Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 13 januari 1994
Prop.
1993/94:112
Bengt Vtesterberg
Anders Björck
(Försvarsdepartementet)
Propositionen innehåller förslag till ändringar i lagen (1986:644) om
disciplinförseelser av krigsmän, m.m.
Den 1 juli 1994 skall de myndigheter som för närvarande ingår i
huvudprogram 1-4 i försvarsmakten slås samman till en myndighet som
skall kallas Försvarsmakten. Vissa stödmyndigheter som i dag ingår i
huvudprogram 5 i försvarsmakten kommer fr.o.m. den 1 juli 1994 att
vara särskilda myndigheter utanför Försvarsmakten.
För krigsmän gäller enligt lagen om disciplinförseelser av krigsmän,
m.m. särskilda regler om disciplinansvar. I 21 kap. brottsbalken finns
bestämmelser om brott av krigsmän som är tillämpliga vid höjd
beredskap. Enligt dessa författningar är vid höjd beredskap all personal
som är tjänstgöringsskyldig inom försvarsmakten krigsmän. Hos de
myndigheter som i dag tillhör försvarsmakten, men som inte skall ingå
i den nya myndigheten, finns sådan tjänstgöringsskyldig personal. I den
mån denna personal inte krigsplaceras i den nya myndigheten
Försvarsmakten omfattas personalen i fortsättningen inte av
disciplinansvarssystemet eller av bestämmelserna i 21 kap. brottsbalken.
Frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan prövas i dag enligt lagen
om disciplinförseelser av krigsmän, m.m. av den myndighet vid vilken
krigsmannen tjänstgör eller har tjänstgjort senast. Disciplinärenden skall
på myndighetens vägnar avgöras av myndighetschefen eller dennes
ställföreträdare. Även efter den nya myndigheten Försvarsmaktens
inrättande är det myndigheten som skall pröva frågorna.
1 Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 112
Omorganisationen medför dock att det är nödvändigt att bestämma vilka Prop. 1993/94:112
chefer inom myndigheten på regional och lokal nivå som skall vara
berättigade att besluta i disciplinärenden. I propositionen lämnas förslag
som innebär att sådana chefer anges i lagen.
Propositionen innehåller också forslag om att det åt en kompanichef
eller motsvarande chef skall få överlämnas att besluta också om
disciplinpåföljden löneavdrag för högst tio dagar.
Vidare föreslås att Försvarsmakten eller någon annan myndighet som
handlägger disciplinärenden skall vara behörig att föra det allmännas
talan i tingsrätt och hovrätt i disciplin- och ersättningsärenden.
Propositionen innehåller också förslag till ändringar av följdkaraktär
med anledning av försvarsmaktens omorganisation.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Slutligen innehåller propositionen förslag om att en ny myndighet för
hantering av pliktpersonal skall inrättas den 1 juli 1995.
Prop. 1993/94:112
1 Förslag till riksdagsbeslut...................... 4
2 Lagtext ................................. 5
2.1 Lag om ändring i lagen (1986:644) om
disciplinförseelser av krigsmän, m.m........... 5
2.2 Förslag till
lag om ändring i lagen (1993:599) om
radiokommunikation..................... 9
3 Ärendet och dess beredning .................... 11
4 Ansvarssystemet enligt disciplinlagen, m.m...........15
5 Handläggningen i domstol...................... 19
6 Ändringar med anledning av att den nya myndigheten För-
svarsmakten inrättas .........................21
7 Möjlighet for kompanichef eller motsvarande chef att
besluta om löneavdrag........................26
8 Vem skall föra det allmännas talan i ärenden om disci-
plinansvar och ersättningsskyldighet i domstol
......................................28
9 En ny myndighet för hantering av pliktpersonal
...................................... 30
10 Specialmotivering...........................32
Bilaga 1 Överbefälhavarens promemoria 1991-09-26
.................................. 34
Bilaga 2 Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande
över Överbefälhavarens promemoria 1991-09-26
.................36
Bilaga 3 Förteckning över de remissinstanser som har avgett
yttrande över Betänkande av Åklagarutredningen -90 (SOU
1992:61) 37
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag
.................................. 38
Bilaga 5 Lagrådets yttrande......................41
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 13 januari 1994 ...............................42
1* Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 112
Prop. 1993/94:112
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1986:644) om
disciplinförseelser av krigsmän, m.m.,
lag om ändring i lagen (1993:599) om
radiokommunikation,
2. godkänner det som regeringen förordar om nedläggning av
Vämpliktsverket och Vapenfristyrelsen samt inrättande av en ny
myndighet för hantering av pliktpersonal (avsnitt 9).
Prop. 1993/94:112
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Lag om ändring i lagen (1986:644) om
disciplinförseelser av krigsmän, m.m.
Härigenom föreskrivs att 20, 21, 40, 44, 46, 47, 54 och 60 §§ lagen
(1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m. skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §
Ärenden som avses i 19 § skall
avgöras av myndighetschefen
eller, efter regeringens förord-
nande, av någon annan chef vid
myndigheten med lägst överste-
löjtnants eller kommendörkaptens
tjänstegrad.
21 §
Myndighetschefen får överlämna åt
andra chefer vid myndigheten,
dock lägst en kompanichef eller
motsvarande chef, att pröva frågor
om disciplinansvar för personal
som står under deras befäl, under
förutsättning att
Vid Försvarsmakten skall ärenden
som avses i 19 § prövas av chefen
för det förband eller den enhet av
annat slag, vid vilken krigsmannen
tjänstgör eller, om han inte längre
tjänstgör, senast har tjänstgjort,
såvida chefen har lägst överstes
eller kommendörs tjänstegrad.
Försvarsmakten får dock besluta,
att någon annan chef vid förbandet
eller enheten som har lägst
överstelöjtnants eller kommendör-
kaptens tjänstegrad får pröva
ärendena.
En chef som avses i 20 § får
överlämna åt andra chefer som
tjänstgör under honom, dock lägst
en kompanichef eller motsvarande
chef, att pröva frågor om
disciplinansvar för personal som
står under deras befäl, under
förutsättning att
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:112
1. förfarandet inte kan antas utgöra brott,
2. förseelsen har erkänts och
3. förseelsen inte bör medföra
svårare påföljd än varning eller
extratjänst eller utegångsforbud i
högst fem dagar.
40 §
Den som har omhändertagit en
krigsman skall skyndsamt anmäla
detta till den myndighet som anges
i 19 §. Har omhändertagandet inte
redan uppört, skall myndigheten
omedelbart pröva om det skall
bestå.
44 §
Alkoholdrycker eller andra berus-
ningsmedel, som påträffas hos den
som har omhändertagits på grund
av berusning, skall tas ifrån
honom. Sådan egendom skall
bevisligen förstöras, om inte
särskilda skäl talar för att
egendomen återställs efter
frigivandet. Frågan härom prövas
av den myndighet som avses i
19 §.
3. förseelsen inte bör medföra
svårare påföljd än varning,
extratjänst, löneavdrag för högst
tio dagar eller utegångsforbud i
högst fem dagar.
En kompanichef eller motsvarande
chef får dock inte ålägga löne-
avdrag tillsammans med utegångs-
förbud.
Den som har omhändertagit en
krigsman skall skyndsamt anmäla
detta till den chef som avses i
20 §. Har omhändertagandet inte
redan upphört, skall denne ome-
delbart pröva om det skall bestå.
Alkoholdrycker eller andra berus-
ningsmedel, som påträffas hos den
som har omhändertagits på grund
av berusning, skall tas ifrån
honom. Sådan egendom skall
bevisligen förstöras, om inte
särskilda skäl talar för att egen-
domen återställs efter frigivandet.
Frågan härom prövas av den chef
som avses i 20 §.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:112
Första stycket får tillämpas även i fråga om injektionssprutor och
kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen.
Detsamma gäller andra föremål, som är särkilt ägnade att användas för
missbruk eller annan befattning med narkotika.
46 §
En krigsman som har ålagts disci-
plinpåföljd av en chef som avses i
21 § får begära omprövning av
beslutet hos myndigheten. En
sådan begäran skall göras skrift-
ligen hos myndigheten inom fem
dagar från den dag då krigs-
mannen fick del av beslutet. Mot
ett sådant beslut får talan inte
föras i annan ordning.
En krigsman som har ålagts disci-
plinpåföljd av en chef som avses i
21 § får begära omprövning av
beslutet hos den chef som avses i
20 §. En sådan begäran skall
göras skriftligen hos denne inom
fem dagar från den dag då krigs-
mannen fick del av beslutet. Mot
ett sådant beslut får talan inte
föras i annan ordning.
En begäran som har kommit in för sent skall inte prövas.
Då myndigheten omprövar ett
beslut, skall bestämmelserna i 20
och 23-31 §§ tilllämpas.
47 §
I ärenden om omprövning av
beslut om extratjänst eller ute-
gångsforbud får myndigheten, om
beslutet är verkställbart, förordna
att det tills vidare inte får verk-
ställas.
Då ett ärende omprövas enligt
första stycket, skall bestämmelser-
na i 23-31 §§ tillämpas.
I ärenden om omprövning av
beslut om extratjänst eller ute-
gångsförbud får den som om-
prövar beslutet, om beslutet är
verkställbart, förordna att det tills
vidare inte får verkställas.
1** Riksdagen 1993194. 1 saml. Nr 112
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:112
54 §
I tingsrätten och hovrätten förs det
allmännas talan av allmän
åklagare.
60§
En krigsmän som har ålagts
ersättningsskyldighet av chef som
avses i 21 § får begära ompröv-
ning av beslutet hos myndigheten.
Bestämmelserna i 46 § skall där-
vid tillämpas.
I tingsrätten och hovrätten förs det
allmännas talan av den myndighet
som har meddelat beslutet.
En krigsman som har ålagts
ersättningsskyldighet av en chef
som avses i 21 § får begära om-
prövning av beslutet hos den chef
som avses i 20 §. Bestämmelserna
i 46 § skall därvid tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. För disciplin- och
ersättningsärenden som har inkommit till en tingsrätt före den 1 juli
1994 gäller dock fortfarande äldre bestämmelser.
2.2 Förslag till Prop. 1993/94:112
lag om ändring i lagen (1993:599) om radiokommunikation
Härigenom föreskrivs att 6 och 9 §§ lagen (1993:599) om
radiokommunikation skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Det krav på tillstånd som före-
skrivs i 3 § första stycket gäller
inte för försvarsmakten. Efter
hörande av överbefälhavaren
beslutar tillståndsmyndigheten om
frekvenstilldelning för försvars-
makten och de ytterligare villkor
som behövs.
Det krav på tillstånd som före-
skrivs i 3 § första stycket gäller
inte för Försvarsmakten eller
Försvarets radioanstalt. Efter
hörande av Försvarsmakten
beslutar tillståndsmyndigheten om
frekvenstilldelning för Försvars-
makten och Försvarets radio-
anstalt och om de ytterligare
villkor som behövs
Tillstånd att inneha och använda radiosändare skall på ansökan med-
delas, om
1. det kan antas att radiosändaren kommer att användas på ett sådant
sätt att annan tillåten radioanvändning i Sverige och i utlandet inte
riskerar att bli skadligt påverkad,
2. radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, är så be-
skaffad i tekniskt hänseende att den uppfyller rimliga krav på en
effektiv frekvensanvändning och på möjligheten att verka i den miljö
som den är avsedd for,
3. det kan antas att användningen inte kommer att hindra sådan radio-
kommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsikts-
bildningen,
4. radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme
som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av
befintliga och nya radioanvändningar, och
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:112
5. det kan antas att användningen
inte kommer att inkräkta på det
frekvensutrymme som behövs för
försvarsmakten.
5. det kan antas att användningen
inte kommer att inkräkta på det
frekvensutrymme som behövs för
Försvarsmakten och Försvarets
radioanstalt.
Tillstånd att inneha och använda radiosändare för sådana utsändningar
som förutsätter att sökanden eller någon annan som sökanden utför
sändningsuppdrag åt fått medgivande enligt annan lag eller enligt
bestämmelser meddelade med stöd av annan lag, får meddelas endast
om sådant medgivande föreligger.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
10
Försvarsmaktens omorganisation
Försvarsmakten har sedan länge varit uppdelad i ett stort antal myn-
digheter som i många avseenden varit självständiga under regeringen.
För närvarande består försvarsmakten i fred av mer än 100 myndig-
heter.
I delbetänkandet Försvarsmaktens ledning (SOU 1991:112) lämnade Ut-
redningen om lednings- och myndighetsorganisationen för försvaret
(LEMO) förslag om en genomgripande förändring av det militära för-
svarets myndighetsstruktur och ledningsorganisation. Förslaget innebär
att de myndigheter som for närvarande enligt förordningen (1983:276)
om verksamheten inom försvarsmakten ingår i huvudprogrammen Ar-
méförband, Marinförband, Flygvapenförband och Operativ ledning
m.m.(huvudprogram 1-4), skall slås samman till en myndighet benämnd
Försvarsmakten. Chefen för Försvarsmakten skall benämnas
överbefälhavare. Överbefälhavaren skall biträdas av ett högkvarter.
Statsmakterna beslutade i enlighet med förslaget (prop. 1991/92:102,
bet. 1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337). Den nya myndigheten För-
svarsmakten kommer att bildas den 1 juli 1994.
Vissa av de gemensamma myndigheterna som enligt nyssnämnda
förordning ingår i huvudprogrammet Gemensamma myndigheter
(huvudprogram 5) skall i fortsättningen ligga utanför Försvarsmakten
och lyda direkt under regeringen.
LEMO har fortsatt sitt arbete med att överväga hur den verksamhet som
i dag bedrivs av de myndigheter som ingår i huvudprogram 5 inom
försvarsmakten skall bedrivas i fortsättningen. I huvudprogram 5 ingår
for närvarande Försvarets sjukvårdsstyrelse, Fortifikationsförvaltningen,
Försvarets materielverk, Vämpliktssverket, Militärhögskolan och
Försvarets radioanstalt.
Försvarets sjukvårdsstyrelse skall läggas ned den 30 juni 1994. Dess
uppgifter skall övertas av olika funktioner inom Försvarsmakten (prop.
1992/93:100, bil. 5, bet. 1992/93:FöU9, rskr. 1992/93:333). Forti-
fikationsförvaltningen skall också läggas ned den 30 juni 1994.
Viss verksamhet skall i fortsättningen bedrivas hos det nybildade
Fortifikationsverket (prop. 1992/93:37, bet. 1992/93 :FiU8, rskr.
1992/93:123).
I en promemoria den 21 oktober 1993 (dnr Fo93/2400/MIL) diskuterar
LEMO det förhållande som framdeles bör gälla mellan regeringen,
Försvarsmakten och Försvarets materielverk i vad avser försvarets
materielförsörjning.
Prop. 1993/94:112
11
Vämpliktsverket utreds inte av LEMO utan har behandlats av Plikt- Prop. 1993/94:112
utredningen (Fö 1991:02). Enligt Pliktutredningens förslag (SOU
1992:139) skall Vämpliktsverkets nuvarande uppgifter tas över av en ny
myndighet, som skall kallas Totalförsvarets personalverk.
LEMO har i sitt delbetänkande Försvarets högskolor (SOU 1993:42)
föreslagit att verksamheten vid Militärhögskolan tillsammans med
verksamhet vid Försvarets förvaltningshögskola och Försvarshögskolan
skall samlas i en organisation utanför Försvarsmakten. Regeringen har
i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 5) föreslagit att
Militärhögskolan och Försvarets förvaltningshögskola slås samman den
1 juli 1994 och bildar den nya myndigheten Militärhögskolan. Vissa
frågor som gäller verksamheten hos Försvarets radioanstalt ses över i
andra sammanhang.
Bildandet av den sammanhållna försvarsmaktsmyndigheten innebär i
väsentliga avseenden nya förutsättningar i fråga om beslutsordningen i
disciplinärenden på lägre regional och lokal nivå, som vid förband och
skolor.
Den nya organisationen medför vidare att ställning måste tas till om
personalen hos de i dag gemensamma stödmyndighetema i fort-
sättningen under höjd beredskap skall vara krigsmän och omfattas av
bestämmelserna i lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän,
m.m. (disciplinlagen) och av bestämmelserna i 21 kap. brottsbalken.
I Pliktutredningens betänkande behandlas disciplinsystemet inom ramen
för ett nytt pliktsystem för totalförsvarets personalförsörjning. Med
anledning av förslagen har Utredningen om författningsreglering av
totalförsvarsplikten (UFT) lämnat delbetänkandet, Lag om totalforsvar-
splikt (SOU 1993:36), som bl.a. innehåller förslag till en ny
disciplinlag. I förslaget har beaktats de konsekvenser som inrättandet av
den nya myndigheten Försvarsmakten får for disciplinansvarssystemet.
Enligt förslaget skall i stället för myndighetschefen chefen for det
förband, den skola eller det utbildningscentrum där den disci-
plinansvarige tjänstgör pröva frågor om disciplinförseelse eller åtals-
anmälan.
Regeringen kommer i det följande att överväga vilka ändringar som
måste göras i disciplinlagen för att anpassa den till den nya myndig-
hetsstrukturen inom försvaret. I propositionen lämnas också ett förslag
till ändring i lagen (1993:599) om radiokommunikation. Även denna
ändring är föranledd av försvarsmaktens omorganisation.
Kompanichefs befogenheter
I 21 § disciplinlagen föreskrivs att myndighetschefen får överlämna åt
andra chefer vid myndigheten, dock lägst en kompanichef eller mot-
svarande chef, att pröva frågor om disciplinansvar för personal som står
12
under deras befäl, under förutsättning att förfarandet inte kan antas Prop. 1993/94:112
utgöra brott, förseelsen har erkänts och förseelsen inte bör medföra
svårare påföljd än varning eller extratjänst eller utegångsforbud i högst
fem dagar.
Överbefälhavaren har i en promemoria den 26 september 1991 (dnr
Fo91/1938/8) föreslagit att en kompanichef eller en motsvarande chef
efter delegation skall få besluta även om disciplinpåföljden löneavdrag
för högst tio dagar. I promemorian föreslås dessutom att en del av
lagens processuella bestämmelser ändras och vidare görs överväganden
om lagens tillämpningsområde. Överbefälhavaren har den 8 juni 1993
förklarat att han endast vidhåller förslaget om att låta en kompanichef
eller motsvarande chef få besluta löneavdrag. I den del promemorian
avser förslaget om utökad befogenhet for en kompanichef bör den fogas
till denna proposition som bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats.
I bilaga 2 finns en förteckning över de remissinstanser som avgett
yttranden. Yttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr
Fo91/1938/8).
Regeringen kommer i denna proposition att behandla frågan om en
kompanichef eller en motsvarande chef skall få besluta även om löne-
avdrag.
Behörighet att företräda staten vid domstol
I beslut den 31 januari 1992 (dnr 2961-91) har Riksdagens ombudsmän
(JO) anfört att frågan om behörig företrädare för staten i tvistemål om
ersättning for förlorad materiel inte uttryckligen besvaras i disciplin-
lagen och att ett behov av klarläggande kan finnas (Justitieombuds-
männens ämbetsberättelse 1992/93 s. 269). Beslutet har remitterats till
Riksåklagaren och Försvarets civilförvaltning. Remissyttrandena finns
tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Fo91 /1938/8).
Frågan har behandlats i ett betänkande av Åklagarutredningen -90 Ett
reformerat åklagarväsende, Del A (SOU 1992:61). Utredningen har
föreslagit att den myndighet som handlägger disciplinärenden skall föra
det allmännas talan vid domstol. Betänkandet har remissbehandlats och
bereds nu inom Justitiedepartementet. I bilaga 3 finns en förteckning
över de remissinstanser som avgett yttranden över frågan. Remiss-
yttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet hos Justitiedepart-
ementet (dnr 92/2972).
Med anledning av JO:s påpekande att det finns ett behov av klar-
läggande av vem som är behörig att föra statens talan i domstol i
ersättningsärenden enligt disciplinlagen tas den frågan upp i denna
proposition. Regeringen anser det lämpligt att i detta sammanhang också
- på sätt skett i Åklagarutredningens Förslag - ta upp frågan om vem
som skall föra statens talan i domstol i ärenden om disciplinansvar. Re-
geringen kommer därför i det följande att överväga om Försvarsmakten
13
och andra myndigheter som handlägger disciplinärenden skall fora det Prop. 1993/94:112
allmännas talan i tingsrätt och hovrätt i disciplin- och ersätt-
ningsärenden.
Total översyn
Överbefälhavaren har i en promemoria den 5 maj 1992 (dnr
Fo92/1061/RS) föreslagit att en total översyn görs av disciplinlagen.
Med hänsyn till att disciplinansvarssystemet behandlas i UFT:s
betänkande, som nu bereds i Försvarsdepartementet, och med beaktande
av att disciplinansvarssystemet bör behandlas samtidigt med frågan om
ett nytt pliktsystem bör en större översyn anstå tills vidare.
Ny myndighet
Regeringen tar i denna proposition även upp frågan om inrättande av en
ny myndighet för hantering av pliktpersonal samt om nedläggning av
nuvarande myndigheter på området.
Pliktutredningen föreslår att totalförsvarets försörjning med personal
bl.a. skall ske med stöd av en totalförsvarsplikt som ersätter främst den
nuvarande värnplikten, civilforsvarsplikten och den allmänna tjänste-
plikten. För hanteringen av denna pliktpersonal föreslås att en ny
central myndighet inrättas och övertar ansvar från i huvudsak Väm-
pliktsverket och Vapenfristyrelsen, vilka därefter kan läggas ned. UFT
har i sina lagförslag utgått från att en totalförsvarsplikt införs och att en
ny myndighet bildas.
Pliktutredningens förslag och UFT:s delbetänkande har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna och en samman-
fattning av remissvaren finns tillgängliga i ärendet hos Försvars-
departementet (FÖ93/183/MIL och FÖ93/1029/RS).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 december 1993 att inhämta Lagrådets
yttrande över det förslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådet föreslår i förtydligande syfte att 20 § disciplinlagen får den
lydelse som framgår av yttrandet. Lagrådet anser vidare att den i
lagrådsremissen föreslagna ändringen i fråga om beslutsmakten enligt
20 § bör föranleda följdändringar även i 44 § disciplinlagen.
Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag.
Förslaget till ändring i lagen (1993:599) om radiokommunikation är av
sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
14
Bakgrund
Före den 1 juni 1987 gällde den ordningen att särskilda straff-
bestämmelser om brott av krigsmän fanns i 21 kap. brottsbalken. I 22
kap. brottsbalken hade förts samman ansvarsbestämmelser som med
något undantag var tilllämpliga endast under krig och beredskapstill-
stånd. Vid sidan av de allmänna påföljder som kunde ådömas enligt
brottsbalken fanns disciplinstraff för krigsmän som en särskild på-
följdsform. Bestämmelser om när disciplinstraff fick användas fanns i
lagen (1973:18) om disciplinstraff for krigsmän.
De militära brottmålen behandlades vid allmän domstol och talan om
ansvar fördes av allmän åklagare. Under vissa förutsättningar kunde ett
sådant mål handläggas som ett disciplinmål. Då prövade en be-
fattningshavare vid försvarsmakten frågan om straff för brottet. På-
följden var disciplinstraff.
Den reform av det militära straffsystemet som genomfördes den 1 juni
1987 innebar en anpassning till de regler om ansvar som gällde inom
samhället i övrigt. Samtidigt infördes ett nytt disciplinansvarssystem för
värnpliktiga genom disciplinlagen.
Huvuddragen i det for försvarsmakten nu gällande disciplinansvars-
systemet kan anges på följande sätt. Den anställda militära personalen
omfattas i fredstid av samma regler som tillämpas på alla anställda inom
den offentliga förvaltningen i fråga om disciplinansvar m.m.; i lagen
(1976:600) om offentlig anställning finns regler om disciplinansvar. En
översyn av lagen har gjorts. Regeringen har med anledning härav
lämnat över en proposition till riksdagen (prop. 1993/94:65 En ändrad
lagstiftning för statsanställda m.fL). I propositionen föreslås att
bestämmelserna om disciplinansvar skall behållas i sak oförändrade.
Vad gäller den värnpliktiga personalen kan i detta sammanhang ett
arbetsrättsligt synsätt inte användas, eftersom det inte föreligger något
anställningsförhållande mellan försvarsmakten och de värnpliktiga under
den tid de fullgör sin tjänstgöring. En strävan vid utformningen av
ansvarssystemet enligt disciplinlagen var emellertid att så långt som
möjligt anpassa detta till det system som gällde for den anställda
personalen. Mot bakgrund härav är ansvarssystemet for de värnpliktiga
inte straffrättsligt utan vilar på forvaltningsrättslig grund. Huvuddelen
av de gärningar som en värnpliktig tidigare kunde göra sig skyldig till
är numera avkriminaliserade och kan inte bestraffas som brott. I väm-
pliktslagen (1941:967) infördes dock i samband med reformen en be-
stämmelse om vämpliktsbrott. Enligt denna bestämmelse bestraffas
gärningar som tidigare utgjorde lydnadsbrott, undanhållande eller rym-
ning enligt brottsbalken.
Prop. 1993/94:112
15
1*** Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 112
Disciplinlagen är tillämplig på krigsmän. Utöver de värnpliktiga är Prop. 1993/94:112
enligt 2 § disciplinlagen viss annan personal krigsmän i fred. Då riket
är i krig skall det särskilda militära disciplinansvarssystemet tillämpas
på alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten samt även på
vissa andra grupper med uppgifter inom totalförsvaret (3 § disciplin-
lagen). Om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara riket har
befunnit sig i, får regeringen enligt 4 § disciplinlagen föreskriva att den
personal som anges i 3 § skall vara krigsmän.
Särskilda straffbestämmelser om brott av krigsmän finns i 21 kap.
brottsbalken, som träder i tillämpning när riket kommer i krig (1 §
första stycket). Av 21 kap. 1 § andra stycket framgår att regeringen får
föreskriva att kapitlet skall tillämpas, om riket är i krigsfara eller om
det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig
eller av krigsfara som riket har befunnit sig i. Enligt 3 § samma kapitel
avses vid tillämpningen av kapitlet med krigsmän alla som är tjänst-
göringsskyldiga vid försvarsmakten samt vissa andra grupper med upp-
gifter inom totalförsvaret. I kapitlet föreskrivs straff för lydnadsbrott,
grovt lydnadsbrott, rymning, våld eller hot mot förman, samröre med
fienden, undergrävande av stridsviljan, försummelse av krigsförbered-
else, obehörig kapitulation, stridsförsumlighet samt tjänstebrott.
Krigsmannabegreppet
Som nyss nämnts bildar krigsmannabegreppet utgångspunkt för tillämp-
ningsområdet för disciplinlagen och 21 kap. brottsbalken. I 2 och 3 §§
disciplinlagen anges vilka som är krigsmän under fred respektive höjd
beredskap. I fred är det olika kategorier av den militära personalen som
är krigsmän. Den anställda personalen omfattas dock inte av den be-
stämmelsen. Bestämmelser om försvarsmaktens personalindelning finns
i förordningen (FFS 1983:50) om försvarsmaktens personal. I förord-
ningen anges vilka grupper som hör till den militära personalen re-
spektive till den civila personalen. I punkt 7 i 2 § disciplinlagen anges
att värnpliktiga är krigsmän under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga
enligt vämpliktslagen. I punkt 2 nämns kvinnor som utbildas enligt
lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor. Enligt punkt
3 är de som genomgår utbildning för att få militär anställning vid för-
svarsmakten krigsmän. I punkt 4 nämns hemvämsmän under den tid då
de är tjänstgöringsskyldiga. I punkt 5 anges de som genom krigsfri-
villigavtal eller annat avtal åtagit sig att frivilligt tjänstgöra i befattning
inom försvarsmaktens krigsorganisation, under den tid då de är tjänst-
göringsskyldiga. Av punkt 6 framgår slutligen att de som är anställda i
utlandsstyrkan inom försvarsmakten är krigsmän, när de tjänstgör utom-
lands. Av paragrafens utformning följer att den anställda personalen i
övrigt är undantagen från disciplinansvarssystemets tillämpning i fred.
Enligt 3 och 4 §§ disciplinlagen får krigsmannakretsen en betydligt
större omfattning under höjd beredskap. De kategorier som då blir
16
krigsmän anges i fem punkter. Enligt punkt 1 i paragrafen är under Prop. 1993/94:112
sådana förhållanden alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmak-
ten krigsmän. Detta innebär att också de som är anställda blir krigsmän
när de är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten till följd av sina
anställningsavtal. Anställd militär personal är yrkesofficerare och
reservofficerare. Av 2 § förordningen om försvarsmaktens personal
framgår dock att även personal som har civila tjänster blir militär
personal, när de med stöd av sina anställningsavtal tas i anspråk för
tjänstgöring i försvarsmaktens krigsorganisation. Krigsmän i krig är
enligt punkten 2 vidare polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga
vid försvarsmakten är skyldiga att delta i rikets försvar. I punkt 3 anges
som krigsmän i krig skyddsvakter och skyddsområdesvakter som för-
ordnats med stöd av lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga an-
läggningar m.m. I punkt 4 nämns alla som annars vistas vid avdelningar
av försvarsmakten, när avdelningarna är i falt eller verkar under lik-
nande förhållanden. Slutligen är enligt punkt 5 också medlemmar i den
organiserade motståndsrörelsen krigsmän i krig.
Vid tillämpningen av 21 kap. brottsbalken avses med krigsmän enligt 3
§ alla de som ingår i krigsmannakretsen enligt 3 § disciplinlagen.
Disciplinpåfölj derna
I 18 § disciplinlagen anges att en krigsman som uppsåtligen eller av
oaktsamhet åsidosätter vad han på grund av reglementen, instruktioner
eller förmäns order eller i övrigt skall iaktta i tjänsten skall åläggas
disciplinpåföljd för disciplinförseelse. I ringa fall skall påföljd inte
åläggas.
Disciplinpåföljderna utgörs enligt 10 § disciplinlagen av varning, extra-
tjänst, löneavdrag och utegångsforbud.
Wiming innebär enligt 11 § att den felande erinras om att han för fram-
tiden skall iaktta sina skyldigheter i tjänsten. Varning är den lindrigaste
disciplinpåföljd som kan användas.
Extratjänst innebär (12 §) att den felande vid högst fem tillfällen utöver
den vanliga tjänsten skall utföra handräckning eller någon annan sär-
skild uppgift.
Enligt 13 § får löneavdrag bestämmas för högst trettio dagar och inne-
bär avdrag på dagersättning eller motsvarande ersättning. I åtskilliga fall
kan inte något löneavdrag verkställas därför att den betalningsskyldige
t.ex. ryckt ut. I sådant fall bortfaller inte påföljden. I stället gäller att
den som har ålagts löneavdrag skall betala motsvarande belopp.
Utegångsforbud innebär enligt 14 § förbud för den som är förlagd inom
ett kasemområde, läger eller motsvarande område att under en bestämd
tid, minst sju och högst femton dagar, på fritid vistas utanför det om-
råde som är upplåtet åt en viss avdelning eller utanför en del av ett Prop. 1993/94:112
sådant område. För den som är förlagd ombord på ett fartyg skall ute-
gångsförbudet avse förbud att lämna fartyget.
Enligt 15 § får löneavdrag åläggas tillsammans med utegångsforbud, om
det krävs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten. Av regeringens
proposition 1985/86:9 om lag om disciplinförseelser av krigsmän m.m.,
s. 105 f. framgår bl.a. följande. I princip gäller att endast en påföljd
skall åläggas för en disciplinförseelse. Vid lindrigare förseelser skall i
första hand varning och extratjänst komma i fråga. Vid allvarligare
förseelser har man att välja mellan löneavdrag eller utegångsforbud. I
princip bör löneavdrag anses som en lindrigare påföljd än utegångsför-
bud. Gränserna är dock flytande och ett stort antal dagars löneavdrag
kan anses vara svårare än t.ex. sju dagars utegångsforbud. Myndig-
heterna får anses ha relativt stor frihet att i de enskilda fallen välja
mellan dessa två olika slag av disciplinpåföljder. Valet kan betingas inte
endast av förseelsens svårhetsgrad utan även av andra omständigheter,
som t.ex. lämpligheten att under vissa förhållanden inskränka rörelse-
friheten. Vid förseelser som är så allvarliga att man närmar sig det
obligatoriska straffbara området ges genom denna bestämmelse en
möjlighet att kombinera löneavdrag och utegångsforbud. Om disciplin-
förseelsen samtidigt utgör ett brott, skall åtalsanmälan göras. Detta
framgår av 16 § disciplinlagen. Åtalsanmälan behöver dock inte göras
beträffande vissa i 17 § särskilt angivna brott. Åtalsanmälan skall alltid
göras om brottet riktar sig mot någon utanför försvarsmakten, om
målsäganden har förklarat att han avser att föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet eller det finns skäl anta att påföljden för brottet
inte kommer att stanna vid böter.
Förfarandet
Då myndigheten på grund av en anmälan eller på något annat sätt fått
kännedom om att en krigsman kan antas ha gjort sig skyldig till en
disciplinförseelse, skall myndigheten inleda en utredning av disciplin-
ärendet. Detta framgår av 14 § förordningen (1987:187) om disciplin-
förseelser av krigsmän, m.m. (FDK). Utredningen leds enligt 18 § FDK
av den som har rätt att avgöra ärendet. Myndigheten skall inledningsvis
hålla ett förhör. Detta skall enligt 25 § disciplinlagen i regel vara munt-
ligt. Om särskild förhörsledare är utsedd, skall denne ha en högre
tjänstegrad än den hörde och vara lägst kompanichef eller motsvarande
chef (18 § FDK). Om det inte bedöms vara nödvändigt att hålla munt-
ligt förhör, kan det som anförts mot den anmälde överlämnas skrift-
ligen. Han skall då också uppmanas att yttra sig i saken (25 § disciplin-
lagen). Av 19 § FDK framgår att den som skall höras för en disciplin-
förseelse har rätt att anlita ombud eller biträde. Bestämmelser om detta
finns i 9 § förvaltningslagen (1986:223). Under utredningen kan
myndigheten enligt 27 § disciplinlagen begära bevisupptagning med
vittnen eller sakkunniga hos tingsrätten.
18
Vid vaije myndighet som har att handlägga disciplinärenden skall enligt Prop. 1993/94:112
22 § disciplinlagen finnas en auditör, vilken skall vara lagfaren. Audi-
törens uppgift är att biträda myndighetens chef vid handläggningen av
disciplin- och ersättningsärenden. Yttrande skall inhämtas från auditören
innan en disciplinpåföljd beslutas eller en åtalsanmälan görs. Auditörens
medverkan skall omfatta såväl själva beslutet om att ålägga en disciplin-
påföljd som skälen för beslutet. Auditören är medansvarig för de beslut
som myndigheten fattar på hans tillstyrkan (23 § disciplinlagen).
Om det behövs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten eller av
någon särskild anledning, får myndigheten i beslut om extratjänst eller
utegångsforbud förordna att beslutet skall verkställas trots att det inte
vunnit laga kraft (32 § andra stycket disciplinlagen).
En myndighets beslut om att ålägga en disciplinpåföljd kan överklagas.
Reglerna härom finns i 48 - 54 §§ disciplinlagen. Ett beslut överklagas
i allmänhet hos den tingsrätt inom vars domkrets myndigheten är lokali-
serad.
Reglerna om disciplinansvar innebär bl.a. att om en krigsman förlorar
eller skadar materiel, skall den myndighet där han tjänstgör eller har
tjänstgjort ålägga honom en disciplinpåföljd, om han har åsidosatt den
aktsamhet han skall iaktta vid handhavandet av materielen och förseel-
sen inte är ringa. Gäller det materiel som utlämnats till krigsmannen for
personligt bruk, får myndigheten också ålägga honom ersättnings-
skyldighet, om han anses skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagen
(1972:207).
Om åläggande av ersättningsskyldighet finns bestämmelser i 56 § disci-
plinlagen. En krigsman som har ålagts ersättningsskyldighet kan också
överklaga ett sådant beslut hos tingsrätten.
Handläggningen i domstol av de ärenden som överklagats regleras i 50 -
54 §§ disciplinlagen. I domstolen tillämpas lagen (1946:807) om hand-
läggning av domstolsärenden. Enligt 54 § disciplinlagen förs det all-
männas talan i tingsrätt och hovrätt av allmän åklagare. Huvuddragen
av handläggningen vid domstol är följande.
Förfarandet är vanligen skriftligt men muntligt förhör kan hållas. Tings-
rätten består vid avgörandet av saken av en lagfaren domare och tre
nämndemän. Tingsrättens avgörande sker genom ett slutligt beslut som
vinner laga kraft tre veckor efter beslutets datum. Tingsrätten får för-
ordna att det meddelade beslutet, om det är verkställbart, tills vidare
inte får verkställas. Tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätt som
är sista instans.
19
Beträffande ersättningsärendena gäller att disciplinlagens bestämmelser Prop. 1993/94:112
i tillämpliga delar skall gälla även dessa ärenden. Om krigsmannens
överklagande hos tingsrätten avser endast frågan om ersättningsskyl-
dighet, skall dock vad som gäller om rättegången i tvistemål tillämpas.
I förarbetena till disciplinlagen finns inte mycket sagt om varför man
valt den ordningen att en åklagare skall föra det allmännas talan i tings-
rätt och hovrätt. I Militäransvarskommitténs betänkande Nytt militärt
ansvarssystem (SOU 1983:2) sägs endast (s. 78) att det ligger i öppen
dag att en allmän åklagare är mera skickad som motpart än den militära
myndigheten.
Under år 1990 inkom till åklagarmyndigheterna 237 överklagade ären-
den angående disciplinansvar och ersättningsskyldighet enligt disciplin-
lagen för handläggning. Mer än hälften av myndigheterna hade inte
några sådana ärenden för handläggning. De flesta myndigheter som
redovisade inkomna ärenden hade endast ett fåtal ärenden av denna typ.
Den myndighet som redovisade det största antalet var åklagar-
myndigheten i Sollefteå som hade 42 ärenden. Under år 1990 avgjordes
enligt en inhämtad uppgift 10 000 - 14 000 ärenden angående discipli-
nansvar och ersättningsskyldighet enligt disciplinlagen inom försvars-
makten. Den alldeles övervägande delen av ärendena överklagades
således inte.
20
Prop. 1993/94:112
Regeringens förslag: En del av de myndigheter som i dag ingår i
huvudprogram 5 i försvarsmakten kommer fr.o.m. den 1 juli 1994 att
vara särskilda myndigheter utanför den nya myndigheten Försvars-
makten. Anställda hos dessa myndigheter som i krig skall vara tjänst-
göringsskyldiga i Försvarsmakten kommer även i fortsättningen att vara
krigsmän under höjd beredskap. Denna personal kommer då att om-
fattas av disciplinlagens bestämmelser och av bestämmelserna i 21 kap.
brottsbalken. Övrig anställd personal hos dessa myndigheter blir däre-
mot inte krigsmän under höjd beredskap och kommer inte längre att
omfattas av dessa bestämmelser.
Disciplinlagen ändras så att frågor om disciplinansvar eller åtals-
anmälan beträffande krigsmän, som tjänstgör eller har tjänstgjort vid
Försvarsmakten, skall prövas av chefen for det förband eller den enhet
av annat slag, vid vilken krigsmannen tjänstgör eller, om han inte
längre tjänstgör, senast har tjänstgjort, såvida chefen har lägst överstes
eller kommendörs tjänstegrad. Försvarsmakten får dock besluta att
någon annan chef vid förbandet eller enheten med lägst överstelöjtnants
eller kommendörkaptens tjänstegrad skall pröva sådana frågor.
Med anledning av att den nya myndigheten Försvarsmakten inrättas
föreslås dessutom en del följdändringar i disciplinlagen och i lagen
(1993:599) om radiokommunikation.
UFT:s förslag: Förslaget överenstämmer såvitt nu är i fråga i stort sett
med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över UFT:s
förslag i denna del har inte anfört något särskilt beträffande de frågor
som behandlas i denna proposition.
Skälen för regeringens förslag:
Krigsmannabegreppet
Som tidigare nämnts är disciplinlagen tillämplig på krigsmän. In-
rättandet av den nya myndigheten Försvarsmakten innebär inte några
förändringar med avseende på vilken personal som är krigsmän i fred.
Visserligen tjänstgör t.ex. en del värnpliktiga vid myndigheter som för
närvarande ingår i huvudprogram 5 i försvarsmakten och som kommer
att ligga utanför den nya myndigheten Försvarsmakten. De värnpliktiga
tjänstgör dock primärt hos något förband eller hos någon annan myndig-
het som efter omorganisationen kommer att ingå i Försvarsmakten och
21
lånas endast ut till en annan myndighet. De värnpliktiga är således Prop. 1993/94:112
tjänstgöringsskyldiga enligt vämpliktslagen och krigsmän enligt 2 § 1
disciplinlagen även om deras tjänstgöring är förlagd till någon annan
myndighet än Försvarsmakten. Motsvarande förhållande råder för övrigt
i vissa fall redan i dag. Således tjänstgör värnpliktig personal utanför
försvarsmakten vid t.ex. Försvarsdepartementet och Försvarshögskolan.
Disciplinansvarsfrågor beträffande dessa värnpliktiga hanteras av den
militära myndighet där de har sin primära stationering och inte av den
myndighet utanför försvarsmakten där de tjänstgör. På motsvarande sätt
bör i framtiden disciplinfrågorna för värnpliktiga som kommer att
tjänstgöra utanför Försvarsmakten vid någon av de nuvarande huvud-
program 5-myndighetema hanteras av Försvarsmakten.
I den mån verksamhet som i dag bedrivs inom huvudprogram 5 i för-
svarsmakten i fortsättningen skall bedrivas av självständiga myndigheter
utanför Försvarsmakten, innebär det däremot förändringar vad gäller
tillämpningsområdet under höjd beredskap för disciplinlagen. Krigsmän
i krig är i dag - som tidigare har sagts - bl.a. alla anställda, när de till
följd av sina anställningsavtal är tjänstgöringsskyldiga vid försvars-
makten. Detta gäller således såväl officerare som personal som har
civila tjänster. Båda dessa kategorier återfinns i dag vid de nuvarande
huvudprogram 5-myndighetema.
Även Kustbevakningens och Försvarets forskningsanstalts personal blir
enligt dagens system krigsmän i krig. Båda dessa myndigheter ingår
nämligen i krig - men inte i fred - i den nuvarande försvarsmakten och
de anställda som är tjänstgöringsskyldiga vid myndigheterna i krig blir
därför krigsmän och omfattas också då av disciplinansvarssystemet och
21 kap. brottsbalken.
LEMO har i en promemoria den 19 oktober 1993 (dnr Fo93/2376/MIL)
Vissa begrepp och organisationer övervägt i vad mån någon verksamhet
som i fortsättningen skall bedrivas vid vissa myndigheter utanför För-
svarsmakten i stället skall bedrivas av myndigheten Försvarsmakten
under höjd beredskap.
LEMO har konstaterat att Försvarets materielverk, Fortifikationsverket,
Försvarets forskningsanstalt, Försvarets radioanstalt, Vämpliktsverket
och Kustbevakningen även i krig bör finnas kvar som självständiga
myndigheter under regeringen. Däremot bör enligt LEMO vissa delar
av dessa myndigheters verksamhet efter en krigsorganisering i stället
utföras av Försvarsmakten och personer eller delar/enheter i dessa
myndigheter vid krigsorganisering ingå i Försvarsmakten.
LEMO:s förslag har remitterats till de berörda myndigheterna som inte
har haft något att erinra mot den av LEMO föreslagna ordningen.
Regeringen delar LEMO:s uppfattning att den mer operativt inriktade 22
verksamheten vid de berörda myndigheterna i krig i stället bör bedrivas
av Försvarsmakten. Det ankommer på regeringen att närmare bestämma Prop. 1993/94:112
vilken verksamhet som vid en krigsorganisering skall överföras till
Försvarsmakten.
En del av den personal som arbetar inom verksamheter som i krig skall
föras över till Försvarsmakten kommer självfallet att krigsplaceras i
Försvarsmakten och därmed också få ställning som krigsmän enligt 3 §
1 disciplinlagen och 21 kap. 3 § brottsbalken. Någon lagändring erfor-
dras således inte för att denna personal även i fortsättningen skall om-
fattas av disciplinansvarssystemet och av brottsbalkens särregler för
krigsmän under höjd beredskap.
Den personal som under höjd beredskap kommer att tjänstgöra inom
sådana verksamheter som även då skall bedrivas av de ifrågavarande
myndigheterna utanför Försvarsmakten blir däremot - om inga lagänd-
ringar görs - i allmänhet inte krigsmän och kommer inte heller att om-
fattas av disciplinansvarssystemet eller brottsbalkens bestämmelser om
brott av krigsmän. Det kan dock inte anses föreligga något behov av att
föreslå någon ändring i detta hänseende.
Att vara krigsman i krig innebär typiskt sett att man deltar i strids-
handlingar eller att man direkt understödjer dessa. Bakom tillkomsten
av vårt militära disciplinansvarssystem ligger bl.a. folkrättens krav på
ett disciplinärt ansvarssystem; for att personal skall få åtnjuta folkrätts-
ligt skydd som kombattanter måste det finnas ett sådant system. De
uppgifter som den anställda personalen som inte krigsorganiseras i För-
svarsmakten under höjd beredskap kommer att ha hos de nuvarande
huvudprogram 5-myndighetema, Kustbevakningen och Försvarets
forskningsanstalt är inte sådana som är tänkta för tillämpningen av 21
kap. brottsbalken eller av disciplinlagen. Det enda undantaget utgörs av
den personal som tas i anspråk av driftvämet vid respektive myndighet.
Driftvärnet är en del av hemvärnet, som ingår i armén. Eftersom hem-
vämsmän under tid då de är tjänstgöringsskyldiga enligt 2 § disciplin-
lagen är krigsmän, kommer dessa anställda liksom i dag att vara krigs-
män och omfattas av disciplinansvarssystemet. Disciplinansvarsfrågor
för hemvämsmän kommer självfallet att hanteras av Försvarsmakten.
Regeringen föreslår - på anförda skäl - inte någon ändring av 3 § disci-
plinlagen eller 21 kap. 3 § brottsbalken.
Beslutsfattare
Regeringen går härefter över till att behandla vilka följder myndigheten
Försvarsmaktens inrättande får för vem som skall pröva frågor om
disciplinansvar eller åtalsanmälan.
När Försvarsmakten inrättas läggs de myndigheter som ingår i huvud-
program 1-4 ner. På förslag från LEMO beslutade statsmakterna att det
i Försvarsmakten skall finnas en central ledningsorganisation som be-
23
nämns högkvarteret. På lägre regional nivå skall den taktiska ledningen Prop. 1993/94:112
i krig utövas av fördelningschefer, försvarsområdesbefalhavare, marin-
kommandochefer och flygkommandochefer. Försvarsområdes-
befalhavaren svarar, liksom hittills, for den territoriella ledningen.
Motsvarande organisation skall också finnas i fred. De huvudsakliga
uppgifterna är att genomföra krigsplanläggning, att leda produktionen
av de egna krigsförbanden på uppdrag från högkvarteret och att leda in-
gripanden mot kränkningar av svenskt territorium. Produktionsupp-
dragen riktas alltså dels internt inom myndigheten Försvarsmakten till
krigsförbandschefer, marinkommandochefer och flygkommandochefer
samt till olika skolor m.m., dels till särskilda stöd- och produktions-
myndigheter samt till andra myndigheter och foretag (prop. 1991/92-
:102 s. 42 ff.).
Frågor om disciplinansvar och åtalsanmälan prövas enligt 19 § disci-
plinlagen i dag av den myndighet där krigsmannen tjänstgör eller senast
tjänstgjort, om regeringen inte föreskriver annat. Av 20 § disciplinlagen
framgår att ärenden enligt 19 § skall avgöras av myndighetschefen eller,
efter regeringens förordnande, av någon annan chef vid myndigheten
med lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens tjänstegrad. Åt vissa
lägre chefer får överlämnas att avgöra ärenden under förutsättning att
de inte bör medföra svårare påföljd än varning, extratjänst eller ute-
gångsförbud i högst fem dagar (21 §).
Det är naturligt att man i förvaltningsrättsliga frågor som ärenden om
disciplinansvar lägger beslutanderätten hos myndigheten. Den nya
organisationen förändrar självfallet inte denna syn. Till skillnad mot i
dag kommer det däremot som huvudregel att finnas endast en rikstäck-
ande myndighet som skall pröva disciplinansvarsfrågan. I dag är det den
myndighet där krigsmannen tjänstgör eller senast har tjänstgjort som
prövar frågor om disciplinansvar. I framtiden kommer frågorna i fråga
om krigsmän som tjänstgör eller har tjänstgjort vid Försvarsmakten att
prövas av myndigheten Försvarsmakten. I vissa fåll kan det dock vara
lämpligare att någon annan myndighet har beslutanderätten i disciplin-
ärenden. Regeringen bör därför på motsvarande sätt som i dag ges
befogenhet att föreskriva undantag från huvudregeln. Särskilda regler
kan således behövas för polismän som utan att vara tjänstgörings-
skyldiga vid Försvarsmakten är skyldiga att delta i Sveriges försvar.
Denna kategori är ju enligt 3 § 2 disciplinlagen krigsmän i krig. Även
för vissa skyddsvakter (3 § 3 disciplinlagen) behövs särskilda bestäm-
melser.
Vad härefter gäller behörigheten att besluta på myndighetens vägnar kan
det konstateras att det av praktiska skäl inte går att låta ärenden om dis-
ciplinansvar hos den rikstäckande Försvarsmakten avgöras av dess
myndighetschef. Av hänsyn till rättssäkerheten för dem som lyder under
disciplinansvarssystemet bör direkt i lagen anges på vilken nivå beslut i
fråga om disciplinansvar skall fattas.
24
Handläggningen av disciplinärendena bör även i fortsättningen äga rum Prop. 1993/94:112
på de verksamhetsställen där den lokala förbandsproduktionen, t.ex.
utbildning av värnpliktiga, finns. Liksom i dag bör vidare beslutsbe-
rättigad chef i disciplinärenden ha lokal anknytning till verksamheten.
På samma sätt som i dag kommer verksamheten att bedrivas vid olika
enheter, t.ex. förband och skolor. Det är därför lämpligt att cheferna
for dessa enheter ges behörighet att pröva frågor om disciplinförseelse
eller åtalsanmälan beträffande krigsmän som tjänstgör eller har tjänst-
gjort där. Detta bör i lagen uttryckas så att disciplinärendena skall
avgöras av chefen för det förband eller den enhet av annat slag, vid
vilken krigsmannen tjänstgör eller, om han inte längre tjänstgör, senast
har tjänstgjort, såvida chefen har lägst överstes eller kommendörs
tjänstegrad. Vidare bör som i dag få bestämmas att någon annan chef
vid förbandet eller enheten av lägst överstelöjtnants eller kommendör-
kaptens tjänstegrad skall få pröva frågorna. Dock bör Försvarsmakten -
i stället för som för närvarande regeringen - få bestämma i vilken ut-
sträckning sådan delegering skall ske.
I övrigt påverkar inte omorganisationen tillämpningen av disciplinlagen
på annat sätt än att vad som i dag gäller för försvarsmakten i fortsätt-
ningen kommer att gälla för den nya myndigheten Försvarsmakten.
Dessutom krävs en del ändringar av redaktionell karaktär.
Ändring i lagen (1993:599) om radiokommunikation
Lagen om radiokommunikation innehåller bestämmelser om innehav och
användning av radioanläggningar samt om användning av radiovågor för
kommunikation, m.m. För att här i landet eller på ett svenskt fartyg
eller luftfartyg utomlands få inneha eller använda en radiosändare krävs
tillstånd enligt 3 § första stycket lagen om radiokommunikation. Krav
på tillstånd gäller i samma utsträckning för att få inneha en radiosändare
som är ofullständig eller en byggsats for tillverkning av radiosändare.
Detta krav på tillstånd gäller inte för försvarsmakten. Efter hörande av
Överbefälhavaren beslutar tillståndsmyndigheten om frekvenstilldelning
för försvarsmakten och de ytterligare villkor som behövs.
Såsom tidigare har nämnts kommer bl.a. de myndigheter som i dag
ingår i huvudprogram 1-4 i försvarsmakten att slås samman till den nya
myndigheten Försvarsmakten medan vissa av de myndigheter som i dag
ingår i huvudprogram 5 i försvarsmakten kommer att vara särskilda
myndigheter utanför Försvarsmakten. Dessa myndigheter kommer att ha
till uppgift att i olika hänseenden stödja Försvarsmakten. En av dessa
myndigheter är Försvarets radioanstalt. Även i fortsättningen finns ett
behov av att utöver den nya myndigheten Försvarsmakten undanta även
denna myndighet från lagens krav på tillstånd. Innan tillstånds-
myndigheten beslutar om frekvenstilldelning m.m. för Försvarsmakten
och Försvarets radioanstalt bör Försvarsmakten höras.
25
Tillstånd att inneha och använda radiosändare skall enligt 9 § första Prop. 1993/94:112
stycket 5 lagen om radiokommunikation meddelas, om det kan antas att
användningen inte kommer att inkräkta på det frekvensutrymme som
behövs för försvarsmakten. Även i denna bestämmelse bör Försvarets
radioanstalt tilläggas.
I lagen om radiokommunikation bör därför dels en ändring göras i 6 §
av innebörd att lagens krav på tillstånd i 3 § första stycket inte gäller
för Försvarsmakten eller Försvarets radioanstalt samt att tillståndsmynd-
igheten före beslut om frekvenstilldelning m.m. skall höra Försvars-
makten, dels en ändring göras i 9 § första stycket 5 av innebörd att till-
stånd meddelas om det inte inkräktar på frekvensutrymmet för Försvars-
makten och Försvarets radioanstalt.
Regeringens förslag: Disciplinlagen ändras så att åt en kompanichef
eller motsvarande chef får överlämnas att pröva frågor om disciplinan-
svar för personal som står under deras befäl, även om förseelsen kan
medföra löneavdrag för högst tio dagar. Löneavdraget får dock inte
utdömas tillsammans med utegångsforbud.
Promemorians förslag: Bortsett från att förslaget inte anger någon
begränsning såvitt avser möjligheten att ålägga löneavdrag tillsammans
med utegångsforbud överensstämmer det med regeringens.
Remissinstanserna: Med undantag av Sveriges centrala vämpliktsråd
har samtliga remissinstanser tillstyrkt promemorians förslag.
Föreningen Sveriges Auditörer har dock anfört att möjligheten att låta
en kompanichef eller motsvarande chef få besluta om löneavdrag i högst
tio dagar inte bör innefatta en rätt att förena denna påföljd med ute-
gångsförbud.
Vämpliktsrådet avstyrker förslaget med hänvisning till rådets principiellt
negativa inställning till delegering av beslutanderätten i disciplinfrågor.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare anförts begränsas enligt
21 § disciplinlagen de disciplinärenden som får överlämnas åt lägst
kompanichef eller motsvarande chef att handlägga bl.a. på så sätt att
förseelsen inte bör medföra svårare påföljd än varning eller extratjänst
eller utegångsforbud i högst fem dagar. Möjligheten att ålägga löneav-
drag är således utesluten från delegering. Bakgrunden härtill är
följande.
Militäransvarskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1983:2) att Prop. 1993/94:112
kompanichef även skulle kunna ålägga löneavdrag för högst tio dagar. I
propositionen begränsades beslutsbefogenheterna för kompanichef till
rätten att meddela varning och föreskriva extratjänst (prop. 1985/86:9 s.
67). Samtidigt hade i propositionen vid utformning av påföljderna ställ-
ning tagits for att utegångsforbud inte skulle omfatta tid under sju dagar
(prop. s. 61). Riksdagen beslöt emellertid på Överbefälhavarens för-
ordande att som påföljd bibehålla korta utegångsforbud (bet. 1985/-
86:JuU24 s. 49). Som en konsekvens härav vidgade riksdagen
kompanichefs beslutsbefogenhet till att avse även utegångsforbud i högst
fem dagar. Någon diskussion om att då också genomföra kommitténs
förslag om löneavdrag förekom inte. I varje fall innehåller utskottets
betänkande inget härom.
Begränsningen av beslutsbefogenheten för kompanichef har visat sig
ofta innebära problem, bl.a. vid sådan typ av tjänstgöring, exempelvis
tjänstgöring vid sjöburet förband, där utegångsforbud i praktiken inte
går att verkställa. Om förseelsen under sådan tjänstgöring är så allvarlig
att varning eller extratjänst inte utgör tillräckligt ingripande påföljd,
medan å andra sidan högst fem dagars utegångsforbud skulle räcka,
måste ärendet överlämnas till myndighetschefen for eventuellt åläggande
av löneavdrag. En utökad befogenhet för kompanichef framstår därför
som ändamålsenlig främst med hänsyn till att disciplinpåföljden kan
behöva anpassas efter förhållandena i det enskilda fallet.
Kompanichefen kan som tidigare anförts enligt nuvarande regler efter
delegation besluta om utegångsforbud i högst fem dagar. Av 36 § disci-
plinlagen framgår att en dags utegångsforbud skall anses motsvara två
dagars löneavdrag. I konsekvens härmed är det lämpligt att
kompanichefens befogenhet att meddela löneavdrag begränsas till högst
tio dagar. Begränsningen medför att de allvarligare förseelserna fort-
farande skall handläggas av vederbörande högre chef. Med beaktande
härav och då förutsättningarna for delegering till kompanichef är att
förfarandet inte kan antas utgöra brott och att förseelsen har erkänts
anser regeringen att ett genomförande av förslaget inte innebär någon
försämring av rättssäkerheten för den enskilde. Härtill kommer dels att
löneavdrag i princip är att anse som en mildare disciplinpåföljd än ett
kortvarigt utegångsforbud, dels att det alltid finns rätt att få en
kompanichefs beslut om disciplinpåföljd omprövat av den högre chefen
och att dennes beslut i sin tur alltid kan överklagas till domstol.
Enligt 23 § disciplinlagen skall yttrande inhämtas från auditör, innan en
disciplinpåföljd beslutas eller en åtalsanmälan görs. Ett sådant yttrande
behövs dock inte i ärenden som avgörs av den chef som avses i 21 §.
Ändringen får till följd att yttrande från auditör inte längre kommer att
behövas i ärenden som delegerats till en kompanichef där disciplinpå-
följden löneavdrag bestäms. Vid omprövning av beslutet enligt 46 §
disciplinlagen skall auditören alltid yttra sig. Även härigenom upprätt- 27
hålls kravet på rättssäkerhet.
Enligt 15 § disciplinlagen får - som tidigare anförts - löneavdrag be- Prop. 1993/94:112
stämmas tillsammans med utegångsforbud, om det krävs av hänsyn till
ordningen inom försvarsmakten. Med hänsyn till att bestämmelsen är
avsedd att tilllämpas vid särskilt allvarliga förseelser bör en sådan på-
följdskombination även i fortsättningen få åläggas endast av vederböran-
de högre chef. Ett ytterligare skäl att inte låta en utökad beslutsbefogen-
het för kompanichef innefatta en rätt att meddela löneavdrag tillsamm-
ans med utegångsforbud är att denne inte har tillgång till auditör.
Regeringens förslag: I tingsrätten och hovrätten skall det allmännas
talan i ärenden om disciplinansvar och ersättningsskyldighet enligt
disciplinlagen foras av Försvarsmakten eller annan myndighet som
handlägger disciplinärende enligt disciplinlagen.
Åklagarutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens (se
betänkandet, Del A, s. 241 ff).
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Göteborgs tingsrätt avstyrker förslaget
med motivering att en åklagare är bättre skickad än en "militär-
myndighet" att sköta det rättsliga förfarandet inför domstol.
Skälen för regeringens förslag: En utgångspunkt för den översyn av
åklagarrollen som Åklagarutredningen -90 gjort är att åklagarna skall
koncentrera sina insatser på sådant som kräver åklagarkompetens.
Endast om starka skäl talar for det skall åklagarväsendet handha upp-
gifter som inte har anknytning till brottsmålsförfarandet.
Ärenden om disciplinansvar och ersättningsskyldighet vilar på for-
valtningsrättslig grund och har därför inte någon naturlig koppling till
åklagarnas straffrättsliga uppgifter. Av redovisningen i det föregående
(avsnitt 5) framgår att endast en förhållandevis liten del av disciplin-
ärendena överklagas. Handläggningen av dessa ärenden kan därför
knappast kräva några mer betydande resurser av åklagarna. Som har
framhållits av Åklagarutredningen är dock i tider av resursknapphet
varje åtgärd som medför att åklagarna kan ägna sig åt sin huvuduppgift
inom brottmålsområdet av värde. Enligt regeringens mening är detta
dock inte i sig tillräckligt skäl för att ändra nuvarande ordning. Därut-
över måste självfallet krävas att dessa ärenden kan hanteras rättssäkert
och effektivt utan medverkan av åklagare. Det naturliga alternativet till
att åklagare för det allmännas talan i disciplinärendena är att denna upp-
28
gift läggs på den myndighet som beslutat i ärendet. Om detta alternativ Prop. 1993/94:112
framstår som minst lika effektivt och om kraven på ett rättssäkert för-
farande uppfylls, talar enligt regeringens mening starka skäl för att
myndigheten skall utföra det allmännas talan.
Av 2 § verksförordningen (1987:1100) framgår att varje myndighet
inom sitt verksamhetsområde företräder staten vid domstol. Detta är
huvudregeln. I 4 § förordningen (1992:511) med instruktion för För-
svarets civilförvaltning har dock hittills föreskrivits bl.a. att Försvarets
civilförvaltning skall föra statens talan vid domstol inom
verksamhetsområdet för de myndigheter som hör till
Försvarsdepartementet. I samband med att försvarsmakten
omorganiseras och Försvarets civilförvaltning läggs ned skall
Försvarsmakten och övriga myndigheter under Försvarsdepartementet
var och en inom sitt ansvarsområde föra statens talan inför domstol
(prop. 1992/93:100, bil.5, bet. 1992/93:FöU9, rskr. 1992/93:333). Den
särreglering som hittills gällt i detta hänseende för Försvars-
departementets myndigheter har upphört att gälla redan den 1 januari
1994. Mot bl.a. denna bakgrund finns det anledning att ifrågasätta om
inte Försvarsmakten bör ges talerätt i disciplinärendena.
I den nya myndigheten Försvarsmakten kommer det att finnas en jurist-
stab i högkvarteret med ett tiotal jurister. Det kan förväntas att denna
juristkompetens kommer att användas bl.a. vid utförande av myndig-
hetens talan i domstol. Härtill kommer att det rättsliga förfarandet i
disciplinärenden sker under medverkan av en auditör, som också skall
vara en kvalificerad jurist. De allra flesta av de disciplinärenden som
avgörs överklagas dessutom inte. Den största erfarenheten av denna
ärendetyp torde således finnas vid de myndigheter som i dag har att
utreda och fatta beslut i dem.
En allmän åklagare har naturligtvis en mycket större erfarenhet av att
uppträda inför rätta än vad en företrädare för Försvarsmakten har. I det
avseendet är det naturligtvis korrekt att - som Göteborgs tingsrätt -
beteckna åklagaren som mer skickad som motpart än den militära myn-
digheten. Man får dock inte glömma att en myndighet av Försvarsmakt-
ens storlek med nödvändighet kommer att vara part vid ett inte försum-
bart antal mål vid domstol.
Förfarandet i överklagade disciplinärenden vid tingsrätten är i de allra
flesta fall skriftligt. Då ett överklagat beslut inkommer till tingsrätten
infordrar denna ett yttrande från åklagaren. Denne avger därefter ett
yttrande över vad klaganden anfört mot bakgrund av vad saken rör.
Myndigheten som har beslutat om disciplinpåföljden m.m. måste enligt
regeringens mening anses lika väl skickad som åklagaren att avge ett
sådant yttrande, särskilt som myndigheten vid handläggningen av denna
typ av ärenden har biträde av kvalificerade jurister. Några rättssä-
kerhetsskäl kan enligt regeringens mening inte åberopas för att det skall 29
vara åklagaren som avger yttrandet. Tingsrätten avgör sedan saken och
dess behandling av denna är en tillräcklig garanti för ett rättssäkert Prop. 1993/94:112
förfarande. En representant för Försvarsmakten måste också anses
kapabel att kunna uppträda vid de fåtaliga muntliga förhandlingar som
förekommer i denna typ av ärenden. Saken kan inte anses mer kompli-
cerad än att en inte juristutbildad befattningshavare vid myndigheten
efter rådgivning av myndighetens jurister och auditören bör kunna klara
av detta. Om åklagares befattning med överklagandeärenden upphör och
myndigheten ges behörighet att föra det allmännas talan i dessa fall, får
också frågan om vem som skall företräda staten när överklagandet hos
tingsrätten endast avser ersättningsbeslut sin lösning.
På grund av det anförda föreslår regeringen att uppgiften att föra talan
i dessa typer av ärenden flyttas från allmän åklagare till Försvars-
makten. I den mån regeringen med stöd av 19 § har föreskrivit att
någon annan myndighet skall pröva frågor om disciplinansvar bör den
myndigheten på motsvarande sätt föra sin talan i domstol. Bestämmel-
sen i 54 § disciplinlagen bör därför ändras på så sätt att den myndighet
som har meddelat beslutet får föra det allmännas talan i tingsrätt och
hovrätt.
Regeringens förslag: En ny myndighet för hanteringen av pliktpersonal
inrättas den 1 juli 1995. Vämpliktsverket och Vapenfristyrelsen av-
vecklas vid samma tidpunkt.
Pliktutredningens och UFT:s förslag: Överensstämmer med regering-
ens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har över lag varit
positiva till förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Totalförsvarets personalförsörjning
säkerställs i dag genom bl.a. ett antal pliktlagar. I det krigsomställda
samhället kommer en stor del av befolkningen att med stöd av någon
pliktlag kallas in till tjänstgöring inom totalförsvaret.
Pliktutredningens betänkande behandlar främst principer för personal-
försörjningen inom totalförsvaret men också det framtida behovet av
personal inom totalförsvaret. Utredningen föreslår en tjänstgöringsplikt
som omfattar alla svenska medborgare och alla som är bosatta i
Sverige. Tjänstgöringsplikten benämns av utredningen totalförsvarsplikt.
Enligt förslaget skall totalförsvarsplikten bestå av värnplikt, civilplikt 30
och allmän tjänsteplikt. TotalfÖrsvarsplikten skall omfatta en skyldighet
för alla i åldern 16-70 år som är svenska medborgare eller bosatta i Prop. 1993/94:112
Sverige - män och kvinnor - att tjänstgöra inom totalförsvaret. Skyldig-
heten att tjänstgöra inom det militära försvaret föreslås emellertid endast
gälla svenska män i åldern 19-47 år. Svenska kvinnor föreslås dock få
rätt att mönstra varefter de skall kunna antas for tjänstgöring i samma
befattningar som svenska män som genomgått mönstring. Vidare före-
slås att möjligheten att fullgöra tjänstgöringsplikten såsom vapenfri skall
finnas kvar inom ramen för totalförsvarsplikten.
Pliktutredningen har föreslagit att det skall bildas en ny central statlig
myndighet, kallad Totalförsvarets personalverk, med uppgift att svara
för inskrivning och redovisning av främst pliktpersonal för både det
militära och det civila försvaret. Enligt Pliktutredningen skall myndig-
heten ge stöd åt bl.a. kommuner och myndigheter som har ansvar för
att olika verksamheter inom totalförsvaret bemannas. Myndigheten bör
enligt utredningen överta ansvar och uppgifter från Värnpliktsverket och
Vapenfristyrelsen, vilka därmed kan läggas ned. Myndigheten bör enligt
utredningen också kunna utföra en del uppgifter som rör pliktpersonal åt
myndigheter på central och regional nivå.
Myndighetens uppgifter bör enligt Pliktutredningen vara nästan uteslut-
ande av verkställande karaktär. Besluten om inriktningen av inskriv-
ningen och utbildningen bör fattas av de myndigheter inom total-
försvaret som svarar för en verksamhet i krig. Enligt utredningen bör
de viktigaste uppgifterna för den nya myndigheten vara att analysera
tillgången på pliktpersonal, utveckla metoder för urval, informera,
pröva de mönstringsskyldiga, kalla till utbildning samt registrera, redo-
visa och krigsplacera de utbildade. Myndigheten bör vidare samverka
med andra statliga myndigheter, kommuner, landsting, företag och
organisationer i frågor som gäller totalförsvarets personalförsörjning.
Utredningen föreslår också att den nya myndigheten skall behandla
ärenden som avser enskildas rätt enligt pliktförfättningama.
UFT har i sina lagförslag utgått från att en ny myndighet bildas för att
sköta de uppgifter som angetts.
De avgivna betänkandena har remissbehandlats och bereds för närvaran-
de inom regeringskansliet med sikte på att en proposition om en ny
lagstiftning om totalförsvarsplikt, efter hörande av Lagrådet, skall
kunna föreläggas riksdagen sent under våren 1994. Lagstiftningen kan
beräknas träda i kraft den 1 juli 1995. En ny myndighet bör i så fall in-
rättas vid samma tidpunkt.
Chefen för Försvarsdepartementet har med stöd av regeringens be-
myndigande den 28 oktober 1993 (dir. 1993:121) beslutat att tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att utreda hur en ny myndighet för plikt-
personal bör organiseras. Enligt direktiven skall utredaren på grundval
av Pliktutredningens och UFT:s förslag överväga hur en ny myndighet 31
för inskrivning, inkallelse, krigsplacering och hantering i övrigt av
pliktpersonal bör organiseras. Utredaren bör redovisa sitt arbete senast Prop. 1993/94:112
den 4 mars 1994.
På de skäl som utredningarna anfört anser regeringen att den föreslagna
totalförsvarsplikten bör inforas i huvudsak i enlighet med utredningarnas
forslag. För att åstadkomma detta kommer det att behövas ett
omfettande lagstiftningsarbete. Den proposition om en ny lagstiftning
om totalförsvarsplikt som regeringen avser att förelägga riksdagen
under senvåren 1994 kan inte komma att bli föremål for riksdagsbe-
handling förrän under hösten 1994. En ny lagstiftning bör dock enligt
regeringens uppfattning kunna träda i kraft den 1 juli 1995. Som ut-
redningarna föreslagit bör en ny myndighet för hantering av
pliktpersonal inrättas samtidigt med att den nya lagstiftningen träder i
kraft. För att ett arbete med att inrätta den nya myndigheten och med
att avveckla Vämpliktsverket och Vapenfristyrelsen skall kunna
påbörjas i god tid bör riksdagen redan under våren 1994 ta ställning till
dessa frågor. Om riksdagen godkänner regeringens förslag, avser
regeringen att snarast därefter tillsätta en organisationskommitté med
uppgift att organisera den nya myndigheten.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:644) om disciplinför-
seelser av krigsmän, m.m.
20 §
I bestämmelsen regleras vem som får besluta i disciplinärenden och
ärenden om åtalsanmälan såvitt avser den som tjänstgör eller har
tjänstgjort vid Försvarsmakten. Endast beträffande Försvarsmakten
behövs särregler for vem som får besluta i ärendena. Enligt förslaget är
chefen för det förband eller den enhet av annat slag, vid vilken krigs-
mannen tjänstgör eller, om han inte längre tjänstgör, senast har tjänst-
gjort, alltid behörig att besluta i dessa frågor, om chefen har lägst
överstes eller kommendörs tjänstegrad. Detta överensstämmer i huvud-
sak med vad som gäller i dag. Skillnaden är att enheterna inte längre är
självständiga myndigheter utan ingår i myndigheten Försvarsmakten.
Dessutom medför förslaget att Försvarsmakten - i stället för som i dag
regeringen - får bestämma att någon annan chef vid förbandet eller
enheten med lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens tjänstegrad
få pröva frågorna.
21 §
Bestämmelsen överensstämmer väsentligen med vad som gäller i dag.
Möjligheten att delegera beslutanderätten har dock utökats till att
omfetta även beslut om löneavdrag för högst tio dagar.
32
Förslaget till det nya tredje stycket medför att den utökade behörigheten Prop. 1993/94:112
för en kompanichef eller motsvarande chef inte innefattar rätt att på sätt
som sägs i 15 § ålägga löneavdrag tillsammans med utegångsforbud.
40, 44, 46, 47 och 60 §§
Ändringarna i dessa paragrafer är följdändringar till ändringen i 20 §.
54 §
På under avsnitt 8 anförda skäl föreslås att paragrafen ändras på så sätt
att Försvarsmakten eller - i fråga om krigsmän som inte tjänstgör eller
tjänstgjort vid Försvarsmakten - den myndighet som regeringen före-
skriver, företräder staten i tingsrätt och hovrätt i disciplin- och ersätt-
ningsärenden.
Övergångsbestämmelse
Bestämmelsen innebär att de regler som i dag gäller för vem som skall
föra det allmännas talan i disciplin- och ersättningsärenden fortfarande
skall gälla for sådana ärenden som har kommit in till en tingsrätt före
den 1 juli 1994.
33
3. Kompanichefs behörighet
Enligt 21 § LDK får myndighet överlämna åt andra chefer vid
myndigheten, dock lägst kompanichef eller motsvarande chef, att pröva
frågor om disciplinansvar för personal som står under deras befäl,
under förutsättning att
1. förfarandet inte kan antas utgöra brott,
2. förseelsen har erkänts och
3. förseelsen inte bör medföra svårare påföljd än varning eller extra-
tjänst eler utegångsforbud i högst fem dagar.
Den fråga som Överbefälhavaren vill behandla rör punkten 3. De dis-
ciplinpåföljder enligt LDK som får användas ställer ofta en myndighet
inför ett val mellan löneavdrag och utegångsforbud. Avgörande vilken
av dessa påföljder som bör väljas kan ses i två perspektiv. Det ena är
att påföljden utegångsforbud får anses vara den strängaste och därför
inte bör komma till användning annat än i de fäll det är påkallat med
hänsyn till förseelsens art. Det andra är att tjänstgöringsförhållandena
eller liknande omständigheter gör att ett utegångsforbud inte kan
verkställas. Krigsmannens utryckning kan exempelvis vara nära
förestående och frågan avser exempelvis förseelse mot materieldi-
sciplinen. I sådana fäll måste påföljden bestämmas till löneavdrag.
Särskilt i de senare fällen, när det inte varit möjligt för en kompanichef
att besluta om kortare utegångsforbud av praktiska och andra skäl, har
alternativet varit ett löneavdrag.
Beslut om löneavdrag är en kompanichef (motsv) inte behörig att fetta
utan måste i sådan situation överlämna hela ärendet till myndighetens
chef att pröva. Denna begränsning i kompanichefens möjligheter har
under de gångna åren vållat administrativa problem och uppfetts som en
byråkratisering av handläggningen.
I den undersökning som Överbefälhavaren lät företa under våren 1989
har merparten myndigheter påtalat behovet av att en kompanichef till-
läggs rätten att också få besluta om löneavdrag. I den förfrågan som
gjordes i böljan av 1991 har uppfettningen ånyo bekräftats. Något
bärande motiv mot att inte låta kompanichefen besluta om löneavdrag
har inte heller anförts i lagstiftningen.
Mot den bakgrund ställer sig Överbefälhavaren positiv till att utvidga
kompanichefers (motsv) rätt att besluta även om löneavdrag. Det bör
förslagsvis begränsas till tio löneavdrag, vilket vid en omvandling
mellan olika påföljder motsvarar fem dagars utegångsforbud. Det kan
Prop. 1993/94:112
Bilaga 1
34
noteras att vämpliktslagsutredningen (VLU) i sitt betänkande (SOU
1990:89) haft att överväga att anpassa de värnpliktigas disciplinsystem
till vad som skulle gälla för vapenfria tjänstepliktiga. I VLU:s förslag
ingår också att arbetsledare (motsv) skall tilläggas ungefär samma
befogenheter i disciplinärt avseende som kompanichefer. Förutsätt-
ningen för en arbetsledare att ålägga en vapenfri tjänstepliktig en
disciplinpåföljd föreslås vara densamma som för värnpliktiga men med
den skillnaden att han också skulle kunna besluta om tio löneavdrag.
Överbefälhavaren föreslår därför att 21 § LDK ändras så att kompani-
chef (motsv) även får besluta om påföljden löneavdrag, dock högst tio.
Prop. 1993/94:112
Bilaga 1
35
Prop. 1993/94:112
Bilaga 2
1. Riksdagens ombudsmän
2. Justitiekanslem
3. Riksåklagaren
4. Domstolsverket
5. Chefen för armén
6. Chefen for marinen
7. Chefen för flygvapnet
8. Försvarets civilförvaltning
9. Socialstyrelsen
10. Svea hovrätt
11. Kammarrätten i Sundsvall
12. Stockholms tingsrätt
13. Falu tingsrätt
14. Sveriges Centrala Vämpliktsråd
15. Föreningen Sveriges Auditörer
36
Prop. 1993/94:112
Bilaga 2
1. Riksdagens ombudsmän
2. Justitiekanslem
3. Domstolsverket
4. Riksåklagaren
5. Rikspolisstyrelsen (Polismyndigheterna i Göteborg, Malmö och
Norrköping, Polishögskolan samt Polisförbundet)
6. Överbefälhavaren
7. Försvarets civilförvaltning
8. Kustbevakningen
9. Vägverket
10. Statskontoret
11. Riksrevisonverket
12. Stockholms tingsrätt
13. Jönköpings tingsrätt
14. Göteborgs tingsrätt
15. Länsrätten i Stockholms län
16. Regionåklagarmyndigheten i Stockholm
17. Regionåklagarmyndigheten i Linköping
18. Regionåklagarmyndigheten i Jönköping
19. Regionåklagarmyndigheten i Kalmar
20. Regionåklagarmyndigheten i Gävle
21. Regionåklagarmyndigheten i Härnösand
22. Regionåklagarmyndigheten i Umeå
23. Åklagarmyndigheten i Alingsås
24. Åklagarmyndigheten i Borås
25. Åklagarmyndigheten i Danderyd
26. Åklagarmyndigheten i Handen
27. Åklagarmyndigheten i Huddinge
28. Åklagarmyndigheten i Nacka
29. Åklagarmyndigheten i Södertälje
37
Härigenom föreskrivs att 20, 21, 40, 46, 47, 54 och 60 §§ lagen
(1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m. skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:112
Bilaga 4
20 §
Ärenden som avses i 19 § skall
avgöras av myndighetschefen eller,
efter regeringens förordnande, av
någon annan chef vid myndigheten
med lägst överstelöjtnants eller
kommendörkaptens tjänstegrad.
Vid Försvarsmakten skall ärenden
som avses i 19 § avgöras av
chefen för den enhet där krigs-
mannen tjänstgör eller senast har
tjänstgjort, om chefen har lägst
överstes eller kommendörs
tjänstegrad eller, efter Försvars-
maktens bestämmande, av någon
annan chef vid samma enhet med
lägst överstelöjtnants eller
kommendörkaptens tjänstegrad.
21 §
Myndighetschefen får överlämna åt
andra chefer vid myndigheten,
dock lägst en kompanichef eller
motsvarande chef, att pröva frågor
om disciplinansvar för personal
som står under deras befäl, under
förutsättning att
En chef som avses i 20 § får
överlämna åt andra chefer som
tjänstgör under honom, dock lägst
en kompanichef eller motsvarande
chef, att pröva frågor om disci-
plinansvar för personal som står
under deras befäl, under förut-
sättning att
38
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:112
Bilaga 4
1. förfarandet inte kan antas utgöra brott,
2. förseelsen har erkänts och
3. förseelsen inte bör medföra
svårare påföljd än varning eller
extratjänst eller utegångsforbud i
högst fem dagar.
40 §
Den som har omhändertagit en
krigsman skall skyndsamt anmäla
detta till den myndighet som anges
i 19 §. Har omhändertagandet inte
redan uppört, skall myndigheten
omedelbart pröva om det skall
bestå.
46 §
En krigsman som har ålagts
disciplinpåföljd av en chef som
avses i 21 § får begära ompröv-
ning av beslutet hos myndigheten.
En sådan begäran skall göras
skriftligen hos myndigheten inom
fem dagar från den dag då krigs-
mannen fick del av beslutet. Mot
ett sådant beslut får talan inte
föras i annan ordning.
3. förseelsen inte bör medföra
svårare påföljd än varning, extra-
tjänst, löneavdrag för högst tio
dagar eller utegångsforbud i högst
fem dagar.
En kompanichef eller motsvarande
chef för dock inte ålägga löneav-
drag tillsammans med utegångs-
förbud.
Den som har omhändertagit en
krigsman skall skyndsamt anmäla
detta till den chef som avses i
20 §. Har omhändertagandet inte
redan upphört, skall denne ome-
delbart pröva om det skall bestå.
En krigsman som har ålagts
disciplinpåföljd av en chef som
avses i 21 § får begära
omprövning av beslutet hos den
chef som avses i 20 §. En sådan
begäran skall göras skriftligen
hos denne inom fem dagar från
den dag då krigsmannen fick del
av beslutet. Mot ett sådan beslut
får talan inte föras i annan
ordning.
39
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1993/94:112
Bilaga 4
En begäran som har kommit in för sent skall inte prövas.
Dä myndigheten omprövar ett
beslut, skall bestämmelserna i 20
och 23-31 §§ tilllämpas.
47 §
I ärenden om omprövning av
beslut om extratjänst eller ute-
gångsförbud får myndigheten, om
beslutet är verkställbart, förordna
att det tills vidare inte får verk-
ställas.
54 §
I tingsrätten och hovrätten fors det
allmännas talan av allmän
åklagare.
60 §
En krigsmän som har ålagts
ersättningsskyldighet av chef som
avses i 21 § får begära ompröv-
ning av beslutet hos myndigheten.
Bestämmelserna i 46 § skall
därvid tillämpas.
Dä ett ärende omprövas enligt
första stycket, skall bestämmel-
serna i 23-31 §§ tillämpas.
I ärenden om omprövning av
beslut om extratjänst eller ute-
gångsförbud får den som om-
prövar beslutet, om beslutet är
verkställbart, förordna att det tills
vidare inte får verkställas.
I tingsrätten och hovrätten förs det
allmännas talan av den myndighet
som har meddelat beslutet.
En krigsman som har ålagts
ersättningsskyldighet av en chef
som avses i 21 § får begära om-
prövning av beslutet hos en chef
som avses i 20 §. Bestämmelserna
i 46 § skall därvid tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. För disciplin- och
ersättningsärenden som har inkommit till en tingsrätt före den 1 juli
1994 gäller dock fortfarande äldre bestämmelser.
40
Prop. 1993/94:112
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1993-12-16
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo
Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt en lagrådsremiss den 2 december 1993 (försvarsdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän,
m.m.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Thomas
Johansson.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet-
I förtydligande syfte föreslår Lagrådet att 20 § får följande lydelse.
"Vid Försvarsmakten skall ärenden som avses i 19 § prövas av chefen
för det förband eller den enhet av annat slag, vid vilken krigsmannen
tjänstgör eller, om han inte längre tjänstgör, senast har tjänstgjort,
såvida chefen har lägst överstes eller kommendörs tjänstegrad. För-
svarsmakten får dock besluta, att någon annan chef vid förbandet eller
enheten som har lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens tjänste-
grad får pröva ärendena."
Den i remissen föreslagna ändringen i fråga om beslutsmakten enligt
20 § bör föranleda följdändringar även i 44 §.
41
Prop. 1993/94:112
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 januari 1994.
Närvarande: B. Westerberg, ordförande, och statsråden Friggebo,
Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Könberg,
Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Björck
Regeringen beslutar proposition 1993/94:112 Disciplinförseelser av
krigsmän m.m.
42
gotab 45563, Stockholm 1994