Enligt regeringsbeslut den 22 april 1993 tillsattes en
enmansutredning (Erland Aspelin) med uppdrag att utreda
frågan om behovet av en s.k. samvetsklausul i
högskoleförordningen. I direktiven sägs bl.a. att utredaren
skall överväga om studenternas rätt att av religiösa, etiska
eller andra skäl vägra att delta i vissa obligatoriska moment
är tillräckligt tillgodosedd i högskoleförordningen.
En eventuell samvetsklausul i högskoleförordningen får
givetvis konsekvenser även inom berörda yrkesområden.
Den som inte har genomgått vissa utbildningsmoment kan
inte heller utföra motsvarande arbetsmoment. Störst blir
konsekvenserna inom vården. De som driver kraven på en
samvetsklausul anser att många studerande önskar slippa
delta i undervisning om aborter, spiralinsättning och att
sätta blod.
I dag fungerar det så att sjukvårdspersonal precis som
alla andra anställda är skyldiga att utföra de arbetsuppgifter
som arbetsgivaren ålägger dem. Socialstyrelsen har uttalat
att när det gäller sjukvårdspersonal så förutsätter man att
arbetsgivarna tar hänsyn till de anställdas intressen och
förutsättningar i olika avseenden, precis som i arbetslivet i
övrigt. Vidare gäller att läkare och annan
sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har
svårt att delta i vissa verksamheter, inte skall vägra
medverka då det är fråga om insatser för att undvika fara
för patientens liv och hälsa. Detta förutsätter att personalen
är utbildad för alla inom yrket förekommande
arbetsuppgifter. Den allmänna uppfattningen inom vården
i dag är att personal som av etiska eller religiösa skäl inte
kan utföra vissa moment inte skall söka till utbildningar som
inrymmer just dessa moment. Skälet till denna uppfattning
är patienternas rätt enligt hälso- och sjukvårdslagen till vård
efter behov. Om personalens samveten i stället skulle styra
vården så sätts patienternas rättssäkerhet ur spel. För att
förhindra att detta skall bli resultat av en samvetsklausul så
kommer det att krävas dubbelbemanning inom de delar av
vården där det finns personal som inte har genomgått alla
utbildningsmoment.
Risken är uppenbar att sjukvårdshuvudmännen inte
klarar ekonomin med dubbelbemanning och därför kan
tvingas särskilja exempelvis abortverksamheten från den
övriga gynekologiverksamheten. Dvs. vi kommer att få
särskilda abortkliniker och kanske läkare som enbart skall
arbeta med aborter. Detta kommer att göra den delen av
vården mycket utsatt, samt leda till utarmning av
personalens arbete. Dessutom är det en klar risk att de som
arbetar på abortklinikerna eller utför annat arbete som en
samvetsklausul kan legitimera avståndstagande från kan
komma att framstå som samvetslösa.
Den nu sittande utredningen om en samvetsklausul
beräknas var klar under våren 1994. Utredningen tillsattes
genom ett regeringsbeslut, utan hörande av riksdagen eller
exempelvis barnmorskeförbundet eller svensk förening för
obstetrik och gynekologi. Med den beslutsordning som
råder i dag kan regeringen själv besluta att införa ändringar
i högskoleförordningen. Att införa en samvetsklausul i
högskoleförordningen kommer att få konsekvenser både på
arbetsmarknaden och även i sjukvårdens organisation för
att inte hälso- och sjukvårdslagen skall sättas ur spel. Det är
inte rimligt att regeringen utan riksdagsbeslut själv beslutar
om en så stor principiell förändring.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte införa en samvetsklausul
i högskoleförordningen.
Stockholm den 25 januari 1994
Hans Göran Franck (s)
Lena Klevenås (s)
Martin Nilsson (s)
Maj Britt Theorin (s)