Reformeringen av den kommunala vuxenutbildningen
genomfördes läsåret 1992/93. Den gymnasiala
vuxenutbildningen sades då syfta till att ge vuxna kunskaper
och färdigheter motsvarande dem som ungdomar får i
gymnasieskolan. Likaså att påbyggnadsutbildning som
leder till en ny nivå i deras yrke eller till ett nytt yrke skulle
möjliggöras.
Det finns en rad kvalificerade yrken som inte kräver
högskoleutbildning men väl en eller flera
påbyggnadsutbildningar efter genomgången
gymnasieskola. En sådan utbildning som accepterats på
''mellannivå'' är den ettåriga teknikerutbildningen.
De nya reglerna för utbildningens finansiering har för
många studerande tyvärr redan fått förödande
konsekvenser och som sätter en viktig princip ur spel,
principen om likvärdig tillgång till utbildning. Trots att
statsrådet Ask i såväl interpellationssvar som i frågesvar i
riksdagen klart markerat att även den som är över 20 år ska
ha möjlighet att få yrkesutbildning. I ett interpellationssvar
1991/92:189 säger statsrådet bl.a.: ''De som är över 20 år
och har behov av t.ex. en yrkesutbildning bör naturligtvis
även i framtiden ha möjlighet att få en sådan utbildning.
Det är inte rimligt att kommunerna indirekt stryper en stor
del av utbildningen för vuxna med hänvisning till att det i
skollagen inte finns en absolut skyldighet för kommunerna
beträffande den gymnasiala vuxenutbildningens
omfattning''.
Ett exempel på dagens svårighet för en sökande som är
över 20 år att få genomgå en s.k. gymnasial vuxenutbildning
inom komvux eftersom denna utbildningform inte är
prioriterad inom kommunerna: Till kursen, komvux
omvårdnadsprogrammet ht 1993 vid landstingets skola i
Växjö, sökte 45 st från Växjö kommun.
Gymnasieförvaltningen i nämnda kommun beviljade inte
en enda sökande eftersom kommunen prioriterar
kärnämnen inom gymnasiala vuxenutbildningar och icke
yrkesinriktade utbildningar!
Inom jord-, skogsbruks- och trädgårdsområdet
föreligger samma problem. Ungdomar får ofta rådet att
satsa på en mer allmän gymnasieutbildning. En till synes
trygg men falsk förhoppning att utbildning inom
ovannämnda områden är tillgänglig i framtiden. Så är t.ex.
lantmästareutbildning tillgänglig endast för den som har
grundläggande jordbruksutbildning. Var skaffar sig den
sökande den grundutbildningen när inte kommunen ställer
upp? Följden blir som vi ser det, en utarmning av
rekryteringsunderlaget till denna högskoleutbildning. Även
om sysselsättningsvolymen inom dessa näringar minskar
krävs en betydande och kvalitativt god nyrekrytering.
Som vi ser det är det fel att helt behöva lita till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att bekosta utbildning
för vuxna. Liknande exempel som ovanstående kan tas från
de få lanthushållskolor som idag är i verksamhet och med
stort antal sökande. Här vill inte heller flertalet kommuner
stå för kostnaderna. Många är de kvinnor som genom
kommunernas obenägenhet att betala inte får den
yrkesutbildning eller kompletterande sådan som de enligt
såväl regering som riksdag hittills sägs vara berättigade till.
Vi anser att det nu är hög tid att regeringen agerar i
denna fråga och omprövar skollagens intentioner i denna
del så det klart framgår vem som har betalningsansvaret för
de utbildningar för vilka kommunen ej är huvudman.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om gymnasieskolans
påbyggnadsutbildningar och grundutbildningar för vuxna.
Stockholm den 13 januari 1994
Stina Gustavsson (c)
Rosa Östh (c)