I samband med högskolereformen 1980 tillskapades
forskningsorganisationer med professurer för nya
ämnesområden såsom socialt arbete och omvårdnad. För
ämnena arbetsterapi och sjukgymnastik tillskapades inte
motsvarande organisationer.
Rehabilitering genom insatser från bl.a.
arbetsterapeuter och sjukgymnaster kommer att spela en
allt viktigare roll för att göra det möjligt för människor att
delta aktivt i arbetsoch samhällsliv. Genom framgångsrika
rehabiliteringsinsatser kan också betydande
samhällsekonomiska vinster nås.
Det är därför allvarligt att Sverige fortfarande saknar
möjligheter till forskarutbildning i ämnet arbetsterapi. De
arbetsterapeuter som idag går vidare till forskning måste ta
sin examen inom ramen för andra ämnen inom högskolan.
En konsekvens av bristen på svensk forskning i ämnet är
att grundutbildningens forskningsanknytning och
undervisning baseras på i huvudsak amerikansk forskning,
där man kommit längst med att bygga upp ämnet.
Arbetsterapi utgår från att stödja människor att utveckla
och förändra sin förmåga att delta i arbete, livets vardagliga
aktiviteter och fritidsaktiviteter. Aktivitetsförmåga är inte
enbart ett resultat av individens funktionsförmåga utan
påverkas i hög grad av andra människors attityder och den
fysiska miljöns utformning. De amerikanska modellerna för
rehabilitering kan därför inte okritiskt användas i det
svenska samhället.
Svensk arbetsterapi behöver därför sin egen
forskningsorganisation för att öka kunnandet och få fram
mer tillförlitliga modeller. De personer som är i behov av
arbetsterapeutisk rehabilitering är mycket utsatta grupper,
med omfattande aktivitetshinder på grund av skador och
sjukdomar som sätter ner såväl deras fysiska som psykiska
förmåga. Dessa grupper löper stor risk att ställas utanför
samhällets gemenskap och aktiviteter om de inte ges
möjlighet till goda rehabiliteringsinsatser.
Arbetsterapeuterna har därvidlag en viktig behandlande,
åtgärdande samt pedagogisk uppgift.
Högskolereformen 1993 innebär att varje universitet och
högskola inrättar professorer. Det finns en risk att nya eller
icke etablerade ämnen kommer till korta i detta
sammanhang. Det kommunala huvudmannaskapet
försvårar ytterligare för ämnet arbetsterapi att erhålla
resurser och examinationsansvar för forskarutbildning.
Ämnet arbetsterapis möjligheter att etableras som ämne för
forskarutbildning bör därför utredas i särskild ordning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskarutbildning i ämnet
arbetsterapi.
Stockholm den 20 januari 1994
Sture Ericson (s)
Maud Björnemalm (s)
Hans Karlsson (s)
Håkan Strömberg (s)
Inger Lundberg (s)