
till kronofogdemyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.
Ett beslut om att överlämna ett skuldsaneringsärende till tingsrätt
får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut varigenom en ansökan
om skuldsanering förklaras vilande.
30 §
Om tingsrätten bifaller ett överklagande av gäldenären, skall den
återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten eller, om krono-
fogdemyndigheten avslagit gäldenärens ansökan med tillämpning av
12 § andra stycket, besluta om tvingande skuldsanering.
Ett beslut av tingsrätten att återförvisa ett ärende till kronofogde-
myndigheten far inte överklagas. Tingsrätten får dock tillåta att
beslutet överklagas till hovrätten, om det föreligger särskilda skäl för
en prövning om tillstånd skall ges enligt 31 § första stycket.
315
37 §
Socialnämnder och andra myndigheter skall till kronofogdemyndighet
eller domstol som handlägger ett ärende om skuldsanering enligt
denna lag på begäran överlämna sådana uppgifter om gäldenärens
personliga och ekonomiska förhållanden som behövs för prövning av
ärendet.
Prop. 1993/94:123
Bilaga 4
316
Prop. 1993/94:123
Propositionens huvudsakliga innehåll............... 1
Propositionens lagförslag...................... 4
1 Inledning...........................32
2 Bakgrund...........................33
2.1 Allmänt om privatpersoners skuldsituation........33
2.2 Skuldsaneringsfrågans tidigare behandling m.m.....36
2.3 Riksdagens tillkännagivande ................39
2.4 Ekonomisk rådgivning och frivillig skuldsaneringsverk-
samhet................................41
3 Utländska förhållanden...................44
3.1 Allmänt ............................44
3.2 Danmark............................46
3.3 Finland.............................54
3.4 Norge..............................61
4 Allmänna överväganden..................71
4.1 Huvuddragen i ett skuldsaneringsförfarande.......71
4.2 Förfarandets tre steg- handläggande myndigheter ... 79
4.3 Allmänna villkor för skuldsanering............87
4.3.1 Gäldenärskretsen...................87
4.3.2 Ett kvalificerat insolvensrekvisit .........91
4.3.3 En allmän skälighetsbedömning..........94
4.4 Den rättsliga innebörden av skuldsanering........103
4.5 Den praktiska innebörden av skuldsanering.......107
4.5.1 Betalningsplanen...................107
4.5.2 Gäldenärens förbehållsbelopp...........110
4.6 Skulderna ...........................115
4.6.1 Huvudregeln om tidpunkten för en
fordrans uppkomst som det avgörande kriteriet . . . .115
4.6.2 Skatter och avgifter m.m..............116
4.6.3 Statliga studielån...................119
4.6.4 Familjerättsliga underhållsbidrag.........123
4.6.5 Fordringar förenade med panträtt m.m......126
4.6.6 Fordringar förenade med borgen som
säkerhet m.m.........................132
4.6.7 Ömsesidiga fordringsförhållanden ........134
4.6.8 Villkorade fordringar m.m.............136
4.6.9 "Småfordringar" och borgenärs med-
givande ............................141
4.6.10 Tvistiga fordringar.................142
4.7 Förfarandet ..........................145
4.7.1 Ansökan........................145
317
4.7.2 Inledande av skuldsanering ............148
4.7.3 Allmänt om förfarandet ..............153
4.7.4 Närmare om kronofogdemyndighetens
och tingsrättens handläggning...............155
4.7.5 Sekretessfrågor....................163
4.7.6 Frågor om överklagande, forum och tings-
rätts sammansättning....................165
4.7.7 Omprövning av ett beslut om skuldsa-
nering .............................170
4.8 Förhållandet till annan lagstiftning ............173
4.8.1 Förhållandet till konkurs och ackord.......173
4.8.2 Vissa frågor om förhållandet till annan
lagstiftning i övrigt.....................175
5 Reformens genomförande....................180
6 Ekonomiska konsekvenser....................181
6.1 Inledning............................181
6.2 Kostnader för staten.....................184
6.3 Samhällsekonomiska vinster ................189
7 Ikraftträdande m.m........................191
8 Upprättade lagförslag.......................191
9 Specialmotivering.........................192
9.1 Förslaget till skuldsaneringslag ..............192
9.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken.......240
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77)
om försäkringsavtal........................240
9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:81) om
skuldebrev .............................241
9.5 Förslaget till lag om ändring i ackordslagen (1970:847)241
9.6 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429).............................241
9.7 Förslaget till lag om ändring i kreditupplys-
ningslagen (1973:1173)......................242
9.8 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100).............................242
9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:188)
om preskription av skattefordringar m.m...........242
9.10 Förslaget till lag om ändring i utsökningsre-
gisterlagen (1986:617)......................243
9.11 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen
(1987:672).............................243
9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:892)
om ackord rörande statliga fordringar m.m..........244
9.13 Förslaget till lag om ändring i lagen
Prop. 1993/94:123
318
(1993:1539) om avdrag för underskott av närings-
verksamhet .............................245
10 Hemställan ............................245
11 Beslut ..............................245
Bilagor
1 Insolvensutredningens lagförslag.............246
2 Förteckning över de remissinstanser som har
yttrat sig över utredningens lagförslag .........271
3 Lagrådsremissens lagförslag ...............273
4 Lagrådets yttrande .....................301
Prop. 1993/94:123
319
gotab 45815, Stockholm 1994