Inom SIH (Statens institut för handikappfrågor i skolan)
finns för närvarande 23,5 konsulenter för ca 3 200
rörelsehindrade elever i grund- och gymnasieskola (125
elever per konsulent), och ca 35 konsulenter för drygt 1 000
synskadade elever i nyss nämnda skolformer (ca 35 elever
per konsulent).
För särskolans ca 4 000 elever med ett eller, ofta, flera
tilläggshandikapp utöver begåvningshandikappet finns f.n.
inalles 10 konsulenter (ca 400 elever per konsulent).
Orättvisan är skriande. SIH har begärt en anslagsökning
med 21,7 milj. kr. för att kunna möta behoven inom
särskolan.
I årets budgetproposition föreslår statsrådet Ask att
konsulentstödet till SIH skall öka med 6,6 milj. kr. vilket
svarar mot ca 12 ytterligare tjänster, ett i och för sig
välkommet tillskott. Även med detta tillskott kommer dock
särskolans elever att vara diskriminerade. Samtidigt säger
statsrådet att SIH:s resurser skall utgöra ett komplement till
och inte ersättning för det stöd som skolhuvudmannen skall
erbjuda.
Vad kan man då rimligen begära av skolhuvudmannen?
Det är en fråga om kompetens snarare än om ekonomi.
Elever med ett eller flera tilläggshandikapp vid sidan om
ett begåvningshandikapp har givetvis en utomordentligt
komplicerad inlärningssituation. Det finns inga
standardlösningar på dessa elevers problem. Det krävs god
specialpedagogisk kompetens och lång erfarenhet för att
finna de rätta insatserna för varje barn. Det är fråga om
insatser såväl av pedagogisk natur som i form av hjälpmedel
och läromedel och åtgärder i den fysiska skolmiljön.
Det säger sig självt att flertalet kommuner,
kommundelar och enskilda rektorsområden inte rimligen
kan ha personal med dessa kvalifikationer. Lärare och
skolledning behöver få hjälp, råd och stöd av en
organisation av konsulenter som besitter en samlad
kompetens och som har kontakter med den forskning och
utvecklingsverksamhet som pågår inom och utom landet.
Det kan naturligtvis diskuteras hur en sådan
konsulentorganisation skall vara uppbyggd och hur den
skall administreras och bekostas. Rimligen måste det dock
vara ett statligt ansvar att medverka till en ordning som
garanterar de aktuella elevernas förutsättningar för en
maximal utveckling utifrån sina förutsättningar.
För att riksdagen skall kunna ta slutlig ställning till
frågan om konsulentstödet i särskolan behövs ett mera
fullödigt beslutsunderlag än det som f.n. föreligger. Därför
bör regeringen snarast låta genomföra en utredning med
följande inriktning.
Behoven av olika stödinsatser för flerhandikappade
elever inom särskolan bör kartläggas på ett grundligt sätt.
En bedömning bör göras av vilka av dessa behov som en
enskild kommun, skolledning och enskilda lärare har
förutsättningar att tillgodose med hänsyn till den erfarenhet
som rimligen kan finnas på den lokala nivån.
De behov som inte kan tillgodoses lokalt måste
tillgodoses av kommunerna i samverkan eller av staten. Det
måste dock vara ett statligt ansvar att försäkra sig om att
samtliga behov verkligen blir tillgodosedda och att finna en
ordning för detta.
Staten måste också försäkra sig om att det finns effektiva
system för att snabbt sprida nya kunskaper från forskning
och utvecklingsverksamhet till de enskilda lärarna.
Utifrån ett sådant underlag bör regeringen återkomma
till riksdagen med ett förslag till hur ansvaret bör fördelas
mellan staten och skolhuvudmännen när det gäller att
tillhandahålla och vidareutveckla nödvändig kompetens
inom särskolan.
Utredningen bör göras i samarbete med berörda
handikapporganisationer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts beträffande flerhandikappade elevers stödbehov
inom särskolan i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1994
Marianne Jönsson (c)
Gunhild Bolander (c)