FN genomför med jämna mellanrum kampanj- och temaår. De uppmärksammas i olika utsträckning av olika skäl. Ett av de ''år'' som borde rönt större uppmärksamhet som avstampsår för fortsatta aktiviteter och åtgärder var ''det internationella läskunnighetsåret'' 1990. En uppföljning gjordes under 1993 i Sverige av Skolverket och Svenska Unescorådet i form av en informationsdag kring det svenska arbetet mot läs- och skrivsvårigheter. Temat för dagen var ''Läs- och skrivsvårigheter i Sverige -- vad gör politikerna?'' Sorgligt nog måste svaret på den fråga som ställdes bli -- ''nära nog ingenting''.
En av redovisningarna vid nämnda temadag rörde arbetet med vuxna dyslektiker i Bollnäs. Här kan man peka på fina framgångar, men också på stora initialproblem. Bara en procent av de beräknade dyslektikerna anmälde sig till undervisningen trots en intensiv informationskampanj. Skälet var som oftast är fallet med dyslektiker -- bristande självförtroende. Trots detta finns det statistiska samband mellan dyslexi och förmåga/talanger över genomsnittet. Det rör sig alltså om en svaghet i i hjärnan, men inte en total svaghet, utan man finner ofta kompensatoriska effekter. Hjärnans språkfunktioner har utvecklats annorlunda. Bland dem som trots dyslexin lyckats övervinna problemen med självförtroendet återfinns både nutida och äldre genier.
För många blir det dessvärre inte bättre med åren om man inte hos sig själv eller hos andra kan nå förståelse för orsakerna. Det finns exempel på människor som t.o.m. sagt upp sig hellre än att acceptera en befordran, som skulle ha krävt mera av läsande och skrivande. Det finns de som tvingas ''sjuk''-skriva sig inför datoriseringar eller där psykosomatiska följdverkningar t.o.m. lett till förtida pensionering. Skälet har varit ett enda: man har ett annorlunda aktivitetsmönster med avseende på språk. Redan i förskolan kan detta -- enligt internationella forskningsresultat -- iakttas, prognosticeras och förebyggas.
Mången dyslektiker känner sig själv ''dum''. På samma sätt, oftast också med intrycket av att vara ''lat'', okoncentrerad och trött, betraktas man också av en oförstående och okunnig omgivning, till vilken under skolåren dessvärre måste räknas majoriteten av lärarna. Detta skall dock inte läggas dessa till last, då de varken fått tillräcklig utbildning för att kunna hjälpa dem att diagnostisera elevernas avvikande funktioner eller att undervisa elever med dyslexi. För att bedriva en anpassad undervisning krävs nämligen en helt annan pedagogik än den gängse.
Ovan har hänvisats till Bollnäsprojektet. Det gällde vuxna, som skolan svikit och som därför fått lida i många år. Professorn i barnpsykiatri, Christoffer Gillberg, har konstaterat att ''följderna av handikappet/traumat är svårt och allvarligt, ger psykosociala svårigheter och även känslomässiga störningar''.
Vi skall med andra ord av många skäl se till att detta åtgärdas så tidigt som möjligt under skolgången och inte vänta till dyslektikerna kommer upp i vuxen ålder eller helt blunda för problemen. Sverige är i detta avseende på efterkälken. Medan vi p.g.a. tidningstäthet, gott om goda bibliotek, månghundraåriga lästraditioner etc. har ett av världens högsta medeltal för läskunnighet hos tonåringar, så ligger vi långt efter många andra länder med avseende på andelen lässvaga, vilka ligger på ca 10% i Sverige i de internationella undersökningarna. De flesta av dessa torde vara våra dyslektiker, som normalt brukar sägas uppgå till ca 8 procent. Av dessa är ca 4/5 pojkar.
Mot bakgrunden av det anförda är rapporten under de senaste dagarna om att vi fått ett ökat antal elever i de nya 3-åriga programmen/linjerna, som inte får betyg i främst teoretiska ämnen, de ämnen som kräver läs- och skrivkunskaper, inte förvånande men nedslående. Vi håller alltså på att få ytterligare en grupp unga människor som riskerar att tappa självförtroendet. Detta är inte tolerabelt.
Förra gången riksdagen behandlade frågan hänvisades bl.a. till en kommande utskottsutfrågning. Denna har ännu inte kommit till stånd.
Kunskaperna finns redan! Det som behövs är att vi snabbt på våra lärarhögskolor inför en adekvat utbildning om dyslexi för de nya lärarna och fortbildning för de redan verksamma lärarna, främst på låg- och mellanstadierna. Sverige har inte råd att vänta längre på åtgärder.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot dyslexi.
Stockholm den 21 januari 1994 Lennart Fridén (m)