Den svenska läkarutbildningen har hitills varit
dimensionerad för en expansion av hälso- och sjukvården.
Trots att tecken på kommande överskott under 90-talet
uppmärksammades redan i mitten på 80-talet så vidtogs
inga åtgärder för att minska intagningen till utbildning.
Tvärtom så har nybörjarplatserna på läkarlinjen sedan 1989
ökat från 845 till 925. Enligt det nya systemet för
resurstilldelning till högskolorna kan antalet nybörjare nu
beräknas till 1 000!
Detta trots att utbildningens längd gör att en
planeringshorisont på ca 10 år måste finnas för att undvika
över- eller underförsörjning.
Till detta kommer ett väsentligt tillskott genom
utländska läkare. Under de senaste fem åren har ca 250
utländska läkare årligen fått svensk legitimation.
Man kan nu räkna med ett årligt tillskott på 1 000
läkare om inget görs. Detta skulle betyda ca 30 000
läkare vid sekelskiftet jämfört med dagens 25 000. Då den
kommunala sektorn inte kan bedömas expandera så
kommer därmed antalet arbetslösa läkare att växa snabbt
och kontinuerligt under 1990-talet. Även vid en gynnsam
utveckling kan läkaröverskottet år 2000 ej bedömas lägre än
2 500
läkare och sannolikt blir siffran närmare det dubbla.
Det finns därför nu ej skäl att rekrytera fler läkare än
det antal som ersätter pensionsavgångar och övrigt bortfall.
Under den närmaste tioårsperioden går 300--400 läkare i
pension årligen. Därefter, då 40-talisterna når
pensionsålder, sker en snabb ökning av pensioneringarna
som kan beräknas kulminera år 2013 med ca 1 200
som uppnår pensionsålder. Framförhållning vid
planerandet av läkarutbildningen för detta demografiska
faktum tillsammans med utbildningstidens längd måste
finnas.
Av det sagda framgår att dagens arbetslöshet liksom
arbetsmarknadsläget under resten av 1990-talet ej kan
påverkas av ändrade intagningar nu. En minskning får först
någon effekt efter tidigast 5,5 år och på nivån
specialistkompetenta läkare först om 12--13 år.
Det är alltså utomordentligt viktigt att snabbt minska
intaget till läkarutbildning för att ändock få effekt på
arbetsmarknadsläget in på 2000-talet samtidigt som
fakulteternas resurser bibehålls så att en ökad utbildning
utan dröjesmål kan sättas in för att möta det ökade behovet
av nya läkare från ca 2010 och framåt. Det är därför inte
lämpligt att lägga ned en eller två fakulteter vilket annars
kunde tyckas vara en framkomlig väg.
För att uppnå den önskvärda effekten bör intaget till
läkarutbildningen minskas till 450 platser per år under
perioden 1994 till 1999. Effekterna av att fortsätta
utbildningen på oförändrad nivå liksom av den föreslagna
reduceringen framgår av nedanstående diagram.
Den föreslagna minskningen kan åstadkommas genom
att intagning till utbildning endast sker en gång per år
istället för som nu, två gånger. Denna minskning av den
medicinska grundutbildningens volym ger fakulteterna
ledig kapacitet för fortbildning av specialistkompetenta
läkare och en möjlighet till bred satsning på
utbildningsvikariat för fortbildning som redan introducerats
av regeringen som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument.
Vidare ger det fakulteterna möjlighet att komplettera
utländska läkares utbildning så att denna resurs kan nyttjas
effektivt samt satsa rejält på den för Sveriges utveckling
som kunskapsnation så avgörande forskarutbildningen och
forskningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om minskning av intagningen till
läkarutbildning.
Stockholm den 14 januari 1994
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)