Den första tiden efter de gamla regimernas fall i Östeuropa och Warszawapaktens upplösning tycks många ha trott att Europa gick en ljusnande säkerhetspolitisk framtid till mötes. Nu skulle konflikterna lösas med fredliga politiska metoder och det mellanfolkliga samarbetet blomstra. Den analys som då gjordes har visat sig otillräcklig.
I f.d. Jugoslavien rasar fortfarande fullt krig och kränkningar av mänskliga rättigheter är omfattande. Balkankrisen är det värsta som hänt Europa sedan 1945. I Kaukasus pågår också grymma krig. Övriga Europa står mer eller mindre handfallet. Chauvinism, högerextremism och rasism blommar upp på olika håll i Öst- såväl som Västeuropa. I det senaste valet i Italien visar högerextremismen en oväntad styrka. Resultatet av de senaste parlamentsvalen i Ryssland inger oro.
Hoten i Nordens närområde beskrivs i dag inte med hjälp av siffror på hur stora militärstyrkor som finns på olika håll. Bortsett från en liten militär uppbyggnad i Baltikum och kvarvarande stora styrkor på Kolahalvön sker reduktion av militära styrkor. Ett betydande antal kärnvapen finns dock kvar.
Det är politisk instabilitet, etniska och religiösa konflikter som nu skapar grunden för hotbilden. Det ryska valet visar också att de nationella intressena har en stark förankring i folkopinionen. Oavsett politisk ideologi hos regimen finns starka nationella säkerhetsintressen gränsande till chauvinism i vida kretsar. Risken för återfall i stormaktsarrogans finns.
Bittra erfarenheter från 1900-talets tre krig som Ryssland haft med västmakter sitter djupt i opinionen. I det nyvalda ryska parlamentet reses i januari 1994 krav på att FN-styrkorna ska lämna f.d. Jugoslavien därför att deras verksamhet där är ''otillåtlig''. Stöd uttalas för serberna.
Det är givetvis lätt att i väst falla in i det gamla handlingsmönstret och ropa på militär styrka och till och med ny upprustning inför de nya hoten. Av särskild betydelse i vårt närområde är spänningarna mellan Ryssland och de baltiska republikerna. För att minska dessa spänningar är det givetvis nödvändigt att alla inblandade parters legitima säkerhetsintressen erkänns av omvärlden.
Som motvikt till denna dystra bild av läget i Öst- och Centraleuropa bör dock betonas de positiva förändringar som skett, exempelvis den stabila demokratiseringen och vissa ekonomiska framsteg i de centraleuropeiska staterna och Baltikum, genomförandet av ett till stora delar demokratiskt val i Ryssland samt stärkt alleuropeiskt samarbete inom organisationer såsom ESK och Europarådet.
Det är ett starkt svenskt säkerhetsintresse att ytterligare utveckla det bilaterala såväl som multilaterala samarbetet med Östeuropa. Samarbetet bör ske på ett sådant sätt att allvarliga konflikter i vårt närområde förebyggs och mekanismer för fredlig lösning av konflikter finns tillhands. Det nuvarande svenska samarbetet visar upp många positiva sidor. Satsningen på att förbättra kärnsäkerheten, men också mindre uppmärksammade former av samarbete som det omfattande vänortsutbytet och LRF:s stöd till utvecklingen av jordbruket är några exempel Vänsterpartiet vill framhäva. Dessa stödformer bör också ges fortsatt prioritet.
En fara i relationerna till öst är dock att överdrivet hårda bestämmelser för pass, inresevisa och immigrationstillstånd tillämpas i det vällovliga syftet att bekämpa kriminalitet och illegal invandring. Sverige och det övriga rika, västliga Europa måste ständigt försöka undvika att skapa en ny järnridå mot öst.
Stöd till forskningsinstitut i f.d. Sovjetunionen
ABB-chefen Percy Barnevik har sagt: ''Det går ganska snabbt att skapa fungerande industriella öar inne i dessa länder. Det finns 10 miljoner ingenjörer varav en miljon med doktorsgrad. Det är tekniskt mycket välutbildade människor. Kan man organisera och motivera dessa i moderna företagsenheter, se till att de har råvaror och marknader att sälja till så kan man göra underverk på ganska kort tid i dessa företagsöar.''
Barneviks idéer kan tillämpas i de företag som de stora multinationella företagen köper och/eller ingår s.k. joint- ventures-avtal med. I de företag som skoningslöst slås ut därför att deras produkter inte klarar konkurrensen från väst går det sämre. De som jobbar i statliga institutioner med fasta löner drabbas oerhört hårt av inflationen och statens brist på inkomster. Eftersom det västliga stödet i huvudsak riktas mot privatiseringsobjekt kan t.ex. forskningsinstitut och rustningsindustri komma att ställas utanför. Konsekvensen kan då bli att även högt kvalificerad personal tvingas över till annan verksamhet som t.ex. gatuhandel för att försörja sig, eller försvinner utomlands med sin kompetens. Sverige bör studera möjligheten att föra över medel direkt till viktiga forskningsinstitut för att ett värdefullt kunnande ska bevaras och utvecklas.
Rustningsindustrin måste också få stöd. Här gäller det emellertid inte att stödja befintlig produktion utan att arbetet med att ställa om rustningsindustrin till civil produktion med kraft måste stödjas. Resultatet kan i annat fall bli att ökad vapenexport blir ett desperat sätt att få in valuta.
Stöd till rättsstatens institutioner
Man kan knappast påstå att länderna i f.d. Sovjetunionen i dag är fungerande marknadsekonomier. Eftersom samhällsinstitutioner inte utvecklats, relevant lagstiftning inte finns eller inte följs har många av de nya länderna hamnat i ett slags rövarkapitalism. Skatter kan inte drivas in och bedrägerier är svåra att beivra. Maffian gör sig bred. Kriminaliteten växer och hotar sprida sig utanför landets gränser. Det är inte orealistiskt att tro att denna situation kan leda till att samarbetet med området försvåras. Ett kraftfullt stöd till demokratins och rättsstatens institutioner är därför nödvändigt.
Folkrörelserna -- basen för demokratin
En viktig drivkraft för demokratiseringssträvanden i såväl Öst- som Centraleuropa och Sovjetunionen var miljörörelsen. Redan på 60-talet tog studenter och forskare upp kampen för naturreservat och biologisk mångfald. Under 80-talet växte protester för att rädda Bajkalsjön och hindra vändandet av de sibiriska floderna fram. Efter Tjernobylolyckan fick miljörörelsen förstärkt kraft. Den kraften har nu tynat.
Stödet till demokratiskt sinnade folkrörelser inom miljö och facklig verksamhet är av stor vikt. Det är till syvende och sidst folket självt -- inte byråkratierna -- som skall bära upp demokratin. De styrandes strävan att bygga marknadsekonomi är ingen garanti för demokratins växt. Många exempel runtom i världen visar att ett positivt samband mellan marknadsekonomi och demokrati inte är något självklart. Viktigare för demokratins framväxt är folkligt deltagande i det politiska beslutsfattandet. Ett viktigt led i detta är den fackliga kampen. Den är en förutsättning för att exempelvis löneläget för östeuropéerna så snart som möjligt ska kunna röra sig mot lönenivåerna i väst och därmed minska de ekonomiska och sociala spänningarna mellan öst och väst.
Kommunalt bistånd
Viktigt för framväxten av demokratiska samhällen i östra Europa är också att de administrativa och sociala sektorerna i samhället fungerar. Lokala och regionala förvaltningar, sjukhus, daghem, skolor etc. måste fungera för att ge människor politisk delaktighet, lindra social nöd och skapa grunden för en social och ekonomisk utveckling som kommer alla till del. Även här kan bistånd från väst göra stor nytta.
Svenskt kommunalt bistånd är väl lämpat för dessa områden. Kommunerna måste t.ex. ges möjlighet att ge stöd till för samhällena i öst nödvändiga byggnationer såsom sjukhus, skolor, förvaltningsbyggnader. Det är därför väsentligt att det förslag till ökade möjligheter för de svenska kommunerna att lämna utvecklings- och katastrofbistånd som lokaldemokratikommittén lagt fram förverkligas.
De behöver marknader att exportera till
EU och Efta har träffat avtal med ett antal central- och östeuropeiska länder och flera håller på att förhandlas fram. De här avtalen har inte infriat östeuropéernas förväntningar. De västeuropeiska marknaderna har visserligen öppnats -- men inte för de produkter där östeuropéerna är konkurrenskraftiga: stål, livsmedel och textilier. EU har stora pålägg på jordbruksimporten och det existerar massor av icke-tariffära hinder mot öst, t.ex. stålkvoter.
Så länge östeuropeiska företag hindras exportera, kommer också västföretag att vara försiktiga med sina investeringar.
Avtalens andra sida är att de öppnat Central- och Östeuropa för västexport vilken konkurrerar ut den inhemska produktionen med företagsnedläggningar och påspädning av arbetslösheten som resultat.
Det är av vikt att de handelsavtal som träffas innehåller möjligheter till assymetriska arrangemang så att svagare länder har möjlighet att under en övergångstid skydda uppbyggnaden av sin egen konkurrenskraft.
Bevara värdefulla naturområden i öst
I våra östra grannregioner finns en biologisk mångfald som försvann från Västeuropa för femtio år sedan. Det är avsaknaden av moderna skogs- och jordbruksmetoder som möjliggjort ett bevarande av arter, biotoper samt natur- och kulturlandskap som inte längre existerar i väst.
För att skydda dessa helt unika värden måste även Sverige hjälpa till. Dels bör vi omedelbart anslå resurser till inventering av dessa områden, dels till deras bevarande. På grund av brist på pengar håller administrationen för naturreservat och nationalparker på att bryta samman. Regeringen bör komma med förslag om hur detta ska finansieras. Ett alternativ är att under budgetåret använda pengar som finns till regeringens disposition under anslaget G1.
EBRD-reglerna måste ändras
Västregeringarna lovade 24 miljarder dollar i krediter till Central- och Östeuropa. Ramarna har inte utnyttjats därför att det i själva verket bara är en bråkdel som är praktiskt tillgängligt, eftersom kraven ofta är att krediterna skall ges på kommersiella grunder. Och det är i dag helt orealistiskt. EBRD har dessutom villkoret att högst 40 procent skulle få ges till den statliga sektorn, företrädesvis för investering i infrastruktur. Hur ska då rustningsindustrierna kunna ställas om till fredlig produktion?
Vänsterpartiet anser att reglerna måste förändras så att de utlovade krediterna snabbt kommer till användning. Sverige bör verka för detta inom EBRD.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stödet till forskningsinstitut i f.d. Sovjetunionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av stöd till demokratins och rättsstatens institutioner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stödet till vissa typer av folkrörelser och fackföreningar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt kommunalt bistånd till Östeuropa,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de handelsavtal som träffas med de öst- och centraleuropeiska staterna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevarande av värdefulla naturområden i öst,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att medel som regeringen har till förfogande under G
1-anslaget används för stöd till administrationen av naturreservat och nationalparker i länder i det forna Sovjetunionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändrade regler för kreditgivning till Central- och Östeuropa i EBRD.
Stockholm den 24 januari 1994 Bengt Hurtig (v) Bertil Måbrink (v) Berith Eriksson (v) Eva Zetterberg (v) Johan Lönnroth (v) Björn Samuelson (v) Hans Andersson (v)
1 Yrkande 4 hänvisat till KU.