med anledning av prop. 1992/93:220 En ny läroplan och ett nytt betygssystem för grundskolan, sameskolan, specialskolan och den obligatoriska särskolan
En skola för alla
Långsiktiga skolbeslut utan samråd
Läroplanen är statens viktigaste styrinstrument för
skolan. Både läroplan och betygssystem är styrinstrument
för skolan som ska gälla minst ett decennium. Betydelsen
av dessa har ökat i och med att andra styrfaktorer avskaffats
under decentraliseringsprocessen som nu pågått de senaste
20 åren på skolans område.
Mot denna bakgrund borde så viktiga beslut föregås av
en bred debatt. Vidare borde största möjliga politiska
enighet eftersträvas, vilket har varit tradition i Sverige vid
stora skolpolitiska beslut. Tyvärr har den borgerliga
regeringen valt att i stället påskynda de pågående
utredningarna och lämnat kort tid för debatt.
I ett riksdagsbeslut i november -92 uttalades att: ''Det
är -- -- -- av avgörande betydelse att den nya läroplanen har
en bred förankring i det svenska samhället'' och att
''Utskottet utgår från att det fortsatta arbetet därför sker
med beaktande av behovet av parlamentarisk förankring''.
I mars -93 uttalades att ''Dessa frågor bör tas upp i
överläggningar med samtliga riksdagens partier, innan
regeringen lägger fram de aviserade propositionerna.
Utskottet anser att representanter för riksdagens partier i
en arbetsgrupp bör ges möjlighet att följa
beredningsarbetet.''
Trots detta tillmätte regeringen samrådsförfarandet
ringa värde. Något egentligt samråd förekom inte under den
månad som den parlamentariska arbetsgruppen fick till sitt
förfogande. Vi beklagar detta och ser det som ett avsteg
från traditionen att alltsedan Visbykompromissen 1962 söka
största möjliga uppslutning kring långsiktiga skolbeslut.
Vi anser att det är avgörande för skolans utveckling att
de förändringar som beslutas i läroplan och betygssystem
har förberetts genom bred debatt i och utanför skolan.
Detta är än mer betydelsefullt i dag med tanke på det nya
styrsystemet med målstyrning och det lokala ansvaret för
skolan.
Vi konstaterar stora brister i hur regeringen har hanterat
denna process. Vi har därför -- med de begränsade
möjligheter ett oppositionsparti har -- genomfört ett
remissförfarande till ett stort antal organisationer och
enskilda. Vi har också genomfört konferenser i nästan alla
län och en rikskonferens om läroplan och betyg som led i
att komma fram till väl förankrade ställningstaganden.
Trots vad som nu sagts finns det en samsyn på väsentliga
punkter. Vi välkomnar att moderaterna har övergivit en del
av sina tidigare ståndpunkter.
Läroplanskommitténs syn på kunskaper och lärande
återfinns i hög grad i propositionen, vilket vi välkomnar då
detta i allt väsentligt är en uppföljning av de ursprungliga
direktiven till läroplanskommittén. Denna kunskapssyn har
också rönt allmän uppskattning både bland dem som verkar
i skolan och bland skolpolitiker.
Det finns också en bred enighet om att det nya
betygssystemet skall vara mål- och kunskapsrelaterat.
Den tydliga fördelningen av ansvaret för läroplanens
genomförande borde enligt vår mening bidra till att den dels
kan utvärderas, dels faktiskt kommer att prägla skolans
arbete.
Det är också tillfredsställande att timplanen fått en
utformning så att grundskolans stadieindelning försvinner.
Det kommer att förbättra möjligheterna till faktiskt
inflytande för skolans personal och elever över i vilken
ordning och takt man vill arbeta med olika
kunskapsområden. Den kan också bidra till att arbetet i
skolan planeras mer långsiktigt och att eleverna slipper de
ganska tvära kast i arbetets organisation och innehåll som
idag finns främst mellan mellanstadiet och högstadiet.
Timplanens konstruktion med angivande av minsta
angivna timtid för varje ämne eller ämnesblock, anser vi är
bra. Det ger kommunen ansvaret när det gäller att uppfylla
den delen av läroplanen. De mer övergripande målen är
svårare att uttrycka lika exakt, men vi återkommer i det
följande med några förslag som vi menar skulle förtydliga
kommunernas ansvar.
Det föreslagna språkprogrammet är också en
uppföljning av de ursprungliga direktiven till
läroplanskommittén. Språkkunskaper kommer att bli ett allt
viktigare verktyg för alla människor för att kunna ta del av
information liksom den rent personliga tillfredsställelsen
över att kunna kommunicera utanför det egna språket.
Det är också mycket tillfredsställande att samtliga
skolformer får samma läroplan med bibehållande av den
särart och kompetens som motiverar särskolan,
specialskolan och sameskolan.
Skolans övergripande mål
Utbildning spelar en avgörande roll för den personliga
utvecklingen, för fördelning av välfärd och inflytande, för
bildning, för den kulturella miljön och för att förbereda
människor för ett aktivt samhälls- och arbetsliv. Utbildning
och skola utgör därigenom en av de avgörande faktorerna
för samhällsutvecklingen.
I grundskolan ska alla barn och unga ges verkliga
möjligheter att utvecklas och skaffa sig mesta möjliga
kunskaper och färdigheter. Vår vision för framtiden är ett
samhälle, där varje medborgare deltar i samhällsbygget
genom arbete och var och en är delaktig i samhällslivet, på
arbetsplatsen och i sin närmiljö. Detta förutsätter en skola
där alla barn ges likvärdiga möjligheter och där varje barn
får det stöd han/hon behöver, inte en skola som sorterar
individer efter social bakgrund eller begåvning.
Skolan ska främja de ungas kompetens genom att
utveckla förmågan hos eleverna att kritiskt kunna granska
fakta och förhållanden, utveckla deras förmåga att ta
initiativ och ansvar samt lösa problem både självständigt
och i samarbete med andra. Skolan ska vara en god och
kunskapsrik uppväxtmiljö som bidrar till elevernas
harmoniska utveckling och lägga en god grund för fortsatt
lärande i ett livslångt perspektiv.
Detta är grunden för den goda skolan -- en skola för alla.
FNs barnkonvention
''Barnets utbildning ska syfta till att förbereda barnet för
ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle i en anda av förståelse,
fred, tolerans, jämställdhet mellan könen och vänskap
mellan alla folk, etniska, nationella och religiösa grupper
och personer som tillhör urbefolkningar.'' Ur artikel 29 i
FNs konvention om barnets rättigheter.
Som en av initiativtagarna till skapandet av FNs
barnkonvention har Sverige ett särskilt ansvar att låta de
där formulerade värderingarna prägla barnens och
ungdomarnas utbildning i den svenska skolan. Vi ska även
på alla sätt i enlighet med våra åtaganden genom
Barnkonventionen arbeta för att våra barn och ungdomar
uppfostras enligt de ideal som proklamerats i Förenta
Nationernas stadga.
Likvärdig utbildning
Alla barn och ungdomar ska, oberoende av kön,
geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska
förhållanden, ha lika god tillgång till utbildning i det
offentliga skolväsendet. Utbildningen ska inom varje
skolform vara likvärdig varhelst den anordnas i landet.
Elever med särskilda behov ska stödjas så att de garanteras
en med andra elever likvärdig utbildning.
Invandrarelevernas speciella resurser ska tas tillvara och
utvecklas.
Resurserna i skolan måste därför fördelas efter
elevernas och den enskilda skolans behov. Varje system
med ''skolpeng'', dvs fördelning av resurser utan hänsyn till
elevers olika behov, måste motarbetas.
Jämställdhet mellan könen ska utgöra en självklar
utgångspunkt i skolarbetet. Skolan har som social och
kulturell mötesplats ett ansvar för att stärka förmågan att
leva med en kulturell mångfald. Främlingsfientlighet ska
kraftfullt motverkas. Intresse för internationella
förhållanden och för en rättvis världsordning ska främjas.
Eleverna ska fostras till respekt för demokratins
grundläggande värden genom att demokratiska
arbetsformer tillämpas i skolan. Undervisningen ska läggas
upp så att den främjar självständigt tänkande,
ansvarstagande, kreativitet och samarbetsförmåga. Arbetet
i skolan ska genomföras så att det ger lust till fortsatt
lärande.
Kunskapsrik arbetsplats
Skolan ska vara en plats där barn och ungdomar känner
trygghet och glädje. Skolarbetet ska inte bara inriktas på att
skapa harmoniska vuxna människor, utan skolan ska vara
en kunskapsrik och glädjefylld arbetsplats under barn- och
ungdomsåren. Kontakterna med samhället utanför skolan
måste vara öppna, detta gäller inte minst föreningslivet. I
skolans arbete ska teori och praktik varvas och de praktisk-
estetiska ämnena ha en stark ställning. Goda
faktakunskaper ska hjälpa eleverna att ta ställning till
mänsklighetens stora överlevnadsfrågor som fred,
miljöförstöring och etiska frågor. Skolan ska vara öppen för
och stimulera till kontakt med arbetsliv och föreningsliv.
Skolan är vår viktigaste kulturinstitution. Skolan ska
förmedla upplevelser av levande kultur och ge kunskap om
vårt kulturarv. Med hjälp av film, teater och andra
konstarter kan livsåskådningsfrågor, förståelse av de egna
känslorna, relationer mellan människor, samhällsklasser
och länder göras levande för eleverna. En väl fungerande
samverkan mellan skola, kulturinstitutioner,
kulturorganisationer och kulturskapare måste etableras.
Elever och föräldrar ska ha rätt att välja skola och
kommunen ha skyldighet att tillgodose detta val så långt det
är möjligt utan att principen om att varje elev har rätt att gå
i den närmaste skolan åsidosätts. Den enskilda klassen ska
ha möjlighet att ge skolarbetet en särskild profil.
Profilklasser snarare än profilskolor ökar valfriheten.
Samarbetet mellan hem och skola måste fördjupas.
Skolans värdegrund
Skolans värdegrund ska vila på de grundläggande
dokument om mänskliga fri- och rättigheter som
formulerats av Förenta Nationerna. Dessa dokument ska
ges en bred spridning inom hela skolväsendet.
Enligt vår mening ska de värden som skolans
verksamhet bygger på utgöra allmänmänskliga värden som
vunnit bred anslutning bland människor med olika
övertygelser och trosuppfattningar, såsom respekt för
människolivets okränkbarhet, individens frihet och
integritet, solidaritet mellan människor, jämställdhet
mellan kvinnor och män. Denna värdegrund har kodifierats
i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och olika
internationella konventioner. I regeringens propositioner
med förslag till nya läroplaner för skolväsendet används
begreppet ''kristen etik och västerländsk humanism''. Vi
anser att det är olyckligt att beskriva något så betydelsefullt
som en del av skolans värdegrund med uttryck vars
innebörd ger utrymme för synnerligen motstridande
tolkningar och som riskerar att skapa konflikter.
I dagens mångkulturella Sverige är det ytterst angeläget
att söka utveckla och konkretisera allmänmänskliga värden
som en gemensam grundval på vilken framtidens samhälle
kan byggas. Det är naturligt att dessa värden ska utgöra
skolans värdegrund.
Religionsfrihet tillhör hörnpelarna i ett demokratiskt
samhälle. Där bör olika religiösa, filosofiska och
ideologiska uppfattningar kunna leva sida vid sida och ingen
av dem bör åtnjuta en privilegierad ställning. Detta är
särskilt viktigt i skolans arbete. Det är därför olyckligt att i
en tid då spänningar mellan olika religioner tilltar på många
håll i världen ge intryck av att svensk skola ska ges
konfessionell prägel. Detta kan leda till att icke-kristna
grupper tar avstånd från skolan trots att de delar de värden
som ska finnas i skolans värdegrund.
Begreppen ''kristen etik'' och ''västerländsk humanism''
är som framhålls i en analys i en bilaga till
läroplanskommitténs betänkande dessutom oklara i sin
definition. Att regeringen väljer att förtiga detta är i sig
anmärkningsvärt. Inte heller har regeringen valt att på
denna punkt redovisa remissinstansernas synpunkter.
Vi anser att det vore synnerligen beklagligt om skolans
värdegrund inte fastlägges i politisk enighet. Det skulle vara
ett avsteg mot hur sådana skolpolitiska beslut tidigare
fattats. Riksdagen bör därför fastställa skolans värdegrund
utan att föra in begrepp som ''kristen etik och västerländsk
humanism''. Vi föreslår därför att i läroplansförslagets
avsnitt om ''Skolans värdegrund och uppgifter'' det andra
stycket ska ha följande utformning:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet,
solidaritet med svaga och utsatta samt alla människors lika
värde utgör kärnan i de värden skolan skall gestalta och
förmedla. Tillsammans med aktningen för varje människas
egenvärde och respekten för det levande utgör de den etiska
grunden för skolans arbete.
Det har under modern tid funnits en bred enighet i
Sverige om att den allmänna skolan ska vara icke-
konfessionell. Föräldrar ska, oberoende av vilken
livsåskådning de omfattar, med förtroende kunna skicka
sina barn till den obligatoriska skolan.
Det vi hittills anfört har bäring på skolans värdemässiga
grund där ingen religion eller ideologi ska ges särställning.
Däremot är det självklart att kristendom ges stort utrymme
inom ämnet religionskunskap. Vi instämmer i vad
propositionen (s 59) säger om ämnet religionskunskap.
Kristendomen har haft och har stor betydelse i det svenska
samhället. Skolan ska därför inom ramen för
religionskunskapen ge kunskap om den kristna trons
föreställningsvärld.
Det är inte skolans uppgift att göra barnen kristna. Det
är den kristna församlingens uppgift. Även om man är icke-
troende, jude eller muslim ska man kunna gå i den
kommunala grundskolan utan att känna sig kränkt eller
utstött. Alla föräldrar ska alltså med samma förtroende
kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att dessa
inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller den
andra av religiösa uppfattningar. Det är inte lyckligt för vare
sig skolan eller det framtida samhället om våra barn och
ungdomar delas upp i skolor efter de trosriktningar familjen
tillhör med åtföljande segregation.
Om ovanstående yrkande inte accepteras av
riksdagsmajoriteten kan detta enbart uppfattas som att
koalitionsregeringens kompromiss är viktigare än ett enigt
ställningstagande till skolans värdemässiga grund. Vi yrkar
då att riksdagen uttalar att formuleringen ''kristen etik och
västerländsk humanism'' inte innebär att verksamheten i
skolan ska ha en konfessionell prägel.
Kunskapsområden
Den tekniska utvecklingen, miljöförändringarna, vår
egen ökade rörlighet, invandringen, Sveriges förhållande
till och beroende av andra länder samt
strukturomvandlingen i näringslivet är av stor betydelse för
bedömningen av vilka kunskaper och färdigheter som är
betydelsefulla. Utvecklingen ställer också nya krav på
arbetssätt, samarbetsformer och inflytande.
Det finns därför några kunskapsområden som i skolan
bör ägnas särskild uppmärksamhet. Dit hör grundläggande
frågor kring kulturarv och kulturförändringar i vid mening.
Kunskaper om det svenska kulturarvet, vår historia och vårt
språk liksom förståelse och respekt för andra folks och
nationaliteters kulturarv bör genomsyra utbildningen. En
fast förankring i det egna kulturarvet skapar goda
förutsättningar att förstå både det egna samhället, den
kulturella mångfald som finns i Sverige, och främmande
kulturer.
Ökade krav ställs på färdigheterna både i att kunna
uttrycka sig på främmande språk och bättre kunskaper om
internationella och globala förhållanden. Mot den
bakgrunden bör språkprogrammen i såväl grundskolan som
gymnasieskolan förstärkas.
Förändringar i miljön ställer inte minst kommande
generationer inför stora och svårbemästrade problem.
Miljökunskapen är ett centralt kunskapsområde som inte
bara ska behandlas inom de naturorienterande
ämnesområdena. De ekologiska aspekterna måste i större
utsträckning prägla undervisningen även inom andra
områden. Miljöfrågorna rymmer också etiska dimensioner
som måste uppmärksammas i undervisningen.
Bilden av skolan 1993
För en kort tid sedan överlämnade Skolverket till
regeringen en beskrivning av skolan som varit ett led i
Skolverkets uppdrag att följa och utvärdera verksamheten
i skola och vuxenutbildning. ''Bilden av skolan 1993'' är
därför ett betydelsefullt dokument i diskussionen om hur
den framtida skolan bör utformas.
Värderingen av skolan visade på både positiva och
negativa sidor. Läsförmågan är internationellt sett god.
Eleverna är i allmänhet duktiga på att räkna. De har lätt att
förstå engelska. De når goda resultat i några av de praktisk-
estetiska ämnena, såsom t ex musik och hemkunskap, och
de är i allmänhet mycket positiva till ämnet slöjd. Men de
visar också stora kunskapsbrister t ex i de naturorienterande
ämnena. Det brister också ofta i förmågan att analysera och
lösa problem, i att argumentera för en uppfattning, i
förmågan att se samband och förstå begrepp eller att
använda kunskaper på ett ämnesövergripande sätt.
Regeringens förslag till utveckling av grundskolan bör
naturligen ses mot bakgrund av den bild som tecknats i
Skolverkets rapport ''Bilden av skolan 1993''.
Kursplaner och timplaner
Naturorienterande och samhällsorienterande ämnen
Ämnenas inneboende logiska struktur ska naturligtvis
användas som stöd för inlärningen, men kan inte vara
utgångspunkten för lärandet i grundskolan. Därför är det i
strid med modern skolforskning att så starkt som regeringen
gör betona att undervisningen i grundskolan ska ha sin
utgångspunkt i ämnen. Denna akademisering av
grundskolan försvårar möjligheten att uppnå de mål som
samhälle och arbetsliv förväntar sig av skolan. Skolarbetet
bör i stället vara ämnesövergripande och utgå från elevernas
kunskaper, erfarenheter och behov.
Regeringens förslag till nya kursplaner innebär till
skillnad mot Lgr 80 att de naturorienterande och
samhällsorienterande ämnena åter delas upp i separata
kursplaner. Läroplanskommitténs förslag om kursplaner i
naturlära och samhällslära för årskurserna ett till fem
accepteras inte heller av regeringen. I stället föreslår
regeringen att eleverna redan från årskurs ett kan möta en
undervisning uppdelad i fysik, kemi, biologi, teknik och så
vidare. I ett par av de exempel på lokala timplaner som
anges kommer sjuåringar och, i ökad utsträckning,
sexåringar att möta skolans verksamhet uppdelad i fjorton
ämnen.
Skolans uppgift är att utveckla eleverna till kunniga,
intellektuellt nyfikna, kritiskt reflekterande och solidariska
människor. Skolan ska därför ge sammanhang, överblick,
förståelse för helheter och samband.
Mot denna bakgrund anser vi att ämnena samhällslära
och naturlära ska genomföras för årskurserna ett till sex och
den ämnesuppdelning som regeringen gjort i dessa ämnen
således avvisas av riksdagen. Motsvarande ska gälla i de tre
högre årskurserna, dvs. att nuvarande indelning av
undervisningen i naturorienterande och
samhällsorienterande ämnesområden ska bestå. Vi avvisar
därmed förslaget att dela upp ämnena i separata kursplaner
på det sätt som regeringen förordar.
Regeringens förslag på denna punkt är mycket
långtgående. Det strider vad gäller samhällslära och
naturlära mot vad läroplanskommittén förordat men även
mot vad som gäller i dag då dessa ämnesområden behandlas
inom OÄ (orienteringsämnen) i årskurserna 1--6.
Vi ser stora fördelar med att undervisningen inom dessa
områden bedrivs ämnesövergripande. Stöd för vår
ståndpunkt har vi i Skolverkets utvärdering, speciellt av de
naturorienterande ämnena. Det finns ett starkt behov av att
i ökad grad låta utgångspunkten för undervisningen vara
elevernas egna erfarenheter av dessa kunskapsområden.
Vi är nu dessutom i den situationen att den nya
ämnesövergripande lärarutbildningen har goda
förutsättningar att klara denna uppgift.
Ett ställningstagande för ämnesövergripande
undervisning innebär också att läromedelsproducenterna
utvecklar läromedlen så att dessa kan bli till ett starkt stöd
för en undervisning som prioriterar helhet och
sammanhang.
Barn- och ungdomskunskap
Läroplanskommitténs förslag om en egen kursplan för
barn- och ungdomskunskap accepteras inte av regeringen.
Barn- och ungdomskunskap bör enligt vår mening få en
egen kursplan inom det samhällsorienterande
ämnesområdet. Det är angeläget att barn- och
ungdomskunskap ingår som en viktig del i skolans
undervisning.
Ungdomarna måste i skolan få ordentliga möjligheter att
diskutera och lära sig mer om barn och ungdomars
utveckling och levnadsvillkor. Genom detta kan förståelsen
av den egna utvecklingen underlättas. Undervisningen ska
ge förutsättningar för att kunna möta och respektera
människors olika värderingar och ursprung, ge kunskaper
om sex- och samlevnadsfrågor och därigenom främja
jämställdhet mellan kvinnor och män. Frågan om framtid,
studier och arbete ska också vara en del av det nya ämnet
barn- och ungdomskunskap. En stor del av etiska och
moraliska frågor som i dag diskuteras inom
religionskunskapen bör också kunna tas upp inom barn- och
ungdomskunskap.
Vi förordar att det samhällsorienterande ämnesområdet
utökas med femton timmar så att det uppgår till minst 860
timmar.
Praktisk-estetiska ämnen
I förslaget till timplan har ämnena bild, hemkunskap,
idrott och hälsa, musik samt slöjd samlats till en
ämnesgrupp med gemensam timtid. Det är svårförståeligt
att så skett eftersom dessa ämnen är av mycket olika
karaktär. Här har regeringens oförmåga att enas om hur
många timmar det ena eller det andra av dessa ämnen ska
tilldelas fått styra ställningstagandet. I stället överflyttar
regeringen denna dragkamp om timmar ut i skolorna, vilket
vi anser vara oansvarigt. Behovet av flexibilitet inom denna
grupp av ämnen kan tillgodoses genom elevernas egna val
och pedagogisk profilering genom möjlighet till
timtalsjämkning.
Vi anser att de praktisk-estetiska ämnena bör stärkas i
förhållande till regeringens förslag. De är mycket
betydelsefulla i skolans utbildning och helt nödvändiga för
att utveckla olika delar av elevernas personligheter och
intressen. Vi förordar därför att dessa ämnen tillsammans
får minst 1 400 timmar, det vill säga 80 timmar mer än vad
regeringen föreslagit och att riksdagen tar ställning till varje
ämnes minsta garanterade timtid. Vi föreslår att ämnet bild
får minst 230 timmar, hemkunskap minst 110 timmar, idrott
och hälsa minst 500 timmar, musik minst 230 timmar och
slöjd minst 330 timmar. I detta förslag bibehålls den balans
mellan ämnena som gäller i nuvarande läroplan.
Bild
Bildämnet är viktigt för att utveckla elevernas förmåga
att uttrycka sig och förmedla känslor i andra former än med
tal och skrift. Ämnet har också stor betydelse för att öka
förståelsen i nyhetsförmedling, informationsutbud och
reklam, som i allt högre grad bygger på bilder. Att kunna
tolka och förstå budskap i bilder blir allt viktigare.
Bildämnet ska också bidra till att frigöra varje barns egen
skapande förmåga.
Vi föreslår att varje elev skall garanteras undervisning i
ämnet bild i minst 230 timmar.
Hemkunskap
Oavsett vilken framtid eleverna väljer kommer de hela
sitt liv att uppträda som konsumenter, som ska ta ansvar för
sin vardag, för hemmets skötsel, för hushållsarbete. I allt
fler familjer förvärvsarbetar båda föräldrarna, vilket ger
färre tillfällen för barnen att ''ärva'' viktiga
vardagskunskaper. Hemkunskapsämnet i skolan har blivit
en allt viktigare kunskapskälla.
Som konsumenter ställs vi inför en allt större flora av
varor och tjänster. Gedigna kunskaper krävs för att värdera
och bedöma det som marknaden erbjuder.
Konsumentkunskap är viktig för att kunna hantera de
gränser hushållsekonomin, omsorgen om miljön och vår
hälsa ställer.
Vi föreslår att varje elev garanteras undervisning i ämnet
hemkunskap i minst 110 timmar.
Idrott och hälsa
Ett mycket stort antal remissinstanser av mycket
skiftande karaktär har strukit under vikten av att ämnet
Idrott och hälsa får ett tillräckligt stort utrymme i skolans
arbete.
Folkhälsoskäl talar för att alla barn och ungdomar får
gedigna kunskaper om den fysiska aktivitetens betydelse för
hälsan. Det är självklart också viktigt att barn får väl
tilltagna möjligheter att utöva idrott och annan fysisk
aktivitet.
Pedagogiska skäl talar också för att barn och unga får en
varierad skoldag, som medger att praktiska och mer
teoretiska moment i undervisningen varvas. Också i det
sammanhanget spelar idrottsundervisningen stor roll.
Vi vet att många elever uppskattar idrottsämnet i hög
grad. De skulle sannolikt avsätta en stor del av timtiden för
egna val till idrottsämnet. Det är ofta elever som idrottar
eller är fysiskt aktiva på annat sätt också på sin fritid.
Kunskapen och den fysiska aktiviteten är dock minst lika
viktig för den växande grupp unga som aldrig eller mycket
sällan idrottar. Just för dem är det extra viktigt att skolan
garanterar ett tillräckligt antal timmar i ämnet Idrott och
hälsa.
Vi anser att varje elev ska garanteras undervisning i
ämnet Idrott och hälsa med minst 500 timmar.
Musik
Musik spelar allt större roll, inte minst för många
ungdomar. Musiken är för många ett uttryckssätt nästan
lika viktigt som språket. Skolan har självklart ett stort
ansvar för att utveckla detta uttryckssätt och stödja barns
och ungdomars musikintresse. Deras förmåga att själva
skapa och förmedla musik ska stärkas. Det finns också ett
omistligt musikaliskt kulturarv som skolan måste medverka
till att föras vidare.
Vi anser att varje elev ska garanteras undervisning i
ämnet musik med minst 230 timmar.
Slöjd
Slöjdämnet ska ge viktiga kunskaper som behövs i det
vardagliga livet. Att kunna hantera olika slags material,
verktyg och andra hjälpmedel är viktigt för alla. Dessa
färdigheter är av stor ekonomisk nytta både för den
enskilde och för samhället. Den allt större medvetenheten
om miljö och ekonomi ställer större krav på återanvändning
och en resurssnål livsstil.
Slöjden ska också hjälpa till att utveckla varje elevs eget
skapande i olika material och utveckla konstnärliga
förmågor.
Vi anser att varje elev ska garanteras undervisning i
ämnet slöjd i minst 330 timmar.
Praktisk arbetslivsorientering
I regeringens förslag till timplan återfinns inte tid avsatt
för arbetslivsorientering. I nu gällande läroplan har den
praktiska arbetslivsorienteringen och skolans studie- och
yrkesorientering haft ett utrymme motsvarande 160 timmar.
Regeringen föreslår att tid för dessa moment ska ingå i
undervisningstiden i de olika ämnena. Om tid för den
praktiska arbetslivsorienteringen inte markeras särskilt i
timplanen uppfattas detta som att skolan inte tillmäter
denna del av verksamheten särskilt stor vikt.
Vi anser att minst 100 timmar ska avsättas i timplanen
för den praktiska arbetslivsorienteringen. Det är viktigt att
skolan på detta sätt kan öppnas mot arbetslivet. Genom den
praktiska arbetslivsorienteringen får ungdomarna
kunskaper och färdigheter som de ej kan erhålla i skolans
ordinarie undervisning. Det är också viktigt att
ungdomarna därigenom får en kontakt med vuxenvärlden
och arbetslivet inte minst mot bakgrund av deras behov av
kunskaper om arbetslivets villkor och möjligheter.
Den praktiska arbetslivsorienteringen bör genomföras
tidigast i årskurs åtta och under höstterminen i årskurs nio.
Språkprogrammet
Goda språkkunskaper är en nödvändighet både för
utvecklingen av vårt land och för den enskildes möjligheter
till ett rikt kontaktnät. Man kan på goda grunder säga att
världen krymper samtidigt som våra horisonter vidgas. Vi
reser mer, vi har fler kontakter med människor i andra
länder och vi får snabbare och rikligare information om vad
som händer i andra delar av världen. Allt detta utgör skäl
för att förstärka skolans språkundervisning.
Propositionen följer i stort läroplanskommitténs förslag i
detta avseende och vi har inga invändningar mot de förslag
regeringen för fram. Vi anser dock att riksdagen bör göra
ytterligare förstärkningar vad avser ämnet Svenska som
andra språk.
Svenska som andra språk
Svenska som andra språk anses av regeringen inte ha
behov av en särskild kursplan. Undervisning i svenska som
andra språk ges till elever som har ett annat modersmål än
svenska och är till sin karaktär helt skild från
modersmålsundervisningen i svenska. Dessa elever måste
tillägna sig svenskan som ett främmande språk. Det är av
stor betydelse att svenska som andra språk ges som ett eget
ämne. En väl genomarbetad kursplan med en tydlig
beskrivning av ämnets karaktär och inriktning måste ligga
till grund för undervisningen i ämnet. Ämnet har sedan lång
tid tillbaka en egen metodik. Undervisningen måste
planeras och genomföras på ett sådant sätt att eleverna inte
stannar på en låg språkförståelsenivå.
Hemspråk
Vi delar i mycket det regeringen skriver om
hemspråksundervisningens syfte och också att det ska vara
möjligt att använda utrymmet för elevens eget val och B-
språk för att läsa hemspråk.
Utgångspunkten för hemspråksundervisningen måste
utgå från varje elevs behov att vidmakthålla och utveckla
kunskaperna i det språk han eller hon använder i sin dagliga
miljö. Rätten till hemspråksundervisning måste i praktiken
utformas så att eleverna har reella möjligheter att utnyttja
den. Oacceptabla restider och en förläggning under dygnet
så att det i praktiken blir omöjligt för eleverna att delta,
måste undvikas. Det är också viktigt att elever med rätt till
hemspråksundervisning inte tvingas avstå från annan
värdefull undervisning.
Att uppfylla alla dessa krav, och dessutom kravet om att
arrangera undervisningen så rationellt som möjligt, ställer
stora krav på nytänkande och flexibilitet. Vi vill betona att
elevens behov av gedigna kunskaper i sitt hemspråk är
något eftersträvansvärt både för individ och samhälle.
Engelska
Vi instämmer i regeringens uppfattning att det bör finnas
en lokal frihet att besluta när den timplanebundna
undervisningen i engelska ska påbörjas. Det hade varit
önskvärt att forskningen kring vad som är en lämplig
tidpunkt hade kommit längre. Då hade man kunnat bedöma
hur undervisningstimmarna skulle kunna utnyttjas på ett
optimalt sätt.
Konsekvenser för timplanen
För att göra det möjligt att förstärka den praktiska
arbetslivsorienteringen, barn- och ungdomskunskapen och
de praktisk-estetiska ämnena reduceras utrymmet för
elevens val med 195 timmar till minst 275 timmar.
Internationell och kulturell förståelse
Arbetet för internationell och kulturell förståelse måste
få stort utrymme i skolan. Det internationella beroendet
ökar för alla nationer. Nationernas livsvillkor blir alltmer
sammanflätade. Det är inte längre möjligt att som nation
isolera sig eller avstå från samverkan. Beroendet ökar på
alla plan, politiskt, tekniskt och ekonomiskt.
Nationella gränser får mindre betydelse. Genom
moderna kommunikationer kan människor röra sig över
gränser på ett helt annat sätt än tidigare.
Befolkningsströmmar ökar inom och mellan länderna.
Miljöpåverkan känner inga gränser. Idéer, nyheter och
information sprids sekundsnabbt över jorden. Denna
situation är en del av vår verklighet.
Skolan får därför inte utelämna de globala frågorna. För
de unga är frågor om hur världsfattigdomen kan utrotas och
miljöförödelsen hejdas avgörande. Insikt måste skapas om
livsvillkoren i u-länderna. Trots att barnadödligheten
minskat, medellivslängden och skrivkunnigheten ökat, ökar
antalet fattiga människor -- över en miljard människor lever
i absolut fattigdom. Grundläggande mänskliga rättigheter
kränks på många håll. Klyftan mellan de rikaste och
fattigaste länderna ökar. Det kommer att kräva enorma
insatser att skapa goda levnadsvillkor för jordens ökande
befolkning och för att upprätthålla en balans mellan
befolkning, resurser och miljö. Utvecklingen är inte
ödesbunden -- vi kan styra den.
Mot bakgrund av detta måste solidaritets- och
rättviseperspektivet mellan nationer, grupper och
människor ägnas stort utrymme i skolans vardag. Sveriges
långa tradition av solidaritet med och bistånd till tredje
världen måste återspeglas i skolans arbete.
I dag breder främlingsfientligheten ut sig i Sverige
liksom i övriga delar av Europa. Förenklade och förljugna
budskap sprids som skapar oro bland människor. Det är en
viktig uppgift för skolan att genom debatt och
ställningstaganden med kraft motverka främlingsfientlighet
och rasism.
För att garantera och underlätta studier om
internationell och kulturell förståelse bör detta
kunskapsområde få en egen beskrivning i läroplanen. Där
ska framgå hur studierna om dessa frågor bör läggas upp
inom ämnen och ämnesområden.
Vi beklagar att världen utanför Europa och de stora för
mänsklighetens framtid avgörande överlevnadsfrågorna har
tonats ner av regeringen i förhållande till nu gällande
läroplan. Detta betonas bland annat i Hem och Skolas
remissvar.
Miljöfrågor
Miljöfrågorna måste ägnas särskild uppmärksamhet i
grundskolan. Miljöundervisningen måste belysa hur ett
samhälles utveckling systematiskt kan miljöanpassas och
hur vi långsiktigt ska kunna anpassa vårt sätt att arbeta och
leva, bruka marken och de förnyelsebara resurserna.
Det är naturligt att detta sker brett ämnesövergripande
både över de samhällsorienterande och naturorienterande
ämnesområdena. För att garantera att studier av
miljöfrågor får ett stort utrymme och genomförs på ett bra
sätt är det lämpligt att även dessa frågor upptas i läroplanen
i form av en beskrivning av kunskapsområdet där det visas
hur miljöfrågorna kan struktureras och vilka krav på
samordning mellan olika ämnesområden som måste
genomföras.
Kultur i skolan
Modern forskning har visat att det krävs ett bra samspel
mellan teoretiska ämnen och praktisk-estetiska ämnen för
ett utvecklande skolarbete. Att ge kulturämnena en stark
ställning kan därför också motiveras med att de berikar
övrigt skolarbete. Kulturämnena ger skoldagen liv och lust.
De spelar en central roll för att skolan skall klara sin
fostrande uppgift.
Som vi tidigare framhållit vill vi inte gå med på så stora
neddragningar av timtalen för de praktisk-estetiska ämnena
som regeringen föreslår. Vi föreslår tidspåslag på dessa
ämnen och att varje ämne får egen garanterad tid i
timplanen.
Vi vill vidare framhålla att arbetssättet i skolan bör
präglas av att i alla ämnen eleverna ges möjligheter att
uttrycka sig även i skapande/konstnärliga former. Likväl
som det teoretiska arbetssättet finns med i alla ämnen bör
skolan uppmuntra till att ett skapande arbetssätt präglar alla
ämnen.
Kulturlivets tidigare lovande kontakter med skolan har
försvårats och på många håll mer eller mindre upphört. Nya
kontaktnät behöver byggas upp mellan kulturlivet och
skolan.
När ny läroplan fastställs bör skolans kulturmål
ytterligare preciseras.
Demokratisk fostran
Den svenska skolans främsta uppgift under hela
efterkrigstiden har varit att fostra demokratiska människor.
Skolan har i sin strävan mot detta mål haft stora
framgångar, men även mött betydande svårigheter. Trots
svårigheter och tillkortakommanden är skolan ändå
samhällets viktigaste kraft i arbetet på att utvidga och
fördjupa demokratin både genom att ge kunskap och
genom att fostra till ett demokratiskt förhållningssätt.
Denna skolans främsta uppgift består. Det innebär att
skolan aktivt ska påverka barnen och ungdomarna att
omfatta demokratins grundläggande värderingar och låta
dessa komma till uttryck i praktisk vardaglig handling. Var
och en som verkar inom skolan ska främja aktning för varje
människas egenvärde och respekt för vår gemensamma
miljö. Människolivets okränkbarhet, individens frihet,
solidaritet med svaga och utsatta i alla delar av världen samt
alla människors lika värde utgör kärnan i de värden skolan
ska gestalta och förmedla. Ingen i skolan får utsättas för
mobbning eller trakasserier.
En del värderingar som regeringen framför i avsnittet
om skolans roll och uppgifter framstår som minst sagt
anmärkningsvärda. Där ironiseras över att skolan enligt
1946 års skolkommission skulle omformas till ett redskap,
en spjutspets, i kampen för ''demokratins samhälle''.
Skolan, slår regeringen fast, ''har ett större och mer
varaktigt uppdrag än att effektuera den rådande
konjunkturens och tidsandans krav''.
De värderingar som präglade skolkommissionens arbete
och syn på den svenska skolans uppgifter hade sin grund i
mänsklighetens erfarenheter av de nazistiska och
kommunistiska diktaturernas terror och fasansfulla
förbrytelser. Att mot denna bakgrund nedlåta sig till
formuleringar av ovanstående art är uppseendeväckande.
Den moderata skolministerns konservativa åsikter i sin syn
på skolan hakas på en trend i dagens tidsanda som inte vill
se skolan som en skapare av framtiden utan något som
framtiden släpar efter sig. Skolan ska med den synen inte
bidra till förändring. Den ska begränsa sig till att vårda ett
arv.
Vi anser att riksdagen med kraft måste tillbakavisa
tolkningar med innebörden att demokratisk fostran i svensk
skola ska utgöra en historisk parentes. Riksdagen måste
klargöra att demokratisk fostran förblir en huvuduppgift för
skolan. Detta bör ges regeringen till känna.
Personlig och social utveckling
De arbetssätt och arbetsformer som väljs i skolan ska
vara sådana att eleven övas i att använda sina kunskaper
som redskap för att formulera och pröva antaganden och
lösa problem, reflektera över erfarenheter, kritiskt granska
och värdera påståenden och förhållanden. Skolarbetet ska
stimulera nyfikenhet och lust att lära, befästa en vana att
självständigt formulera ståndpunkter grundade på såväl
kunskaper som förnuftsmässiga och etiska överväganden
och lära sig arbeta både självständigt och tillsammans med
andra.
Skolverkets utvärdering visar som tidigare framhållits
bristande måluppfyllelse i dessa avseenden. Den talar om
brister i att analysera och lösa problem, i att argumentera
för en uppfattning, i förmågan att se samband och förstå
begrepp eller att använda kunskaper på ett
ämnesövergripande sätt.
Traditionella arbetssätt dominerar elevernas bild av hur
arbetet i skolan är. På högstadiet är fortfarande den vanliga
arbetsformen att lärarna håller föredrag för eleverna och
leder deras arbete genom att ställa frågor och ge dem
arbetsuppgifter som de får lösa enskilt. Genom detta sätt att
arbeta får inte eleverna stora möjligheter att träna sin
förmåga till självständigt arbete. Samtidigt finns det lärare
som i allt högre grad tillämpar arbetsformer och arbetssätt
som bygger på samarbete, självständighet, kritiskt
tänkande och undersökande aktiviteter.
Både arbetsliv och det omkringliggande samhället har
rätt att förvänta sig att skolans inre arbete moderniseras.
För att i arbetslivet förverkliga idéerna om det goda arbetet
i en allt mer kunskapsintensiv produktion krävs att eleverna
i skolarbetet tillämpar arbetsformer som ger dem vana vid
att ta ansvar, ha inflytande, utveckla ett självständigt och
kreativt tänkande samt lösa problem självständigt och i
gemenskap med andra.
Aktuell forskning från bland annat Danmark visar att i
skolor där man verkligen har arbetat för att stärka
självständighet, kreativitet, kommunikationsförmåga,
kritiskt omdöme och demokratisk hållning ökar
benägenheten i arbetslivet att intressera sig för
demokratifrågor, arbeta för jämställdhet mellan könen,
förhålla sig självständigt och kritiskt i samhällsfrågor.
Detta ställer krav på att lärarrollen kraftigt förändras
från rollen som i första hand föreläsare till en aktiverande,
planerande och stödjande handledare med ansvar för
elevernas personliga utveckling och utbildning.
Arbetsformerna är mycket viktiga i skolan.
Undervisningen måste i helt annan omfattning än vad som
nu sker utgå ifrån elevernas egna erfarenheter och frågor.
Lärandet i skolan måste som utgångspunkt ha vad som
upplevs som angeläget av eleverna och successivt vidga
deras intressen. Bara då finns förutsättningar att de når
fram till bestående kunskaper och insikter.
Staten ska inte för en målstyrd skola föreskriva vilka
arbetssätt, metoder och arbetsformer som ska användas för
att nå målen. Det ska lärare och rektorer i samråd med
eleverna ta ett ansvar för. Vi ogillar dock att regeringen i
denna proposition tonat ned betydelsen av att utveckla
arbetsformerna. Utvärderingsresultaten visar tvärtom att
här krävs det förstärkta insatser för att uppnå skolans mål.
Det är i första hand en fråga för Skolverket att ägna särskild
uppmärksamhet för att med stöd av forskning inrikta sitt
utvecklingsarbete och informationsverksamhet mot en
förnyelse av arbetssätt och arbetsformer i skolan. Denna
fråga måste alltså alltfort ha högsta prioritet i den
utvärdering av skolan som sker på skolnivå, lokal och
nationell nivå. Det är naturligt att dessa frågor också följs
upp på lokal och central politisk nivå. Vi anser att riksdagen
starkt bör framhålla betydelsen av ändrade arbetssätt och
arbetsformer för att uppnå målen om personlig och social
utveckling.
Ansvar och inflytande i skolan
Elevernas och personalens inflytande
Skolan är till för eleverna och deras utbildning. Det är
därför alltid deras intressen och behov som måste stå i
centrum för verksamheten.
Skolans arbete ska utformas i ett samspel mellan elever
och lärare som tillsammans ska ha det avgörande
inflytandet över de arbetsformer som ska användas för att
nå skolans mål. Läroplanen måste därför för dem vara ett
välkänt och levande dokument. Till stöd i detta arbete ska
finnas skolans övriga personal med rektor som ytterst
ansvarig.
För att på ett övertygande sätt kunna förmedla
demokratiska värderingar är det nödvändigt att skolan
använder ett demokratiskt arbetssätt. Dessutom är
elevernas engagemang i och ansvar för skolarbetet
avgörande för ett framgångsrikt lärande. Elevernas
inflytande är garanterat dem i lag. De har således rätt till ett
reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och
undervisningens innehåll samt deltagande i demokratiska
processer under utbildningstiden.
Såväl läroplaner, och andra styrdokument, som ett stort
antal uttalanden i politiska beslut i kommuner, riksdag och
regering har under de senaste decennierna understrukit
vikten av att skolan arbetar demokratiskt och att eleverna
har inflytande över såväl sin arbetsdag som skolans
angelägenheter i övrigt.
Var och en som har kontakt med skolan inser att
bristerna är stora när det gäller att leva upp till
elevinflytande i skolvardagen. Därmed kan rimligen inte
målen att fostra demokratiska människor i skolan anses
uppfyllda.
Det mest grundläggande hindret är de dominerande
attityderna bland stora personalgrupper, men också hos
många elever. Målen i läroplanerna har inte tagits på allvar
på denna punkt. Det råder föreställningar om ett
motsatsförhållande mellan kunskapsinhämtande och
demokratiska arbetsformer. I själva verket är kunskaper
och inflytande ömsesidigt beroende av varandra och
förstärker varandra.
Den nationella utvärderingen av grundskolan som
nyligen presenterades av Skolverket visar att de yngre
elevernas inflytande över skolarbetet är relativt stort.
Dessvärre minskar inflytandet därefter ju högre upp i
årskurserna eleverna kommer. Utvärderingen visade också
tydligt att arbetet med att utveckla elevinflytandet inte har
gjort nämnvärda framsteg de senaste decennierna.
Det saknas således varken lagligt eller annat stöd för en
kraftfull utveckling av elevdemokratin. Hindren finns på
annat håll -- i skolans traditioner och i bristande
erfarenheter av och kunskaper om ett elevaktivt arbetssätt
i skolan.
Vi anser att det är oacceptabelt att skolan visar bristande
tilltro till sina elevers förmåga att ta ansvar. I ett läge då
arbetslivet liksom samhället i stort så starkt framhåller
behovet av att individen ska kunna ta eget ansvar, kunna
samarbeta, vara kreativ liksom kritiskt granskande måste
det vara en stor uppgift för skolan att bättre leva upp till sina
sedan länge fastställda mål om demokratiskt och
aktiverande arbetssätt, om elevdemokrati, om samarbete
och ansvar.
Formerna för detta elevinflytande kan inte fastläggas
centralt. Det är genom ett lokalt utvecklingsarbete som de
demokratiska idéerna kan få fotfäste och växa sig starka
också i skolan. Självfallet måste skolans organisation
underlätta detta arbete. Inom lärarutbildning och
lärarfortbildning liksom skolledarutbildning måste frågor
om elevinflytande och demokratiska arbetssätt få den
framskjutna plats läroplanen och de politiska besluten givit
detta område.
Tiden anges ofta som ett hinder för demokratin. Det är
sant att det är en lång process att förankra demokratiska
idéer, men det finns inget som tyder på att ett demokratiskt
förhållningssätt i skolarbetet tar tid från
kunskapsinhämtandet. I den dagliga undervisningen torde
det därför inte krävas ytterligare tid för att stärka elevernas
inflytande över sitt arbete.
Däremot kräver elevernas inflytande över skolans
allmänna angelägenheter tid. I den timplan som regeringen
föreslagit finns ingen sådan tid reserverad. Därför bör det
uttalas klart att det ankommer på rektor att planera arbetet
i skolan så att tid ges för att eleverna ska kunna utöva sitt
inflytande.
Den dagliga verksamheten i klassen måste även
genomsyras av ett klimat där det förväntas att eleverna tar
medansvar och agerar självständigt. Det vilar ett stort
ansvar på de vuxna i skolan att organisera och genomföra
arbetet på ett för eleverna demokratiutvecklande sätt. Det
är viktigt att det inom skolan och andra miljöer där barn och
ungdomar finns utvecklas idéer och modeller för inflytande
och delaktighet. Detta bör ges regeringen till känna.
Föräldrarnas ansvar och inflytande
Formerna för samarbetet mellan hem och skola måste
utvecklas ytterligare. Även om rektor ska ha det samlade
ansvaret för att detta sker måste alla anställda i skolan
tillsammans med eleverna lägga ner kraft och fantasi för att
föräldrar ska känna sig välkomna i skolan. De ska
uppmuntras att följa och stödja sina barns och ungdomars
arbete där.
Alltför många föräldrar upplever fortfarande skolan som
en främmande miljö inför vilken de känner sig mycket
osäkra. En majoritet av föräldrarna upplever utrymmet för
inflytande i skolan som nästan eller helt obefintligt.
Högstadieföräldrarna är mer kritiska till skolan än de andra
stadiernas föräldrar, t.ex. till skolans
informationsverksamhet. Föräldrar med lång egen
utbildning är mer kritiska till skolan än föräldrar med
kortare utbildning.
Den pedagogiska forskningen är entydig om betydelsen
av föräldrarnas inställning och tilltro till skolan för barnens
möjlighet till förkovran i skolarbetet. Vi är oroade över
tendenserna till att föräldrar som känner sig främmande för
skolan ställer sig vid sidan av sitt barns skolarbete. Det är
vår övertygelse att varje förälder har ett starkt engagemang
i sitt barn, men att många föräldrar känner osäkerhet och
otillräcklighet inför skolan och därmed får svårt att stödja
barnen i skolarbetet. Det är därför av yttersta vikt att skolan
gör ytterligare insatser för att åstadkomma en fungerande
samverkan med hemmen och tillsammans med den enskilde
föräldern finner former, där hemmet bäst kan stödja det
enskilda barnet.
Kulturkonflikter mellan hem och skola drabbar särskilt
barn med svårigheter i skolarbetet. Den kraftiga ökningen
av invandrarbarn i skolan ställer nya krav på utveckling av
föräldrasamverkan. Bland föräldrarna till invandrarbarn
finns ett stort engagemang för barnens skolgång, men
svårigheter att känna igen metodik och kunskaper från den
egna skolgången gör att många invandrarföräldrars
engagemang inte tas tillvara. Rätten att välja skola skrevs
in i skollagen 1991. Den är viktig även om det visat sig vara
ett fåtal elever och föräldrar som väljer en annan skola än
den närmaste.
Att enbart välja skola är dock en mycket begränsad och
passiv form av demokrati om man verkligen vill fördjupa
föräldrainflytandet över barnens skolgång. Det är istället
vardagen i klassrummet, i den skola där barnen går, som
borde mobilisera föräldraengagemanget och leda till
angelägna förbättringar. Vi menar att den kontakten mellan
hem och skola kan förstärkas avsevärt. Lärare och föräldrar
behöver ha en kontinuerlig dialog om eleven. Skolan får
inte ''gömma sig'' bakom skriftliga meddelanden i form av
siffror eller bokstäver i ett betygsdokument. I stället bör
kontakter finnas som innebär ömsesidiga åtaganden. Vi
återkommer senare i motionen till utvecklingssamtalets
betydelse.
Alla vet att bristerna i hem--skola-kontakten tilltar när
eleven börjar dagens högstadium. Ämnessplittringen, med
många ämneslärare som följd, försvårar möjligheten till
naturliga kontakter. Både för elevers och föräldrars
möjlighet till inflytande i skolan krävs att elever och lärare
har så mycket tid tillsammans att de lär känna varandra.
Vid sidan av föräldrarnas delaktighet på klassnivå och
nära det egna barnet måste föräldrarna ges ett demokratiskt
inflytande på skolenhetsnivå.
Det är inte möjligt att med centrala beslut lägga fast
formerna för föräldrainflytande som passar överallt.
Tvärtom måste formerna utvecklas med hänsyn till varje
skolas speciella förutsättningar.
Det förekommer i dag i flera kommuner ett intressant
utvecklingsarbete i syfte att vidga föräldrarnas inflytande i
skolan. Det inrättas olika former av brukarråd eller
styrelser där föräldrarna är representerade i varje
skolenhet. Vi anser att detta arbete bör stimuleras för att ge
erfarenheter för att bedöma vilka ytterligare åtgärder som
krävs för att öka föräldrarnas inflytande i skolan.
I debatten har nämnts att en lagstadgad rätt för
föräldrarna till inflytande i skolan bör införas för att stärka
deras ställning. Frågan har inte belysts närmare i
regeringens proposition. Vi anser att det finns skäl att noga
studera både möjligheter och problem med detta, bl.a.
gränsdragning gentemot skolledning, elever och lärare.
Regeringen bör få riksdagens uppdrag att göra en sådan
översyn.
Därutöver kan staten stimulera utvecklingen främst
genom att i lärarutbildning och fortbildning framhålla
betydelsen av kontakterna mellan hemmen och skolan.
Lärare och skolledningar måste också snabbt få tillgång
till en rik dokumentation och idébank om hur samarbetet
mellan skolan och hemmen ska förstärkas.
Det som har sagts om ökat föräldrainflytande i skolan
bör ges regeringen till känna.
Det kommunala ansvaret
Genom beslutet om kommunalisering av skolan har en
stor del av det ansvar för skolan som tidigare låg hos riksdag
och regering flyttats över till de folkvalda i kommunerna. I
en del kommuner ligger dessutom många av de avgörande
besluten över skolan decentraliserade ut till stadsdels- eller
kommundelsnämnder.
Regeringen framhåller att de statliga målen och
riktlinjerna för utbildningen ska vara tydliga och
utvärderingsbara. Staten ska inte reglera på vilket sätt
kommunerna ska organisera sin skolverksamhet. Det ska
vara en tydlig fördelning av ansvaret mellan dem som ska
besluta om verksamhetens mål och inriktning, det vill säga
politikerna, och dem som arbetar med förverkligandet,
främst lärare och skolledare.
Vi delar den sedan tidigare fastlagda principen om den
målstyrda skolan. Detta kräver klara och väl definierade
mål och krav från staten för att ge den ram inom vilken den
enskilda kommunen och ytterst skolpersonalen har frihet
att välja arbetsformer och prioriteringar. Det är dock ingen
enkel uppgift att formulera klara och väl definierade mål för
skolan och att därvid på olika områden nå en rimlig
avvägning mellan den synnerligen konkreta
målutformningen som starkt låser skolans verksamhet och
den mycket allmänna och abstrakta formuleringen som
lämnar en närmast total frihet för de i skolan verksamma att
själva utforma vad man vill uträtta i skolan. Det är därför
angeläget att visa stor respekt för målstyrningens
svårigheter och begränsningar inom skolverksamheten. De
närmaste åren kommer att ge nya erfarenheter, varför det
krävs en stor öppenhet inför arbetet att arbeta med mål- och
resultatstyrning av skolan.
Vi vill redan nu framhålla att vi anser att propositionen
inte i alla delar gjort rätt avvägning mellan vad som är de
kommunalpolitiskt ansvarigas ansvar och vad som är
ansvaret för den enskilda skolan.
Vi noterar också att regeringen med ''skolan'' nästan
alltid tycks avse rektor. Detta innebär att det samlas ett
utomordentligt stort ansvar i rektorsrollen. Vi delar
uppfattningen att rektor måste ha en tydlig chefsroll och att
det är hans/hennes uppgift att ansvara för helheten i skolans
arbete.
Den för skolan ansvariga kommunala nämnden har ett
stort ansvar för skolans utveckling och kan självfallet inte få
ställas vid sidan av viktiga beslut. Genom att utarbeta
kommunens skolplan bör denna nämnd tydliggöra sina
prioriteringar. Det bör t ex också genom lokala politiska
beslut efter förslag från den enskilda skolan fastställas
eventuella jämkningar av timplanen eller andra större
beslut. Som vi senare kommer att utveckla, anser vi det
orimligt att beslut om betyg ska fattas lokalt i varje skola för
sig.
Vad som anförts om det kommunalpolitiska ansvaret och
inflytandet över skolan bör ges regeringen till känna.
Övriga frågor
Samlad syn på barn
Samhällets insatser för barn och ungdom måste präglas
av en helhetssyn på de unga. Detta synsätt präglade såväl
förskola--skolkommitténs arbete som de direktiv den
socialdemokratiska regeringen gav läroplanskommittén. Vi
beklagar att föreliggande förslag inte är ett måldokument
gemensamt för förskola--skola. Oförmåga att se samhällets
insatser för barn och unga i ett helhetsperspektiv går stick i
stäv med de ansträngningar som under senare år gjorts för
att närma förskola och skola till varandra.
Skolstartsålder och grundskolans längd
Riksdagsbeslutet om flexibel skolstart, dvs. rätten för
sexåringar att börja skolan, har fått till effekt att ett
intensivt utvecklingsarbete inletts i många kommuner för
att utveckla den pedagogiska verksamheten för
sexåringarna. Detta har varit fruktbärande både för
förskola och skola.
Riksdagen har uttalat sig för en översyn av
skolstartsålder och grundskolans längd. En sådan översyn
pågår och ska vara slutförd inom kort.
Självklart får ett beslut om skolstart vid sex år och en
tioårig grundskola konsekvenser för läroplanens innehåll
och utformning. Vi beklagar att regeringen inte medverkat
till att dessa frågor har kunnat vägas in i det
ställningstagande till en ny läroplan som riksdagen ska göra.
Vi anser att nästa stora skolreform är att göra
grundskolan tioårig och att barn ska börja i skolan vid sex
års ålder. De första åren i skolan bör i hög grad bygga på en
kombination av skolans och förskolans pedagogik. På så
sätt kan man dra nytta av olika personalgruppers kunskaper
och erfarenheter och en smidig övergång mellan
barnomsorg och utbildning skapas.
Detta kan dock inte genomföras de närmaste åren. Det
kräver ett omfattande förberedelsearbete utöver den
uppgift den nuvarande utredningen har. Det bör ankomma
på regeringen att genomföra detta beredningsarbete.
Förutom praktiska frågor för kommunerna och
läroplansfrågor bör särskilt beaktas konsekvenserna av en
tidigarelagd skolstart för barn med särskilda behov av hjälp
och stöd i sin utveckling.
Vad som har anförts om sexårsstart och tioårig skolgång
ska ges regeringen till känna.
Särskola och specialskola
Förslaget om en för grundskolan, specialskolan och den
obligatoriska särskolan gemensam läroplan hälsar vi med
tillfredsställelse. Vi har med oro sett att de kraftiga
besparingarna inom grundskolan inneburit en tendens till
att barn med olika funktionshinder inte kunnat få det stöd
och den hjälp de behöver i en integrerad skolmiljö. En
gemensam läroplan bör därför ses som en motkraft till
denna tendens och understryka alla barns rätt till
delaktighet i grundskolan. En gemensam läroplan för
grundskolan får däremot inte innebära att t.ex.
hörselskadade elevers rätt till sitt språk och en
teckenspråkig eller synanpassad skolmiljö eftersätts. Så
måste också synskadade barns rätt till punktskrift och andra
alternativa kommunikationsmedel säkras.
Vi vill också understryka de praktisk-estetiska ämnenas
stora betydelse för att barn med funktionshinder ska ges
möjlighet till personlig och kunskapsmässig utveckling.
För en liten grupp med särskilda svårigheter krävs också
att skolan ges möjlighet till sådana modifieringar i tim- och
kursplaner, som nu tillämpas av specialskolorna. Här måste
också finnas möjligheter till en annan indelning av
tidpunkter för bedömning av skolans och elevens resultat än
som förutsätts i de för femte och nionde klass fastställda
nationella utvärderingarna.
Lärarutbildning
Ett av grundskolans stora problem har länge varit att det
saknats en relevant grundskollärarutbildning. 1985
beslutade dock riksdagen att en sådan utbildning skulle
införas, en med inriktning på årskurserna 1--7, en annan
med inriktning mot årskurserna 4--9. Trots starkt
ifrågasättande från konservativt håll har den nya
lärarutbildningen genomförts och får mycket positivt
bemötande av de studerande, lärarutbildarna och skolans
huvudmän. Den moderate utbildningsministern fortsätter
dock att angripa grundskollärarutbildningen även om han
inte har hela regeringen med sig på att avskaffa den. I stället
har beslut fattats om en ämneslärarutbildning, den s k
Unckelmodellen, parallellt med den breda
lärarutbildningen.
För grundskolans framtid är det avgörande att
grundskollärarutbildningen får fortsätta att utvecklas. En
snäv ämneslärarutbildning, där t o m ett enda ämne
accepterades av regeringen, dessutom ämnen utan relevans
för skolämnena, går på tvärs med den pedagogiska
utvecklingen.
Lärarens professionella kunskap kännetecknas framför
allt av dennes kunskap om hur man skapar så goda villkor
för inlärning som möjligt utifrån de enskilda elevernas
skilda förutsättningar.
Goda ämneskunskaper är en nödvändig men inte
tillräcklig förutsättning för verklig yrkeskompetens för
lärare. Förutom ämnesrelevanta kunskaper krävs ett
helhetsperspektiv på barns och ungdomars utveckling och
inlärning, på kunskaper och färdigheter och på skolans
uppgifter i samhället.
Detta ges i dagens grundskollärarutbildning men inte i
ämneslärarutbildningen, enligt Unckelmodellen.
Skolans sociala insatser
I regeringens förslag till läroplan har skolans
elevvårdande och studievägledande ansvar i hög grad
osynliggjorts. Elevvårds- och syopersonalen har dock stor
betydelse för att ge stöd och hjälp till eleverna och på så sätt
bidra till goda betingelser för elevernas skolarbete och god
information om arbetsliv och fortsatta studier. Hur det
skolsociala arbetet ska läggas upp är en fråga för den
kommunala huvudmannen och den enskilda skolan.
Skiftande problem kräver en flexibel organisation med
många olika kompetenser.
Kommunerna har ansvaret för resursfördelningen i
skolan och därmed också för de skolsociala insatsernas
storlek och innehåll. Vi förutsätter att elevernas rätt till den
kompetens som elevvårds- och syopersonal besitter också
fortsättningsvis ska vara en självklar del av skolan.
Elever med särskilda behov
Den nuvarande läroplanen säger att ''om elever har har
svårigheter, skall man vid fördelningen av skolans
förstärkningsresurs främst söka tillgodose dessa elevers
behov, innan resurserna används för andra ändamål''. Lgr
80 beskriver alltså mycket tydligt skolornas ansvar för att
elever med särskilda behov av stöd har rätt till mer av
skolans resurser än de elever som har det lättare. Någon
sådan tydlig rätt finns inte i regeringens förslag till ny
läroplan. Visserligen skriver regeringen om vikten av att
barn med särskilda behov får det stöd de behöver, men utan
att precisera ansvaret. Regeringen avser att utforma
riktlinjer i frågan.
Vi anser dock att riksdagen tydligt bör slå fast att skolans
ansvar för barn med särskilda behov innebär att resurserna
fördelas rättvist, för att garantera en likvärdig undervisning.
Det gäller handikappade elever och elever med andra
kortvariga eller långvariga behov av extra stöd. Det är
skolan som ska bedöma behovet och inriktningen av sådant
särskilt stöd. Det bör i möjligaste mån ske i samråd med
föräldrarna.
Skolbibliotek
Informationssamhället ställer nya instrument för
kunskap i människans tjänst. Varje ung människa ska ges
kunskap att använda ny teknik och kritiskt granska den
påverkan utbudet av information genom den nya tekniken
för med sig.
För att kunna arbeta enligt läroplanens intentioner
behöver alla skolor tillgång till ett stort och varierat utbud
av litteratur, tidningar, tidskrifter och andra medier.
Därför är det allvarligt att många kommunala
nedskärningar i dag drabbat skolbiblioteken. Fortlöpande
kommer rapporter om minskade bokinköp, minskade
öppettider och sämre personalresurser.
Skolbibliotekens betydelse som läromedel, liksom
betydelsen av bibliotekskunskap, bör slås fast i läroplanen.
Betyg
Vi kan inte acceptera förslaget till nytt betygssystem.
Det mest anmärkningsvärda med regeringsförslaget är
att betygssättningen i alla årskurser före slutbetyget blir en
lokal angelägenhet i varje skola. Betyg kan vidare
enligt regeringen börja sättas när som helst i grundskolan
och med vilken betygsskala som helst.
Det förslag regeringen nu lägger är ett helt nytt
betygssystem. Det stämmer överens med
betygsberedningens förslag på några punkter, bl.a. att det
är mål- och kunskapsrelaterat och ska relateras till
kursplanernas mål. Omkring detta har det också rått stor
enighet kring beredningens förslag. Men därutöver har
regeringens förslag få likheter med betygsberedningens
förslag.
Debatten om betygsberedningens förslag har tydliggjort
stora svårigheter att utforma ett betygssystem, som kan
utveckla grundskolan på ett positivt sätt. Det är därför
anmärkningsvärt att regeringen tagit så lätt på uppgiften
och i hast lägger fram ett icke genomarbetat betygsförslag,
vars konsekvenser är utomordentligt svåra att bedöma såväl
för riksdagen som för elever, föräldrar och lärare.
Eftersom betygsberedningens förslag till praktiska
lösningar kritiserats kraftigt är det naturligt att de
omarbetades. Vi kan dock inte acceptera att ett helt nytt
betygsförslag föreläggs riksdagen utan att detta har varit
föremål för nödvändigt remissförfarande. Mot bakgrund av
att betyg i hög grad styr skolans arbete och påverkar skolans
grundläggande roll i samhället måste för skolan så viktiga
beslut grundas på ett öppet beredningsarbete och
remissbehandling. Det har heller inte, som vi tidigare
nämnt, förekommit något samråd med
oppositionspartierna om detta nya förslag.
Som oppositionsparti har vi två möjliga
handlingsalternativ i denna situation. Vi kan yrka
återremiss av förslaget till nytt betygssystem för ytterligare
beredning eller yrka att utbildningsutskottet tar över
beredningsansvaret och sänder ut propositionen i denna del
på remiss. Vi väljer det senare alternativet eftersom vi anser
att det är viktigt att kommunerna, skolan, elever och
föräldrar under detta läsår får besked från riksdagen, inte
bara om läroplan utan också om betyg.
I avvaktan på denna remissomgång presenterar vi vårt
förslag till nytt betygssystem för grundskolan. Detta förslag
har utarbetats i brett samråd där vi inhämtat synpunkter
från ett stort antal organisationer och enskilda.
Vår syn på regeringens förslag
Vi är motståndare till att regeringen i sitt betygsförslag
öppnar för möjligheten att sätta graderade betyg redan från
årskurs ett i sexton ämnen samt att detta ska beslutas lokalt
på varje skola.
Regeringen motiverar sitt förslag med att det är en
pedagogisk fråga huruvida betyg ska sättas och i vilken form
detta skall ske. Därför skall beslutet tas lokalt. Samtidigt
präglas propositionen av en mycket positiv och
uppmuntrande inställning till betyg och omdömen,
muntliga och skriftliga, under hela grundskoletiden.
Dessutom finns i propositionen direkta uppmaningar till
skolorna att börja sätta betyg och omdömen redan före
årskurs nio. Formellt föreslår dock regeringen att betygen
ska regleras nationellt först i de fall de medför konsekvenser
för den enskilde eleven. Med detta anser regeringen att det
centrala beslutet om betyg formellt endast skall avse årskurs
nio, dvs. slutbetyget i grundskolan.
Vi uppfattar regeringens ambivalens som en balansgång
mellan olika viljor i regeringen och en vilja att bakvägen
införa betyg i samtliga årskurser.
Betygsberedningen uttalade att barn först i början av
tonåren förstår vad betyg innebär. Detta låg till grund för
den breda politiska kompromiss från (m) till (v) kring när
betyg ska börja ges i grundskolan. Vi tillmäter beredningens
synpunkter stort värde och vill därför sätta en nedre gräns
för när betyg kan börja ges i grundskolan.
Regeringen förespråkar därtill att omdömen ska sättas
på varje elev samt att information till hemmet från och med
femte skolåret ska vara både skriftlig och muntlig.
Omdömen skall kunna beskriva såväl
kunskapsutvecklingen i olika ämnen som i flit, ambition,
arbetsförmåga, uppträdande, uppmärksamhet,
samarbetsförmåga, självständighet, kreativitet, förmåga att
kommunicera, analysförmåga etc.
Regeringen har insett att många föräldrar kan vara
tveksamma till tidiga betyg och skriftliga omdömen från
skolan som torde vara offentlig handling. Regeringen
uttalar därför att föräldrarna ska ha rätt att avsäga sig denna
form av information fram till slutbetyget. För oss
understryker detta ytterligare hur felaktig hela
utgångspunkten är för regeringens förslag. Vi avvisar lokalt
beslutade betyg eller formella skriftliga omdömen. Vi
noterar också att propositionen är så otydlig att det inte ens
framgår vem som ytterst ska fatta beslutet om när betyg
eller skriftligt omdöme skall börja ges.
Regeringen föreslår att lärarna till sin hjälp för att ange
betyg/omdömen ska ha ämnesspecifika betygskriterier, dels
för kravnivån efter den femte och nionde årskursen, dels för
två nivåer över kravnivån det sista året. Betyg i ämnen ska
i slutbetyget anges i en sexgradig skala med beteckning A
till F, där A står för det högsta betyget och F för otillräckliga
kunskaper. Kraven för betyget B respektive D ska utformas
av den berörde läraren. I information från regeringen har
betyget B fått den egendomliga beteckningen att motsvara
''klart över förväntad nivå''. Vi ogillar denna betygsskala.
Slutligen beklagar vi att regeringen avvisar Skolverkets
förslag om ett utvärderingsprov i årskurs nio. Därmed
begränsar man skolans möjlighet att bedöma annat än de
mätbara kunskaperna, exempelvis undervisningens resultat
med avseende på elevernas förmåga att använda förvärvade
kunskaper.
Rätten till en likvärdig skola är en grundbult i den
svenska skolan. Samma krav på utvärdering och
uppföljning måste ställas på de privata skolorna som på den
allmänna grundskolan. Det är därför orimligt att de
nationella proven inte omfattar de privata på samma villkor
som övriga skolor.
Vi vill mot denna bakgrund avslå regeringens förslag till
nytt betygssystem.
Information och betyg
Vårt förslag
Varje slag av betygssystem påverkar arbetet i skolan i
större eller mindre grad. Betyg kan stimulera elever till
ökade insatser och stärka deras självkänsla. Betyg kan även
bidra till att knäcka självförtroende hos dem som trots hårt
arbete inte uppnår de resultat som andra klarat med ett
minimum av insatser. Betyg styr även arbetet i riktning mot
mätbara kunskaper och kan därmed komma i konflikt med
skolans övergripande mål.
Många ser i huvudsak fördelar med betyg, andra
däremot nästan enbart nackdelar. Vi har vid utarbetandet
av vårt förslag försökt ta hänsyn till de olika uppfattningar
som finns bland elever, föräldrar och bland de anställda i
skolan.
Utvecklingssamtal
Under de flesta skolåren ska inte skriftliga betyg ges.
Information till föräldrar och elever skall i stället ske
muntligt.
I dag åläggs skolan genomföra s.k. kvartssamtal med
hemmet för att informera om elevens skolgång. Dessa
samtal har mycket skiftande karaktär. De kan variera
mellan att vara uppläsningar av elevens resultat på
skrivningar till att vara verkliga utvecklingssamtal mellan
lärare, elev och förälder.
Vi anser att återkommande samtal mellan lärare, elev
och förälder är av mycket stort värde för elevens skolgång.
Dessa kontakter bör därför vidareutvecklas till att utgöra
utvecklingssamtal där huvuduppgiften är hur elevens
skolgång och utveckling ska främjas och vilka problem
skola, hem och elev gemensamt måste ta itu med.
Utvecklingssamtal bör präglas av stor öppenhet från alla
deltagande parter och ge ömsesidig information och leda till
ömsesidiga åtaganden. Samtalet är den mest överlägsna
kontaktformen. Det kan ibland vara lämpligt att fästa det
ömsesidiga åtagandet på papper, men då är det en sak
enbart mellan läraren, eleven och föräldrarna. Det är vår
fasta övertygelse att samtal är den överlägsna
kontaktformen när ett barns utveckling ska analyseras; för
att tydliggöra krav och fungera som sporre för arbetet i
skolan i kontakterna mellan skola och hem.
Den syn som vi här framfört på hur informationen till
eleven och kontakterna mellan hem och skola ska gå till
innebär en högre ambitionsnivå än de tidigare
kvartssamtalen. Det kräver utvecklingsåtgärder som det
ankommer på regeringen att inititera. Om riksdagen ställer
sig bakom vårt förslag om utvecklingssamtal i skolan bör
regeringen återkomma till riksdagen med en redovisning av
vidtagna åtgärder. Även detta bör ges regeringen till känna.
Betyg
Vi anser i likhet med betygsberedningen att betygen ska
vara mål- och kunskapsrelaterade. Bedömningen av
elevernas kunskaper ska ske med utgångspunkt i
kursplanernas mål och relateras till de krav och nivåer som
kursplanerna ställer upp.
Vi anser att grundskolan ska ha ett gemensamt på
nationell nivå fastställt betygssystem. Vi förordar att
betyg ska sättas från och med årskurs åtta. Vi är dock
beredda att stå kvar vid den kompromiss som träffades i
betygsberedningen, dvs att betyg ska ges från årskurs sju,
om detta skulle möjliggöra en bred politisk
överenskommelse om ett framtida betygssystem för
grundskolan.
Vi föreslår en betygsskala som använder fyra
beteckningar. Det är enligt vår mening orimligt att betygen
i grundskolan skulle ges ett större antal skalsteg än i
gymnasieskolan, vilket är fallet med regeringens förslag.
Sakliga skäl talar i stället för att betyg sätts utifrån de
kravnivåer som enligt regeringens förslag definieras i
kursplanerna, dvs tre nivåer: en godkänd nivå, en nivå för
god prestation och en nivå för utmärkt prestation.
Betygstegen i årskurs nio ska motsvara uppnådda
kunskaper och färdigheter på dessa nivåer. För
betygssättning i årskurs åtta finns inga fastställd kravnivåer
för ämnena just för den årskursen. Här får lärarnas
professionella bedömning avgöra betygen. Denna
osäkerhet i betygssättningen blir naturligtvis än mer
markant i regeringens förslag om betyg sätts under ännu
flera årskurser som saknar i kursplanerna fastställda
kravnivåer.
Betygsbeteckningarna föreslår vi utgöras av G
(godkänd), VG (väl godkänd) och MVG (mycket väl
godkänd). För elev som inte uppnått kravnivån godkänd
bör detta framgå i betygsdokumentet genom beteckningen
(x) följt av ett omdöme som beskriver elevens
kunskapsutveckling i det aktuella ämnet/ämnesgruppen.
Betyg får inte ges i ordning, uppförande eller för att bedöma
andra karaktärsegenskaper. Det bör heller inte finnas
någon regel om att föräldrar ska ha rätt att avsäga sig
betyg/omdöme. Därmot delar vi regeringens uppfattning att
betyg ska kunna kompletteras.
Det är den obligatoriska skolans viktigaste ansvar att alla
elever vid slutet av årskurs nio kan lämna grundskolan med
kunskaper i alla ämnen som når upp till godkänd nivå.
Kunskapsutvecklingen varierar starkt mellan elever
eftersom den utgör en process som förutsätter tid och
erfarenhet. Därtill är den beroende av social stabilitet kring
eleven. Insatser för att motverka svårigheter och reparera
brister får inte anstå till slutet av grundskoletiden utan
måste sättas in tidigt. Skolan måste fortlöpande följa upp
de elever som inte når upp till godkänd nivå i ett eller flera
ämnen. Skolan har ett särskilt ansvar för att elever som
behöver särskilt stöd också får dessa extrainsatser liksom att
skolarbetet anpassas efter deras behov och förutsättningar.
Utgångspunkten är således att varje elev vid slutet av
grundskolan ska kunna uppnå betyget godkänd i alla
ämnen. Vi delar den åsikt som flera remissinstanser bl.a.
Lärarförbundet, Rädda barnen, Elevorganisationen
framfört om det olämpliga att i grundskolan använda betyg
som ''icke godkänd'', ''underkänd'' eller ''otillräckliga
kunskaper''. Samtidigt får grundskolan aldrig vara kravlös.
För såväl individens som samhällets skull är det nödvändigt
att lägga fast var gränsen går för att kunskaperna och
färdigheterna ska anses vara godkända i de olika ämnena.
Om detta trots alla stödinsatser inte lyckats ska detta
framgå i betygsdokumentet genom beteckningen (x) följt av
ett omdöme om elevens kunskapsutveckling. Detta innebär
att skyldigheten kvarstår för skolhuvudmannen att erbjuda
eleven förnyade pedagogiska insatser och ytterligare
studier. Detta kan ske inom ramen för grundskolan eller
gymnasieskolan utifrån ett samråd med eleven och
hans/hennes föräldrar. Ambitionen ska entydigt vara att
genom denna ytterligare förkovran ska kunskaperna och
färdigheterna nå upp till godkänd nivå också för dessa
elever.
För att i årskurs nio upprätthålla jämförbarhet i
betygssystemet krävs riksgiltiga prov i form av ämnesprov
för alla elever i svenska, engelska och matematik.
I propositionen föreslås ett nationellt provsystem med
ämnesprov i årskurserna fem och nio, diagnostiska prov och
grundläggande färdighetsprov i årskurserna två och sju
samt urvalsundersökningar för uppföljning av kunskaper i
olika ämnen och årskurser. Det offentliga skolväsendet
föreslås ha skyldighet att delta i ämnesproven samt i
urvalsundersökningar som ingår i den nationella
utvärderingen. Övriga prov kan användas vid behov och
erbjudas som service till skolorna. Privatskolor föreslås
endast ha skyldighet att delta i ämnesprov i svenska.
Vi accepterar huvuddragen i regeringens förslag till
nationellt provsystem för det offentliga skolväsendet och
motiven för detta. Provsystemet behövs dels för att
upprätthålla likvärdigheten i utbildningen över hela landet
i alla skolor och dels är det en kvalitetskontroll för att
utbildningsresultat i Sverige ska kunna jämföras med andra
länders. Därtill kommer att ett nationellt provsystem kan
användas av lärare för att kunna sätta in stödåtgärder till de
elever som behöver sådana.
När det gäller ämnesproven i årskurs fem är dock våra
motiv till detta annorlunda än regeringens. Det finns skäl
för nationella ämnesprov i svenska, engelska och
matematik då kravnivån för olika ämnen i denna årskurs
ska anges i kursplanerna. Vi accepterar alltså dessa prov
enligt propositionens förslag, även om proven enligt vårt
förslag inte ska vara underlag för betygssättning, utan en
möjlighet att bedöma om skolor, klasser och elever nått en
rimlig kunskapsnivå. Vi vill understryka att mognadsnivån
hos barn i denna ålder kan skilja kraftigt. Det finns därför
skäl att behandla resultat från sådana nationella prov med
stor försiktighet för den enskilde eleven. Vi vill därför tona
ned synen på årskurs fem som ''kontrollstation'' för den
enskilde.
Utvärderingen av skolarbetet måste ske kontinuerligt så
att åtgärder snabbt kan sättas in för de elever och klasser
som uppvisar svaga resultat. Förutom det vardagliga
skolarbetet bör de diagnostiska proven i årskurserna två och
sju ge läraren den nödvändiga grunden för att
individualisera skolarbetet och ge bästa möjliga
förutsättningar åt varje enskild elev.
Vi föreslår vidare att regeringen ska återkomma till
riksdagen om de utvärderingsprov i årskurs nio som
Skolverket arbetar med. Vad som sagts om det nationella
provsystemet bör ges regeringen till känna.
Enligt vår mening bör fristående skolor ha samma
skyldigheter inom ramen för ett nationellt provsystem som
offentliga skolor. Det är viktigt för samhället att kontrollera
att det även inom dessa skolor uppnås vissa
utbildningsresultat.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att läroplanen i avsnittet om
Skolans värdegrund och uppgifter, andra stycket, får
följande utformning: Människolivets okränkbarhet,
individens frihet, solidaritet med svaga och utsatta samt alla
människors lika värde utgör kärnan i de värden skolan skall
gestalta och förmedla. Tillsammans med aktningen för
varje människas egenvärde och respekten för det levande
utgör de den etiska grunden för skolans arbete,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening
ger regeringen till känna att formuleringen om kristen etik
och västerländsk humanism inte får innebära att skolan
därmed får en konfessionell prägel,
3. att riksdagen avslår proposition 1992/93:220 vad avser
särskilda kursplaner för delämnena inom natur- resp.
samhällsorienterande ämnen,
4. att riksdagen beslutar att kursplan skall utarbetas för
naturorienterande ämnesgrupper resp.
samhällsorienterande ämnesgrupper,
5. att riksdagen beslutar att timplanen för den
samhällsorienterande ämnesgruppen skall uppta minst 860
timmar,
6. att riksdagen avslår proposition 1992/93:220 vad avser
gemensam timtid för de praktisk/estetiska ämnena,
7. att riksdagen beslutar att timplanen för grundskolan
skall uppta minst 230 timmar för ämnet Bild,
8. att riksdagen beslutar att timplanen för grundskolan
skall uppta minst 110 timmar för ämnet Hemkunskap,
9. att riksdagen beslutar att timplanen för grundskolan
skall uppta minst 500 timmar för ämnet Idrott och hälsa,
10. att riksdagen beslutar att timplanen för grundskolan
skall uppta minst 230 timmar för ämnet Musik,
11. att riksdagen beslutar att timplanen för grundskolan
skall uppta minst 330 timmar för ämnet Slöjd,
12. att riksdagen beslutar att timplanen för grundskolan
skall uppta minst 100 timmar för praktisk
arbetslivsorientering (prao),
13. att riksdagen beslutar att timplanen för grundskolan
skall uppta minst 275 timmar för elevens eget val,
14. att riksdagen beslutar att barn- och ungdomskunskap
skall utgöra delämne att ingå i samhällsorienterande
ämnen,
15. att riksdagen beslutar att ämnet Svenska som andra
språk ges en egen kursplan,
16. att riksdagen beslutar att Internationell och kulturell
förståelse i läroplanen beskrivs som ett eget
kunskapsområde där struktur och behov av samordning
mellan ämnena anges,
17. att riksdagen beslutar att Miljö i läroplanen beskrivs
som ett eget kunskapsområde där struktur och behov av
samordning mellan ämnena anges,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kultur i skolan,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokratisk fostran,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förnyelse av skolans arbetssätt
och arbetsformer,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om elevinflytande i skolan,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föräldrainflytande och
samarbete mellan hem och skola,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas ansvar för en
rättvis resursfördelning med hänsyn till elever med särskilda
behov,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det kommunalpolitiska ansvaret
för skolan,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sexårsstart och tioårig skolgång,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolbibliotekens roll,
27. att riksdagen avslår regeringens riktlinjer för ett nytt
betygssystem,
28. att riksdagen godkänner riktlinjer för ett nytt
betygssystem i enlighet med vad som redovisas i motionen,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingssamtal i skolan,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nationella prov i grundskolan.
Stockholm den 5 oktober 1993
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)