Ett nytt bidragssystem gäller från den 1 juli 1992 för
fristående skolor på grundskolenivå. De nu gällande
bestämmelserna innebär, efter vissa förändringar i juli 1993,
att fristående skolor godkända för vanlig skolplikt skall
tilldelas medel för sin verksamhet av elevernas
hemkommuner. För varje elev tilldelas skolan ett belopp
som motsvarar den genomsnittliga kostnaden per elev i
hemkommunens grundskola det pågående kalenderåret på
det stadium som eleven tillhör. Vid tilldelningen får
kommunen göra ett avdrag som uppgår till högst 15 % av
den framräknade genomsnittskostnaden.
Detta system har inneburit stora planeringssvårigheter
för kommunerna eftersom det i flera fall bildats friskolor av
de skolor som kommunen velat lägga ner. Kommunen har
inte rätt att neka en godkänd skola bidrag vilket innebär
ökade kostnader för kommunen. Detta kan i sin tur drabba
andra skolor eller annan verksamhet i kommunen,
exempelvis barnomsorgen.
Samtidigt som man i många kommuner har haft
ekonomiska problem och därför gjort kraftiga besparingar
inom det egna skolväsendet tvingas man satsa snabbt
växande belopp på privata skolor. Etablering av en privat
skola i ett område där kommunens politiker bedömt att de
kan och behöver göra en mer rationell skolorganisation
genom att stänga en skola, innebär en merkostnad för det
övriga skolväsendet och denna faktor måste tillåtas vägas in
vid bedömning av den privata skolans resursbehov.
Enligt Svenska Kommunförbundet så ökade
kostnaderna för kommunerna på grund av friskolorna med
25 miljoner under höstterminen 1992. Merkostnaden för
kommunerna med det ökande antalet elever i friskolor som
skett t.o.m. 1993, och som annars till stor del hade rymts
inom respektive kommuns befintliga skolorganisation,
handlar om minst 200 miljoner kronor.
Förlorarna i detta spel är framför allt barnen och
ungdomarna i de kommunala skolorna. Det är i huvudsak
från dem resurserna tas. Det handlar nu om stora belopp
som överförs från de offentliga skolorna till de privata. Men
det är också inledningen på en utveckling i riktning mot ett
starkt uppdelat skolsystem, dvs. vad som i negativ mening
kallas en segregerad skola.
Antalet privata skolor växer snabbt. I september 1991
fanns 83 privata skolor. Den 1 juli 1992 fanns 115 skolor på
grundskolenivå som erhöll statsbidrag. Under perioden 1 juli
1992 till 1 juli
1993 godkändes 94 grundskolor för statsbidrag av
Skolverket. Den 15 juli 1993 fanns således 209 privata
grundskolor med rätt till generösa bidrag från samhället.
Anledningen till den rekordsnabba tillväxten är
naturligtvis att de privata skolorna tilldelas resurser av
samhället som i relation till deras åtaganden med få
undantag kraftigt överstiger vad den offentliga sektorns
skolor får. Överkompensationen av privata skolor förstärks
även av att dessa tillåts ta ut elevavgifter.
Det är ett känt faktum att elevavgifter även om de är lågt
satta fungerar som ett segregationsmedel. Elevavgifter på
över 7 000
kronor som nu tillåts vid privata skolor i t.ex.
Stockholm och Malmö har definitivt den funktionen.
I allt fler kommuner införs ''skolpeng''. Skolpengen
fungerar oftast som ett sätt att fördela resurser mellan
skolor. En stor del av pengarna fördelas generellt.
Resurserna för barn med särskilda behov minskar. Det
innebär att resurser tas från områden med stora behov.
I Lokaldemokratikommitténs slutbetänkande hösten
1993 anförs att när det gäller risker för segregation inom
kundvalssystemet är det framför allt det fria skolvalet och
skolpengen som är av intresse. Det framgår av såväl
internationella som svenska studier som kommittén tagit del
av att det finns tendenser till oönskade effekter i form av
tecken på ökad segregation.
Av de internationella studierna framgick att
medelklassföräldrar har större benägenhet att utnyttja
valmöjligheten än arbetarklassföräldrar. Man väljer oftast
skolor med högre social status. Detta innebär att skolor
med låg status tappar elever och kan komma in i en
nedåtgående spiral. Dessa tendenser överensstämmer med
Skolverkets undersökning av skolval. I denna studie
konstateras också att det finns en efterfrågan hos föräldrar
och elever på ökat inflytande och valmöjligheter när det
gäller grundskolan. I en av storstadskommunerna
framhåller både föräldrar och lärare att svenska elever och
invandrarelever med höga ambitioner beträffande
språkfärdighet i svenska väljer att söka sig till skolor utanför
de invandrartäta områdena. I dessa skolor ökar då andelen
invandrarelever ytterligare.
Trots att kommittén konstaterar att det finns tendenser
till ökad segregation på grund av det fria skolvalet och
skolpengen så har man inget förslag om hur dessa tendenser
skall motverkas.
Hösten 1993 avstyrkte konstitutionsutskottet min
motion K615, i vilken jag hade ett yrkande om att en
utvärdering borde göras av checksystemet och skolpengen
avseende risken för ökad segregering, med en kort
hänvisning till att de frågor som den berör hade behandlats
i kommitténs slutbetänkande.
Det är riktigt att frågan behandlades av kommittén och
man konstaterade också att det fria skolvalet och införandet
av skolpeng i vissa områden redan har visat sig leda till ökad
segregation. I kommitténs sammanfattande analys fanns
dock tyvärr inget förslag till åtgärd eller lösning för att
motverka den ökande segregationen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att högst 75 % av kommunens genomsnittliga kostnad per
elev i hemkommunens grundskola det pågående
kalenderåret på det stadium som eleven tillhör får tilldelas
privata skolor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kommunerna vid fördelning av resurser till privat skola
får möjlighet att väga in de merkostnader som kan
uppkomma för kommunens övriga skolväsende,
3. att riksdagen hos regeringen begär en särskild
utredning med uppdrag att framlägga förslag för att
motverka den ökande segregeringen i det svenska
skolsystemet.