med anledning av prop. 1992/93:220 En ny läroplan och ett nytt betygssystem för grundskolan, sameskolan, specialskolan och den obligatoriska särskolan
Det svenska samhället är i kris och detta drabbar också
den uppväxande generationen. Arbetslöshet och därmed
ökande klyftor leder till otrygghet och segregering också för
barn och ungdomar. Den ekonomiska politik som förs i
landet får därmed konsekvenser även på skolans område.
Dessutom genomförs stora ekonomiska besparingar på
skolans område i kommunerna. Det är tydligt att regeringen
i propositionen betonar vad som ska läras ut och bryr sig
mindre om vilka förutsättningar barn och ungdomar har för
att lära in.
Samtidigt försöker regeringen genomföra ett
systemskifte inom utbildningsområdet genom favorisering
av fristående skolor vilket riskerar att ytterligare segregera
utbildningen.
Detta sker nu i många kommuner med hjälp av en så
kallad skolpeng som ger en skenbar valfrihet men där
elevernas olika förutsättningar istället riskerar att skapa
ännu mer ojämlika villkor.
För att undvika en fortgående erodering av anslagen till
skolan måste ett system med sektorsbidrag till kommunerna
för skolverksamheten återigen införas. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
I de allmänna utgångspunkterna för förslaget lyckas
regeringen beskriva det svenska samhället utan att nämna
barns och ungdomars olika förutsättningar. Man
konstaterar till exempel att många bostadsområden är
generationssegregerade men undviker att beskriva de stora
sociala skillnaderna. Barn och ungdomar beskrivs som
aktiva med sysselsättningar som musik, resor och idrott men
inte ett ord om att många faller utanför detta mönster, bland
andra stora grupper av invandrarungdomar.
Det finns också skillnader mellan pojkars och flickors
situation i skolan. Pojkar och flickor bemöts och behandlas
på olika sätt i undervisningssituationen i klassrummet.
Denna skillnad är genomgående till flickornas nackdel. En
jämställd skola kräver insikter i hur orättvisorna yttrar sig
för att de ska vara möjliga att bekämpa. Tyvärr präglas inte
regeringens proposition av någon sådan insikt. Dessa frågor
måste lyftas fram och uppmärksammas på ett tydligt sätt i
den kommande läroplanen. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Regeringen betonar däremot ideligen de så kallade
bestående kunskapernas värde, medan det som är särskilt
utmärkande för vår tid är föränderligheten. Det viktigaste
är därför att eleverna bibringas en förmåga till kritisk
distans och får verktyg för att hela tiden söka ny kunskap.
Ibland förfaller regeringen till så flummiga tankegångar
att man har svårt att förstå innehållet. Man talar till exempel
om ''skolans värdegrund förankrad i kristen etik och
humanism''. Begreppet ''kristen etik'' har kommit att
uppfattas på många olika sätt och formuleringen har till och
med lett till farhågor om begynnande religiös intolerans.
Bakgrunden är att Sverige idag är ett mångkulturellt
samhälle med en mängd olika religioner och
livsåskådningar. Vänsterpartiet anser därför att det är
viktigt att riksdagen uttalar att undervisningen skall vara
neutral i religiösa frågor och tolerant i förhållande till olika
religiösa yttringar.
De globala frågorna har vuxit i betydelse. Trots detta
uppehåller sig inte propositionen särskilt mycket kring
dessa frågor. Solidaritetstanken är viktig för många
ungdomar och därför måste de internationella aspekterna
genomsyra undervisningen. Att öka insikterna om hur
människor har det på andra håll i världen minskar också
mottagligheten för främlingsfientlighet och rasism som
spridits i Sverige under de senaste åren.
Beträffande de internationella överenskommelserna
som Sverige har undertecknat -- bl.a. FN:s deklaration om
de mänskliga rättigheterna, Konventionen om barnets
rättigheter osv. -- säger regeringen att dessa dokument inte
bör göras till text som får förordningskaraktär utan att
motivera detta närmare. Vänsterpartiet delar däremot
Läroplanskommitténs mening att det är lämpligt att dessa
dokument fogas som en bilaga till läroplanen. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Läroplanens struktur och inriktning
En verklig helhetssyn på barnen där deras totala
situation tas i beaktande gör att fritids-, barnomsorgs- och
skolverksamheten bör integreras i allt högre grad. Ett
gemensamt måldokument hade därför varit att föredra.
Med den uppläggning som regeringen föreslår med en kort
läroplan som kompletteras med särskilda kursplaner och en
timplan hade detta varit en fullt realistisk möjlighet.
Regeringen har tillsatt en särskild utredningsman för att
utreda frågan om skolstarten och utbildningens längd. Det
gör att det är fortsatt osäkert vilken åldersgrupp den nya
läroplanen är avsedd för. Det hade varit bättre att avvakta
denna utredning innan beslut fattas om en ny läroplan.
Regeringen tänker inte, i motsats till vad som gällt i
tidigare läroplaner, ge några anvisningar om arbetssätt.
Vänsterpartiet menar däremot att frågan om vilka principer
som skall vara vägledande för skolarbetet är en fråga som
är lika viktig som det ämnesmässiga innehållet i
undervisningen.
Vänsterpartiet menar att kravet på elevaktiva arbetssätt
klart måste framgå av läroplanen. Endast med sådana
arbetsmetoder där eleverna själva är aktiva, som tar fasta
på elevernas egna erfarenheter och frågeställningar samt
med undersökande och skapande arbete skapas
förutsättningar för elevernas inflytande.
Regeringen påstår att den valfrihet man förespråkar inte
syftar till en ökad segregering. Vi vet att oavsett syftet så
blir resultatet av att lämna en sammanhållen utbildning att
segregationen ökar.
Propositionen betonar rektors roll som huvudansvarig
för verksamheten vid en skola. Vänsterpartiet har tidigare
verkat för möjligheten att inrätta skolenhetsstyrelser med
mera direkt brukarinflytande sammansatta av elever, lärare
och annan personal.
En sådan styrelse bör kunna ersätta rektor som ansvarig
för skolenhetens drift och verksamhet. Den bör även kunna
ha ansvar för en av kommunen fastställd budget. En sådan
modell gör det nödvändigt att ändra skollagens
formuleringar om rektors ansvar. Vänsterpartiet föreslår att
regeringen återkommer till riksdagen med förslag till en
sådan ändring av skollag som också följs upp i läroplanens
förslag till ansvarsfördelning. Förslaget om
skolenhetsstyrelser står också i samklang med de tankar
som Lokaldemokratiutredningen snart förväntas
presentera.
Regeringen föreslår att läroplanen också skall innehålla
riktlinjer för betyg. Vänsterpartiet har under lång tid
motsatt sig betyg i grundskolan. Vi yrkar alltså avslag på
regeringens förslag om riktlinjer för betyg i läroplanen. Se
vidare under avsnittet ''Betygen''.
Kursplaner och timplaner
Regeringen talar sig varm för friheten i
utbildningssystemet men samtidigt blir den så kallade
friheten mycket av en chimär. Den frihet som regeringen
talar om blir nämligen starkt kringskuren av det prov- och
betygssystem som förslaget vilar på. Redan i förslaget till
kursplanestruktur nämns de prov som ska fungera som
rikslikare för att kunna betygsätta eleverna.
Vänsterpartiet är av den bestämda meningen att
utvärdering är en kontinuerlig process och att detta
obligatoriska ''nationella avstämningstillfälle'' uteslutande
har sitt berättigande genom det betygssystem som vi är
motståndare till.
Det finns inget pedagogiskt skäl till att göra ett visst prov
obligatoriskt. Vilka prov som eventuellt ska användas som
en del av den fortlöpande utvärderingen bör det överlåtas
på lärare och elever att bestämma. Att fastslå vilka krav
som ska vara uppfyllda vid en viss ålder, utan att följa upp
det med löften om resursförstärkningar om målet inte nås,
måste betecknas som ett slag i luften. Riksdagen bör alltså
för att följa upp läroplanens intentioner också tillföra
skolan extra resurser. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Beträffande kursplanernas innehåll så förespråkar
regeringen separata kursplaner i olika natur- och
samhällsämnen. Vänsterpartiet menar att ett av skolans
problem är just den fragmentisering som kännetecknat
undervisningen. Regeringen konstaterar också mycket
riktigt att en uppdelning kan riskera att försvåra
gränsöverskridande synsätt och perspektiv.
Vänsterpartiet menar därför att riksdagen som sin
mening bör ge regeringen till känna att kursplanerna ska
utformas för samhällslära respektive naturlära. Sådana
gemensamma rubriker är en indikation om att dessa ämnen
så långt möjligt bör studeras utifrån en helhetssyn där inte
världen beskrivs utifrån de snäva gränser som avgränsas av
gamla akademiska discipliner.
Vänsterpartiet vill särskilt påpeka vikten av att de
ekologiska och miljömässiga aspekterna vävs in i
naturlärans olika moment. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet vill också betona vikten av sexual- och
samlevnadsundervisningen. På detta område har Sverige
tidigare utmärkt sig för att internationellt sett ha en god
undervisning. Syftet med undervisningen bör bland annat
vara att öka elevens möjlighet att uppleva sexuallivet som
en stark kraft i samlevnaden, samt att ge de kunskaper som
behövs för att skydda sig mot oönskade graviditeter och
sexuellt överförbara sjukdomar. Dessutom bör
homosexualiteten särskilt behandlas men även integreras i
olika teman. Det som ovan anförts om sexual- och
samlevnadsundervisningen bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Beträffande svenskämnet så nämns litteraturen bara i
den avslutande meningen. Inte ett ord sägs om
skolbibliotekens betydelse för elevernas kontakt med
litteraturen. Det finns också skäl att framhålla hur viktig
skönlitteraturen kan vara som ett stöd också i förståelsen av
andra ämnen. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen
till känna värdet av litteratur och skolbibliotek för en
stimulerande undervisning.
Svenska som andraspråk har i regeringens förslag
försvunnit som ett särskilt ämne med egen kursplan.
Vänsterpartiet menar att detta ämne har en annan
inriktning än svenskämnet för dem med svenska som
modersmål. Ett konkret exempel på skillnad gentemot
modersmålssvenskan är den uttalsträning som är en naturlig
del av svenska som andra språk. Det är därför naturligt att
svenska som andraspråk får status av eget ämne med
separat kursplan. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Vänsterpartiet vill med sitt förslag till förändring av
regeringens timplaneförslag ta fasta på den kritik som
riktats mot förslaget från lärarhåll. En av de frågor som
uppmärksammats är att ämnet barn- och ungdomskunskap
helt har försvunnit i den föreslagna kurs- och timplanen.
Vänsterpartiet menar att det är allvarligt att detta ämne helt
har försvunnit i regeringens förslag till kurs- och timplan. Vi
ställer oss i stort sett bakom den inriktning av ämnet som
Läroplanskommittén föreslog. Det måste också fastslås att
det beträffande sex- och samlevnadsundervisningen behövs
en samverkan med naturläran. För att tillförsäkra barn- och
ungdomskunskapen timmar föreslår Vänsterpartiet att man
i motsvarande mån minskar antalet timmar som föreslås
användas för elevens eget val.
Regeringen föreslår i propositionen en utökning av
antalet B-språk till tre. Det innebär att också spanskan får
denna ställning. Vänsterpartiet anser att detta är en
förändring till det bättre. Vi menar dock att kommunen ska
ha skyldighet att erbjuda alla tre språken och inte som
regeringen föreslår endast två språk. Detta bör regeringen
som sin mening ge regeringen till känna.
Beträffande de praktiskt-estetiska ämnena föreslår
Vänsterpartiet att riksdagen beslutar att de får en specifik
timtid för varje ämne. Detta för att varje ämnes kursplan
också ska ha en reell chans att bli förverkligad.
Vad gäller kurs- och timplaner är det avslutningsvis av
största vikt att eleverna erbjuds en god studie- och
yrkeslivsorientering. För att tillgodose detta föreslår
vänsterpartiet att riksdagen beslutar om en garanterad tid
för syoverksamheten i skolan.
Betygen
Betygsfrågan har under lång tid haft en central roll i
skoldebatten. Vänsterpartiet har länge kritiserat betygen
och förordat en betygsfri skola. Det finns flera skäl för
detta. Ett av de viktigaste argumenten är att betygen
förhindrar den kunskapssyn och de arbetssätt som vi anser
bör prägla undervisningen.
Betygen får konsekvenser för hela undervisningen. De
gör att undervisningen inriktas på sådant som är mätbart --
oftast teoretiska faktakunskaper. Prov och
kunskapskontroll blir därmed dominerande inslag i
skolarbetet. För eleverna blir det viktigare att visa vad man
kan, och dölja sina brister, än att fråga om det man inte kan
eller inte har förstått.
Det nya betygssystemet ökar den hets och konkurrens
som gör att många elever mår dåligt i skolan. De centrala
prov som blir en nödvändig förutsättning för det nya
betygssystemet leder till centralstyrning och omintetgör den
frihet som regeringen vältaligt ordar om.
Det nya betygssystemet föreslås få ytterligare en nivå
förutom de fem nivåer vi har i det nuvarande
betygssystemet. Som argument för att överhuvudtaget
behålla betygssystemet anför regeringen två väsentliga
funktioner som de anser att betygen har. Den första är som
ett officiellt bevis på genomgången utbildning och
förvärvade kunskaper.
Detta behov kan tillgodoses genom ett intyg över
genomgången utbildning som informerar om vilka frivilliga
ämnesval som eleven har gjort och andra uppgifter av
särskild betydelse t.ex. betydelsefullt grupp- och/eller
enskilt arbete eleven gjort.
Den andra funktionen som regeringen framhåller som
motiv för fortsatta betyg är urvalsfunktionen. Detta är inte
heller en hållbar anledning att behålla betygen.
Betygsberedningen konstaterade att det finns ett generellt
minskat behov av urval bland annat beroende på att antalet
intagningsplatser på gymnasieskolan har ökat väsentligt
under senare år. Genom att ingångarna i den nya
gymnasieskolan har blivit färre som en följd av
gymansiereformen ökar också möjligheterna att komma in
på den utbildning som önskats i första hand.
Betygsberedningen föreslog därför till de utbildningar
där någon form av urval fortfarande måste göras
arbetsprover och provperioder i kombination med
intervjuer. Betygsberedningen menade vidare att visat
intresse i form av upprepad ansökan också kan
tillgodoräknas en sökande.
Det är vidare högst anmärkningsvärt att regeringen
föreslår fler betygssteg för grundskolan än för
gymnasieskolan. Där det i gymnasiet ska räcka med fyra
betygssteg så anses grundskolan behöva sex steg för att
beskriva elevens kunskaper.
Vänsterpartiet avvisar alltså regeringens förslag till nytt
betygssystem och anser att tiden nu är mogen för en helt
betygsfri grundskola.
De riksgiltiga prov som regeringen föreslår som grund
för betygssystemet mister sin funktion i den betygsfria
skolan. Det är symtomatiskt att det som skulle bli ett
målrelaterat betygssystem i praktiken ändå tycks bli ett
relativt, där eleverna måste jämföras med varandra i
rikstäckande prov för att betygen ska kunna sättas. Dessa
rikstäckande prov riskerar att i praktiken ändå dela upp
undervisningen i perioder som kan komma att likna den
tidigare uppdelningen i stadier.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kravet på tydliga skrivningar om
jämställdheten i den kommande läroplanen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att undervisningen skall vara neutral i religiösa frågor och
tolerant i förhållande till olika religiösa yttringar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de internationella
överenskommelser som regeringen träffat,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett gemensamt måldokument,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för skolarbetet,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring
av skollag så att ett system med skolenhetsstyrelser
möjliggörs,
7. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regleringen av rektors ansvar i läroplanen,
8. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till
riktlinjer för betyg i läroplanen,
9. att riksdagen beslutar tillföra kommunerna
extraresurser för skolverksamheten för att följa upp
läroplanens intentioner,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kursplanerna för samhällslära
respektive naturlära,
11. att riksdagen som sin mening ger regering till känna
vad i motionen anförts om de ekologiska och miljömässiga
aspekterna,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sexual- och
samlevnadsundervisningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om litteratur och skolbibliotek,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om egen kursplan i svenska som
andraspråk,
15. att riksdagen beslutar tillförsäkra barn- och
ungdomskunskapen egna timmar och i motsvarande mån
minskar antalet timmar för elevens eget val,
16. att riksdagen beslutar att kommunerna skall ha
skyldighet att erbjuda alla tre B-språken på lika villkor,
17. att riksdagen beslutar att tilldela de praktiskt-
estetiska ämnena ett specifikt timantal för varje ämne,
18. att riksdagen beslutar om en garanterad tid för
syoverksamheten i skolan.
Stockholm den 6 oktober 1993
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)