Riksdagen beslöt 1992 om en rad förändringar rörande universitetens och högskolornas organisation och arbetsformer. Bland annat fick man större frihet att själv utforma urvalsgrunder och särskilda behörighetsvillkor.
De urvalsgrunder som skulle kunna förekomma var betyg, högskoleprov, annat särskilt prov, tidigare utbildning samt arbetslivserfarenhet. Särskilda skäl skulle också kunna åberopas. Vilka urvalsgrunder som används för respektive utbildning och hur dessa tillämpas t.ex. när det gäller urvalsgrunden betyg skulle beslutas av varje universitet och högskola.
Vid riksdagsbehandlingen uttalade utskottet med anledning av motioner bland annat från centern att ''utskottet förutsätter att graderade studieomdömen från folkhögskola liksom hittills kommer att jämställas med betyg och kunna läggas till grund för urval till högskoleutbildning''.
En kartläggning som genomförts av Rörelsefolkhögskolornas organisation av hur antagningarna till fristående kurser vid högskolorna gjorts inför hösten 1994 visar att riksdagens uttalande inte tillämpas vid alla högskolor.
De regler som utarbetats och tillämpas vid antagningen varierar mycket mellan högskolorna. Speciellt stor är variationen för elever som söker på sitt studieomdöme från folkhögskola. Gemensamt för många universitet och högskolor är att de tillämpar regler som missgynnar sökande som har studieomdöme från folkhögskola som merit.
Vid två högskolor tillmäts studieomdömet inget som helst värde som urvalsgrund. De sökande hänförs till gruppen övriga och placeras efter alla andra sökande. Vid tio högskolor sorteras studieomdömet in i betygsgruppen och översätts till betyget 3 oberoende av om det är 1, 2, 3 eller 4. I det första fallet missgynnas alla sökande med studieomdöme. Att som i det andra fallet värdera alla studieomdömen som betyget 3 är grovt missvisande. Till exempel studieomdömet 4 svarar mot en betydligt högre genomsnittlig studieprestation än betyget 3 från en tvåårig gymnasielinje. Anser man sig kunna översätta gymnasiebetyg från andra länder med ett helt annat skolsystem till svenska betyg, så måste det också vara möjligt att översätta studieomdöme till betyg på ett mera rättvisande sätt än som sker idag.
Vidare är det så att när sökande med studieomdöme placeras in i betygsgruppen så jämställs de alltid med sökande med betyg från tvåårigt gymnasium. De som har betyg från treårigt gymnasium tilldelas ofta ett tillägg med 1 enhet på sitt genomsnittsbetyg. Någon sådan extra uppräkning kommer aldrig sökandena med studieomdöme till del även om de helt eller till övervägande delen läst kurser motsvarande treårigt gymnasium.
Eftersom det är de större universiteten och högskolorna med flest sökande som tillämpar det ovan beskrivna förfaringssättet, betyder det att majoriteten av sökande med folkhögskoleomdöme som merit hamnar i en ogynnsam situation.
Regering och riksdag har i olika sammanhang uttalat att folkhögskolan måste kunna verka på samma villkor som övriga vuxenutbildningsanordnare. Uttrycket lika villkor måste då givetvis också gälla antagningen till högskolan. När de nuvarande programmen ersätts med magister- och kandidatexamina, vars beståndsdelar utgörs av fristående kurser, kommer det att vara mycket svårt för en högskolestuderande att bedriva högskolestudier, om nuvarande värdering av studieomdömet behålls.
Enligt vår uppfattning måste regeringen ges i uppdrag att utarbeta tydliga anvisningar och råd till universitet och högskolor så att utbildningsutskottets och riksdagens uttalanden från 1992 uppfylls i utformningen av de lokala antagningsreglerna vid samtliga högskolor när det gäller sökande med folkhögskolebakgrund.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om antagningsreglerna till universitet och högskolor för sökande med studieomdöme från folkhögskola.
Stockholm den 12 januari 1994 Rune Backlund (c) Stina Gustavsson (c)