Gymnasieskolans övergripande mål
Utbildning spelar en stor roll för den personliga utvecklingen, för fördelningen av välfärd och inflytande, för den kulturella miljön och för att förbereda människor för ett aktivt samhälls- och arbetsliv. Utbildning och skola utgör därigenom en av de avgörande faktorerna för samhällsutvecklingen.
Gymnasieskolan skall ge eleverna kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för var och en, både som individ och samhällsmedlem och som ger en god grund för fortsatt utbildning. Den skall främja elevernas utveckling till ansvarskännande, harmoniska människor som aktivt deltar i och utvecklar yrkes- och samhällslivet. Gymnasieskolan skall utveckla förmågan att kritiskt kunna granska fakta och förhållanden, utveckla elevernas förmåga att ta initiativ och ansvar och på att kunna arbeta och lösa problem både självständigt och tillsammans med andra.
Vi har i vår partimotion om grundskolan citerat ur FN:s barnkonvention och framhållit hur denna liksom andra internationella dokument som Sverige ratificerat bör vara en utgångspunkt för hur skolans värdemässiga grund beskrivs.
Likvärdig utbildning
Alla ungdomar skall oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden ha lika tillgång till utbildning i gymnasieskolan. Utbildningen skall i gymnasieskolan vara likvärdig varhelst den anordnas i landet. Elever med särskilda behov skall stödjas så att de garanteras en med andra elever likvärdig utbildning. Invandrarelevernas speciella resurser skall tas tillvara och utvecklas. Jämställdhet mellan könen skall utgöra en självklar utgångspunkt i skolarbetet.
Skolan har som social och kulturell mötesplats en möjlighet och ett ansvar för att stärka förmågan att leva med kulturell mångfald hos alla som arbetar där. Främlingsfientlighet skall kraftfullt motverkas. Intresset skall främjas för internationella förhållanden och för en rättvis världsordning. Särskild uppmärksamhet skall ägnas miljöfrågorna.
Eleverna skall fostras till respekt för demokratins grundläggande värden genom att demokratiska arbetsformer tillämpas i skolan. Undervisningen skall läggas upp så att den främjar självständigt tänkande, kreativitet och samarbetsförmåga. Arbetet i skolan skall genomföras så att det ger grund och lust till fortsatt lärande. Utbildningen skall ta tillvara kunskaper och erfarenhet från det övriga arbetslivet. Den värld eleven möter i skolan och det arbete eleven deltar i skall till sin form och sitt innehåll förbereda för vuxenlivet.
Gymnasieskolan skall ge eleverna god kompetens för arbetslivet och för fortsatt yrkesutbildning. Den skall hos eleverna skapa en beredskap för ett föränderligt arbetsliv och ge förmåga hos den enskilde att själv kunna påverka både arbetsliv och samhällsliv. Gymnasieskolan skall ge eleverna en god bas av kunskap och personlig utveckling utifrån vilken eleverna kan gå vidare till olika högre studier och yrkesliv. Gymnasieskolan skall ge behörighet till studier såväl vid svenska som utländska universitet och högskolor. Gymnasieskolan skall förmedla upplevelser av levande kultur och ge kunskap om vårt kulturarv. Med hjälp av film, teater och andra konstarter kan livsåskådningsfrågor, förståelse av de egna känslorna, relationer mellan människor, samhällsklasser och länder göras levande för eleverna. En väl fungerande samverkan mellan gymnasieskolan, kulturinstitutioner, kulturorganisationer och kulturskapare måste etableras.
Gymnasieskolans värdegrund
Vi har i vår partimotion om grundskolan närmare utvecklat vår syn på skolans värdegrund. Våra ställningstaganden där är tillämpliga även på gymnasieskolan.
Kunskapsområden
Den tekniska utvecklingen, miljöförändringarna, vår egen ökade rörlighet, invandringen, Sveriges förhållande till och beroende av andra länder samt strukturomvandlingen i näringslivet är av stor betydelse för bedömningen av vilka kunskaper och färdigheter som är betydelsefulla. Utvecklingen ställer också nya krav på arbetssätt, samarbetsformer och inflytande.
Det finns därför några kunskapsområden som i skolan bör ägnas särskild uppmärksamhet. Dit hör grundläggande frågor kring kulturarv och kulturförändringar i vid mening. Kunskaper om det svenska kulturarvet, vår historia och vårt språk liksom förståelse och respekt för andra folks och nationaliteters kulturarv bör genomsyra utbildningen. En fast förankring i det egna kulturarvet skapar goda förutsättningar att förstå både det egna samhället, den kulturella mångfald som finns i Sverige, och främmande kulturer.
Ökade krav ställs på färdigheterna både i att kunna uttrycka sig på främmande språk och bättre kunskaper om internationella och globala förhållanden. Mot den bakgrunden bör språkprogrammen i såväl grundskolan som gymnasieskolan förstärkas.
Förändringar i miljön ställer inte minst kommande generationer inför stora och svårbemästrade problem. Miljökunskapen är ett centralt kunskapsområde som inte bara skall behandlas inom de naturorienterade ämnesområdena. De ekologiska aspekterna måste i större utsträckning prägla undervisningen även inom andra områden. Miljöfrågorna rymmer också etiska dimensioner som måste uppmärksammas i undervisningen.
Behörighet till gymnasieskolan
Regeringen föreslår att elever som inte uppnått betygsnivån godkänd i svenska, engelska eller matematik i grundskolan inte skall ha behörighet till gymnasieskolans nationella program. De ska få behörighet på de nationella programmen först när de skaffat sig godkänd betygsnivå i basämnena. Motiveringen i propositionen är att elever inte anses kunna följa undervisningen på ett nationellt program förrän de har kunskaper motsvarande godkändnivån i basämnena. Följaktligen föreslår regeringen en ändring av 5 kap 5 § första stycket skollagen.
Regeringen föreslår däremot att elever som inte har betyget godkänd i övriga gymnasieämnen i det program eleven ska gå ska ges möjlighet att komplettera dessa i bl.a. gymnasieskolan. Men regeringen föreslår inte att kompletterande urvalsgrunder skall användas vid intagning till gymnasieskolan, utan slår fast att ''Det enda kriterium som är helt odiskutabelt är betyg''. Den lokala intagningsmyndigheten får dock enligt propositionen avgöra huruvida det ska användas kompletterande urvalsmetoder.
Enligt vår mening skapar regeringen ett mycket stelbent system då man inskränker behörigheten till de nationella programmen. Detta förslag ger inte utrymme för bedömningar om olika elevers individuella möjligheter att börja på ett nationellt program.
Även om huvudregeln måste vara att elever som börjar på ett nationellt program ska ha godkända kunskaper i alla basämnen är det olämpligt att begränsa behörigheten för elever som visserligen har brister i sina kunskaper men intresse och fallenhet för visst utbildningsprogram. I första hand bör dock under inledningen av studierna i gymnasieskolan det individuella programmet utnyttjas för de flesta elever som inte nått upp till godkändnivån i grundskolan i ett/flera basämnen.
Vi anser att gymnasieskolan ska vara öppen för alla ungdomar. Den lokala intagningsmyndigheten måste ha möjlighet och att ta individuella hänsyn och ta in även ungdomar med besvärande kunskapsbrister på nationella program utan att begränsas av stela behörighetsregler. Elevens studier måste då planeras bl.a. utifrån de omdömen som eleven erhållit i det ämne där betyget utgörs av beteckningen (x). Detta kräver således en individuellt upplagd studieplan inom det program eleven valt. Vi avvisar mot denna bakgrund regeringens lagförslag om ändring av 5 kap 5 § första stycket punkt 1 skollagen.
Personlig och social utveckling genom elevinflytande
Under studierna i gymnasieskolan uppnår eleverna myndighetsålder om de inte redan hunnit göra det. Det innebär även att de blir valbara till beslutande politiska församlingar. Många av dem är aktiva i olika organisationer eller andra folkrörelser där de har förtroendeuppdrag.
Trots den vikt som samhället tillmäter gymnasieskolan när det gäller demokratisk fostran sker enligt rapporter anmärkningsvärt lite när det gäller att ge eleverna ett verkligt inflytande i övergripande frågor i gymnasieskolan.
Den viktigaste och mest näraliggande möjligheten till inflytande över det dagliga skolarbetet bör naturligtvis ske inom klassens ram i form av t.ex. klassråd. Men i en gymnasieskola med samhällets uppgift att fostra demokratiska medborgare måste eleverna skolas att kunna ta på sig ett ansvar som går utöver den enskilda individen och klassen.
Genom tillkomsten av skolkonferensen garanteras de valda elevrepresentanterna ett medinflytande över de beslut som fattas där. Men de reella förutsättningarna att verkligen företräda kamraterna begränsas ofta av att deras uppfattningar inte på ett systematiskt sätt kommer dem till del. Möjligheter att inför svårare beslut rådgöra med dem som givit dem dessa förtroendeuppdrag är ofta mycket begränsade.
Det argument som alltid återkommer som förklaring till varför så lite sker när det gäller elevernas inflytande över gemensamma angelägenheter är att det saknas tid. Men detta får inte eller behöver inte vara ett hinder. Det är relativt enkelt att skapa förutsättningar att komma förbi detta hinder genom schemaläggningen.
För att markera vikten av elevernas delaktighet i gymnasieskolan, bör inför varje läsår en schemaposition omfattande cirka 40 minuter frigöras gemensam för gymnasieskolans klasser. Härigenom ges eleverna utrymme att samtidigt och klassvis diskutera gemensamma angelägenheter men också på olika sätt stötta varandra i skolarbetet. Det innebär samtidigt förstärkta möjligheter till gemensam planering för gymnasieskolans lärare.
Regeringen berör i inledningen av propositionen bl.a. den studie av gymnasieskolans måluppfyllelse som riksdagens revisorer låtit genomföra. I den pekar företrädare för universiteten och högskolorna på brister i elevernas förmåga till kritiskt tänkande och självständigt arbete. Brister i elevernas förmåga till skriftlig framställning påtalas också.
För en kort tid sedan överlämnade Skolverket till regeringen en beskrivning av skolan, ''Bilden av skolan 1993'', som är resultatet av Skolverkets uppdrag att följa och utvärdera verksamheten i skola och vuxenutbildning. Där framgår att det fortfarande endast finns ett mycket begränsat underlag för att nationellt bedöma kunskaps- och färdighetsnivån i gymnasieskolans utbildningar.
Av de fåtaliga undersökningar om arbetssätt och arbetsformer som gjorts om undervisningen i gymnasieskolan och vuxenutbildningen framgår att förhållandena inom dessa skolformer i stort sett är desamma som inom grundskolan. Som skäl för att eleverna inte får möjlighet att arbeta mer självständigt och med ett mer undersökande arbetssätt uppges hindren vara många. Arbetsorganisationen och bristande tid och intresse är några av dem.
Det finns därför anledning att, som sker i propositionen, lyfta fram de diskussioner som förs bl.a. inom OECD om de framtida kompetenskraven hos arbetskraften. Där ställs förmågan att samarbeta och ta initiativ och ansvar alltmer i fokus. Att kunna arbeta tillsammans är en förutsättning för såväl effektivitet som tillfredsställelse för den enskilde.
Både arbetslivet och det omkringliggande samhället har rätt att förvänta sig att skolans inre arbete moderniseras. För att i arbetslivet kunna förverkliga det goda arbetet i en alltmer kunskapsintensiv produktion krävs att eleverna i gymnasieskolan tillämpar arbetsformer som gör dem vana vid att ta ansvar, ha inflytande, utveckla ett självständigt och kreativt tänkande samt lösa problem självständigt och i gemenskap med andra.
Aktuell forskning från bl.a. Danmark visar att i skolor där man verkligen har arbetat för att stärka självständighet, kreativitet, kommunikationsförmåga, kritiskt omdöme och demokratisk hållning ökar verkligen benägenheten att i arbetslivet intressera sig för demokratifrågor, arbeta för jämställdhet mellan könen, förhålla sig självständigt och kritiskt i samhällsfrågor. Detta ställer krav på att lärarrollen i gymnasieskolan kraftigt förändras från rollen som i första hand föreläsare till en aktiverande, planerande och stödjande handledare med ansvar för elevernas utveckling och utbildning.
Gymnasieskolans utveckling
Gymnasieskolan är och bör förbli en frivillig skolform. Ändå är det ett mycket litet antal ungdomar som väljer att avstå från gymnasieutbildning.
Gymnasieskolan har en kombinerad studie- och yrkesförberedande roll. Förutom att ge bildning -- färdigheter -- kunskap är det nödvändigt att gymnasieskolan grundlägger en lust och kompetens hos eleverna att bygga vidare på sina kunskaper livet igenom.
Våren 1991 fattade riksdagen beslut om en reformering av gymnasieskolan och vuxenutbildningen utifrån de förslag i prop. 1990/91:85 ''Växa med kunskap'' som förelades riksdagen av den socialdemokratiska regeringen. Reformeringen innebär bl.a. att de hittillsvarande linjerna och specialkurserna i gymnasieskolan ersätts av en treårig såväl studie- som yrkesförberedande utbildning i form av 16 nationella program samt dessutom av individuella och specialutformade program. Den reformerade gymnasieskolan införs successivt vid den tidpunkt respektive kommun beslutar, dock tidigast läsåret 1992/93 och senast läsåret 1995/96.
Vi välkomnar att den borgerliga regeringen kommit att ställa upp för en reformering av gymnasieskolan i huvudsak efter de riktlinjer som utvecklades i propositionen ''Växa med kunskap'', trots att moderaterna och folkpartiet i riksdagen 1991 röstade mot denna reform. Däremot kom genomförandet av reformen, efter förslag från den borgerliga regeringen, olyckligtvis att bli senarelagt med ett år.
Vi är också kritiska mot att riksdagsmajoriteten beslutat att ansvaret för yrkesutbildningen i form av lärlingsutbildning överförts från skolan som huvudman till arbetsgivare. Vi ogillar också beslutet att öppna möjlighet att lägga ut stora delar av gymnasieutbildningen på entreprenad till privata intressen och oroas av den splittring av gymnasieskolans arbete som kan bli en följd därav.
Kursutformad gymnasieskola
Regeringens förslag
Såsom vi framhåller i grundskolemotionen har den moderata skolministern på ett uppseendeväckande sätt gjort avsteg från traditionen om samråd mellan partierna vid långsiktiga skolpolitiska beslut. Detta gäller i hög grad övergången till kursutformad gymnasieskola. Inget som helst samråd har förevarit i denna fråga, varför regeringen på ett olyckligt sätt medvetet avstår från att söka samlande lösningar för den långsiktiga utvecklingen av gymnasieskolan.
Regeringen ägnar merparten av utrymmet i propositionen åt förändringar som krävs för att underlätta övergången till s.k. kursutformad gymnasieskola. Den programbaserade gymnasieskolan som kommunerna nu är i full färd med att genomföra ses som ''det första steget mot en kursutformad gymnasieskola''. Regeringen uttalar dock att den anser ''det nödvändigt att inte störa införandet av den reformerade, programbaserade gymnasieskolan''.
Enligt vår mening är detta ett oförsvarligt ställningstagande. Det är program-gymnasieskolan som nu utgör den av riksdagen nyligen beslutade reformen och som kommunerna nu arbetar med att genomföra. Det är i första hand denna reform som nu bör genomföras. I den mån kommunerna vill gå vidare med kursutformning skall hindren för detta undanröjas.
Regeringen förordar att en ''mer kursutformad gymnasieskola'' skapas inom programmens ram. Men den förordar även att det nuvarande regelverket kring specialutformade program utvecklas för att möjliggöra en kursutformad gymnasieskola utöver vad som är möjligt inom strukturen för de nationella programmen.
I en kursutformad gymnasieskola består alla ämnen och ämnesblock av en eller flera kurser. Kursindelningen ska avgöras vid kursplanearbetet och utifrån ämnets eller ämnesblockets struktur. Till kursplanerna skall fogas betygskriterier.
Eleverna ska efter genomgången kurs tilldelas ett visst antal gymnasiepoäng. Antalet gymnasiepoäng i ett ämne skall motsvara antalet minsta garanterade undervisningstimmar i ämnet. Eleverna skall kunna fullfölja sina gymnasiestudier om 2 180 resp 2 400 gymnasiepoäng på kortare eller längre tid än tre år.
Gymnasieskolorna får frihet att lägga upp kurser med färre antal timmar än den garanterade minsta undervisningstiden. Det kommer att stadgas att undervisningen på ett nationellt eller specialutformat program är avsedd att ske på tre läsår. Regeringen föreslår att ett nytt betygssystem införs. Detta blir mål- och kunskapsrelaterat, vilket innebär att betyget relateras till kraven i respektive kursplan. Nuvarande form av terminsbetyg avskaffas. I slutbetyget redovisas betygen på samtliga kurser. Det blir tillåtet att ta in nya betyg i slutbetyget.
Den nya läroplanen och det nya betygssystemet föreslås också träda i kraft den 1 juli 1994.
Dåligt underbyggt förslag
Begreppet kursutformad gymnasieskola kan stå för mycket och se olika ut i verkligheten, vilket försvårar ett ställningstagande. Det underlag som presenteras i propositionen är alltför dåligt underbyggt för ställningstagande i en så viktig fråga. Det finns skäl både för och emot en mer kursutformad gymnasieskola. Regeringen har i propositionen i huvudsak utvecklat skälen för. På fyra rader anges riskerna. Remissinstansernas svar uppvisar stor splittring.
Förespråkarna talar om en ökad flexibilitet och bättre möjligheter att korrigera felval. Man talar om bättre möjligheter till samplanering. Fördelar med att skolan får möjlighet att främja olika begåvningsstrukturer framhålls, bl.a. genom att ordna snabbare eller långsammare kurser i ett ämne. Det positiva i att få arbeta tillsammans i olika kursgrupperingar i stället för att i huvudsak studera endast tillsammans med kamrater i en klass betonas. Olika positiva erfarenheter från USA, Finland och Island lyfts också ofta fram. En del kommuner som påbörjat arbetet med kursutformning är starka förespråkare för en sådan modell, men varnar för att en central modell slås fast.
Motståndarna lyfter fram att alltför stor frihet att välja i andra länder har lett till att ungdomarna i för hög grad väljer lätta kurser, vad som är inne i nuet eller utifrån lärarens popularitet. Man framhåller klassens betydelse för trygghet, trivsel, studieframgång och som forum för att utöva elevernas demokratiska inflytande. Den valfrihet som ges till eleverna genom rätten att välja bland kurser begränsas å andra sidan till i förväg fastställda, standardiserade kurser. Den kursutformade gymnasieskolan tenderar därigenom att bli centralstyrd. Idéerna om det goda arbetet med helhetssyn, reflektion, samarbete och inflytande riskerar att få stå tillbaka för ett system där varje elev individuellt jagar poäng och personliga meriter.
Debatten om kursutformning visar med stor tydlighet att det saknas djupgående analys och tillräckliga erfarenheter av relevans för att fatta ett generellt centralt beslut. Synnerligen motstridande uppfattningar finns om vad dessa förändringar kommer att få för konsekvenser för gymnasieskolans utveckling.
Regeringens avsikt med att så starkt i propositionen framhålla kursutformning är otydlig eftersom regeringen samtidigt hävdar att den inte vill tvinga in kommuner i denna modell. Dock har vi svårt att tolka propositionen på annat sätt än att detta blir resultatet.
Genom att regeringen föreslår att det till den kursutformade gymnasieskolan anpassade betygssystemet skall gälla över hela den reformerade gymnasieskolan redan från den 1 juli 1994 tvingar den i praktiken fram -- inte en mer kursutformad -- utan den kursutformade gymnasieskolan från nästa hösttermin.
Regeringen har inte heller bidragit med någon klarhet genom att underlåta att i propositionen beskriva hur de olika ämnena skall delas in i kurser och inte presenterat några betygskriterier för dessa kurser. Osäkerheten om förslagets innebörd är således mycket stor.
Det är också anmärkningsvärt att regeringen inte samtidigt berört bl.a. isländska erfarenheter, som understryker behovet av någon form av mycket kvalificerat ''tutor''-system med en lärare med starkt ansvar för en grupp elever inom ramen för en kursutformad skola.
Det skulle därför vara oansvarigt av riksdagen att fatta beslut i en så viktig fråga som utvecklingen av den svenska gymnasieskolan på den bristfälliga grund som regeringen presenterar i propositionen.
Vi anser att det viktigaste nu är att reformen om den programbaserade gymnasieskolan genomförs i kommunerna enligt tidigare beslut. Detta i sig innebär en stor förändring och förnyelse av gymnasieskolan. Att alla ungdomar erbjuds en treårig utbildning av god kvalitet och med hög tillgänglighet tillgodoser såväl den enskilde medborgaren och individens behov som arbetsmarknadens och samhällets förväntningar.
Genom programskolan har skapats förutsättningar för fortgående förändringar av utbildningen efter ungdomars önskemål och för möjligheten att ta hänsyn till förändringar i arbetsliv och samhället i övrigt.
Samtidigt anser vi att det är nödvändigt att utveckla skolan så att ungdomarna tar ett större eget ansvar för skolarbetet. Här finns inga genvägar. Det är först och främst i den vardagliga skolsituationen tillsammans med lärare och andra elever som arbetsformerna och arbetssätten ska vara sådana att det stimulerar och förutsätter att ungdomarna tar eget ansvar för sitt skolarbete. Här finns dessvärre mycket att göra för att skolan skall leva upp till de sedan länge uppsatta målen.
De ökade valmöjligheter som ligger i modellen med kursutformning kan positivt stimulera detta ansvarstagande. Detta utgör enligt vår åsikt det viktigaste skälet för kursutformad gymnasieskola. Samtidigt vill vi framhålla att vi förväntar oss en positiv utveckling av elevernas inflytande och ansvarstagande för sitt skolarbete även inom ramen för den reformerade program- gymnasieskolan.
Vi förordar ett fortsatt utvecklingsarbete inom gymnasieskolan, längs olika vägar där kursutformning är en modell. Detta bör ges regeringen till känna.
Genom lokalt förnyelsearbete kan erfarenheter vinnas till stöd för en analys av förutsättningen för de kursutformade gymnasieskolorna.
Utvecklingsarbetet bör också omfatta andra modeller, där särskilt möjligheterna att utveckla långtgående samverkan mellan samtliga lärare och elever inom den sammanhållna klassen uppmärksammas.
Utvecklingsarbetet, som förhoppningsvis blir omfattande, bör följas av en politiskt sammansatt kommitté med företrädare för riksdagen och kommuner. Denna kommitté skall samarbeta med den arbetsgrupp som idag har som uppgift att följa utvecklingen av den kursutformade gymnasieskolan.
Regeringen bör återkomma till riksdagen senast den 1 oktober 1995 med en utvärdering av detta utvecklingsarbete.
Kursplaner och betyg
För att göra det möjligt att bedriva vissa delar av ovan nämnda utvecklingsarbete förutsätts att kursutformningen kan avgöras lokalt men inom kursplanens ram.
Den uppdelning av ämnen i kurser som enligt propositionen ska ske bör därför inte uppfattas som en centralt fastställd kursutformning utan som en form av stöd i utvecklingsarbetet.
Vi accepterar inte regeringens förslag om gymnasiepoängsystem eller att betygssystemet generellt inriktas på kursutformning. Vi anser att betygssystemet måste inriktas på hur det helt övervägande skolarbetet bedrivs. Det har ännu inte skett någon generell övergång till kursutformning. Därför bör betygssystemet anpassas för den programbaserade gymnasieskolan.
Vi accepterar däremot terminsbetyg som bygger på den fyrgradiga skala som föreslås i propositionen. Betygen ska som i dag ges vid terminssluten och utgöra en bedömning av kunskapsresultaten i resp. ämne/ämnesgrupp. De kommuner som under utvärderingsperioden utvecklar och genomför metoder för kursutformning och vill ha rätt att prova betygssättning på kurs ska kunna söka dispens hos Skolverket för erhållande av sådan rätt.
Vi avvisar således att det nationellt omfattande betygssystemet giltigt från den 1 juli 1994 bygger på förutsättningen att ämnen delas upp i flera kurser till vilka centralt bestämda betygskriterier knutits.
Övrigt om gymnasieskolans utveckling
Lektorer
Vi välkomnar regeringens förslag att kommuner och landsting skall sträva efter att anställa lärare med forskarutbildning för undervisning i gymnasieskola, den gymnasiala vuxenutbildningen och påbyggnadsutbildning.
Lektorerna har genom sin forskarutbildning en mycket viktig uppgift i arbetet i gymnasieskolan för eleverna och för att genom sina djupare ämneskunskaper kunna ge stöd åt kollegorna. Detta gäller inte minst för att nå framgång i strävan att öka andelen ungdomar som vill fortsätta sina studier vid högskolan.
Syoverksamhet
Syoverksamheten har stor betydelse i skolan och det är angeläget att verksamheten genomförs av i första hand syokonsulenter och yrkesvalslärare. Exempelvis kommer de utökade valmöjligheterna inom en mer kursutformad gymnasieskola att ställa ökade krav på studie- och yrkesvägledning. Samma sak gäller i förhållande till det individuella programmet.
Dessutom fyller syon en viktig funktion ur såväl arbetsmarknadspolitisk som samhällsekonomisk synvinkel.
Rekrytering till naturvetenskaplig och teknisk utbildning
Det är allvarligt att antalet sökande till naturvetenskaplig och teknisk gymnasieutbildning minskar för fjärde året i rad. Det är därför angeläget att regeringen i ökad utsträckning söker stimulera och initiera olika typer av insatser för att öka rekryteringen till dessa utbildningsvägar samt öka ungdomars intresse för teknik och naturvetenskap.
Kommunal vuxenutbildning
Kommunal vuxenutbildning spelar en mycket betydelsefull roll för såväl den enskilde som för samhället. Den är viktig för att förverkliga idéerna om livslångt lärande med möjlighet att tillgodose grundläggande utbildningsbehov liksom möjligheten att bidra till generell kompetenshöjning av arbetskraften. Den spelar även en viktig kompensatorisk roll i det svenska utbildningssystemet. Den skall i första hand komma dem till del som av olika skäl i sin ungdom inte kunnat eller fått möjlighet att skaffa sig kunskaper motsvarande grundskolan eller gymnasieskolans nivå. Komvux är särskilt viktig för kvinnor och invandrare.
Den kommunala vuxenutbildningen skall ge de kunskaper och färdigheter som motsvarar det ungdomsskolan ger. Men arbetet måste även inriktas mot de övergripande mål som vi tidigare utvecklat för gymnasieskolan. Det måste dock självfallet utgå ifrån de vuxnas kunskaper och livserfarenheter.
Socialdemokratin har därför medverkat till att stödja och bygga vuxenutbildning till en omfattning och kvalitet som rönt internationell uppmärksamhet.
För möjligheterna att öka dimensioneringen av högskolan inom olika sektorer spelar komvux en avgörande roll. Redan i dag har en tredjedel av nybörjarna i högskolan läst på kommunal vuxenutbildning i någon form. Komvux är således mycket viktig, inte minst i en situation då vi önskar öka antalet högskolestuderande inom naturvetenskaplig och teknisk sektor. Lika viktigt är det att framhålla behovet av ökat språkkunnande.
Nej till gemensam läroplan
Regeringen anmäler, att den anser att en gemensam läroplan bör gälla för gymnasieskolan och komvux. Vi delar inte denna uppfattning. Även om det finns stora likheter mellan komvux och gymnasieskolan finns anledning att slå vakt om den kommunala vuxenutbildningens särskilda prägel som en utbildning för vuxna medborgare. Vi kan därför inte acceptera förslaget i propositionen att de nu skilda läroplanerna för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen skall ersättas med en gemensam läroplan för gymnasieskola, gymnasiesärskola, komvux, SSV, SFI och särvux.
Vi anser således att det finns många skäl att slå vakt om komvux identitet som en utbildningsform avsedd i första hand för vuxna. Detta bör inte hindra att man prövar möjligheterna till ökad samverkan mellan gymnasieskolan och komvux, men en sådan samverkan får inte gå ut över vuxnas möjligheter till studier.
I stället bör man eftersträva ett bättre resursutnyttjande genom att förbättra utbildningsmöjligheterna för både ungdomar och vuxna. Vi tror att detta syfte bäst kan nås genom skilda läroplaner som tar hänsyn till olikheterna mellan de båda grupperna. Heltidsstuderande tonåringar och deltidsstuderande vuxna med försörjningsansvar och kanske mångåriga erfarenheter av yrkesarbete skiljer sig från varandra i så många avseenden att en gemensam läroplan löper stor risk att bli en urvattnad produkt utan nämnvärd styrande effekt.
Erfarenheterna visar, att studier i komvux tillsammans med vuxna kamrater är bra för många ungdomar. Däremot är det inte många vuxna som väljer att gå i den av tonåringar dominerade gymnasieskolan.
En förändring som sannolikt innebär övervägande fördelar för ungdomar utan att inkräkta på vuxnas studiemöjligheter är att kurser i gymnasieskolan och komvux i större utsträckning blir identiska till sitt innehåll. Detta skulle innebära, dels att det skulle bli lättare för den som har en gymnasieutbildning att komplettera med komvuxkurser utan att riskera onödiga repetitioner, dels att möjligheterna skulle öka att växla mellan skolformerna, dels att förutsättningarna för direkt samläsning skulle öka.
Komvux identitet ligger alltså inte i att ha en annan organisation än gymnasieskolan. Överhuvudtaget ligger det inget egenvärde i att skapa skillnader mellan de båda skolformerna. Skillnaderna mellan gymnasieskolan och komvux har sin grund i att de vänder sig till olika målgrupper som har olika förutsättningar. De enda skillnader som kan sakligt motiveras är sådana som har sin grund i just detta förhållande. Komvux har en delvis annan funktion än gymnasieskolan, en funktion som troligen blir än viktigare i framtiden. Vad det handlar om är möjligheterna att använda komvux för fort- och vidareutbildning av skiftande slag. Det innebär att komvux bör ha en uppsättning av kurser som inte har någon motsvarighet i gymnasieskolan.
Komvux disponerar inte sina elever på heltid under tre år utan måste ta hänsyn till att många har behov av att snabbt skaffa sig kunskaper och kompetenser i ett begränsat antal ämnen. Många komvux-deltagare är inte i första hand elever utan förvärvsarbetande med försörjningsplikt och olika typer av andra åtaganden som de gjort som vuxna individer. Därför måste undervisningen läggas upp så att den kan följas på deltid eller kvällstid. Delvis som en följd av detta är det också typiskt för komvux att eleverna koncentrationsläser kurserna/ämnena.
Skillnaderna mellan å ena sidan tonåringar med deras bakgrund och å andra sidan vuxna med större mognad och mera omfattande erfarenheter har lett till att pedagogiken i komvux är -- eller åtminstone bör vara -- annorlunda än i gymnasieskolan. Detta är komvux viktigaste särdrag.
Det finns alltså betydande skillnader mellan gymnasieskolan och komvux som motiverar att skolformerna hålls isär. Detsamma gäller särvux respektive SFI.
Samtidigt måste det realistiskt konstateras, att det i flertalet kommuner i landet inte finns elevunderlag eller ekonomiska förutsättningar för både gymnasieskola och gymnasiekurs i komvux i ett betydande antal ämnen. För att vissa kurser överhuvudtaget skall kunna komma till stånd krävs ofta att vuxna och ungdomar undervisas i en gemensam grupp. Självfallet är det i sådana fall att föredra att gymnasieskolan och komvux samverkar framför att ingendera gruppen får någon utbildning. Det måste emellertid understrykas att sådana arrangemang ställer stora krav på lärarna och att undervisningen måste organiseras och tidsförläggas på ett sådant sätt att den passar för båda grupperna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens lagförslag om ändring av 5 kap. 5 § första stycket punkt 1 skollagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att gymnasieskolan ej nu skall kursutformas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt utvecklingsarbete inom gymnasieskolan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kommitté för fortsatt utvecklingsarbete samt redovisning för riksdagen av detta arbete,
5. att riksdagen avslår regeringens lagförslag 5 kap. 4 a § och därmed avvisar regeringens förslag om gymnasiepoängsystem samt om att betygssystemet anpassas till en kursutformad gymnasieskola,
6. att riksdagen godkänner riktlinjer för ett nytt betygssystem i enlighet med vad som redovisats i motionen,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag om en ny gemensam läroplan för gymnasieskolan, komvux, SSV, gymnasiesärskolan och särvux,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan mellan gymnasieskolan och komvux.
Stockholm den 6 oktober 1993 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s)