De regler som styr högskolan har genomgått
genomgripande ändringar. Regelverket har minskat
kraftigt, makt och befogenheter har decentraliserats och
Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har lagts ned.
Det finns många positiva drag i denna utveckling, vi vill
erinra om att reformprocessen inleddes 1991 av dåvarande
utbildningsministern Bengt Göransson (s). Det är bra att de
som är nära en verksamhet får mer att säga till om och den
ökade valfriheten för studenterna att skapa sin egen
utbildning är positiv.
Genom den nya högskolelagen har högskolorna alltså
fått ökade friheter att fatta beslut. Men det finns farhågor
att alltför många regler slopades, att alltför mycket makt
samlats hos rektor, att det finns en stämning att allt är
tillåtet. Kanske har rektor fått för mycket makt på
studenternas bekostnad. Det finns farhågor att
studenternas rättssäkerhet kan vara hotad.
Utbildningsminister Per Unckel har uttalat som en
viljeinriktning för högskolor och universitet att allt det som
inte uttryckligen är förbjudet skall vara tillåtet. Problemet
är i vissa fall att detta har misstolkats till att allt är tillåtet.
De studenter som kommer i kläm har svårt att hävda sig.
Ett tydligt exempel på denna oroande utveckling inom
högskolan är avgifter i samband med studier på högskolor
eller universitet. I högskolelag och förordning finns inga
bestämmelser om avgifter men riksdagen har uttalat (UbU
som hör till proposition 1992/93:169) att det inte skall
förekomma. Ur Regleringsbrevet för budgetåret 1993/94
kan följande mening citeras: ''Utbildning vid universitet och
högskolor skall vara avgiftsfri.''
Men på många håll förekommer uttag av avgifter trots
detta. Från ett universitet kan tre exempel hämtas:
1. En schablonavgift om 150 kr
tas ut av alla studenter vid biologisk grundutbildning
för att täcka kostnader i samband med exkursioner.
Avgiften tas ut på alla kurser även på dem som saknar
exkursioner.
2. Studenter som läser dataämnen betalar en icke
återbetalningsbar avgift för passerkort.
3. Individuell terapi är obligatorisk för att få
psykologexamen trots att den medför en kostnad om
ungefär 10 000
kr per student. I sammanhanget kan det vara
intressant att erinra om att riksdagen tidigare anslagit
särskilda resurser för detta.
Dessa exempel visar att även i sådana situationer då det
finns regler förekommer sådant som troligen inte är tillåtet.
Med dagens regelverk och ansvarsfördelning mellan
myndigheter är det svårt för studenten att få sin sak prövad.
När UHÄ lades ner tillkom två myndigheter: Verket för
Högskoleservice (VHS) samt Kanslersämbetet. Ingen av
dessa myndigheter fick dock ta över det ansvar UHÄ hade
som tillsynsmyndighet för högskolan. Högskolorna lyder
endast under beslut fattade av riksdag och regering. Den
myndighet som har till ansvar att pröva om fattade beslut
är riktiga är Justitieombudsmannen (JO). Vilket leder till
frågan om det finns nödvändig kompetens inom JO för att
hantera dessa ärenden.
I lag och förordning finns regler för behörighet,
antagning och tillgodoräknande. Dessa regler ger ett stort
spelrum till universiteten och högskolorna att fatta de beslut
de önskar, då dessa har att utforma egna föreskrifter för
detta. Det finns anledning att undersöka, om de regler som
infördes genom reformen ger studenten ett alltför svagt
rättsskydd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering av det
nu gällande regelverket inom högskolans område.