Utvecklingen på många områden inom den svenska
skolan inger stor oro. De försämringar som nu möter barn
och ungdomar försöker regeringen skyla över med sitt tal
om att skapa Europas bästa skola. Sanningen är i stället den
att det som nu sker är en nedrustning och försämring av ett
av världens bästa skolsystem. Därom finns entydiga
rapporter från elever, föräldrar, lärare, elevvårdspersonal
och skolledare. Det allvarligaste i dessa försämringar är de
tydliga tecknen på en ökad segregation och en utveckling
bort från den likvärdiga skolan för alla barn.
Det socialdemokratiska partiet, som genom decennier
varit den ledande kraften bakom reformarbetet och
utvecklingen av den svenska skolan, kommer aldrig att
acceptera att våra barn och ungdomar åter skall delas upp
mellan skolor där kvalitet, inriktning och innehåll avgörs av
föräldrarnas ekonomiska, sociala, utbildningsmässiga,
religiösa eller etniska tillhörighet.
Föräldrar skall alltid med fullständigt förtroende kunna
sända sina barn till den närmaste skolan i grannskapet
varhelst de bor i landet och vara förvissad om att den
undervisning och utbildning som där erbjuds eleverna håller
samma höga kvalitet som i andra skolor.
Förutsättningen för att uppnå denna likvärdiga skola är
att resurser fördelas efter de behov som finns i de olika
skolorna. Många kommuner har efter valet 1991 börjat
tillämpa resursfördelningssystem där endast en mycket liten
del avsätts för fördelning efter behov, medan allt det övriga
fördelas efter en enkel per capita-modell, skolpeng.
Detta visar en brist på den mest elementära insikt om att
barn och ungdomar faktiskt är olika varandra och arbetar i
skolan utifrån synnerligen olika förutsättningar. Eller också
är den ett uttryck för den cyniska inställningen att barn och
ungdomar själva får ta ansvar för sina förutsättningar och
uppväxtvillkor.
Den omfördelning av resurser som genom
skolpengsystem nu genomförs i många kommuner har i
kombination med genomförda och planerade besparingar
under 1992--1994 på över 10 % av skolbudgetarna försatt
många skolor och barn i stora svårigheter. Detta drabbar
särskilt barn och ungdomar i storstädernas socialt mest
utsatta förortsområden. Det ökar också påfrestningarna på
den skolpersonal som i dessa områden gör mycket
engagerade insatser för eleverna. Konsekvenser av detta
slag av försämringar kan bli att både personal och elever
med föräldrar som har möjlighet att placera sina barn i
andra skolor flyr skolor i de utsatta områdena. Denna
utveckling har redan inletts på många håll.
De genomförda besparingarna i skolorna har i första
hand drabbat elever med särskilda behov. Besparingarna
har gjorts inom områden av särskild betydelse för dem. Det
har i hög grad inneburit reducerat stöd från speciallärare,
kuratorer, skolpsykologer, talpedagoger, skolvärdinnor och
lärarvikarier. En kraftig reduktion av antalet grupptimmar,
dvs. lektioner när klassen är delad, som genomförts ända
ned på låg- och mellanstadiet leder också till särskilda
svårigheter för de mest behövande barnen.
Vi socialdemokrater har infört rätten för föräldrar att
välja skola. Men för att förhindra att denna rätt leder till
en ökad segregation måste den kombineras med en
möjlighet för kommunens politiker att styra resurserna till
skolor efter de behov som finns där sedan föräldrarna gjort
sina val.
Regeringens agerande har misskrediterat rätten att välja
skola. För den har rätten att välja bort en skola blivit det
viktiga och särskilt att välja ett privat alternativ. För att
understödja en process i denna riktning har de privata
skolorna fått en även i internationellt perspektiv unikt
gynnsam ställning. De bidrag de får innebär i allmänhet en
överkompensation i förhållande till deras
utbildningsåtaganden.
De tre här berörda faktorerna, de generella
besparingarna och deras karaktär, skolpengsystemet och
överkompensationen av privata skolor påverkar kraftigt
utvecklingen i riktning mot ett segregerat skolsystem. Men
det finns i dag många andra inslag i skolpolitiken som leder
utvecklingen fel.
Läroplanerna är de viktigaste grunddokumenten för den
svenska skolan. Vi socialdemokrater har alltid strävat efter
att genomföra förändringar av läroplanerna i största
möjliga politiska samförstånd. Vi beklagar att den
nuvarande regeringen inte delat vår syn utan nu på
betydande punkter drivit igenom förändringar mot vår
bestämda mening. Detta är mycket olyckligt för skolan.
Läroplansbeslut är till sin karaktär långsiktiga och bör få
gälla under lång tid. Vi vill därför i denna motion upprepa
delar av våra tidigare framförda förslag i förhoppning om
att de skall kunna leda till ändrade beslut innan regeringen
fastställt läroplan, kurs- och timplaner.
Grundskolan -- ett gemensamt ansvar
Statens och kommunernas ansvar för att alla elever kan
erbjudas en över riket likvärdig utbildning är den mest
grundläggande förutsättningen för att viktiga
utbildningspolitiska mål skall kunna uppnås. Staten har de
senaste åren i allt större utsträckning överlåtit sitt ansvar på
kommunerna. Genom att lägga fast läroplan och stifta en
skollag ges gemensamma mål för verksamheten och genom
ekonomiskt stöd till kommunerna ges i viss mån en ram för
den. Staten har också ansvar för att det finns kvalificerade
lärare med kunskaper som svarar mot de krav läroplanen
ställer. Kommunerna svarar för genomförandet av
verksamheten och dessutom för en väsentlig del av
finansieringen.
Det gemensamma samhällsansvaret för barnens
skolgång har stor betydelse för en rättvis fördelning av
utbildningen. Det har också betytt att kraven på kvalitet
generellt är högt ställda i svenska skolor.
Det finns ingenting som talar för att ett minskat
gemensamt samhällsansvar för skolan skulle innebära några
allmänna förbättringar. Tvärtom kan man, vid jämförelser
med andra länders skolsystem, se att en kraftig privatisering
av skolväsendet ofta medför en mer ojämlik fördelning av
de samlade utbilningsresurserna. Därför bör staten och
kommunerna fortsätta att ta ett avgörande ansvar för att
alla barn och unga erbjuds bra utbildning.
Nej till besparing på invandrarbarnens undervisning
Vi socialdemokrater accepterar inte regeringens förslag
att skära ner anslagen till kommunerna med 120 miljoner
med motiveringen att bestämmelserna om skyldigheten att
ge hemspråksundervisning samtidigt ändras.
Vi kan däremot acceptera att bestämmelserna kring
skyldigheten att anordna hemspråksundervisningen
förändras, så att det överlåts åt de enskilda kommunerna att
avgöra om ett invandrarbarn behöver
hemspråksundervisning under mer än sju år.
Det ekonomiska utrymme som därmed kan frigöras i en
kommuns skolbudget skall då användas för att förstärka
andra delar av undervisningen för invandrarbarn, främst för
att ge dem så goda kunskaper som möjligt i svenska. Vi
återkommer senare med förslag vad gäller ämnet svenska
som andraspråk.
Vi har i inledningen av denna motion varnat för att det
sätt på vilket besparingar i skolan i dag sker riskerar att leda
till ett segregerat skolsystem. Den av regeringen här
föreslagna besparingen kommer att få en sådan effekt
eftersom den i praktiken kommer att riktas mot skolor och
områden med behov av särskilt stöd.
En så kraftig besparing som regeringen föreslår
motsvarar 1/3 av all hemspråksundervisning för den berörda
elevgruppen. Förslaget är illa berett och har lagts fram utan
varje form av konsekvensanalys. Om det genomförs skulle
den allvarligt äventyra möjligheterna för skolan att låta alla
barn kunna nå de nyligen fastlagda målen för
hemspråksundervisningen. I regeringens proposition om ny
läroplan anges att hemspråksundervisningen ska främja
elevernas utveckling till tvåspråkiga individer.
Aktivt tvåspråkiga personer är en tillgång för samhället
både när det gäller våra internationella kontakter och när
det gäller att klara de uppgifter som det mångkulturella
samhället för med sig. Lika viktigt är det självklart att barn
och unga får möjligheter att utveckla sitt hemspråk, det
språk som används i umgänget med de närmaste. Det finns
ingenting som styrker att den språkliga utvecklingen kan
sägas vara färdig för alla barn och ungdomar efter sju års
studier.
Självfallet behöver också åtgärderna för att ge
invandrareleverna bästa möjliga kunskaper granskas och
utvärderas som all annan skolverksamhet så att resurserna
används så bra som möjligt med tanke på elevernas behov.
Hemspråksundervisningen bör självklart anpassas till
den nya läroplanens ökade möjligheter till språkval i
grundskolans senare årskurser, liksom det ökade utrymmet
för elevens eget val. Också möjligheten att förlägga
hemspråksundervisning såväl under den schemalagda
skoldagen som utanför kan leda till nya lösningar.
Fristående skolor
Fristående skolor kan vara ett bra komplement till de
kommunala skolorna. Därför bör de, när de godkänts av
skolverket, också framgent ha ekonomiskt stöd från
samhället. Om detta råder knappast någon oenighet i dag.
Däremot finns det flera goda skäl att göra förändringar i
reglerna för bidragsgivning till de fristående skolorna.
Bidragen till fristående skolor
De regler om bidrag som riksdagen lagt fast medverkar
till en orättvis resursfördelning i hela skolväsendet.
Garantin om ett bidrag som motsvarar minst 85 % av
kommunens genomsnittskostnad per elev har i flera fall lett
till privatiseringar av kommunala skolor i gynnade
områden. Betydande resurser förs därmed över från mindre
gynnade områden och förstärker segregationen. I många
kommuner tillämpas nu bland kommunens egna skolor ett
resursfördelningssystem (s.k. skolpeng) som liknar
bidragen till fristående skolor. Skolpengen motiveras inte
sällan med rätten att välja skola. Vi kan inte acceptera att
välja skola måste förutsätta en orättvis fördelning av
skolans resurser, som går ut över elever med behov av
särskilt stöd.
Vid riksdagens behandling av läroplanen betonades
kommunernas ansvar för att upprätthålla en likvärdig
utbildning. Det innebär att skolan måste ta hänsyn till att
elever har skilda förutsättningar och behov, och
kompensera handikapp av olika slag. Resurserna skall
fördelas med elevernas behov som utgångspunkt, istället för
som nu, med utgångspunkt från vem som är huvudman för
skolan.
En garanti om minst 85 % av genomsnittskostnaden
innebär i många kommuner en överkompensation, då
många av de uppgifter som åvilar den kommunala skolan
har undantagits i utbildningsuppdraget för de fristående.
Dit hör skolhälsovården, hemspråksundervisningen,
skolskjutsarna, ansvaret för handikappade barn och, inte
minst, ansvaret för att erbjuda grundskoleutbildning åt alla
barn och i alla delar av en kommun.
Sedan 1991 har kommunerna ansvaret för
resurstilldelningen till skolan och resursfördelningen mellan
skolorna. Det ger kommunerna möjligheter att utifrån sina
egna förutsättningar bygga upp en bra och effektiv
skolorganisation. Genom riksdagens beslut om stöd till
fristående skolor bryts denna princip. Effekten har blivit ett
dyrare skolsystem där resurserna inte fördelas rättvist.
Reglerna innebär dessutom att staten beslutar om rent
kommunala medel. Detta är enligt vår mening oförenligt
med intentionerna bakom såväl kommunallag som beslutet
om skolans decentralisering.
Det är kommunerna, inte staten, som har kompetens att
fördela resurser till skolor på ett rättvist sätt. Därför
föreslår vi att reglerna för bidrag till fristående skolor
förändras. De fristående skolornas rätt att få medel av
kommunerna bör utformas som en skyldighet för
kommunerna att tillämpa samma bedömningsgrunder som
gäller för medelstilldelningen till de kommunala.
Godkännande av fristående skolor
Ett krav för att lämna statliga och kommunala bidrag till
fristående skolor bör vara att de uppfyller lika höga krav på
kvalitet, allsidighet, öppenhet och tolerans, som de
kommunala. Ingen skola skall kunna utestänga någon elev
på grund av handikapp, språk, religon eller annat.
Föräldrars och elevers rätt att välja skola får inte i praktiken
bli en rätt för skolan att välja sina elever.
Vi vill erinra om de riktlinjer för godkännande av
fristående skolor, som förra skolministern Ulla Tillander,
förelade riksdagen:
Enligt mål och riktlinjer i grundskolans läroplan skall
skolans verksamhet präglas av de grundläggande
värderingar om demokrati, tolerans, jämlikhet m.m. på
vilka det svenska samhället bygger. Skolan skall aktivt och
medvetet påverka och stimulera barn och ungdomar att
vilja omfatta vår demokratis grundläggande värderingar
och låta dessa komma till uttryck i praktisk, vardaglig
handling.
Jag anser det självklart att samhället i sitt och elevernas
intresse måste ställa ett motsvarande krav på fristående
skolor. För att en fristående skola skall godkännas för
skolpliktens fullgörande, måste skolan i sin undervisning
och övriga verksamhet omfatta det svenska samhällets
grundläggande värderingar och de riktlinjer för fostran och
utveckling som anges i målen för grundskolan. En
fristående skola måste därför utveckla sådana egenskaper
hos eleverna som kan bära upp och förstärka demokratins
principer som tolerans, samverkan och likaberättigande
mellan människorna. En fristående skola bör exempelvis
inte godkännas om den inte är beredd att verka för
jämställdhet mellan kvinnor och män.
Den kan självfallet inte heller godkännas, om den vill
tillämpa aga eller andra lagstridiga uppfostringsmetoder.
Verksamheten bör inom mycket vida ramar kunna präglas
av olika åskådningar och värderingar, men det finns alltså
gränser som samhället bestämt måste hävda. Att en
fristående skola är präglad av ett speciellt synsätt får
självfallet inte leda till att undervisningen ger eleverna en
ensidig bild av det som lärs ut. Skolan måste respektera att
människor i vårt land har skiljaktiga meningar och
värderingar och redovisa dessa. Det måste råda tolerans och
öppenhet i skolans verksamhet och undervisningen måste
vara saklig och allsidig.
Skolverket bör få regeringens uppdrag att utvärdera den
hittillsvarande verksamheten utifrån ovan nämnda
utgångspunkter och lägga fram förslag om kriterier för
godkännande av fristående skolor, som tydligare markerar
kraven på kvalitet, öppenhet, allsidighet och tolerans.
Nedre gräns för antalet elever
Det är ingen tvekan om att mycket små skolor fördyrar
skolväsendet på ett sätt som är oförsvarligt. I flera
kommuner försvårar den frikostiga tilldelningen av resurser
till privata skolor för kommunerna att ta ansvar för att
alla barn erbjuds en bra undervisning. Någon sådan
skyldighet är inte förknippad med bidragen till de privata
skolorna. Vi anser därför att det finns starka skäl att
överväga en nedre gräns för elevantalet för att en skola skall
få stöd från kommunen.
För detta talar också att mycket små skolor, med bara ett
fåtal elever riskerar att inte kunna erbjuda den kreativa och
allsidiga miljö som bör prägla en skola.
När det gäller helt nystartade skolor, som vill växla in i
sin slutliga form, är det självklart acceptabelt med en viss
sådan ''växtperiod''. Däremot kan vi inte acceptera att
skolor med bara ett litet fåtal elever i längden skall kunna
erhålla stöd. Det kan ifrågasättas både av ekonomiska och
pedagogiska skäl.
Vi anser att regeringen bör uppdra åt Skolverket att
presentera förslag om en nedre gräns för antalet elever i
privata skolor som får kommunala bidrag, och hur sådana
regler skall anpassas för nystartade skolor.
Stärk kommunernas inflytande
Kommunernas roll vid godkännande av fristående skolor
bör stärkas. Kommunerna har det övergripande
ekonomiska ansvaret för både sina egna och de fristående
skolorna. De har också ansvaret för att alla barn och unga
erbjuds en likvärdig utbildning. För att kommunerna skall
kunna ta detta ansvar måste deras synpunkter vägas in i
Skolverkets beslut om godkännande.
Det är också naturligt att kommunernas roll stärks när
det gäller utvärdering och uppföljning av de fristående
skolorna.
Kommunerna har, vid sidan av Skolverket, de bästa
förutsättningarna att klara den uppgiften. Såväl
kommunernas skyldighet att lämna ekonomiskt bidrag som
att göra en rättvis fördelning av resurserna talar för att de
fristående skolorna skall åläggas att medverka i den
uppföljning och utvärdering som kommunerna bedriver.
Det torde också vara så att kommunerna har unika
förutsättningar att fånga upp allmänhetens synpunkter och
omdömen om skolor inom kommunen, oavsett om de är
kommunala eller fristående.
Det finns också starka skäl som talar för att de fristående
skolor som får bidrag från kommunen skall ingå i
kommunens skolplan. Där kan anges om en skola medgivits
speciella intagningsregler som påverkar föräldrars och
elevers möjligheter att välja den. Det kan röra t.ex.
föräldrakooperativa skolor med krav på speciell medverkan
och där medlemskapet är själva grunden för att man startat
skolan, eller skolor med speciell religiös inriktning.
Nej till avgifter
Med vårt förslag ikläder sig samhället samma
ekonomiska ansvar för en godkänd fristående skola, som
för de kommunala. Enligt vårt sätt att se bortfaller då
behovet att ta ut elevavgifter.
Om en skola skall kunna anses öppen för alla, i ett
samhälle där skolan är en gemensam angelägenhet som
finansieras genom skatter, måste den vara fri från avgifter.
Även låga avgifter riskerar att verka segregerande. Vi
menar då inte sådana föräldrabidrag som förekommer i dag
vid t.ex. skolresor, teaterbesök och annat som en klass
bestämmer sig för att göra inom skolans ram.
Lärarutbildning och forskning
Statens ansvar för lärarutbildning är ett viktigt
instrument för att genomföra angelägna
utbildningspolitiska mål. Grundskollärarutbildningen med
dess kombination av ämneskunskaper, pedagogik, metodik
och didaktik syftar till att stärka lärarnas möjlighet att
utveckla sin professionalitet. Framför allt erfarenheterna
från grundskolans högstadium visar att en mer splittrad
undervisning där ämnena betonas mer än helhetssynen ökar
riskerna för utslagning och skoltrötthet. Därför motsatte vi
oss riksdagens beslut att återinföra en omodern
ämneslärarutbildning för grundskolan.
Denna s.k. Unckelutbildning är negativ för
grundskolan. När lärare med de snäva ämneskombinationer
denna utbildning ger kommer ut i grundskolan, måste
antingen skolan anpassa sig till deras utbildning eller så
tvingas de undervisa i ämnen som de helt saknar utbildning
för. Ett tredje alternativ är att deras utbildning är så snäv
att de inte kan få anställning som lärare.
Det är självklart angeläget att skolan kan ta till vara
engagemanget hos en grupp studenter med stor fallenhet för
läraryrket men som inte gått den traditionella vägen direkt
in i lärarutbildning. Detta kan ske på annat sätt än genom
den nu införda ämnesutbildningen. Lärarhögskolorna bör
utveckla former för att dessa studenter, genom sneddning in
i grundskollärarutbildningen, kan tillgodogöra sig tidigare
studier. Detta bör ges regeringen till känna.
Skolans villkor har förändrats kraftigt på senare år. Det
har sin grund i bl.a. nya livsmönster och ny
kommunikations- och informationsteknik och ökad
invandring. Till bilden hör också de snabba och dramatiska
förändringar av skolpolitiken med kraftiga besparingar och
skolpengens införande som skett under de borgerliga
regeringsåren. Detta har förändrat skolans förutsättningar.
Behovet av en kritiskt och konstruktivt granskande
pedagogisk forskning är större än någonsin. Vi menar att
det är angeläget att den pedagogiska forskningen ges en mer
betydelsefull roll i debatten om utvärdering och uppföljning
av skolans verksamhet. Det är också angeläget att bidra till
att öka kunskaperna om den pedagogiska forskningens rön.
Tidigare skolstart
Nästa stora utbildningspolitiska reform är att göra
grundskolan tioårig och att barn ska börja skolan vid sex års
ålder. De första åren bör i hög grad bygga på en
kombination av skolans och barnomsorgens metodik och
pedagogik. På så sätt kan man bättre tillvarata de olika
kompetenser som finns i skolan och barnomsorgen för att
tillgodose barnens behov. En sådan reform skulle avsevärt
underlätta skolstarten för många barn. Vi vill understryka
att det fortsatta utrednings- och beredningsarbetet av denna
fråga nu bör gå över i en fas där konkreta förslag utarbetas
och beslut fattas.
Grundskolans läroplan
Från hösten 1994 kommer grundskolan att arbeta efter
den nya läroplan som beslutades av riksdagen för kort tid
sedan. I flera avseenden skapades enighet om innehållet,
men i viktiga frågor kvarstår oenighet. Vi socialdemokrater
beklagar att regeringen inte tog till vara möjligheterna att
skapa stor parlamentarisk enighet kring läroplanen och det
nya betygssystemet. Det skulle ha underlättat för dem som i
praktiken skall tillämpa läroplanen och verka för att de mål
riksdagen beslutat om förverkligas. En bred parlamentarisk
förankring hade kunnat skapa den fasthet och trygghet som
arbetet i skolan förtjänar. Med större lyhördhet för
synpunkter från elever, lärare och föräldrar hade regeringen
och riksdagen kunnat undvika de konflikter som nu skapats.
Vid riksdagsbehandlingen föreslog vi en rad förslag som
avslogs av majoriteten. Enligt vår, och många andras
mening, skulle dessa bidra till en bättre skola. Vi vill därför
föra fram dem till förnyad prövning. Läroplanen har ännu
inte färdigställts av regeringen. Riksdagen kan alltså
fortfarande fatta beslut som påverkar innehållet.
Skolans värdegrund
Skolans värdegrund ska vila på de grundläggande
dokument om mänskliga fri- och rättigheter som
formulerats av Förenta Nationerna. Dessa dokument ska
ges en bred spridning inom hela skolväsendet.
Enligt vår mening ska de värden som skolans
verksamhet bygger på utgöra allmänmänskliga värden som
vunnit bred anslutning bland människor med olika
övertygelser och trosuppfattningar, såsom respekt för
människolivets okränkbarhet, individens frihet och
integritet, solidaritet mellan människor, jämställdhet
mellan kvinnor och män. Denna värdegrund har kodifierats
i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och olika
internationella konventioner.
Vi anser att det är olyckligt att riksdagens majoritet valt
att beskriva något så betydelsefullt som en del av skolans
värdegrund med uttryck som ''kristen etik'' och
''västerländsk humanism''. Uttryck vars innebörd ger
utrymme för synnerligen motstridande tolkningar och som
riskerar att skapa konflikter.
I dagens mångkulturella Sverige är det ytterst angeläget
att söka utveckla och konkretisera allmänmänskliga värden
som en gemensam grundval på vilken framtidens samhälle
kan byggas. Det är naturligt att dessa värden ska utgöra
skolans värdegrund.
Religionsfrihet tillhör hörnpelarna i ett demokratiskt
samhälle. Där bör olika religiösa, filosofiska och
ideologiska uppfattningar kunna leva sida vid sida och ingen
av dem bör åtnjuta en privilegierad ställning. Detta är
särskilt viktigt i skolans arbete. Det är därför olyckligt att i
en tid då spänningar mellan olika religioner tilltar på många
håll i världen ge intryck av att svensk skola ska ges
konfessionell prägel. Detta kan leda till att icke-kristna
grupper tar avstånd från skolan trots att de delar de värden
som ska finnas i skolans värdegrund.
Begreppen ''kristen etik'' och ''västerländsk humanism''
är som framhålls i en analys i en bilaga till
läroplanskommitténs betänkande oklara i sin definition.
Vi anser att det är synnerligen beklagligt att skolans
värdegrund inte läggs fast i politisk enighet. Det är ett
avsteg mot hur sådana skolpolitiska beslut tidigare fattats.
Vi föreslår därför att regeringen i läroplansförslagets avsnitt
om ''Skolans värdegrund och uppgifter'', det andra stycket,
gör förändringar så att det får följande utformning:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet,
solidaritet med svaga och utsatta, samt alla människors lika
värde utgör kärnan i de värden skolan skall gestalta och
förmedla. Tillsammans med aktningen för varje människas
egenvärde och respekten för det levande utgör de den etiska
grunden för skolans arbete.
Detta bör ges regeringen till känna.
Det har under modern tid funnits en bred enighet i
Sverige om att den allmänna skolan ska vara icke-
konfessionell. Föräldrar ska, oberoende av vilken
livsåskådning de omfattar, med förtroende kunna skicka
sina barn till den obligatoriska skolan.
Det vi hittills anfört har bäring på skolans värdemässiga
grund där ingen religion eller ideologi ska ges särställning.
Däremot är det självklart att kristendom ges stort utrymme
inom ämnet religionskunskap. Vi instämmer i vad
propositionen säger om ämnet religionskunskap.
Kristendomen har haft och har stor betydelse i det svenska
samhället. Skolan ska därför inom ramen för
religionskunskapen ge kunskap om den kristna trons
föreställningsvärld.
Det är inte skolans uppgift att göra barnen kristna. Det
är den kristna församlingens uppgift. Även om man är icke-
troende, jude eller muslim ska man kunna gå i den
kommunala grundskolan utan att känna sig kränkt eller
utstött. Alla föräldrar ska alltså med samma förtroende
kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att dessa
inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller den
andra av religiösa uppfattningar. Det är inte lyckligt för vare
sig skolan eller det framtida samhället om våra barn och
ungdomar delas upp i skolor efter de trosriktningar familjen
tillhör med åtföljande segregation.
Timplanen
Idrott och hälsa
Vi, liksom ett stort antal remissinstanser, anser att ämnet
idrott och hälsa bör tilldelas ytterligare timtid i timplanen.
Ämnet är av stor vikt både för den enskilde och samhället.
Kunskaperna om sambanden mellan hälsa och fysisk
aktivitet måste öka om vi ska kunna nå viktiga
folkhälsomål. Ämnet har också stor betydelse för att
tillfredsställa de ungas naturliga behov av fysisk aktivitet
under skoltiden. Vi anser att ämnet idrott och hälsa ska
garanteras 500 timmar i timplanen för grundskolan.
Slöjd
Slöjdämnet är ett av de populäraste bland eleverna. Det
ska ge kunskaper om verktyg och material och deras
användningsområden. Sådana kunskaper har stor betydelse
för såväl ekonomi som miljö. Slöjden kan också stimulera
elevens eget skapande och kan utveckla konstnärliga
förmågor. Ämnet är också bärare av viktiga
kulturtraditioner. Vi anser att ämnet slöjd ska garanteras
322 timmar i timplanen för grundskolan.
Praktisk arbetslivsorientering (PRAO)
Alla unga bör få tillfälle att under sin skoltid få insikter
i arbetslivet och dess villkor. Kontakter med vuxna på deras
arbetsplatser ger värdefulla insikter i vuxenlivet. Vi anser
att Praktisk arbetslivsorientering ska garanteras 100 timmar
i timplanen för grundskolan.
Samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga ämnen
Vi vill tillförsäkra PRAO eget utrymme i timplanen. Om
så inte sker är det osäkert om eleverna alls kommer att
genomföra PRAO. Utan eget tidsutrymme i timplanen
kommer PRAO med säkerhet att rymmas inom just SO-
ämnesgruppens ram. Därför innebär vårt förslag om 100
timmar i timplanen för PRAO att SO-ämnesgruppen reellt
ges mera tid. Vi vill därutöver öka timtiden för SO-blocket
med ytterligare 15 timmar. Vi menar att SO-blocket bör
innehålla också ämnet Barn- och ungdomskunskap som på
samma sätt som de övriga ämnena bör ingå i kursplanen.
Riksdagens beslut att minska timplaneutrymmet för de
naturorienterande ämnena kan inte accepteras. Det är
mycket viktigt att öka barns och ungas intresse för NO-
ämnena för att kunna förbättra rekryteringen till de
naturvetenskapliga utbildningarna på gymnasiet och i
högskolan.
Vi anser att de samhällsorienterande ämnena ska
garanteras 860 timmar och de naturorienterande ämnena
840 timmar i grundskolans timplan.
Elevens eget val
De ökningar av timtid vi föreslår för vissa ämnen medför
att timtiden för elevens eget val reduceras till 275 timmar i
grundskolans timplan. Vi menar att det ändå ges tillräckligt
utrymme för egna val i de högre årskurserna. I de lägre
årskurserna torde behovet av egna val vara begränsat.
Skolans arbetssätt och kursplaner
Konstruktionen av timplanen, betygssystemet och
allmänna skrivningar i läroplanen riskerar att minska
möjligheter till sådan ämnesövergripande undervisning som
skapar sammanhang och förståelse. Vi menar att man i
stället för att markera de traditionella skolämnena borde
sträva efter att så långt det är möjligt låta undervisningen
utgå från elevernas egna frågor och erfarenheter.
Skolverkets utvärdering av skolan understryker behovet av
helhetssyn i undervisningen. Ett elevaktivt och
undersökande arbetssätt ökar elevernas förmåga att
ifrågasätta och analysera omgivningen. Det ökar elevernas
möjligheter att sätta in ny kunskap i sitt sammanhang och
förstå dess innebörd. Ett demokratiskt arbetssätt stärker
också elevens inflytande och ger stöd åt skolans
demokratifostrande arbete. Vi menar att demokratiska och
elevaktiva arbetsformer ökar elevens möjligheter att nå
fram till bestående kunskaper och färdigheter. Det
ankommer självfallet, i enlighet med målstyrningens
principer, på skolans personal och ledning att tillsammans
med eleverna utforma undervisningen så att dessa mål nås.
Därför bör de tydligt uttryckas i grundskolans läroplan.
Detta bör ges regeringen till känna.
Kursplaner i samhällslära och naturlära
Mot bakgrund av vad som anförts ovan, föreslår vi att
NO- respektive SO-ämnesgrupperna får gemensamma
kursplaner för årskurserna 1--6 som benämns naturlära och
samhällslära. För de senare årskurserna bör den nuvarande
indelningen i ämnesområden bestå. Vi ser stora fördelar
med att undervisningen i dessa ämnen bedrivs
ämnesövergripande. Skolverkets utvärderingsrapport
''Bilden av skolan'' är mycket tydlig på den här punkten. Vi
anser att riksdagen inte bör försitta chansen att omedelbart
dra slutsatser av rapporten och göra nödvändiga
förändringar av kursplanerna. Detta bör ges regeringen till
känna.
Svenska som andraspråk
Bra kunskaper i svenska språket är en viktig
förutsättning för alla som bor i landet och vill kunna delta i
samhällslivet och utveckla relationer till omgivningen.
Skolan har en viktig uppgift att ge invandrarelever tillgång
till svenska språket. Vi anser därför att svenska som
andraspråk ska ges som eget ämne och det därför ska
utarbetas en kursplan med en tydlig beskrivning av ämnets
karaktär och inriktning. Det är en förutsättning för att
ämnets metodik och pedagogik ska fortsätta att utvecklas
och att lärarutbildningen ska kunna upprätthållas på en hög
nivå. Detta bör ges regeringen till känna.
Studie- och yrkesorientering (SYO)
Grundskolans elever ställs inför allt tidigare och allt fler
valsituationer som får konsekvenser för deras framtida val
av yrke och utbildning. Det är viktigt att alla elever kan få
korrekt och tillräcklig information om de möjligheter som
finns, och dessutom den vägledning de behöver. Därför
anser vi att läroplanen tydligt ska uttrycka målen för SYO,
och dessutom betona vikten av att eleverna har tillgång till
kvalificerad personal som har utbildning för ändamålet.
Detta bör ges regeringen till känna.
Betyg
Trots en kraftig opinion från såväl lärare som elever
beslutade riksdagen att godkänna regeringens förslag till
nytt betygssystem. Beslutet togs utan att det hastigt
hopkomna och dåligt beredda förslaget fördes ut till en bred
remissbehandling. En sådan skulle ha kunnat ge viktiga
synpunkter som kunnat läggas till grund för beslutet. Vi
socialdemokrater beklagar denna torftiga handläggning.
Vi anser att riksdagen, utan att förrycka skolornas
planering, fortfarande kan riva upp beslutet. Ett nytt
betygssystem kan sägas vara genomfört först när de första
betygen är satta. Det sker inte förrän hösten 1995.
Vi socialdemokrater anser att det är viktigt med
återkommande goda kontakter mellan hem och skola
beträffande barnens skolarbete. Vi vet att goda kontakter
underlättar elevernas skolsituation betydligt. Riksdagen
accepterade också vårt förslag om utvecklingssamtal varje
termin genom hela grundskolan, vilket vi hälsar med stor
glädje. Dessa samtal ska syfta till en dialog mellan elev--
föräldrar--lärare med syfte att föra barnets skolutveckling
löpande framåt.
Däremot anser vi inte att barn ska betygssättas i skolans
tidiga årskurser. Betyg styr skolans arbete mot mätbara
kunskaper. Dessutom vet vi att små barn inte kan förstå
betygens innebörd. De tror lätt att det handlar om att
betygssätta dem som människor. Först i tonåren kan
eleverna sätta in betygen i sitt rätta sammanhang i
skolarbetet. Vi anser därför att betyg tidigast ska sättas i
höstterminen i årskurs åtta. Vi förordar en 4-gradig
betygsskala med beteckningarna: G (godkänd), VG (väl
godkänd) och MVG (mycket väl godkänd). För elev som
inte uppnått kravnivån godkänd bör detta framgå i
betygsdokumentet genom beteckningen (x) följt av ett
omdöme, som beskriver elevens kunskapsutveckling i det
aktuella ämnet/ämnesgruppen. Detta innebär att
skyldigheten kvarstår för skolhuvudmannen att erbjuda
eleven förnyade pedagogiska insatser och ytterligare
studier.
Detta bör ges regeringen till känna.
Beträffande ämnesproven i årskurs fem anser vi att de
ska användas med stor försiktighet i förhållande till den
enskilda eleven. Deras mognadsnivå kan variera kraftigt i
denna ålder. Proven ska därför inte användas som underlag
för betygssättning, utan för att bedöma om skolor, klasser
och elever nått en rimlig kunskapsnivå. Detta bör ges
regeringen till känna.
Kultur i skolan
Vi socialdemokrater framhävde i regeringsställning
skolans betydelse som kulturinstitution. ''Kultur i skolan''-
projektet ledde till att många skolor förde in kulturen i nya
spännande former i skolarbete. ''Dans i skolan'' har genom
statliga stödinsatser introducerats som ett reguljärt inslag i
skolundervisningen i många kommuner.
I några kommuner har den kommunala musikskolan
utvecklats till kulturskolor genom en vidgning till även
områdena dans, teater och bild. I vissa kommuner har
studieförbunden, ibland i samarbete med barn- och
ungdomsorganisationer, startat kulturskolor. Begreppet
kulturskolor används också av de skolor som profilerar sig
som sådana.
I många kommuner har skolans omorganisation
inneburit stora problem. Den tidigare samordningen av
inköp av kulturprogram har i flertalet kommuner upphört.
Ett exempel är de fria grupperna som nu måste sälja sina
föreställningar direkt till varje enskild arrangör, t.ex. skola
eller daghem.
Det är viktigt för barn och ungdomar att få möta
professionella konstnärer. I skolor bör bildkonstnärer,
författare, skådespelare, musiker, dansare,
konsthantverkare och andra konstnärer engageras i
väsentligt större grad än nu. ''Kultur i skola''-satsningen har
bl.a. givit många goda erfarenheter av sådant samarbete,
samtidigt som det har skapats nya arbetstillfällen för
konstnärer.
Vi föreslår att projektet ''Kultur i skolan'' återuppstår
samt att inom ramen för denna anslagsökning även ''Dans i
skolan'' fullföljes.
Vi föreslår i en annan motion att 7,5 milj.kr. anslås för
''Kultur i skolan''.
Öka elevernas och föräldrarnas inflytande
Vid riksdagens behandling av den nya läroplanen för
grundskolan betonades särskilt vikten av att fördjupa
demokratin i skolan.
Elevernas möjligheter att påverka sitt arbete måste öka.
Skolverket pekade, i den nationella utvärderingen av
skolan, på att egentligen inga framsteg gjorts på detta
området. Fortfarande är det så att de yngsta eleverna har de
största möjligheterna att styra sitt arbete, medan de äldre
elevernas inflytande är minimalt. Det finns självfallet inga
sakliga skäl för att ha det så. Skolan borde tvärtom låta
varje individ, och eleverna som grupp, växa i
ansvarstagande och inflytande. Det är en förutsättning för
att de som vuxna skall kunna och vilja ta sig an
samhällsbygget och utveckla demokratin. Vi är också
övertygade om att ett demokratiskt arbetssätt i sig
befrämjar inlärandet av andra viktiga kunskaper.
Också föräldrarnas inflytande över skolan måste stärkas.
Regeringen påtalar i budgetpropositionen att många
föräldrar anser att rätten att välja skola är bra, inte därför
att man vill välja bort den närmaste skolan, utan som ett
yttersta påtryckningsmedel för att kunna påverka.
Det är självklart inte bra om föräldrar upplever att man
måste ta till en sådan drastisk åtgärd för att bli hörda. Det
bör tvärtom vara så att skolan uppfattar föräldarnas aktiva
engagemang som ett viktigt stöd och som en naturlig
förutsättning för att göra ett bra arbete. Principen att rösta
med fötterna -- alltså flytta barnen från en skola till en
annan om inte uppkomna problem kan lösas -- är en alltför
passiv form av inflytande som dessutom inte kan praktiseras
av alla och inte flera gånger utan att det inverkar menligt på
elevens skolgång.
Det är också viktigt att barn och ungdomar får praktiska
exempel på hur man som vuxen påverkar sin situation, löser
problem och stödjer varandra. Sådant utvecklas knappast i
en skola, där man ser möjligheten att flytta som en första
åtgärd när svårigheter stöter till. Där riskerar man i stället
lära de unga att hellre fly undan än att lösa problemen.
Detta betyder inte att vi vill inskränka rätten att
välja skola. Vi ser dock hellre den som en positiv möjlighet
att välja till något, än som den enda utväg som står till buds,
när problem dyker upp. Vi ser föräldrars inflytande och
medverkan i skolans arbete i första hand som en resurs i det
vanliga vardagsarbetet. Ett bra samarbete mellan skolan
och hemmet skapar arbetsro och trygghet för barnen och
blir dessutom en konkret modell för hur man samarbetar
som vuxen.
Föräldrars ansvar för grannskapets skola kan vara
instrument för att skapa ökat engagemang för egna barns
skolarbete, men också bidra till insatser för andra. Här finns
också möjligheter att genom ökat lokalt engagemang göra
skolan till en mötesplats i bostadsområdet eller samhället
och utveckla nya former för fritidsverksamhet för barn och
unga. Ett stärkt lokalt engagemang kan också komma att
leda till att försök med läxhjälp och stöd till utsatta barn
växer fram. Samhället bör därför visa öppenhet för nya
styrformer för den allmänna skolan, där såväl lokala
styrelser som föräldrakooperativ inom ramen för den
allmänna skolan bör prövas.
Riksdagen uppmanade regeringen att belysa frågan om
elevers och föräldrars inflytande i skolan och kartlägga
existerande samverkansformer och de juridiska
begränsningar som eventuellt finns och därefter komma
med förslag som utvecklar demokratin i skolan.
Vi anser att det är mycket väsentligt att riksdagen
snarast får del av regeringens förslag. I avvaktan på
resultatet vill vi redovisa några förslag till åtgärder som
skulle kunna bidra till en bra utveckling.
Det sker nu stora förändringar i skolan och det är
nödvändigt att elever och föräldrar får vederbörligt
inflytande över dem. I samband med informationen om och
genomförande av en läroplan ges ett bra tillfälle att utveckla
nya samverkansformer. Den möjligheten bör tas tillvara.
Det bör därför avsättas medel ur departementets
genomföranderesurs för att stimulera olika slags
försöksverksamheter som kan ge viktiga erfarenheter i det
fortsatta reformarbetet.
Det är väsentligt att frågor som rör skolans
demokratiutveckling ges tillräckligt utrymme i utbildning
och fortbildning av både lärare och skolledare/ rektorer.
Regeringen, som föreslås få disponera medel för
rektorsutbildning, bör ansvara för att också den innehåller
moment som syftar till att utveckla elev- och
föräldrainflytandet. Dessutom bör alla högskolor med
lärarutbildningar uppmanas att särskilt uppmärksamma
demokratifrågorna och utveckling av kontakter mellan
skolan och hemmen.
Hur står det till med likvärdigheten? -- ett särskilt
utvärderingsuppdrag
Skolverket har i uppdrag att följa och utvärdera skolans
verksamhet. Behovet av sådan utvärdering har ökat sedan
beslut om t.ex. resursanvändning, organisation och annat
har decentraliserats till kommunerna och de enskilda
skolorna. Den nationella uppföljningen och utvärderingen
är nödvändig för att garantera att elever i olika delar av
landet, och elever med olika bakgrund och förutsättningar
får en likvärdig utbildning.
Likvärdigheten i utbildningen är en av skolpolitikens
grundpelare. De snabba förändringarna av skolans
styrsystem kombinerat med kraftiga besparingar på skolans
område och framför allt förändrade principer för
resursfördelningen har väckt farhågor hos många, att
skolan inte längre kan garantera likvärdigheten. En rad
olika organisationer med intresse för skolans arbete har
presenterat material som tyder på att likvärdigheten är i
fara. Självklart är det viktigt att kommuner, myndigheter
och andra så snart som möjligt ges ett underlag för debatt
och beslut om skolans framtida roll i detta viktiga
hänseende.
Mot den här bakgrunden bör Skolverkets
utvärderingsprogram kompletteras med ett särskilt projekt
som beskriver hur skolan uppfyller målet om en likvärdig
utbildning. Arbetet bör ske utan dröjsmål så att eventuella
nödvändiga åtgärder kan vidtas för att undvika att dagens
elever drabbas av en ojämn kvalitet i utbildningen.
Detta bör ges regeringen till känna.
Upprustning av skolor
Stora behov av upprustning av skolor föreligger i många
kommuner. Riksdagen beslutade på förslag av den
socialdemokratiska regeringen att staten under en 10-
årsperiod skulle satsa 3 miljarder kronor som bidrag till
kommunerna för upprustning av skolor. Tyvärr avbröt
nuvarande regeringen denna satsning i sin första budget.
Det är angeläget att fortsätta upprustningen av skolor.
Det är dessutom särskilt lämpligt att göra det nu då det
också bidrar till att minska den katastrofala arbetslösheten.
Vi föreslår att staten ger bidrag till kommunerna
motsvarande 40 % av kostnaderna. Vi föreslår i en annan
partimotion att riksdagen för detta ändamål anvisar ett
bidrag till kommunerna på 400 miljoner kronor. Det ger
möjlighet att få till stånd upprustning av skolor för 1 000
miljoner kronor.
Bidrag till utlandsskolor
I budgetpropositionen har anslaget till utlandsskolor
räknats upp kraftigt, från 56,5 miljoner innevarande
budgetår, till drygt 78 miljoner 1994/95. I denna
verksamhet, liksom i skolan i övrigt, finns starka önskemål
om ökade resurser. Årets budgetförslag innehåller mycket
få förbättringar och i vissa fall kraftiga försämringar. Det
senare gäller t.ex. hemspråksundervisningen. Vi kan inte se
att skälen för att räkna upp anslagen till utlandsskolorna är
starka nog för att motivera regeringens förslag. Mot
bakgrund av det statsfinansiella läge Sverige befinner sig i
anser vi att det föreslagna beloppet ska reduceras med 10
miljoner kronor.
Gymnasieskolan
Våren 1991 fattade riksdagen beslut om en reformering
av gymnasieskolan och vuxenutbildningen utifrån de förslag
som förelades riksdagen av den socialdemokratiska
regeringen i propositionen ''Växa med kunskaper''.
Reformeringen innebär bl a att de hittillsvarande
linjerna och specialkurserna i gymnasieskolan ersätts av en
treårig utbildning i form av 16 nationella program. Den
reformerade gymnasieskolan införs nu successivt vid den
tidpunkt som respektive kommun beslutar, dock senast
läsåret 1995/96.
Det är bra att den borgerliga regeringen kommit att
genomföra den reformerade gymnasieskolan efter i
huvudsak de riktlinjer som beslutades i samband med
''Växa med kunskaper'' trots att såväl moderaterna som
folkpartiet röstade mot reformen i riksdagen våren 1991.
Det är bara att beklaga den fördröjning av genomförandet
som den borgerliga regeringen åstadkom.
Den reformerade gymnasieskolan ska ge eleverna
kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för var och
en, både som individ och samhällsmedlem och som ger en
god grund för fortsatt utbildning. Den ska främja elevens
utveckling till ansvarskännande, harmoniska människor
som aktivt deltar i och utvecklar yrkes- och samhällslivet.
Gymnasieskolan ska hos eleverna skapa en beredskap
för ett föränderligt arbetsliv och ge förmåga hos den
enskilde att själv kunna påverka både arbetsliv och
samhällsliv.
Ny läroplan
I slutet av förra året fattade riksdagen beslut om en ny
läroplan för gymnasiet. En del av dessa beslut kunde fattas
i stor enighet medan annat beslutades i oenighet. Den
tradition av stor samstämmighet som brukar råda i vårt land
i samband med läroplansbeslut bröts därmed, vilket vi
beklagar.
Eftersom läroplanen är ett för skolan mycket viktigt
dokument vill vi trots att ärendet nyligen varit uppe till
behandling ändock föreslå vissa förändringar innan
läroplanen utarbetas och träder i kraft. Detsamma gäller för
betygsfrågan.
Kursutformad gymnasieskola
Regeringen föreslog i läroplanspropositionen en
övergång till ''en mer kursutformad gymnasieskola''.
Förslagen lades utan att någon form av samråd i frågan
ägt rum. Regeringen har därmed avstått från att hitta
samlande lösningar när det gäller den långsiktiga
utvecklingen av gymnasieskolan.
Besluten innebär i praktiken en övergång till den
kursutformade gymnasieskolan i hela landet redan från den
1 juli 1994. Detta förslag innebär en oacceptabel central
styrning av skolarbetet. Detta åstadkoms genom
kombinationen av centralt fastställd kursindelning och
centralt fastställda betygskriterier för dessa kurser. Till
varje kurs utformas centrala kursplaner och centralt
fastställda betygskriterier i två steg.
Denna styrning innebär en begränsning av lärares och
elevers frihet att tillsammans planera och genomföra
arbetet.
Tyvärr avvisade den borgerliga riksdagsmajoriteten
socialdemokratins krav om fortsatt utvecklingsarbete inom
gymnasieskolan längs olika vägar där kursutformning kan
vara en modell. Genom lokalt förnyelsearbete kan
erfarenheter vinnas till stöd för en analys av förutsättningen
för mer kursutformade gymnasieskolor.
Vi vidhåller vår tidigare framförda uppfattning att
betygssystemet skall anpassas till den programbaserade
gymnasieskolan.
Behörighetskrav för nationella program
Riksdagen beslutade i december -93 om att de elever
som efter grundskolan inte nått godkänd nivå i något av
ämnena svenska, matematik och engelska ej skall kunna tas
in på något av de nationella programmen.
Från socialdemokratins sida ser vi detta som en onödig
reglering. Huvudregeln ska naturligtvis vara att eleven ska
ha godkända kunskaper för att påbörja ett nationellt
program. Genom beslutet blir dock de lokala
intagningsmyndigheterna förhindrade att ta in en elev som
bedöms klara av studierna trots att eleven saknar godkänt i
något basämne. Enligt vår mening bör den lokala
intagningsnämnden ha rätt att göra denna bedömning.
Svenska som andraspråk
Att eleverna har goda kunskaper i svenska är en
nödvändig förutsättning för att klara skolarbetet på ett
tillfredsställande sätt. Det är dessutom villkoret för att
kunna delta i arbets- och samhällsliv som vuxen.
Det faktum att många gymnasieelever måste tillägna sig
svenskan som ett främmande språk förutsätter att svenska
kan studeras utifrån en egen metodik med egen kursplan
och lärare utbildade för svenska som andra språk. Målet ska
vara att eleven genom studier av svenska som andraspråk
kan erhålla likvärdiga kunskaper som erhålls efter studier i
ämnet svenska.
Det bör som idag vara obligatoriskt att anordna
undervisning i svenska som andraspråk för de elever som
har behov av detta.
Fler gymnasieplatser
Under tidigare år har den borgerliga regeringen låtit
landets kommuner sväva i ovisshet under våren om hur
många gymnasieplatser som planeras inom det s k tredje
gymnasieåret.
Detta har skapat osäkerhet i kommunerna och onödigt
försvårat och försenat rekryteringen.
I årets budgetproposition redovisas en planeringsram
om 26 100 platser även om inga medel anvisas för dessa
platser nu. Regeringen avser att återkomma i
kompletteringspropositionen med denna fråga.
Från socialdemokratins sida vill vi redan nu redovisa
såväl antal platser som finansiering. Vår redovisning finns
i partimotionen ''Nationellt kunskaps- och kompetenslyft''.
Där har vi föreslagit 30 000 platser för det tredje
gymnasieåret och även det sätt på vilket statens bidrag för
detta skall ställas till kommunernas förfogande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de generella besparingarnas
karaktär, skolpengssystem och överkompensationen av
fristående skolor leder i riktning mot ett segregerat
skolsystem och att denna utveckling måste brytas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de enskilda kommunerna
skall ha att avgöra om ett invandrarbarn behöver
hemspråksundervisning i mer än sju år,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det ekonomiska utrymme
som kan frigöras i en kommuns skolbudget vid tillämpning
av ovan nämnda regel skall användas för att förstärka andra
delar av undervisningen för invandrarbarn, främst för att ge
dem så goda kunskaper i svenska som möjligt,
4. att riksdagen beslutar att regeringens aviserade
ändring av skolförordningen om kommuners skyldighet att
ge undervisning i hemspråk inte skall leda till en besparing
på 120 000 000 kr på det statliga bidraget till kommunerna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fristående skolors rätt att få
medel av kommunen utformas som en skyldighet för
kommunen att tillämpa samma bedömningsgrunder som
gäller för medelstilldelningen till de kommunala skolorna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tydligare krav på fristående
skolor för godkännande för fullgörande av skolplikten,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppdrag till Skolverket om en
utvärdering av fristående skolor mot bakgrund av
läroplanens krav på allsidighet och tolerans i
undervisningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en nedre gräns för antalet elever
för godkännande av fristående skolor,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas roll vid
godkännande av fristående skolor,
10. att riksdagen beslutar att fristående skolor som
erhåller medel på ett med kommunens egna skolor
likvärdigt sätt åläggs att stå under tillsyn av bidragsgivande
kommun och att medverka i sådan uppföljning och
utvärdering som kommunen redovisar,
11. att riksdagen beslutar att fristående skolor som
erhåller medel på ett med kommunens egna skolor
likvärdigt sätt skall finnas upptagna i kommunens skolplan,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ej tillåta elevavgifter vid
fristående skolor när de erhåller medel för verksamheten
från kommunen på ett med kommunens skolor likvärdigt
sätt,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lärarutbildningen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolans värdegrund,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ämnet idrott och hälsa skall
garanteras 500 timmar på timplanen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ämnet slöjd skall garanteras
322 timmar på timplanen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att praktisk arbetslivsorientering
skall garanteras 100 timmar på timplanen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att dels den
samhällsvetenskapliga ämnesgruppen garanteras 860
timmar på timplanen, dels den naturvetenskapliga
ämnesgruppen garanteras 840 timmar på timplanen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att 275 timmar på timplanen
avsätts för elevens eget val,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett demokratiskt och elevaktivt
arbetssätt,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att barn- och ungdomskunskap
bör ingå i den samhällsorienterande ämnesgruppen som ett
självständigt ämne,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ämnesövergripande kursplaner
för de samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
ämnesgrupperna,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kursplan för ämnet svenska som
andraspråk,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om studie- och yrkesorientering,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nytt betygssystem,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det nationella provsystemet,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att projektet Kultur i skolan bör
återuppstå,1
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen, ur de medel som
föreslås stå till departementets förfogande för information
om och genomförande av den nya läroplanen, bör avsätta
resurser för att stimulera försöksverksamhet med fördjupat
elev- och föräldrainflytande i skolan,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågor om elev- och
föräldrainflytande i skolan skall beredas tillräckligt
utrymme i utbildning och fortbildning av lärare och
skolledare,
30. att riksdagen hos regeringen begär att Skolverket får
i uppdrag att utvärdera hur skolan uppfyller kravet på
likvärdig utbildning,
31. att riksdagen beslutar att till Bidrag till svensk
undervisning i utlandet m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa
ett förslagsanslag på 68 080 000 kr,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingsarbetet inom
gymnasieskolan,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behörighetskrav för nationella
program i gymnasieskolan,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska som andraspråk i
gymnasieskolan.