I vårt land berömmer vi oss ofta, med rätta, om att ha en
lång tradition inom sex- och samlevnadsundervisningen. De
första kända försöken till sexualundervisning gjordes av
Carl von Linné för läkarstuderande på 1770-talet. Linnés
föreläsningar finns utgivna i boken ''Om sättet att tillhopa
gå''.
Omkring år 1900 började sexualundervisningen införas i
de högre flickskolorna. Den drivande kraften bakom denna
undervisning var den första kvinnliga läkaren Karolina
Widerström. Flickorna fick undervisning för att de skulle
kunna skydda sig mot pojkar. Däremot dröjde det fram till
1920-talet innan pojkarna i högre allmänna läroverk fick
undervisning i sexualkunskap. När det gällde pojkars
undervisning fanns åsikten att man inte skulle ''väcka den
björn som sover''.
1942 rekommenderade dåvarande samlingsregeringen
sexualundervisning i hela skolväsendet fr.o.m. årskurs 1 och
sedan på varje stadium. Det ansågs då som ett oerhört
djärvt och framsynt initiativ. 1956 hade samtliga
skolstyrelser accepterat och då gjordes
sexualundervisningen obligatorisk. Denna tidiga utveckling
saknar motstycke i något annat land.
Lärarutbildningen
När det gäller lärarnas utbildning förhåller det sig
annorlunda. Sexualkunskap har aldrig ingått som ett
obligatoriskt moment i lärarutbildningarna. Till stor del har
lärarna varit hänvisade till att på eget initiativ och genom
självstudier skaffa sig kunskaper. Många i den äldre
generationen inspirerades av Elise Ottesen-Jensens många
lärarföredrag. 1910 infördes i läroverkslärarutbildningen
och 1914 i folkskollärarutbildningen ansatser i
sexualkunskap. Detta tillkom enbart för de blivande
lärarnas skull -- inte för att de senare skulle undervisa sina
elever. Enligt Carl Gustaf Boe thius, som var
huvudsekreterare i USSU --
sexualundervisningskommittén -- i slutet på 60-talet, är
orsakerna till avsaknaden av sexualkunskap i
lärarutbildningarna ''stoffträngsel'', men denna skulle inte
ha blivit så till den grad bromsande om lärarutbildarna hade
tyckt ämnet var viktigt. Anledningen till detta deras
bristande intresse är att sexualkunskapen i vårt land inte har
gått den akademiska vägen in i skolan. I t.ex. Tyskland,
Tjeckoslovakien och USA är sexologi en bred och aktiv
akademisk disciplin (motståndet mot sexualundervisning i
USA kommer från annat håll) men i Sverige är sexologin
underutvecklad och inte verkligt accepterad. I dag finns det
ansatser till undervisning i sexualkunskap vid några enstaka
högskolor men i huvudsak är det mycket torftigt beställt i
lärarutbildningarna som helhet.
Behov i dag av sexualundervisning
Den sexuella identiteten är en oerhört viktig del av
personligheten och den grundläggs under tonårstiden.
Många ungdomar har sina första sexuella erfarenheter i
grundskoleåldern. Ungdomars syn på och förhållningssätt
till kärlek, förälskelse, relationer, sexualitet, könsroller,
oönskade graviditeter och könssjukdomar påverkas av
omgivningen. Skolan kan spela en viktig roll, men
undersökningar visar att många ungdomar tycker att de får
för lite information i skolan och att den kommer för sent då
man redan har fått ''veta det mesta'' genom kompisar, TV
och tidningar. (Henriksson och Lundahl, Göteborgs
universitet rapport 1993:6)
Den bild av sexualiteten som förmedlas genom
kommersiella massmedier är inte alltid den bästa källan för
ungdomars kunskapssökande. Visserligen ger ofta
massmedierna en bild av att öppet skildra sexualiteten, men
öppenheten är mera styrd av kommersiella intressen än av
omsorgen om unga människors sökande efter sexuell
identitet och behov av ärliga svar.
Skolans sexualundervisning måste få bättre möjligheter
att i tid hjälpa ungdomar att förstå sig själva och sina känslor
och på så sätt få en god grund i sin sexuella utveckling.
Vilken sexualundervisning som eleverna får i dag beror i
hög grad på den ansvarige läraren på skolan, och arbetssätt
och innehåll är mycket varierande från skola till skola och
mellan olika lärare.
En bra och väl fungerande sexualundervisning
förutsätter välutbildade lärare. I dag är inte sexologi ett
obligatoriskt ämne i kursplanerna för lärarutbildningarna.
Sexologi finns bara som fristående kurser och ämnets status
är följaktligen inte högt.
Sexologi behövs som obligatoriskt ämne i all
lärarutbildning och inte bara för de lärare som ska
undervisa i ämnet. Under tonårstiden när ungdomarna
successivt upptäcker sin sexualitet och också fysiskt
genomgår stora förändringar upptar denna process en stor
del av deras intresse. Även lärare som inte undervisar i sex
och samlevnad bör ha goda kunskaper i ämnet för att bättre
förstå eleverna under denna period.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sexologi som obligatoriskt
moment i lärarutbildningarna.
Stockholm den 24 januari 1994
Elisabeth Persson (v)