Den högre utbildningen är nu inordnad i ett treårigt
budgetsystem. Årets budgetproposition avser ett mellanår i
budgetcykeln och skall rimligen därför inte innehålla förslag
om några större förändringar vare sig i högskolornas
verksamhet eller beträffande deras planeringsramar.
Regeringen aviserar emellertid i budgetpropositionen
såväl ett antal organisatoriska förändringar som att det skall
komma förslag till riktlinjer för hur en fortsatt utbyggnad
av högre utbildning kan ske. Alla olika ändringsförslag skall
uppenbarligen samlas i en proposition i slutet av mars.
Finansieringen av resurstillskotten för ökad
utbildningskapacitet avser regeringen emellertid inte
avslöja förrän i kompletteringspropositionen i slutet av
april, ett förfarande som starkt måste kritiseras.
Vi anser att högskolan redan nu borde få tydligare
besked, särskilt i dimensioneringsfrågor. Sena beslut kan
vara nödvändiga ibland och särskilt om nya situationer
uppstår. Däremot anser vi att planerade, sena beslut
närmast tyder på nonchalans gentemot såväl högskolan som
studenterna. Det skapar t.ex. utomordentliga svårigheter
för högskolan att planera verksamhet med s.k.
sommaruniversitet med den knapphändiga information av
det slag som ges i budgetpropositionen. Ännu svårare måste
det vara att planera för åtgärder med anledning av den s.k.
''utbildningschecken''. Det framgår inte ens vad
utbildningschecken är avsedd bekosta. Inte heller framgår
det särskilt väl vad som menas med den s.k. trainee-
utbildningen.
Vi anser att regeringens hantering av dessa resurs- och
dimensioneringsfrågor är nonchalant både mot riksdagen,
högskolan och de studerande.
Likvärdighet inom ett nationellt högskolesystem
Begreppet högskola måste vara entydigt. Likvärdig
kvalitet i grundutbildningen skall eftersträvas vid alla
lärosäten så att en examen är lika mycket värd oavsett var
den är utfärdad. Detta skall självfallet examensrätten
garantera. Om talet om studenternas frihet skall ha någon
riktig relevans måste dessutom studenterna under
studietiden kunna röra sig mellan olika lärosäten och därvid
få tillgodoräkna sig redan avlagda poäng inom olika
ämnesområden.
En viktig förutsättning för att utbildningen vid olika
högskolor skall vara likvärdig är att de mindre och
medelstora högskolorna får förutsättningar för att bredda
sitt utbildningsutbud. De nya högskolorna har i flera fall
bevisat att de kan utveckla en utomordentligt hög
kompetens inom olika nischer. Samtidigt har många nya
högskolor ännu inte den utbildningsvolymen att de kan
erbjuda ett tillräckligt brett utbud av kurser.
En rad skilda uttalanden från regeringen tyder på att den
umgås med planer på att göra en organisatorisk åtskillnad
mellan å ena sidan de mindre och medelstora högskolorna
och å andra sidan universitet och högskolor med fasta
forskningsresurser. Vi socialdemokrater motsätter oss
bestämt alla sådana tankar.
Ökad utbildningsvolym
Behovet av ett ökat antal utbildningsplatser inom den
högre utbildningen är stort. Inför höstterminen 1993 sökte
80 000 behöriga till 36 000 platser. Inför vårterminen 1994
var det 4,4 sökande till varje plats. Även om den pågående
expansionen är snabb inom högskolan anser vi att
ytterligare dimensioneringsökningar krävs.
I sina förenklade anslagsframställningar har de
flesta mindre och medelstora högskolor på olika sätt
markerat att de är intresserade av att ta emot fler studenter.
Den bedömning vi kan göra av den knapphändiga
informationen i budgetpropositionen leder oss till slutsatsen
att berörda högskolor skulle vara beredda att ta emot
studenter motsvarande ytterligare ca 3 000 helårsstudenter
under nästa budgetår. Däremot räcker inte underlaget i
budgetpropostitionen för att med exakthet fördela medel
per högskola motsvarande detta antal helårsstudenter. Vi
anser dock att dessa utökade utbildningsuppdrag och ökade
resurser i första hand skall gå till de mindre och medelstora
högskolorna som anser sig kunna erbjuda fler
utbildningsplatser.
Tillgängligheten spelar stor roll vid val av utbildning.
Det är rimligt att anta att ungdomar från mindre studievana
miljöer lättare väljer att gå vidare till högskolestudier om
utbildnigsorten inte är alltför avlägsen från hemorten.
Detsamma gäller troligen i än högre grad för vuxna som
överväger att komplettera sina kunskaper med
högskolestudier.
Vi föreslår att högskolan för budgetåret 1994/95 tillförs
resurser motsvarande 3 000 helårsstudenter och
helårsprestationer. Beräkningen skall utgå ifrån att dessa
platser skall kunna avse utbildningar av i genomsnitt tre års
längd.
YTH
En rad olika insatser behöver göras för att öka
kompetensen hos dem som är verksamma inom det svenska
näringslivets olika grenar. Detta är nödvändigt för att
Sverige skall kunna hävda sig i den internationella
konkurrensen. Såväl industrianställda som anställda i olika
servicenäringar måste få möjligheter att utveckla sitt
kunnande. Yrkesteknisk högskoleutbildning har
tillkommit just för att bidra till kompetenshöjning hos dem
som har yrkeserfarenhet och dessutom genomgått en
grundläggande gymnasieutbildning.
Utbildningsprogrammen inom YTH leder fram till
yrkesteknisk examen med inriktning mot områdena
byggnadsteknik, industriell teknik, handel, kontor samt
storhushåll och restaurang. Vi menar, att den yrkestekniska
högskoleutbildningen om 60 veckor, bör vidareutvecklas. I
samband med att denna vidareutveckling sker bör
benämningen av denna utbildningsform ändras till
yrkeshögskola. Nya former för samverkan med arbetslivet
bör också sökas.
Vi anser att antalet platser i yrkeshögskolan på sikt bör
utökas från dagens ca 1 000 till åtminstone omkring 2 500
platser. Vi vill nu, för budgetåret 1994/95, avsätta medel
motsvarande ca 500 utbildningsplatser. Resurserna bör
fördelas till de högskolor som är beredda att anordna
berörd utbildning.
Studerande vid YTH beviljas särskilt vuxenstudiestöd
(SVUX). Regeringen föreslår nu helt utan bärande motiv
att SVUX inte längre skall lämnas till dessa studerande. Vi
motsätter oss med bestämdhet denna förändring. Vi anser
att YTH-utbildningar är så betydelsefulla att man inte på
detta sätt kan äventyra rekryteringen till dem. Vi väljer
därför att för budgetåret 1994/95 finansiera den av
regeringen föreslagna besparingen genom omfördelning
inom studiestödsramen för de ökade
utbildningssatsningarna i denna motion.
För det nu behandlade tillskottet på ytterligare 3 500
utbildningsplatser anvisar vi 125 miljoner kronor.
Basår
Alldeles för få ungdomar väljer att studera på ett
tekniskt/naturvetenskapligt program i gymnasieskolan.
Under senare år har dessutom kommunerna minskat
utbudet av kommunal vuxenutbildning på gymnasial nivå.
Komvux-studier är en vanlig väg att skaffa sig behörighet till
högre utbildning. Det bristande rekryteringsunderlaget för
högskolans utbildningar med
teknisk/naturvetenskaplig/matematisk inriktning blir
alltmer besvärande. Ett sätt att åtgärda detta har varit att
inrätta ett s.k. basår i högskolan. Basåret, som är en
behörighetsgivande förutbildning, tillkom genom beslut
med anledning av proposition 1991/92:150. Basåret har för
närvarande en omfattning av ca 3 000 platser och ges vid de
flesta universitet och högskolor.
Regeringen aviserar i budgetpropositionen en utökning
av antalet basårsplatser med 1 500 men föreslår inte nu
någon finansiering av dessa platser utan säger att den skall
återkomma till detta i kompletteringspropositionen. Vi
föreslår för vår del att antalet basårsplatser utökas med
2 000, dvs. 500 platser mer än regeringen, och anvisar för
dessa platser 15 miljoner kronor.
Basåret har sina klara fördelar. De främsta är att det
breddar underlaget för
matematisk/teknisk/naturvetenskaplig högskoleutbildning
liksom att det ger utrymme för utökad språkkompetens.
Basåret drar också till sig en hög andel kvinnliga
studerande. Detta är en fördel särskilt som kvinnor är
underrepresenterade i gymnasieskolans
tekniskt/naturvetenskapliga program.
Organisationen med basår är emellertid inte problemfri.
Den behörighetsgivande utbildning som ges har till sitt
innehåll stor samhörighet med den kommunala
vuxenutbildningen. Ett antal högskolor har också valt att
anordna basåret i direkt samverkan med ortens komvux.
Arrangemanget att inom den högskola som ger basåret
reservera ett antal ''linjeplatser'' för de som genomgår
basåret är också komplicerat. Det upplevs som en genväg
för vissa studenter att få tillträde till attraktiva utbildningar.
Platsreservationerna är osäkra från högskolornas
utgångspunkt. En viss högskola kan inte veta att de
basårsstuderande verkligen kommer att fullfölja sin
''linjeutbildning'' vid den högskola där de genomför sitt
basår och där platser reserverats.
Vi anser att basårsutbildningen i sin nuvarande form för
tillfället får accepteras. Vi anser att det vore en fördel om
de nytillkommande basårsplatserna kunde anordnas på ett
sådant sätt att de inte tar alltför mycket av högskolans
knappa lärarresurser i anspråk. Detta kan t.ex. ske genom
att bygga ut samverkan med kommunal vuxenutbildning.
Det finns också anledning att verksamheten med s.k. basår
nu utvärderas bl.a. mot den bakgrund vi beskrivit. Detta
bör ges regeringen tillkänna.
Sommarkurser
Vi noterar att regeringen i budgetpropositionen aviserar
etablering av sommaruniversitet med 20 000 platser
för kurser om fem till tio veckor. Såvitt vi kan bedöma av
den knapphändiga informationen i propositionen har vi
ingenting att invända mot förslaget. Vi noterar emellertid
också att regeringen inte nu anvisar någon finansiering av
sommaruniversitetet utan avser återkomma i
kompletteringspropositionen.
Distansutbildning
Högskolestudier i distansutbildningens form kan
vara ett utomordentligt alternativ för många, kanske
särskilt kvinnor och personer i glesbygd, när det gäller att
höja sin kompetens på olika områden. Distansutbildning är
dock krävande på olika sätt både för inblandade högskolor
och för de enskilda studenterna. Vi noterar också med
tillfredsställelse att flera högskolor arbetar målmedvetet
med att utveckla formerna för distansutbildning. Vi anser
att detta arbete bör utökas. Vi föreslår därför ytterligare 18
miljoner kronor motsvarande 500 heltisstuderande för detta
ändamål. De högskolor som är villiga att utöka och utveckla
sin distansutbildning bör komma i fråga för att få del av
detta resursutrymme. Denna teknik och metodik bör sedan
kunna utvecklas till ett normalt inslag inom många av
högskolans utbildningar särskilt för att tillgodose fort- och
vidareutbildningsbehov.
Teknisk utbildning
Näringslivet behöver bättre utbildad arbetskraft på alla
nivåer. Företagen behöver kunna rekrytera betydligt fler
ingenjörer, civilingenjörer och personer med
forskarutbildning inom det tekniska området.
Yrkesverksam teknisk personal måste få möjligheter att
ständigt bättra på sina kunskaper för att kunna hänga med
i utvecklingen och för att kunna vara kreativa under hela
den yrkesverksamma tiden. Civilingenjörsutbildningen
måste breddas och ges nya inriktningar. Dessa och liknande
propåer förs upprepat fram från såväl olika myndigheter
som från näringslivets organisationer. Nu senast har åsikter
av denna art förts fram i en rapport från
Ingenjörsvetenskapsakademien, ''Ingenjörer i livslångt
lärande.''
Utbildningen av ingenjörer och civilingenjörer i
högskolan behöver alltså öka som en åtgärd för att möta
framtidens krav. Samtidigt finns ett grundläggande problem
som tenderar att hämma möjligheterna att utöka
ingenjörsutbildningen. Alldeles för få ungdomar väljer
gymnasieskolans tekniska/naturvetenskapliga program.
Detta är ett problem som vi i Sverige delar med flera andra
industriländer. Bristen på ungdomar med naturvetenskaplig
gymnasieutbildning har varit uppenbar ett antal år och vissa
försök har gjorts att stimulera fler, och då särskilt flickor,
att välja denna utbildningsväg. När nu ungdomskullarna
minskar kommer det sviktande studentunderlaget att bli än
mer tydligt än hittills.
Ungdomar med naturvetenskaplig bakgrund från
gymnasieskolan behövs också för t.ex. olika
lärarutbildningar liksom för en rad andra utbildningsvägar
inom högskolan. Detta accentuerar ytterligare behovet av
att försöka förmå fler ungdomar att välja denna
utbildningsväg. Alldeles klart är att ungdomarnas
benägenhet eller kanske snarare obenägenhet att gå till
naturvetenskaplig gymnasieutbildning grundläggs i
grundskolan. Därför menar vi att det var särskilt olyckligt
att regeringspartierna i samband med höstens beslut i
läroplansfrågan valde att nagga de naturvetnskapliga
ämnena i grundskolan i kanten i sin ambition att utöka SO-
blocket.
Vi socialdemokrater efterfrågar nu en samlad strategi
från regeringens sida i den komplexa frågan om att utöka
rekryteringsunderlaget till ingenjörsutbildningar och andra
utbildningar i högskolan som kräver kompetens från
gymnasieskolans naturvetenskapliga/tekniska program.
Självfallet måste också bl.a. den kommunala
vuxenutbildningens roll i detta sammanhang belysas. Vi har
noterat att regeringen påbörjat visst arbete inom detta
område och anser att regeringen bör redovisa en samlad
strategi för ökad stimulans av naturvetenskapliga/tekniska
studier för riksdagen.
Som vi redan påpekat måste högskolans utbildning av
ingenjörer och civilingenjörer öka. Dessutom måste nya
varianter av dessa utbildningar utvecklas. Den senare
frågan är i huvudsak numera en intern högskolefråga. Det
är dock viktigt att högskolorna känner detta ansvar och att
de har förväntningar på sig från samhället. Frågan om
utökningen av ingenjörsutbildningen är direkt förbunden
med frågan om rekryteringsunderlaget.
Den snabbaste vägen att beträda för att åstadkomma en
ökad examination av ingenjörer och civilingenjörer är att
bygga på de läroanstalter som idag ger dessa utbildningar.
Vi förordar den strategin i det korta perspektivet och
förväntar oss att regeringen återkommer med förslag i den
riktningen i den aviserade propositionen i mars i år.
Samtidigt vill vi ge dessa utbildningar och den tekniska
forskningen det lyft som ligger i att etablera ytterligare en
teknisk högskola. Vi vill att denna fråga skyndsamt utreds.
Det gäller naturligtvis också den ovan aktualiserade frågan
om rekryteringsunderlaget. En nysatsning som skulle leda
till allvarliga svårigheter att rekrytera till redan etablerade
utbildningar skulle ingen tjäna på.
Vi vill slutligen återigen under detta avsnitt betona den
yrkestekniska högskoleutbildningens roll när det gäller
kompetenshöjning för redan yrkesverksamma. Högskolan
har dessutom ett utomordentligt stort ansvar när det gäller
att erbjuda kompetenshöjande, teknisk utbildning för
ingenjörer och civilingenjörer. Högskolan bör därför bl a
öppna sina utbildningar så att yrkesverksamma ingenjörer
och civilingenjörer kan komplettera sin kompetens genom
att följa delar av sammanhållna utbildningsprogram. En rad
fördjupningskurser, upp till 40 poäng, bör också erbjudas
redan yrkesverksamma eller de som just lämnat
högskoleingenjörsutbildningen.
Social snedrekrytering
Den socialdemokratiska regeringen tog 1991 initiativ till
''Utredningen om den sociala snedrekryteringen.''
Utredningen, som i oktober 1993 lade sitt slutbetäkande har
genomförts av två aktiva forskare.
Den har givit utbildningssamhället ett gediget underlag
av aktuell kunskap på området. Genom förslag på olika
politikområden kan den analys utredarna presenterar leda
till praktisk politisk handling.
Det finns fortfarande stora skillnader i
utbildningschanser mellan grupper med olika social
bakgrund.
Utredningen visar att snedrekryteringen kan påverkas
med politiska beslut. Sett över hela nittonhundratalet har
utjämningen mellan samhällsklasserna varit tydlig.
Minskade skillnader i ekonomiska villkor, grundskolans
införande och studiestödets utbyggnad har varit viktiga
härför.
Den sociala snedrekryteringen har däremot inte minskat
lika markant under de senaste 25 åren. Men också under
denna period har det funnits en tendens till -- om än
betydligt svagare -- minskad snedrekrytering i Sverige till
skillnad mot situationen internationellt.
Den sociala snedrekryteringen är dock fortfarande
anmärkningsvärt hög. Så går t ex 45 % av barnen till högre
tjänstemän vidare till traditionella högskolestudier, medan
ungefär 7 procent av barnen till s.k. okvalificerade arbetare
väljer samma utbildningsbana.
Det finns starka skäl för utbildningspolitiken att
prioritera insatserna för att bryta snedrekryteringen.
Forskarna anger några;Den individuella orättvisan
mellan barn med olika bakgrund. Behovet att ta till vara
den outnyttjade begåvningsreserven. Vikten av att de
som besitter höga positioner i samhället har kunskap om
villkoren för befolkningen i stort. Risken att tidig
uppdelning leder till sociala klyftor och mindre förståelse
mellan olika samhällsklasser.
Utredningen är tydlig på att det finns politiska åtgärder,
som kan påverka sambandet mellan ursprung och
utbildning.
Bland instrument för att bryta snedrekryteringen
anges;En odifferentierad obligatorisk skolgång med
tillval, som inte begränsar framtida valmöjligheter.
Likvärdigheten mellan skolor bör upprätthållas. Allsidig
socioeknomisk sammansättning i olika skolor. Ett
utbildningssystem, som fungerar rekryterande. Alla
gymnasieprogram bör ge möjlighet att gå vidare till högre
studier. Möjligheter till kompletterande utbildning.
Objektiva metoder vid urval till gymnasial och
postgymnasial nivå. Ett generöst studiestöd. Indirekt
studiestöd bör övervägas som komplement till direkta
ekonomiska bidrag.
I de senaste årens utbildningsdebatt har antaganden om
att om löneskillnader mellan låg- och högutbildade ökade,
skulle snedrekryteringen minska, spelat en förhållandevis
stor roll. Utredningens analyser tyder på att detta inte är
korrekt. På längre sikt bedömer utredarna att effekten av
ökade löneskillader kan bli ökad snedrekrytering.
En enig riksdags uttalanden om vikten att att bryta
snedrekryteringen och det stora intresse från inte minst
studenternas och de fackliga organisationernas sida, som
utredningen rönt, ställer krav på konkreta politiska förslag.
Det är därför med stor förvåning vi konstaterar att
regeringen inte vidtagit åtgärder för att föra in utredningens
resultat i en aktiv politisk process. Det angelägna område
utredningen behandlar, och dess oomstridda kvalitet gör att
den förtjänar ett bättre öde än att bli dammsamlare på
Utbildningsdepartementet.
Vi anser att en parlamentariskt sammansatt beredning
bör ges uppdraget att utifrån den grund utredningen
''Ursprung och utbildning -- social snedrekrytering till högre
studier'' utgör, lägga fram konkreta förslag i syfte att
motverka den sociala snedrekryteringen till högre studier.
Detta bör ges regeringen till känna.
Studenter med funktionshinder
Ungdomar med funktionshandikapp har rätt till
likvärdiga möjligheter att fullfölja utbildning på högskolan.
Verksamheten måste därför anpassas till deras behov.
Förutsättningarna för handikappade ungdomar att
fullfölja studier på högskolenivå har ökat kraftigt under
senare år. Till det bidrog såväl den utbyggda
gymnasieskolan som de regler för medelstilldelningen till
högskolan, som gällt t.o.m. 1991/92.
För handikappgrupper som döva och synskadade krävs
ofta stora insatser som lektörs- och tolkhjälp för att
kompensera studentens handikapp.
Innan regeringen avvecklade UHÄ hade verket ansvaret
för en solidarisk omfördelning av medel mellan
högskolorna utifrån de insatser varje enskild högskola
gjorde för en enskild studenteller studentgrupp. Härigenom
blev inte kostnaden en broms för att motverka högskolans
intresse för att anpassa sin verksamhet för studenter med
funktionshinder. Tvärtom kunde systemet leda till att
högskolorna aktivt och i samverkan med bl.a.
specialskolorna rekryterade studenter med
funktionshandikapp.
När UHÄ avvecklades bortsåg regeringen från de
handikappade studenterna. Inga särskilda avsättningar
gjordes före budgeten för 1993/94, då ett belopp om 8,9
miljoner kronor för omfördelning till högskolor med
särskilda kostnader för studenter med funktionshinder togs
upp i statsbudgeten. Stockholms universitet gavs ansvaret
att svara för fördelningen av medlen.
Trots att handikapporganisationerna framhöll att
beloppet var otillräckligt och riskerade att leda till att
högskolorna inte lika aktivt skulle rekrytera studenter med
funktionshinder negligerade riskdagsmajoriteten den
socialdemokratiska partimotionens krav på en kraftig
förstärkning av anslaget, alternativt en omfördelning
mellan högskolorna.
Det enda resultatet av debatten blev en markering av att
respektive högskola skulle avsätta 0,15 % av linjeanslaget
för studenter med handikapp. Däremot gjordes ingen
solidarisk omfördelning mellan högskolorna.
Ansvaret för att studenter med funktionshandikapp skall
ges likvärdiga möjligheter att studera vid högskola måste
bäras solidariskt. Det bör utformas så att högskolorna
känner ett aktivt intresse för att rekrytera studenterna. Vi
föreslår därför att varje högskola avsätter 0,20 % av
grundutbildningsanslaget för studenter med
funktionshinder. Medlen skall omfördelas mellan
högskolorna om de inte förbrukas vid respektive högskola
och komplettera det anslag för fördelning till högskolorna,
som disponeras av Stockholms universitet.
Rapporter från högskolornas intagningskanslier
redovisar mycket goda studieresultat från gymnasiet för
många sökanden med funktionshandikapp, vilket
ytterligare understryker behovet av insatser.
För studenter med syn- och hörselhandikapp kan
handikappet i sig betyda att studenterna behöver något
längre studietid på grund av svårigheterna med tolkning,
tillgång till studiematerial etc. Detta kan delvis, men inte
helt kompenseras av hjälpmedel och personligt stöd.
En resurstilldelning till högskolan, som bygger på
studieprestation på tid kan därför komma att missgynna
studenter med funktionshandikapp. En parlamentarisk
grupp för översyn av resurstilldelningssystemet bör därför
särskilt uppmärksamma dess effekter för studenter med
funktionshandikapp.
Vi föreslår sålunda att varje högskola och universitet
skall åläggas att avsätta 0,20 % av grundutbildningsanslaget
för studenter med funktionshandikapp. Överskjutande
medel bör solidariskt fördelas mellan högskolorna utifrån
varje universitets och högskolas behov av insatser för
studenter med funktionshandikapp.
Frihet och demokrati i högskolan
Regeringen meddelar i budgetpropositionen att den i
december 1992 beslutat om direktiv till en särskild
utredare. Utredarens uppdrag skall vara att studera hur
den nya friheten och det ökade ansvaret utnyttjats av
universitet och högskolor under innevarande treårsperiod.
Vi har noterat och accepterat detta utredningsuppdrag. Vi
vill dock framhålla att vi anser det särskilt viktigt att
utredaren uppmärksammar olika aspekter på
studenternas rättssäkerhet under den nya ordningen.
Detta bör ges regeringen till känna.
När frågan om införandet av ett nytt
resursfördelningssystem för högskolans
grundutbildning behandlades i riksdagen under våren 1993
(bet 1992/93:UbU 14) hävdade vi socialdemokrater att
ansvaret för uppföljningen inte enbart kunde läggas på en
expertgrupp som Resursberedningen. I stället menade vi att
också en parlamentarisk arbetsgrupp borde få i
uppgift att följa upp förändringarna. Vi ansåg då, och anser
fortfarande, att hur utbudet av utbildning i olika ämnen, för
olika målgrupper, på olika orter och på olika
fördjupningsnivåer skulle påverkas av det nya systemet var
av utomordentlig betydelse från samhällets synpunkt. Vi
föreslår nu återigen att en parlamentarisk arbetsgrupp,
liksom tidigare skett vid omfattande förändringar i
utbildningssystemet, får i uppgift att följa upp effekterna av
det nya resursfördelningssystemet. Detta bör ges
regeringen till känna.
I samband med att förslaget till ny högskolelag
behandlades i riksdagen hösten 1992 uttryckte vi
socialdemokrater en oro för att de enskilda högskolornas
ökade möjligheter att utforma lokala regler för
tillträde skulle inskränka rättssäkerheten för de
sökande. Högskolorna utformar nu t ex tämligen fritt sina
egna behörighets- och urvalsregler. För de enskilda
studenterna är det svårt att överblicka på vilka grunder
behörighet till olika utbildningar kan uppnås och efter vilka
regler urval sker. För att garantera rättssäkerheten för
studenterna är det angeläget att en kartläggning snarast
kommer till stånd om hur utvecklingen av lokala regler för
behörighet och urval utvecklats. Detta bör ges regeringen
tillkänna.
Studenterna är en självklar del av högskolan.
Deras möjligheter till inflytande har försämrats
avsevärt som en konsekvens av den av regeringen initierade
högskolereformen. Detta bekräftas i en SFS-rapport.
Vi socialdemokrater motsatte oss de ändringar av
högskolelagen som lett till dessa försämringar. Vi anser i
likhet med tidigare att minst två företrädare för de
studerande skall ha rätt att ingå i högskolans styrelse.
Vi anser fortfarande även att av ledamöterna i de
särskilda organen för grundutbildningen lärarna skall
utgöra minst en tredjedel och de studerande minst en
tredjedel.
Vi anser likaledes att minst en tredjedel av ledamöterna
i fakultetsnämnderna bör utses av de studerande och
forskarstuderande som är berörda.
Frågan om studenternas inflytande i högskolans olika
organ bör ges regeringen till känna.
Universitets- och högskolebiblioteken har under
en lång följd av år byggt upp sina stora samlingar med
allmänna medel. Dessa resurser bör därför stå till de
studerandes förfogande på lika villkor oberoende av vilken
högskola de valt att studera vid.
Den övergripande principen för regeringens
förändringar på högskolans område är konkurrens mellan
högskolor i stället för samarbete. Detta synsätt förefaller att
kunna leda till allvarliga försämringar för de mindre och
medelstora högskolornas studerande vad gäller tillgången
till biblioteksservice. De diskussioner som nu förs mellan
företrädare för universitets- och högskolebiblioteken om
fjärrlåneavgifter kan innebära kraftigt ökade
kostnader för de mindre och medelstora högskolorna. I
förlängningen drabbar detta de studerande där.
Vi socialdemokrater anser att principerna för samarbete
mellan universitets- och högskolebiblioteken måste
utformas så att de inte leder till försämringar för de mindre
och medelstora högskolorna och deras studerande utan att
alla oberoende av studieort skall ha tillgång till bibliotekens
samlingar på lika villkor. Detta bör ges regeringen till
känna.
Stöd till forskarutbildning
Riksdagen har i stor enighet fastställt målet att fördubbla
examinationen inom forskarutbildningen fram till år 2000.
Detta mål angavs första gången i forskingspropositionen
1990 och kan därför anses relatera till den då kända
uppgiften om doktorsexamination, vilket innebär ca 1 000
doktorsexamina per år. Därefter har examinationen
successivt ökat och uppgår nu till mellan 1 200 och 1 300 per
år.
Redan i 1987 års forskningsproposition och framför allt
i 1990 och 1993 års propositioner har särskilda resurser
anvisats för att omvandla utbildningsbidrag för doktorander
till doktorandtjänster. I princip har kompensation givits för
omvandling av de utbildningsbidrag som finansierats inom
ramen för de öronmärkta beloppen till studiefinansiering
inom forskarutbildning.
Rekryteringsunderlaget för utökad forskarutbildning är
inom de flesta disciplinerna gott. Situationen på
arbetsmarknaden har på gott och ont medfört att
institutionerna har ett mycket stort antal sökande till
forskarutbildning samtidigt som färdigutbildade och
tidigare anställda har svårt att finna sysselsättning utanför
universitet och högskolor. Detta skapar ett osedvanligt
tryck på universitetsinstitutionerna.
Problemet är att situationen inom flera universitet och
högskolor präglas av resursbrist. I Lund ser man inga som
helst möjligheter att fördubbla antalet doktorsexamina med
de föreslagna fakultetsanslagen. Man klarar knappast att
ens hålla nuvarande nivå för t.ex. medicinare och
naturvetare. Också i Umeå saknas betydande resurser för
att omvandla utbildningsbidrag till doktorandtjänster.
Resursbrist uppges också finnas i Göteborg och Uppsala.
Den samlade bilden är att tillräckliga resurser saknas på
samtliga fakulteter också om man ser över hela landet.
Vi anser att regeringen borde ha uppmärksammat denna
situation, vilken vi socialdemokrater varnade för redan vid
förra årets riksdagsbeslut. Tyvärr saknas förslag om
åtgärder i årets budgetproposition. Det är angeläget att
denna fråga analyseras ordentligt av regeringen och att den
återkommer till riksdagen med förslag om åtgärder snarast
så att det av riksdagen antagna programmet om en
fördubbling av antalet forskarutbildade kan förverkligas.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Anslag till vissa privata högskolor
Regeringen föreslår att anslaget till
Handelshögskolan i Stockholm räknas upp från 27,4
miljoner till 51,8 miljoner kronor. Handelshögskolan har
ställning som fristående högskola och bygger i hög grad sin
verksamhet på externa finansiärer. När en högskola valt att
stå fri från staten i så stor utsträckning som möjligt är det
rimligt att i första hand rikta ökade resursanspråk mot de
privata intressenterna. Vi anser att ökningen av anslaget
bör begränsas. Vi föreslår ett anslag på 31,8 miljoner
kronor.
Högskolan i Jönköping är numera överförd i stiftelsform
och har tilldelats resurser ur AP-fonderna
(löntagarfondsmedel). Mot bakgrund av att detta redan
utgör ett gynnande av Stiftelsen Högskolan i
Jönköping anser vi inte att något särskilt anslag för
inredning och utrustning på 10 miljoner kronor skall utgå.
Regeringen har inte klargjort varför dessa extra medel
behövs. Vi avvisar också särbehandlingen av Högskolan i
Jönköping genom det av regeringen föreslagna anslaget på
3,2 miljoner kronor under anslaget C 43 för forskning och
forskarutbildning. I stället bör denna högskola få del av
medlen för forskningsstödjande åtgärder vid mindre och
medelstora högskolor på samma sätt som andra högskolor.
Också den särbehandling under anslaget C 47 som
regeringen föreslår för Högskolan i Jönköping med en
delbudgetpost på 10 miljoner kronor avvisar vi och menar
att denna högskola skall behandlas som en bland andra
mindre och medelstora högskolor. Frågan om
forskningsstödjande åtgärder (anslaget C 47) behandlar vi i
annan motion.
De ovan nämnda besparingarna anser vi bör återföras till
högskolesystemet genom att förstärka forskningsmiljöerna
vid de mindre och medelstora högskolorna samt Högskolan
i Luleå. Vi föreslår i en annan motion att anslaget C 47 ökas
med 33,2 miljoner kronor.
I sammanhanget vill vi anföra att det är olämpligt att som
regeringen gör föreslå så stora summor till regeringens
disposition, t.ex. 86 miljoner kronor under anslaget C 47
och 222 miljoner kronor under anslaget C 45 utan att
redogöra för hur dessa medel skall användas. Detta spär
ytterligare på farhågorna att regeringskansliet håller på att
omvandlas till ett politiserat ämbetsverk där insyn över
ärendenas hantering och öppen debatt begränsas eller styrs
enligt den politiska ledningens önskemål. Frågor som till sin
karaktär borde beredas i ämbetsverk med deras krav på
insyn, öppenhet och opartiskhet hanteras nu inom ett allt
starkare politiserat regeringskansli. De förslag som
regeringen föreslår riksdagen är ofta mycket knapphändigt
behandlade i propositionerna utan fullgott beslutsunderlag.
Vi är mycket kritiska mot den nu pågående allt starkare
politiska styrningen av beredningsarbete och
beslutsunderlag inför beslut om högre utbildning. Det
anförda bör ges regeringen till känna.
Ett exempel på bristande beslutsunderlag och insyn
utgör regeringens beräkning av lokalkostnader inom
högskolans resurstilldelningssystem. Det är utomordentligt
svårt att utläsa hur det ändrade systemet med beräkning av
den s.k. hyrespengen slår för de mindre och medelstora
högskolorna. För Stiftelsehögskolan i Jönköping redovisar
regeringen överhuvud inte i propositionen det ökade
hyresanslaget. Enligt vad vi kunnat inhämta innebär det ett
tillskott på 4,8 miljoner kronor. Skälet för den positiva
särbehandlingen av denna högskola skulle då vara
övergången i stiftelseform och att man av denna anledning
inte vill reglera täckningen övergångsvis för ifrågavarande
kostnader på sätt som man gör för de statliga högskolorna
med anledning av det nya anslagssystemet.
Genom kontakter med olika högskolor kan vi konstatera
att den differens som uppstår på takbeloppet inte kan vara
annat än en överföring till Handelshögskolan, Jönköping
samt Chalmers. Det är inte möjligt att fastställa den exakta
tilldelningen till varje stiftelse, eftersom en del av berörda
medel finns upptagna under de gemensamma anslagen
(sannolikt C 45). Under alla förhållanden är det
tillvägagångssätt som regeringen tillämpat för denna
anslagstilldelning synnerligen anmärkningsvärt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om likvärdighet inom
högskolesystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vidareutveckling av YTH och
ändrad benämning till yrkeshögskola,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om planering för utökning av YTH-
utbildning till 2 500 utbildningsplatser,
4. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95 anvisa
medel för ytterligare 2 000 platser för det naturvetenskaplig-
tekniska basåret i högskolan utöver innevarande års antal,
5. att riksdagen beslutar anvisa 15 000 000 kr till
regeringens disposition under anslaget C 45. Vissa särskilda
utgifter inom universitet och högskolor m.m. för 500 platser
till det naturvetenskaplig-tekniska basåret utöver dem som
regeringen aviserat för budgetåret 1994/95,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av den s.k.
basårsutbildningen,
7. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95 anvisa
125 000 000 kr till regeringens disposition under anslaget C
45 Vissa särskilda utgifter inom universitet och högskolor
m.m. för ytterligare 3 500 platser i högskolan varav 500
platser inom YTH i enlighet med vad i motionen anförts,
8. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till
försämring av studiestödet till de YTH-studerande,1
9. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95 anvisa
18 000 000 kr utöver regeringens förslag till regeringens
disposition under anslaget C 45 Vissa särskilda utgifter inom
universitet och högskolor till stöd för ökad
distansutbildning inom högskolan,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att redovisa en samlad strategi
för att stimulera naturvetenskapliga/tekniska studier,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning av etablerandet av
en ny teknisk högskola,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om högskolans ansvar för fort- och
vidareutbildning av yrkesverksamma ingenjörer och
civilingenjörer,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en parlamentariskt sammansatt
beredning med uppgift att lägga fram förslag i syfte att
motverka snedrekryteringen till högre studier,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åliggande för respektive
universitet och högskolor att avsätta medel för studerande
med funktionshandikapp,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den särskilda utredaren skall
uppmärksamma olika aspekter på studenternas
rättssäkerhet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en parlamentarisk arbetsgrupp
för att följa upp det nya resursfördelningssystemet,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kartläggning av lokala regler för
behörighet och urval till högskolan,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrade regler för
studeranderepresentationen i högskolans beslutande organ,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de studerandes tillgång till
bibliotekens samlingar på lika villkor,
20. att riksdagen beslutar att budgetåret 1994/95 till
anslaget C 43 Enskilda och kommunala
högskoleutbildningar, anslagspost 2 Handelshögskolan i
Stockholm anvisa 31 841 000 kr dvs. 20 000 000 kr mindre än
regeringen föreslagit,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Stiftelsen Högskolan i
Jönköping ej skall tilldelas de medel om 3 240 000 kr som
upptagits på anslaget C 43 Enskilda och kommunala
högskoleutbildningar, anslagspost 3,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de under anslaget C 45 Vissa
särskilda utgifter inom universitet och högskolor m.m.
upptagna 10 000 000 kr för inredning och utrustning för
Stiftelsen Högskolan i Jönköping ej skall tillföras stiftelsen,
23. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95
anvisa 33 240 000 kr mindre än regeringens förslag till
anslaget C 43 Enskilda och kommunala
högskoleutbildningar,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bristande beslutsunderlag och
politiserad beredning av högskolefrågorna.
Stockholm den 25 januari 1994
Lena Hjelm-Wallén (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Berit Löfstedt (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Eva Johansson (s)
Jan Björkman (s)
Inger Lundberg (s)
Krister Örnfjäder (s)
Lena Öhrsvik (s)
Inger Hestvik (s)
Anders Nilsson (s)
Margareta Israelsson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Ulrica Messing (s)
Kristina Persson (s)