En hög utbildningsnivå är en av de viktigaste förutsättningarna för att Sverige skall kunna hävda sig i en alltmer internationaliserad värld. Inte minst är det viktigt att höja vår internationellt sett låga andel högskoleutbildade. Tillgängligheten till högskoleutbildning är en viktig faktor. Ett mer decentraliserat utbud behövs, inte bara i glesbygdslänen utan också i storstäderna.
Det är i olika sammanhang omvittnat att benägenheten till studier minskar med avståndet till studieorten. Även i en så koncentrerad region som Stockholmsområdet med förhållandevis väl utbyggda kollektiva färdmedel blir avstånden i många fall ett hinder för högre studier. Man har angett 45 minuter som ett acceptabelt reseavstånd mätt i tid. För stora delar av södra Stockholmsregionen liksom för länets nordligaste delar är dock den dubbla restiden vanlig för studerande vid universitetet i Frescati. Det finns också ett tydligt samband mellan avståndet till universitetet och andelen universitetsstuderande i olika kommuner.
Högskoleutbildningen i Stockholmsregionen är i högsta grad koncentrerad. Visserligen finns det ett stort antal högskolor inom Stockholmsområdet men de är som regel specialiserade -- de konstnärliga högskolorna, Tekniska högskolan, Karolinska institutet etc. Flertalet utbildningar, även där det finns ett mycket stort elevunderlag, är i huvudsak koncentrerade till en enda plats i Stockholmsregionen. Detta gör också att många av högskolorna i Stockholmsområdet efter den snabba tillväxten av högskoleutbildning under 60- och 70-talen blivit mycket stora. Mest påtagligt är detta beträffande Stockholms universitet med ca 30 000 studenter.
Den dokumenterade skillnaden i benägenhet för högre studier i olika delar av Stockholms län är naturligtvis ett viktigt utbildningsdemokratiskt problem. Gjorda undersökningar tyder på att det är särskilt elever från hem med låg studiebenägenhet som avstår från vidare studier om t ex avstånd och restid lägger hinder i vägen. Man måste också räkna med att avstånden i särskilt hög grad utgör problem för äldre studeranden och studeranden som läser på halvfart och förenar studier med förvärvsarbete. Halvfartsstudierna är i allmänhet förlagda till kvällstider då kommunikationerna är sämre än annars och restiderna ofta blir längre och än mer påfrestande.
En viktig åtgärd för att motverka de stora klyftorna i Stockholmsregionen bör vara att decentralisera universitetsutbildningen. Redan nu bor det ca 5 000 universitetsstuderande i kommunerna inom Stockholms län söder om Stockholm. Om man räknar med benägenheten till högskolestudier inom de områden som nu täcks av Stockholms universitet skulle för söderkommunernas del närma sig genomsnittet för Stockholms län (2,7 % av befolkningen) så ger detta ett elevunderlag på 10 000 studenter vilket är jämförbart med universiteten i Umeå och Linköping. Till det kommer underlaget i södra delen av Stockholms kommun och södra Mälardalen.
Det finns således anledning att närmare utreda frågan om ett universitet för södra Stockholmsregionen-- Södertälje. Många fördelar står att vinna. För Stockholms universitets del skulle det innebära en minskad belastning, vilket förmodlingen skulle ge många kvalitativa fördelar. Även om ett nytt Södertörns universitet skulle utvecklas enligt ett maxalternativ skulle Stockholms universitet i Frescati fortsätta att vara en utomordentligt stor utbildningsenhet. För de studerande från södra Stockholmsregionen skulle den stora belastningen som resorna innebär minska på ett avgörande sätt. För stora grupper människor för vilka de långa resorna till Frescati idag är ett hinder skulle möjligheten till högskolestudier öppnas. För kommunerna i södra Stockholmsregionen skulle en högskola av detta slag innebära en allmän stimulans och bidra till strävanden att minska den stora obalans som för närvarande råder i regionen i ekonomiskt, socialt och sysselsättningsmässigt hänseende.
Ett universitet i södra Stockholmsregionen borde kunna ge ett förhållandevis brett utbud av kurser, i första hand i ämnen med stort elevunderlag som t ex språk och samhällsvetenskapliga ämnen. Till det kommer vårdutbildningar och lärarutbildningar som delvis redan finns i regiondelen och tekniska utbildningar. Hur brett utbildningsutbudet kan bli blir givetvis beroende av vilket elevunderlag man slutgiltigt räknar med. Mycket talar för en successiv utbyggnad.
Tillskapandet av en gemensam högskoleenhet för södra Stockholms län bör inte innebära att all utbildning samlas på ett ställe. Man bör tvärtom tänka sig flera utbildningsorter i regiondelen. Det innebär att man skulle ta vara på den utbyggnad av forskning och högre utbildning som redan finns i t ex Södertälje, Botkyrka, Huddinge och Haninge.
Stockholms läns landsting har drivit på för att få till stånd högre utbildning till främst Huddinge. Men utanför vårdsektorn har inte mycket skett. Det finns därför anledning att nu ta nya initiativ och på allvar utreda förutsättningarna för att skapa ett universitet i södra Stockholms län.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av frågan om inrättande av universitet för södra Stockholmsregionen.
Stockholm den 21 januari l994 Pär Granstedt (c) Lennart Daléus (c)