I samband med införandet av abortlagen och
utvecklingen av transplantationskirurgin diskuterades
frågan om införande av s.k. samvetsklausul i utbildningar
och vårdverksamhet i riksdagen och berörda myndigheter
vid ett flertal tillfällen. Samvetsklausul innebär att
studerande som av etiska eller religiösa skäl inte vill delta i
undervisningen om preventivmedelsrådgivning eller
aborter skall kunna slippa den. På samma sätt skulle
vårdpersonal kunna slippa att medverka i dessa
verksamheter.
Riksdagens ställningstagande innebär att man
förutsätter att personal som av etiska eller religiösa skäl inte
vill delta i en viss verksamhet skall kunna slippa delta i den
men samtidigt säger man att man inte får vägra att
medverka om ingreppen är nödvändiga för att undvika fara
för moderns liv och hälsa. Det innebär med andra ord att
man för att kunna uppfylla det sistnämnda kravet måste lära
sig de medicinska åtgärder det här är fråga om under
studietiden så att man kan ställa upp om så behövs.
Frågan om samvetsklausul har återigen aktualiserats och
regeringen har tillsatt en enmansutredning med direktiv
som kan tolkas som att man accepterar samvetsklausul i
vårdutbildningarna men att man vill ha konsekvenserna av
detta förfarande belysta.
Vi anser att en samvetsklausul ej bör förekomma i
vårdutbildningarna och att det är angeläget att riksdagen
ger regeringen detta tillkänna. Skälen är följande:
När man debatterar samvetsklausulen glömmer man
som regel bort de vårdsökande. Vår grundinställning är att
varje patient som söker hälso- och sjukvården för ett
hälsoproblem skall vara säker på att få den vård och
behandling som tillståndet kräver. Hon eller han skall vara
garanterad att bli behandlad av personal som är utbildad
och kompetent att sköta uppgiften. Hon skall känna sig
förvissad om att personalen handlar enligt vetenskap och
beprövad erfarenhet och följer de lagar riksdagen stiftat. I
det här sammanhanget gäller det i första hand hälso- och
sjukvårdslagen, tillsynslagen, abortlagen och
läkemedelslagen.
Hälso- och sjukvårdslagen anger målet för vården: En
hälsooch sjukvård på lika villkor och efter vetenskap och
beprövad erfarenhet oavsett vem man är samt efter behov.
Av tillsynslagen framgår att hälso- och
sjukvårdspersonalen skall vinnlägga sig om att ge patienten
sakkunnig och omsorgsfull vård. Den skall så långt möjligt
utforma och genomföra vården i samråd med patienten.
Den skall visa patienten omtanke och respekt.
Läkemedelslagen anger vilka krav ett läkemedel skall
uppfylla för att få marknadsföras i Sverige. Nyttan vägs här
mot riskerna med medlet och riskerna med att inte
behandla ett visst hälsoproblem.
Abortlagen vilar på principen att kvinnan inom vissa
gränser själv skall bestämma om hennes graviditet skall
avbrytas.
Legitimationen för olika utbildningar inom hälso- och
sjukvården anger att vederbörande är kompetent att utföra
det som ligger inom yrkets ansvarsområde. Det innebär att
barnmorskor bl.a. skall kunna sköta förlossningar, ansvara
för preventivmedelsrådgivning, prova ut preventivmedel
samt delta i abortingrepp. Vi har respekt för att det finns de
som av etiska eller religiösa skäl inte kan ställa upp på en
del av detta men då bör de söka sig till andra verksamheter
för de vårdsökandes skull.
Vi får inte göra avkall på att hälso- och sjukvårdens
primära uppgift är att hjälpa de vårdsökande. Patienten är
den som kommer i första hand. Han eller hon måste vara
säker på att bli hjälpt enligt de lagar vi stiftat i demokratisk
ordning och enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Det
måste personalen respektera. Det är därför vi är emot
införande av samvetsklausul i vårdutbildningarna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts mot införande av en samvetsklausul
i vårdutbildningarna.
Stockholm den 11 januari 1994
Isa Halvarsson (fp)
Barbro Westerholm (fp)