Riksdagen beslöt 1992 om en rad förändringar rörande
universitetens och högskolornas organisation och
arbetsformer. Bland annat fick man större frihet att själv
utforma urvalsgrunder och särskilda behörighetsvillkor.
De urvalsgrunder som skulle kunna förekomma var
betyg, högskoleprov, annat särskilt prov, tidigare utbildning
samt arbetslivserfarenhet. Särskilda skäl skulle också kunna
åberopas. Vilka urvalsgrunder som används för respektive
utbildning och hur dessa tillämpas t.ex. när det gäller
urvalsgrunden betyg skulle beslutas av varje universitet och
högskola.
Vid riksdagsbehandlingen uttalade utskottet med
anledning av motioner bland annat från centern att
''utskottet förutsätter att graderade studieomdömen från
folkhögskola liksom hittills kommer att jämställas med
betyg och kunna läggas till grund för urval till
högskoleutbildning''.
En kartläggning som genomförts av
Rörelsefolkhögskolornas organisation av hur
antagningarna till fristående kurser vid högskolorna gjorts
inför hösten 1994 visar att riksdagens uttalande inte
tillämpas vid alla högskolor.
De regler som utarbetats och tillämpas vid antagningen
varierar mycket mellan högskolorna. Speciellt stor är
variationen för elever som söker på sitt studieomdöme från
folkhögskola. Gemensamt för många universitet och
högskolor är att de tillämpar regler som missgynnar
sökande som har studieomdöme från folkhögskola som
merit.
Vid två högskolor tillmäts studieomdömet inget som
helst värde som urvalsgrund. De sökande hänförs till
gruppen övriga och placeras efter alla andra sökande. Vid
tio högskolor sorteras studieomdömet in i betygsgruppen
och översätts till betyget 3 oberoende av om det är 1, 2, 3
eller 4. I det första fallet missgynnas alla sökande med
studieomdöme. Att som i det andra fallet värdera alla
studieomdömen som betyget 3 är grovt missvisande. Till
exempel studieomdömet 4 svarar mot en betydligt högre
genomsnittlig studieprestation än betyget 3 från en tvåårig
gymnasielinje. Anser man sig kunna översätta
gymnasiebetyg från andra länder med ett helt annat
skolsystem till svenska betyg, så måste det också vara
möjligt att översätta studieomdöme till betyg på ett mera
rättvisande sätt än som sker idag.
Vidare är det så att när sökande med studieomdöme
placeras in i betygsgruppen så jämställs de alltid med
sökande med betyg från tvåårigt gymnasium. De som har
betyg från treårigt gymnasium tilldelas ofta ett tillägg med
1 enhet på sitt genomsnittsbetyg. Någon sådan extra
uppräkning kommer aldrig sökandena med studieomdöme
till del även om de helt eller till övervägande delen läst
kurser motsvarande treårigt gymnasium.
Eftersom det är de större universiteten och högskolorna
med flest sökande som tillämpar det ovan beskrivna
förfaringssättet, betyder det att majoriteten av sökande
med folkhögskoleomdöme som merit hamnar i en
ogynnsam situation.
Regering och riksdag har i olika sammanhang uttalat att
folkhögskolan måste kunna verka på samma villkor som
övriga vuxenutbildningsanordnare. Uttrycket lika villkor
måste då givetvis också gälla antagningen till högskolan.
När de nuvarande programmen ersätts med magister- och
kandidatexamina, vars beståndsdelar utgörs av fristående
kurser, kommer det att vara mycket svårt för en
högskolestuderande att bedriva högskolestudier, om
nuvarande värdering av studieomdömet behålls.
Enligt vår uppfattning måste regeringen ges i uppdrag att
utarbeta tydliga anvisningar och råd till universitet och
högskolor så att utbildningsutskottets och riksdagens
uttalanden från 1992 uppfylls i utformningen av de lokala
antagningsreglerna vid samtliga högskolor när det gäller
sökande med folkhögskolebakgrund.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om antagningsreglerna till
universitet och högskolor för sökande med studieomdöme
från folkhögskola.
Stockholm den 12 januari 1994
Rune Backlund (c)
Stina Gustavsson (c)