På senare tid har valfrihet i skolan varit honnörsordet i
utbildningspolitiken. Det gäller såväl eleverna som får ha
sitt fria val som utbildningsanordnarna, dvs kommuner,
fristående skolor eller stiftelser. En förutsättning är att de
uppfyller de krav som ställs för utbildningens
genomförande.
Trots denna frihet anser vi att vissa utbildningsanordnare
med stor kompetens inom sitt område kommit i kläm. Det
gäller framförallt ett litet antal landstingsägda skolor som
enligt lag endast får ägna sig åt utbildning inom
gymnasieskolans omvårdnads- och naturbruksprogram men
som sedan lång tid tillbaka anordnar utbildning inom
näraliggande områden, utbildningar som är viktiga delar av
utbildningsutbudet.
Vi anser att kompetens är viktig i
utbildningssammanhang. Det gäller då att samhället tar den
tillvara och på ett så praktiskt sätt som möjligt finner goda
lösningar för elever och utbildningsanordnare. Nedan följer
ett par exempel som belyser vår uppfattning.
Ett landsting hyr lokaler av en viss kommun och bedriver
vårdutbildning. Vid landstingets lanthushållsskola hyr
kommunen lokaler för en livsmedelsteknisk linje. Vid båda
skolorna finns allt från kompetenta lärare till kompetent
administrativ personal och båda skolorna har egen rektor.
Att den livsmedelstekniska linjen finns vid
lanthushållsskolan beror på ett initiativ taget av företrädare
för dåvarande Skolöverstyrelsen. Skolan har fullt modern
utrustning och elever står i kö för att få utbildning. För att
lösa det mest praktiskt har kommunerna upprättat ett avtal
där kommunen övertar vårdutbildningen och landstinget
den livsmedelstekniska utbildningen. Men så får man inte
göra, det strider mot skollagen.
Ett annat landsting anordnar sedan flera år tillbaka
floristutbildning. Stora satsningar i form av investeringar
har gjorts för kursernas genomförande. Även här var
tidigare Skolöverstyrelsen involverad och godkände
utbildningen. Precis som i förra fallet finns ett stort
utbildningsintresse och eleverna erhåller arbete efter
avslutad utbildning. Länets samtliga kommuner är tillfreds
och tycker det är bra att landstinget tar hand om denna
utbildning och har uttalat värdet av denna. Här finns
kompetensen och utrustningen för undervisningen. Men
regeringen säger nej.
Vi anser att den frihet som ska vara rådande på skolans
område endast är ett slag i luften, där byråkratin segrat över
förnuftet. Vad är följande skrivningar i
utbildningsutskottets betänkanden värda?
''Riksdagen uttalade vidare att det inte bör finnas några
hinder för att anordna grenen Storhushåll inom Hotell- och
restaurangprogrammet vid landstingskommunal
gymnasieskola/ lanthushållsskola om kommunen så
beslutar''( prop 1991/92:157)
''det ankommer på huvudmännen att finna lämpliga
former för att bevara skolorna'' (prop 1991/92:157)
''angeläget att kommunerna får frihet att åstadkomma
de kvalitativt bästa och mest kostnadseffektiva lösningarna
när det gäller gymnasieskolans yrkesinriktade utbildningar''
(prop 1992/93:230)
''om det finns särskilda skäl får regeringen på ansökan
av kommun eller landsting i andra fall än som anges i 1 §
medge att kommunen eller landstinget får sluta avtal med
någon annan om att bedriva undervisning inom det
offentliga skolväsendet för barn och ungdom'' (prop
1992/93:230).
Efter att ovannämnda utbildningar fått avslag måste
riksdagen medverka till att betoningen på valfrihet och
nytänkande måste bli gällande även i verkligheten. Det kan
inte vara så att möjligheter till samverkan och rationell
organisation ska behöva upplevas som bakåtsträvande.
Det känns något märkligt när det går att utbilda t ex
schackspelare inom ramen för specialgymnasier, men inte
kockar och florister vid landstingen, trots att det från såväl
riksdag som regering talas om behoven av
kompetensutveckling i samhället och en välutbildad
arbetskraft.
Eftersom det finns en väl uppbyggd samverkan mellan
vissa landsting och näraliggande kommuner för att praktiskt
lösa olika typer av organisationsfrågor bör enligt vår mening
såväl riksdag som regering med tillfredsställelse hälsa
sådana lösningar välkomna att fortsätta sin verksamhet.
Allt i avsikt att åstadkomma den bästa lösningen för såväl
elever som personal och därmed uppnå de nationella målen.
Vi anser att detta är en viktig principfråga, inte om den
eller den får vara huvudman, utan om möjligheter att
utifrån lokala förutsättningar, med nuvarande ekonomiska
resurser, kunna utveckla gymnasieskolan såväl i utbud som
till innehåll. Vi hemställer därför att riksdagen uppdrar åt
regeringen att medge dispens för landstingen att anordna de
utbildningar som vid skollagens senaste ändring,
1992/93:UbU17, hade landstingen som huvudman samt i de
fall då kommun och landsting är överens om
huvudmannaskapet.
Föreligger behov av förändring eller förtydliganden i
skollagen förutsätter vi att utbildningsutskottet medverkar
till en sådan lösning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om möjligheter för landsting att i
vissa fall anordna andra utbildningar än inom omvårdnads-
och naturbruksprogrammen.
Stockholm den 19 januari 1994
Stina Gustavsson (c)
Ivar Franzén (c)