Enligt regeringsbeslut den 22 april 1993 tillsattes en enmansutredning (Erland Aspelin) med uppdrag att utreda frågan om behovet av en s.k. samvetsklausul i högskoleförordningen. I direktiven sägs bl.a. att utredaren skall överväga om studenternas rätt att av religiösa, etiska eller andra skäl vägra att delta i vissa obligatoriska moment är tillräckligt tillgodosedd i högskoleförordningen.
En eventuell samvetsklausul i högskoleförordningen får givetvis konsekvenser även inom berörda yrkesområden. Den som inte har genomgått vissa utbildningsmoment kan inte heller utföra motsvarande arbetsmoment. Störst blir konsekvenserna inom vården. De som driver kraven på en samvetsklausul anser att många studerande önskar slippa delta i undervisning om aborter, spiralinsättning och att sätta blod.
I dag fungerar det så att sjukvårdspersonal precis som alla andra anställda är skyldiga att utföra de arbetsuppgifter som arbetsgivaren ålägger dem. Socialstyrelsen har uttalat att när det gäller sjukvårdspersonal så förutsätter man att arbetsgivarna tar hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden, precis som i arbetslivet i övrigt. Vidare gäller att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att delta i vissa verksamheter, inte skall vägra medverka då det är fråga om insatser för att undvika fara för patientens liv och hälsa. Detta förutsätter att personalen är utbildad för alla inom yrket förekommande arbetsuppgifter. Den allmänna uppfattningen inom vården i dag är att personal som av etiska eller religiösa skäl inte kan utföra vissa moment inte skall söka till utbildningar som inrymmer just dessa moment. Skälet till denna uppfattning är patienternas rätt enligt hälso- och sjukvårdslagen till vård efter behov. Om personalens samveten i stället skulle styra vården så sätts patienternas rättssäkerhet ur spel. För att förhindra att detta skall bli resultat av en samvetsklausul så kommer det att krävas dubbelbemanning inom de delar av vården där det finns personal som inte har genomgått alla utbildningsmoment.
Risken är uppenbar att sjukvårdshuvudmännen inte klarar ekonomin med dubbelbemanning och därför kan tvingas särskilja exempelvis abortverksamheten från den övriga gynekologiverksamheten. Dvs. vi kommer att få särskilda abortkliniker och kanske läkare som enbart skall arbeta med aborter. Detta kommer att göra den delen av vården mycket utsatt, samt leda till utarmning av personalens arbete. Dessutom är det en klar risk att de som arbetar på abortklinikerna eller utför annat arbete som en samvetsklausul kan legitimera avståndstagande från kan komma att framstå som samvetslösa.
Den nu sittande utredningen om en samvetsklausul beräknas var klar under våren 1994. Utredningen tillsattes genom ett regeringsbeslut, utan hörande av riksdagen eller exempelvis barnmorskeförbundet eller svensk förening för obstetrik och gynekologi. Med den beslutsordning som råder i dag kan regeringen själv besluta att införa ändringar i högskoleförordningen. Att införa en samvetsklausul i högskoleförordningen kommer att få konsekvenser både på arbetsmarknaden och även i sjukvårdens organisation för att inte hälso- och sjukvårdslagen skall sättas ur spel. Det är inte rimligt att regeringen utan riksdagsbeslut själv beslutar om en så stor principiell förändring.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inte införa en samvetsklausul i högskoleförordningen.
Stockholm den 25 januari 1994 Hans Göran Franck (s) Lena Klevenås (s) Martin Nilsson (s) Maj Britt Theorin (s)