med anledning av prop. 1992/93:220 En ny läroplan och ett nytt betygssystem för grundskolan, sameskolan, specialskolan och den obligatoriska särskolan
I regeringens proposition 1992/93:220 En ny läroplan för
grundskolan, sameskolan, specialskolan och den
obligatoriska särskolan framgår mycket tydligt på ett flertal
ställen vilken vikt regeringen fäster vid beständiga eller
''tidlösa'' kunskaper. Vi välkomnar detta eftersom skolan
inte får betraktas i ett kortsiktigt perspektiv utan måste vara
en verksamhet med långa tidsperspektiv.
''I ett samhälle där alla oftare och tidigare i livet ställs
inför svåra val och viktiga ställningstaganden, blir grunden
för moraliska ställningstaganden och den därigenom givna
moraliska kompetensen och förmågan att göra etiska
bedömningar viktig.'' framhåller propositionen med tanke
på tidlösa kunskaper (s. 7).
Den framhåller också vikten av att skolan förmår ge de
unga både tillräckliga kunskaper, men också social och
moralisk kompetens att ''ta sig fram hel och oskadad -- såväl
i fysisk som i mer överförd betydelse.'' Detta understryker
betydelsen av att få en grund för den personliga
utvecklingen (s. 7).
Det är ett framsteg att det klart och tydligt framgår att
de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på, de
normer som skolans verksamhet skall bygga på har en djup
förankring i vårt land och vår kultur och djupa rötter i vår
historiska utveckling. Det är också ett framsteg att
propositionen betonar skolans värdegrund, förankrad i
kristen etik och västerländsk humanism. ''Skolan har en
viktig uppgift att hävda dessa värden och förklara hur de
vuxit fram och förankrats. Eleverna skall också få skolans
hjälp med att utveckla ett personligt förhållningssätt till
dem och till den grund de vilar på. De skall få sådana
kunskaper att de medvetet kan ta ställning i olika frågor.''
(s. 18, 19)
Bland de normer som nämns finns också omsorgen om
den som har det svårt och det individuella ansvaret för
medmänniskor. Det gäller alltså ett personligt ansvar för
hur man behandlar andra människor. Detta uttrycks på ett
utomordentligt sätt redan i Läroplanskommitténs förslag
som ett av målen under Normer och värden: ''Strävan i
skolan skall vara att eleven kan leva sig in i och förstå hur
andra människor har det och utvecklar en vilja att handla
också med deras bästa för ögonen''.
I en tid av ökad internationalisering blir det desto
viktigare med en fast förankring i gemensamma värderingar
och en god kunskap om den egna kulturen och religionen.
En trygghet i den egna identiteten leder till ökad förståelse
och tolerans för andra människors sätt att tänka och vara
och är ett värn mot främlingsfientlighet.
I direktiven till läroplanen har regeringen pekat på tre
perspektiv som måste prägla skolans arbete -- det etiska, det
internationella och miljöperspektivet. De återkommer i
propositionen. Det påpekas att frågor om etik och moral
hör hemma i alla ämnen men att ämnet religionskunskap
har en särskilt viktig roll i detta sammanhang.
Enligt vårt mening har ämnet religionskunskap också en
mycket stor betydelse för det internationella perspektivet,
för att skapa större tolerans och förståelse för andra folk.
Synen på varje människas lika värde och ansvaret för de
globala frågorna såsom fattigdom, överlevnad och vidgade
klyftor mellan rika och fattiga länder utgår alla från ett
moraliskt synsätt med djup förankring i vår kristna etik.
Även för det tredje perspektivet av övergripande art --
miljöperspektivet -- är religionsämnet väsentligt för att
skapa en etisk grund för tankar om ett ansvarsfullt
förvaltarskap av den jord vi ärvt, som vi har en moralisk
förpliktelse att överlämna i så ofördärvat skick som möjligt
till våra barn.
Det är glädjande att bland annat religionsämnet fått en
egen kursplan från första årskursen och att det inte, som
Läroplanskommittén föreslog, ingår som en osjälvständig
del i ämnet samhällslära. Med utgångspunkt från den
betydelse man tillmäter dessa övergripande perspektiv i
läroplanen och vilken roll man förutsätter att
religionsämnet kommer att spela i detta sammanhang, är
det däremot förvånansvärt dels att religionsämnet inte fått
en fastställd minimitid, dels att ämnet genom
grundskolepropositionens utformning drabbats av en
kraftigare nedskärning än något annat ämne.
Religionsämnet har successivt utsatts för nedskärningar
i läroplan efter läroplan. Är det verkligen meningen att
denna trend skall fullföljas, samtidigt som regeringen talar
om ämnets stora betydelse? Detta måste var ett misstag som
går att korrigera.
Vi finner det olyckligt att ämnet religionskunskap skall
dela på ett gemensamt timtal med historia,
samhällskunskap och geografi. Rent sakligt kan inte ämnet
religionskunskap främst karakteriseras som ett
samhällsorienterande ämne. Detta är en beklaglig rest av
den tidigare läroplanens synsätt och kan komma att
innebära blockeringar som kan hindra ett samarbete med
mer närliggande ämnen som svenska, musik och bild. Vi
anser att varje ämne bör ha ett garanterat eget timtal och
inte ingå i någon grupp.
För det som tidigare kallades orienteringsämnen anges
ett sammanlagt timtal på 1 685
klocktimmar (845 tim för Sk, Hi, Ge, Re och 840 tim
för Bi, Fy, Ke, Tek). Det är 97 timmar mer än i Lgr 80. Trots
detta kommer undervisningstiden för religionsämnet att
minska betydligt.
I jämförelse med Lgr 80 har läroplanspropositionen en
kraftig förskjutning av tyngdpunkten mot NO-ämnena på
bekostnad av SO. Detta rimmar illa med de klart uttalade
intentionerna att förstärka kunskapen om det gemensamma
svenska, nordiska och europeiska kulturarvet och att ge de
etiska frågorna en mer framträdande plats i undervisningen.
(SO har minskat från ca 57,7 % i Lgr 80 till 50,1 % i prop.
medan NO ökat från 42,3 % till 49,9 %.)
Vi föreslår att en fördelning av timplaneförslagets 1 685
tim görs i samma proportioner som i nuvarande läroplan.
Både samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga ämnen
får då en timmässig förstärkning (med 56 resp. 41 tim) i
jämförelse med Lgr 80.
Regeringen ger inga anvisningar om hur stor del av
timplanens timmar som skall användas för resp. ämne.
Detta trots att regeringen i sina tilläggsdirektiv slår fast, att
en garanterad undervisningstid skall finnas för bl.a.
religionskunskap.
Detta är anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att
erfarenheter och utvärderingar klart visar att vissa ämnen
ofta kom i kläm under blockämnenas tid: ''Inte minst
handlar det om religionskunskapen, vars betydelse i skolan
har framhållits vid flera tillfällen i denna proposition,''
konstaterar propositionen.
Om man får förmoda att varje ämne inom ''SO-gruppen''
får lika stort utrymme (d.v.s. 25 % = 211 tim vardera av 845
tim), skulle det för religionskunskapens del innebära en så
kraftig minskning som 40 % jämfört med vad som gäller
idag. Denna nedskärning är helt oacceptabel om ämnet
skall kunna fylla sin viktiga uppgift! Det kan orimligen vara
regeringens avsikt.
Med den erfarenhet vi har av hur religionsämnet tidigare
behandlats och på sina håll försummats, befarar vi att ämnet
i den praktiska skolsituationen inte kommer att få ens 211
tim i konkurrens med geografi, historia och
samhällskunskap.
Det räcker att se på de exempel på lokala timplaner som
finns i bilaga D (s. 124 ff.) Inte något av de fyra exempel,
där tiden för religionskunskap kan avläsas, når upp till
25 % -- tre av fyra når inte ens upp till 20 %! När man redan
i propositionens exempel särbehandlar ämnet inom
gruppen i negativ mening, anser vi att en garanterad
minimitid -- i överensstämmelse med skolministerns
direktiv till Läroplanskommittén -- är nödvändig.
I två av de sex exemplen saknar religionsämnet eget
timtal, med fortsatt risk för att komma i kläm. I tre exempel
har religionskunskap endast fått 163 tim på nio skolår. Det
fattas 48 tim för att nå upp till 211 tim (845/4) och hela 189
tim för att närma sig nivån i Lgr 80. I det återstående
exemplet sägs att skolan har ''en förstärkt
religionsundervisning'' men trots detta blir det
sammanlagda timtalet endast 202 tim för nio skolår.
Samtliga exempel ligger mycket långt från någon
förstärkning av religionsämnet gentemot nu gällande
läroplans 352 tim.
Lgr 80 anger antalet timmar för religionskunskap till
drygt 38 % av SO-tiden (s. 161). Det bekräftas i en senare
förordning med föreskrifter för ämnena inom SO-blocket
(Läroplaner 1988:98). Religionsämnet ansågs behöva mer
tid än övriga SO-ämnen med hänsyn till ämnets innehåll och
karaktär och dess betydelse för eleverna i skolans
vardagsliv. Inga sakliga argument har framförts för att
ämnet skulle spela en mindre roll i framtidens skola.
Tvärtom har ämnets ökande betydelse framhållits om och
om igen i propositionen. Inga skäl talar heller för att detta
ämne skulle kunna klara av större uppgifter i morgondagens
skola med ett mindre antal timmar än idag.
Eftersom det inte framförts några sakliga motiveringar
för att religionsämnet skall skäras ned utan det tvärtom
talas om förstärkningar, föreslår vi att ämnets timtal utökas
enligt ovan nämnda förslag, där de 1 685 timmarna för de
åtta ''SO- och NO''-ämnena fördelas i proportion till det
timtal de har i Lgr 80.
Den starkt beskurna Re-tiden i ovan nämnda exempel
beror dels på att skolorna utnyttjat tiden för lokal
profilering (''skolans val'') och prioriterat andra ämnen på
de samhällsvetenskapliga ämnenas bekostnad, dels på att
religionsämnet fått en för liten andel av tiden inom So-
gruppen. I samtliga fall där det går att avläsa, har ''skolans
val'' inneburit att timmar tas från från de
samhällsvetenskapliga ämnena och då främst från
religionsämnet för att förstärka undervisningen i andra
ämnen eller ämnesgrupper. Drygt 16 % (ca 140 tim) av So-
timmarna har fallit bort genom ''skolans val''. Risken för att
dessa båda tendenser snarare förstärks i skolans verkliga
timplaner är uppenbar. Det är mycket olyckligt att alla
exemplen så ensidigt pekar i en riktning.
Det är bra att varje skola har en möjlighet att profilera
sig. Detta får dock inte i alltför hög grad gå ut över något
enskilt ämne. Därför krävs en garanterad minimitid för
resp. ämne. Dessutom bör en spärr skapas som hindrar att
ett enskilt ämne beskärs med mer än 5 %.
Inte heller för de övriga ämnena i det nuvarande SO-
blocket, historia, samhällskunskap, geografi är det någon
fördel att behålla ett gemensamt timtal och en viss låsning
till ett block. Det samma gäller fysik, kemi,biologi och
teknik i NO-blocket. Läroplansdirektiven innehöll en klart
uttryckt viljeinriktning mot ett garanterat minimitimtal för
varje ämne som man sedan frångått i propositionen utan
närmare motivering. All erfarenhet av tidigare
blockundervisning visar att vissa ämnen missgynnas av en
sådan konstruktion. Dessutom försvåras temastudier och
samverkan över blockgränserna. De olika ämnena bör
garanteras en minsta undervisningstid.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att religionskunskap, historia,
geografi och samhällskunskap samt fysik, kemi, biologi och
teknik bör ges ett eget timtal,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ingen nedskärning av
religionskunskapens timtal skall ske i förhållande till Lgr
80:s timtal på 352 klocktimmar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en förstärkning av både de
samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga ämnena görs
i förhållande till Lgr 80 genom en fördelning av det
föreslagna timtalet 1 685 i proportion till det timtal de olika
ämnena har i Lgr 80,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en garanterad minimitid för varje
ämne,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en spärr införs som hindrar
att ett enskilt ämne beskärs med mer än 5 %.
Stockholm den 6 oktober 1993
Fanny Rizell (kds)
Åke Carnerö (kds)