Religionskunskapen har ständigt stått under debatt. Det har funnits och finns fortfarande många anledningar till det. Antalet lärare som saknar behörig utbildning är t.ex. större inom religionskunskapen än i något annat ämne.
År efter år konstateras genom undersökningar att antalet undervisningstimmar i religionskunskap av olika anledningar decimeras till hälften av vad det borde vara. Förklaringen till detta anmärkningsvärda förhållande är, enligt vad många lärare uppger, svårigheter att handskas med ämnet. Religion upplevs som något abstrakt, kontroversiellt, något som kräver ett orimligt stort mått av förberedelse och engagemang för att den ordinarie läraren skall mäkta med att regelbundet göra rättvisa åt ämnet. Resultatet blir därför lätt att andra SO-ämnen får breda ut sig och annektera den rättmätiga plats som religionskunskapen borde ha. Det sker nästan omärkligt när samhällsorienterande ämnen samplaneras.
Situationen är faktiskt ännu värre sett ur det perspektivet att religionskunskapen ålagts att orientera om kristendomen. Erfarenheten har varit att svårigheten för många lärare att undervisa i religionskunskap i allmänhet är speciellt accentuerad när det gäller just den kristna religionen. Det paradoxala förhållandet uppstår alltså att den religion som är mest omfattad i Sverige och i Europa och i världen i stort och omfattas av flertalet föräldrar och barn får det minsta utrymmet i jämförelse med andra världsreligioner. Resultatet blir alltså att antalet undervisningstimmar i religionskunskap i genomsnitt halveras och att av denna rest en bråkdel i bästa fall ägnas åt vår egen religion.
För att ytterligare lägga sten på börda kan man konstatera vid en genomgång av de mest använda läroböckerna i ämnet religion att flertalet knappast håller måttet. Den mest spridda läroboken på högstadiet har en omisskänlig negativ tendens, särskilt lätt urskiljbar när det gäller kristendomen.
Vad en nyväckt opinion för kristendomsämnets renässans borde ta itu med är en återerövring av den undervisningstid som ges ämnet. En kritisk granskning av läroböckerna bör ske. Redan en vanlig kriarättning skulle kunna rensa bort fadäser, tendentiösa antydningar, förstuckna negativa värderingar och ge presentationen av den kristna religionen samma välvilliga och inlevelsemässiga framställning med vilken de andra världsreligionerna presenteras.
Vi måste ha modet att beträffande religionskunskapen med speciell hänsyn till kristendomsmodellen ställa frågan: Skall den vinna eller försvinna? Görs inget kommer det sista alternativet att ha nått sin slutpunkt.
Två möjliga handlingsalternativ kan skönjas. Det ena innebär att man trots allt än en gång försöker blåsa nytt liv i den nu existerande formen som jag tidigare nämnde: en förbättrad lärarutbildning och fortbildning, ökad uppmärksamhet på att tillmätt tid kommer religionskunskapen till del och att läroböckerna ägnas en kritisk granskning med avseende på det sakliga innehållet.
Det finns ett annat alternativ som framstår som mer intresseväckande och som innebär ett helt nytt grepp och som säkert skulle kunna verka inspirerande på många som med vemod och resignation åsett avvecklingen under decennier. Ur det perspektivet framstår den finska modellen som det mest löftesrika alternativet. Där är det så att elevernas konfessionella tillhörighet får slå igenom och prägla undervisningen. Eftersom flertalet elever tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan väljer flertalet undervisning om den lutherska tron. De elever som tillhör den ortodoxa traditionen kan på liknande sätt välja undervisning i den ortodoxa tron. På samma sätt är det med andra trosriktningar. För de elever som avstår från att välja undervisning i en viss konfession finns en undervisning i livsåskådning av mer allmän art. Vad den finska modellen tillgodoser och som också borde eftersträvas i den svenska skolan är en autentisk och oförfalskad version av den tro som familjen tillhör.
En invändning mot en uppdelning enligt denna modell som man ofta hör är att skolan skall verka överbryggande och inte särskiljande -- en effekt som man tillskriver den svenska modellen för religionskunskapen i grundskolan. Då bortser man emellertid från några betydelsfulla omständigheter. För det första att den ovan påtalade bristande kunskapen och förståelsen för ett religiöst betraktelsesätt sedan lång tid tillbaka förvanskat och snedvridit perspektivet. För det andra är en förutsättning för att föräldrar med förtroende skall kunna överlåta åt skolan att kunna förmedla den tro som man tillhör att det sker med både kunskap och inlevelse. För det tredje lever vi redan nu i ett mångkulturellt samhälle. Vad som krävs av alla är att man ser med respekt och tolerans på andra människors trostillhörighet. Det är emellertid ett misstag att tro att en förutsättning för en sådan samlevnad är att man måste uppge den egna trosidentiteten. Snarare är det tvärtom. En förutsättning för att man respekterar andras tro är att den egna trostillhörigheten respekteras och erkänns.
En sådan här modell som påminner om den finska bör kunna appliceras på svenska skolförhållanden och göras till föremål för försöksverksamhet, förslagsvis i några rektorsområden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet i ämnet religionskunskap i grundskolan i stil med den finska modellen.
Stockholm den 24 januari 1994 Ulla Tillander (c)