I denna motion behandlar vi frågor som har koppling till löntagarfondsmedlen. Övriga frågor om högre utbildning och forskning med anledning av prop. 177 behandlar vi i en separat motion.
Löntagarfondsmedlen kvar i AP-fonden
Allmänna Pensionsfonden inrättades som ett led i uppbyggnaden av ATP-systemet och hade som syfte att säkra utbetalningarna ur systemet. I fonden skulle de medel samlas som inflöt i avgifter och som skulle användas till ATP-systemet. Sedan 80-talets början har löntagarfonderna ingått som en viktig del av AP-fonden. Någon annan användning av AP-fondens medel än pensionsutbetalningar skulle inte medges. För att särskilt minska risken för missbruk av fondens medel inrättades fondstyrelser med en sammansättning som skulle förhindra sådant missbruk.
Vid regeringstillträdet aviserade den borgerliga regeringen att löntagarfonderna skulle upplösas varvid pensionsmedel uppgående till sammanlagt drygt 20 miljarder kronor överfördes till en fond -- Fond 92-94 -- med särskild uppgift att förvalta löntagarfondsmedlen inför den kommande avvecklingen av dessa.
I en överenskommelse mellan regeringen och socialdemokraterna den 20 september 1992 nåddes enighet om att den utdelning av medel ur löntagarfonderna som planerades av regeringen och ny demokrati skulle avbrytas och att medlen skulle kvarstanna i pensionssystemet.
Socialdemokraterna krävde i dessa överläggningar att återstående pensionsmedel ur löntagarfonderna skulle stanna kvar i pensionssystemet. Vi kunde på goda grunder hävda att det statsfinansiella läget var kärvt och behovet att stärka pensionssystemet stort. Regeringens företrädare accepterade socialdemokraternas önskemål. Undantag gjordes endast för de medel som skulle användas till de s.k. riskkapitalbolagen, Atle och Bure (som regeringen gjort upp med Ny demokrati om våren 1992), och de sparpremier som vissa aktieägare redan hade tjänat in då uppgörelsen träffades.
Efter denna överenskommelse har den borgerliga regeringen agerat utan samråd med socialdemokraterna och på tvärs med överenskommelsen. Våren 1993 beslutade den borgerliga riksdagsmajoriteten att avsätta 10 miljarder av de tidigare pensionsmedlen i löntagarfonderna till tre forskningsstiftelser. I stället för att finansiera angelägen forskningsverksamhet över statsbudgeten valde regeringen att åderlåta pensionssystemet. Vi reagerade med skärpa mot denna hantering av pensionsmedlen och lade i stället fram förslag om utbyggnad av forskningen inom strategiska områden med finansiering över statsbudgeten.
I juni 1993 beslutade riksdagens borgerliga majoritet att överföra ytterligare 1,7 miljarder av pensionsmedel i de tidigare löntagarfonderna till två privata stiftelsehögskolor. Det blev slutligen Chalmers och en internationell handelshögskola i Jönköping som privatiserades med pensionsmedel. Samtidigt gjorde riksdagsmajoriteten ett uttalande med innebörden att om börsutvecklingen var sådan att de medel som ursprungligen kom från löntagarfonderna översteg de till stiftelserna avsatta medlen, skulle överskottet användas för forskningsändamål. Detta bedömdes vid det tillfället som mindre sannolikt.
I själva verket har börsutvecklingen sedan blivit sådan att det nu återstår ca 8 miljarder i Fond 92--94.
I föreliggande proposition tar regeringen det fjärde och sista steget mot en total upplösning av pensionsmedel ur de tidigare löntagarfonderna. Detta innebär att totalt ca 30 miljarder kronor tagits från pensionsfonder som i stället är i behov av resursförstärkningar.
Det svenska pensionssystemet står nu inför genomgripande förändringar, där huvudsyftet är att på lång sikt säkra en av grundbultarna för välfärden.
De relativa kostnaderna för pensionerna ökar av en rad skäl:Pensionärerna blir allt fler i förhållande till antalet yrkesverksamma. Detta beror i hög grad på medicinska landvinningar, en starkt förbättrad hälsovård och en välfärdspolitik som inneburit en väsentlig ökning av livslängden.Pensionssystemet är ytterst tillväxtkänsligt och sårbart vid konjunktursvängningar.Demografiska förändringar till följd av höga födelsetal under fyrtiotalet.
Trots de finansiella behoven i pensionssystemet och det mycket allvarliga statsfinansiella läget lägger nu regeringen fram ett flertal förslag som saknar samband med pensionerna och som regeringen inte bedömt tillräckligt angelägna för att prioriteras inom statsbudgeten. De fördelas till sju stiftelser, trots de konstitutionella betänkligheter mot förfarandet som tidigare framförts.
Vi socialdemokrater finner regeringens förfarande beträffande pensionsmedlens användning mycket allvarlig. Vi föreslår att riksdagen avslår regeringens förslag att använda resterande medel från löntagarfonderna och yrkar därför avslag på regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden.
Mot bakgrund av den ideologiska låsningen hos den borgerliga riksdagsmajoriteten inser vi att möjligheterna att få till stånd ett förändrat beslut i fondfrågan inte är särskilt stora.
Om riksdagen inte bifaller vårt avslagsförslag lägger vi som ett andrahandsyrkande att de kvarvarande medlen i Fond 92-94 i Allmänna pensionsfonden uppdelas i två fonder med följande syften. Den första fonden, Kompetensutvecklingsfonden skall tilldelas 85 procent av medlen. Medel från denna fond skall användas för kompetensutveckling av löntagare och småföretagare enligt nedan utvecklade riktlinjer. Den andra fonden, Forskningsfonden skall tilldelas 15 procent av medlen. Medel från denna fond skall användas för ändamål enligt nedan utvecklade riktlinjer. För båda fonderna bör gälla att såväl avkastningen som kapitalet får användas för de avsedda ändamålen.
De insatser för kompetensutveckling och forskning som bör komma i fråga skall vara avgränsade i tid, dvs. inte ha den karaktären att de borde finansieras med löpande budgetmedel. Ambitionen skall vara att kraftsamla och låta dessa fondmedel möjliggöra en extraordinär satsning på investering i kunskap. Fondmedlen får förbrukas under en period på 3--6 år. Det samhälleliga intresset av verksamheten inom båda fondernas områden gör att denna bör bedrivas enligt de regler som normalt gäller för statlig verksamhet. Det innebär bland annat garantier för insyn, rättssäkerhet och kontroll.
Riksdagen bör hos regeringen begära att program utarbetas på grundval av nedanstående riktlinjer för användning av medlen från de båda fonderna. Dessa program, som också skall innehålla förslag till organisation för såväl kapitalförvaltning som medelsfördelning, skall föreläggas riksdagen för beslut.
Detta innebär att vi yrkar avslag på regeringens förslag om att tillskapa ytterligare sju stiftelser. Vi anför samma konstitutionella betänkligheter mot förfarandet som vi tidigare gjort i detta sammanhang.
Kompetensutvecklingsfond
Skälen för att öka löntagarnas och småföretagarnas kompetens är uppenbara: Sveriges position i den internationella arbetsfördelningen har gradvis försvagats. För att uppnå förbättrad konkurrenskraft och därmed en god ekonomi krävs ett högt kunskapsinnehåll i produktionen och kompetenta, välutbildade löntagare. Detta gäller hela arbetslivet, privat såväl som offentlig sektor.
Inom den offentliga sektorn innebär budgetunderskotten, den stora statsskulden och växande behov stora krav på kompetens och effektiv organisation.
1990 hade över 800 000 löntagare i åldern 16--64 år en formell utbildning som inte ens låg i nivå med den utbildning som grundskolan skall ge.
Ca 2,0 miljoner löntagare hade gymnasiekompetens eller motsvarande. När det gäller andelen gymnasieutbildade av arbetskraften motsvarar Sveriges position OECDs genomsnitt. För eftergymnasialt utbildade är läget sämre. Sverige befinner sig under OECDs genomsnitt men 90-talets expansion av högskolan kommer att förbättra läget.
Enbart insatser för att höja utbildningsnivån för de nytillträdande på arbetsmarknaden räcker inte för att höja kompetensen i arbetslivet. På tio år omsätts endast 20 procent av arbetskraften. Dessutom förutsätter arbetsmarknadens krav på rörlighet omskolning/utbildning av dem som redan befinner sig i arbetslivet. En bred spridning förutsätter att utbildningen åtminstone delvis kan genomföras på arbetstid. Den stora kostnaden för kompetensutveckling kommer därmed att avse kompensation till arbetsgivarna för c1ökade lönekostnader. I ett läge med arbetslöshet blir emellertid den samhälls- c0ekonomiska kostnaden betydligt lägre. Minst hälften -- sannolikt betydligt fler -- av de platser som blir tomma på grund av utbildning kan antas i slutänden bli ersatta med människor som annars skulle ha varit arbetslösa.
Vuxenutbildning ska ses som en långsiktigt strategisk investering för tillväxt och full sysselsättning. För att uppnå största möjliga bredd och effektivitet krävs insatser från individer, arbetsgivare och samhälle. Det är inte möjligt att enbart förlita sig på individernas egna initiativ. De som har de nödvändiga ekonomiska och andra förutsättningarna är som regel de som redan har en relativt god utbildningsnivå. Detta utesluter inte att den utbildning som individen själv tar initiativ till och finansierar är ett värdefullt komplement till de mer direkt arbetslivs- eller samhällsmotiverade utbildningarna.
Utbildningsbehovet kan delas in i framför allt tre kategorier:utbildning motsvarande grundskole- och gymnasieskolekompetens arbetsplatsanknuten vidareutbildning eller omskolning individuellt bestämd och finansierad utbildning
En prioriterad grupp är de kortutbildade som behöver komplettera sin grundskoleutbildning, dvs. förvärva kunskaper motsvarande årskurs 9. Därutöver skall målsättningen vara att bereda alla som vill grundläggande gymnasieutbildning i matematik, svenska, samhällskunskap och engelska. Sett över en längre tidsperiod, t.ex. 10 år, skulle det kunna innebära ca 100 000 vuxna i gymnasieutbildning årligen.
Ett sådant omfattande åtagande förutsätter betydande insatser från staten. Men arbetsgivarnas medverkan behövs. Det gäller exempelvis lokaler, utrustning t.ex. datorer bl.a. för distansutbildning, rätt till ledighet m.m.
Med tanke på att arbetslösheten -- i synnerhet för de lågutbildade -- förutsätts ligga kvar på en hög nivå under större delen av 90-talet finns starka skäl att nu överväga en sådan satsning. Vi vill i sammanhanget erinra om att det i s- motionen till årets riksdag om ett nationellt kompetensoch kunskapslyft föreslås att Komvux nästa budgetår tillförs 40 000 nya platser.
Arbetsplatsanknuten utbildning måste -- oavsett om den innebär ökad kompetens inom samma yrke eller utbildning för ett annat arbete för samma arbetsgivare -- utformas i ett nära samspel mellan arbetsgivaren, löntagarna och experter/utbildningsanordnare. Här finns ett starkare arbetsgivarintresse som bör kunna föranleda större insatser från arbetsgivarna, både när det gäller planering och genomförande. Det är de långsiktiga behoven av ny kompetens i arbetslivet som ska vara styrande för utbildningens innehåll.
Denna utbildning går dessutom ofta hand i hand med förändringar inom arbetsplatsens organisation. I själva verket sker det sannolikt viktigaste lärandet för de allra flesta i det praktiska arbetet på arbetsplatsen. Begreppet ''lärande organisation'' måste bli en praktisk realitet. Om inte nya kunskaper tillämpas förfaller de snabbt. Efterfrågan på ny kunskap i arbetslivet har därför en central roll för löntagarnas kompetensutveckling. Kompetensutveckling ingår som en av de viktigaste delarna i en aktiv näringspolitik för förnyelse av industri- och tjänstesektorn. Kompetensutveckling och ny arbetsorganisation står i ett ömsesidigt beroende av varandra.
Grunden för utbildningsinsatserna bör vara program som arbetsgivare och de fackliga organisationerna i samverkan träffar överenskommelse om.
Formerna för utbildning kan variera och därmed också finansieringen: YTH, högskolekurser, yrkesinriktad Komvux, företagsintern utbildning eller av studieförbunden anordnade kurser är några exempel.
Finansieringen av en organisations- eller företagsanknuten utbildning bör i första hand lösas inom företagen. För att uppnå önskad volym och spridning kommer emellertid att krävas incitament och stöd från samhället. Det gäller särskilt de mindre och medelstora företagen som hitills har haft en svag orientering mot kompetens. Många företag har också svårt att överblicka sina förändrings- och därmed utbildningsbehov.
Därför behövs en regional organisation av kunskapsmäklare/rådgivare som kan hjälpa till med att analysera behoven, visa på alternativ, skräddarsy utbildningspaket och bidra till finansieringen av utbildningsprogrammen. Sådana ''regionala kompetenscentra'' ska vara små, projektinriktade och obyråkratiska. Deras uppgift ska vara att arbeta uppsökande gentemot företagen och få andra aktörer att agera/samarbeta. Här finns det goda erfarenheter av Arbetslivsfonden att bygga på.
Även storföretagen bör kunna få nytta av dessa regionala kompetenscentra. Under alla omständigheter är det viktigt att arbetet bedrivs i ett nära samarbete med de större företagen för att få del av deras kompetens.
Ett av svensk ekonomis stora problem är att det inte finns tillräckligt många nya företag som växer. Strukturen domineras dels av ett antal internationellt verksamma storföretag, dels av mycket små företag. Många storföretag har en stark inriktning mot kompetens och en hög andel akademiker och forskare bland de anställda. Denna företagskategori har emellertid de senaste 15 åren framförallt växt utomlands.
Så länge det finns ett stort antal företag som inte efterfrågar kompetens kommer sysselsättningen i Sverige att utvecklas svagt och Sverige att fortsätta halka neråt i välfärdsligan. Därför behövs arenor för kunskapsöverföring och stimulans mellan företagen i Sverige. Att bidra till att sådana uppstår regionalt och lokalt är en viktig uppgift för kompetenscentra.
Distansutbildning är en metod för kunskapsinhämtning som lämpar sig väl för vuxna, i synnerhet i kombination med fortsatt arbete. I s-motionen från januari i år föreslås att ett distansutbildningsinstitut inrättas. Distansutbildningen kommer med all sannolikhet att få mycket stor betydelse för vuxenutbildningen genom den nya interaktiva informationsteknologin, bildtelefoner m.m.
Grundläggande utbildning/gymnasieutbildning samt arbetslivsanknuten kompetensutveckling kan i ett inledande skede delfinanieras genom att de medel som finns kvar i löntagarfonderna används. Arbetslivsfonden som har arbetat med ett likartat uppdrag har funnit att samhällets insatser generar en företagsinsats som uppgår till 2--3 gånger så mycket. På sikt krävs emellertid en modell för kontinuerlig finansiering.
Forskningsfonden
Forskning är av utomordentlig betydelse för utvecklingen i vårt land och näringslivets tillväxt.
När det gäller svensk forskning är situationen den att stora insatser redan görs, relativt sett och i ett internationellt perspektiv kan med rätta sägas mycket stora insatser. Svensk forskning håller också en kvalitativt hög nivå och de svenska forskarna har mycket gott anseende i den internationella världen.
Nytillkommande insatser måste givetvis -- oberoende av verksamhetsområde -- ses i perspektiv av vad som redan görs och av vilka kvarstående behov som finns. Detta är något så självklart att det inte borde behöva sägas. Den totala bristen på analys och behovsbedömning i regeringens proposition gör dock faktiskt ett sådant självklart uttalande nödvändigt.
Vi föreslår att en forskningsfond inrättas på 15 procent av de kvarvarande löntagarfondsmedlen för ändamål som vi redan tidigare i motion 1993/94:Ub682 har framhållit. Vi noterar att regeringen i viss mån valt att uppmärksamma motsvarande områden bland sina många förslag, men genom regeringsförslagens utformning -- stiftelseformen, regelverket runt stödet och den närmare inriktningen -- kan vi inte stödja propositionens förslag.
Områdena är: kunskapsutbyte mellan näringsliv och högskola forskning vid de mindre och medelstora högskolorna, svensk medverkan i europeisk forskningssamverkan
Riktlinjen bör vara att en tredjedel av Forskningsfonden avsätts till vardera området.
De forskningsändamål vi prioriterar vid finansiering med löntagarfondsmedel har koppling till att öka tillväxten i landet. Med våra förslag kan sådana ökade forskningsinsatser göras utan att annan viktig forskning eftersätts.
Kunskaps- och kompetensutbytet mellan näringsliv och universitet och högskolor
För att utveckla det viktiga samarbetet mellan näringsliv och universitet och högskolor har en hel del åtgärder vidtagits under senare år. Förutom kontaktsekretariat, uppdragsutbildning, uppdragsforskning, forskarbyar, kontaktforskare så har under den allra senaste tiden t.ex. inrättats ''teknikbrostiftelser'', gjorts översyn av industriforskningsinstituten, givits möjlighet till aktiebolag för uppdragsforskning som bedrivs vid universiteten. Till detta kommer andra åtgärder som påverkar dessa områden, t.ex. tillkomsten av de stora strategiska stiftelserna och satsningarna på fördubblingen av forskarutbildade.
Nya insatser för att stimulera samarbete mellan näringsliv och högskolan är angelägna. Regeringens förslag i propositionen som framför allt avser finansiering av forskarutbildning förutsätter att företagen skall kunna uppträda som medfinansiärer. Detta kommer att innebära en styrning till områden av intresse för de företag som har möjligheter till detta. Det är endast ett fåtal svenska företag som i någon väsentlig omfattning kan medverka i finansiering av forskarutbildning. Det är inte helt säkert att det är just i samarbete med dessa företag de stora extrainsatserna skall sättas in. Det krävs att stödet får en annan utformning för att även de mindre och medelstora företagens behov skall kunna beaktas.
Ungefär två tredjedelar av svenskt forsknings- och utvecklingsarbete utförs inom näringslivet. Svenskt näringsliv har också utanför forsknings- och utvecklingsuppgifterna i många delar en inriktning som gör att behovet av högt kvalificerad arbetskraft är stort. Trots detta är antalet personer med licentiat- eller doktorsexamen, som arbetar i näringslivet, begränsat.
För närvarande avläggs ca 1 200 doktorsexamina årligen, varav drygt 200 vid de tekniska fakulteterna. Varje år avläggs också ca 250 licentiatexamina inom tekniska ämnen.
Det är angeläget att fler av dessa kan rekryteras till verksamhet inom näringslivet.
Ett hinder för sådan rekrytering är i dag att de forskarutbildade upplevs ha för snäv specialisering och saknar erfarenhet av och kunskap om näringslivet och för företaget viktiga funktioner.
Det ligger i sakens natur att forskarutbildningen leder till specialisering. Det är naturligtvis också ofta eller oftast just dessa specialkunskaper, som borde komma till användning inom näringslivet. Samtidigt måste dock uppmärksammas att den som doktorerat har en rad mer generella färdigheter inom analys, problemformulering och problemlösning, förmåga att arbeta självständigt, att presentera bedömningar och resultat såväl skriftligt som muntligt. Att de forskarutbildade har också dessa kvaliteter upptäcks givetvis bäst om arbetsgivare och företagare får möjlighet att komma i direkt kontakt med dem som doktorerat.
Med en rad förhållandevis enkla medel borde det vara möjligt att stimulera och förbättra näringslivets rekrytering av forskarutbildade. Exempel på åtgärder som skulle kunna komma i fråga är finansiering av kortare kurser och annan kortare vidareutbildning för forskarutbildade inom områden som skulle öka deras attraktivitet för näringslivet. Andra tänkbara åtgärder skulle kunna vara att ordna ''prao- perioder'' av olika slag för forskarutbildade inom näringslivet. Åtgärder av detta slag prövas redan utomlands, t.ex. i England.
Insatser som också bör kunna ses i detta perspektiv, men som givetvis har en vidare relevans, gäller möjligheterna för unga forskare att etablera internationella kontakter, framför allt genom längre eller kortare vistelser utomlands. Kostnaderna för detta borde i viss mån prioriteras inom ramen för universitetens och forskningsrådens anslag, men borde även -- om så bedöms lämpligt -- kunna finansieras genom Forskningsfonden.
Det är vidare ett känt faktum att ett mycket stort antal av de patent, som bygger på forsknings- och utvecklingsarbete i Sverige, inte kommer till utnyttjande här. Stora kostnader är ofta nedlagda i det arbete som ledde fram till patentet, kostnader som mer eller mindre går förlorade. Framställning av nya produkter skulle givetvis också kunna bidra till att förbättra sysselsättningssituationen i vårt land. Stöd bör därför ges i olika former till att inom landet utnyttja patent som kommit fram ur forskning.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett genomarbetat program med förslag till åtgärder med den inriktning som ovan angivits. I samband med detta bör även en analys presenteras över effekterna av de inom detta område under senare år vidtagna åtgärder.
Vi föreslår att ca en tredjedel av medlen i ovan nämnda forskningsfond används i syfte att stödja kunskaps- och kompetensutbytet mellan näringsliv och universitet och högskolor.
Forskning vid de nya högskolorna
Den svenska högskolan har en stor spännvidd, också i den bemärkelsen att skillnaden i storlek mellan de största universiteten och de minsta högskolorna är mycket stor. Också vid en internationell jämförelse finns ytterligheter inom vår högskola. De stora universiteten, i Lund och Uppsala, är också i ett internationellt perspektiv mycket stora enheter. Samtidigt har vi i andra änden av skalan flera internationellt sett mycket små högskolor. När det gäller utbildningen har detta uppmärksammats. Planeringen är att nya utbildningsplatser skall komma till framför allt vid de mindre och medelstora högskolorna. Det är dock angeläget att också forkningen vid dessa högskolor byggs ut och ger mer ändamålsenliga former.
Målet bör vara att skapa en bas för kontinuerlig forskningsverksamhet såväl i samverkan med fakulteter vid universitet/fackhögskolor som med resurser för forskning på eget programansvar. Vi erinrar om det förslag som vi tidigare fört fram i motion avlämnad under allmänna motionstiden ''Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna'' och som innebär att anslaget C 47 tillförs 33 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Detsamma gäller förslaget om en gemensam forskningsorganisation för de mindre och medelstora högskolorna.
Vi anser att det i dag finns behov av ett särskilt lyft för forskningsuppbyggnad vid de mindre och medelstora högskolorna samt högskolan i Luleå. Detta kan ske genom att dessa högskolor tillförs medel från den forskningsfond vi föreslår. Medlen skall avse extra förstärkning utöver det som finansieras över vanliga budgetmedel. Det kan både gälla utrustning, t.ex. instrument och data, förstärkning av biblioteken och temporära forskargrupper knutna till högskolan med syftet att bygga upp forskningskapaciteten och forskarkontakterna.
Till motiven för att de mindre och medelstora högskolorna skall bedriva forskning har under de senaste åren också alltmer lagts deras näringspolitiska betydelse. Detta hänger framför allt samman med den ökade vikt som nu läggs vid utvecklingen i de små och medelstora företagen och dessa företags behov av tillgång till forskningsmiljöer i närmiljön. Det har också sin betydelse att storföretag och statliga verk som är lokaliserde till mellanstora städer har ett behov av en ''kompetenstät'' regional miljö för sin utveckling. Detta gäller även om de tillgodoser delar av sitt behov av specialiserade forskningskontakter via egna internationella nätverk.
Vi avvisar regeringens förslag om en särskild stiftelse för forskning vid de mindre och medelstora högskolorna och de föreslagna principerna för stiftelsens stöd för forskning vid dessa högskolor.
Europeisk forskningssamverkan
Genom EES-avtalets ikraftträdande den 1 januari 1994 har Sverige fått vidgade möjligheter att delta i EUs forskningssamarbete. Sverige skall därmed också delta i finansieringen av detta forskningssamarbete på programnivå. EES-avtalet omfattar det nu löpande tredje ramprogrammet. För tillträde till det fjärde ramprogrammet, som förväntas träda i kraft 1995 krävs ändring av EES-avtalet bl.a. genom beslut i gemensamma kommittén.
Som framgår av propositionen är statens kostnader för det svenska deltagandet i EUs forskningssamverkan under EES-avtalet för närvarande ca 350 miljoner kronor per år. Kostnaderna förväntas under ca tre år stiga till mer än det dubbla då EUs fjärde ramprogram avses få en betydligt större omfattning än det nu gällande ramprogrammet.
Om Sverige ansluter sig till EU kommer nu nämnda kostnader att ingå som en integrerad del i den totala svenska medlemsavgiften för finansiering av EUs verksamhet.
Detagandet i EU:s forskningsprogram har såväl näringpolitisk som allmänpolitisk innebörd i meningen att Sverige genom EES-avtalet får delta i detta. Det är således inte en ren forskningsfråga.
Den forskning som finansieras inom EU:s ramprogram är oftast inte grundforskning utan avser noggrant definierade områden av betydelse framför allt för utvecklingen av näringslivet i Europa. Det vore olyckligt om de svenska insatserna här skulle komma till stånd på bekostnad av möjligheterna till kvalificerad grundforskning.
Kostnader för svensk samverkan i EU:s forskningsprogram bör därför i viss utsträckning kunna bestridas med medel från Forskningsfonden. En tredjedel av fonden bör användas för detta ändamål.
På sikt kan medverkan i EU:s forskningsprogram få stora konsekvenser också för användningen av svenska forskningsresurser. En samlad bedömning av svensk forskning i EU-perspektiv bör göras i nästa forskningspropositition.
Kommentar till stiftelseförslagen
Behoven av satsningar är stora inom många samhälleliga områden. Samtidigt är statens finanser i ett så uruselt skick att det är politiskt oansvarigt att på så bristfälligt underlag som presenteras i denna proposition föreslå omfattande satsningar inom många områden. Fördelningen av de resterande löntagarfondsmedlen präglas mer av en vilja att tillfredsställa regeringpartiernas speciella preferenser än att göra en noggrann bedömning av de samlade resurser och behov som verkligen föreligger.
Anledningen till detta framgår med all tydlighet. Redan i den inledande meningen sägs nämligen att målet för avvecklingen av löntagarfonderna skall vara att tillgångarna slutligt skall vara utskiftade senast den 1 juli 1994.
Det klargörs vidare ''Det bör framhållas att den finansiering av olika verksamheter som stiftelserna kan bidra med inte är något som staten avses överta ansvaret för, sedan stiftelserna i vissa fall slutfört sina uppdrag. Det bör från början göras klart att stiftelsernas insatser är unika insatser, som utan fondmedlen knappast kunnat komma till stånd''.
Vi har redan av principiella skäl yrkat avslag på förslaget att upprätta sju stiftelser. Vi anser dessutom att propositionens förslag präglas av brister i analys och motiveringar till varför olika slag av åtgärder bör sättas in och varför just dessa förväntas lösa de problem som anges. Där saknas uppföljning och redovisning av vilka positiva eller negativa följder olika insatta åtgärder har resulterat i. Vi vill vidare erinra om att de forskningsstiftelser som just påbörjat sin verksamhet har till uppgift att ge stöd till de flesta forskningsändamål som regeringen nu föreslår att ytterligare en omgång stiftelser skall stödja. Det gäller t.ex. informationsteknik, vårdforskning, ''miljöuniversitet'' samt mycket av internationaliseringsambitionerna samt forskningssamarbetet med näringslivet. Andra förslag har så bristfällig underbyggnad att det är häpnadsväckande att de förs fram till riksdagen för beslut. Det gäller t.ex. den nya universitetsstrukturen i Stockholm.
Att få till stånd och att se till att tekniska idéer förs över till kommersiell tillämpning är en av de viktigaste tillväxtbefrämjande åtgärderna över huvud taget. Redan i anslutning till budgetpropositionen föreslog vi ett kraftigt tillskott via den reguljära budgeten för detta ändamål. Enligt våra förslag skulle NUTEK tillföras 50 miljoner kronor i årligt anslag för innovationsverksamhet m.m. Vi vidhåller dessa förslag och menar att i dagsläget är det bästa sättet att stimulera innovationer. NUTEK har en väl etablerad kompetens på området och verksamheten förlorar således inte tid på att bygga upp en ny administration. Vi utvecklar våra ställningstaganden i en särskild motion.
I den socialdemokratiska kulturmotionen har vi föreslagit satsningar på kulturens område som med drygt 500 miljoner kronor överstiger regeringens förslag. Vi har också föreslagit att kulturutredningen skall behandla frågan om en framtida kulturfond. Detta förslag avslogs av riksdagen den 29 mars.
Regeringen föreslår nu att en stiftelse skall få disponera 500 miljoner kronor av fondmedlen för kulturändamål. Det är oacceptabelt att regeringen föreslår att riksdagen skall fatta beslut i en så viktig fråga med propositionens dåligt underbyggda förslag som underlag särskilt som en parlamentariskt sammansatt kulturutredning, den första övergripande på tjugo år, nu diskuterar den framtida kulturpolitiken.
Det lättsinne med vilket regeringen hanterar löntagarfondsmedel för stiftelsebildningar är uppseendeväckande. Den insikten fanns säkert t.o.m. hos Svenska Dagbladets ledarskribent som kommenterade propositionen under rubriken ''Unckels julafton''. Seriösa frågor i en resursknapp tid borde dock hanteras med större krav på prioritering än vad denna proposition ger uttryck för.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden,
2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen begär förslag till lagstiftning om organisation och förvaltning av en kompetensutvecklingsfond i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen,
3. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen begär förslag till lagstiftning som innebär att 85 % av de medel som enligt proposition 1993/94:177 är tillgängliga för forskningsändamål avsätts till den i motionen föreslagna kompetensutvecklingsfonden,
4. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen begär förslag till lagstiftning om organisation och förvaltning av en forskningsfond i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen,
5. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen begär förslag till lagstiftning som innebär att 15 % av de medel som enligt proposition 1993/94:177 är tillgängliga för forskningsändamål avsätts till den i motionen föreslagna forskningsfonden,
6. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen begär sådan lagstiftning att medel ur den i motionen föreslagna forskningsfonden kan användas för finansiering av europeisk forskningssamverkan enligt de riktlinjer som angivits i motionen,
7. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen begär förslag om sådan lagstiftning att medel ur den i motionen föreslagna forskningsfonden kan nyttjas för att stödja forskningsuppbyggnad vid de mindre och medelstora högskolorna samt högskolan i Luleå, i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen,
8. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, av regeringen begär förslag om sådan lagstiftning att medel ur den i motionen föreslagna forskningsfonden kan nyttjas för att stödja kunskaps- och kompetensutbyte mellan näringsliv och universitet/högskolor i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionen.
Stockholm den 18 april 1994 Lena Hjelm-Wallén (s) Bengt Silfverstrand (s) Berit Löfstedt (s) Eva Johansson (s) Jan Björkman (s) Inger Lundberg (s) Krister Örnfjäder (s) Lena Öhrsvik (s) Anders Nilsson (s) Margareta Israelsson (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Ingegerd Sahlström (s) Ulrica Messing (s) Kristina Persson (s)