Prop.
1993/94:118
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 9 december 1993
Carl Bildt
Reidunn Laurén
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Mot bakgrund av att antalet tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål som
handläggs vid Stockholms tingsrätt har ökat och att målen numera kan
vara av betydande omfattning föreslås att antalet jurymän i Stockholms
län utökas från nuvarande 24 till 36. Förslaget medför ändringar i
tryckfrihetsförordningen.
I fråga om den tid inom vilken åtal skall väckas efter beslut om
beslag i utredningssyfte föreskriver tryckfrihetsförordningen att vad som
i allmänhet är föreskrivet om beslag skall gälla. I propositionen föreslås
att det i tryckfrihetsförordningen skall föreskrivas att åtal skall väckas
inom en månad, om inte rätten efter framställan från Justitiekanslem
medger att tiden förlängs.
Vidare föreslås att, när beslag i konfiskeringssyfte har beslutats enligt
yttrandefrihetsgrundlagen, rätten efter en framställning från Justitiekans-
lem skall kunna förlänga den tid inom vilken det skall väckas åtal eller
ansökas om konfiskering. Tiden från beslut om beslag till dess åtal
väcks eller ansökan görs får enligt förslaget dock aldrig överstiga fyra
veckor utan att beslaget hävs. Dessutom föreslås att skyldigheten att på
en film lämna uppgift om vem som är utgivare skall straffsanktioneras.
Förslagen föranleder ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen.
Den i lag angivna tiden för när dom senast skall meddelas i mål som
handlagts inför jury skall enligt förslaget förlängas från en vecka till tre
veckor. Förslaget medför en ändring i lagen (1991:1559) med före-
skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens om-
råden. I samma lag föreslås också vissa ändringar av reglerna om det
1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 118
yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för direktsända radioprogram m.m. Prop. 1993/94:118
Dessa ändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Förslagen till ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets-
grundlagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Innehållsförteckning
Prop. 1993/94:118
1 Förslag till riksdagsbeslut ..................... 4
2 Lagtext ................................. 5
2.1 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen . . 5
2.2 Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen . 7
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets-
grundlagens områden ........................ 9
3 Ärendet och dess beredning ....................11
4 Antalet jurymän i Stockholms län.................13
5 Tid för att väcka åtal efter beslut om beslag...........19
6 Tid för meddelande av dom ....................24
7 Ansvaret för yttrandefrihetsbrott vid vissa direktsända
radioprogram m.m..........................30
8 Straff för underlåtenhet att uppge utgivare på filmer
och videogram ............................31
9 Författningskommentar .......................34
9.1 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihets-
förordningen ............................34
9.2 Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihets-
grundlagen ............................35
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets-
grundlagens områden ........................36
Bilaga 1 Lagförslag i Justitiedepartementets promemoria
inför hearing.........................38
Bilaga 2 Lagförslag i promemorian Några rättegångsfrågor
i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål ..........40
Bilaga 3 Justitiekanslems lagförslag.................43
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig ... 46
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag................47
Bilaga 6 Lagrådets yttrande .....................52
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 9 december 1993 ........................... 53
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
2. lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,
3. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihets-
förordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.
Prop. 1993/94:118
Prop. 1993/94:118
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 14 § och 12 kap. 3 och 10 §§
tryckfrihetsförordningen1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
14 §
Exemplar av tryckt skrift, vilket
skäligen kan antagas äga betydelse
för utredning i tryckfrihetsmål, må
tagas i beslag. Därvid gäller vad i
2 och 3 §§, 5 § första stycket,
6 §, 7 § första stycket samt 9 § är
stadgat. I övrigt skall i tillämpliga
delar gälla vad i allmänhet är
föreskrivet om beslag.
Exemplar av tryckt skrift, vilket
skäligen kan antas äga betydelse
för utredning i tryckfrihetsmål, får
tas i beslag. Därvid gäller vad i
2 och 3 §§, 5 § första stycket,
6 §, 7 § första stycket samt 9 § är
stadgat. I övrigt skall i tillämpliga
delar gälla vad som i allmänhet är
föreskrivet om beslag. Åtal skall
dock alltid väckas inom en månad
från det att beslut om beslag
meddelades, om inte rätten på
Justitiekanslerns framställning
medger att tiden förlängs.
12 kap.
3 §
För vaije län skall utses jurymän,
fördelade i två grupper med sex-
ton jurymän i första gruppen och
åtta jurymän i andra gruppen.
Jurymännen i den andra gruppen
skall vara eller ha varit nämnde-
män vid allmän domstol eller
allmän förvaltningsdomstol.
För vaije län skall utses jurymän,
fördelade i två grupper med sex-
ton jurymän i första gruppen och
åtta jurymän i andra gruppen. För
Stockholms län skall dock första
gruppen omfatta tjugofyra jurymän
och andra gruppen tolv jurymän.
Jurymännen i den andra gruppen
skall vara eller ha varit nämnde-
män vid allmän domstol eller
allmän förvaltningsdomstol.
1 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1991:1500.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:118
12 kap.
10 §
Dä mål vari jury skall deltaga
förekommer, skall rätten föredraga
jurymannalistan samt till behand-
ling upptaga frågan, huruvida jäv
föreligger mot någon som finnes
upptagen ä listan. Angående jäv
mot juryman gälle vad i lag är
stadgat om domare.
Därefter skall juryn bildas av de
ojäviga jurymännen sålunda att
vardera parten äger utesluta tre
jurymän inom den första gruppen
och en inom den andra samt rätten
genom lottning bland de övriga
uttager så många till suppleanter
att sex kvarstå i den första grup-
pen och tre i den andra.
I ett mål i vilket jury skall delta,
skall rätten föredra jurymanna-
listan och behandla frågan, om det
föreligger jäv mot någon som är
upptagen på listan. Om jäv mot
juryman gäller vad som i lag är
stadgat om domare.
Därefter skall juryn bildas av de
ojäviga jurymännen på så sätt att
vardera parten får utesluta tre
jurymän inom den första gruppen
och en inom den andra samt att
rätten genom lottning bland de
övriga tar ut så många till supp-
leanter att sex kvarstår i den första
gruppen och tre i den andra.
För jury i Stockholms län får
vardera parten utesluta fem jury-
män inom den första gruppen och
två inom den andra.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har Justitiekanslem före
ikraftträdandet beslutat om beslag enligt 10 kap. 14 § skall äldre be-
stämmelser tillämpas för beslaget. I mål där juryn redan bildats före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas även vid den fortsatta
handläggningen av målet.
2.2 Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen Prop. 1993/94:118
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 6 § och 7 kap. 3 § yttrandefrihets-
grundlagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
6 §
Den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot 1 § skall dömas
till böter eller, om omständig-
heterna är synnerligen för-
svårande, till fängelse i högst ett
år.
I lag får föreskrivas straff för de
som meddelats med stöd av 4 eller
Den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot 1 § skall dömas
till böter eller, om omständig-
heterna är synnerligen för-
svårande, till fängelse i högst ett
år. Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot 4 § första
stycket skall dömas till penning-
böter.
som bryter mot en föreskrift i lag
§•
7 kap.
3 §
Vad som sägs i 10 kap. tryck-
frihetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter på grund av tryck-
frihetsbrott skall gälla också i
fråga om beslag av filmer och
ljudupptagningar på grund av
yttrandefrihetsbrott. I stället för
10 kap. 6 § och 8 § andra stycket
gäller dock vad som föreskrivs i
andra och tredje styckena i denna
paragraf.
Vad som sägs i 10 kap. tryck-
frihetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter på grund av tryck-
frihetsbrott skall gälla också i
fråga om beslag av filmer och
ljudupptagningar på grund av
yttrandefrihetsbrott. I stället för
10 kap. 6 § och 8 § andra stycket
gäller dock vad som föreskrivs i
andra och tredje styckena i denna
paragraf. Om den tid som avses i
10 kap. 4 § tryckfrihetsförordning-
en med hänsyn till beslagets om-
fattning eller någon annan om-
ständighet är otillräcklig, får
rätten på Justitiekanslems fram-
ställning medge att tiden förlängs.
Förlängningen får inte avse längre
tid än som är oundgängligen nöd-
vändig och får omfatta samman-
lagt högst två veckor.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:118
Vaije beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställ-
ningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda
skivor, rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt före-
kommer.
Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad tillställas den
som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa filmen
eller ljudupptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de
avsnitt i framställningen som har föranlett beslaget.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har beslut om beslag
meddelats före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas för
beslaget.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med Prop. 1993/94:118
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets-
grundlagens områden
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 och 20 §§ samt 10 kap. 3 § lagen
(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrande-
frihetsgrundlagens områden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
17 §
Beträffande program som direkt-
sänds får den som skall utse ut-
givare besluta att, i stället för
utgivaren, var och en som fram-
träder i programmet själv skall
svara för yttrandefrihetsbrott som
han begår. Den som bedriver
sändningsverksamheten skall föra
ett särskilt register över sådana
förordnanden. Ett utdrag ur regist-
ret skall genast sändas till patent-
och registreringsverket vaije gång
ett beslut har antecknats i det.
Beträffande program som direkt-
sänds får den som skall utse ut-
givare besluta att, i stället för
utgivaren, var och en som fram-
träder i programmet själv skall
svara för yttrandefrihetsbrott som
han begår. Ett sådant beslut skall
före sändningen meddelas de
berörda och antecknas i ett sär-
skilt register hos den som bedriver
sändningsverksamheten. Anteck-
ningen skall innehålla uppgifter
om namn, födelsetid och bostads-
adress för var och en som avses
med beslutet. Om inte detta sker,
år beslutet utan verkan.
Ett utdrag ur registret skall
genast sändas till Patent- och
registreringsverket vaije gång ett
beslut har antecknats i det.
20 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som t detta
kapitel föreskrivs om skyldighet att anteckna eller anmäla utgivare skall
dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot vad som i
detta kapitel föreskrivs om skyl-
dighet att lämna uppgift om ut-
givare eller ställföreträdare skall
dömas till penningböter.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot vad som i
detta kapitel föreskrivs om skyl-
dighet att lämna uppgift om ställ-
företrädare skall dömas till pen-
ningböter.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:118
10 kap.
3 §
Dom i tryckfrihetsmål och yttran-
defrihetsmål skall meddelas senast
på rättens första arbetsdag efter
det att juryns svar har överläm-
nats. Om det är nödvändigt, får
dock rätten besluta om anstånd för
att besluta och avfatta domen.
Anståndet får vara högst en vecka.
Juryn behöver inte vara när-
varande när domen avkunnas.
Dom i tryckfrihetsmål och yttran-
defrihetsmål skall meddelas sam-
ma dag som juryns svar har läm-
nats till rätten eller på rättens
första arbetsdag därefter. Om
rådrum for domens beslutande
eller avfattande är oundgängligen
nödvändigt, får rätten besluta att
domen skall meddelas vid ett
senare tillfälle. Om inte synnerligt
hinder möter skall dock domen
skriftligen avfattas och meddelas,
inom en vecka i brottmål då den
tilltalade är häktad och annars
inom två veckor efter det att juryn
har lämnat sitt svar. Domen skall
dock alltid vara skriftligen av-
fattad och meddelad senast tre
veckor efter det att juryn lämnat
sitt svar.
Juryn behöver inte vara när-
varande när domen meddelas.
När målet avgjorts skall parter-
na snarast underrättas skriftligen
om utgången i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Har ett beslut enligt 3 kap.
17 § fattats före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas för
beslutet. I mål där juryn har lämnat sitt svar till rätten före ikraft-
trädandet skall äldre bestämmelser tillämpas.
10
I en rapport den 23 december 1992 till regeringen om behovet av åt-
gärder som rör bestämmelserna om olaga våldsskildring (Justitiedeparte-
mentets dnr 91-1811), berörde Justitiekanslem (JK) möjligheten av att
det vid ett och samma tillfälle kunde förordnas om beslag av ett mycket
stort antal videogram med inte närmare känt innehåll (rapporten s. 38).
JK anförde att det i olika hänseenden skulle kunna visa sig svårt att
bemästra en sådan situation. Främst mot bakgrund av att yttrandefrihets-
grundlagen då tillämpats under endast en kort tid fann dock JK att han
inte då hade grund för att föreslå några författningsändringar.
Härefter har det förekommit yttrandefrihetsmål som föregåtts av om-
fettande beslag av videogram. Vid den hearing som hölls av Justitiede-
partementet i maj 1993 (se nedan) framfördes det från företrädare för
JK att den i grundlagen föreskrivna tiden om två veckor för att väcka
åtal efter beslag i konfiskeringssyfte vid något tillfälle befunnits vara
orimligt kort i förhållande till det omfettande material som JK hade att
ta ställning till. I remissyttrande över 1991 års JK-utrednings betänkan-
de En översyn av JK:s arbetsuppgifter m.m. (SOU 1993:37) förordade
även Riksåklagaren att det övervägs en lagändring som innebär att tiden
kan förlängas.
När yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden (i det följande kallad tillämpningslagen) varit i kraft under
drygt ett år höll Justitiedepartementet en hearing om den nya grund-
lagen och tillämpningslagen. Inför hearingen som hölls den 19 maj 1993
hade de som deltog fått del av en inom Justitiedepartementet upprättad
promemoria om vissa frågor rörande yttrandefrihetsgrundlagen och
tillämpningslagen. I promemorian föreslogs vissa ändringar i tillämp-
ningslagen, nämligen att skyldigheten att uppge utgivare på film skulle
straffsanktioneras och vissa ändringar av redaktionell art i lagens 3 kap.
Lagförslagen i promemorian finns i bilaga 1. Promemorian finns till-
gänglig i lagstiftningsärendet (dnr 93-3481). En sammanställning över
de myndigheter, organisationer m.m. som deltog vid hearingen återfinns
i prop. 1992/93:256 (bil. 2). Med anledning av vad som i övrigt fram-
kom vid hearingen upprättades inom Justitiedepartementet promemorian
Några rättegångsfrågor i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål (dnr 93-
3481). I promemorian föreslås att antalet jurymän i Stockholms län ut-
ökas, att Justitiekanslem efter ett av honom meddelat beslut om beslag
enligt YGL av rätten kan få medgivande att väcka åtal eller ansöka om
konfiskering efter sammanlagt fyra veckor i stället för två veckor samt
att den absoluta tiden för när dom i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål
skall meddelas tas bort. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2.
Vid hearingen behandlades även en framställning från JK om ändring
i sekretesslagen (1980:100) i syfte att skydda unga som utnyttjats vid
brott. Framställningen hade sin bakgrund i ett då vid domstol anhängig-
gjort mål om bl.a. bampomografibrott. JK:s framställning ledde till en
av regeringen framlagd proposition (prop. 1992/93:256) som antogs av
riksdagen (bet. 1992/93:KU4O, rskr. 1992/93:364). I riksdagen antogs
Prop. 1993/94:118
11
samtidigt ytterligare en lagändring i sekretesslagen, vilken initierats av Prop. 1993/94:118
konstitutionsutskottet på grundval av en framställning från JK. Änd-
ringarna trädde i kraft den 3 juni 1993 (se SFS 1993:437) och innebär
dels att sekretess kan gälla i mål om bampomografibrott (9 kap. 16 §),
dels att sekretess skall gälla i syfte att förebygga brott som en vidare-
spridning av bl.a. beslagtagna handlingar innefattande barnpornografi
och olaga våldsskildringar kan utgöra enligt bestämmelser i brottsbal-
ken, tryckfrihetsförordningen (TF) och YGL (5 kap. 6 § och 12 kap.
3 §). Vid riksdagsbehandlingen anförde utskottet att det inhämtat att en
översyn av grundlagsbestämmelserna om allmänna handlingar och be-
slag m.m. skulle göras och att det, bl.a. mot bakgrund av Lagrådets
yttrande i ärendet, förutsatte att eventuella förslag till grundlagsändring-
ar skulle föreläggas riksdagen redan innevarande mandatperiod inom
den tid som anges i 8 kap. 15 § första stycket regeringsformen (bet.
1992/93 :KU40 s. 12).
Regeringen uppdrog den 24 juni 1993 åt JK att analysera förhållandet
mellan å ena sidan tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätten att
ta del av allmänna handlingar och å andra sidan tryckfrihetsförordning-
ens och yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om tvångsmedel och
konfiskering samt att lägga fram de förslag till lagändringar som kunde
anses motiverade med anledning av analysen (dnr 93-2553). Med an-
ledning av detta uppdrag avgav JK den 3 september 1993 rapporten Of-
fentlighetsprincipen, tillämpning vid beslag och konfiskering med an-
ledning av tryck- och yttrandefrihetsbrott - förslag till lagändringar (dnr
93-3343). I rapporten föreslår JK ändringar i tryckfrihetsförordningen
som innebär en inskränkning i rätten att få kopior av sådana tryckta
skrifter, videogram m.m. som tagits i beslag eller konfiskerats i mål om
tryck- eller yttrandefrihetsbrott och som utgör allmänna handlingar. JK
föreslår även att 5 kap. 6 § sekretesslagen och ändringen i dess 12 kap.
3 § upphävs. Möjligheten att förordna om sekretess för uppgift om barn
i bampomografisk skildring föreslås dock kvarstå. De lagförslag som
JK lagt fram finns i bilaga 3.
Justitiekanslems rapport och Justitiedepartementets promemoria har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga
4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitie-
departementet (dnr 93-3481).
Remissinstanserna har till övervägande del ställt sig positiva till JK:s
förslag. Några instanser - Svea hovrätt, Tidningsutgivareföreningen och
Svenska Journalistförbundet - har emellertid avstyrkt att rapporten nu
skall medföra ett förslag till grundlagsändring. De har härvid hänvisat
främst till den korta beredningstiden. Många remissinstanser har ifråga-
satt omfattningen av den föreslagna inskränkningen i rätten att få kopia
av framställningar. Några har pekat på det problem en myndighet skulle
ställas inför vid bedömningen av om en person skall ha rätt att få en
kopia eller inte. Vidare har framhållits att en tilltalad har en ovillkorlig
rätt att få en kopia av förundersökningen enligt rättegångsbalken. Det
har ifrågasatts att bestämmelserna skall vara tillämpliga även vid beslag
enligt TF, och vissa har hävdat att inskränkningen endast skall gälla vid [2
beslag på grund av misstanke om yttrandefrihetsbrotten olaga vålds-
skildring och bampomografibrott. Fråga har också uppstått om sanktio- Prop. 1993/94:118
ner mot den som tar kopia utan rätt därtill och för den som tillåter
sådan kopiering. Vidare kan pekas på det förhållandet att förslaget tar
sikte på framställningar som är föremål för beslag eller som har kon-
fiskerats. Närmast inställer sig då frågan om även s.k. utredningsbeslag
bör omfattas av bestämmelserna, eftersom ett sådant beslag inte har till
syfte att förhindra vidare spridning av framställningen.
Nu redovisade frågeställningar kan jämföras med den ordning som
gäller efter de i juni 1993 beslutade lagändringarna. Den nya bestäm-
melsen i 5 kap. 6 § sekretesslagen innebär bl.a. att en myndighet inte är
skyldig att lämna ut kopior av framställningar som givits in till rätten på
grund av att de anses innefatta tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrotten
olaga våldsskildring eller bampomografibrott. Detta gäller även om
framställningarna inte har tagits i beslag eller konfiskerats. Sekretess-
bestämmelserna utgör därmed i och för sig ett skydd mot att en situa-
tion motsvarande den som uppstod i våras upprepas.
Emellertid kvarstår den övergripande frågan om hur kollisionen
mellan offentlighetsprincipen å ena sidan och reglerna om beslag och
konfiskering å den andra skall lösas. Av såväl JK:s rapport som av
remissyttrandena över rapporten framgår att frågan om en lösning av
problemet är ytterst komplicerad och att den kräver en fördjupad analys
som inte varit möjlig under den tid som stått till förfogande. Regeringen
anser därför att det på nu tillgängligt underlag inte går att föreslå några
ändringar i grundlag som innebär inskränkningar i rätten att ta del av
allmänna handlingar av nu avsett slag. Frågan bör i stället göras till
föremål för en mera ingående beredning.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 25 november 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 6. Vissa redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten i
förhållande till de till Lagrådet remitterade lagförslagen.
Regeringens förslag: För Stockholms län skall utses 36 jurymän
i stället for 24 som i dag.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att antalet jurymän
ökades till 48.
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del
har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller förklarat att de inte har något att
erinra mot det. Stockholms tingsrätt har tillagt att det är möjligt att en
ökning till 36 jurymän skulle vara tillräcklig och en lämpligare avväg-
ning. Även Sveriges Advokatsamfund och Kammarrätten i Sundsvall har
13
ifrågasatt om en dubblering av antalet jurymän är nödvändig. Kammar- Prop. 1993/94:118
rätten har även framfört att det möjligen skulle vara fördelaktigare om
antalet jurymän delades upp i två huvudgrupper om 24 personer med en
alternerande tjänstgöring. Malmö tingsrätt har tillagt att det kan ifråga-
sättas om det inte borde jämställas med laga förfall att en juryman har
ingått i juryn i det närmast föregående målet.
Bakgrund: Bestämmelser om jury finns i tryckfrihetsförordningen
(TF), yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden (tillämpningslagen). Vad som sägs i 12 kap. TF om rättegång-
en i tryckfrihetsmål skall gälla också i motsvarande mål - yttrandefri-
hetsmål - som avser radioprogram, filmer och ljudupptagningar. De
som utsetts till jurymän för tryckfrihetsmål är även jurymän för yttran-
defrihetsmål (9 kap. 1 § YGL).
I tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål där talan förs om ansvar skall
en jury om nio medlemmar pröva frågan om det föreligger ett brott.
Om parterna förklarar att de i stället önskar hänskjuta målet direkt till
rättens avgörande skall saken prövas utan att jury medverkar. Det krävs
att minst sex jurymän är eniga om att det föreligger brott för att detta
skall bli juryns utslag. Om juryn finner att brott inte föreligger, skall
den tilltalade frikännas. Juryns uppgift är alltså att pröva om innehållet
i framställningen är brottsligt. Alla andra frågor såsom ansvarighets-
frågor enligt 8 kap. TF och 6 kap. YGL, bestämmande av straff och
skadestånd avgörs av rätten som består av tre lagfarna domare. Rätten
skall pröva fallande juryutslag och får då fria eller göra en mildare
bedömning men inte en strängare. Om tingsrättens dom överklagas får
överinstansen inte frångå juryns bedömning i vidare mån än rätten vid
tingsrätten fick.
En jury skall medverka även där talan inte förs om ansvar, såsom
t.ex. när det gäller konfiskering eller skadestånd (12 kap. 14 § andra
stycket TF). För att en sådan talan skall kunna bifallas krävs nämligen
att det visats att skriften, filmen eller ljudupptagningen innefattar tryck-
frihets- respektive yttrandefrihetsbrott (11 kap. 1 § TF och 8 kap. 1 §
YGL).
I TF anges hur jurymännen utses (12 kap. 3-4 §§). Jurymännen utses
för en tid av fyra år. Valet förrättas av landstinget och i vissa fall även
av kommunfullmäktige. Jurymännen skall fördelas på två grupper om
sammanlagt 24 personer; 16 jurymän i den första gruppen och 8 i den
andra. I den andra gruppen skall jurymännen vara eller ha varit nämn-
demän vid allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol.
En juryman skall vara svensk medborgare och bosatt inom länet.
Därutöver ställs det i grundlagen inte upp andra krav på en juryman än
att han skall vara känd för "omdömesgillhet, självständighet och rätt-
rådighet". Han får inte heller vara underårig eller ha förvaltare enligt
särskilda bestämmelser i lag. Det anges att det bland jurymännen bör
vara företrädda skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt
olika delar av länet (12 kap. 5 § TF).
14
De som är utsedda till jurymän tas upp på en jurymannalista. I denna Prop. 1993/94:118
skall vaije grupp tas upp särskilt. När det förekommer mål i vilket jury
skall delta, skall rätten vid ett sammanträde med parterna (jfr 8 kap.
6 § andra stycket tillämpningslagen) föredra listan och ta upp frågan om
det föreligger jäv mot någon som är upptagen på listan. Om jäv mot
juryman gäller vad som i rättegångsbalken är föreskrivet om jäv mot
domare (12 kap. 10 § första stycket). Juryn bildas sedan av de ojäviga
jurymännen. Av dessa får vaije part utesluta tre inom den första
gruppen (om sexton) och en inom den andra (om åtta). Om det på ena
sidan finns flera parter och de vill utesluta olika jurymän, får rätten
företa uteslutningen genom lottning. Gäller målet endast konfiskering
skall all uteslutning av jurymännen göras av rätten (12 kap. 14 § andra
stycket sista meningen). Rätten tar bland de övriga ut genom lottning så
många till suppleanter, att det kvarstår sex i den första gruppen och tre
i den andra. Juryn består således av nio jurymän, därav minst tre nämn-
demän eller personer som tidigare har varit nämndemän.
Den som har utsetts att tjänstgöra i juryn skall kallas till huvudför-
handlingen av rätten. Har en jury man visat att han har laga förfall och
alltså inte kan tjänstgöra, skall det kallas in en suppleant från samma
grupp av jurymän. Suppleanterna kallas i den ordning som de lottats till
suppleanter. Om det på grund av jäv eller laga förfall för jurymännen
inte finns tillräckligt antal ledamöter i någon av grupperna, utser rätten
för vaije juryman som behövs, tre behöriga personer (12 kap. 12 §
andra stycket). Vardera parten får utesluta en av dessa. Om rätten
skulle finna att en juryman inte har laga förfall, skall jurymannen un-
derrättas om det. En juryman som inte har laga förfall, men som ändå
inte kommer till huvudförhandlingen kan bli skyldig att ersätta staten
och parterna för kostnader om förhandlingen har måst ställas in.
När juryn är fulltalig skall den avlägga en i lagtexten angiven för-
säkran (9 kap. 5 § tillämpningslagen). Under huvudförhandlingen har
juryn rätt att ställa frågor till parter, vittnen, sakkunniga m.m. efter
rättens tillstånd till detta (9 kap. 6 §).
I förarbetena till nuvarande TF framhöll 1944 års tryckfrihetssakkun-
niga (se SOU 1947:60) att det med hänsyn till den ringa förekomsten av
jurymål var uppenbart svårt att tillgodose det i direktiven framförda
önskemålet på större domstolserfarenhet hos juryns ledamöter. I denna
del anförde de sakkunniga bl.a. följande (s. 196 f.).
Det är tydligt att lottning bland ett stort antal personer är en brist-
fällig metod för att nå kompetens och allsidig representation hos
en jury. Ju större jurymannakåren är, desto ovissare blir utfallet
av lottningen. Det är inom juryn, ej i jurymannakåren, som repre-
sentationen bör vara allsidig, för att föreliggande frågor genom
diskussion mellan personer i olika samhällsställning skola få ett
vidsyntare bedömande. Även om, såsom lagen föreskriver, skilda
samhällsgrupper bliva representerade i jurymannakåren, kan lott-
ningen leda till att en ensidigt sammansatt jury uttages.
Ur synpunkten av juryns lämpliga sammansättning synes alltså
övervägande skäl tala för att antalet för jurymannauppdraget ut-
sedda personer icke göres större än som kan anses påkallat av
processuella skäl. 15
Genom en sådan begränsning beredes i långt högre grad än nu är Prop. 1993/94:118
fallet möjlighet att till uppdraget utse dem som äro fiillt skickade
för sin uppgift.
För att ytterligare tillgodose önskemålet att juryn skulle utgöras av
personer som inte alltför sällan deltog i rättskipningen, fann tryckfri-
hetssakkunniga att vid val av jurymän, jurymannakåren till viss del
skulle utses bland dem som var eller hade varit nämndemän vid allmän
underrätt. Hur stor del av jurymannakåren som skulle väljas ur nämn-
demännens krets kunde enligt tryckfrihetssakkunniga vara föremål for
skilda meningar, men de stannade vid att förorda en tredjedel (SOU
1947:60 s. 197).
Tryckfrihetssakkunnigas förslag innebar sålunda, att för vaije rådhus-
rätt som var behörig att ta upp tryckfrihetsmål, skulle finnas en jury-
mannakår om 24 personer, fördelade i två grupper med 16 jurymän i
den ena och 8 jurymän i den andra gruppen. I gruppen om åtta personer
skulle jurymännen vara eller ha varit nämndemän vid allmän underrätt.
I propositionen anslöt sig departementschefen till de sakkunnigas förslag
och anförde bl.a. att det begränsade antal jurymän som skulle väljas
möjliggjorde att kvalificerade och för uppdraget lämpliga personer
utsågs. Att jurymännen till viss del skulle vara eller ha varit nämnde-
män torde enligt departementschefen vara ägnat att verka i samma
riktning (prop. 1948:230 s. 99). Vid remissbehandlingen av tryckfri-
hetssakkunnigas förslag ifrågasatte Svenska Stadsförbundet om det inte
med hänsyn till invånarantal och pressverksamhet i Stockholm och
Göteborg var motiverat med en något större jurymannakår i dessa stä-
der. Departementschefen anförde att det antal tryckfrihetsmål som ditin-
tills brukat förekomma inte varit så stort att det fanns anledning att
utvidga jurymannakårema i dessa städer utöver vad de sakkunniga
föreslagit (propositionen s. 191).
TF:s nu gällande bestämmelser om juryn överensstämmer i huvudsak
med den av 1949 års riksdag antagna lydelsen. De ändringar som be-
slutats därefter är främst särskilda bestämmelser om val av jurymän i
Gotlands län och följdändringar på grund av tingsrättsreformen.
Bland annat sättet att utse jurymän har aktualiserats i ett mål vid
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (målet Holm ./.
Sverige). Europadomstolen har i en dom som meddelats den 25 novem-
ber 1993, förklarat att kravet i artikel 6 i Europakonventionen om
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på rätt till opartisk
rättegång inför en oberoende och opartisk domstol kränkts i ett tryck-
frihetsmål vid en svensk tingsrätt med hänsyn till juryns sammansättning
i målet (fem av de nio jurymännen hade politisk anknytning till sva-
randesidan i målet som gällde förtal i en bok om politiska förhållanden).
Bestämmelserna om hur jurymännen utses behandlas för närvarande
av 1993 års domarutredning (Ju 1993:06, dir. 1993:47).
16
Forum vid tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål
Tryckfrihetsmål handläggs i princip vid den tingsrätt inom vars dom-
krets länsstyrelsen har sitt säte, men TF medger att regeringen förord-
nar att även annan tingsrätt kan ta upp sådana mål (12 kap. 1 § TF). I
förordningen (1991:1712) om behörighet för vissa tingsrätter att ta upp
tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål föreskrivs att även Eskilstuna,
Norrköpings, Helsingborgs och Borås tingsrätter får ta upp tryckfrihets-
och yttrandefrihetsmål.
Av 7 kap. tillämpningslagen framgår hur forum bestäms vid tryckfri-
hets- och yttrandefrihetsmål. Avgörande för var tryckfrihetsmål skall tas
upp i fråga om periodiska skrifter är skriftens utgivningsort och i fråga
om andra skrifter den ort där den som enligt 8 kap. TF är ansvarig för
skriften har sitt hemvist. För yttrandefrihetsmål är det orten varifrån ett
radioprogram har utgått för sändning, där en film har lämnats ut för
spridning eller där brottet på annat sätt har förövats som är avgörande
för vilken tingsrätt som skall ta upp målet.
Av detta följer att Stockholms tingsrätt är rätt och enda behöriga
forum i många tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.
Skälen för regeringens förslag: Tryckfrihetsmålen i framför allt
Stockholms län har sedan TF böljade tillämpas ökat i antal och i omfatt-
ning. Tillkomsten av YGL har också bidragit till en ökning av antalet
mål som handläggs inför jury. Som framgår av en skrivelse från Stock-
holms tingsrätt till Justitiedepartementet (dnr 91-567) medför det stora
antalet mål att de valda jurymännen inte har möjlighet att tjänstgöra i
den omfattning som förutsätts och att tingsrätten därför ofta måste
utnyttja möjligheten att utse jurymän enligt 12 kap. 12 § andra stycket
TF. Av motiven till TF framgår som tidigare redovisats att det då an-
sågs angeläget att inte ha för många jurymän, eftersom juryn skulle
utgöras av personer som inte alltför sällan deltog i rättskipningen. Sam-
tidigt anförde tryckfrihetssakkunniga i specialmotiveringen till 12 kap.
12 § andra stycket att "det torde kunna antagas att detta förfarande i
praktiken ytterst sällan kommer att tillämpas" (SOU 1947:60 s. 283). I
propositionen kommenteras inte bestämmelsen särskilt (jfr prop.
1948:230 s. 99 och 191). Numera synes förhållandena vid Stockholms
tingsrätt föranleda att bestämmelsen tillämpas betydligt oftare än vad
som varit avsett.
Det är givetvis mindre lämpligt att det ofta förekommer att någon
eller några av juryns medlemmar inte har valts på sätt som huvudregeln
1 TF förutsätter. Uppenbarligen har dagens situation med fler och om-
fattande mål medfört att TF:s bestämmelser om juryn inte räcker till för
Stockholms tingsrätt, som är den domstol i landet som handlägger störst
antal tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. Det bör därför vidtas en
ändring i syfte att för Stockholms län återställa förhållandena i så måtto
att möjligheten att utse ersättare enligt 12 kap. 12 § andra stycket inte
skall behöva utnyttjas annat än i undantagsfall.
I promemorian redovisades ett par olika vägar för hur ändringen
skulle kunna ske. Ett sätt vore att ändra forumreglema för tryckfrihets-
och yttrandefrihetsmål just när det gäller Stockholmsområdet, och ge
2 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 118
Prop. 1993/94:118
17
fler tingsrätter i Stockholms län än Stockholms tingsrätt behörighet att Prop. 1993/94:118
ta upp tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. Ett annat sätt vore att be-
hålla Stockholms tingsrätt som enda behöriga domstol och i stället före-
skriva att det för Stockholms län skall väljas fler jurymän än det nu i
grundlagen angivna antalet 24. Det sistnämnda förordades i promemo-
rian och är även enligt regeringens bedömning att föredra (jfr SOU
1983:70 s. 205). Som framhölls i promemorian vore det ur många
synpunkter sett ofördelaktigt att splittra den kunskap och erfarenhet av
tryckfrihetsmål och numera även av yttrandefrihetsmål som finns vid
Stockholms tingsrätt. Det bör här särskilt framhållas vikten av enhetlig-
het i rättstillämpningen. Det är därför lämpligast att tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål i Stockholms län alltjämt skall handläggas endast vid
Stockholms tingsrätt. Däremot bör antalet jurymän i Stockholms län
ökas. Enligt regeringens uppfattning bör så ske oavsett Europadom-
stolens dom, eftersom den ändring som föreslås inte berör frågan hur
jurymännen väljs, utan i stället hur många jurymän som skall väljas.
Den ändring som här föreslås är därför angelägen att nu vidta, även om
det i framtiden kan bli aktuellt med ytterligare förändringar med an-
ledning av nyss nämnda dom eller av vad 1993 års domarutredning
kommer att föreslå i detta avseende.
Bildandet av juryn regleras uttömmande i grundlagen (se 12 kap. 9-
12 §§). Som anförts i promemorian är det inte lämpligt att genom ök-
ningen av antalet jurymän rucka på förfarandet med hur jurymännen
utses att tjänstgöra i de enskilda målen. Ett tänkbart alternativ vore
annars att jurymännen fördes upp på två jurymannalistor, i stället för
som i dag på en (12 kap. 9 §), och att juryn hämtades i vart annat mål
från lista 1 och i vart annat från lista 2. En sådan ordning skulle dock
innebära ett större ingrepp i jurysystemet än som enligt regeringens
bedömning är erforderligt och lämpligt. Två jurymannalistor skulle
kunna medföra en skillnad i rättstillämpning vid en och samma tingsrätt,
vilket i sin tur skulle kunna medföra önskemål om att juryn hämtas från
en viss lista. Endast en liten sådan risk gör att det enligt regeringens
bedömning inte bör ske en ändring av sådant slag. En lösning bör i
stället sökas enligt den väg promemorians förslag anvisar.
Några remissinstanser - Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i
Sundsvall och Sveriges Advokatsamfund - har som tidigare nämnts fram-
fört att en fördubbling av antalet jurymän kan vara en onödigt stor
ökning. Med ett så stort antal jurymän kan det enligt tingsrätten bl.a.
finnas risk för att landstinget får svårt att hitta tillräckligt många kvalifi-
cerade och för uppdraget lämpliga personer. Advokatsamfundet har
framhållit att en negativ effekt kan bli att jurymännen får tjänstgöra i
liten utsträckning. Vidare har kammarrätten framfört att ett så stort
antal kan bli otympligt vid uttagandet av juryn i de enskilda målen och
att det kan i högre grad leda till en sned fördelning mellan olika sam-
hällsgrupper i juryn.
Det får förutsättas att bland befolkningen återfinns tillräckligt många
personer som är lämpade att vara jurymän även om antalet ökas. Det
synes emellertid finnas risk för att en sned fördelning inom gruppen kan 18
uppstå med så pass stor jurymannakår. Vidare kunde förfarandet med
hur juryn skall utses i vaije enskilt mål bli onödigt svårhanterligt med Prop. 1993/94:118
en jurymannalista som upptar 48 personer. Vad som nu sagts leder till
att en ökning av antalet jurymän i Stockholms län till 36 är att föredra
framfor promemorians förslag.
Regeringen finner i övrigt promemorians förslag vara lämpligt. För
Stockholms län bör det därför utses ytterligare 12 jurymän, att fördelas
med åtta i den första gruppen och fyra i den andra. I konsekvens med
detta borde även vardera parten få utesluta ett större antal jurymän från
vaije grupp jämfört med vad som gäller för bildandet av jury i andra
län där antalet jurymän är 24. Därför bör vardera parten få utesluta fem
i den första gruppen och två i den andra. Med en sådan ordning återstår
- om samtliga är ojäviga - 14 jurymän i den första gruppen, av vilka
sex skall tjänstgöra i målet, och åtta jurymän i den andra gruppen, av
vilka tre skall tjänstgöra.
Huruvida det förhållandet att en juryman som skall tjänstgöra i juryn
önskar avstå från uppdraget på grund av att han eller hon ingått i juryn
i det närmast föregående målet skulle kunna utgöra laga förfall bör inte
särskilt anges i grundlag eller lag. Rätten har i stället att pröva frågan
om laga förfall enligt 32 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) där det när-
mare anges vad som utgör laga förfall (jfr SOU 1947:60 s. 282 f.).
Regeringens förslag: I yttrandefrihetsgrundlagen tas in en be-
stämmelse som innebär att rätten efter en framställan från Justitie-
kanslem (JK) kan medge förlängning av den tid inom vilken JK
har att väcka åtal eller ansöka om konfiskering på grund av ett av
JK beslutat beslag i konfiskeringssyfte. Tiden kan förlängas med
två veckor. Senast fyra veckor från den dag JK fattade beslut om
beslaget skall JK alltid ha väckt åtal eller ha lämnat in en ansökan
om konfiskering. Annars faller tvångsåtgärden.
I tryckfrihetsförordningen tas in en bestämmelse som innebär
att efter ett beslut om beslag i utredningssyfte åtal skall väckas
inom en månad, om inte rätten efter en framställan om det med-
ger att tiden förlängs.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens såvitt avser
den föreslagna ändringen i yttrandefrihetsgrundlagen. Promemorians
förslag till lagtext skiljer sig dock till viss del från regeringens. I pro-
memorian gjordes bedömningen att bestämmelsen i 27 kap. 7 § andra
stycket rättegångsbalken om beslag av egendom vars värde understiger
visst belopp inte var tillämplig vid beslag i utredningssyfte enligt tryck-
frihetsförordningen (TF) eller yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Det
lades i denna del inte fram något förslag till lagstiftning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt eller
inte haft något att erinra mot förslaget. Statens biografbyrå har anfört
19
att den med JK delar erfarenheten att det i fäll av omfattande beslag av Prop. 1993/94:118
videogram kan uppstå akut tidsnöd för att hinna granska, bedöma och
fetta beslut om de aktuella filmerna. Biografbyrån har vidare framhållit
att tiden for åtal och konfiskering måste vara begränsad av rättssäker-
hetsskäl, samtidigt som dessa skäl även gör sig gällande i frågan om att
göra en omsorgsfull bedömning av det beslagtagna materialet. Institutio-
nen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universi-
tet och Tidningsutgivarejoreningen har avstyrkt förslaget och anfört att
problemet synes ligga i att JK:s resurser inte räcker till vilket inte skall
läggas till grund för en grundlagsändring. Riksåklagaren har framfört att
som en alternativ lösning kan tänkas att bestämmelsen endast skall
omfetta brotten olaga våldsskildring och bampomografibrott och att
tiden då skall kunna förlängas med mer än två veckor. Även JK har
framfört att det bör övervägas om bestämmelsen bör omfetta endast de
sist nämnda brotten.
Skälen för regeringens förslag: Beslag i syfte att förhindra vidare
spridning (här benämnt konfiskeringsbeslag) av en skrift, en film eller
en ljudupptagning utgör ett betydande ingrepp i tryck- och yttrande-
friheten. Detta har bl.a. till följd att det i grundlagarna anges en viss tid
- två veckor från beslut om beslag - inom vilken det skall ha väckts åtal
eller ansökts om konfiskering (10 kap. 4 § TF och 7 kap. 3 § YGL).
Om så inte sker, feller beslaget. Beslaget syftar som nämnts till att
förhindra att framställningarna sprids vidare och är en preliminär åtgärd
inför ett eventuellt yrkande om konfiskering. Konfiskering medför i
praktiken att ägarens rätt till framställningarna förverkas eftersom fram-
ställningarna i princip skall förstöras. Institutet innebär således ur olika
synvinklar ett betydelsefullt ingrepp i en enskilds rätt.
Den äldre tryckfrihetsförordningen föreskrev att åtal skulle väckas
inom åtta dagar från det att JK fick skriften från chefen för Justitiede-
partementet, som tidigare var den som i första hand beslutade om
tvångsåtgärder. Tryckfrihetssakkunniga föreslog emellertid att tiden
skulle sättas till två veckor, eftersom det "i praktiken visat sig att nu
föreskrivna åtta dagar är en väl kort tid för att nödiga åtgärder skola
medhinnas" (SOU 1947:60 s. 264). Två veckor från ett meddelat beslut
om beslag är den tid som har gällt allt sedan nuvarande TF:s tillkomst.
Frågan om tiden för när åtal skall väckas synes inte därefter ha varit
föremål för närmare överväganden från lagstiftarens sida. När institutet
utredningsbeslag (10 kap. 14 § TF) infördes i TF konstaterade emeller-
tid föredragande departementschefen att tiden för när åtal skall väckas
efter konfiskeringsbeslag var för kort för detta slag av beslag och för-
ordade därför att det i stället skulle hänvisas till vad som gällde om
beslag enligt rättegångsbalken (prop. 1975/76:204 s. 183 f.).
Frågan om den tid inom vilken åtal skall vara väckt efter beslag togs
inte upp särskilt i förarbetena till YGL. Lagstiftaren valde att i YGL
hänvisa till TF:s bestämmelser om beslag, dock med vissa nödvändiga
justeringar med hänsyn till framställningarnas skilda utformning (7 kap.
3 § YGL). Genom tillkomsten av YGL kom därmed ett nytt slag av
framställningar att kunna bli föremål för beslag enligt TF:s regelsystem 20
med bestämmelser såsom bl.a. den korta tidsfrist som gäller för kon-
fiskeringsbeslag. Och for att kunna ta del av de framställningar som kan Prop. 1993/94:118
bli föremål för beslag enligt YGL - filmer, videogram och ljudupptag-
ningar - krävs tekniska hjälpmedel som ändrar förutsättningarna för hur
en granskning av framställningar kan utföras.
I promemorian gjordes den bedömningen att den nu angivna tids-
fristen om två veckor vid beslag enligt TF i princip aldrig kan anses
vara oacceptabelt kort och att en eventuell ändring som innebär en
möjlighet att förlänga tiden för att väcka åtal endast skulle omfatta
beslag enligt YGL. JK och Riksåklagaren som har erfarenhet från dessa
frågor har delat promemorians bedömning i den delen. Vid beslag av
t.ex. ett lager videofilmer kan den situationen uppstå att det är omöjligt
för JK att ta del av och ta närmare ställning till innehållet i samtliga
filmer under den föreskrivna tvåveckorsperioden. Visserligen finns
numera möjligheter att besluta om utredningsbeslag, men så snart fråga
är om konfiskeringsbeslag skall åtal väckas inom två veckor. Under den
angivna tiden skall JK kunna göra noggranna överväganden i många
svårbedömda frågor. Vidare kan JK finna skäl att inhämta yttrande från
någon annan myndighet i ärendet, t.ex. från Statens biografbyrå. Bio-
grafbyrån skall höras innan allmänt åtal väcks för olaga våldsskildring
(16 kap. 19 § brottsbalken). Eftersom JK:s slutliga bedömning i dessa
frågor kan ha stor betydelse för den som drabbats av beslaget är det
även med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet viktigt att JK:s bedöm-
ning inte har gjorts under en alltför stor tidspress.
Denna tidspress låter sig inte motverkas endast genom att JK vid
stora arbetsanhopningar kan få möjlighet att tillfälligt ta i anspråk ytter-
ligare personal. I de fäll det nu är fråga om är det JK själv som skall
lätta besluten. Någon ändring härvidlag är inte aktuell (jfr SOU 1993:37
s. 218 ff.).
Med hänsyn till vad som nu anförts finns det starka skäl att ändra
vad som nu gäller om när åtal skall väckas och ansökan om konfiske-
ring skall göras efter JK:s beslut om beslag som inte har skett i endast
utredningssyfte. En sådan ändring bör dock - såsom framförts i pro-
memorian och som ingen remissinstans invänt mot - inte omfetta beslag
enligt TF eftersom tidsfristen inte torde vara alltför kort i något fäll
efter beslut om konfiskeringsbeslag av en tryckt skrift. I andra frågor
har motsvarande avvikelser från TF:s regler gjorts i YGL (se t.ex.
5 kap. 6 § första stycket och 7 kap. 1 § andra stycket YGL), vilket gör
att det inte finns hinder mot en specialreglering i den senare grundlagen
i det nu aktuella hänseendet. Även om beslag av den omfettning som
det här är fråga om hittills endast förekommit beträffande filmer som
skäligen har antagits innefetta bampomografibrott eller olaga vålds-
skildring, kan det komma att göras omfettande beslag av filmer eller
ljudupptagningar som kan antas innefetta annat yttrandefrihetsbrott,
såsom t.ex. hets mot folkgrupp eller uppvigling. Det kan också tänkas
fäll där det är fråga om olika brott i en och samma upptagning. Efter-
som det inte är brotten som sådana utan i stället främst möjligheten att
fektiskt ta del av framställningarnas innehåll som kan föranleda att
tidsfristen om två veckor blir orimligt kort, är det enligt regeringens
21
bedömning inte lämpligt att låta den föreslagna ändringen omfatta en- Prop.
dast vissa yttrandefrihetsbrott.
Vid rättens bedömning av en framställning från JK om förlängd tid
att väcka åtal eller ansöka om konfiskering torde rätten normalt inte gå
in och göra en prövning av beslaget, utan den beaktar främst vad JK
anfört till stöd för att ytterligare tid behövs innan åtal kan väckas.
Vill den som drabbats av beslaget att rätten skall göra en fullständig
bedömning av beslagsfrågan, har han möjlighet att begära beslagsför-
handling. Den som drabbats av ett beslag som beslutats med stöd av TF
eller YGL har nämligen samma möjligheter att påkalla en domstolspröv-
ning av ett beslag såsom gäller vid beslag enligt rättegångsbalken (RB).
Han kan därför begära att rätten tar ställning till beslaget även före det
att åtal har väckts eller ansökan om konfiskering har gjorts. En sådan
rätt till domstolsprövning finns inte uttryckligen angiven i TF, YGL
eller i tillämpningslagen, men följer av grundlagarnas och tillämpnings-
lagens föreskrifter att om allt som inte särskilt föreskrivs i TF och YGL
eller som har beslutats med stöd av grundlagarna, gäller vad som är
föreskrivet i vanlig lag eller annan författning (14 kap. 5 § TF och 11
kap. 1 § YGL, jfr 11 kap. 3 § tillämpningslagen).
När det gäller utredningsbeslag hänvisas direkt till vanlig lag (se
10 kap. 14 § TF). Den bestämmelse som avses beträffande tid för åtals
väckande är 27 kap. 7 § andra stycket RB, enligt vilken åtal enligt
huvudregeln skall väckas inom en månad från det att beslaget verkställ-
des. Det finns två undantag från denna huvudregel. Om åklagaren gör
en framställning om förlängd tid att väcka åtal före tidens utgång, får
rätten medge förlängning av tiden (tredje stycket i nämnda paragraf).
Det andra undantaget avser beslagtagen egendom vars värde understiger
en tiondel av det basbelopp som gällde då beslaget verkställdes. För
sådana beslag gäller ingen särskild tidsfrist för väckande av åtal. Det
kan emellertid inte av motiven till 10 kap. 14 § TF utläsas att avsikten
var att undantagsbestämmelsen i RB om beslag av egendom av mindre
värde skulle bli tillämplig vid utredningsbeslag enligt TF. Föredragande
statsrådet anförde att för sådana beslag borde bestämmelserna i 27 kap.
7 § RB gälla och att dessa föreskrifter "innebär att åtal skall väckas
inom en månad, sedan beslaget verkställdes, men att rätten kan medge
förlängning av tiden, om denna finnes otillräcklig. Väcks inte åtal inom
föreskriven tid, skall beslaget omedelbart hävas”. Föredraganden anför-
de vidare att han givetvis förutsatte att såväl JK som domstolen beaktar
vikten av att åtal väcks snarast möjligt, så att frågan huruvida brott
föreligger blir prövad skyndsamt och han hänvisade därvid till bestäm-
melsen i 14 kap. 3 § TF om skyndsam handläggning av tryckfrihetsmål
(prop. 1975/76:204 s. 183 f.). När 10 kap. 14 § TF tillkom, gällde
enligt RB en värdegräns på 1 000 kr (SFS 1974:1067), som höjdes till
2 000 kr år 1986 (SFS 1986:1010). Paragrafen fick sin nuvarande lydel-
se år 1989 (prop. 1988/89:124, SFS 1989:650). I dessa senare lagstift-
ningsärenden synes inte förhållandet till 10 kap. 14 § TF ha berörts.
Bestämmelsen om beslag av egendom av mindre värde bör enligt
motivuttalanden inte vara tillämplig vid beslag av egendom som inte har
något direkt ekonomiskt värde eller när det i övrigt kan råda tvekan om
1993/94:118
22
huruvida den föreskrivna åtalstiden bör gälla. Som exempel på egendom Prop. 1993/94:118
som inte har något direkt ekonomiskt värde har angivits affärshand-
lingar (se prop. 1974:124 s. 58 och prop. 1988/89:124 s. 64 f.). I
sådana fall bör således åtal väckas inom en månad om inte ansökan görs
hos rätten om förlängning av fristen.
Vad som nu sagts leder till bedömningen att avsikten bör ha varit att
för beslag i utredningssyfte enligt TF - och numera även enligt YGL -
enmånadsregeln skall gälla. Av JK:s remissyttrande framgår emellertid
att bestämmelserna inte alltid tolkats så vid rättstillämpningen. Eftersom
det saknas anledning att i denna fråga nu ha en annan inställning än den
när bestämmelsen om utredningsbeslag togs in i TF, bör lagstiftningen
förtydligas i detta avseende. Regeringen finner således att det bör före-
skrivas att efter beslut om utredningsbeslag åtal skall väckas inom en
månad om inte rätten medger förlängning av tiden oavsett egendomens
uppskattade värde. En bestämmelse av denna innebörd bör föras in i
grundlag och kan då tas in i 10 kap. 14 § TF.
Den nya bestämmelsen om förlängd tid att väcka åtal och ansöka om
konfiskering enligt YGL tas lämpligast in i 7 kap. 3 § YGL och innebär
således att rätten kan medge förlängning av den tid inom vilken JK på
grund av beslaget har att väcka åtal eller ansöka om konfiskering.
Rätten skall kunna meddela ett sådant beslut om den nu föreskrivna
tiden om två veckor inte räcker till för att JK skall ha möjlighet att utan
orimlig tidspress göra en rättslig bedömning av de i beslag tagna fram-
ställningarna. Avsikten är alltså att bestämmelsen skall lämna utrymme
för en förlängning av tiden endast i undantagsfall. Den som drabbats av
beslaget bör få tillfälle att yttra sig innan domstolen fattar beslut i
frågan om det lämpligen kan ske.
Beslag i utredningssyfte skall inte omfattas av den nya bestämmelsen
i YGL.
I promemorian togs även upp frågan om rätten till domstolsprövning
av beslag enligt TF eller YGL skulle grundlagsfästas. Promemorians
bedömning var den att de bestämmelser härom som finns i rättegångs-
balken är tillräckliga. Denna bedömning har Svea hovrätt anslutit sig
till. Övriga remissinstanser har inte särskilt tagit upp frågan. Också
regeringen ansluter sig till promemorians bedömning i denna fråga.
23
Regeringens förslag: I tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål som
handlagts inför jury får rätten besluta att domen skall meddelas
vid en senare tidpunkt än två veckor efter det att den fått juryns
svar om det finns synnerliga hinder mot att meddela domen tidi-
gare. I brottmål där den tilltalade är häktad skall domen meddelas
senast inom en vecka om det inte finns ett sådant synnerligt hin-
der. Domen skall dock alltid vara skriftligen avfattad och med-
delad senast tre veckor efter det att juryn lämnat sitt svar.
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att den absoluta
tiden för domens meddelande skulle tas bort. Domen skulle dock med-
delas inom en vecka efter det att juryn överlämnat sitt svar om inte
synnerligt hinder mötte mot detta.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller
förklarat sig inte ha något att erinra mot förslaget. Bland dessa återfinns
JO, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Malmö tingsrätt,
Domstolsverket, Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund
och Svenska Journalistförbundet. Många remissinstanser har dock av-
styrkt promemorians förslag att ta bort den absoluta tidsfristen. Justitie-
kanslem (JK) har anfört att det enligt hans mening ligger ett betydande
långsiktigt värde i att fristen enligt nuvarande lagstiftning upprätthålls
och att den inte förefaller ha vållat några oöverstigliga svårigheter i
praktiken vid handläggningen av tryckfrihetsmål. JK har med hänsyn
därtill anfört att det bör övervägas om den föreslagna bestämmelsen
endast bör omfatta mål enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) om
ansvar för olaga våldsskildring och bampomografibrott. Stockholms
tingsrätt har föreslagit att bestämmelsen skall utformas i enlighet med
30 kap. 7 § rättegångsbalken (RB) för brottmål mot icke häktade och
enligt 17 kap. 9 § RB för dom i tvistemål i allmänhet. Tingsrätten har
vidare anfört att problemet i stället borde mötas genom att det i lag
skall anges tid när huvudförhandling skall hållas efter det att åtal väckts.
Enligt Sveriges Advokatsamfund bör huvudregeln att dom skall meddelas
inom en vecka kvarstå om juryns svar innebär att brott inte föreligger.
Pressens Opinionsnämnd har anfört att domen inte bör få meddelas
senare än två veckor från det att juryn överlämnat sitt svar, vilket
Institutionen for journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms
universitet även framfört som lämplig tidpunkt när den avstyrker att den
absoluta tidsfristen tas bort. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet förordar en absolut tidsfrist om tre veckor. Tidningsutgi-
vareföreningen avstyrker förslaget såvitt avser tryckfrihetsmål och anför
att det skall vara bestämd en tid, två veckor, för när dom senast skall
meddelas i yttrandefrihetsmål.
Bakgrund: I tryckfrihetsförordningen (TF) och i YGL föreskrivs att
tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål alltid skall behandlas skyndsamt
Prop. 1993/94:118
24
(14 kap. 3 § TF och 11 kap. 1 § YGL). Av motiven till TF framgår att Prop. 1993/94:118
med detta avsågs främst att målen skall handläggas med fortur (jfr SOU
1947:60 s. 291).
I lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen) är föreskrivet
att i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål där målet handlagts inför jury
skall domen meddelas senast på rättens första arbetsdag efter det att
juryn har överlämnat sitt skriftliga svar. Rätten har dock den möjlig-
heten att "om det är nödvändigt" besluta om anstånd för att besluta och
avfatta domen. Anståndet får vara högst en vecka (10 kap. 3 §). När
målet inte handläggs inför jury, vilket sker vid tingsrätten om båda
parter förklarat sig avstå från sådan prövning och i samtliga fall i över-
rätt, gäller i stället RB:s regler om tid för meddelande av dom.
Vad som föreskrivs i 10 kap. 3 § tillämpningslagen om tiden för
domens meddelande i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål som handlagts
inför jury har i princip oförändrat förts över från 11 § i lagen
(1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål i
dess lydelse från den 1 januari 1978 (SFS 1977:1017). Enligt bestäm-
melsens ursprungliga lydelse skulle domen meddelas senast "söckenda-
gen efter det juryns svar tillställts rätten".
Lagändringen år 1978 föranleddes av bl.a. en skrivelse från Stock-
holms tingsrätt i vilken tingsrätten hemställde om ändring av 11 §.
Tingsrätten anförde att, om juryns utslag var fällande, den tid som stod
till buds kunde vara för kort för att de lagfarna domarna i önskvärd ut-
sträckning skulle hinna beakta materialet och överlägga om domskäl och
domslut (se prop. 1977/78:62 s. 41). I lagrådsremissen anfördes att
erfarenheten visade att rätten ibland vid fallande utslag av juryn kunde
behöva visst rådrum innan domen meddelades. Med hänsyn härtill och
till att det samtidigt föreslogs andra ändringar i den tryckfrihetsrättsliga
processen som medförde att fler mål än tidigare skulle hänföras till
tryckfrihetsmål och att rätten därför kunde komma att ställas inför nya
och fler svårbedömda frågor än tidigare, föreslogs att möjligheterna till
anstånd med dom i tryckfrihetsmål vidgades något. Det betonades emel-
lertid att det på detta område var särskilt angeläget att domen meddela-
des utan onödigt dröjsmål. Departementschefen menade att vidgningen
endast borde gälla vid fällande dom och att samma tidsfrister skulle
tillämpas som de som gällde enligt rättegångsbalken beträffande dom i
brottmål där den tilltalade är häktad (a. prop. s. 42). Lagrådet föreslog
emellertid att undantagsregeln skulle få tillämpas generellt, dvs. inte
endast i fall av fallande dom, i sådana fall där det var oundgängligen
nödvändigt med uppskov (a. prop. s. 77). Lagrådets förslag blev propo-
sitionens, som godtogs av riksdagen (bet. 1977/78 :KU20, rskr.
1977/78:78).
I brottmål som handläggs enligt RB är huvudregeln att överläggning
skall hållas samma dag som förhandlingen avslutas eller senast nästa
helgfria dag, varefter domen "om det kan ske" skall avkunnas. Om det
är oundgängligen nödvändigt med rådrum för domens beslutande och
avfattande, får rätten besluta om anstånd. Domen skall dock "om ej 25
synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den till-
talade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter Prop. 1993/94:118
förhandlingens avslutande" (30 kap. 7 § andra stycket RB). RB före-
skriver således att dom skall skriftligen avfattas och meddelas inom en
vecka om den tilltalade är häktad, och i annat fall inom två veckor, om
det inte möter synnerligt hinder mot detta. Föreligger synnerligt hinder,
finns det ingen i lag angiven tid för när domen senast skall meddelas.
Motsvarande gäller enligt 17 kap. 9 § RB för meddelande av dom i
tvistemål. I RB föreskrivs vidare att när ett mål har avgjorts parterna
snarast skall underrättas skriftligen om utgången i målet (17 kap. 9 §
sjunde stycket och 30 kap. 7 § sjätte stycket). I förordningen
(1987:1099) om skyldighet för domstol att underrätta parterna om ut-
gången i mål och ärenden, m.m. finns närmare föreskrifter om hur och
när detta skall ske.
Tiden för när dom skulle meddelas i häktade mål var tidigare abso-
lut, dvs. det fanns en definitiv tidsfrist för när dom senast skulle med-
delas, såsom nu finns i tillämpningslagen efter huvudförhandling inför
jury. Tiden var bestämd till två veckor. Bestämmelsen upphävdes år
1956 (SFS 1956:587). I propositionen anförde departementschefen i sin
anmälan till regeringen att den i lagen föreskrivna maximitiden för med-
delande av dom mot tilltalad som var häktad i praktiken hade visat sig
medföra svårigheter när det gällde vidlyftiga mål och att en uppmjuk-
ning av föreskriften hade ifrågasatts. Remissinstanser såsom Häradshöv-
dingeföreningen, Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt hade framfört
att det i praktiken kunde vara omöjligt att färdigställa en dom i ett vid-
lyftigt mål inom fjorton dagar, om sedvanlig omsorg skulle läggas ned
vid utarbetandet av domen. Departementschefen fann att vad som an-
förts från remissinstanserna hade sådan tyngd, att en uppmjukning av
reglerna framstod som påkallad trots de betydelsefulla hänsyn som
föranlett tidsfristen (prop. 1956:142 s. 36 ff.).
När en förhandling inför jury är slutförd, skall rätten genast skrift-
ligen till juryn framställa frågan om brott föreligger enligt den eller de
bestämmelser som åklagaren eller målsäganden åberopar. Görs det gäl-
lande att flera brott har förövats, skall en särskild fråga framställas till
juryn för vaije brott. Om målet är sådant att det föranleder flera frågor,
skall frågorna framställas var för sig. Juryns överläggning sker i enrum
och gäller de frågor som rätten har framställt. Juryn har tillgång till
rättens protokoll och de handlingar som åberopats under huvudförhand-
lingen. Prövningen skall grundas på vad som kommit fram vid huvud-
förhandlingen inför juryn. Först sedan juryn skriftligen har besvarat de
frågor som rätten har framställt med ett ja eller nej, får juryn skiljas åt.
Skälen för regeringens förslag: Tillämpningslagens huvudregel om
tid för meddelande av dom kan enligt ordalydelsen tolkas så, att domen
skall tillhandahållas skriftligen dagen efter den dag då juryn lämnat sitt
svar. En sådan ordning kan ha varit åsyftad men torde nu vara omöjlig
att upprätthålla i många mål. Bestämmelsen har på senare tid även
tillämpats på så sätt att rätten har möjlighet att avkunna domen en vecka
efter det att juryn lämnat sitt svar och att expediera en skriftlig dom
inom en vecka efter avkunnandet (jfr 6 § i förordningen [1987:1099]
26
om skyldighet för domstol att underrätta parterna om utgången i mål Prop. 1993/94:118
och ärenden m.m.).
Det förekommer numera mål som är av sådan omfattning att även en
tidsfrist på en vecka för att besluta och avfatta domen kan försätta
domstolen i en hart när omöjlig situation. Det kan röra sig om mål där
t.ex. processmaterialet är svårtillgängligt och omfattande eller rätts-
frågan är av särskild komplicerad art. Rätten kan även komma att stäl-
las inför svåra rättsfrågor som avser den nya grundlagen. Visserligen
kan rätten förbereda sig inför överläggningen före det att juryn överläm-
nat sitt svar, men överläggningen i dess rätta bemärkelse påbörjas inte
förrän huvudförhandlingen avslutats och juryns svar överlämnats. Det
får anses att det är i tryckfrihetens och yttrandefrihetens intresse att
dom meddelas omedelbart, men det bör även beaktas att en med orimlig
tidspress utformad dom i första instans kan få mindre önskvärda kon-
sekvenser, även för den enskilde. Att en dom får sin utformning efter
möjlighet till eftertanke utgör en viktig del av rättssäkerheten. Skälen
för att rätten bör kunna besluta om anstånd med mer än en vecka för att
besluta och avfatta domen är således mycket starka och därför bör nu
gällande tidsfrist förlängas.
Att såsom några remissinstanser föreslagit föreskriva att en sådan
möjlighet till längre anstånd skulle omfatta endast mål som avser brott
enligt YGL, eller vissa brott enligt YGL, är enligt regeringen mindre
lämpligt. Det kan nämligen inträffa att åtal väckts mot en tilltalad för
t.ex. såväl tryckfrihets- som yttrandefrihetsbrott. Rätten skulle då i
princip vara förhindrad att tillämpa den för yttrandefrihetsbrottet gällan-
de bestämmelsen om senare tidpunkt för meddelande av domen, efter-
som det i brottmål sällan finns möjlighet att meddela deldom mot en
och samme tilltalad.
En annan fråga är om den föreslagna uppmjukningen av bestämmel-
sen skall innebära att det införs en ny, absolut senaste tid för meddelan-
de av dom eller om bestämmelsen i stället bör utformas i likhet med
17 kap. 9 § och 30 kap. 7 § RB. Som tidigare framhållits uttalas sär-
skilt i grundlagarna att tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål skall
handläggas skyndsamt och av förarbetena till TF framgår att syftet med
bestämmelsen främst är att målen skall handläggas med förtur, dvs. de
skall skyndsamt tas upp till prövning vid förhandling. Någon motsvaran-
de bestämmelse finns inte i tillämpningslagen exempelvis i form av en
föreskrift om att målet skall tas upp till förhandling viss tid efter det att
åtal har väckts eller ansökan har gjorts om konfiskering. Stockholms
tingsrätt har i sitt remissvar anfört att grundlagskravet på skyndsam
handläggning torde lämpligare kunna upprätthållas genom att det i lag
meddelas en föreskrift av nyss nämnt slag, t.ex. liknande den som nu
finns i mål där den tilltalade är häktad (45 kap. 14 § andra stycket RB)
eller beträffande unga lagöverträdare (12 § andra stycket lagen
[1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Enligt
tingsrätten är det varken nödvändigt eller rationellt att ha en regel som
i slutändan tvingar fram ett forcerat avgörande när eftertanke och om-
sorg i målets behandling är som viktigast. Som tingsrätten anfört är en 27
fördröjning av tiden för att sätta ut målet ofta beroende av annat än det
tingsrätten ensam råder över, t.ex. svårigheter att samordna tidpunkter Prop. 1993/94:118
med de ombud som ofta anlitas i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.
Motsatt förhållande gäller vad avser tiden för när dom skall meddelas
när förhandlingen avslutats. Över detta råder rätten ensam. En föreskrift
i lag om när huvudförhandling senast skall påbörjas efter det att åtal
väckts torde inte undanröja de svårigheter det kan vålla att skyndsamt
sätta ut målet till huvudförhandling. Det skulle sannolikt finnas en stor
risk för att rätten skulle bli tvungen att medge undantag från bestäm-
melsen, t.ex. på grund av en tilltalads krav om att företrädas av ett visst
ombud, vilket ofta måste godtas. Det synes därför inte vara lämpligt att
i dessa särskilda mål närmare reglera tiden för huvudförhandling i lag.
Vad som nu sagts innebär naturligtvis inte att grundlagarnas krav om
skyndsam handläggning får eftersättas.
I promemorian föreslogs att den absoluta tiden för när dom senast
skall meddelas skulle tas bort, men att dom skulle få meddelas senare
än en vecka efter det att juryns svar överlämnats endast om synnerligt
hinder mötte att meddela dom dessförinnan. Till stöd för detta anfördes
bl.a. att tillämpningslagen inte föreskriver en definitiv tidsfrist när
huvudförhandlingen inte hållits inför jury och att det kunde finnas risk
för att en definitiv tidsfrist i allmänhet skulle förlänga tiden för när dom
meddelas.
Det är ur alla synpunkter sett angeläget att det slutliga rättsliga av-
görandet är väl genomtänkt och inte utformas i hast. Detta gäller inte
minst mål som är omfattande och svårbedömda. En i lagen angiven
maximitid riskerar att vara otillräcklig i något enstaka fall och att ut-
nyttjas i mål där skäl för anstånd egentligen inte förelegat. Detta skall
givetvis undvikas. Å andra sidan skall inte bortses från det förhållandet
att tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål i vissa situationer kan vara av
stor vikt för opinionsbildningen i vårt samhälle och att, såsom JK fram-
hållit, det är viktigt att se till att det inte skall vara möjligt att låta en
alltför lång tid förflyta innan frågan blir avgjord om en grundlagsskyd-
dad framställning innefattar brott eller inte. Bestämmelsen om sista dag
för meddelande av dom gäller visserligen endast vid huvudförhandling
inför jury, men juryprövning skall ske så snart inte båda parter avstår
från det. Vad som anfördes vid den förra lagändringen av förevarande
paragraf, att det på detta område är särskilt angeläget att dom meddelas
utan onödigt dröjsmål, gäller naturligtvis fortfarande. Regeringen finner
därför att en definitiv tidpunkt bör anges i lag. Endast ett fåtal mål som
handläggs enligt vanliga bestämmelser i RB torde oundgängligen kräva
mer än tre veckors rådrum för beslutande och avfattande av domen.
Som framgått kan yttrandefrihetsmål vara mycket omfattande och svår-
tillgängliga, särskilt om framställningarna utgörs av filmer. En domstol
torde dock utan alltför stora svårigheter kunna planera verksamheten på
sådant sätt att en dom i ett mål av exempelvis nämnd art - utan att
saken forceras med risk för att kvaliteten av den juridiska prövningen
eftersätts - kan meddelas och vara skriftligen avfattad inom i vart fall
tre veckor. Denna tidsfrist bör därför utgöra en lämplig avvägning i
detta sammanhang.
28
Regeringen föreslår således att huvudregeln alltjämt skall vara att Prop. 1993/94:118
dom skall meddelas snarast efter det att juryn avlämnat sitt svar. Med
meddelas avses då främst avkunnas. Denna tid är dock i många mål
som inte är av mindre omfattning och när juryn har besvarat en fråga
om brott föreligger jakande alltför kort för att rätten skall hinna att med
omsorg besluta domen. Rätten bör därför ha möjlighet att meddela
domen senare. Det kan förekomma mål som är av sådan omfattning och
svårhetsgrad att ytterligare rådrum än en vecka är absolut nödvändigt
utan att det för den skull kan anses att synnerligt hinder möter mot att
meddela domen dessförinnan. Stockholms tingsrätt har invänt mot pro-
memorians förslag som innebar att endast om synnerligt hinder mötte
domen skulle få meddelas efter en vecka. Tingsrätten hänvisar härvid
till risken att uttrycket "synnerligt hinder möter" skulle förlora sin bety-
delse. Regeringen instämmer i tingsrättens kritik mot promemorians
förslag i denna del. I stället bör den nya bestämmelsen utformas med
30 kap. 7 § andra stycket RB som förebild. Domen skall således med-
delas och vara skriftligen avfettad senast två veckor efter juryns svar
om inte synnerligt hinder möter, men alltjämt senast efter en vecka om
det är fråga om brottmål och den tilltalade är häktad. Med synnerligt
hinder skall avses i stort detsamma som gäller enligt RB, men här måste
även beaktas vad i grundlagarna föreskrivs om skyndsam handläggning
av målen. Utrymmet för meddelande av dom efter två veckor respektive
en vecka är därmed mycket begränsat. Det är svårt att föreställa sig
vilka omständigheter som skulle vara sådana att synnerliga skäl kan
anses föreligga, om juryn funnit att ingen del av framställningen inne-
fattar brott. Det finns dock inte skäl att i lag särreglera de fell när juryn
friar framställningen, vilket Sveriges Advokatsamfund efterlyst. Regeln
om skyndsam handläggning får anses vara tillräcklig för att säkerställa
att domen snarast avkunnas. Genom att juryns friande svar genast blir
tillgängligt för parterna och rätten inte kan göra en strängare bedömning
än den juryn har gjort finns efter juryns friande svar inte heller längre
ovisshet om framställningen skall anses brottslig eller inte.
Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse finns inte någon uttrycklig
skyldighet för domstolen att skriftligen underrätta parterna om utgången
i målet. En sådan skyldighet bör i tydlighetens intresse föreskrivas i
lagen.
29
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 17 § tillämpnings-
lagen om överflyttande av ansvaret för yttrandefrihetsbrott i vissa
fall förtydligas så att det framgår att den berörde före sändningen
skall underrättas om beslutet. Beslutet skall antecknas i ett register
och anteckningen skall innehålla uppgift om den det berör. Om så
inte sker, skall beslutet inte gälla.
Vad som i 3 kap. 20 § anges om straff för underlåtenhet att
lämna uppgift om utgivare för radioprogram upphävs.
Inför hearingen framlagt förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Synpunkter vid hearingen: Inga invändningar fördes fram.
Skälen för regeringens förslag:
Överflyttande av ansvar
Enligt 6 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) får i
fråga om direktsända program som inte utgör sådan direktsändning som
avses i 1 kap. 8 § YGL i lag föreskrivas att den som framträder i pro-
grammet skall ansvara för sina yttranden själv. I 3 kap. 2 och 17 §§
lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen) finns sådana
föreskrifter.
Av 3 kap. 2 § - som gäller sändningar enligt radiolagen (1966:755) -
framgår att den som skall förordna utgivare får besluta att den som
framträder i ett direktsänt program själv skall svara för yttrandefrihets-
brott han begår. Vidare föreskrivs att ett sådant beslut skall meddelas de
berörda före sändningen och antecknas i ett register hos programföre-
taget. Om underrättelse och registrering inte sker, blir beslutet utan
verkan. I bestämmelsen anges närmare vad anteckningen skall innehål-
la, bl.a. namn på de berörda. Att sådana uppgifter finns torde vara en
förutsättning för att ett yttrandefrihetsbrott skall kunna beivras.
Bestämmelsen i 17 § avser s.k. egensändningar, eller ursprungliga
sändningar i tråd. I paragrafen anges att den som bedriver sändnings-
verksamheten skall föra ett särskilt register över sådana beslut. Ett
utdrag ur registret skall genast sändas till Patent- och registrerings-
verket, som är registreringsmyndighet för utgivare av detta slag av
sändningar, vaije gång ett beslut har antecknats i det. Här föreskrivs
emellertid inte vad anteckningen skall innehålla och inte heller att be-
slutet skall meddelas de berörda.
Såvitt framgår av motiven är bestämmelsernas skilda utformning inte
resultatet av en avsedd skillnad annat än att det är fråga om olika slag
av sändningar. 3 kap. 17 § tillämpningslagen bör därför utformas på ett
sätt som bättre ansluter sig till utformningen av 3 kap. 2 §. Således bör
Prop. 1993/94:118
30
anges att den som berörs av beslutet skall underrättas om det och att Prop. 1993/94:118
beslutet före sändningen skall antecknas i ett särskilt register för detta.
För att anteckningen skall kunna få någon rättslig betydelse, bör den
såsom anges i 2 § innehålla uppgift om vem som avses med beslutet.
Beslutet bör vara utan verkan om något av dessa moment inte uppfyllts.
Uppgift om utgivare
Enligt 3 kap. 20 § andra stycket tillämpningslagen är det straffbart att
bryta mot vad som i kapitlet föreskrivs om skyldighet att "lämna uppgift
om utgivare". Emellertid föreskrivs inte i lagens 3 kap. om någon
skyldighet som motsvaras av straffbudet. Det skulle i och för sig kunna
anses att vad som i 3 kap. 5 och 9 §§ tillämpningslagen föreskrivs om
vad som skall bifogas anmälan om bl.a. utgivare, innebär "lämna upp-
gift om utgivare". Skäl att sanktionera dessa bestämmelser finns dock
inte. Bestämmelsen föreslås därför upphävas i nämnda del.
Regeringens förslag: Underlåtenhet att uppge utgivare på film
skall vara straffbart och kunna föranleda ett bötesstraff. En sådan
bestämmelse fors in i YGL.
Inför hearingen framlagt förslag: I lagen (1991:1559) med före-
skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden (tillämpningslagen) skulle inforas en ny paragraf, 4 kap. 4 §,
enligt vilken en utgivare av en film som uppsåtligen eller av oaktsamhet
underlät att på filmen lämna uppgift om vem som är utgivare skulle
kunna dömas till penningböter.
Synpunkter vid hearingen: Inga invändningar fördes fram.
Skälen för regeringens förslag: Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)
föreskriver att alla filmer skall ha en utgivare. Med filmer avses även
videogram och andra upptagningar av rörliga bilder. Det är den som
låter framställa filmen som skall utse utgivaren (4 kap. 1 §). Är filmen
framställd utomlands, ligger denna skyldighet på den som lämnar ut
filmen för spridning i Sverige (10 kap. 1 §). Det är enligt grundlagen
straffbart att inte utse en utgivare (4 kap. 6 § första stycket). Straff-
ansvaret ligger hos den som varit skyldig att göra detta. För att uppgift
om vem utgivaren är skall vara lättillgänglig för allmänheten, föreskri-
ver YGL att det också av filmen skall framgå vem som är utgivare. Ut-
givaren skall se till att vaije exemplar av filmen har denna uppgift
(4 kap. 4 § första stycket). Bestämmelsen är inte straffsanktionerad.
När det gäller utgivare av radio- och TV-program medger YGL att
det i lag får meddelas föreskrifter om hur uppgift om vem utgivaren är
skall hållas tillgänglig för allmänheten (4 kap. 4 § andra stycket). En
31
sådan i lag meddelad föreskrift får straffsanktioneras (4 kap. 6 § andra Prop. 1993/94:118
stycket). I tillämpningslagen föreskrivs inte att uppgift om utgivare skall
anges i sändningar i radio eller TV. Det är endast om en ställföreträ-
dare tjänstgjort i stället for utgivaren som uppgift om ställföreträdaren
skall anges i sändningen. Uppgift om vem som är utgivare skall i stället
hållas tillgänglig för allmänheten genom att det skall finnas antecknat
hos programföretaget eller hos en myndighet (3 kap. 1, 3, 7 och 13 §§).
Av 3 kap. 20 § första stycket tillämpningslagen följer att den som
skall anteckna utgivare för radio- eller TV-program i register eller
anmäla sådan utgivare till myndighet på sätt som anges i samma kapitel
i lagen, kan dömas till ansvar för underlåtenhet att fullfölja skyldigheten
till böter eller fängelse i högst ett år. Ansvaret ligger hos den som
bedriver sändningsverksamheten. Av Lagrådets yttrande i lagstiftnings-
ärendet framgår att straffskalan hämtats efter mönster av 5 kap. 12 §
tryckfrihetsförordningen (TF) (prop. 1990/91:179 s. 88). Denna be-
stämmelse avser bl.a. den situationen att ägaren till en periodisk skrift
ger ut skriften utan att det finns utgivningsbevis. Utgivningsbevis får
nämligen inte utfärdas, innan det gjorts en anmälan om vem som är ut-
givare. I TF föreskrivs även om ansvar för den utgivare eller ställföre-
trädare som inte på vaije nummer av en periodisk skrift sätter ut sitt
namn (5 kap. 11 § och 14 § andra stycket). Påföljden för detta är pen-
ningböter.
Som tidigare nämnts föreskriver inte YGL om straff för underlåten-
het att ange utgivare for en film. Det finns inte heller en sådan straffbe-
stämmelse i tillämpningslagen. Detta utgör en brist, eftersom framställa-
ren av filmen - eller den som lämnar den för spridning här i Sverige om
filmen är framställd utomlands - är den som ansvarar for ett yttrande-
frihetsbrott om utgivaren inte finns angiven (6 kap. 2 § första stycket 3
YGL). Det blir då i stället i praktiken den som låtit framställa filmen -
för att undvika ansvar för eventuellt yttrandefrihetsbrott - som får se till
att utgivarens namn finns på vaije exemplar av filmen. I 4 kap. 4 §
YGL föreskrivs emellertid att detta är utgivarens uppgift.
Till skillnad från vad som gäller om utgivare för periodisk skrift och
för sändningar i radio och TV, är det inte särskilt föreskrivet att uppgift
om utgivare av film skall finnas tillgänglig för allmänheten hos t.ex.
produktionsbolaget eller hos någon myndighet. I stället förutsätter YGL
att det på filmen finns en sådan uppgift, vilket är av betydelse för frå-
gan om vem som skall vara ansvarig för eventuellt yttrandefrihetsbrott.
Att filmen förses med uppgift om utgivare är av största betydelse för att
huvudregeln om ensamansvaret, dvs. att i första hand utgivaren är an-
svarig för ett yttrandefrihetsbrott som en film eller ett videogram inne-
fattar, skall kunna upprätthållas. Skyldigheten att uppge utgivare på en
film bör därför också straffsanktioneras.
Härefter uppstår frågan var en sådan straffbestämmelse hör hemma.
För TF:s tillämpningsområde finns motsvarande bestämmelser i själva
grundlagen. I TF finns alla de bestämmelser som anger hur uppgift om
utgivare skall finnas tillgänglig för allmänheten. Det är därför naturligt
att även bestämmelser om straff för underlåtenhet att hålla sådan uppgift 32
tillgänglig finns där. När det gäller utgivare av radioprogram föreskri-
ver YGL att det i lag skall anges hur uppgift om utgivaren skall hållas Prop. 1993/94:118
tillgänglig för allmänheten och att det i lag får föreskrivas om straff för
brott mot sådan föreskrift.
YGL innehåller särskilda bestämmelser om skyldighet att på en film
eller ljudupptagning ange vem som har låtit framställa filmen eller
ljudupptagningen samt om när, var och av vem exemplaren har fram-
ställts (3 kap. 13 §). Vidare föreskrivs om straff för den som underlåter
att förse en framställning med sådana uppgifter och för den som sprider
en film som saknar sådana uppgifter. För dessa gärningar är föreskrivet
böter eller fängelse i högst ett år respektive penningböter. Bestämmel-
sen innehåller även ett bemyndigande att i lag ange närmare bestämmel-
ser om hur framställningen skall förses med dessa uppgifter. Föreskrif-
ter härom återfinns i 4 kap. 2 § tillämpningslagen.
För utgivare av filmer föreskriver emellertid YGL endast att det av
filmen skall framgå vem som är utgivare och att det är utgivaren som
skall se till att så sker. Bestämmelsen är som nämnts inte straffsank-
tionerad och något direkt bemyndigande för en sådan straffbestämmelse
i lag finns inte. Bemyndigandet i 4 kap. 6 § andra stycket YGL avser
inte, med den lydelse 4 kap. 4 § slutligen fick, utgivare av film (jfr
prop. 1990/91:64 s. 190 f., 212 f. och 219 f.).
Vad som nu sagts om YGL ger vid handen att en straffsanktion för
underlåtenhet att förse en film eller ett videogram med uppgift om
utgivare hör hemma i YGL och inte i tillämpningslagen. Bestämmelsen
kan lämpligen tas in i 4 kap. 6 §. Straffet bör vara detsamma som gäller
för en utgivare eller ställföreträdare som inte sätter ut sitt namn på en
periodisk skrift, nämligen penningböter.
33
3 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 118
Prop. 1993/94:118
9.1 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
10 kap. 14 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.
I paragrafen finns bestämmelser om beslag i utredningssyfte. För
sådana beslag gäller vad som föreskrivs i de i paragrafen angivna lag-
rummen i TF. Därutöver hänvisas till vad som i allmänhet är föreskri-
vet om beslag, dvs. bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken.
I en ny sista mening har tagits in en bestämmelse av innebörd att åtal
skall väckas inom en månad från det att beslut om beslag meddelades
om inte Justitiekanslem begär förlängning av tiden och rätten medger
att tiden förlängs. Med den nya bestämmelsen klargörs att oavsett det
uppskattade värdet av den egendom som tagits i beslag, åtal skall
väckas inom en månad från det att beslutet om beslag meddelades.
Bestämmelsen i 27 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken, till den del
den avser beslag av egendom av mindre värde, är därmed inte
tillämplig för beslag i utredningssyfte enligt TF. Genom hänvisningen i
7 kap. 3 § YGL till bestämmelserna i 10 kap. TF, är bestämmelsen till-
ämplig även vid utredningsbeslag enligt YGL.
Av ikraftträdandebestämmelsen framgår att äldre bestämmelser skall
tillämpas på beslag som beslutats av JK före ikraftträdandet. Detta för
att undvika att beslaget omedelbart måste hävas.
12 kap. 3 och 10 §§
Genom en ny andra mening i 3 § och ett nytt tredje stycke i 10 § införs
särskilda regler för Stockholms län när det gäller antalet jurymän i
länet. Som framgår av vad som närmare anförs i avsnitt 4 är det främst
det stora antalet tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål som handläggs vid
Stockholms tingsrätt som föranleder ändringen.
För Stockholms län skall således väljas 36 jurymän, varav 12 skall
vara eller ha varit nämndemän vid allmän domstol eller vid allmän för-
valtningsdomstol. De valda jurymännen sätts liksom tidigare upp på en
jurymannalista, fördelade på två grupper. Juryn skall bildas på samma
sätt som tidigare. Dock skall vardera parten få utesluta fem jurymän i
den första gruppen och två i den andra i stället for tre respektive en
som vid andra tingsrätter.
I övrigt har vissa språkliga justeringar vidtagits.
34
9.2 Förslaget till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
4 kap. 6 §
I bestämmelsen föreskrivs straff för den som inte utser en utgivare för
ett radioprogram eller en film. Genom den nya meningen i första
stycket straffsanktioneras den i 4 § föreskrivna skyldigheten för utgiva-
ren av en film att se till att vaije exemplar av filmen har en uppgift om
vem som är utgivare. Straffskalan omfattar penningböter, motsvarande
vad som gäller enligt 5 kap. 14 § andra stycket TF för underlåtenhet att
ange utgivare på periodisk skrift.
7 kap. 3 §
I paragrafens första stycke har införts en ny andra mening som rör
beslag i konfiskeringssyfte när åtal ännu inte väckts och ansökan inte
heller gjorts om konfiskering. Huvudregeln enligt 10 kap. 4 § TF är att
sådan åtgärd skall ha vidtagits av JK inom två veckor från det att beslut
meddelades om beslag. Annars faller beslaget. Enligt den nya bestäm-
melsen kan rätten efter framställning från JK när denne har beslutat om
konfiskeringsbeslag i beslut medge en förlängning av tiden inom vilken
det skall väckas åtal eller ansökas om konfiskering. Bestämmelsen
innebär således i praktiken att rätten medger att beslaget får bestå under
ytterligare en tid, dock ytterligare högst två veckor, innan åtal väcks
eller ansökan görs om konfiskering utan att beslaget faller.
Skälet till att bestämmelsen nu införs är att det visat sig vara förenat
med stora svårigheter att vid omfattande beslag av just framställningar
som kan avlyssnas eller ses endast med hjälp av tekniska hjälpmedel
hinna med nödvändiga åtgärder inom den föreskrivna huvudregeln om
två veckor, såsom bl.a. åtals- och konfiskeringsprövningen. Den nya
bestämmelsen omfattar endast konfiskeringsbeslag enligt yttrandefrihets-
grundlagen och avses vara tillämplig endast i undantagsfall. Huvud-
regeln skall alltså alltjämt vara att åtal skall väckas eller ansökan om
konfiskering göras inom två veckor från det att beslut om beslag med-
delades. Om beslaget är mycket omfattande eller det av annat skäl är i
princip omöjligt att ta del av dess innehåll och ta ställning till detta
inom den i 10 kap. 4 § TF angivna tiden föreskrivs nu en möjlighet för
JK att få denna tid förlängd. Förlängningen skall inte avse längre tid än
vad som är absolut nödvändigt och förlängning får medges med sam-
manlagt högst två veckor. För att inte beslaget skall falla krävs således
i samtliga fall att åtal har väckts eller ansökan gjorts inom i vart fall
fyra veckor från det att beslut om beslag meddelades.
Den prövning rätten har att göra av en framställning från JK om för-
längd tid sammanfaller i huvudsak med den prövning som görs av rätten
vid en sådan framställning enligt rättegångsbalken. JK bör dock lämpli-
gen i framställningen noga ange de omständigheter som ligger till grund
för denna. I ett beslut om medgivande av förlängd tid kan det vara
lämpligt att rätten särskilt anger dag när åtal skall vara väckt eller an-
sökan skall ha gjorts.
Prop. 1993/94:118
35
Rätten bör om det är möjligt bereda den som drabbats av beslaget Prop. 1993/94:118
tillfälle att yttra sig i saken. Här måste dock beaktas att det ofta blir
fråga om att handlägga en inkommen framställan skyndsamt och att
beslut måste fattas kort efter det att framställningen gjorts. Vidare har
den som drabbats av beslaget alltid möjlighet att begära rättens prövning
av beslaget vid en beslagsförhandling såsom närmare redogjorts för i
avsnitt 5.
Bestämmelsen skall bara tillämpas på beslag som beslutats efter
ikraftträdandet.
9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrif-
ter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden
3 kap. 17 §
Ändringen syftar till att beträffande ursprungliga sändningar i tråd tyd-
ligare reglera vad som gäller för sådana direktsändningar där en person
som framträder i programmet i stället för utgivaren kan bli ansvarig för
ett yttrandefrihetsbrott. Med hänsyn till att det är fråga om ett över-
förande av det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret för brott, måste den som
kan bli ansvarig for ett sådant brott underrättas om beslutet före sänd-
ningen, såsom gäller enligt 2 §. För att det inte skall uppstå tveksam-
heter om vem som är ansvarig för vad som förekommer i programmet
föreskrivs även att beslutet skall antecknas i ett register före sändningen
och att anteckningen skall innehålla vissa uppgifter om den som beslutet
avser. Rättsverkan av att dessa ordningsföreskrifter inte följs, är, såsom
enligt 2 §, att beslutet inte blir gällande.
Den äldre bestämmelsen skall gälla för beslut som fettats före ikraft-
trädandet.
3 kap. 20 §
Genom den nya lydelsen i andra stycket upphävs straffsanktionen för
underlåtenhet att lämna uppgift om utgivare. Såsom närmare redogjorts
för i avsnitt 8, avser den föreslagna ändringen ingen ändring i sak,
eftersom det i förevarande kapitel inte föreskrivs om skyldighet att
lämna uppgift om utgivare i sändning.
10 kap. 3 §
Genom den nya lydelsen av paragrafen har tidpunkten för när dom skall
meddelas efter huvudförhandling inför jury senarelagts. Som huvudregel
skall dock liksom tidigare gälla att dom skall meddelas, varmed avses
främst avkunnas, i huvudsak omedelbart efter det att juryn överlämnat
sitt svar till rätten eller dagen därefter. Denna huvudregel torde oftast
kunna följas när juryn har friat den eller de åtalade framställningarna.
Enligt den tidigare lydelsen hade rätten möjlighet att besluta om anstånd 36
i en vecka med att meddela domen. Den nya lydelsen innebär att domen
skall skriftligen avfattas och meddelas senast tre veckor efter det att Prop. 1993/94:118
juryn överlämnat sitt svar.
Den nya absolut senaste tidpunkten för meddelande av dom i mål där
juryprövning har skett är således tre veckor. För att minska risken för
en allmän förlängning av tiden för att meddela dom i dessa mål har det
med den nuvarande lydelsen av 30 kap. 7 § andra stycket RB som
förebild, föreskrivits att domen skall skriftligen avfattas och meddelas
inom två veckor om inte synnerligt hinder möter mot detta. I brottmål
där den tilltalade är häktad, skall såsom gäller enligt RB domen med-
delas inom en vecka om inte synnerligt hinder möter. Med synnerligt
hinder avses i huvudsak detsamma som gäller enligt RB:s bestämmelser
om tiden för meddelande av dom, men här skall även beaktas vad som
i grundlagarna föreskrivs om skyndsam behandling av tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål. Skäl att meddela dom efter två veckor (eller efter en
vecka om den tilltalade är häktad) torde finnas endast i yttersta undan-
tagsfall. Exempel på sådana fall kan vara att juryn funnit att brott före-
ligger och målet är synnerligen omfattande eller innehåller mycket
komplicerade rättsfrågor. Om en jurys svar är att de åtalade framställ-
ningarna inte till någon del innefattar brott bör naturligtvis domstolen
snarast avkunna domen.
I bestämmelsen har begreppet avkunnande av dom tagits bort. Med
meddelande av dom avses här - där inte särskilt anges skriftligen av-
fattad - såväl ett muntligt avkunnande av domen, som att domen med-
delas genom att hållas tillgänglig i skrift på rättens kansli.
I förordningen (1987:1099) om skyldighet för domstol att underrätta
parterna om utgången i mål och ärenden, m.m. anges att en kopia av en
dom skall skickas till parterna (1 §). Vidare föreskrivs i 6 § att om dom
avkunnats skall en kopia av domen sändas till parterna inom en vecka
från avkunnandet. Genom vad som anges i föreskriften i 2 § torde
förordningen vara tillämplig även när dom meddelas enligt förevarande
paragraf. För sådant fäll gäller emellertid att en kopia av domen skall
skickas till parterna "om det lämpligen kan ske". I paragrafen har där-
för införts ett nytt tredje stycke enligt vilket parterna skall underrättas
skriftligen om utgången i målet.
37
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrif-
ter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens om-
råden
dels att 3 kap. 17 och 20 §§ och rubriken till 4 kap. skall ha följan-
de lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 4 §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
17 §
Prop. 1993/94:118
Bilaga 1
Beträffande program som direkt-
sänds får den som skall utse ut-
givare besluta att, i stället för
utgivaren, var och en som fram-
träder i programmet själv skall
svara för yttrandefrihetsbrott som
han begår. Den som bedriver
sändningsverksamheten skall föra
ett särskilt register över sådana
förordnanden. Ett utdrag ur re-
gistret skall genast sändas till
patent- och registreringsverket
vaije gång ett beslut har anteck-
nats i det.
Beträffande program som direkt-
sänds får den som skall utse ut-
givare besluta att, i stället för
utgivaren, var och en som fram-
träder i programmet själv skall
svara för yttrandefrihetsbrott som
han begår. Ett sådant beslut skall
före sändningen meddelas de
berörda och antecknas i ett sär-
skilt register hos den som bedriver
sändningsverksamheten. Om inte
detta sker, år beslutet utan verkan.
Ett utdrag ur registret skall genast
sändas till patent- och registre-
ringsverket vaije gång ett beslut
har antecknats i det.
20 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta
kapitel föreskrivs om skyldighet att anteckna eller anmäla utgivare skall
dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot vad som i
detta kapitel föreskrivs om skyl-
dighet att lämna uppgift om ut-
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot vad som i
detta kapitel föreskrivs om skyl-
dighet att lämna uppgift om ställ-
38
Nuvarande lydelse
givare eller ställföreträdare
dömas till penningböter.
Om utgivare av filmer och
upptagningar
Föreslagen lydelse
skall företrädare skall dömas till pen-
ningböter.
4 kap.
ljud- Om utgivare m.m. av filmer och
ljudupptagningar
4§
Utgivare av en film som uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet under-
låter att på filmen lämna uppgift
om vem som år utgivare döms till
penningböter.
Prop. 1993/94:118
Bilaga 1
39
1 Förslag till
Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 och 10 §§ tryckfrihetsförord-
ningen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 kap.
3 §
Prop. 1993/94:118
Bilaga 2
För varje län skall utses jury-
män, fördelade i två grupper med
sexton jurymän i första gruppen
och åtta jurymän i andra gruppen.
Jurymännen i den andra gruppen
skall vara eller ha varit nämnde-
män vid allmän domstol eller
allmän förvaltningsdomstol.
För vaije län skall utses jurymän,
fördelade i två grupper med sex-
ton jurymän i första gruppen och
åtta jurymän i andra gruppen. För
Stockholms län skall dock första
gruppen omfatta trettiotvå jurymän
och andra gruppen sexton jury-
män. Jurymännen i den andra
gruppen skall vara eller ha varit
nämndemän vid allmän domstol
eller allmän förvaltningsdomstol.
10 §
Då mål vari jury skall deltaga förekommer, skall rätten föredraga jury-
mannalistan samt till behandling upptaga frågan, huruvida jäv föreligger
mot någon som finnes upptagen å listan. Angående jäv mot juryman
gälle vad i lag är stadgat om domare.
Därefter skall juryn bildas av de ojäviga jurymännen sålunda att var-
dera parten äger utesluta tre jurymän inom den första gruppen och en
inom den andra samt rätten genom lottning bland de övriga uttager så
många till suppleanter att sex kvarstå i den första gruppen och tre i den
andra.
För jury i Stockholms län äger
vardera parten utesluta sex jury-
män inom den första gruppen och
tvä inom den andra.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995
40
Prop. 1993/94:118
2 Förslag till Bilaga 2
Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
3 §
Vad som sägs i 10 kap. tryck-
frihetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter på grund av tryck-
frihetsbrott skall gälla också i
fråga om beslag av filmer och
ljudupptagningar på grund av
yttrandefrihetsbrott. I stället för
10 kap. 6 § och 8 § andra stycket
gäller dock vad som föreskrivs i
andra och tredje styckena i denna
paragraf.
Vad som sägs i 10 kap. tryck-
frihetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter på grund av tryck-
frihetsbrott skall gälla också i
fråga om beslag av filmer och
ljudupptagningar på grund av
yttrandefrihetsbrott. I stället för
10 kap. 6 § och 8 § andra stycket
gäller dock vad som föreskrivs i
andra och tredje styckena i denna
paragraf. Om den tid som avses i
10 kap. 4 § tryckfrihetsförord-
ningen med hänsyn till beslagets
art eller omfattning är otillräcklig,
får rätten på Justitiekanslems
framställning därom medgiva för-
längning av tiden. Tiden får här-
vid inte bestämmas längre än vad
som är oundgängligen nödvändigt
och ej forlängas med mer än två
veckor.
Vaije beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställning-
en som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda skivor,
rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt förekommer.
Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad tillställas den som
beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa filmen eller
ljudupptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de avsnitt
i framställningen som har föranlett beslaget.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
41
4 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 118
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden
Prop. 1993/94:118
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 3 § lagen (1991:1559) med före-
skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 kap.
3 §
Dom i tryckfrihetsmål och yttran-
defrihetsmål skall meddelas senast
på rättens första arbetsdag efter
det att juryns svar har överläm-
nats. Om det är nödvändigt, får
dock rätten besluta om anstånd för
att besluta och avfatta domen. An-
ståndet får vara högst en vecka.
Juryn behöver inte vara närva-
rande när domen avkunnas.
Dom i tryckfrihetsmål och yttran-
defrihetsmål skall meddelas när
juryns svar har överlämnats till
rätten eller på rättens första ar-
betsdag därefter. Om det är nöd-
vändigt med rådrum för domens
beslutande och avfattande får
rätten besluta att dom skall med-
delas vid senare tidpunkt. Om inte
synnerligt hinder möter skall do-
men meddelas senast en vecka
efter det att juryn överlämnat sitt
svar.
Juryn behöver inte vara närva-
rande när domen meddelas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
42
1 Förslag till
Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen1
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 och 13 §§ tryckfrihetsförordningen
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Prop. 1993/94:118
Bilaga 3
Föreslagen lydelse
2 kap.
12 §
Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så
snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den, som önskar
taga del därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt
uppfattas. Handling får även skrivas av, avbildas eller tagas i anspråk
för ljudöverföring. Kan handling ej tillhandahållas utan att sådan del
därav som icke får lämnas ut röjes, skall den i övriga delar göras till-
gänglig för sökanden i avskrift eller kopia.
Myndighet är icke skyldig att tillhandahålla handling på stället, om
betydande hinder möter. I fråga om upptagning som avses i 3 § första
stycket föreligger ej heller sådan skyldighet, om sökanden utan beaktan-
svärd olägenhet kan taga del av upptagningen hos närbelägen myndig-
het.
Rätten att avbilda eller ta en all-
män handling i anspråk för ljud-
överföring gäller inte handlingar
som tagits i beslag eller konfiske-
rats i mål om tryckfrihetsbrott
eller om yttrandefrihetsbrott. Ett
sådant tillhandahållande får dock
ske om ändamålet med beslaget
eller konfiskeringen inte äventyras.
13 §
Den som önskar taga del av allmän handling har även rätt att mot fest-
ställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den del den får
lämnas ut. Myndighet är dock ej skyldig att lämna ut upptagning för
automatisk databehandling i annan form än utskrift. Ej heller föreligger
skyldighet att framställa kopia av karta, ritning, bild eller annan i 3 §
första stycket avsedd upptagning än som nyss har angivits, om svårighet
möter och handlingen kan tillhandahållas på stället.
1 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1991:1500.
43
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Rätten att få avskrift eller kopia
av en handling gäller inte sådana
handlingar som avses i 12 § tredje
stycket. Ett sådant utlämnande får
dock ske om ändamålet med be-
slaget eller konfiskeringen däri-
genom inte äventyras.
Begäran att få avskrift eller kopia av allmän handling skall alltid be-
handlas skyndsamt.
Prop. 1993/94:118
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den.....
2 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)’
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)
dels att 5 kap. 6 §2 skall upphöra att gälla,
dels att 12 kap. 3 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 kap.
3 §3
Sekretess för uppgift i mål eller
ärende i domstols rättskipande
eller rättsvårdande verksamhet
upphör att gälla i målet eller
ärendet, om uppgiften förebringas
vid offentlig förhandling i samma
mål eller ärende. Detta gäller
dock inte sekretess enligt 5 kap.
<5§.
Sekretess för uppgift i mål eller
ärende i domstols
eller rättsvårdande
upphör att gälla i
rättskipande
verksamhet
målet eller
ärendet, om uppgiften förebringas
vid offentlig förhandling i samma
mål eller ärende.
1 Sekretesslagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1993:437.
3 Senaste lydelse 1993:437.
44
Förebringas sekretessbelagd uppgift som avses i första stycket vid för-
handling inom stängda dörrar, består sekretessen under den fortsatta
handläggningen, om domstolen inte förordnar annat. Sedan domstolen
har skilt målet eller ärendet ifrån sig, består sekretessen endast om
domstolen i domen eller beslutet har förordnat om det. Sådant förord-
nande skall alltid meddelas för uppgift för vilken sekretess gäller enligt
9 kap. 3 § andra stycket, om det skulle strida mot avtal som avses där
att uppgiften röjs.
Fullföljs talan i mål eller ärende vari domstol har meddelat förord-
nande om att sekretess för uppgift skall bestå, skall den högre rätten
pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig.
Prop. 1993/94:118
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den ...
45
Över Justitiekanslems rapport Offentlighetsprincipen, tillämpning vid
beslag och konfiskering med anledning av tryck- och yttrandefrihets-
brott - forslag till lagändringar (93-3343) har remissyttranden avgetts av
Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Malmö
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Riksåklagaren, Domstolsverket, Försvars-
maktens organisationsmyndighet, Kungl. biblioteket, Arkivet för Ljud
och Bild, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid
Stockholms universitet, Riksarkivet, Statens biografbyrå, Radio-
nämnden, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Domareförbund,
Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Pressens Opinionsnämnd,
Svenska Tidningsutgivareforeningen, Svenska Journalistförbundet och
TV5 Nordic Channel.
Över Justitiedepartementets promemoria Några rättegångsffågor i
tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål (93-3481) har remissyttranden av-
getts av Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslem, Svea hovrätt,
Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Sundsvall, Stock-
holms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Riksåklagaren,
Domstolsverket, Försvarsmaktens organisationsmyndighet, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Institutionen för journalis-
tik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet, Statens
biografbyrå, Radionämnden, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges
Domareförbund, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB, Pressens
Opinionsnämnd, Svenska Tidningsutgivareforeningen, Svenska Journa-
listförbundet och TV5 Nordic Channel.
Prop. 1993/94:118
Bilaga 4
46
Prop. 1993/94:118
Bilaga 5
1 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 14 § och 12 kap. 3 och 10 §§
tryckfrihetsförordningen1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
14 §
Exemplar av tryckt skrift, vilket
skäligen kan antagas äga betydelse
för utredning i tryckfrihetsmål, må
tagas i beslag. Därvid gäller vad i
2 och 3 §§, 5 § första stycket,
6 §, 7 § första stycket samt 9 § är
stadgat. I övrigt skall i tillämpliga
delar gälla vad i allmänhet är
föreskrivet om beslag.
Exemplar av tryckt skrift, vilket
skäligen kan antas äga betydelse
för utredning i tryckfrihetsmål, får
tas i beslag. Därvid gäller vad i 2
och 3 §§, 5 § första stycket, 6 §,
7 § första stycket samt 9 § är
stadgat. I övrigt skall i tillämpliga
delar gälla vad som i allmänhet är
föreskrivet om beslag. Atal skall
dock väckas inom en månad från
det att beslut om beslag meddela-
des, om inte rätten på Justitie-
kanslems framställning medger att
tiden forlångs.
12 kap.
3 §
För vaije län skall utses jurymän,
fördelade i två grupper med
sexton jurymän i första gruppen
och åtta jurymän i andra gruppen.
Jurymännen i den andra gruppen
skall vara eller ha varit nämnde-
män vid allmän domstol eller
allmän förvaltningsdomstol.
För vaije län skall utses jurymän,
fördelade i två grupper med
sexton jurymän i första gruppen
och åtta jurymän i andra gruppen.
För Stockholms lån skall dock
första gruppen omfatta tjugofyra
jurymän och andra gruppen tolv
jurymän. Jurymännen i den andra
gruppen skall vara eller ha varit
nämndemän vid allmän domstol
eller allmän förvaltningsdomstol.
1 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1991:1500.
47
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:118
Bilaga 5
10 §
Då mål vari jury skall deltaga
förekommer, skall rätten föredraga
jurymannalistan samt till behand-
ling upptaga frågan, huruvida jäv
föreligger mot någon som Jinnes
upptagen å listan. Angående jäv
mot jury man gälle vad i lag är
stadgat om domare.
Därefter skall juryn bildas av de
ojäviga jurymännen sålunda att
vardera parten äger utesluta tre
jurymän inom den första gruppen
och en inom den andra samt rätten
genom lottning bland de övriga
uttager så många till suppleanter
att sex kvarstå i den första grup-
pen och tre i den andra.
I ett mål i vilket jury skall delta,
skall rätten föredra jurymanna-
listan och behandla frågan, om det
föreligger jäv mot någon som är
upptagen på listan. Om jäv mot
juryman gäller vad som i lag är
stadgat om domare.
Därefter skall juryn bildas av de
ojäviga jurymännen på så sätt att
vardera parten får utesluta tre
jurymän inom den första gruppen
och en inom den andra samt att
rätten genom lottning bland de
övriga tar ut så många till supple-
anter att sex kvarstår i den första
gruppen och tre i den andra.
För jury i Stockholms län får
vardera parten utesluta fem jury-
män inom den första gruppen och
två inom den andra.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har Justitiekanslem be-
slutat om beslag enligt 10 kap. 14 § före ikraftträdandet skall äldre
bestämmelser tillämpas för beslaget. I mål där juryn redan bildats före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas även vid den fortsatta
handläggningen av målet.
48
Prop. 1993/94:118
2 Förslag till lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 6 § och 7 kap. 3 § yttrandefrihets-
grundlagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
6§
Den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot 1 § skall dömas
till böter eller, om omständig-
heterna är synnerligen försvåran-
de, till fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot 1 § skall dömas
till böter eller, om omständig-
heterna är synnerligen försvåran-
de, till fängelse i högst ett år. Den
som uppsåtligen eller av oaktsam-
het bryter mot vad som föreskrivs i
4 § första stycket skall dömas till
penningböter.
I lag får föreskrivas straff for den som bryter mot en föreskrift i lag
som meddelats med stöd av 4 eller 5 §.
7 kap.
3 §
Vad som sägs i 10 kap. tryck-
frihetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter på grund av tryck-
firihetsbrott skall gälla också i
fråga om beslag av filmer och
ljudupptagningar på grund av
yttrandefrihetsbrott. I stället för
10 kap. 6 § och 8 § andra stycket
gäller dock vad som föreskrivs i
andra och tredje styckena i denna
paragraf.
Vad som sägs i 10 kap. tryck-
frihetsförordningen om beslag av
tryckta skrifter på grund av tryck-
frihetsbrott skall gälla också i
fråga om beslag av filmer och
ljudupptagningar på grund av
yttrandefrihetsbrott. I stället för
10 kap. 6 § och 8 § andra stycket
gäller dock vad som föreskrivs i
andra och tredje styckena i denna
paragraf. Om den tid som avses i
10 kap. 4 § tryclfrihetsförord-
ningen med hänsyn till beslagets
omfattning eller någon annan
omständighet är otillräcklig, får
rätten på Justitiekanslems fram-
ställning medge att tiden förlängs.
Tiden får inte bestämmas längre
än vad som är oundgängligen
nödvändigt och inte förlängas med
mer än två veckor.
49
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vaije beslut om beslag skall ange det eller de avsnitt av framställ-
ningen som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast de särskilda
skivor, rullar eller andra delar av upptagningen där dessa avsnitt före-
kommer.
Bevis om att beslag har beslutats skall utan kostnad tillställas den
som beslaget verkställs hos samt den som har låtit framställa filmen
eller ljudupptagningen. Beviset skall innehålla uppgift om det eller de
avsnitt i framställningen som har föranlett beslaget.
Prop. 1993/94:118
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har beslut om beslag
meddelats före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas för
beslaget.
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrande-
frihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 och 20 §§ samt 10 kap. 3 § lagen
(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrande-
frihetsgrundlagens områden skall ha följande lydelse.
3 kap.
17 §
Beträffande program som direkt-
sänds får den som skall utse ut-
givare besluta att, i stället for
utgivaren, var och en som fram-
träder i programmet själv skall
svara för yttrandefrihetsbrott som
han begår. Den som bedriver
sändningsverksamheten skall föra
ett särskilt register över sådana
förordnanden. Ett utdrag ur regist-
ret skall genast sändas till patent-
och registreringsverket vaije gång
ett beslut har antecknats i det.
Beträffande program som direkt-
sänds får den som skall utse ut-
givare besluta att, i stället för
utgivaren, var och en som fram-
träder i programmet själv skall
svara för yttrandefrihetsbrott som
han begår. Ett sådant beslut skall
före sändningen meddelas de
berörda och antecknas i ett
särskilt register hos den som
bedriver sändningsverksamheten.
Anteckningen skall innehålla
uppgifter om namn, födelsetid och
bostadsadress för var och en som
avses med beslutet. Om inte detta
sker, är beslutet utan verkan.
Ett utdrag ur registret skall
genast sändas till Patent- och
registreringsverket vaije gång ett
beslut har antecknats i det.
50
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:118
Bilaga 5
20 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som i detta
kapitel föreskrivs om skyldighet att anteckna eller anmäla utgivare skall
dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot vad som i
detta kapitel föreskrivs om skyl-
dighet att lämna uppgift om ut-
givare eller ställföreträdare skall
dömas till penningböter.
Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot vad som i
detta kapitel föreskrivs om skyl-
dighet att lämna uppgift om ställ-
företrädare skall dömas till pen-
ningböter.
10 kap.
3 §
Dom i tryckfrihetsmål och yttran-
defrihetsmål skall meddelas senast
på rättens första arbetsdag efter
det att juryns svar har överläm-
nats. Om det är nödvändigt, får
dock rätten besluta om anstånd för
att besluta och avfatta domen.
Anståndet får vara högst en vecka.
Juryn behöver inte vara när-
varande när domen avkunnas.
Dom i tryckfrihetsmål och yttran-
defrihetsmål skall meddelas när
juryns svar har lämnats till rätten
eller på rättens första arbetsdag
därefter. Om rådrum för domens
beslutande eller avfattande är
oundgängligen nödvändigt, får
rätten besluta att domen skall
meddelas vid ett senare tillfölle.
Om inte synnerligt hinder möter
skall dock domen skriftligen av-
fattas och meddelas, inom en
vecka i brottmål då den tilltalade
är häktad och annars inom två
veckor efter det att juryn har
lämnat sitt svar. Domen skall dock
alltid vara skriftligen avfattad och
meddelad senast tre veckor efter
det att juryn lämnat sitt svar.
Juryn behöver inte vara när-
varande när domen meddelas.
När målet avgjorts skall parter-
na snarast underrättas skriftligen
om utgången i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Har ett beslut enligt 3 kap.
17 § fettats före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas för
beslutet. I mål där juryn har lämnat sitt svar till rätten före ikraftträdan-
det skall äldre bestämmelser tillämpas.
51
Lagrådets yttrande
Prop. 1993/94:118
Bilaga 6
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-12-02
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet
Bo Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 25 november 1993 (justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i tryckfrihetsförordningen, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Christina Weihe.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
52
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 december 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidsson, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Laurén
Regeringen beslutar proposition 1993/94:118 Några rättegångsfrågor i
tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål m.m.
53
gotab 45478, Stockholm 1993