med anledning av prop. 1993/94:177 Utbildning och forskning. Kvalitet och konkurrenskraft
Regeringen föreslår i sin proposition 1993/94:177 ett nytt
resurstilldelningssystem för fakultetsanslagen. Det
föreslagna systemet har det vällovliga syftet att stärka
förnyelsekraften och kvaliteten i svensk forskning.
Systemet bygger på att fem procent av de totala anslagen
för ett fakultetsområde ska fördelas bland berörda
fakulteter vid olika lärosäten i proportion till antalet
avlagda forskarexamina där även hänsyn tages till andelen
underrepresenterat kön. Antalet examina anses av
regeringen nära hänga samman med forskningens kvalitet.
En spärregel införes som garanterar att medlen för en
fakultet tillåts minska med högst 2 procent mellan två
budgetår och högst 5 procent under en treårsperiod.
Det i propositionen framlagda förslaget skiljer sig inte
principiellt från det förslag som var föremål för
remissbehandling. Remissförslaget angav att 20 procent
skulle vara baserat på andelen forskarexamina och 10
procent på andelen vetenskapligt prövade externa anslag.
Spärregeln var angiven till högst 5 procents minskning
mellan två budgetår och högst 10 procent för en
treårsperiod.
Konstruktionen av såväl det föreslagna systemet som det
som var ute på remiss innebär att en fakultet kan hamna i
en negativ resurstilldelningssnurra och förlora resurser år
från år även om fakultetens andel i antalet avlagda
forskarexamina är oförändrad. Detta skulle sannolikt leda
till att drabbade fakulteter långsamt kvävdes, vilket inte kan
vara avsikten med det föreslagna
resurstilldelningssystemet.
Fakulteterna vid landets universitet och högskolor
verkar under mycket varierande förhållanden. Att utan
analys använda andelen avlagda forskarexamina i relation
till fakultetsanslaget som ett mått på prestationen vid en
fakultet vid ett visst lärosäte kan vara mycket missvisande.
Skillnader i produktivitetsmått kan bero på en mängd
faktorer som ligger utanför fakultetens egen prestation. De
flesta av dessa faktorer beror på fakultetens ålder. En del
fakulteter är bara ett tiotal år gamla och arbetar med att
bygga upp och konsolidera sin verksamhet medan andra
fakulteter har verkat under mycket lång tid -- upp till några
hundra år. Förutom den akademiska grund dessa fakulteter
vilar på har de via donationer m.m. hunnit bygga upp egna
resurser samt verkar i en region som under lång tid har
dragit till sig kunskapsintensiva verksamheter som ger
möjligheter till forskarstudier i arbetet samt
forskarhandledning. Exempel på sådana verksamheter är
forskningsintensiva företag, statliga institut och verk, större
bibliotek, arkiv m.m. Allt detta ger dessutom en social
struktur som befrämjar högre studier och forskarutbildning.
Många forskarstuderande behöver inte heller förlita sig
på de resurser som en universitetsinstitution har för
forskarutbildning genom fakultetsanslag utan får sin
forskarutbildning finansierad på annat sätt. Det är givet att
andelen doktorander och antalet forskarexamina blir hög i
en sådan region utan att egentligen vara ett mått på en
fakultets egenprestation.
Som en följd av det stora genomslag som dessa
omgivningsfaktorer medför på effekterna av den föreslagna
modellen till resultatbaserade fakultetsanslag blir fakulteter
vid lärosäten med kort utbildnings- och forskningstradition
kraftigt missgynnade. Detta gäller särskilt fakulteter vid
Umeå universitet, Linköpings universitet samt Högskolan i
Luleå. Umeå universitet har, som exempel på effekterna av
omgivningsfaktorerna, visat i sitt remissvar att om en
korrigering görs utifrån faktiskt disponibla resurser för
forskarutbildning så skiljer sig de olika medicinska
fakulteterna i landet inte från varandra. Detta till trots
skulle det föreslagna resurstilldelningssystemet medföra
drastiska nedskärningar för Umeåfakulteten.
Två forskare från Umeå har vidare visat att det i
propositionen förslagna resurstilldelningssystemet inte
uppfyller kravet på att fördela fakultetsresurserna på ett
samhällsekonomiskt effektivt sätt. Det i propositionen
föreslagna systemet bygger på en tilldelning enligt
genomsnittsavkastningsprincipen medan det ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv bör bygga på
marginalavkastningsprincipen.
Det är viktigt att finna olika incitament för lärosätena att
stärka förnyelsekraften och kvaliteten i svensk forskning.
Härvid är ett nytt resurstilldelningssystem för
forskarutbildning och forskning en väsentlig del. I
utvecklingen av den högre utbildningen och forskningen i
landet är betydelsen av en ökad samverkan mellan
grundutbildning och forskning allmänt omvittnad. För att
universitet och högskolor med forskning på ett samlat och
integrerat sätt skall kunna arbeta med kvalitetsutveckling
av såväl grundutbildning som forskarutbildning och
forskning bör ett nytt resurstilldelningssystem för
forskarutbildning och forskning vara i samklang med det
resurstilldelningssystem som införes för grundutbildningen.
Det föreslagna resurstilldelningssystemet kan förbättras
genom att
de 95 procenten av totalresurserna, som inte
ska fördelas utifrån andelen forskarexamina, blir föremål
för en fast fördelning till en given fakultet vid ett lärosäte
och baserat på politiska beslut. Denna fördelning bör i stort
utgå från den andel som fakulteten har vid utgångsläget för
det nya resurstilldelningssystemets införande,
att 5 procent fördelas utifrån en bedömning av
fakultetens forskarutbildnings- och forskningsverksamhet
utgående från fakultetens förutsättningar i analogi med vad
propositionen föreslår för grundutbildningen. Vid en sådan
bedömning kan antal forskarexamina vara en av flera
bedömningsgrunder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om resultatrelaterade
fakultetsanslag.
Stockholm den 18 april 1994
Mats Lindberg (s)
Georg Andersson (s)
Carin Lundberg (s)