med anledning av prop. 1992/93:220 En ny läroplan och ett nytt betygssystem för grundskolan, sameskolan, specialskolan och den obligatoriska särskolan
Kunskap för livet
Kunskap skall vara meningsfull. Den skall utgöra ett sätt
att göra världen begriplig och bli ett verktyg för att kunna
agera som individ i ett demokratiskt samhälle.
Kunskap om fakta är då inte det enda verktyget som
krävs, utan man måste också ha en god kunskap och
förmåga i konsten att samverka och samarbeta med andra.
Utan kunskap i samarbete kan en nog så god
faktakunskap snarare bli mindre värd och utan kraft att föra
oss närmare förmågan att agera som fullvärdiga
samhällsmedborgare.
Skolan har i dag betydande problem med att legitimera
sig -- visa sig meningsfull -- för eleverna. Många elever
frågar sig, utan att få godtagbara svar, om det som de
förväntas läsa och lära in har någon betydelse för dem själva
i det egna, dagliga livet.
En ny läroplan ger chans att ändra på detta.
Skolan har också enligt Skolverkets nyligen framställda
rapport ''Bilden av skolan'' misslyckats när det gäller att få
eleverna att se helheten och förstå de stora sammanhangen.
Detta hänger ihop med och är en del av det förra
problemet.
Den svenska skolan har alltför länge delat upp --
snuttifierat -- ämnena och gjort dem till enheter skilda från
varandra.
Det nu lagda förslaget till läroplan är fortfarande fixerat
till ämnestänkandet och innehåller inte några riktlinjer som
kan underlätta för lärarna och eleverna att klargöra de stora
sambanden i samhället och mellan ämnena som sådana.
I regeringens proposition finns ett avsnitt om
ämnesövergripande kunskapsområden. Exemplen miljö,
ANT, sex och samlevnad samt konsumentkunskap nämns
som områden där eleverna bör få en helhetssyn.
Vi vill vidga detta till att gälla alla ämnen i skolan. Det
finns inte något ämne i skolan som inte vinner på att speglas
med andra ämnens perspektiv.
Ämnesövergripande studier utförda med t.ex.
projektarbetsmetodik bör därför ingå som regelbundna
inslag under hela skoltiden och i varje studieavsnitt. Det är
en metod som ger eleverna förmåga att se orsaker,
samband, strukturer och helheter samt att passa in skolans
arbete i ett omvärldsperspektiv.
Eleverna får också genom denna metod tillägna sig ett
vetenskapligt arbetssätt. De lär sig att värdera fakta och
välja ut vad som är relevant i förhållande till vad som
studeras, att sammmanställa och strukturera sitt stoff, att
dra slutsatser och att pröva sina teorier.
Det ger också en träning och kunskap i att samverka med
andra. Elever som samverkar med andra och som själva får
ta ansvar för och planera sin undervisning lär sig något
mycket viktigt för livet -- de lär sig konsten att lära.
Vi vill därför yrka på att ämnesövergripande studier blir
obligatoriskt i läroplanen.
Vi vill också betona den definitionen under rubriken
garanterad undervisningstid och som jämställer
användandet av t.ex. omvärldsstudier med den traditionella
undervisningen i klassrummet. Den bör förstärkas genom
att man i läroplanen också skriver in som en skyldighet för
varje undervisande lärare att pröva alternativa
undervisningsformer såsom t.ex. projektarbetsmetodik.
Kunskap som konsument
Läroplansförslaget saknar resonemang om hur skolan
skall ge eleverna handlingsberedskap i sin roll som blivande
konsumenter.
Det är i dag betydligt svårare att vara konsument än
tidigare. Dels är utbudet av varor större, dels har varorna
ofta internationellt ursprung och kan vara mer
svårbegripliga. Samtidigt lever vi i en tid då kommunerna
sparar in på konsumentvägledare och då samhällets tjänster
och service gentemot konsumenterna tenderar att bli
sämre.
Vårt moderna liv ger inte heller av olika skäl utrymme
för det överförande av konsumentkunskap som förr funnits
från generation till generation. Den tekniska utvecklingen
bl.a. gör att en del av den tidigare generationens kunskap
inte är relevant för den följande generationens liv, utan de
behöver annan, ny kunskap för att fungera som
konsumenter.
Konsumentundersökningar visar att ungdomarna i dag
känner sig allt mer främmande och osäkra när det gäller sin
egen dagliga konsumtion. De har svårt att värdera olika val
av livsmedel och andra varor och vet inte vart de skall vända
sig för att få hjälp.
Utifrån perspektivet med ett alltmer enat Europa och en
alltmer internationellt beroende ekonomi är det av ännu
större vikt att eleverna ges redskap att handskas som
upplysta och sakkunniga konsumenter med det varuflöde
de kommer att exponeras för i sin vardagliga tillvaro.
Det är också viktigt att eleverna lär sig förstå det
ekonomiska spelet och hur det kan påverka deras egna liv.
I konsumentkunskap ligger också förmågan att handskas
med pengar och att känna till vad olika ekonomiska
valalternativ ger för konsekvenser. 80-talets överhettade
ekonomi visade klart hur utlämnade konsumenterna var till
vältaliga långivare.
Mot denna bakgrund bör utrymmet för
konsumentkunskap förstärkas. I ämnena samhällskunskap
och hemkunskap bör ett garanterat utrymme beredas för
momentet konsumentkunskap.
Hälsofostran
Ett tredje viktigt område är den hälsofostran som skolan
av samhällsskäl bör ge eleverna även i fortsättningen.
Förståelsen för behovet av rätt kost, motion och ett sunt
leverne kan fås genom samverkan med en rad ämnen, t.ex.
hemkunskap, idrott, naturorienterande ämnen,
samhällsorienterande ämnen m.fl.
Friiluftsdagarna har här haft en stor betydelse genom att
knyta samman kunskapen och visa på de praktiska
exemplen. Idrottslärarna har haft en viktig roll som
organisatörer och inspiratörer gentemot den övriga skolan.
I vårt moderna liv rör vi oss tyvärr allt mindre. Man kan
inte enbart förlita sig på att hemmen visar barnen
fördelarna med att vistas utomhus i skog och mark. Allt fler
barn har aldrig satt sin fot i en skog innan skolan tar dem
dit och måste läras att tycka om naturen.
Om idrott och friluftsdagar har mycket skrivits i
remissvaren. Vi vill här understryka att friluftsdagarna även
i den kommande läroplanen bör ha ett eget, reserverat
tidsutrymme.
Skola -- arbetsliv
Ett av de stora problemen med Lgr -80 har varit
svårigheten att förverkliga ambitionerna med
arbetslivsundervisningen. Det har också varit svårt att
förverkliga intentionerna med den arbetsplatsförlagda
utbildningen i gymnasieskolan. Orsakerna till båda dessa
förhållanden finns väl dokumenterade bl.a. i SÖ:s rapport
''Skolans arbetslivskontakter'' (R 91:7).
Riksdagens revisorer har i en enkät till gymnasieskolans
avnämare sett att det finns brister i kritiskt tänkande,
självständigt arbete och kreativitet hos främst ungdomar
från studieförberedande linjer.
Eleverna har behov av arbetslivskontakter som stöd för
inlärningen, dvs. att konkretisera och legitimera skolans
ämnen genom att visa deras betydelse i dagens arbetsliv.
Eleverna har behov av att få kunskaper om arbetslivet,
som är ett för dem okänt och stängt område tills de själva
bereds tillträde till det genom praktik eller anställning.
Personlig utveckling och socialisation underlättas genom
att eleverna periodvis får vistas i arbetslivet, umgås med
vuxna på vuxnas villkor och får sin person relaterad till sin
arbetsinsats. Att få ingå i ett arbetslag och samarbeta med
vuxna är ofta en stor upplevelse även under en kort
praktikperiod.
Det egna valet av framtida studier och yrke är en process
i tid och mognad. Den kräver också kunskap om och
återkommande kontakter med arbetslivet för att eleven
skall kunna göra realistiska och välgrundade val.
Även om vi i dag lever i ett samhälle där återkommande
val av såväl studier som yrke kommer att göras av varje
individ ett flertal gånger under levnadstiden, så är grunden
minst lika viktig som tidigare.
Samtidigt har det visat sig allt svårare att, oavsett
konjunktur, få utrymme för all den praktik som skolan
önskat ge eleverna. Det finns också fortfarande i vissa
lärargrupper en okunnighet om syfte och mål och en
motvillighet till att ''lämna ifrån sig'' undervisningstid. Man
har inte förstått eller kunnat ta vara på praktiken som ett
undervisningstillfälle i samtliga ämnen.
Propositionens avreglering av praktik och
arbetslivsorientering ter sig därför något uppgiven. Man
möter svårigheten att nå målen med att ta bort den stege
som inte räckte upp till dem.
I stället borde stegen har förlängts och försetts med
klätteranvisningar på alla de språk som lärare kan tänkas
behöva för att känna sig säkra och motiverade att klättra.
Vi vill därför yrka på att regeringen inför även en
garanterad arbetslivsundervisningstid, där skolorna måste
definiera i vilka ämnen och på vilket sätt man avser att
bedriva arbetslivsundervisning.
Dagens samhälle och arbetsliv samt inte minst den
kommande skolutformningen kräver också en väl
fungerande studie- och yrkesorientering. Eleverna har
många val att göra under sin skoltid, och den karta de gör
upp för sig själva att navigera efter skall stämmas av mot en
mycket komplicerad verklighet.
När propositionen därför avreglerar (sid 47) även
syofunktionen innebär detta att skolorna själva kan avgöra
om de tycker sig behöva utbildad och kvalificerad personal
för detta ändamål eller inte. Det finns en klar risk för att
små skolor, särskilt på orter med svårighet att rekrytera
utbildad syopersonal, kan uppfatta detta som en klarsignal
att lösa syouppgifterna på annat sätt.
En parallell kan göras med konsumentresonemanget.
Eleven är skolans konsument av undervisning och behöver
stöd och hjälp för att kunna fungera som en god sådan
konsument. I det här fallet vänds också
konsumentmisslyckanden direkt mot den som
tillhandahållit varan -- dvs. skolan.
Vi vänder oss starkt mot att eleverna som konsumenter
av utbildning inte skall vara fullständigt garanterade att få
den konsumentvägledning som de har rätt till -- dvs. en god
studie- och yrkesvägledning av yrkesutbildad syopersonal.
Därför anser vi att någon form av garanterad studie- och
yrkesvägledning skall skrivas in i läroplanen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om momentet konsumentkunskap,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetslivsundervisning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om innehållet i läroplan för
grundskolan.
Stockholm den 6 oktober 1993
Marianne Carlström (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Berit Oscarsson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Carin Lundberg (s)