FN genomför med jämna mellanrum kampanj- och
temaår. De uppmärksammas i olika utsträckning av olika
skäl. Ett av de ''år'' som borde rönt större uppmärksamhet
som avstampsår för fortsatta aktiviteter och åtgärder var
''det internationella läskunnighetsåret'' 1990. En
uppföljning gjordes under 1993 i Sverige av Skolverket och
Svenska Unescorådet i form av en informationsdag kring
det svenska arbetet mot läs- och skrivsvårigheter. Temat för
dagen var ''Läs- och skrivsvårigheter i Sverige -- vad gör
politikerna?'' Sorgligt nog måste svaret på den fråga som
ställdes bli -- ''nära nog ingenting''.
En av redovisningarna vid nämnda temadag rörde
arbetet med vuxna dyslektiker i Bollnäs. Här kan man peka
på fina framgångar, men också på stora initialproblem. Bara
en procent av de beräknade dyslektikerna anmälde sig till
undervisningen trots en intensiv informationskampanj.
Skälet var som oftast är fallet med dyslektiker -- bristande
självförtroende. Trots detta finns det statistiska samband
mellan dyslexi och förmåga/talanger över genomsnittet. Det
rör sig alltså om en svaghet i i hjärnan, men inte en
total svaghet, utan man finner ofta kompensatoriska
effekter. Hjärnans språkfunktioner har utvecklats
annorlunda. Bland dem som trots dyslexin lyckats
övervinna problemen med självförtroendet återfinns både
nutida och äldre genier.
För många blir det dessvärre inte bättre med åren om
man inte hos sig själv eller hos andra kan nå förståelse för
orsakerna. Det finns exempel på människor som t.o.m. sagt
upp sig hellre än att acceptera en befordran, som skulle ha
krävt mera av läsande och skrivande. Det finns de som
tvingas ''sjuk''-skriva sig inför datoriseringar eller där
psykosomatiska följdverkningar t.o.m. lett till förtida
pensionering. Skälet har varit ett enda: man har ett
annorlunda aktivitetsmönster med avseende på språk.
Redan i förskolan kan detta -- enligt internationella
forskningsresultat -- iakttas, prognosticeras och förebyggas.
Mången dyslektiker känner sig själv ''dum''. På samma
sätt, oftast också med intrycket av att vara ''lat'',
okoncentrerad och trött, betraktas man också av en
oförstående och okunnig omgivning, till vilken under
skolåren dessvärre måste räknas majoriteten av lärarna.
Detta skall dock inte läggas dessa till last, då de varken fått
tillräcklig utbildning för att kunna hjälpa dem att
diagnostisera elevernas avvikande funktioner eller att
undervisa elever med dyslexi. För att bedriva en anpassad
undervisning krävs nämligen en helt annan pedagogik än
den gängse.
Ovan har hänvisats till Bollnäsprojektet. Det gällde
vuxna, som skolan svikit och som därför fått lida i många år.
Professorn i barnpsykiatri, Christoffer Gillberg, har
konstaterat att ''följderna av handikappet/traumat är svårt
och allvarligt, ger psykosociala svårigheter och även
känslomässiga störningar''.
Vi skall med andra ord av många skäl se till att detta
åtgärdas så tidigt som möjligt under skolgången och inte
vänta till dyslektikerna kommer upp i vuxen ålder eller helt
blunda för problemen. Sverige är i detta avseende på
efterkälken. Medan vi p.g.a. tidningstäthet, gott om goda
bibliotek, månghundraåriga lästraditioner etc. har ett av
världens högsta medeltal för läskunnighet hos
tonåringar, så ligger vi långt efter många andra länder med
avseende på andelen lässvaga, vilka ligger på ca 10% i
Sverige i de internationella undersökningarna. De flesta av
dessa torde vara våra dyslektiker, som normalt brukar sägas
uppgå till ca 8 procent. Av dessa är ca 4/5 pojkar.
Mot bakgrunden av det anförda är rapporten under de
senaste dagarna om att vi fått ett ökat antal elever i de nya
3-åriga programmen/linjerna, som inte får betyg i främst
teoretiska ämnen, de ämnen som kräver läs- och
skrivkunskaper, inte förvånande men nedslående. Vi håller
alltså på att få ytterligare en grupp unga människor som
riskerar att tappa självförtroendet. Detta är inte tolerabelt.
Förra gången riksdagen behandlade frågan hänvisades
bl.a. till en kommande utskottsutfrågning. Denna har ännu
inte kommit till stånd.
Kunskaperna finns redan! Det som behövs är att vi
snabbt på våra lärarhögskolor inför en adekvat utbildning
om dyslexi för de nya lärarna och fortbildning för de redan
verksamma lärarna, främst på låg- och mellanstadierna.
Sverige har inte råd att vänta längre på åtgärder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot dyslexi.