med anledning av prop. 1992/93:220 En ny läroplan och ett nytt betygssystem för grundskolan, sameskolan, specialskolan och den obligatoriska särskolan
Regeringen har i olika sammanhang, bl a i direktiven till
läroplanskommittén, i olika avsnitt i propositionen om en ny
läroplan i regeringsdeklarationen och i den allmänna
framtoning som eftersträvats, gjort uttalanden i vilka
religionsämnets betydelse och plats på skolschemat
hävdats. I den riktningen pekar också det förhållandet att
religionskunskapen i propositionen om en ny grundskola får
bestämda ämnesmål. Regeringens allmänna deklarationer
ökar förväntningarna på en förstärkning av ämnets identitet
och ämnets plats i skolan.
En närmare granskning av grundskolans timplaner inger
emellertid allvarliga farhågor för att religionskunskapen,
alla försäkringar om vaktslående kring den och förstärkning
till trots, i verkligheten kommer att råka ut för en mycket
kraftig reducering. Grundskolepropositionens utformning
av timplanen drabbar religionskunskapsämnet med en
mycket kraftig nedskärning -- kraftigare än för något annat
ämne. Orsaken till denna anmärkningsvärda reducering av
ämnet är flera för ämnet negativt samverkande faktorer:
1. Liksom den nuvarande läroplanen för grundskolan
som inordnat religionsämnet under de
samhällsorienterande ämnena så har också den nu
framlagda propositionen inordnat ämnet i ett block med ett
gemensamt timtal. Därför kommer religionsämnet att
samordnas med historia, samhällskunskap och geografi.
Det är en olycklig och eftersläpande blockering i en ny
läroplan som i övrigt uttalar sig för samverkan mellan
samtliga ämnen. Rent sakligt är dessutom ämnet
religionskunskap till sin karaktär sådant att det inte låter sig
inordnas som ett främst samhällsorienterande ämne.
Ämnet har mer gemensamt med ämnen som bild, musik och
svenska. Sedan LGR 80 med sitt blocktänkande har ämnet
lidit under begränsningen till de samhällsorienterande
ämnena. Det har dessutom inneburit att de övriga SO-
ämnena i praktiken annekterat timmar från
religionskunskapen. Den tendensen har varit särskilt lätt
konstaterbar på mellanstadiet där försiktiga beräkningar
visat att i praktiken 50 procent av ämnets timtal övertagits
av andra ämnen. Det är anmärkningsvärt att man inte i
propositionen drar några konklusioner beträffande ämnets
framtid med ledning av de erfarenheter med en gemensam
timpott som finns. Slutsatsen måste vara att
religionskunskapen för att inte råka ut för en allvarlig
reducering av timtal för att inte säga utplåning måste få en
separat timtilldelning.
2. I jämförelse med LGR 80 har propositionen en kraftig
tyngdpunktsförskjutning mot NO på bekostnad av SO.
Samtidigt betonar regeringen i tilläggsdirektiven till
läroplanskommittén att det är ''nödvändigt att förstärka
undervisningen -- -- -- om det gemensamma europeiska
kulturarvet''. Det krävs också ''att större vikt läggs vid -- --
-- kunskaper som bygger upp elevens identitet med
hembygden, det svenska språket och kulturarvet i vid
mening''. Trots vad som sägs i direktiven sker alltså en
förskjutning mot naturvetenskapliga ämnen på bekostnad
av de samhällsvetenskapliga.
3. Regeringsförslaget ger inga anvisningar om hur stor
del av timplanens gemensamma pott-timmar för Ge-Hi-Sh-
Re som skall vara timtal för Re eller hur timtalet skall
fördelas mellan de fyra ämnena. Det är desto märkligare
som regeringens egna tilläggsdirektiv slår fast att en
garanterad undervisningstid skall finnas för bl.a. just
religionskunskap (SOU 1992:94 s. 335). Erfarenheter och
utvärderingar visar hur religionsämnet kommit på
mellanhand, reducerats eller helt enkelt utplånats!
4. Om man optimistiskt, trots erfarenheter som pekar i
annan riktning, antar att de fyra ämnena inom SO får lika
stort utrymme, d v s 25 procent eller 211 timmar vardera av
den gemensamma tiden 845 timmar, innebär redan det en
kraftig minskning jämfört med vad som gäller idag.
5. Det finns emellertid välgrundade farhågor att
religionsämnet i den praktiska skolsituationen i många fall
inte kommer att få ens de 211 timmarna. I konkurrensen
med övriga tre ämnen kommer Re i kläm. Propositionens
egna exempel på lokala timplaner (s. 124) bestyrker denna
förmodan. Inte något av de fyra exemplen, där tiden för
religionskunskap kan avläsas, når upp till 25 procent Re --
tre av fyra når inte ens upp till 20 procent! I två av de sex
exemplen (ex 2 och 6) saknar religionsämnet eget timtal för
samtliga eller flertalet årskurser. I tre exempel (ex 3, 4, 5)
har religionsämnet fått 163 timmar sammanlagt för de nio
skolåren! Här fattas alltså närmare 50 timmar för att ens nå
upp till de 211 tim och hela 189 tim för att närma sig LGR
80! Regeringens ord om ''nödvändigt att förstärka'' och
''större vikt'' känns här avlägsna. Inte ens i det återstående
exemplet (ex 1) där det sägs att skolan har ''en förstärkt
religionsundervisning'' når det sammanlagda timtalet under
nio skolår upp till 211 tim, utan stannar på 202.
Med tanke på att propositionens sex skolexempel på
lokala timplaner skall ses som illustrationer till de
möjligheter som timplanen ger, hur kommer då
skolverklighetens lokala timplaner att se ut, när regeringens
egna exempel visar upp dessa reduceringar? Diskrepansen
mellan regeringens ''strävandemål'' och ''uppnåendemål'',
för att använda läroplanens egen vokabulär, har här blivit
anmärkningsvärt stor.
6. Den starkt beskurna Re-tiden i propositionens
mönsterexempel beror dels på att skolorna utnyttjat tiden
för s k lokal profilering och därvid prioriterat andra ämnen
på de samhällsvetenskapliga ämnenas bekostnad, dels på
att religionsämnet fått en för liten andel av tiden för SO-
ämnena. Båda dessa tendenser kommer förmodligen att
förstärkas när det står helt klart vilka friheter de lokala
timplanerna innebär.
I propositionens samtliga exempel där det går att avläsa
har ''skolans val'' av profilering inneburit att timmar tas från
samhällsvetenskapliga ämnen, och då främst från
religionstimmarna, för att förstärka undervisningen i andra
ämnen eller ämnesgrupper. Drygt 16 procent (ca 140 tim av
840) av SO-timmarna har fallit bort genom ''skolans val''.
Det är bra att timplanen ger möjlighet till lokal
profilering, men det är olyckligt att den garanterade
minimitiden för resp. ämne upphör att vara garanterad
minimitid. Därför bör det skapas en spärr, som hindrar att
ett enskilt ämne beskärs med mer än t ex 5 procent.
7. Behovet av en fast timplan för religionsämnet
innefattande såväl timtal som fördelning utmed de nio
skolåren, illustreras tydligt av de sex exemplen. I samtliga
fall där tiden för ämnena Ge, Hi, Sh och Re anges har
religionskunskapen fått det minsta timtalet. Kontrasten
gentemot LGR 80 är påfallande där religionsämnet har det
största timtalet (352 tim) bland SO-ämnena.
Tidigare erfarenheter och nationella utvärderingar visar
klart att ämnet tunnas ut eller försvinner om fasta ramar i
form av klara ämneskursplaner och en entydig timplan
saknas. Hänvisningar till lokal frihet och professionellt
ansvar kan inte ersätta ramarna i detta avseende. Den
''översiktliga fördelningen av det tillgängliga timutrymmet
för samtliga ämnen'' som regeringen avser att ta fram bör
inte bara ''kunna ställas till skolans förfogande'' utan bör
ingår i timplanen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om garanterad minimitid för ämnet
religionskunskap,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att inget ämne på grund
av den lokala skolans jämkningsutrymme drabbas av större
minskning än 5 %,
3. att riksdagen som sin menng ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett fortsatt
vaktslående om religionsämnets rättmätiga plats i läroplan
och i skolans praktiska tillämpning av läroplanen.
Stockholm den 6 oktober 1993
Ulla Tillander (c)
Stina Eliasson (c)