med anledning av prop. 1992/93:220 En ny läroplan och ett nytt betygssystem för grundskolan, sameskolan, specialskolan och den obligatoriska särskolan
Bakgrund
Regeringens proposition om en ny läroplan och ett nytt
betygssystem för grundskolan innebär ett väsentligt och
positivt steg i utvecklingen mot en friare, mer variationsrik
och kvalitetsinriktad skola. Vi instämmer således till fullo i
propositionens grunddrag och principiella huvudlinjer.
Särskilt välkomna är ambitionerna att minska
centralstyrningen på detaljnivå och i stället övergå till en
mål- och resultatstyrd skola med stort utrymme för lokala
ambitioner och initiativ samt tydliggörandet av
ansvarsfrågorna för rektorer och lärare. Denna vår positiva
grundsyn innebär emellertid också att vi har flera förslag till
förbättringar -- vissa av stor principiell och reell betydelse.
Kulturell mångfald och ett globalt perspektiv -- visavi
normer och värden
Vi instämmer i de allra flesta av resonemangen under
dessa rubriker i propositionen. Vi sammanfattar dem gärna
i begreppen Sunt förnuft, Personlig frihet och Hänsyn till
andra. Tolerans, förståelse och respekt för medmänniskor
är grundläggande fundament i den kristna etiken och den
västerländska humanismen som vi till fullo omfattar. Men
detta innebär inte fullständig tolerans, förståelse och
respekt. Tvärtom är det viktigt att också tydligt klargöra och
fastslå vad ett samhälle definitivt inte tolererar, har
förståelse för eller respekterar. Många av dessa gränser
tydliggörs i vår lagstiftning -- men långt ifrån hela vårt
kulturarv och vår kultur går det att lagstifta fast. Vår kultur
och vårt kulturarv är emellertid något som vi alltid måste
värna på samma sätt som vi ständigt måste värna våra
demokratiska grundvärden.
Skolan får aldrig vara värdeneutral. Därför anser vi att
det är en allvarlig brist i propositionen att den inte på något
sätt behandlar den uppenbara målkonflikt som ligger i att
dels säga sig välkomna och tillvarata möjligheterna i ett
mångkulturellt samhälle och dels att vilja värna vår kristna
etik och vårt västerländska humanistiska kulturarv. ''Alla
som verkar i skolan skall alltid hävda vårt samhälles
väsentliga värden och klart ta avstånd från det som strider
mot dessa'' (direkt citat ur Läroplansförslaget). Javisst
håller vi med om detta. Men detta ligger också i direkt
konflikt med fagert tal om värdet av kulturell mångfald. Det
positiva i kulturell korsbefruktning -- som vi naturligtvis
också välkomnar -- uppstår inte som ett resultat av
kulturkrockar -- utan är en mycket lång, successiv och
medveten process. Vi är mycket medvetna om att detta är
laddade frågor att diskutera -- ofta direkt tabubelagda.
Därför är det så viktigt att nationella styrinstrument och
kulturbärare -- där läroplanen är ett av de viktigaste -- inte
lämnar tvetydiga och dubbla budskap. Vi ser redan idag
många exempel på vilsenhet, ambivalens och bristande
civilkurage ute i skoloma när det gäller att ta ställning för
och värna vårt kristna, västerländska och svenska kulturarv.
Skolans betydelse som normsändare är oerhört viktig och
skolan får då inte sända dubbla, oklara eller motsägelsefulla
budskap. Det krävs tydliga och entydiga budskap i stället
för allmänna, välvilliga och verbala luftmaränger.
Regeringen säger sig i propositionen (s. 42 bl a) dela ett
synsätt som framförs av Läroplanskommittén och Statens
invandrarverk (SIV). Konsekvensen av detta synsätt är att
nationer och nationella särdrag skall upphöra och man ser
en framtid där vi alla är goda kosmopoliter i fullständig
harmoni. Detta kallar vi för Utopia eller möjligen
Paradiset. Det är inte den svenska skolans uppgift att leda
världen dit. Detta vill vi med kraft och eftertryck fastslå.
Det finns ingenstans på Jorden exempel på harmoniska
mångkulturella samhällen -- däremot otaliga exempel på
kulturella våldtäkter och nationer fyllda av interna
konflikter och motsättningar. Sverige brukar internationellt
beskrivas som en kulturellt mycket homogen och harmonisk
nation och detta brukar också ofta anges som huvudorsaken
till av vi sluppit många av de problem som är legio i andra
länder med stora motsättningar mellan olika
befolkningsgrupper. Vi ser det som vår största skyldighet
som valda representanter för Sveriges folk att värna och
bevara denna kulturella homogenitet -- och skolan skall
självklart vara en av Sveriges viktigaste kulturbärare.
Vår svenska kultur utvecklas ständigt, det har den alltid
gjort. Men det finns också många historiska exempel på att
samhällen utsatts för kulturell våldtäkt och det kallar inte
vi för utveckling. I dessa kulturella våldtäkters spår uppstår
alltid svåra motsättningar, konflikter och nationella
tragedier. Gränserna mellan Tolerans, Låtgå-mentalitet och
Likgiltighet blir lätt mycket diffusa -- om de inte ständigt
värnas, tydliggörs och diskuteras.
Vi anser sammanfattningsvis att regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag till betydligt mer
preciserade riktlinjer i dessa frågor där målkonflikterna
antingen eliminerats eller tydligt behandlas och diskuteras.
Hemspråk och Svenska som andraspråk
Regeringen gör en minst sagt logisk kullerbytta när man
fastställer kursplaner i Hemspråk -- men inte i Svenska som
andraspråk. Vi ställer oss utomordentligt undrande till
denna anmärkningsvärda brist på logik. Vi delar till fullo
regeringens bedömning att man inte skall fastställa någon
kursplan för Svenska som andraspråk. Men vi tycker det är
lika självklart att man inte heller skall fastställa några
kursplaner för Hemspråk.
Vår syn på hemspråksundervisningen är klar och
entydig:
1 Den hör inte hemma inom skolans ram, vare sig det
gäller förskola, grundskola eller gymnasium.
2 Den får under inga omständigheter inkräkta på det
ordinarie skolarbetet.
3 Kommunerna ska helt och fullt befrias från sin
skyldighet att tillhandahålla hemspråksundervisning.
4 Samhället har inga skyldigheter när det gäller
hemspråksundervisning.
Att en del invandrare som är bosatta i Sverige ibland vill
behålla och utveckla sitt ursprungliga modersmål har vi
mycket lätt att både förstå och att inse värdet av. Liksom
vikten av att vårda sina kulturrötter. Däremot anser vi inte
att det är det svenska samhället som ska tillhandahålla,
betala och organisera denna hemspråksundervisning.
Vi anser att den naturliga lösningen i stället är att helt
och hållet överlåta ansvaret för hemspråksundervisningen
åt respektive invandrargrupper. Dessa kan t ex med fördel
få hjälp och stöd genom bildningsförbunden (ABF, TBV,
Medborgarskolan etc) som säkert gärna skulle åta sig att
administrera en frivillig hemspråksundervisning i många
olika former anpassade efter behoven. Vi anser det också
naturligt att visst statsbidrag utgår på samma sätt som till
studieförbundens övriga utbildningsverksamhet. Lika
naturligt anser vi det vara att de som önskar erhålla
hemspråksundervisning betalar en rimlig avgift för detta.
De samiska och finska språken räknar vi inte som
hemspråk, eftersom bägge dessa språk intar en särställning
och är en del av det svenska kulturarvet.
Debatten om undervisningen för invandrare och
minoriteter i Sverige är dessvärre svårt känsloladdad.
Forskningsresultat åberopas ofta i denna debatt på ett sätt,
som gör ett motsägelsefallt och förvirrande intryck på
beslutsfattare, lärare, föräldrar och andra berörda.
Skolverkets föregångare, Skolöverstyrelsen, gav i januari
1982 professor Christina Bratt Paulston vid Department of
General Linguistics, University of Pittsburgh, USA, i
uppdrag att granska och kritiskt bedöma forskningen och
den på denna grundade debatten om
tvåspråkighetsundervisningen i Sverige samt relatera den
till den internationella forskningen. Uppgiften är svår och
kräver förutom kännedom om svenska förhållanden även
goda kunskaper i en rad universitetsämnen, något som
ingen kan uppnå helt. Christina Bratt Paulston har speciellt
goda förutsättningar för uppgiften. Hon har vuxit upp i
Sverige, tog studentexamen här och läser svenska
obehindrat. Hon har både språkvetenskaplig och
beteendevetenskaplig bakgrund, stor erfarenhet av
tvåspråkig undervisning och en stark ställning inom den
internationella forskningen på området. Hon har visat
omfattande erfarenhet och beläsenhet i flera kritiskt
granskande forskningsöversikter. Hennes ambition är att ge
så klara besked som möjligt och hon använder därför inte
det i Sverige ofta förekommande försiktiga och
kompromissbetonade skrivsättet.
Vi vill gärna i direkta citat återge delar av professor
Christina Bratt Paulstons rapport ''Forskning och debatt om
tvåspråkighet'' -- en kritisk genomgång av svensk forskning
och debatt om tvåspråkighet i invandrarundervisningen i
Sverige från ett internationellt perspektiv (SÖ 1983, ISBN
91-7662-026-3). (Rapporten gavs ut av Skolöverstyrelsen
för tio år sedan -- men är fortfarande rykande och kusligt
aktuell.)
I denna rapport skulle jag vilja klargöra å ena sidan vad
jag ser som politiska beslut om språk, språkproblem och
principer i språkfrågor, vilka inte fordrar någon
vetenskaplig insats eller åtminstone är grundade på andra
än lingvistiska kriterier och å andra sidan sådana frågor som
är legitimt lingvistiska frågor och vilka fordrar experter för
att kunna lösas. Min huvudsakliga avsikt med detta avsnitt
är att undvika framtida sammanblandning av dessa frågor
och att klart framhålla för politiker och beslutsfattare att
det finns beslut de måste ta på politiska grunder. Dessa kan
inte undvikas med hänvisning till att det är fråga om språk
även om besluten skulle vara svåra och konstant impopulära
hos vissa grupper. (vår kursivering)
Baker och deKanter fann inget som kunde stödja värdet
av tvåspråkig undervisning.
Vi förstår ganska dåligt de faktorer som inverkar på
språkplanering, i Sverige liksom i andra länder. Vi har ingen
teori för språkplanering som systematiskt kan handskas
med dessa faktorer. Jag misstänker att den svenska
situationen är särskilt komplicerad därför att det finns så
många motstridiga värderingar inom den svenska kulturen,
sådana som jämlikhet gentemot bestående
arbetarklassvärderingar; möjligheterna till social rörlighet
gentemot ett skatte- och lönesystem som diskriminerar mot
hårt arbete och framgång, valfrihet gentemot
främlingsmotvilja, etc. Dessa faktorer har knappast
undersökts alls i samband med tvåspråkig undervisning och
de är förmodligen viktigare än någon språkfråga kan vara.
Beslutet om hemspråksundervisning är därför ett
politiskt beslut, vilket borde följa av det långsiktiga målet
för invandrarpolitiken, nämligen frihet att välja om man vill
assimileras eller inte.
Språkbevarande är nästan alltid en fråga om sociala
faktorer snarare än kärlek till språket; så t ex religion,
socialklass eller fysisk isolering. I motsats till vad folk
allmänhet tror, även en del svenska forskare, är det sällan
så att etnicitet är ett tillräckligt krav för språkbevarande,
men inte heller är språkbevarande nödvändigt för att bevara
kulturen eller etniciteten.
Tvåspråkig undervisning och utbildning existerar inte i
ett vacuum som många vetenskapliga undersökningar
menar, utan den är i sig själv resultatet av sociala krafter
som är mycket viktigare för resultatet än någon viss typ av
skola.
Man bör komma ihåg, som Liljegren påpekar, att de
olika etniska grupperna varierar när det gäller
användningen av språket. Grupper, där språket tenderar att
knytas till religionsutövningen (arabiska, grekiska,
syrianska) eller vilkas kultur är markant olik den svenska
(turkiska) och av denna orsak ser med ogillande på
giftermål utanför gruppen, tenderar att byta språk i mycket
långsammare takt.
Inget land har någonsin satt igång med
hemspråksundervisning för invandrarbarn i så massiv skala
som Sverige. Vi har därför inga jämförbara data
beträffande skolans roll, vare sig när det gäller att bevara
hemspråket, eller tvåspråkighet med detta och landets
språk.
Som Westin säger: 'den avgörande frågan är om det
svenska samhället i realiteten kan vara etniskt och kulturellt
pluralistiskt, om toleransen således är möjlig...'. Han tror
inte det och det gör inte jag heller. Kort sagt så tror jag att
zigenarna kommer att fortsätta att vara zigenare, på samma
gång som jag tror att barnbarnen till esterna och ungrarna
kommer att bli svenskar.
Svenska arbeten om tvåspråkig undervisning och
utbildning är ofta mycket åsiktspräglade och vissa teman är
unikt svenska.
Faktum är att ingen empirisk evidens finns, som
stödjer existensen av ett sådant avbrott i språkutvecktingen
som Hansegård hävdar (dvs s k halvspråkighet)... Den vitt
spridda folktron på halvspråkighet, när det inte finns några
data, är häpnadsväckande för en utomstående. Denna
folktro har uppenbarligen tjänat ett ändamål; folk tror på
vad de vill tro på.
Det visar en brist på balans i det kritiska tänkandet som
inte bör förekomma i Academia.
Svenskarna är ytterst känsliga för de olika kulturer, först
och främst från medelhavsområdet, som invandrarna för
med sig och för dessas etniska identitet. Kulturkontakt och
kulturkonflikt är förmodligen de viktigaste problem som
Sverige nu har att bemästra och det förefaller mig sällsamt,
att man inte forskar mer på detta område. Språket uppfattas
synbarligen som ett centralt element i kulturen, sannolik
därför att merparten av de studier som gjorts av
kulturkonflikter -- eller aspekter av dessa -- egendomligt
nog utförts av psykologer och inte av antropologer.
Psykologer är inte utbildade i första hand för att handskas
med kulturer och det är begripligt att de tar intryck av
ytfenomen. Antropologer å andra sidan har lärt sig att söka
efter de djupstrukturer av värderingar och
trosuppfattningar som utgör kärnan i en kultur.
Bland antropologerna är det främst Ulf Hannerz (1981)
och hans lärjungar (Freudenthal, Narrowe och Sachs) som
sysslar med grundläggande etnografi och det är till
synnerligen stor hjälp att förstå varför människor beter sig
på det sätt de gör. Det är klart att livet i Sverige erbjuder
mer frihet för unga turkiska flickor än livet i de
traditionsbundna byarna gör. När man läser Turkar i
svenskförort är det svårt att förstå hur dessa flickor skall
kunna införliva både faderns värderingssystem, när det
gäller kvinnor, och det svenska samhällets. Faktum är att de
inte kan det och den situationen kommer mig att allvarligt
betvivla många lättvindiga påståenden att bikulturalism
skulle vara ett mål för tvåspråkig undervisning och
utbildning. Man skulle önska att det gjordes liknande
etnografiska undersökningar i skolans värld av alla de stötte
invandrargrupperna.
Ett särskilt omnämnande förtjänar
Hemspråksläraren som kulturförmedlare (Olkiewicz
och Foster 1982). Jag har länge misstänkt att den viktigaste
roll som hemspråksläraren har, är rollen av
kulturförmedlare till barn som inte alls kan nationalspråket
(som de turkiska förstaklassare jag såg). Detta är
sannerligen ett tema som kräver undersökning.
Jag skulle vilja avsluta detta avsnitt med två
påpekanden: 1) I motsats till vad man på många håll i
Sverige anser, är det inte alls omöjligt att behålla mycket av
den ursprungliga kulturen och en symbolisk känsla av etnisk
identitet även efter ett språkbyte till svenska. 2) Jag har i
annat sammanhang diskuterat frågor som har samband med
bikulturalism och skulle här vilja upprepa kontentan av mitt
resonemang. Det finns olika aspekter av bikulturalism:
kunnande, känslor och beteende. I fråga om kunnande och
beteende kan man utan vidare vara bikulturell och detta är
synnerligen nödvändigt för invandrare. Men djupare
känslonivåer, som omorientering och identifikation,
utesluter varandra ofta ömsesidigt och på dessa nivåer tror
jag inte man kan vara bikulturell. Det ovan närnnda
exemplet med de turkiska flickorna kan tjäna som
illustration: de kommer att bli tvingade att välja mellan
traditionella turkiska värderingar eller moderna svenska
värderingar, men de kan inte ha båda samtidigt, eftersom
den ena typen av värderingar utesluter den andra och
flickorna måste bete sig på det ena eller det andra sättet.
Kort sagt, det verkar finnas en djupt liggande ovilja mot
främlingar i Sverige, vilket mina svenska vänner och
kollegor tycks vilja bortse ifrån. Jag väntade mig att
forskningen skulle göra på samma sätt, men jag hade fel.
Johnson och Lahdenperä (odat.), Hedman (1978), Takac
(1978), Mennon och Firth (1982), Trankell (1974 1981),
Westin (1981) och andra dokumenterar och diskuterar
allvarligt denna svenska xenofobi. (xenofobi = rädsla för
främlingar, vårt tillägg) -- -- -- De olika språken finns ju där
och skapar ett mycket syrligt och pockande problem, men
det verkliga problemet finns hos de främmande kulturerna
och deras bärare. Svensk intolerans gentemot dessa
kulturbärare är det allvarligaste problemet och utgör
isbergets verkliga massa, som inte är omedelbart synlig eller
öppet redovisad men som påverkar skeendet. Det finns
ingen positiv segregation.
Jag skulle dock vilja göra två påpekanden som båda
gäller arbeten som inte gjorts. Jag finner det mycket
svårt att förstå varför man försummar svenska som
främmande språk. Det är fullkomligt klart från Liljegrens
data och från ett stort antal undersökningar, att en god
språkfärdighet i svenska är nödvändig för att man skall ha
en chans att röra sig uppåt i samhället, lyckas i skolan, få ett
bra arbete; och dock är sfs försummat när det gäller anslag,
lärarutbildning, allmänt intresse för verksamheten. För att
lyckas i Sverige är svenskämnet det viktigaste för
invandrareleverna och likväl får de dras med lärare som inte
platsar i den vanliga skolan och som dessutom saknar
utbildning och verkligt intresse. (Det finns naturligtvis
utmärkta sfs-lärare. Jag talar om allmänna tendenser.)
Hemspråksklasser är delvis en förevändning och
mekanism för isolering från det svenska samhället, vilket
råkar sammanfalla med finska nationella krav och därför får
stöd från finskt håll. Modersmålsundervisning är fint och
bra och möjliggör att man framhåller det gamla landets
värderingar. Som lingvist är jag i hög grad positiv till detta
och ser svensk utbildningspolicy när det gäller
modersmålsundervisning som en mycket vacker gest av de
svenska myndigheterna. Det är också en mycket dyrbar
policy och i det svenska fallet egentiigen endast
oundvikligen nödvändig för språkliga minoritetsgrupper
som har en stor benägenhet för återflyttning till
hemlandet.-- -- -- Jag skulle vilja avsluta denna rapport med
en sista observation. För ett amerikanskt sätt att se är de
svenska myndigheternas tolerans mot alla dessa språk
(cirka 150) förbluffande. En av de många personer jag
intervjuade kommenterade detta: ''Myndigheterna blev i
början pålurade modersmålspolitiken -- sen tog byråkratin
över'. Detta är förmodligen en riktig tolkning och jag
misstänker, ehuru jag inte kan belägga detta med forskning,
att pressen hjälpte till med övertalningen i de bästa liberala
avsikter. Myndigheter, såsom SÖ, må vara toleranta men de
ser också faran: 'Hur främjar man genom olika åtgärder den
kulturella valfriheten utan att samhället samtidigt faller
sönder i en mängd inbördes tävlande grupper?'
(Skolöverstyrelsen 1979:107). Den frågan ger uttryck för en
annars sällsynt omtanke för vad som är bäst för Sverige, inte
för individer eller etniska grupper utan för landet som
helhet, vilket också är en legitim fråga.
Så långt professor Christina Bratt Paulstons rapport.
Vi vill understryka att de ovan återgivna utdragen ur
professor Bratt Paulstons rapport är återgivna i direkta
citat. Hennes rapport är i många avseenden en mycket
besk, svidande och träffande kritik. Resultaten av hennes
rapport tycks vara obefintliga. Vi ställer frågan: Varför?
Här tydliggörs på ett utmärkt sätt och med vetenskaplig
korrekthet och stringens en mängd problem kring den
svenska hemspråksundervisningen och främlingsrädslan --
och etablissemanget tiger ihjäl den. Tio år senare spelar
man upp en naiv förvåning över att denna tickande bomb
börjar närma sig briseringspunkten! Vi anser att dessa
underlåtenhetssynder under tio år från ansvariga politikers
håll närmast är att jämföra med landsförräderi!
Idrott och hälsa -- dagligen
Elevernas goda fysiska och psykiska hälsa är den
viktigaste grundförutsättningen för en god
inlärningssituation. Sambanden mellan god fysisk hälsa och
psykisk kapacitet är väldokumenterade -- och välkända sen
gammalt i uttrycket: En sund själ i en sund kropp.
Betydelsen av regelbunden och daglig motion är också
mycket välkänd. En god folkhälsa baseras på att goda
motionsvanor grundläggs under uppväxtåren. Av dessa skäl
föreslår vi att ämnet Idrott och hälsa skall återfinnas på
skolschemat dagligen. Utformningen beslutas
naturligtvis lokalt -- men vi ser gärna att detta genomföres
tillsammans och med hjälp av kommunens
idrottsföreningar. Under skolans ledning och styrning
naturligtvis! Redan idag får alla idrottsföreningar ett
avsevärt ekonomiskt stöd av staten varför vår bedömning är
att detta inte skall eller får öka kostnaderna för samhället.
Vi vill också understryka att skolans ansvar är den vanliga
nyttiga vardagsidrotten -- inte några former av elitidrott.
Nytt ämne -- Vardagskunskap
Skolans kunskapsförmedling måste med nödvändighet
struktureras i olika områden och olika skolämnen. Vissa
kunskapsområden låter sig emellertid inte inordnas i något
särskilt ämne utan är mer ämnesövergripande. Dessa
ämnesövergripande områden är ofta mycket försummade i
dagens skola. Ett område som nämns i propositionen är
miljöfrågorna, som dock uppmärksammats väsentligt under
senare år. Andra exempel som nämns i propositionen är
samlevnadsfrågor, alkohol, narkotika och tobak,
konsumentkunskap och trafikfrågor. Vi vill tillägga
vardagspsykologi, gruppdynamik, konflikthantering,
samarbetsträning, livräddning/första hjälpen, barn- och
ungdomskunskap, lära-känna-sig-själv etc. Vi medger att
det är svårt att beskriva detta ämne -- men dessa svårigheter
får inte hindra eftersom vi anser att skolan här kan och bör
spela en mycket viktig roll i ett samhälle som genererar
alltfler vilsna barn och ungdomar. Ämnet bör ha en egen
kursplan. Däremot anser vi inte att detta ämne behöver en
ny lärarkategori. Kunskaperna finns redan på många ställen
i samhället utanför skolans värld och vi ser med fördel att
nya krafter bidrar till skolans utveckling. Vi tror att
exempelvis PBU, sjukvården, Röda Korset,
konsumentvägledningen, Polisen, kyrkan och
socialtjänsten etc här både kan och vill bidra med sitt
kunnande.
Timplanen är fortfarande ett styrinstrument
I ett historiskt perspektiv har den svenska skolan varit
starkt centralstyrd. Detta var sannolikt nödvändigt i
dåvarande samhälle, men dagens välutvecklade samhälle
och generellt goda utbildningsnivå möjliggör avsevärt mera
decentraliserade beslut och styrmedel för skolan. Denna
decentralisering och skapandet av lokal frihet att besluta
ingår ju också i den nuvarande regeringens tydliga
strävansmål. Vi är mycket positiva till och välkomnar denna
utveckling, men den måste ske i kontrollerade former.
Samtidigt skall skolan ge alla barn och ungdomar en
gemensam grund att stå på för samhällsliv, arbetsliv och
fortsatta studier. I ett sådant system blir utbildningens
likvärdighet och skolornas resultat än mer aktuella frågor,
och de nationella målen och riktlinjerna får tillsammans
med det nationella utvärderingssystemet en väsentlig roll.
Vår grundinställning är att Sverige även i fortsättningen
skall ha nationella läroplaner och kursplaner som tydliga
och konkreta måldokument -- men med mycket stor lokal
frihet att besluta om hur dessa mål skall uppfyllas. Vi
vill således kraftfullt minska den centrala statliga styrningen
av hur dessa mål uppnås. Det är vår fasta övertygelse att de
bästa besluten kan fattas lokalt i kommuner och skolor om
hur man skall nå de nationella målen. Vår övertygelse
bekräftas av de positiva resultaten från de kommuner som
haft försöksverksamhet med vidgade ramar för profilering.
En konsekvens av denna fasta övertygelse är att vi anser
att statsmakterna inte i ett längre perspektiv skall besluta
om någon timplan. Timplanen har historiskt haft en mycket
starkt styrande effekt, bl a beroende på att den var knuten
till statsbidragets konstruktion.
En vanlig uppfattning idag är att timplanen skall bidra
till en nationellt likvärdig utbildning genom att ange en
minsta garanterad undervisningstid för eleverna. Vi menar
att denna uppfattning är en felsyn som sitter fast i gamla
tankestrukturer. Drastiskt uttryckt skulle man kunna säga
att antalet undervisningstimmar garanterar ingenting,
utöver läraren hans eller hennes lön. Visst finns det
samband mellan antalet undervisningstimmar och inlärning
generellt -- men inlärning samvarierar med många fler
faktorer som är minst lika viktiga, oftast viktigare.
Lärarkvalitet, läromedel, pedagogisk metod, klasstorlek
etc. för att bara nämna några. Viktigast av allt är
naturligtvis elevens motivation, men den samvarierar
naturligtvis i sin tur med ovannämnda faktorer, särskilt med
lärarens kvalitet.
Det bekymrar oss därför mycket att den offentliga
diskussionen i så stor utsträckning rör enbart antalet
undervisningstimmar i olika ämnen och inte det viktigaste --
målen. Och diskussioner kring lärarnas kvalitet är i det
närmaste tabubelagda. Den söta historien om Pricken (en
hund) sammanfattar:
Läraren (stolt): Jag har lärt Pricken att vissla! Prickens
ägare (förvånad): Jag kan inte höra honom vissla! Läraren
(förnärmad): Jag sade att jag har lärt Pricken att
vissla -- inte att han kan vissla!
Vi anser således att i det längre perspektivet är
timplanen en fråga helt för de lokala skolorna att besluta
om.
Eftersom kommunerna redan idag beslutar om hur
lärarresurser disponeras och hur undervisningen
organiseras och dimensioneras anser vi att de bör få full
frihet att också besluta om antalet undervisningstimmar.
Mot detta kan anföras att den av Läroplanskommittén
föreslagna timplanen endast är en minsta skyldighet för
kommunerna att avsätta resurser till. Den får överskridas
men inte underskridas. Dagens situation med mycket hårt
pressad ekonomi i flertalet kommuner innehåller sannolikt
svaret på hur många kommuner som kommer att överskrida
den minsta skyldigheten. Vi tror däremot att om
kommunerna ges full frihet, kan de hitta nya och kreativa
lösningar på hur man ska göra skolan bättre och nå målen i
läroplanerna även inom ramen för begränsade eller
krympande ekonomiska resurser.
Denna vår principiella inställning hindrar emellertid inte
att vi i det kortare perspektivet förespråkar ett centralt
beslut om timplanernas omfattning. Skälet till detta är
enkelt. Skolans omdaning och utveckling från mycket starkt
centralstyrd till decentraliserad med mycket stor lokal frihet
måste ske i kontrollerad och strukturerad form. Vi ser
redan idag många oroväckande exempel på en utveckling
där kommunerna underlåter att fokusera på
utbildningskvalitet och skolans mål och istället låter
kortsiktiga ekonomiska aspekter ta kommandot. Denna
utveckling riskerar att få förödande effekter i ett längre
perspektiv -- och de som får betala priset, eleverna, har
mycket små möjligheter att ingripa. Kommunaliseringen av
skolan har gått alltför fort, nästan aningslöst, och vi anser
att staten i viss utsträckning smitit från sitt ansvar.
Bevisligen har statsmakterna också överskattat
kommunernas förmåga att snabbt växa in i och axla sin nya
roll som ansvariga för en decentraliserad skola.
Därför föreslår vi att samtliga obligatoriska
ämnen ges en garanterad minimitid i timplanen. I ett
nästa senare utvecklingsskede, när förmågan att formulera
klara och tydliga mål på alla nivåer blivit allmän, ser vi det
däremot som naturligt att de centralt fastställda
timplanerna försvinner. Vid denna tidpunkt måste också
välutvecklade utvärderingsmetoder finnas. Vårt synsätt
avseende den centrala timplanens slopande kräver avsevärt
bättre uppföljnings-, utvärderings- och kontrollinstrument
än vad som finns idag. Det kräver också ett mycket
professionellt, effektivt och ambitiöst skolverk -- med egna
sanktionsmöjligheter gentemot kommuner och skolor som
inte klarar måluppfyllelsen!
Ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem
Betygsberedningen lyckades med konststycket att skapa
nära nog fullständig parlamentarisk enighet -- endast Ny
demokrati reserverade sig -- kring ett förslag som praktiskt
taget samtliga remissinstanser fullständigt avfärdade som
ollart, motsägelsefullt, obegripligt och oanvändbart. Inte
heller regeringen finner det användbart. Vi noterar detta
med viss tillfredsställelse. Däremot ställer vi oss något
frågande till de riktlinjer för ett nytt betygssystem som
presenteras i propositionen. Vi kan till nöds acceptera
huvudlinjerna i regeringens förslag -- men anser att
förslaget behöver konkretiseras avsevärt och många
otydligheter undanröjas. Man får ett intryck av att dessa
otydligheter stundtals är avsiktiiga för att kunna enas inom
regeringspartierna. Vi anser dock inte att skolan skall
behöva betala priset för denna skenbara enighet.
Ny demokrati lade inom Betygsberedningens ram fram
ett eget förslag till betygssystem. Vi står fast vid detta
förslags grundvärderingar och grundprinciper:Betygen
skall vara skolans bekräftelse -- riktad till eleverna -- på hur
elevens arbete och studieresultat bedöms i förhållande till
vad läroplanerna och kursplanerna föreskriver. Betygen
skall således mer ha funktionen av återföring (feedback) av
erfarenheter för eleven, än utgöra urvalsinstrument för
fortsatta studier. (ur direktiven till Betygsberedningen)
Skolan skall ge varje elev möjlighet att utveckla sig
optimalt -- såväl intellektuellt och emotionellt som
praktiskt -- i förhållande till varje elevs individuella
förutsättningar, begåvningsprofil, särart och ambitioner.
Skolan skall skapa goda förutsättningar för varje elev att
bygga upp en äkta självkänsla. En äkta självkänsla måste
baseras på en god egenuppfattning och realistisk självbild --
vilket kräver ett väl utvecklat system för feedback till
eleven.Det finns elever med särskilda möjligheter -- och
det finns elever med särskilda svårigheter. Skolan skall
stödja dessa elever särskilt.Det finns inga svaga elever --
däremot finns det elever som ännu inte fått eller tagit
chansen att utveckla sina möjligheter.
En grundläggande utgångspunkt är att betygens absolut
viktigaste funktion är att vara ett feedback-instrument för
eleven om hur väl denne lyckas och utvecklas i sitt
skolarbete i förhållande till läroplaner och kursplaner.
Betygen är således inte avsedda att vara ett
urvalsinstrument för högre studier eller dylikt. Vi kan inte
nog understryka hur viktig denna utgångspunkt är. I
betygsdebatten förekommer tyvärr många övertoner som
har sin grund i gamla föreställningar om att betygen är
urvalsinstrument. (I Ny demokratis akademiska Sverige
behövs inte heller betygen som urvalsinstrument eftersom
det där skall vara fritt tillträde för alla behörig sökande till
universitet och högskolor -- men det är en annan historia.)
Det är bl a mot denna bakgrund vi tycker det är
självklart att eleverna skall få betyg redan under de tidiga
skolåren. Att inte ge eleverna och deras föräldrar denna
strukturerade feedback är direkt hänsynslöst och inhumant.
Ingen skulle komma på idén att tvinga eleverna att spela
brännboll eller fotboll -- men förbjuda dem att räkna poäng
respektive mål. Och vad vore konståkning på skridskor utan
betygssättningen?
Utöver de direkt ämnesinriktade betygen vill vi i
samtliga årskurser att eleven ska få en kort verbal
beskrivning av sina starka sidor och var hon/han har sin
förbättringspotential.
På gymnasiet vill vi dessutom att eleven ska få en kort
verbal beskrivning av sina framträdande personliga
egenskaper.
Vidare vill vi i samtliga årskurser ha betyg i Ordning och
Uppförande -- vi föreslår omdömena Utmärkt (som bör
vara normalomdömet för skötsamma elever), Godtagbart
respektive Klandervärt. Motiven för att införa betyg även i
ordning och uppförande är för oss självklara:
Ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem ger inget
utrymme för att sätta betyg i ordning och uppförande (att
många lärare, med dagens relativa betygssystem, ändå mer
eller mindre medvetet väger in sådana omdömen i
ämnesbetygen är en annan historia). Det innebär att en elev
får en strukturerad och bra erfarenhetsåterföring på sin
kunskapsutveckling i de olika ämnena -- däremot inte på sin
personlighetsutveckling och på sitt sätt att utvecklas och
förhålla sig till andra elever och till sina medmänniskor. Inte
heller på sitt samspel med omvärlden. Detta anser vi vara
inkonsekvent, ohederligt och hänsynslöst mot eleverna.
Inte minst mot bakgrund av den viktiga roll skolan
förväntas spela som förmedlare av de värdemässiga, etiska
och moraliska grvndprinciperna som utgör fundamentet för
vår demokrati och av de spelregler en demokrati kräver av
sina medborgare. Det positiva i den starka sociala kontroll
som tidigare fanns i vårt samhälle är idag borta. Detta har,
när föräldrarna inte tagit sitt ansvar, lämnat många elever i
ett vilset vakuum, där inte skolan vågat eller förmått ta
kraftfull ställning för att värna våra humanistiska
grundprinciper och traditioner. Vi ser betygen i ordning och
uppförande som ett mycket viktigt sådant
erfarenhetsåterförande hjälpmedel och stöd för såväl elever
som lärare -- och föräldrar.
Att Betygsberedningen avfärdade betyg i ordning och
uppförande så enkelt som man gjorde och menade att just
dessa betyg är uttryck för bestraffning är för oss obegripligt.
Vi tycker det är intellektuellt ohederligt och ett sätt att
smita från problemet med att precisera krav, etik,
förhållningssätt etc. Ämnesbetyg ansåg man inte vara
uttryck för bestraffning -- men i just ordning och
uppförande skulle de vara detta.
Regeringens förslag att överlåta till skolorna lokalt att
besluta om studieinformationssystem och betygssystem före
årskurs 9 är tilltalande i många avseenden. Dock anser vi
att detta förslag behöver preciseras avsevärt. Vem/vad är
lokalt? Vem ska besluta? Rektor? Läraren? Föräldrarna?
Eleven? Vi anser också att det är en statlig skyldighet att
arbeta fram olika förslag till sådana system som sedan kan
användas lokalt efter egna önskemål. Det är orealistiskt att
förvänta sig att en enskild skola har resurser att arbeta fram
egna feedbacksystem. Vi anser också att det av regeringen
föreslagna betygssystemet A-F med fördel kan användas
redan från tidiga årskurser, t ex från årskurs 3 eller 4.
Var finns erforderliga timmar?
Regeringen konstaterar helt korrekt i propositionen att
Sverige har, i förhållande till många jämförbara länder, ett
kort skolår, med korta skoldagar och relativt lite
hemarbete. Så kan det inte fortsätta om ambitionen är att
skapa Europas bästa skola (såvitt man inte anser att svenska
elever är så mycket mer receptiva och intelligenta än andra
länders barn). Vi anser att en naturlig lösning är att förlänga
skolåret och utöka undervisningsskyldigheten för lärarna.
Detta innebär inte ökade kostnader eftersom lärarna som
kollektiv redan har fulltidslön men inte arbetar fulltid --
jämfört med alla andra yrkesgrupper i samhället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag till
riktlinjer för läroplanen avseende skolans värdegrvnd och
uppgifter i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hemspråksundervisning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ämnet Idrott och hälsa skall
återfinnas på schemat dagligen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av ett nytt skolämne,
''vardagskunskap'',
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om timplanens struktur och innehåll,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betygssystem,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utökad tjänstgöringsskyldighet
för lärarna.
Stockholm den 6 oktober 1993
Ian Wachtmeister (nyd)
Stefan Kihlberg (nyd)
Claus Zaar (nyd)