Sedan decennier tillbaka har befolkningen på
Nordkalotten närt förhoppningar om avspänning,
nedrustning, ökat kulturellt och ekonomiskt utbyte. I de
fem nordligaste nordiska fylkeskommunerna eller länen bor
cirka 1 miljon invånare. I Murmansk och Arkangelsk oblast
bor tillsammans omkring 2,8 miljoner människor. I
Ryssland gränsar också den karelska republiken med nära
800 000 invånare till regionen. I detta område lever också
den samiska befolkningen.
De historiska förändringar som nu skett med avspänning
och militär nedrustning öppnar helt nya möjligheter för
samarbetet mellan folken i denna Europas nordvästra
region. Dock är den gamla hotbilden inte helt försvunnen.
Om de ryska möjligheterna att nå Atlanten begränsas i
Östersjön ökar Kolahalvöns strategiska betydelse. Vissa
ryska förband som tidigare varit placerade i Centraleuropa
har också flyttats till Kolahalvön.
Kirkenes-konferensen
Den 11 januari 1993 hölls en viktig konferens i Kirkenes.
Denna konferens kan bli en ny startpunkt för samarbetet i
det område som konferensen valde att benämna
Barentsregionen -- Den euroarktiska regionen.
Konferensen i Kirkenes hade föregåtts av ett expertmöte
den 25--27 september 1992 och ett möte i oktober om sjöfart
i den arktiska regionen. Under konferensen enades
parterna dels om att bilda ett råd för Barentsregionen, dels
om vissa övergripande målsättningar som lades till grund för
det regionala samarbetet.
I deklarationen från konferensen betonas vikten av att
arbeta för en hållbar utveckling i regionen i enlighet med de
principer och deklarationer som fastlagts på
Riokonferensen 1992. Barentsrådet ska också verka som ett
forum för samarbete inom en rad olika områden inom
ekonomi, handel, forskning och teknik, turism,
infrastruktur, utbildning och kulturellt utbyte. Inom rådet
har nu bildats arbetsgrupper för bl.a. miljö, turism, kultur
och kommunikationer. Samarbete om projekt för att
förbättra urbefolkningens villkor ska också kunna upptas
till behandling i rådet.
Samarbete Norrbotten--Murmansk
För Sveriges del har också en plan för samarbetet mellan
Norrbottens län och Murmansk län under år 1993
undertecknats. Denna plan är en fortsättning på det
samarbete som pågått sedan 1988. Samarbete sker i
utbildningsfrågor, kulturfrågor, kommunikationsfrågor,
ungdomsfrågor m.m. Stor vikt läggs också vid medverkan i
utvecklingen av affärsförbindelser. En fastare samverkan på
miljöområdet har också kommit igång. Flera kommuner i
Norrbottens län har också vänortsavtal med ryska
motsvarigheter och bedriver ett aktivt vänortsutbyte.
Ömsesidigt handelsutbyte
Det bör understrykas att det handelsutbyte som nu
utvecklas i regionen måste karakteriseras av ömsesidighet.
Utvecklingen av ett allsidigt näringsliv på den ryska sidan
måste vara ett gemensamt ansvar. Det finns en risk att
Rysslands rika naturtillgångar nu blir föremål för en av
västkapital styrd exploatering som präglas av jakt på billiga
råvaror, kortsiktighet och fortsatt nonchalans mot den
känsliga arktiska miljön. Västliga aktörer måste också ha
klart för sig att Kolahalvön från ryska centralmaktens sida
betraktas som en viktig tillgång för hela Ryssland vad avser
de isfria hamnarna och naturtillgångar som mineraler, olja,
gas, fisk och skog. En viktig bakgrund är också att Norge
har sina konflikter med Ryssland vad avser gränsdragning,
oljeutvinning och fiske. Norge är initiativtagare till
Barentssamarbetet som också kopplats till EU:s intressen.
EG-kommissionen var också med och undertecknade
Kirkenesfördraget. Det är bara om man beaktar verkliga
existerande nationella intressen som Barentssamarbetet
kan utvecklas till ett verkligt mellanfolkligt samarbete som
stärker sammanhållningen på Storkalotten.
Samarbete på miljöområdet
De miljöföroreningar som sprids från
Murmanskregionen drabbar givetvis i första hand den egna
befolkningen. Avsevärd påverkan av de nordiska länderna
sker dock också med all sannolikhet. Oron för utsläpp av
radioaktivitet från dumpat avfall är stor i regionen.
Samarbetet i miljöfrågor måste ges högsta prioritet.
Kartläggningen av miljöstörningar i regionen pågår.
Kraftfulla insatser för reduktion av utsläpp måste komma
till stånd med ekonomiskt stöd från många olika länder och
internationella organ. En del av de medel (76,5 miljoner
kronor) som reserverats till regeringens disposition på
anslaget G1 för samarbete med Central- och Östeuropa
måste tillföras miljösamarbetet i Barentsregionen. Svenskt
miljökunnande inom skogsindustrin bör föras över till
Ryssland. Pilotanläggningar för modern rening av
avloppsvatten byggas. Relativt små insatser för
dricksvattenkvaliteten skulle avsevärt kunna förbättra
hälsoläget på den ryska sidan.
Samarbete inom infrastrukturområdet
För att övrigt utbyte ska kunna utvecklas mellan de
områden som ingår i Barentsregionen måste hållbar
infrastruktur byggas upp. Det existerande järnvägsnätet
måste förstärkas och byggas ut så att godstrafik mellan
norra Skandinavien och Murmansk och Arkangelsk kan
ske. I ett sådant utvecklingsprojekt kan också ingå den s.k.
Botniabanan och Norr-Botniabanan liksom
omaxlingsstation i Haparanda. En malmhamn i Luleå kan
också bli en resurs för exportindustrier på Kolahalvön. För
att öppna vägförbindelser från Murmansk till Narvik via
Rovaniemi och Kiruna är den s.k. Sallavägen en flaskhals
som det nu satsas på att rusta upp.
Telekommunikationerna måste utvecklas så att
datakommunikation och faxkommunikation lätt kan
användas. Kommunikationsministrarna i de länder som
ingår i Barentsregionen måste snarast utarbeta en
gemensam plan för hur kommunikationerna ska förbättras
inom Storkalotten. Inom ramen för
Barentsregionsamarbetet har också en förstudie av möjliga
järnvägsförbindelser nu genomförts. Svenska vägverket har
också gjort en studie och ställt förslag angående vägnätet.
Ett svenskt konsulat i Murmansk
Det ökande samarbetet mellan Sverige och
Murmanskregionen reser frågan om behovet av en mer
permanent statlig representation i Murmansk i form av ett
konsulat. Ett sådant konsulat bör givetvis ha tillgång till
kompetens på miljöområdet. Det bör också kunna
medverka vid utveckling av ekonomiska förbindelser och
utbildningssamarbete. Det bör snarast utredas om ett
sådant konsulat bör inrättas. Såväl Finland som Norge har
konsulat. Det norska konsulatet ska tills vidare ansvara för
viseringar till Sverige. I längden är denna lösning inte
tillräcklig utan full konsulatkapacitet bör uppnås.
Samiskt samarbete inom Storkalotten
I målsättningen för Storkalottsamarbetet ingår att
medverka till en utveckling som tar hänsyn till
urbefolkningarnas intresse och gör det möjligt för dem att
delta. Den lilla samiska befolkningen på Kolahalvön har ett
intresse av att utbyta erfarenheter med svenska samer.
Ryska samer kan tänkas erbjudas utbildning i språk, samisk
slöjd och hantverk i Sverige. Viktigt är också att utbilda de
ryska samerna i hur man organiserar försäljning av sådana
produkter på sunda kommersiella grunder. Svensk samisk
erfarenhet av turism kan också vara värdefull för ryska
samer. Sverige bör medverka till att stimulera samiskt
samarbete inom Storkalotten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ömsesidighet i handeln med
Ryssland i Barentsregionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljösamarbetet i
Barentsregionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om plan för utveckling av
kommunikationerna i Barentsregionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett svenskt konsulat i Murmansk,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stimulans av samiskt samarbete
i Barentsregionen.
Stockholm den 24 januari 1994
Bengt Hurtig (v)
Lars Werner (v)