Det svenska samhället har under många decennier varit
mycket beroende av utvecklingen i vår omvärld. De starka
förändringar som nu sker där kommer att påverka oss
snabbare och mer djupgående än någonsin tidigare. Hur vi
kommer att möte dessa blir avgörande för möjligheterna att
utveckla välfärd, fördjupa demokratin och skapa
meningsfulla och utvecklande arbeten åt alla.
Internationaliseringen av ekonomin och integrationen i
Europa blir alltmer bestämmande för investeringar och
arbetstillfällen i vårt land. Det internationella kapitalet,
däribland det svenska, söker sig till länder och regioner som
erbjuder de mest gynnsamma förutsättningarna. Den
viktigaste faktorn för lokalisering för de mer utvecklade
delarna av varu- och tjänsteproduktion är arbetskraftens
kompetens. Detta gäller internationellt, men även inom
vårt land.
Det kraftiga fallet av den svenska kronan när vi
tvingades överge den fasta växelkursen har för en tid givit
svenskt näringsliv betydande konkurrensfördelar på
världmarknaden. I ett längre perspektiv kommer
näringslivet dock att åter få känna av den hårdnande
konkurrensen. I många delar av världen utvecklas nu en
produktion av allt högre kunskapsinnehåll, men till
kostnader som är lägre än i Sverige. Den hårdnande
konkurrensen i slutet av 80-talet har lett till att många
industrijobb slagits ut och många rutinjobb försvunnit.
Den stora tillväxten av ny, ofta vetenskapsbaserad,
kunskap utnyttjas allt snabbare i produkter och
produktionsprocesser. Den samlade vetenskapliga
kunskapen inom många ämnesområden fördubblas inom
10--15 år. Det påstås att nära 90 % av alla forskare som
funnits är verksamma idag. Redan nu finns mycket kunskap
lagrad som ännu ej nyttiggjorts i produktion av varor eller
tjänster. De som bäst kan tillgodogöra sig de nya
kunskaperna och den nya tekniken får stora fördelar.
Kraven från kunder och medborgare blir alltmer
komplexa och kvalitetsmedvetna. Det ökar fordringarna på
kunskapsinnehållet i varor och tjänster från företag och
förvaltningar.
Den nödvändiga omställningen av vårt sätt att leva och
arbeta till vad miljön tål och till en hushållning av energi och
naturresurser kommer att kräva tillgång till ny kunskap och
ny teknik. Ny kunskap måste också tas fram och omvandlas
till nya produkter för att vi ska kunna ge våra bidrag i
kampen mot de globala orättvisorna.
Den skärpta internationella konkurrensen och
massarbetslösheten även i många högt utvecklade
industriländer har lett till ett starkt ökat intresse för
arbetskraftens kunskap och kompetens på alla nivåer. I
många OECD-länder talar man nu om nödvändigheten av
att öka andelen med högre utbildning från i dag 10--15 %
till nivåer på 30--50 % av arbetskraften.
Kvinnor och män med kunskaper, färdigheter,
samarbetsförmåga och ansvarskänsla har byggt vårt
välfärdssamhälle. Men inför de stora svårigheter som under
de senaste åren drabbat oss genom massarbetslöshet, social
nedrustning och orättvisor kan vi inte slå oss till ro med den
kompetens vi gemensamt besitter. För att ta oss igenom
dem måste vi ytterligare öka vår samlade kompetens. Det
måste ske i alla delar av arbetsliv och samhälle. Ett
nationellt kompetenslyft måste åstadkommas.
Men för att nå framgång i detta får inga lämnas utanför.
Att som nyliberaler förespråkar bygga ett framtida samhälle
genom att satsa på en redan välutbildad elit och vidgade
klyftor är inte en väg att möta framtiden.
Sådana tankar genomsyrade en rapport presenterad
under hösten 1993 kallad Agenda 2 000 -- Kunskap och
kompetens för nästa århundrade. Där utvecklar
utbildningsministern sitt tänkande inom detta område.
Rapporten har utgjort en ram för det fortsatta arbetet med
att möta de långsiktiga kompetensutmaningar som det
svenska samhället står inför.
Den analys som där presenterades är mycket ytlig och
rapporten har närmast karaktären av en moderat pamflett.
Den strukturomvandling vi står inför i västvärlden påstås
delvis och särskilt för Sverige ha sin grund ''i en för stor
offentlig sektors snedvridande skatteuttag och konkurrens-
samt rörlighetshämmande regleringar''. Vissa påstådda
brister vad gäller utbildning i arbetskraften förklaras av
utbildningsminstern bl.a. bero på ''att det funnits en officiell
syn på kunskaper de senaste 30 åren som snarast
nedvärderat än understrukit dessas betydelse''.
LAS och MBL påstås direkt premiera orörlighet, vilket
därmed hindrar individens möjligheter till såväl
kompetensutveckling som bättre lönevillkor. Beskattningen
av bostadsbyten görs till ett annat skäl som förhindrar
kompetensutveckling liksom det offentliga
socialförsäkringssystemet. Synen på utbildningens värde för
den enskilde reduceras till en fråga om hur mycket högre
lön som blir resultatet av kompetenshöjning.
Den enda utbildning som förefaller intressera
utbildningsministern är högskoleutbildning och former för
kompetensutveckling för dem som ''inte först och främst har
behov av den mera standardiserade och elementära
vuxenutbildning som via skattsedeln erbjuds till andra
grupper''.
Rapporten illustrerar väl den syn som tidigare från
regeringen kommit till uttryck när den i
budgetpropositionerna 1992 och 1993 kraftigt prioriterade
ned folkbildning och kommunal vuxenutbildning.
För att ytterligare tydliggöra de nya villkor som präglar
världsekonomin och de tankar som kan ligga bakom
utbildningsministerns ställningstaganden väljer vi att återge
ett citat ur en amerikansk bok, ''The Work of Nations'',
skriven av Robert Reich, nu arbetsminister i den nya
regeringen.
Så här skriver han:
Vi genomlever en omvandling som kommer att på ett
avgörande sätt förändra ekonomin och politiken under det
kommande decenniet. Det kommer inte att finnas några
nationella produkter eller teknologier, inga nationella
företag och inga nationella branscher. Det kommer inte ens
att finnas några nationella ekonomier, i varje fall inte med
den mening som vi nu lägger in i begreppet. Det enda som
kommer att ha sina rötter inom en nations gränser i
framtiden kommer att vara de människor som utgör denna
nation.
Varje lands viktigaste politiska uppgift blir att försöka
klara av de starka centrifugalkrafterna i den globala
ekonomin som försöker slita sönder de band som förenar
dess medborgare och omfördela resurser till de välutbildade
och starka från dem som är svagare. När gränser blir alltmer
meningslösa i ekonomiskt avseende blir de medborgare som
befinner sig i den bästa positionen för att utnyttja
världsmarknaden frestade att överge sina nationella
förpliktelser och därmed lämna sina mindre gynnade
landsmän i sticket.
Vi delar den uppfattning som Reich ger utryck för.
1.2 Utbildningsnivån kraftigt höjd, men ändå otillräcklig
Den svenska arbetskraften har aldrig varit så välutbildad
som idag. Under de senaste 20 åren har dramatiska
förbättringar skett. Utbyggnaden av gymnasieskolan och
vuxenutbildningen har även lett till att utbildningsnivån
idag är högre hos kvinnor än hos män.
Men trots stora utbildningssatsningar finns det, i t ex
åldersgruppen 25 -- 50 år, nära 700 000 människor som har
högst grundskoleutbildning. Det finns över 1 700 000
medborgare i den åldersgruppen som har högst tvåårig
gymnasieskola, människor med 15 -- 40 år kvar i arbetslivet,
merparten av dem med otillräckliga kunskaper i svenska,
matematik, engelska och samhällskunskap i förhållande till
kraven på arbetsmarknaden. Alla dessa har en utbildning
som är kortare än den som nu erbjuds samtliga ungdomar,
den treåriga reformerade gymnasieskolan.
Internationell statistik visar att vi i jämförelse med flera
av våra viktigaste konkurrentländer inte har en formell
utbildningsnivå inom t.ex. tillverkningsindustrin som ger
oss konkurrensfördelar. Där har vi för många anställda med
kort utbildning och för få med högskoleutbildning.
Tillförseln av ny kunskap till arbetsmarknaden genom
nyutbildade ungdomar motsvarar inte mer än 2--3 % av
förnyelsen. Denna påverkas dock negativt av att
ungdomskullarna minskar under innevarande årtionde från
i början av 90-talet 120 000 till ca 100 000 vid sekelskiftet,
men även av att många välutbildade ungdomars kompetens
inte tas tillvara.
Den katastrofala situationen på arbetsmarknaden idag
måste ingå vid bedömningen av kompetensutveckling och
kompetensbehov. I dag står 600 000 arbetslösa utanför den
ordinarie arbetsmarknaden. Av dem är över 400 000 öppet
arbetslösa.
Mer än 300 000 av de arbetslösa har gymnasial utbildning
och 50 000 eftergymnasial. Den relativa arbetslösheten för
dessa grupper är ca 14 % respektive 5 %. 5 000
civilingenjörer är bland de arbetslösa.
Det räcker således inte med att enbart höja de enskilda
individernas kompetens. Det krävs stora förändringar inom
näringsliv och gemensam sektor för att en höjd kompetens
skall kunna efterfrågas och därmed nyttiggöras. Det är
samspelet mellan näringspolitik, dvs en politik för ökat
kunskapsinnehåll i produktionen och löntagarnas
kompetens som skapar konkurrenskraft. Den långsiktigt
viktigaste åtgärden är dock att höja kompetensen i den
svenska arbetskraften, och det är nu hög tid att sätta in
kraftfulla åtgärder som omfattar alla i arbetskraften.
1.3 Höjd kompetens genom livslångt lärande
Den framtida arbetsmarknaden kommer att bestå av
arbetsuppgifter av de mest skilda slag. Men för att uppnå
full syssselsättning med lönenivåer som gör det möjligt att
behålla och vidareutveckla välfärdssamhället måste
tyngdpunkten i produktion förflyttas i riktning mot varor
och tjänster med högt kunskapsinnehåll. Att närmare
förutse kompetensbehoven för denna arbetsmarknad är en
mycket svår uppgift. En generell höjning är därför den
viktigaste åtgärden idag.
Kompetens innebär långt mer än kunskap. Det handlar
om hur man agerar i en given situation, ställd inför ett visst
problem. Förutom att känna till fakta och ha kunskap om
metoder krävs även färdigheter, dvs kunskap om hur man i
praktiken bör handla. Kompetens handlar också om
motivation, vilja att ta ansvar och förmåga att kommunicera
och skapa meningsfulla relationer till andra människor.
Skolan och hela utbildningssystemet måste lägga
grunden till och ge lust till ett livslångt lärande genom goda
kunskaper som fördjupas och breddas till alltmer
djupgående generella kompetenser ju högre upp i
utbildningssystemet man kommer. Varje nivå tar sin del av
ansvaret för helheten. Misslyckanden på en nivå får
konsekvenser för nästa.
Samhället måste även aktivt ta ansvar för att
medborgarna verkligen på bästa sätt tar i anspråk den
utbildning som erbjuds. Det gäller att förhindra att den
snabba samhällsomvandlingen leder till framväxten av en
lågutbildad fattigklass som får nöja sig med att slåss om
okvalificerade jobb, samtidigt som existerande
utbildningsklyftor överbryggas.
Men utbildning ska självfallet inte begränsas till
arbetsmarknadens behov eller den enskildes behov i
arbetslivet. Utbildning är också ett värde i sig för den
enskildes möjligheter att leva ett rikt liv, att ta ansvar för
barn och ungdomar, att ta aktiv del i kultur- och
föreningsliv, att besöka andra länder och folk, att delta i
politiskt och fackligt arbete och för möjlighet till kritiska
och självständiga ställningstaganden.
Framtidens arbetsmarknad kräver mer av kreativitet och
förändringsbenägenhet, förmåga att arbeta tillsammans och
lösa problem, goda kunskaper i svenska, matematik och
engelska, men även hur man finner, anpassar och använder
ny kunskap. För de flesta krävs det kunskaper i data och
ytterligare minst ett främmande språk.
Stöd för att åstadkomma ett kompetenslyft måste också
ges av det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs
inom högskolan och andra organ med inriktning på
arbetslivets utveckling och kompetenshöjning. Särskild
uppmärksamhet bör här riktas mot vuxnas lärande i
arbetslivet. Inom den pedagogiska forskningen är detta idag
ett alltför försummat område. Även forskning om
folkbildning och vuxenutbildning bör stärkas.
Utformningen av arbetslivet kommer att vara avgörande
för kompetensutvecklingen. Det är därför en självklar
uppgift för arbetsgivare i näringsliv och gemensam sektor
att tillsammans med de fackliga organisationerna förändra
arbetslivet så att alla löntagare genom lärande i arbetslivet
får del i en kompetensutveckling. Detta kräver förändringar
i arbetsorganisationen och rättvis fördelning av
personalutbildningen. En höjd kompetens hos löntagare
och företagare kommer i sig att vara en viktig drivkraft till
förändring.
1.4 Kompetensutveckling skall överbrygga
utbildningsklyftor
Den enskilde individen måste ta en betydande del av
ansvaret för sin egen kompetensutveckling. Ingen
utveckling kan äga rum genom utbildning eller arbetsliv
utan dennes engagemang, ansträngningar och satsning av
tid.
Däremot är det inte rimligt att som många debattörer
med anknytning till näringslivet i dag förespråkar låta
ansvaret nästan uteslutande vila på den enskilde.
Detta skulle med säkerhet bidra till att befästa och
fördjupa utbildningsklyftorna. Den under hösten
publicerade utredningen ''Ursprung och utbildning'' visar
hur starkt föräldrarnas utbildningsbakgrund och
klasstillhörighet styr utbildningsvalet. Av barn till högre
tjänstemän fortsätter ca 55 % till högskolestudier men
endast 13 % av barnen till vad som benämns okvalificerade
arbetare. De som kommer från ekonomiskt och
utbildningsmässigt privilegierade miljöer kommer med
säkerhet att i högre grad än andra inse fördelarna med att
satsa på den egna kompetensutvecklingen samtidigt som de
har de största förutsättningarna att gå iland med en sådan
satsning. Det kan aldrig ligga i ett civiliserat samhälles
intresse att på detta sätt befästa klass- och
utbildningsklyftor.
1.5 Utbildning ska löna sig
Utbildning och personlig ansträngning att satsa på
kompetensutveckling skall löna sig. Det ger ett rikare liv,
ökat innehåll i jobbet, större inflytande över arbetet lika väl
som ökad lön.
Att utbildning i allmänhet lönar sig lönemässigt framgår
med stor tydlighet av aktuell löneinkomststatistik för 1993.
En heltids- och helårsarbetande kvinnlig och manlig LO-
medlem tjänade i genomsnitt 151 000 respektive 182 000
kronor. Motsvarande för TCO-medlemmar var 181 000
respektive 245 000 kronor, och för medlemmar i SACO 238
000 respektive 307 000 kronor. Att även forskarutbildning i
allmänhet lönar sig framgår av statistik från 1990 där
forskarutbildade i genomsnitt hade en årsinkomst
(medianinkomst) som med över 20 % översteg den inkomst
de med minst tre års eftergymnasial utbildning hade. Det
finns ingen anledning att överbetona lönens betydelse.
Inställningen bland de flesta unga idag är att man
värdesätter många andra faktorer i arbetslivet högre än
lönen.
1.6 Goda förutsättningar för vuxenutbildning
I många industriländer uppmärksammas nu behovet av
livslångt lärande. Av OECD ses Sverige som ett
föregångsland då inget annat land så starkt betonat just
vuxenutbildningen. Det ger oss goda förutsättningar att
möta utbildningsbehoven hos dem som nu befinner på
arbetsmarknaden.
Den goda utbildning som den unga generationen får
genom förstärkningen av gymnasieskolan betraktas nu i
arbetslivet som en nödvändig grundutbildning. Om inte de
vuxna får del i denna utbildningssatsning kommer
existerande utbildnings- och kunskapklyftor att fördjupas.
Den ojämlika fördelningen av personalutbildning bidrar
redan till att klyftorna fördjupas. Om inte möjligheterna till
utbildning och kompetensutveckling blir mer rättvist
fördelade kommer det att leda till en stor utslagning av de
mest kortutbildade.
Även om utbildning i nära anslutning till
arbetsuppgifterna troligen är en av de mest effektiva
formerna för utbildning kan den inte begänsas till det snäva
yrkesperspektivet. Vuxenutbildning skall även stärka
medborgarnas möjligheter att delta i ett socialt, kulturellt
och politiskt liv och bidra till att överbrygga utbildnings- och
klassklyftor.
Vuxenutbildning måste finnas i många olika former som
passar människors skilda erfarenheter och förutsättningar.
Huvuddelen av den samhällsfinansierade
vuxenutbildningen skall vara jämlikhetsskapande och i
första hand erbjudas dem med störst behov. Denna uppgift
är särskilt viktig i en tid då utbildning riskerar att bli en kraft
som segregerar samhället.
2. Kompetensutveckling för alla 2.1
Åtgärder på arbetsplatserna
Alla anställda måste få del i en nödvändig
kompetensutveckling. Därför bör minst 2 % av arbetstiden
användas för detta inom företag och förvaltningar. Denna
skall fördelas av parterna gemensamt.
Kompetensutvecklingen av anställda bör ta sin
utgångspunkt i den reguljära verksamheten på
arbetsplatsen. Förändringar i arbetsinnehåll och
organisation skall ge möjlighet till lärande och skapa behov
av ökade kvalifikationer. Dessa fylls sedan genom en
utveckling av de anställdas kompetens. Samtidigt måste
redan befintlig kompetens mycket bättre tas till vara. Ett av
problemen här är att t.ex. industrin i alltför liten grad
anställer forskarutbildade.
I en organisation som ställer höga men uppnåeliga krav
kommer en kvalificerad kompetensutveckling att äga rum.
Detta är avgörande för den framtida konkurrenskraften.
Det är viktigt att kompetensutveckling sker under ledning
av partsgemensamma grupper för att även tillförsäkra de
kortutbildade deras berättigade del av de
utvecklingsresurser som satsas, ty i dag står många utan
möjlighet till fortlöpande kompetensutveckling.
De lokala parterna bör göra en gemensam plan för
kompetensutveckling, som kan bygga på centralt
överenskomna principer. En sådan bör innehålla
följande:En gemensam inventering/kartläggning av såväl
de anställdas som företagets behov av ny kompetens på kort
och längre sikt. En beskrivning skall finnas om hur
arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall förändras och
hur behovet av utbildning skall tillgodoses. En plan skall
finnas för vad som särskilt måste göras för att öka och
tillvarata kvinnliga anställdas kompetens och vad som
behövs i form av kompetensutveckling för att bryta
könssegregeringen av arbetsuppgifter på arbetsplatsen.
Det skall framgå av planen hur olika grupper av anställda
skall få del av kompetensutvecklingen.
Personalutbildning är mycket ojämnt fördelad över
personalkategorierna. De som redan har god utbildning är
i allmänhet de som arbetsgivaren i första hand satsar på.
Denna ojämna fördelning bidrar starkt till att fördjupa
utbildningsklyftorna eftersom personalutbildning är den
mest omfattande delen av utbildning för vuxna. Under
våren 1992 beräknas nära 1,5 miljoner, dvs. en tredjedel av
arbetskraften, delta i personalutbildning.
Den sneda fördelningen visas av att av LO:s medlemmar
29,8 procent fick någon form av personalutbildning under
1992. För TCO och SACO:s medlemmar var andelen 49,8
procent respektive 56,6 procent. Under första halvåret 1993
fick 83 procent av Metalls medlemmar inte någon
personalutbildning alls. Endast cirka 2 procent fick en
utbildning som översteg sex dagar. Ett annat stort problem
är att personalutbildning totalt sett minskat med 47 procent
under perioden 1990 till 1993.
Det finns ett stort och varierat behov av utbildning bland
de anställda. I vårt land liksom i andra högt utvecklade
industriländer finns många i arbetskraften som har läs- och
skrivsvårigheter. Det gäller inte bara invandrargrupper utan
även många infödda svenskar. De måste uppmuntras att
utnyttja sin lagenliga rätt att få utbildning t.o.m.
grundskolans nivå. Det finns fortfarande 850 000 vuxna i
yrkesverksam ålder som inte har en formell utbildning som
når upp till den nivå grundskolan skall ge. I förhållande till
de krav arbetslivet ställer bedöms cirka 1,5 miljoner
löntagare ha otillräckliga kunskaper i svenska, matematik,
engelska och samhällskunskap.
Många kvinnor har avstått från utbildning för att ta
ansvar för familj och barn. De är i behov av utbildning,
liksom många som finns i yrken med snabb
kunskapsutveckling. Många önskar komplettera sina
kunskaper för att söka sig in på nya arbetsområden. Ett
stort antal skickliga arbetare har behov av fortbildning vid
en yrkesteknisk högskola. Många tjänstemän och bland
dem många med högskoleutbildning har behov av att
utveckla sin kompetens för att klara nya mer krävande
arbetsuppgifter.
Många invandrare har god yrkeserfarenhet eller bra
utbildning från sina hemländer. För att deras kunskaper
skall kunna tas tillvara måste personalutbildning erbjudas
dem anpassad till deras speciella situation. Invandrarnas
utbildningsbehov kommer vi att ta upp i samband med
behandlingen av regeringens aviserade proposition om
svenska för invandrare.
Även om kvinnor som grupp idag har en formell
utbildning som överstiger männens är kvinnorna
missgynnade inom personalutbildningen, speciellt inom
näringslivet. Därför bör i jämställdhetsarbetet fördelning av
personalutbildning ägnas särskild uppmärksamhet.
2.2 Lärande för småföretagare
Som vi tidigare framhållit är möjligheterna till utbildning
av personal i småföretagen av olika skäl förenat med större
svårigheter än vad som gäller i storföretagen. Detta bör
särskilt uppmärksammas. Men för viljan och förmågan att
understödja en kompetensutveckling i småföretagen är
småföretagarens egna möjligheter till en sådan utveckling
av avgörande betydelse.
I dag förekommer vid våra högskolor utbildningar helt
inriktade på kompetens för att driva små företag. En del av
dessa kan uppvisa mycket goda resultat av utbildningen.
Den förstärkning som högskolan fått under senare år bör
avsevärt ha ökat förutsättningarna för att anpassa
utbildning till småföretagarnas behov. Den ekonomiska
integrationen i Västeuropa ställer betydligt större krav på
kunskaper i språk, marknadsföring, teknik och om
kulturella förhållanden.
Vi anser att samhällets utbildningsanordnare på ett helt
annat sätt än tidigare måste uppmärksamma
småföretagarnas utbildningsbehov och erbjuda dem ett
utbud anpassat efter deras förutsättningar. Det program för
att stärka de små och medelstora företagens möjligheter att
komma ut på Europamarknaden som vi föreslagit riksdagen
i en annan motion bör utformas så att det uppmuntrar till
kompetensutveckling av småföretagarna.
Bland arbetsmarknadspolitiska åtgärder finns en del
riktade mot arbetslösa med hög formell kompetens. Det är
angeläget att den goda utbildning som dessa arbetslösa
besitter kan utnyttjas och vidareutvecklas. En av vägarna
bör här kunna vara att erbjuda särskild utbildning för dessa
inriktad på nyföretagsamhet. En av TCO inspirerad
verksamhet har givit goda resultat inom detta område.
Det finns flera skäl till varför småföretagare och
anställda i små företag tillhör de grupper som får allra minst
av personalutbildning. Ett av skälen är att informationen till
dem om utbudet är dålig. Ett annat är kostnaderna, som
ofta bedöms som alltför höga. Ett tredje är utbildningens
tillgänglighet. Produktionen är alltför beroende av varje
medarbetare för att det skall vara möjligt att satsa på
utbildning som innebär en längre frånvaro. Ett fjärde är den
befintliga utbildningens relevans som kan vara låg i
förhållande till de minsta företagen. Det är därför angeläget
att det utvecklas arbetsformer i utbildningen som anpassats
till de små företagens behov och förutsättningar.
Det är angeläget att fler kvinnor startar egna företag
eller på annat sätt engagerar sig i företagande. Inte minst i
glesbygd finns många goda exempel på kvinnor som i
kooperativ eller annan form på ett framgångsrikt sätt
bedriver affärsverksamhet.
I en annan partimotion föreslår vi att vid varje
länsstyrelse inrättas ett utvecklingscentrum för att stödja
kvinnors möjligheter att starta företag och deras utveckling.
2.3 Rätt till studieledighet
Den viktigaste förutsättningen för att det ska vara
möjligt är studieledighetslagen och avtal inom detta
område. De signaler om att försämra villkoren för studier
som kommit avvisar vi med skärpa. Aktuella
undersökningar visar tvärtom att lagen inte upplevs som
något problem bland arbetsgivarna.
En mycket stor del av utbildningsbehovet bland de
anställda är sådant att det är naturligt att arbetsgivaren
svarar för denna genom personalutbildning. Andra mer
personligt motiverade utbildningsbehov förutsätter goda
möjligheter till studieledighet.
2.4 Kompetenslyft för arbetslösa
Även bland de över 600 000 arbetslösa finns ett mycket
stort behov av utbildning. Därför måste arbete eller
utbildning genomsyra alla de åtgärder som riktas mot denna
grupp.
I likhet med de anställda har de arbetslösa mycket olika
krav på utbildningsinsatser från grundskoleutbildning till de
mest avancerade slag av högskoleutbildning. Därför måste
alla utbildningsanordnare anpassa sitt utbud efter detta
förhållande.
Samhällets stöd till de arbetslösa måste tillsammans med
utbildningsinsatserna utformas så att de uppmuntrar till
studier framför att passivt lyfta arbetslöshetsunderstöd.
Inom de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste
utbildning och kompetensutveckling vara det som alltid
först erbjuds den arbetslöse eller den som hotas av
arbetslöshet. Arbetsmarknadsutbildning i dess olika former
är därför synnerligen viktig även i perspektiv av en nationell
kompetenshöjning. Strävan bör vara att
utbildningsåtaganden av den arbetslöse skall vara
ekonomiskt fördelaktigt.
Man kan även se en framgångsrik satsning på reguljär
utbildning som en del av kampen mot arbetslösheten.
Därigenom minskar trycket på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som kan förbehållas dem som mest behöver dessa.
En stor del av arbetsmarknadsutbildningen bör ske i
form av upphandlad reguljär utbildning främst i komvux
bl.a. för att stärka baskunskaper i svenska, matematik,
engelska, samhällskunskap och data. Som vi tidigare
framhållit kan folkbildning ibland vara den idealiska
pedagogiska formen även för en del av
arbetsmarknadsutbildningen.
Vi kan inte acceptera att antalet personer i
arbetsmarknadsutbildning minskas. Vi säger därför nej till
att minska antalet personer i arbetsmarknadsutbildning i
det reguljära utbildningsväsendet med 4 800 personer i
månaden. Vi vill också öka antalet i särskild anordnad
arbetsmarknadsutbildning med 5 000 personer i månaden.
Utbildningsvikariat är en stödform som bör utnyttjas i
betydligt större omfattning än vad som nu sker.
Erfarenheterna av denna stödform är mycket goda. Tyvärr
utnyttjas den inte i näringslivet i den omfattning som skulle
behövas för att underlätta ett kompetenslyft. 80 % av stödet
utnyttjas inom den gemensamma sektorn. De som deltagit
i utbildning har i allmänhet haft lång arbetslivserfarenhet
men kort formell utbildning. För deras vikarier har
situationen varit den omvända. Av de som utnyttjat stödet
är 60 % kvinnor.
Vi anser att ökade anträngningar måste göras för att
utbildningsvikariat utnyttjas mer inom näringslivet. Vi
måste nå målet 20 000 personer, som nu ligger inom
räckhåll, inte sänka ambitionerna till 14 000 som regeringen
gör.
Det kan ibland även vara nödvändigt att erbjuda
åtgärder av typ ungdomspraktik eller arbetslivsutveckling
(ALU). I de fall detta utnyttjas bör dessa innehålla
betydande inslag av förkovran förenat med behov av och
krav på studier.
Vi menar fortfarande att praktikplatser för akademiker
inte skall tillämpas. Arbetsmarknaden behöver dessa
välutbildade akademiker och andra med bra utbildning mer
än någonsin. Det är därför viktigt att arbetsförmedlingarna
utnyttjar möjligheterna att använda rekryteringsstöd i
avsevärt större omfattning än i dag. Rekryteringsstöd skall
också vid arbetslöshet kunna utgå direkt efter avslutad
utbildning. Det är bättre för en ungdom med en tillfällig
anställning och vanlig ingångslön med hjälp av
rekryteringsstöd än en praktikplats. Denna förstör på sikt
en sund arbetsmarknad för personer med akademisk
utbildning.
Det är viktigt att incitamenten till aktiva åtgärder blir
tydliga för den enskilde. Av det skälet föreslår vi i en annan
partimotion att sänkningen av utbildningsbidraget till 65
procent av a-kassenivån för ungdomar under 25 år och för
dem som deltar i arbetsmarknadsutbildning inom det
reguljära utbildningsväsendet slopas. Utbildningsbidraget
blir därmed lika stort som a-kasseersättningen. Helst borde
dock ersättningen vara högre när man deltar i utbildning.
2.5 Ett nationellt kompetenslyft kräver samverkan
Eftersom frågor om utbildning och kompetensutveckling
rör vårt lands infrastruktur är det naturligt och nödvändigt
att samhället stimulerar och ställer krav på
kompetensutveckling i näringsliv och gemensam sektor.
Den till arbetslivets villkor mest lämliga formen för
kompetensutveckling är att parterna i avtal över hela
arbetsmarknaden kommer överens om inriktningen av och
de grundläggande villkoren för denna. Vi socialdemokrater
förordar att dessa avtal bör utgå ifrån att minst 2 % av
arbetstiden avsätts för kompetensutveckling av alla
anställda.
En lämplig form för att stimulera till
kompetensutveckling är regionala kunskaps- och
kompetenscentra. Vid dessa bör personer med stor kunskap
om frågor som rör kompetens, kvalitet och produktivitet
finnas. De ska kunna vara rådgivare till företag,
förvaltningar och fackliga organisationer om detta t.ex. när
det gäller analys av utbildningsbehov och planering av
utvecklingsinsatser.
Ett nationellt kompetenslyft kräver en samverkan
mellan alla kring dessa centra. Det gäller här samhällets
utbildningsanordnare, näringslivets organisationer, fackliga
organisationer och representanter för
arbetsmarknadsmyndigheter. Där bör finnas för
kompetensutveckling relevant material möjligt att anpassa
efter de behov som framträder i arbetslivet i regionen.
Material från nationell och internationell forskning särskilt
från vårt eget arbetslivs forskningsinstitutioner skall där
finnas lätt tillgängligt.
Arbetslivsfonderna som nu är under avveckling har
tillfört arbetslivet synnerligen betydelsefull kunskap även
inom här aktuellt område. Dessa kunskaper måste nu på
bästa sätt tas tillvara. Regeringen bör snarast återkomma
till riksdagen med förslag om någon form av regionala
kompetenscentra.
Förutom det stöd kompetensutveckling kan få genom
denna typ av centra kommer det att finnas behov av att på
lämpligt sätt genom ekonomiska incitament direkt i
arbetslivet ytterligare stödja nödvändiga insatser för
kompetensutveckling. En modell är den som tillämpats
genom Arbetslivsfondernas direkta bidrag förenat med
mycket bestämda krav som förutsättning för dessa. En
annan är den modell som förordades av
Kompetensutredningen med möjlighet till avdrag på
arbetsgivareavgiften för en del av kostnaden för av parterna
gemensamt accepterade utbildningsinsatser. En tredje
förordar att med arbetsgivaravgiften som medel genomföra
en omfördelning av resurser från företag som försummar
utvecklingsinsatser till dem som satsar på
kompetensutveckling. Förutom dessa finns naturligtvis
även en mängd andra modeller t.ex. de som förordar
individuella kompetenskonton.
Regeringen bör närmare i direkt samverkan med
arbetsmarknadens parter analysera och utarbeta förslag om
hur en modell för stöd till kompetensutveckling i näringsliv
och gemensam sektor bör kunna utformas.
2.6 Utbildningsanordnarna måste ha stor kapacitet och
flexibilitet
För att leva upp till de stora utbildningsbehov som nu
finns bland de anställda måste samhällets reguljära
utbildningssystem ha en stor kapacitet, tillgänglighet och
flexibilitet. Här har den kommunala vuxenutbildningen och
högskolan en avgörande roll. Tillsammans med
folkhögskolan och studieförbunden måste de ständigt
utveckla sin förmåga att tillvarata allt mer komplexa
utbildningsbehov från grundläggande baskunskaper upp till
kunskaper på avancerad forskningsnivå. För att ytterligare
öka den samlade förmågan måste alla dessa
utbildningsanordnare finna former för att fördjupa och
bredda samverkan.
Den kommunala vuxenutbildningen är en
utbildningsform som skall utgå från vuxnas behov och
förutsättningar för lärande. Detta syfte nås bäst med skilda
läroplaner för gymnasieskolan och komvux. Komvux är
särskilt viktigt i en tid av snabb strukturomvandling. Det
gäller inte minst för kvinnorna, mot bakgrund av de
neddragningar som nu görs inom den gemensamma sektorn
och som främst drabbar dessa.
Ansvaret för komvux ligger hos kommunerna. I en tid
av krympande resurser för den kommunala verksamheten
har komvux kommit att drabbas och särskilt hårt de
yrkesinriktade kurserna på gymnasienivå. Av Skolverkets
''Bilden av skolan 1993'' framgår att kommunerna inte
tillgodoser de utbildningsbehov som finns. Det gäller
särskilt behovet av gymnasial utbildning. I perspektiv av
nationellt kompetenslyft är det viktigt att kommunerna
verkligen lever upp till sin skyldighet att aktivt rekrytera till
grundläggande vuxenutbildning och samtidigt erbjuda ett
rikt utbud av gymnasial utbildning, inte minst den
yrkesinriktade utbildningen.
Det är angeläget att utnyttja knappa statliga och
kommunala resurser på bästa sätt. Samordningen mellan
kommuner är i dag inte så välutvecklad som den borde vara.
Många kommuner avstår från att sända studerande till
grannkommuner och nöjer sig med att erbjuda ett begränsat
utbud framför att betala den ibland höga interkommunala
ersättningen. En ökad samverkan mellan olika
utbildningsanordnare måste stimuleras. Det är därför
angeläget att finna nya modeller för hur vuxenutbildning
skall organiseras och stimuleras för att få till stånd ett så
brett utbud som möjligt för vuxna i alla delar av landet.
Detta är viktigt inte minst mot bakgrund av de mycket stora
skillnaderna i befolkningens utbildningsnivå mellan olika
kommuner.
Komvux måste också utvecklas ytterligare för att kunna
erbjuda även korta skräddarsydda utbildningar som
komplement till vad som erbjuds i gymnasieskolan.
Regeringen aviserar i budgetpropositionen att under
budgetåret 1994/95 förstärka komvux i likhet med vad som
sker innevarande år genom 33 000 platser. Det går tyvärr
inte av propositionen att bedöma hur många platser som
kommer att föreslås. Det är allvarligt att inte redan nu
kunna ge ett ordentligt besked till utbildningsanordnarna.
Sent fastlagda förutsättningar försvårar planering och
påverkar kvalitet och resursutnyttjandet negativt.
I propositionen talas bara vagt om ''28 000 platser i
komvux och med utbildningscheck''. Vad utbildningscheck
innebär ges ingen klarhet i. Av utbildningsministerns senare
gjorda uttalande förefaller dock innebörden av detta vara
att ge de privata utbildningsanordnarna ytterligare
förmåner på bekostnad av det allmännas
utbildningsväsende. Det är således bara ett nytt exempel på
hur regeringens vilja till privatisering överordnas de
utbildningspolitiska målen.
Vi anser att riksdagen redan nu bör fatta beslut om att
komvux tillförs 40 000 platser. Dessa medel bör i första
hand användas för att möjliggöra utbildning motsvarande
dagens krav på kunnighet efter gymnasiestudier i svenska,
engelska, matematik och samhällskunskap. Men medlen
skall även användas för att öka utbudet av de yrkesinriktade
kurserna på gymnasienivå. Dessa medel bör tillställas
kommunerna efter ansökan hos Skolverket på samma sätt
som gäller för innevarande år. De på detta sätt
tillkommande utbildningsplatserna skall även vara öppna
för personer med anställning som genom studieledighet
eller utbildningsvikariat vill stärka sin kompetens. Dessa
medel skall endast utgå i de fall kommunerna ökar volymen
på sitt utbildningsutbud utöver den nivå som gällde före
innevarande budgetårs extrainsatser.
Vi föreslår att 25 000 platser avsätts för mer teoretiskt
inriktade studier och 15 000 för studier inom den
yrkesinriktade delen av komvux. Kostnaden för detta
beräknar vi till 1 230 miljoner kronor. De av regeringen här
aviserade åtgärderna bedöms komma att kosta 670 miljoner
kronor. De av oss föreslagna åtgärderna kostar således 560
miljoner kronor mer än regeringens. Vi föreslår att
riksdagen nu anslår medel till 40 000 platser i enlighet med
vad som här beskrivits.
3.2 Tredje gymnasieåret
Antalet platser i gymnasieskolan för ungdomar som
behöver komplettera det tredje gymnasieåret bedömer
regeringen till 26 100.
Vi bedömer att medel bör ställas till kommunernas
förfogande för 30 000 platser. Vi beräknar merkostnaden till
117 miljoner kronor. Vi föreslår att riksdagen nu beslutar
om 30 000 platser i enlighet med vad vi här beskrivit.
3.3 Lokal samverkan
För att förstärka anställdas grundläggande kunskaper
kan det ibland vara lämpligt att utveckla ett samarbete
mellan en kommuns vuxenutbildning och ett företag eller en
förvaltning. Genom att kommunerna har en skyldighet att
erbjuda grundläggande vuxenutbildning för alla som saknar
kunskaper upp till årskurs nio kan skolan svara för
undervisningen och företaget eller förvaltningen för en del
av finansieringen genom att utbildningen delvis sker på
betald arbetstid.
En mycket lämplig form för samverkan mellan
samhällets utbildningsanordnare är lokala kunskapscentra.
Dessa centra etableras genom att t ex gymnasieskolan,
komvux, AMU-gruppen högskolan och folkbildningen
samarbetar kring utbildning och utrustning. För att stärka
möjligheten till kompetensutveckling på en ort bör även
möjligheten till samarbete med företag, myndigheter och
organisationer utnyttjas.
3.4 Högskolan
Högskolans första uppgift är naturligtvis att svara mot
enskilda individers uttryckta utbildningsbehov. För att möta
de krav på högskoleutbildning som finns bland kvinnor och
män i arbetslivet måste högskolan tillmäta fort- och
vidareutbildning samma betydelse som man i dag tillmäter
grundutbildningen. Det innebär att högskolorna i ökande
grad bör gå in i en dialog med det omkringliggande
samhället. I den processen är det också nödvändigt att
näringsliv och gemensam sektor klargör sina
utbildningsbehov och där högskolan får en tydligare roll.
För att högskolan skall kunna göra goda insatser i
arbetet på att närma högskolans utbildning och forskning
det behov av kompetensutveckling som identifierats i det
omkringliggande samhället, krävs bl.a. följande:
Högskolan bör sträva efter att erbjuda enskilda
vuxenstuderande ett studieutbud som gör olika
kombinationer av ämnen och kurser möjliga.
Studiearbetet bör i högre grad utgå ifrån och ta vara på de
erfarenheter de vuxna skaffat sig i arbetslivet.
Utbildningen bör även lokaliseras så att vuxnas deltagande
underlättas och inte minst genomförs vid tidpunkter som
leder till stort deltagande. Högskoleutbildning på distans
måste utvecklas ytterligare. Uppdragsutbildningen som
idag svarar för 1,5 % av högskolans totala omsättning bör
också kunna öka.
Invandrare (första och andra generationen) har ofta i
utlandet eller i Sverige förvärvad utbildning,
yrkeskunskaper, dubbel kulturkompetens och de behärskar
flera språk. Ansträngningar måste göras för att flera ur
denna grupp kan rekryteras till högskolans utbildningar.
Speciella kurser anpassade efter deras förutsättningar t.ex.
med kombination teknik/ekonomi/ekologi/internationell
handel skulle ge Sverige en särskild kompetens till stor
glädje för framtiden.
Det framtida arbetslivet kommer att ha behov av helt
nya kombinationer av ämnen och kurser. För att kunna
fullgöra arbetsuppgifter med anknytning till miljöområdet
kan det t.ex. vara nödvändigt för en studerande att
kombinera studier i biologi och kemi med kunskaper i
juridik och ekonomi.
Även om mycket tyder på att högskoleutbildningens
innehåll inte i första hand bör formas efter kraven från ett
specifikt yrkesområde kommer det ändå att vara
nödvändigt för högskolan att kunna organisera
rekommenderade studiegångar. Högskolan måste även
kunna erbjuda en förbättrad studie- och yrkesvägledning
eftersom många i dag har betydligt sämre kontakter och
erfarenheter av arbetslivet. Det finns även ett starkt behov
av ökat inslag av praktik i utbildningarna.
3.5 Teknisk högskola
För att klara en nödvändig expansion av teknisk
utbildning vill vi åter aktualisera behovet av en ny teknisk
högskola på en ort som redan har god
utbildningskompetens inom detta område. En ny teknisk
högskola skall stärka såväl den tekniska högre utbildningen
som forskningen inom detta område. Vi föreslår därför att
förutsättningar för att etablera en ny teknisk högskola
utreds.
Det är nödvändigt att rekryteringsunderlaget till
tekniska utbildningar stärks och breddas. En nysatsning
som leder till allvarliga svårigheter för rekryteringen till
redan etablerade utbildningar måste självfallet undvikas.
De problem vi står inför när det gäller den långsiktiga
rekryteringen till naturvetenskaplig och teknisk
högskoleutbildning måste uppmärksammas redan i
grundskolan och i lärarnas grundläggande utbildning och
fortbildning. För att klara utvecklingen mot ett mer
kunskapsintensivt näringsliv och samhälle som kommer att
kräva att 30 till 50 % av en årskull genomgår en kortare eller
längre högskoleutbildning krävs ett starkt intresse för
frågorna om hur man på bästa sätt skall kunna klara
rekryteringen till högre utbildning. Ett problem är att alltför
få flickor väljer det naturvetenskapliga programmet i den
nya gymnasieskolan. Andelen flickor är endast 35 %.
3.6 Naturvetenskaplig-tekniska basåret
För att kunna expandera högskoleutbildningarna inom
teknik och naturvetenskap kommer det även bli nödvändigt
att öka omfattningen på det tekniska basåret. Genom detta
ges studerande möjlighet att inom högskolan komplettera
gymnasieutbildningar från andra linjer eller program än de
tekniska och naturvetenskapliga inom matematik, fysik,
kemi, och olika tekniska ämnen.
Vi föreslår 2 000 platser utöver innevarande års antal för
det s.k. basåret.
Vårt förslag överstiger den av regeringen aviserade
ökningen med 500 platser, varför vi anvisar 15 miljoner
kronor mer än regeringen.
3.7 Yrkesteknisk högskola
Den yrkestekniska högskoleutbildningen som omfattar
60 veckor är en betydelsefull utbildningsmöjlighet för dem
som genomgått en grundläggande gymnasieutbildning och
därtill har minst fyra års yrkeserfarenhet. Den ger möjlighet
till god fördjupning både av praktiska och teoretiska
kunskaper. Utbildningsprogrammen leder fram till
yrkesteknisk examen med inriktning mot områdena
byggnadsteknik, industriell teknik, handel, kontor samt
storhushåll och restaurang. YTH bör ges en starkare
ställning inom högskolesystemet. Planeringen bör inriktas
på att antalet platser utökas från dagens ca 1 000 upp mot
ca 2 500.
Även vid utveckling av YTH kan det vara lämpligt att
utnyttja distansutbildning samt pröva förutsättningar för
utbildning på deltid för att öka tillgängligheten för
utbildning. Vi förordar en ökning med 500 platser för
budgetåret 1994/95.
Studerande vid YTH beviljas särskilt vuxenstudiestöd
(SVUX). Regeringen föreslår nu helt utan bärande motiv
att SVUX inte längre skall lämnas till dessa studerande. Vi
motsätter oss med bestämdhet denna förändring. Vi anser
att YTH-utbildningar är så betydelsefulla att man inte på
detta sätt kan äventyra rekryteringen till dem. Vi väljer
därför att för budgetåret 1994/95 finansiera den av
regeringen föreslagna besparingen genom omfördelning
inom studiestödsramen för de ökade
utbildningssatsningarna i denna motion.
3.8 Distansutbildning
Distansutbildning av högskolestudier bör öka som ett led
i en allmän kompetenshöjning. Det nya
resursfördelningssystemet för högskolan missgynnar studier
i denna form. För att stimulera till ökning av sådana studier
vill vi anslå medel för motsvarande 500 heltidsstuderande
dvs. 18 miljoner. Dessa medel skall stå till regeringens
disposition.
3.9 Ökat antal högskoleplatser
Behovet av en ökad dimensionering av högskolan är
stort. Inför ht -93 sökte 80 000 behöriga personer 36 000
platser inom högskolornas utbildningsprogram. Inför vt -94
var det 4,4 sökande per plats.
Regeringen föreslår nu en förstärkning av
högskoleutbildningen med 20 000 platser i
sommaruniversitet under fem till tio veckor. Vi har inte
några invändningar mot detta förslag. Däremot föreslår den
inte nu några medel för detta utan avser att återkomma i
kompletteringspropositionen.
Detta påverkar dock hur stora förstärkningar vi nu vill
föreslå för högskolan av reguljär utbildning från ht-94. Vi
har stannat för 3 000 platser av i genomsnitt tre års längd.
Förstärkningen av högskolan skall inte bara ske i form av
ökad intagning på program utan även i hög grad utnyttjas
för att erbjuda fort- och vidareutbildning för anställda och
småföretagare. Merparten av medlen skall användas för att
förstärka de mindre och medelstora högskolornas
utbildningsutbud. Medel ställs för fördelning till
regeringens disposition. Kostnaden för detta har vi
beräknat till ca 125 miljoner kronor.
Sammantaget innebär våra förslag till satsningar på
högskolan att den tillförs 6 000 platser. Vi välkomnar
dessutom de planer som aviserats för 20 000 platser i
sommaruniversitet under fem till tio veckor.
3.10 Folkbildning
För många anställda är de studieformer som
folkbildningen erbjuder de lämpligaste. Studieförbunden
och folkhögskolorna är därför ett värdefullt komplement till
den allmänna vuxenutbildningen. De gör nu stora insatser i
arbetet på att höja kompetensnivån i samhället. De gör det
var för sig, men ofta i naturlig samverkan. Genom
möjligheten till individuellt anpassade studiegångar, till
deltagarinflytande och flexibla pedagogiska
utbildningsformer betyder folkbildningen mycket för att nå
grupper inom arbetskraften med kort utbildning och svag
tilltro till sin egen förmåga att utveckla sin kompetens.
Genom folkbildningen kan många människors självtillit
stärkas och stor kunnighet utvecklas inom många områden.
Det är därför djupt beklagligt att regeringen inte inser
värdet av folkbildning utan beslutat sig för att skära ned
detta anslag inför 1994/95 med 100 miljoner kronor. Vi
motsätter oss detta och föreslår därför att dessa medel även
nästa budgetår skall komma folkbildningen till del.
Ett gott exempel på folkbildningens insatser är vad
ABF-skolan har uträttat för många arbetslösa med behov
av individuell kompetensutveckling. ABF-skolan som är en
längre sammanhållen utbildning i svenska, matematik,
engelska och samhällskunskap och ibland med data och
även andra ämnen, bygger på studiecirkelmetoden. Den
har fungerat väl inte minst för många kvinnor som inte
studerat sedan folkskolan.
Studieförbund har i samarbete med fackliga
organisationer och arbetsmarknadsmyndigheter kommit att
betyda mycket för de arbetslösa. Organiserandet av
träffpunkter, längre sammanhållna kurser där teori och
praktik varvas samt utbildande och konstnärlig verksamhet
där ALU-projekt ingår har fått många arbetslösa till studier
och andra betydelsefulla aktiviteter som stärker kunskaper
och självkänsla.
Insikten är i denna verksamhet stark om att man måste
möta människor individuellt och anpassa verksamheten
efter de förkunskaper, studieerfarenheter och studiebehov
som föreligger. Några av de viktiga målgrupperna här är
långtidsarbetslösa, korttidsutbildade kvinnor och
invandrarungdomar som trots yrkesutbildning inte fått
chansen att komma in på arbetsmarknaden. Ett väsentligt
inslag i denna verksamhet är det uppsökande arbete som
deltagarna gör för att förmå ytterligare arbetslösa att delta
i dessa utvecklande studier och aktiviteter.
Det är positivt att regeringen aviserar att tillföra medel
till folkhögskolan för 8 900 platser och motsvarande 3 000
inom folkbildningen. Vi återkommer till den frågan när
regeringen redovisat sitt förslag.
3.11 Distansutbildningsinstitut
Distansutbildningen i dess olika former har stora
fördelar genom att anpassa utbildningen i tid och rum.
Genom att utnyttja sådana metoder ökas tillgängligheten
för utbildning hos breda grupper och medverkar därmed till
att bryta den socialt sneda rekryteringen till många
utbildningsvägar.
Det finns starka skäl att utveckla distansutbildningen
som form. Den snabba utvecklingen inom
informationsteknologin ger ständigt nya möjligheter till
detta. Det är angeläget att de nya möjligheterna tas till vara
och att kännedomen om dem får bred spridning bland alla
utbildningsanordnare. Distansformen ger spännande
möjligheter till ökad internationell samverkan inom
utbildningsområdet.
Vi föreslår att ett särskilt institut inrättas för detta
ändamål. Vi föreslår att riksdagen anslår 15 miljoner kronor
till detta för budgetåret 1994/95.
4. Studiestöd till våra utbildningssatsningar
Vi har i en särskild motion utarbetat en modell för ett
nytt studiefinansieringssystem. Modellen ger
förutsättningar för ett sammanhållet system och minskar
den nuvarande splittringen i systemet. Fullt utbyggt innebär
detta ett bra stöd för kunskaps- och kompetensutveckling
för både ungdomar och vuxna, samtidigt som deras
skuldsättning hålls nere.
De satsningar som vi nu föreslår på utbildningsområdet
innebär ett utökat antal platser på gymnasieskolan med 3
900 platser i förhållande till regeringens förslag. Detta
medför en beräknad kostnad för studiehjälp på 19 miljoner
kronor och med 7 miljoner kronor för studiemedel.
För den kommunala vuxenutbildningen föreslår vi en
utökning med 12 000 platser jämfört med
regeringsförslaget. Vi beräknar kostnaden för studiestödet
till 522 miljoner kronor i form av SVUX och SVUXA och
21 miljoner kronor i form av studiemedel.
Satsningarna på högskolan med 3 500 ytterligare platser
innebär ökade utgifter för studiemedlen med sammanlagt
60 miljoner kronor. Vi har tidigare betonat det angelägna i
att vuxenstudiestöd även i fortsättningen kan beviljas den
som beviljats s.k. YTH-utbildning. Detta faktum,
tillsammans med den utökning av utbildningen som vi
föreslår, innebär en total kostnad för vuxenstudiestödet för
de studerande på YTH-utbildningar på sammanlagt 54
miljoner kronor mer än regeringen föreslår.
Vi föreslår slutligen 500 ytterligare platser i
distansundervisningen. Dessa platser beräknas medföra en
ökad kostnad för studiemedlen i storleksordningen 4
miljoner kronor.
Sammantaget medför således de redovisade
satsningarna utökade kostnader för studiehjälpen med
sammanlagt 19 miljoner kronor. Kostnaderna för
studiemedel ökar med sammanlagt 92 miljoner kronor.
Ökningen av SVUX och SVUXA uppskattas till 576
miljoner kronor.
Rekryteringsfrämjande åtgärder
Många nyliberala debattörer utgår från att människor får
skylla sig själva om de inte utnyttjar de
utbildningserbjudanden som finns. Som vi tidigare
framhållit betyder familjens utbildningsbakgrund och
klasstillhörighet oerhört mycket för valet av utbildningsväg.
Kort formell utbildning, monotont arbete och ringa
deltagande i utvecklande sociala, kulturella och politiska
miljöer skapar onda cirklar som är svåra att bryta för den
enskilde. Många av dem har också genom arbetslivet
utvecklat en kompetens som inte längre efterfrågas. Det är
därför viktigt i arbetsliv och samhälle att hos de minst
studieintresserade skapa förtrogenhet med lärande och
behov av kunskapstillväxt samt undanröja de hinder som
motverkar kompetensutveckling och vuxenstudier. Det kan
ske genom rekryteringsfrämjande åtgärder t.ex. i form av
uppsökande verksamhet på arbetsplatser och i
bostadsområden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av nationellt kunskaps-
och kompetenslyft,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det synsätt som formulerats
genom uttrycket ''livslångt lärande'' skall genomsyra all av
samhället finansierad utbildning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kompetensutveckling och
utbildning skall ha en mer framskjuten ställning bland de
arbetsmarknadspolitiska medlen,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motion anförts om att huvuddelen av den
samhällsfinansierade vuxenutbildningen skall vara
jämlikhetsskapande,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetsmarknadens parter bör
rekommenderas att i avtal reglera att minst 2 % av
arbetstiden avsätts för kompetensutveckling av alla
anställda,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att studieledighetslagen ej får
försämras,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av regionala kunskaps-
och kompetenscentra,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att analysera och
utarbeta förslag till ekonomiska incitament till
kompetensutveckling,
9. att riksdagen beslutar ge medel till kommunerna för
extrainsatser inom kommunal vuxenutbildning omfattande
40 000 platser under budgetåret 1994/95 enligt de riktlinjer
som angivits,
10. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95
anvisa 560 miljoner kronor för att bestrida kostnaderna för
de platser inom komvux som är utöver dem som regeringen
aviserat,
11. att riksdagen beslutar att anvisa medel till
kommunerna för extrainsatser inom gymnasieskolan
omfattande 30 000 platser enligt de riktlinjer som angivits,
12. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95
anvisa 117 miljoner kronor för att bestrida kostnaderna för
de platser inom gymnasieskolan som är utöver dem som
regeringen aviserat,
13. att riksdagen beslutar att anslagna medel för
förstärkning av den kommunala vuxenutbildningen och
gymnasieskolan tillförs Skolverket genom anslag A 9
Bidrag till viss verksamhet inom det kommunala
skolväsendet och fördelas till kommunerna efter ansökan
hos Skolverket i enlighet med de principer som gäller för
innevarande budgetår och med möjlighet till omfördelning
mellan skolformerna om så befinns nödvändigt,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om etablerandet av
en ny teknisk högskola,
15. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95
anvisa medel för 2 000 ytterligare platser för det
naturvetenskaplig-tekniska basåret i högskolan utöver
innevarande års antal,
16. att riksdagen beslutar anvisa 15 miljoner kronor till
regeringens disposition under anslaget C 45 Vissa särskilda
utgifter inom universitet och högskolor m.m. för 500 platser
till det naturvetenskaplig-tekniska basåret utöver dem som
regeringen aviserat för budgetåret 1994/95,
17. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95
anvisa 125 miljoner kronor till regeringens disposition
under anslaget C 45 Vissa särskilda utgifter inom universitet
och högskolor m.m. för ytterligare 3 500 platser i högskolan
varav 500 platser inom YTH i enlighet med vad som anförts,
18. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till
försämringar av studiestödet till de YTH-studerande,2
19. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95
anvisa 18 miljoner kronor utöver regeringens förslag till
regeringens disposition under anslaget C 45 Vissa särskilda
utgifter inom universitet och högskolor till stöd för ökad
distansutbildning inom högskolan,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av högskoleutbildningar anpassade till invandrares
särskilda förutsättningar i enlighet med vad som här
angivits,
21. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om en
reduktion av anslaget B 1 Bidrag till folkbildning för
budgetåret 1994/95 med 100 miljoner kronor,3
22. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95
anvisa 15 miljoner kronor för etablerandet av ett
distansutbildningsinstitut,
23. att riksdagen beslutar att bil. 9 anslag E 3 Studiehjälp
m.m. för budgetåret 1994/95 ökas med 19 miljoner kronor
utöver regeringens förslag,2
24. att riksdagen beslutar att bil. 9 anslag E 4
Studiemedel m.m. för budgetåret 1994/95 ökas med 92
miljoner kronor utöver regeringens förslag,2
25. att riksdagen beslutar att bil. 9 anslag E 5
Vuxenstudiestöd m.m. för budgetåret 1994/95 ökas med 576
miljoner kronor utöver regeringens förslag.2
Stockholm den 24 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
1 Yrkandena 3,5,6 hänvisade till AU
2 Yrkandena 18,23--25 hänvisade till SfU
3 Yrkande 21 hänvisat till KrU