Sexualundervisningens historia
I vårt land berömmer vi oss ofta, med rätta, om att ha en lång tradition inom sex- och samlevnadsundervisningen. De första kända försöken till sexualundervisning gjordes av Carl von Linné för läkarstuderande på 1770-talet. Linnés föreläsningar finns utgivna i boken ''Om sättet att tillhopa gå''.
Omkring år 1900 började sexualundervisningen införas i de högre flickskolorna. Den drivande kraften bakom denna undervisning var den första kvinnliga läkaren Karolina Widerström. Flickorna fick undervisning för att de skulle kunna skydda sig mot pojkar. Däremot dröjde det fram till 1920-talet innan pojkarna i högre allmänna läroverk fick undervisning i sexualkunskap. När det gällde pojkars undervisning fanns åsikten att man inte skulle ''väcka den björn som sover''.
1942 rekommenderade dåvarande samlingsregeringen sexualundervisning i hela skolväsendet fr.o.m. årskurs 1 och sedan på varje stadium. Det ansågs då som ett oerhört djärvt och framsynt initiativ. 1956 hade samtliga skolstyrelser accepterat och då gjordes sexualundervisningen obligatorisk. Denna tidiga utveckling saknar motstycke i något annat land.
Lärarutbildningen
När det gäller lärarnas utbildning förhåller det sig annorlunda. Sexualkunskap har aldrig ingått som ett obligatoriskt moment i lärarutbildningarna. Till stor del har lärarna varit hänvisade till att på eget initiativ och genom självstudier skaffa sig kunskaper. Många i den äldre generationen inspirerades av Elise Ottesen-Jensens många lärarföredrag. 1910 infördes i läroverkslärarutbildningen och 1914 i folkskollärarutbildningen ansatser i sexualkunskap. Detta tillkom enbart för de blivande lärarnas skull -- inte för att de senare skulle undervisa sina elever. Enligt Carl Gustaf Boe thius, som var huvudsekreterare i USSU -- sexualundervisningskommittén -- i slutet på 60-talet, är orsakerna till avsaknaden av sexualkunskap i lärarutbildningarna ''stoffträngsel'', men denna skulle inte ha blivit så till den grad bromsande om lärarutbildarna hade tyckt ämnet var viktigt. Anledningen till detta deras bristande intresse är att sexualkunskapen i vårt land inte har gått den akademiska vägen in i skolan. I t.ex. Tyskland, Tjeckoslovakien och USA är sexologi en bred och aktiv akademisk disciplin (motståndet mot sexualundervisning i USA kommer från annat håll) men i Sverige är sexologin underutvecklad och inte verkligt accepterad. I dag finns det ansatser till undervisning i sexualkunskap vid några enstaka högskolor men i huvudsak är det mycket torftigt beställt i lärarutbildningarna som helhet.
Behov i dag av sexualundervisning
Den sexuella identiteten är en oerhört viktig del av personligheten och den grundläggs under tonårstiden. Många ungdomar har sina första sexuella erfarenheter i grundskoleåldern. Ungdomars syn på och förhållningssätt till kärlek, förälskelse, relationer, sexualitet, könsroller, oönskade graviditeter och könssjukdomar påverkas av omgivningen. Skolan kan spela en viktig roll, men undersökningar visar att många ungdomar tycker att de får för lite information i skolan och att den kommer för sent då man redan har fått ''veta det mesta'' genom kompisar, TV och tidningar. (Henriksson och Lundahl, Göteborgs universitet rapport 1993:6)
Den bild av sexualiteten som förmedlas genom kommersiella massmedier är inte alltid den bästa källan för ungdomars kunskapssökande. Visserligen ger ofta massmedierna en bild av att öppet skildra sexualiteten, men öppenheten är mera styrd av kommersiella intressen än av omsorgen om unga människors sökande efter sexuell identitet och behov av ärliga svar.
Skolans sexualundervisning måste få bättre möjligheter att i tid hjälpa ungdomar att förstå sig själva och sina känslor och på så sätt få en god grund i sin sexuella utveckling. Vilken sexualundervisning som eleverna får i dag beror i hög grad på den ansvarige läraren på skolan, och arbetssätt och innehåll är mycket varierande från skola till skola och mellan olika lärare.
En bra och väl fungerande sexualundervisning förutsätter välutbildade lärare. I dag är inte sexologi ett obligatoriskt ämne i kursplanerna för lärarutbildningarna. Sexologi finns bara som fristående kurser och ämnets status är följaktligen inte högt.
Sexologi behövs som obligatoriskt ämne i all lärarutbildning och inte bara för de lärare som ska undervisa i ämnet. Under tonårstiden när ungdomarna successivt upptäcker sin sexualitet och också fysiskt genomgår stora förändringar upptar denna process en stor del av deras intresse. Även lärare som inte undervisar i sex och samlevnad bör ha goda kunskaper i ämnet för att bättre förstå eleverna under denna period.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sexologi som obligatoriskt moment i lärarutbildningarna.
Stockholm den 24 januari 1994 Elisabeth Persson (v)