med anledning av prop. 1993/94:177 Utbildning och forskning. Kvalitet och konkurrenskraft
I denna motion behandlar vi frågor som har koppling till
löntagarfondsmedlen. Övriga frågor om högre utbildning
och forskning med anledning av prop. 177 behandlar vi i en
separat motion.
Löntagarfondsmedlen kvar i AP-fonden
Allmänna Pensionsfonden inrättades som ett led i
uppbyggnaden av ATP-systemet och hade som syfte att
säkra utbetalningarna ur systemet. I fonden skulle de medel
samlas som inflöt i avgifter och som skulle användas till
ATP-systemet. Sedan 80-talets början har löntagarfonderna
ingått som en viktig del av AP-fonden. Någon annan
användning av AP-fondens medel än pensionsutbetalningar
skulle inte medges. För att särskilt minska risken för
missbruk av fondens medel inrättades fondstyrelser med en
sammansättning som skulle förhindra sådant missbruk.
Vid regeringstillträdet aviserade den borgerliga
regeringen att löntagarfonderna skulle upplösas varvid
pensionsmedel uppgående till sammanlagt drygt 20
miljarder kronor överfördes till en fond -- Fond 92-94 -- med
särskild uppgift att förvalta löntagarfondsmedlen inför den
kommande avvecklingen av dessa.
I en överenskommelse mellan regeringen och
socialdemokraterna den 20 september 1992 nåddes enighet
om att den utdelning av medel ur löntagarfonderna som
planerades av regeringen och ny demokrati skulle avbrytas
och att medlen skulle kvarstanna i pensionssystemet.
Socialdemokraterna krävde i dessa överläggningar att
återstående pensionsmedel ur löntagarfonderna skulle
stanna kvar i pensionssystemet. Vi kunde på goda grunder
hävda att det statsfinansiella läget var kärvt och behovet att
stärka pensionssystemet stort. Regeringens företrädare
accepterade socialdemokraternas önskemål. Undantag
gjordes endast för de medel som skulle användas till de s.k.
riskkapitalbolagen, Atle och Bure (som regeringen gjort
upp med Ny demokrati om våren 1992), och de sparpremier
som vissa aktieägare redan hade tjänat in då uppgörelsen
träffades.
Efter denna överenskommelse har den borgerliga
regeringen agerat utan samråd med socialdemokraterna och
på tvärs med överenskommelsen. Våren 1993 beslutade den
borgerliga riksdagsmajoriteten att avsätta 10 miljarder av
de tidigare pensionsmedlen i löntagarfonderna till tre
forskningsstiftelser. I stället för att finansiera angelägen
forskningsverksamhet över statsbudgeten valde regeringen
att åderlåta pensionssystemet. Vi reagerade med skärpa
mot denna hantering av pensionsmedlen och lade i stället
fram förslag om utbyggnad av forskningen inom strategiska
områden med finansiering över statsbudgeten.
I juni 1993 beslutade riksdagens borgerliga majoritet att
överföra ytterligare 1,7 miljarder av pensionsmedel i de
tidigare löntagarfonderna till två privata stiftelsehögskolor.
Det blev slutligen Chalmers och en internationell
handelshögskola i Jönköping som privatiserades med
pensionsmedel. Samtidigt gjorde riksdagsmajoriteten ett
uttalande med innebörden att om börsutvecklingen var
sådan att de medel som ursprungligen kom från
löntagarfonderna översteg de till stiftelserna avsatta
medlen, skulle överskottet användas för
forskningsändamål. Detta bedömdes vid det tillfället som
mindre sannolikt.
I själva verket har börsutvecklingen sedan blivit sådan
att det nu återstår ca 8 miljarder i Fond 92--94.
I föreliggande proposition tar regeringen det fjärde och
sista steget mot en total upplösning av pensionsmedel ur de
tidigare löntagarfonderna. Detta innebär att totalt ca 30
miljarder kronor tagits från pensionsfonder som i stället är
i behov av resursförstärkningar.
Det svenska pensionssystemet står nu inför
genomgripande förändringar, där huvudsyftet är att på lång
sikt säkra en av grundbultarna för välfärden.
De relativa kostnaderna för pensionerna ökar av en rad
skäl:Pensionärerna blir allt fler i förhållande till antalet
yrkesverksamma. Detta beror i hög grad på medicinska
landvinningar, en starkt förbättrad hälsovård och en
välfärdspolitik som inneburit en väsentlig ökning av
livslängden.Pensionssystemet är ytterst tillväxtkänsligt
och sårbart vid konjunktursvängningar.Demografiska
förändringar till följd av höga födelsetal under fyrtiotalet.
Trots de finansiella behoven i pensionssystemet och det
mycket allvarliga statsfinansiella läget lägger nu regeringen
fram ett flertal förslag som saknar samband med
pensionerna och som regeringen inte bedömt tillräckligt
angelägna för att prioriteras inom statsbudgeten. De
fördelas till sju stiftelser, trots de konstitutionella
betänkligheter mot förfarandet som tidigare framförts.
Vi socialdemokrater finner regeringens förfarande
beträffande pensionsmedlens användning mycket allvarlig.
Vi föreslår att riksdagen avslår regeringens förslag att
använda resterande medel från löntagarfonderna och yrkar
därför avslag på regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden.
Mot bakgrund av den ideologiska låsningen hos den
borgerliga riksdagsmajoriteten inser vi att möjligheterna att
få till stånd ett förändrat beslut i fondfrågan inte är särskilt
stora.
Om riksdagen inte bifaller vårt avslagsförslag lägger vi
som ett andrahandsyrkande att de kvarvarande medlen i
Fond 92-94 i Allmänna pensionsfonden uppdelas i två
fonder med följande syften. Den första fonden,
Kompetensutvecklingsfonden skall tilldelas 85 procent av
medlen. Medel från denna fond skall användas för
kompetensutveckling av löntagare och småföretagare enligt
nedan utvecklade riktlinjer. Den andra fonden,
Forskningsfonden skall tilldelas 15 procent av medlen.
Medel från denna fond skall användas för ändamål enligt
nedan utvecklade riktlinjer. För båda fonderna bör gälla att
såväl avkastningen som kapitalet får användas för de
avsedda ändamålen.
De insatser för kompetensutveckling och forskning som
bör komma i fråga skall vara avgränsade i tid, dvs. inte ha
den karaktären att de borde finansieras med löpande
budgetmedel. Ambitionen skall vara att kraftsamla och låta
dessa fondmedel möjliggöra en extraordinär satsning på
investering i kunskap. Fondmedlen får förbrukas under en
period på 3--6 år. Det samhälleliga intresset av
verksamheten inom båda fondernas områden gör att denna
bör bedrivas enligt de regler som normalt gäller för statlig
verksamhet. Det innebär bland annat garantier för insyn,
rättssäkerhet och kontroll.
Riksdagen bör hos regeringen begära att program
utarbetas på grundval av nedanstående riktlinjer för
användning av medlen från de båda fonderna. Dessa
program, som också skall innehålla förslag till organisation
för såväl kapitalförvaltning som medelsfördelning, skall
föreläggas riksdagen för beslut.
Detta innebär att vi yrkar avslag på regeringens förslag
om att tillskapa ytterligare sju stiftelser. Vi anför samma
konstitutionella betänkligheter mot förfarandet som vi
tidigare gjort i detta sammanhang.
Kompetensutvecklingsfond
Skälen för att öka löntagarnas och småföretagarnas
kompetens är uppenbara: Sveriges position i den
internationella arbetsfördelningen har gradvis försvagats.
För att uppnå förbättrad konkurrenskraft och därmed en
god ekonomi krävs ett högt kunskapsinnehåll i
produktionen och kompetenta, välutbildade löntagare.
Detta gäller hela arbetslivet, privat såväl som offentlig
sektor.
Inom den offentliga sektorn innebär
budgetunderskotten, den stora statsskulden och växande
behov stora krav på kompetens och effektiv organisation.
1990 hade över 800 000 löntagare i åldern 16--64 år en
formell utbildning som inte ens låg i nivå med den
utbildning som grundskolan skall ge.
Ca 2,0 miljoner löntagare hade gymnasiekompetens
eller motsvarande. När det gäller andelen
gymnasieutbildade av arbetskraften motsvarar Sveriges
position OECDs genomsnitt. För eftergymnasialt utbildade
är läget sämre. Sverige befinner sig under OECDs
genomsnitt men 90-talets expansion av högskolan kommer
att förbättra läget.
Enbart insatser för att höja utbildningsnivån för de
nytillträdande på arbetsmarknaden räcker inte för att höja
kompetensen i arbetslivet. På tio år omsätts endast 20
procent av arbetskraften. Dessutom förutsätter
arbetsmarknadens krav på rörlighet omskolning/utbildning
av dem som redan befinner sig i arbetslivet. En bred
spridning förutsätter att utbildningen åtminstone delvis kan
genomföras på arbetstid. Den stora kostnaden för
kompetensutveckling kommer därmed att avse
kompensation till arbetsgivarna för c1ökade lönekostnader. I
ett läge med arbetslöshet blir emellertid den samhälls-
c0ekonomiska kostnaden betydligt lägre. Minst hälften --
sannolikt betydligt fler -- av de platser som blir tomma på
grund av utbildning kan antas i slutänden bli ersatta med
människor som annars skulle ha varit arbetslösa.
Vuxenutbildning ska ses som en långsiktigt strategisk
investering för tillväxt och full sysselsättning. För att uppnå
största möjliga bredd och effektivitet krävs insatser från
individer, arbetsgivare och samhälle. Det är inte möjligt att
enbart förlita sig på individernas egna initiativ. De som har
de nödvändiga ekonomiska och andra förutsättningarna är
som regel de som redan har en relativt god utbildningsnivå.
Detta utesluter inte att den utbildning som individen själv
tar initiativ till och finansierar är ett värdefullt komplement
till de mer direkt arbetslivs- eller samhällsmotiverade
utbildningarna.
Utbildningsbehovet kan delas in i framför allt tre
kategorier:utbildning motsvarande grundskole- och
gymnasieskolekompetens arbetsplatsanknuten
vidareutbildning eller omskolning individuellt bestämd
och finansierad utbildning
En prioriterad grupp är de kortutbildade som behöver
komplettera sin grundskoleutbildning, dvs. förvärva
kunskaper motsvarande årskurs 9. Därutöver skall
målsättningen vara att bereda alla som vill grundläggande
gymnasieutbildning i matematik, svenska, samhällskunskap
och engelska. Sett över en längre tidsperiod, t.ex. 10 år,
skulle det kunna innebära ca 100 000 vuxna i
gymnasieutbildning årligen.
Ett sådant omfattande åtagande förutsätter betydande
insatser från staten. Men arbetsgivarnas medverkan
behövs. Det gäller exempelvis lokaler, utrustning t.ex.
datorer bl.a. för distansutbildning, rätt till ledighet m.m.
Med tanke på att arbetslösheten -- i synnerhet för de
lågutbildade -- förutsätts ligga kvar på en hög nivå under
större delen av 90-talet finns starka skäl att nu överväga en
sådan satsning. Vi vill i sammanhanget erinra om att det i s-
motionen till årets riksdag om ett nationellt kompetensoch
kunskapslyft föreslås att Komvux nästa budgetår tillförs 40
000 nya platser.
Arbetsplatsanknuten utbildning måste -- oavsett om den
innebär ökad kompetens inom samma yrke eller utbildning
för ett annat arbete för samma arbetsgivare -- utformas i ett
nära samspel mellan arbetsgivaren, löntagarna och
experter/utbildningsanordnare. Här finns ett starkare
arbetsgivarintresse som bör kunna föranleda större insatser
från arbetsgivarna, både när det gäller planering och
genomförande. Det är de långsiktiga behoven av ny
kompetens i arbetslivet som ska vara styrande för
utbildningens innehåll.
Denna utbildning går dessutom ofta hand i hand med
förändringar inom arbetsplatsens organisation. I själva
verket sker det sannolikt viktigaste lärandet för de allra
flesta i det praktiska arbetet på arbetsplatsen. Begreppet
''lärande organisation'' måste bli en praktisk realitet. Om
inte nya kunskaper tillämpas förfaller de snabbt.
Efterfrågan på ny kunskap i arbetslivet har därför en central
roll för löntagarnas kompetensutveckling.
Kompetensutveckling ingår som en av de viktigaste delarna
i en aktiv näringspolitik för förnyelse av industri- och
tjänstesektorn. Kompetensutveckling och ny
arbetsorganisation står i ett ömsesidigt beroende av
varandra.
Grunden för utbildningsinsatserna bör vara program
som arbetsgivare och de fackliga organisationerna i
samverkan träffar överenskommelse om.
Formerna för utbildning kan variera och därmed också
finansieringen: YTH, högskolekurser, yrkesinriktad
Komvux, företagsintern utbildning eller av studieförbunden
anordnade kurser är några exempel.
Finansieringen av en organisations- eller
företagsanknuten utbildning bör i första hand lösas inom
företagen. För att uppnå önskad volym och spridning
kommer emellertid att krävas incitament och stöd från
samhället. Det gäller särskilt de mindre och medelstora
företagen som hitills har haft en svag orientering mot
kompetens. Många företag har också svårt att överblicka
sina förändrings- och därmed utbildningsbehov.
Därför behövs en regional organisation av
kunskapsmäklare/rådgivare som kan hjälpa till med att
analysera behoven, visa på alternativ, skräddarsy
utbildningspaket och bidra till finansieringen av
utbildningsprogrammen. Sådana ''regionala
kompetenscentra'' ska vara små, projektinriktade och
obyråkratiska. Deras uppgift ska vara att arbeta
uppsökande gentemot företagen och få andra aktörer att
agera/samarbeta. Här finns det goda erfarenheter av
Arbetslivsfonden att bygga på.
Även storföretagen bör kunna få nytta av dessa
regionala kompetenscentra. Under alla omständigheter är
det viktigt att arbetet bedrivs i ett nära samarbete med de
större företagen för att få del av deras kompetens.
Ett av svensk ekonomis stora problem är att det inte
finns tillräckligt många nya företag som växer. Strukturen
domineras dels av ett antal internationellt verksamma
storföretag, dels av mycket små företag. Många storföretag
har en stark inriktning mot kompetens och en hög andel
akademiker och forskare bland de anställda. Denna
företagskategori har emellertid de senaste 15 åren
framförallt växt utomlands.
Så länge det finns ett stort antal företag som inte
efterfrågar kompetens kommer sysselsättningen i Sverige
att utvecklas svagt och Sverige att fortsätta halka neråt i
välfärdsligan. Därför behövs arenor för kunskapsöverföring
och stimulans mellan företagen i Sverige. Att bidra till att
sådana uppstår regionalt och lokalt är en viktig uppgift för
kompetenscentra.
Distansutbildning är en metod för kunskapsinhämtning
som lämpar sig väl för vuxna, i synnerhet i kombination med
fortsatt arbete. I s-motionen från januari i år föreslås att ett
distansutbildningsinstitut inrättas. Distansutbildningen
kommer med all sannolikhet att få mycket stor betydelse för
vuxenutbildningen genom den nya interaktiva
informationsteknologin, bildtelefoner m.m.
Grundläggande utbildning/gymnasieutbildning samt
arbetslivsanknuten kompetensutveckling kan i ett
inledande skede delfinanieras genom att de medel som finns
kvar i löntagarfonderna används. Arbetslivsfonden som har
arbetat med ett likartat uppdrag har funnit att samhällets
insatser generar en företagsinsats som uppgår till 2--3
gånger så mycket. På sikt krävs emellertid en modell för
kontinuerlig finansiering.
Forskningsfonden
Forskning är av utomordentlig betydelse för
utvecklingen i vårt land och näringslivets tillväxt.
När det gäller svensk forskning är situationen den att
stora insatser redan görs, relativt sett och i ett
internationellt perspektiv kan med rätta sägas mycket stora
insatser. Svensk forskning håller också en kvalitativt hög
nivå och de svenska forskarna har mycket gott anseende i
den internationella världen.
Nytillkommande insatser måste givetvis -- oberoende av
verksamhetsområde -- ses i perspektiv av vad som redan
görs och av vilka kvarstående behov som finns. Detta är
något så självklart att det inte borde behöva sägas. Den
totala bristen på analys och behovsbedömning i regeringens
proposition gör dock faktiskt ett sådant självklart uttalande
nödvändigt.
Vi föreslår att en forskningsfond inrättas på 15 procent
av de kvarvarande löntagarfondsmedlen för ändamål som
vi redan tidigare i motion 1993/94:Ub682 har framhållit. Vi
noterar att regeringen i viss mån valt att uppmärksamma
motsvarande områden bland sina många förslag, men
genom regeringsförslagens utformning -- stiftelseformen,
regelverket runt stödet och den närmare inriktningen -- kan
vi inte stödja propositionens förslag.
Områdena är: kunskapsutbyte mellan näringsliv och
högskola forskning vid de mindre och medelstora
högskolorna, svensk medverkan i europeisk
forskningssamverkan
Riktlinjen bör vara att en tredjedel av Forskningsfonden
avsätts till vardera området.
De forskningsändamål vi prioriterar vid finansiering
med löntagarfondsmedel har koppling till att öka tillväxten
i landet. Med våra förslag kan sådana ökade
forskningsinsatser göras utan att annan viktig forskning
eftersätts.
Kunskaps- och kompetensutbytet mellan näringsliv och
universitet och högskolor
För att utveckla det viktiga samarbetet mellan näringsliv
och universitet och högskolor har en hel del åtgärder
vidtagits under senare år. Förutom kontaktsekretariat,
uppdragsutbildning, uppdragsforskning, forskarbyar,
kontaktforskare så har under den allra senaste tiden t.ex.
inrättats ''teknikbrostiftelser'', gjorts översyn av
industriforskningsinstituten, givits möjlighet till aktiebolag
för uppdragsforskning som bedrivs vid universiteten. Till
detta kommer andra åtgärder som påverkar dessa områden,
t.ex. tillkomsten av de stora strategiska stiftelserna och
satsningarna på fördubblingen av forskarutbildade.
Nya insatser för att stimulera samarbete mellan
näringsliv och högskolan är angelägna. Regeringens förslag
i propositionen som framför allt avser finansiering av
forskarutbildning förutsätter att företagen skall kunna
uppträda som medfinansiärer. Detta kommer att innebära
en styrning till områden av intresse för de företag som har
möjligheter till detta. Det är endast ett fåtal svenska företag
som i någon väsentlig omfattning kan medverka i
finansiering av forskarutbildning. Det är inte helt säkert att
det är just i samarbete med dessa företag de stora
extrainsatserna skall sättas in. Det krävs att stödet får en
annan utformning för att även de mindre och medelstora
företagens behov skall kunna beaktas.
Ungefär två tredjedelar av svenskt forsknings- och
utvecklingsarbete utförs inom näringslivet. Svenskt
näringsliv har också utanför forsknings- och
utvecklingsuppgifterna i många delar en inriktning som gör
att behovet av högt kvalificerad arbetskraft är stort. Trots
detta är antalet personer med licentiat- eller
doktorsexamen, som arbetar i näringslivet, begränsat.
För närvarande avläggs ca 1 200 doktorsexamina årligen,
varav drygt 200 vid de tekniska fakulteterna. Varje år
avläggs också ca 250 licentiatexamina inom tekniska
ämnen.
Det är angeläget att fler av dessa kan rekryteras till
verksamhet inom näringslivet.
Ett hinder för sådan rekrytering är i dag att de
forskarutbildade upplevs ha för snäv specialisering och
saknar erfarenhet av och kunskap om näringslivet och för
företaget viktiga funktioner.
Det ligger i sakens natur att forskarutbildningen leder till
specialisering. Det är naturligtvis också ofta eller oftast just
dessa specialkunskaper, som borde komma till användning
inom näringslivet. Samtidigt måste dock uppmärksammas
att den som doktorerat har en rad mer generella färdigheter
inom analys, problemformulering och problemlösning,
förmåga att arbeta självständigt, att presentera
bedömningar och resultat såväl skriftligt som muntligt. Att
de forskarutbildade har också dessa kvaliteter upptäcks
givetvis bäst om arbetsgivare och företagare får möjlighet
att komma i direkt kontakt med dem som doktorerat.
Med en rad förhållandevis enkla medel borde det vara
möjligt att stimulera och förbättra näringslivets rekrytering
av forskarutbildade. Exempel på åtgärder som skulle kunna
komma i fråga är finansiering av kortare kurser och annan
kortare vidareutbildning för forskarutbildade inom
områden som skulle öka deras attraktivitet för näringslivet.
Andra tänkbara åtgärder skulle kunna vara att ordna ''prao-
perioder'' av olika slag för forskarutbildade inom
näringslivet. Åtgärder av detta slag prövas redan
utomlands, t.ex. i England.
Insatser som också bör kunna ses i detta perspektiv, men
som givetvis har en vidare relevans, gäller möjligheterna för
unga forskare att etablera internationella kontakter,
framför allt genom längre eller kortare vistelser utomlands.
Kostnaderna för detta borde i viss mån prioriteras inom
ramen för universitetens och forskningsrådens anslag, men
borde även -- om så bedöms lämpligt -- kunna finansieras
genom Forskningsfonden.
Det är vidare ett känt faktum att ett mycket stort antal
av de patent, som bygger på forsknings- och
utvecklingsarbete i Sverige, inte kommer till utnyttjande
här. Stora kostnader är ofta nedlagda i det arbete som ledde
fram till patentet, kostnader som mer eller mindre går
förlorade. Framställning av nya produkter skulle givetvis
också kunna bidra till att förbättra
sysselsättningssituationen i vårt land. Stöd bör därför ges i
olika former till att inom landet utnyttja patent som kommit
fram ur forskning.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett
genomarbetat program med förslag till åtgärder med den
inriktning som ovan angivits. I samband med detta bör även
en analys presenteras över effekterna av de inom detta
område under senare år vidtagna åtgärder.
Vi föreslår att ca en tredjedel av medlen i ovan nämnda
forskningsfond används i syfte att stödja kunskaps- och
kompetensutbytet mellan näringsliv och universitet och
högskolor.
Forskning vid de nya högskolorna
Den svenska högskolan har en stor spännvidd, också i
den bemärkelsen att skillnaden i storlek mellan de största
universiteten och de minsta högskolorna är mycket stor.
Också vid en internationell jämförelse finns ytterligheter
inom vår högskola. De stora universiteten, i Lund och
Uppsala, är också i ett internationellt perspektiv mycket
stora enheter. Samtidigt har vi i andra änden av skalan flera
internationellt sett mycket små högskolor. När det gäller
utbildningen har detta uppmärksammats. Planeringen är att
nya utbildningsplatser skall komma till framför allt vid de
mindre och medelstora högskolorna. Det är dock angeläget
att också forkningen vid dessa högskolor byggs ut och ger
mer ändamålsenliga former.
Målet bör vara att skapa en bas för kontinuerlig
forskningsverksamhet såväl i samverkan med fakulteter vid
universitet/fackhögskolor som med resurser för forskning
på eget programansvar. Vi erinrar om det förslag som vi
tidigare fört fram i motion avlämnad under allmänna
motionstiden ''Forskning vid de mindre och medelstora
högskolorna'' och som innebär att anslaget C 47 tillförs 33
miljoner kronor utöver regeringens förslag. Detsamma
gäller förslaget om en gemensam forskningsorganisation för
de mindre och medelstora högskolorna.
Vi anser att det i dag finns behov av ett särskilt lyft för
forskningsuppbyggnad vid de mindre och medelstora
högskolorna samt högskolan i Luleå. Detta kan ske genom
att dessa högskolor tillförs medel från den forskningsfond vi
föreslår. Medlen skall avse extra förstärkning utöver det
som finansieras över vanliga budgetmedel. Det kan både
gälla utrustning, t.ex. instrument och data, förstärkning av
biblioteken och temporära forskargrupper knutna till
högskolan med syftet att bygga upp forskningskapaciteten
och forskarkontakterna.
Till motiven för att de mindre och medelstora
högskolorna skall bedriva forskning har under de senaste
åren också alltmer lagts deras näringspolitiska betydelse.
Detta hänger framför allt samman med den ökade vikt som
nu läggs vid utvecklingen i de små och medelstora företagen
och dessa företags behov av tillgång till forskningsmiljöer i
närmiljön. Det har också sin betydelse att storföretag och
statliga verk som är lokaliserde till mellanstora städer har
ett behov av en ''kompetenstät'' regional miljö för sin
utveckling. Detta gäller även om de tillgodoser delar av sitt
behov av specialiserade forskningskontakter via egna
internationella nätverk.
Vi avvisar regeringens förslag om en särskild stiftelse för
forskning vid de mindre och medelstora högskolorna och de
föreslagna principerna för stiftelsens stöd för forskning vid
dessa högskolor.
Europeisk forskningssamverkan
Genom EES-avtalets ikraftträdande den 1 januari 1994
har Sverige fått vidgade möjligheter att delta i EUs
forskningssamarbete. Sverige skall därmed också delta i
finansieringen av detta forskningssamarbete på
programnivå. EES-avtalet omfattar det nu löpande tredje
ramprogrammet. För tillträde till det fjärde
ramprogrammet, som förväntas träda i kraft 1995 krävs
ändring av EES-avtalet bl.a. genom beslut i gemensamma
kommittén.
Som framgår av propositionen är statens kostnader för
det svenska deltagandet i EUs forskningssamverkan under
EES-avtalet för närvarande ca 350 miljoner kronor per år.
Kostnaderna förväntas under ca tre år stiga till mer än det
dubbla då EUs fjärde ramprogram avses få en betydligt
större omfattning än det nu gällande ramprogrammet.
Om Sverige ansluter sig till EU kommer nu nämnda
kostnader att ingå som en integrerad del i den totala svenska
medlemsavgiften för finansiering av EUs verksamhet.
Detagandet i EU:s forskningsprogram har såväl
näringpolitisk som allmänpolitisk innebörd i meningen att
Sverige genom EES-avtalet får delta i detta. Det är således
inte en ren forskningsfråga.
Den forskning som finansieras inom EU:s ramprogram
är oftast inte grundforskning utan avser noggrant
definierade områden av betydelse framför allt för
utvecklingen av näringslivet i Europa. Det vore olyckligt
om de svenska insatserna här skulle komma till stånd på
bekostnad av möjligheterna till kvalificerad
grundforskning.
Kostnader för svensk samverkan i EU:s
forskningsprogram bör därför i viss utsträckning kunna
bestridas med medel från Forskningsfonden. En tredjedel
av fonden bör användas för detta ändamål.
På sikt kan medverkan i EU:s forskningsprogram få
stora konsekvenser också för användningen av svenska
forskningsresurser. En samlad bedömning av svensk
forskning i EU-perspektiv bör göras i nästa
forskningspropositition.
Kommentar till stiftelseförslagen
Behoven av satsningar är stora inom många samhälleliga
områden. Samtidigt är statens finanser i ett så uruselt skick
att det är politiskt oansvarigt att på så bristfälligt underlag
som presenteras i denna proposition föreslå omfattande
satsningar inom många områden. Fördelningen av de
resterande löntagarfondsmedlen präglas mer av en vilja att
tillfredsställa regeringpartiernas speciella preferenser än att
göra en noggrann bedömning av de samlade resurser och
behov som verkligen föreligger.
Anledningen till detta framgår med all tydlighet. Redan
i den inledande meningen sägs nämligen att målet för
avvecklingen av löntagarfonderna skall vara att tillgångarna
slutligt skall vara utskiftade senast den 1 juli 1994.
Det klargörs vidare ''Det bör framhållas att den
finansiering av olika verksamheter som stiftelserna kan
bidra med inte är något som staten avses överta ansvaret
för, sedan stiftelserna i vissa fall slutfört sina uppdrag. Det
bör från början göras klart att stiftelsernas insatser är unika
insatser, som utan fondmedlen knappast kunnat komma till
stånd''.
Vi har redan av principiella skäl yrkat avslag på förslaget
att upprätta sju stiftelser. Vi anser dessutom att
propositionens förslag präglas av brister i analys och
motiveringar till varför olika slag av åtgärder bör sättas in
och varför just dessa förväntas lösa de problem som anges.
Där saknas uppföljning och redovisning av vilka positiva
eller negativa följder olika insatta åtgärder har resulterat i.
Vi vill vidare erinra om att de forskningsstiftelser som just
påbörjat sin verksamhet har till uppgift att ge stöd till de
flesta forskningsändamål som regeringen nu föreslår att
ytterligare en omgång stiftelser skall stödja. Det gäller t.ex.
informationsteknik, vårdforskning, ''miljöuniversitet'' samt
mycket av internationaliseringsambitionerna samt
forskningssamarbetet med näringslivet. Andra förslag har
så bristfällig underbyggnad att det är häpnadsväckande att
de förs fram till riksdagen för beslut. Det gäller t.ex. den
nya universitetsstrukturen i Stockholm.
Att få till stånd och att se till att tekniska idéer förs över
till kommersiell tillämpning är en av de viktigaste
tillväxtbefrämjande åtgärderna över huvud taget. Redan i
anslutning till budgetpropositionen föreslog vi ett kraftigt
tillskott via den reguljära budgeten för detta ändamål.
Enligt våra förslag skulle NUTEK tillföras 50 miljoner
kronor i årligt anslag för innovationsverksamhet m.m. Vi
vidhåller dessa förslag och menar att i dagsläget är det bästa
sättet att stimulera innovationer. NUTEK har en väl
etablerad kompetens på området och verksamheten
förlorar således inte tid på att bygga upp en ny
administration. Vi utvecklar våra ställningstaganden i en
särskild motion.
I den socialdemokratiska kulturmotionen har vi
föreslagit satsningar på kulturens område som med drygt
500 miljoner kronor överstiger regeringens förslag. Vi har
också föreslagit att kulturutredningen skall behandla frågan
om en framtida kulturfond. Detta förslag avslogs av
riksdagen den 29 mars.
Regeringen föreslår nu att en stiftelse skall få disponera
500 miljoner kronor av fondmedlen för kulturändamål. Det
är oacceptabelt att regeringen föreslår att riksdagen skall
fatta beslut i en så viktig fråga med propositionens dåligt
underbyggda förslag som underlag särskilt som en
parlamentariskt sammansatt kulturutredning, den första
övergripande på tjugo år, nu diskuterar den framtida
kulturpolitiken.
Det lättsinne med vilket regeringen hanterar
löntagarfondsmedel för stiftelsebildningar är
uppseendeväckande. Den insikten fanns säkert t.o.m. hos
Svenska Dagbladets ledarskribent som kommenterade
propositionen under rubriken ''Unckels julafton''. Seriösa
frågor i en resursknapp tid borde dock hanteras med större
krav på prioritering än vad denna proposition ger uttryck
för.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna
pensionsfonden,
2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen
begär förslag till lagstiftning om organisation och
förvaltning av en kompetensutvecklingsfond i enlighet med
de riktlinjer som angivits i motionen,
3. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen
begär förslag till lagstiftning som innebär att 85 % av de
medel som enligt proposition 1993/94:177 är tillgängliga för
forskningsändamål avsätts till den i motionen föreslagna
kompetensutvecklingsfonden,
4. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen
begär förslag till lagstiftning om organisation och
förvaltning av en forskningsfond i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionen,
5. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen
begär förslag till lagstiftning som innebär att 15 % av de
medel som enligt proposition 1993/94:177 är tillgängliga för
forskningsändamål avsätts till den i motionen föreslagna
forskningsfonden,
6. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen
begär sådan lagstiftning att medel ur den i motionen
föreslagna forskningsfonden kan användas för finansiering
av europeisk forskningssamverkan enligt de riktlinjer som
angivits i motionen,
7. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen
begär förslag om sådan lagstiftning att medel ur den i
motionen föreslagna forskningsfonden kan nyttjas för att
stödja forskningsuppbyggnad vid de mindre och medelstora
högskolorna samt högskolan i Luleå, i enlighet med de
riktlinjer som angivits i motionen,
8. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen
begär förslag om sådan lagstiftning att medel ur den i
motionen föreslagna forskningsfonden kan nyttjas för att
stödja kunskaps- och kompetensutbyte mellan näringsliv
och universitet/högskolor i enlighet med de riktlinjer som
angivits i motionen.
Stockholm den 18 april 1994
Lena Hjelm-Wallén (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Berit Löfstedt (s)
Eva Johansson (s)
Jan Björkman (s)
Inger Lundberg (s)
Krister Örnfjäder (s)
Lena Öhrsvik (s)
Anders Nilsson (s)
Margareta Israelsson (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Ulrica Messing (s)
Kristina Persson (s)