Inom SIH (Statens institut för handikappfrågor i skolan) finns för närvarande 23,5 konsulenter för ca 3 200 rörelsehindrade elever i grund- och gymnasieskola (125 elever per konsulent), och ca 35 konsulenter för drygt 1 000 synskadade elever i nyss nämnda skolformer (ca 35 elever per konsulent).
För särskolans ca 4 000 elever med ett eller, ofta, flera tilläggshandikapp utöver begåvningshandikappet finns f.n. inalles 10 konsulenter (ca 400 elever per konsulent).
Orättvisan är skriande. SIH har begärt en anslagsökning med 21,7 milj. kr. för att kunna möta behoven inom särskolan.
I årets budgetproposition föreslår statsrådet Ask att konsulentstödet till SIH skall öka med 6,6 milj. kr. vilket svarar mot ca 12 ytterligare tjänster, ett i och för sig välkommet tillskott. Även med detta tillskott kommer dock särskolans elever att vara diskriminerade. Samtidigt säger statsrådet att SIH:s resurser skall utgöra ett komplement till och inte ersättning för det stöd som skolhuvudmannen skall erbjuda.
Vad kan man då rimligen begära av skolhuvudmannen? Det är en fråga om kompetens snarare än om ekonomi.
Elever med ett eller flera tilläggshandikapp vid sidan om ett begåvningshandikapp har givetvis en utomordentligt komplicerad inlärningssituation. Det finns inga standardlösningar på dessa elevers problem. Det krävs god specialpedagogisk kompetens och lång erfarenhet för att finna de rätta insatserna för varje barn. Det är fråga om insatser såväl av pedagogisk natur som i form av hjälpmedel och läromedel och åtgärder i den fysiska skolmiljön.
Det säger sig självt att flertalet kommuner, kommundelar och enskilda rektorsområden inte rimligen kan ha personal med dessa kvalifikationer. Lärare och skolledning behöver få hjälp, råd och stöd av en organisation av konsulenter som besitter en samlad kompetens och som har kontakter med den forskning och utvecklingsverksamhet som pågår inom och utom landet.
Det kan naturligtvis diskuteras hur en sådan konsulentorganisation skall vara uppbyggd och hur den skall administreras och bekostas. Rimligen måste det dock vara ett statligt ansvar att medverka till en ordning som garanterar de aktuella elevernas förutsättningar för en maximal utveckling utifrån sina förutsättningar.
För att riksdagen skall kunna ta slutlig ställning till frågan om konsulentstödet i särskolan behövs ett mera fullödigt beslutsunderlag än det som f.n. föreligger. Därför bör regeringen snarast låta genomföra en utredning med följande inriktning.
Behoven av olika stödinsatser för flerhandikappade elever inom särskolan bör kartläggas på ett grundligt sätt.
En bedömning bör göras av vilka av dessa behov som en enskild kommun, skolledning och enskilda lärare har förutsättningar att tillgodose med hänsyn till den erfarenhet som rimligen kan finnas på den lokala nivån.
De behov som inte kan tillgodoses lokalt måste tillgodoses av kommunerna i samverkan eller av staten. Det måste dock vara ett statligt ansvar att försäkra sig om att samtliga behov verkligen blir tillgodosedda och att finna en ordning för detta.
Staten måste också försäkra sig om att det finns effektiva system för att snabbt sprida nya kunskaper från forskning och utvecklingsverksamhet till de enskilda lärarna.
Utifrån ett sådant underlag bör regeringen återkomma till riksdagen med ett förslag till hur ansvaret bör fördelas mellan staten och skolhuvudmännen när det gäller att tillhandahålla och vidareutveckla nödvändig kompetens inom särskolan.
Utredningen bör göras i samarbete med berörda handikapporganisationer.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts beträffande flerhandikappade elevers stödbehov inom särskolan i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1994 Marianne Jönsson (c) Gunhild Bolander (c)