Under l960-talet bildades en rad nya universitet och högskolor i Europa. I Sverige tillkom fyra universitetsfilialer. De flesta nya högskolor och universitet ute i Europa fick rättigheter till och resurser för att bedriva forskning och forskarutbildning. I Sverige var det endast universitetsfilialen i Linköping som fick denna möjlighet, som blev självständigt universitet l975. De övriga universitetsfilialerna, Karlstad, Växjö och Örebro, blev l977 självständiga högskolor.
Dessa tre högskolor har nu alla mer än 6 000 studenter vilket är fler än vad universiteten i Lund och Uppsala hade under l950-talet. Dessa tre högskoleenheter tillsammans med de övriga mindre och medelstora högskoleenheterna står idag för cirka 22 procent av antalet studenter. De har emellertid inte som många av universiteten ute i Europa fått resurser för och rättigheter till forskarutbildning vilket är en nödvändighet för att skapa och behålla en levande forskarmiljö som i sin tur är en förutsättning för en utbildning med god kvalitet. De mindre och medelstora högskolorna har idag tillgång till endast 10 procent av resurserna.
Det är viktigt att poängtera att grundutbildning och forskning hör ihop, något som rektorerna vid de europeiska universiteten slagit fast vid ett möte med anledning av 900- årsjubileet av universiteten i Bologna den 18 september l988. Vid mötet deltog även rektorerna vid samtliga svenska universitet.
Även högskolelagen slår fast vikten av det nära sambandet mellan forskning och grundutbildning. I Högskolelagens l kap. 3 § står att läsa: ''Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning.''
I ett enhetligt högskolesystem är det viktigt att alla högskolor ges likvärdiga förutsättningar att utvecklas. Om inte riskeras en differentiering inom högskolesystemet. När utbildningsanordnarna skall konkurrera om studenterna är konkurrensneutralitet ett grundvillkor. Därför har centern länge arbetat för att de mindre och medelstora högskolorna skall ha fasta forskningsresurser.
Under senare år har viktiga principer etablerats vad gäller rutiner för ackreditering. Bedömningen som görs av kanslersämbetet ligger till grund för utdelning av examensrätt. Under kort tid har det med andra ord utvecklats ett system för kvalitativ bedömning av verksamhet vid högskolor. Detta system bör kopplas till rätten att få fasta forskningsanslag. Rätten att utfärda magisterexamen bör resultera i fasta forskningsresurser. Först då blir det relevant att tala om principen om forskningsanknytning och vetenskaplig grund. En högskoleenhet kan inte förväntas bedriva forskarutbildning utan fasta medel för det.
De extra medel som nu föreslås gå till forskning vid de mindre och medelstora högskolorna får inte styras till profilforskning. Högskolorna måste få formulera sina egna mål med forskningen och inte vara beroende av ett väl fungerande näringsliv. En förstärkning av forskningsresurser till de mindre och medelstora högskolorna kan ses med syftet att förstärka det lokala näringslivet men storleken på forskningsanslaget får inte bli beroende av resurser från de små och medelstora företagen i regionen. Samtidigt måste det ifrågasättas om de små och medelstora företagen har möjlighet att tillsätta resurser i den omfattning som krävs för en långsiktig satsning på forskning. Slutligen kräver förstärkningen vetenskaplig kompetens och ledning vilket torde falla inom högskolornas kompetensområde.
Inomvetenskapliga kriterier och respekt för forskningens frihet är en självklarhet för universiteten, något som också måste gälla för de mindre och medelstora högskolorna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de löntagarfondsmedel som avsatts för forskning vid de mindre och medelstora högskolorna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de högskolor som erhållit rätt att utfärda magisterexamen erhåller fasta forskningsresurser.
Stockholm den 18 april 1994 Lennart Daléus (c)