Motion till riksdagen
1993/94:Ub38
av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

med anledning av prop. 1992/93:250 En ny läroplan och ett nytt betygssystem för gymnasieskolan, komvux, gymnasiesärskolan och särvux


Gymnasieskolans övergripande mål
Utbildning spelar en stor roll för den personliga
utvecklingen, för fördelningen av välfärd och inflytande, för
den kulturella miljön och för att förbereda människor för
ett aktivt samhälls- och arbetsliv. Utbildning och skola utgör
därigenom en av de avgörande faktorerna för
samhällsutvecklingen.
Gymnasieskolan skall ge eleverna kunskaper och
färdigheter som är nödvändiga för var och en, både som
individ och samhällsmedlem och som ger en god grund för
fortsatt utbildning. Den skall främja elevernas utveckling
till ansvarskännande, harmoniska människor som aktivt
deltar i och utvecklar yrkes- och samhällslivet.
Gymnasieskolan skall utveckla förmågan att kritiskt kunna
granska fakta och förhållanden, utveckla elevernas förmåga
att ta initiativ och ansvar och på att kunna arbeta och lösa
problem både självständigt och tillsammans med andra.
Vi har i vår partimotion om grundskolan citerat ur FN:s
barnkonvention och framhållit hur denna liksom andra
internationella dokument som Sverige ratificerat bör vara
en utgångspunkt för hur skolans värdemässiga grund
beskrivs.
Likvärdig utbildning
Alla ungdomar skall oberoende av kön, geografisk
hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden ha lika
tillgång till utbildning i gymnasieskolan. Utbildningen skall
i gymnasieskolan vara likvärdig varhelst den anordnas i
landet. Elever med särskilda behov skall stödjas så att de
garanteras en med andra elever likvärdig utbildning.
Invandrarelevernas speciella resurser skall tas tillvara och
utvecklas. Jämställdhet mellan könen skall utgöra en
självklar utgångspunkt i skolarbetet.
Skolan har som social och kulturell mötesplats en
möjlighet och ett ansvar för att stärka förmågan att leva
med kulturell mångfald hos alla som arbetar där.
Främlingsfientlighet skall kraftfullt motverkas. Intresset
skall främjas för internationella förhållanden och för en
rättvis världsordning. Särskild uppmärksamhet skall ägnas
miljöfrågorna.
Eleverna skall fostras till respekt för demokratins
grundläggande värden genom att demokratiska
arbetsformer tillämpas i skolan. Undervisningen skall
läggas upp så att den främjar självständigt tänkande,
kreativitet och samarbetsförmåga. Arbetet i skolan skall
genomföras så att det ger grund och lust till fortsatt lärande.
Utbildningen skall ta tillvara kunskaper och erfarenhet från
det övriga arbetslivet. Den värld eleven möter i skolan och
det arbete eleven deltar i skall till sin form och sitt innehåll
förbereda för vuxenlivet.
Gymnasieskolan skall ge eleverna god kompetens för
arbetslivet och för fortsatt yrkesutbildning. Den skall hos
eleverna skapa en beredskap för ett föränderligt arbetsliv
och ge förmåga hos den enskilde att själv kunna påverka
både arbetsliv och samhällsliv. Gymnasieskolan skall ge
eleverna en god bas av kunskap och personlig utveckling
utifrån vilken eleverna kan gå vidare till olika högre studier
och yrkesliv. Gymnasieskolan skall ge behörighet till studier
såväl vid svenska som utländska universitet och högskolor.
Gymnasieskolan skall förmedla upplevelser av levande
kultur och ge kunskap om vårt kulturarv. Med hjälp av film,
teater och andra konstarter kan livsåskådningsfrågor,
förståelse av de egna känslorna, relationer mellan
människor, samhällsklasser och länder göras levande för
eleverna. En väl fungerande samverkan mellan
gymnasieskolan, kulturinstitutioner, kulturorganisationer
och kulturskapare måste etableras.
Gymnasieskolans värdegrund
Vi har i vår partimotion om grundskolan närmare
utvecklat vår syn på skolans värdegrund. Våra
ställningstaganden där är tillämpliga även på
gymnasieskolan.
Kunskapsområden
Den tekniska utvecklingen, miljöförändringarna, vår
egen ökade rörlighet, invandringen, Sveriges förhållande
till och beroende av andra länder samt
strukturomvandlingen i näringslivet är av stor betydelse för
bedömningen av vilka kunskaper och färdigheter som är
betydelsefulla. Utvecklingen ställer också nya krav på
arbetssätt, samarbetsformer och inflytande.
Det finns därför några kunskapsområden som i skolan
bör ägnas särskild uppmärksamhet. Dit hör grundläggande
frågor kring kulturarv och kulturförändringar i vid mening.
Kunskaper om det svenska kulturarvet, vår historia och vårt
språk liksom förståelse och respekt för andra folks och
nationaliteters kulturarv bör genomsyra utbildningen. En
fast förankring i det egna kulturarvet skapar goda
förutsättningar att förstå både det egna samhället, den
kulturella mångfald som finns i Sverige, och främmande
kulturer.
Ökade krav ställs på färdigheterna både i att kunna
uttrycka sig på främmande språk och bättre kunskaper om
internationella och globala förhållanden. Mot den
bakgrunden bör språkprogrammen i såväl grundskolan som
gymnasieskolan förstärkas.
Förändringar i miljön ställer inte minst kommande
generationer inför stora och svårbemästrade problem.
Miljökunskapen är ett centralt kunskapsområde som inte
bara skall behandlas inom de naturorienterade
ämnesområdena. De ekologiska aspekterna måste i större
utsträckning prägla undervisningen även inom andra
områden. Miljöfrågorna rymmer också etiska dimensioner
som måste uppmärksammas i undervisningen.
Behörighet till gymnasieskolan
Regeringen föreslår att elever som inte uppnått
betygsnivån godkänd i svenska, engelska eller matematik i
grundskolan inte skall ha behörighet till gymnasieskolans
nationella program. De ska få behörighet på de nationella
programmen först när de skaffat sig godkänd betygsnivå i
basämnena. Motiveringen i propositionen är att elever inte
anses kunna följa undervisningen på ett nationellt program
förrän de har kunskaper motsvarande godkändnivån i
basämnena. Följaktligen föreslår regeringen en ändring av
5 kap 5 § första stycket skollagen.
Regeringen föreslår däremot att elever som inte har
betyget godkänd i övriga gymnasieämnen i det program
eleven ska gå ska ges möjlighet att komplettera dessa i bl.a.
gymnasieskolan. Men regeringen föreslår inte att
kompletterande urvalsgrunder skall användas vid intagning
till gymnasieskolan, utan slår fast att ''Det enda kriterium
som är helt odiskutabelt är betyg''. Den lokala
intagningsmyndigheten får dock enligt propositionen
avgöra huruvida det ska användas kompletterande
urvalsmetoder.
Enligt vår mening skapar regeringen ett mycket stelbent
system då man inskränker behörigheten till de nationella
programmen. Detta förslag ger inte utrymme för
bedömningar om olika elevers individuella möjligheter att
börja på ett nationellt program.
Även om huvudregeln måste vara att elever som börjar
på ett nationellt program ska ha godkända kunskaper i alla
basämnen är det olämpligt att begränsa behörigheten för
elever som visserligen har brister i sina kunskaper men
intresse och fallenhet för visst utbildningsprogram. I första
hand bör dock under inledningen av studierna i
gymnasieskolan det individuella programmet utnyttjas för
de flesta elever som inte nått upp till godkändnivån i
grundskolan i ett/flera basämnen.
Vi anser att gymnasieskolan ska vara öppen för alla
ungdomar. Den lokala intagningsmyndigheten måste ha
möjlighet och att ta individuella hänsyn och ta in även
ungdomar med besvärande kunskapsbrister på nationella
program utan att begränsas av stela behörighetsregler.
Elevens studier måste då planeras bl.a. utifrån de omdömen
som eleven erhållit i det ämne där betyget utgörs av
beteckningen (x). Detta kräver således en individuellt
upplagd studieplan inom det program eleven valt. Vi
avvisar mot denna bakgrund regeringens lagförslag om
ändring av 5 kap 5 § första stycket punkt 1 skollagen.
Personlig och social utveckling genom elevinflytande
Under studierna i gymnasieskolan uppnår eleverna
myndighetsålder om de inte redan hunnit göra det. Det
innebär även att de blir valbara till beslutande politiska
församlingar. Många av dem är aktiva i olika organisationer
eller andra folkrörelser där de har förtroendeuppdrag.
Trots den vikt som samhället tillmäter gymnasieskolan
när det gäller demokratisk fostran sker enligt rapporter
anmärkningsvärt lite när det gäller att ge eleverna ett
verkligt inflytande i övergripande frågor i gymnasieskolan.
Den viktigaste och mest näraliggande möjligheten till
inflytande över det dagliga skolarbetet bör naturligtvis ske
inom klassens ram i form av t.ex. klassråd. Men i en
gymnasieskola med samhällets uppgift att fostra
demokratiska medborgare måste eleverna skolas att kunna
ta på sig ett ansvar som går utöver den enskilda individen
och klassen.
Genom tillkomsten av skolkonferensen garanteras de
valda elevrepresentanterna ett medinflytande över de
beslut som fattas där. Men de reella förutsättningarna att
verkligen företräda kamraterna begränsas ofta av att deras
uppfattningar inte på ett systematiskt sätt kommer dem till
del. Möjligheter att inför svårare beslut rådgöra med dem
som givit dem dessa förtroendeuppdrag är ofta mycket
begränsade.
Det argument som alltid återkommer som förklaring till
varför så lite sker när det gäller elevernas inflytande över
gemensamma angelägenheter är att det saknas tid. Men
detta får inte eller behöver inte vara ett hinder. Det är
relativt enkelt att skapa förutsättningar att komma förbi
detta hinder genom schemaläggningen.
För att markera vikten av elevernas delaktighet i
gymnasieskolan, bör inför varje läsår en schemaposition
omfattande cirka 40 minuter frigöras gemensam för
gymnasieskolans klasser. Härigenom ges eleverna utrymme
att samtidigt och klassvis diskutera gemensamma
angelägenheter men också på olika sätt stötta varandra i
skolarbetet. Det innebär samtidigt förstärkta möjligheter
till gemensam planering för gymnasieskolans lärare.
Regeringen berör i inledningen av propositionen bl.a.
den studie av gymnasieskolans måluppfyllelse som
riksdagens revisorer låtit genomföra. I den pekar
företrädare för universiteten och högskolorna på brister i
elevernas förmåga till kritiskt tänkande och självständigt
arbete. Brister i elevernas förmåga till skriftlig framställning
påtalas också.
För en kort tid sedan överlämnade Skolverket till
regeringen en beskrivning av skolan, ''Bilden av skolan
1993'', som är resultatet av Skolverkets uppdrag att följa
och utvärdera verksamheten i skola och vuxenutbildning.
Där framgår att det fortfarande endast finns ett mycket
begränsat underlag för att nationellt bedöma kunskaps- och
färdighetsnivån i gymnasieskolans utbildningar.
Av de fåtaliga undersökningar om arbetssätt och
arbetsformer som gjorts om undervisningen i
gymnasieskolan och vuxenutbildningen framgår att
förhållandena inom dessa skolformer i stort sett är
desamma som inom grundskolan. Som skäl för att eleverna
inte får möjlighet att arbeta mer självständigt och med ett
mer undersökande arbetssätt uppges hindren vara många.
Arbetsorganisationen och bristande tid och intresse är
några av dem.
Det finns därför anledning att, som sker i propositionen,
lyfta fram de diskussioner som förs bl.a. inom OECD om
de framtida kompetenskraven hos arbetskraften. Där ställs
förmågan att samarbeta och ta initiativ och ansvar alltmer i
fokus. Att kunna arbeta tillsammans är en förutsättning för
såväl effektivitet som tillfredsställelse för den enskilde.
Både arbetslivet och det omkringliggande samhället har
rätt att förvänta sig att skolans inre arbete moderniseras.
För att i arbetslivet kunna förverkliga det goda arbetet i en
alltmer kunskapsintensiv produktion krävs att eleverna i
gymnasieskolan tillämpar arbetsformer som gör dem vana
vid att ta ansvar, ha inflytande, utveckla ett självständigt
och kreativt tänkande samt lösa problem självständigt och i
gemenskap med andra.
Aktuell forskning från bl.a. Danmark visar att i skolor
där man verkligen har arbetat för att stärka självständighet,
kreativitet, kommunikationsförmåga, kritiskt omdöme och
demokratisk hållning ökar verkligen benägenheten att i
arbetslivet intressera sig för demokratifrågor, arbeta för
jämställdhet mellan könen, förhålla sig självständigt och
kritiskt i samhällsfrågor. Detta ställer krav på att lärarrollen
i gymnasieskolan kraftigt förändras från rollen som i första
hand föreläsare till en aktiverande, planerande och
stödjande handledare med ansvar för elevernas utveckling
och utbildning.
Gymnasieskolans utveckling
Gymnasieskolan är och bör förbli en frivillig skolform.
Ändå är det ett mycket litet antal ungdomar som väljer att
avstå från gymnasieutbildning.
Gymnasieskolan har en kombinerad studie- och
yrkesförberedande roll. Förutom att ge bildning --
färdigheter -- kunskap är det nödvändigt att
gymnasieskolan grundlägger en lust och kompetens hos
eleverna att bygga vidare på sina kunskaper livet igenom.
Våren 1991 fattade riksdagen beslut om en reformering
av gymnasieskolan och vuxenutbildningen utifrån de förslag
i prop. 1990/91:85 ''Växa med kunskap'' som förelades
riksdagen av den socialdemokratiska regeringen.
Reformeringen innebär bl.a. att de hittillsvarande linjerna
och specialkurserna i gymnasieskolan ersätts av en treårig
såväl studie- som yrkesförberedande utbildning i form av 16
nationella program samt dessutom av individuella och
specialutformade program. Den reformerade
gymnasieskolan införs successivt vid den tidpunkt
respektive kommun beslutar, dock tidigast läsåret 1992/93
och senast läsåret 1995/96.
Vi välkomnar att den borgerliga regeringen kommit att
ställa upp för en reformering av gymnasieskolan i huvudsak
efter de riktlinjer som utvecklades i propositionen ''Växa
med kunskap'', trots att moderaterna och folkpartiet i
riksdagen 1991 röstade mot denna reform. Däremot kom
genomförandet av reformen, efter förslag från den
borgerliga regeringen, olyckligtvis att bli senarelagt med ett
år.
Vi är också kritiska mot att riksdagsmajoriteten beslutat
att ansvaret för yrkesutbildningen i form av
lärlingsutbildning överförts från skolan som huvudman till
arbetsgivare. Vi ogillar också beslutet att öppna möjlighet
att lägga ut stora delar av gymnasieutbildningen på
entreprenad till privata intressen och oroas av den splittring
av gymnasieskolans arbete som kan bli en följd därav.
Kursutformad gymnasieskola
Regeringens förslag
Såsom vi framhåller i grundskolemotionen har den
moderata skolministern på ett uppseendeväckande sätt
gjort avsteg från traditionen om samråd mellan partierna
vid långsiktiga skolpolitiska beslut. Detta gäller i hög grad
övergången till kursutformad gymnasieskola. Inget som
helst samråd har förevarit i denna fråga, varför regeringen
på ett olyckligt sätt medvetet avstår från att söka samlande
lösningar för den långsiktiga utvecklingen av
gymnasieskolan.
Regeringen ägnar merparten av utrymmet i
propositionen åt förändringar som krävs för att underlätta
övergången till s.k. kursutformad gymnasieskola. Den
programbaserade gymnasieskolan som kommunerna nu är
i full färd med att genomföra ses som ''det första steget mot
en kursutformad gymnasieskola''. Regeringen uttalar dock
att den anser ''det nödvändigt att inte störa införandet av
den reformerade, programbaserade gymnasieskolan''.
Enligt vår mening är detta ett oförsvarligt
ställningstagande. Det är program-gymnasieskolan som nu
utgör den av riksdagen nyligen beslutade reformen och som
kommunerna nu arbetar med att genomföra. Det är i första
hand denna reform som nu bör genomföras. I den mån
kommunerna vill gå vidare med kursutformning skall
hindren för detta undanröjas.
Regeringen förordar att en ''mer kursutformad
gymnasieskola'' skapas inom programmens ram. Men den
förordar även att det nuvarande regelverket kring
specialutformade program utvecklas för att möjliggöra en
kursutformad gymnasieskola utöver vad som är möjligt
inom strukturen för de nationella programmen.
I en kursutformad gymnasieskola består alla ämnen och
ämnesblock av en eller flera kurser. Kursindelningen ska
avgöras vid kursplanearbetet och utifrån ämnets eller
ämnesblockets struktur. Till kursplanerna skall fogas
betygskriterier.
Eleverna ska efter genomgången kurs tilldelas ett visst
antal gymnasiepoäng. Antalet gymnasiepoäng i ett ämne
skall motsvara antalet minsta garanterade
undervisningstimmar i ämnet. Eleverna skall kunna
fullfölja sina gymnasiestudier om 2 180 resp 2 400
gymnasiepoäng på kortare eller längre tid än tre år.
Gymnasieskolorna får frihet att lägga upp kurser med
färre antal timmar än den garanterade minsta
undervisningstiden. Det kommer att stadgas att
undervisningen på ett nationellt eller specialutformat
program är avsedd att ske på tre läsår. Regeringen föreslår
att ett nytt betygssystem införs. Detta blir mål- och
kunskapsrelaterat, vilket innebär att betyget relateras till
kraven i respektive kursplan. Nuvarande form av
terminsbetyg avskaffas. I slutbetyget redovisas betygen på
samtliga kurser. Det blir tillåtet att ta in nya betyg i
slutbetyget.
Den nya läroplanen och det nya betygssystemet föreslås
också träda i kraft den 1 juli 1994.
Dåligt underbyggt förslag
Begreppet kursutformad gymnasieskola kan stå för
mycket och se olika ut i verkligheten, vilket försvårar ett
ställningstagande. Det underlag som presenteras i
propositionen är alltför dåligt underbyggt för
ställningstagande i en så viktig fråga. Det finns skäl både för
och emot en mer kursutformad gymnasieskola. Regeringen
har i propositionen i huvudsak utvecklat skälen för. På fyra
rader anges riskerna. Remissinstansernas svar uppvisar stor
splittring.
Förespråkarna talar om en ökad flexibilitet och bättre
möjligheter att korrigera felval. Man talar om bättre
möjligheter till samplanering. Fördelar med att skolan får
möjlighet att främja olika begåvningsstrukturer framhålls,
bl.a. genom att ordna snabbare eller långsammare kurser
i ett ämne. Det positiva i att få arbeta tillsammans i olika
kursgrupperingar i stället för att i huvudsak studera endast
tillsammans med kamrater i en klass betonas. Olika positiva
erfarenheter från USA, Finland och Island lyfts också ofta
fram. En del kommuner som påbörjat arbetet med
kursutformning är starka förespråkare för en sådan modell,
men varnar för att en central modell slås fast.
Motståndarna lyfter fram att alltför stor frihet att välja i
andra länder har lett till att ungdomarna i för hög grad väljer
lätta kurser, vad som är inne i nuet eller utifrån lärarens
popularitet. Man framhåller klassens betydelse för
trygghet, trivsel, studieframgång och som forum för att
utöva elevernas demokratiska inflytande. Den valfrihet som
ges till eleverna genom rätten att välja bland kurser
begränsas å andra sidan till i förväg fastställda,
standardiserade kurser. Den kursutformade
gymnasieskolan tenderar därigenom att bli centralstyrd.
Idéerna om det goda arbetet med helhetssyn, reflektion,
samarbete och inflytande riskerar att få stå tillbaka för ett
system där varje elev individuellt jagar poäng och
personliga meriter.
Debatten om kursutformning visar med stor tydlighet att
det saknas djupgående analys och tillräckliga erfarenheter
av relevans för att fatta ett generellt centralt beslut.
Synnerligen motstridande uppfattningar finns om vad dessa
förändringar kommer att få för konsekvenser för
gymnasieskolans utveckling.
Regeringens avsikt med att så starkt i propositionen
framhålla kursutformning är otydlig eftersom regeringen
samtidigt hävdar att den inte vill tvinga in kommuner i
denna modell. Dock har vi svårt att tolka propositionen på
annat sätt än att detta blir resultatet.
Genom att regeringen föreslår att det till den
kursutformade gymnasieskolan anpassade betygssystemet
skall gälla över hela den reformerade gymnasieskolan redan
från den 1 juli 1994 tvingar den i praktiken fram -- inte en
mer kursutformad -- utan den kursutformade
gymnasieskolan från nästa hösttermin.
Regeringen har inte heller bidragit med någon klarhet
genom att underlåta att i propositionen beskriva hur de
olika ämnena skall delas in i kurser och inte presenterat
några betygskriterier för dessa kurser. Osäkerheten om
förslagets innebörd är således mycket stor.
Det är också anmärkningsvärt att regeringen inte
samtidigt berört bl.a. isländska erfarenheter, som
understryker behovet av någon form av mycket kvalificerat
''tutor''-system med en lärare med starkt ansvar för en
grupp elever inom ramen för en kursutformad skola.
Det skulle därför vara oansvarigt av riksdagen att fatta
beslut i en så viktig fråga som utvecklingen av den svenska
gymnasieskolan på den bristfälliga grund som regeringen
presenterar i propositionen.
Vi anser att det viktigaste nu är att reformen om den
programbaserade gymnasieskolan genomförs i
kommunerna enligt tidigare beslut. Detta i sig innebär en
stor förändring och förnyelse av gymnasieskolan. Att alla
ungdomar erbjuds en treårig utbildning av god kvalitet och
med hög tillgänglighet tillgodoser såväl den enskilde
medborgaren och individens behov som arbetsmarknadens
och samhällets förväntningar.
Genom programskolan har skapats förutsättningar för
fortgående förändringar av utbildningen efter ungdomars
önskemål och för möjligheten att ta hänsyn till förändringar
i arbetsliv och samhället i övrigt.
Samtidigt anser vi att det är nödvändigt att utveckla
skolan så att ungdomarna tar ett större eget ansvar för
skolarbetet. Här finns inga genvägar. Det är först och främst
i den vardagliga skolsituationen tillsammans med lärare och
andra elever som arbetsformerna och arbetssätten ska vara
sådana att det stimulerar och förutsätter att ungdomarna tar
eget ansvar för sitt skolarbete. Här finns dessvärre mycket
att göra för att skolan skall leva upp till de sedan länge
uppsatta målen.
De ökade valmöjligheter som ligger i modellen med
kursutformning kan positivt stimulera detta
ansvarstagande. Detta utgör enligt vår åsikt det viktigaste
skälet för kursutformad gymnasieskola. Samtidigt vill vi
framhålla att vi förväntar oss en positiv utveckling av
elevernas inflytande och ansvarstagande för sitt skolarbete
även inom ramen för den reformerade program-
gymnasieskolan.
Vi förordar ett fortsatt utvecklingsarbete inom
gymnasieskolan, längs olika vägar där kursutformning är en
modell. Detta bör ges regeringen till känna.
Genom lokalt förnyelsearbete kan erfarenheter vinnas
till stöd för en analys av förutsättningen för de
kursutformade gymnasieskolorna.
Utvecklingsarbetet bör också omfatta andra modeller,
där särskilt möjligheterna att utveckla långtgående
samverkan mellan samtliga lärare och elever inom den
sammanhållna klassen uppmärksammas.
Utvecklingsarbetet, som förhoppningsvis blir
omfattande, bör följas av en politiskt sammansatt kommitté
med företrädare för riksdagen och kommuner. Denna
kommitté skall samarbeta med den arbetsgrupp som idag
har som uppgift att följa utvecklingen av den kursutformade
gymnasieskolan.
Regeringen bör återkomma till riksdagen senast den 1
oktober 1995 med en utvärdering av detta
utvecklingsarbete.
Kursplaner och betyg
För att göra det möjligt att bedriva vissa delar av ovan
nämnda utvecklingsarbete förutsätts att kursutformningen
kan avgöras lokalt men inom kursplanens ram.
Den uppdelning av ämnen i kurser som enligt
propositionen ska ske bör därför inte uppfattas som en
centralt fastställd kursutformning utan som en form av stöd
i utvecklingsarbetet.
Vi accepterar inte regeringens förslag om
gymnasiepoängsystem eller att betygssystemet generellt
inriktas på kursutformning. Vi anser att betygssystemet
måste inriktas på hur det helt övervägande skolarbetet
bedrivs. Det har ännu inte skett någon generell övergång till
kursutformning. Därför bör betygssystemet anpassas för
den programbaserade gymnasieskolan.
Vi accepterar däremot terminsbetyg som bygger på den
fyrgradiga skala som föreslås i propositionen. Betygen ska
som i dag ges vid terminssluten och utgöra en bedömning av
kunskapsresultaten i resp. ämne/ämnesgrupp. De
kommuner som under utvärderingsperioden utvecklar och
genomför metoder för kursutformning och vill ha rätt att
prova betygssättning på kurs ska kunna söka dispens hos
Skolverket för erhållande av sådan rätt.
Vi avvisar således att det nationellt omfattande
betygssystemet giltigt från den 1 juli 1994 bygger på
förutsättningen att ämnen delas upp i flera kurser till vilka
centralt bestämda betygskriterier knutits.
Övrigt om gymnasieskolans utveckling
Lektorer
Vi välkomnar regeringens förslag att kommuner och
landsting skall sträva efter att anställa lärare med
forskarutbildning för undervisning i gymnasieskola, den
gymnasiala vuxenutbildningen och påbyggnadsutbildning.
Lektorerna har genom sin forskarutbildning en mycket
viktig uppgift i arbetet i gymnasieskolan för eleverna och för
att genom sina djupare ämneskunskaper kunna ge stöd åt
kollegorna. Detta gäller inte minst för att nå framgång i
strävan att öka andelen ungdomar som vill fortsätta sina
studier vid högskolan.
Syoverksamhet
Syoverksamheten har stor betydelse i skolan och det är
angeläget att verksamheten genomförs av i första hand
syokonsulenter och yrkesvalslärare. Exempelvis kommer
de utökade valmöjligheterna inom en mer kursutformad
gymnasieskola att ställa ökade krav på studie- och
yrkesvägledning. Samma sak gäller i förhållande till det
individuella programmet.
Dessutom fyller syon en viktig funktion ur såväl
arbetsmarknadspolitisk som samhällsekonomisk synvinkel.
Rekrytering till naturvetenskaplig och teknisk utbildning
Det är allvarligt att antalet sökande till
naturvetenskaplig och teknisk gymnasieutbildning minskar
för fjärde året i rad. Det är därför angeläget att regeringen
i ökad utsträckning söker stimulera och initiera olika typer
av insatser för att öka rekryteringen till dessa
utbildningsvägar samt öka ungdomars intresse för teknik
och naturvetenskap.
Kommunal vuxenutbildning
Kommunal vuxenutbildning spelar en mycket
betydelsefull roll för såväl den enskilde som för samhället.
Den är viktig för att förverkliga idéerna om livslångt lärande
med möjlighet att tillgodose grundläggande
utbildningsbehov liksom möjligheten att bidra till generell
kompetenshöjning av arbetskraften. Den spelar även en
viktig kompensatorisk roll i det svenska
utbildningssystemet. Den skall i första hand komma dem till
del som av olika skäl i sin ungdom inte kunnat eller fått
möjlighet att skaffa sig kunskaper motsvarande
grundskolan eller gymnasieskolans nivå. Komvux är särskilt
viktig för kvinnor och invandrare.
Den kommunala vuxenutbildningen skall ge de
kunskaper och färdigheter som motsvarar det
ungdomsskolan ger. Men arbetet måste även inriktas mot
de övergripande mål som vi tidigare utvecklat för
gymnasieskolan. Det måste dock självfallet utgå ifrån de
vuxnas kunskaper och livserfarenheter.
Socialdemokratin har därför medverkat till att stödja
och bygga vuxenutbildning till en omfattning och kvalitet
som rönt internationell uppmärksamhet.
För möjligheterna att öka dimensioneringen av
högskolan inom olika sektorer spelar komvux en avgörande
roll. Redan i dag har en tredjedel av nybörjarna i högskolan
läst på kommunal vuxenutbildning i någon form. Komvux
är således mycket viktig, inte minst i en situation då vi
önskar öka antalet högskolestuderande inom
naturvetenskaplig och teknisk sektor. Lika viktigt är det att
framhålla behovet av ökat språkkunnande.
Nej till gemensam läroplan
Regeringen anmäler, att den anser att en gemensam
läroplan bör gälla för gymnasieskolan och komvux. Vi delar
inte denna uppfattning. Även om det finns stora likheter
mellan komvux och gymnasieskolan finns anledning att slå
vakt om den kommunala vuxenutbildningens särskilda
prägel som en utbildning för vuxna medborgare. Vi kan
därför inte acceptera förslaget i propositionen att de nu
skilda läroplanerna för gymnasieskolan och den
kommunala vuxenutbildningen skall ersättas med en
gemensam läroplan för gymnasieskola, gymnasiesärskola,
komvux, SSV, SFI och särvux.
Vi anser således att det finns många skäl att slå vakt om
komvux identitet som en utbildningsform avsedd i första
hand för vuxna. Detta bör inte hindra att man prövar
möjligheterna till ökad samverkan mellan gymnasieskolan
och komvux, men en sådan samverkan får inte gå ut över
vuxnas möjligheter till studier.
I stället bör man eftersträva ett bättre resursutnyttjande
genom att förbättra utbildningsmöjligheterna för både
ungdomar och vuxna. Vi tror att detta syfte bäst kan nås
genom skilda läroplaner som tar hänsyn till olikheterna
mellan de båda grupperna. Heltidsstuderande tonåringar
och deltidsstuderande vuxna med försörjningsansvar och
kanske mångåriga erfarenheter av yrkesarbete skiljer sig
från varandra i så många avseenden att en gemensam
läroplan löper stor risk att bli en urvattnad produkt utan
nämnvärd styrande effekt.
Erfarenheterna visar, att studier i komvux tillsammans
med vuxna kamrater är bra för många ungdomar. Däremot
är det inte många vuxna som väljer att gå i den av tonåringar
dominerade gymnasieskolan.
En förändring som sannolikt innebär övervägande
fördelar för ungdomar utan att inkräkta på vuxnas
studiemöjligheter är att kurser i gymnasieskolan och
komvux i större utsträckning blir identiska till sitt innehåll.
Detta skulle innebära, dels att det skulle bli lättare för den
som har en gymnasieutbildning att komplettera med
komvuxkurser utan att riskera onödiga repetitioner, dels att
möjligheterna skulle öka att växla mellan skolformerna,
dels att förutsättningarna för direkt samläsning skulle öka.
Komvux identitet ligger alltså inte i att ha en annan
organisation än gymnasieskolan. Överhuvudtaget ligger det
inget egenvärde i att skapa skillnader mellan de båda
skolformerna. Skillnaderna mellan gymnasieskolan och
komvux har sin grund i att de vänder sig till olika
målgrupper som har olika förutsättningar. De enda
skillnader som kan sakligt motiveras är sådana som har sin
grund i just detta förhållande. Komvux har en delvis annan
funktion än gymnasieskolan, en funktion som troligen blir
än viktigare i framtiden. Vad det handlar om är
möjligheterna att använda komvux för fort- och
vidareutbildning av skiftande slag. Det innebär att komvux
bör ha en uppsättning av kurser som inte har någon
motsvarighet i gymnasieskolan.
Komvux disponerar inte sina elever på heltid under tre
år utan måste ta hänsyn till att många har behov av att
snabbt skaffa sig kunskaper och kompetenser i ett begränsat
antal ämnen. Många komvux-deltagare är inte i första hand
elever utan förvärvsarbetande med försörjningsplikt och
olika typer av andra åtaganden som de gjort som vuxna
individer. Därför måste undervisningen läggas upp så att
den kan följas på deltid eller kvällstid. Delvis som en följd
av detta är det också typiskt för komvux att eleverna
koncentrationsläser kurserna/ämnena.
Skillnaderna mellan å ena sidan tonåringar med deras
bakgrund och å andra sidan vuxna med större mognad och
mera omfattande erfarenheter har lett till att pedagogiken i
komvux är -- eller åtminstone bör vara -- annorlunda än i
gymnasieskolan. Detta är komvux viktigaste särdrag.
Det finns alltså betydande skillnader mellan
gymnasieskolan och komvux som motiverar att
skolformerna hålls isär. Detsamma gäller särvux respektive
SFI.
Samtidigt måste det realistiskt konstateras, att det i
flertalet kommuner i landet inte finns elevunderlag eller
ekonomiska förutsättningar för både gymnasieskola och
gymnasiekurs i komvux i ett betydande antal ämnen. För att
vissa kurser överhuvudtaget skall kunna komma till stånd
krävs ofta att vuxna och ungdomar undervisas i en
gemensam grupp. Självfallet är det i sådana fall att föredra
att gymnasieskolan och komvux samverkar framför att
ingendera gruppen får någon utbildning. Det måste
emellertid understrykas att sådana arrangemang ställer
stora krav på lärarna och att undervisningen måste
organiseras och tidsförläggas på ett sådant sätt att den
passar för båda grupperna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens lagförslag om ändring
av 5 kap. 5 § första stycket punkt 1 skollagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att gymnasieskolan ej nu skall
kursutformas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt utvecklingsarbete inom
gymnasieskolan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en kommitté för fortsatt
utvecklingsarbete samt redovisning för riksdagen av detta
arbete,
5. att riksdagen avslår regeringens lagförslag 5 kap. 4 a §
och därmed avvisar regeringens förslag om
gymnasiepoängsystem samt om att betygssystemet anpassas
till en kursutformad gymnasieskola,
6. att riksdagen godkänner riktlinjer för ett nytt
betygssystem i enlighet med vad som redovisats i motionen,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag om en ny
gemensam läroplan för gymnasieskolan, komvux, SSV,
gymnasiesärskolan och särvux,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samverkan mellan
gymnasieskolan och komvux.

Stockholm den 6 oktober 1993

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)

Ingela Thalén (s)