Vad innebär ''den ökade valfriheten'' för den sociala
snedrekryteringen till högskolan? Mycket tyder på att en
skev social sammansättning av eleverna i skolan ökar på den
sociala snedrekryteringen. Skolpengspolitiken bidrar i hög
grad till en sådan skev social sammansättning.
Det är framför allt välutbildade medelklassföräldrar som
engagerar sig i barnens utbildning och det är därför alldeles
säkert dessa som främst kommer att utnyttja de ökade
valmöjligheterna att välja skola. Därmed finns en risk för
att en ökad frihet att välja skola kommer att förstärka den
effekt som boendesegregationen redan har.
I årets budgetproposition tas inte problemet med den
sociala snedrekryteringen till högskolan upp, trots att en
offentlig utredning lagts fram under hösten. I utredningen
''Ursprung och utbildning'' SOU 1993:85 kommer man fram
till att den sociala snedrekryteringen fortfarande är stark
samt att den inte har avtagit under de senaste två
decennierna.
Utredarens slutsats är att snedrekryteringen inte heller
kan förväntas sjunka i framtiden om inte politiska medel
används. För första gången tar man ett helhetsgrepp på
kedjan grundskola--gymnasieskola--högskola och studerar
vilka effekter olika utbildningsformer får/skulle kunna få
för snedrekryteringen.
Vänsterpartiet anser att utbildningspolitiken har att ta
ett helhetsgrepp på snedrekryteringen i högskolan och ta
hänsyn till hur olika utbildningssystem, skolformer och
studiefinansieringssystem samverkar till (eller motverkar)
en bättre social rekrytering till högskolan.
Vad är social snedrekrytering?
Att snedrekrytering förekommer är knappast ett okänt
faktum. Att den också är större i utbildningar med högre
prestige är också välkänt. Som exempel kan nämnas att 45
procent av barnen till högre tjänstemän går vidare till
traditionella universitetsstudier medan endast 7 procent av
barnen till okvalificerade arbetare gör det.
Varför är social snedrekrytering ett problem?
Regeringspartierna hävdar med eftertryck att
utbildningen har betydelse för den ekonomiska tillväxten.
Däremot har regeringen knappast varit intresserad av att
den svenska begåvningsreserven kommer till nytta.
Vänsterpartiet anser att det är allvarligt att individer som
är lagda för kvalificerade utbildningar och yrken
ändå inte söker sig till sådana utbildningsvägar p.g.a.
social bakgrund, etnicitet, kön eller liknande.
Om det svenska samhället skall kunna utvecklas som ett
kunskapssamhälle måste något göras på detta område,
annars riskerar Sverige att få för få högutbildade eller, i
värsta fall, högt utbildade av sämre ''kvalitet''.
Ett annat problem som en social snedrekrytering medför
är att samhällets toppar i stor utsträckning rekryteras från
samma sociala miljö. De som har höga positioner i såväl
näringsliv som offentlig tjänst saknar tillräcklig kunskap om
villkoren för befolkningen i stort. Dessutom finns det skäl
att anta att sådana homogena makteliter kan ha andra
intressen än befolkningen i övrigt.
Hur uppkommer social snedrekrytering?
Social snedrekrytering kan sägas ha två olika innebörder.
Dels ''bruttoeffekten'' -- att individer från olika social
bakgrund har olika sannolikhet att börja på högre
utbildning, dels samma faktum men nu kontrollerat av
prestationer -- den s.k. nettoeffekten.
Helt klart är att barn från högre samhällsklasser
presterar bättre än andra. Utredningen visar att ungefär
halva snedrekryteringen uppkommer p.g.a. att barn från
högre socialgrupper presterar bättre i skolan och den andra
halvan som är en följd av att barn från högre socialgrupper
oftare väljer studievägar som leder till högre studier.
Den senare processen sker på alla nivåer i
utbildningssystemet. Sammantaget ger de ''val'' som
individen gör vid olika nivåer i utbildningen ett mycket
entydigt resultat på ansökningarna till universitet och
högskolor. Ju tidigare ''delningspunkterna'' i utbildningen
(allmän kontra särskild kurs t.ex.) ligger, desto större blir
genomslaget för social bakgrund.
I Tyskland, där delningspunkten ligger betydligt tidigare
än i Sverige, är den sociala snedrekryteringen större. I
Sverige är den första brytningspunkten valet av allmän och
särskild kurs på högstadiet.
Detta val baseras inte på prestationer utan på önskemål,
vilket i praktiken betyder att det ofta är föräldrarnas
ambitionskrav på barnen som bestämmer. Utredningen
visar att tre av fyra barn till högre tjänstemän valde särskild
kurs, medan endast en av tre barn till okvalificerade
arbetare gjorde det.
Valet av gymnasieutbildning, och (det negativa) valet att
ej söka sig till gymnasium, beror på betygen, valet av
enstaka eller allmän kurs, och på föräldrarnas socialklass.
Eftersom alla dessa effekter drar åt samma håll adderas
effekterna ihop till en ganska stor social snedrekrytering på
gymnasiet.
En liknande process äger rum under gymnasietiden,
vilket påverkar valet av högskoleutbildning -- nu med
skiljelinjen praktisk eller teoretisk utbildningsväg, i stället
för allmän och särskild kurs. Den direkta effekten av social
bakgrund finns kvar men minskar i jämförelse med första
valet till gymnasiet.
Ytterligare ett hinder för elever från studieovana hem
utgör studieavbrott under gymnasietiden. Svårigheten att i
dag meritera sig till högskolestudier är stor och ökar i takt
med att allt fler enskilda institutioner ställer specialiserade
förkunskapskrav på studenterna. I detta sammanhang är en
väl utbyggt kommunal vuxenutbildning där elever ges en
andra chans mycket viktig.
Vänsterpartiet begär i annan motion, om
vuxenutbildningen, en förstärkning av den kommunala
vuxenutbildningen med 500 miljoner kronor.
Vad görs för att minska den sociala snedrekryteringen?
Utredningen visar att tidigare politiska insatser, såsom
grundskolans allmänna utjämning av ekonomiska och
sociala levnadsvillkor, påtagligt har minskat den sociala
snedrekryteringen under detta sekel.
Detta har främst skett genom att barn på samma
prestationsnivå, men med olika social bakgrund, har
kommit att göra mer likartade utbildningsval. Därför är det
troligt att politiska insatser även i framtiden skulle kunna
minska den sociala snedrekryteringen, även om det bara
skulle bli en viss minskning av omfattningen och att
snedrekryteringen skulle bestå till sin karaktär.
På basis av det ovan anförda framgår att den sociala
bakgrunden har en större betydelse för snedrekryteringen
ju tidigare brytningspunkten infaller.
Vänsterpartiet anser därför att grundskolan inte bör
vara differentierad. Om tillval förekommer bör dessa
endast röra sådana ämnen som inte påverkar möjligheterna
att söka sig vidare till gymnasiet.
Om det skulle visa sig omöjligt med en odifferentierad
grundskola p.g.a. att man av pedagogiska skäl anser det
angeläget att ha undervisningsgrupper som är homogena
med avseende på skolprestationer och begåvning, så är ett
urval grundat på dessa kriterier att föredra framför tillval
som troligen mest skulle bestämmas av föräldrarnas
ambitionskrav på barnen.
Det är tydligt att barn från lägre socialgrupper har
svårare att få information om högre utbildning och de yrken
som en sådan utbildning leder fram till.
Vänsterpartiet anser därför att studie- och
yrkesorientering bör ingå som ett naturligt inslag i
grundskoleutbildningen. På gymnasiet bör effekten och
skillnaden i socialt ursprung minska genom att
studievägledarna aktivt ger råd till teoretiskt begåvade
elever att fortsätta till högre teoretiska studier, i stället för
att endast informera om möjligheterna.
Utredningen visar också att en minskning av den sociala
snedrekryteringen är svår att genomföra med ett ändrat
antagningssystem -- t.ex. så verkar högskoleprovet knappt
ha någon effekt på snedrekryteringen. Det är dock viktigt
att se till att inte antagningssystemet försämras sett ur den
aspekten.
Arbetslivserfarenhet bör även i fortsättningen vara
behörighetsgrundande och även ha en viss betydelse för
antagningen.
Vänsterpartiet anser därför att den decentraliserade
antagning som nu genomförs vid högskolans institutioner
bör följas upp så att inte arbetslivserfarenhet blir mindre
värd i framtiden. Även i detta hänseende bör
högskolereformen utvärderas.
Ekonomiska effekter på snedrekryteringen till
högskolan
Regeringens utbildningspolitik undviker att se de sociala
och utbildningspolitiska aspekterna på studier i ett
helhetsperspektiv. Inte minst gäller detta effekterna av ett
nytt studiemedelssystem.
Studiestödet har i högsta grad relevans för den sociala
snedrekryteringen. Mot den tidigare förda linjen, att de
lägre löneskillnaderna i Sverige skall kompenseras med
generösa studiemedel, ställer nu de borgerliga partierna
kravet att utbildningspremien måste öka så att vi får en
större lönespridning.
En ökad lönespridning leder till ökade klassklyftor och
ökad snedrekrytering. Ett system med låga studiemedel och
högre framtida lön leder dessutom till ett ökat
föräldraberoende under studietiden vilket direkt försämrar
rekryteringen av studieovana ungdomar. Det är dessutom
troligt att studenter från lägre socialgrupper är känsligare
för den ''risk'' som en investering i studier (och
studieskulder) innebär. Många fler än i dag skulle undvika
att söka sig till högskolan om det fanns en risk att misslyckas
med utbildningen och stå kvar med betungande skulder.
För studenter från högre socialgrupper är dessa risker
mindre eftersom föräldrarna -- även om de inte ger bort
pengar för de dagliga utgifterna -- ändå kan verka som en
försäkring vid ett misslyckande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av ett helhetsgrepp på den
sociala snedrekryteringen till högskolan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om odifferentierad grund- och
gymnasieskola,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utbyggd studie- och
yrkesorientering i gymnasieskolan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetslivserfarenhet som
behörighetsgrundande till högskolan,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av
den decentraliserade antagningens effekter på den sociala
snedrekryteringen till högskolan,
6. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av
det framtida studiemedelssystemet ur ett
rekryteringsperspektiv.1
Stockholm den 22 januari 1994
Björn Samuelson (v)
Elisabeth Persson (v)
Bengt Hurtig (v)
Berith Eriksson (v)