Den första tiden efter de gamla regimernas fall i
Östeuropa och Warszawapaktens upplösning tycks många
ha trott att Europa gick en ljusnande säkerhetspolitisk
framtid till mötes. Nu skulle konflikterna lösas med fredliga
politiska metoder och det mellanfolkliga samarbetet
blomstra. Den analys som då gjordes har visat sig
otillräcklig.
I f.d. Jugoslavien rasar fortfarande fullt krig och
kränkningar av mänskliga rättigheter är omfattande.
Balkankrisen är det värsta som hänt Europa sedan 1945. I
Kaukasus pågår också grymma krig. Övriga Europa står
mer eller mindre handfallet. Chauvinism, högerextremism
och rasism blommar upp på olika håll i Öst- såväl som
Västeuropa. I det senaste valet i Italien visar
högerextremismen en oväntad styrka. Resultatet av de
senaste parlamentsvalen i Ryssland inger oro.
Hoten i Nordens närområde beskrivs i dag inte med
hjälp av siffror på hur stora militärstyrkor som finns på olika
håll. Bortsett från en liten militär uppbyggnad i Baltikum
och kvarvarande stora styrkor på Kolahalvön sker
reduktion av militära styrkor. Ett betydande antal
kärnvapen finns dock kvar.
Det är politisk instabilitet, etniska och religiösa
konflikter som nu skapar grunden för hotbilden. Det ryska
valet visar också att de nationella intressena har en stark
förankring i folkopinionen. Oavsett politisk ideologi hos
regimen finns starka nationella säkerhetsintressen
gränsande till chauvinism i vida kretsar. Risken för återfall
i stormaktsarrogans finns.
Bittra erfarenheter från 1900-talets tre krig som
Ryssland haft med västmakter sitter djupt i opinionen. I det
nyvalda ryska parlamentet reses i januari 1994 krav på att
FN-styrkorna ska lämna f.d. Jugoslavien därför att deras
verksamhet där är ''otillåtlig''. Stöd uttalas för serberna.
Det är givetvis lätt att i väst falla in i det gamla
handlingsmönstret och ropa på militär styrka och till och
med ny upprustning inför de nya hoten. Av särskild
betydelse i vårt närområde är spänningarna mellan
Ryssland och de baltiska republikerna. För att minska dessa
spänningar är det givetvis nödvändigt att alla inblandade
parters legitima säkerhetsintressen erkänns av omvärlden.
Som motvikt till denna dystra bild av läget i Öst- och
Centraleuropa bör dock betonas de positiva förändringar
som skett, exempelvis den stabila demokratiseringen och
vissa ekonomiska framsteg i de centraleuropeiska staterna
och Baltikum, genomförandet av ett till stora delar
demokratiskt val i Ryssland samt stärkt alleuropeiskt
samarbete inom organisationer såsom ESK och
Europarådet.
Det är ett starkt svenskt säkerhetsintresse att ytterligare
utveckla det bilaterala såväl som multilaterala samarbetet
med Östeuropa. Samarbetet bör ske på ett sådant sätt att
allvarliga konflikter i vårt närområde förebyggs och
mekanismer för fredlig lösning av konflikter finns tillhands.
Det nuvarande svenska samarbetet visar upp många
positiva sidor. Satsningen på att förbättra kärnsäkerheten,
men också mindre uppmärksammade former av samarbete
som det omfattande vänortsutbytet och LRF:s stöd till
utvecklingen av jordbruket är några exempel
Vänsterpartiet vill framhäva. Dessa stödformer bör också
ges fortsatt prioritet.
En fara i relationerna till öst är dock att överdrivet hårda
bestämmelser för pass, inresevisa och immigrationstillstånd
tillämpas i det vällovliga syftet att bekämpa kriminalitet och
illegal invandring. Sverige och det övriga rika, västliga
Europa måste ständigt försöka undvika att skapa en ny
järnridå mot öst.
Stöd till forskningsinstitut i f.d. Sovjetunionen
ABB-chefen Percy Barnevik har sagt: ''Det går ganska
snabbt att skapa fungerande industriella öar inne i dessa
länder. Det finns 10 miljoner ingenjörer varav en miljon
med doktorsgrad. Det är tekniskt mycket välutbildade
människor. Kan man organisera och motivera dessa i
moderna företagsenheter, se till att de har råvaror och
marknader att sälja till så kan man göra underverk på
ganska kort tid i dessa företagsöar.''
Barneviks idéer kan tillämpas i de företag som de stora
multinationella företagen köper och/eller ingår s.k. joint-
ventures-avtal med. I de företag som skoningslöst slås ut
därför att deras produkter inte klarar konkurrensen från
väst går det sämre. De som jobbar i statliga institutioner
med fasta löner drabbas oerhört hårt av inflationen och
statens brist på inkomster. Eftersom det västliga stödet i
huvudsak riktas mot privatiseringsobjekt kan t.ex.
forskningsinstitut och rustningsindustri komma att ställas
utanför. Konsekvensen kan då bli att även högt kvalificerad
personal tvingas över till annan verksamhet som t.ex.
gatuhandel för att försörja sig, eller försvinner utomlands
med sin kompetens. Sverige bör studera möjligheten att
föra över medel direkt till viktiga forskningsinstitut för att
ett värdefullt kunnande ska bevaras och utvecklas.
Rustningsindustrin måste också få stöd. Här gäller det
emellertid inte att stödja befintlig produktion utan att
arbetet med att ställa om rustningsindustrin till civil
produktion med kraft måste stödjas. Resultatet kan i annat
fall bli att ökad vapenexport blir ett desperat sätt att få in
valuta.
Stöd till rättsstatens institutioner
Man kan knappast påstå att länderna i f.d.
Sovjetunionen i dag är fungerande marknadsekonomier.
Eftersom samhällsinstitutioner inte utvecklats, relevant
lagstiftning inte finns eller inte följs har många av de nya
länderna hamnat i ett slags rövarkapitalism. Skatter kan
inte drivas in och bedrägerier är svåra att beivra. Maffian
gör sig bred. Kriminaliteten växer och hotar sprida sig
utanför landets gränser. Det är inte orealistiskt att tro att
denna situation kan leda till att samarbetet med området
försvåras. Ett kraftfullt stöd till demokratins och
rättsstatens institutioner är därför nödvändigt.
Folkrörelserna -- basen för demokratin
En viktig drivkraft för demokratiseringssträvanden i
såväl Öst- som Centraleuropa och Sovjetunionen var
miljörörelsen. Redan på 60-talet tog studenter och forskare
upp kampen för naturreservat och biologisk mångfald.
Under 80-talet växte protester för att rädda Bajkalsjön och
hindra vändandet av de sibiriska floderna fram. Efter
Tjernobylolyckan fick miljörörelsen förstärkt kraft. Den
kraften har nu tynat.
Stödet till demokratiskt sinnade folkrörelser inom miljö
och facklig verksamhet är av stor vikt. Det är till syvende
och sidst folket självt -- inte byråkratierna -- som skall bära
upp demokratin. De styrandes strävan att bygga
marknadsekonomi är ingen garanti för demokratins växt.
Många exempel runtom i världen visar att ett positivt
samband mellan marknadsekonomi och demokrati inte är
något självklart. Viktigare för demokratins framväxt är
folkligt deltagande i det politiska beslutsfattandet. Ett
viktigt led i detta är den fackliga kampen. Den är en
förutsättning för att exempelvis löneläget för östeuropéerna
så snart som möjligt ska kunna röra sig mot lönenivåerna i
väst och därmed minska de ekonomiska och sociala
spänningarna mellan öst och väst.
Kommunalt bistånd
Viktigt för framväxten av demokratiska samhällen i
östra Europa är också att de administrativa och sociala
sektorerna i samhället fungerar. Lokala och regionala
förvaltningar, sjukhus, daghem, skolor etc. måste fungera
för att ge människor politisk delaktighet, lindra social nöd
och skapa grunden för en social och ekonomisk utveckling
som kommer alla till del. Även här kan bistånd från väst
göra stor nytta.
Svenskt kommunalt bistånd är väl lämpat för dessa
områden. Kommunerna måste t.ex. ges möjlighet att ge
stöd till för samhällena i öst nödvändiga byggnationer såsom
sjukhus, skolor, förvaltningsbyggnader. Det är därför
väsentligt att det förslag till ökade möjligheter för de
svenska kommunerna att lämna utvecklings- och
katastrofbistånd som lokaldemokratikommittén lagt fram
förverkligas.
De behöver marknader att exportera till
EU och Efta har träffat avtal med ett antal central- och
östeuropeiska länder och flera håller på att förhandlas fram.
De här avtalen har inte infriat östeuropéernas förväntningar.
De västeuropeiska marknaderna har visserligen öppnats --
men inte för de produkter där östeuropéerna är
konkurrenskraftiga: stål, livsmedel och textilier. EU har
stora pålägg på jordbruksimporten och det existerar massor
av icke-tariffära hinder mot öst, t.ex. stålkvoter.
Så länge östeuropeiska företag hindras exportera,
kommer också västföretag att vara försiktiga med sina
investeringar.
Avtalens andra sida är att de öppnat Central- och
Östeuropa för västexport vilken konkurrerar ut den
inhemska produktionen med företagsnedläggningar och
påspädning av arbetslösheten som resultat.
Det är av vikt att de handelsavtal som träffas innehåller
möjligheter till assymetriska arrangemang så att svagare
länder har möjlighet att under en övergångstid skydda
uppbyggnaden av sin egen konkurrenskraft.
Bevara värdefulla naturområden i öst
I våra östra grannregioner finns en biologisk mångfald
som försvann från Västeuropa för femtio år sedan. Det är
avsaknaden av moderna skogs- och jordbruksmetoder som
möjliggjort ett bevarande av arter, biotoper samt natur- och
kulturlandskap som inte längre existerar i väst.
För att skydda dessa helt unika värden måste även
Sverige hjälpa till. Dels bör vi omedelbart anslå resurser till
inventering av dessa områden, dels till deras bevarande. På
grund av brist på pengar håller administrationen för
naturreservat och nationalparker på att bryta samman.
Regeringen bör komma med förslag om hur detta ska
finansieras. Ett alternativ är att under budgetåret använda
pengar som finns till regeringens disposition under anslaget
G1.
EBRD-reglerna måste ändras
Västregeringarna lovade 24 miljarder dollar i krediter till
Central- och Östeuropa. Ramarna har inte utnyttjats därför
att det i själva verket bara är en bråkdel som är praktiskt
tillgängligt, eftersom kraven ofta är att krediterna skall ges
på kommersiella grunder. Och det är i dag helt orealistiskt.
EBRD har dessutom villkoret att högst 40 procent skulle få
ges till den statliga sektorn, företrädesvis för investering i
infrastruktur. Hur ska då rustningsindustrierna kunna
ställas om till fredlig produktion?
Vänsterpartiet anser att reglerna måste förändras så att
de utlovade krediterna snabbt kommer till användning.
Sverige bör verka för detta inom EBRD.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stödet till forskningsinstitut i f.d.
Sovjetunionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av stöd till demokratins
och rättsstatens institutioner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stödet till vissa typer av
folkrörelser och fackföreningar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt kommunalt bistånd till
Östeuropa,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de handelsavtal som träffas med
de öst- och centraleuropeiska staterna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bevarande av värdefulla
naturområden i öst,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att medel som regeringen har till
förfogande under G
1-anslaget används för stöd till administrationen av
naturreservat och nationalparker i länder i det forna
Sovjetunionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändrade regler för
kreditgivning till Central- och Östeuropa i EBRD.
Stockholm den 24 januari 1994
Bengt Hurtig (v)
Bertil Måbrink (v)
Berith Eriksson (v)
Eva Zetterberg (v)
Johan Lönnroth (v)
Björn Samuelson (v)
Hans Andersson (v)