Religionskunskapen har ständigt stått under debatt. Det
har funnits och finns fortfarande många anledningar till det.
Antalet lärare som saknar behörig utbildning är t.ex. större
inom religionskunskapen än i något annat ämne.
År efter år konstateras genom undersökningar att
antalet undervisningstimmar i religionskunskap av olika
anledningar decimeras till hälften av vad det borde vara.
Förklaringen till detta anmärkningsvärda förhållande är,
enligt vad många lärare uppger, svårigheter att handskas
med ämnet. Religion upplevs som något abstrakt,
kontroversiellt, något som kräver ett orimligt stort mått av
förberedelse och engagemang för att den ordinarie läraren
skall mäkta med att regelbundet göra rättvisa åt ämnet.
Resultatet blir därför lätt att andra SO-ämnen får breda ut
sig och annektera den rättmätiga plats som
religionskunskapen borde ha. Det sker nästan omärkligt
när samhällsorienterande ämnen samplaneras.
Situationen är faktiskt ännu värre sett ur det
perspektivet att religionskunskapen ålagts att orientera om
kristendomen. Erfarenheten har varit att svårigheten för
många lärare att undervisa i religionskunskap i allmänhet är
speciellt accentuerad när det gäller just den kristna
religionen. Det paradoxala förhållandet uppstår alltså att
den religion som är mest omfattad i Sverige och i Europa
och i världen i stort och omfattas av flertalet föräldrar och
barn får det minsta utrymmet i jämförelse med andra
världsreligioner. Resultatet blir alltså att antalet
undervisningstimmar i religionskunskap i genomsnitt
halveras och att av denna rest en bråkdel i bästa fall ägnas
åt vår egen religion.
För att ytterligare lägga sten på börda kan man
konstatera vid en genomgång av de mest använda
läroböckerna i ämnet religion att flertalet knappast håller
måttet. Den mest spridda läroboken på högstadiet har en
omisskänlig negativ tendens, särskilt lätt urskiljbar när det
gäller kristendomen.
Vad en nyväckt opinion för kristendomsämnets
renässans borde ta itu med är en återerövring av den
undervisningstid som ges ämnet. En kritisk granskning av
läroböckerna bör ske. Redan en vanlig kriarättning skulle
kunna rensa bort fadäser, tendentiösa antydningar,
förstuckna negativa värderingar och ge presentationen av
den kristna religionen samma välvilliga och
inlevelsemässiga framställning med vilken de andra
världsreligionerna presenteras.
Vi måste ha modet att beträffande religionskunskapen
med speciell hänsyn till kristendomsmodellen ställa frågan:
Skall den vinna eller försvinna? Görs inget kommer det sista
alternativet att ha nått sin slutpunkt.
Två möjliga handlingsalternativ kan skönjas. Det ena
innebär att man trots allt än en gång försöker blåsa nytt liv
i den nu existerande formen som jag tidigare nämnde: en
förbättrad lärarutbildning och fortbildning, ökad
uppmärksamhet på att tillmätt tid kommer
religionskunskapen till del och att läroböckerna ägnas en
kritisk granskning med avseende på det sakliga innehållet.
Det finns ett annat alternativ som framstår som mer
intresseväckande och som innebär ett helt nytt grepp och
som säkert skulle kunna verka inspirerande på många som
med vemod och resignation åsett avvecklingen under
decennier. Ur det perspektivet framstår den finska
modellen som det mest löftesrika alternativet. Där är det så
att elevernas konfessionella tillhörighet får slå igenom och
prägla undervisningen. Eftersom flertalet elever tillhör den
evangelisk-lutherska kyrkan väljer flertalet undervisning
om den lutherska tron. De elever som tillhör den ortodoxa
traditionen kan på liknande sätt välja undervisning i den
ortodoxa tron. På samma sätt är det med andra
trosriktningar. För de elever som avstår från att välja
undervisning i en viss konfession finns en undervisning i
livsåskådning av mer allmän art. Vad den finska modellen
tillgodoser och som också borde eftersträvas i den svenska
skolan är en autentisk och oförfalskad version av den tro
som familjen tillhör.
En invändning mot en uppdelning enligt denna modell
som man ofta hör är att skolan skall verka överbryggande
och inte särskiljande -- en effekt som man tillskriver den
svenska modellen för religionskunskapen i grundskolan. Då
bortser man emellertid från några betydelsfulla
omständigheter. För det första att den ovan påtalade
bristande kunskapen och förståelsen för ett religiöst
betraktelsesätt sedan lång tid tillbaka förvanskat och
snedvridit perspektivet. För det andra är en förutsättning
för att föräldrar med förtroende skall kunna överlåta åt
skolan att kunna förmedla den tro som man tillhör att det
sker med både kunskap och inlevelse. För det tredje lever
vi redan nu i ett mångkulturellt samhälle. Vad som krävs av
alla är att man ser med respekt och tolerans på andra
människors trostillhörighet. Det är emellertid ett misstag
att tro att en förutsättning för en sådan samlevnad är att
man måste uppge den egna trosidentiteten. Snarare är det
tvärtom. En förutsättning för att man respekterar andras tro
är att den egna trostillhörigheten respekteras och erkänns.
En sådan här modell som påminner om den finska bör
kunna appliceras på svenska skolförhållanden och göras till
föremål för försöksverksamhet, förslagsvis i några
rektorsområden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försöksverksamhet i ämnet
religionskunskap i grundskolan i stil med den finska
modellen.