En hög utbildningsnivå är en av de viktigaste
förutsättningarna för att Sverige skall kunna hävda sig i en
alltmer internationaliserad värld. Inte minst är det viktigt
att höja vår internationellt sett låga andel
högskoleutbildade. Tillgängligheten till högskoleutbildning
är en viktig faktor. Ett mer decentraliserat utbud behövs,
inte bara i glesbygdslänen utan också i storstäderna.
Det är i olika sammanhang omvittnat att benägenheten
till studier minskar med avståndet till studieorten. Även i
en så koncentrerad region som Stockholmsområdet med
förhållandevis väl utbyggda kollektiva färdmedel blir
avstånden i många fall ett hinder för högre studier. Man har
angett 45 minuter som ett acceptabelt reseavstånd mätt i tid.
För stora delar av södra Stockholmsregionen liksom för
länets nordligaste delar är dock den dubbla restiden vanlig
för studerande vid universitetet i Frescati. Det finns också
ett tydligt samband mellan avståndet till universitetet och
andelen universitetsstuderande i olika kommuner.
Högskoleutbildningen i Stockholmsregionen är i högsta
grad koncentrerad. Visserligen finns det ett stort antal
högskolor inom Stockholmsområdet men de är som regel
specialiserade -- de konstnärliga högskolorna, Tekniska
högskolan, Karolinska institutet etc. Flertalet utbildningar,
även där det finns ett mycket stort elevunderlag, är i
huvudsak koncentrerade till en enda plats i
Stockholmsregionen. Detta gör också att många av
högskolorna i Stockholmsområdet efter den snabba
tillväxten av högskoleutbildning under 60- och 70-talen
blivit mycket stora. Mest påtagligt är detta beträffande
Stockholms universitet med ca 30 000 studenter.
Den dokumenterade skillnaden i benägenhet för högre
studier i olika delar av Stockholms län är naturligtvis ett
viktigt utbildningsdemokratiskt problem. Gjorda
undersökningar tyder på att det är särskilt elever från hem
med låg studiebenägenhet som avstår från vidare studier om
t ex avstånd och restid lägger hinder i vägen. Man måste
också räkna med att avstånden i särskilt hög grad utgör
problem för äldre studeranden och studeranden som läser
på halvfart och förenar studier med förvärvsarbete.
Halvfartsstudierna är i allmänhet förlagda till kvällstider då
kommunikationerna är sämre än annars och restiderna ofta
blir längre och än mer påfrestande.
En viktig åtgärd för att motverka de stora klyftorna i
Stockholmsregionen bör vara att decentralisera
universitetsutbildningen. Redan nu bor det ca 5 000
universitetsstuderande i kommunerna inom Stockholms län
söder om Stockholm. Om man räknar med benägenheten
till högskolestudier inom de områden som nu täcks av
Stockholms universitet skulle för söderkommunernas del
närma sig genomsnittet för Stockholms län (2,7 % av
befolkningen) så ger detta ett elevunderlag på 10 000
studenter vilket är jämförbart med universiteten i Umeå
och Linköping. Till det kommer underlaget i södra delen av
Stockholms kommun och södra Mälardalen.
Det finns således anledning att närmare utreda frågan
om ett universitet för södra Stockholmsregionen--
Södertälje. Många fördelar står att vinna. För Stockholms
universitets del skulle det innebära en minskad belastning,
vilket förmodlingen skulle ge många kvalitativa fördelar.
Även om ett nytt Södertörns universitet skulle utvecklas
enligt ett maxalternativ skulle Stockholms universitet i
Frescati fortsätta att vara en utomordentligt stor
utbildningsenhet. För de studerande från södra
Stockholmsregionen skulle den stora belastningen som
resorna innebär minska på ett avgörande sätt. För stora
grupper människor för vilka de långa resorna till Frescati
idag är ett hinder skulle möjligheten till högskolestudier
öppnas. För kommunerna i södra Stockholmsregionen
skulle en högskola av detta slag innebära en allmän
stimulans och bidra till strävanden att minska den stora
obalans som för närvarande råder i regionen i ekonomiskt,
socialt och sysselsättningsmässigt hänseende.
Ett universitet i södra Stockholmsregionen borde kunna
ge ett förhållandevis brett utbud av kurser, i första hand i
ämnen med stort elevunderlag som t ex språk och
samhällsvetenskapliga ämnen. Till det kommer
vårdutbildningar och lärarutbildningar som delvis redan
finns i regiondelen och tekniska utbildningar. Hur brett
utbildningsutbudet kan bli blir givetvis beroende av vilket
elevunderlag man slutgiltigt räknar med. Mycket talar för
en successiv utbyggnad.
Tillskapandet av en gemensam högskoleenhet för södra
Stockholms län bör inte innebära att all utbildning samlas
på ett ställe. Man bör tvärtom tänka sig flera
utbildningsorter i regiondelen. Det innebär att man skulle
ta vara på den utbyggnad av forskning och högre utbildning
som redan finns i t ex Södertälje, Botkyrka, Huddinge och
Haninge.
Stockholms läns landsting har drivit på för att få till stånd
högre utbildning till främst Huddinge. Men utanför
vårdsektorn har inte mycket skett. Det finns därför
anledning att nu ta nya initiativ och på allvar utreda
förutsättningarna för att skapa ett universitet i södra
Stockholms län.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av frågan
om inrättande av universitet för södra Stockholmsregionen.
Stockholm den 21 januari l994
Pär Granstedt (c)
Lennart Daléus (c)